# ID: svediakorp-per932
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,348
# sentences: 605
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 35 (298) Prenumerationspris Fredagen den 1 september 1893. pr I d u n m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl, Idun ensam år: kr.
9 » 7 ».
5 Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
Redaktör och tr P r e n u m e r a _ "; n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
utgifvare: FRITHIOF H E L L B E R G.
Träffas ä b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef 61 47 helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstld: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Amionspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Ärkebiskopinnan K l a r a S u n d b e r g, född den minnesrika Fy- risstaden firas, s o m bekant, i dessa da- gar en sällsynt o c h glänsande högtidlig- het.
F r å n när o c h fjärran samlas de mest framstående represen- tanter f ö r vårt lands kultur, ja, äfven från främmande land m ö t a lysande namn f ö r att gemensamt hugfästa det 300-åriga minnet af en tilldragelse, s o m djupare o c h verksam- mare än n å g o n annan historisk händelse un- der den nyare tiden ingripit i vårt fäder- neslands utveckling.
D e t är Upsala mötes trehundraårsfest!
Iden härliga d o m e n, s o m efter j u s t n u fullbor- dad, genomgripande restauration i förkla- rad gestalt reser sina gotiska spiror m o t h ö j - den, b e g å r d e n sven- ska k y r k a n åminnel- sen af de riksviktiga beslut, g e n o m hvilka vår trosenhet befästa- des, g e n o m bvilka » Sve- rige är vordet en man, o c h alla hafva vi en Herre och Gud ».
Och det vi dt frejdade uni- versitet, s o m från me- deltid alltren varit det svenska vetenskapliga lifvets alma mäter, k a n f Koch.
samtidigt i sina ståt- liga nyresta salar äre- hålla m i n n e t af d e n pånyttfödelse, s o m f ö r vår förnämsta odlings- anstalt var en frukt af U p s a l a m ö t e år 1593.
V i d dessa betydelse- fulla festers firande är det en man, m o t hvil- k e n den allmänna upp- märksamheten i sär- skildt h ö g g r a d måste riktas — vår kyrkas nuvarande öfverhuf- vud, ärkebiskop A n t o n Niklas S u n d b e r g, hvil- k e n därjämte är uni- versitetets prokansler.
Helt visst innebära de h ö g t i d l i g a septem- berdagarne i Upsala för i n g e n så m y c k e t som f ö r d e n g a m l e är- kebiskopen, s o m från d e m m e d stolthet kan blicka tillbaka p å en fullbordad o c h lysande lifsgärning såsom d e n svenska statskyrkans kraftigaste stödjeman, såsom Upsalauniversi- tetets outtröttlige be- främjare o c h såsom den nitiske tillskynda- ren till d o m k y r k a n s n u fulländade n y d a n i n g.
U n d e r sådana ovan- liga o m s t ä n d i g h e t e r är det f ö r I d u n en sär- skild g l ä d j e att kunna tillmötesgå en önskan,
IDUN 274 Det 1893 är m a n n e n s ära att v a r a k v i n n a n s h u f v u d, m e n det är k v i n n a n s ära att v a r a m a n n e n s och den ena bördan är icke tyngre än den andra.
hjärta, I. Fibiger.
som ofta uttalats från vår läsekrets, i det vi m e d d e l a b i l d e n af ärkebiskopinnan Klara Sundberg, d e n m a k a s o m i ett l å n g t o c h l y c k l i g t äktenskap stått vår kyrkas pri- mas närmast o c h f ö r h o n o m, d e n kraft- fulle, i det offentliga lifvets strider pröf- v a d e mannen, varit ett stöd i h ö g r e grad, än n å g o n f ö r m å r ana.
Ä r k e b i s k o p i n n a n S u n d b e r g är dotter af n u m e r a aflidne m a j o r e n o c h k o m m e n - d ö r e n M i c h a e l K o c h till V å g s ä t e r o c h T o r p samt hans äfvenledes aflidna m a k a i andra giftet E m m a V i l h e l m i n a I g g e - ström samt f ö d d e s d e n 25 n o v e m b e r 1835 på det n a t u r s k ö n a g o d s e t V å g s ä t e r i Elfs- b o r g s län • p å gränsen mellan B o h u s l ä n och Dalsland, hvilket g o d s i fiere genera- t i o n e r tillhört hennes förfäder.
E n af hen- nes systrar var d e n f ö r ett par år sedan af- lidna friherrinnan I d a Ericson, landshöf- d i n g e n s i Östersund maka, hvilkens b i l d I d u n d å m e d d e l a d e.
E n annan h e n n e s syster blef gift m e d g e n e r a l m a j o r K.
H.
Kreiiger.
K l a r a K o c h s v a g g a stod således ej l å n g t ifrån det h e m i U d d e v a l l a, u r hvil- k e t h a n u t g i c k, s o m en g å n g skulle blifva hennes m a k e, o c h när h o n äktade d e n dåvarande t e o l o g i e lundaprofessorn Sund- berg, hade.
helt visst g e m e n s a m m a barn- d o m s m i n n e n b e r e d t v ä g e n f ö r d e n sym- pati, s o m f ö r lifvet s a m m a n k n ö t t v ä n n e hjärtan.
A r 1 8 6 4 u t n ä m n d e s h e n n e s m a n till b i s k o p i K a r l s t a d o c h några år se- nare, 1 8 7 0, till Sveriges rikes ä r k e b i s k o p.
Sedan dess har K l a r a S u n d b e r g s histo- ria i e m i n e n t g r a d varit makans — o c h en sådan låter sig icke i torra o r d tol- kas så väl s o m d e n k a n kännas o c h in- ses af hvarje ädel kvinna.
I Upsala har ärkebiskopshuset u n d e r de senare årtiondena varit det enda, s o m i n å g o n vidsträcktare g r a d representerat, och p å de årligen å t e r k o m m a n d e, char- m a n t a fester, s o m där gifvits f ö r akademi- ens o c h ortens öfriga h o n o r a t i o r e s — ofta illustrerade af m e d l e m m a r från vårt k o - nungahus, de u n g a prinsarne, s o m en efter annan i d k a t sina studier i Upsala — har ä r k e b i s k o p i n n a n i v i d a kretsar förvärfvat o d e l a d e sympatier f ö r det v i n n a n d e sätt, på hvilket h o n u t ö f v a t värdinneskapet.
I öfrigt har h e n n e s v e r k s a m h e t i c k e m y c k e t riktats utåt, utan har h o n helt och hållet u p p g å t t i sitt h e m o c h sin man.
H o n är en utmärkt o c h praktisk husmoder, s o m lifligt intresserar sig f ö r de minsta detaljer i sitt hushåll.
Eör m a k e n är h o n ett oskiljaktigt sällskap o c h d e n f ö r t r o g n a s t e vän.
Dagligdags ser m a n d e m i hvarje v ä d e r f ö r e t a g a sina l å n g a p r o m e n a d e r tillsamman, o c h på ärkebiskopens resor till riksdagarne i hufvudstaden har h o n ofta varit h o n o m följaktig, l i k s o m alltid på de årligen åter- k o m m a n d e kära s o m m a r b e s ö k e n v i d d e gamla föräldrahemmen i Bohuslän.
E h u r u några e g n a barn aldrig förun- nats ärkebiskopshemmet, har det d o c k icke saknat det friska behag, s o m ung- dom gifver, lika litet s o m dess härska- rinna u n d a n d r a g i t sig att på ett sant m o - derligt sätt fylla en m o d e r s plikter, ty icke m i n d r e än fyra af ä r k e b i s k o p Sund- bergs systerbarn ha u n d e r hans o c h hans makas v å r d fått den kärleksfullaste upp- fostran.
u f v e r ä r k e b i s k o p i n n a n S u n d b e r g s vä- sen har alltid hvilat n å g o t tillbakadraget och b l y g s a m t, s o m af s o m l i g a kanske tol- kats som kyla.
M e n f ö r d e m, s o m he- drats m e d hennes vänskap, o c h s o m när- mare lärt k ä n n a henne, ha hennes mild- het, trofasthet, sannhet o c h anspråkslös- h e t utvecklat de rikaste o c h älskligaste sidor.
O c h dessas o m d ö m e, s o m lärt k ä n n a hjärtelaget, är ett o c h e n i g t: en karaktär af renaste g u l d, en äkta kvinn- lig kvinna.
E n äkta k v i n n a!
Oss synes detta o r d innebära så o ä n d l i g t m y c k e t, att d å det, som här, k a n uttalas helt o c h oförbehåll- samt, n å g o t bättre f ö r visso i c k e står att tillägga.
J. N — g.
II.
Den När plågan sargar och febern och jagar ögat hvad sjukas ingen tröst natt ditt sargar, jag plågan väl känner, nog lindrar, blott den kärlek, i hvars Och på öm O, bäst min Och när mitt trötta väl mot Jo, löf Så högt som jag mig väldig den kraftens och där på jag jag på höja vill er, hvad kant?
skönt brant!
vår.
lifvets själ: — jag känner om jorden min är livar slår, Ijuflig vill som ger.
ser bergets är sjunga kärlek ler hjärta namn nyss.
ser hvad smycka af kraft kärlek, säga ut, bär.
kyss, endast hvad blommor följs bördan en jag kärlek, då, band är, kände stund då?
hand jag hand naturens En skygd blickar och vinter därför tålig jag öga och och jag varm, hjärta den tunga i kvalets kraft, få, arma dess matta och den Därför som dag slag kan väl När så och pulsens blund har tröst.
den det ju väl!
tro bo, röst sjukas tröst.
Efterlämnade sånger och visor af Augusta Nyeander.
" Nyckfulla kvinnor. "
I.
Smärtan.
t) Säg mig, smärta, du mänskans hvart och vår dag hon med s&lt;ä !g, o smärta, ej!
