# ID: svediakorp-per923
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,873
# sentences: 661
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, F r e d a g e n den 7 juli 1893.
N:r 27 (290) Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
'.
I d u n m.
Modet, u l a n kol pl.
.
» ' ldun ensam ».
r B.vrå- K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r (Aftonbladets h u s.)
l * r e i i u m e r s L 3 i i s k e r ä a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
12 — 1.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Vilhelmina å fter nära fyratio års lärarinneverksamhet, I hvaraf ungefär halfva tiden ägnats åt den mö- dosammaste af all under- visning, nämligen fostran af sinnesslöa barn, afgår nu med halfårets början fröken Mina Lundell från sio plats som förestånda- rinna för Örebro läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa.
Född på ö b y i Fellingsbro den 28 mars 1835, var hon dotter till en inspektor och den näst yngsta af tio syskon.
Ke- dan vid unga år visade hon afgjord fallenhet för lärarinnekallet och anlita- des, sedan hon flyttat till en syster i Smedjebacken, Dalarne, af närboende för undervisning af deras barn.
Efter afiagd exa- men vid folkskolelärarin- neseminariet i Stockholm grundade hon vid tjugu års ålder en privat skola i Smedjebacken, men flyt- tade snart till Köping, där hon sedan i omkring tio år fortsatte med en landsortelärarinnas an- språkslösa verksamhet.
Fröken Lundeils varma och för de elända delta- gande sinne hade länge stått till de stackars sin- nesslöa, om hvilka man icke bekymrade sig.
Det var därför med glädje och tacksamhet hon år 1871 Utgifnlngstld: hvarje helgfri fredag.
Iduns Tryckeri Aktiebolag_ 6:te årg.
A r i n o i i N J&gt;ris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r hvarje p å b ö r j a d t tiotal stafv.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Lundell.
mottog den ingalunda be- hagliga posten såsom fö- reståndarinna vid skolan för sinnesslöa barn i Stockholm.
Genom sitt i lifvets skola härdade tå- lamod, sin barnsliga from- het och mångåriga lära- rinne-erfarenhet lämpade hon sig väl för den svår- skötta befattningen, som hon behöll i sju år, tills hennes moders tilltagande sjuklighet tvang henne att träda tillbaka för att i en stilla landsbygd, Odens- vi i Västmanland, såsom en öm dotter ägna mo- dern sin omvårdnad un- der de följande tre åren, tills döden lyckt hennes ögon.
P å uppmaning af fru Bruce, föreståndarin- nan för döfstum- och idiot- skolan vid Strömsholm, återgick fröken Lundell nu till undervisningen af sinnesslöa, för hvilket ändamål hon år 1881 slog sig ned i Örebro.
Hennes verksamhet där vann efter någon tid all- mänt erkännande och det dröjde icke länge, förrän Örebro läns landsting tog den växande anstalten under sitt beskydd samt försåg den med nödiga penningeanslag och ett eget hem.
Vid sidan af denna länets anstalt har genom fröken Lundeils energi och allmänhetens
IDUN 210 1893 Ju mer den strålar, v i frysa mer; Den lyser, men dock ingen värme ger.
All skönhet utan vänligt behag Är såsom solen en vinterdag: Louise Mayer.
samt Örebro sparbanks offervillighet nu grun- dats ett arbetshem för sinnesslöa, hvilket skall fullständiga skolans kärleksverk genom att om- händertaga de minst begåfvade och dem bland skolans före detta lärjungar, hvilka visa sig icke vara utrustade för lifvets strider.
E t t lif i kärleksfullt, uppoffrande arbete kräfver sin belöning i en sorgfri ålderdom, men som bekant är lärarinnekallet ingen guldgrufva.
Fröken Lundell har dock sparat sig ett litet fridfullt hem i omedelbar närhet af den skola, hvilken hon nu lämnar, och ärnar med en sy- ster där framlefva sina återstående dagar.
Tack- samma föräldrar och lärjungar önska henne härtill all lycka och välsignelse.
K.
M. lunda Kvinnan som matematiker.
matematiken skap man i H&gt;ag vill ut ur kvalmet, som hotar mig kväfva, jag vill fara på vingar i månklar natt.
Jlör, vinden kallar, den midvintersträfva, med röster, som slockna melodiskt och matt.
fjag känner dig, sång ur den stora natur!
^Du nalkas förtroget och gladt till mitt öra, som ville en kärlig hälsning du föra från luft och frihet, från gran och fur.
par så, gren alldeles torde att helt nor att hon säkert kvinnliga denna art af Hypatia var och och därefter hon af patriarken en en kyrka, därefter Så utaf mest namn hundraden.
har af bekant i var och fysiker.
Hon 17 på på 1706 dog Samtidigt Delaunay, med henne sedermera geometri ined stor Marie Agnesi Milano.
Karlfeldt.
utföra en ningar.
— Såsom sikt, några Journal i of ma- förtjäna Paris år mängd — vid sedan näm- Venus- lät kvinnor astronomiska beräk- — afslutning vilja Maud Meyer g j o r t Franklin m e d - torde ock observatoriet för hon vi pä anföra denna hvad om vi börja att tager man öfver- fransk kvinnornas skrifver: beten, lilla en för- metod » I våra i dagar, göra själf ständiga ar- till förevändning för och som icke männens.
sofera, alltid Man hvilket att kvinnorna, öf- nians född dem sept.
att vi som hvilka hjärna.
att som för att göra filo- använda framlägga icke samma betrakta Det naturen kunna på är männens be- sätt den som med en möjligt för metoder för icke kvinnliga säga tttvikningar.
betrakta hjärna, densamma männen, desamma oss i vissa m ä n s m u n vill som kvinnans skrifva äro anklagar Men Newtons i studerade uppfattningar. » m:lle de Staal, framgång.
gaf henne matematik vid var född tillstånd i Ungkarl.
att universitetet i Skiss Bologna.
Nicole-Reine Lepanie mycket hemma annat i (1728 — 1801) astronomi beräkningar Halleyska och öfver kometens sju kometer ver och utgaf en tiden 17b ' 8 stående och upptäckte öf- fikides likaledes en fram- astronom.
(177 (5 — 1831) vetenskapsakademiens erhöll fran- stora pris i ma- de senaste årtiondena stort antal kvinnor m e d m y c k e n studerat matematik.
nämnas den I för oss Sofie Kowalewski, m e n äfven Sålunda utgifvit of the bonne kvinna, i du, min inånga har ett att du när du skref har framgång ej l ä t vi en dig så höra i med värd eländig, » ögonblick hvarandra.
vi fingo höra, Nils, » ty a f dig, blef j a g orolig och honom.
När sade så hans med ens, bref resa hem du flytta u t t i l l oss p å l a n d e t; sjuksköterska frisk i en h a n d v ä n d n i n g.
af sig (död 1872) i Sor- åt Frankrike från sin presenterat » Mechanism lämnades i henne framhållas.
en så- » Stig blyg Ada göra er vetat det, en » Vi sjukdom, på svar, hade skyndade Nils redan hustru.
upp, och feberheta.
vänta skall F å r hon k o m m a öfverraskning, sin inte röst, att och i mor- N i l s ut ur r u m m e t, och innan B o b hann h ä m t a sidan utan och kom, att utmärkt och verkligen nästa hand din här i in? » arbete som var skall är genom » ä r det och hjärtligt var sig rummet väl » licencie ' diplomet » Emma Chenu, ett de vän! » visade r o p a d e B o b o c h reste öfverraskning, käre till beslöto ansikte » Nils! » bekanta vid 1868 strålande klingande främsta Mary Sommerville första glad r o p a d e en alla andra märkligt heavens ».
det Nils ' » Det gon Under kunna sig om- tematik.
må röst, och skakade var Sof / e Germain (Forte.)
» Får jag komma in? » dörröppningen.
nebulosorna.
kring ska för förteckning Jeanne Lefrangalse de La / ande A. W — ff.
för Idun af var gjorde återkomst.
Karolina Herschel (1 7 5 0 — 1 8 4 8) Axel att passagen med baronessan (1718 — 1799) Påfven undervisa bland dig!
emel- är m r s » American Det cele- 10 föredrog sin opposition d e m e t o d e r, s o m vi a n v ä n d a, sven- var slu- lära- 1749. den ^Dit far min själ i den månklara natten, där vandrar jag fram i den sträfva vind.
H) ch snart hör jag dånet af älfvens vatten, jag står vid den ensliga gårdens grind.
XiH glimmande rutor jag närmar mig: vid brasan sitter en åldrig kvinna och ser på glöder, som Hånande brinna — min moder, hur drar mig ej längtan till i astronom den en år- arbete Hon och arbeterska detsamma ett erbjöds lärokurser.
miss Amerika them atics ».
då kvinnor, efter en- höjdpunkten själf elementer.
dec.
den öfversatte skref har I Hon Voltaires på England studierna.
äd- många som hon matematiska hennes behandlat gång stod Frankrike; yttrat men kvin- och B l a n d dessa Sorbonne fattarinna genom äfven en bildning, och fysikens den en i ste- » Hypatia ».
du Chate / et, väninna, ver och i känd.
nas, matematik, lyceum.
för att å t e r v ä n d a till R y s s l a n d, d ä r anordnade I ett spetsen Bichlichev, fru studier sig i i kunskaper.
replats slä- uppeggad har lefnadssaga tids öfver- kvinnor, hennes bra och forntidens Kingsley Markisinnan icke fortlefvat roman läm- Cyrillus, författaren utgifven lärde Emeller- afkläddes en tade Kristi astronomi denne upplysta Såsom det föranstaltande gelske sin i massakrerades slutade och för Hon ville På Alexandria, nades; » Principer » mellan mäktiga stammar med frusen bark.
^Där susar den digre tjäderns flykt; där rusar det doft ur de tunga grenar.
3 skinande skare kring knottriga enar ha räf och lo sina fotspår tryckt.
i de Bortmecker, i f r ä m m a n d e kvinnor, som där häm- nämnas lertid rykte.
och af till ska må undervisning lysande folkhop hennes läsarin- af gått kvin- és-sciencesdi- lärarinna har kvinnliga af de första » licencié blef studier de den filosofi, kristendomen.
hon till nornas sina till det En matematik var fröken Frankrike äro lefde Alexandria.
hedning till laste dotter offentlig ett gå kropp.
som i tat vetande.
studerade därvid pades våra portarne erhöll därefter Det sig.
representanterna var i är vetenskaps- öfversikt kvinna, matematik vann af fDct drager en väg långt borta i världen igenom en villande ödemark.
