# ID: svediakorp-per933
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,129
# sentences: 709
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 36 (299) Prenumerationspris Iduns Fredagen den 8 september 1893. pr Idun med Modetidning och kolorerade planscher - I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: kr.
» » Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
Prenumera^.jn sker å alla anstalter i riket.
Redaktör och tr. post- FRITHIOF det galleri af sven- ska kvinnor, som " I d u n m e d d e l a t si- na läsarinnor, b ö r a ej dragen saknas af den siste bardens dotter.
F ö r några dagar se- dan a f s o m n a d e frid- fullt o c h stilla, ö m t vårdad af sin halfsy- ster, Per Henrik IÄngs, Asaskaldens, älsklings- barn Jetta Liedbeck.
L ä n g e är det väl nu sedan h o n framträdde f ö r offentligheten.
H e n - nes verksamhet som skaldinna och.
minnes- tecknerska ligger l å n g t tillbaka i tiden.
De senaste decennierna h ar h o n framlefvat i stilla tillbakadragenhet i sin närmaste familjekrets.
M e n nu, v i d hennes bortgång, torde dock den uppmärksamhet, h o n själf aldrig i lif- vet eftersträfvade, b ö r a fästas vid hennes namn, ty i de svenska kvin- nors krets, som i lif s o m lära verkat g o d t o c h ädelt, är h o n be- rättigad att intaga en framstående plats.
Sin rätt därtill har h o n vunnit på den lit- terära täfiingsbanan, där h o n under seklets m i d t i n t o g en ej obe- märkt plats.
M e n i än h ö g r e g r a d har h o n HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
A l l m.
T e l e f.
6 1 4,7.
Jetta Hg utgifvare: helgfri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstid: hvarje Tryckeri fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Al nsi&gt;ris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Liedbeck.
vunnit den g e n o m de egenskaper, s o m pryd- de h e n n e s o m dotter, maka och moder.
S o m dotter var h o n, så l ä n g e hennes fader lefde, hans bästa s t ö d o c h tröst i alla lifvets m o t i g h e t e r o c h stor- mar.
R e d a n då h o n b l o t t var ett spädt barn, var det hennes j o l l e r o c h hennes fri- ska l e e n d e s o m trösta- de h o n o m öfver hen- nes moders, hans för- sta, älskade makas b o r t g å n g.
S e d a n stod h o n s o m v u x e n ung- c~&gt; m ö trofast v i d hans sida, o c h i hennes till- litsfulla kärlek, hennes aldrig svikande t r o på hans sändning fann han d e n ö m h e t o c h det s t ö d h a n m e d sitt p å en g å n g stolta o c h känsliga l y n n e så väl b e h ö f d e, då k a m p e n f ö r de idéer han till sist, o m än först s o m bruten g u b b e, förde till seger s t o d s o m hårdast o c h h a n ute i världen mest m ö t t e s af a f v o g misstro o c h fåvitskt missförstånd.
Som maka hade hon en liknande mission att fylla.
D e t ser u t s o m hennes u p p g i f t i lif vet framför allt skulle ha varit att m e d kvinn-
IDUN 282 Om 1893 k ä r l e k e n g ä l l e r d e t: D u f ö r t j ä n a r h o n o m, d ä r f ö r a t t d u ej l ä g g e r a n p å a t t v i n n a h o n o m; och de m ä n n i s k o r förvärfva h o n o m o c k s å oftast, s o m icke j a g a efter h o n o m.
Ooelhe.
lig förtröstan eller m a n l i g t m o d stå starka, b a n b r y t a n d e m ä n v i d sidan, elda o c h stärka d e m till deras lifsgärning.
S a m m a misstro s o m m ö t t e hennes fa- der, då han b a n a d e n y a v ä g a r f ö r v å r g y m n a s t i k, m ö t t e äfven hennes m a k e, h o - m ö o p a t i e n s främste f ö r k ä m p e h o s oss, då h a n ville b r y t a n y a b a n o r f ö r vår läke- konst.
F ö r bådas utöfvare h y s t e h o n samma f ö r t r o e n d e, o c h till bådas arbete gaf h o n i h e m m e t s a m m a stöd.
Men ej endast den moraliska g r u n d, h ä n g i f v e n tro p å en lifsgärning äger, skänkte h o n sin m a k e.
U n d e r d a g a r af p r ö f n i n g a r o c h ej minst e k o n o m i s k a svå- righeter skötte h o n äfven hans h u s m e d den o m t a n k e o c h k l o k h e t, s o m förstå att af litet g ö r a m y c k e t.
D e t var till e n b ö r j a n ofta k n a p p t n o g i d e n o p p o s i t i o n e l l e o c h f ö r sin vetenskaps mer än sin e g e n f r a m g å n g intresserade forskarens h e m.
M e n h o n styrde där så, att ej endast h a n k u n d e f o r t g å på den väg h a n utstakat f ö r sig, u t a n att af b r ö d b e k y m m e r n ö d g a s ö f v e r g e den, u t a n äfven så att en talrik skara kraftiga sö- ner o c h v ä n a döttrar där fostrades till h e d e r f ö r sitt l a n d o c h till utmärkelse på skilda l i f s o m r å d e n.
I barnens i d o g h e t ser m a n ofta m o - derns återspeglad.
F å m ö d r a r h a såsom Jetta L i e d b e c k förstått att u n d e r vansk- l i g a yttre förhållanden, innan ä n n u hen- nes m a k e tillkämpat sig det erkännande, som sedan k o m h o n o m till del, fostra sina barn till g l ä d j e f ö r sig o c h till fram- g å n g f ö r d e m själfva.
M e n sin kraft därtill fann h o n g e n o m att i sitt lif f ö l j a samma grundsatser som h o n i sina dikter o c h andra arbeten gifvit u t t r y c k åt: e n v a r m o c h innerlig förtröstan p å d e n allmakt, s o m m e d rätt- vis f a d e r s h a n d leder m ä n n i s k o r n a s ö d e n, en frisk o c h o f ö r v i l l a d b l i c k p å lifvet samt e n bottensats i karaktären af d e t sega, okufliga lifsmod, s o m u t m ä r k t e d e g a m l a kämpar, h v i l k a h o n af sin fader lärt sig b å d e att älska o c h förstå.
A l l a dessa grundsatser finner m a n klart, ädelt o c h känsligt uttalade b å d e i d e dikter h o n, därtill u p p m a n a d af v ä n n e r o c h bekanta, u t g a f o c h kanske än m e r i d e n m e d lika m y c k e n u p p f a t t n i n g s o m pietet skrifna minnesruna hon ristade öfver sin fader.
A n d a in i sin h ö g a å l d e r d o m b e v a r a d e h o n o c k s a m m a hjärtats adel o c h l y n n e t s spänstighet.
T i l l o c h m e d sedan sjuk- d o m e n brutit hennes k r o p p s l i g a krafter, var h e n n e s a n d e lika verksam, v a k e n o c h kraftfull s o m n å g o n s i n.
T i l l det sista, äfven då f ä d e r n e h e m m e t efter hennes m a k e s d ö d var u p p l ö s t, var h o n f ö r d e sina, sina barn o c h deras familjer, e n s a m m a n h å l l a n d e o c h lifgifvande kraft.
D e t t a o m d e n inre g å n g e n af hennes lif.
O m d e n yttre är ej m y c k e t att säga; här d o c k n å g r a data.
D o t t e r till P e r H e n r i k L i n g o c h hans första hustru, d e n v ä n a o c h f a g r a Sofia M a r i a R o s e n q v i s t, f ö d d e s hon- i L u n d, där fadern då ännu var fäktmästare, d e n 8 april 1 8 1 0.
E n d a s t tre år g a m m a l k o m hon m e d sin fader till S t o c k h o l m, när h a n år 1813 f ö r l a d e sin v e r k s a m h e t dit.
Tjugutre-årig lärde h o n där k ä n n a dåva- r a n d e d o c e n t e n i anatomi, d o k t o r P.
J.
L i e d b e c k, o c h b l e f hans m a k a.
D e för- sta åren af sitt äktenskap t i l l b r i n g a d e m a k a r n e i Upsala, där L i e d b e c k då var d o c e n t o c h t i l l f ö r o r d n a d p r o f e s s o r i ana- t o m i.
Å r 184 (3 flyttade han h a r m s e n öfver att h a blifvit f ö r b i g å n g e n v i d e n befor- dran, till S t o c k h o l m, där h a n lefde s o m praktiserande läkare ä n d a till sin d ö d 187G.
Sina senaste lefnadsår tillbragte d o k t o r i n n a n L i e d b e c k dels h o s sin inåg, domänintendenten Miintzing på Fiskeby, dels h o s sin dotter, änkeprofessorskan Georgii i Stockholm.
I n n e v a r a n d e som- m a r var h o n p å b e s ö k h o s sin halfsyster, fru V.
D a h l p å I n g l a e g e n d o m, där dö- den träffade h e n n e.
Sin f ö r n ä m s t a litterära v e r k s a m h e t ut- ö f v a d e h o n u n d e r 1840- o c h 1850-talen.
H e n n e s dikter, f ö r s e d d a m e d f ö r o r d af A t t e r b o m, u t k o m m o i U p s a l a 1849, hen- nes l e f n a d s t e c k n i n g öfver fadern 1852 o c h h e n n e s större skaldestycke, » B a r d e n s dotter », 1855, båda i Stockholm.
H.
A.
Ring.
O m b o r d på » Sibylla ».
rån ZftLapoli i morgonljus v i styra ut pa vägen att höra ^Mcdclhafvcts hrus och vindens sång i tågen.
^Den skarpa högen Ibljan skär, att skummet mjölkhvitt ryker, och kring » Sibylla » här och där delfinen lustigt dyker.
» cAddio, hclla V^lapoli!
* från fördäck redan klingar, och måsen, sväfvande förbi, står still på sträckta vingar.
^Dct llir så tyst med ens ombord Iland hela främlingsskaran: mdn lyssnar rörd till sångarns ord och märker inte snaran.
^Den Irune skälmen väl förstår, att när J^Lcapcl svinner, lian han blott locka fram en tår — en flod af silfver rinner.
J^ian säkert då i tanken ser cn ncdrökt liepwrista, där hans " Lucia kärligt ler om kvälln mot sin ^Battista.
