# ID: svediakorp-per931
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,574
# sentences: 557
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 34 (297) Prenumerationspris pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
Modet, u t a n kol.
pl.
Idun ensam Fredagen den 25 augusti 1893.
Byrå: år: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r (Aftonbladets h u s.)
kr.
9: — B 7: 50 Prenumoi \: .„ n s k e r å a l l a post- » 5: — a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Träffas ä b y r å n k l.
12 — 1.
Allm.
Telef Augusta Å-by s ä t e r i i norra Bohuslän afled d e n 7 den- nes en kvinna, h v a r s lif, t r o t s d e t stil- la o c h t i l l b a k a d r a g n a däri, u t i m e r ä n e t t hänseende var märk- ligt.
H e n n e s n a m n v a r Augusta Nycander, född K i l m a n p å god- set Tofta i B o h u s l ä n s s ö d r a del, d e n 18 feb- ruari 1836.
Det är något man kunde kalla tålamo- d e t s g e n i: d e n n a al- drig svikande förmåga a t t u t a n e t t o r d af kla- g a n b ä r a e t t h e l t lifs plågor.
Fru Nycan- der visade detta i h ö g.
grad, undergifvet ut- h ä r d a n d e d e kroppsli- ga smärtor, som grund- l a g d a af e t t r e d a n vid 12 — 13 års ålder på- kommet ondt, seder- mera g e n o m n y a sjuk- d o m a r f ö r s t ä r k t a, följ- de h e n n e till sista an- dedraget.
Sedan ett p a r d e c e n n i e r h a d e lä- k a r n e » dödsdömt » hen- ne.
O c h a t t h o n u p p - n å d d e sitt femtiosjun- de å r v a r icke blott — morfinens förtjänst, utan väl lika mycket d e n o k u f l i g a viljekraft, som besjälade kroppsligen så kvinna.
denna svaga H o n ville lef- HELLBERG.
61 47 Utgifnlngstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Iduns Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Nycander.
va o c h verka för sin omgifning — och vi tro, a t t döden därför tvekade.
H e n n e s lif v a r fullt af k ä r l e k: t i l l h e n n e s n ä r m a s t e, till alla be- höfvande och hjälplö- sa, s o m k o m m o i h e n n e s v ä g, o c h — sist, m e n ej m i n s t — k ä r l e k till o c h b e u n d r a n för allt hvad hon — där hon låg på s j u k b ä d d e n eller, m e d andras hjälp, gick uppe — såg t r ä n g a sig fram af s a n t o c h s k ö n t d ä r - ute i det stridande samhället.
H o n var en bildad, beläst kvinna — ja, äfven berest, genom ett p a r turer p å kon- tinenten under sina jämförelsevis plågfria dagar.
Och fast h o n s t ö r r e d e l e n a f s i t t lif framlefde denna tysta, stilla existens, som m a n blott k a n föra p å en h e r r e g å r d af d e t r i k - tigt uråldriga, undan- g ö m d a slaget som just s ä t e r i e t A by ä r — v a r det ingen af tidens rö- relser, som drog hen- nes intresse förbi.
J a, m e d v a k e n blick satte h o n sig — midt u n d e r s j u k d o m e n — in i allt.
Och d ä r h o n fann sig af s a m v e t e o c h b e g å f - ning manad, grep hon
IDUN 266 Du är icke fri, sä länge du ej äfven behärskar din fantasi.
i893 Fantasien är den mäktigaste despot.
B. Auerbach.
o c k s å själf till p e n n a n för a t t l ä g g a sitt ord i vågskålen.
T y fru N y c a n d e r var ett stycke författarinna.
H a d e h o n per- sonligen lefvat m e r a uppe i tidsströmnin- g a r n a, och h a d e h e n n e s h ä l s a ej v a r i t så vacklande, skulle säkert hennes litterära kvarlåtenskap varit betydligt större än nu.
Ty hennes anlags rötter förgrenade sig d j u p a r e ä n de v a n l i g a d i l e t t a n t m ä s - s i g a a n s a t s e r, h v i l k a s h ö g s t a t r i u m f e r firas p å födelse- och n a m n s d a g a r.
H o n var en ande med klar t a n k e och v a r m känsla.
Och de uppsatser, sagor, små dikter och musikkompositioner, hon åstadkommit, visa b å d e s m a k och adel i u p p f a t t n i n g e n o c h f i n h e t i a n v ä n d a n d e af u t t r y c k s m e d - len.
S o m l i g a af d e s s a a l s t e r ä r o t r y c k t a, bland annat i de två bokpublikationer h o n själf utgaf, » M i n n e n » o c h » Sparf- vens kvitter » — d e n n a senare för välgö- rande ändamål.
D e ä m n e n, i n o m h v i l k a h o n r ö r d e sig, voro n ä r a till h a n d s l i g g a n d e och r e n t mänskliga.
V a r m t r e l i g i ö s t s i n n a d, äl- skade h o n a t t u t t a l a sig i s å d a n a frågor, som r ö r d e m ä n n i s k a n s frihet a t t lefva, älska, arbeta; h o n sökte u p p d r a g a gräns- skilnaden emellan stort och s m å t t eller rättare att, ur kristen synpunkt, utplåna den, hon talade varma ord om den äkta och den oäkta toleransen m. m.
Icke s ä l l a n v ä n d e h o n s i g, d e n a f l i f v e t pröf- vade, erfarna kvinnan, med sina manings- o r d till d e t u p p v ä x a n d e släktet.
O c h d e n t o r åtskilliga år s e d a n u t k o m m a n d e, gou- t e r a d e t i d s k r i f t e n » S v e r i g e s u n g d o m » in- n e h ö l l l ä n g e b i d r a g af h e n n e s h a n d, d ä r - ibland n å g r a sagor, som äga både djup och skönhet.
H o n var den varmaste djurvän.
Tid- skriften » Djurvännen » i n r y m d e för ett a n t a l å r s e d a n f l e r e u p p s a t s e r af h e n n e s penna, bland hvilka ett par om djursjä- lens odödlighet väckte ett visst uppse- e n d e och f r a m k a l l a d e diskussion i tid- skriftens spalter.
Ä f v e n t i l l e n o c h a n n a n t i d n i n g f ö r öf- r i g t h a r h o n b i d r a g i t — a l l t u n d e r sig- natur — och någon gång också i Idun, m e d t a n k a r o m h e m och hemlif.
H o n sade sig aldrig skrifva för n a m - net — blott för saken.
Och dock är hen- nes n a m n väl värdt a t t n ä m n a s bland de kvinnor, som ädelt t ä n k t och skrifvit, ä f v e n e h u r u t i d o c h k r a f t e r s å f ö g a till- l å t i t h e n n e a t t offentligt f r a m l ä g g a af sitt rika tankeinnehåll.
E n starkt f r a m t r ä d a n d e talang hos hen- ne var den musikaliska.
Vi ha redan antydt hennes tonsättningar.
Dessa ut- g j o r d e s af s m ä r r e s å n g s t y c k e n af sär- d e l e s fint melodiöst tycke, mest när- m a n d e sig folkvisans t o n, d e n i sin enkel- h e t så svårupphinneliga.
H o n kallade d e m » Toner från skog och haf ».
Den natur, h v a r i h o n s t ö r r e d e l e n af s i t t lif v i s t a - des, säteriet Å b y m e d omgifningar, är ock så idyllisk, a t t d e n lätt ingifver ett p o e t i s k t m o t t a g l i g t s i n n e i m p u l s e r af r e n, oskuldsljuf karaktär.
Och människorna ä r o j u i m y c k e t b a r n af n a t u r e n.
M e n — fru Nycander v a r ej b l o t t en ej o ä f v e n t o n s ä t t a r i n n a, h o n v a r d ä r j ä m t e e n u t ö f v a n d e k o n s t n ä r i n n a af a k t n i n g s - v ä r d t slag.
D e n som såg och hörde hen- nes händer på pianoklaviaturen, rycktes g ä r n a m e d af spelet.
Ty var det något som företrädesvis u t m ä r k t e h e n n e, så v a r det omedelbarhet, inspiration.
H o n ägde e j s p å r af a f f e k t a t i o n, o c h h o n å t e r h ö l l e j h e l l e r h v a d h o n k u n d e m e d d e l a — i hvil- k e n f o r m d e t ä n m å t t e t e sig.
H v a r o c h en, s o m n ä r m a d e sig h e n n e, e r f o r d e n be- s t ä m d a k ä n s l a n af e t t h j ä r t a, s o m v a r m t och v ä n l i g t k l a p p a d e en till mötes.
Så var det ock m e d hennes pianospel.
D ä r i slog e t t hjärta.
Och på samma g å n g aflockade h e n n e s tekniska färdighet m e r ä n en g å n g till och m e d k ä n n a r e bifall.
H ä r i som i allt a n n a t h a d e h o n erhållit u t m ä r k t underbyggnad.
Så hade h e n n e s m u s i k a l i s k a u p p f o s t r a n l e d t s af bland a n d r a s a m m e artist, som öfverva- k a t s j ä l f v e O l e B u l l s f i n g e r l e k p å fiol- strängarne, nämligen titulus Lundholm, e t t lika o r i g i n e l t g e n i s o m g e n i a l i s k t ori- ginal.
D e n n e lefde länge i A u g u s t a Ny- canders föräldrahem, det ofvannämnda T o f t a, o c h s l u t a d e ä f v e n, o m v i ej m i n - nas orätt, där sina dagar.
S o m synes, v a r f r u N y c a n d e r e n sär- deles ideelt anlagd natur.
Men därför f ö r n e k a d e s i g ej h e n n e s p r a k t i s k a s i n n e.
Till h e n n e s h e m, till h e n n e s sjukbädd k o m m o fattige och n ö d l i d a n d e från byg- d e r n a r u n d t o m k r i n g för a t t söka r å d och hjälp.
O c h h o n gaf af sitt k ä r l e k s f u l l a h j ä r t a, h o n g a f af s i n a m a t e r i e l l a ä g o d e - lar.
Och, n u död, torde det vara första gången hon, utom genom glädjebudskap, prässat tårar ur andras ögon.
F ö r t i o å r s e d a n s t i f t a d e h o n, u t a n of- f e n t l i g d o n a t i o n, b l o t t af p r i v a t a m e d e l, en barmhärtighetsanstalt inom Tossene s o c k e n, B o h u s l ä n, v i d n a m n Sotenäs barn- hem.
D e t t a blef e n k ä r tillflyktsort för s t a c k a r s s m å v ä r n l ö s a b a r n — så m å n g a som förhållandena det medgåfvo — åtta å nio stycken i sender.
D e n n a stiftelse u p p e h ö l l fru N y c a n d e r f r a m g å n g s r i k t till sin död, trots s j u k d o m och b e k y m m e r — d o c k ä f v e n m e d h j ä l p af e n offervillig allmänjiet.
Till dessa offervillige r ä k n a s o c k a l l a d e, s o m för n å g r a å r s e d a n del- togo i den penninginsamling för n ä m n d a b a r n h e m, h v i l k e n, f ö r a n s t a l t a d af förfat- t a r i n n a n M a t h i l d a Boos, j n s t i d e n n a tid- skrift pågick.
G e n o m den ädla stiftarin- nans död ha barnhemmets innevånare mist sitt bästa ledande stöd och vädja n u i barmhärtighetens n a m n starkare än förr till a l l m ä n h e t e n s välvilja.