CMellan bolmande milor och vindfällen bär den, som som som det femte århundradet efter Hon var denna mänskligt nade tid men utmärkt kort veten- något, intressera en en är tror, inom särskildt erhålla födelse.
kvinnans icke förnämsta fjärde är préférance, allmänhet dock och i världen.
nor, plom » tt Theon Det drager en väg långt borta öppnade universitetsstudiet.
Nils skulle herr Falk, » sade en mild, liten s v a l h a n d lades i hans hafva varit och j a g, vi ha så och ledsna hade kommit vi hem öfver bara förr. »
1893 » Ja visst, » sade N i l s, » men nu, då vi äro hemma, skola vi sköta väl om dig, min gubbe.
Saltsjöluften skall göra d i g godt, och vi ha alla haft mässlingen, så d u behöfver ej tänka på det.
I morgon kl. 5 kommer j a g och häm- tar dig; då är det ej så hett att åka, och ditt rum är redan i ordning. » » Ja, alldeles i ordning, » bekräftade A d a, » och hvad det skall bli roligt för N i l s att ha sin barndomsvän hos s i g!
Och för m i g med, » tillade hon blygt.
Bob lutade sig tillbaka mot kuddarne och blickade p å den lilla täcka kvinnan framför sig; han undrade nästan, om han drömde.
Jaså, detta var det beräknande trollet, som lagt ut sina krokar för att bli försörjd, denna lilla nygifta fru, som förkortat sin bröllops- resa enkom för att mottaga sin mans gnatige vän i sitt unga hem.
Och långt sedan de lämnat honom, l å g B o b med slutna ögon och försökte frambesvärja den hatade bilden af N i l s ' hustru, sådan han förut tänkt sig henne, denna bild, som verkligheten så oväntadt kros- sat.
H a n började till och med längta efter morgonen och medgaf, att under särdeles gynn- samma förhållanden var icke ens slarfsylta att förakta.
D e n lummiga trädgården, N i l s ' glada sällskap, som han så länge saknat, den lilla vackra A d a, allt framstod i en solig dager.
E n enda mörk fläck fördystrade den ljusa taflan: änkan och hennes » bihang ».
IDUN ha haft allt gemensamt, » sade han skrattande åt A d a, » ända sedan N i l s först kom till sko- lan med en stor påse konfekt och ett par nya skridskor, och j a g påminner m i g just, att min ömma omtanke om hans lilla mage förmådde mig att offra min egen på vår unga vänskaps altare. » » Ja, det gjorde d u, men j a g tror vi dra en slöja öfver det tragiska slutet, » sade Nils, » isynnerhet som j a g måste in till sta ' n n u.
Sköt nu väl om dig, tills j a g kommer igen. » » Och j a g hoppas ni ursäktar, att j a g föl- jer N i l s till bryggan, » sade A d a, » han är så oförsiktig och vill alltid hoppa på båten, in- nan den stannar. » Och det unga paret gick skrattande sin väg, lämnande B o b i ro.
E n timme senare vaknade h a n, helt flat att ha sofvit grundligt.
» Det måste vara hettan, som gör mig så tung i hufvudet, » tänkte han med en genomgående gäspning och t o g liknöjdt upp en tidning.
» D e t va ' jysligt, h v a ' d u gapaj, » sade en späd röst bredvid honom, och B o b fann sig uppmärksamt betraktad af en liten flicka med en stor docka i famnen.
» Ur hvilken blomma kommer du, lilla älf- drottning? » sade B o b och stirrade förvånad på den behagliga synen.
» Jag kommej inte ur någon blomma, » svarade barnet, » jag ä ' baja Maja.
H v a d heter du? » » Jag glömde minsann att fråga efter dem, » » Jag hetei Bob. » tänkte Bob, i det han gjorde en grimas, » men » A h, då vet j a g, d u ä ' mobo ' N i l s ' vän de äro nog där, fastän h o n borde blygas att och haj haft mässlingen. » truga sig på det unga paret strax efter bröl- Bob nickade bekräftande.
loppet och med den där bortskämda barnungen » Ja ' haj också haft mässlingen, då j a ' va ' till på köpet.
J a g vill bara hoppas, att hon liten, och då fick j a ' så mycket sylt.
Fick inte försöker sina konster p å mig, t y en karl, du sylt? » som går och får mässling vid mina år, k a n Bob måste till sin ledsnad svara nekande.
begå hvilken dårskap som helst.
J a g skall » Vill d u låna min docka? » sade Maja efter säga åt N i l s, att han skaffar henne en m a n en stund, » men håll pajasollen öfvej henne; så fort som möjligt. » Och med denna lugnande hon smälter i solen. » tanke försjönk häradshöfding Robert F a l k i B o b gjorde villigt hvad han blef tillsagd, en ljudelig slummer.
och Maja betraktade det omaka paret med synbar tillfredsställelse.
N u framskymtade en ljus klädning bakom * bladgruppen, och en u n g dam visade sig.
» Lilla mamma, » ropade Maja och rusade Eftermiddagen därpå satt Bob framför de öppna balkongdörrarna i hvad N i l s behagade emot henne, » häj ä ' B o b, som vajit sjuk, och kalla sitt arbetsrum.
D e båda vännerna rökte han haj hvarken fått sylt eller någonting. » » D u milde!
N u kommer änkan, » tänkte och pratade tillsammans, — » alldeles som i forna dagar, » tänkte B o b med en suck, — B o b förskräckt, men som flykt var omöjlig, tills N i l s förklarade, att B o b i sin egenskap måste han foga sig i sitt öde.
» D e t häj ä ' min mamma, » sade Maja med af konvalescent måste g å tidigt till sängs.
Å h, hvad han sof godt denna första natt p å en viss värdighet.
» J a g förmodar att a l l vidare presentation landet och hvad frukosten dagen därpå sma- kade ypperligt!
H a n gick genast in på N i l s ' är obehöflig, » skrattade Ruth.
» Nej, stig inte förslag, att han skulle installera sig i träd- upp, » tillade hon, då B o b förgäfves sökte be- gården, där en bekväm hvilstol stod för hans fria sig från sina filtar, » jag skulle blott räkning och A d a, frisk som en nyutslagen hämta min lilla flicka.
Seså, Maja, t a g din tusensköna, väntade honom med filtar och docka, häradshöfdingen är ej van vid sådant kuddar.
Under låtsadt motstånd utsträckte och d u får ej trötta honom. » Bob sig välbehagligt i liggstolen och ett bord, » Ja, det är verkligen mitt första försök, » väl försedt med färska tidningar, ställdes bred- sade B o b blygsamt, » men j a g hoppas få er- vid honom.
farenhet med tiden.
M e n som dockans h y » Om ni tänker skämma bort N i l s på samma tycks vara något ömtålig, är det kanske så sätt, » sade B o b med en förnöjd suck, » så godt j a g drar m i g från allt ansvar. » N ä r B o b var ensam igen, lutade han sig motarbetar ni totalt de lärdomar j a g gifvit Jaså, honom.
Endast öfverlägsna snillen kunna tillbaka med en långdragen hvissling.
det där v a r änkan; hon hörde då, G u d ske saklöst bortkelas. » » Var inte rädd, A d a, d u kan inte skämma lof, inte till det gråtmilda slaget.
Och så bort, hvad j a g aldrig har fått, » invände N i l s, började h a n fundera, som de flesta, som sågo » Bob har ofta, med denna rörande uppriktig- R u t h första gången: » är hon vacker? » » Nej, het, som hos honom är ett karaktärsdrag, för- det är h o n inte, » fortsatte B o b bestämdt, » pannan är för bred, dragen för oregelbundna säkrat, att mitt snille lyser genom sin från- och likväl — — » B o b utstötte en otålig varo.
» » Nå, än se ' n? » svarade B o b, » du måste fnysning och återtog sin försummade tidning.
(F o r t s.
o. slut i nästa n:r.)
åtminstone medgifva, att j a g alltid sökt er- sätta denna din brist ur egen fatabur.
V i 211 Ut!
Ett sommarbref från fröken Eva.
ar du lagt märke till, att det alltid är något vemodigt i att resa hemifrån?
Man k a n ha längtat efter att få resa, man kan ha känt, hur det evigt hvardagliga tyn- ger ner en, och hur man fastnar i vanor som en fluga i spindelns nät, och bara väntar att spindeln skall komma, han som är herre på platsen, och suga hjärtblodet ur ens ådror — man kan inbilla sig, att lifvet väntar på en, blott m a n kommer » ut », att de n y a in- trycken skola förvandla en till en ny män- niska, medföra ett nytt lifsinnehåll — man kan jubla åt friluftslifvet, som väntar i som- marsol och vid musik af hafsvindarna, och man kan fantisera ihop sagor om allt ovän- tadt och osannolikt, som ligger på lur mellan skären och de dunkla djupen och som lockar och drager — trots all längtan, så är det ändå vemodigt, när man skall bege sig i väg.
Inte själfva affärden — då är man trött efter allt förberedande stök och tämligen okänslig — utan just förberedelserna.
N ä r jag blir rik, skall jag säga till min kammar- jungfru, » i morgon resa v i », och i morgon är mitt gepäck klappadt och klart, och se ' n j a g satt mig i min vagn och rullat i väg, så fäller John — John är naturligtvis min betjänt — ner gardinen hemma, och han och hans bekanta dansa p å bordet, när katten är borta.
.
.
Men nu är jag inte rik, ty prinsen har ännu icke infunnit sig och lagt sitt halfva konungarike för mina fötter.
M i n kammar- jungfru har ännu ingen aning om, hvilken hustyrann hon kommer att få i mig, — eftersom hon och j a g ännu ej haft nöjet göra hvarandras bekantskap • — och John har ännu intet bord att dansa p å.
Och j a g själf reser alls inte till västkusten för att fiska millionärer — inte ens för att lägga ut krokar eller att tjäna till napp för idkare af fiskesport, sådan som lär före- komma på badorten.
O c h kommer han — den där mystiska » han », s o m påstås spela första fiolen i unga flickors drömmar — och är h a n prinsen, så inte är j a g den, som är nöjd med hans halfva kungarike.
D e t liela vill j a g ha.
J a g är nitton år och lifvet vän- tar på mig med sol glitter på vågen — har man då inte rätt att fordra ett kungarike, så vet j a g inte, när man skall få det.