är du? » ser gäckadt • » Till blott dit är o mänska, känner du.
glädje, hvad Därför, mänska, ej hjärta därför Därför, utan skugga Hopp och storhet mänska, dör finnes.
tro, blott lifvets ängel » Smärta, nu jag kommer jag.y&gt; blir smärtans vittnes.
därför i fridens ljus du, ro, så kommer Kvalet lyster.
klagar du.
grafvens andens du, jag ditt klagar » Ljus känner lag fullbordar icke stunden, tvillingsyster, lifvets — du?
bunden.
udd, din — väl lopp, hvaraf Smärtans är hopp, tårens tvånget, höljer hvem Du följer går, töcken säg, Hvem » Klaga som spår, — famn, håg, våg för vet i hamn ditt.
.. namn! » jag, Ila kvinnor äro nyckfulla, det ligger i deras natur och kroppskonstitution; där- för kunna de ej rå för sina nycker. » Detta gamla, på sitt sätt välvilliga omdö- me om » det svaga kärilet » hörde jag åter nyligen uttalas, och det af en mogen man, som i vår hufvudstad helt säkert haft till- fälle att umgås med många kunskapsrika och lyckligt lottade kvinnor.
Den stackars » naturen », hvad får den icke skuld för i våra dagar?
» Det naturliga ur- valet », » ärftlighetslagen », » valfrändskap » (då första punkten i tionde budet öfverskrides), en skara bakterier, hvars natur de lärde icke kunna bli eniga om.
Ja, om man skulle er- känna auktoriteten hos den massa kvinnor, som » omforma fakta » i fråga om sin egen yttre gestalt, så har också naturen uppfun- nit snörlifven, emedan dessa — enligt samma damers påstående — tillkommit för att bota på det fusk, som ägt rum då kvinnan ska- pades.
Ack ja, nog har naturen fått ett försvar- ligt skuldregister, och det är för väl att hon är för storslagen till att icke skriftligt pro- testera däremot, ty eljes blefve nog polemiken emellan henne och människan något generande för den senare.
Det torde dock vara skäl — icke för na- turens, utan för människans skull - - att en smula skärskåda påståendet, att det hör till kvinnans natur att vara nyckfull, och att hon till följe häraf har rättighet att vara oefter- rättlig i ord och handling, då denna del af » naturen » behagar utkräfva sin fordran.
Härvidlag framställer sig först den frågan:
1893 Hvilka slags kvinnor tillåta sig att vara fulla af nycker och kapricer?
Icke kan det väl vara den ofantliga flock, som för en ringa lön dag ut, dag in sliter ut sig i sträfvan på det mångskiftande ar- betsfält, som handel och industri öppnat?
Hela denna skara har helt visst en hälso- sam fruktan för att — lyda » naturen », ifall den skulle vilja visa sig i form af nycker och otillräkneligheter.
För dessa kvinnor gäl- ler det ju att — till trots äfven för » kropps- konstitutionen » — ådagalägga en ständig jämnhet i lynnet samt fullständig korrekthet i fråga om arbetets utförande, emedan just brist på dessa egenskaper skulle göra dem obrukbara som » arbetskraft » och följaktligen beröfva dem det dagliga brödet.
Och sända vi blicken mot dessa tusen » tals hem, där husmodern oafbrutet sträfvar, trälar och knåpar för att få de knappa in- komsterna ajt räcka till för familjen, nog ha dessa kvinnor vunnit seger öfver » naturen », ifall den anmält sig i form af nycker och hugskott.
Men här finnes något som ' heter öfveran- strängning — våld mot naturen: krafterna kunna brista.
Mannen, som ej har någon personlig erfarenhet af det outsägligt tröttan- de i kretsgången af det slags arbete, som kräfves af husmodern i ett sådant hem, möter ett plötsligt utbrott af tårar, kanske just i samma ögonblick då han, lätt och munter till sinnes, efter sin slutade arbetsdag, föreslår hu- strun någon förströelse, och är han då tank- lös, torde det hända, att han mumlar ordet: » Kvinnonycker! » Ärade läsare!
Jag är ingalunda i okun- nighet om tillvaron af kvinnor, hustrur, hvil- kas otyglade lynnen ödelägga både den hårdt arbetande mannen och hemmet, men säg mig, om här icke äfven finnes en ansenlig flock äkta män med tygellösa sinnen, som verka liknande förödelser?
Jag menar blott, att man icke skall svärta » naturen » genom att beskylla henne för att hafva fuskat vid kvinnans skapande.
Men det är sant, här finnes verkligen ett stort antal kvinnor, som tyckes hafva gjort det till sin lifsuppgift att vara nyckfulla och oberäkneliga, och oaktadt den plågsamma känsla man erfar vid att komma i beröring med dessa mänskliga väderflöjlar, har det dock sitt stora intresse att studera dem och deras närmare omgifning.
Den rätta arten af nyckfulla kvinnor — den som gifvit upphofvet till ifrågavarande nedsvärtande dom — finnes egentligen blott inom de klasser, där kvinnan, i materiel me- ning taget, har det » för godt ».
Som barn har en sådan kvinna fått lof att öfva sig i nyckfullhet på hela sin omgifning; har skri- kit sig till att få allt hvad hon behagat samt har till på köpet blifvit för släkt, vänner och bekanta prisad och framhållen som ett ytterst lifligt och begåfvadt väsende.
Skolåldern har inträdt och med den ett begär att vinna utmärkelse i en större krets.
Men barnet vet mycket väl, att detta icke kan ske på det förra sättet, och lär sig där- för snart ginaste vägen till detta sitt mål.
Erfarenheten lär äfven skolflickan, att hon kan onäpst få öka sina nycker och kapricer i hemmet, i samma mån som hennes skolbe- tyg höjas, och så inträder hon ändtligen som vuxen människa i lifvet med en samlad fond af själfsvåld, hvilken står i ett visst förhål- lande till massan af den minneskunskap, hon ägde, då hon aflade sin afgångsexamen.
Den unga damen är nu något besvärlig att IDUN 275 hafva i hemmet.
H o n måste roas, hvilket icke är lätt, emedan hennes ingrodda själfs- våld hos henne alstrat en motsägelselusta, som finner ett elakt nöje uti att omintetgöra an- dras förslag till förströelse och glädje.
H o n måste » föras ut », förevisas och » göra eröf- ringar »; antagligen ett kostbart stycke spe- kulation för den unga damens föräldrar, men som dock tämligen tryggt kan vågas, eme- dan äfven den ytligaste blick på lifvet visar, hurusom just de mest nyckfulla och oberäk- neliga bland de unga damerna kunna på- räkna de flesta manliga beundrare och — friare.
Skulle orsaken till detta månne vara man- nens dragningskraft till denna del af den så kallade kvinnliga naturen, emedan den gifver honom en viss rättighet att hålla kvinnan för en varelse af lägre art än skapelsens herre, eller tilltalas mannen just företrädesvis af det oberäkneliga och oefterrättliga?
En hybrid af arten nyckfulla kvinnor före- kommer bland damer, som äga eller tro sig äga ryktbarhet, men om dessa heter det al- drig, att de äro nyckfulla, utan de äro » lyn- niga » — just på grund af att de äro så väl- begåfvade.
Härlig logik i den tankegången!
Den som icke har haft den sorgliga synen att se en riktigt nyckfull människa, kan svårligen göra 3 i g en föreställning om hvad en sådan » ryktbar » kvinna kan tillåta sig i fråga om själfsvåld och kapricer.
Sina när- maste ringaktar hon och tyranniserar dem; hon och hennes begåfning — är den än hjärtans obetydlig — äro A.
och O.
; hon talar blott om sig och sin talang, och har hon visat sig i något större sällskap och icke fått utgöra dess medelpunkt, då blir hon » lynnig » på hela sitt folk och fosterland samt förklarar högt, att båda delarne äro de uslaste i hela världen.
Och detta skulle vara en medskapad sida af kvinnonaturen, detta, som blott är otyg- ladt själfsvåld och fåfänga!
Kvinna, som man, blir nyckfull i brist på en tuktande uppfostran och i saknad af den upplysning, bildning och gudsfruktan, som gifva människan välde öfver sig själf.
En nyckfull människa kan vara rikt begåfvad, äga stora kunskaper, lärdom, praktisk duglig- het, hög rang, men bildad och upplyst är hon först då, när hon i sorg som glädje, i mot- och medgång i sitt uppförande mot nä- stan gifver ett fulltonigt vittnesbörd om att i sin själ hafva upptagit den gudomliga re- geln: » Allt det I viljen människorna eder, det gör en I ock dem! » skola göra A ve.
K a m r a t e n, d e u n g a s e g e n tidning, har nu utsåndt nummer 17 med ett högst omväxlande och roligt innehåll.
Hugo Falk berättar en beväringshistoria för i år, - » Kronvrak », och William Kingston förtäljer äfoentyr från fjärran västern med » gubbar » till, riktiga indianer.
Vidare fån I läsa roliga negerfabler, lära er sjålfva göra ett hggro- skop, en cåderleksspåman, och i den illustrerade uppsatsen » Blott elt blad » kasta en blick in i ett af botanikens underbaraste kapitel.
Roliga bref från kamrater i Ångermanland och på Gotland med flere ställen finnen I ock, trefliga pristäf- lingsuppgifter och en mängd notiser om lekar, experiment och samlingar.
I kunnen ännu pre- numerera för det senare halfåret och göra be- kantskap med den angenämaste bland kamrater!
" Underkänd. "
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
" pL lassen är samlad.
Ännu felar klockan ett par minuter, innan timmen slår.
f0 \ V i d det stora fönstret står en flock flickor, spejande ned efter skolgatan.
Nu viker lärarinnans energiskt magra gestalt om hörnet.
Inom den smala armens spetsiga vin- kel bär hon en tjock blå packe temaböcker.
Och lystringsropet skallar ut öfver klassen: » Hon har skrijböckerna, skrifböckerna, de franska skrifböckerna! » — — • Ett kallt skolrum: väggar målade i grått, golf och tak i grått, ty de ha, som Karl X I I, » stått i rök och damm ».
