# ID: svediakorp-per926
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,191
# sentences: 706
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 3 (266) Prenumerationspris pr ar: Idun med Modetidning och kolorerade planscher _ kr 9 — [dun m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; 7: 50 Idun ensam &gt; 5.
— Fredagen den 20 januari 1893.
B y r å: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets n y a - Vas.)
Prenumeration sker ä alla anstalter i riket.
post- Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas &amp; byrån kl. 12-1.
Allm.
Telef.
61 47.
Huld i ne Beamish, Utgifnlngstld: b v i r j e h e l g f r i fredag lösnummersprfs 15 ora (vid född kompletteringar) Gernanäts Boktr.-Aktieb.
6:te arg.
A n n o n s p r i s: 35 öre pr nonparelllerad.
För •Platssökande » o. » Lediga platser- 35 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad m osandet-.
(" Edelweiss, ") O ljufva lott Alt lefva blott För hvad man B K Ö N A A T skådat; Att offer bli, Men vissna i Det ljus man förebådat!
Runeberg.
[ag såg en under- skön ängel vandra af och an här pä jorden, » förtäljer en öster- ländsk sagoberättare.
» Han vidrörde de gamla — då blefvo de unga.
Han trädde in till de fat- tiga — då blefvo de rika.
Han talade till de sorg- tyngde — då strålade deras anleten af glädje.
— » Hvem är väl denne härlige vandringsman? » sporde jag, och svaret löd: hans namn år döden.- » Ja, döden — förlossa- ren, salighetsbringaren ät enhvar af desse utvalde, som, änskönt de frän ofvan fått en hög maktfullkom- lighet sig förlänad, dock ödmjukt hörsammat Kristi betydelsefulla maningsord till lärjungarne: » Glädjens icke däröfver, att andarne äro eder underdånige, utan glädjens, att edra namn äro skrifna i himmelen. » (Luc.
10, 20).
När helst en sådan lju- sets härold, en vägrödjare för det godas, det heligas kommande gudsrike ned- lägger vandriugsstafven, då — det är ju vårt fasta kristua hopp — går den anförda sagans innebörd i en öfversvinneligt ljuf- lig uppfyllelse.
Därför är hon nu för visso i öfve jordisk mening ung, rik, glädjestrålande, hon, sierskan, som förliden jul- afton härstädes utandades sin sista suck, omgifven af de sina, och hvilkens bild med det älskliga tyc- ket, med » gudagnistan » i blicken, i dag genom denna tidning för föista gången framställes i det offent- liga.
Hvem hon var och hvartåt hennes lifsgärning syltade, därom skola några antydningar här lämnas af en, som står i en out- plånlig tacksamhetsskuld till henne för andlig väg- ledning och flerårig tro- fast vänskap.
Huldine Beamish — känd i literära kretsar uader sitt nom de plume: den enkla alpblommans namn — föddes i Stock- holm d.
16 april 1836.
För- äldrarne voro den frejdade kemisten, prof. Mosander, och hans maka, af holländsk härkomst, firad i det för- näma sällskapslifvet som talangfull och spirituel samt därtill en skönhet af första rangen.
Deras hem var på 1830 — 50-ta- len en af mötesplatserna för den tidens vittra och
13 I D U 1893 N Blott tvänne ömma bröst af lika kärlek brinna, De nog en vrå på jorden finna, Som rymma kan åt dem en koja och en graf.
J3.
eleganta Stockholm.
I hemmets sköte upp- växte ungmön, föräldrarnes enda dotter.
Till henne hade gått i arf från modern en blän- dande fägring, från fadern, den allvarlige ve- tenskapsmannen, högsintheten, den varma nit- älskan för medmänniskors bästa och sanning- sökarens spejande forskarelust.
Tidigt kring- svärmad af giljare, räckte hon, tjugutvåårig, sin hand åt en utländsk friare, den itländske gods- ägaren Richard Pigott Beamish.
Detta ja-ord var, enligt hvad det visade sig, ett för henne ödesdigert misstag.
En djupare andlig fränd- skap mellan man och hustru — den enda säkra grundvalen för varaktig äktenskaplig lycka — saknades helt och hållet i detta giftermål.
Omsider skildes de två, efter en femtonårig sammanlefnad, från hvarandra, ej genom juri- disk skilsmässa, men på grund af en ömsesi- dig enskild öfverenskommelse.
Nu, med återvunnen handlingsfrihet, griper hon sig an med att lefva och verka i över- ensstämmelse med de öfvertygelser i lifvets högsta frågor, som efter hand mognat bos henne under föregående perioder af ett — så- som hon själf beskrifvit det — så godt som outhärdligt lidande, » ett som väger mellan döds- kval och vansinne ».
Under de närmast följande åren uppslår hon för längre tidsskeden sina bopålar i Paris eller andra storstäder, eller vistas hon på vidsträckta resor i och utom Europa; hon besöker Hellas ' klassiska jord, Egypten, Konstantinopel, Jerusalem och andra orter i » det heliga landet ».
Härigenom samt i följd af utländska släktförbindelser blef hon under årens lopp en välbekant personlighet på måuga håll utanför svenska landamären, in- nerligt älskad, eldigt beundrad och uppburen af talrika hängifna vänner.
Alltid och alle- städes fördes sådana af tillskyndelsen i hennes väg.
Begärligt lyssnande till hvad hon hade att meddela flockades kring den madonnalika resenären män och kvinnor af skilda samhälls- klasser, trosbekännelser och bildningsgrader.
Furstar, statsmän, vetenskapsidkare, diktare, konstnärer i bredd med salongslifvets drottnin- gar, klosterbröder, religionslärare såväl som de praktiska värfveos män — se där hennes upp- vaktning, hvart hon än styrde kosan i olika länder och världsdelar.
I hvarje samkväm blef hon snart den personliga medelpunkt, som spred till de öfriga närvarande sitt väckande, värmande inflytande.
I hvilket slags omgif- ning hon än trädde in, gick det merendels så, att hon kom, sågs och segrade.
Var man för egen del underkunnig om ar- ten af hennes tjusningskraft, fann man det vara nästan själfklart, att det måste så gå.
H varför?
Därför att hennes » charme » var — då hon var rätt sig själf — väsentligen likartad med d e D, som i det förflutna utstrå- lade från en annan hugstor Kristi efterföl- jerska i anda och sanning, en af medeltids- kyrkans mest sympatiska » heliga », denna äng- lalika Katharina af Siena, till hvilken » Edel- weiss » blickade upp med brinnande, kärleks- full vördnad.
Mångfaldiga äro intygen om den- na Katharinas hardt när oemotståndliga makt öfver viljor och sinnelag.
När e n af Komas påfvar betygar, att ingen samtalat med henne, utan att därigenom hafva i någon mån blifvit » en bättre människa »; när en protestantisk kyrkohi- storiker vidgår, att hon utöfvade på alla » en hem- lighetsfull dragningskraft » till det goda — gif- va ej dylika vittnesbörd en vink om en sär- egen högre utrustning hos vissa särskildt be- nådade?
» Hvit magi », stark och sund » mag- netism » eller något annat slagord af enahanda kaliber skulle man antagligen nu för tiden i somliga läger vilja använda om ett sådant slags inflytande på andra.
Kristi apostel ger åt det ett annat namn, ett som träffar hjärtpunkten: » denna är segern, som öfvervinner världen: vår troh Nåväl: Kristus tron, som försätter hälleberg, som adlar och stålsätter den eljes skröplige, denna lefvande, segervissa tro låg till grund för hennes personliga » magi », hennes kufvande, eggande, luttrande makt öfver andra.
Genom tro och trostark bön införlifvad med honom, i hvilken » all gudomens fullhet bodde lekamligen », blef hon — » Edelweiss » — ett redskap att låta för många uppgå ett klarare, fylligare ljus öfver » den väg, som leder till lifvet. » Välsignelser från de af henne vägledde följ- de henne i spåren.
Då hon en vårdag sistlid- na år nödgades slita sig lös från sitt älskade Siena, där hon uppehållit sig ett par månader under en resa i Italien, skildes en from klos- terförestånderska i Katharinas stad frän henne med dessa afskedsord: » Jag skall bedja Gud, att han måtte göra er till en ny Katharina. » Stora hyllningsord; men — huru fatta deras egentliga mening?
Hon, till hvilka de ställ- des, tolkade dem så: äfven den minste ibland oss kan — är han blott trogen i det lilla, det särskildt åt honom anförtrodda — komma åstad hvad oförgängligt är i gudsrikets tjänst, lika väl som hon, öfver hvars husdörr i hennes födelsestad den inskriften står ristad: » Här bodde Katharina, Kristi brud. » Katharinas lif kan och bör — skrifver » Edel- weiss » i fängslande skildringar från Siena (in- förda i » Nya Dagligt Allehanda ») — för oss alla varda till » en påminnelse om hvad en människa, hängifven Gud, förmår uträtta i hans kraft.
Denna kraft, denna nåd har ej dött med något helgon, som lämnat det jordiska.
Lef du i Gud, och du skall se, hvad därige- nom kan uträttas!
Äfven du kan hjälpa till att frälsa tusentals själar. » Huru lifligt stå ej för min hågkomst några sköna sommardagar under året 1888, hvilka jag hade förmånen få tillbringa på ett aristo- kratiskt herresäte i södra England, dit inbjuden att hålla föredrag!
En lysande skara gäster — bortåt ett hundratal — var samlad där- städes, alla af hög bildning, de flesta af fram- skjuten samhällsställning.
Där fanns ej brist på snille och lärdom, ej på berömda namn och klin- gande titlar.
Men hvem var väl dessa festliga dagars » great attraction », den, kring hvilken in- tresset synbarligen samlade sig med stigande styrka?
Ingen annan än vår själfulla lands- maninna, äfven hon för tillfället en gäst hos ställets ädla värdfolk, lord och lady Mount Temple.
Hennes liksom inspirerade utlåtanden i religiösa spörsmål verkade — lätt iakttog man det — likt tändande gnistor.
Förtroliga samtal med henne tycktes stundom för en och annan öppna uya synvidder öfver själslifvets dunklare regioner, öfver vårt samband med Gud och denna öfversinnliga värld, om hvilken det heter i Goethes » Faust »: J - IDNER.
&gt;Ej andevärlden själf är eluten; Din (jäl är stängd, din håg är död.
