# ID: svediakorp-per924
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,617
# sentences: 690
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stoekhotm, N:r 28 (291) F r e d a g e n d e n 14 juli 1893.
Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r (Aftonbladets h n s.)
Prenumerationspris pr år: H i m m e d Modetidning och k o l o r e r a d e p l a n s c h e r.
.
.
k r.
0: — H i m 111.
Modet, u t i m kol.
pl.
» 7: 50 P r e n u m e r;.
_~.n s k e r å a l l a post- H i m ensam » 5: — a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas a b y r å n k l.
12 — 1.
Allm.
Telef, 61 47.
Virginia Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
Iduns Tryckeri Aktiebolag 6:te å r g.
AnnonspriN: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p a b ö r j a d t tiotal stafv.
Lösnummerspris i 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Larsson.
T h a n förblef städse hen- nes ledare och vän ä n d a till sin d ö d.
* Denna sympatiska teck- ning af en fmt och ädelt begåfvad landsmaninna, hvars dödsfall inträffade redan i början af detta år, har Idun först nu lyckats erhålla från en person, som stod den bortgångna nära.
Det kan dock aldrig vara för sent att i de svenska kvinnornas blad hugfästa minnet af en sådan syster.
Med en sådan samt utrustad m e d en o v a n l i g e n e r g i o c h in- telligens, gick h o n fort framåt.
H o n uppträd- de först egentligen som landskapsmålarinna, återgifvande m e d stor naturtrohet söderns härliga natur, hvilken h o n u n d e r h e l a s i t t lif företrädesvis älskade a t t måla, e m e d a n den- n a tycktes bäst har- moniera m e d hennes eget inre väsen.
E g r o n Lundgren yttrar sig just i detta afseende om hennes arbeten i sin b o k » L e d i g a stun- der i främmande land », h v a r e s t h a n g ö r e n be- h a g l i g s k i l d r i n g af e t t besök i hennes lilla studio i R o m.
Sedan h a n först m e d beröm t a l a t o m h e n n e s flit o c h de framsteg h o n gjort samt därefter bedömt åtskilliga af hennes målningar, säger h a n till sist o m e n tafla, fö- reställande romerska campagnan: » Då man b e t r a k t a r d e n n a tafla, kan m a n nästan tro sig v a n d r a i d e t gyl- lene solskenet öfver de vidsträckta fälten, och emellan kullar som i r g i n i a L a r s s o n *, d o t t e r af expedi- tions sekreteraren Axel Larsson och hans maka Maria Fahlbäck, föddes p å domarebo- stället Vassmolösa i K a l m a r l ä n d e n 9 ok- tober 1844.
JBlifven faderlös redan i sin första barndom, måste hon tidigt vänja sig vid t r ä g e t arbete för att kunna bispringa sin m o r o c h e n y n g r e bror.
Vid sjutton års ålder togo de slum- rande konstnärliga an- lagen u t sin rätt, och hon började då m e d eld o c h kraft ä g n a sig åt målning.
Sedan h o n genomgått Konstaka- demin i Stockholm, träffade h o n s a m m a n • med Egron Lundgren, som, frapperad öfver hennes begåfning, åtog sig h e n n e s l e d n i n g p ä konstens bana.
Hon var denne framstående m å l a r e s e n d a elev, o c h lärare
IDUN 218 Intet hindrar dig mera att v a r a naturlig 1893 ä n lusten att s y n a s v a r a det.
La Roehefoucauld.
skifta i p u r p u r och grönt. » Vidare y t t r a r h a n: » E n fin o c h l y s a n d e h a r m o n i s k i m - rar öfver fanans hela kolorit, och visar tydligt, huru söderns klingande klarhet ocksä k a n återspeglas i ett känsligt och k o n s t n ä r l i g t n o r d i s k t sinne. » T i d e f t e r a n n a n s å g i n a n n å g r a af V i r - ginia Larssons arbeten utställda här hem- m a vid d e k o r t a b e s ö k, h o n g j o r d e i fo- sterlandet u n d e r sitt första långa vistande u t o m l a n d s (hon u p p e h ö l l sig n ä m l i g e n i Italien och tidtals F r a n k r i k e och Tyro- l e n i t o l f å r), m e n d e flesta af d e n p r o - duktiva målarinnans alster från denna tid hafva h a m n a t i f r ä m m a n d e länder.
E g r o n L u n d g r e n säger äfven d ä r o m vid s a m m a tillfälle: » Hennes små täcka bitar hinna k n a p p a s t torka, förrän de bortsnappas u r p o r t f ö l j e r n a af a l l a d e e n g e l s k o r o c h a m e - r i k a n s k o r, som d a g l i g e n finna sin v ä g till h e n n e s lilla studio. » S å s m å n i n g o m u t v e c k l a d e s h e n n e s ta- l a n g i flere r i k t n i n g a r.
H o n b ö r j a d e ä g n a sig åt g e n r e m å l n i n g, och de s e n a r e å r e n utförde hon äfven ganska lyckade figurer.
M ä n g a förtjusande italienska flickhufvu- d e n finnas af h e n n e s h a n d.
A r 1 8 8 7 u p - pehöll h o n sig i S p a n i e n, d ä r h o n s o m v a n l i g t väl a n v ä n d e sin tid, och h e m f ö r d e d ä r i f r å n e n rik s k ö r d af vyer, s o m expo- nerades i Stockholm och vunno allmänt erkännande.
Åren 1888 — 89 vistades hon i Sverige och ä g n a d e sig d å synnerligast å t u t b i l d a n d e t af elever i n o m akvarell- m å l a r k o n s t e n s a m t v å r d a n d e t af sin s j u k a mor.
Efter dennas död drogs hennes håg ä t e r till södern och, e h u r u m e d b r u t e n h ä l s a, m å l a d e h o n u t o m l a n d s m e d oför- t r ö t t a d ifver å r e n 1 8 9 1 — 9 2.
D e n som v a r i tillfälle a t t se h e n n e u n d e r d e n n a tid, då h o n m e d v a c k l a n d e steg begaf sig u t för att måla i dessa trakter, som h o n s å ä l s k a d e a t t å t e r s e, k a n ej n o g b e u n - d r a d e n n a en kraftig andes välde öfver materien; m a n k a n verkligen säga, att k o n s t e n s g e n i u s höll h e n n e u p p e, tills hennes värf h ä r n e r e var fullbordadt.
Re- s u l t a t e t af d e n n a h e n n e s sista r e s a v a r e n m ä n g d fint u t f ö r d a v y e r f r å n d e n l e - e n d e I n n d a l e n, o m g i f v e n af s i n a s n ö t ä c k t a alper, äfvensom p i t t o r e s k a g a t o r o c h ka- naler i Venedig, en större tafla: Karne- valscen, s a m t figurer.
Dessa h e n n e s sista arbeten äro kanske, m e d u n d a n t a g af n å g r a få från Spanien, också h e n n e s allra bästa.
G ö r a h e n n e s taflor i a l l m ä n h e t e t t an- g e n ä m t intryck p å b e t r a k t a r e n g e n o m sin harmoniska stämning, är detta ett intet i j ä m f ö r e l s e m e d d e n v e r k a n h e n n e s älsk- v ä r d a person u t ö f v a d e p å dem, som kom- mo i hennes närhet.
Det fanns hos henne ett r ö r a n d e b e h a g, som intog alla.
Hon blef t i d i g t p r ö f v a d i l i d a n d e t s och försa- k e l s e n s s k o l a, t y v i d t j u g u å r s å l d e r för- lorade h o n sin hörsel, och återfick d e n aldrig.
Genom denna förlust hänvisad till sin e g e n inre v ä r l d saint m e d kon- s t e n till s ä l l s k a p, u t v e c k l a d e h o n s i n a själsegenskaper till en ovanlig höjd.
F å, beröfvade hörselns gåfva, hafva väl varit så a n g e n ä m a och eftersökta som hon.
m e d sin k l a r a blick, sitt ljusa f ö r s t å n d och framförallt m e d sin v a r m a medkänsla, uppfattade h o n hvad som sades, äfven om hon blott kunde uppfånga enstaka ord.
Detta gällde också konversation på f r ä m m a n d e s p r å k, t y o a k t a d t sin döfhet, h a d e h o n t i l l ä g n a t sig alla de l ä n d e r s s p r å k, h v a r e s t h o n u p p e h å l l i t sig.
O v a n l i g t h u m o r i s t i s k af n a t u r e n, v a r h o n g l a d m e d d e g l a d a; m e n m e d e n al- drig slumrande människokärlek var hon i s y n n e r h e t e n ö m t r ö s t a r i n n a för de olyck- lige.
M e d sin v a r m a religiösa t r o, hvil- k e t k r a f t i g t s t ö d v a r h o n e j f ö r d e n tvif- l a n d e, m e d sin g e n o m s t r ö m m a n d e god- h e t, h u r u l y s s n a d e h o n ej till d e be- tryckte och ingaf dem m o d och hopp, m e d sin k l o k h e t och rika erfarenhet, h u r u v a r h o n ej s t ä d s e f ä r d i g a t t gifva råd och upplysningar.
Själf y t t e r l i g t en- kel i sina lefnadsvanor, u n d e r k a s t a d e hon sig ofta försakelser för a t t m e d sina s m å medel k u n n a bistå a n d r a; och m å n g e n gång då hennes finkänsliga n a t u r l e d af a t t utställa för a t t få sälja, gjorde h o n d e t dock för a t t blifva i s t å n d a t t dela m e d sig till n ö d s t ä l l d a l i k a r.
H e n n e s anspråkslöshet i fråga o m sin konst var u t a n gräns; visserligen var hon m e d v e t e n o m sin f ö r m å g a, o c h n å g r a be- r ö m m a n d e o r d af e n v ä n, h v a r s o m d ö m e hon värderade, gjorde h e n n e glädje, men h e n n e s själf k r i t i k v a r så s k a r p, a t t h o n verkligt skydde allt publikt u p p t r ä d a n d e.
D e n n a motvilja kunde m a n bäst bedöma vid tafvelutställningen efter hennes död, ty m a n såg då, a t t d ä r funnos massor af g o d a, ä l d r e o c h n y a r e a r b e t e n, h v a r - o m a l l m ä n h e t e n ej h a d e d e n m i n s t a k ä n - nedom.
D e n trängdes n u också i hen- nes anspråkslösa bostad för att tillägna sig eller ock blott b e u n d r a d e n blygsam- m a, m e n ej b o r t g l ö m d a m å l a r i n n a n s ar- beten.
L i d a n d e u n d e r m å n g a å r v a r h o n så a t t säga r e d a n till hälften b o r t a från d e t t a jordelifvet, l å n g t i n n a n h e n n e s döds- d a g r a n d a d e s; d o c k v a r h o n ej o v e r k s a m, ej h e l l e r t u n g t i l l s i n n e s.