Några rader pulpeter lämna en mycket svag erinring om, att de en gång i världen varit gula och glänsande.
Nu gå äfven de afgjordt i grått, sirade liksom åldriga runstenar med inristade runor, genomborrade hjärtan, initialer och » gubbar ».
Längst därframme en gråmålad schavott — katedern, på hvilken står en högst allvarlig och respektabel ringklocka, ett glas med vat- ten och den franska skrifbokspacken, som ännu icke låtit beveka sig att säga ett enda litet ord, fast så många rädda flickögon stirra på den i bedjande och hjälplös ångest.
Det var en viktig skrifning, det gällde, själfva profskrifningen.
På den berodde så förfärligt mycket, j a väl och ve, hela ter- minsbetyget i franska.
Anna Anér satt främst.
H o n var ett rik- tigt » exemplar », hennes hår var alltid så slätt och ordentligt, slät och ordentlig hela hennes unga person; rent omslagspapper på böckerna, snygga och ordentliga skrifningar och många stora AB på betyget.
H o n var nästan säker på sin skrifning, men ändå.
.
.
Tänk, om det skulle hända » en olycka med det där stora A B, som hon hade i franskan.
Så satt Johanna Andersson — liten, tjock och trulsig.
När man först såg på henne, så fick man hufvudsakligen intrycket af två stora röda kinder, öfver hvilka huden låg spänd, glänsande och stram.
Därnäst upp- täckte man det lilla munhålet, som alltid stod på vid gafvel.
Äfven nu var det öppet och det af pur förundran öfver, att hennes bok låg där bland de andras, förundran öf- ver, att hon ändå kunnat få ihop en hel fransk skrifning!
Månne det gått mycket rödt bläck åt till rättningen?
Mia Berini kom därnäst.
H o u var allt en hållningslös och hafsig liten varelse, den kära Mia, som plägade skrifva med ögonen i grannens bok, som lefde på hviskningar och hade lika lätt för att skratta som gråta.
De stora, bruna ögonen kunde bli svarta mot blåskiftande emalj, när den lilla mjuka munnen ljög och försäkrade, att den talade sanning.
Men nu fanns det blott en tanke i det mörka, vackra hufvudet: hur skulle skrifningen ta sig ut?
Catherine von Cirenstjärna kom så närmast.
Hon är blek och intetsägande; allt hos henne symboliseras af en greflig krona, tryckt på böckerna, tryckt på skolväskan, broderad på näsduken.
Den säger allt, är allt, för dens skull läser hon, för dens skull är det, som de bläcka ögonen nu ej släppa den blå bok- packen.
Så ha vi lilla Karin; ja, lilla Karin kal- lade de henne både hemma och i skolan.
Det
I D U N 276 var en riktig liten skolråtta med en flätstump i nacken, en liten stump, som stod rakt ut, alltid tappade bandet och löste upp sig i ob- stinata, små okynniga hårkrusor.
Nu var hela Karins lilla själ koncentrerad på detta enda: » Tänk, om jag blefve under- känd!
» D å — d å.
.
.
Den tanken vågade hon ej tänka till slut.
D e stora, blå barna- ögonen voro i bäfvande ångest fästa på den hemska bokpacken.
Å h, hvad hon våndades, det var en riktigt otäck känsla under bröstet.
Att då aldrig lärarinnan kom!
Lilla Karin hade under väntan petat ett hål på armbågen.
När hon kommit till sko- lan i morse, så hade det bara varit en liten rispa på ärmen; men så fick hon den bizarra idéen, att om hon kunde få hålet så stort, att armbågen stack ut, så skulle hennes skrif- ning vara godkänd.
Det tog ett tag i dörren, och lärarinnan steg verkligen in, upp på katedern och satte sig på den gula pinnstolen.
Så drog hon skrifbokspacken närmare, vred den på sida och räknade bokryggarne.
Därpå vände hon packen åter rätt och skrapade ett tag med stolen, satte sig själf till rätta, började söka i klädningsvecken efter sin ficka, fick till slut rätt på den, drog ut en stor, hvit näsduk, tog af sig pincenezen, andades på glaset och började gnida det med näsduken, gång på gång, ihärdigt, ytterst långsamt, ytterst om- sorgsfullt.
Flickorna där nere på sina stolar följde andlöst hvarje hennes rörelse.
Lilla Karin knäppte samman de knubbiga små fingrarna under pulpeten och bad, bad med hela sin barnasjäls innerlighet: » Gode — gode G u d!
O, om j a g finge godkändt! » Fröken hade slagit upp Anna Anérs bok.
» Det här var en mycket viktig skrifning, det här. » Rösten var pinsamt högtidlig.
» D e, som i den hafva fått underkändt, kunna na- turligtvis ej heller vänta sig något annat än underkändt i franska på terminsbetyget. » Hvarför skulle hon hålla det där talet?
Hela raden af ängsliga flickor visste j u ändå allt det där förut!
» Några hafva ock fått underkändt, » fort- for lärarinnan.
Lilla Karin hoppade till.
Tänk bara, om hon vore bland dem!
Hon klämde de små fingrarna om hvarandra.
» Anna har skrifvit ordentligt och bra som vanligt. » Anna steg upp från sin plats, utan att en min förändrades i hennes släta ansikte, häm- tade boken, lade den ordentligt framför sig på pulpeten, utan att öppna den, fastän Mia Berini sträckte fram sitt mörka hufvud öfver Hanna och höll på att förgås af nyfikenhet.
» Nästa bok.
Johanna Andersson! » Lärarinnan kastade en blick öfver boken bort till det tjocka, runda ansiktet.
» J a, » sade hon långsamt, » märvärdigt nog så är Hanna, » hon höll upp en stund, » god- känd, » kom det ändtligen.
Det lilla hålet, som Hanna hade till mun, vidgades af förvåning, och när Hanna åter satt på sin plats med boken tryckt intill sig, vaggade hon den fram och åter i salig hän- ryckning.
Hon hade fått godkänd, godkänd, hvilken outsäglig lycka!
Så kom turen till Mia Berini.
» Ja, Mia har slarfvat! » Nu visste Mia allt: underkändt alltså na- turligtvis 1 » Fel på fel, » ljöd åter lärarinnans röst.
» Jag kan inte förstå, hur man kan lämna fram en sådan skrifning; och så suddigt och plumpigt se ' n!
Usch! » Den trötta rösten 1893 hade riktigt arbetat upp sig till extas och ljöd helt gäll och olycksbådande.
Men Mia hade handlöst kastat sig öfver pulpeten och grät och snyftade.
» Catherine von Cirenstjärna! » Där låg boken med den grefliga kronan.
Kronan hade dock ej förmått hjälpa; visser- ligen var det godkändt, men också icke mer, således samma betyg som den bondska Hanna.
Catherine såg på sitt B, såg på sin krona, såg på Hanna med det gränslöst lyckliga an- siktet, och så lade hon in boken i pulpeten med hopknipta läppar.
Där kom nu lilla Karins bok, och nu skulle hon få höra sin dom.
» Jaha, » sade lärarinnan, » nu kommer lilla Karin. » Och så tog hon åter upp sin stora hvita näsduk och började att fila och gnida pincenezen.
Icke behöfde hon då förhala tiden med att säga, att det var Karins bok!
H o n, Karin, kände minsann väl igen den.
Namnet så där litet på sned — och en plump uppe i ena hörnet — och en fläck på bakpärmen.
.
.
(Forts.) — c 5 $ 3 &gt; — / duns " fosterlandstäfling. ' '
Då Idun i början af innevarande år ut- lyste sin bekanta » fosterlandstäflan », skedde det, såsom redan i det första tillkännagivan- det uppgafs, för att åstadkomma en täfling, i hvilken alla skulle kunna deltaga.
A t t redaktionen härvid stipulerade som villkor, att hvarje deltagare skulle vara prenumerant på Idun åtminstone under det halfår, hvar- under täflingen pågick, är ganska naturligt, alldenslund det j u skulle varit en orätt- visa mot Iduns abonnenter att låta andra deltaga.
Och att den pekuniära vinsten af täflingen för tidningens ägare ej kunde bli stor, därmed var undertecknad, tidningens an- svarige utgilvare, från början fullkomligt på det klara.
Resultatet blef i detta hänseende ock såsom jag väntat: medan under 1892 års förra halfår Iduns upplaga belöpte sig till 22,000 exemplar, uppgick den under inne- varande års förra hälft till 24,000.
Eller med andra ord: Iduns gamla prenumerant- krets stod kvar, och till densamma kommo ytterligare 2,000 prenumeranter, hvaraf en hel del tydligen för » fosterlandstäflingens » skull.
En hvar, som är i minsta mån hem- mastad i hvad som rör en tidnings ekonomi, inser emellertid, att, sedan kostnaderna för dessa två tusen halfva årgångar blifvit afdragna, de stora annonserna om täflingen i mer än ett 70-tal tidningar guldna och täf- lingspriset utbetaldt, behållningen ej kan varda stor.
Den vinsten hafva vi dock haft, på hvilken vi uteslutande räknat: namnet Idun kom i sammanhang med » fosterlandstäflingen » i allas mun, och tidningens tillvaro blef känd öfverallt.
Hvilket arbete och hvilka svårigheter den- na täfling vållat redaktionen och prisdomarne har förut framhållits.
Särskildt påpekades i n:r 33 af Idun (den 18 augusti), hurusom utdelandet af de återstående 400 kronorna stötte på de svåraste hinder, eller att man åtminstone ej med någon garanti för absolut rättvisa kunde framtaga fyra listor såsom de bästa, enär åsikterna, om det eller det ordet skall godkännas, ju äro fullkomligt indivi- duella.
Att vi under sådana förhållanden togo vår tillflykt till den lösning, om hvilken vi i n:r 33 af Idun gjorde en hemställan till tidnin- gens läsarinnor, skulle ingalunda anses under- ligt af någon, som haft tillfälle att i ringaste mån taga del i ett dylikt granskningsarbete.
