# ID: svediakorp-per930
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,132
# sentences: 602
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 33 (296) F r e d a g e n d e n 18 augusti 1893.
Byrå: Prenumerationspris pr år: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 t r Idun m e d Modetidning och (Aftonbladets h u s.)
kolorerade planscher k r.
9: — I d u n m.
Modet, u t a n kol.
pl.
» 7: 50 Prenumer^.,-^n s k e r å a l l a post- Idun ensam » 5: — anstalter i riket.
Redaktör och utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
12 — 1.
Allm.
Telef 6 1 47.
Iduns Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o.
» Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
Lösnummerspris 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Utgifningatid: hvarje helgfri fredag.
S of i a G i s b e rg.
OS HANDARBETETS VÄNNER HAR MAN I DESSA DAGAR KUNNAT FÅ SE EN » NATIONSFANA » AF UTMÄRKT ARBETE OCH STIL- FULL KOMPOSITION.
DET ÄR EN STOR HVIT SIDENDUK MED PÅLÄGGSSÖM I GULT OCH TVÅ FÄRGER GRÖNT.
I DUKENS MIDT SYNES STOCKHOLMS VAPEN, ERIK DEN HELIGES HUFVUD, LIKALEDES PÅLÄGGSSÖM I GULT MED SILKESSKUGG- NING PÅ EN LÄTT MED BLÅ KONTURSÖM PRYDD BOTTEN, SOM OMGIFVES AF EN I GRÖNT UTFÖRD KRANS I LAGER OCH EK.
DET HELA ÄR ENKELT OCH SMAKFULLT SAMT I ÖFVER - ENSSTÄMMELSE MED AR- BETETS ÄNDAMÅL, MJUKT, SMIDIGT OCH LÄTT SOM DET HÖFVES EN FANA, HVILKEN SKALL FLADDRA I SPETSEN FÖR EN UNG- DOMSSKARA.
FANAN ÄR ÄMNAD FÖR STOCKHOLMS NATION VID UPSALA UNIVERSITET, OCH DET VACKRA BRODERIET ÄR UTFÖRDT HOS HAND- ARBETETS VÄNNER I HUF- VUDSTADEN, MEN DEN SOM KOMPONERAT DET HELA OCH ANORDNAT DESS UTFÖRANDE ÄR FRÖKEN Sofia Gisberg, HVILKEN DÄRMED FLÄTAT ÄNNU ETT BLAD IN I DEN VACKRA KRANS, SOM HENNES RIKA UPPFINNINGSFÖRMÅGA, SMAK OCH SKICKLIGHET REDAN FÖRUT NEDLAGT PÅ DEN SVENSKA KONSTSLÖJ- DENS ALTARE.
HURU MÅNGA GÅNGER HAR ICKE DEN SOM KÄN- NER INTRESSE FÖR DEN FOSTERLÄNDSKA KONST- SLÖJDEN HAFT ANLEDNING ATT GLÄDJA SIG ÖFVER FRÖKEN GISBERGS VERK- SAMHET!
AF SANT KONST- NÄRLIG NATUR, HAR DEN VERKSAMHETEN EGNAT SIG I SYNNERHET ÅT DEN fi- NARE SLÖJDEN, MEST TEX- TILARBETE, SAMT HÖJT DENNA TILL VERKLIG KONST.
E N SÅDAN VERKSAMHET ÄR AF LÅNGT STÖRRE BE- TYDELSE ÄN MÅNGEN AN- NAN, SOM VILL ANSES FÖR UTESLUTANDE KONSTID- KANDE, SOM FÖRAKTAR SLÖJDEN, UTAN ATT DÄR- FÖR KUNNA UPPNÅ KON- STENS TINNAR ELLER ENS KUNNA HÅLLA SIG KVAR INOM KONSTENS LÄGRE OMRÅDEN.
ÖNSKLIGT VO- RE, ATT MÅNGA KVINNLIGA — OCH HVARFÖR ICKE ÄFVEN MANLIGA KONST- IDKARE VALDE SAMMA BANA, PÅ HVILKEN FRÖ- KEN GISBERG REDAN TILL- RYGGALAGT EN SÅ VACKER OCH FÖRTJÄNSTFULL VÄG, OCH GJORDE SIN KONST TILL SLÖJDENS FÖRBUNDS- SYSTER.
HAND I HAND KUNNA KONSTEN OCH SLÖJ-
IDUN 258 • i893 När m a n har ett hem, har man ett ansvar, och detta ansvar gifver v ä r d i g h e t och glädje.
S. Kierkegaard.
den u t r ä t t a stora ting, som äro väl v ä r d a a t t s t ä l l a s s o m e t t af d e t f o s t e r l ä n d s k a arbetets förnämsta mål.
Sofia G i s b e r g b a r r e d a n u t r ä t t a t i c k e så litet, m e n, så v i d a h o n f ö r l ä n a s till- r ä c k l i g h ä l s a och lifstid, får h o n i fram- t i d e n sannolikt ett ä n n u vidsträcktare verk- samhetsfält.
Mycket tyder därpå, men då det icke står i mänsklig förmåga att y p p a h v a d k o m m a n d e dagar bära i sitt sköte, endast att d ä r o m u t t r y c k a en förhoppning, vilja vi a n f ö r a h v a d s o m t y c k e s b e r ä t t i g a till d e n f ö r h o p p n i n g e n och för d e n skull fästa u p p m ä r k s a m h e t på det förnämsta, som fröken Gisberg hittills åstadkommit, s a m t visa i hvilken r i k t n i n g h e n n e s ut- veckling framskridit.
H o n ä r f ö d d d e n 16 n o v e m b e r 1854 i S u n d s v a l l o c h d o t t e r af k ö p m a n n e n d ä r - städes P e r Daniel Gisberg.
Efter n å g o n undervisning i teckning u t i den läro- anstalt, där h o n i n h ä m t a d e sina öfriga skolkunskaper, begynte hon 1870 en kurs i litografi vid Litografiska a n s t a l t e n i hennes födelsestad.
Snart lämnade hon d o c k h e m o r t e n, b e g a f sig till S t o c k h o l m o c h e r h ö l l h ä r 1 8 7 7 a n s t ä l l n i n g s o m skrif- litograf vid Centraltryckeriet.
D e t t a a r b e t e v a r likväl icke tillfylles- g ö r a n d e f ö r d e n u n g a flickans v e r k s a m - h e t s l u s t lika litet som fullt tillfredsstäl- l a n d e för h e n n e s konstnärliga anlag.
H o n b e g a g n a d e d ä r f ö r u n d e r v i s n i n g i Slöjd- skolan i frihands- och perspektivritning, o c h p å t i l l r å d a n af ö f v e r l ä r a r e n v i d s k o - lan började hon 1879 deltaga i den kurs, hvilken vid den från Slöjdskolan till Tekniska skolan omorganiserade läroan- s t a l t e n d å i n r ä t t a d e s f ö r u t b i l d a n d e af teckningslärarinnor.
Därjämte åtnjöt hon konstnärlig under- v i s n i n g af d e n f r a m s t å e n d e p o r t r ä t t m å l a r - i n n a n Kerstin Cardon, och efter ett års t r ä g n a studier vid Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar erhöll hon inträde i H ö g r e konstindustriela skolan, där kursen för l ä r a r e k a n d i d a t e r t a g e r sin början.
D ä r genomgick hon treårig kurs, hvilken afslöts 1883.
Såsom man finner h a r Sofia G i s b e r g i d k a t g r u n d l i g a s t u d i e r, m e n s å d a n a till- försäkra likväl icke allltid b e t r y g g a d verk- samhet åt kvinnan, och då den från Högre konstindustriela skolan u t g å n g n a skickliga t e c k n e r s k a n i c k e k u n d e finna l ä m p l i g a n - ställning i hufvudstaden, där hon med r ä t t a a n s å g sig b ö r a s t a n n a, g i c k h o n å t e r in p å t r e å r vid nyss n ä m n d a afdel- n i n g af T e k n i s k a s k o l a n för a t t e r h å l l a betyg som mönsterritare, hvilket äfven t i l l d e l a d e s h e n n e 1 8 8 6, d e t första t i l l k v i n n l i g elev.
Sofia G i s b e r g h a r således v a r i t e n b a n - bryterska, k a n m a n säga, för en viktig d e l af d e t n u t i d a k v i n n l i g a a r b e t e t, o c h h e n n e s i h ä r d i g h e t a t t skaffa sig e t t läro- verks e r k ä n n a n d e för g e n o m t a l a n g och flit u t v e c k l a d s k i c k l i g h e t h a r v a r i t af välgörande inflytande på den kvinnliga verksamheten i allmänhet inom samma område.
U n d e r s t u d i e å r e n h a n n Sofia G i s b e r g s a r b e t s f ö r m å g a till för äfven de beställ- ningar, som m a n i allt större antal började göra hos henne.
Sålunda utförde hon r i t n i n g till d e n sköld, s o m i n g e n i ö r B.
B e s k o w s å s o m ä r e m i n n e af G u s t a f d e n a n d r e Adolf s k ä n k t e till N a t i o n a l m u s e e t.
Å r 1884 l ä m n a d e h o n, efter u p p d r a g af professor E r n s t Jacobson, r i t n i n g till den fontän, hvilken staden Sundsvall erhållit i g å f v a af g r o s s h a n d l a r e n A.
P.
H e d b e r g s dödsbo.
Till d e n n a f o n t ä n gjorde fröken G i s b e r g först en liten skiss i lera och därefter nödiga detalj ritningar, hvilka i modell utfördes hos ornamentsbildhugga- ren H. Nerpin i Stockholm.
Gjutningen af f o n t ä n e n m e d dess k a n d e l a b r a r verk- s t ä l l d e s å J.
&amp; C.
G.
B o l i n d e r s m e k a n i s k a verkstad.
U t o m till ofvan n ä m n d a sköld, har f r ö k e n G i s b e r g s e d a n u t f ö r t flere r i t n i n - g a r för h r B e s k o w s s t å l e t s n i n g a r å sköl- d a r och a n d r a vapen, a l b u m p e r m a r, lam- p e t t e r m. m.
s a m t till d e n stora sköld, hvilken tillhör Nordiska museet.
H o n h a r också allt sedan 1884 gjort r i t n i n g a r till alla de p r a k t b a n d i läder- mosaik och läderplastik, som u t g å t t från bokbindarfirman F. Beck &amp; sons atelier i Stockholm och väckt u p p m ä r k s a m h e t både inom och u t o m Sverige.
F ö r öfrigt h a r hon som mönsterritare utvecklat lika stor som talangfull v e r k s a m h e t och läm- n a t r i t n i n g a r till möbler, silfverarbeten, textilföremål m. m. s a m t till och m e d utfört sgraffito-orneringar i den storlek, hvaruti de anbragts på byggnader.
För Handarbetets Vänners räkning har fröken Gisberg komponerat ett stort antal m ö n s t e r till h ö g s ä t e s b e k l ä d n a d e r, fanor m. m. o c h i s y n n e r h e t till k y r k l i g a före- m å l, s å s o m a n t e p e n d i e r, k o r m a t t o r o. s. v., alla u t m ä r k t vackra och värdiga det ä n d a m å l, för hvilket de afsetts.