O c h det är inte skatter, som låsas in, och som man köper sig så kallad lifsglädje för — kammar- jungfru och betjänt och lustjakt och dylikt — det är helt anuat slags guld han skall ha, guld som ingen k a n taga ifrån oss, men som öppnar hela världen för oss och skänker oss alla jordens kungariken, och som förrän- tas i en kärlek till lifvet och mänskligheten, allt för stor för att man skulle kunna ana den och drömma om den, om den ej kunde bli verklighet.
J o, nu har j a g kommit u p p i den högre stilen, j a g som höll p å att filosofera öfver det vemodiga i att gå omkring och spoliera sitt hem, när man skall lämna det, * taga bort hemtref- naden därifrån, packa in alla sina småsaker och sina s m å minnen från vintern.
D e t är just detta, som åstadkommer det där omta- lade vemodet: att det är ett stycke af ens förflutna, som man gör rent h u s efter, då man packar in och reser.
D e t är som att bränna sina gamla bref.
Och när hemmet
I D U N 212 blifvit kallt och ogästvänligt, med lakan bredda öfver möblerna och malkamfertslukt öfver det hela, och nedfällda gardiner, som ge en grå skymningsdager i stället för solljuset eller vinterbrasans muntra sken i rummets hörn och vinklar, då kommer ovillkorligen det där vemodet, och då har man inte annat göra än att ögonblickligen resa sin väg ifrån det.
» Nå, trollet, » säger farbror Zaehris p å perrongen — han är en sådan farbror, som har vissa rättigheter, bland andra den att kalla en medveten nutidskviona för troll — » lycka till med fästmannen!
Men t a g bara ingen, som du tycker om, låt se, att d u tar en som tycker om dig. » Farbror Zaehris har verkligen sina ljusa ögonblick.
H a n tillhör för resten den gamla skolan.
D e t faller mig inte in att säga honom, att j a g alls inte ämnar » ta » någon, att j a g har mitt arbete och mina intressen och ämnar — nu liksom hittills — låta händelserna hända utan att ingripa, förr än j a g själf vill.
O m j a g sade det, skulle han bara plira på mig med skälmen i ögat och säga » Sjåpa dig inte, trollunge, » eller något annat artigt, som skulle ha alldeles samma andemening.
— S å kuskade tåget af med mig, Korrekt och lugn satt j a g i mitt kupéhörn, oklander- ligt tillknäppt, med min lilla diskreta bröst- bukett — afskedspresent från min galanta farbror — och mitt nutidskvinnliga själfmed- vetande.
U t mot okända öden — eller mot inga alls.
Förbi gröna ängar och insjöar, som lågo blanka i juninatten, förbi landtliga stationer, där unga damer inväntade unga herrar, som hoppade ut ur tåget och hälsade öfverraskade: » nej, är fröken nere? » » Ja, jag skulle lämna af ett bref, » eller var det andra herrar, som togo henne, som väntade, om lifvet och kysste henne utan att be om / hushållspenningfrågan.
Femtonhundrakronorstrecket.
ii.
Motto: » Sparsamhet Ur en dygd. » lör att få en årsinkomst af 1,500 kronor att räcka till för en familj, bestående af man, hu- stru och tre barn, blir sparsamhet en nödvändighet.
Att göra en utredning, huru dessa 1,500 kronor skola räcka till, är vanskligt nog i alla händelser, men kan absolut inte göras utan stor praktisk erfa- renhet, som nog inte ändå är tillräcklig för att fullt tillfredsställande kunna lösa denna på så mycket be- roende fråga.
Emellertid vågar insänd, ett försök, ty jag har fått — om uttrycket tillätes mig — gå genom » grader- na ».
Jag är nämligen uppfödd i ett hem med myc- ket små tillgångar samt gift med en e. o. tjänste- man med den aflöning, som staten bestod sina extra biträden för en 30 år sedan, en aflöning, som visst inte ens för ordinarie tjänsteman af lägre grad upp- gick till 1,500 kronor pr år.
Att det var möjligt att kunna lefva med dessa små inkomster berodde i första rummet på, att då voro billigare hyror och mindre skatter, samt vida- re att det i allmänhet fördes ett anspråkslösare lef- nadssätt; men till sist måste sparsamheten tagas med i beräkningen, ty saknas den, är spelet snart förloradt.
A r man dock nog förståndig att i början af sitt äktenskap försaka i främsta rummet nöjen och lyx- artiklar, och gå upp helt i sitt hem, så skall man med glädje och tillfredsställelse finna, att detta för- kofras under ens egna händer, och man kan sedan med det växande välståndet och litet större tillgån- gar tillåta sig en och annan förströelse.
Ur en annan synpunkt är hustruns hemmavaro så ytterst viktig, jag menar för barnens skull: ingen ersätter en god, förståndig moder.
Naturligtvis skall och måste hustrun för sin hälsas skull gå ut, men på lämpliga tider, ej på tillställningar, som vara lof.
(Några rader reflexioner äro här om- sorgsfullt öfversuddade i fröken E v a s bref.)
Och från tåget öfver på en ångbåt, som förde mig ut på fjärden med vatten så blått som i Medelhafvet, men ingen annansläds — påstås det — och med hvita kammar och ilskna bränningar mot stränderna.
Och friska vindar, men milda på samma gång, och stark luft, så man ville gäspa, en helt annan luft i banklokalen, där jag, uppflugen på min pinne, tillbringar största delen af min gyl- lene ungdom som en sann kvinna ägnar och anstår, och där ingen kallar mig för troll och ingen lägger märke till, att j a g är en E v a s dotter — och dit ingen prins kommer för att lämna sitt kungarike i min vård.
J a g skulle vårda det, var så säker, ers höghet!
Vårda det som det bästa lifvet har att bjuda oss båda — » jag säger inte » m i g », så anspråkslös är j a g inte, j a g säger » oss ».
Ä r jag där n u igen?
D e t måtte vara den starka luften eller den långa nattresan med halfslummer och midsommarnaturen och fågel- kvittret och stillheten rundt omkring, som kommer mig att prata så mycket tok — och att tänka så mycket tokigt.
N u har j a g emellertid hunnit min ensamma resas första m å l.
J a g är i det lyckoland, som utgöres af en badort på västkusten, och j a g har packat u p p mina » tjusiga » klädnin- gar, färdig att slå ett stort slag.
F ö r att iute känna m i g helt och hållet öfverväldigad öfver det paradisiska i min belägenhet har j a g emellertid nu till en början förankrat på en af de små och anspråkslösa badorterna — längre fram på sommaren öfvergår j a g antagligen till de stora valplatserna.
P å min badort ligga fiskarkojorna strödda omkring bland bergklintarna, och där går man vilse på » gatorna », som knaggla sig upp och ner i skrefvorna mellan röda hörn och gula, mellan trädgårdar, stora som persiljelådor, halfva nätterna, och som ruinera både hälsan och kassan.
&gt;Så långt som tillgångarne möjligtvis sträcka sig, bör man söka att inköpa matvaror af god beskaf- fenhet.
Mannen, som kanske har ett ansträngande arbete, behöfver stärkande mat, barnen som växa, fordra det, och hustrun själf är kanske klen samt lika mycket som de öfriga i behof af goda närings- medel.
Vid mina beräkningar är detta ett ögon- märke: inga surrogatet: På det allra kraftigaste vill jag varna för &gt; kaffesurrogat » eller för öf- rigt dåligt kaffe, ty däraf blir magen i grund för- derfvad.
Som ofvan sagts, är en utredning i detta fall huru 1,500 kronor skola räcka till för en familj på fem personer för ett år, ytterst svår att åstadkomma, ty åsikterna hunna ju vara så olika om samma sak.
Den ena tycker t. ex., att födan kan vara hur dålig som helst, men elegant måste man vara; en annan åter har den åsikten, att det är detsamma med ko- stymen, blott god mat i första rummet; åter finnas andra, som försaka det nödvändiga för nöjen.
Den metoden är den sämsta, men att den är ganska van- lig; det är tyvärr en sanning.
En annan gammal sanning är också den, att me- delvägen är bäst, och medelvägen har jag sökt hålla vid upprättandet af följande tablå.
Matpenningar ä 10 kr.
pr vecka gör pr år 832: — Hyra för 2 rum och kök pr år 250: — Kläder och skodon dito _ 160: — Kontribution - - 100: — Ved med omkostnader 1 44: — Oförutsedda utgifter .... 50: — Tvätt 30: — Mangling 10: — Fotogen 50 liter pr år 8: — Såpa 7 kilo, tvål 1 kilo pr år 4- — Diverse, såsom tändstickor, blanksvärta etc. 12: — Kronor 1,500: — Må det nu tillåtas mig att visa, huru veckopen- ningen kan ställa sig: 1893 och villorna ligga där pyntade och färdiga att taga emot sommargäster och båtarne med hvita, rena segel vänta på lustseglatser ut till hafs.
Ä n n u väntar badorten på badgästerna.
Intendenten och doktorn stå på badhusveran- dan och undra, om denna dags ångbåt skall medföra något för dem.
Baderskorna sträcka på sig i korridoren, uppasserskorna duka för de väntade i matsalen.
D ä r prunkar det långa midtbordet med vilda blommor från någon täppa i lä — j a g kan inte förstå, hvar den finns, denna blomstergård — och med 5 3 bränvinsglas, som vänta på 5 3 af ska- pelsens herrar.
Och måsarna ropa utanför efter gifmilda sommargäster och nere på sjöbotten g å krab- bor och vänta på att bli lockade med en köttbit och svekfullt uppfiskade på badhus- verandan.
Allting väntar.
Men inte jag.
J a g njuter af friskheten och stillheten här ute i hafsbandet, andas in hälsa med fulla lungor och finner världen utmärkt sådan den är.
Skulle den ej fort- fortfara vara » sådan den är », och skulle nå- got omstörtande och underbart öfverraska mig, så kan det kända att j a g låter höra af mig.
Men lita iute för mycket på mitt löfte.
M a n blir lat här ute — och man är visst alltid lat, när det gäller att hålla sina löften.
N u skall j a g ut och fiska med kandidat.
.
.
(åter några öfverstrukna rader.
Möjliga att uttyda äro orden » ganska passabel » samt slutklämmen:) i brist på bättre - - ännu har ju » den egentliga knifkastningen, » som far- bror Zaehris plägar uttrycka sig, inte börjat.
Din Eva.