Och att det skedde — såsom en insändare i St. Dagbl.
gement insinuerat — för att ge- nom granskningsarbetets afbrytande inknappa arvodet för prisdomarne, lär väl ingen bland Iduns läsarinnor eller bland dem, som per- sonligen känna mig, ett ögonblick hafva trott.
Också är det, märkligt nog, ej så mycket till Iduns redaktion, som protester ingått mot den föreslagna lösningen; denna har tvärtom biträdts och gillats af en hel del prenume- ranter och deltagare i täflingen.
Värsta väsendet har förts af ett par in- sändare i St. Dagbl.
och Nya Dagl.
Alle- handa.
Jämte det att de framhållit såsom en orättvisa met deltagarne i pristäflingen, att de 4 0 0 kronorna undandroges dem, hafva de utfarit i en hel del personliga insinua- tioner, som verkligen ej kräfva något svar.
Emellertid har det aldrig kunnat falla mig in att bestrida, att det riktigaste vore, att den återstående summan fördelades mellan de fyra bästa af de kvarvarande täflingslistorna.
Därför skola ock de, som protesterat mot den i n:r 33 af Idun föreslagna lösningen af frågan, få sin vilja fram — dock med frisägande på förhand från redaktionens och prisdomarnes sida af någon som helst garanti för uppnå- ende af ett absolut rättvist resultat.
Detta öfvergår mänsklig förmåga.
Att vi skola döma med god vilja och efter bästa förstånd, därom kunna alla vara öfvertygade.
Det fortsatta granskningsarbetet kommer dock, så- som vi redan påpekat, att taga rundlig tid.
Då emellertid en hel del af Iduns läsarin- nor lifligt deltagit och fortfarande deltager i omröstningen angående utdelningen af 4 0 0 kr.
till något af de i n:r 33 af Idun utsatta ändamålen, må denna omröstning fortfarande äga gällande kraft, och anslås för detta än- damål ytterligare 400 kronor, hvilken summa utbetalas omedelbart efter den 20 september, inom hvilken tid alla de prenumeranter, som önska deltaga i omröstningen, torde hafva insändt sina vota.
Att Iduns redaktion — så som en insän- dare i St. Dagblad också insinuerat — nå- gonsin haft för afsikt att locka med fagra löften, utan tanke på att uppfylla dem, kan ej vinna tilltro hos en enda, som någorlunda uppmärksamt följt någon af Iduns redan ut- gifna fem årgångar.
Tvärtom vågar jag på- stå, att en opartisk granskning af tidningens verksamhet under dessa fem år skall gifva vid handen, att redaktionen i många hänse- enden gjort mera än hon lofvat.
Det är ock- så detta som gjort, att ett ständigt ökadt förtroende från allmänhetens sida kommit oss till del — ett förtroende, hvaraf jag hoppas, att vi allt framgent skola göra oss förtjänta.
För öfrigt — huru vår dom i fosterlands- täflingsfrågan än utfaller, och den må bli al- drig så rättvis, så kan man vara öfvertygad om, att det alltid finnes någon, som blir miss- nöjd och skriar på orättvisa.
Sist hemställes vördsamt, att de tidningar, som innehållit klander mot oss med anled- ning af den af oss föreslagna lösningen, be- näget ville införa denna förklaring.
Stockholm den 28 aug.
1893.
Frithiof Hellberg.
IDUN 1893 Ur en ung flickas poesialbum.
linnes- och poesialbum äro numera kan- ske icke så vanliga bland unga flickor som förr, åtminstone frestas man att tro, att den rastlösa jäktande anda, som sätter sin stämpel på vår tids seder och bruk, sträckt sina verkningar ända ned till den undangömda vrå af hvardagslifvet, där poesialbumen frodas.
Vår tid är praktisk, och man har ju bekvä- mare metoder att tillgå än att gå omkring till vänner och väninnor för att bedja dem uttrycka sig på vers; man har ju till exem- pel den lilla födelsedagsboken, där det på förhand finnes utportioneradt ett stycke god poesi för hvar och en — och det till på köpet på ens födelsedag.
Våra bekanta, som kanske hvarken ha tid eller förmåga att fa- bricera vers, böra ju med allt skäl känna sig tacksamma att på det sättet slippa myror i hufvudet.
Jag har framför mig ett litet poesialbum från en tid, då som jag tror, ännu inga födel- sedagsböcker funnos, nämligen för en 60 å 70 år sedan.
Ägarinnan var då en femton- årig flicka, som i sin omgifning hade en vid krets af snillrika skalder och författare att vända sig till för att få de hvita bladen i sitt album fyllda, om också de icke på dem slösade sin poesis rikaste skatter.
D e utdrag ur detta album, som här nedan anföras, äga kanske, såsom nyss antydts, icke alla det värde man af författarnamnens rang skulle vänta, men de erbjudas Iduns läsarinnor så- som eu litterär primeur.
Så vidt jag vet, äro de nämligen icke förut publicerade.
Albumet — en i rödt och guld inbunden bok — inledes med en af Franzéns mest omtyckta psalmverser, skrifven » Stockholm den 3 Maji 1 8 2 6 » af ägarinnans fader, en på sin tid ryktbar andlig vältalare.
På nästa sida skrifver Frans Michael Franzén: Lik denna bok ditt hjärta är ännu: En sida endast i det hvita, rena är tecknad, men hur skönt!
Där finner du en huldrik fars välsignelse förena allt hvad dig lycklig gör på jordens bryn, allt hvad dig salig lyfter upp till skyn.
Men då han själf ett tempel här inviger för vänners namn och minnen af de år, de glada, sköna du till mötes går, i det allt högre upp din vårsol stiger: Hur rörd din faders vän där träder in och med hans bön för dig förenar sin!
Franzéns maka skrifver: Euphrosyne!
ej .ditt namn förgät.
Glädjens gratie betyder det; och hon lånar sitt behag allena åt de goda och de rena.
Längre fram i albumet ha Franzéns dotter, Helene, och hennes blifvande man, skalden A.
A, Grafström skrifvit.
Den förra: Glöm mig e j!
I alla lifvets öden vill jag minn i s dig, en trogen vän.
Döden skiljer andra; men i döden mötas vänner än.
Och Grafström: Låt med din barndomsvän, på samma blad, mig äfven teckna få en rad; och i ditt minne se förenas • — som här — mitt namn med min Helenas!
Johan Olof Wallin ger Euphrosyne — så hette ägarinnan till albumet — följande nätta lilla råd: Flicka!
vackrare är ingen vana än att alltid vara glad o c h god.
Tryggare ej vandras någon bana än i oskuld, flit o c h tålamod.
277 Följ den vanan!
Gå den banan!
Bättre råd jag ej förstod.
Näst efter författaren till » Dödens engel » skrifver den bland annat ur Blanches berät- telser bekante » döddoktorn », Chr.
Carlander, med kärfva, buttra penndrag, som väl passa till den bild m a n gjort sig af mannen: » Lycka till att alltid uppfylla betydelsen af Ditt n a m n!
» Religionsfilosofen Schartau skrif- ver några rader på engelska och Erik Gustaf Geijer: » Qu ' il n ' y ait jamais qu ' un seul triomphe sur la terre, et qu ' il soit réservé ä 1 ' homme de paix! » Atterbom är företrädd af ett citat ur » Lyck- salighetens ö » och Tegnér af följande rader, som nog icke kostat Frithiofs store skald allt för mycket hufvudbry: Dina barndomsminnen, Euphrosina blekna alla efterhand.
Ack men låt dock mig, låt dock de mina sist förblekna däribland.
Carl Wilh.
Bottiger skrifver med sin fina eleganta stil och tätt återkommande under- strykningar: Det blir höst därute.
Lönnen gulnar; bleknad är naturens sommarkrans: Det blir höst — o c h himlens panna mulnar, mera stark blir stjärnans aftonglans.
.
Till vår barndoms glada, gyllne slätter vinkas vi i ljusa stjärnenätter.
Snart Din lefnads morgonfält stå tomma; hör då nu en bön af sångens röst!
» G ö m till hösten icke vårens blomma, Ol men vårens himmel i Ditt bröst. » Där, igenom molnens skumma slöja, vännerna s o m aftonstjärnor dröja.
Bottiger vistades den tiden som informator i en familj med två unga döttrar, som voro hans disciplar.
Man har sagt mig, att den ena af dem var den lättrörlige skaldens flamma långt innan Disa blef det, och att det var informatorn, s o m höll i pennan, då discipeln skref nedanstående verser.
Säkert är åtmin- stone, att den unga flickan själf icke kunde skrifva vers: Se, tiden kör sin vagn med lösa tömmar, dess hjul utöfver berg och dalar fly, och barndomen med sina sköna drömmar förbi oss far som österns purpursky.
Men hos den goda, anspråkslösa, fromma en evig barndom bor i hjärtat kvar: En vår af oskuld där står än i blomma, då årens vinter hjässan silfrat har.
Göm därför troget skatterna du äger.
Blif hvad Du är, så blygsam, god o c h ö m!
Snart skymmer lifvets kväll.
— På dödens läger Du drömmer än en gång Din barndomsdröm.
G.
H. Mellin citerar sin » Snabba äro lif- vets stunder ».
Elias W. Ruda följande verser: Som en dröm vårt lif försvinner, och vår ungdoms gyllne dagar flykta bort s o m vindens sus.
Men när lifvets vårsol brinner, O!
hvad båtar att du klagar?
Gläd Dig i dess milda ljus!
Se!
i ljusa morgonstunden lärkan högt i rymden svingar, lefver blott i ljus o c h fröjd.
Men i dunkelgröna lunden blomman knoppas, har ej vingar, blomstrar glad o c h vissnar nöjd.
Sköna minnets månskenstimmar väl må vara; minnet talar ljuft o m glädjens korta dröm.
Men när Hoppets morgon glimmar öfver lifvets rosendalar, lifvets dunkla afton g l ö m!