Hvad h o n uträttat genom sina mönsterritningar för d e n t e x t i l a k o n s t s l ö j d e n ä r af stor betydenhet.
H o n e r h ö l l o c k s å 1 8 9 1 af Handarbetets Vänner Sophie Adlersparres pris, hvilket f ö r e n i n g e n u t d e l a r till d e n kvinna, som genom sitt arbete synnerligt främjat svensk textil konst.
D e af f r ö k e n G i s b e r g v e r k s t ä l l d a text- ningar och illumineringar äro lika talrika som vittnande om verkligt konstnärskap.
D e t f ö r s t a af s å d a n a a r b e t e n, h v i l k e t v ä c k t e m y c k e n u p p m ä r k s a m h e t, v a r titel- bladet i den främlingsbok, som kronprin- sessan V i c t o r i a s k ä n k t e till sin m o d e r, s t o r h e r t i g i n n a n af B a d e n.
Därefter har fröken Gisberg u t f ö r t t e x t n i n g a r till en m ä n g d släktregister, titelblad och adresser, af h v i l k a i n o m S v e r i g e k u n n a n ä m n a s K a r l d e n t r e t t o n d e s - r i d d a r n e s adress till k o n u n g Oscar den andre på hans 60-åriga f ö d e l s e d a g s a m t L e i j o n h u f v u d - s l ä k t e n s till g e n e r a l A.
G.
L e i j o n h u f v u d p å h a n s 80- åriga födelsedag, hvilken sistnämnda adress b e s t o d a f i c k e m i n d r e ä n sex s t o r a p e r - gamentsblad.
Adresser textade och utförda i färger af Sofia G i s b e r g h a f r å n S v e r i g e s k i c k a t s till m å n g a f r ä m m a n d e o r t e r och bidragit a t t d ä r g ö r a v å r t l a n d h e d e r, t. ex. till Frankrike adressen från Stockholms hög- skola till medicinska högskolan i Mont- pellier och a d r e s s e n till a m i r a l Gervais från V a x h o l m s invånare, den senare ut- f ö r d efter m o t i v af s v e n s k a a l l m o g e m ö n - s t e r; t i l l Danmark adress till k o n u n g Kristian den nionde från i Stockholm b o s a t t a d a n s k a r; t i l l Österrike h e d e r s l e d a - m o t s k o r t från H a n d a r b e t e t s V ä n n e r för h o f r å d e t J a c o b v o n F a l k e i W i e n, hvil- k e t k o m p o n e r a d e s efter svenska textil- mönster.
D e s s u t o m h a adresser, k o m p o n e r a d e och u t f ö r d a af f r ö k e n G i s b e r g, a f s ä n d t s t i l l T y s k l a n d, E n g l a n d, A m e r i k a o c h — Siarn.
Alla ä r o de u t m ä r k t a för r i k e d o m i upp- finning och konstnärlig smak i utförandet.
A t t en sådan konstnär uppmärksammas o c h u p p m u n t r a s af d e t f o s t e r l ä n d s k a ar- betets m å l s m ä n är icke öfverraskande, m e n d ä r f ö r ej m i n d r e g l ä d j a n d e, o c h d e t ä r m e d t i l l f r e d s s t ä l l e l s e m a n e r i n r a r sig, att Sofia Gisberg 1 8 8 6 af kommers- kollegium erhöll stipendium som mönster- ritare.
Att föreningen Handarbetets Vän- ner, alltid v a k e n d å d e t gäller d e n foster- ländska konstslöjdens främjande, också förstått att uppskatta hennes verksamhet, i n t y g a s b l a n d a n n a t af d e t o f v a n n ä m n d a t i l l d e l a n d e t af A d l e r s p a r r e s k a priset, m e n d e s s u t o m däraf, a t t h o n 1886 valdes till s u p p l e a n t och i å r till ordinarie l e d a m o t af f ö r e n i n g e n s s t y r e l s e.
P å den platsen k o m m e r hon otvifvelaktigt att uträtta mycket godt, liksom det är i konstslöjdens intresse glädjande att veta, det h o n sedan 1887 verkar som lärarinna vid Tekniska skolan i Stockholm, där h o n sedan 1890 är bland de ordinarie öfverlärarnes antal och undervisar i o r n a m e n t s t e c k n i n g, text- n i n g s a m t konstsömnad.
Själf u n d e r l å t e r h o n ej h e l l e r a t t b e g a g n a a l l a t i l l f ä l l e n för a t t ytterligare förkofra sig såväl i eget arbete som i konsten att undervisa andra, och h o n h a r för det ä n d a m å l e t o c k s å g j o r t flere s t u d i e r e s o r t i l l T y s k l a n d och Österrike.
Ä n n u h a r Sofia G i s b e r g s a n n o l i k t icke p å l å n g t n ä r u p p n å t t h ö j d p u n k t e n af sin konstnärliga verksamhet, men hon har redan uträttat mera än hvad de flesta vid h e n n e s ålder m e d h u n n i t, och h o n h a r gjort det för ett stort och fosterländskt ä n d a m å l, i c k e b l o t t t i l l e g e t, u t a n för- n ä m l i g a s t till d e t a l l m ä n n a s g a g n.
D ä r f ö r äger hon redan n u rätt att betraktas som e n förebild för d e u n g a, hvilka vilja i n t r ä d a i det fosterländska arbetets tjänst.
Claes Lundin.
Hvilken är, enligt eder åsikt, den märk- ligaste kvinnan i er provins?
G l ö m m e n e j, k ä r a l ä s a r i n n o r, a t t ifylla f o r m u l ä r e t i n:r 3 2 och i n s ä n d a det till Redaktionen af Idun.
IDUN 1893 Mitt vackra barn ...!
ritt vackra barn, slå remmarn full af rhenska drufvans ädla saft: den skimrar liksom nedsmält gull och ger till sång och kyssar kraft.
CMitt vackra larn, som ej jag sett i verkligheten förr än nu, när vi hvarann en kyss ha gett, så säga rätt och slätt vi du.
CMitt vackra barn, du icke vet, hvad namn jag har, och hvem jag är — jag är en lustig svensk poet, som vandrar fri hvart kosan bär.
&lt; * Mitt vackra barn, från land till land med ränsel och med staf jag drar — vid gröna Jsars fagra strand för länge dock jag glömt mig kvar.
jylitt vackra barn, när jag en gång når fram, där våren står i blom och luften fylls af sol och sång kring någon hednisk helgedom — Mitt vackra barn, då offrar jag på altare, åt Venus bygdt, ett fång af rosor för den dag du kysste mig så ömt, så skyggt.
.
.
MUnchen 1893.
Daniel Fallström.
Att aga andras barn.
rm ni möter p å g a t a n en liten y n g l i n g om tio å r med en stor s v a r t cigarr i m u n n e n, så t a l a vänligt vid h o n o m, bjud honom en chokoladcigarr och bed ho- nom pröfva, om ej den s m a k a r lika bra, fråga honom hänsynsfullt, om h a n verkligen behöf- ver anlita narcotica för a t t l u g n a sina ner- ver, och föreställ honom, n ä r intet a n n a t hjälper, h u r fördelaktigt det måste v a r a, äfven u r ekonomisk s y n p u n k t, för en person med h a n s tvifvelsutan g a n s k a b e g r ä n s a d e i n k o m s t e r a t t m i n s k a sitt njutningskonto m e d en så odryg post, som t o b a k s r ö k n i n g e n medför.
Men slå inte cigarren u r m u n n e n p å honom, åt- minstone icke om h a n s k ä n s l i g a fru moder befinner sig i n ä r h e t e n.
S å d a n t h a m n a r sig alltid.
V a r försiktig med a n d r a s b a r n!
Blir ni öfverfallen p å öppen g a t a af en parfvel, som rycker er i k l ä d e r n a och sedan k i l a r u n d a n med en ohöfvisk grimas, så l å t - sas bara, som ni vore döf och blind eller ginge i djupa t a n k a r.
S k i c k a r h a n er till af- sked en ä r t a u r sitt blåsrör och träffar er den ä r t a n m i d t i ansiktet, så l å t det svida och försök a t t se g l a d och v ä n l i g u t i a l l a fall.
T y ni k a n v a r a säker p å, a t t p a p p a och m a m - m a stå p å l u r i p o r t g å n g e n för a t t öfvervaka, a t t ingen förgår sig mot deras egen f ö r h o p p - ningsfulle.
O c h s k u l l e ni fresta d e t omöj- liga och s ö k a s p r i n g a i k a p p m e d pojken, och vore ödet er bevåget och ni, trots n a t u r - l a g a r och a l l a tiders erfarenhet, finge s y n d a - ren fast, så för g u d s s k u l l, k r ö k inte ett h å r p å h a n s k o r t k l i p p t a hufvud, s l ä p p honom ögonblickligen och låt u d d a v a r a j ä m n t.
T y s v i k e r er b e h ä r s k n i n g e n och s m ä l l e r örfilen p å h a n s f r ä c k a k i n d k n o t o r, d å — g u d tröste e r!
— h a r ni f ö r ä l d r a r n e öfver er m e d h o t - fullt lyftade h ä n d e r, med s k r i k p å polis och en s k u r af ovett och a l l e h a n d a hederstitlar.
» Släpp pojken!
V e t ni inte s k a m?
S k a l l ni slå a n d r a s b a r n?
Vi aga våra barn själfva.
D e t h ä r s k a l l ni få b e t a l a!
» H e d e r s t i t l a r n e s t å r d e t h v a r och en fritt a t t inflika efter s m a k och egen erfarenhet.
D e t ä r m y c k e t få föräldrar som med j ä m n - mod k u n n a se sin k ä r a a f k o m m a u n d e r k a s t a d k r o p p s l i g t i l l r ä t t a v i s n i n g af en f r ä m m a n d e hand.
Jag förvånar m i g ej däröfver, j a g e n d a s t k o n s t a t e r a r och k o m m e n t e r a r.
D e t ä r instinkten hos djuret, som försvarar sina u n - gar, och k a n s k e d ä r j ä m t e och i ä n n u högre g r a d den från u r å l d r i g a tider n e d ä r f d a k ä n - slan a t t vilja h å l l a familjen o k r ä n k t af obe- hörigas i n b l a n d n i n g.
M a n k r ä n k e r egande- r ä t t s k ä n s l a n, bryter familjens helgd och gri- per h u s b o n d e n i ämbetet, d å m a n a g a r an- dras barn.
F ö r r i v ä r l d e n v a r fadrens r ä t t a t t med- dela k r o p p s l i g aga så g o d t som u t a n i n s k r ä n k - n i n g a r öfverlåten p å dennes s t ä l l f ö r e t r ä d a r e i uppfostringsarbetet, l ä r a r e n.