D e n innebo- ende humorn blixtrade fram emellanåt, hvilket gjorde att hennes vänner och elever (med hvilka h o n sysselsatte sig ä n d a till j u l 1892) i n v a g g a d e s i h o p p e t a t t få b e h å l l a h e n n e ä n n u n å g r a år.
Därför kom hennes död som ett åskslag för alla dem, som älskade h e n n e.
D e t b l e f e j d e n n a f r i d s ä l l a a n d e för- u n n a d t att skiljas h ä d a n i ostördt lugn, t y a n s e e n d e d e t s o m sin plikt, l ä m n a d e hon, e h u r u m e d stor motvilja, sitt h e m för a t t å Sofiahemmet u n d e r k a s t a sig en s m ä r t s a m o p e r a t i o n af e n t u m ö r i huf- v u d e t o c h afled d ä r s t ä d e s å t t a d a g a r där- efter d e n 20 j a n u a r i d e t t a år, l ä m n a n d e efter sic i en tillgifven v ä n k r e t s ett tom- ra o r u m, som a l d r i g k a n fyllas.
E. Melén.
Lifsmod.
^Bmär stod en buske uti bergets skrefva, ^^^^ lEn nyponbuske full af rosor rida, ^Den kämpat hår dt mot hafvets vindar sträfva, Så varmt, så innerligt den ville lefra, ' jDcn kände modet i sitt inre glöda, J) en ville fröjdas, jubla, andra glada, " Och så, fast frosten ville kraften kväfva, ~0ch hvassa vindar späda knoppar döda — f D m jublande sprang ut i rosor röda.
Så vill mot nattens frost och stormens ilar {jag sätta upp mitt hopp, som aldrig hvilar, D^Lär lifvets torra vind vill sinnet döda, Skall all min lust att jubla och att glöda Slå ut i sånger, varma, friska, röda.
Nonny Lundberg.
Hos doktorn.
Af Ave.
ivad nu; fröken llejer i mitt mottag- ningsrum!
Hoppas det icke U r fröken själf, som ändtligen en gång ger mig tillfälle göra något gagn för mitt årshonorar! » » Nej, Gud ske lof, doktor, min gamla stoft- hydda är af starkt, godt timmer, och som jag hittills hvarken haft man eller barn att upp- fostra — jag menar förarga mig öfver — nej, jag ville säga: Hittills har jag ju lefvat en- sam uti ro, som det heter uti visan. » Den sextioåriga damen såg förvirrad ut öfver att hafva sagt en ohöflighet åt doktorn, som var gift.
» Ämnar fröken då utbyta denna ro? » Dok- torn såg häpen på henne.
» Ack, det är ju redan gjordt, vet jag, och nu är jag här för att tala med doktorn om saken, ifall det Jian hjälpa.
Eljes får den sannerligen gå tillbaka, ty mina ben stå icke ut längre med alla påhitt. » Doktorn förde den upprörda damen till en stol, så placerad, att han kunde se hennes ansikte i full belysning; han såg stadigt på henne, under det han fattade hennes hand.
» Det kan nog hända, att pulsen slår under sådana omständigheter, » anmärkte hon retligt och drog till sig handen; » jag har aldrig varit hos någon läkare förr än nu. » » Hvem är det som fröken — - jag ville säga, hvein är det som stört frökens lugn och frid? » » Min frid!
Det är ett alltför starkt ord, doktor, ty jag är väl tillfreds med att icke längre behöfva vara allena, när jungfrun smy- ger sig ut i skymningen, men jag är orolig för att jag icke skall kunnn stå vid mitt löfte, ifall det är obotligt. »
i DU N 1893 » Ett obotligt löfte — hut!
Ovanligt fall detta! » mumlade doktorn för sig själf.
Men fröken llejer hade fin hörsel.
» Ovanligt! » utbrast hon.
» Men på rektor Sindings middag i gär klagades allmänt öfver samma symptom.
D e t yttrar sig ju till och med hos gifta fruar och män. » » Kan fröken beskrifva det?
— Har fröken stark hufvudvärk? » » Jag!
— Jag har aldrig känt mera till hufvudvärk än om mitt hufvud varit snidadt af trä, liksom de gallionsbilder, som salig pappa förfärdigade, sedan han slutade att segla på Vestindien.
Doktor Ferman tror väl inte, att jag söker läkare för mig själf? » » Så så, fröken, lugn, bara lugn och så tala snällt om för mig, hveni som är sjuk. » » Men jag vet ju inte, om det är sjukdom till kroppen, eller något som kallas fin du siécle! » Doktor Ferman började tycka, att han redan aftjänat en god del af sitt årshonorar.
» Fröken llejer är icke ensam nu mera, var det icke så? » började han varsamt.
» Nej, under de tre sista månaderna har jag haft min brorsdotter hos mig.
Det sade jag ju doktorn genast. » Doktor Ferman steg upp betydligt lättare om hjärtat.
Han kände blott » gumman Rejer » från ett par tre middagsbjudningar, där hon alltid varit en stum åhörarinna af samtalen; dessutom hade han sammanträffat med henne på åtskilliga sammanträden för fattigvårdens ordnande och dylikt.
Genast då han som praktiserande läkare slog sig ned vid den starkt tillväxande järn- vägsstationen, hade fröken Rejer » utnämnt » ho- nom till sin husläkare.
Detta skedde för tre år sedan, men först nu hade hon anlitat hans råd, och det gjorde honom ondt, att han trott henne vara sjuk till själen.
Han började ana, att hon blott var, af någon anledning, orolig för sin unga släkting.
Rätt bra inkomster, men ingenting öfver till åt b a r n e D.
Tvä söner studera; Effie, enda flickan, ha de i flere är hållit i den stora hel- pensionen, doktorn vet.
J a g kan aldrig min- nas ortnamn. » » Det gör ingenting.
Nå, och där magrade flickan; fick bleksot? » » Visst icke; hon var alltjämt som en mogen pionknopp; men j a g har sedan dragit mig till minnes, att då hon var hemma under ferierna, sade hon jämt det där. » » Upprepar flickan jämt — —?
» » Vänta doktor, gif tid!
J a g är ingen folk- talare! » sade gumman förargad öfver doktorns synbara otålighet.
Nog kunde hon väl ha rät- tighet att tala med honom en enda g å D g för sina pengar!
» Effie, » fortfor hon med ett visst eftertryck, » var, som barn, van vid a ' t vara mycket ute bland folk samt på komedier, cirkus, barnba- ler, sommarkonserter och allt hvad tänkas kan.
Och då hon nu därtill fick lära sig saker och ting, som jag aldrig i min ungdom kunnat drömma om, sade jag ofta: D u är väl bra glad, Effie lilla?
D u är väl mycket tacksam mot Gud och föräldrar, som beredt dig en sådan lycka? '
Men hvad tror doktorn att flickan då svarade mig?
» arf 219 att han beställt ringar, men så hade Effie redan sagt till sin mor, att hon ej mera fann det roligt, och dessutom hade hon läst i en ny bok, att människan alltid fann kärleken tråkig, så snart förbindelsen blef offentliggjord.
Jag nekar icke till, att jag dä dömde strängt om flickan, ty i min nngdom talades nog om hvad som var roligt, men det hade icke varit värdt för ungdomen att gnälla om något, som måste göras, att det var tråkigt.
Och icke förlofvade man sig då för ro skull inte, så att nog är det en sjukdom.
Hvad, doktor? » » Hvad har fröken Rejer tänkt att företaga sig med — patienten? » » Jag hade tänkt intressera henne för min lilla broderihandel och så insätta henne till min enda arfvinge, men nu tycker hon också att det är tråkigt.
» I förrgår grälade jag på henne och sade, att hon haft det för godt, blifvit lat och själfs- våldig.
J a, vet doktorn, jag var verkligen svår mot flickan, och när jag så hos rektorn hörde, att det var en smittosam sjukdom, så fick jag grufliga samvetskval, synnerligast sedan jag hört provinsialläkarens beskrifning öfver sjukdomens härjningar i människans ädlare organ. » Doktor Ferman såg hastigt upp i gummans ansikte.
Var hon kanske, när allt kom omkring, » Att alltsammans var grymt tråkigt, gis- full af satir och skälmaktighet?
Nej, det gamla anletet hade endast ett enfaldigt och bekym- sar jag. » » Hur beskref då doktor » Doktorn känner också till det!
Är det då radt uttryck.
sant att — att — » gumman lutade sig när- Lindberg dessa härjningar? » frågade han be- mare intill doktorns öra — » att det är sin- kämpande ett leende.
nessjukdom? » » Kanske det snarare var rektorn, rådman » Bevare oss väl!
— Nå, och Effie säger Björk och fru Nordström, hvilka beskrefvo sjukdomen för honom sch han bara lade ett fortfarande att det är tråkigt? » » Med kunskaper ja.
Och föräldrarnes hopp, och annat ord till, » svarade gumman, bemö- att hon på något sätt skulle använda den massa dande sig om att vara ytterst noggrann i sina Men i alla fall voro de ense om hon lärt, gick i kvaf, så fort hon kom hem fiån uppgifter.
lärdomsanstalten.
D å hittade jag på att hon allihopa, att något organ inuti människorna — skulle i väfskola, ty jag vet af erfarenhet hur de som fått den nya sjukdomen förstås — blef både slät väfnad, damast, munkabälte, rödlakan upplöst till gelatin, nej, gelé, och att sjuk- » Och fröken tycker, att den unga damen och all annan väfnad kan göra sinnet klart.
domsorsaken vore för litet malm. » » Järn, » rättade doktor Ferman.
— hvad heter hon?
— Jaså, Effie.
— E t t Men Effie hade inte varit i väfstol en vecka, » Nej, nej, malm!
J a g vet det med säker- mindre vanligt namn.
— Förefaller det fröken, förrän hon skref att det var så tråkigt, att att Effie icke är riktigt frisk? » Doktorn var hon hölle på att dö.
Och så kom hon utan het, ty den nye borgmästaren, som är ungkarl, kom med en cbarad: fortfarande varsam i sina uttryck; han var vidare hem. » ännu icke fullt säker på, huruvida det ändå ' Låt henne hjälpa dig i hushållet, ' sade jag ' Mitt första är stryk, icke var gumman själf som behöfde läkarevärd.
till min svägerska.
mitt andra är järn, mitt hela är strykjärn, ' » Ända till i går har jag haft min egen m e - Effie förklarade då, att hushållet i hemmet ning om flickan, och jag får bekänna, att jag var det tråkigaste hon visste; en annan sak och då blefvo alla fruarna förargade. » ett par gånger har uttalat den för hennes för- vore, om hon sändes till någon större gård, » Nå, då var det kanske brist på malm i äldrar.
Men när jag nu hos rektor Sindings hvarest (det hölles fint bord, det kunde nog viljan, som menades.