~Vch därför klingar mandolin och svarta ögon flamma med samma eld som detta vin, som har Vesuv till amma.
Napoli 1S93. '
" Fin Daniel Fallström.
de siécle. "
lefva i en dekadansperiod, » säger Hans M $ Alienus i Verner von Heidenstams bok med detta namn.
I samma mening har man redan länge begagnat sig af ett franskt slag- ord: » fin de siécle ».
Seklets sista årtionde är for handen; med sina förhoppningar pä framtiden vänder man sig mot det gryende tjugonde århundradet, medan det nittonde likt en sjunkande sol går ned vid synranden.
' wjji Men hvad är det dä, som brister vår tid?
Ty det är något som fattas; i annat fall vore det ej ett fin de siécle-skede, en dekadans- period.
Någon tror måhända, att intet kan fattas vår tid, om ej tilläfventyrs det, som det är kommande tider förbehållet att uppdaga.
Men det är ej så.
Det, som framför allt bri- ster vär tid, det fanns i gångna dagar, fanns som en eldande, inspirerande kraft till stora dåd, och den kraften namnes — entusiasm.
Det är den, som nutiden förnämligast saknar, den och dess förutsättning, fantasien.
Man torde icke kunna förneka, att entusi- asmen är en drifkraft till stordåd, att den lyfter och höjer, att den bi ingår småaktighe- tens röst till tystnad.
Den gör dådkraftig och viljestark, ty i sin rätta form sväfvar den ej » ins blaue hinein » till strids mot donquixoti- ska väderkvarnar, utan är medveten om det mål, för hvars uppnående den strider.
Men denna segervissa hänförelse, som ensam är i stånd till storverk — hvar finns den väl nu?
Besjälar den också e i och annan, som oför- truten bland gäckeri och motstånd bibehåller målet i sikte, så är den likväl till finnandes blott hos få.
Och hvarför?
Jo, fantasien är borta.
Liksom entusiast fått betydelse nära nog af svärmare, så har också fantasirik och fantast fått en dålig klang.
Här som så ofta annars är det öfverdriften, som har bragt själfva be- greppet i vanrykte.
Ett tidehvarf, som nä- stan uteslutande fäster afseende vid nyttan, är dessutom böjdt att ringakta hvad som ur uti- litetssynpunkt tyckes vara af mindre vikt.
Nu- tiden har också velat inrymma ytterst ringa plats åt fantasien.
Den har till och med måst lämna ett herradöme, där man tillförene kun- nat tro den vara enväldig härskare, nämligen barnavärlden.
Se blott på den litteratur, som är afsedd för de små!
Hur hafva ej sagorna,
IDUN X893 fantasiens tummelplats, försvunnit från jul- och födelsedagsborden, där de förr städse syntes bland gåfvorna.
Tiden kräfver allvar och klok- het, säger man; redan tidigt måste barnen lära känna verkliga lifvet, inga ofruktbara dröm- mar få grumla deras tankar.
Fåvitskt.
Forna tider hafva ock kraft allvar och klokhet ej mindre än den närvarande och hafva dock ej bannlyst fantasien från barnkammaren.
Påståen- det, att fantasien gör oduglig till praktisk verk- samhet, hur lätt vederlägges det ej därigenom, att alla dessa, som under barnaåren hade fan- tasien till ledarinna i lekar och drömmar, vuxit upp och blifvit dugliga kvinnor och män.
Och barnen själfva?
Älska de månne icke sagorna, då de någon gång få höra så- dana?
Jag talar nu ej om de förvuxne, som i sina missriktade försök att få gälla för stora anse sig hafva vuxit ifrån slika barnsligheter.
Nutidens » mognare » ungdom äskar af sina nö- jen mera realitet, fantasien är den för blodlös, och de slappade nerverna fordra mera stimulus.
Men denna skara af blaserade, i förtid lef- nadströtta fin de sieele-gossar och flickor, är det den, som i det århundrade, livars gryning nalkas, skall lyfta släktet ur den dekadans- period, som nu är förhanden?
Hur skall den mäkta det värfvet?
Nutidens uppfostringsmetoder, hur förträff- liga de än må vara, lägga för ringa vikt vid fantasien, ja, tyckas nästan frukta den.
Bar- nen brådmogna, och denna förtidiga utveckling, långt ifrån att förhindras, främjas eller ses åt- minstone ej med oblida ögon.
Såväl i arbe- ten som nöjen äro de före sin tid, de varda lillgamla.
Däraf alstras längre fram trötthet och leda vid arbete samt en ökad njutnings- törst.
Så nötas de unga ut, nästan innan de träda ut i världen som fullvuxna.
Däremot förmenar man barnet den glädje, som fan- tasiens rika lekar kunnat bereda.
Tids nog skall verkligheten gripa in och skingra drömvärldens gestalter, låt dem då så länge som möjligt tjusa och lifva deras unga sinnen!
Vi äro för reflekterande, vi analysera våra käns- lor, till dess all fröjd förgår under reflekteran- dets och analyserandets dissekerknif.
V i sakna just det omedelbara.
Men låt ej barnen få sin del af denna nästan sjukliga vana, som torkar ut fantasiens läskande, lifgifvande brun- nar.
Toivo säger på något ställe ungefärligen som följer: Alt vara liten är att tro på tingen i omedvetenhet om deras halt.
Att vara stor, det är att tro på ingen, att pröfva, misstro och förkasta allt.
Låt då de små vara små, så länge de äro det!
Sök att väcka deras fantasi till lif och framför allt, kväf den ej då den visar sig!
Den sysselsätter dem och roar dem, är dem sällskap i ensamheten.
Då skola de engång såsom stora kunna erinra sig en lycklig barn- dom, som ej helt slukats upp af läxornas me- kaniska slit och släp eller upptagits af jäktan- det efter ständigt nya njutningar, som till sist blott alstrat leda och afsmak.
Sätt ej i deras hand romaner och berättelser för stora, nej, låt dem läsa dessa sagor, som befolka de su- sande skogarne och de forsande älfvarne med hulda väsenden, det skall också lära dem att hålla hembygdens väna nejder kära.
Låt dem icke brådmogna, det skall hämna sig dyrt.
Fantasien däremot skall aldrig göra dem odug- liga för den verksamhet, som en gång skall kalla dem.
Den skapar dem tvärtom en värld, där deras tröttade tanke under hvilostunderna hämtar ny dådkraft och styrka till förnyadt arbete.
L.
H.
En fråga för dagen.
283 En sådan var styrelsen dock snart lyck- lig nog att finna i fröken Lotten Lagerstedt.
Genom årslång öfning hade hon vana att handleda de unga, genom långvarigt vistande i England hade hon fått öppen blick för lif- vets praktiska utveckling icke minst på det område, där hon blef kallad att intaga en vägbrytande ställning.
Det var nämligen på den ort, där hon var, och genom hennes vän- ner som de första engelska och skotska folk- köken inrättades.
Med dessa erfarenheter för- enade hon hjärtats fina bildning samt goda kunskaper, särskildt i fysiologi och hälsolära.
en följd af nummer har Idun sysselsatt sig med frågan, hur man med en be- gränsad summa af något tusental kr.
skall ställa hemmets ekonomi så, att hvarje berät- tigadt kraf tillfredsställes och ändå utgifterna icke öfverstiga inkomsterna.
Frågan kunna vi säga vara en af tidens brännande, och då Iduns uppgift är att bjuda oss föryngringens äpplen, bör hon också i sina skålar inlägga sådana, hvilkas praktiska Genom enskild frikostighet sattes hon i till- användande skall framkalla friskare och i fälle att i Glasgow närmare utveckla sig för samma mån lyckligare släkten.
Medan lösningen af ofvannämnda fråga i sin nya verksamhet, och sedan fröken Rodhe Idun rört sig med de tusentals kronorna, ha också genom enskild välvilja fått medel till de kvinnor, hvilkas inlägg i frågan jag nu inköp af husgeråd, öppnades den 1 april 1891 går att teckna, sysselsatt sig med hundratalen, Göteborgs skolkök.
Att börja med inrymdes eller med de flesta svenska kvinnors hus- det i ett af de gamla skolhusen, men har nu flyttat sin verksamhet i en förhyrd lokal, hållsekonomi.
V i d det i Göteborg nyss afslutade elfte Skansgatan 1 1.
Utrymmet är dock äfven här Sv.
folkskolläraremötet höll fröken Eva Rodhe så inskränkt, att det förefaller besökaren som ett föredrag om skolkök och ledde sedan som en gåta, att så mycket godt arbete kan ut- ordförande meningsutbytet om välgörenhet mot föras på en så liten plats.
» Ett normalt skolkök, » säger fröken Lager- fattiga skolbarn.
stedt, » bör vara så inrättadt, att 24 flickor på Lugn och klar stod hon där, med språket i sin makt fängslande allas sinnen.
Sådan, - fyra afdelningar där kunna undervisas. » Som anspråkslös och enkel, öfverlägset skicklig och detta i Göteborg ännu är ett önskemål, få mångerfaren i sitt fack, bör den kvinna vara, de 24 flickorna tillsvidare handledas i 12 grupper.
Fröken Lagerstedt har häri bitiädts som intager en plats i en folkskolestyrelse.
T y värr får jag icke återgifva hennes bild af fröken Selma Johansson, utgången ur Stock- eller skildra hennes lif, det skall framdeles holms skolkök och nu kallad att i hufvud- skildras i Idun och är förbehållet en finare staden förestå professorskan Anna Retzius ' penna än min; endast i förhållande till skol- matlagningsskola.
Stadsfullmäktige ha till skolköket beviljat köket, den unga kvinnans danande till en praktisk, duglig husmor, går jag nu att teckna ett årligt bidrag af 3,000 kronor.
Fröken Rodhe är dess inspektris, och det omfattas af fröken Rodhe.
Hon föddes 183G och har i tjugunio år allmänheten och elever med växande in- som föreståndarinna ägnat sig åt enskild skol- tresse.
D e senares ålder är mellan 1 2 — 1 4 år, och verksamhet i Sverige.
Dessutom har hon flere år vistats i Frankrike, Schveiz, Italien tillhöra de hitintills utan undantag folkskolans femte klass eller fortsättningsskolan.
Inträ- och England.