Upp, lärling, bada oförtruten En jordisk barm i morgonglöd! » Det var just efter ett sådant samtal som den vördnadsvärde slottsherren själf yttrade, böjande djupt inför henne sitt silfverlockiga hufvud: » Helt visst är Ni en af Guds ut- valda!
Det förstår och känner man. » Med jubel påminte hon sig ofta det ytt- randet af den nu aflidne lord Mount Temple.
Naturligt nog: genom detsamma slöt sig ju en af vårt tidehvarfs ypperste kristne männi- skovänner, en sveklös, barnafrom Nathanaels- natur, till den lifsuppgift, som var hennes allt — till Edelweiss-tmkeris hvita, fläckfria baner.
Edelweiss-tanken — hvad menas väl där- med?
fråga förmodligen, undrande, de som ge- nomögna dessa rader.
Svaret kan i korthet sammanfattas så: tanken är till sin kärna ej ny, men uråldrig.
Första gången den uttala- des, ägde den följande ordalydelse: » En annan grund kan ingen lägga än den, som lagd är: Jesus Kristus. » För den tanken stego tros- vittnena i kristendomens urtid fröjdefullt på bålet eller läto sig på arenan sönderslitas af vilddjuren.
I våra dagar, den hädiska förne- kelsens, det ondskefulla Kristushatets ulfvatid, gäller det för det sannas och godas stridsmän att, fylkade omkring samma evighetstanke, oför- sagdt upptaga kampen emot lögnens och lu- stans vilddjur i mänuiskohamn.
Nu liksom fordom gäller det för korsriddaren att härda ut på sin post — likt edelweissen, som på alpens topp, med blicken riktad uppåt, trotsar stormens raseri och den allt annat ödeläggande kölden.
Då skall på honom det löftet gå i fullbordan, att » den som bortkastar sitt lif, han skall vinna det. » Så tydes Edelweiss-tankens mening i en gripande liten dikt, tillägnad i fråga varande tankes svenska banérförerska af en bland hen- nes meningsfränder i utlandet.
Under öfver- skriften: » Edelweiss, Noble et blanche, (ä ma chére Madame Beamish) » läsas följande strofer: JNUI arbre protecteur sur elle ne Pour qu ' elle puisse en paix naitre, Et durant tout le temps qu ' on Ja Nul parfum de son sein dans les se penche croJtre et mourir!
voit s ' entreouvrir airs ne s ' épanche.
Elle n ' entend jamais murmurer le zéphyre, Mais gronder les torrents et tonner 1 ' avalanche, Belle dans sa paleur, son nom est noble et blanche, Et le vent froid du Nord passé sans la flétrir.
Chaste fleur, je te prends désormais pour devise, O fille du glacier qui sous le ciel s ' irise, Quand j e souffre, je pense ä 1 ' amour immortel!
A toi l ' air libre et pur et les Alpes hautaines, Leurs horizons sans fin et leurs splendeurs sereines — A moi la region plus pure encore du ciel! » » Då jag lider, tänker jag på den gudomliga kärleken » — Guds i Kristus uppenbarade kär- lek!
Det, att frälsningens väg går — undan- tagslöst — genom lidandets dälder — var för » Edelweiss » en erfarenhetssanning.
Sjelf hade hon ingalunda grubblat sig till, men i främsta rummet lefvat och lidit sig till den trosviss- het, som blef hennes lifs ankargruud Det stod fast för henne, att denna på sådan väg eröfrade förtröstansfulla visshet hade, när den fått helt genomtränga henne, låtit nya kraft- flöden framkvälla i hennes andelif.
Därför
IDUN 1893 lät hon sig angeläget vara att hos andra in- skärpa lidandets höga betydelse såsom ett af en gudomlig vishet för människan anordnadt uppfostringsmedel.
Hon tror sig » kunna utan tvekan säga, att ingen kan varda andligen pånyttfödd, ingen kan uppnå befrielse från materiens bojor, som ej med tro och under- gifvenhet vandrat den korta, men ytterst pröf- vande vågen, som för ifrån Gethsemane till Golgatha. » Dåraktigt vore det i sanning af oss att vilja med vår kortsynta klokskap mäst- ra denna en högre vishets frälsningsplan.
Med rätta sjunga vi ju i vår svenska psalm: » Ju mera under korset böjd, dess mera öfver jorden höjd. » » Själfva via dolorosa » — utropar hon — » har sin andliga tjusning; äfven den kan er- bjuda skugga, blommor och hviloställen.
Den är smal, men den för oafbrutet uppåt.
Mellan hvarje lidandets station erhåller den modiga själen, som går framåt, en friskare luft och en större, vidgad utsikt. » Citaten äro hämtade ur en för något mer än tre år sedan af henne utgifven bok, till- ägnad » den tänkande allmänheten », hvilken bok nyligen utkommit i en af en nordameri- kansk förläggare ombesörjd öfversättning till engelskan.
Till denna skrift — » Spiritismen i dess rätta belysning » af Edelweiss (Stock- holm, Looström &amp; C:os förlag) — hänvisar jag den benägne läsare, som önskar närmare upplysning om hvad författarinnan förstår med den » friskare luft », den » vidgade utsikt », hon bebådar åt de förkämpar för Edelweiss-tanken, som troget följa den törnekrönte försonaren på själfuppoffringens och det ståndaktigt burna lidandets stråt.
Här kan — pä grund af ut- rymmets knapphet — blott sägas det, att hon, skarpt särskiljande mellan ett högre, andligare åskådningssätt, åt hvilket hon ger benämnin- gen spiritualism, och den, enligt hennes me- ning, lägre, jordbundna s. k. spiritismen, fram- träder såsom en » öfveitygad och troende spi- ritualist ».
I egenskap af en sådan förklarar hon sig tro » på det samband med den högsta sferen af andevärlden, som endast kommer Kristi verklige efterföljare till del.
Desse komma därigenom i åtnjutande af uppfyllelsen af Kristi eget löfte, att han skulle sända hugsvalaren, den Helige ande till dem. » — » Med hug- svalaren » — säger hon vidare — » bör man här förstå den från Gud själf utgående kraft, som upprätthåller och stärker i lifvets allra svåraste pröfningar, och som anförtros åt de heliga änglar och andeväsen, som af Gud fått i uppdrag att upplysa och skydda de männi- skor, som äro i nöd, och som äro i stånd att mottaga den gudomliga nåden.
Kristus själf ägde i allra högsta grad detta underbara sam- band med himmelska makter, och han lofvade sina efterföljare, att denna andens utgjutelse skulle efter hans död äfven blifva dem be- skärd.
Hade ej detta löfte uppfyllts, månne då martyrernas härskaror någonsin bildat sig för att, till hvad pris som helst, slutligen rycka ned en del af himmelen till jorden? » nade om härskarinnans fina, friska skönhets- sinne, mycket om hennes trängtan mot » de ting, som efvantill äro ?.
För henne bestod dock hvilan i hemmet som oftast blott i ett ombyte af hjälpmedel vid det rastlösa arbetet för andras välfärd.
» Tjäna, tjäna / » utbrister Kundry, påverkad af en himlaboren kärlek, i sista akten af » Parsifal », Richard Wagners storslagna, af kristna idéer bräddfyllda musik- drama.
De lystringsorden hade äfven för » Edelweiss » blifvit verksamhetens A och O. Huru vänligt öppnade hon ej sin dörr på vid gafvel för mången i tvifvel famlande, som dri- stat söka tillträde hos damen med det utsökta, intagande sättet att vara, lockad måhända af det han försport om hennes hjärtegodhet, hen- nes glänsande begåfoing, hennes märkliga rön på det psykiska området (jfr hennes i det före- gående omnämnda bok!).
Huru träget flög ej hennes penna öfver papperet, dag efter dag, till besvarande af de bref från nära och fjär- ran — ofta afhandlande tillvarons lifsfrågor — som, hvar hon än vistades, hopade sig på hen- nes skrifbord!
Huru underbart förbereddes hon ej för sin lefnads viktigaste handling — stiftandet af Edelweiss-förbundet — genom en lad af i ett dvallikt, hälft medvetslöst till- stånd af henne undfångna visioner, af hennes vänner upptecknade praktfulla symboliska ord- målningar, i hvilka ej sällan en Fra Angelicos oskuldsfulla trosglöd förmäles med en Rafaels eller en Michael Angelos sublima tankeflykt!
» Edelweiss-förbuodets » bestämmelse har re- dan kortligen angifvits i pressens minnesrunor öfver detta förbunds stiftarinna.
Det är en- ligt stadgarne afsedt att bilda » en kärntrupp af personer, som öppet och oförskräckt erkän- na sig vilja tjäna Gud — d. v. s. det heli- ga, det sanna, det goda ».
Medlemmarne sam- las » blott för att strida under Kristi baner med » kärlek och renbet » till lösen och » näs- tans lycka min sällhet » till valspråk. » Förbundets värde skall framdeles — det säger sig själft — uppskattas efter frukterna af dess verksamhet.
Ännu har det ej kunnat träda fram inför offentligheten.
Tager man tillbörlig hänsyn till förbundets — ej minst i vår tid — högeligen bebjärtansvärda syfte — hvilken ärlig vän till Kristus och hans » Ijuf- liga och glada bådskap » till en andligt nöd- lidande mänsklighet skall då kunna annat än instämma i ett hjärtevarmt: välsignelse öfver den ädla stiftarinnans verk!
Om henne och om sådana som hon gälla ovedersägligen den odödlige finske skaldens ord: » Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt dens, som går och snart skall glömmas; » men — — — — » med famnen sträckt mot morgonrodnan. » Carl von Bergen.
© H ö * Jag nödgas sluta.
Det har, dess värre, ej förunnats mig att denna gäng skildra den oförgätliga hädangångnas själavårdande verk- samhet i andra riktningar, sedan hon, efter färder kring land och haf, blifvit bofast i vår hufvudstad.
» En vrå af paradiset » — så be- nämndes en gång af en vidt berest främling hennes bostad (i grosshandlaren N. Sörensens ståtliga hus, 11 Blasieholmatorg), där allt vitt- fram så safta, öu min lätta slup, min lefnaös farfost, öf » er öunfelt » ätten, od) frufta ej för öe föröolöa öjup, räös icfe farorna öen mörfa natten!