J a, ja, så väl vännen hörde till och med provinsialläkaren vara af vara roligt. » Lindberg, som rådman Björk och fru Nord- den åsikten, att det var en af de moderna » Och sä kom hon till ett sådant ställe? » ström veta själfva hur det kännes, när vuxna sjukdomarne, så ångrade jag mitt stränga om- » Visst gjorde hon det, doktor!
Föräldrarne söner och döttrar hafva geléartade viljor. » döme om min brorsdotter. » ha verkligen gjort allt för henne, men då hon » Men hvad är orsaken till denna sjukdom » Var det doktor Lindberg, som kallade den märkte, att till hennes hushållsbestyr på herr- hos de yngre, herr doktor? » gården också hörde potatisskalning samt till- där sjukdomen fin du sieele? » » Brist på ren malm i de äldres viljor, frö- » Nej, det var rektor Sinding; han påstod redning af annat än bara fioare desserter, skref ken Rejer.
Afskeda fröken sin piga och låt att den gick tämligen allmänt äfven biand den hon hem, att något så tråkigt ämnade hon icke unga Effie välja emellan ett ordentligt arbete underkasta sig, då föräldrarne betalade för och utsikten till att icke få en skilling i arf; manliga skolungdomen. », hennes vistande på landet.
» Går Effie i skola? » det är min ordination. » Sedan trodde hon, att det skulle bli roligt Fröken Rejer stirrade bestört på doktorn Gumman Rejer log med hela ansiktet; hon Hon fick lätt plats var nu befriad från hvarje skymt af samvetskval.
och en misstanke, att äfven han var angripen att förtjäna penningar.
af den moderna epidemien smög sig in i hen- som kassörska, emedan hon kunde nöja sig nes sinne.
Så där rakt i vädret svarade stun- med ringa lön, eftersom hon hade ett så godt Men efter en månad var hon rent förbi dom Effie, då hon, liksom doktorn nu, satt hem.
af ledsnad — — » och vred på länkarne i sin urkedja.
» Effie är tjugutvå år. » » Har man försökt med nöjen, sedan hon Må vi komma ihåg att religionen är helgjutenhet, » Och har kanske varit klen från barndo- blef vuxen? » icke stympning: att hon är lif, icke död; att hon men? » forskade doktorn.
» Om man har!
J o, doktor, med alla möj- är gudstjenst med hvarje ben af denna kropp, hvarje förmögenhet hos denne ande; att vi icke äga värl- liga slag; men då hon blef van vid dem, så den på hälftenbruk eller till sjuskiftes med Gud, » Nej bevars, hon vägde aderton gamla skål- pund, då hon var en dag gammal; jag vägde blefvo de äfven tråkiga. » gifvande honom endast den mindre delen och ta- gande derj större för vår egen räkning; religionen henne själf på svågers betsman.
Och flickan » Nå med — förlofning då? » måste sträcka sig till hela lifvet, helga det, och göra var vid godt hull under hela sin barndom, ty » Ah, doktor! » det till ett gudligt lif.
Th. Parker.
hon fick lof att äta när hon ville och hvad hon » Har Effie försökt det? » bäst tyckte om.
Hennes föräldrar bo i staden.
» Bara så där — hälft om hälft — några Ja, doktorn känner kanske ingeniör Rejer?
gånger.
En gång var det visserligen så nära,
IDUN 220 På sällskapslifvets maskerad.
jQ| et berättas om kejsar Napoleon I, alt han en aO| gång velat inkognito bevista en maskerad- CVf bal.
Allt gick väl en stund, ingen anade, att L hans mask dolde Frankrikes fruktade impe rator.
Men så ville han taga en öfvcrblick af det hela och ställde sig ofrivilligt i sin älsklingsställ- ning med armarna korslagda öfver bröstet.
Ge- nast gick från häpna läppar en hviskning och spred sig inom ett ögonblick till alla därvarande: » kej- saren! » Han var röjd.
Som det gick med honom, så går det en hvar, som ej är världsman och likväl på en maskerad, som namnes sällskapslifvet, antagit en sådans mask.
Det han sökt dölja röjer sig snart genom en af dessa obetydliga förseelser, som äro så för- såtliga, i trots af den omsorgsfulla försiktighet, som han iakttagit.
Hos vissa personer är denna nästan obeskrifliga förmåga af älskvärdhet och fin- het så godt som medfödd, och omedvetet iakttaga de, hvad som andra, hvilka ej äga denna lyckliga egenskap, måste bemöda sig att lära.
Det torde också erkännas, att man däråt bör ägna allvarlig uppmärksamhet.
Dels fjärmar nämligen alltid obelefvenhet, dels sätter den lätt andra egenska- per i skuggan.
Den person, mot hvars rätt man kan göra befogade anmärkningar, råkar j u ofta i misskredit, och om man äfven gör hans goda sidor rättvisa, blir han dock en ej gärna sedd gäst.
Takt och världsvana äro väl också något, som hvarje moder söker gifva sina barn, enkanne- ligen sina söner, ty hos damerna måste man er- känna, att de, till dels åtminstone, äro med- födda.
Men att få pli på pojkar — det är allt ofta nog en vansklig och kinkig sak.
Själfviskhet och otymplighet måste då ge vika för uppmärksamhet mot andra och smidighet, för oaflåtligt aktgifvande på sig själf och outtröttlig höfviskhet mot andra.
Också är det just därför, som sällskapslif är så välgörande, synnerligast för ungdomen.
Den blir nödsakad att tänka på andra, att tillbakasätta sitt eget jag, och själfvisk som ungdomen ofta är, är detta särdeles nyttigt.
(Hvad man bör och icke bör i hvarje särskildt fall lär sig nog icke genast den okunnige eller tafatte.
Det är så många obetydligheter att iakttaga, att, som jag tror, endast vanan kan lära dem.
Dock är det många fel, hvilka man genom upp- märksamhet från början kan undvika.
De små / hushållspenningfrågan.
Tretusenkronorstrecket.
m. Alma Baltzer.
1803 råd, som nedan nämnas, äro därför mest afsedda för nybörjare, om än något kan förtjäna beaktas äfven af mera försigkomne.
* * * Är man bortbjuden, så bör man låta angeläget vara att icke komma för sent.
Det är en försyn- delse både mot värden och de öfriga gästerna; isynnerhet om ni är bjuden till middag, ty då förbryter ni er äfven mot maten.
Ni skulle blott känna en värdinnas kval, då hon nödgas vänta, tills hela anrättningen löper fara att af dröjsmå- let förstöras, eller veta de andra hungrande gä- sternas förtviflan, då maten dröjde och » Hvar tanke, som tänktes, tog form af ett bord, Som var dukadt » för att ej genom långsamhet vilja så tortera edra vänner.
Alltså, låtom oss komma i rattan tid.
När ni träder in, söker ni genast upp värdin- nan och värden och hälsar på dem.
Räcka de er handen, tar ni naturligtvis mot den, men för de andra gästerna är det nog att blott buga sig.
För öfrigt får ni aldrig räcka handen åt en dam, en äldre person eller en, som står öfver er i r a n g; det tillkommer dem att taga initiativet.
Skulle damer anlända senare än ni, får ni ej glömma att resa er upp, då de stiga in.
Ni bör öfver hufvud taget ej göra er brådtom med att sätta er, i allmänhet samtalar man bättre stående.
Sök att intaga en ledig ställning, men för all del, lek inte med något, för att se obesvärad ut!
Att luta sig mot stolar och svänga med dem och dy- ikt.
är fullkomligt onyttiga konststycken, som i stället för att dölja, blott visa er förlägenhet.
Sitter ni, så sitt stilla!
Dingla inte med benen, sträck inte ut dem, så att alla förbigående löpa fara att slå omkull på dem, väg ej pä stolen, låt aldrig tummarne löpa omkring h v a r a n n; en be- lefvad person rör sig lugnt och behärskadt.
Skulle ni bli anmodad företaga en presentation, så glöm icke, att det alltid är herrn, som skall föreställas för damen, och icke tvärtom.
Vid pre- sentationer herrar eller damer inbördes, skall den yngre föreställas för den äldre, den som står un- der i rang för den, som står öfver.
I konversationen skall man deltaga efter bästa förmåga.
Den, som moltiger, löper fara att vara sedd som tölp eller vid dåligt humör, i alla hän- delser som dålig sällskapsmänniska.
Förbjudet är det också att slå sig ned och börja läsa en bok, det är én grof förolämpning mot sällskapet, Kära Idun, hur skall jag kunna låta bli?
Du har ju alldeles tagit våra förhållanden till föresyn.
Min man är läroverksadjunkt, vi ha tre barn — dess- utom en hygglig flicka från landet, anställd såsom » jungfru », och den lilla trupp vi ha till vårt för- svar i kampen för tillvaron, utgöres af 3000 krigare.
Hvi skulle jag då tveka att inviga allmänheten i denna strid!
Den föres visst icke utan stor försakelse och le- der heller icke till någon glänsande seger, men vi kämpa oss fram, nöjda med ett fredsslut, när året gått till ända, där debet och kredit något så när komma öfverens.
Vi äro bosatta i Göteborg.
Jag tänker, att lef- nadsomkostnaderna där och i Stockholm äro unge- fär lika, i en B m å s t a d torde de väl falla sig billi- gare, åtminstone på en del orter.
A lifsmedlen har jag beräknat ett medelpris, ty under en del af året äro de något dyrare än hvad jag uppgifvit, men om sommaren åter billigare.
Min man uppbär sin lön hvarje månad, och då erhåller jag det belopp, hvarmed jag måste hushålla till nästa aflöningsdag.
Att jag får pengarne för månad och ej hvarje vecka som en del äkta män bruka, sätter mig i stånd att på en gång inköpa så Btor kvantitet af en del födoämnen, att det räcker för månaden.
Det blir både billigare och drygare samt sparar både tid och besvär.
Erfarenheten har ju småningom lärt mig, huru mycket vi behöfva af dessa saker; jag gör alla in- köp själf och har allt om band, så någon misshus- hållning eller något slöseri är därvidlag icke att befara.
I hyra betala vi 475 kr.
för 3 rum och kök.
Så billig bostad erhålla vi blott i en af förstäderna.
Våra utgifter för året fördelas sålunda: och ej heller bör man ideligen se på klockan, ty det ser ut, som om man endast längtade att komma därifrån.
Man skall deltaga fritt och otvunget i samtalet och göra sitt bästa för allas trefnad.
Redan kung Gösta ställde som regel för sina hofmän: » Ungdomen bör icke vara någre oxemiklar, utan höfviske med fruntimret och med alla, » och hans ord äro ännu värda att lydas.
Särskildt må man akta sig i att brista i uppmärk- samhet mot de äldre.
Det är både grymt och taktlöst att göra narr af deras svagheter, men vi- sar en fin och ädel uppfattning att ägna dem vänlighet och uppmärksamhet.