— — Mjölk, 3 liter pr dag, gör pr vecka Grädde, 8 öre pr dag, pr vecka Bröd, 50 öre pr dag, pr vecka Socker,}.
kilo pr vecka Kaffe, 3 " hgr Smör, J kilo Potatis, " 10 liter Hvetemjöl, 1 kilo Salt Lagerdricka, 15 ^-buteljer Den öfriga maten 1: 56 0: 56 3: 50 0: 35 0: 54 0: 90 0: 40 0: 25 0: 04 0: 90 7: — Kronor 16: — Såsom här synes, bli endast 7 kr.
öfver till mid- dagsmålen, men med klok beräkning kan det ändå gå ihop.
Man kan den ena dagen ha en billigare maträtt, den andra en litet dyrare.
Jag vill visst inte ens försöka att uppställa någon » matordning » för en vecka, men några små praktiska vinkar kunna ju inte skada.
Hvad en husmoder med strängt be gränsade tillgångar har att iakttaga, är så tillsägan- de * att passa tiden för att köpa billigt och bra.
Till ex. i april och ' maj är fisken god och billig.
Is- mörten är fet, utmärkt god och kostar i april 30 ä 35 öre kilo, men kan i maj köpas för 10 öre kilo.
Väl lagad med gräslökssås är det ju en billig och födande rätt.
Två kilo räcker väl till för fem per- soner.
Braxen är vid denna tid äfven billig och god.
I mitt eget hushåll nyttjar jag ofta om mån- dagarna stekt sill med potatismos.
Genom att mo- set beredes med mjölk och något smör, blir maten närande, likväl billig.
Tre sillar 30 öre.
Om vin- tern är hos mig ärter och fläsk om torsdagarna en stående rätt, som är födande och ej dyr.
För 80 öre fläsk och 20 öre gula ärter är en lagom sats, blir godt och tillräckligt.
Längre fram på somrar- na, då det finns godt om spritärter och välska bönor, bör man ofta använda dessa, ty de äro mycket fö- dande.
En annan billig rätt är lungmos med kross- gryn.
A r lika god uppvärmd till frukost eller kväll.
Blir ganska mycket af ett » hjärtslag », som kostar 75 öre.
I oktober finnes billigt lamkött, så- väl färskt som rimmadt.
E u fläsklägg för 60 öre, och kålrötter för 15 öre, som man först brynar litet
I DU N 1893 tioner Spanska flickor.
det visade Tecknade för Idun Jt — y.
(Forts.) Den står fullvuxna af musik unga och Lefver har svårt hon nöjen ej än aldrig alltid tillfällen Hvad musik de dansa sällan och De och mer än » schwung » danserna finnas Dansen läres konstmässiga i och icke hvarför undra barbariska såsom på, i detta vid det två gå de att ifrån kanske de glänsande dessa föreställningar.
aldrig till motion lig passion.
genom att nästan kunna betrakta tröttna det orientaliskt i Spanien ända den utomhus, unga — sökt som unga dansa tidigaste icke bör vid så det lifliga hennes redan uti att till gå ut tecknet kärlek allt b ö r j a en unge för utom ögonspråket dessa språket.
bruk en r e a k t i o n efter — t. par genera- med fett och en sked sirup, brukar vara en rätt, särdeles omtyckt af barn.
Hvad man så i veckan kan inbespara på billigare maträtter, bör man lägga på söndagens stek.
Man kan till och med beräkna tisdagens middag, om man till söndagen köper t. ex. 3£ kilo kött.
- Jag skall härvid nämna en rätt, som blir välsmaklig, om man går till väga på följande sätt.
Man köper för 10 öre sviekon — ej katrinplommon, blir ej detsamma — dessa kokas i en knapp * liter vatten, tills de kännas mjuka.
Man har då sönderskuret kött i ordning af den öfverblifna oxsteken — soppkött kan användas på samma sätt — detta lägges i stekgry- tan; dit hällas nu sviskonen med vattnet, som de kokat uti.
Äfven om det finnes någon steksås kvar, är den bra att slå ibland.
När köttet kokat i detta något litet, slår man en tesked ättika och 2 mat- skedar sirup i grytan samt rör om det hela.
För att dryga ut såsen samt få den simmig.
göres en liten afredning med mjöl.
Bätten kallas för » svi- skonkött&gt;.
Försöka duger!
Man tycker kanske, att 3 liter mjölk pr dag — 1 liter oskummad och 2 lite rskummad — är för myc- ket tilltaget, men för barnen bör man använda så mycket mjölk som möjligt.
De böra om morgnarne få mera än hälften mjölk i sitt kaffe.
Därigenom går det också mindre socker åt; en mindre bit är nog.
På eftermiddagen borde kaffet helst undvikas för barnen, i stället tidig kvällsvard och tidigt till sängs!
Till kvällarne bör man ganska ofta koka gröt, och jag har därför med afsikt beräknat tillräckligt med mjölk.
Då man icke bar gröt till kvällen, kan man ju hafra välling till middagen.
För att spara ved, kan man passa på t. ex. torsdagarne, då man ko- kar ärter, och på samma gång koka hafregrynsgröt, ty den är mest hårdkokt.
Uppöst, med ett lock öfver, håller den sig varm till kvällen, om man stäl- ler in den i ugnen.
Nu skall jag be att få tala litet om tvätten.
För min del anser jag det billigare att lämna bort min- dre tvätter än att sköta dem hemma.
De hvita klä- derna kunna nog skötas bättre på landet, och för 1 kr.
25 öre pundet tvättas där mycket bra af tvätt- gummor.
Om man lämnar bort det bästa af det med båda dammet, just gå ländska ska det, lofliga i v ä l b e h a g e l l e r ej — • flicka tredje spanjorerna så — den mest lägges blomster- och hvilka skönhet aftaga de här solfjäder- södra Spanien ett ung i för märker hans hjertas d a m u p p - genom att medel nog poetiska det är tillå- sin beundran stora kappa lysande färger, vackert drapera sig, hvita linnet en gång i månaden, tror jag att två pund skall bli lagom.
Det öfriga kan man tvätta i sitt kök, d. v. s. kulört, strumpor, ylle och små- barnskläder.
Bubriken tvätt är således upptagen med 24 pund pr år.
Man måste komma ihåg, att med 1,500 kronors årsinkomst är en tjänarinna otänkbar, och att lega tvätthjälp blir ovillkorligen dyrare.
H ä r kanske är platsen att nämna några ord om hjälp.
Jag skulle så gärna vilja beräkna något för denna utgift, men hvar skola vi taga den?
Ifrån » oförutsedda utgif- ter »?
Men då stryka 24 kr.
pr år, ty det allra minsta en person, som » går till och från », kan vara nöjd med, är 2 kr.
i månaden, och för den betal- ningen kommer hon nog inte mer än ett par gån- ger i veckan.
Mången får nog nöja sig med det också, man bör då passa på att få skuradt.
Aj, aj, jag har ju glömt att debitera skurborstar och viskor.
En annan utgift, beroende på barnens ålder, till- kommer också, nämligen skolböcker.
F å r väl tagas af det lilla reserverade kapitalet.
Undervisningen i » folkskolan » är, som vi veta, fri!
Hvad kontribution beträffar, kommer man siffran närmast med 100 kronor, hvilken är oskäligt hög på en årsinkomst af 1,500 kronor.
Den inkomsten, som med den strängaste hushållning ej ger något öfverskott, borde aldrig beläggas med högre skatt än 50 kr.
Beskattningen ställer sig något olika i olika församlingar.
Till hyran äro 250 kr.
beräknade, ty därför kan man få två rum och kök enligt tidningsannonser och Hyreslistan.
Visserligen inte i Stockholms cen- tralaste delar, men heller inte så aflägset.
Beror på hvar mannen bar sin verksamhet.
Man bör om möjligt hålla sig till den stadsdelen, ty tid är pen- ningar.
Af omtänksamhet för männens smak har jag uppfört i veckotablåns utgifter 15 halfbuteljer lagerdricka, ty sällan är mannen en sådan älskare af mjölk, att han till alla mål vill förtära den.
Det lagerdricka, som nu föres i marknaden, är nästan lika godt att dricka som öl.
Kan veduppköpet få göras i augusti eller septem- ber — men helst i augusti — har man många kro- nor pr famn i behåll.
Björkved fås då för 15 ä 16 kr.
samt barrved för 10 ä 12 kr famnen.
E n famn på samma uttryck mycket gång vanlig de spenar, skall vara som dylik matta poetisk alltid också mycket liga så merendels en de mjuka håret en års domliga — att nu flitigt en de afgifver i önskan ett sig dag in, för ägna går sig det, vid så fyl- åt det kyrkofester, vill så hon reli- ingår.
gifver a t t f ö r en v i s s får och tidsfördrif andakts- någon ful densamma ett helt en p i l - Ibland kär anlägger hon på vissa enkel i Hon almosor särskilda hon no- sällskapet badresa.
löfte att hon hon bär hon den af esomoftast en åt Ofta klädd knyter blått, håg klostren, särskildt emot ja, Stundom redan från alla världsliga viss drägt, och hon andra företager uppfylld.
ligt, och och stället öfningar, lilla långa spanska proportioner hvilket flitigt stället hon af hålla att sammankomster fattige i det nationelt flickas mässor och och grimsfärd otroligt ögonen, förlora den första ung- ung döttrar », i allvar, huf- ä n d e t v ä r l d s l i g a lif vet, b e v i s t a r äfven en alltid traditionella.
» Marias år kanske men o c h v i d trettio å r s å l d e r s e r besöker och sig M e n så knappast kan vara ful antaga blifvit snarare lilla, blott oftast de venarier tid skönhet, detta börjar fägringen Ligger åt känna intagande — den allt Skada ålder henne hon att hyllning.
strålande spanjorska ung.
tjugu — mörka, att giösa gifvit! » D e n l i l l a fina k r o p p e n, proportioner som di stolta h å l l n i n g och l e m m a r n e s f u l l k o m - foten, gör, syd- är det bibli- dig utan fullkomlig behaglig.
vudets skall sin bra k ä n s l o l ö s, s o m k a n en hon smutsen gifva sådan af ej i flickan i någon af bruket gillad en är midt unga » S a l i g är den k v e d, s o m dig födt och flicka gatan, den öfver bröllopet balkong på där smickrad liga Att En utropet hafver, det för svårt den glöd form.
man ha ut fram, och hem, på gatan, följa egendomliga en plyschfoder hvarmed är följer Snart med ännu äfven, betyga ex. om och Många finnas hvarann, flickas dit, dam h a r en tillgå, båda spanjorerna.