^äst blicfen staöigt på fompassens nål, t meö= od) mot » irtö » ill t) on rätt öig föra, od) låt, på » ägen till ö m resas mål, sireners sånger ej öitt sinne störa.
19 &lt;£n fyrbåf ser öu blänfa t) är od) öär i t » efans och, öet s » a g a moöets stunöer, fyan » i s a r p å öe bränningar od) sfär, öu måste unöfly för att ej gå unöer.
Snart jämnare på lif » ets ocean, snart mera tryggt öin farfost framåt gliöer, tills änötligen tjan s o m öen äöla s » a n, så örömlift tyst, in uti fyamnen sfriöer.
Det » a r ju icfe till " öe sällas 5 " meö ungöomslust öu » ille fosan ställa?
— Hej, t / är på frtösäll fust, » i ö stormfri sjö öu önsfaöe öitt anfarc få fälla.
P i ö öenna stranö, belyst af aftonsol, öär trastens rena f » äöe t) örs från sfogen, öär ljufligt öoftar » änsfapens » i o l od) öina m ö ö o r s såöö till sförö står mogen.
f^harfotte ^indholm.
I förlofningsdagar.
et finnes ingen större omhvälfning i en ung kvinnas lif än den, då en man be- gärt och erhållit löfte om hennes hand.
Förut har hon så att säga lefvat sitt eget lif, och nu skall hon med ens flyttas in i en helt ny lifssfer.
För många är förlofoingstiden intet annat än ett rus af sällhet med oafbrutna för- ströelser, som så upptaga de båda kontrahen- ternas tid, att de rent af sakna tillfälle att lära känna hvarandra.
För dem består sam- manvaron under förlofningstiden af ideligen upprepade kärleksförklaringar och ömhetsbe- tygelser, och då den tid, de tillbringa i hvar- andras sällskap, är så ytterst knappt tilltagen, fortsätta de utbytandet af smekningar i hur stort sällskap som helst på ett så ogeneradt sätt, att det kunde komma betraktaren att betvifla deras sunda förnuft; också behandlas ofta förlofvadt folk med ett sorts öfversky- lande öfverseende, som vi eljes spara till de svagsinte eller på annat sätt vanlottade.
Men detta är ett beklagligt missförhållande.
Att den djupa, innerliga lycka, som de två måste känna, hvilka älska och nu funnit hvar- andra, skall framlysa i hela deras väsen, tal och sätt, är ju så naturligt, men denna lycka borde vara för djup, för helig och stor att på ett dylikt vis torgföras, » att skrynklas ned af obekanta händer », ty — som Snoilsky vidare säger i sitt » Noli me tangeie » — » käns- lans helgedom bör aldrig hållas fal. » Hvad som äfven brukar upptaga en stor del af den dyrbara förlofningstiden, är detta oafbrutna vandrande ur magasin i magasin för anskaffande af alla de tusentals ting, som vi nu lärt oss anse snart sagdt nödvändiga.
Och det kan ju icke nekas, att detta att anskaffa och ordna det blifvande hemmet är en mycket viktig sak för de unga.
Men månne det icke ofta kunde göras på mindre tid, för ringare kostnad, om äfven här den unga fästmön re- presenterade förståndet och eftertanken, i stället för att hon så ofta gör motsatsen.
Finnes det råd att anskaffa ett vackert och gediget bo, så är detta både roligt och önskvärdt, ty
I D U N 20 boet är ju bestämdt att stå sig under en lång följd af år; äfven en och annan lyxartikel gör alltid godt, i det att den pryder sin plats.
Men det tanklösa köpandet af allt detta mo- derna kram i japanesisk, kinesisk, venetiansk, fornnordisk och allt, hvad de beta, stilarne, är absolut förkastligt, ifall icke kontrahenterna rent af äro rika och anse hyttorna, kopparne, brickorna, spjuten och schalarne alldeles nöd- vändiga för sin lycka, ty i så fall » jeder fttr sein Geld was ihm gefällt ».
Men antaga vi, att ett ungt par har sin bestämda summa till bosättningen, hvilken icke får öfverstigas, då har fästmön tillfälle att ut- veckla förstånd, omdöme och smak.
Möblerna böra vara bekväma, vackra och solida, ej » blot till lyst » som dessa små expositionsting, chaise- longuer, puffar, kaststolar och hvad de allt heta, äro.
Inga så ömtåliga tyger böra väljas, att man behöfver blifva rädd och strax fälla ned gardinerna, då en liten diskret vintersol- stråle tittar in, och inga så ömtåliga eller dyr- bara saker böra finnas i ett hem, att då längre fram små mindre diskreta solstrålar smyga om- kring, det behöfver låta: » Nej, inte gå dit in, och inte dit in! » Vi borde aldrig ha så fint, att det blir för fint åt oss själfva!
— Härmed vill jag inte ha sagt, att hemmet ej bör ordnas med smak.
— Jo men, riktigt vackert bör det vara, med en och annan vac- ker tafla, om man så hafva kan, bokbord och speglar, små förtroliga hörn, en riktigt treflig hvardagsplats och så blommor, bladväxter i hörnen, blommande växter framme i solen i fönstern, värme, luft, ljus och kärlek.
— Inte sant?
Kan inte det sättet att ordna det blif- vande hemmet vara lika bra som ett förmak ä Louis X I V och ett kabinett ä la Pompadour.
Så kommer linneutstyrseln!
Ja, är det något bevändt med fästmön, så vill hon gärna sy de största, vackraste monogram på allt, märk, på allt sitt linne.
Den stackaren syr de sista veckorna före bröllopet, så att hon knappast hänger ihop.
Hon har föga eller ingen tid för att promenera, tala och sällskapa med sin fästman; hon skulle vara en alldeles pliktför- gäten varelse, om hon ginge ifrån monogram- men, de stora, vackra monogrammen i klump- söm, som bleka hennes kinder och dem fäst- mannen önskar dit pepparn växer.
Kanhända ser hon en gång, då de äro gifta, med missmod på de där vackra lyxarbetena, som togo så mycket af hennes tid och tankar under den tid, då fästmannen städse var redo att uppsöka hennes sällskap och inviga henne i alla sina tankar, planer och förhoppningar.
Hvad som en gång försummas, kan ofta icke fås tillbaka, och fästmöns varmaste bemödande borde vara att få blick och intresse för det, som upptar fästmannens tid och tankar.
Hon bör göra hans intressen till sina, de tu böra blifva ett.
Den unga fästmön har ju i de flesta fall förvärfvat föräldrarnes åsikter och tänkesätt.
Hvad fadren yttrat som sin åsikt i de sociala frågorna och frågorna för dagen, det har oftast utan vidare reflexion äf- ven blifvit hennes uppfattning.
Den unga flic- kan är ju framför allt sina föräldrars barn och blir, hvad hemmet danat henne till.
Men nu, i och med att hon förlofvar sig, kommer ett nytt element in i hennes lif, en man, som måhända icke har en enda tanke, en enda åsikt lik dem, hennes föräldrar hysa, och hvilka hon lärt sig anse för det rätta.
Strax står hon inför en konflikt.
Fästmös-tiden är särdeles rik på konflikter.
Föräldrarne fordra ofta samma uppmärksam- het, samma ömhet af dottern som förut, och fästmannen fordrar henne helt för sig.
Mycket, 189S mycket ofta glömma herrar fästmän de djupa rötter, som hvarje god dotter slagit i hemmets mark, och vilja stundom ganska hänsynslöst med ens upprycka den älskade ur hemmets jordmån.
Gent emot allt detta har nu en förståndig liten fästmö att ställa sig så, att hon om möj- ligt icke sviker någon af sina plikter, men hon har att ihågkomma, att den blifvande maken ovillkorligen har den största rättigheten till hennes tid och tankar; och detta brukar sällan falla sig svårt för henne.
Den nya stigen är sä lätt att slå in på, då kärleken banar vägen.
Men icke blott en god vilja behöfves; det be- höfves förstånd, eftertanke, uppmärksamhet pä sig själf och först och sist uppoffrande kärlek.
Hvar och en har sin svaghet, och en god fästmö försöker att just blifva det, som hennes blifvande make önskar och väntar af henne.
Om du nu till exempel är mycket musikalisk och brukar sitta timvis vid pianot och så får en fästman, som är en smula läckergom, men just inte svärmar för musik, så akta dig väl att trötta honom med din musik och att visa dig intresselös för hans matlagning.
Gå en och annan timme ifrån instrumentet och tag i stället ihop med slef och visp!
Tro icke, att jag vill, att du Bkall lägga bort din kära mu- sik för det, nej, visst icke!
Du skall endast gifva honom god mat först och god musik sedan, kanske till en början i små doser — helt försiktigt.
Var bara lugn, det blir snart han, som kommer och ber dig: » Sjung den biten, du sjöng i går, då jag kom! » Ja, vill man blott de första gångerna i sakt- mod och kärlek lämpa sig efter hvarandra, där möjligen några kanter mötas, är det märkvär- digt, hur äkta makar fort nog förenas om samma tycken.
De glömma snart, att det fanns en tid, då de voro så olika som eld och vatten.
Den förståndiga, kärleksfulla kvin- nan » fyller alla bråddjup och stiger öfver alla höjder. » Icke så, att hon skall vare sig som fästmö eller hustru i allt blindt lyda och rätta sig efter mannens önskningar, då dessa måhända äro oförståndiga, ja, rent af orätta, men hon bör aldrig med kyla och hårdhet sätta sig emot honom.
Älskar han sin fästmö, så skall hen nes framställning, då hon vädjar till hans bättre jag, sällan lörklinga ohörd, och dessutom skola hans kärlek och aktning för henne, om hon vetat att förskaffa sig dem, ovillkorligen hindra honom att framställa sig så, som han vet, att hon skulle ogilla och sörja öfver.
Så skall hon vinna sitt goda inflytande öfver honom, icke genom förmaningar och predikningar, hvar- till hon gent emot honom måhända icke är vuxen, utan därigenom att hon i hela sitt för- hållande till honom bemödar sig om att vara så, att hans kärlek, förtroende och aktning för henne ständigt blifva större, att han icke för allt i världen vare sig i ord eller handling skulle vilja göra något, som kunde minska hennes obegränsade tro till honom.
Så säger Monod: » Det största inflytande, som finnes på jorden, såväl till godt som ondt, är doldt i kvinnans hand. » Ja, inflytande är makt, men med makt följer ansvar.