Verkligt höfvisk ungdom skänker alltid ålderdomen sin vördnad.
Det är lika litet tillåtet stt skrika som moltiga.
Man förefaller ingalunda älskvärd genom att öf- verrösta alla andra och lägga beslag på konver- sationen.
Därför skall man ej vända sig uteslutande till en eller några få, utan söka att göra samtalet så allmänt som möjligt.
Hviskning är naturligt- vis otillåtlig: hvad ni ej kan eller vill säga högt, det skall ni spara till lägligare tillfälle.
Om sig själf och sina intressen får man ej vara mångordig.
Inbilskheten risas i sällskapslifvet.
Öfver sina talanger, sina dater, sina förhoppnin- gar och planer får man ej utbreda sig för vidlyf- tigt.
Särskildt må det betonas, att man ej skall tala om sina sjukdomar eller plågor.
Sannskyl- dig plåga varder själf den, som drar upp det sam- talsämnet.
Man må känna aldrig så stor med- känsla med en lidande medmänniska, så undviker man likväl den, som jämnt för till torgs sina kval.
Talar man om andra personer, gäller det att vara försiktig.
Dels må man akta sig att baktala någon eller utsprida falska rykten, dels att und- vika att för länge uppehålla sig vid andras före- träden.
Klaffaren ses nämligen städse med miss- tro, om han än roar för stunden, och den, som för mycket rosar andra, kan lätt misstänkas för att vara missbelåten med den omgifning, hvari han för tillfället vistas.
Från alla tvister skall man söka afhålla sig, ty häftiga ordbyten orsaka gärna obehag och för stumma lätt det öfriga samtalet.
Det gäller också som okränkbar regel, att man ej får säga rakt emot någon.
Skilda åsikter finnas ju alltid, men det är både onödigt och opassande att oresonligt vidhålla en åsikt gentemot en annan medlem af sällskapet.
Tig då hellre.
Afbryt aldrig en person, då han talar.
Det är en oförlåtlig taktlöshet att falla någon i talet, en Hyra af E o m m a r b o s t a d 75: Kesor _ 20: Skolböcker och materiel till barnen 20: Terminsafgifter _ 76: Tidning (däri inberäknad prenumerations- afgift för Idun) 14; Afgift till änke- och pupillkassan 70: Summa kr.
2776: — — — — — — — Återstoden kr.
224 är min mans handkassa.
Visst är han min egen rara man och ett praktexemplar i allting, men någon gång kan väl karlen vilja ha sig en toddy eller en vira uppe i läraresällskapet.
Så kommer julen, då skall jungfrun ha sin julklapp, litet småkrafs till barnen samt » Svea » och en flaska eau-de-Oologne n:r 4711 — och det drar minsann.
Det är ju omöjligt för öfrigt att specificera alla små utgifter, som förekomma i ett hushåll, men hufvudsaken är, att de inskränkas inom denna summa.
När pappa skall ha ny öfverrock, fordras alltid ett extra tillägg till beklädnadskontot, något går till medicin, vårt linneförråd fordrar ibland tillökning och förbättring, vårt husgeråd behöfver repareras eller någon ny.
sak anskaffas, och så står pappa själf för vinkällaren, d. v. s. den hylla i salsskåpet, där punsch- och konjaksbuteljen ha sin plats — då de finnas.
Af dessa 120 kronor, som jag hvarje månad er- håller, har jag afsatt något mer än 100 kr till mat.
Det utgör pr person icke fullt 56 öre om dagen, och jag tror knappt, att det kan anses vara för myc ket.
Därför skola vi då ha 3 mål lagad mat samt kaffe 2 gånger om dagen.
Mina inköp för månaden ställa sig ungefär som följande: (Fru 3,000 Vilhelmina Anderssons funderingar angående kr:s hushållet.)
I jAm någon för ett par månader sedan sagt mig, Sk5! / att jag, den anspråkslöse adjunkt Anderssons ännu anspråkslösare hustru, skulle komma att inlåta mig på någon slags litterär täflan, så vet jag nog, hvad jag då tänkt om stackars varelsens förstånds- gåfvor.
Men ingen undgår sitt öde, heter det, och mitt tyckes nu vara gifvet.
Sedan jag i » vår egen Idun » läst alla uppsatser i hushållsfrågan, alla hart när otroliga saker inom svältkonstens svårlärda sport, har jag icke haft någon ro.
Förr rörde sig mina tankar i den stilla aftonstunden om möjligbeten att af pappas blå öfverrock få nya kavajer till pojkarne, om kalfsteken skulle kunna räcka till middag äfven i morgon, om manglingen kunde försiggå på tisdag, med dylika angenäma nch nyttiga saker.
Men nu på senare tiden har allt detta fått vika, och jag har disputerat och grälat (i tankarne förstås) med » Lovisa » och » erfaren husmoder » och alla dessa hushållande husmödrar, som visst aldrig sett hvad ett par hungriga pojkar behöfva, för att de skola blifva något så när mättade.
Så fylldes måttet allt mer och mer, och den droppe, som skulle få det att flöda öfver, uteblef ej heller, Den kom i form af det upprop Iduns redaktion ställde till husmödrarna, och nu tiger jag icke längre.
Nu skall min visdom i dagen.
Jag skall icke göra upp några planer eller något system, jag kan ju helt enkelt få komma med » bilder ur verklig- beten ».
flere Hushållet a 120 kr.
i månaden Hyra Skatter Premie å lifsförsäkringepolis Assuransafgift Kläder Läkare 1440: 475: 215: 50: 6: 275: 40: — — — — — — — 50 liter potatis ä, 5 öre pr liter .. 20 kilo rågmjöl a 17 öre 2 » kaffe a 2: 25 3 » hafregryn a, 30 öre 3 » risgryn ii 40 öre 5 » h vetemjöl 11 20 öre 2 tjog knäckebröd a.
1: 10 Salt sill, kabeljo eller rökt skinka 1 kilo sagogryn Russin och sviskon 1 2: 3: 4: 0 ' 1: 1: 2: 4: 0: 0: 50 40 50 90 20 — 20 — 75 75
IDUN 1893 taktlöshet, till hvilken unga personer ofta göra sig skyldiga.
Man bör ej heller svara enstafvigt och kort, det verkar frånstötande och obehagligt.
Vill man blott, kan man lätt finna ett lämpligt svar.
När andra tala, skall man ej se ouppmärksam och likgiltig ut eller visa sig otålig.
Det är en stor konst att kunna » höra pä », men är ett oef- tergifligt villkor för den, som vill anses belefvad, och är dessutom ett af de säkraste sätten att vinna personers sympati.
Näppeligen något blir så väl upptaget som denna intresserade uppmärksamhet på hvad en person har att säga.
När andra samtalsämnen tryta, plägar man ofta taga till anekdoter.
Deras användande kräfver dock varsamhet.
Man får ej upprepa samma hi- storia flere gånger, ty då blir äfven den bästa tröttande.
En viss berättareförmåga erfordras också, ty det duger ej att vara långtrådig, i oänd- lighet göra afvikelser från ämnet eller trassla in sig i biomständigheter.
Vitsar och ordlekar kunna äfven vara roande, men en oafbruten ström af slika kvickheter sätter slutligen anditoriet i för- tviflan, och den, som jämnt vaktar på tillfälle att komma fram med något kvickt, gör sig lika löjlig som den, hvilken aldrig kan få fram något roande eller kommer med det på orätta lider.
Slutligen några ord om skrattet!
Skratta ej för ofta och aldrig högt eller bullrande!
Något fånigt vidlåter alltid ett gapskratt; däremot är ett hjärt ligt skratt trefligt.
Ännu behagligare äro leenden, » ansiktets poesi » som Victor Hugo nämner dem.
Hufvudsumman af hvad ofvan har blifvit sagdt: tänk i främsta rummet, ja, nästan uteslutande på de andra medlemmarne af sällskapet, i sista på dig själf.
Vill du anses älskvärd, så är detta sättet: förmå öfvertyga andra, att de äro det.
Visa aldrig motvilja mot någon; höjden af belef- venhet är att kunna finna sig i alla förhållanden, utan att man af något skönjer, om ni knotar.
Florentin.
Sen till, att Idun med 221 Ungkarl.
Skiss för Idun af A. W — ff.
(Forts.) Snart kom A d a tillbaka, och de två pra- tade tillsaramans, eller, rättade sagdt, B o b talade och A d a hörde på.
H a n hade aldrig vetat, hur vältalig han var, förrän han såg A d a s ifriga ansikte, då han berättade den ena anekdoten efter den andra från N i l s ' skoltid, och hur alla hade hållit af den öppenhjärtige, begåfvade gossen.
Sedan skulle de ut och ro, och B o b låg i aktern med lilla Maja, medan systrarna rodde.
R u t h isynnerhet rodde väl, och B o b såg med välbehag, hur den smidiga gestalten böjde sig öfver åran.
Omedvetet betraktade han forskande hennes ansikte och undrade, om hon ej ändå var vacker, när allt kom omkring.
Ansiktet hade ett så växlande ut- tryck, och då hon log, framträdde de mest retsamma gropar i kinderna.
Men när båt färden var förbi, var han lika tvehågsen som förut, och han var glad, då N i l s kom hem och befriade honom från hans drömmerier.
» Så trefligt vi haft i dag, » sade N i l s, då de på aftonen skildes åt i rökrummet, » jag önskar, du ville gifta dig och slå dig ner i villan här strax bredvid. » » Min snälle vän, » svarade B o b, » försök ej att locka mig i fördärfvet; min kallelse är att förblifva ungkarl och farbror åt dina blif- vande telningar, och får j a g lika mycket be- svär med dem som med dig, får j a g fullt upp att göra, och därmed godnatt! » Modetidning * * finnes hos alla edra bekanta!
Tre veckor hade förflutit, och B o b var fortfarande kvar i villan, » men nu var tiden 8 liter ärter a, 20 öre 4 kilo raffinadsocker a 71 öre 4 » pudersocker a 60 öre Ättika och kryddor Polersaker, blanksvärta o. d Såpa, soda, blåelse och stärkelse 1: 2: 2: 0: 0: 2: Kronor 31: 60 84 40 75 75 — 54 Naturligtvis rätta sig mina inköp efter förhållan- dena i öfrigt, beroende dels på hvad som finnes kvar från föregående månad, dels på priset, dels på det som passar för årstiden.
Med stor sparsamhet och omtanke räcker det till, och jag har då 68 kr.
46 öre att använda till de öfriga behofven.
Detta blir pr vecka, om man an- tager en månad till jämt 4 veckor 17 kr.
12 öre, och vill jag nu anföra en veckas inköp såsom exempel.
Mjölk och grädde ... 2 kilo smör a, 2 kr.