Lappmarksmissionären Petrus Leestadius skrifver: » Tron, Kärleken och Hoppet utgöra, såsom äfven jag erfarit, lifvets sällhet: bibe- håll alltid det första, förlora aldrig det sista, var lycklig i det mellersta. » Den på sin tid högt uppburna tecknarinnan, Maria Röhl, har i albumet ritat en synnerligen vacker och väl utförd bild af en ung flicka och en pilgrim, båda knäböjande framför ett kors.
Som text står där: En pilgrims färd är detta lifvet.
Vi vandra till ett bättre land.
Och hoppets mål för oss står skrifvet i ödets bok vid himlens rand.
En annan teckning finnes i boken, före- ställande Gustaf Wasa på dödsbädden, om- gifven af sina söner.
Denna teckning för- skrifver sig från den med Wasa-tiden väl för- trogne artisten Johan Hobnbergsscn, som så gick upp i sina studier af forntiden, att han klädde sig och uttryckte sig på samma sätt som man gjorde på Wasakonungarnes tid.
Den text han skrifvit till taflan bär äfven vittne därom.
Johan Nybom Tro som det re ' n skrifver: ej hoppet!
O det är en hägring, utur sitt fjärran ler så grann; blott sviker Dig; dess fägring i går bedrog en ann '.
Tro blott minnet!
— Som en nordens lyser det i stormarne sin vän.
Och på grafven det, en blåhvit tärna, dröjer kvar i tårar än.
stjärna Sångens pilgrim i Din barndoms dalar fann ej någon ros, nog värdig Dig; men är nöjd, om den han fann blott talar någongång ibland o m sig Fredr.
Ferd.
Carlson skrifver: Minnen i mängd, när från ungdom och hem mig dagarna skilja, glänsande stå för min syn, vinka tillbaka igen; ljufvast känner jag dock dem barndomens morgon har fostrat fängsla den dröjande blick, svalka den brännande håg.
Och till sist ärkebiskop Reuterdahl: Namn betydelse ha.
Hvad Euphrosyne vill säga lärer det grekiska språk; låt mig förklara det här.
När åt en mänsklig själ frikostiga Gudar förunnat härliga gåfvor i mängd, tanke och känsla o c h vett, när åt gåfvorna se ' n en stor harmoni är för- värfvad, när de ej tränga hvarann, när de få verka i fred, visar på anletet sig en klarhet, den grekerna kalla Euphrosyne; vi ha intet, som svarar därmot.
Glädtighet icke är n o g; ej munterhet säger det- samma; Huldhet liknar det mest; också med frid det kan ges.
Älskliga namn på en älskelig ting!
O att många det bure lika behörigt som den, hvilken dess tydning här fått.
Dessa den gamle ärkebiskopens galanta verser äro skrifna så sent som 1 8 4 1, och det är med dem jag afslutar denna lilla axplockning ur en ung flickas poesialbum, därvid förbi- gående en mängd » dii minores&gt; och släktin- gar, hvilkas poetiska utgjutelser troligen min- dre skulle intressera Iduns läsarinnor.
Karl August Hagberg.
Hvilken är, enligt eder åsikt, den märkligaste kvinnan i er provins?
Glömmen ej, kära läsarinnor, att ifylla for- muläret i n:r 32 och insända det till Redaktionen af Idun.
i D U N 278 mig, men det blef aldrig af — troligen föror- sakade postportot henne bryderi.
Året därpå fingo vi underrättelse om hennes död.
Och Fortsättning på en gammal flickas denna hustru hade haft med sig den efter våra förhällanden rätt vackra hemgiften af nittio- funderingar.
tusen kronor.
A f S.
T.
Att sålunda sätta hustrun pä förknappning (Forts. o.
slut.)
kan medföra flere olägenheter.
Det kan locka jåTf ofvan anförda exempel framgår väl, vill henne att för sina önskningars realiserande jag hoppas, rätt tydligt, att det är till taga till af de penningar, hon för tillfället dis- förmån för de enkla, förståndiga kvinnor, ponerar för hushållets räkning, och det lär hvilka, så långt min erfarenhet sträcker sig, henne aldrig att blifva rätt sparsam — ty där- ändock utgöra den öfvervägande procenten hos för fordras, att hon har en bestämd summa, hon får indela på - ett förståndigt uträk- vårt svenska folk, som jag vill säga ett sannin- som nadt sätt — för att icke nämna andra flere.
gens ord.
På intet vis vill jag föra fjanteriets Då, det gäller att söka förmå edra män gå talan eller plädera för dessa docksjälar, hvilkas lyxbegär, ohämmadt, blifver ändlöst.
Läs för in på eder billiga begäran om nålpenningar, roskull beskrifningarna på Paris ' milliondrott- duger af lätt begripliga skäl ej samma tillväga- ningar!
Sådana finnas nog i - mindre skala gående, som jag dristade mig tillråda på tal Men vädjen till deras och till ett försvinnande fåtal äfven bland oss, om hushållspenningar.
sunda omdöme!
De veta ju, att allt » insyl- och de behöfva nog vara under förmyndare, tande » i affärer på andra områden förr eller liksom det finnes män, som behöfva det.
senare leder till obehag och kollisioner.
Hvar- I åtskilliga hem, där jag fått blicka in, bär för skulle icke samma lag gälla på detta om- det förefallit, som om allting vaiit viktigare råde?
De måste ju äfven själfva f å mycket än det frun skulle ha.
Hon har varit den trefligare, när I slippen besvära dem med än sista i huset, som det tänkts på.
Nog har en begäran, än en annan.
Och hjälper ej det, hon fått arbeta, sträfva, ja, nära nog släpa ut vet iag ingen annan råd, än att I försöken sig med ett stort hushåll och en skara barn, förtjäna edra nålpenningar själfva, ehuru jag men den uppehållande kraft, som ligger i att visst ej uppställer detta som något mönster- äga litet penningar, den har ej varit henne förhållande.
Bättre är det emellertid än att förunnad.
Så besynnerligt!
Allt annat arbete ständigt behöfva förödmjuka sig och tigga o m måste betalas, men af en hustru fordras så hvad man behöfver, att försaka alltför strängt ofta, a t t hon skall arbeta gratis.
Nej, jag höll eller att aldrig hafva sin fria vilja.
På ett på att glömma, att hon har tak öfver hufvu- eller annat sätt skall det nog lyckas er, och det och ju får med af den där maten, för därmed skall d å följa en angenäm känsla af hvilkens dyrhet hon allt emellanåt får upp- oberoende och en viss grad af själfständighet, bära snubbor.
När det händt, att hon blifvit som skola uppväga besväret.
Och underlåte lagd i en förtidig graf, har en stolt » värdin- ej de föräldrar, hvilkas döttrar stå i begrepp na » med förnäma låter hållit sitt intåg i hem- att gifta sig, att rent affärsmässigt behandla met och gjort anspråk på mycket tjänare och denna angelägenhet med den blifvande magen!
en stor lön.
Dä först för sent har husets herre Skulle de befinna sig i en mer anspråkslös vaknat till besinning och måhända ångrat, att ställning och ej anse sig kunna föreskrifva ho- han ej gaf hei.ne någon ersättning, för det hon nom lagar, bör den unga frun själf, ju förr år ut och år in drog lasset.
» Tjänaren är dess hellre, komma öfverens med sin man värd sin lön », och pä ett sätt kan man kalla härutinnan.
Därigenom spar hon sig en hel frun för hemmets första tjänarinna.
del tårar, förödmjukelser och obehag i fram- Som halfvuxen flicka fick jag en sommar tiden.
Må hon ej tro, att han alltid skall resa till en med mina föräldrar bekant familj komma att vilja skänka henne himmel och jord, på landet, för att andas landtluft.
Stockholms- o m han kunde, såsom nu under smekmånaden!
barn som jag V a r, och görande jämförelser Det har möjligen förefallit en och annan, mellan de fruar, jag var van att se, och patro- som o m uttrycket nälpenningar innebure något nessan, fann jag denna skäligen enkel, ja, tarf- lig i sin gredelina bomullsklädning af ungefär oväsentligt, som det ej är värdt att stylta upp samma snitt som bondkvinnornas.
Redan vid sä förskräckligt.
Nåja, ordet har jag användt, första hälsningen kände likväl barnet af in- därför att det är i bruk — själf skulle jag stinkt, att under den tarfliga klädningen visst föredragit ordet handkassa — men m å ingen ej doldes någon tarflig person.
Och sedan tänka, att det representerar något oviktigt.
under vistelsen i hennes hem lärde jag mig Penningen är makt — bristen därpå vanmakt.
man, som lämnar sin hustru utan pen- värdera och beundra henne.
Uppe klockan Den fyra om morgnarne, hela dagen träget som en ningar, håller henne, medvetet eller omedvetet, myra sysselsatt med de tunga sysslorna i ett i ett slags förtryck; det är en vingklippning, gör henne tam och oförmögen att äfven stort landthushåll, var hon en föresyn för sitt som i minsti \ småsak följa egna impulser.
husfolk.
Och därtill ägde hon både hufvud Nålpenningar.
1893 En förgäten svensk hjältinna.
1 och hjärta.
Med verklig saknad skildes jag om hösten från denna nyförvärfvade moderliga vän.
Men hvad jag egentligen här ville omtala var det, att hon aldrig ägde en smula penningar att själf råda öfver.
När västgötarne kommo och bjödo ut sina varor, handlade hennes tjä- nare, men aldrig såg j a g henne köpa en sak.
Och nu efteråt har jag förstått, huru hon måste undertrycka hvarenda önskan, hon, som de flesta andra, kunde hysa.
Hennes fordrande make gaf henne aldrig » ett kid att göra sig glad med ».
Sex år därefter återsåg j a g henne i samma gredelina klädning, men nu åldrad, böjd och trött.
V i talade ej om hennes betryck, men jag förstod det dä.