Se därför till, du unga kvinna, huru du använder ditt infly- tande; din egen lycka och din blifvande makes bero härpå, och inför honom, inför dig själf, inför mänskligheten och inför Gud skall du en dag aflägga räkenskap för, huru du brukat det!
, L. v. O. Fliekvänskap.
Skiss för Idun af J a n e G e r n a r i d t.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
et klack till i Ingeborg, när läraren i matematik kallade fram Julje, men den långa smala danskan slingrade sig bort till svarta talian, lat och mjuk som en orm.
Där stod hon, alldeles oberörd af sin egen okunnighet, men med en så mild, smältande och likväl stadig blick i de ljusblå ögonen, att den stackars läraren rodnade.
» H m, » sade han, » det är besynnerligt, att Julia står sig så slätt i skolan, när hon reder sig så pass i skrifningarna.
Ingeborg Cederstrand! » Och Ingeborg kom fram, hon var frånva- rande och osäker, föreståndarinnan hade bedt att få tala med Julje och henne efter skolans slut.
Det var med ängsliga sinnen de båda trädde in i hennes rum och mötte de forskande ögonen.
Man hade trot sig märka, att det inte stod rätt till med Julias skrifningar.
Kunde Ingeborg på samvete försäkra, att hon inte lämnat henne någon hjälp?
Julje rörde sig icke, såg icke upp, men Ingeborg kände det, som om vännen talat till henne med de häftiga slagen af sitt hjärta, och det gaf henne styrka att slå upp ögonen: H o n hade icke hjälpt Julje på annat sätt än att de resonnerat, när de gått hem om dagarna.
Nå, godt, men det vore kanhända fördel- aktigare, om Julia hörde litet mer på reson- nemangen i skolan.
Ingeborg var mycket blek, när hon stängde dörren till föreståndarinnans rum, men Julje dansade ned för trapporna: » D u söde, dejlige, » sade hon och fick Ingeborg om lifvet.
Sitta och sluka hvart ord de sade under timmarne, det brydde hon sig katten om.
» Man skall ju ändå till att glömma det en gång, » sade hon, och det roligaste var i alla fall det man läste på egen hand.
Men en eftermiddag kom hon och hängde sig tungt på Ingeborgs arm.
Hon hade läst något — Ingeborg kunde inte tänka sig hvad det var — någonting rysligt.
Det fanns ingen gud.
.
.
Nej.
.
.
Och själen var bara en verk- samhet i hjärnan och allt var slut med dö- den.
Då kunde man ju så gärna kasta sig i sjön med detsamma och gå till botten som en katt, som fått en sten om halsen, för att han inte skall komma upp igen.
Allt var mörkt och hela lifvet var eländigt.
O, du Ingeborg, du Ingeborg!
Den långa mjuka kroppen bröts som ett rö, och hufvudet föll tungt mot vännens: Säg — säg — var det inte förfärligt?
Ja — Ingeborg tyckte också, att det var förfärligt.
» Men det finns nog de, » om helst villja dö som en katt, som fått en sten om halsen, som du säger, J u l j e.
.
.
Pappa — Jag vet inte, om han tror på något.
Det låter inte så, när han talar med doktorn därhemma.
Till mig säger han förstås ingenting. » Men om också hvarenda människa på jorden kunde dö på det sättet, så var det omöjligt för Julje.
För henne måste det finnas något annat — om Ingeborg var så säker på allt i världen som på det!
Nå hvarför var Ingeborg så säker på det då?
Det ville Julje veta.
Ah — Julje var inte som andra.
» Jag tycker, när du talar, så är det inte som när andra människor säga något. »
IDUN 1893 » Hur är det då? » Julje smålog.
» Det är » — nej, hon hade så svårt att säga det.
» Som när man hör vers, » sade hon efter en stund, mycket lågt, med sänkt hufvud.
Ja — Julje kände det själf; hon var inte som folk i allmänhet, och hon tyckte inte om folk i allmänhet; det skulle vara något aparte.
» Om du hade varit som de andra i skolan skulle jag aldrig tagit dig till bästa vän. » » Skulle du inte? » frågade Ingeborg med ett par ögon, som glänste i skymningen.
» Ä r jag så där — aparte? » Julje nickade.
Ingeborg kände inte marken under sina fötter.
Och där den nu låg, krokig, half- mörk, med sina två rader af sneda och vinda gamla hus, rymde hennes gata en större här- lighet än himmelen med alla sina stjärnor.
Hon skulle vilja tacka någon — Gud — lifvet — Julje.
Mycket ljufva tårar runno, stora och ljumma, ned för hennes kinder; det var så bra, att det var skumt.
Ingen såg det.
Att kunna vara en vän, det var visst nå- got mycket stort, hon tänkte länge däröfver, sedan de skilts åt.
Om det var något hon ville af hela sin själ, så var det visst detta: lära sig fatta vänskapen, som var något så högt.
Måtte jag kunna förstå den mer och mer och bättre och bättre!
Måtte jag kunna förstå Julje!
* * * En morgon Ingeborg kom i skolan fick hon se Julje stå och tala med eu flicka i lång klädning och uppsatt hår.
» Hvad är det för en? » frågade hon, så snart hon fått vän- nen för sig själf: » Någon, som skall läsa med småungarna? » » Nej, hon skall gå i skolan.
Hon tycker själf det är så galet, för hon har gått och läst.
Men de villja visst, att hon skall ha nå- got att göra, och därför skall hon vara med om några timmar, språk och historia, säger hon.
Ska vi gå bort och tala om hvad vi hålla pä med? » Och Julje vände sig mjukt och obesvärad till den nya; det kunde inte vara så trefligt att följa med i historia just nu, de höllo på att repetera.
.
.
» Fröken är danska? » afbröt den främman- de lifligt; det var något fullvuxet och ledigt öfver henne, och Ingeborg iakttog henne på afstånd — stum, med stora ögon och en känsla af, att hon icke alls hörde till dem.
» Ja, jag är danska, » sade Julje, » det vill säga vi ha flyttat öfver till Sverige och ha en egendom uppe i Småland.
Jag vet snart inte, hvart jag hör.
.
.
Fröken märkte, att jag bryter?
» » Ja, och så.
.
.
Det är det egna med dan- skorna, att man alltid känner igen dem.
.
.
» Och den främmande flickans ögon fästes på medaljongen, som hängde i sammetsbandet omkring Juljes hals.
Nästa morgon var den borta.
» Känn, » sade Julje till Ingeborg, » jag har korset. » » Hvarför har du det? » » Ah, det skall väl vara någon fason på en.
Hon säger, att hon kan profva en 5 — 6 gånger bara för att få ett lif att sitta. » » H o n » var den nya.
Ingeborg knnde inte förstå det: profva en 5 — 6 gånger !.
.
.
Hon såg ned på sitt bluslif; det var knappt sömmerskan fått taga måtten gång!
— Hon hade klagat för fadren, och Ingeborg hade gråtit och tjutit och fått både sax och alen efter sig.
En sådan unge var hon ännu, fast hon gick i sjätte klassen och hade Julje Begtrup till bästa vän.
.
.
» Har det sett på hennes naglar? » — Det var Julje, som gjorde denna fråga, när de gingo hem en middag.
» Jag ville veta, hur hon fick dem så blanka, och då svarade hon, att hon gned dem med sämskskinn.
Det skall jag också skaffa mig. » Ingeborg betraktade sina; de voro icke för vackra, hon brukade bita dem.
» Jag tycker, hon ser vådligt bra ut, » sade Julje.
» Hon är inte alls som de andra i skolan.
V e t du hvad — hon tänker sig till teatern. » Och ögonen lyste vid denna troll- formel till allt som var äfventyr och roman- tik.
» Men säg det inte till en människa! » » Nej, hvem sknlle jag säga det till? » frå- gade Ingeborg och såg upp med tunga ögon.
» Hennes föräldrar vill inte höra talas om det, men hon rymmer, säger hon.
Gud — du skulle höra henne läsa vers.
Det är så det går kalla kårar öfver ryggen på en.
Att vara eller icke vara, det är frågan.
.
.
» » Hon skall väl inte spela Hamlet åtmin- stone, » sade den lilla Ingeborg torrt, men med hjärtat dödssjukt af sorg.
Julje brydde sig inte längre om henne.
Det var ett skratt och ett prat hvar gång Julje Begtrup träffade den nya.
Och Julje deklamerade och polerade sina naglar och sade, att hon var » kvinna » — Ingeborg för- stod sig inte på det.
Nej.
Men Maggie for- stod det — Maggie det var den nya.
— Nu skulle Julje sätta upp sitt hår — — — Det kunde vara för barnungar att gå med flätor på ryggen; henne passade det inte längre, hon var för gammal: sexton år.
En dag visade sig också Julje i morgon- bönen med en frisyr, som var en trogen kopia af Maggies, och som gjorde henne ett hälft hufvud högre.
» Jag har satt upp mitt hår, jag har satt upp mitt hår, jag har satt upp mitt hår, » upprepade hon med svindlande hastighet för hvar flicka hon gick förbi, innan någon ens hunnit öppna munnen till ett ut- rop.
Platsen bredvid iDgeborg låtsade hon icke se; det stod en ledig stol vid sidan om den nya.
Under Iofstunden gingo de arm i arm, båda lika smärta, nästan lika långa, med kjolar, som stötte i golfvet, oclrdetta uppvridna hår.
Ingeborg stod och betraktade dem i en vrå.
Hon kände sig så hopplöst liten och obetyd- lig med sin korta klädning och sina fjorton år.
» Jag hatar dig, » hviskade hon för sig själf med ögonen i den nya.
Hjärtat svällde i hennes bröst.
Den som hade varit som Simson!
Den som hade kunnat störta huset och begrafva sig själf under ruinerna!
Efter skolans slut gick hon fram till Julje: » Ä r du ond på mig? » frågade hon.
» Nej, hur kan du tro det? » 21 » Nej, jag skall gå med Maggie i dag, » sade den andra kallt.
» Jaså. » Ingeborg tog sina böcker och gick långsamt ned för trappan, men när de båda flickorna gledo förbi henne, hade hon kunnat skrika af lidelse.