F r u N y c a n d e r e f t e r l ä m n a r ej b l o t t h o s m a k e och barn, u t a n äfven hos släktin- gar, vänner och underlydande ett älskadt minne.
H o n s t å r g e n o m sin r e n a, k v i n n l i g a k a r a k t ä r, sin visserligen i stillhet utförda, m e n af s å m å n g a s v ä l s i g n e l s e r följda verksamhet såsom ett vackert exempel på, h u r f o r t f a r a n d e i v å r t l a n d, t r o t s ti- dens dekadans på många områden, kunna f o s t r a s o c h l e f v a k v i n n o r af d e t g a m l a, äktsvenska.
ljusa, själshöga slaget.
H 4e åomtM / HQ \) et lider mot sommarens sista tid, och åkern står skördemogen.
Del bleknar och gulnar i hult lid, och lingonen rodna i skogen.
och Att byta vårt soliga friluftslif mot stadens tvång stå vi redo.
Hur hastigt bland landtliga tids- fördrif förbi oss veckorna gledoJ Men ännu omkring en gång till alla de kära ställen, där ofta vi vistades dagen lång, från morgonen och till kvällen.
Yi taga vår förr rik på Yi styra på till skogens Yårt afsked vi vandra stråt öfver mejad teg, viol och ranunkel.
barrtäckt led våra steg villande dunkel.
vi bringa från björkbeskuggade I fjärran forsarnes sitt sista farväl oss Hvar dröm, vår stålblank vik stränder.
vågmusik sänder.
hoppfulla i dagar, som runnit ett solskens glittrande hvart till än vi vår kosa kärlek drömt, sälla, minne har gömt, ställa.
En saknad, blandad af fröjd och ve, vår varelse tager fången.
Let är en lyckans vårdag vi se för evigt, evigt förgången.
E.
N. Söderberg.
267 IDUN 1893 " Att göra godt ... " Några betraktelser af Emy.
et ä r a t t h o p p a s, a t t den i föreningar och a n s t a l t e r o r d n a d e välgörenheten raerändels m o t s v a r a r sitt syfte a t t v e r k a godt, men hvad som ä r alldeles säkert är, a t t den ojämförligt största delen af den p r i v a t a väl- görenheten i form af p å måfå u t s l u n g a d e all- mosor v e r k a r ondt ä n d a d ä r h ä n, a t t den k a n bidraga till samhällets d e m o r a l i s a t i o n: den lägger hyende u n d e r lättjan eller oföretag- samheten s a m t u t b i l d a r därigenom yrkes- tiggeriet.
E n allmosa innebär alltid en k r ä n k n i n g af den personliga värdigheten, a l l d e n s t u n d den ställer m o t t a g a r e n i ett nesligt beroendeför- h å l l a n d e till gifvaren.
D e t ä r en nådebevis- ning, som låter sitt föremål t u n g t k ä n n a sin moraliska u n d e r l ä g s e n h e t och i de flesta fall rent af u r s t å n d s ä t t e r m o t t a g a r e n att någonsin blifva k v i t t med en gifvare, som likgiltigt k a s t a t till honom ett m y n t för a t t ögonblicket d ä r p å försvinna u r h a n s s y n k r e t s, k a n s k e för alltid.
Såsom en olycklig följd h ä r a f kufvas den u r s p r u n g l i g a stoltheten a l l t m e r a genom så lätt- vindigt fången u t k o m s t; den g a m l a föresatsen: » bara j a g d e n n a g å n g blir hjälpt, s k a l l j a g sedan arbeta » förlorar i k r a f t hvarje g å n g ett m y n t slappes ned i den framsträckta h a n d e n, och, som m a n vet, ä r » lätt vunnet » också » lätt s v u n n e t »; inom kort gör sig behofvet eller nöden åter g ä l l a n d e; ingen tid ä r a t t förlora, u t v ä g e n a t t tigga h a r visat sig be- k v ä m a s t, och ä n n u » en g å n g är j u ingen g å n g ».
S n a r t ä r den försoffade, arbetsodug- lige yrkestiggaren färdig.
D e t ä r en af g a m m a l t ventilerad fråga, h u r u välgörenhet bör utöfvas, så att den med- för p r a k t i s k t v e r k s a m m a resultat.
Om m a n r ä t t f a t t a r begreppet välgörenhet, såsom inga- l u n d a ett blott allmosegifvande, u t a n såsom en verklig k ä r l e k s h a n d l i n g efter förståndiga grundsatser, ligger i s a k e n s n a t u r, a t t den icke får medföra m ä n n i s k o r s förnedrande, u t a n tvärtom deras u p p r ä t t a n d e och j ä m n s t ä l l a n d e med den frie, sig själf försörjande a r b e t a r e n.
D e t ä r j u omöjligt a t t angifva någon be- s t ä m d norm för hjälpgifvandet i e n s k i l d a f a l l; de måste helt n a t u r l i g t v e x l a alltefter om- ständigheterna.
S ä t t e n k u n n a v a r a många, men u n d e r hvilken form filantropien än ar- betar, måste den dock alltid p å h u r s k i l d a vägar som helst åsyfta ett m å l: a t t h j ä l p a v e r k s a m t och höja den hjälptes ambition till själfverksamhet.
E t t sterotypt u t t r y c k för s. k. välgörenhet, h v i l k e t s a n k t i o n e r a t s af » den g o d a tonen » och därför p å de flesta h å l l torde finna sina försvarare, finna vi i de n u m e r a så v a n l i g a » basarerna » och d ä r m e d jämförliga festiviteter.
D e t ä r sant, a t t resultatet blir pengar, k a n s k e m y c k e t pengar.
Men d e t t a saldo h a r så a t t säga ett stort m o r a l i s k t deficit, som m i n s k a r dess v ä r d e inför m o t t a g a r n e: den f ö r n ä m a v ä r l d e n h a r festat ihop hjälpen, m e n a d e, och t a c k s a m h e t e n för gåfvan g r u m l a s af t a n k e n p å det egoistiska medlet för d e s 3 an- skaffande.
G e n o m de festligt u p p l y s t a fön- sterna t r ä n g e r d å och d å ett m u n t e r t sorl u t till ett p a r af köld och hunger h u t t r a n d e stackare, som sedermera k a n s k e få del af härlighetens p e k u n i ä r a resultat — något, hvarom de också h a en aning.
Men hör p å dem b a r a!
» Det d ä r ä r välgörenhet, di k a l l a r ' t, » säger den ene, en m a n till sin g r a n n e, en k v i n n a.
» Men tror m a d a m, a t t n å g o n af di d ä r fina h e r r a r n e och d a m e r n a s k u l l e ge en så m y c k e t som en s k v ä t t v a t t e n med sina egna n å d i g a h ä n d e r, ifall en l å g för döden m i d t för n ä s a n p å dom — h v a '?
» » Å h n e j, det vet j a g b ä s t; n ä r min M i a l å g i själståget, b a d jag g r o s s h a n d l a r f r u n midtemot, han vet, a t t få l å n a femtio öre till medicin.
— V ä n d er till r o t e m a n, sa ' hon, h a n h a r fått en s u m m a p e n g a r af v å r b a s a r p å B ö r s e n.
— S å slog hon igen dörren.
Se, di h a d e d a n s a t för di fattiga d a ' n förut.
N å, j a g gick till r o t e m a n förstås.
J a, tri k r o n o r fick j a g, men n ä r j a g k o m hem, v a r M i a allt död.
D e t h a d e v a r i t b ä t t r e å fått en fem- tioöring s t r a x.
» » O c h h v a d h a d e j a g för glädje af di tri k r o n o r n a?
» fortsätter k v i n n a n sin t a n k e g å n g med n å g o t trotsigt och h ä t s k t i rösten, » dom söp m a n m i n, det k r ä k e t o p p, så j a g såg inte så m y c k e t som så af dom.
.
.
» J a, h ä r b e s a n n a s verkligen, fast i förän- d r a d m e n i n g, satsen om » lätt v u n n e t — l ä t t s v u n n e t ».
— » L ä t t v u n n e t » för den nöjes- l y s t n a societeten i fest och glädje; » lätt svun- net » för a r m o d e t s son i l ä t t s i n n e och last.
H a n, som ä r v a n a t t s v ä l t a, b a r i h a s t fått litet mer p e n g a r än v a n l i g t p å en g å n g, h v i l k a de f ö r n ä m a festat i h o p å t h o n o m.
H e j, l å t g å!
Och n ä s t a n med ett h å n l e e n d e i m u n g i p a n t a r h a n emot sin a n d e l, liksom den vore h a n s själfskrifna, f ö r u t b e s t ä m d a r ä t t.
V i d en fashionabel b a d o r t v a r en välgören- hetsfest p å t ä n k t.
P å den u t s a t t a d a g e n bör- j a d e det regna, och m a n t ä n k t e i n s t ä l l a festen.
D å föreslog en af de k o m i t e r a d e, a t t m a n i a l l a fall s k u l l e realisera det egentliga ä n d a - m å l e t med festen genom a t t r ä t t och s l ä t t göra en p e n n i n g i n s a m l i n g å t de fattige — ty alltihop gick v ä l ä n d å u t d ä r p å.
ö f r i g a k o m i t e r a d e trodde visst först, a t t m a n n e n dref ett dåligt s k ä m t.
T y en så tarflig tillställning h a d e d å v ä l aldrig egt r u m vid en så fashionabel b a d o r t som d e n n a.
M e n h u r d e t v a r, v a n n förslaget till sist seger, ett i l ä m p l i g a o r d a l a g affattadt a n s l a g sattes u p p, och n u inträffade det högst m ä r k - liga, a t t en hel ström h v a r d a g s k l ä d d a bad- gäster n ä s t a n hela den r e g n i g a d a g e n om rörde sig fram genom p a r k e n och h e l t tyst och b l y g s a m t l a d e ned n å g o t i en s p a r b ö s s a p å societetshusets v e r a n d a.
P å k v ä l l e n v a r sparbössan full, och j a g ä r säker, a t t b e h å l l n i n g e n s å l u n d a blef större, än den blifvit m e d en m ä n g d k o s t s a m m a e x t r a festafbränningar.
V i d a r e ä r j a g säker, a t t de p å d e t t a s ä t t i n s a m l a d e p e n g a r n e gjorde större n y t t a, än om de p a s s e r a t genom fjär- dens och nöjets k v a f v a atmosfer.
D e m å s t e h a fört en idé om m ä n n i s k o - k ä r l e k och offervillighet med sig r ä t t in i de h j ä l p a n a m m a n d e s h j ä r t a n, t y dagen efteråt u p p v a k t a d e s » direktionen för n y t t a och nöje » af ett h u n d r a t a l så s n y g g t som möjligt k l ä d d a fattiga af b å d a könen, h v i l k a genom ett om- b u d t a c k a d e för den v a c k r a, oegennyttiga gåfvan och b å d o a t t få gratis h j ä l p a bad- g ä s t e r n a ned med b a g a g e till b å t a r n e — ty det v a r r e d a n p å den tiden, d å m å n g a reste.
D e t ä r i b l a n d s v å r t nog a t t t a g a r ä t t p å den verkliga nöden för a t t i n r i k t a sin hjälp p å v ä r d i g a föremål — och för a t t l y c k a s hjälpa, så a t t det blir n å g o t b e v ä n d t med det hela.