Det var dock icke endast detta, utan också desafgift är en krona och middag betalas den verksamma del hon tagit i åtskilliga väl- med 1 0 — 2 0 öre.
Hvarje vecka tvättas och görenhetsinrättningar och det praktiska sätt, bakas.
Brödet, som ej åtgår i köket, säljes, på hvilket hon där verkat, som så ådrog men flickorna kunna också få medtaga mjöl henne uppmärksamheten, att hon i december och baka för sina hem.
Maträtterna, beräknade för arbetarens hus- 1889 invaldes i Göteborga folkskolestyrelse och följande januari där inträdde.
Här har håll, rätta sig ock efter lokala förhållanden.
hon trenne år verkat så som endast en kvinna Så ha flickorna i Göteborgs skolkök insaltat flere tjog sill och lärt sig att af nämnda kan göra det.
V i d arbetet i välgörenhetens tjänst hade fiskart bereda tretton välsmakande rätter.
Uppköpen för köket ske till en början fröken Rodhe gjort en erfarenhet, som nog mången gör, nämligen att i de arbetarehem, där under lärarinnans ledning, sedan få flickorna mannen icke super och hustrun är praktiskt göra dem på egen hand, och till afslutningen duglig, blomstrar lyckan äfven med små till- får hvar och en inköpa, hvad hon själf skall gångar; men där hustrun icke förstår att tillaga.
Kursen är beräknad för 30 dagar och lä- sköta hemmets ekonomi, finnas split och otref- nad, äfven om mannen är nykter och har roboken, Lotten Lagerstedts kokbok, indelad goda inkomster, och åter att med en duglig i 30 lektioner.
Hvarje dag få flickorna ut- räkna kostnaderna på person för den mat, hustru kan hemmet ofta bibehållas, äfven där som tillagas.
mannens förtjänster läggas på krogdisken.
Dessutom hade hon under sitt mångåriga arbete med den uppväxande ungdomen sett, att boken icke ensam utvecklar människan.
V i d henne trifves godt det osunda fantasilif, som blott af en praktisk, huslig verksamhet kan utrotas.
Med denna erfarenhet väckte fröken Rodhe i folkskolestyrelsen förslag om inrättandet af ett skolkök.
Förslaget omfattades med in- tresse af n. v. ordföranden professor Ernst Carlson och inspektorn doktor J. Ambrosius samt flere af skolrådets medlemmar; en komité nedsattes, och tack vare doktor Ambrosius ' outtröttliga arbete blef det en verklighet.
Konsten var blott att få en duglig förestån- darinna.
En af skolkökets stora förtjänster är den minutiösa ordning och renlighet, som där in- läras.
En och annan finner detta opraktiskt, ty så kan det icke tillämpas i lifvet, men liksom man lär barnen att alltid sy väl, fastän de som fullvuxna mången gång få nöja sig med de stora styngen, så måste också i barndomen ordningen inskärpas.
Den hör till uppfostran, men det är icke endast så fröken Lagerstedt utöfvar sitt moraliska inflytande.
De, som varit nog lyckliga att få.
genomgå en kurs i hennes skolkök, skola snart glömma strängheten, hvarmed hon inskärpte skolans plikter, men aldrig den godhet och kärlek, som gjorde spiseln till hemmets härd, därifrån icke endast värmen utströmmade, utan också
IDUN 284 det behag och den trefnad, som göra den tyngsta börda lätt och det minsta lilla hem stort.
Kursen slutar med en grundlig rengöring af kök, visthus, källare m. m., och examen aflägges på så sätt, att några medlemmar af skolstyrelsen samt barnens mödrar inbjudas till en middag, lagad af de små glada kök- sorna.
Under februari, mars, april detta år hölls en lärarinnekurs.
Deltagarinnorna i denna voro fröknarna Sigrid v. Essen, Lisen Eriks- s o d, Alma Pettersson och Olga Bredvej (norska); försedda med diplom, ha tre af dessa gått ut att upptaga skolkökets stora idé, och den fjärde bereder sig att i utlandet fortsätta sina studier.
Så arbetar fröken Eriksson i Lyse- kils skolkök, fröken Bredvej i sitt hemland, och fröken Pettersson går att i dessa dagar tillträda sin befattning som föreståndarinna för det af St. Kopparbergs aktiebolag inrättade skolköket.
Fröken Rodhes skolkökstanke liknar rin- gen kring stenen, som kastades i vattnet.
Det blir en, det blir flere och, om ännu af- lägsen, randas dock den dag, då kvinnorna i de skandinaviska hemmen skola reda sund, enkel kost, Iduns äpplen, åt det uppväxande släktet.
Amanda Leffler.
1893 hade hon icke försökt göra sitt bästa och slagit upp i lexikonet och bläddrat igenom hela den gamla grammatiken!
Och läst ige- nom temat sedan — så många, många gån- ger, tills hon kunnat det alldeles utantill.
Och hvarje kväll, innan hon somnat in i sin lilla säng, hade hon bedt, bedt med de små knub- biga händerna hopknäppta, om godkändt, bara godkändt!
Och nu.
.
.
H v a d skulle de väl säga därhemma?
Hur skulle hon kunna tala om det?
Lilla Karin gick ut i tamburen och lyfte ned sin lilla bruna kappa från kroken.
När hon hade hängt upp den i morse, då då hade hon ej ännu känt det förfärliga och lifvet hade ännu lett ljust och förhoppnings- fullt emot henne.
Det var en liten mycket allvarlig person, som vandrade uppför Sturegatan.
H o n gick med steg, som blefvo allt mer och mer drö- jande, j u närmare hon kom Kommendörsga- tan.
Och en liten hand i svart ullvante flyttade oroligt på den blå skrifboken under armen.
, Den lilla allvarliga personen steg in i en port och gick mycket, mycket långsamt upp- för trappan.
Lilla Karin — ty det var hon — stod en stund och lyssnade utanför dörren.
Ifrån köket hördes slammer af ka- struller, och en gäll jungfruröst sjöng med känsla och öfvertygelse: » Amanda gångar sig ut i lunden. » " Underkänd. "
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
, i l a, kära lilla Karin, den här gången så, » \ j \ — de stora blå ögonen hängde vid lärarinnans läppar — » så var det allt bra många fel. » Underkändt, underkändt — brusade det i Karins öron.
» Så jag kunde ej med bästa vilja ge an- nat än underkändt, » ljöd den trötta rösten, nästan sorgset.
Det blef med ens så underligt lugnt inom lilla Karin, hon blef så märkvärdigt passiv och likgiltig.
Det var som om det icke alls var hon, som satt där på den gula trästolen, icke alls var till henne man talade, som om den där blåa hemska boken icke alls kom henne vid.
Och hon hörde slött på, hur lära- rinnan gick igenom hela den öfriga skrifboks- packen.
Det bekom henne ingenting, ingen- ting alls.
Hon satt där och stirrade på me- tertabellen, som hängde midt emot på väggen, stirrade på lärarinnan; oeh med ens gjorde hon den upptäckten, att » fröken » var rysligt lik en gammal portklapp, som hon sett på landet i somras.
Aldrig hade Karin heller märkt förr, att hon hade så rysligt mycket rynkor i pannan.
Var det icke förunderligt!
Det ringde.
Lektionen var slut.
D e flic- kor, som hade sina böcker på katedern, ru- sade fram och kastade sig öfver dem.
När lilla Karin hade sin bok framför sig på pulpeten, sin fruktade bok med.
namnet på sned och fläckarna på pärmarna, när hon såg det anilinröda C flamma emot sig, då först konamo de, den ena efter den andra af de klara, heta tårarne.
D e trillade öfver den barnaruuda, mjuka kinden, och hela lilla Ka- rin skakade under snyftningarna.
Åh, hur hade hon ändå icke funderat och grubblat öfver den här skrifningen!
Hur Lilla Karin suckade djupt, flyttade boken under andra armen och tryckte på ringknap- pen.
Sången inne i köket tystnade.
Jung- fru Amanda » gängade sig » ut i tamburen för att öppna.
» Inga galoscher!
Här ska man ligga och tvätta!
Var så god, hon, och torka sej med trasan! » En grof, tjock arm sträckte fram under lilla Karins näsa en trasa af den vanliga, obestämbara färgen.
Lilla Karin lade ifrån sig skrifboken och tog sig an med trasan med en ovanligt blid och undergifven min.
» Herrskapet sitter vid bordet, så det är bäst hon skyndar sej. » Och så försvann Amanda in i köket igen, lämnande lilla K a - rin där i tamburen, ensam med sin skrifbok, sin trasa och sitt sorgsna hjärta.
Nu stod hon dock ändtligen i dörren till matsalen.
H o n såg pappas breda rygg, bror Pelles profil med uppnäsa och borstig lugg och mammas klara ögon, som vändes mot henne.
H o n satte sig ned på sin plats med modstulen uppsyn.
Det var grynkorf i dag till middag — grynkorf, Karins fasa!
Men ändå åt hon två, portioner med en ifver, som om det gällt lifvet.
Pappa undrade, hvarför hans stumpa såg så allvarsam ut i dag.
Och Pelle kastade fram sitt vanliga: » I dag har det bestämdt gått illa för dej i skolan. » När Amanda ömsade tallrikar, så passade han på att rycka Karin i flätan.
Men inte en gång det hjälpte; lilla Karin bara såg på honom med en lång, bedjande blick.
Middagen var slut.
Pappa gick in till sig.
Pelle stöflade ut.
Amanda vandrade med tunga steg mellan köket och salen för att duka af, skramlande med tallrikarna.
Mamma hade gått ut i serveringsrummet för att ordna om kaffet.
Nu skulle det ske, nu skulle hon tala om det!
Karin steg upp och gick med fasta steg ut till mamma.
H o n hade under hela vägen hem tänkt sig, hur hon skulle framföra den Lifförsäkringsbol, New-York I II.ii.ii isir&gt; Lif ' svåra bekännelsen.
Men nu, när hon såg mamma stå där och skära saffransbullen i fina, gullgula skifvor med den blanka knif- ven, nu fick hon ej fram ett enda ord.
Så satte hon sig ned på stolen bredvid mamma.
Hon såg, hur mamma tog ned den mjuka borsten från spiken och sopade ihop brödsmulorna till en liten hög på det utskur- na brädet.