Inte gå efter dem — inte gå efter dem; — hon rätade upp sig och knöt sina händer, men med en snyft- ning, som nästan kväfde henne, följde hon dem som en hund uppåt trottoaren, framåt Kvarngatan.
Där veko de af!
H o n ville ropa, tyckte att hon ropade, att de måste höra det, förstå det: Det är min väg och min gata, min, min, min.
.
.
Alltjämt gingo de där framför henne; Julje med sina ojämna, litet släpande steg och den där knycken i veka lifvet, när hon böjde sig fram och hviskade något till den andra.
Ingeborg kunde icke se dem; hon hade gått in i sin port och ringt på dörren.
Det kom någon och öppnade, någon talade till henne, hon hängde upp sin kappa och gick in till sig.
Med en blick, för hvilken all- ting svindlade, såg hon sig omkring i rum- met.
Hela världen var en annnan, människorna annorlunda, men här inne var allt sig likt: skrifböckerna på ena sidan af bordet, lexi- konen på den andra och knifven.
.
.
knif- ven.
.
.
Hon hade stött den i handleden, men när hon såg blodet, blef hon rädd och fick upp näsduken och surrade den hårdt om ar- men och bet i ena snibben för att få en knut.
Om hon skurit af pulsådern och allt varit slut inom en stund!
.
.
.
Hennes hjärta dar- rade; hon vågade icke ens tänka denna tan- ke, men blodet hade icke sprutat upp; det var ingen fara, ingen fara.
Med läppar, som ännu skälfde, smålog hon öfver det oför- klarliga, att hon hade gjort det, detta med knifven, som hon tänkt på så många gån- ger, då fadren varit ond, då hon känt sig olycklig.
Han skulle aldrig få reda på det, ingen skulle få reda på det, icke ens J u l.
.
.
Det blef tyst och kallt i henne.
Det var väl den hon sist skulle förtro sig åt, min Gud!
Denna vänskap, det var något hon bara ville vända sig bort ifrån och glömma, något som aldrig funnits till.
Hon stod orörlig och såg ut genom fönst- ret.
I skolan talade de om land och öar, som försvunnit i hafvet, sjunkit med glän- sande städer och med trädgårdar, fulla af blommor; — nu var det något, som sjönk i henne, försvann, ohjälpligt och för alltid, djupt nere i detta stora och kyliga, som svallade öfver i hennes hjärta.
Där kommo de förbi gång efter annan, leende, förtroliga, arm i arm.
Det var Julje, som talade; Ingeborg såg det så väl på rö- relsen af det smala lilla ormhufvudet.
Un- dras, om hon deklamerar för henne, och om hon hör på som jag, log hon för sig själf med en vuxen människas ögon.
» Jag ser det. » » Ser — man kan väl inte alltid tala med en och samma? » » Det kunde du förr. » » Ja, förr.
.
.
» Ett par gråa ögon blixtrade upp emot dan- skans, men hon sänkte icke sina: » Bid mig ikke, kjsere Djsevel, jeg er selv et Gespenst, » sade hon gäckande med ett litet återfall i modersmålet och gick att söka rätt på sin kappa.
Ingeborg följde efter henne.
» V i få väl sällskap? » frågade hon tonlöst.
EQålning i tusch och sepia.
För Idun af S.
L.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n-.r.)
Man bör för öfrigt komma ihåg att ej börja an- lägga en ny ton, förrän en föregående torkat till fullo.
I annat fall blir det nämligen ej samma stil på det hela.
Denna regel gäller åtminstone större ytor; små partier kunna däremot ibland vinna på att man målar mera vått i vått, i synnerhet partier i bakgrunden, där man ej bör se konturerna alltför skarpt.
Hafva dylika bakgrundspartier af någon till-
IDUN 22 fälligbet råkat bli för mörka eller eljes för starkt markerade, kan man dämpa detta genom att med en pensel och rent vatten några gånger fara öfver stäl- let.
(Denna metod kan naturligtvis eljes ock begag- nas, när man råkat få något parti för mörkt).
För resten kunna här som i öfrigt inom målarkon- sten olika åsikter om det rätta förfarandet vara rå- dande, utan att vare sig den ena eller andra åsikten kan sägas vara absolut förkastlig.
Hvad nu sagts om tuschmålning gäller till alla delar också om sepiamålning.
Begagnar man sepia i stycke, bör den nog lämpligast rifvas på samma sätt som tusch.
Föredrager man den förvarad i tub, klämmer man ut en klick af färgen på en porslins- palett, glasskifva eller i en färgkopp och bereder de olika lösningarna genom att lösa något af färgen i en större eller mindre vattenmängd.
Utom dessa båda färger, tusch och sepia, kan maD vid lavering med fördel använda nästan hvilken färg som helst.
Mycket lämpliga äro neutral tint och indigo.
Om man så vill, kan man i stället för att under hela proceduren utspara de allra ljusaste partierna måla dessa med kinesiskt hvitt (ensamt eller i bland- ning med laveringsfärgen).
Så ock kan man lavera i flere färger, t. ex. måla himmelen blå och det öf- riga i tusch eller sepia.
Mycket trefliga saker kan man åstadkomma, om man använder grått papper och målar därpå med indigo samt isätter dagrarne med hvitt.
Då kan resultatet bli synnerligen vackert.
På detta satt kan man på ett lyckadt sätt framställa framför allt mån- skens- och vinterstycken och för öfrigt stämnings- bitar.
Lavering är en ganska nyttig förberedelse och öf- ning, innan man börjar måla i akvarell.
Tekniken är densamma i allmänhet, och dessutom förefinnes här den fördeien, att man kan roa sig med saken om kvällarne vid ljus (åtminstone vid enfärgad la- vering), hvilket däremot ju ej gärna går för sig med akvarellmålniog.
Såsom motiv för lavering äro gamla, fullfärdiga byggnader, pittoreska väderkvarnar, ruiner och dy- likt synnerligen lämpliga.
Mariner — helst sådana i blått på hvitt papper och med användande af ki- nesiskt hvitt — ta sig utmärkt ut.
Numera kan man få tag i goda studier att kopiera efter i våra alla illustrerade tidningar.
Ofta äro nämligen däri illustrationerna laverade, sedan foto- graferade och därpå på ett eller annat sätt tryckta.
Så finnas i Iduns förträffliga julnummer för förra året flere laverade teckningar af Jenny Nyström och Viktor Andrén.
Hvilken färg de begagnat vid la- veringarna kan jag ej med bestämdhet säga, men någon mörkare sådan torde det ha varit.
Hvilken färg man i allmänhet skall begagna, beror naturligtvis på hvars och ens smak och därjämte i viss mån på motivet.
F ö r egen del begagnar jag ofta neutral tint, men därjämte — beroende på hvilka motiven äro — också ibland andra färger.
Vissa färger (i synnerhet tämligen ljusa sådana) äro mera olämpliga så till vida, att man vid isättandet af de mörkaste skuggorna ej kan ernå tillräcklig kraft och styrka genom färgen i fråga ensam, och om man tillsätter någon mörkare färg, kan detta lätt skämma det hela, om man ej förfar med stor urskiljning.
Beträffande den för laveringen gjorda teckningens fullständighet, gäller därom detsamma som vid akva- rell.
Man bör sålunda teckna omsorgsfullt, men på samma gång lätt, innan man börjar måla.
I likhet med hvad som gällt vid akvarell, bör man ej vid färgläggningen använda för små penslar.
En lave- ring gör sig nämligen mycket bättre, om man gått till väga oförfäradt, med bred pensel.
Däremot blir resultatet, om man sitter och petar med små penslar, vanligen ej så tilltalande.
Det kommer nämligen då mycket lätt att hvila liksom en ängslig och oro- lig stämning öfver det hela, och den pigga, natur- liga friskhet, som eljes är egen för en kraftigt, bredt och ledigt utförd lavering och utgör dess största värde, lyser vanligen genom sin frånvaro.
På Innocence-bal.
nnocence-orden, som tack vare de ständiga tillflödena af nya krafter, i likhet med Iduna, bär den eviga ungdomen i sitt sköte, har firat sin stora bal denna vecka.
Den står ensam, utan konkurrent på denna vinters hori- sont, som icke får se Amaranthens stjärna födas.
Tvänne storheter trifvas icke gärna under samma tak, och sedan en öfverenskom- melse för några år sedan träffades mellan de bägge ordnarne att icke vidare uppträda som dubbelstäruor med delad glans, så stråla de numera ensamma med dubbel.
Alltså på Innocence-bal.
Ekipagerna, som i ilande fart med nedisa- de rutor styra färden öfver Norrbro och upp Slottsbacken, visa vägen och gasblossen på Stortorget stället.
Om Stockholm skulle behöfva något, så vore det visserligen en ny Börs.
Förstå mig rätt!
Jag afser icke något attentat mot vår penningvärld, för så vidt den kretsar kring vår aftynande Börsinstitution, utan endast själfva lokalerna.
Börsbyggnaden uppfördes sannerligen icke med tanke på, att Stockholm skulle blifva en 2 5 0, 0 0 0 stad, om man också måste beundra framsyntheten hos den store byggmästaren, ty ännu i dag står börsvåningen oupphunnen i storlek.
Elegans och komfort skola vi där- emot icke ställa i samband med Börsen så- som lokal för stora baler.
En puritansk en- kelhet råder med afseende på trappuppgångar, korridorer och smårum, och endast den underbara färgsymfoni, som hvitt och guld, strålande upplysta, alltid förläna en lokal hvilkeu som helst, räddar stora börssalen från omöjlig- hetens öde.
Dess mera måste man beundra arrangörerna, som utaf dessa dystra rum med sina nakna väggar och genljudande golf skapat ett verk- ligt Eden — för en dag, nej för några få timmar af en natt.
Ekipagerna stanna.
Damer med tunga päls- verk öfver sina lätta baldräkter stiga uppför trapporna, tvänne vaktmästare slå upp dörrar- ne till nedre börssalen, som är inredd till kläd- rum — i parentes sagdt ett isande kallt kläd- rum — och den nyfikna åskådareskaran bakom den klädesbeklädda barriéren uppsnappar girigt en skymt af glänsande brokad, nakna skuld- ror och guldsmidda uniformer.
Den breda stentrappan, som i korta afsat- ser leder upp till våningen, är betäckt med mattor.
Det strålar af ljus, och öfverallt stå paradklädda grenadierer med sträckta ryggar och handen till honnör, så snart en uniform passerar, och passera göra de i en enda ström.