3 » högref ä, 75 öre 1 » biffkött Färsk fisk 1 » kilo fläsk K 1 kr Mjukt bröd Skorpor och småbröd 1 ' jog ägg Sopprötter, pepparrot m. m.
Te eller chokolad 01, dricka, grönsaker m. m 3: 4: 2: 1: 0: 1: 0: 1: 1: _ 0: 0: 1:.
Kronor 17: — — 25 — 50 50 75 — — 25 35 52 12 Med dessa inköp jämte de förråd jag äger från må- nadens början, hmhållar jag på följande sätt: Sönd.
Frukost: Kaffe, ägg, 6 m ö r och bröd.
Midd.
: Biff och potatis, chokoladpudJing.
Kväll: Te, smörgåsbord.
Månd.
Frukost: Kaffe, smörgås, stekt fläsk o. äggröra.
Midd.
: Buljong, peppari otf köl t och potatis.
Kväll: Rågmjölsgröt och mjölk.
Tisd.
Frukost: Kafle m. m., sill och potatis.
Midd.
: Buljong, uppstekt kött.
Kväll: Tunna pannkakor, Onsd.
Frukost: Bräckt skinka och äggröra.
Midd.
: Färsk fisk, sagosoppa.
Kväll: Hafregrynsgröt.
Torsd.
Frukost:_ Stekt kall fisk.
Midd.
: Ärter och fläsk, plättar.
Kväll: Sill och potatis.
Fred.
Frukost: Kallt fläsk, stekt potatis.
Midd.
: Fiskpudding af kabeljo och risgryn, ärtsoppa.
Kväll: Stekt hafregrynsgröt.
Lörd.
Frukost: Uppstekt fiskpudding.
Midd.
: Färsk fisk, ölsupa.
Kväll: Risgrynsgröt.
Om morgnarne dricka min man och jag kaffe med skorpor, barnen få hvar sin kopp hafresoppa.
När de sedan komma hem till frukosten, dricka barnen alltid mjölk, men vi kafle för det mesta.
Till mid- dagen serveras en flaska iskällardricka.
Ol och och brännvin förekomma ytterst sällan.
Kaffe på eftermiddagen serveras bara om söndagen.
Hvarje vecka bakar jag mjukt bröd af 5 kilo groft rågmjöl, det är mycket drygare och billigare än det man köper.
Endast till frukost slå vi oss lösa på några franska bröd.
Vidare har jag att köpa ved och kol, fotogen, betala gasen — vi begagna gaskök om morgon och kväll — med 3 kr.
samt löna jung- fruns trogna tjänst med 7 kr.
Så äro mina 120 kr.
väl åtgångna, och nu torde någon anmärka, att jag icke äger ett öre till oförut- sedda utgifter.
Det är ju visst och sannt, men jag ger ju icke ut alla pengarne på en gång, jag har min summa för veckan att använda efter bästa för- måga, och det kan ju hända, att jag ibland kan göra goda affärer och spara in en eller annan krona på någon lyckad finansiell operation.
All tvätt göri ' 8 i hemmet.
Kläder för oss alla gå i medeltal till 275 kr.
pr år, och så ändras ändå alla pappas kläder till gossarne, och!
i lian fick i den gamla goda tiden två klädningar af en mammas.
Den syhjälp jag möjligen behöfver inberäknas ock här.
Under sommarferierna ha vi ej kunnat neka oss den stora vederkvickelsen att hyra oss en liten stuga på landet i någon fridfull vrå, och ha vi vanligen gifvit 75 kr.
i hyra för två rum och kök.
Resan inne att resa, » tänkte han med en suck.
D e t var inte roligt att fara hem, och hans egna hem föreföllo ej vidare trefliga, men han hade latats alltför länge, och i kväll skulle han säga åt N i l s, att han måste resa om måndag.
L i l l a Maja skulle nog bli ledsen, de hade varit så goda vänner, och R u t h — — Men här afbröt B o b sin tankegång.
D e t var na- turligtvis hans ömhet för barnet, som så ofta frammanade moderns bild; det var tid på att han gaf sig af, annars skulle han väl så små- ningom inbilla sig att han var kär.
Men inte tänkte han gå i fällan och offra sin dyr- bara frihet för ett par grå ögon och ett par kinder med gropar.
Å h nej!
— — I detsamma hörde han steg på sandgången, och en högväxt man med en sjömans lätt igenkänliga gång skyndade upp mot bygg- ningen.
Glasdörrarna på nedre botten öpp- nades hastigt och — R u t h låg sluten i främ- lingens armar.
» Älskade Georg! » hörde B o b henne utropa, » hur — — » men slutet af meningen kväf- des af den främmandes tjocka skägg.
» Rättvise himmel!
H o n låter det odjuret kyssa sig, » sade B o b, blek af raseri.
Han hade aldrig vågat trycka hennes hand en gång, och denne främling hade, helt ogeneradt kysst det ljufva ansikte, som — det kände han plötsligt — han älskade mer än allt annat i världen.
» En älskare naturligtvis; hvilken dåre j a g varit! » och B o b sjönk ner i en stol och dolde ansiktet i sina händer.
Middagsklockan ringde, och B o b klädde sig hastigt.
» J u förr det är öfver, dess bättre, » mumlade han och gick utför trappan.
I detsamma mötte han R u t h; hennes kinder voro täckta af en liflig rodnad, och hela hen- nes väsende andades en glädje, som ingaf ho- nom en gränslös svartsjuka.
» Åh, herr F a l k, » utropade hon, » vi ha haft en sådan angenäm öfverraskning — » för oss fram och tillbaka samt transport af våra sa- ker gå till 18 ä 20 kr.
Båda gossarne gå vid statens läroverk, där betala vi 14 kr.
för hvar i terminsafgift, således för året 56 kr.
Vår lilla flicka går i en flickskola här i staden, där terminsafgiften endast utgör 10 kr.
Skolböcker och materiel för barnen ha ännu ej uppgått till mer än 20 kr.
om året för dem alla tillsammans.
Och så ha vi skatten, afgiften till änke- och pu- pillkassan, lifförsäkringspolis och assuranse, de kom ma igen hvarje år, orubbliga som hälleberget och oundvikliga som ödet.
Ja, nu har jag visat, huru vi efter bästa förmåga använda våra 3000 kr., men vare det långt ifrån mina tankar att framställa oss såsom något mönster, manande till efterföljd.
Människornas förmåga att hushålla är ju så ofant- ligt olika.
Jag gör, så godt jag kan, men mången gång är det svårt nog att få allting att gå ihop.
Barnen äro friska och starka, och de ha strykande aptit, det fordras ganska stora kvantiteter för att mätta dem.
Min man vill ha godt och har, som han säger, » den principen att köpa allting af bästa sort » Ja, hvem vill icke det!
Men tvingad af nöd- vändighetens kraf, får man allt emellanåt se efter det billiga i stället.
Ha vi ej kunnat spara ihop något, så ha vi ej heller några skulder, ty den principen ha vi gemen- samt, att aldrig taga något på kredit.
Om två år kommer pappa upp i högre lönegrad, då få vi 500 kr.
mer om året.
Hushålla vi då på samma sätt som hittills, kunna vi sätta in dera på sparbanken, såsom varande för tillfället obehöfliga.
Tror ni det går?
Hoppas detl Er tillgifna Wilhelmina Andersson.
1893 222 » Ja, särdeles angenäm, » af bröt B o b häf- tigt, » om man får döma af den scen j a g be- vittnade i trädgården.
J a g förmodar, att j a g får gratulera.
Glöm inte att bjuda mig på bröllopet, » och med ett sträft skratt gick han förbi henne in i förmaket.
» Nej, se Bob! » ropade N i l s, » hvar har du varit hela tiden?
L å t mig nu presentera dig för familjens ryktbaraste medlem, som just återkommit från en långresa.
Häradshöfding F a l k — min svåger, kapten Werner. » » Svåger, » stammade B o b, medan han tyckte att rummet tog valssteg, » jag visste inte — åtminstone hade j a g glömt — — » D e t var först då han satt vid middags- bordet, som Bob vågade se på Ruth, men hon var helt och hållet upptagen af sin bror.
» Naturligtvis är hon stött, » tänkte den olyck- lige B o b, » bröder borde aldrig finnas till! » Efter middagen kom lilla Maja och intog sin älsklingsplats på Bobs knä.
» Maja, » hviskade han och lutade hufvudet mot bar- nets ljusa hår, » hur gör du, då du varit stygg mot mamma, och hon är ond på dig? » » Jag kyssej henne på kinden, midt i gjo- pen, » hviskade Maja tillbaka.
» D u ha ' väl inte vajit stygg? » » Jo, förfärligt stygg, » sade B o b med en suck, » och j a g tror aldrig hon k a n förlåta mig. » Lilla Maja slog kärleksfullt sina armar om brottslingens hals.
» Jag ä ' så ledsen, fajbo ' Bob, » sade hon, » men försök att kyssa henne.
V i l l du inte det? » » Det finns ingenting jag hellre vill, » var det uppriktiga svaret, » men är du säker, att j a g törs, lilla Maja? » H ä r afbrötos deras vidare förtroenden ge- nom att alla reste sig och gingo ut i träd- gården.
» Får j a g tala med er ett ögonblick, » sade B o b med l å g röst, då R u t h ämnade följa sin syster.
» Jag vill be er om förlåtelse för mitt uppförande i d a g; j a g har burit mig åt som en tölp, men — men — sanningen är att j a g var ursinnig » här tystnade B o b förskräckt och stirrade hjälplöst på Ruths nerböjda hufvud.
» Mamma lilla, » hviskade i detsamma Majas bönfallande röst, » Bob ä ' så jysligt ledsen, att han va ' stygg mot dig.
Och han vill så gärna kyssa dig, baja du inte blij ond! » » Maja! » ropade Bob förfärad, medan Ruth leende lutade sig öfver barnet.
Men blott ett ögonblick varade hans obeslutsamhet.
» Maja har rätt, » sade han, » jag ville gifva allt i världen — åh Ruth!
D u måste veta, hur högt j a g älskar dig! » E n stund därefter tittade N i l s in genom fönstret för att se hvad det blifvit af hans vän, men han drog sig hastigt tillbaka med en sakta hvissling.
» Månljust! » var allt hvad han sade.
P å kvällen sutto de båda vännerna åter tillsammans och rökte.
» Nils, » sade B o b efter en ovanligt lång tystnad, » hur var det med den där villan här strax bredvid, är den uthyrd ännu? » » Nej, det tror j a g inte, » svarade N i l s lik- nöjdt med en hastig blick på vännen.
» Nå, då tror j a g verkligen, att j a g skall hyra den, » fortsatte B o b.
» Hvad, » sade N i l s med låtsad förvåning, » och du lämnar dina trefliga rum i staden för att utöfva din mission som farbror; hva ', min gosse? » » Åt Helsingland med alla farbröder, » ro- pade Bob med ett förläget skratt.