Hon flyttade stolen litet närmare, började draga med fingrarna öfver det pole- rade bordet, hostade till ett litet tag, och så kom det: » V e t mamma, att i dag hade vi franska sista timmen — — » » Jaså. » Det var ett mycket ointresseradt » jaså ».
Ja, det lät nästan, som om mamma inte alls hade hört, hvad lilla Karin sagt.
» V i hade franska i dag sista timmen, » bör- jade åter en röst, som darrade en smula.
Men nu svarade mamma ingenting alls, utan bara stirrade djupsinnigt i sockerskålen, så att det kom öfver lilla Karin en häftig lust att gråta.
» Det var rysligt, hvad sockret gått fort åt den här veckan, » sade mamma, när Amanda gick förbi henne med soppterrinen.
» Jaså. » Det var ett » jaså », fullt lika ointresseradt som mammas eget nyss, men bestämdt ett par oktaver hvassare i klangen; och så för- svann Amanda med sin soppterrin i köket och slog igen dörren efter sig, så att lilla Karin hoppade högt från stolen.
Men då var det alldeles, som om det lilla ordet underkänd, som legat så långt, långt inne, kommit upp litet längre i halsen, och så passade lilla Karin på.
Å h, hur den tumlade ut, hela den svåra bekännelsen — tumlade ut i orediga, förvirrade ord.
Det var, som om de kämpades om att få komma fram, orden, som legat så tungt på hjärtat inom lilla Karin och så marterat henne.
O c h de stora blå ögonen simmade i tårar.
Men mamma, hon förstod sin lilla, käns- liga, samvetsgranna flicka, hon glömde soc- kerskålen, Amanda, allt; hon värmde de små våtkalla fingrarna vid sin mjuka hals, hon tryckte det lilla rufsiga hufvudet intill sig, och genom moderssjälen bäfvade den brinnan- de bönesucken, att lilla Karin alltid, alltid måtte vara lika samvetsgrann, då skulle hon en gång helt visst i lifvets svåra skola ej be- höfva frukta betyget » underkänd ».
Några 1.
2.
3.
4.
5.
6. till ödet från en husmor.
Kan någon medsyster å ödets vägnar gifva någon upplysning o m dessa saker i Idun, vore ingen tacksammare än Cordelia.
till 8, 10, 12, 7 4, 16 räntor o. 18 % ber.
på ålder t spörsmål Hvarför smakar vid bordet alltid den rätten bäst, hvaraf vi ha minst?
Hvarför går just alltid det värdefullaste sön- der af vårt glas och porslin?
Hvarför komma alltid besökande på olämpli- gaste tid, till exempel när vi ha tvätt, när jungfrun är sjuk eller något är på tok?
Hvarför rifva pojkarne alltid sönder sina byxor på de ställen, där gluggarna synas bäst o c h äro svårast att laga?
Hvarför äro våra barn alltid bråkigast, när vi ha främmande, o c h oartigast, när vi som allra helst skulle vilja ha heder af dem?
Hvarför komma våra män alltid just då med alla möjliga påhitt, när vi ha hufvudet fullt af de mest brådskande bestyr, o c h hvarför stryka de envist omkring o s s, när vi önskade dem timtals ur vägen för vår storstädning?
Tillg.
1 jan.
Lifräntefond 1 8 9 3 kr.
5 1 3, 0 6 4, 5 1 1 » 4 6, 2 1 6, 9 7 4
IDUN 1893 285 Iduns skollofskoloni 1 8 9 3.
^Sedan Iduns skollofskoloni nu återvändt i s till hufvudstadeu, har doktor Carl Flcns- burg, under hvars insiktsfulla läkarekontroll kolonien äfven i sommar haft fördelen att stå, afgifvit följande rapport.
Liksom vid flere föregående tillfällen har jag äfven i år haft nöjet undersöka medlem- marne af Iduns skollofskoloni, såväl omedel- bart före afresan som vid återkomsten till hufvudstaden efter slutad sommarkampanj, och bifogar jag äfven denna gång en kort- fattad tabell, hvilken bättre än ord tolkar det hälsobringande inflytande, som vistelsen på landet under härliga sommardagar utöf- 1 8 b a r n: 1 0 g o s s a r Vikt.
N a m n vid afresan kg.
Adamsson, Gustaf Björkman, Gunnar Jonsson, Anders.
Jonsson, Gustaf Jonsson, Sven Karlsson, Georg Palmgren, Karl Svensson, Birger \ yiklund, Karl Åstrand, Vilhelm v o c h 24,5 26 38 33 40, 5 32,5 33,5 145 132 26 28 26,5 29,5 21,5 126,5 128,5 118,5 37 25 137,8 123 133 36 24 27 36 28,5 8 flickor.
Längd vid åter- vid komsten afresan cm.
kg.
21,5 % vat på stackars fattiga, sjuka och i så inånga afseenden vanlottade barn.
En klokt planlagd välgörenhet verkar i dubbelt måtto välsignelsebringande, och att anordnandet af skollofskolonier måste betrak- tas som en synnerligen lycklig och praktisk form af välgörenhet, därom tror jag alla vara fullt ense.
Jag skulle gärna efter besök på ort och ställe velat något närmare skildra Iduns skollofskoloni; en strängt upptagen tid har emellertid hindrat mig att i år sätta denna min plan i verket.
Slutligen vill jag till Iduns läsarinnor ställa en varm uppmaning att allt fortfarande gynna och omhulda dessa skollofskolonier, hvilkas stärkande, hälsobringande och upplifvande inflytande jag här ingalunda särskildt behöf- ver påpeka.
122,5 152,5 Bröstbredd vid åter- vid komsten afresan cm.
cm.
123,5 153 146 135 128 130 120 138 124 133 ej vägd vid Fredriksson, Anna Hellberg, Malvina Lundholm, Hilma Pettersson, Gerda Samuelsson, Anna Thorstedt, Thyra Östergren, Elsa * afr.
22 25 29,5 46,5 24,5 30,5 21 27,5 47 25,5 23,5 27,5 112 133 112 144,5 128,5 119,5 148 129 128 133,5 119,5 128,5 af influtna m e d e l för I d u n s s k o l l o f s k o l o n i: Transport från sista redovisningen den 16 juni kr.
768: 75, från Arholma skolbarn 1: —; Systrar- na K. i Lund 3: —; X.
5: —; Bede 2: —; Gamla vänner 2: —; H.
o. W.
, Ekshärad, 6: —; Gerdas, " Att göra godt ... " Några betraktelser af Emy.
(Slut från mr 34.)
fpa |n annan liten episod, som vittnar om en viss fyndighet i tiggeriet och manar gifmild- heten till noggrann uppmärksamhet, tilldrog sig för någon tid sedan i Stockholm.
En resande ombads af en arbetsklädd karl att få ett tio-öres frimärke för ett angeläget bref.
» Jag vill icke ha pengar, endast ett fri- märke, » sade han allvarligt.
Den tillfrågade, som troligen icke heller skulle lämnat honom kontanter, hade verk- ligen frimärken på sig och gaf honom ett.
Karlen tackade och gick.
A f en händelse kom den resande att strax därpå se honom i en kryddbod, där han sålde frimärket för åtta öre, hvarefter han begaf sig till en när- belägen krog och förvandlade de åtta örena i en sup.
Den resande hade, själf osedd,.
cm.
00 64 64 62 58 63 58 64 58 59 62 64 66 65 59 65 58 68 60 61 53 57 58 57 69 57 54 57 ' 59 60 74 59 56 61 i vikt kg- i längd cm.
1,5 1 2) 5 0, 5 3 1 1 3 0, 5 1,5 1,5 1,5 2 1 1,5 1,5 0, 2 1 — i bröst- bredd cm.
2 2 • 3 1 2 — 4 2 2 4 3 1 — 0, 5 0, 5 3j5 1 0, 5 2, 5 — 0, 5 1 3 5 2 2 4 C. F. * Fortfarande på landet för sin svaga hälsa.
Slutredovisning vidåter- komsten Ökning Annis och Barbros flitpengar 3: —; Ebon H o i och lille Davis 2: —; H.
N.
20: —; lille Axel August 3: —; A.
M.
P.
B.
2: —; Svenska i Newyork 7: —; An- na * 2: —; Ebba, Aryd, 5: • —; förkommen signatur 1: —; Några ord från en skolkateder 2: 40.
Summa kronor 835: 15. o observerat allt, och då karlen kom ut från källaren, tilltalade han honom lugnt och vän- ligt: » Det är skadligt att förtära brännvin utan mat.
Se här är tjugufem öre, för hvilka ni kan få ett mål mat på serveringen här intill.
Jag har själf ätit där. » Den tilltalade såg bedröfligt slagen ut, tog med en ödmjuk hälsning mot 2 5 öringen och ämnade gå in på kaféet.
» Vänta ett ögonblick, » inföll den resande, » när ni ätit, skulle ni ju kunna göra mig en liten återtjänst.
Jag träffas vid Centralsta- tionen och skulle vilja ha ett litet paket be- fordradt till Vasastaden. » När mannen kom tillbaka, så — ursäkta, mina läsarinnor!
— luktade det verkligen biffstek om honom, således dess bättre icke brännvin.
Med mössan i hand och en glimt af förlägen tacksamhet i blicken mottog han några förhållningsorder.
» Ser ni, » sade den resande till sist, » på En god kopp kaffe.
Det bästa, billigaste och helsosammaste kalle är värt ångrostade och malda H u s h å l l s f c a f f e ä 1: 0 5 pr ' / k g.
, som finnes äkta e n d a s t uti vår detta sätt bli vi kvitt med hvarandra — och det är j u hederligast för oss båda! » Han fick sedermera veta, att mannen ärligt och ordentligt uträttat ärendet.
Det var för den senare en god lexa, som kanske räckte för lifvet.
Alla känna vi väl till den i en stor stad grasserande svärmen af minderåriga försäljare af blommor, blyertspennor, tändstickor m. m., och det kan näppeligen gifvas mer än en tanke om detta yrke i smått: det är inaske- radt tiggeri, och är det ej så från början, måste det blifva det genom allmänhetens tanklöshet.
För att komma ifrån de envisa bytingarne, slänger man till dem en slant, merändels utan att köpa något.
Detta borde man dock ej göra, utan alltid fodra valuta, om icke för annat så för att stärka den lilles begrepp om, att intet fås för intet.