Spanien hyllniog be- sig vid den frihet b r u k e t bekantskap.
mannen, att på den Utländingar okänd är i är förbere- de posto utanför hennes hans att ett en tager tet kvinnan detta förr än vissa skänker fatta i allmän- södern, kommer i G å r han vänja i äktenskap ej förlofningen stycken natur- D e t är f a k t i s k t, beträder möjligt.
och af är tämligen man på — till det äro och hemmet hon dess- sedd, och då utvecklade gatan är ogift sällskap.
hennes blifva andra könet.
och att den att mängden komplimentera detta lif på en förklaras af inom som förstå dessa henne och Ännu att gatan utan flickan beundrar.
fort att i se och ung fria, så förklara instängda stora han öfver unga det att språket har kan Spanien.
kommet, promenaden gästfrihet des som o c h f r i s k l u f t t y c k e s v a r a en f o r m - Man luft så godt fritt det första stora långt äro m y c k e t med Spanien.
s i n a d a g l i g a p r o m e n a d e r t y c k e s en s p a n - ska röring en dem och och som g r y m m a folknöje och mera sig att i tre v ä n j a sig begär egentligen som sin den det förr, o c h d e af hos mu- dock så till icke i timtal utan att tröttna.
man är får g å het national- komma utom hemlif a f folket eller d a n - men ens snart spela, af icke Kärleken sjunga utföras n u m e r a al- kunna fästa förde provins kvinna liga för att m e d lif och kvinnor profession, behag nu ultra-konservativa dock senare.
ganska sprittande numera tjurfäktningar mycket det ändå så spela, lätthet solodanserna tredje spela barndom, Pä dessa väninnor, så kärleksvisor, hvarje tillsammans den Till båda allmänhet de efter det det omstän- får hon de angå, behöfs andra än till flickor och af som folk- mängd af tarfliga, för e l l e r a c k o m p a g n e r a s i g s j ä l f v a till d e egendomliga serskor hennes föredraga in hon om F ö r ö f r i g t fick h ä m t a frisk Att tidigt breda och gå smak i och mässan.
balkong lät.
hon, och i sin med sin till då kvinna och hennes äro göra gick än ärbar tjurfäktningar äro lära på sig aunat en Den få dans och ute att till a t t k v i n n o e m a n c i p a t i o n e n b ö r j a t till o c h m e d m e d i stora världen, njuta hon början af århundradet ansågs tillåtligt, be- och så att hon träffas.
sikaliska drig att tillfredsställd, digheter och hon I nöjen spanskans dans, promenader.
sig morgnarne, af C.
/ / M. sedan.
knappast 213 riktigt groft som dag taga rep möj- ut saken om och på lifvet.
e n k e l t en d r ä k t i h v i t t heliga j u n g f r u n s färger, för att björkved är beräknad att användas den kallaste ti den.
Det blir varmare af att man sätter in halfva eldstaden med björkved, än om man fyller den med granved.
Till kläder och skodon 170 kr., äro långt ifrån någon rund summa, men det får gå för sig.
Spar- samhet och klokhet måste nu som alltid göra sig gällande.
Man måste beräkna så, att inte man och hustru på samma höst köpa sig nya öfverplagg, ty dessa äro de dyraste af garderoben och sålunda de känn- baraste.
Lämpligaste tiden för dessa inköp torde vara september, ty med oktober kommer hyran.
Efter jag nu är inne på litet af hvarje, tillhörande familjelifvets område, skulle jag vilja lägga de goda mödrarna en sak på hjärtat.
Vänjen aldrig edra barn vid att få pengar till » snask ».
Det är så van- ligt att få höra småttingarna komma och bedjande säga: » Mamma, får jag en slant »; och lika vanligt är svaret på frågan, hvartill den skall vara: » Jag ska ' köpa karameller ».
Betänken blott, ett öre om dagen gör 3 kr.
och 05 öre för året.
Bättre då, för att vänja barnen vid att spara till nyttiga saker, att visserligen ge dem en slant, men låta dem genast stoppa den i sin sparbössa och spara ihop till någon sak, som mamma ändå måste köpa dem.
Saken blir kanske dess värdefullare, när de få den genom egen sparsamhet.
Jag har nu sökt att så mycket som möjligt gå till botten med saken.
De män, som taga del här- af och vilja vara rättvisa, kunna väl ej hafva något att inväuda mot de poster, som äro påförda de dag- liga utgifterna.
E n verklig erfarenhet har afvägt dem, de äro ej öfverflödiga, men ej heller något svältsystem, ty däraf tager man bara skada.
I detta fall äro vilseledande uppgifter att mycket beklaga.
Det tinnes nog män, som äro goda och förståndiga, men många äro ock6å både oerfarna och orättvisa.
Vi skola ej gifva dem vapen i händerna att föra krig mot sina egna hustrur.
I D U N 214 ' p å så vis gifva u t t r y c k å t sin t a c k s a m h e t för sin egen eller någon k ä r anhörigs r ä d d n i n g u r lifsfara.
S k u l l e hon, såsom det ofta ä r fallet, t y n a bort i l u n g s o t eller hastigt r y c k a s bort af de i S p a n i e n ä n n u så gängse s m i t t k o p p o r n a, läg- ges hon p å b å r k l ä d d som h i m l e n s b r u d eller också i en n u n n e d r ä k t och föres till grafven af en l i k v a g n m å l a d i blått, hvitt och g u l d.
Själfva k i s t a n är vanligtvis alldeles h v i t och öfverhöljes af blommor i a l l a färger, hvarför en d y l i k begrafning ofta gifver i n t r y c k af en glädje-, s n a r a r e än en sorgefest, och d e t t a så m y c k e t m e r a som de n ä r m a s t e a n h ö r i g a vanligen icke följa med till grafven.
I m o t s a t s h ä r t i l l ser en b r ö l l o p s s k a r a m å n - gen g å n g helt d y s t e r ut, ty e n d a s t m y c k e t r i k a eller f ö r n ä m a b r u d a r följa d e t u t l ä n d s k a m o d e t a t t k l ä d a sig i hvitt.
S v a r t är, som ofvan n ä m n t s, den f ä r g hög och l å g a n v ä n - der vid a l l a tillfällen och särdeles vid de hög- tidliga.
E t t ä k t a s p a n s k t g a m m a l d a g s bröl- lop sker merendels i a l l stillhet och ett f å t a l af de n ä r m a s t e s l ä k t i n g a r n e och v ä n n e r n a in- b j u d a s k o r t före den b e s t ä m d a d a g e n.
I k l ä d d den k l a s s i s k a s v a r t a s p e t s m a n t i l l a n, h v i l k e n i r i k a veck s m a k f u l l t nedfaller öfver h a l s och s k u l d r o r, och u t a n n å g o t a n n a t s m y c k e ä n den s y m b o l i s k a o r a n g e b l o m m a n t r ä d e r bru- den fram för a l t a r e t i s o c k e n k y r k a n tidigt en m o r g o n s t u n d, d å d a g e n s första m ä s s a läses a f den g a m l e k y r k o h e r d e, som k a n s k e d ö p t e h e n n e i s a m m a k y r k a för icke så särdeles m å n g a å r sedan.
M å n g a af hennes u m g ä n g e s - v ä n n e r v e t a k a n s k e ej ens af det v i k t i g a steg hon tager, förrän det r e d a n ä r gjordt, och b r ö l l o p s p r e s e n t e r n a k o m m a ofta efter b r ö l - lopet.
M å n g e n b r u d införes icke efter vigseln af sin m a k e i ett eget h e m, u t a n u t b y t e r en- d a s t sitt f ö r ä l d r a h e m emot h a n s.
D ä r får hon tillfälle a t t j ä m t e de n y a p l i k t e r n a som m a k a och moder tillika a l l t f o r t f a r a n d e öfva sig i d e g a m l a — b a r n s l i g u n d e r d å n i g h e t och lydnad.
Ytterligare några ord om fotvandringar.
r å n en framstående och högt a k t a d med- lem af S v e n s k a T u r i s t f ö r e n i n g e n hafva vi m o t t a g i t följande genmäle, som vi m e d nöje i n f ö r a: Uti n:r 24 och 25 af eder ärade tidning finnes under öfverskriften » Om fotvandringar » en sam- ling af i allmänhet rätt goda råd för fotvan- drande * flickor.
Själfva utgångspunkten för dessa råd är emellertid sådan, att man af många skäl bör inlägga en gensaga däremot.
A. K — m vän- der sig särskildt till eleverna vid våra flickskolor.
Härom är naturligtvis ej annat än godt att säga, ty visst är, att längre och kortare vandringsturer ej nog lifligt kunna rekommenderas för vår ung- dom såväl den manliga som den kvinnliga.
Blir denna vana rotfäst hos vårt folk, då skall frukten bli god och mångfaldig, hälsan stärkas, rådighe- ten ökas, klemigheten försvinna samt fosterlands- kärleken stärkas och ökas.
Dock, den sista och ej minsta vinsten, den förlorar man i väsentlig mån genom att följa A. K — m ' s råd.
Författaren säger nämligen: » Vi vilja genast säga, att vi af många skäl välja att sätta Norge i första rummet såsom det för fotvandringar mest lämpliga land.
Att Sverige sättes i andra rummet, beror därpå, att här ännu icke är på långt när så mycket gjordt för turistlifvet som i broderlandet.
Ej häl- ler hafva vi så goda vägar — därtill kommer ett * Kunna vi ej få slippa se det gjorda ordet fotvandringar som j u i all tysthet, förutsätter möj- ligheten af längre hand- eller armvandringar, hvilket ekvilibristeri icke bör rekommenderas.
1893 stort plus: vi äga icke Norges storslagna natur som erbjuder sevärdheter så godt som öfverallt. » Häremot vilja vi protestera.
Utan att jäfva det faktum, att Norge är ett land, rikt på utomordent- ligt storslagna naturscenerier och ett i jämfö- relse med Sverige särdeles väl upparbetadt turist- land, vilja vi dock erinra om, att meningarna bland dem, som grundligast känna båda länderna, äro ganska delade därom, huruvida icke just Sve- riges oändligt skiftande naturskönheter — att ej tala om dess rika minnen och kultur — i längden tillfredsställa den verkliga turistens anspråk vida mera än t. o. m. Norges fjäll och fjordar.
Men det medgifves, att vid flyktiga besök intrycket af Norge blir mera öfverväldigande.
A. K — m råder nu sina elever att i första rummet besöka Norge — se ' n ' må det bli, hur det kan, om de någonsin få se det sevärda i värt eget land!