S e n a r e tiders f ö r ä n d r a d e å s k å d n i n g s s ä t t h a r väsentligt be- g r ä n s a t s k o l l ä r a r n e s m y n d i g h e t i d e t t a hän- seende.
O c h trots a n m ä r k n i n g s v ä r d a u t t a - l a n d e n p ä senaste a l l m ä n n a l ä r a r e m ö t e t, h v i l k a gingo i en m o t s a t t r i k t n i n g, torde d e t v a r a e n d a s t en tidsfråga, n ä r k r o p p s a g a n h e l t och h å l l e t bortskaffas från s k o l o r n a.
G o d a s k ä l k u n n a också anföras för a t t den k r o p p s l i g a bestraffningen såsom uppfostrings- medel u t e s l u t a n d e förbehålles f ö r ä l d r a r n e.
D e k ä n n a b ä s t b a r n e n s ofta svårbegripliga lynnes- a r t, v e t a i hvarje s ä r s k i l d t fall b ä t t r e a t t skilja m e l l a n y t t r i n g a r af verklig o n d s k a och s å d a n t, som k a n förefalla den f r ä m m a n d e och o b e s l ä k t a d e läraren såsom k a r a k t ä r s f e l, u t a n a t t behöfva v a r a d e t.
F ö r ä l d r a r n e hafva ofta gjort u p p för sig sina e g n a teorier beträffan- de k r o p p s a g a n s t i l l ä m p n i n g, så a t t förseelser af en viss a r t bestraffas med stryk, a n d r a r ä t t a s med m i l d a r e medel.
S o m l i g a f ö r ä l d r a r ä r o a f s v u r n a fiender till allt h v a d k r o p p s l i g bestraffning heter.
D e t ä r u n d e r s å d a n a för- h å l l a n d e n ej mer än r ä t t och riktigt, a t t för- ä l d r a r e r h å l l a s ä k e r h e t för a t t icke, å t m i n - stone beträffande d e n n a viktiga och i mer ä n en m e n i n g ö m m a n d e del af uppfostringsarbe- tet, i skolan t i l l ä m p a s a n d r a principer än dem som ä r o e r k ä n d a i h e m m e n.
M a n torde ej heller u r s y n p u n k t e n af lä- r a r e n s r ä t t till själfförsvar k u n n a med fram- g å n g vindicera n ö d v ä n d i g h e t e n af k r o p p s a g a n s bibehållande i skolorna.
D e n l ä r a r e, som h a r s v å r t a t t r e d a sig med sin k l a s s, om h a n m å s t e afstå från örfilandet, ä r säkerligen föga l ä m p l i g för uppfostrarens k a l l.
O c h d ä r ett b a r n synes v a r a oemottagligt för a l l a p å v e r k - ningar, u n d a n t a g a n d e s h a n d g r i p l i g a, torde, om j ä m v ä l f ö r ä l d r a r n e f ö r s u m m a h v a d plik- ten i s å d a n t fall bjuder, den oförbätterliges 259 s k i l j a n d e från läroverket v a r a ett godt och kraftigt medel till s k y d d så väl för l ä r a r e som medlärj u n g a r.
A n n a t ä r förhållandet med de vildt främ- m a n d e, h v i l k a, d å de någon g å n g förgripa sig p å a n d r a s b a r n, i a l l m ä n h e t hafva full- giltiga s k ä l a t t å b e r o p a r ä t t e n till själfförsvar.
N a t u r l i g t v i s ä r h ä r ej fråga om den cigarr- n j u t a n d e tioåringen.
H u r illamående m a n ä n k a n bli af a t t se en d y l i k försigkommen öfvermage, torde m a n dock b ö r a v ä n t a med h a n d g r i p l i g h e t e r n a, tills h a n s a t t k r o k b e n för en, MATTAT en snöboll i ens r y g g eller gjort sig skyldig till n å g o t a n n a t m e r a medvetet u t m a n a n d e pojkstreck.
Då kan verkligen v a r a t u t a l, om m a n ej bör trotsa föräldrar- nes v r e d e s u t b r o t t och genom l ä m p l i g k r o p p s - b e h a n d l i n g l ä r a den u n g e b e a k t a s a m m a n h a n - get m e l l a n orsak och v e r k a n.
K o m m a d å p a p p a och m a m m a och g a m l a m o r m o r och den r a r a t a n t e n och FAKTA med a r m a r n e och ropa: » S k ä m s ni inte a t t slå a n d r a s b a r n!
Vi a g a v å r a barn själfva — ».
.
.
d å k a n ni t r y g g t s v a r a: » Nej, d e t ä r j u s t h v a d ni inte gör, och därför t a r j a g m i g den friheten a t t godtgöra er försummelse. » B a r n som u p p f ö r a sig illa mot f r ä m m a n d e personer b ö r a af dessa tillrättavisas, m i l d a r e eller s t r ä n g a r e, a l l t efter förseelsens beskaf- fenhet.
D e familjekänslor, som d ä r a f k u n n a k ä n n a sig s å r a d e, ä r o förvisso a t a v i s t i k a åter- stoder, som icke förtjäna r e s p e k t e r a s.
J a, så ter sig s a k e n teoretiskt.
Att prak- tiskt realisera den h a r sig icke alltid så l ä t t.
D e n som ä r g a m m a l och ovig b e t ä n k e r sig nog t v å gånger, i n n a n h a n frestar försöket a t t s p r i n g a i k a p p en pojke, som gjort odygd.
Efraim Rosenius.
Ättiksflaskan.
Skiss för I d u n af John Öländer.
ä han vaknade på söndagsmorgonen, kände han en blytyngd öfver ögonen, och tun- gan och läpparne voro heta och torra.
Han hade tillbragt natten på klubben och spelat med en efterhängsen, envis otur.
När han gifte sig hade han lofvat sin h u s t r u att icke spela vidare, men så kom frestelsen öfver honom, han var för svag att motstå den, och så föll han in i gamla vanan.
H a n såg på klockan — half nio.
Klockan nio gick båten till landet.
I n t e kunde han gå och drifva ensam i staden hela dagen, och för öfrigt skulle nog litet sjöluft friska upp honom.
H a n tände en cigarr och satte sig på akter- däck.
D e t förargade honom, att alla männi- skor sågo så krya och glada ut, och det klara solskenet generade honom och gjorde ondt i ögonen.
När båten närmade sig bryggan, såg han sin h u s t r u och sina båda små barn komma ned- springande utför backen från villan.
» Hvarför har du spökat ut dig så där nu i g e n?
» sade han i stället för att hälsa.
» På landet skall man slita på gamla kläder och inte kluta ut sig, som man skulle på bal.
Och barnungarne sedan, » fortfor han, » se ju ut som modeskyltar.
Det är också ett sätt att spara. » Hon såg hastigt upp mot honom, och det glada leendet försvann från hennes friska läppar.
H o n förstod mycket väl, att det hade varit en » sådan där natt » igen.
IDUN 260 » Käre vän, det är ju söndag i dag och då.
.
.
» » Ah, bah!
Söndag eller hvardag, det är det- samma!
Det är galenskaper, säger jag, att kluta på sig så där på landet! » Hon gick tyst vid sidan af honom uppför backen mot villan, som låg så täck där uppe på höjden, inbäddad bland björkar och granar.
På verandan hade hon dukat frukostbordet, och den hvita duken fladdrade mellan kläng- växterna, som ville den vifta ett välkommen.
» Nu, min älskling, skall du först kyssa din hustru och sedan dricka en god kopp kaffe, » sade hon gladt och lade armen kring hans hals.
» Kaffe! » sade han och frigjorde sig från hennes omfamning, » du vet, att jag afskyr kaffe på sommaren.
Har du ingenting annat att bjuda på? » Han satte sig tungt ner på den lilla träd- gårdsstolen och kastade af sig hatten.
Så fick han syn på ålfatet, som stod längst bort på hörnet.
» Litet ål, möjligtvis, » sade han och sträckte ut handen efter fatet.
» Men hvar är ättikan? » Som en blixt slog det henne.
Något hade hon glömt, när hon sist var i staden.
N u kom hon ihåg det — det var ättika.
» Kära du, » sade hon häpen, under det hen- nes af solen något brynta kinder blefvo mörk- röda, » jag har bestämdt glömt.
.
.
» » Ja, det är ypperligt, tycker jag, » hånskrat- tade han och sköt häftigt undan kaffekoppar- ne, » du vet, att ål är min förtjusning, och van- ligtvis använder man ättika till inlagd ål, och därför glömmer du just ättikan.
Kaffe och socker och andra saker, som smaka d i g, kom- mer du nog ihåg, men hvad som smakar din man, det glömmer du.
E n förträfflig hustru, i sanning!
A t t kläda dig och barnungarne som modedockor, det kan du nog, men att ha den minsta omtanke om.
.
.
» » Förlåt mig, kära du, » sade hon med af gråt kväfd röst, » det är mycket slarfvigt, men det skall inte hända mer. » Han hörde ej på henne längre, utan tände en cigarr och kastade sig i hängmattan under björkarne.
Hon satt kvar vid bordet med den half- druckoa kaffekoppen framför sig och hufvudet lutadt mot handen.
Var det s å, hon hade tänkt sig äktenska- pet?
Ack nej!
Hon hade drömt om någon- ting helt annat.
Hon kände ju honom myc- ket väl, innan de gifte sig, hon visste, att han hade ett obändigt lynne, fast han i grund och botten var en god människa.
Han hade lof- vat henne att lägga bort sina ungkarlsvanor; men hur hade han väl hållit sitt löfte?
Stora klara tårar runno nu öfver hennes kin- der, och hon snyftade krampaktigt till emel- lanåt.
Allt var.
så tyst och stilla, endast då och då rasslade segelduksjalousierna till och spände ut sig som ballonger, då någon vind- fläkt drog i n.
— — — Han hade sofvit tungt och länge, då han plötsligt vaknade af några stora regndroppar, som slogo honom i pannan.
Han for hastigt upp och såg på klockan.
— Half fem!
Och ännu hade man ej väckt honom till middagen.
Den förut så klara himlen var betäckt med tjocka, blygrå moln, som pilsnabbt jagade hvar- andra öfver trädtopparne.
Regndropparne föllo allt tätare, och häftiga väderilar böjde de unga björkarne nära nog till marken.
D e t skulle bli oväder, troligtvis åska.
Han ropade på sin hustru.
Intet svar.
Ännu en gång.
Intet svar.
Men hvart ha då alla människor tagit vägen?
Han kastade sig ur hängmattan och skyndade upp på verandan.
» Frun och barnen hafva för en god timme sedan farit ut och rott, » upplyste pigan.
» Hvad säger d u?
U t och rott — i det här vädret! » » Nej, då var det klart och vackert.
.
.
och.
.
.
» En bländande blixt och en förskräcklig åsk- knall afbröto hennes ord.
Det hade blåst upp till en häftig storm, och regnet föll i ström- mar ooh gjorde långa rännilar i zigzag på den sandade gården.
En vansinnig förskräckelse fattade honom.
Hon och barnen på sjön i detta väder!