Han har dock själf för ett litet belopp inköpt sina pennor, så att han vet, hvad det vill säga att betala för en vara.
Ställer sig icke allmänheten i motsvarigt förhållande äfven till honom, blir han van att blott vara föremål för ett hälft gycklande medlidande, och han uppfostras till tiggare ex professo.
Bäst är naturligtvis att.
versamt taga reda på den lilles förhållanden, hans hem och hans anhöriga samt med de hjälpmedel, som stå till buds, söka draga honom från ett tidigt börjadt vagabondlif in i en tillvaro af nyttigt arbete.
Här öppnar sig ett vidt fält för den på människokärlek grundade välgörenheten, och är den af rätta sorten, låter den sig hvar- ken förvillas eller tröttas.
Den är uppfin- ningsrik och ihärdig.
Till sist vill jag anföra en liten historia, som torde innebära en och annan lärdom för utöfvare af välgärningar i allmänhet.
En på Söder i Stockholm bosatt prästman blef antastad af en halffull, illa klädd mans- person, som bad om en slant — det var både hyran och ett och annat.
.
.
» Åh, ni borde skämmas!
Stora, starka karlen gå och tigga!
Hvar bor ni? » » I Skinnarviksbergen, » kom det motvilligt fram, och ännu motvilligare visade mannen vägen, när prästen ville besöka hans bostad.
Prästens hurtiga och rättframma sätt gjorde emellertid intryck på karlen, som efter hand lossade på tungbanden och talade om, att han då och då hade litet förtjänst som sjåare i Stadsgården; men det räckte nu förstås inte långt, för se.
.
.
» Brännvinet, kan jag tro! » af bröt prästen med en fast, men alls ej ovänlig blick.
» Jo-o — de ' ä ' nog de ' också, förstås.
.
., » medgaf mannen brydd, som om han gripits på bar gärning med något ofog.
De kommo till ett af de värsta rucklen, af hvilka det ännu finns några kvar i den trakten.
» Här ser j u ut som ett svinhus, » sade prästen och tittade sig omkring i kyffet.
En medelålders smutsig kvinna och en ung flicka i trasgrann, trådsliten dräkt voro därinne, sysselsatta med att göra ingenting.
» År det hustrun och dottern? » Kvinnan neg tyst och nöp en smula för- lägen i förklädssnibbarne.
» Hvad gör frun för någonting då? » » Jag är förstås tvätterska, s e.
.
.
» » Då borde ni väl kunna hålla smutsen från er själf också, » tänkte prästmannen med ett mönstrande ögonkast, som kvinnan tycktes förstå.
Hon slätade ut förklädet och dolde hastigt en solkig linneflik, som stack fram i barmen.
Stockholms Kaffe-Aktiebolag a A K l n r a, o s l i *; t k v r k o i r s i t a 4
IDUN 286 » Nå än dottern d å?
» » Hm.
.
.
» .. • ' * » Ah — så!
Stackars barn!
Hur gammal är ' du? » » Aderton år. » • » H v a d heter du? » » Adelaide. » » Det var ju ett riktigt vackert namn, det!
Åh, du lagar nog snart, att du bär det med riktig heder också! » Den hjärtliga tryggheten i dessa ord mju- kade så underligt upp det unga, styfva sinnet.
Hon såg hastigt upp i den gamle prästens redliga ansikte, och då hon lika hastigt slog ned ögonen, så var det för att dölja en lätt imma, som dragit öfver dem, och hvilken tyck- tes henne ha uppstigit någonstädes inifrån för att på vägen liksom snöra till strupen så konstigt ... t Ack, I vänliga, tröstande ord — I ären daggdroppar på hjärtats himmel, i hvilkas spår veka känslor gro som vårbrodd i regn- vattnad mark!
» H ö r på godt folk, » sade prästen omsider, här måste bli en annan ordning, men först ska ' vi betala hyran.
.
.
5 kronor, var det ju, och därför ska ' ni visa mig till värden. » Mannen gjorde en sötsur grimas.
» Ahja, bli inte ledsen nu, » sade den gamle herrn med ett ironiskt godmodigt löje, » ni ska ' nog få betala igen mig det!
Både ni och er hustru se mig ut att i botten vara duktigt folk.
— A propos, gå ni i kyrkan? » Förlägen ' moltystnad.
» Nåja, vi kunna j u försöka på t. ex. om söndag, ni äro mina egna församlingsbor, och nu äro vi ju bekanta med hvarandra.
— Låt se, att ni komma! » tillfogade han allvarligt, » så få vi efter gudstjänsten språkas vid uppe hos mig.
— Det var sant, jag har en del matpoletter till ångköket, ni kunna hålla till godo med dem så l ä n g e.
.
.
» Sedan han fått husvärdens adress, gick han, följd af höfliga och tysta afskedshälsningar.
Den mannen hade vunnit alla tre.
Så där hade ingen tagit dem förut.
H m.
.
.
om de verkligen skulle gå i kyrkan!
Det var ändå en märkvärdigt snäll och rar präst, det där.
Undras, hvad han tänkte ställa till med dem.
.
.
Söndagen kom, och efter gudstjänstens slut syntes en trio med nyfikna och hälft generade miner bredvid kyrkporten.
Plötsligt lutade tre sina hufvuden ihop till en unison hvisk- ning: » se där kommer våran pastor! » » Nå, se det var då roligt, » hälsade » våran pastor » fryntligt och tog alla tre i hand.
— » Hela familjen Jonsson med barn och blomma och i full stass — så där ska ' hyggligt folk se ut; nå det skadar inte att göra sig litet fin till det yttre också, när man hälsar på vår Herre i hans hus! » Han smålog med en erkännande blick åt deras aktningsvärda försök till toalettförbättring.
De följdes åt till pastorns bostad, pastorn Jonsson före, fruntimmerna efter.
» Nå, Jonsson, » frågade pastorn sakta och med en min af hemligc förstånd, » hur ha ni haft det med förtjänsten? » » Ahjo, herr pastorn, det har varit skapligt nog.
Kärng.
.
.
hustru min, menar jag, och Hickan ha också fått litet att göra.
.
.
tvätt och strykning, förstås. » » Hur har det varit med brännvinet då? » Jonsson ref sig ett tag i nacken och gri- nade till.
» Jo, det har allt mest fått stanna på kro- gen den här veckan.
Se k ä r n g.
.
.
hustru min käxade på snygga kläder och tocke där till den här sönda ' n — ja, pastorn förstår nog.
.
.
k v i n n f o l k e n a.
.
.
» Han tittade ej obe- låtet på sin tarfliga, men snygga habit, köpt i ett klädstånd på Hornsgatan.
» Bravo, Jonsson, det var bättre att ta slan- tarna till utvärtes oruk i fast form — nu se ni allihop ut som folk. » Familjen Jonsson blef bjuden på middag i jungfrukammaren, och det blef hela påföl- jande veckans stora samtalsämne därhemma.
Då man blifvit bjuden på middag hos » våran pastor », fick en allt ta lite vara på sig och hålla sig uppe, ska ' en veta.
En gick aldrig heller säker för, att inte gubben en dag tittade in till en, och därför hade kyffet blifvit så putsadt och fint, att en inte kände igen det: golf vet hvitt, nya gardiner, tapeter och fönsterrutor lagade — men inte med gråpapper den här gången.
För resten, det var j u på det hela taget trefiigare för en själf att ha det lite fint omkring sig.
— Ja, den pastorn, si det var en karl, det!
En dag fick fru Jonsson stor tvätt från pastorns, och samma dag fick mannen kallelse dit upp.
» Nå Jonsson, hur är det nu med för- tjänsten? » » Bra nog, herr pastor, fast bröstet ä r litet klent, förstås; det ständiga knogandet och bärandet ... » » Hur ha vi det med brännvinet då? » » Ackurat bortlagdt, herr pastor! » » På hedersord, Jonsson? » » På hedersord, herr pastor! » sade Jonsson högtidligt och räckte fram sin valkiga hand, under det att det ryckte så befängdt i ögon- locken.
» Skönt, då få Jonsson och hustrun port- vaktsplatsen, som är ledig här i huset — ifall ni vill?
» I fall jag vill! » utbrast Jonsson, och nu rent af skalf det i ögonlocken.
» Nå, hur är det med flickan d å?
» » Åh, Gud signe barnet — det var mest varat f e l.
.
.
Jo, hon står från morgon till sent in på natten med kärng.
.
.
hustru min på hufvet i tvättbaljan. » » Godt, då får hon plats hos oss först som jungfru och sedan, om hon artar sig bra, att gå min gumma tillhanda — ifall nu tösen vill? » » Ifall hon v i l l.
.
.
!
» Det hvarken ryckte eller skalf längre i ögonlocken, utan nu brast en hel flod loss, och Jonsson stretade för- gäfves emot, stora, starka, genomlyckliga karlen!
Ja, så blef det uppgjordt till alla parters uttryckliga belåtenhet, hvilken räcker än i dag, då den är byggd på den klippfasta grun- den af en ömsesidigt känd pliktuppfyllelse i kristligt verksam anda.
och k J - U A r e l e r a r e K A 1 N D E R Jakobstorg 1 S O N Litteratur.
För akvarellmålarinnor.
Denna art af konst, behaglig som dilettantism och tacksam då den ej uppträder med anspråk på hög rang, är såsom sysselsättning på lediga stunder, vid färgläggning af mönster eller för direkt afbil- dande af föremål ur naturen och vår dagliga omgifning i hemmet, både nyttig och nöjsam och kan ofta äf- ven blifva ett icke ovesändtligt bidrag till framtida förvärf.
Det ligger naturligtvis stor vikt uppå, att all kun- skap i början inhämtas på ett praktiskt sätt för att lämna största möjliga behållning för framtiden, så äfven här.
1893 Att utan ledning lära sig måla är icke lätt.
Det är ej nog med att tycka det skulle vara så roligt att lära sig måla, att tro sig äga anlag därför och bara köpa sig en färglåda och börja kludda på egen hand.
A h nej!
litet konstigare än så är det allt.
Första själfständiga försöken pläga visserligen i mån- ga fall sluta af sig själfva, men i andra åter, då håg och lust ej slappats och möjligen anlag förefinnes, mana de till fortsättning: det är då, om ej förr, som ledning behöfs mer än någonsin för att ej komma på afvägar, ofta svåra nog att lämna.