Det är näppeligen människokärlek att k a s t a ett m y n t i h a n d e n p å en tiggare och gå vidare, u t a n d e t ä r en b e k v ä m l i g h e t s u t v ä g för a t t l u g n a ett h a l f v a k e t s a m v e t e m e d t a n - k e n: » jag h a r gjort h v a d j a g kunnat! » H u r ofta h ö r m a n ej den eller den göra en hälft N salfvelsefull själfbekännelse: » Jag för min del h a r s v å r t a t t g å förbi en s å d a n d ä r stac- k a r e, u t a n a t t ge något! » V i s s e r l i g e n; men h a n h a r ä n n u s v å r a r e a t t göra sin gåfva f r u k t b ä r a n d e genom a t t t a g a litet n ä r m a r e notis om tiggaren.
T y det kräfver besvär, d e t kräfver till och med s t u n d o m modet a t t n e k a och a t t t a g a emot ett g l å p o r d midt i ansiktet.
N i ser en trasig k v i n n a med ett b a r n p ä a r m e n.
H o n kvider en bön, och ni ger, g l a d a t t v a r a h e n n e så fort som möjligt k v i t t.
M e n i stället s k u l l e ni frågat h e n n e om n a m n, b o s t a d, den lilles å l d e r och h ä l s a etc. och allt d e t t a p å ett sätt, som ingifvit h e n n e för- troende och tillika ställt möjligheten af er hjälp i p e r s p e k t i v för henne, d ä r e s t hon på ett tillfredsställande s ä t t k u n n a t g ö r a r e d a för sig.
N e j, s p a r a ej p å fjäten, men desto mer på er b e k v ä m l i g h e t, följ h e n n e h e m, och ni s k a l l m å h ä n d a i allt få bekräftelse p å sannfärdig- heten af hennes uppgifter, och d å s k a l l ni, gripen af så m y c k e n tilläfventyrs oförvållad nöd, k a n s k e göra er gåfva litet r i k l i g a r e än ni u r s p r u n g l i g e n ä m n a t s a m t tillika h a henne i godt m i n n e, d å ni finner en hederlig syssel- s ä t t n i n g för henne.
V a r l u g n för a t t, om ni i h e n n e träffat en n å g o t så n ä r värdig, s k a l l h o n en gång, m a n a d af egen stolthet och r ä t t s k ä n s l a, p å n å g o t sätt gengiilda er!
N i h a r blott gifvit h e n n e ett l å n, ej en a l l - mosa.
T y h a d e ni d e t gjort och sedan följts af n å g r a tjogtal lika k a l l s i n n i g a » välgörare », s k u l l e hon m å h ä n d a för alltid dragits ned till y r k e s t i g g e r s k a n s n i v å, i stället för a t t hon n u genom er fått impulsen och medlen a t t blifva en a r b e t s n y t t i g a r b e t e r s k a.
Men det k u n d e också v a r a så h ä r: E d r a frågor mötas af sväfvande svar, h v i l k a s n a r t öfvertyga er, a t t bon far med osanning.
B a r n e t t. ex. är, n ä r a l l t k o m m e r till allt, b y r d t för tiggeriet i syfte a t t v ä c k a s t e g r a d t m e d l i d a n d e.
D ä r h a r ni a l l t s å en, som r e d a n glidit l å n g t ned p å d e t s l u t t a n d e p l a n e t, och som s k u l l e k o m m i t ä n n u ett s t y c k e l ä n g r e ned genom er t a n k l ö s t gifna skärf.
Därför bör n i n e k a, men tillika göra h v a d ni k a n för a t t l e d a henne in i a n d r a s p å r.
Till en början tör hon ej vilja h ö r a p å det örat, m e n a n t i n g e n skall ni till sist l y c k a s v ä c k a en s m u l a h e d e r s k ä n s l a hos henne och få h e n n e a t t m o t t a g a någon liten hjälp » in n a t u r a », m a t, k l ä d e r e t c, s a m t förmå h e n n e a t t följa er a n v i s n i n g p å n å g o n p l a t s eller p å någon, som b ä t t r e ä n ni förstår d y l i k t — eller också s k a l l hon genom er e n s t ä n d i g a v ä g r a n (j a g f a t t a r er nämligen n u som e n » kollektiv » personlighet) a t t slösa p e n g a r p å en o d å g a slutligen rent af tvingas a t t börja a r b e t a.
&lt; D e t sades, a t t det s t u n d o m ä r s v å r t a t t l e t a sig fram till den v e r k l i g a nöden.
Det finna en stolt, t i l l b a k a d r a g e n fattigdom, som ä r i l i k a stort, om ej större behof af hjälp ä n den, som s k y l t a r i trasor och l a r m a r öfver- ljudt.
Men den f ö r s t n ä m n d a tiger och ä r för- synt s a m t m å s t e m ö t a s med den största fin- k ä n s l i g h e t, för att ej de välvilliga afsikterna skola missförstås och blifva fruktlösa.
Van- ligen ä r den dock så tystlåten och reserverad, a t t den merändels s t a n n a r i d e t fördolda, u t a n bistånd.
Och å d r a g e r den sig verkligen u p p m ä r k s a m h e t, händer, a t t den t i l l ä m n a d e hjälpen bokstafligen s t a n n a r vid tröskeln till dess boning.
T y innanför d e n n a tröskel visar sig så m y c k e n snygghet och ordning, a t t den b e s ö k a n d e t v e k a r och t ä n k e r: » H ä r ä r j u ingen nöd, d e t vore b a r a öfverflödigt, k a n s k e föro- l ä m p a n d e a t t h ä r erbjuda understöd. » — O c h
IDUN 268 dock behöfves det så v ä l och skulle digt mottagas och gåfves p å ett g r a n n l a g a H ä r gällde skarpsinne och stöta.
tränga M e n tade just för saken hållet det tränger oss här i blir trött aktsamhet och förhållandenas medlen dylika ofta fall för y t a att går det o m intet o c h g o d vilja af att söka ej åsyf- på lumpor blir o c h behjärtad, offervillighet, I däremot en rik byggnad knackade sätta sig ren m e d sitt E n tarfligt klädd X.
och ytan.
v i d västra kusten v a r infann kvinna skulle lofvade ett sedel sig en bittra Något glömt sin pirat, gick i ej grof svepning, kusken vända o m.
u p p till D å steg grälande hennes h o n in häpnadsväckande vinds- skådespelet, af hurusom » liket », ä n n u i full s v e p n i n g, slogs m e d » änkan » om e n butelj H o n fick verkligen hennes arbete i mindre kritiklöst klienternas gick tunga plus ett tjänst — hennes till något egen båtnad.
gon slags i n ä s t a n:r.)
det hans förtjusning återfann vaktmästaren » Nej, modernt baden slottet &lt;§kg&gt; med sig.
sedan att unga upplifva gamla förstår och n u är bitterhet i när är en roligt du få din vilja laren såg ö m t p å » Så hvad tyst och Se, alldeles växt löfhvalf.
i gamla är, Bertil, lindarne J a g undrar, h u r många » Sådana utöfva sien, » sade trädens » Det den skygga är sitt liksom störa byggt tyckes föras bo kring i de upprepa de af vindeD, sekelgamla vemodsfulla v a r en gång. » D e t hjälper att säga oss, att egentligen s a m m a för sätt den ännu, ytlige det j u öfverallt betraktaren i släk- fötter, » Det icke, är p å den värld, s o m förefaller så besväret.
upp- riktigt o c h så h a r herr- J a g » Ja, om af nästan förstår, salarne, » inte sant, m a n bara Det fordras det ser herrn som går att ni sade Bertil tempo att ut sedan den att på silfverpjäserua D e h a för K a n s k e sitta p å tungan någon, det lifligt honom siden, metallvär- gärna bredvid så för och lyfta hit u p p.
d e n n y a tiden en.
i sig.
munnen lätt, när den orden att det Herrskapet ni inte be intresserad, » vänligt k o m m a är får väl o m.
J a g har sade Bertil o c h handen.
v i tillbaka nästa år och p å er. » » Välkomna vara skapet mitt någon vara M e d ten somliga, och m a n känner, behöfver varit » Kanske det finns mig. » » Det hälsa det, o c h beräkna händer s o m förstår ursäkta själf af tiden.
till möbeltyget, riktigt h a r j a g pratat gången, i g å r j a g inte mycket här D e t nypa f ö r att F ö r sådana ögon ha.
o m det är af det, för den flydda slags f ö r att känna, unga annan säkra, finns längre. » till ljud föll nycklarna unga skuggrika fästmö allén, höga herrskap, och skulle i mitt ställe, k a n herr- tämligen ett d o f t igen, de m a n lär sig hålla ett visst hit tillfredsställelse ansikte.
h a r sinne att det.
barnslig den gamles att inte den tunga gamla slottspor- skramlade, och Bertil och vandrade tysta d ä r det susade längs den så dystert i träden.
helt gubbrösten skall herrskapet v ä l, sedan Nålpenningar.
tro.
jag v a r en Fortsättning j a g är född sedan lämnar er son, » till n u är er syssla f i för tjugu tagit.
gång taga sedan, förut är o c h h a r stora barn.
och bedt u p p gamla år m i g k o m m a — H a n dit ut n u, m o r d o g f ö r m e n m a n rycker träd m e d rötterna; inte d e sitta den unga skulle bli » Tror inte skall falla fästmön J a g skulle tecken att ifrigt, till här.
tas, försyn J a g h u r sönder, kungliga inne åtminstone, » » tänk, vet hvad ni allt stol k o m m a precis, aktas i h u r lyfta vänder föreställa.
M a n D e t är sitt ssräcktare rätt giftermåls gare, än att allmänt rörande en mindre enligt hustruns viss träffades årlig hvars personliga är måste jag, s o m i en » nål- träDgre en kvinna an- » diverse », i ingående, det mitt s o m att Idun antagen, en v i d - toaletten inbegripen.
väl den äkte p å af att än en vill s o m bekant, de kontanter att inte n: r 20 afsikt m i g o m kapitlet enskilda och i m i n för fruarna, hvarmed, pä i yttra med, möbeltyget, och hvilka det där.
orda borde allting f ö r att m a n skall till nämndt, utan h e m igen o c h skulle så o c h j a g passa u n g stympare måste det hvilken porträtterna i längta någon öfverdraget p å och visa vara p å n o g det, m e n A m e r i k a ängslig, ställe o c h hälsa välkommen. » ihop.
vara ett res styrkt bemärkelse, förstås V i d m e n uppmuntran år penningar », fast. » sade en vänlig detta h a r d e n n y a tiden h a n gift sedan, lätt gamle.
ni kanske A m e r i k a flickas S.
T.
A f p å den frågade h a n.
då, honom reste en gammal funderingar.
jag också. » » Och åt p å då? » här, och n u väntar d ö här såg medlidsamt » Ja, rädd att m e d orden: v i M a n ett f ö r g å n g e t aldrig förtorkad.
ni v a r här redan p å att få » Nej så oss unga.
det ändå o m de gamla drag öfver pojke. » H a n för generationen flydda rösten, glädje s o m allt förr, det mycket Bertil arf fanta- u r qui vive t i l l s o m hvirflande ekarna, v a r fester » Ja, slotts- som hviskade r o.
, S a n d e n, s o m k n a s t r a r u n d e r v å r a fåglarne, den lät så h o n — intill sig.