Hon lofvade skrifva till jEjjet var under den misslyckade expeditionen Hfr till Vesterbotten sommaren 1809, m e d hvilken anföraren förvärfvade sig den hån- fulla titeln » hertigen a f R a t a n ».
Hvilken ande besjälade de trupper, som så ändamålslöst upp- offrades, visade sig bland annat däraf, att äf- ven en kvinna förmåddes deltaga i striderna, som det tyckes icke utan att göra gagn.
H o n b l e f omsider upptäckt, o c h befälhafveren fann henne till och m e d värd ett erkännande, hvar- för han afsände en » allerunderdånigste rapport » om henne till drottningen.
Rapporten upp- sattes af den bekante poeten o c h dåvarande sjukhusdirektören H e r m a n A n d e r s K u l l b e r g — som öfversatte Molicres » D e n g i r i g e », » T r o l l - flöjten » m. m. o c h skref den på sin tid all- mänt sjungna » Carl J o h a n, vår k u n g », — o c h fältprästen Ehrnfried Gravallius upptog den i sin berättelse o m e x p e d i t i o n e n *.
Rapporten, hållen i Dumonstiers genom Lettres å Emilie modern blifna genre, med omväxlande vers o c h prosa, följer: Ibland de bragder, hvilka göra vårt fosterland å nyo sällt och redan stridens vapen fällt, jag nyss ett hjälteprof fått höra, som skall vår milda drottning röra och nu berättas oförstäldt.
En soldat vid namn Servenius, af Eders Maj:ts eget regemente, hvilket vid alla tillfällen visat sig värdigt det höga namn, det fått äran att bära, har, enligt i underdånighet bifogade rapport från brigade-chefen, öfversten och riddaren friherre Boye, fått tillfälle — ty kärleken får det alltid — att vid truppens embarkering smyga med sig om- bord sin hustru, som beslutit att lefva och dö vid sin mans sida.
Hon bevistade i karlkläder affä- rerna vid Säfvar och Ratan, der hon, äfven sedan hennes man vid förstnämnda ställe blifvit skjuten eller fången, under fiendens eld hopsamlade tap- pad fiendtlig ammunition, med hvilken hon försåg många af sin mans kamrater, som bortskjutit sina patroner.
Först då expeditionen till Piteå skulle afgå, upptäcktes hennes förklädnad, då hon redan åter stod färdig att åtfölja kommenderingen för att för tredje gången träda fienden under ögonen.
Af dessa anledningar, o c h för att på en gång belöna tapperheten och den äkta troheten, har jag trott mig böra tilldela henne medaljen för tapperhet.
Milda drottning, då man ger priset åt ert kön för dygder, vördade i dessa bygder, tänker man förtjust på Er; hoppas lyckan, hoppas friden, hoppas på den glada tiden under förra Gustafs dar.
Sällheten, som flyktad var, Svea folk fått åter njuta, s e ' 1 4 1 tronen trädde till; men då hjärtat tala vill, bjuder vördnaden att sluta U r notisboken.
Det låter kanske skarpt detta — ja, de gamla flickorna haft a ju namn o m sig att vara hvassa — men det är sanning.
Väl den, B o m kan lefva för andra och för- saka sitt, men äfven för uppoffringen gifves det gränser.
Den försakande kvinnan får icke gå så långt, att hon som det indiska helgonet låter uppäta sig af skadliga kryp för att icke förgöra något som har lif, och till småkryp, som kunna plåga en människa, m å väl räknas gnatet o m obetydliga penningbelopp.
Fru EbbaRamsay på Wilhelmsro, Jönköping, har äfven i sommar tillbringat några veckor i England och Skottland för att studera de epilep- tiskas vård i dessa länder o c h verka i skrift o c h vid offentliga välgörenhetskonferenber, såsom i Keswick, Edinburgh med flere ställen, för de sjuka epileptiska.
Förunderligt nog är intet gjordt i Stora Brittanien och Irland för epileptiska barn o c h högst obetyd- ligt ännu för deäldre; endast 80 ä 100 äro intagna i tvänne hem, då det anses finnas 80,000 sådana olyckliga i konungariket England meddelas till Idun.
Då männen vilja genomföra reformer, heter det: » man måste först bearbeta opinionen ».
Om ofvanstäcnde rader i någon ringa mån bi- droge härtill, vore ett godt mål vunnet.
Telefon fröknarnas demokratisering.
Ny- ligen har omtalats, att tjänstgöringen vid rikste lefonen hädanefter hufvudsakligen skall bedrifvas af flickor, som icke genomgått annan skola än * * Resa från Gräddö till Kåtan.
Strängnäs 1809.
IDUN 1893 folkskolan, hvilka anses ha mindre anspråk, men större fysisk kraft än jämnåriga ur bättre lottade samhällsklasser.
I sammanhang härmed skulle den vanliga månadslönen sänkas från 50 till 30 kronor.
Med anledning häraf ha vederbörande lämnat följande upplysningar: Minskningen i kompetensvillkor gäller icke för alla telefonisterna, utan endast för dem, s o m sys- selsättas vid lokalborden och de kortare lednin- garna, således icke för telefonister som tjänstgöra vid de stora interurbana ledningarna.
Aflöningen är fastställd, icke till 30 kronor, utan till 40, ehuru naturligtvis — liksom annanstädes — begynnelse aflöningen är lägre.
För de flickor, som tjänstgöra vid långledningarna, o c h af hvilka erfordras en vida större kompetens, är aflöningen motsvarande högre.
Nästan alla telefonister, som blifvit anställda under detta år, äro sådana som endast ha folk- skoleundervisning, och ett eller annat hundratal sådana torde redan finnas vid rikstelefonen.
Kvinnor inom journalistiken.
Mrs Emily Crawford, Daily News ' mångåriga Paris korrespon- dent, hvars bild Idun ock engång meddelat sina lä- sarinnor, har i ett föredrag nyligen uttalat sig an- gående frågan, huruvida journalistiken är en lämp- lig lefnadsbana för kvinnorna.
Hon har genom en lång erfarenhet kommit titl det resultatet, att talangfulla kvinnor mycket väl kunna träffa just den stil, som passar för vederbörande tidning, och förstå att gifva hvarje ämne, de behandla, lif.
För öfrigt böra kvinnorna icke tro, att tidnings- arbetet är lätt.
Det kräfver framför allt uthållig- het, därnäst själsnärvaro o c h mod samt för öfrigt många andra egenskaper.
I skördetid.
I måndags afled å egendomen Leonardsberg i närheten af Norrköping grefvinnan Mathilda Carolina Lovisa Leijonhufeud, född Stackelberg, i en ålder af 73 år.
" Hon var dotter af öfverste-kammarjunkaren grefve Adolf Ludvig Stackelberg och hans grefvinna Eva Sofia Adel- svärd.
Hon blef 1842 gift med sin kusin, öfverste- kammarjunkaren friherre Erik Seth Adelsvärd.
Ar 1862 ingick hon nytt gifte med majoren frih.
Bengt Carl Fredrik Leijonhufvud och var sedan 1864 änka efter honom.
* För djurskyddssaken.
Den af d:r Henning Vendell i Örebro utgifna skriften » Vackra Svarten », allmänt erkänd som ett bland de bästa arbeten för djurskyddets främjande, särskildt för bibrin- gande af insikt i hästens rätta behandling, har vunnit en sådan uppmärksamhet, att Patriotiska sällskapet inlöst 1,000 exemplar af den i våras utkomna tredje upplagan.
» Vackra Svarten » är äfven bearbetad på norska och kommer jämväl att utgifvas i en finsk bearbetning.
Bland våra landsmän i Amerika hafva ej få exemplar blifvit spridda.
De många bland våra läsarinnor, som äro intresserade af djurskyddet, kunna såsom af annons i dagens nummer synes, för ringa afgift erhålla ett exemplar af det beaktansvärda lilla ar- betet.
Teater och musik.
Kungl.
operan, som nu åter börjat sin verksam- het, uppförde i tisdags » Aida » med väsentligt ny rollbesättning.
Titelpartiet utfördes för första gången af fru Brag, hvilken med tydlig omsorg inöfvat detsamma och på ett öfverraskande godt sätt löste sin ingalunda lätta uppgift.
En något behagligare maskering borde dock kunna åstad- kommas.
Detta senare gäller ock om hr Bratbpst, hvilken nu likaledes för första gången, åtminstone å denna scen, utförde Radamés ' parti.
Den starka stämman, hvilken nu som förut ofta låter pressad och ansträngd, gör sig väl gällande i ensemblerna och lämpar sig särskildt för detta parti, som j u är ett hälft hjältetenorsparti.
Någon skönare klang äger den beklagligtvis ej.
Särskildt erkännande förtjänar hr B. för sitt lugna och behärskade ut- förande af rollen i dramatiskt hänseende.
A m o - nasros ' roll utfördes af hr Söderman betydligt lif- ligare än af hr Lundqvist, med hvilken han där- emot naturligtvis ej kan täfla i afseende på sången.
Äfven i vokalt hänseende förtjänar hr S. dock ett visst erkännande.
De tre omnämnda voro som sagdt nya i sina roller o c h fingo därför ock del af den talrika publikens välvilliga bifall.
Detta 279 hvita armar svänga i luften som kvarnvingar och vifta till honom med näsdukar och skärp.
Onkel Jonas gjorde sig då så rak i ryggen som möjligt, sträckte på sina korta ben och satte spor- rarne i sidorna på hästen, och i det han red förbi muren, hälsade han militäriskt med ridpiskan, medan de unga damerna skreko hurra i munnen på hvarandra.
Cordelia, som annars var en mannahatare, gjorde ett undantag för onkel Jonas.
Hon betraktade h o n o m snarare som en gammal rar tant, och hon visste, att det var h o n o m ett sant nöje att skänka henne hjälp till hennes fattiga.
Han kom alltid med fickan full af klingande mynt.