Det är då som råd och upplysningar böra vara välkom- na vid val af förlagsplanscher, materiel m. m. samt upplysning om rätta sättet för studiernas bedrifvan- de på egen hand, så vida, hvilket är det bästa, icke en kunnig lärare leder öfningarna.
Nybörjare bör icke genast försöka att kopiera na- turen.
H o n — ty vi tänka här mest på Iduns un- ga läsekrets bland det täcka könet — äger natur- ligtvis ingen färdighet i teckning.
Öga och hand äro ovana och måste först öfvas.
Detta sker bäst, då icke en ordentlig kurs i teckning kan föregå, genom att kalkera enkla och lätta förebilder, som sedan transporteras på akvarellpapper och noggrannt uppritas med en spetsig, ej för lös penna, för att sedan färgläggas.
Kalkering, höra vi någon utropa, är ju fusk, inte lär man sig rita på det sättet, Jo, med förlof, kal- kering, då den rätt utföres, är en ganska god öf- ning och icke endast ett latmansgöra.
(Kalkering begagnas till och med rätt mycket af säkra teck- nare.)
Genom den lär man sig rätt bra att nog- grant följa mönstrets linier, man lär sig att själf se, om teckningen stämmer öfverens med originalet, och då är man ju på god väg.
Om eleven använder all den noggrannhet, hvaraf hon, med god vilja, kan vara mäktig, så bör hon härigenom kunna åstadkomma en rätt god afbild- ning och tidigare börja, hvad hon ju sträfvar efter, att måla, än annars vore fallet.
För ofvan antydda ändamål har öfverläraren vid Tekniska skolan i Stockholm, hr Fr. Liljcblad, ut- gifvit ett litet häfte » 16 blad för nybörjare i akva- rellmålning, med upplysande text », ä kr.
3: 60, som finnes att tillgå hos utgifvaren.
Meningen är att låta detta första häfte, som vi tro oss kunna rekommendera, efterföljas af ett an- dra, innehållande: draperier, naturföremål, frukter m. m. åskådliggörande målningens fortgång under arbetet.
U r notisboken.
Vår första kvinnliga kemist.
Till Idun meddelas: Fröken Lovisa Hammarström, som 1874 — 76 erhöll sin kemiska uppfostran hos pro- fessor Werner Cronquist i Stockholm, därefter blef assistent hos honom, sedan kemist vid Bångbro och Fagersta, har nu inrättadt ett eget kemiskt laboratorium i Kopparberg, där hon verkställer allehanda kemiska analyser o c h arbeten.
Fröken H. torde vara den första svenska kvinna, s o m ut- öfvar själfständig verksamhet som analytisk ke- mist.
I skördetid.
Den 1 dennes afled härstädes änkefru Maria Charlotta Glason, född Lorichs, uti en ålder af nära 75 år.
Fru C. var dotter af landshöfdingen i Stora Kopparbergs län Peter Daniel Lorichs o c h hans maka Maria Gahn.
Hon blef gift med o c h var sedan 1880 änka efter di- rektören vid järnkontorets f. d. metallurgiska stat Isaac Gustaf Clason.
Högt uppburen och värderad af alla, som närmare kände henne, sörjes den nu hädangångna närmast af sonen Gustaf, professor och föreståndare för Tekniska högskolans fack- skola för arkitektur, o c h af döttrarna Gustava, gift med generaldirektören och chefen för kom- mersekollegium Richard Åkerman, Charlotta, gift med professorn vid Tekniska högskolan Gustaf Nordenström, o c h Ellen, gift med grosshandlaren härstädes Victor Åkerman.
En bröllapsrecett i böljan.
Arets sista simuppvisning i Stockholms stads bad- och sim- inrättning ägde rum i söndags till » bröllopsrecett » för fröken Emilie Nygren, som i 9 år verkat så- som lärarinna vid denna inrättning och på ett utmärkt sätt, hvarom de årligen förekommande uppvisningarna på fruntimmersafdelningen burit talande vittnesbörd.
Juvel-, g n i d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
Kontrollerade guldbrosel u r k e d j o r från 28 kr.
U u l d r i u g a r från 5 kr.
D i a m a n t r i u g a r Olj~ R e e l a v a r o r.
Billiga priser.
hederspresenter.
I t o r d s i l l v e r, eleganta mönster till i e r frän 15 kr.
&lt; * u l d a r m b a n d frän 3 0 k r.
G u l d.
m e d 1, 3 och 5 diamanter från 20, SO och 125 kr.
— • Bref besvaras omgående.
" W
IDUN 1893 Teater och musik.
Kungl.
o p e r a n uppförde i fredags för första gån- gen efter tolf års hvila Flotows romantiska opera » Alessandro Stradella ».
Libretton är nog skäligen klen och musiken verkar något förlegad.
Att operan emellertid väckte så starkt bifall, som nu var händelsen, måste nog tillskrifvas hr (kimann, hvars utförande af titelpartiet, om man bortser från en del brister i memoreringen, verkligen var briljant.
Hela operan hvilar ock så godt som på detta sångparti, och vi förstå så väl, att hr Ö. gärna velat inregistrera det på sin repertoar, sme- kande och melodiöst som det alltigenom är.
Det torde ock komma att räknas till hans bästa.
» Italia, du mitt fosterland&gt; och bönen i tredje akten föredrogos förträffligt.
Dock skulle ytterligare en något varmare anstrykning af inspiration göra den senare ännu mera verkningsfull.
Hr Ö. un- derstöddes godt af de medspelande.
Fröken Frö- din utförde sina koloraturer anmärkningsvärdt säkert och redde sig på det hela taget bra.
Bri- ster förefinnas dock ännu i tonansatsen, och stämman behöfver egaliseras.
Hr Strömberg var väl på sin plats i Bassis parti.
De båda bofvar- nes roller innehades af herrar Brag och Rund- berg, af hvilka särskildt den förre, s o m har tyd- liga anlag åt det komiska hållet, framställde en dråplig typ.
Uppsättningen är god, baletten förtjänar särskildt erkännande och det hela går bra under hr Hallens ledning.
Vid operan har engagerats en dramatisk opera- sångerska signora Fausta Labia, hvars första uppträdande äger rum i nästa vecka som Marga- retha i » Mefistofeles ».
S ö d r a t e a t e r n, det gouterade lilla konsttemplet på Mosebacke höjder, har under de gynsammaste auspicier inledt sin nya säsong.
Själfva salongen har under sommarens lopp genomgått en smak- full renovering, så att den nu strålar af glada och harmoniska färger, parkettens sittplatser, som förr voro ganska trånga, ha blifvit helt bekväma, och en ny vacker ridå fängslar ögat, medan man vän- tar på de förnöjelser, den går att aftäcka, så fort ouvertyrens sista toner förklingat.
På premieren inleddes programmet med en stämningsfull versi- fierad prolog, som framsades af författaren, di- rektör Christiernsson, och där i raska drag teck- nades en historik öfver Södra teaterns trettioåriga tillvaro och verksamhet.
Till denna prolog anslöt sig en serie väl arrangerade tablåer ur » Herr Dar- danell och hans upptåg på landet », » Lilla helgo- net », &gt;Stora Mogol », » Lili », » Hin och smålän- dingen&gt; samt » Farinilli ».
Den senare delen af programmet upptog Geijer- stams roliga lustspel » Svärfar », hvilket fortfarande väcker liflig munterhet.
Teaterns framstående komiker, hr Gustaf Bergström, har ock en af sina glansroller i den kujonerade, men icke förty en smula lättsinnige professorns kläder och verkar oemotståndligt med en fin och måtfull komik.
Hr Hirsch gör en dråplig karaktärsfigur af asessor Pumpendahl, och fru Caspér som den gamla döfva mormodern är så äkta man kan begära.
Fröken Lindzén är en ny- ackvisition, af hvilken teatern efter allt att döma bör kunna vänta sig heder, och fröken Widell gör den munviga pigans korta scener till ett par af styckets glanspunkter.
Det är en mångsidigt begåfvad och väl samspelt trupp, Södra teatern nu för i elden, och den kommer helt visst att uthärda den med segrarens honnör.
V a s a t e a t e r n har ock börjat sin kampanj med lof- vande krafter.
Millöckers bekanta operett » S l a c - kars Jonathan » går hvarje kväll för pukor och trumpeter.
I herr och fru Castcgren har operett- genren, som j u uteslutande odlas på denna scen, också fått ett ypperligt stöd.
De äro både intelli- genta artister och förträffliga sångare.
Den först- nämnde genomför i titelrollen en hurtig och ori- ginell typ, och en sådan Harriet som Hilda Castegrens har hufvudstadspubliken ej förr sett eller hört.
Af den gamla stammen bibehåller frö- ken Ekström sitt välförtjänta favoritskap.
Hen- nes Molly var så pikant och strålande som någon- sin.
Direktör Warberg som den mångfrestande impressarion återsågs ock med odeladt nöje.
Om hr Rönnblads Vandergold kan däremot dess sämre ej detsamma intygas.
Sommarhvilan tyckes föga ha botat på röstens skavanker.
Det hela går emellertid med lif och lust, och den vackra sa longen genljuder hvarje afton af det muntraste bifall.
Filharmoniska sällskapet öfningar i september.
börjar som vanligt sina 287 Det är meningen att vid en af arbetsårets tre konserter utföra Beethovens stora Missa solennis (d-dur-mässan), detta sublima verk från mästarens sista period, hvilket aldrig hittills utförts i Sverige.
% En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.) •^taii klappade ömt dessa mjuka, ljusbruna l o c - t^kar och hviskade: » Min stackars lilla dufva, hvad sörjer du öfver? » » Öfver att de vilja gifta mig med dig, » hviskade hon med ömklig röst.
» Ja, du kan naturligtvis inte bry dig om en sådan gammal ful och skallig gubbe som j a g, » sade han.
» Jag har alltid varit ensam och allena, o c h du tycker, alt det just kan vara godt nog åt mig att fortfara med att lefva mitt ensamma, glädjelösa, lif till dess jag dör. » Tony svarade endast med att trycka armarne hårdare omkring hans hals.
Det fanns i alla fall ingen i världeu hon höll så mycket af s o m onkel Jonas.