öfvar många ut genom de höga år makt Ett flög roll i hvardags- ansträngda tre ofrivilligt löfven, Bertil hesa, så här ensam h a n.
bullrande riktigt och öfvergifna mister för vaktmästaren sin förra kvar skrifvit dunkel tvekande, är j a g blifvit en underlig jag alltsammans. » tycka hans när här gamla parker gjorde ut.
matsal har a r m fastare undertryckt m e n entonigt blickade D e n minns bara och sätt. » hennes Saltsjö- i s o m v i t v å och drömt och hop- tryckte sett » Tack inte det här h a n dock och p å samma är till låg generationer h ä r just Bertil folk tala möbleringen » Jaså, där h a j u o c h bilda ett det ord, m e n det v a r de kungligas » H ä r skall skriftstäl- sig obetydlig i d e n jättestora de pats tes här frå- f ö r slag, att få raskt, o c h fastän h ä r h a v i biblioteket, skall dragen.
o c h beskrifva.
hela J a g henne.
tillsamman gått sänker D e n unge ensligt m a n känner parken.
sin fram. » sina gamle slappa D e t gamles s i p n l å f g ä a s d t m e a n h o n o m: sådan l i t e n s v ä r m e r s k a s o m d u, o c h n a t u r l i g t v i s sig i den någon; skall godt återföll fortsatte liten m a n m e d barnslig Bertil d e trötta, o m.
» den tydligen fönstren.
varit här, minnen. » jag, fästmö det heter sig verk, B e - det s o m berömde tiden. » otåligt det så rummens och fördjupade N u hvad ingen lag; D e n drog » D u v e t j u, att j a g inte jag v a r barn, » Det fästmön genom nå- beskrifva aldrig längre.
Tankfullt också! » harklade af många främlingar, » är m e d åren.
känns trött att g å h ä r o c h ideligen detsamma, räckte eller » H ä r Kuylenstierna.
se slottet att iakttog m e d här berätta v i måste h a n mös- gade h a n.
och j,^ (s2ertil, uppdragen unga barndomsminnen, Plötsligt Skiss af Elisabeth skramlande och inredning.
Under honom Den gamle vaktmästaren.
och m e d v a n hand de rörelse lade liksom mekanism fast h a n det, s o m intresse.
borstade s i g p å e n stol i vestibulen, ändamål bryr (Slut d e m m e d sin en vördnadsfull ifrån o c h började gjorde välgörenhetens såväl var- under för långvarig och öppnade » Besökes sin pirat ansikte slottsportarna.
Med N å ja, sig, m e n h v a d växer slottet, eget varit Ja, m e d sin hofm.annahåll- slätrakade före Sådant mitt lära s k e p å ett förstå.
sig, det är att älska någon gånger j u lära det skall de skola hjärtligt.
tjänst.
H a n han att han gör.
obekväma v e - och så k o m den m e d medalj nyckelknippa kunde skapet.
och den omsorgsfullt prydd trogen brännvin.
nande erfarenhetsrön, s o m för framtiden som rocken, inte J o, ut.
ut kunde römmer för barn, för det sitt — sagor sätt, repa slottet?
väntade, åldriga, uniformsmössan sig bese sig p å d e n smala, s å g ståtlig dör- lås.
1 sitt bostad breda därinifrån.
få och flygel- d e m s o m hans ljödo vaktmästaren H a n san d e n lilla klumpiga kunde satte ning, knack- o c h möttes steg berätta visst jag till — gamle och for v i - förvåning dörren.
beaktades, en h o n, att h o n en gång m e d fram- lämnade änkan upptäckte h o n ännu hörde o c h grät stora, de D e H o n k o m u p p stod o c h befallde innanför ning henne.
senare och röster till en välgörenhetsrond den bedröfvade dare.
kupan göra M e n d u p å den hvitmålade, randabänken mot de hos henne och b a d under där kvinnan manslik till Själf just titta ett kyffe, det malplacerad ransakat för sin välgörenhet dag strax.
o m begrafningshjälp f ö r sin aflidne m a n.
F r u för af en obser- öfver N u skola vi g å och fram m a n anvisat och allmänhet blott stad fru känd fattige.
tårar ofta s o m också en betydande i prosa; påtagligt och glömskan.
direkt p å O m mera vaktmästaren. » gingo skri hvardagslifvets p å m i g, liten!
brist o c h m e d ett s k ä r a n d e i tystnaden Afmätta i läpparna verad inramad sig starkare, u p p D e i den.
Nöden i och sätt.
rätta i så vär- blott så uet under, de resultatet blick o m det att m e d både utfundera in motsvaras, 1893 denna nödvändig, annan, sin sent häri, summa utgifter?
mannen kolumn den sä o c h annat d å o c h dä, utan bestämda » anslag ».
— naturli- större Allt vara väl öfverklassen, utgiftskonto är tillräckligt hon och en att gifva bidrag, h o n måste D e t är ingen till början p å det klara s o m hvar frivilligt att eller — fiån på hans det medgitver nog enhvar.
tillhörande vore öfverenskommelse o c h ens tillgångar o c h att d e t icke f r u ett hvad en pre- hafva obillig sitt fordran T y en kvinna, m å nu vara sä
IDUN 1893 förståndigt och sparsamt uppfostrad scm helst och icke höra till de » bortskämda », har än- dock rätt många behof och kan ej känna det trefligt eller ens drägligt utan en egen hand- kassa.
Men en så rättvis och som man tycker själffallen bestämmelse iakttages långt ifrån alltid, efter hvad jag hört gifta vänner säga.
Stundom lagar väl en omtänksam far, att hans dotter, äfven som gift, skall hafva det sörjdt för sig i detta afseende, men detta endast när han har en vacker hemgift att skänka henne — och icke alltid då — och i allmän- het är denna för huBtruns trefnad och hem- fridens bevarande så viktiga angelägenhet helt och hållet öfverlåten åt mannens godtycke.
Vi ogifta äro ju icke utan våra nålpennin- gar.
I ett välbergadt och ordentligt föräldra- hem utfår den vuxna dottern dem vanligen kvartalsvis af sin far, och i hem, där dennea inkomster ej äro stora nog att tillåta det, skaf- far hon sig dem genom eget arbete.
Men så f nart hon blir gift, blir det annorlunda.
Icke alltid — det måste jag dock från början er- känna, ty det finns ju män, som äro mycket villig a att gifva sina hustrur det, dem med rätta bör tillkomma, ja, som rent af äro ge- nerösa mot dem — men allt för ofta, tyvärr!
Allting är nämligen gemensamt, kantänka, och då hon vill hafva något, har hon blott att » säga till ».
Det låter ju rätt bra och vac- kert detta i teorien, men i praktiken är sy- stemet förkastligt.
I bästa fall är det oprak- tiskt, därför att det inkommoderar å ömse håll; men för öfrigt visar det sig så lätt vara blott tomma ord och urartar vanligtvis till ett för- hållande, som innebär förödmjukelse för hust- run, ja, rent af är oförenligt med hennes vär- dighet.
Ty att » bara säga till », det blir att ödmjukt som en barnunge komma och begära det hon behöfver eller önskar och underställa mannens pröfning, huruvida det är nödvändigt eller ej.
Man kan t. ex. vara viss på, att i samma hem, där hushållspenningarne- sutto så hårdt inne, nålpenningarne sitta ännu hårdare.
Och var det tungt för henne att tigga och bedja om de förstnämnda, sårar afslaget eller det ovilliga bifallet mycket djupare, när den begäran hon framställt gäller henne personli- gen.
Nålpenningarne göra mången gång skäl för sitt namn, ty de hafva en egen förmåga att sticka.
Är hustrun för stolt att upprepa sin begäran om en ny hatt eller klädning, händer det allt, att hon får gå där i sina fula, gammalmodiga kläder och se otrefiig eller åt- minstone mindre bra ut, och mannen skall måhända göra jämförelser mellan henne och unga, » stiliga » flickor och tycka, att gumman börjar se passerad ut.
Men det är icke blott till kläder hon be- höfver sin handkassa.
Det är i vårt samhälls- lif så bestäldt, att äfven en kvinna litet emel- lan får vara färdig med portmonnäen.
Hur ofta t. ex. blir ej en fru, som sitter i ett vackert, godt och varmt hem, anlitad af armodets bleka barn!
Mana henne ej hjärtat och samvetet att då hjälpa, och hafva icke dessa nödställda medmänniskor nära nog pocks- rätt på henne?
Hon kan ej komma undan med, att hennes make årligen skänker en tia hit och en femtia dit till välgörande stiftelser och inrättningar.
När en varmhjärtad kvinna ser nöden pä nära håll, känner hon det som sin plikt att i sin mån söka lindra den, och hon lider, då hon ej kan det.
Och den gråtande änkan eller den till arbete oförmögne stackars mannen, som blifvit afvisad, fäller en hård dom öfver henne.
Ack, de veta icke de, att den fina frun ej hade mer i sin portmonnä än de själfva, och att hon, midt i välståndet, kände sig så fattig, så fattig.
Hade hon haft något eget att förfoga öfver, hade hon varit i sin fria rätt att spara in något på sig själf och gifva det motsvarande beloppet åt de hungrande, men nu.
.
.
Som en motsats till det, som sist blifvit sagdt, kan jag berätta, huru i ett mycket rikt hem, där jag var guvernant, frun hvarje fö- delsedag i sia skrifbordslåda fann ett kuvert med en inneliggande tusenkronoesedel, på hvil- ket hennes man skrifvit: » Åt dina fattiga ».
Juveler och spetsar roade henne 3J längre, och hennes man visste, att detta var den bästa födelsedagsgåfva han kunde glädja henne med.
Vidare, ehuru hon hvarken röker eller till- bringar sina aftnar » ute », är det en hel mängd på förhand obestämbara saker som en fru, dels för egen del, dels till följd af sina familjeför- hållanden, behöfver penningar till.
Hon kan ju vilja köpa sig en nyutkommen bok, dricka en kopp choklad en förmiddag hon är ute, lyckönska en vän med några blommor, skänka en släkting, ja, hvarför icke sin man en fö- delsedagsgåfva o. s. v. A t t vid sådana till- fällen och för dylika ändamål anlita mannen om en femtioöring, en krona eller femma, re- dogöra för hvad penningarne skola vara till samt måhända blifva förbjuden det tilltänkta nöjet eller den önskade småsaken, tyckes mig snart sagdt barockt.
Som fri människa hun- ' nen mogen ålder bör det väl i dylika fall vara hennes moraliska, om ock efter svensk lag ännu ej hennes juridiska rätt att handia efter eget godtfinnande.
Fordrar familjens eko- nomiska ställning, att hon i ifrågavarande fall 269 åsikterna hos denne fine kännare och bedömare af kvinnlig skönhet.
I likhet med många andra och som de gamle anser han kroppens skönhet för en återspegling af själens skönhet, en mycket idealistisk att ej säga optimistisk åsikt.
H a n s princip är densamma som användes af flere andra: sammanställande af de skönaste kroppspartier hos enskilda till åstadkommande af högsta skönhet.
Han definierar uttrycket hos de färger, som förekomma hos hud och hår, och ger såsom den skönaste företräde åt blonde (blond), hvarvid är att märka att han där- med förstår e n mild, åt brunt lutande gul färg.