Att A. K — m ej är åtminstone någon duglig lärarinna synes häraf, ty en välbepröfvad pedagogisk regel är just ett först lära känna det närmare, det egna landet.
Därför börjar undervisningen i geografi icke med Kina, utan med Sverige.
Och detta med rätta.
Tyvärr blott alltför ofta se vi de ledsamma följ- derna af ett motsatt tillvägagångssätt.
Vi erinra om till exempel de många lustiga fall, som lektor P. Waldenström i sin amerikanska resebeskrifning omtalar, då den och den svenskfödde bondyng- lingen skryter öfver den mängd för honörn nya märkvärdigheter, som ej alls skulle finnas i det gamla » köntryt&gt;.
Men ynglingen hade af hela Sverige aldrig sett mera än sin födelsebygd och visste ej, att allt, hvad han framhöll, också fanns här hemma.
Och hur ofta får man ej höra den, som en enda gång besökt Norge, uti de mest bombastiska ordalag skildra äfven sådana sidor, som äfven våra turistområden ha att uppvisa!
Vårt råd är och blir därför: vandra först någor- lunda grundligt på olika-turistfält inom vårt eget sköna land; besök sedan Norge, men om möjligt — var ej alltför snar till omdömen!
Ledamot af Seenska Turistföreningen.
Elpis Melena, » Kretas Af Cecilia välgörarinna ».
Bååth-Holmberg.
(Forts.) M ® l e t v a r ej l ä n g r e den b e r ö m d e k r i g a r e n sUsS » i den f a n t a s t i s k a, f ä r g r i k a sydameri- k a n s k a d r ä k t e n, som m ö t t e den b e s ö k a n d e, det v a r en a r b e t s m a n iförd en a r b e t a r e s e n k l a k l ä d e r, sysslande m e d å k e r b r u k och husbygg- n a d, men dock m e d s a m m a ä d l a d r a g, p r ä g - l a d e af den t a n k e, som alltid b o d d e inom h o n o m: fosterlandets befrielse.
Hon fann honom större h ä r i enkelheten, ä n d å hon s å g honom h y l l a d af h u r r a n d e skaror.
G a r i b a l d i å sin sida blef g e n a s t djupt in- tagen af den ä n n u u n g d o m l i g a, fint b i l d a d e f ö r n ä m a d a m e n, som u p p t r ä d d e så själfstän- digt, och i h v a r s lifliga d r a g h a n läste v a r m hängifvenhet för sig själf och frihetens s a k — en k v i n n a s hängifvenhet, eldig, uppoff- r a n d e, färdig till hvarje än så farligt företag i d e n n a s a k s tjänst, möjligen öfverdrifven och okritisk, men trofast intill d ö d e n.
D e t dröjde ej länge, i n n a n hon v a n n h a n s fulla förtroende och d ä r m e d äfven r ä t t e n a t t utgifva h a n s » m i n n e n ».
R e d a n efter d e t t a första besök och den inblick E l p i s M e l e n a h ä r u n d e r fått i de tarf- liga f ö r h å l l a n d e n, i h v i l k a hjälten lefde, s ä n d e h o n r i k l i g a gåfvor till honom och h a n s dotter, en rättighet, den h o n sedan bibehöll, så l ä n g e G a r i b a l d i lefde.
O c h r e d a n n u skrifver h a n till h e n n e i m y c k e t v a r m a o r d a l a g, i d e t h a n f ö r k l a r a r sig stolt öfver a t t » för framtiden o i n s k r ä n k t t i l l h ö r a er, ä l s k v ä r d a, ä d l a och högsinta dam ».
U p p r e p a d e g å n g e r ber h a n h e n n e skrifva till sig; h a n ber h e n n e följa sig p å en resa till S y d a m e r i k a, den h a n t ä n k t e företaga med sin dotter, men h v i l k e n dock aldrig blef af; h a n säger henne, » sin h ä r s k a - r i n n a », att en hennes g å f v a till honom, ett d y r b a r t u r med h a n s initialer, alltid skall h v i l a vid h a n s hjärta, och å l ä g g e r h e n n e till sist s å s o m en p l i k t åter a t t skrifva till honom, skrifva från hvarje ställe, d ä r h o n befinner sig.
O c h n ä r hon n ä s t a g å n g ett å r efter d e t första besöket å t e r k o m m e r till K a p r e r a, beder h a n h e n n e e n t r ä g e t a t t bli h a n s h u s t r u och h a n s b a r n s moder.
Men Elpis tvekar att mottaga anbudet; hon s v a r a r u n d v i k a n d e, e h u r u hennes h j ä r t a i n g a l u n d a v a r oberördt af ö m m a r e k ä n s l o r för den m a n, h o n b e u n d r a d e.
O c h inom k o r t l y c k ö n s k a r hon sig för d e n n a sin t v e k a n, t y hennes s k a r p a blick u p p t ä c k e r s n a r t det för- h å l l a n d e, h v a r i hennes friare stod till d e n k v i n n a, som s k ö t t e h a n s h u s.
F r å n d e t t a ögonblick och o a k t a d t h a n ä n n u ett p a r gånger b a d h e n n e bli h a n s, voro hennes k ä n s l o r för honom e n d a s t v ä n i n n a n s; i r å d och d å d bistår hon honom, a l d r i g sviker hon, ej ens d å han visar sig hänsynslös och glömsk.
E n d a s t vid t v å l å n g t s e n a r e tillfällen k ä n n e r hon sig djupt s å r a d; d e t är, d å h a n å t A l e x.
D u m a s öfverlåter den r ä t t a t t utgifva h a n s memoarer, som hon förut u t e s l u t a n d e erhållit, s a m t d å h a n u t a n a t t med ett ord under- r ä t t a henne d ä r o m gifter sig m e d m a r k i s i n n a n R a i m o n d i, n ä s t a n s a m t i d i g t med a t t h a n p å hennes, E l p i s ', a l l v a r l i g a u p p m a n i n g, den hon s ä n d e honom såsom s v a r p å h a n s u p p r e p a d e frieri till h e n n e själf — l å t i t u p p s ä t t a ä k t e n - s k a p s k o n t r a k t för sig och den n y s s n ä m d a hushållerskan.
D e n vrede, hon k ä n d e öfver d e t t a h a n s h a n d l i n g s s ä t t, h i n d r a d e h e n n e dock ej från a t t som eget b a r n u p p t a g a och uppfostra G a r i - b a l d i s dotter m e d d e n n a s i s t n ä m n d a k v i n n a.
F ö r d e n n a sin godhet r ö n t e h o n dock ringa t a c k af b å d e far och dotter.
Brefväxlingen m e l l a n h e n n e och G a r i b a l d i fortfor emellertid l i k a lifligt och ä r hållen i en v a r m t v ä n s k a p l i g ton.
F ö r honom för- blef hon alltid en r å d g i f v a r i n n a, till h v i l k e n h a n blickade u p p, och h v a r s o m d ö m e v a r honom d y r b a r t.
N ä r - året 1 8 5 9 k o m och kriget mellan S a r d i n i e n och Ö s t e r r i k e u t b r ö t, k a l l a d e h a n henne från R o m till T u r i n, d ä r h a n d å be- fann sig, sysselsatt med b i l d a n d e t af sin alp- jägarkår.
H o n v a r g e n a s t redo a t t f a r a.
Men i det påfliga R o m v a r hon r e d a n en m i s s t ä n k t per- s o n; man n e k a d e a t t gifva h e n n e p a s s och sökte h i n d r a h e n n e från a t t l ä m n a s t a d e n.
M e n: h v a d k v i n n a n vill, det vill G u d — inom ett p a r t i m m a r, m i d t i m ö r k a n a t t e n b e f a n n sig E l p i s M e l e n a i v a g n och u t a n pass p å v ä g från R o m, oviss om, n ä r hon åter skulle v å g a begifva sig till sitt h e m därstädes.
H o n a n l ä n d e emellertid l y c k l i g t till sin bestämmelseort; s a m m a n t r ä f f a d e m e d G a r i - b a l d i; s k ä n k t e honom h ä s t och sadel, s a t t e sin egen g u l d k e d j a i h a n s u r och fyllde h a n s » boubonniére » med finaste k o n f e k t — s a n n o - likt den mest v ä l k o m n a gåfvan, ty den store folkbefriaren h a d e u t p r ä g l a d s m a k för söt- saker.
E l p i s Melenas h ä l s a började emellertid åter bli v a c k l a n d e; och u n d e r en n y färd till häst genom halfva I t a l i e n gled hon en d a g ned från hästryggen, m e d a n blodet s t r ö m m a d e u r hennes m u n.
H e n n e s bröst v a r s v å r t angri- pet, och hon v a r l ä n g e m y c k e t svag.
M i d t i k r i g s t u m u l t e t skref n u G a r i b a l d i bref p å bref till henne, » sitt hjärtas väninna », d ä r i h a n ber h e n n e v å r d a sin hälsa, e m e d a n
IDUN 1893 han » ej k a n måste uthärda se henne. » han, som sköna hennes frånvaro, D e t var samtidigt sagdt, ingick giftermål utan härmed med den Tack vare emellertid dinalerna Bedini d e inflytelserika och G a u d e, öppnades ånyo En lärarinnas roman.
E n markisinnan.
Roms portar skan; hufvudanledningen för den b e r ö m d a till denna kar- dock kätter- mildhet svensk, kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts. o.
slut.)
£&gt;, påfliga kretsarna hyste att i henne vinna en fl salongen, där man samlades, hängde ett stort O oljeporträtt af furstinnans kunglige broder.
Ker- proselyt.
stin hade aldrig sett konungen, utan endast några På senhösten s a m m a år erhöll hon a f mindre porträtt af honom.
Nu stannade hon fram- G a r i b a l d i e t t från B o l o g n a a f s ä n d t t e l e g r a m för hans nobla bild.
Hans ögon sågo in i hennes, tyckte hon, och hon utbrast ofrivilligt: med fråga, o m h o n k u n d e b e g i f v a sig t i l l » Så god han ser uti » F i r e n z e f ö r att m ö t a e n p e r s o n s o m h a d e Prinsessan hörde henne.
Hennes tunna läppar » något viktigt » att m e d d e l a henne.
logo, och hon såg med ett kärleksfullt leende npp I F i r e n z e m ö t t e s h o n a f en b i l j e t t f r å n till monarken.
» Ja, h a n är god, » sade hon, » mycket god och honom, däri han frågar, o m hon vill åtaga den kärleksfullaste broder.