» J a g har just upptäckt, att min kallelse är att bli en far för lilla Maja.
Gud välsigne henne.
' » Amerikanska kvinnor — doktorer.
Bref för ldun.
••j fmerika äger en mängd kvinnliga läkare.
Många af dem sägas vara lika ovanliga som bety- dande kvinnor; men man säger lika ofta, att de äro ovanligt obetydliga läkare.
Amerikanskan är en med rika förståndsgåfvor utrustad varelse, som säkert med mera lätthet än Europas döttrar kan uthärda de ansträngningar, som den högre civili- sationen kräfver af sina förkämpar.
Men hon lefver i ett » praktiskt » land, där » time is money », men ej i den mening vi européer förstå ordstäfvet; ju längre tid jag ägnar åt studier, dess mer pen- gar må jag vinna, utan i stället: den tid, som äg- nas ät studier är värd pengar och skall därför inskränkas till den kortast möjliga!
I dessa da- gar hafva en mängd läkareskolor haft examina.
Nyfikenheten leder oss ofta, dit intresset borde varit vår ansvarige följeslagare.
Jag hade motta- git inbjudan att närvara vid afslutningen och där- med förenade doktorspromotionen i » the woman ' s Medical College of the Newyork Infirmary », som skulle äga rum i Berkeloy Lyceum vid 44:de ga- tan.
Och jag var verkligen nyfiken att se de unga doktorerna, som nu efter 12 månaders medicin- ska studier skulle bekomma sina diplom.
Berke- loy Lyceum är en cirka 500 personer rymmande teater, som mest användes till amatörföreställ- ningar, föreläsningar och dylikt.
Klockan 8,15 på aftonen var lokalen fylld med snart sagdt alla na- tioners damer, bland hvilka man här och där märkte en manlig individ med ett visst förläget uttryck, ty i dag riktades alla blickar mot » par- nassen » (scenen), och man hade alls ingen tid för » flirtation ».
På scenen voro stolar för skolans president, lärare och elever placerade.
Studen- terna buro den bekanta Oxforddräkten.
På ett å scenens midt stående bord lågo lika många pap- persrullar, som jag kunde räkna studenter, det var diplomen.
En äldre kvinnlig med.
doktor presi- derade.
Och så började — jag hade så när sagt föreställningen, då jag tänker på den teaterstäm- ning, som rådde, såväl på scenen som i salongen.
Inledningen gjordes med bön af en distingerad präst.
Så kommo korta adresser af president och lärare, hvarefter studenterna passerade rundt kring bordet, och erhöllo hvar sin pappersrulle, som sades efteråt skola ifyllas med resp. namn och så fullständiga diplomet.
Så talade åter präst- mannen.
Hans öfvertygelse var, att de medicin- ska studierna ej behöfva menligt inverka på kvinnans » sweetness », och hufvudmeningen af de elegant uttalade orden var, att läkaren och prä- sten skola arbeta tillsammans — för kyrkans sak!
Under talets förlopp hade jag glömt, att de, som särskildt hade alt ge akt därpå, voro mogna kvinnor, ty talet smakade mer af det man bru- kar bjudas på i flickskolorna när » inspektor » förmanar barnen!
Och jag trodde verkligen att » doktorerna » hade haft nog däraf i de » colleges » där de preparerat sig för inträde i » Medical Col- lege », men säkert visste talaren att så ej var fal- let, då ingen bestämd skolunderbyggnad fordras för inträde i läroverket.
Det hela afslutades med en kvinnlig doktors tal » for the faculty », som helt enkelt var ett uppkok på hygienisk statistik, hvilket fick fylla ett vetenskapligt kraf i program- met.
Hvad de nygraderade doktorerna gjort un- der de 12 månaderna, delade i tre fyramåna- ders kurser, fick m a n ej veta.
De praktfullaste rosor prydde scenen nere vid rampen, och » dok- torerna » skyndade nu ett söka upp hvar sin an- del däraf ängsligt lösande de vid hvarje blomster- pjäs vidfästade visitkorten med vänners och be- undrares namn.
Presidenten hade underrättat publiken, att de lyckliga nygraderade önskade se dem närvarande vid den » reception » som nu skulle gifvas i » smårummen ».
Men rummen voro för små och trängseln olidlig, hvarför jag tog min hustrus arm, och vi voro nu ute på gatan där jag frågade min fru-doktor (promoverad i Paris efter 10 års trägna studier) » what do you think of that? » — Hon log och s v a r a d e: » oh nonsens! » Egendomligt är, att dylika afslutningar kallas här och hvar i England » Commencement ».
Säkert är ock, att vi i Sverige skulle kalla de studier, som här efter 12 månader fullbordas för en » bör- jan » eller inledningskurs till hvad sedermera un- der 6 — 8 år måste inhämtas, för att man må kunna fä hedern af att kalla sig » medicine dok- tor ».
Dylika » colleges » utexaminerar massor af läkare hvarje läsårs slut.
Doktorernas praktik upptages mest af sådant arbete en examinerad sjuksköterska i Sverige, samt de, som förstå litet af elektricitet, massage och så vidare, kunna göra.
Aktningen för » kåren » är ej mycket hög, ej en gång från de manliga kollegornas sida, ehuru desse ej anstränga sig med vidlyftigare studier än de feminina.
En manlig medicine doktor är vanligtvis 21 år gammal, då han börjar praktisera.
När han så hunnit till 40-talet, så har han visserligen en stor erfarenhet, men den har många människor med lif och hälsa fått dyrt betala!
En europeisk läkare har absolut intet företräde här med de långa vidt omfattande studier han gjort i gamla världen; och om äfven han är be- römd där, så finnes ej många som här kunna bedöma hans företräden — emedan man ej kan bedöma det man ej själf lärt!
Hvad man kan i nya världen är att taga vara på tiden och för- vandla den i dollars.
Och de 25 unga damer som nu äro sysselsatta med att spika upp doktorskyltar på sina dörrar, skola säkert vara » rangerade » fruar, när de komma till den ålder, som exempelvis en svenska är i, då motsvarande studier ge henne rätt att kalla sig M.
D.
E. B — m.
Elpis Melena, » Kretas Af Cecilia välgörarinna ».
Hååth-Holmberg.
(Forts.) ämte detta bref emottog Elpis Melena äfven ett annat papper - — en af Garibaldi skrifven, till Siciliens folk riktad, kraftig pro- klamation att afskudda sig det bourbonska oket; vid första resning skulle han, Garibaldi, infinna sig för att broderligt bistå frihets- kämparna.
P å papperets andra sida voro antecknade namnen å fem, i Messina boende framstående sicilianer, hvilka alla tillhörde frihetspartiet.
D e s s a skulle nu genom Elpis erhålla kännedom om proklamationens inne- håll.
Detta var hennes egentliga uppdrag.
Nästa dag begaf sig fru von Schwartz åstad pä sin farliga expedition.
Ankommen till Messina underkastades hon af polisen därstädes en sträng undersökning; ej ens spor- rarna på hennes ridstöflar undgingo en miss- tänksam granskning.
D e t farliga papperet var dock så väl insydt i hennes kläder-, att det icke blef upptäckt.
D e n engelske konsuln var emellertid allt annat än revolutionärt sinnad och lät fru von Schwartz efter ett längre samtal veta, att han ej vidare ville emottaga henne på konsulatet.
H o n märkte äfven, att hon beva- kades af napolitanska spioner; hon kunde knappast gå tio steg utåt gatan, utan att vara följd och iakttagen.
Icke dess mindre lyckades det henne att träffa fyra af de per- soner, till hvilka Garibaldi sändt henne, och hon hoppades redan på en lycklig utgång af vågspelet.
D e t var endast ett par dagar kvar, innan den ångbåt anlände, med hvilken hon skulle återvända till R o m, och under denna tid trodde hon sig kunna få tillfälle att cfverbringa Garibaldis budskap åt den femte och viktigaste medleramen af revolu- tionskomitéen.
Men i stället väcktes hon en natt af starka slag på porten till det hotell, hvarest hon bodde.
Inom ett ögonblick upprepades slagen på dörren till hennes eget rum och en befal- lande röst ljöd in till henne: » aprite per ordine superiore, o sforziamo la porta — öppna i lagens namn, annars spränga vi dörren! » Hvarje natt hade den modiga damen in- vecklat Garibaldis proklamation i ett hörn af sin näsduk och sof med denna hårdt sluten i handen; för att nu undgå upptäckt, hade hon ej annat val än att hastigt uppäta den
IDUN 1893 farliga skrifvelsen, men som papperet var tjockt och segt, gick det ej så fort, och hon.
var nästan halfkväfd under sina bemödanden att nedsvälja detsamma, då dörren gaf efter för de inträngandes våldsamma stötar.
Fru von Schwartz hade emellertid nog sinnesnär- varo att förklara sig stå under sitt konsulats beskydd och att erinra om, huru allvarsamt engelska regeriugen brukade upptaga hvarje förolämpning mot en undersåte.
H o n erhöll svar, att hennes konsul icke kunda beskydda henne, ty ändamålet med hennes resa vore den napolitanska regeringen bekant, och att man skulle bruka våld, om hon gjorde motstånd.
Vid hennes begäran att åtminstone få kläda sig ensam, aflägsnade sig t vän ne af polis- männen, medan en tredje kvarstannade för att bevaka henne.
Sedan hon klädt sig, låst sin koffert, stoppat sitt ur, sitt pass och några toalettsaker i en liten väska, fördes hon under bevakning till en utanför väntande täckvagn.
Åstad bar det nu i mörka natten genom Messinas öde gator till det vid hafvet liggande hemska fängelset, liksom » vatten- fängelserna » i Palermo och Napoli så illa beryktadt för det sätt, hvarpå man lät fån- garna » försvinna », och öfver hvars port stod att läsa Dantes ord: » Lasciate ogni sperauza, voi eh ' entrate » — I, som här inträden, läm- nen allt hopp bakom er.
Med bäfvande hjärta hörde hon fängelsets port slås igen bakom henne.
Efter att hafva blifvit förd genom flere mörka hvalf och gångar, vid hvarje steg fruktande att ned- störta i någon fallgrop, blef hon insläppt i ett litet fängelserum, hvars väggar, svagt upp- lysta af fångvaktarens lykta, dröpo af fukt.
I rummet funnos endast en smutsig halm- säck, en trädpall samt en lerkruka med vatten.
Åter slöts dörren bakom henne, och hon var allena, fången i » kung Bombinos » förfärliga fängelse och med säker död för ögonen.
K v a l f u l l a timmar tillbragte hon här, innan steg åter hördes i gången utanför och fång- vaktaren inträdde i cellen.