Håret måste vara tätt, lockigt och långt, byn klar, men icke dödsblek, ögonbrynen mörka, sammets- mjuka, tätast i midten och afsmalnande mot båda sidor, det hvita i ögat af ett lätt blåaktigt skim- mer, iris icke alldeles svart, ehuru alla poeter sucka efter » oceAi nerh (svarta ögon) som en Cytheres nåd, detta fastän det himmelsblå varit- ' något utmärkande till och med för gudinnor och det milda, vänligt blickande mörkbruna är allra älskligast.
Själfva ögat bör vara stort och uttrycks- fullt; ögonlocken åro vackrast hvita med knappt synbara röda fina ådror; ögonhåren böra hvarken vara för täta eller för långa eller för mörka.
Ögonhålan måste ha kindernas färg.
Örat bör vara medelstort, fast och väl byggdt, måste i de svängda delarna vara lifligare färgadt än i de fla- tare, öronsnibben genomskinlig och rödglänsande som en granatkärna.
Tinningarna äro vackrast, när de äro hvita och jämna och icke för smala.
På kinderna måste dot röda tilltaga med rundnin- gen.
Näsan, som väsentligen bestämmer profilens art och skönhet, måste uppåt aftaga mycket lind- rigt vch likformigt.
Där näsborrarne upphöra, kan finnas en liten upphöjning, dock icke så stor, att det blir en örnnäsa, som icke är vackert hos kvinnor; undre delen måste vara lindrigare färgad än öronen, men icke hvitfrusen, mellanväggen öf- ver läppen skall äga en lätt rodnad.
- Författaren fordrar, att munnen skall vara liten, dock hvarken spetsig eller platt, läpparna icke allt för subtilt och symmetriskt passande mot hvar- a n d r a; vid tillfälligt öppnande (det vill säga utan att le eller tala) bör man på det högsta se sex öfvertänder.
Särdeles förtjusande äro groparna i öfverläppen, en vackert svällande underläpp, ett kärleksretande leende i vänstra munvinkeln och så vidare.
Tänderna skola vara: icke för kupiga, vidare likformigt vackert delade, tandköttet icke för mörkt, ja, icke en gång som rödt sammet.
Hakan bör vara rund, hvarken platt eller spetsig, med en lätt rodnad uppåt; dess bästa prydnad är hakgropen.
Hakan måste vara hvit och rund pch snarare för lång än för kort.
Skuldrorna begär Firenzuola skola vara breda och, hvad barmen beträffar, an- ser h a n bredden som första villkoret för dess skönhet.
Dessutom bör hos den allt af och tilltagande knappt vara märkbart och färgen can- didissimo (snöhvit.)
Foten vill Firenzuola ha liten, men icke mager, hvälfningen hög, färgen hvit som alabaster.
Ar- marna skola vara hvita med en lätt rodnad på de upphöjda delarna; deras konsistens beskrifver han som köttig och muskulös, men » mjuka som armarne hos Pallas, då hon stod framför herden på Ida. » Handen fordrar han skall vara hvit, i synnerhet försakar, må hon göra det, — men frivilligt, ofvantill, men gärna en smula stor och fyllig, att taga i som sammet, dess rosiga inre försedt med ej nödd och tvungen genom maktspråk.
få, men tydliga, icke korsade linier och icke för (Forts.) höga kullar, rummet mellan tummen och pekfing- ret lifligt rödt och utan rynkor, fingrarna långa, Kläderna göra nu ofantligt mycket till frun- smala och mot ändan knappt märkbart tunnare, timmers utseende, och i medvetande därom är med klara, lindrigt böjda icke för långa och fyr- kvinnan i allmänhet svag för att vara väl kantiga naglar, som böra vara afskurna endast på klädd.
Men låt detta vara hennes ensak!
en knifryggs bredd.
Hvarför skall hon ständigt och jämnt behöfva Därmed slutar författaren; skönhetstyckets dju- emat om kvinnlig skönhet intager nu för tiden paste orsaker ha förblifvit en hemlighet äfven för blotta denna lilla svaghet för en man, som till inom konstliteraturen en temligen oansenlig honom, och det äf just icke underligt — man följd af den artskilnad, som existerar könen pla ' s; med desto större intresse behandlas det af spörjer därvidlag just icke med förståndet, utan emellan, alls icke förstår ett sådant där äkta renässancens diktare.
Läser man med uppmärk- de ende taiberättigade äro hjärtat och känslan; kvinnligt intresse och blott fördömer det som samhet den tidens italienska författare, kan man den odelade kärlekens ljufva lidelse vet icke af otillbörlig fåfänga.
Egentligen borde han känna ej annat än förvåna sig öfver skärpan i beteck- några skäl, liksom intet tvifvel — hon känner en- nande af yttre drag och öfver fullständigheten af sig smickra, om han brydde sig om att tänka personalbeskrifningen.
Ännu i dag ha i synner- dast förtroende och blind hängifvenhet.
sig in i saken, ty i normala fall är det väl het romarne den särskilda förmågan att med två ändå i första rummet för att behaga honom, ord kunna karaktärisera någon, hvarom det är tal.
hon vill se så bra ut som möjligt.
Och hvad Och denna snabba uppfattning af de mest framstå- ende egenskaperna är nästan oumbärlig för det skö- förstår en herre i fråga om damtoaletten?
Ur- nas sanna begripande och framställning.
Hvilken är, enligt eder åsikt, den märkligaste säkta, jag säger: ingenting.
Må därför frun Bland alla dessa, som besjungit den kvinnliga kvinnan i er provins?
Vara fri att därvidlag råda sig själf!
Köpa sig skönheten, framstå som den allra förnämsta skal- den Firenzuola, som lefde midt i renässancetiden.
Glömmen ej, kära läsariunor, att ifylla for- hvad hon tycker om och anser nödvändigt och spara in, hvad som kan sparas.
Och må hon Hans skrift: - » Detta bétlcita delte donne- väckte muläret i n:r 3 2 och insända det till oerhördt uppseende hos hans samtida.
Måhända därför hafva sina egna toalettpenningar!
intresserar det äfven våra läsarinnor att höra Redaktionen af Idun.
Kvinnlig skönhet.
1 %
IDUN 270 Intryck från Betlehem.
För Idun af A — ' i — a.
Ehrnrooth.)
(Slut fr. föreg.
n:r.)
Betlehernitiskans d r ä k t, som h ä r s t a m m a r fråu u r m i n n e s tider, ä r b å d e k l ä d a n d e, s m a k - full och d y r b a r genom den m ä n g d g u l d m y n t och broderier, h v a r m e d den ä r u t s i r a d.
I stället för den l i l l a k a l o t t (kouffia), som sit- ter p å a n d r a j u d i n n o r s hjässa, b ä r a k v i n n o r n a i b e t l e h e m s t r a k t e n g u l d s t i c k a d e mössor, från h v i l k a h v i t a florsslöjor graciöst n e d f a l l a öfver axlarna.
Ansiktet därunder vanställes aldrig af t a t u e r i n g såsom b l a n d a r a b k v i n n o r n a eller af o s m a k l i g t s m i n k a n d e, som förstör fellah- kvinnans skönhet i Egypten.
(Adelaide V å r t lifliga intresse ä g n a d e s vid första in- t r ä d e t i s t a d e n å t d e n stora m ä n g d förtju- s a n d e b a r n — j u d e b a r n äro som s m å ofta s k ö n a — h v i l k a m y l l r a d e p å t o r g och gator, inne p å g å r d a r n a, i d e g r ö n a p l a n t a g e r n a, g l a m m a n d e och l e k a n d e i o b e g r ä n s a d frihet, öfverallt så godt som i primitivt n a t u r t i l l s t å n d.
D e t y c k t e s oss såsom en p a s s a n d e i l l u s t r a - tion till d e n s t a d, d ä r den milde b a r n a v ä n - nen haft sin v a g g a — h a n som s a d e: « L å t e r barnen k o m m a till m i g!
— — s å d a n a h ö r a h i m m e l r i k e t till. » O c h den b l å a s t e af alla h i m l a r s ä n d e r h ä r sin ljusflod öfver o s k u l d e n s hufvuden!
K y r k a n, k a l l a d den heliga H e l e n a s k y r k a, ä r en r i k t s m y c k a d b a s i l i k a, som höjer sin majestätiska k u p o l, enligt traditionen, öfver själfva platsen, till h v i l k e n stjärnan j u l n a t t e n l e d d e h e r d a r n e och k o n u n g a r n e från Ö s t e r l a n - den.
D e t v a r u n d e r d e n n a oföränderligt klar- b l å himmel, de t i l l b å d o b a r n e t och l y s s n a d e till k o r a l e n i s k y n: — » Å r a vare G u d i höj- d e n, frid p å j o r d e n och m ä n n i s k o m e n en god vilja. » F r å n dessa k u l l a r, som i m i l d a förtoningar synas omkranea staden, kunde mohabitiskan R u t h tydligt s k å d a sitt fosterlands berg, ty d ä r öfverst p å dessa t o p p a r o m f a t t a r blicken h e l a P a l e s t i n a från Medelhafvet till D ö d a hafvets spegel och å t söder bortom l a n d e t s gräns.
U t i k y r k a n nedstiger m a n p å fjorton t r a p p s t e g till » födelsegrottan », hvilken v a n l i - gen förevisas besökaren af m u n k a r, som g ö r a a n s p r å k p å obestridlig t r o v ä r d i g h e t.
O m den u r s p r u n g l i g a platsen, d ä r J e s u v a g g a stod, i verkligheten v a r här eller an- norstädes — det ä r en fråga, som m a n l ä t t ställer i b a k g r u n d e n, n ä r sinnet lyftes af s k ö n h e t e n uti de e v a n g e l i s k a b e r ä t t e l s e r n a och ö g a t söker t y d a inskriften p å en i k r y p t a n s golf i n p a s s a d m a r m o r p l a t t a af d e n n a lydelse: » H ä r ä r J e s u s Christus född af j u n g f r u Maria. » Å n s k ö n t l ä r d e och forskare med a l l e h a n - d a t u n g o m å l s t ä d s e s k o l a få s v å r t a t t be- visa » födelsegrottans » befintlighet j u s t p å detta r u m m e t, ä r det dock ett f a k t u m, förtjänt a t t o m n ä m n a s, a t t grottor b e g a g n a s som stall i J u d e e n ä n i d e n n a d a g, s a m t att de traditioner, h v i l k a u t p e k a g r o t t a n i N a t i v i t e t s k y r k a n så- som platsen för j u l n a t t e n s tilldragelse, h ä r l e d a sig r e d a n från d e t a n d r a seklet af v å r tide- räkning.
Men forskarne, gräfvande i traditionernas d a m m och a s k a, ä r o dess v ä r r e icke de e n d a, som h ä r tvista sinsemellan.
E n evinnerlig casus belli, en a l d r i g t y s t n a n d e a n l e d n i n g till fejder och d i p l o m a t i s k a n o t v ä x l i n g a r h a r j u frågan om den heliga grafvens b e s i t t n i n g ut- gjort mellan v ä r l d e n s m ä k t i g e — som k a n - 1893 t r o l l s k i a i m e r s a k t a b l e k n a d e, blef rosenrödt och s m å n i n g o m öfvergick till s a m m a s k ä r a skiftning, vi se uti h v i t a rosors k a l k.
Slut- Salomos dammar ä r o b e l ä g n a k n a p p t en ligen l ä g r a d e sig öfver n a t u r e n b l å b l e k a s k u g - mil från B e t l e h e m, å t höger n ä r m a n nedsti- gor, l i k a dem som sväfva öfver de döendes ger från s t a d e n.