Han kastade öfver sig en regnkappa och skyndade tvärs öfver berg och gärdesgårdar ner till den lilla båtbryggan.
Mycket riktigt — den lilla hvita båten var borta.
Kallsvetten pärlade ner från hans panna.
Och hur hård och ovänlig hade han ej varit mot henue i dag på morgonen.
Tänk om straffet nu skulle drabba honom!
O, nej!
Så grym kunde ej försynen vara.
Han stirrade ut öfver den stora fjärden, som var svartgrön af stormen, men han kunde icke upptäcka någon hvit båt, hur han än an- strängde sina ögon.
Han var ej mer sig själf; han rusade fram och åter efter stranden som en förtviflad.
Han visste ju, hur ovan hon var vid sjön, och att hon knappt vågade sig ut i lugnt väder.
Hur mycket mindre skulle hon nu kunna reda sig i denna orkanlika storm.
Ändtligen fick han syn på en hvit båt längst borta vid udden.
Den krängde och stampade mot den höga sjön och tycktes snarare sacka bakåt än komma fram.
Han sprang längs utefter klipporna mot ud- den, och då något hinder var i vägen steg han ner i vattnet ända till knäna.
Detta lilla bräckliga nötskal inneslöt dock allt hvad han ägde kärast på jorden.
Han ställde sig längst ut på udden och vinkade af alla krafter.
De höga vågorna slickade fräsande den branta klippan.
Detta var den närmaste platsen, hon måste försöka komma in hit.
Slutligen observerade man honom och styrde in mot udden.
Hans lilla hnstru var alldeles utmattad, hat- ten hade blåst af henne och de mörka hårslin- gorna voro fastklibbade i pannan af regnet.
Barnen sutto hopkrupna på bottnen af båten och med röda, förgråtna ögon.
Han slöt hen- ne krampaktigt i sina armar, men hennes sista krafter voro uttömda och hon segnade med- vetslös mot hans skuldra.
— — — Det hade efter det förfärliga ovädret blifvit en härlig, doftande afton.
Solen kastade sina sista strålar öfver de ännu vattendränkta björ- karna, och vinden hade alldeles lugnat af.
De sutto församlade omkring kvällsbordet på verandan.
Allt var lugnt och fridfullt i naturen.
Plötsligt fick han syn på en stor flaska på bordet.
Han drog korken ur den och luktade.
» Ättika!
Hvar har du fått den ifrån? » » Trollat, » honom.
sade hon och såg skälmskt på » Trollat? » sade han.
världen.
.
.
» » Men säg, hur i all » Skall jag verkligen tala om det? » sade hon och hotade honom med fingret » Ser du, jag tyckte det var så tråkigt, att du ej skulle få äta din kära ål i dag, därför tog jag barnen med mig, medan du sof, och rodde öfver till handelsboden, där jag trollade mig in, oaktadt det var söndag. » 1893 Han blef alldeles blek och drog henne in- till sig.
» Det var således för min skull, älskling, som du utsatte dig för lifsfara, och jag som.
.
. » » Ts! » Hou lade sin lilla hand öfver hans mun.
» Sigrid!
Jag har brutit mitt ord till dig, då jag lofvade dig att låta bli de fördömda korten och klubben för öfrigt.
Nu lofvar jag dig det vid våra kära små barn här. » » Tack! » sade hon endast och kysste honom med glänsande ögon.
Till samtliga våra läsarinnor, särdeles deltagarinnorna i den s. k. fosterlandstäflingen.
V i kunna visserligen förutse, att den hem- ställan till våra läsarinnor vi nu g å att göra skall komma att väcka både förvåning och törhända missnöje, men icke dess mindre ha vi efter mycken tvekan och grundligt öfver- vägande ansett, att vi i billighetens och rätt- visans intresse böra göra densamma, och vi våga äfven hoppas, att våra välvilliga läsa- rinnor, då de närmare taga omständigheterna i betraktande, skola gilla vårt beslut.
D å den s. k. fosterlandstäflingen i början af detta år utlystes, var det redaktionens afsikt att, efter mönstret af en känd sällskaps- lek, för en gång göra ett försök att anordna en helt lätt täflan, som så till vida skilde sig från de litterära täflingar, vi annars plägat hålla, att äfven de bland våra läsare, som icke utöfva författarkonst, skulle kunna roa sig med att deltaga däri.
Naturligtvis kan äfven en tidningsredaktion — den må nu ar- beta med aldrig så varmt och uppriktigt in- tresse för sin publiks tillfredsställande — begå ett missgrepp, och vi erkänna öppet, att lika litet vi själfva, som säkerligen vid den tidpunkten någon annan, kunde göra oss den aflägsnaste föreställning om, till hvilka snart sagdt orimliga dimensioner denna täflan skulle svälla ut, och hur ordmakeriet — un- derblåst af geschäftsmän och all slags speku- lation, mot hvilken vi med bästa vilja intet kunde uträtta — skulle uppnå resultat, som ingen drömt sig.
Bland de nära C,000 insända ord-listorna, af hvilka ett flertal bildar digra volymer, och hvilka samvetsgrant af oss och de tillsatta prisdomarna genomgåtts, fanns emellertid en, den sedan prisbelönta, som ensam med många tusen godkännbara ord framstod framför alla de öfriga, sedan, väl att märka, den åsikten segrat inom bedömningsnämnden, att de myc- ket dryftade rad-orden äfven måste gillas.
Härvidlag behöfde då icke längre någon som helst tvekan råda, och priset utdelades ock med iakttagande af alla gängse regler enligt denna uppfattning.
Sedan emellertid pristagarinnan afstått från tanken på en Chicagoresa, återstod och åter- står ännu att fördela de 4 0 0 kronor, som hon i detta fall fick afträda.
Dessa 4 0 0 kronor stå ännu i denna dag, enligt notarii publici intyg, hos honom deponerade.
D e för hvarje utomstående snart sagdt ofatt- liga svårigheter, som uppresa sig för att mel- lan de nu öfriga listorna fälla en absolut rättvis dom, ha vi och hrr prisdomare i det längsta arbetat på att kunna öfvervinna.
A f dessa bortåt 6, 0 0 0 listor är nämligen ett fler- tal af i hög grad jämngod beskaffenhet, och granskningen och gallringen i enhvar af dem
IDUN 1893 samt derjsammas kollationering m e l l a n d e olika bedörnarne u p p t a g a m å n a d e r.
I det längsta, som sagdt, h a vi h o p p a t s a t t k u n n a lösa saken, m e n j u m e r a d e t t r ä g n a arbetet framskridit, dess t y d l i g a r e h a r endast framgått, h u r oändligt d e t h o t a r a t t blifva.
Vi ha slutligen, trots v å r t envisa m o t s t å n d och m o t v å r vilja, drifvits till d e n b e s t ä m d a öfverty- gelsen, a t t en absolut rättvis dom — och en s å d a n m å s t e d e t j u v a r a — naturligtvis ej ä r teoretiskt omöjlig, m e n s k u l l e d r a g a å r s l å n g t u t p å tiden.
O c h ändock s k u l l e helt visst i p r a k t i k e n domslutet till sist alltid k o m m a a t t bli omtvisteligt.
O c h n u h a vi n ö d g a t s fråga oss — och fråga E d e r, k ä r a l ä s a r i n n o r — ä r d e t u n d e r s å d a n a omständigheter icke b ä t t r e, a t t d e t t a oformligt t i d s ö d a n d e och fruktlösa arbete af- brytes, och a t t 261 a r b e t e utgjorde hemtrefnaden.
H o n talar d ä r o m så e n k e l t o c h så godt, a t t m a n blir v a r m om hjärtat.
H o n v e t a t t b e r ä t t a om ä r k e b i s k o p Rosenstein p å h a n s g å r d B r u n n e i W ä n g e, af h v i l k e n h o n som b a r n fick m å n - gen b l a n k treskilling, j a, ibland v i d högtid- liga tillfällen till och m e d en n y o s k r y n k l a d 18-skilling.
M e d l u g n t, n ä s t a n b u t t e r t all- v a r förtäljer h o n, och icke en m i n förändras i hennes s k r y n k l i g a a n l e t e, men k o m m e r h o n p å kapitlet, om h u r u s t u d e n t e r n a följde J o h a n Olof W a l l i n s lik till F l o t t s u n d m e d s t a n d a r och sorgflor, d å r y c k e r d e t s v a g t i u n d e r l ä p - pen, och m a n ser den å t e r h å l l n a t å r e n i ögon- v r å n.
E t t minne, som äfven synes r ö r a hen- nes hjärta, ä r h å g k o m s t e n a f » M i n e r v a », en h ä s t som egde hennes v a r m a k ä r l e k, och p å h v i l k e n h o n b r u k a d e få rida u n d e r sin vistelse p å S t o r a K i l.
H e n n e s minne a f E m i l i a H ö g q v i s t som m ä n n i s k a och k o n s t n ä r i n n a bröd.
D å mötte h o n en u n g tidningspojke, som m e d friska a r m a r och h ä l s a n s r o d n a d p å sina k i n d e r r o p a d e u t sina t i d n i n g a r.
A n n a K a t a r i n a s t a n n a d e, liksom u p p v a k - n a n d e, och gjorde sina reflektioner: » Dina u n g a a r m a r behöfvas till a n d r a värf; jag k a n s k ö t a d e n n a syssla.
F a s t j a g ä r gam- m a l och bruten, k a n j a g n o g trafva o m k r i n g med tidningar. » S a g d t o c h gjordt.
H o n vandrade åstad till I l l u s t r e r a d F a m i l j e - j o u r n a l s kommissio- n ä r p å N o r r a S m e d j e g a t a n och frågade p å sitt egna h u m o r i s t i s k a s ä t t, o m h a n h a d e så p a s s m y c k e t l ä t t r o g e n h e t, a t t h a n ville v å g a n å g r a e x e m p l a r p å henne, s å ville h o n för- söka kolportera u t dem.
Kommissionären funderade, u n d e r d e t h a n b e t r a k t a d e g u m m a n, och s a d e slutligen: » Ni ser så redlig u t; j a g s k a l l offra 5 0 e x e m p l a r.
Se här. » de 400 kronorna anslås till som I själfva något ändamål af välgörande art, behagaden bestämma?
Härigenom ovillkorligen minst någon enskilds rätt, och gören I ock en liten uppoffring h ä r och h v a r p å edra förhoppningar, så gören 1 d ä r m e d sam- tidigt en god gärning.
V i v å g a hoppas, a t t om e d r a hjärtan få tala, skolen I ej a l l t för h å r d t d ö m a oss, d å vi n u gjort d e n n a ö p p n a bekännelse, och därför a t t vi ej se någon b ä t t r e och lyckligare lösning.
Vi tillåta oss därför föreslå, att de från täflingen kvarstående 400 kronorna anslås till något af följande ändamål: antingen kränkes N u började A n n a K a t a r i n a sin mission a t t s p r i d a n y h e t e r och u p p l y s n i n g a r k r i n g huf- vudstadeu.