» Jag har endast bröd och vatten åt er, signora, » sade han i medlidsam ton, i det han gick henne när- mare och lyste henne i ansiktet med lyktan, liksom för att bättre iakttaga hennes drag.
H o n upptäckte därvid själf, att mannen ägde ett välvilligt, godmodigt utseende, som har- monierade med hans vänliga röst.
H o n fick härigenom mod att fråga honom, om han visste, hvad som förestod henne; men han svarade endast med en hufvudskakuing, sä- gande: » H v e m vet det?
D e t är onda tider nu — — » I stället för att gå, blef han dock till hennes förvåning stående, liksom betänkte han sig på något.
D e t dofva ljudet från en aflägsen klocka kom honom slutligen att spritta till.
Med utropet: » heliga madonna — - nya offer! » skyndade han bort.
I ännu djupare nedslagenhet och ångest samt ur stånd att smaka brödet eller en droppe vatten, satt den fångna kvinnan på pallen i sitt mörka fängelse; men det dröjde ej länge, innan fångvaktaren återkom.
P å hennes för- nyade frågor, svarade han med att säga, att ehuru han var okänd för henne, så var hon det ej för honom; och han berättade nu för sin förvånade fånge, huru denna för omkring åtta år sedan genom en händelse kommit i beröring med hans mor, en fattig änka i Sorrento, som hon hulpit med rika gåfvor, och hvars barn hon visat mycken godhet.
(Forts.) U p n o t i s b o k e n.
JJ.
m:t drottningen fyllde i söndags 57 år.
Dagen till ära hade vid Drottningholm åt sjösidan uppförts en ståtlig dekoration af eklöfsgirlander och flaggor i de svenska och norska färgerna.
Kl. | 7 serverades middag en famille för de kungliga samt hofmarskalk8taffel för uppvaktningen och ett antal inbjudna.
Följande dags afton afresle h. m:t drottningen till Skinnarböl i Norge, där hon kommer att vistas de närmaste veckorna.
Kronprinsparet med sina söner vistas f. n. på Tnllgarn.
Som tjänstgörande hoffröken hos kron- prinsessan har fröken Anna Nordenfalk inträdt.
— Till hoflröken hos kronprinsessan utnämndes den 8 dennes fröken Dagmar Weidenhiehn.
* JEn kvinnlig deltagare räknade den i förra veckan i Göteborg samlade nordiska kirurgiska före- ningens första möte, nämligen d:r Karolina Wider- ström fiån Stockholm. '
* Kvinnlig postmästare.
Postförvaltarljänsten vid Höganäs postkontor föreslås från den 1 juli till den 30 september, enligt generalpoststyrelfens för- ordnande, af fröken Ester Stikler.
Moster Lisa i Tallbo.
Teckning för Idun af t Scwvola.
kyrkboken stod hon som Anna Elisabet An- dersdotter, änka efter dragonen Lars Gustaf Granat, men i socknen kallades hon allmänt mo- stor Lisa i Tallbo.
Stugan hon bodde i var gammal och grå, och det var gumman med.
Men trots ålderdomen hvilade det öfver dem båda ett drag af renlighet och trefnad.
Gumman hade i all sina da ' r varit duktig både att dra till huset och att hålla ihop det lilla som fanns, och väl var det, ty Granaten han var litet supig, när han kom på det laget, och det var som det kunde med arbetslusten.
Ibland fick han ett godt beting, och då tjänade han ledigt i banko mot de andra, ty stark var han som en björn och undan gick det.
Det fanns ingen under hela herrgården, som följde honom i slåttern, när han ville lägga manken till, och på vintern hade han många lass milved mer än de andra arbetarne, fastän han kom sent och gick tidigt.
Men så kunde det komma en tid, då han gick vecka ut och vecka in och skrubbade kring knutarna, utan att bry sig om att höra efter något ordentligt arbete.
» Det är så där med Lars Gustaf, han har sina ryck ibland, » brukade mor Lisa säga, när grann- kvinnorna gjorde anspelningar på mannens oor- dentlighet.
» Men så är han i stället så obegrip- ligt duktig, när han vill. » Till mannen sade hon aldrig något.
Hon hade försökt det en gång första året de voro gifta, men det gjorde hon aldrig om, ty han kunde ha ett förfärligt humör och tog man honom ej med godo, så inte gick det med ondo.
Hennes sätt att ut trycka sitt ogillande med mannens försumlighet var att fördubbla sin egen flit; hon satt en timme längre vid spinnrocken om kvällarna och var en timme tidigare i väfstolen om morgnarna.
Och när så Granaten gått och dåsat och suddat ett par veckor, så började han skämmas för sin flitiga hustru, och ett tu tre bar det ut med dikesspaden eller yxan på axeln.
Arbete kunde han få vid gården, när han ville.
På det hela lefde de ovanligt lyckligt med hvar- ann och den där dagen för sjutton år tillbaka, då tre kamrater kommo bärande med Granat på en bår, då fick Lisa sin första stora sorg i lifvet.
Han hade huggit in halfva yxan i vristen, och medan han bars hem den långa vägen i 20 gra- ders köld, så kom det kallbrand i såret.
Om ett par veckor var Granat nedmyllad.
Om hon sörjde?
Ja, hennes djupa, förkros- sande sorg var så uppenbar, att det fanns ingen enda af de åtta Granats skvadronkamrater, af hvilka han bars till grafven, som ej kände, hur tårarna komma tillrande ned i kväfvelborrarna, 223 så snart de sågo åt det håll, där mor Lisa stod.
Och nog var Granat, förstås, en så god kamrat och så munter ture, som man gärna kunde hitta på, men han visste också af, att han var den grannaste och rappaste karlen på sin skvadron, och en smula öfversittare hade han alltid varit.
Så inte grät man precis efter honom, Efter den dagen blef mor Lisa allvarsam.
Det dröjde år, innan någon af de gamla visorna, som hon förut trallat på dagen i ända, åter gick öfver hennes läppar.
Men kyrkan försummade hon nu- mera aldrig och allt emellanåt, när spinnrocken gått ett par tre timmar i sträck, så stannade hon på hjulet och tog till den stora psalmboken med skinnpärmar och messingsknäppen.
Efterhand kommo barnen ut i tjänst och moster Lisa var äfven mycket borta.
Hon hade alltid haft ett godt sätt med barn.
Det var någonting i hennes lugna gråa ögon, som hade en förunderlig makt öfver de värsta vildbasarne.
God kristen- domskunskap hade hon, och en smula mera bok- synt var hon, än hvad vanligt var med allmoge- kvinnor på den tiden här är fråga om, det vill säga, för omkring trettio år sedan.
Och tålamod, allvar, men vänlighet tillika, det fanns hos henne, och så kom det sig då, att hon blef » skolmo- sler ».
Hon gick här och där i gårdarne, där det fanns små, som skulle invigas i abc-bokens mysterier.
Hon lärde dem känna orden samt stafva och lägga ihop, att läsa fader vår och välsignelsen innantill och ibland kanske också alt räkna en smula.
Sedan fick skolan taga vid, och skrifva ingick ej i moster Lisas skolprogram.
Hennes fingrar voro för krokiga, och stela af hårdt arbete, för att bon skulle tro sig om att göra en passabel förskrift på griffeltaflan.
Som skolmoster var hon omtyckt, mycket om- tyckt till och med af föräldrarne, och äfven många af hennes små lärjungar fattade tillgifvenhet för henne, om de också jublade högt, när de någon gång fingo lof en halftimme tidigare än vanligt.
Sysslan var måttligt inbringande, men ett mål varm mat och en kopp kaffe vankades alllid, en bit fläsk och en nypa hvetmjöl, en smörklick och en kruka mjölk följde med gumman hem till hen- nes stuga allt emellanåt.
Och hade pojken kom- mit in i skolan, så blef det kanske ett par riks- daler kontant.
Hur det gick så hade moster Lisa en liten styfver sparad, det visste man, ty kom- ministern han hade reda på hennes sparskillingar, och han hade inte kunnat hålla tyst.
Moster Lisa var icke ensam på sin ambulatori ska stråt.
Hon hade med sig en liten blåögd, linhårig tulta, som den tid här är fråga om nyss fyllt sex år.
Det var en dotterdotter.
Moster Lisas andra barn, Augusta, hade » kommit i olycka » och för två år se ' n hade hon dött.
Lill-Lisa, en blåmålad kista, tre omgångar kläder samt litet linne och skodon var moderns arf efter henne.
* Det var dagen före julafton.
Moster Lisa satt hos nämndemans inne i den lilla kammaren med fön- ster utåt gården och traggade med hans Adolf, yngsta pojken, som skulle börja skolan på nyåret.
Han var en smula trög, så att han måste slita med abc boken i dag med, fastän det var da ' n för doppareda ' n.
» L a m lam.
.
.
m e t m e t.
.
.
lammet b r ä.
.
.
brä.
., k e r.
.
.
bräker, » stafvade Adolf.
Lill- Lisa satt på en pall bredvid och såg på honom med sina kloka blå ögon.
Det där kunde hon förut, fastän hon var ett helt år yngre.
Moster Lisa nickade gillande och så lät hon sin blick glida ut öfver gården.
Där gick Lena, hen- nes yngsta och käraste barn in i matboden, kån- kande på en stor balja med korf och köttmat.
Lena hade tjänat hos nämndemans i sex år nu, när man hann till den 24 april, och sedan nämn- demansmor dog i fjol, hade hon förestått huset.
Det var en hedersam plats för en flicka, som icke ännu fyllt sina 2i, och Lisa var stolt öfver sitt älsklingsbarn.
Moster Lisa skulle just låta sina blågrå ögon vandra från matboden öfver på Adolfs ljusa lugg, när hon fick se nämndemans äldste son, Johan, styra bort till matboden.
Han gick direkt in, tog Lena om lifvet och — j a minsann, kysste han henne inte midt på mun!
Och så mycket såg moster Lisa på bägge de ungas sätt, att inte var detta första gången.
Det skymde för hennes ögon och susade för hennes gamla öron.
&gt;M y g myg.
.
.
g a n gan.
.
.
myggan s u su.
.
.
r a r r a r.
.
.
surar, » stafvade Adolf i sjun gande ton.
Gumman hörde för första gången un- der sin skolmosterspraktik inte, att hon läste orätt,
IDUN 224 och Lill-Lisa tittade med stora undrande ögon på mormor.
» Ja, det var snällt, lille Adolf, » sade gumman.
» Du får slippa nu. » Hon var som ett lärft i an- siktet.
5 o. Det var på julafton och skymningen kom på.
Moster Lisa hade inte fått en blund i sina ögon på hela natten.
Nu satt hon inkrupen i soffhör- net och tummade oroligt på psalmboken med mes- singsknäppena.
» Herre Gud, Herre barmhärtige Gud! » hviskade hon.
» Skall det hända mig med h e n n e också!