D e visa ä n n u oförstörda a n s i k t e.
D e t v a r ett v ä x l a n d e färgspel, hvil- l ä m n i n g a r af kolossala a r b e t e n, som genom k e t h v a r k e n af ord eller pensel k a n återges, S a l o m o s konst- och p r a k t ä l s k a n d e sinne för- men j a g h a r sett det ofta p å österlandets h i m - v a n d l a d e hela d e n n a t r a k t till en h ä r l i g lust- mel u n d e r dess h a s t i g a öfvergång från d a g K n i p p o r af l j u s r ö d a iris, som t r a m - g å r d, omgifven af ö k n a r n a.
D e t ä r h ä r man till n a t t.
p a d e s a f v å r fot, spredo sin l ä t t a doft i den får d e t s t a r k a s t e i n t r y c k e t a f Zions storhet i D e b e r ä t t a d e p å sitt fordna d a g a r, t y från d e t t a ställe p r e s e n t e r a r g e n o m s k i n l i g a luften.
sig h e l a t r a k t e n i sitt v i d s t r ä c k t a s t e majestät.
s t u m m a b l o m s t e r s p r å k, h u r u J e s u s af N a z a r e t N ä r vi n a l k a s d a m m a r n e s t e r r i t o r i u m, i n t r ä d a v a n d r a d e med s i n a l ä r j u n g a r öfver s a m m a vi först i en t r å n g d a l m e l l a n t v å klippaf- tufvor, därifrån vi p l o c k a d e de vajande stjäl- satser, d ä r liflig g r ö n s k a s m e k e r ö g a t och ö r a t k a r n a; h u r u h a n h ä r fann stoff till de oför- tjusas af det h ä r p å orten o v a n l i g a sorlet af g ä n g l i g t s k ö n a liknelser, h v a r a f h a n s tal voro fulla.
D e s s a bilder h a ingenting förlorat af en r i n n a n d e b ä c k.
sin u r s p r u n g l i g a poesi, t y de k u n n a ej för- Vi äro i Quadi Quartas, Salomos trädgård, b l e k n a såsom S a l o m o s härlighet och j u d i s k a som blef l ä t t a t t r i k l i g t v a t t n a genom d e n n a rikets storhet.
b ä c k, sedan de stora reservoirerna u t h u g g i t s D e t blef tid för oss a t t t ä n k a p å h e m f ä r d.
i n u t i det n ä r b e l ä g n n berget, s å l u n d a n ä r a n d e och u n d e r h å l l a n d e n a t u r e n s fägring.
Ä n i Men flere af oss ö n s k a d e se b r u n n e n vid Bet- d a g ä r odlingen h å l l e n vid lif och d e n n a y p - lehem, därifrån pbilisteerna h ä m t a d e v a t t e n pighet, m i d t i J u d e e n s f ö r t o r k a d e, steniga till sitt läger, och k r i n g hvilken h e m m e t s ödslighet, återför t a n k e n p å » H ö g a visans » h ä r k ä r a minnen förenade sig för I s a i son, och vi I f r a m k v ä l l d a poesi.
T y d l i g t framställer d e n n a b å d o v å r d r a g o m a n visa oss d e n s a m m a.
sin k u n g l i g e f ö r f a t t a r e s t å e n d e p å lifvets m i d - O r i e n t e n s städer u t g ö r b r u n n e n vid inträdes- dagshöjd, d å h a n s b e v i n g a d e inspiration tog porten vanligen en b r ä n n p u n k t för det soci- H ä r v a t t n a h e r d a r n e sina s a m l a d e sina bilder från d a l e n s y p p i g a b l o m s t e r p r a k t ala lifvet.
och sin flammande glöd från den sol, som från hjordar, hit k o m m a de u n g a flickorna för a t t ö s t e r l a n d e t s h ö g a h i m m e l göt lifslust i h a n s fylla sina v a t t e n k r u k o r, h v i l k a de behagfullt blod.
Men efter d e t t a kom för s k a l d e n en tid b ä r a p å hufvudet, och h ä r slå resande sig med a n d r a s t ä m n i n g a r, som sökte sig u t t r y c k g ä r n a ned för a t t hvila och ä t a u r sin m a t - i predikareboken.
Lifvets afton s ä n k t e sin säck — eller, om de äro turister, för a t t stu- s v a l k a n e r öfver s k a l d e n, de skiftande lifs- d e r a folklifvet.
s k e ä n framdeles se sig i tillfälle a t t k u n n a fiska i g r u m l i g t vatten för sina politiska än- damål.
erfarenheternas fläktar h a d e b o r t b l å s t färg- stoftet från u n g d o m s g l ä d j e n s fjärilsvingar, och nu utbrister vällustens sångare: » J a g gjorde s t o r a t i n g, j a g b y g g d e h u s, p l a n t e r a d e v i n g å r d a r.
J a g gjorde mig d a m - m a r till a t t v a t t n a skogen af d e g r ö n a t r ä n.
J a g h a d e tjänare och t j ä n a r i n n o r — försam- l a d e en s k a t t af k o n u n g a r och l a n d, j a g b e - ställde mig s å n g a r e och sångerskor och män- niskors v ä l l u s t.
— A l l t d e t m i n a ögon b e - g ä r d e l ä t j a g d e m få, — j a g v ä n d e m i t t h j ä r t a till a t t utspörja och u p p s ö k a vishet och k o n s t.
Men si, det var allt fåfänglighet och jämmer och intet annat under solen.
I graf- ven, dit d u far, ä r h v a r k e n g ä r n i n g, förnuft eller vishet! » konst, I n t e t tvifvel a t t ä n n u efter n y a tre tusen å r s a m m a u t r o p s k a l l b a n a sig v ä g u r d e n h ä n s y n s l ö s a själfviskhetens bröst, sedan njut- ningens b ä g a r e ä r t ö m d till d r a g g e n!
T y b ä r äger S a l o m o s ord sin betydelsefulla t i l l ä m p - n i n g och s a n n i n g: » I n g e n t i n g ä r n y t t u n d e r solen. » I g r a n n s k a p e t ef S a l o m o s d a m m a r ligga Herdafälten, som u p p v ä c k a h e l t a n d r a stäm- n i n g a r i själen.
T r a k t e n inbjuder till d r ö m - merier i stilla ro, och luftens m i l d a fläktar h v i s k a om h e r d a r n e, som h ä r b e t a d e s i n a hjor- d a r och föllo tillbedjande p å sitt a n s i k t e i den stund e n g l a 8 t ä m m a n b e b å d a d e den i m ö r k r e t s bojor s u c k a n d e v ä r l d e n, a t t n u var ljuset u p p g å n g e t för m ä n s k l i g h e t e n; — n u v a r b a n - det m e l l a n himlen och jorden å t e r k n u t e t och dödens udd bruten.
N ä r vi n å d d e H e r d a f ä l t e n bortom S a l o m o s d a m m a r, insveptes bergens t o p p a r vid horison- ten af n å g r a m o l n, som s e g l a d e l i k t stora fåglar med t u n g a v i n g a r b o r t å t ö d e m a r k e n.
Solen s ä n k t e s m å n i n g o m sin skifva och mattades i glans, hvarvid färgskiftningarna öfver nejden blefvo s k ö n a r e: — de g y l l n e s t r å l a r n e, som ö g a t ej k u n d e u t h ä r d a a t t se p å, beslöjades som af ett purpurflor, h v a r s F r u k t a n för n a t t e n s inbrott, fjärran från v å r t hotell i J e r u s a l e m, m a n a d e o s s a t t åter- v ä n d a dit, e h u r u m y c k e t ä n v a r i t a t t se i betlehemstrakten.
Vårt intresse r i k t a d e s u n d e r återvägen p å dess ensliga t o p p, hvar- öfver en sista solglimt d a r r a d e.
P ä detta berg sägas n å g r a f r a n k i s k e r i d d a r e h a u p p e - h å l l i t sig ä n n u flere decennier s e d a n J e r u s a - lem h a d e fallit i s a r r a c e n e r n a s våld.
D e biltoge r i d d a r n e funno h ä r en sista till- flyktsort, därifrån de k u n d e s k å d a ned p å den heliga s t a d e n, d ä r deras v a p e n och hjäl- temod h a d e å t en kristen k o n u n g u p p r e s t en tron — m e n a c k, för h u r u l ä n g e.
S å ofantligt lifvade vi ä n k ä n t oss u n d e r hela den d a g j a g h ä r beskrifvit, m å s t e vi dock e r k ä n n a, a t t tröttheten fått ö f v e r m a k t öfver oss, n ä r v å r v a g n ä n d t l i g e n aflämnade oss vid Jaffaporten invid J e r u s a l e m, h v a r s g a t o r ej få befaras med å k d o n.
Det gällde således a t t utan s t r e j k a n d e stiga u r och van- d r a in i staden i s ä l l s k a p med k a m e l e r, ås- nedrifvare, tiggare, a l l e h a n d a slags för- säljare, massor af h a l f n a k n a b a r n u t a n s k y m t af disciplin och r a b b i n e r i l å n g a kaftaner, h v i l k a s smutsighet stack af till och med i d e n n a omgifning.
B l a n d d e t t a s ä l l s k a p fär- dades äfven, h ä r och d ä r, någon r e s a n d e pil- grim p å en m a g e r R o s i n a n t e eller en m u l a.
Frankernas berg m e d I n g e n t i n g k a n j ä m f ö r a s med den sällsam- m a k ä n s l a n a t t med ens befinna sig p å en p l a t s, h v a r s storhet, förutsagd af profeterna i g a m l a testamentet, ä n n u sprider en mystisk a f t o n s k y m n i n g öfver Zions k u l l a r.
När man sätter foten p å d e n n a j o r d, förflyttas m a n plötsligt, som genom n å g o n sorts h y p n o t i s m, a d e r t o n sekler t i l l b a k a; m a n i n t r ä d e r i en a n n a n tillvaro, som dock icke synes främ- mande.
.
.
J a g t y c k t e mig förr h a sett d e n n a folkhop, b l a n d h v i l k e n j a g b a n a d e mig v ä g: v a r d e t i c k e d e n s a m m a, som hänförd följde J e s u s p å r,
IDUN 1893 r o p a n d e » hosianna, D a v i d s son! » och som en liten tid därefter tjöt sitt hatfulla » korsfäst, korsfäst ».
.
.
J a g sökte bland dessa ansikten hans, som m e d l i d s a m t hjälpte den lifdömde a t t b ä r a korset, och b l a n d dessa kvinnogestal- ter de b å d a M a r i o r n a och M a g d a l e n a, hvil- k a s ögon utgöto förtviflans t å r a r öfver den ä l s k a d e v ä n n e n, n ä r de följde h a n s t u n g a steg u p p till G o l g a t h a.
Och den l a m e stac- k a r n d ä r b o r t a i g a t u h ö r n e t, som v ä n d e r mot mig sin blick med bön om f ö r b a r m a n d e?
H a r iute han tilläfventyrs befunnit sig p å den v ä g, h v a r p å frälsaren v a n d r a d e fram, följd af sina lärjungar?
V a r det inte j u s t i d e n n a s m a l a g r ä n d P e - trus sökte d r a sig u n d a n, n ä r h a n f ö r n e k a d e sin m ä s t a r e?
O c h v a r det ej här h a n s t å r a r föllo, n ä r hanen g o l?