H o n h a r varit en a f dem, som k r i n g b u r i t I d u n s allra första n u m m e r.
D å hon k o m m e r in till någon af sina k u n d e r, t r u g a r h o n aldrig och b e r.
H o n frågar en- d a s t: » Vill n i h a?
» O c h genom hennes rent af v ä r d i g a u p p t r ä d a n d e synes m å n g e n m e d ö k a d t nöjet t a g a d e t i d n i n g a r h o n erbjuder.
H o n h a r 1 ä 2 ö r e för hvarje t i d n i n g i pro- vision, o c h för d e t t a får hon ofta klifva ä n d a till 4 t r a p p o r u p p, m e n d e t ä r en l a g för h e n n e, h o n t v e k a r a l d r i g.
H v a r j e fredag och l ö r d a g g å r h o n öfver tusen t r a p p o r.
Räkna vi dessa tusen i veckan u n d e r d e tio å r hon v a n d r a t, utgör d e t e t t g a n s k a r e s p e k t a b e l t arbete för d e n u 7 7 åriga benen.
Svenska Kvinnoföreningen för fosterlandets försvar; » Fredrika-Bremerförbundets sjukkassa; Eugeniahemmet, till eller till sessan E u g e n i e g r u n d a d e h e m m e t för obotligt sjuka barn.
O c h äger e n h v a r af v å r a l ä s a r i n n o r a t t inom en m å n a d från d a t u m i n s ä n d a sin röst för n å g o n d e r a af dessa tre.
T i l l d e t ä n d a m å l, som för sig får d e flesta rösterna, u t b e t a l a s d ä r p å o m e d e l b a r t medlen.
V i i n v ä n t a n u förtröstansfullt edert svar och bedja E d e r v a r a öfvertygade, a t t vi allt framgent skola s ö k a v i d h å l l a v å r ärliga sträf- van a t t a r b e t a för d e svenska k v i n n o r n a s i n - tressen och g ö r a oss förtjänta af deras förtro- ende och — öfverseende.
Stockholm i a u g.
1 8 9 3.
Redaktionen af Idun.
Ett stockholmsoriginal.
» Nej, se g u m m a n W a l l i n, » k o m m a helt visst m å n g a af v å r a hufvudstadsabonnenter a t t med ett g l a d t igenkänningsleende utbrista, d å d e i d a g ö p p n a sin I d u n och s k å d a bilden b ä r - ofvan.
D e, som k ä n n a den redbara, sträf- s a m m a och originella g a m l a, skola ej behöfva fråga, hvarför d e t n u vederfares h e n n e d e n ä r a n a t t af bildas i tidningens spalter; och vi ä r o visse, a t t äfven v å r a t u s e n t a l s l ä s a r i n - nor i landsorten m e d nöje se bilden a f » tid- n i n g s g u m m a n » och h ö r a n å g r a o r d förtäljas om en k v i n n a, som genom sjukdom, brist o c h m o t g å n g a r af m å n g a s l a g ä n d o c k » öfver en r i n g a ting trogen v a r i t ».
A n n a K a t a r i n a W a l l i n ä r ett a f Stock- holms originaler.
I u r och skur, s å v ä l som i sol o c h hetta, v a n d r a r h o n l u g n t sin v ä g fram m e d sin tidningsväska u n d e r a r m e n, i k l ä d d sin g a m m a l m o d i g a, något slitna, men alltid r e n p u t s a d e d r ä k t.
H o n h a r i sin u n g - dom sett b ä t t r e d a g a r, t y hon k a n i b l a n d förmås t a l a o m sin lyckliga b a r n d o m i e t t föräldrahem i V a k s a l a, d ä r g u d s f r u k t a n och d e t k ä n d a af prin- Ä n n u h a r h o n aldrig f ö r s u m m a t d e k u n - d e r h o n förskaffat sig.
P u n k t l i g t i hvarje v e c k a, om d e t ä n ä r e t t h u n d v ä d e r, ä r h o n hos d e m m e d I d u n och flere a n d r a b l a d.
H o n » gör » äfven i böcker, B l a n c h e s, W e n - nerbergs, Carléns skrifter — j a, vi k u n n a ej u p p r ä k n a a l l a d e värdefulla arbeten, h o n bi- dragit a t t sprida, o c h hos b o k h a n d l a r e och b o k t r y c k a r e h a r h o n e t t o i n s k r ä n k t förtroende.
D e l ä m n a u t a n b e t ä n k a n d e u t å t h e n n e böc- k e r och t i d n i n g a r u p p g å e n d e till r ä t t stora s u m m o r, och alltid b e t a l a r A n n a K a t a r i n a ordentligt, raljerande för resten öfver sin för- m å g a a t t s p r i d a vitterhetens ljus bland sina medmänniskor.
I m å n g a h e m, åtminstone hos d e m s o m h a blick för d e t betydelsefulla i d e n n a g a m l a k v i n n a n s t r o g n a arbete, blir h o n t r a k t e r a d och bjuden » i v å n i n g e n », som h o n säger.
» M a m s e l l W a l l i n » s k a l l alltid lite s m å t t h y l l a s.
M å h ä n d a finnas d e, som t y c k a a t t vi u p - pehållit oss för länge v i d d e n n a lilla e n k l a bild a f en fattig o c h ringa k v i n n a, som n u A n n a Katarina Wallin.
n ä r som helst i sin ålders b r ä c k l i g h e t k a n l o c k a r riktigt t r i l l a n d e t å r a r u r hennes ögon, v a r a redo a t t o m h ä n d e r t a g a s a f b a r m h e r t i g - och i d e t hela b i l d a h e n n e s alla h å g k o m s t e r heten.
M e n vi h o p p a s, a t t m å n g a ock skola en verklig s a g o k r a n s, i n n e f a t t a n d e m å n g e n sentera d e n stora vikt, som ligger i K a t a r i n a W a l l i n s föredöme.
T y trots sin stora fattig- r y k t b a r personlighet från g å n g n a tider.
d o m h a r h o n tagit v a r a p å d e p u n d, hennes Å r e n gingo.
D e g a m l a v ä n n e r n a m å s t e s k a t t a å t förgängelsen, m e n A n n a K a t a r i n a H e r r e gifvit, och öfver en r i n g a ting trogen v a r k v a r.
A l l t från b a r n d o m e n h a d e h o n en v a r i t.
klen o c h sjuklig k r o p p och m å s t e tid efter a n n a n i n t a g a s p å sjukhusen.
M e l l a n hvarje » utskrifning » » h ä m i a d e h o n a n d a n » o c h » tog i », s å m y c k e t k r a f t e r n a medgåfvo.
P å så vis v a r h o n » till hjälp » p å ä n e t t, ä n e t t Hell den ' kvinna, som - håller,på sin värdighet!
Hon är sitt släktes ära och mänsklighetens stolthet.
a n n a t sätt.
E n d a g — h o n v a r d å r e d a n 6 7 å r — Hon är större genom sitt hjärta, än hvad rikedom, rykte, talang och yttre glans kunna förläna.
Stilla, gick h o n i m ö r k a t a n k a r öfver s t u n d e n s b ö r d a.
helgadt och fröjdefullt framflyter hennes lif.
D e t började b l i s k u m t p å hennes stig, och å l d e r d o m e n h a d e r e d a n k r ö k t hennes rygg.
M e n ä n n u s k u l l e h o n v ä l k u n n a v a r a nyttig, t ä n k t e h o n, och ä r l i g t ville h o n tjäna sitt Fr. Ehren
IDUN 262 Intryck från Betlehem.
För Idun af A — ' i — a.
(Adelaide Ehrnrootli ^•Jofnder lifvets hvardaglighet har det j u händt ®r * personer med varmare religiös känsla och liflig inbillning att någongång erfara en längtan efter förverkligandet af barndröm- merier, som hägrade för sinnet och förde oss p å fantasiens vingar till de heliga orter, hvarom vi då andaktsfullt läste i vår bibli- ska historia med de många intressanta bil- derna.
A t t dessa voro dåliga träsnitt upp- täcktes ej af det okritiska barnaögat, men for detsamma lågo Zions höjder omgifna af en strålglans, som i mången liten liflig själ upp- tände beslutet att, » bara man blef stor », söka upp det underfulla Österlandet, huru fjärran det än låg.
N ä r julgranens ljus gladt tindrade i föräldrahemmet, lyssnade man med spändaste uppmärksamhet på berättelsen om det lilla barnet, som föddes julnatten » i Bet- lehem i judiska landet », och om barnets mo- der, som var så fattig och ringa, att hon ej hade annat herberge än ett stall, deladt med bockar och getter, i hvilkas krubba hon ned- lade sin nyfödde.
— Ack, med hvilken djup rörelse följde man ej sedan Marias gudom- lige son under hans vandringar kring Gali- leens och Samariens blomsterfält, sjöar, däl- der och berg, öfver Saarons slätter med de härliga liljorna, vidare innanför Jerusalems murar och i dess omgifningar, ner till Jor- dans gröna flodbädd, omfläktad af den H e - lige andes dufvovingar, en lefvande bild af friskhet och skönhet, midt i öknens förstening och död.
Och sä har ödet förunnat mig att en dag själf få gå omkring och söka spåren af mä- starens fot på de platser, dit evangelierna för- lagt de underbara händelser, som timade för två tusen år s e d a n!
H ä r har legenden för mig framstått i ett så klart ljus af verklig- het och sanning, att icke ens det kritiska för- nuftet lyckats bortblåsa glorian, som för mina barnaögon bestrålade dessa trakter.
A l l t hvad traditionen testamenterat åt mänskligheten — • åtminstone mycket häraf — i fråga om de tilldragelser, som timade under kejsarne Augusti och Tiberii regerings- tid i det till arealen så obetydliga landet, äger här på stället en lefvande öfverbevis- ningskraft, som förflyttar detsamma från ab- straktionens och sagans område in på histo- riens.
H ä r lämna vi för vår del gärna åt skeptikern den äran att göra sig blind och döf för bevisliga fakta, som tränga sig fram och förjaga alla förutfattade förnekelsebeslut.
* * A f alla de orter evangelierna för oss om- nämna är Betlehem helt visst en bland dem, som i kristna sinnen framkallar de ljufvaste, de fridfullaste föreställningar och stämningar.
I nyaste tider har man byggt en bred och präktig chaussé, som leder fram till frälsarens födelsestad, och den fromme pilgrimen, lika- väl som den nyfikne turisten, kan i dag vallfärda dit i bekväma vagnar, hyrda för måttligt pris i Jerusalem eller tillhandahåll- na af Cooks kompani.
Men alla moderna intryck måste snart vika, när färden går fram öfver Olivberget; — när Betlehem skymtar för blicken i sin antika omgifning af ödsliga kullar, där folket möter oss, till seder och dräkt ännu lika oförändradt som för årtu- senden tillbaka, då herdarna i Jesu födelse- timma här vallade sina hjordar under öster- landets stjärnbeströdda himmel, om hvars skönhet ingen beskrifning kan gifva en full- ständig bild.