Fader, gånge denna kalken ifrån mig. » Lisa var en vanlig allmogekvinna, något djupare anlagd kanske och med en smula mer utveckladt känslolif, men hon var inte något sjåp.
Men ändå kände hon sig slagen af hvad hon sett föregående dag i matboden hos nämndemans.
Hon kunde inte få de ur sina tankar.
Att ett par ungdomar ge hvarann en kyss, det är väl ändå inte så förskräckligt.
Nej bevars, om det nu bara vore det.
Men hur långt hade det gått, hur långt skulle det komma att gå?
Skulle Lena komma hem liksom Augusta gjort och bli till en visa i socknen!
Ty aldrig kunde det bli parti mellan rike nämndemans Johan och Granatens Lena — aldrig i lifvet.
» Att en stackare skall ha en sådan sorg af sina barn, » suckade den gamla.
» Och jag som så har förmanat och varnat och bedt dem hafva Gud för ögonen.
Och jag är så rädd, så rädd för att fråga Lena.
Hon skall nog säga mig sannin- gen, men det är för den jag är så rädd, så rädd. » Ljudet af hastiga stampande steg hördes i för- stugan.
Lena ryckte upp dörren och trädde in.
Ett par hårtestar i pannen glittrade af rimfrost, men hon såg röd och varm ut.
» Hur är det fatt, käraste mor? » Hon talade fort och andfådd.
» Hvarför gick ni så snart i går, och hvarför kom ni inte ner i middags för att doppa i grytan, som nämndeman bad er? » » Kära barn, hur är det fatt med dig själf? » Gumman brast i gråt.
» Hur är det fatt med dig och.
..
Johan? » B i d r a g mottagas med t a c k s a m h e t.
D e » Mitt första » — den åt tuserjden ger skydd i kalla dagar, en god egid i vintertid — en skänk från skog och hagar.
» Med mej?
Med Johan?
Ah, vi har det så bra, som vi nån ' sin kan önska oss. » » Jag menar, hur har ni det emellan er? » Lena såg så munter ut, att det skar i moderns bjärta.
Var det möjligt, att hennes barn, som hon haft så nära under sina ögon, kunnat bli ej blott lättsinnig, utan förhärdad?
Lena slog upp dörren och Johan trädde in.
» Mor vill veta, hur vi ha det mellan oss, » sade hon och lade armen om hans hals.
» Joo, vi ha ' det så, att om inte moster har nån ' ting emofet, så tar vi ut lysning till våren, och jag öfvertar Grindberga. » » Herre Gnd, barn, ni ä rakt från vettet!
Hur kan ni tro, att nämndeman skulle gå in på det?
Med Granatens Lena!
Nej.
nej barn;; tn är det inte för sent att slå bort sä ' na griller!
Det är omöj- ligt, rakt omöjligt. » Johan satle sig på träsoffan bredvid gumman.
» Det är inte omöjligt, det är afgjordt, » sade han.
» Jag talte med far redan i våras, men då var han motsträfvig och tycktes inte vilja höra på det örat.
Så tänkte jag vi hade god tid och att vi kunde vänta ett år, för jag har nog märkt, att far undan för undan sätter högre värde på Lena.
Men i måndags kom far själf och talade om saken.
» Har du slagit Lena ur hågen, » säjer han.
» Nej, säjer jag, och kommer aldrig att göra det heller. » » Jaså, säger då far och han såg så god och vänlig ut.
Jag har sagt upp brukaren på Grind- berga och tänkte, att det blir bäst du tar det till våren.
Då är det väl så godt du gifter dig.
Lena är en duktig flicka, hon har ju ingenting, men lyckan sitter inte alltid på samma bänk som ri- kedomen, » sa ' far och suckade.
» Moster vet nog, » tillade Johan, » att far inte fick rå sig själf, när han gifte sig.
Och mor var nog bra, men hon var stridig till humöret och kunde inte glömma, alt det var hon som fört mesta rikedomen till boet, så alt far, stackare, har nog haft sina svåra stunder han. » Moster Lisa hade låtit sitt grå hufvud sjunka ned mot soffkarmen.
Hon bad tyst.
Så reste hon sig och klappade Lenas rödblommiga kind med sin knotiga hand.
M o d e r n: » Antingen jag gissat rätt eller orätt, så måste du återlämna bar- net.
Ty har jag gissat rätt, måste du det enligt vår öfverenskommelse; är det orätt, så är motsatsen riktig: du skall återlämna barnet. » Hvem hade rätt?
C h a r a d.
3 6 &amp; o $ m I o » Mitt andra » hägn mot rusk och rägn emellanåt bereder, en kämpe stark i skog och mark, i fejd mot vind och väder.
o i m m o m m &gt; i o m ran » o » Mitt hela » — en vår varma vän, som går för oss i döden; för oss dess barm plär låga varm — högt flammar kärleksglöden.
P.
o c h i i » m tgojf m i • ° m m m m o m m \ Från dessa 30 nollor skola 0 bort- tagas, men på sådant sätt, att de åter- stående nollornas antal i hvarje lod- rät och vågrät rad utgör ett jämnt tal.
L.
k r o k o d i l e n.
En egyptisk kvinna Båg, huru hennes barn, som lekte vid Nilen, greps af en krokodil.
Modern bad djuret lämna tillbaka barnet.
Krokodilen svarade: » Jag vill lämna tillbaka det, om du gissar, hvad j a g skall göra. » — Mo- dern svarade: » Du skall icke lämna tillbaka mitt barn. » K r o k o d i l e n: » Antingen du gissat rätt eller orätt, behöfver jag icke lämna tillbaka barnet.
Ty har du gissat rätt, så får du det icke tillbaka enligt din egen utsago; har du gissat orätt, så återlämnar jag det icke på grund af vår öfverenskommelse. » » Gud välsigne dig barn, Gud välsigne er bägge och förlåte mig gamla klentrogna stackare, som inte vågade hoppas på så mycken lycka och nåd! » » Sätt nu på er, moster, så fara vi ner.
Ja?
ställde hästen kvar hos Pettersons.
Och tag med dig din docka, Lill-Lisa, för far vill, att ni ska bli hos oss öfver hela helgen &gt;, Johan gick ut, och om några minuter hörde man bjällrorna klinga utanför dörren.
Moster Lisa och hennes dotter sutto på träsoffan och gummans hufvud hvilade mot Lenas bröst.
Lill-Lisa stod midt pä golfvet med högra pek- fingret långt inne i sin lilla mun.
Hon kunde för sitt lif inte begripa, att mormor ocb moster satte sig till att gråta, därför att de voro bjudna till nämndemansgården, där det var så fint och ljust, ocb där man fick så mycket god julmat.
R t t 3 2 3 6 3 5 9 4 3 4 11 5 » 5 2 12 13 5 7 8 10 4 4 3 3 4 10 4 6 5 9 ii 3 9 2 ' 11 5 R e b u s.
Il 1 (0 QQQ A J3tt Sök 12 ord, hvilkas begynnelsebok- stäver utgöra namnet på en berömd, modern författarinna och slutbokstäf- verna namnet på tvänne af hennes ar- beten.
Orden äro: 1) Berömd kompositör, 2) österländskt namn på Gud, 3) flod i Frankrike, 4) diktart, 5) diktart, 6) stjärna, 7) ädelsten, 8) bekant ort på.
uppställa dessa i form af ett kors på sådant sätt, att 11 ljus skulle brinna i midtelraden samt att ljusens antal från korsets fot till slutet af hvardera vågräta armen skulle utgöra 11.
De beslöto, att saken skulle ordnas en- ligt följande plan.
På teckningen mot- svarar hvarje tal ett ljus.
QQ ll TÖ 9 S 7 12 11|10 9 8|7 0 7 Ml 10 11 12- 4 3 2 I Vid det afgörande ögonblicket fat- tades emellertid 2 ljus och kunde icke genast anskaffas.
Damerna önskade dock, att de återstående 19 ljusen skulle ordnas i korsform och precis på samma vilkor som förut bestämts.
I själfva verket lyckades de ock genom- föra sin plan.
Hur buro de sig åt?
8 L ö s n i n g a r.
15 16 T a l v i.
O r d g å t a.
r 5 4 14 e I n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g.
ä g o r.
4 s Virginia Larsson (med porträtt); af E. Melén.
— Lifsniod; poem af Nonny Lundberg.
— Hos doktorn; af Ave.
— Pä sällskapslivets marknad; af Elorentin.
— Ungkarl; skiss för Idun af A W — ff.
(Slut.)
— I hushållspenningfrfigan: Tre- tusenkronorstrecket.
III.
Alma Baltxer.
— Amerikanska kvin- nor-doktorer; bref för Idun af E. B — m.
— Elpis Melena, » Kretas välgörarinna »; af Cecilia Bååth-HolmHrg.
(Forts.) — Ur notisboken — Moster Lisa i Tallbo; teckning för Idun af Sc&lt;evola.
— TVsfJidrif.
A r i t m o g r y f.
2 l t * 1) Hvilken likhet är det mellan en fru och en öfverstelöjtnant?
2) Hvilken likhet är det mellan en kokerska och en skådespelerska?
3) En faders barn, en moders barn och dock ingen människas son.
Hvad är det?
4) Hvad för ett musikaliskt väsen är en oxe inom djurvärlden?
5) Hvarför var Eva den bästa sån- gerska, som funnits?
1 e I biografien öfver E l p i s Melena står i n:r 20, sid. 202, spalt 1, rad 10 nedifrån: omänskliga lefnads- historia »; bör vara: m ä r k l i g a etc. — A spalt 3 sam- ma sida, rad 12 uppifrån står: » politiskt ögonblick », hvilket bör vara: k r i t i s k t etc. Schweizeralperna, 0) karlnamn, 10) be- römd italiensk målare, 11) stjärnbild, 12) biflod till Ob.
S k a m t f r ä ° o m M o d e r n n o l l o r n a.
o m 1893 1) Gossnamn, 2) stad i Finland, 3) världsdel, 4) flicknamn, 5) stad i Kyss land, 0) ö, 7) flod i Asien, 8) stad i Egypten, 9) stad i Sverige.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på ett land.
T a l v i.
I l l u m i n a t i o n e n.
Elfva unga damer skulle anställa en illumination och hade till sitt förfo- gande 21 ljus.
De hade för afsikt att Logogryfen: Fönsterglas; gran, gren, grön, gröt, graf, gret, tös, lön, lager, stal, föga, fager, tass, fras, salt, get, nöt, sarf, gers, öster, aster, ögat, frös, snö, stel.
Anagram: Roma, arom, Amor, Oruar.
Jfyllningsgåian: Susen, önska, domstol, Es- sen, rasta — Södermanland.
Mcdelpimktgåtan: I) Volmar, II) Iberer, III; Casper, IV) Tanger, V) Odhner, VI) Rektor, VII) Idoler, VIII) Alster — Victoria K.