Jag h a r honom att sig a t t r e s a till M e s s i n a i » e t t ytterst grann- tacka för s å mycket.
Ja, du vet det nog, du, » laga ärende ».
U t a n betänkande afsände hon fortfor hon, vändande sig till sin hoffröken, » cm han inte tänkte på mig med ett par trefliga kläd- telegram m e d j a k a n d e svar o c h v ä n t a d e att ningar om året, skulle jag minsann inte kunna öfverbringaren af detta » g r a n n l a g a » u p p d r a g visa mig bland folk. » skulle vara någon af hans närmaste vänner, Det var icke tillgjordhet eller något slags skryt generalerna M e d i c i, B i x i o eller C o s e n z.
Till detta.
Kerstin hörde sedan, att furstinnans alla hennes stora öfverraskning infann sig nästa tankar voro så upptagna af att göra väl mot an- dra, att hon alldeles icke brydde sig om sig själf.
morgon hos henne en » 35-årig, vacker, ele- Den kunglige brodern visste det och kom henne g a n t s v a r t k l ä d d b l o n d i n », s o m förklarade sig till hjälp.
vara den, åt hvilken G a r i b a l d i anförtrott Enkelt, som i ett borgarhus, gick det till vid öfverlämnandet a f ett b r e f till baronessan middagen.
Kerstin, såsom främling, fick plats vid furstinnans eget bord.
Där fanns icke den ringa- von Schwartz.
ste lyx, icke ens riktigt bordssilfver, utan det mo B r e f v e t i n n e h ö l l f ö l j a n d e i n s t r u k t i o n e r: res derna nysilfret.
till M e s s i n a; u p p s ö k e n g e l s k a k o n s u l n d ä r - » Ack, man äter j u lika bra med det, » sade fur- stinnan en gång.
» Hvad tjänar det till att lägga städes; gör er b e k a n t m e d revolutionskomitén ner i silfver ett onyttigt kapital, som k a n använ- och sätt denna i förbindelse m e d k o m i t é n i das på så många andra bättre sätt. » Palermo.
Försiktighet.
Men djärft emot Furstinnan hade verkligen sålt det mesta af sitt m å l e t, t y s a k e n skall l y c k a s ».
silfver, man visste det.
Kerstin förnam en underligt lycklig känsla ge- I ett p o s t s k r i p t u m v a r e n v a r n i n g b i f o g a d, nomströmma sig i denna ädla, upphöjda kvinnas att verkställarinnan a f detta u p p d r a g först närhet.
b o r d e v ä l rådfråga sina krafter, t y u p p d r a g e t » Man måste blifva god i hennes närhet, » tänkte vore » heligt, men mycket farligt ».
hon.
(Forts.) Middagen var enkel och tog ej synnerligen lång tid.
Efter densamma gick han ned i trädgården, där m a n i en af de vackra granbersåerna intog kaffe.
U p n o t i s b o k e n.
» Ack, hvad j a g känner mig lycklig här bland Dödsfall.
Ännu en kvinnlig arbetare på er alla, mina kära vänner.
Jag vet, att ni hålla Kongomissionens fält har dukat under för Cen- af mig.
Jag skulle vilja dö h ä r bland eder, om tralafrikas mördande klimatfebrar, nämligen fröken det s å är Herrens vilja. » » Måtto ni ännu länge, länge få lefva och verka Augusta Waxgren, hvilken enligt ingångna under- rättelser den 10 sistlidne april dog af hematurisk ibland oss, furstinna, » sade en äldre dam.
» Vi feber å missionsstationen Nganda, där hon hade kunna ej undvara er. » Prinsessan log.
skola för mer än ett hundratal barn.
Augusta » Tack, men j a g är blott ett ringa redskap, som Charlotta Waxgren var född i Upsala den 8 fe- bruari 1853.
1880 genomgick h o n ett småskol- försöker använda de pund, herren Jesus gifvit lärarinneseminarium, och sedan hade hon plats som mig. » Hon försjönk i tankar.
Ingen störde henne.
lärarinna dels i Rasbo socken, dels i Upsala till 1 juni 1888, då hon lämnade sin plats och genom- Hon satt med ögonen stirrande ut i rymden.
Så gick en kurs hos fröken Elsa Borg, hvarefter hon bröts tystnaden af en häftig hostattack, som s k a tillsammans med fru Westlind samthrr Sjöholm och kade furstinnans hela kropp.
» Jag är en stackare, » sade hon ansträngdt.
» Nej- Walldén lämnade hemlandet den 18 april 1889 för att utgå till Kongo.
Här verkade hon såsom nej, j a g b a r icke lång tid härnere kvar.
Men, lärarinna med stor framgång och allt såg s å lof- Herren vare lofvad!
Jag h a r ett hem däruppe vande ut.
Förlidet år kom hon till hemlandet för ofvan skyar och stjärnor.
Låtom oss sjunga en Sjung om det saliga att stärka sina krafter, men h o n hade dock icke sång, innan vi skiljas.
länge ro att stanna här.
I slutet af året reste hemmet. » hon därför med missionär Skarp, som då ock Och sången tonade: återvände, samt hans fru.
Länge fick hon dock » Ack, saliga hem hos var Gud, icke fortfara med sitt ånyo påbörjade arbete.
Den där den lefvande elf rinner fram, 5 april erhöll hon vanlig lindrig feber.
Den 8 där de frälste i skinande skrud inställde sig hematurian.
Och den 20 ändades böja knä för det slaktade lam! » " hennes lif.
Efter en kort, gemensam bön bröt sällskapet upp.
Furstinnan tillvinkade dem från verandan sitt farväl.
Hon såg så trött ut.
När Anna Lugn och Kerstin åkte tillbaka in Djurgårdsteatern återupptog i måndags det roliga till staden, var Kerstin mycket tyst och tank- lustspelet » Fruarna Montanbréche ».
Stycket visade full.
sig hafva i behåll sin gamla dragningskraft.
Ut- » Hvilken kvinna! » sade hon cn gång till sin fördt med rask fart och lif, höll det åskådarne väninna.
» Ack, den som kunde likna henne i hela tiden i den muntraste stämning.
Främst tro. » intresserar h r Albert Ranft som grefve de Fou- » Och tålamod, » tillade Anna Lugn geron, hvarjämte fröken Rustan och hr Eliason » Ja, i tålamod. » på ett förträffligt sätt återgifva ett par biroller.
Denna dag glömde Kerstin aldrig.
Som det kä- Till efterpjäs gifves fortfarande den roliga som- marrevyn » Spökerierna vid slottet ».
Man kan så- raste innerligaste minne stod den alltjämt för lunda i den lilla sommarteatern hafva en oblan- henne.
Och då något år senare en vårmorgon tele- grafen bragte det budskapet till den aflägnsna ön, dadt rolig afton.
att furstinnan fanns ej mer, då grät Kerstin, som om hon hade förlorat sin egen moder.
Och snyf- var den förhoppning, man inom de Teater och musik.
m 215 tande läste hon de ord, som en diktare skref om den bortgångna: Skymmande skuggor sänka sig tyst öfver Mälare staden, natten breder sitt dok öfver det äflande lif.
Sömnen, drömmarnas vän, snart slutar hvart oro- ligt öga, ljusen tindra ej mer från kojor, ej mer från pa- lats.
högre Men i konungaborg, hvars fasta murar sig höja stolt sedan sekler r e ' n invid den hvirflande ström, brinner i furstligt gemak nattlampans flämtande låga, lyser med dämpadt sken in uti kronprydd alkov.
Se, där bvilar bland snöhvita kuddarnes dun så stilla, s å stilla, kransadf af grånande hår, ett anlete, ädelt och blekt.
Ser du pannan så hvit, knappt fårad af hänsvunna åren, ser du ögat så mildt, längtande nu efter ro.
Ser du läpparne le ett leende, himmelskt för- klaradt, ser du handen, som räcks gladt till ett sista far väl!
Ack det ögat, h u r ofta det tårats med dessa, som gråta!
Ack, den munnen, h u r log den ej vid de fattigas fröjd!
Ack, den handen, som snart för alltid skall domna i döden, huru räckte den ej åt de lidande tröst!
Böj ditt hufvud och bed!
Re ' n dödens skuggor sig sänka.
Dödens?
J a väl.
Men ur dem bryter det eviga ljus.
Se, h u r de bleknande dragen förklarade stråla, ögat tindrar af fröjd, icke åt jorden beskärd!
Händerna sträckas i längtan dit upp, där änglame sjunga jublande hälsningshymn åt jordlifvets tröttade barn.
Och med en stilla suck den frigjorda anden sig svingar hän öfver nattlig sky, h ä n mot allfaders tron.
Böj ditt hufvud och bed!
Högtidlig är midnattens timma, sorg bor i konungasal — Eugenie finnes ej mer.
Brusa din sorghymn, o vaknande våg, mot gut- niska stränder, susa du ljummande vind, klagande, öfver vår bygd!
Ack, hon är icke mer, hon som vi älskat och vördat, hon som lefvat bland oss, delande glädje och sorg.
Tanken fattar ej än hvad allt med henne vi mista t, fnrstedottern s å blid, värnlöses ömmande vän.
Gråt, du gamla, o gråt det varma, stannade hjärtat!
Gråt, du unga, din vän, ädel, försakande, mild!
Böj dig i sorg, o Gotland, hon kommer ej åter, Djupt i vårt hjärta ändock minnet för alltid är gömdt.
SEXTONDE KAPITLET.
Kerstin hade haft lugna och fridfulla år.
De voro nu slut, och h o n måste åter kasta sig in i lifvets strider.
Hon kände fruktan därför.
Hennes erfarenheter af en skollärarinnas lif voro j u öf- vervägande mörka.
Visserligen hade hon fått kraft att fatta dem såsom pröfningar af den herre, som vill luttra människan.
Men ä n d å.
.
.
ändå!
Sällan gick hennes tanke numera till Axel Filén.
Hon visste, att h a n var gift med henne.
Det hade bon sett i tidningarna.
Då hon läste notisen därom, hade hon blifvit tankfull en stund, men så kunde hon åter lyfta hufvudet lugn.
Nej, såret sved ej mer.
Den store läkaren hade helat det med sin balsam.
Sommaran svann h ä n mycket fort, och snart var den tid inne, då hon skulle skiljas från hä- radshöfding Valdes familj, inom hvilken hon haft ett s å kärt hem.