Vidare genom hela skogar af enar, öfver den stora, till en strålande grotta af glas, blom- mor och ljus förvandlade trappafsatsen.
Uppe i öfre vestibulen — denna vidunder- ligt fula vestibul med sitt kalla stengolf och sina nakna fängelsemurar — nu omskapad till en strålande entré, dekorerad i blått och gult och prunkande af tropiska växter, ha de manliga recipienterna fattat posto.
Till öfver- vägande del unga löjtnanter, hvilka med seger- vissa miner endast vänta på att få möta elden från hundratals strålande ögongap.
A c k, det är dock en härlig sak att kläda svettig skjorta för det täcka könet på en Innocencebal!
Fram genom den u D g a segerskaran och in i den stora sten gången, där stegen nu hvila dröjande i tjocka mattor, och där väggarna äro dolda af draperier och skyddande taflor från Konstföreningen — ett vackert galleri, som bildar en värdig entré till balsalen.
T y det är dock här, i stora börssalen, som intresset koncentrerar sig — stora börssalen, med sin dekorering i hvitt och guld, med sin gammalmodiga, men vackra belysning af hundratals stearinljus och sina stora speglar, infattade i grönt.
Så småningom samlas här en glänsande skara.
Lysande uniformer och ordensprydda bröst buga sig för charmanta 189S toaletter, man pratar, konverserar och presen- terar och intager för öfrigt en afvaktande hållning.
Hvad väntar man på?
Nu stämmer stråkorkestern upp den härliga marschen ur » Midsommarnattsdröramen », dör- rarne slås upp i salens nedre ända, och före- gången af vid receptionen fungerande damer och herrar sväfvar en sky af kvinnlig ung- dom och fägring fram mellan åskådarnes leder, en sky skiftande i regnbågens alla färger.
På nytt slås dörrarne upp och segrarne från vestibulen tåga fram — triumfatorer i skönhetens spår.
Tillsammans recipiera ett 80 tal damer och ett 60-tal herrar.
Orkestern spelar upp en sprittande Wald- teufel, och inom ett ögonblick ha dess toner spunnit ihop en glänsande virfvel af par, som dansa ner utefter salens hela längd och sedan i en lifligt konverserande procession långsamt skrida upp till valsens utgångspunkt.
På nytt inträder er paus, fylld af väntan, hvarunder man ordnar sig på tvänne oregel- bundna kolonner utefter salens längd.
Så ljuda folksångens toner, och konungen och kronprinsessan Lovisa, de öfriga danska furstegästerna samt kronprinsen och prinsarne Carl och Eugen, företrädda af ordens styrande mästare och öfriga funktionärer samt åtföljda af uppvaktning, inträda i salen, leende och helsande till höger och vänster de djupt bu- gande skarorna.
Konungen själf deltager icke i dansen, utan går omkring och samtalar vänligt med de äldre damerna eller försvinner in i det kung- liga buffetrummet, men de andra kungliga per- sonerna kasta sig genast från början midt in i dansens virflar.
Orkestern har just hämtat sig från » Kong Christian stod ved hoien Mast » och spelar upp till francaise.
Man arrangerar sig bäst man kan, ty trängseln har blifvit förfärlig.
Rundt omkring de dansande paren, som mera pro- menera än dansa, bilda sig kompakta massor af åskådare, och de långa, amfiteatraliskt ord- nade bänkarna, som löpa salens längd utefter, äro fullsatta med hufvudsakligen äldre damer, som småleende följa de dansande paren, där söner eller döttrar virfla om, medan de tänka på sin egen ungdom och sin första, oförgätliga Innocencebal.
Tiden är kort, och de få timmar, som äro anslagna till dansen, gå som en dröm.
Val- serna, som dominera programmet — af nio danser ha de lagt beslag på fyra — aflösa hvarandra, än öppnade af kronprinsen och hans bröder, än af kronprins Frederik och den ständigt leende prins Christian.
Och mellan danserna, som utmärka sig för sin schvvung, men tyvärr också genom sin korthet, tåga paren, varma och upphettade, ut till buffetrum- men eller hvila ut i det långa galleriet.
Kunna vi väl använda tiden bättre än ge- nom att egna någon uppmärksamhet åt da- mernas toaletter?
A h, dessa toaletter!
Hvilket hufvudbry har man icke haft för deras skull, hvilka kolossala pengar äro icke nedlagda på dessa hundratals brokaddräkter, och här för- svinna de i mängden och uppmärksammas knappast af några andra än af en och an- nan särskildt intresserad iakttagare och af konkurrerande baldrottningar — nå, det se- nare är ju också meningen.
Och dessutom!
Man klär sig lika mycket för balens skull som för sin egen.
Det är en illustration till kollektivitetens seger öfver individen.
Kronprinsessan, som endast dansade två francaiser och kottiljong, bar en dräkt af
189$ i mycket ljust grågrön sidenmoaré med rika guldbroderier och långt släp, kring halsen en gnistrande briljantcollier, vid axeln porträtt af föräldrar och svärföräldrar, infattade i briljanter, och på hufvudet en krans af bril- janter.
Prinsessan Louise, hvars ungdomliga fäg- ring tjusade betraktaren, utmärkte sig för sin enkelhet: en hvit brokadklädning med kort släp omgaf den smidiga, smärta gestalten, kring halsen endast ett band af hvita pärlor och utan någon som helst hårprydnad.
Bland de öfriga damerna framstodo sär- skildt stormästarinnan, grefvinuan Alice Gyl- denstolpe, född Nieroth, som bar en char- mant, heliotropfärgad guldbrokadklädning, ce- remonimästarinDan, fru von Hofsten, född Evers, med en blå brokadklädning, rikt gar- nerad med ' silfver, grefvinnan Rabén i en blek rose atlasdräkt, kantad med sobel och silfver, grefvinnan Ebba Åkerhielm, som bar en grön brokadklädning, garnerad med vio- letter, grefvinnan Elisabeth Wachtmeister, född v. Plåten, i en röd brokadklädning, fru Dick- son, född Sparre, i en höggul brokaddräkt, garnerad med pärlor och spetsar, friherrinnan Armfelt i en dräkt af gult faille, garnerad med grön sammet, madame Plunkett i en grön brokadklädning, garnerad med violetter, grefvinnan Gyldenstolpe, född Plunkett, i en blå brokadklädning, garnerad med silfver, fru Svedberg, född Wallenberg, i en blå brokad- klädning, fru Wikström i blå atlasdräkt, öf- verklädd med guldbrokad och gula rosor m. fl.
Till följd af dödsfall, som under den när- mast föregående tiden inträffat i deras famil- jer, voro prinsessan Bernadotte och grefvin- nan Stephanie v. Plåten förhindrade att när- vara vid balen.
Redan före fjärde valsen bryta kouungen och prins Hans upp.
Så kommer i smårum- men en supé med en trängsel, som det en- dast kan vara vid en svensk huggsexa, och med små stilla slagsmål efter champagne- buteljerna och till sist som dessert efter ma- ten, den obligatoriska kotiljongen med sina ljufva minnen från balen.
Klockan är 1.
Balen afblåses.
D e kung- liga personerna draga sig tillbaka mellan bugande skaror, de lifliga grupperna samlas i en enda ström, som sakta rör sig nerför trapporna, det blir allt tommare i stora börs- salen, där nyss rådde ett brusande lif, och utanför på Stortorget kör det ena ekipaget fram efter det andra, dörrarna slås igen om gestalter, huttrande i sina kalla pälsverk, och det bär af i sporrsträck.
Men uppe i balsalen, hvars golf är öfver- strödt med tyll- och spetsbitar och knastrar af bortslitna perlor, släcka vaktmästarne lju- sen och mäta med ögonen längden på de öfverblifna stumparne, medan det uppjagade dammet sakta lägger sig till ro och ett par trefliga vaktraästaresjälar taga sig en liten sväng med flickorna i köket.
Sylvester.
U p n o t i s b o k e n.
Stångat på telegrafbanan!
Som antalet af kvinnliga e. o. telegrafister och telegrafelever för närvarande är så stort att, med hänsyn till såväl telegrafverkets behof af kvinnlig telegrafper- sonal som möjligheten att bereda eleverna till- träde till lärokurs, någon tids uppskof med nya elevers antagande påkallas, har telegrafstyrelsen beslutit, att antagande af kvinnliga telegrafelever skall ti.lsvidare inställas.
Vid sådant förhållande hafva 360 ansökningar 23 D U N af ifrågavarande slag, hvilka under året t ' ll pröf- ning förekommit, ansetts icke kunna af styrelsen bifallas.
* Kvinnlig fattigvårdsledamot.
Vid senaste stämman i Löts församling i Upland valdes fröken Maria Tamm å Fånö till ledamot i fsttigvårdssty- relsen.
Valet var erhälligt.
Damer på skidlöpning.
En del yngre da- mer härstädes hade för några dagar sedan anord- nat en skidlöpningstäflan mellan hufvudstaden och Djursholm.
Starten skedde kl. 11, o c h i täflingen deltogo 17 damer samt 3 herrar, som förde led- ningen.
Fyra af damerna utgingo ur täflingen, och bland dem s o m först återkommo till målet, hade 3 behöft en tid af 1 tim. 32 min.
— 1 tim. 39 min.
Ännu en sådan täflan torde inom kort komma ti 1 stånd.
Af den gamla stamman.
Den 10 dennes afled en af hufvudstadens äldsta invånare, fru Carolina Grunden, född Söderström, i en ålder af öfver 94 år samt sedan 1835 änka efter kam- marrättsrådet Julius Grunden.
Den bortgångnas make var på sin tid en af de mest bekanta per- sonligheterna inom hufvudstaden.
Han gjorde sig först allmänt bekant bland de unga brushuf- vudena inom Upsala studenter, hvilka deltogo i i det famösa musikupptåget vid den akademiska festligheten i anledning af Gustaf IV Adolfs krö- ning.
Sedermera blef han en aktad tjänsteman samt ifrig deltagare i det musikaliska lifvet i Stockholm, ej minst som amatörtonsättare.
Det är i sistnämnda egenskap han af August Blacnhe bevarats för eftervärlden genom dn roliga skizzen » En afton i Aurora-orden ».
Luthers hustrus vigselring.