Han sjönk oftast ned i en af de stora länsto- Djurgårdsteatern bjuder sedan i tisdags på ett larne o c h tog Anne-Sophie och Tony på livar nytt program, s o m utan tvifvel bör kunna locka sitt knä.
en följd goda hus i sommarsäsongens elfte Anne Sophie anförtrodde h o n o m gärna sina timme.
Det inledes af Anders de Wahts sedan i mycket omväxlande kärlekshistorier, och Tony fjor kända täcka lilla proverb: » För tidigt », där spelade på luta och sjöng för h o n o m: » H u l d a den manliga rollen fortfarande på ett innerligt och maj, din englablick », » Blott den som älskog kän- tilltalande sätt utföres af författaren själf, o c h där ner » o c h » Arma flicka, minnes du » och andra fru Eliason s o m den unga backfischen mycket af hans favoritvisor.
friskt och intagande sekunderar honom.
Bifallet Han satt med hufvudet på sned o c h lyssnade var också synnerligen lifligt.
smäktande, medan hans stora ögon fylldes med Det franska lustspel, som därefter följer, » Varieté- klart vatten liksom förgät-migejer i regnväder.
sångerskan » af firman Gondinet o c h de Sivrac, Så hände det en dag, att Tony stod nere i erbjuder intet nytt, jämfördt med sina många fö- bak-rummet o c h lagade smördeg till middagen.
regångare, med afseende på uppslag eller innehåll Det var icke vidare roligt att stå där nere i — det är det oslitliga parisertemat: synnerligen det kalla källarrummet o c h trilla deg, medan r o - fördomsfria äkta män och knappast mindre för- senbuskarna stodo fulla af blommor där uppe i det domsfria äkta hustrur.
Egentligen är nu detta varma solskenet och svalorna beständigt flögo förbi en både tarflig och grumlig källa för en farsors fönsterna o c h ropade: » Vi, vi, vi äro fria! », men kvickhetsåder, men medgifvas måste att den här det var hennes tur alt göra desserten, och den sprudlar med en yrande fart, som åtminstone för måste vara färdig antingen det var solsken eller ögonblicket lätt frestar en att distansera betänk- regnväder.
ligheterna.
Med erkännansvärd kläm gick också Men huru förvånad blef hon icke, då hon fick spelet, o c h i all synnerhet hade hr och fru Elia- se onkel Jonas galoppera in på gården o c h binda son en famös kväll.
Utom dessa träffade hrr sin häst vid trappan.
Hon väntade att strax bli Jean Sandberg och Hansson ypperligt den rätta uppkallad, men till sin ännu större förvåning lustspelstonen; bröderna Ranft voro sig själfva: såg hon onkel Jonas, efter ungefär en halftim- charmanta o c h ståtliga karlar.
Herr Hagman mes förlopp, komma ned igen, svinga sig upp kunde ha varit roligare, icke minst masken, o c h på sin häst och rida bort, utan att han hade visat fröken Rustan — med förlof — litet ungdomligare minsta lust att vilja se sina flickor.
som den förföriska varietésångerskanl Publiken Hvad skulle detta betyda?
hade emellertid en högtid af skratt, o m detta De andra systrarna blefvo snart underrättade också måhända, för ett något närmare lystrande .om denna märkliga tilldragelse, och vid middagen öra, ljöd mera bullrande än hjärtligt.
sutto de alla som tända ljus, väntande på att för- äldrarne skulle beröra detta intressanta tema.
Men middagen förflöt i all stillhet, o c h icke ens vid kaffet i det lilla kabinettet yttrade föräld- rarne något o m onkel Jonas ' besök.
Det var icke förrän flickorna reste sig upp för att gå hvar till sitt arbete, som fru Elisabeth sände sin man en blick, som genast fick honom att En g a m m a l h i s t o r i a.
säga: • » Tony kan stanna här några ögonblick.
Mamma Af Helena Nyblom.
och jag önska tala med dig. » Det var något så allvarligt, nästan högtid- (Forts.) ligt öfver föräldrarnes ansikten, då hon blef ensam med dem, att hon anade, att hon skulle Ä a n s runda hufvud hade icke många hår kvar, få bannor.
Hon försökte minnas, om hon hade men de få små ljusa lockar, som ännu funnos i hans nacke, friserade han med stor omsorg.
gjort något, som särskildt kunde ha misshagat dem, men hon kunde icke finna annat, än att Onkel Jonas var med ett ord renligheten o c h sir smördegen icke hade varit så lätt och mör, som ligheten i egen person.
modern önskade det.
Allt omkring h o n o m var så propert och fint, Då därför fadern började i en allvarlig ton: att man måste tro, att intet damm kunde falla i » Tony, du är inte längre ett barn, » o c h därefter hans hus, liksom man också frestades att tro, att gjorde en paus, svarade Tony med gråten i intet svårt eller obehagligt skulle kunna hända halsen: honom.
» Nej, min gode far!
Men det kan ibland miss- Han mötte aldrig elaka människor.
Motgång lyckas i alla fall! » och förtret höllo sig borta från den väg, där han » Hvad är det, s o m kan misslyckas? » frågade spatserade fram med sina vällackerade stöflar, och baronen, som genast fick en skälm i ögonvrån.
det var omöjligt att tänka sig onkel Jonas någon- sin se ond eller uppbragt ut.
Han log emot lif- » Smördegen, » svarade hon med darrande vet, o c h lifvet log tillbaka mot h o n o m.
stämma.
» Det var inte riktigt kallt i källaren i dag, och.
.
.
» Men o m han var vänligt stämd mot alla män- » Det är inte fråga om smördegen, » svarade fa- niskor, så var han det i all synnerhet mot sina dern, medan han ifrigt vred sina mustascher för tre niécer på Arvidsnäs.
att dölja sitt leende: » Det är fråga om gifter- Han älskade dem alla som sina egna barn och mål! » hade med en faders, för att icke säga en moders, ömhet följt dem genom den svåra tid, då de skulle T o n y såg hjälplöst från fadern till modern, och få tänder och lära sig gå, genom mässling och så tillbaka till fadern igen.
andra barnsjukdomar till deras konfirmation o c h Han harklade sig och började därpå ett tal, första stockholmsresa.
hvari han framställde, huruledes giftermålet är kvinnnans egentliga bestämmelse, huru Tony nu Till onkel Jonas kunde de anförtro alla sina hade nått den lyckliga åldern, då hon skulle hemligheter.
Han visste, att unga damer icke blott kunna öfvergå från att vara barn i föräldrahem- behöfva en sträng uppfostran o c h goda lärdomar, met till att bli hustru och fru i ett eget hem, o c h utan också bonbon och sötsaker, spetsar o c h vackra han slutade med att säga, att en man, som de sidenband, o c h han hade alltid sina djupa fickor högaktade och värderade, hade anhållit om hennes fulla af dessa nödvändighetsartiklar, när han kom.
hand.
Därför var han också obeskrifligt välkommen, och när han var väntad till Arvidsnäs, rusade flickorna » Det är ingen främling för dig, » inföll modern.
genom trädgården för att gå upp på en höjd, som » Det är en man, som vi tro oss veta, att du älskar låg vid muren, och därifrån, vifta till honom, så högst, näst efter dina föräldrar.
Onkel Jonas har snart han kom inom synhåll.
När så onkel Jonas bedt dig bli hans hustru.-&gt; kom galopperande på sin bruna häst, kunde han » V i l l.
.
.
onkel Jonas gifta sig med mig? » Tony redan på långt håll se de tre unga flickorna hänga måste kväfva ett frambrytande skratt.
med öfverkropparne ute öfver muren o c h sex » Skrattar du åt.
att en man som onkel Jonas gällde dock i främsta rummet — och detta med rätta — fru Linden, hvilken gaf en i alla detaljer förträfflig bild af den stolta konungadottern Am- neris.
Hennes spel var sällsynt väl genomtänkt och på samma gång naturligt.
Rösten gjorde sig ock väl gällande; en viss svaghet i mellanregist- ret förspordes dock understundom.
Fru L. hyllades rättvisligen både med blommor o c h flerfaldiga in- ropningar, särskildt efter den stora scenen i fjärde akten.
Hrr Sellergren o c h Strömberg skötte med vanlig omsorg sina partier.
Första nyhet å k. operans scen blir » Stradella » med hr Ödmann o c h fröken Holmstrand i hufvud- rollerna.
Den uppföres en af de närmaste dagarne.
n r Mattor, Möbeltyger, Gardiner, Portierer 1 S t ö r r e n r r r a l / - I^T-l V ^ l l i s a s ^ a V. » -. » fflotiert T O Waeta » lännnnt&lt;in 2&gt;itzinger I " « « - n h 1 n 9 • »
IDUN 280 vill göra dig den äran att taga dig till sin hustru! » sade den stränga frun o c h rynkade ögonbrynen.
» Jag håller så mycket af onkel Jonas, » svarade Tony, » m e n.
.
.
åh Gud! » och därmed brast hon i häftig gråt.
Fadern ville smeka henne, men modern tog hans hand i sin o c h sade i en hård ton till Tony: » Jag förstår inte sådana narraktigheter.
Först skrattar du, som o m man ville drifva gäck med dig, o c h så gråter du, som om man ville göra dig något ondt.
Förstår du inte, hvilken ära han gör dig, han, s o m kunde ha låtit sitt val falla på en långt mera utmärkt kvinna än du, oförståndiga barn! » Friherrinnan blef helt vältalig af att höra sin egen dygdiga stämma, o c h hon höll ett längre föredrag öfver alla onkel Jonas goda egenskaper och öfver den sällsynta lycka, som erbjöds Tony.
Nästa torsdag skulle han komma igen, o c h modern anbefallde henne att med lugn och allvar öfverväga saken, så att hon, när han åter visade sig, kunde gifva h o n o m sitt svar.
Härmed var audiensen slut, o c h fadern sköt henne sakta ut ur kabinettet.
Hon sprang så fort, som om någon skulle ha förföljt henne, ned på sitt r u m; där kastade hop sig ofvanpå sängen o c h gaf sina tårar fritt lopn.