Och slutligen, ä r det ej en synvilla, a t t j a g d ä r på Moria berg ser resa sig mot den b l å a himlen Omars mo- ské "!
Ä r det icke J e r u s a l e m s g a m l a tempel i sin u n d e r b a r t rika, poetiska skönhet j a g skå- d a r och J e s u s, t a l a n d e från dess t r a p p a till det församlade folket?
S å g å r det mig vid hvarje steg p å d e n n a jord, helgad af traditionen och oförnekade historiska m i n n e n, ö f v e r a l l t m ö t a mig h ä r liksom u p p e n b a r e l s e r u r de evangeliska be- r ä t t e l s e r n a; J e s u fotspår äro ej ä n n u u t p l å - n a d e efter å r t u s e n d e n, h a n s n a m n genljuder ä n n u från de g a m l a m u r a r n e och s u s a r i m o r - gon v a k t e n.
L e g e n d e n insveper oss h ä r liksom i en im- materiell slöja, och den som en g å n g lefvat i d e n n a atmosfer af öfvernaturlig poesi med högst litet eller intet tycke af det triviala lifvets äflan i a n d r a s t o r a hufvudstäder, den s k a l l städse o u t p l å n l i g t i själ och minne k v a r - h å l l a bilden af J e r u s a l e m, den heliga staden, r e d a n insvept i k v ä l l e n s skuggor, O l i v b e r g e t i solnedgången s a m t G e t h s e m a n e s ö r t a g å r d med den s l i n g r a n d e vägen l ä n g r e bort, som g å r till Betlehem.
U r notisboken.
För första gången vid ett allmänt svenskt folkskoleläraremöte har en kvinna fungerat som ord- förande.
Den äran tillkom i förra veckan Sveriges kvinnliga skolrådsledamot fröken Eva Rodhe i Göteborg.
* Kvinnor i posten.
Enär åt flere förut antagna kvinnliga e. o. postexpeditörer ännu icke kunnat be- redas aflönad anställning, kommer den nya elevkur- sen, som i höst anordnas, att vara afsedd hufvud- sakligen för manliga, men äfven ett mindre antal kvinnliga elever.
Ansökningstiden tilländagår den 15 sept.
» Z&gt;e » svenska näktergalen ».
Femtio år fyllde i söndags sångerskan Kriatina Nilsson, gref- vinna C a s a de Miranda.
Hon är född den 20 au- gusti 1843.
* I skördetid.
A Risbergs egendom i Vermland afled den 15 d:s änkefru Charlotta Gabriella Svede- lius, född Silfverstolpe, i den höga åldern a f 8 8 | år.
Född på Vik i Birkala socken i Finland, var hon dotter af den framstående riddarhussekreteraren, en af de aderton i S v e n B k a akademien, A.
G. Silfver- stolpe.
Hon blef 1829 gift med och var sedan 1840 änka efter klädesfabrikören i Norrköping Per Sve- delius samt sörjes närmast af en son, ledamoten af riksdagens förBta kammare, f. d. majoren A.
G.
J. Svedelius, och en dotter samt styfbarn.
— Stilla och fridfullt som hon lefvat, afsomnade sistlidne lördag en af Stockholms äldsta innevånare änkefru Carolina Christina Trotzig, född Agrell, änka sedan 60 år efter kammarrättsrådet, kamreraren i Kongl.
generaltullstyrelsens revisionskontor Johan 271 Gustaf Trotzig.
Hon hade uppnått en ålder af nära 89 år.
Anda till sin af endast ett par dagars sjuk dom föregångna död ägde hon fulla själskrafter.
Den älskliga gamla sörjes närmast af tvänne öfverlefvande barn, grosshandlaren härstädes G.
F.
Trotzig och änkefru Aura Ryberg, af svärdotter, barnbarn, barn- barnsbarn och en åldrig trotjänarinna.
* Unga najader.
Simuppvisning ägde härstädes i lördags e. m. rum i den kvinnliga badinrättnin- gen vid Skeppsholmen med denna och föregående sommars elever.
Uppvisningen omfattade simning, trampolinsprång och flytningsnummer, hvilka i all- mänhet utfördes synnerligen väl.
Det hela länder lärarinnan, fröken Anna Laurent, till all heder.
/ •.
' / (syltgumma.
I dagarne har till Sundsvall anländt en af fruarna därstädes länge väntad gäst, en gumma vid namn Charlotta Brodin.
Bosatt ett stycke utom Umeå, där hennes man söker uppe- hålla familjen med att bruka en bit jord, har bon funnit på ett originelt sätt att hjälpa till i kampen för brödet.
Hon köper nämligen in åkerbär och hjortron, dessa tielikata alster af höga norden, syl- tar dem och säljer sylten.
I 40 år har hon hållit på med denna handtering.
Till en början inskränkte hon sin affär till Umeå, men så småningom vidgades spekulationerna, och hon företog sig att resa söder- ut för att afsätta sin vara.
I 20 år å rad har hon besökt Sundsvall med sina sylter, som där funnit strykande afgång.
Som bevis på i huru pass stor skala hennes affär drifves må nämnas, att hon i år medförde fyra såar med bjortronsylt och två såar med åkerbärssylt, förutom åtskilliga smärre byttor med sylter.
Till syltningen hade åtgått 500 kilo socker.
Då hon nu säljer sin sylt för 55 å 66 öre pr skålpund, torde den praktiska och sparsamma kvinnan inhösta ett rätt duktigt bidrag till sin fa- miljs underhåll och till en sparpenning för ålder- domen.
Teater och musik.
K.
Operan gifver sin första föreställning för spel- året i dag fredag, hvarvid uppföres » Faust » med fröknarna Holmstrand och Karlsobn samt hrr Od- mann, Sellergren och Söderman.
Nästa representa- tion blifver » Aida » med till större delen ny rollbe- sättning.
.. K.
Dramatiska teatern började säsongen i går med » Ära ».
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.) | l e s s första ägarinna, hennes dotter, hade icke Z \ gift sig, förrän hon var trettio år gammal, med en ' ungdomsflamma, som omständigheterna skiljt henne från under många år.
Hon var sin mors mest älskade barn, den per- son, i hvars händer hon helst hade anförtrott det dyrbaraste hon ägde.
Nu var denna dotter för längesedan död, hen- nes dotter var också borta.
Porträttet hade öf- vergått till en annan gren af släkten, och en så obehörig person som jag hade nu af en händelse fått veta denne länge förglömda historia.
Så försiktigt som möjligf skall jag nu försöka berätta den med mina egna ord.
I.
Det var på det adliga godset Arvidsnäs i Sörm- land, som mormors mor var född och blef upp- fostrad, men gården har redan öfvergått till en annan släkt.
Hennes far var baron och löjtnant.
Han hade icke avancerat längre än till löjtnant, då han tog afsked från sin militära befattning och helt och hål- let ägnade sig åt att sköta sin egendom.
Samtidigt gifte han sig med sin vackra kusin.
Baronen var en glad och frisk ungherre med stark ansiktsfärg, mycket ljust hår, något utstående, ljusblå ägon, bra hållning och ett uttryck af mun- terhet och välvilja, som hastigt vann människors sympati.
Han hade varit en ganska munter ung löjtnant med smak för både dryckeslag och ha- sardspel och en stor beundrare af det läcka kö- net, men hans giftermål hade fullkomligt föränd- rat honom.
Hans hustru var en både duglig och sträng dam, som icke blott älskade det lagbundna och tillåtna, utan också i hög drag det korrekta och en gång antagna.
Hon fordrade af sig själf och sin omgifning icke endast uppfyllandet af alla de tio budorden, utan också ett noggrant iakttagande af en särskild lagbok, som bestämde huruledes en svensk adelsdam, och framför allt en adelsdam af deras släkt, borde uppföra sig för att i allt vara ett lärorikt exempel för den öfriga mänsklig- heten.
Hennes man beundrade henne som ett högre väsen.
Huru högt han än älskade sina tre dött- rar, slutade han dock alltid med att säga: » Ingen af dem kommer ändå att täfla med deras fru mo- der.
Hon är kvinnan par prtférance.
* I allt sökte han hennes råd och skulle icke i den minsta gärning ha velat misshaga henne.
Kanske var hans gamla Adam icke alldeles död och begrafven, och det kunde hända, att han nå- gon gång vid dryckesbordet med herrarne kunde glömma sig själf eller rättare sin hustru, så att han med lifligt intresse lyssnade till temligen djärfva historier och plötsligt kunde utbrista i ett riktigt skallande skratt öfver något uttryck, som damerna icke fingo höra på.
Men en enda blick från hans hustrus svarta ögon var tillräck- lig att förmå honom stanna midt i ett sådant öfvermodigt utbrott och låta honom ändra sam- talsämne.
Till intet pris i världen skulle han vilja såra sin älskade maka.
Om det således i botten var hon, som angaf tonen i huset, hade hon å sin sida den största beundran för sin mans hederliga och älskvärda karaktär.
Hans hängifvenhet och tjänstaktighet rörde henne, och hon såg med stolthet och belåtenhet, hur omtyckt han var af folket på godset, som aldrig kallade honom annat än » vår baron » och uttalade denna titel med en blandning af stolthet och utmaning mot alla andra baroner i världen.
Deras äktenskap var ett bland de allra lyckli- gaste man kan tänka sig.
Intet missförstånd, in- gen meningsskiljaktighet störde det goda förhål- landet mellan dessa två så högst olika makar.
Deras kärlek till hvarandra snarare tilltog för hvart år, och de voro till den grad allt för hvar- andra, att det först efteråt blef fråga om barnen.
De uppfostrade sina tre döttrar med stor om- sorg — egentligen var det friherinnan, som ombe- styrde uppfostran, och baronen som samtyckte — men barnen lefde i en värld för sig, och de hade alla en tydlig känsla af, att ingen af dem inträngde i den cirkel, där deras föräldrars ömsesidiga kär- lek stod ensam.
Vid bordet måste de tre flickorna ända till sin konfirmation iakttaga fullständig tystnad.
Efter middagen fingo de en liten audiens i friherrinnans kabinett, där hon och baronen drucko kaffe, me- dan de tre unga flickorna sutto på hvar sin låg stol och samtalade med föräldrarne, det vill säga svarade på de frågor, som framställdes till dem.
Om aftnarne efter teet samlades de alla i den hvita salongen, där modern och döttrarna sutto vid sina broder bågar, medan fadern läste högt, tills klockan slog nio, då barnen reste sig för att lägga undan sitt arbete, kyssa föräldrarne på handen och bege sig på sina rum.
För resten var dagen indelad i åtskilliga under- visningstimmar.
Vid olika tider hade de guver- nanter, dans- och musiklärare.
Hushållerskan un- dervisade dem tidigt i husliga sysslor, så att de alla skulle kunna vara hemma i bakning, syltning och alla husmoderliga, nödvändiga kunskaper.
De uppfostrades med ett ord alla till att bli tre fullkomliga unga damer, oklanderliga både till själ och kropp, för att en gång, helst så snart som möjligt, anses värdiga att segla in i äktenskapets säkra hamn där, enligt friherrinnans åsikt, den enda saliggörande lyckan fanns.
Oaktadt dessa tre flickor uppfostrades på all- deles samma sätt, hade det dock behagat naturen att från början göra dem helt olika, att hos hvar och en nedlägga sä alldeles skilda frön, att ingen trädgårdsmästare någonsin skulle kunnat lyckas att få samma slags plantor upp af dem, om han än vattnade och gräfde aldrig så mycket omkring dem.