Följande en lindrigt stigande platå, går vägen från Jerusalem oafbrutet uppåt och når minst 3, 0 0 0 fot öfver Medelhafvets yta.
D e n trakt man genomfar består mest af ste- niga betesmarker, där får och getter drifva omkring i ofantliga hjordar.
D e s s a betesmarker betäckas tidigt om våren med en praktfull vegetation, väfd i tusen brokiga färger, h varibland den högröda och den gullgula äro förhärskande.
D e s s a ane- moner eller » liljor på marken » förklara än i dag till åskådlighet meningen med den sköna liknelsen att » Salomo i all sin här- lighet ej var klädd som en af dessa. » Men mellan dem slingrar sig äfven ett lågt, hvasst törne, hvilket traditionen anger såsom det- samma, hvaraf kronan virades kring den kors- fästes panna.
V å r dragoman var mycket angelägen om att icke låta något anmärkningsvärdt ställe undgå vår uppmärksamhet.
Å n visades oss det terebinth-träd, hvarunder den heliga jungfrun ofta suttit, än skulle vi taga i ögonsigte » de vise männens brunn », än profeten Elias ' klo- sterruiner, den gamle Simeons herdatjäll, R a - chels graf o. s. v. D e n sistnämnda förtjänar kanske mest att uppmärksammas, då j u tra- ditionerna om dess plats noga sammanstäm- ma med skriftens text — den nyare såväl som den äldsta.
A l l t talar för sannolikhe- ten af att det verkligen var på det ännu i dag angifna stället, som J a k o b, på färden mellan Bethel och Betlehem, begrof » vid vä gen » sin älsklingshustru och reste åt henne minnesstoden, som fanns kvar ännu när den förste historieskrifvåren upptecknade sägnen.
Rachels graf är intill senaste tid föremål för vördnad af såväl judar som muhamedaner och kristna.
Ä t t l i D g a r n e af Jakobs stam, änskönt landsflyktige kring hela jorden, upp- gifva aldrig hoppet att Rachels klagan en gåEg skall höras af den evige och bereda tröst åt hennes barn, när de efter sin långa förvisning få återvända till landet, som skänk- tes dem af deras fäders gud.
L å n g t innan man hinner fram, uppenbarar sig Betlehem för ögat.
D e t är » staden, som ligger på ett högt berg », och som icke k a n döljas.
E n s a m på sin bergsklack, som sam- manhänger, likt en halfö, blott från norra sidan med den inåt landet fortlöpande bergs- kedjan, ter sig staden vördnadsvärd.
Teras- serna, som omgifva boningshusen, dofta af orange-, mandel-, oliv-, fikon- och rosenträd, mellan hvilka cyklamer strö sina violetta och lilasfärgade blomsterblad öfver marken.
F å g - larne sjunga, och ljuflig vår härskar ständigt öfver fälten kring den kunglige sångarn D a - vids hembygd!
Klostren i Palestina torde vara de sista befästade platser, som numera imnehafvas af den västerländska civilisationen, och tack vare Betlehemsklostren är största delen af ortens befolkning äfven kristen.
D å vårt besök i staden inträffade på en söndag, blefvo vi i tillfälle att taga i ögon- sikte församlingen, som utströmmade ur N a - tivitetskyrkan.
Hälsningssättet var frimodi- gare och behagligare än i allmänhet hos fol- ket i Palestina.
Anletsdragen och gestalten hos mången ung kvinna med ren, klassisk skönhet, med blomstrande frisk hy, välteck- nad mun och öppna, klara, strålande ögon, talade för vår inbillning om stamförvandt- 1893 skapen med den heliga jungfrun.
Betlehemi- terna representera antagligt nog de ursprung- liga stammar, som funnos långt innan ara- berna kommo in i landet, ty med dessa blan- dade sig icke urinnevånarne.
Ehuru betlehemiterna sätta sin stolthet uti att härstamma från korsfararne — d. v. s. att vara mer eller mindre legitima afkomlin- gar af tolfte seklets äfventyrare och slags- kämpar — kunde de, tro vi, hellre vindice- ra åt sig och sina fäder den större äran att i rakt nedstigande led räkna släkt med Mak- kabeerna, med Johannes Döparen, med Jesus, Maria och aposllarne.
Åldriga runda torn, till god del fallna i ruiner, gifva en karaktäristisk bild af Betle- hem, som, jämfördt med Jerusalem, nästan kan prisas som en stad med ordning och snygghet.
V i d stadens östra ända ligger fö- delsegrottan (eller klostret), så att säga tre- dubbelt omhägnadt af latinare, greker och armenianer, hvilka här tvingas att lefva vid hvarandras sida.
Sämjan mellan dessa kri- stendomsbröder torde dock ej vara af upp- byggligare art än den mellan judebröderna E s a u och Jakob.
(Forts.) F r å n Iduns läsekrets.
» Låter barnen k o m m a till m i g.
.
.
» I n:r 29 af damernas egen tidning fick mau nö- jet att läsa några tankar angående » småbarn i kyrkan ».
Den ärade insändaren (eller insändarin- nan) förklarade helt sonika, att barnen hafva in- tet att göra i Guds hus och därför böra hållas därifrån.
Men jag frågar: Hvem vågar försvara ett sådant påstående gent emot som honom säger: » Låter barnen komma till mig och förmener dem icke, ty sådana höra Guds rike till! » Den som dri- star sig härtill, gör sig ovillkorligen till de lär- jungars efterföljare, hvilka, efter hvad bibeln be- rättar oss, en gång i blind ifver vill förmena bar- nen att föras fram till Herren, men då af honom erhöllo ofvan anförda skarpa tillrättavisning.
Jag vill påstå, att barnen hafva en alldeles särskild hemortsrätt i Guds h u s.
Han, som under sin vandring här nere så ofta framhöll just de små, som så ofta kärleksfullt tog dem upp i sin famn, skulle han icke också vilja möta dem i sitt tem- pel, att där i bildlig bemärkelse välsignande lägga sina händer uppå dem?
Och kunna de små än icke förstå allt af församlingens gudstjänstsfirande, så skall dock något fästa sig i deras sinnen, nå- got litet frö, som i sinom tid kanske skal!
spira upp och bära frukt.
Dessa besök i Guds hus skola föda goda tankar i deras barnahjärtan och göra dem mera öppna och mottagliga för allt godt, stort och ädelt.
Och dessutom, när de sön- dag efter söndag få komma till kyrkan, skola de slutligen där känna sig helt hemmastadda och ej vilja för någon del undvara dessa små kyrkobe- sök, och hvilken hjälp detta skall blifva dem en gång, när de komma ut bland världens frestelser, det ligger för en och hvar i öppen dager.
Alltså, I föräldrar, tagen edra små med Eder, när I gån till Herrens tempel, fören dem frimodigt fram till den store barnavännen, han skall förvisso icke kasta dem ut!
Förhållen dem ej denna deras bar- narättighet i församlingens gudstjänstsfirande och betänken Eder, innan I sägen, att de däraf icke kunna draga någon som helst nytta!
Den som säger så, visar därigenom, att han ingalunda förstår det öppna, oförderfvade, emottagliga barnasinnet, hvil- ket ofta mycket lättare än vi stora fattar Guds rikes hemligheter!
En seensk koinna.
Några ord o m inackorderingar.
» En högt aktad signatur » skrifver i ett af fduns senaste nummer om » sådana människor, som hafva inackorderingar och lefva därpå. » Jag vill då först förutskicka den anmärkningen, att ett yt-
IDUN 1893 terligt fåtal torde, blott för sitt nöjes skull, i sitt hem emottaga inackordenter.
Hvarje husmoder, hon må nu vara i behöfvande omständigheter el- ler ej, känner, när något är i olag (och sådant kan förekomma i de bäst skötta hem), tvånget af den betalande familjemedlemmen större, än hvad fal- let är med den icke betalande, uppträdde denne än så pockande.
De som ha råd att ha inackor- dering blott för att » fylla ett rum för mycket i våningen » eller för att » ha litet sällskap », skulle snart finna att nöjet vore mycket mera utsökt, om de upplätc det öfverflödiga rummet till någon väl- känd, i ekonomiskt hänseende vanlottad eller skaf- fade sig » sällskap » från någon med talrik barn- skara försedd familj bland egna eller andras an- höriga.
Nu må man gärna gifva den högt aktade sig- naturen rätt uti, att magen spelar en viktig rol i lifvet, och att den föda, hvaraf människan i barn- och ungdomsåren kommer i åtnjutande, kan vara af godt eller motsatt inflytande för hela hennes lif.
Hvilka fosterlandsförrädare hafva dock ej forna tiders mödrar varit!
Hvilken ungdom sände de ej ofta ut till skolorna och universiteten!
Efter att under de spädaste åren ha fyllt de små magarne med opastöriserad och okontrollerad mjölk, h a d e tillåtit de unga att, sedan de vunnit stadga i eg- na ben och kännedom om närmaste rofåker eller krusbärskartbuske, där på eget beråd pröfva sina magars elasticitet.
När ej annan mjölk funnits än den för » minstingen » afsedda, hafva de ej sällan gif- vit dem dricka och sirap till grötdopp.
De ha proppat i dem pannkakor af korn och ärtmjöl.
De ha fått sluka rågbrödet, nyss kommet från ugnen.
De ha sköljt ner det med ättiksur mjölk och därpå kun- nat förtära ett stop råa lingon.
Sålunda preparerade, har hon, fosterlandsförrä derskan, * matsåckat » ut de arme.
I en väldig kista nerpackat bullar, fläsk, ost och korf samt väntat, att förråden skulle räcka en god bit in på terminen och de unga på denna kost förkofras till arbetsamma, försakande och dugande sam- hällsmedlemmar.
Ja, till och med gått så långt i moderlig tillit, att hon af dessa barn väntat sig något stort, något att vara stolt öfver, för både föräldrar och fosterland.
Och understundom hafva hennes förhoppningar ej slagit fel.
Det skulle vara roligt att veta, hurudan kost en ärkebiskop Vallin m. fl.
heroer på andens område hade, när de vid skolorna och universiteten skötte sina studier.
Undras om dessa män med våra dagars » normala » föda af biff, ägg och porter och, när studierna skola forceras, rödvin och cham- pagne hade nått högre.
Väl må de mödrar, som nu stå i begrepp att sända sina barn till staden, vid uppgörelse om hem och bostad för dessa se till, ej blott att det pris de erlägga blir så billigt som möjligt, utan ock att deras barn, i en tid då alla lifsförnödenhe- ter ställa sig dyra, erhålla i förhållande Ull priset bästa föda.
En annan sak, en tanke i alldeles motsatt rikt- ning mot » den högt aktade signaturens » måste, efter tillfälle här bjudes, emellertid framkastas.
Det är en varning emot för stark föda för den uppväxande ungdomen!
För mycket halfrått kött, starkt kryddad mat, porter, öl, mycket och hett kaffe; sådant upphettar blodet.
En sålunda be- redd fysik är en alltför emottaglig jordmån för osund litteratur och konst, för att ej tala om loc- kande sällskap, som ute i staden väntar det från hemmet och moderns sällskap sända barnet.