Från Koburg meddelas, att i Auma b o r en familj, inom hvilken generation från generation nedärfts en konstrikt arbetad guldring.
Nyligen har den nuvarande ägaren lyckats dechiffrera den ingraverade inskrif- ten sålunda: » Dr Martino Luthero — Catarina o. Boren — 15 juni 1525i.
Denna dag var Luthers bröllopsdag.
Ringen är prydd med religiösa sym- boler o c h är en pendant till Luthers förlofnings- ring, s o m förvaras i konstmuseet i Leipzig.
* Den heliga Birgittas graf?
Under resta- urationsarbet i kyrkan San Lorenzo in Panisperna har man nu, enligt hvad från tillförlitligt håll meddelas, funnit det berömda svenska helgonets graf.
Grafven befann sig bakom ett altare o c h består af en marmorsarkofag, förskrifvande sig från det andra århundradet.
Af kanonisations- handlingarna framgår äfven, att det svenska hel- gonet, s o m bodde i närheten af kyrkan San L o renzo, dog i R o m o c h blef begrafven i nämnda kyrka.
Vid undersökningen har man funnit några få ben i den innersta kistan, å hvilken emellertid förefanns en inskrift, som förklarade, att dessa ben voro den h. Birgittas jordiska kvarlefvor.
— — Teater och musik.
Kungl.
operan skulle som i går upptaga Aubers populära opera » Fra Diavolo » med hr Ödmann i titelpartiet.
Ett närmare omnämnande kunna vi sålunda ej lämna förr än i nästa nummer.
Denna repris har emellertid emotsetts med mycket in- tresse.
Konsert gafs i tisdags i Vetenskapsakademiens hörsal af hr Hugo Alfvén, en ung violinist, elev af konsertmästaren Zetterqvist härstädes.
Hr H. föredrog känsligt o c h musikaliskt Bériots konsert (G) för violin samt en romans af Viardot o c h en ganska karaktäristisk chanson slave af den väl- kända tonsättarinnan Lago.
Det lifliga bifall, som kom den unge konsertgifvaren till del, torde af honom böra upptagas som en vänlig uppmaning att med flit o c h arbete fortsätta sina studier, så att han en gång i framtiden kan infria de goda löften, han gifvit genom sin debut.
Hr H. hade erhållit ett synnerligt godt biträde, särskildt af fröken Alma Hulting, s o m på det hela taget förvånande väl utförde den fordrande oceanarian ur » Oberon », i hvilken hennes klang- fulla o c h omfångsrika stämma gjorde sig förträff- ligt gällande, samt hr Sven Scholander, som med erkändt mästerskap föredrog några italienska visor och en Fredmansepistel, därvid ackompagnerande sig på sin luta.
Värdefullt biträde lämnades för öfrigt af fröken Ek och en ung musikälskare med en ganska tilltalande, ehuru ännu ej fullt skolad barytonstämma.
Konserten var rätt talrikt besökt.
m E n l ä r a r i n n a s En svensk r o m a n.
kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) ANDRA KAPITLET.
Regnet fortfor att falla lika tröstlöst följande morgon, då kyrkoherden Magni o c h Kerstin satte sig upp i trillan för att åka till Kerstins blifvande hem.
Vägarna voro alldeles uppblötta, så ett det gick långsamt, och den halfva milen tog nära en timmes tid.
» Vi komma lagom till frukostlofvet, » sade pa- storn, » och i eftermiddag är det väl bäst att ställa in läsningen, tänker jag. » Nu skymtade skolhuset fram ur skogen.
Det var en gammal rödmålad, hälft förfallen byggnad med små fönster och temligen hög trappa.
Då skjutsen närmade sig, kommo barnflockarna fram bakom knutarna för att betrakta det under- liga skådespelet af prästgårdsskjutsen med pastorn och den nya lärarinnan.
Ty på deras miner syn.
tes, att de anade, hvem det var, pastorn hade i följe.
Kerstin Sangvin såg på barnen.
Hvad de voro smutsiga o c h trasiga, o c h hur utsvultna somliga sågo ut.
Det gjorde henne ondt o m dem.
Stac- kars småttingar!
Icke kunde väl någon elakhet bo hos dessa små lysta, magra och bleka varelser.
Pastorn hälsade vänligt, utan att hans hälsning besvarades, och så stego de |upp för trappan, där den bastanta fröken Vallin, församlingens folkskol- lärarinna, som ett par veckor uppehållit tjänsten, tog emot dem o c h förde dem in i skolsalen.
Det var ett lågt, mörkt rum, smutsigt nu i höstvädret, med gamla, vingliga, sönderskurna långbänkar och ett rankigt brunmåladt bord till kateder.
Ofvanför denna hängde en Sveriges karta i ena hörnet bredvid den gropiga svarta tatlan stodo på en hylla en kulram och en liten j o r d g l o b.
Det var allt af undervisningsmateriel, som syntes, utom några bibliska planscher, s o m hängde på sned här och där på väggarna.
Pastorn föreställde de båda lärarinnorna för hvarandra.
» Jag önskar er välkommen, fröken Sangvin, » sade den äldre kamraten.
» Måtte ni bara trifvas.
Det är visserligen ensamt här, men det vänjer man sig vid.
Så stego de in i det innanför skolsalen liggande rummet, som skulle komma att utgöra Kerstins bostad.
Det var enkelt, men ganska trefligt m ö - bleradt, o c h de virkade dukarne spelade en stor roll.
De lågo öfverallt på bord o c h stolar o c h på soffor.
På väggarna hängde en Kristusbild i li- tografi samt några på kartonnage med brokigt silke sydda bibelspråk i ramar af kvistar o c h ollon.
» Ja, här har ni ert lilla hem, » sade pastorn gladt.
» Köket ligger därutanför.
Hur ni skall ställa med hushållet, därom får ni nog bäst be- sked af fröken Vallin. » Denna kom in med en rykande panna kaffe.
Koppar stodo framsatta förut jämte en korg färskt hvetebröd.
» Det var snällt, lilla fröken, » sade pastorn, » det skall smaka o s s båda godt efter färden i rusk- vädret, rth, hvad det doftar godt. » Under kaffedrickningen fördes samtalet nästan uteslutande mellan pastorn och fröken Vallin o c h rörde skolangelägenheter.
Kyrkoherden sade sig vara mycket belåten med att det lyckats h o n o m att så snart få en vikarie, så att folkskolan icke längre behöfde hvila på skolläraren ensam.
När så klockan blef ett, gick fröken Vallin ut o c h ringde in barnen.
Trögt samlades de i salen o c h satte sig vårdslöst hängande på bänkarne.
» Kära barn, » sade kyrkoherden, » här se ni fröken Sangvin, er nya lärarinna.
Låt nu se, att ni äro flitiga, lydiga o c h uppmärksamma, så skall hon lära er många goda saker.
1 dag blir det ingen vidare läsning, utan ni få lof ätt gå hem, men först skola vi tillsammans förrätta b ö n.
Stå upp I »
IDUN 24 Barnen reste sig långsamt o c h fumlade åstad med att knäppa händerna, under det kyrkoherden läste » Fadervär » o c h » Välsignelsen », hvarpå han tog upp psalmversen: Gif, att jag stads min vandring så anställer, att ungdomsfel och odygd mig ej fäller.
Jag icke själf min in- och utgång v e t; ty led mig Du uti all menlöshet.
1893 på knä och blåsa på träna.
H o n fasade för att behöfva börja tänka på sin belägenhet.
Men då brasan med sakta hvinande ljud bör- jade pyra och h o n satt sig till ro i gungstolen, kommo tankarne.
Ensam!
Hon hade aldrig varit det.
Och här fanns j u inte en människa på långa sträckor annat än möjligen i några små eländiga kojor djupt inne i denna dystra skog, s o m susade därutanför.
H o n vågade ej se åt fönstret, hvars luckor hon glömt att stänga, och nu tordes hon icke gå ut för att göra det.
Ack, o m det ändå ville bli morgon snart?
Men det var j u knappast mörkt ännu!
Hon gick till bordet vid soffan och tog en bok.
Det var Sankeys sånger med melodier i sifferskrift.
Hon kände inte till dem, men började läsa: En pristäflan, i hvilken alla kunna deltaga, tillkännagifves ä sista nonsbilagan tro, att i den detta skall sidan af an- n u m m e r.
Vi intressera alla Barnen hade ingen brådska med att aflägsna våra l ä s a r i n n o r.
Villkoret för del- sig.
De kastade under lugg nyfikna blickar på tagande i täflingen är endast att Kerstin och ställde sig med vidöppen mun att lyssna till samtalet mellan de båda lärarinnorna vara, p r e n u m e r a n t å I d u n för och pastorn, och ännu efter det skolsalen blifvit minst ett halfär.
Men då de flesta stängd, stodo de i grupper på den lilla planen utanför och hviskade med hvarandra.
af våra läsarinnor väl redan äro Kyrkoherden begaf sig snart af, o c h de två lä- » Fast jag genom mörka dalen måste gå detta, bedja v i dem att, sedan de rarinnorna blefvo ensamma.
Fröken Vallin skulle och den iskalla Jordans flod, inte resa förrän på eftermiddagen, o c h Kerstin tagit del af tillkännagifvandet, som dock, jag vet min herdes löfte skall ändå kände sig så tacksam därför.
Hon var rädd för skänka styrka och kraft åt mitt mod.
för öfrigt kommer att införas ut- att bli lämnad allena.
Redan nu ned i dalen som det bär » Ni får det tyst här, » sade h o n till Kerstin.
förligare i ett följande n u m m e r, hör jag herdens milda röst: » följ du mig! » » Närmaste granne är fjärdingsmannens, som bo en urklippa den å motstående sida be- Vägen fruktar jag ej mer, då han är när- dryg fjärdingsväg härifrån och så handelsmannen, där är ljus uti dalen för mig.
som b o r ungefär lika långt bort åt andra hållet.
fintliga prenumerationsblanketten Där är ljus uti dalen, Ni får bli er egen tjänarinna och hushållerska.
och lämna den till någon bekant, där är ljus uti dalen, Skolsalen städa barnen, men vill man ha den där är ljus uti dalen för mig.
snygg, får man oftast göra o m det.
Jag vill inte som ä n n u ej prenumererat, men Intet ondt jag fruktar där, uppdraga någon skildring af barnen; dem får ni som möjligen skulle vilja göra det då min herde är så när — nog lära känna.