Det roar naturen att skapa underliga, oberäk- neliga variationer och sammansättningar.
Hvad som hos friherrinnan Elisabeth var kor- rekt och pliktuppfyllande, hade hos den äldsta dottern Cordelia fått en djupare klang.
Det hade blifvit strängt allvar.
Hon icke blott älskade plik-
IDUN 272 ten, hon svärmade för smärtan och lidandena.
Hon uppsökte ända från sin barndom helst olyc- kan och sorgen för att kämpa mot dem och för- svara de svaga mot dem.
De lyckliga intresserade henne icke, och all kärlek ansåg hon som ett slags galenskap — naturligtvis med undantag af hennes föräldrars föhållande till hvarandra.
Det kunde ju icke vara fråga om att jämföra föräld- rarne med andra dödliga.
Hennes mörka ögon och tjocka, nästan sam- manvuxna ögonbryn bade ett snart sagdt hotande uttryck, men de fattiga och olyckliga sågo i dessa ögon endast fasthet och deltagande, och i hem- met var hon den, som näst efier husets fru satte alla i den största respekt.
Men om Cordelia hade gått en ton djupare än modern i allvar och stränghet, så hade systern Anne-Sophie i stället gått en ton högre än fadern i ljus och munterhet Det var den glada baronens gladaste natur, som dök upp i hans ljusa dolter.
Hon var som en återklang af hans ungloms alla glada hi- storier.
Från morgon till kväll var hon full af skratt och skämt.
Hon älskade vackra kläder och ju flere tillbedjare dess bättre.
Hennes mun smålog alltid litet Hennes kinder voro alltid röda, som om hon nyligen hade dansat, och hon kunde icke hälla sina tankar samlade, så länge som hon höll på att krusa siit här.
Medan Cordelia genomgick den vinler, då hon i Slockholm blef införd i htora världen och pre- senterad vid hofvet, som man genomgår ett mar tyrskap, så lefde Anne-Sophie i minnet af denna lyckliga tid, hvilken hon säg reflekterad liksom genom en oändlig rad af förgyllda speglar.
Hvad tjänade det till att vara ung, om man icke fick kläda sig till bal och deltaga i glada festeri Hon brydde sig icke om bofinkarnes sång i lindarne kring Arvidsnäs eller böljeskvalpet vid stånden, hon brydde sig om, att artiga, förnäma herrar stodo bakom hennes stol och hviskade henne vackra ord om hennes hvita axlar eller lägo för hennes fötter och tiggde om hennes kärlek.
Hade hon liksom fadern varit en ung man, så hade hon nog liksom fadern varit den första vid Bidrag mottagas med 1893 jakten och hasardspelet och i många glada äfven- tyr.
Men hon var en väluppfostrad ung dam under sin stränga mors uppsyn, och det var en- dast hennes tankar, som kunda flyga vilda och oregerliga, hvart de behagade; — och de flögo också!
Hennes mor skulle ha bleknat af förfäran, om hon hade kunnat se in under de ljusa lockarne, som hängde ned öfver brodérramen, där Anne- Sophie satt, och tränga ända in i hennes inre.
Medan hon sakta och försiktigt stack nålen upp och ned genom broderiet, gick det lusteligen till i hennes fantasi.
Där funnos båda maskerader och enleveringar och galna historier af alla slag.
Var Anne Sophie en genklang af faderns glada ungdom, så var den yngsta, Elisabeth-Antoinette, som i hvardagslag kallades Tony, ett uttryck för föräldrarnes svärmiska kärlek till hvarandra.
Den var poesien i deras lif, och hon var som en dikt.
Späd och fin med drömmande ögon och en drömmande mun såg hon ut som ett barn ännu då hon var sjutton år.
Hon talade nästan aldrig, men man måste alltid fråga henne: » Hvad tänker du på? » Hon deltog i samma undervisning som syst- rarna, men h&gt;n tycktes dock aldrig riktigt närva- rande.
Det föreföll som hon alltid hade några tankar bakom, hvilka voro viktigare för henne än hvad hon sysselsatte sig med.
Af egen lust öppnade hon aldrig en bok eller tog ett handarbete, men hon spelade på luta med sina smala hvita fingrar och sjöng därtill med en mjuk, beslöjad stämma.
Det var hennes fars störsla nöje alt lyssna till henne, och när han om vinteraftnarne sitt vid kaminen, lät han Tony hämta sin luta och sjunga franska romanser.
Han sade om henne, att hon hade en röst » som blå sammet ».
När hon sjöng, slöt han ögonen, och när hon hade slutat, suckade han och sade: » Ack ja!
Då man var sjutton år! » Tony var också som född till att dansa, men hon dansade helst ensam, slöjdansen och dansen med dolken.
Det var egentligen ett slags drama- tisk dans, som med gester och pantomimer ut- tryckte en hel historia.
När det vid jultiden var främmande vid Arvids- De 24 tomma rutorna i ofvanståen- de kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de 6 våg- räta raderna utgöra bekanta ord.
Or- den, men i annan ordningsföljd, be- tacksamhet.
teckna: en dryck, «n stad i Sverige, en fågel, en socken i Dalarne, ett fångstmedel, en järnvägsstation.
näs och alla gäster sutto församlade i de stora salarne, då var det festens glanspunkt, när baro- nen satte sig vid pianot och Tony kom sväfvande in i sin smala hvita klädning och med en blå slöja slingrad kring halsen och dansade slöj- dansen.
De gamla fruarne runkade sakta sina turbaner med paradisfåglarne; de gamla herrarne gräto, snusade och torkade ögonen; barnen stodo och gapade i andlös förvåning, och de unga herrarne i sina kortlifvade frackar och stora krås flockade sig i dörrarne och hviskade till hvarandra.
Tony var för dem icke en ung flicka, utan ett andeväsen; men de tyckte mera om att dansa med Anne Sophie.
Hon var roligare och bade kvicka svar på allt hvad de sade.
De tre systrarna lefde egentligen hvar för sig sitt eget lif, då de inbördes voro så högst olika, men i en sak förenades de alla, det var i sin kär- lek till onkel Jonas.
Onkel Jonas var en kusin till deras far, en ogift äldre ungkarl, som bodde en mil från Arvidsnäs på det glada vackra Aby.
Onkel Jonas var lika vänlig och välgörande som naturen omkring hans hem.
Han var en liten kortbent, fet och frodig herre med ett rundt, rödblommigt ansikte som ett lindebarns.
Hans stora, blå, alldeles runda ögon utstrålade välvilja och deltagande för alla människor och fylldes vid minsta anledning till rörelse mycket hastigt med klart vatten.
Kring hans starkt röda mun lekte alltid ett litet leende, som tycktes fort- sätta ända ned i hans isterhaka, hvilken drunk- nade i hans pipade krås kring hans nankinväst.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Augusta Nycander (med porträtt).
— Flyende sommar; poem af E.
N. Söderberg.
— » Att göra godt.
.
några be- traktelser af Emy.
— Den gamle vaktmästaren; skiss af Eli- sabeth Kuylenstierna.
— Nalpenningar; fortsättning på en gammal nickas funderingar; af S.
T.
— Kvinnlig skönhet.
— Intryck från Betlehem; för Idun af A — i — a (Adelaide Ehrn- rooth).
(Slut från föreg.
n:r.)
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— En gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts.) — Tidsfordrif.
2) sydfrukt, 3) kvinnonamn, 4) evangelist.
Sedan alla orden äro riktigt funna och bokstäfverna skrifna i rutorna, skjutas de båda figurerna tillsammans, så att en dubbelfigur bildas.
Den af hvita rutor bestående horisontala mid- telraden gifver namnet på en stad.
Louise.
Ille.
Charad.
En allas vän, mitt första gör sin dans kring land och rike bland så mången, mången; men ej så lätt den spjufvern ger cig fången, där oss den dårar med en fager glans.
Och din 2 1 12 20 4 Lruhj ELELIIL P.
L.
N R P R G N S R P s II.
6 | 7 G 11 6 3 3 6 8 1 11 6 6 | 7 88 1 7 11 9 20 20 2 10 13 11 14 12 5 11 6 18 5 3 | 5 12 6 | 3 6 17 10 5 6 6 7 5 6 6 | 3 4 1 1 1 2 6 5 5 12 11 21 12 19 1) Trädgårdsblomma, 2) gossnamn, 3) troll, 4) järnvägsstation, 5) insjö i Sverige, 6) däggdjur, 7) vattenfall, 8) bibliskt namn, 9) stad i Ryssland.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en berömd sångerska.
Lösningar.
6 gåtan:.
1 1 6 1 5 6 5 6 4 flaskor.
6 8 L ' oiseau (fågeln).
Aritmogryfen: Herman, Dragon, Eufrat, Gondol, Droska — Hildegard.
Island, London, Ananas, Rafael, Den geografiska förvandlingsgåtan: 1) Bre- men.
2) Ätran, 3) Trosa, 4) Tanger, 6) Ronne- t.y, 6 ' Engelbolm 7) Falster, 8) Lemberg, 9) 1 1 5 6 3 6 6 3 80 flaskor.
1 6 1 5 Räkneuppgifterna: 1.
De två fäderna ocb två sönerna voro endast tre personer, nämli- gen en farfar samt en far och son.
2.
På följande tre s ä t t: c) 97 a) 74 » / 26 % 1H b) 78 % 1 100 o o o o o Logogryfen: Skuggbild; skuld, lugg, kli,lik, bud, guld, du, blus, id, sik, il, disk, Gud, kid, is, kil, duk, blid, bild, bi, gul.
Den franska 4 6 84 Nanny och Signe.
a a a a a b b c d e h i i i i i i k k k l l l l m m n n o o o p r r r r r s s s t t t t t u u ö.
Ofvanstående 18vo- kaler skola skrifvas i st. för x och 30 konsonanter i st. för - f- i dessa båda figurer, så att de lodräta raderna bilda ord med nedanstående betydelse: Fig 1: 1) Egyptisk gudomlighet, 2) stad i Sverige, 3) militärterm, 4) stad i Italien, 5) träd.
Fig. I t: 1) fång 6 1 5 | 6 III 12 19 11 12 12 4 3 flaskor.
11 N G 3 12 Ifyllningsgåta.
A 6 5 15 16 17 Fignr I I.
Af silfver mången, hvad jag döljer här, men vi af guld — en gyllne grundval — äga; åt dig, sä klipsk, jag endast det törs säga, ty nu på spåret du mitt hela är.
I.
7 Figur I. mitt andra är den stackars slafven — låt vara liten och helt nätt han är — som, kvick utaf sig, hjälper dig på trafven och fram på stråten genom världen bär.
Den tjufaktige betjänten: De förändringar, som den oredlige tjänaren vidtagit, voro föl- jande: 6 Aritmogryf.
Figurgåta.
Ystad, 10) Adelfors, 11) Nebraska, 12) I m - meln, 13 Lysekil, 14) La Platå, 15) A m i e n s, 16!
Florens, 17) Älfsborg, 18) Kartum, 19) Thames, 20) Arboga — Bättre fly än illa fakta.
o o o Ordgätan: Ester, Liége, Idun, Avasaxa, Sergel, Senap, » Euklides », Helgoland, Lissi, Sydbrabant, Tom, Edessa, Dnjepr, Tolf — Elias Sehlstedt, framtidsplaner.