» Fosterlandsvänner och mödrar », sen u p p!
Sen till att I för edra söner och döttrar erhållen hem, där ett vakande öga med ej svikande trohet föl- jer deras lekamliga kraf, men där ock samma var- ma intresse leder dem på deras väg att blifva starka, tåliga, härdade män och kvinnor, för hvil- ka lifsledan, den småsinnade kritiken och den tomma njutningslystnaden äro och förblifva främ- mande .. Moder, ungdoms- och fosterlandsvän,.
U r notisboken.
Fröken Hulda Lundin har rönt den utmär- kelsen att — den enda kvinnan — inväljas bland de svenska prisdomarne vid Chicagoutställningen.
vudets och hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna.
Trots en mera ideel anläggning, förnekade sig al- drig hennes praktiska sinne.
För att nu ej tala om alla dem, hos hvilka hon, genom sin vid många till- fällen visade rådighet och hjälpsamhet, efterlämnar ett älskadt minne, vittnar specielt det af henne grund- lagda Sotenäs barnhem i Tossene socken om med- känsla och nit för allmän välfärd.
Sedan 1856 var f i u N. i lyckligt äktenskap före- nad med f. d. löjtnanten vid Bohusläns regemente Axel Nycander.
Hon sörjes närmast af make och sju barn.
* Lärarinneniötet i Göteborg.
Lärarinne- mötet i Göteborg den 12 dennes öppnades af besty- reisens ordförande, fröken Adéle Wetterlind från Jönköping, med en redogörelse för mötets tillkomst cch anordnande, hvarefter fröken Nanny Palmqvist från Helsingborg föredrog protokollet för förra mö- tet.
Till ordförande utsågs fröken Anna Larsson och till vice ordförande fröken Hilma Nero, till sekreterare fröken Alfrida Mally samt till biträdande sekreterare fröken Elsa Ma !mgren.
Därefter pågick en liflig diskussion öfver frågan: » Betalas kvinnans arbete lägre än mannens?
Om så är, hvilks äro orsakerna bärtill? » Inledare var fröken Josefina Schiitz.
Mötet var besökt af 2- st 300 personer, däribland omkring 50 manliga deltagare.
263 hans motsatj artistsvärmeriet med öfvertygelse och värme.
Det komiska elementet tillvaratages också väl af hr Eliason som naturforskaren Wupp och fru Slenfelt som den amerikanska En gammal historia.
Af Helena Kamraten, illustrerad tidning för Sveriges ungdom, en o m v ä x l a n d e och under- erbjuder h å l l a n d e l ä s n i n g.
A l l a de u n g a p r e n u m e r a n - t e r n a äro också ense a t t med en m u n loforda K a m r a t e n, som de ej p å villkor s k u l l e vilja afvara, n ä r de e n g å n g l ä r t k ä n n a honom.
P r e n u m e r e r a för E d e r dotter eller son ' med k r.
1:75 för det senare h a l f å r e t!
N: r 1 6 h a r nyss u t k o m m i t.
Bland det o m v ä x l a n d e i n n e h å l l e t n ä m n a vi en u p p s a t s om » U n g a f r i m ä r k s s a m l a r e », » Att l e k a björn », » D e t gåtfulla b a n d e t », berättelser och äfven- t y r af R i c h a r d Melander, W i l l i a m K i n g s t o n och H e d v i g I n b e b e t o u, » E n necessär för handsklagning », » Kamratens sättare — 2 0 0 m i l », » J ä r n e t s värde » m. m.
E n m ä n g d ro- liga t a n k e ö f n i n g a r f ö r e k o m m a ock.
P å pre- n u m e r a n t e r n a s afdelning få d e n n a g å n g de u n g a l ä s a r n e och l ä s a r i n n o r n a l ä r a sig den f r a n s k a texten till marseillaisen, historien om E r i k V ä d e r h a t t och h a t t e n vid K u n g s h a t t, h u r m a n skall p u t s a sin velociped, h u r m a n g å r till v ä g a vid l ä d e r p l a s t i k och glasetsning, h u r m a n öfverför mönster p å k l ä d e, k a n d e r a r v a l n ö t t e r, m a n d l a r och apelsiner, t i l l v e r k a r s m å å n g m a s k i n e r, b y t e r frimärken m. m.
D e s s u t o m få de läsa k a m r a t b r e f från F i n l a n d och V ä r m l a n d.
K u n n a de b e g ä r a mer i ett nummer?
Teater och musik.
Djurgårdsteatern har nu återupptagit det för ett par år sedan med stor framgång gifna utstyrselféeriet » Fru Venus », och synes skönhetsgudinnans oemot- ståndlighet ännu motsvara sitt rykte att döma af det lifliga bifall, som hvarje kväll hälsar henne från en talrik publik.
I de många växlande tablåerna är ögonfägnaden allt — libretton tillhör de synnerligen » enkla » — men denna tillgodoses ock på ett ovan- ligt lysande sätt genom effektfulla dekorationer, glän- sande kostymer och talrik balett.
Fru Venus själf har i fru Hanna Heinls en representant, som i sin fägring och sitt drottninglika framträdande äger de bästa förutsättningar att värdigt uppbära den odöd- ligas skiftande skepelser, och de öfriga föga inveck- lade rollerna ha äfven goda företrädare, som af det Dödsfall.
Å säteriet Åby i Tossene socken i Bo- minsta göra det mesta möjliga.
H r G. Ranft är så- huslän har aflidit fru Augusta Nycander, född Kilman, ledes en nutidsingeniör, vederbörligen imposant i sin i en ålder af 57 år.
Fru Nycander var en å huf- stolta själftillit, liksom hr Hansson representerar Nyblom.
• E s ist eine alte Geschichte, Doch b l e i b t sie iuimer neu.
.
.
R. Heine.
f För ungdomen i hemmen pensionsförestånda- rinnan.
Näst fru Heintz, hvars öfver- och underjordiska vandringar de flesta aftnar hyllas med blommor, fé- teras emellertid synnerligen maskinmästaren, som icke underlåter att för öppen ridå midt i de gran- naste apoteoserna taga sin del af äran.
Midt bland guldskimrande fjärilar, rosenvingade amoriner och paljettgnistrande sköldmör tar sig den dammiga verk- mästarkostymen visserligen en smula egendomlig ut — men rätt så: vi böra ju icke för den poetiska förtrollningen glömma det nyktert prosaiska arbetet, som ändå skapat hela härligheten.
in unga väninna, grefvinnan Louise, svärmar för gamla möbler.
Hon har icke nog af alla de antika saker, som tillfallit henne som familje- arf, utan vid alla tillfällen, då hon på auktioner eller genom antikvitetshandlare kan föröka sin samling, passar hon på för att ständigt kunna skaffa sig flere nya — det vill säga gamla och märkvärdiga föremål.
Grefvinnan Louise har inga barn, men all den ömhet, som andra mödrar ägna sina små, låter hon tillfalla sina möbler.
Hon älskar och beund- rar dem och är säker på, att där icke i hela världen finnas så välskapade, märkvärdiga och vackra möbler som hennes.
När hon med sin hvita hand glider öfver en gammal länstol och säger: » Vill du lägga märke till formen på dess armar? » eller smekande klap- par en antik byrå på dess messingsbeslagna lilla runda mage, är det ett uttryck af moderlig stolthet i hennes vackra ögon, som om hon själf skulle vara upphofvet till alla dessa väl lyckade detaljer.
Hon tycker också om att låta sin egen dräkt smaka litet af Gustaf III, och när man besöker henne en morgon, där hon sitter i sin hvita eller lilasfärgade morgonklädning, sydd med » Watteau- veck » och släp, det bruna håret uppstruket under en liten spetstrekant, som hon binder under hakan, och lösa, spetskantade ärmar, hvarifrån hennes runda, hvita armar sticka fram, är hon ett utmärkt staffage till kabinettet, där hon sitter vid sitt tunnbenta skrifbord, ett kabinett i hvitt och guld med gammalt, broderadt ljusgrönt siden- damast på möolema.
Bland annat äger också grefvinnan Louise en liten utsökt samling miniatyrporträtt.
Flere af dem äro alldeles utmärkt målade, och trots den lilla skalan, i hvilken maneret ofta blir petigt och smått, har den konstnär, som utfört ett par af dessa porträtt, haft förmåga att få fram det karak- täristiska och personliga.
Man ville nästan ut- brista: » Nej, hvad det liknar honom eller henne! » Bland dessa porträtt finnes ett, som från första ögonblicket fängslat mig.
Det föreställer grefvin- nans mormorsmor som ung flicka.
Hon är klädd i en hvit musslinsklädning, djupt urringad och med lifvet uppe under armarne, en- ligt tidens mod.
Armarne hänga rakt ned och ramen afskär dem på midten.
Det ljusbruna hå- ret är upplagdt i en knut på hjässan och hänger ned i några små lockar öfver pannan.
Ansikts- färgen är blek med fina blå ådror öfver tinnin- garne, näsan rak och kort.
De stora blå ögonen sitta temligen långt från hvarandra och blicka framåt med en inåtvänd, drömmande blick under de tunga ögonlocken, hvaröfver de fina ögonbrynen teckna sig högt uppe på pannan.
Munnen är liten och rund, nästan som på ett barn, och en liten smula öppen.
Det är i hela uttrycket hos denna helt unga kvinna något så allvarligt och enkelt, och porträttet har ingenting af det poserande och sentimentala, som var den tidens konst en svag sida.
Målaren har tydligen icke kunnat aflocka sin modell någon annan ställ- ning än den, som för henne var den enklaste och naturligaste.
Jag har alltid varit så förtjust i detta porträtt, att när jag kommer på visit till grefvinnan Louise,
IDUN 264 brukar hon alltid efter några minuter säga: » Nåå, skall du inle bort och hälsa på mormorsmor? » Och jag lyder alltid uppmaningen.
Det är så underligt att tänka på, att denna unga flicka, som på porträttet ser ut mot framtiden som mot ett obekant drömland, sedan har blifvit en gammal kvinna, har lefvat sitt långa lif, är död och försvunnen och förglömd af de kommande släktena!
Ja, det faller många vissnade löf till marken om hösten, och ingen sörjer öfver dem, + * * Porträttet var infattadt i en hvälfd ram, nästan som en ask, och denna ram började bli gammal och skröplig.
Grefvinnan hade ofta talat om, att hon skulle vilja sätta det i en annan, mera pas- sande infattning.
» Naturligtvis i stil — åh, naturligtvis! » Men den gamla ramen var för tung och klumpig för det lilla porträttet.
Då hände det en morgon, att jag fick bud från grefvinnan.
Hon bad mig komma, så skulle jag » få se något. » Mina tankar föllo först på ett par bronserade ljus- stakar, som skulle säljas på auktion efter en en- gelsk minister, och som jag visste, att hon hade ett godt öga till.
Men jag tog miste.
Grefvinnan mötte mig i sitt kabinett med en alldeles egen lifligbet i blick och miner.