Det var påkostande, och när ångbåten förde bort dem alla, stod hon gråtande kvar på stranden.
Hon var åter ensam, ensam bland alla dessa
I DU N 216 människor, som glada och sorglösa svärmade om- kring henne.
Ah, hur tungt det ändå kändes att vara allena!
Nej, hellre då ut i kampen igen.
Icke hade hon rätt att gräfva ned sina pund.
Hon var ännu ung, hon kunde ännu h a många år för sig.
En dag kom Anna Lugn till Kerstin.
» Du », sade hon, » lärarinneplatsen i vår annex- församling anslogs ledig till ansökning i går.
Den skulle passa dig.
Och tänk så roligt du, vi finge vara tillsammans. » Här på denna ö!
Nej, det hade Kerstin dock aldrig tänkt sig.
Det var j u som att vara utkastad på en klippa i hafvet.
Hon sade detta åt Anna Lugn.
Denna skrat- tade.
» Det går öfver, kära du, » tröstade hon.
» Inte får m a n så där på förhand antaga, att man icke kan trifvas.
Man får försöka att finna sig till- rätta, och jag vet af erfarenhet, att det går. » När Kerstin närmare tänkte på saken, fann hon att Anna Lugns förslag var värdt att taga i öf- vervägande.
Och hur det bar sig, lämnade Ker- stin in sin ansökan.
Icke för att hon trodde hon skulle få platsen — det var ej mindre än aderton medsökande.
Hon visste dock, att hon hade lika goda betyg som de flesta.
Genom sin väninnas bemedling fick Kerstin först af alla aflägga sitt undervisningsprof.
Och det af- lopp särdeles lyckligt.
Kyrkoherden komplimen- terade henne och sade, när hon slutat, att det skulle särdeles glädja honom, om han finge hälsa henne som socknens lärarinna.
Anna Lugn var icke overksam.
Hon talade godt i hemmen för sin väninna, och när så kyrk- stämman kom, där lärarinna skulle väljas, fick Kerstin, ehuru hon erhållit endast tredje förslags- rummet, nästan alla rösterna Hon hade då rest sin väg, till födelsestaden, som hon ännu en gång längtade att se.
Men hon kände sig ej riktigt hemma där.
Det hade kom- mit nytt folk.
I skolan var nästan alldeles ny uppsättning af lärare och lärarinnor, och hennes gamla väninna var död.
Underrättelsen om platsen i Eda gladde henne därför, och hon reste genast till Stockholm för att fortsätta färden till sin n y a verkningskrets.
När hon på middagen skyndade öfver Norrbro 1893 ned till vinterångaren, väcktes hennes uppmärk- samhet genom ljudet af en röst, som föreföll henne bekant.
Hon spratt till och hejdade sina steg.
E t t t a c k till W i o l a f r å n d e b l i n d a.
Framför sig såg hon ett par gående arm i arm.
Damen var lång och gänglig.
H o n kände igen För någon tid sedan sågs här i tidningen en gången.
Det var j u fröken T h o r e l l.
.
.
nej.
.
.
förfrågan om bästa och nyttigaste sysselsättning fru ... på lediga stunder.
Af de många svaren härpå, Han var alltså — Axel Filén.
Hvad h a n hade fäste vi oss särskildt vid ett, emedan det rörde blifvit väldig och välmående, och hur skorrande oss.
Det var Wiolas uppmaning till de rådvilla att till braillesk punktskrift kopiera goda böcker.
hans röst lät!
» Fy, Kerstin, hvad du är stygg! » sade hon till Flere hafva ock följt rådet.
Vi frambära h ä r till den varmhjärtade rådgifvarinnan vårt innerliga sig själf.
Men hon gick icke förbi dem.
Hon vände om tack.
Svårligen kunna de seende, som äga obe- hindrad tillgång till litteraturens skatter, sätta sig ett stycke, till dess de kommit ur sikte.
Sedan fick hon nästan springa ner till båten.
in i, hvad det vill säga att vara nära nog allde- les utestängd därifrån.
Det är så mycket svårare, När den starka ångaren sakta gled utför ström men mellan de kalnade stränderna, när skärgården som många af oss ända till passion älska läsning.
begynte blifva allt kargare, och när ångaren slut- Det var därför med största glädje vi hälsade det ligen i sena aftonen passerade fyren, stod Kerstin bibliotek, som på fröken Amy Segerstedts initiativ kvar p å däck och lät ögat dröja vid dess blin- af Föreningen för Blindskrift bildades i slutet af föregående år, och hvilket bibliotek genom välvil- kande röda och hvita sken.
Då var det som om hon för alltid lämnat allt liga bidrag från allmänheten ständigt tillväxer.
det gamla bakom sig.
Det var icke med saknad, De, som verka för nämnda bibliotek, skola men en suck steg ändå u r hennes bröst.
främst vara föremål för vår tacksamhet.
Hon kunde ej hjälpa det.
Ett stort antal medlemmar af Så vände hon sig från detta, som svann allt Dc Blindas Förening.
mer.
Framför henne låg hafvet, det underligt stora hafvet i månglans.
Ingen strand, blott himmel och vatteu, vatten och himmel.
Och det var henne, som om hennes framtid vore ens med detta.
Okändt!
Hon fruktade dock icke.
Här befann hon sig på en säker mänsklig farkost, som dock förde henne till den strand, som skulle gärda om hennes jordiska hem.
Och hennes själ, j a, den Innehållsförteckning.
bars också af en säker, himmelsk farkost, som inga stormar kunde bringa i kvaf, utan som trygg Vilhelmina LundeH (ined porträtt); af K.
M.
— » Det dra- skulle föra henne genom lifvets brusande ocean ger en väg långt bort i världen »; poem af Axel Karlfeldt.
Kvinnan s o m matematiker.
— Ungkarl; skisa för Idun af till människoandens rätta hem.
A. W — ff.
— I hushållspenningfrågan: Femtonhundrakronor- Och hon knäppte sina händer och stammade strecket.
I I.
— U t!
E t t sonimarbref frän fröken Eva. — Span- ska flickor; tecknade för Idun af C.
H. E. R — y.
(Slut.)
en bön till honom, som ledt hennes fjät hittills.
Elpis Melena, » Kretas välgörarinna. »; af Cecilia Båuth-Bolm- Han skulle ock hädanefter hjälpa Kerstin Sangvin.
berg.
(FortB.)
— Ytterligare några ord o m fotvandringar; af F r å n Iduns läsekrets.
En medlem af Svenska Turistföreningen.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; e n svensk kul- turbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Slut.)
— Från Iduns läsekrets.
— Tidsfördrif.
Slut.
Hvad namnes den, som sig har svårt att böja?
Och nu med frågor vi ej längre dröja.
A. B — 2.
Medelpunktgåta.
VIII i ii Bidrag mottagas med tacksamhet.
A n a g r a m.
IB Logogryf.
Katt mycket genom mig man ser, såväl natur som konst och annat mer.
Ibland är jag så klar som vattnets spe- gel, än åter smutsig — undantag från re- gel, men flitigt då jag putsas för att så en tid igen till trefnad vara få.
Egentligen man enkel mig må kalla, men dubbelt ha ni också sett mig alla.
v. 11 2.
Sätt främst dess sista bokstaf en egenskap vid träffa på, som plägar oss behaga.
10 i i 12 14 Den stad, som uti forna da ' r all världens härskarinna var, det första är, vi taga.
då CLAJl^AiV / VII .3 18 6 12 10 7 10 10 1 10 6 10 10 9 14 7 4 III 15 3.
Det första ordet kasta om: vi få ett litet väsen, som regerat har i alla tider.
17 i 10 I (i 18 i 6 Ja, nu till slut på gåtan lider!
En furste finn i Osterland, som många böcker stack i brand!
Ifyilningsgåta.
I 2 © O O 0 S \ 0 S 0 s 0 IV VI Sätt en bokstaf i stället för hvarje tal, så bilda dessa bokstäfver, lästa från den yttersta kanten af hvarje rad till medelpunkten, S ord, hvilka alla sluta på samma bokstaf (1).
Orden ä r o: I) mansnamn, II) folkstam, I I I) mansnamn, IV) hamnstad i Afrika, V) svensk läroboksförfattare, VI) titel, VII) afgudar, V I I I) flod i norra Tyskland.
Äro alla orden riktigt funna, så bilda de yttersta bokatäfverna, lästa i de romerska siffrornas ordning, namnet på en af Europas regenter, efter hvil- ken medelpunktens bokstaf sättes.
Louise.
s Fyrkantgåtan: 5 0 s 0 Lösningar.
6 0 s 0 Logogryf en: Blomsterringen; Lot, ting, rest, bom, borr, Bingen, ring, tro, sting, bister, mor, lingon, mos, moster, biet, Kom, ros, ris, Tor, sotig, gro, moln, ren, Torgils, snigel, S e m, om, stor, blom, ro, bo, noinen, ormen, lo, bot, sot, liter, ort, siren, rotgel, orre, lom, m e s, sorgen, termer, Sergel, rim, reson, Milton, Erin, rost, Egil, Bern, nog.
7 0 1) Konsonant, 2) verb i imperativ form, 3) verb, 4) dömande myndighet, 5) svenskt släktnamn, 6) verb, 7) kon- sonant.
Aro orden funna, bilda de bokstaf ver, som komma i de punkterade fäl- ten, namnet på ett landskap.
Charaden: Furstendömen.
Triangelgåtan: Trekanten: Lur, lus, sur.
Romeo, Omar, maj, er.
A S T E B S V A L A T A B H Af elfva delar, som jag har, man ett och annat smått ju tar.
Ett träd, en del däraf, och färg därpå.
Vid högtider, hvad fås med socker på?
Till hvad bär vägen uti alla skiften?
Hvad gjorde makan väl vid öppna griften?
Hur flickan nämns på mången ort.
Hvad bör den få,som arbete har gjort?
En prydnad, som plär smycka lärdas panna.
Hur gjorde han, som kyssen tog från Anna?
Och hur värderar han väl den han får?
Hur ser hon ut, där rodnande hon står?
En fot sä len, men som också kan såra.
Hvad sägs, som utan mening, dock kan dåra?
En vanlig krydda, och ett djur, som föga stillsamt är till sin natur.
Ett dito trögt; två fiskar små, att fjälla.
Ett väderstreck; en blomma; tåre- källa.
Hvad gjorde vattnet, när det var så kallt?
Hvad täckte jorden nästan öfverallt?
6 i.
K E L.
I s E R A K E 1 T