Hennes mor hade gett henne fyra dagars be- tänketid, o c h hon hade sagt henne, att hon na- turligtvis hade sin frihet att bestämma hvad hon ville; det ville med andra ord säga, att hon skulle vara så god att i allt lyda sina föräldrars vilja, hvarförutan hon aldrig skulle få en glad stund i lifvet mera.
Hon satt framåt aftonen upprätt på sin säng och stirrade ut i mörkret.
Huru kom det sig väl, att denne onkel Jonas, som hon höll så mycket af, plötsligt föreföll henne så motbjudande?
Hon såg honom med de små korta benen i de strama damaskorna, med sitt skalliga hufvud glän- sande af värme och det runda ansiktet lysande rödt s o m en hummer.
Hon erfor en rent lekam- lig smärta af att tänka på h o n o m.
Hon skulle ha velat springa till världens ände för att aldrig behöfva se honom mer.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
L o g o g r y f.
En forntida statfman sitt land gaf la gar och stiftade d l äfven mig.
Se ' n blef t o i staten lugnare dagar, — nu gåtan väl tyds re ' n för dig?
Om icke, så ock jag dessutom dig sä- ger, att nio små delar mitt hufvudord äger, och sedan du letar nog fort utur dem af småord en samling jämt trettiofem.
Ett utrop utaf både fröjd och smärta.
Hvad göra du bör om du bar ett hjärta.
Hvad växten måste först i jorden.
En mycket gammal kung i norden.
En man, som folket bjöd att dansa.
Hvad blef på kopparn, du glömt att ansa?
När halt för blind — hvari de falla.
En gudom falsk i böljan kalla.
En buske grön än i vinterns drifva.
Hvad lärarn stundom plär pojken gifva.
Så grym en härskare förr i Rom.
Hvad Stina gjorde, när kungen kom.
För katoliken ett heligt namn.
En gud i skogarnas dunkla famn.
Hvad finns på människroppens yta?
Hvad hördes bonden till bästen ryta?
Till lilla vännen, hvad är väl vägen?
Hvad bli de båda, om han är trägen?
Ett husdjur kändt mest i höga nord.
En flod som, sköljer Italiens jord.
Hvar sånggudinnorna pläga gästa.
Hvad mången sökt har i spjället fästa, när lifvets börda har känts för tung.
En hofvets tjänare — alltid ung.
1893 sida, om hon blefve anledningen till, att det goda förhållandet mellan dem och onkel Jonas blef brutet.
Ja, hon gjorde vissa häntydningar, hvaraf JTony förstod, att det icke blott var en gammal vänskap, som hennes far var skyldig onkel Jonas, utan att det fanns andra ting, på grund af hvilka en brytning med h o n o m skulle vara familjens ekonomiska ruin.
Hon hörde frånvarande på moderns yttranden.
Hon längtade endast efter att sofva.
Hon frös och måste kväfva den ena gäspningen efter den andra.
Modern sköt henne in i den gula salongen och stängde dörren efter henne, och där stod onkel Jonas framför henne.
Hans ansikte strålade af all den rörande god- het, som det kunde uttrycka, och då han såg den lilla bleka, förgråtna flickan, tog han henne vän- ligt i handen och förde henne till en af de stora gula länstolarne, satte sig i den och tog henue i knäet.
» Min stackars lilla unge!
Är du inte frisk? » frågade han i sin vänligaste lon.
Han var den första människa, som under alla dessa dagar hade sagt henne ett vänligt ord.
Det var så godt o c h tryggt att sitta hos honom.
Hon slog båda armarna kring hans hals och lade sitt lilla tina hufvud upp emot honom, så att hen- nes pannlockar föllo midt på hans näsa.
(Forts.) De fyra dagarne förgingo, utan att man vidare plågade henne.
Hennes föräldrar förhöllo sig kalla, men höfliga mot henne.
Hon märkte tydligt, att systrarna v o r o förbjudna att tala till henne för att icke in- verka på henne eller själfva låfa inverka på sig.
Men så snart hon var ensam, grät hon oupp- hörligt.
Hennes tårar flöto som från en flod i öfversvämning.
Hon kunde icke hejda dem, fastän hon till sist knappt hade en tanke i hufvudet eller en känsla i hjärtat.
Förfärliga drömmar uppfyllde natten innan hon väntade onkel Jonas.
Hon drömde, att det var bal på Arvidsnäs, o c h att hon skulle dansa dan- sen med dolken.
Men i stället för att sticka dol- ken i sitt eget bröst, s o m denna scen slutar med, sprang hon bort o c h stack dolken rätt in i nac- ken på onkel Jonas.
Hon såg h o n o m tydligt falla ned på golfvet, o c h där blef han liggande o c h sprattlade med sina små tjocka ben.
Hon hörde, huru de klapprade och slogo mot golfvet, och hon vaknade i skräck och hörde, hur lindgrenarne i den stormfulla nat- ten slogo mot hennes fönster.
Om morgonen kom kammarjungfrun med en nytvättad hvit musslinsklädning med korta ärmar och ljusblått skärp, som hon iklädde sig.
När hon klädt sig, gick hon ned till frukosten, men hon såg så trött och förgråten o c h utvakad ut, att hon, då hon åter kom in på sitt rum, lade sig på sin säng o c h föll i en djup sömn.
Hon hade sofvit ett par timmar, då hon vak- nade vid att modern stod vid hennes säng o c h sade: » Ligger du här och skrynklar ner din hvita klädning!
Nu får du lof att stiga u p p; onkel Jonas är här. » Hon var ännu helt yrvaken.
Hon kunde myc- ket väl ha sofvit hela dagen; o c h som i drömmen gick hon vid moderns hand till dörren, som ledde in till den gula salongen, där onkel Jonas vän- tade henne.
På vägen dit talade hennes mor åter vid henne, strängt o c h förmanande.
Hon hade j u sin frihet, men afsloge hon onkel Jonas frieri, så handlade hon _ tvärt emot sina föräldrars önskan, o c h hon hade icke mycken ömhet att vänta sig från deras Den härd vi säga är mest värd guld.
Hvar fågeln satt hos sin maka huld.
Hvad skådespelarn får ständigt göra.
Hvad måste du för att ekot höra?
På kaffekoppen du plär mig finna.
Ett namn, som bäras kan af en kvinna.
Hvad hvar Xantippa sägs bruka vara.
Och hvad den är, som vill något spara.
Ett litet djur ifrån söderns länder.
Hvad gjorde vattnet väl dina händer?
Hvad den som ohjälpsam är, vi kalla?
Hvad grafven slutligen ger oss alla.
Viola.
I n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g.
Ä r k e b isko pin nan Klara Sundberg, född K o c h (med por- trätt); af J. N — g.
— Efterlämnade sånger och visor af Au- gusta Nycander.
I: Smärtan.
I I: Den sjukas tröst.
— » N y c k - fulla k v i n n o r »; af Ave.
— » Underkänd »; skiss för Idun af Elsa Lindberg.
— Iduns fosteriandstäfling.
— U r en ung flic- kas poesialbum; af Karl August Hagberg.
— Nålpenningar; fortsättning på en gammal flickas funderingar; af S.
T.
(Slut från föreg.
n:r.)
— E n förgäten svensk hjftltinna.
— Ur notis- boken.
— Teater och musik.
— E n gammal historia; af He- lena, Nyblom, (Forts.) — Tidsfördrif.
teckna: en militär, en husgerådssak, en fisk, en sjukdom, en blomma, ett läkemedel, en maträtt.
B o k s t a f s g å t a.
Tag 4 a, 1 b, 1 d, 5 e, 1 f, 2 g, i, 4 1, 5 n, 2 o, 2 p, 2 r, 4 s, 1 ö och bilda 7 ord, hvars begynnelsebok- stäver bilda namnet på ett konunga- rike i Europa och slutbokstäfverna detta rikes konung.
Orden äro: 1) stad i Sverige, 2) flod i Tyskland, 3) station i Skåne, 4) stad i Kina, 5) rike i Asien, 6) del af Tysk- land, 7) berg i Asien.
3 C R ö A N S X Y u D N R E T — r *.
C h a r a d.
L ö s n i n g a r.
Mitt första: Surre.
Mång ' stoftets träl med brist och fel till det i tro ser o p p — för kval och ve och lidande men ock symbol för hopp.
Mitt Charaden: Myntfot.
Ifyllningsgåtan: Skanör, bergnf, punsch, Jerfsö.
A r i t m o g r y f.
11 4 harpun, Figurgåtan: 1 10 10 9 12 2 13 14 11 15 12 2 4 3 7 16 6 4 9 7 5 8 2 6 7 6 Gagnef, andra: Med surr och sus och dån och brus det ilar fram med fart och hjälper till, om man så vill, att hinna målet snart.
Mitt hela: I gången tid de kristnas strid mot Islams vilda hord, då man drog ut med svärd och spjut till ' hel ' ga grafvens vård.
P.
17 13 12 10 15 11 4 14 18 19 8 13 9 12 8 13 12 4 16 7 11 4 3 10 14 11 15 19 8 13 4 12 18 20 14 9 5 16 14 21 8 9 10 16 8 10 10 L. Ifyllningsgåta.
De 35 tomma rutorna i nedanståen- de kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de 7 våg- räta raderna utgöra bekanta ord.
Or- den, men i annan ordningsföljd, be- 11 22 10 8 4 1) Ett smycke, 2) en ryktbar lärd, 3) ett verb, 4) en ryktbar skald, 5) en stad i Sverige, 6) hvari en flicka gärna går, 7) ett adjektiv, 8) en skad- lig dryck, 9) en frukt, 10) ett svenskt kloster.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en svensk originalroman.
Caro.
Aritmogn / fen: 1) Jasmin, 2) Efraim, 3) N e c - ken, 4) Nässjö, 5) Y n g a r n, G) Lodjur, 7) Iraa- tra, 8) N a a m a n, 9) Dorpat — Jenny Lind.
&lt;§5