I det hon räckte mig handen, sade h o n: » Vet du, hvad som har händt?
Du kan inte gissa det!
Jo, mormors mor har talat! » Jag tänkte genast på spöken.
Dessa rum inne- höllo allt för många minnen från svunna tiders lif, för att det skulle förvåna mig, om någon af de längst försvunna ägarne vid nattetid skulle smyga sig dit in för att sitta några ögonblick i en gammal favoritstol och drömma lifvets korta, smärtsamma historia om igen eller söka i de gamla byrålådorna efter något glömdt papper, som det icke skulle tillkomma profana ögon att se.
Men intet sådant hade händt Mormorsmor hade visat sig på ett helt annat och tydligt sätt, än om hon vid midnattstid skri- dit genom rummet och blåst ut ljuset på grefvin nans skrifbord.
Den där ramen hade fallit ned och gått sönder, och det hade visat sig, att den innehöll en lön- gömma, där en hel bundt fint gammalt papper låg hoplagdt.
Detta papper var fullskrifvet med tunna, spetsiga bokstäfver.
Bläcket var urblekt och pap- peret fullt af små bruna fläckar — rost eller tå- rar — hvad de nu måtte ha varit.
» Se, » sade grefvinnan och räckte mig pappers- bladen, » här kan du få veta något om mormors- mor; tag det med dig hem och läs det, och kan du göra något af det så var så god!
Endast inga familjenamn: ingenting, som kan ge oinvigda in- blick i min släkts enskilda angelägenheters Man kan lätt förstå, med hvilken ifver jag un- dersökte dessa gulnade blad, hvarpå ett lefvande människobarn en gång hade nedskrifvit sin hjär- tehistoria, men det var ingen lätt sak.
Stilen var svår att tyda, på många ställen oläslig, där bläc- ket alldeles bleknat.
Ofta funnos där häntydningar på personer och ställen, som jag icke kunde få förklaring på, och det var först efter att ha sam- talat med Louise och ett par af hennes släktin- gar, som jag fick allt klart för mig — så klart som man kan få det helt förgångna.
Det skrifna började med en tillägnan, som man har gifvit mig lof att skrifva ordagrant.
Där stod: J. Z — s.
Logogryf.
Fransk Jag nio lemmar alltid äger, och dem jag eder gifva vill.
Osynlig börda, som dock väger och trycker, så det räcker till.
E n frans i mörkare schattering på botten utaf färg så ljus.
För pullor små en rar traktering.
Hvad finnas plär i sorgehus.
Hvaraf ett tiotal vi äga.
Hvarefter mången lysten är.
Hvad man till vännen brukar säga.
Och hvad en sjöman ofta bär.
Två fiskar se ' n, jag tror kusiner, ty mycket likna de hvarann.
Hvem vid sin ankomst ofta hviner.
Hvad i hvar bod du alltid fann.
För hvem vårt knä vi bruka böja.
Ett djur uti sin ungdoms vår.
Hvem spricker, när den vill sig höja.
E n som blir klämd så det förslår.
Hvad plär i linneskåpet finnas?
Hur kvinnan man sig tänka vill.
Då hennes — hvad?
— vi gärna min- nas.
Ett djur med flit och gadd därtill.
gåta.
Cinq voyelles, une consonne, En franpais composent mon nome, Et je porte sur ma personne De quoi 1 ' écriré sans crayon.
Jag går vid sidan utaf alla, men stundom ock jag framför går.
Jag faller bredvid dem, som falla, men gladt med dem jag ock uppstår.
Ibland jag tycks så liten vara, men intensiv i alla fall.
Då ser man mig på afstånd bara, på nära håll jag växa skall.
Tro mig, jag följer er så gärna, I mänskor, på er vandring här!
Ej kan jag skydda er och värna, men trogen likaväl jag är.
Aritmogryf.
5 2 9 6 1 3 8 4 6 1 10 4 13 1 10 13 1 10 2 6 11 13 1 5 14 16 2 IS 7 6 11 13 1 10 13 4 6 1 ö 1 6 8 2 6 16 6 5 4 10 2 13 8 17 6 Orden äro: 1) Mansnamn, 2) en ö, 3) en världsstad, 4) kavallerist, 5) en i bibelhistorien omnämnd flod, 6) en farkost, 7) frukt, 8) en vidtberömd konstnär, 9) ett fortskaffningsmedel.
Begynnelsebokstäfverna bilda ett fruntimmersnamn.
Hildis.
Geografisk förvandlings- gåta.
1) 2) 3) 4) 5) skade dotter, som jag gör min syndabekännelse.
Jag vet icke, head du efter detta kommer alt tänka om din moder, men kanske skall du, som ålskar den man du har valt, förstå att kärleken är en makt, gent emot hvilken vi, svaga människor, stå maktlösa.
Jag har i allt försökt att uppfylla mina plikter mot din fader, mot dig och dina syskon, men hvem kan råda öfver sina drömmar f Dröm- marne om dagen och drömmarne om natten?
Och jag har syndat i mina drömmar.
Snart år- hela lifvets dröm förbi, men jag vill att du, når jag går bort, skall känna din moder. » Därpå följde en efterskrift: » Jag hade tänkt, att i dina egna händer nedlägga denna min bekännelse, när du satte dig upp i vagnen för att resa bort, men fegheten har hållit mig tillbaka.
Ännu en liten tid får jag behålla min hem- lighet.
Jag ger dig med till ditt nya hem det porträtt af mig, som du alltid önskat äga.
Hår i ramen gömmer jag de ord, jag helst i tysthet ville hviska dig.
Finner du dem, så är det försynens mening, att du skall veta allt.
Finner du dem icke, så tillätes det mig att ännu långe bevara det minne doldt, som för mig har varit lifvets stora innehåll Må himmelen låta dig ha funnit den sanna lyckan! » Till min högtålskade dotter Marie Sophie Louise.
Min bikt och testamente.
1 detta ögonblick, då du, min älskade dotter, Det var tydligt, att dottern aldrig hade funnit lämnar mina armar och ditt gamla fädernehem sin moders bikt.
Det låg orördt, som då det la- för att begifva dig bort som hustru till en man des ned bakom porträttet.
af ditt eget hjärtas val, känner jag ett oemot- (Forts.) ståndligt behof att en gång tala till dig och in- tet dölja för dig af det, som i mitt lif har varit afgörande.
Många gånger har jag önskat alt lätta mitt Innehållsförteckning.
hjärta för en person jag älskade, och på hvars Sofia Gisberg; af Claes Lundin (med porträtt).
— Mitt tystnad och tillgifvenhet jag kunde lita, men blyg- vackra barn.
.
.
!
poem af Daniel Fallström.
— Att aga an- dras barn; af Efraim Rosenius.
— Ättiksflaskan; skiss för heten, ja, skammen har hållit mig tillbaka.
af John Öländer.
— Till samtliga våra läsarinnor.
— Det år icke lätt att framträda inför dem, som Idun Ett Stockholmsoriginal: Anna Katarina Wallin (med porträtt).
ha älskat och ärat en, i sin sanna skepnad, att — Intryck fr&amp;n B e t l e h e m; för Idun af A — ' i — a {Adelaide visa sig i hela sin hjälplösa svaghet.
Men innan Ehrnrooth).
— Från Iduns läsekrets: » Låter barnen komma m i g.
.. » Några ord om inackorderingar.
— Ur notisbo- jag dör, känner jag, att jag en gång måste un- till ken.
— För ungdomen i h e m m e n.
— Teator och musik.
— derkasta mig detta, och det år till dig, min äl- En gammal historia; af Helena Nyblom.
— Tidsfordrif.
Se så, att stanna nu kan vara skäl.
Nu blott en färg, och så — farväl!
Bidrag mottagas med tacksamhet.
1893 rem-ben: stad i Tyskland.
än-tar: flod i Sverige.
os-art: stad i » ren-tag: stad i Afrika.
byn-orne: stad i Sverige.
6) hel-lom-gen: stad i Sverige.
7) last-ref: dansk ö.
8) belg-rem: stad i Österrike.
9) das-ty: stad i Sverige.
10) rof-säd-le: grufva i Sverige.
11) en-rak-bas: stat i Amerika.
12) m e n m i l: sjö i Sverige.
13) sik-ylle: badort i Sverige.
14) tall-apa: flod i Amerika.
15) mes-ina: stad i Frankrike.
16) or-flens: stad i Italien.
17) graf-bläs: svenskt län.
18) tak-rum: stad i Afrika.
19) mat-hes: flod i England.
20) boa-arg: stad i Sverige.
Begynnelsebokstäfverna bilda ett ord- språk.
— rs.
Den tjufaktige betjänten.
En person hade erhållit en korg med 90 flaskor vin, som han lät sin betjänt uppställa i källaren på så sätt, att inalles 25 funnos på hvardera si- dan och hvarannan grupp omfattade 6 flaskor, såsom nedanstående figur anvisar; Räkneuppgifter.
1.
Två fäder och två söner delade en gång tre sillar, ocb det oaktadt erhöll hvar och en en hel sill.
Hur gick det till?
2.
Huru skall man sammanställa talen 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 med hvarandra för att genom addition er- hålla 100.
Hvarje siffra får användas blott en gång.
3.
Man skall lägga 12 ett-öringar i tre rader, så att i hvarje rad fyra och i en rad 6 ett öringar ligga.
Ordgåta.
Sök 14 ord, hvilkas begynnelsebok- stäver utgöra namnet på en berömd Bkald och slutbokstäfverna nedifrån och uppåt namnet på ett af hans poem.
Orden äro j 1) Flicknamn, 2) stad i Belgien, 3) en bekant tidning, 4) berg i Finland, 5) stor bildhuggare, 6) krydda, 7) lärobok, 8) ö i Nord- sjön, 9) förkortadt flicknamn, 10) pro- vins i Belgien, 11) gossnamn, 12) stad i asiatiska Turkiet, 13 flod i Ryss- land, 14) ett räkneord.
Nanny och Signe.
6 11 6 1 6 (i 11 11 6 6 1 6 11 6 1 Betjänten stal vid tre olika tillfällen sammanlagdt 16 flaskor, första gången 8 stycken och de båda andra 4 styc- ken hvardera gången.
Icke dess min- dre fann ägaren vid hvarje besök i källaren 25 flaskor på hvardera sidan och 6 stycken i hvarannan grupp.
Hur hade tjufven ordnat flaskorna för hvarje gång?
Lösningar.
Logogryfen: Tidsfordrif; ris, röd, ridt, ö, tid, tös, söt, sir, is, frö, död, fris, elit, förr, röst, frid, döf, rör, dörr, drift, rös, född.
Charaden: Aftonbön.
Jfyllningsgätan: Vanilj, ritbok, kalkon, ly- ceum, Konrad, sötare.
Bokslafsspiralen: Man börjar läsa från J i spiralens midt hvar tredje ruta och får d å: » Jag stämde i i fågelsång m e d klar och munter röst.
Och hoppets blomma mången gång jag fäste vid mitt bröst. » n