» Ar det någon annan du håller mera af? » frå- gade han.
» Nej, jag vill inte ha någon.
Jag känner ingen.
Jag vill inte gifta mig, » sade hon.
Hon kunde knappt hålla ögonen öppna längre.
» Vill du inte heller vara hos mig? » frågade han o c h tryckte en sakta kyss på en af hennes smala händer, som glidit ned från hans hals.
» Jag kan vänta!
Jag kan vänta till nästa vår, till nästa sommar, o m du vill.
Du får gärna resa in och roa dig i Stockholm först, om du bara vill komma tillbaka till mig igen.
Skulle du helst al- drig vilja se mig mer? » tillade han mildt.
» Nej, hos dig är godt att vara; — bäst! » sva- rade Tony sakta och satte sig riktigt till ro.
» Jag skall vara så god emot dig, » sade han.
» Jag skall göra allt, hvad du vill.
Om du bara vill stanna hos mig alltid.
Vill du det, T o n y?
» » Ja, » hviskade hon.
» Jag vill stanna — här hos dig. » Hennes läppar stodo ännu öppna, men hennes ögon hade tungt slutit sig, och sakta föll hon i sömn på hans knä.
Då modern i två timmar väntat på ett lifstec- ken från gula salongen, förlorade hon tålamodet.
Hon öppnade försiktigt dörren och såg onkel Jonas sitta djupt nedsjunken i en af de gula sidenlän- stolarne, och hopkrupen på hans knä satt Tony och sof.
Onkel Jonas lade leende fingret på munnen, och friherrinnan Elisabeth försvann lika ljudlöst som hon kommit o c h sade till o m champagne till middagen.
Den dagen drack man på Arvidsnäs förlofnings- skålen för onkel Jonas och Tony.
* * • Då förlofningen väl var eklaterad, kunde Tony knappt förstå, hvarför det egentligen kostat henne sådana kval att besluta sig.
Onkel Jonas uppträdde alldeles icke med en lycklig älskares fordringar.
Han var fortfarande endast den gode onkel Jonas, den rara, vänliga mannen, s o m nu blott hade rätt att visa Tony mera af sin vänlighet och godhet, än han visade någon annan människa.
Tony var, liksom sina syskon, rädd för sina föräldrar.
Hon såg i dem ett par högre väsen, hvilka strängt och rättvist bedömde det minsta fel hos vanliga dödliga, och, som bekant, är den känsla * man erfar för detta slag af upphöjda praktexemplar icke alltid så uteslutande angenäm.
När man själf är ung och svag, full af oroliga tankar och oberäkneliga omkastningar i sin själ, är det något allt för imponerande i att ständigt granskas och bevakas af personer, om hvilka man tror, att de äro alldeles främmande för alla sådana mänskliga svagheter.
En sådan förträfflig faders son kan naturligtvis aldrig ha den djärfheten att tänka sig, att hans pappa i sina unga da ' r också kunde förlora på biljard eller dricka ett glas för mycket.
Och en sådan dygdig och exemplarisk husmoders dotter skulle säkert anse det som en uppdiktad fabel, om någon skulle hviska om, att hennes mor i sin första ungdom hade haft en olycklig kärlek, ja, •^ " Mattor.
Möbeltvser.
Gardiner.
Portierer till och med fört en hemlig brefväxling med en officer af ett temligen tvätydigt rykte.
Det finns föräldrar, hvilka älska att sätta sig själfva på en pidestal som andra husgudar, o c h Uär kunna de ofta bli stående rätt länge — j a, ibland hela lifvet igenom, oaktadt en sådan farlig och upphöjd plats måste vara särdeles ansträn- gande och enformig att intaga.
Den glade baron Henrik och hans förträffliga hustru tronade alltid på två sådana orubbliga piedestaler för sina döttrar, hvaremot onkel Jonas var munter och glad.
Honom kunde man anför- tro allting, skämta med, j a, till och med göra narr af, utan att det förändrade hans goda lynne det allra minsta.
Att vara hans förklarade gunstling var icke nå- got så svårt, och det var icke heller så afskräc- kande att tänka sig som blifvande härskarinna på det stora, glada Åby, där trädgården låg mot söder, ut emot den långa, glittrande sjön med de skog- beklädda stränderna.
Onkel Jonas kom aldrig, utan att skänka Tony vackra gåfvor.
Familjesmyckena skulle bli hennes, och han började med turkoshalsbandet och agaterna med de utklippta miniatyrerna bakom och slutade med det stora smycket af opaler och diamanter, som hade tillhört hans salig mor.
Onkel Jonas köpte den vackraste ridhäst till Tony och gaf henne själf ridlektioner, och när hon nystade garn, satt han vid hennes fötter på en pall och såg hänryckt upp i hennes unga, dröm- mande ansikte.
Man väfde och sydde på hennes utstyrsel, som o m det gällde att skaffa fullkomligt utblottade och brandskadade det allra nödvändigaste, i stället för att det var fråga om ett mycket öfverflödigt öfverflöd af alla möjliga saker.
Julen närmade sig, och till själfva julhälgen var det fullt med gäster på Arvidsnäs.
Vänner och fränder kommo långväga ifrån, gamla och unga och små barn, för att fira julen hos baron Henriks.
Det var denna jul en ovanligt hård vinter.
Snön låg famnshög på alla åkrar, täckte alla råmärken och höljde de rikas o c h fattigas ägor i samma iskalla liksvepning.
Sjöarne voro hårdt tillfrusna, vägarne på många ställen ofarbara, och beständigt fortfor det att s n ö a; det var s o m om den låga, mörka himlen hade ett förråd af snö- massor välta ned öfver den frusna jorden, som redan segnade under bördan af all den dräpande kylsn.
o Vid Arvidsnäs v o r o kornkärfvar utsatta till sparfvarne, som i stora flockar samlade sig vid gården; man hade utdelat rikliga och vänliga gåf- vor till de fattiga, och nu, på julaftons morgon, stod hela gården i sin fullkomliga julprakt.
I köket sken det af koppar och messing, alla golf v o r o skurade bländande hvita, alla öfverdrag voro tagna af ljuskronorna, där granris var inflä- tadt mellan vaxljusen.
I den långa raden af rum två trappor upp, som i allmänhet kallades hög- tidsrummen, voro flygeldörrarne öppnade, så alt man såg de olika salongerna, den hvita, den gula, den röda efter hvarandra.
Julbrygden och julbaket voro slutade och hade utfallit till fru Elisabeths stora belåtenhet.
Jul- middagen skulle äga rum nere i matsalen, som låg på nedre botten bredvid vestibulen, och där- efter skulle man bege sig upp i festsalarne och utdela julgåfvorna.
Alla gästerna sutto församlade kring det stora hästskobordet.
Baron Henrik och friherrinnan Elisabeth presi- derade vid midten af bordet.
Vid ena ändan tro- nade onkel Jonas mellan Tony och Anne-Sophie, vid andra ändan stodo de mindre barnen med servietterna bundna om halsen.
Måltiden hade varit mycket munter.
Risgröten, lutfisken och refbensspjället hade ätits och be- römts.
Hembrygdt öl och mumma gingo flitigt omkring tillsammans med franska och spanska viner Betjänterna buro nu in de stora smörtårtorna, och barnens ögon lyste af glad förhoppning.
Ljusen hade brunnit till hälften ned i arm- stakarne.
Herrarnes " ansikten flammade af vin och glädje.
Baron Henrik hade tagit friherrinnan Elisabeth o m lifvet, utan att hon satte sig däremot, som hon vid liknande tillfällen brukade göra.
» Låt oss nu få en visa! » ropade baronen till onkel Jonas.
» Ingen sjunger en visa i ett gladt lag s o m du! » Onkel Jonas smålog, sänkte sin röda isterhaka ned i den vidlyftiga halsduken, som var snodd så många gånger kring hans hals, som om en ovän 9to€ert ®itzinger
IDUN 288 Vid omkvädet i hvarje strof, som ljöd s ä: » Vänskap är det ö m m a baud, S o m oss huldt förenar, » stämde hela sällskapet i.
Baronen kysste sin hustru, barnen skramlade med gafflar o c h skedar mot tallrikarne, och alla sjöngo af full hals.
Det var fjorton verser i visan, och onkel Jonas hade kommit till den tionde.
Han tog just sin högsta ton i slulet af o r d e n: » Vänner sjungen gladt med mig! » hvarefter om- kvädet faller in.
För att bättre fånga detta höga g lyfte sig onkel Jonas på tåspetsarne o c h sträckte halsen, så godt han kunde, upp ur halsduken.
Men tonen gick midt itu i halsen på h o n o m!
En skräll som o m blixten hade slagit ned, ljöd utifrån.
Hela huset skakade.
Alla sprungo upp, och de unga damerna blek- nade.
Dörren, som ledde ut till försalen, slets upp, och tjutande följde stormen efter; — och nu knackade det på dörren till matsalen, som om det icke var mänskliga händer, hvilka slogo den.
Så knackar ödet plötsligt på människans dörr.
Nu kastades dörren upp, o c h där visade sig en underlig syn.
En af husets folk och en annan obekant mansperson i resdräkt höllo emellan sig en högväxt ung man, s o m knappt kunde hålla sig upprätt.
Han var klädd i en lång slängkappa med flere kragar, den ena öfver den andra.
Där ofvanpå reste sig en hög björnskinnskrage, som var upp- vikt i nacken.
Han hade ingenting på hufvudet, och hans långa, mörka hår hängde ned öfver pannan o c h kinderna.
Hans ögon stirrade fram- för sig med en underligt förstenad blick; han var likblek, o c h från hans ena tinning rann blodet sakta droppande ned öfver kinden o c h klibbade fast håret.
Då dörren öppnades för h o n o m, kastade snön från förstugudörren en lång strimma snö efter h o n o m in på det bonade salsgolfvet.
Han försökte gå ett par steg framåt, men plötsligt uppgaf han en stönande suck och sjönk ned på golfvet.
I ett ögonblick var salen nästan tom.
Damerna hade förskrämda sprungit sin väg.
Ett gjort det i hopp att på detta sätt skaffa honom ett slaganfall.