Men ett råd vill jag ge er, ehuru där är ljus uti dalen för mig.
det nog kan tyckas underligt: Sök att ha så litet för att k u n n a deltaga i täflingen.
som möjligt att göra med föräldrarne.
Ja, jag vet Hon läste versen ånyo, Den passade j u in på Läsen noga igenom tillkännagif- nog, » fortfor hon, då hon såg Kerstins förvånade hennes egen belägenhet.
Men hur stod det?
blickar, » att det strider nog emot hvad åtminstone vandet, och I skolen nog finna, att » Intet ondt jag fruktar där, jag fått lära mig, nämligen att få hemmet att sam- då min herde är så när — » hvarenda en k a n deltaga i täf- arbeta med skolan, men här går det inte, lita på Kerstin Sangvins hem hade aldrig varit något mig, annars får ni säkert göra sorgliga erfaren- religiöst hem i djupare mening, o c h för henne lingen.
heter. » hade religionen hittills varit mera form än inne- I d u n s R e d a k t i o n.
håll.
Men de ord hon nyss läst hade gripit henne Förmiddagen gick tämligen fort.
Vid fyratiden, fast, o c h hon kunde icke få dem ur sina tankar.
just som det började mörkna, kom en skjuts o c h Den gode herden, han ville j u vara den ensam- hämtade fröken Vallin, s o m hade nära en half mas o c h öfvergifnas värn — h o n visste, att det mil till sin skola o c h sitt hem.
Med beklämning stod så skrifvet.
Hon hade aldrig förr kännt sig hjärtat såg Kerstin henne aflägsna sig.
Innehållsförteckning.
behöfva honom, men nu.
.
.
nu.
.
.
Tårarne stego Hur hemskt det kändes att vara alldeles ensam H u l d i n e B e a m i s h, f ö d d M o s a n d e r (» E d e l w e i s »); a f CARL henne i ögonen, hjärtat kändes så fullt, o c h i den VON BERGEN.
(M e d p o r t r ä t t.)
— P å lifvets h a f; p o e m a f CHAR- i detta ruskiga hus.
H o n var nästan rädd, då LOTTE LINDHOLM.
— I f ö r l o f n i n g s d a g a r; a f L. V. D.
— F l i c k - hon gick genom skolsalen in i sitt rum, där hon ensliga kammaren kastade hon sig plötsligt på v ä n s k a p; S k i s s f ö r I d u n a f JANE GERNANDT.
(F o r t s.
o.
slut knä o c h anropade h o n o m.
Det blef inga ord, en- genast tände lampan.
Hon låste dörren väl och fr. f ö r e g n: r.)
— M å l n i n g i t u s c h o c h Bepia; f ö r I d u n a f S.
L.
(S l u t fr. f ö r e g.
n: r.)
— P å I n n o c e n c e b a l; a f SYLVESTER.
— dast snyftningar, men de stego till honom, som gjorde en liten brasa i kakelugnen.
Veden var Ur n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— E n l ä r a r i n n a s r o m a n; bor därofvan stjärnorna lika väl som i det mest sur och ville inte brinna.
H o n var nästan tack- en s v e n s k k u l t u r b i l d, t e c k n a d på v e r k l i g h e t e n s g r u n d f ö r [d u n undangömda kyffe.
(Forts.) sam därför: det afledde lankarne litet att ligga af ALGOT SANDBERG.
(F o r t s.)
— E n pristäflan.
— T i d s f ö r d r i f.
Fem flicknamn kan du sammanstafva.
I fordom tid en afgud stor.
En term, som brukas i musiken, men återfins ock i geometri ' n; och såsom straff det gör god verkan, De af Iduns ärade läsarinnor, som fastän det svider uti mångens skinn.
vilja insända bidrag till denna a / del- Hvad djur och mänskor väl behöfva.
ning, ombedjas begagna blott en sida af Namn på en kung, som fans i fordna papperet och att skrifva lösningen på da ' r.
ett särskildt blad.
Trakt, hvarest hjorden helst ses ströfva.
Hvad mången ungmös högsta nöje var.
Hvad friskar upp båd ' kropp och sinne?
Logogryf.
Hvad förr båd långsamt och besvärligt När solen lyser klart från fästet gick.
och jorden klädt sig i sin gröna skrud, Hvad, som med tålamod vi vinne, när svalan uppsökt kända nästet på det, som trasslats och ej är i skick.
och kvittrar där i kärlek med sin brud Hvad kusken göra plär med hästen.
— då bryr du ej dig om mig mycket, Hvad många finnes uti kungens slott.
all min förtjenst du säkert då glömt Hvad barnen göra, och för resten v bort.
rätt mången, som ett häftigt lynne Men kommer vintern, ändras tycket, fått.
du söker upp mig åter innan kort.
En syssla, som man återfinner I hvarje hem du finner mig, min vän, såväl på ångbåt som lokomotiv.
i nio runor jag j u skrifves — Ett namn, kanske på den som vinner att finna på den rätta lösningen ditt hjärta och som ber dig bli sitt vif.
nu ingen svårighet mer gifves.
Hrad blir i lifvet kort för mången?
Hvad kallas äfven tidig morgonstund?
Ett folkslag uti tid förgången Hvad, som vid domstol ofta kräfves.
med kropp helt jättelik och frisk och Hvad blir du om du dig ej håller rak?
En sak, som mångenstädes väfves.
sund.
Ett vanligt loford om en välgjord sak.
En fågel, som i vatten trifves.
Hvad sorg och fara ofta sprider.
En ö, som finnes uti Danmarks land.
Ett träd, som trifves bäst vid vattnets Ett längdmått, som numer ej gifves.
En sak, ej rådlig taga uti hand.
rand.
Agnes S — g.
Hvad en massör så ofta gnider.
En stad, som finnes uti Svea land.
B o k s t a f s g å ta.
På hvem skall stålskodd du ej lita?
Hvad uti öknen bränner mycket het.
Följande bokstäfver, rätt samman- Så något, hvarpå du kan rita.
ställda, bilda 8 ord, hvilkas begyn- En sak, på hvilken du ej blifver fet.
nelsebokstäfver bilda namnet på ett Hvad Bkall bror Karl med syster göra, välbekant, fosterländskt poem samt när han af pappa apelsinen fått?
slutbokstäfver nedifrån och uppåt, nam- Hvad kan så månget verk förstöra?
net på en känd skald.
Hvad för hyenan smakar mycket godt.
5 a, 3 b.
3 d, 5 e, 2 g, 1 k, 2 1, Hvad krukomakar ' n måste hafva.
3 m, 2 n, 1 o, 7 r, 2 t, 4 u, 1 w, 1 å.
Hvart jungfrun, smyckad, går i tyll De åtta orden beteckna: 1) Ett be- och skor.
kant slott.
2) Ett åkerbruksredskap.
cTlQiTOTQn ".
C.
W.
S C H U M A C H E R.
KONGL.
inrlao-Qt-an HOTLEVERANTÖR.
N " R 1 7.
STNF&gt;VHNLM.
3) Ett dryckeskärl.
4) Ett vinter- plagg.
5) En gud i nordiska sagan.
6) En stad i Orienten.
7) Ett adverb.
8) Ett fruntimmersnamn.
— y.
Gåta.
Den, som behöfver det, är rik; den, som har det, är fattig; den, som ser det, är blind, och frågar du den, som vet det, så säger han dig det.
Hvad är det?
Triangelaritmogryf.
4 I l I 3 | 2 | 5 | i.
Ett kvinnonamn.
I 7 1 B 1 5_| 2.
Ett mansnamn.
Matematisk Palindromer.
l., Rättfram Bakfram 1 a 4 1 U I I 3.
En fågel.
ljM 4.
Ett adverb.
5 | 5.
En konsonant.
— af allt godt för gommen, det allra bästa.
— ort i Svea land, der kunga- minnen gästa.
Ebon Hoi.
2.
2 Rättfram — namn på jernvägsstation.
Bakfram — namn på manlig person.
S- (Två lösningar.)
Charad.
Mitt första är en liten plats där själf jag bosatt är.
Mitt andra på ett skepp har satts kanske med stort beskär.
Mitt tredje och mitt hela, märk, är hufvudman för månget verk.
Tinto.
uppgift.
Fyra syskon ärfva en åker af vidstående form och skola dela den i fyra fullkomligt lika stora de- lar, hvilka äfven skola vara af samma form som den odelade åkern.
Huru skall denna delning utföras?
M.
Lösningar.
LYGOGRYFEN: S ö m m e r s k a n; E m m a, enka, e n s a m, kassör, ören, mössa, s ö m a s k, krans, s k a i e (snö), skam, nesa, r ö k, n e k a r, arme, s ö m n, söner, m ö, ren, m ö r k, kran.
Charaden; Boman.
FYRKANTSGA TAN: I D U N D Y N A TJ N G T N A T T Förvandlingsgåta.
ORDVÄNDNINGSGATORNA: 1) Adils — slida.
Agat taga.
2) 1) Stepp och min • en vulkanisk Matematiska uppgifterna.
produkt.
2) Gen och ämna: ett adjektiv.
3) L e och foten: en stor 8 8 1 uppfinning.
4) Boa och arg: en stad i Sverige.
5) Fia och Georg: en ve- 8 19 tenskap.
6) Lea och Nors: en stad i 1 9 3 Frankrike.
7) Rum och ena: ett ad- 18 9 3 verb.
8) Hvit och afse: ett haf.
9) Der och fila: ett namn.
10) Elin och varg: en sjukdom.
IFYLLNINGSGDTAN: KONRAD.
TROMSÖ, STRUTS, SILJAN, KUTTER, DAMASK.
De tio ordens begynnelsebokstäfver BOKSTAFSGÅTAN: 1) D a m a s k u s.
2) A m o r.
bilda namnet på ett land i Amerika.
3) N o r r t e l j e.
I) M e t o d.
6) A n t o n, ti) R a t t a.
Ulla.
7) K a n d a h a r.
— D a n m a r k — R a n d e r s.
C Å K E S o c h Biscuits finnas hos S P I S B R Ö D, mänga sorter, oöfverträffade i välsmak de flesta hrr Kryddkrämare och näringsvärde.
1 Stockholm.
Till landsorten mot efterkraf.