Onkel Jonas lekte med sin tjocka klockkedja, lade hufvudet på sned och betraktade med ena ögat ett bestämdt ljus i ljuskronan; därpå bärk- läde han sig o c h bad o m tillåtelse att fä sjunga en sång till: » Vänskapen. » Hans repertoar var icke stor; och hvilken i det stora sällskapet hade icke hört onkel Jonas sjunga sitt ode till vänskapen?
Men hvar gång han ser- verade det till desserten vid en af de stora hög- tiderna, blef det mottaget med samma hänryckning af sällskapet, o c h de yngsta barnen väntade som på en familjehändelse, att deras tur skulle komma att höra onkel Jonas sjunga.
Alla ansikten voro därför vända mot honom, medan han reste sig, åter igen harklade sig och tog sitt glas för att börja.
Utanför rasade stormen med en våldsamhet, som om den ville rycka taket af byggningen.
Snön kastade sig mot rutorna, som o m någon hade slängt den näftals mot huset.
Det ruskade i dörrarne till vestibulen, så att man flere gånger hade gått att se, om de icke hade sprungit upp.
S o m på många gamla svenska herregårdar be- fann sig köket i en af flyglarne, och det var in- gen lätt sak att i denna våldsamma snöstorm föra fat och såsskålar oskadade öfver till mat- salen.
Just då onkel Jonas skulle börja sjunga, stör- tade stormen med en sådan kraft mot huset, att det uppstod en hemsk paus i sällskapet.
Naturen föreföll som en vild, öfvermäktig fiende därutan- för, som nu i julnatten utförde stora och förfär- liga ting, medan denna lilla människokrets satt vid tända ljus och åt smördeg.
Men onkel Jonas hostade igen och började sjunga » vänskapens lof ».
Han hade en liten mjuk, rund stämma, men som alltid tycktes blifva inklämd af de feta rin- garne kring hans runda hals och af den breda halsduk, s o m var snodd omkring den.
Han sjöng, som man säger, » med s m ö r », men ju mera rörd han blef, dess mera förälskade han sig i denna sammansnörda, feta klang, som han, i likhet med många andra, betraktade s o m det högsta uttryck af känsla.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
L o g o g r y f.
Som mycket tjusande jag ansedd är, och praktfull, härlig är den dräkt jag bär.
f guld och purpurglans den strålar klar hvar morgon ny och lika underbar.
Se, skuggor, dimmor vika för min glans, och bleknad flyktar himlens stjärne- krans.
Det finns bland jordens barn, när jag mig ter, ej en som mig ej gladt en hälsning ger.
Af tusen skalder jag besjungen är, dock ännu sångaren mig håller kär, och säkert ännu mången, mången gång jag blir beskrifven uti dikt och sång.
Af fjorton delar små mitt namn består, och utaf dessa nu du bilda får ord tjugutvå: nämn först nu hvem det var som här i lifvet först dig älskat har!
Namn på en gud, som uti forna dar af nordens folk ofantligt hyllad var.
En tid på dygnet mellan natt och dag.
Ett tillstånd, som dig skänka kan be- hag.
när du befinner dig däri.
Ett bindeord.
Hvad göra kornen fort på bördig jord?
Och hvad sågs lilla Frida göra, när ung Axel sade han höll henne kär?
E n stad uti Italien.
En flod i Ryssland.
Hvad är motsatsen till god?
Hvart föll din sykorg, när du släppte den?
En egenskap, som finns hos tappre män.
En fågel, som på vattnet simma kan.
Hur var den gärningen, som bifall vann?
Hvad som vid bakning utaf mjöl be- reds.
Hvad är det, som gör bonden väl tillfreds, när åkern länge slått där ful och torr?
Hur namnes ofta de längst upp mot norr belägna landen?
Ett pronomen gif!
Ett djur, hvars gift har skördat mån- get lif.
En buskart, som i backar växer mest.
Hvad gjorde gossen på sin ystra häst?
Till sist hvad säkert du nu brister ut, när du på dessa frågor vill ha slut.
Nog många flera ord vi kunna ta, men nu för denna gång det räcka må.
Anni.
A r i t m o g r y f.
13 17 2 11 1 14 3 2 6 19 22 3 2 5 6 14 25 26 4 4 3 5 14 20 7 8 2 8 11 17 23 10 3 14 3 20 17 14 3 11 3 14 17 25 20 8 22 1 23 1 10 17 23 11 3 11 3 23 13 1893 2 14 0 3 4 3 7 2 6 10 17 14 3 2 19 6 23 23 23 6 25 13 9 8 2 8 25 8 13 3 14 11 14 6 10 17 11 6 14 skeppadt år samt till pris par af dem voro nära att svimma, och luktsaltet och hufvudvattcnsflaskorna togos fram.
Matsalen, där allting nyss varit så festligt och gladt, såg ut som ett läger, där soldaterna plöts- ligt blifvit anfallna af fienden.
Stolar lågo kastade på golfvet, duken var till hälften rifven från bordet, glas o c h tallrikar med till hälften uppätna desserter stodo i oordning om hvarandra, o c h på ett hörn rann rödvinet i en sakta ström från en kullstjälpt karafin och droppade ned på golfvet.
En liten gosse, som begagnade sig af den allmänna förvirringen, stod på tårna och sträckte sig fram öfver bordet för att nå äpplena o c h drufvorna på fruktskålen.
Annars funnos inga andra inne än friherrinnan Elisabeth och Cordelia, som stod o c h baddade den afsvimmade unge mannens hufvud med kallt vat- ten.
Den ene af de män, som hade följt honom in, o c h som tydligen var hans betjänt, hade jäm- rat sig o c h gråtit så högljudt o c h utgjutit sig i i en sådan ström af ord på franska språket, att baronen hade tagit honom in på sitt eget rum för att i fred få höra hans förklaringar på hvad som händt.
Bakom en portiere, som hängde mellan matsa- len o c h kabinettet, stod Tony och tittade in.
Hen- nes hjärta slog upp i halsen.
Hon vågade icke komma närmare, men hon ville dock se, hvad som tilldrog sig i saien.
(Forts.) I n n e h å l l s f o r t e e Jetta Liedbeck (m e d por-trätt); af H.
A.
Ring.
— O m - bord på » .Sibylla »; poem af Daniel Fallström.
— » Fin de siéclea; af L.
H.
— E n fråga för dagen; af Amanda Leffler.
— » Underkänd »; skiss för Idun af Elsa Lindberg.
(Slut frän föreg.
n:r.)
— N å g r a spörsmål till ö d e t från en h u s m o r; af Cordelia.
— Iduns skollofskoloni 1 8 9 3; af D:r Carl Flensburg.
— » A t t göra godt.
.
.
» Några betraktelser af Erny.
(Slut frän n:r 3 4.)
— Litteratur: F ö r akvarellmålarinnor.
— Ur no- tisboken.
— Teater och musik.
— E n gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts.) — Tidsfördrif, S t a f v e l s e g å t a.
I I 1 I I I I I I I I I I H I I I I I H I I I I I I I I I I I-1 I I I I I L I I I I 2 3 4 5 6 7 8 9 1011 1213 1415 lii-bisjäl-bäck-dos-sa-er-le-te-ven-land-ri-by-vast-sea-borg-svärd-bon-ne-ab-sjö-en- garn-fors-aine-ba-ang-si-älf-tull-lorr-orre-sand-al-lis-ra-burg deen-gö-bar.
Af dessa 40 stafvelser bildas 15 ord, som insättas i de uppifrån och nedåt gående rutraderna så, att en bokstaf kommer i hvarje ruta.
De 15 orden äro: 1) land i Asien, 2; dansk ö, 3) svensk älf, 4) lust- slott, 5) järnverk i Göta rike, 6) station i södra Sverige, 7) bekant kloster, 8) stad i Hannover, 9) stad i Portugal, 10) en af de små Antillerna, 11) stad i Skottland, 12) fransk provins vid Medelhafvet, 13) ort, bekant från Gustaf I:s tid, 14) engelsk ö, 15) svensk stad.
Ä r o orden funna, bilda de bokstäfver, som komma i de med punkter utmärkta fälten i ofvanstående figur, ett bekant ordspråk.
O. R-d.
Arilmogryfen: 1) Halsband, 2) Eukltdes, 3) motbjuda, 4) Snoilsky, 5) Öregrund, G) brud- stol, 7) osmaklig, 8) rusdryck, 9) nötkärna.
10) Alvarta — H e m s ö b o r n a.
Bokstafsgätan: 1) Sala, 2) Pregel, 3) Arlöf, 4) Ningpo, 5) Indien, &lt;i) Elsass, 7) N e b o — Spanien, Alfonso.
Brerlada.
Wdm, U m e å.
M e d anledning af eder förfrågan om tiden för insändandet af svar ä tankenppgifter fästa vi er uppmärk- samhet på, att afdelningen » Tidsfördrif » en- dast är afsedd till just tidsfördrif, således in- gen pristäfling.
A t t offentliggöra namnen på dem, som likaväl skulle vilja insända lösnin- gar, skulle inkräkta allt för mycket på det knappa utrymmet.
L ö s n i n g a r.
Logogryfen: A r e o p a g e n; o, ge, gro, A n e, A r o n, erg, gropen, K a n, en, aga, Nero, neg, Per, Pan, por, pro, gen, par, ren, A r n o, ope- ran, rep, page, egen, gren, agera, ropa,grepe, N o r a, arg, noga, apa, rena, ogen, ro.
Charaden: Korståg.
Ifylbiingsgåtan: N ä c k r o s, smörask, sot, laxrygg, flundra, general, aseptin.
firman I t - 1 1-1 Begynnelsebokstäfverna bilda en be- römd upptäcktresandes namn, de våg- räta linierna: 1) gudinna, 2) mansnamn, 3) verb, 4) flod« Ryssland, 5) stad i Spanien, 6) bibliskt namn, 7) del af en lampa, 8) måltid, 9) vattenfall, 10) stenfrukt, 11) lökväxt, 12) mineral, 13) djur, 14) gift.
Ingeborg.
af k n i n g.
C o c k l i u r n, garanteradt af k r.
2, 1 0 fritt pr but.
från S m i l l li&lt; s främmande » V lung- &lt; :o tillsatser, Rik » - o. Allm.
tel. K. i O p o r t o och rekommenderas A.
N y d a h l &amp; härstädes såsom l a g r a d t i flere synnerligen C:0, Still, utmärkt StuTeillail 2.
