# ID: svediakorp-per921
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,385
# sentences: 743
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 25 (288) Prenumerationspris Fredagen den 23 juni 1893. pr år: l d u n m e d Modetidning och kolorerade planscher l d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
ldun ensam k r.
9: — » 7: 50 » fl: — ll.vra: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r (Aftonbladets h u s.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r ä a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas 4 b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef 61 4 7 Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Annonspris: Utglfningstld: hvarje Iduns h e l g fr i fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösnrr e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Erkehertiginnan Stephanie af Österrike.
f dessa dagar gästas vårt land och vår hufvudstad af en högättad främling, vid hvars namn Ur förenadt minnet af en bland de smärtsammaste katastro- fer, som i våra dagar uppskakat världen.
Det vore lika litet finkänsligt att nu i detalj upplifva de dystra episoderna från sorgespelet vid Mayerling, som det vore meningslöst att låtsa hafva glömt dem, då kronprins Rudolfs än- ka är Sveriges gäst.
En djup och oförskylld olycka måste ingifva alla mänskliga hjärtan med- känsla.
Men när den bä- res så, som Stephanie af Österrike burit sin — med förtröstansfull under- gifvenhet och med- en pliktkänsla, som icke sviktat vid något offer — då har den en underbar förmåga att höja henne, som icke lät sig nedslås.
Inför en maka och en moder sådan som erke- hertiginnan Stephanie må- ste hvarje kvinna känna en oförställd vördnad.
1 maj 1881 förenades den då knappast sjutton- åriga dottern till Belgiens konungapar med den öster- rikiske tronföljaren.
Efter makens bortgång i janu- ari 1889 tillbakavisade hon storsinnadt hvarje anbud att lämna det nya hemmet, och sedan dess har hela hennes lif varit ägnadt ät den nu tioåri- ga dottern Elisabeths upp- fostran samt fullföljandet af den bortgångnes älsk- lingsidé, det litterära praktverket » Österrike — Ungarn i ord och bild?, hvartill hon själf lämnar bidrag både med penna och ritstift.
Ty erkehertiginnan Ste- phanie är rikt begåfvad, mycket musikalisk och god artist.
Också älskar hon resor, vid hvilka hen- nes för allt skönt öpp- na konstnärssinne finner tillfällen att mottaga in- tryck och göra studier.
Den för sin fägring be- ryktade norden har länge lockat henne — och nu är hon här!
På måndags morgon anlände hon till hufvud- staden och emottogs vid stationen af Österrikes och Belgiens här ackre- diterade sändebud.
Sin bostad har hon tagit på Grand Hotel.
Vårt ko- nungahus har med vanlig gästfrihet välkomnat den höga gästen.
Helt visst skall besöket i Sverige bli ett angenämt minne för erkehertiginnan.
IDUN 104 O, sommarhem!
Gif ros pa kind.
Åt mattad håg gif nya krafter Med skogens doft, med solvarm vind, Med dina dolda läkdomssafter.
Frith.
Midsommarvaka.
J3n kring midsommarstången ^ * dansen hvirflar och yr.
Än är ej spelman gången, hör, hur fiolen gnyr!
Re ' ix det mot morgon skrider, öfver ångar och lider dagrar ne mjuka stå: Margit, kom låt oss gå!
Knarren sladdrar och surrar inne i gärdets korn.
Nere i dalen man hurrar, lyssna, där klang ett horn!
Läderlapparne jäkta, kring våra öron fläkta.
Porlande flyter ån fram mellan vassens strån, Känn, hvilka dofter strömma ut ifrån snår och kr att!
Kalkar och skidor tömma ångande välluktskatt.
Syner i natten ljumma, drömmar halfdagerskumma fånga, Margit, mitt sinn, smyga- sig djupt därin.
Allt detta sus och myller, lif v ande skog och mark, hela mitt väsen fyller, Margit, med trånad stark.
Knappt mina läppar andas ... Innan morgonen randas, skall jag ha biktat mig.
.
.
Margit, jag älskar dig!
Se, dina tårar rinna, Margit, ack hvilken gråt!
Älskande, fagra kvinna, tänk, att jag gläds däråt: ordlös du så mig gifver löftet, att min du blifver, min uti natt och glöd, min genom lif och död ... Lyssna, nejderna tiga, dansen ej längre går!
Visor och skratt ej stiga: gryningens tystnad rår.
Skyar i arla timma skära i öster simma.
Skarpt mot fält violett står en grans silhuett.
Solen väntas.
När mäktigt lyfts hennes röda ' klot, jublande och andäktigt blicka vi det emot.
Fåglar med sånger fylla luften att solen hylla.
Se.
hur hon stiger där !.
.
.
Kärlekens dag är när.
Grafsiröm.
är det här för en liten söt unge?
Hvad skall du hafva den till?
En börs e l l e r.
.
.
Men jag tror du läst, så att du blifvit stum.
Dn säger ju inte ett ord.
.
.
» » Hur vill du, att jag skall kunna säga nå- got, när du inte tiger en sekund?
Hvad den här lilla mössan beträffar, skall jag begagna den som hårrosett i morgon.
Eftersom jag ju icke kan vara med om herrarnes student- fest, har pappa lofvat mig att få bjuda hit Fredrik Nyoander.
mina skolkamrater på en » zwyck », som bror Erik sade.
Och härmed inviterar jag dig hög tidligt på kaffe och bål, ty det skall blifva riktigt i stil, förstår du. » » Förtjusande!
Fä vi röka också? » » Naturligtvis ... den som kan. » » Jo, jag kan draga några drag på en cigarrett, och då luktar det herre så trefligt. » » Jo, du är bra! » » Men låt oss nu sätta oss och tala för- E n s t u d i e f ö r I d u n af H.
G. stånd, som det anstår kvinnor af vår mognade et var en vacker flicka om aderton år.
ålder.
Nå, hvad tänker du nu taga dig till? » Ramen ett större rum, sof-, studer- och » Kära Hildur.
.
.
» mottagningsrum i förening; enkelt, men elegant » Ja, du har ju alltid sagt, att du aldrig möbleradt och fyldt af allt det där, som till- ämnar stanna i hemmet och vänta på en man, kännagiver närvaron af en bildad kvinnas som är vår enkla bestämmelse, vi stackars smakfullt ordnande hand.
Ett bokskåp med, olärda och osjälfständiga kräk. » som det tycktes, flitigt begagnade böcker intog » Nej, det ämnar jag visst inte, det har du ett framstående rum.
I fönstren blommor och rätt i.
.
.
det skulle allt bli långväntan för en fåglar, ett skrifbord här, ett sybord där, bric- fattig flicka, som jag är och blir.
En ämbets- å-brac och broderier, taflor och draperier, allt man som pappa kan ju aldrig lägga ihop nå- bidrog att göra.detta flickrum till en den an- got att tala om, då han är tvungen att repre- genämaste tillflyktsort.
Den lyckliga ägarin- sentera, och dessutom har han gifvit oss sy- nan till all denna härlighet satt vid sybordet skon en god och dyrbar uppfostran, just för och betraktade tankfullt och med en viss öm att vi sedan skulle kunna reda oss själfva. » stolthet ett litet föremål, som hon höll i handen.
» Nå, än en gång, hvad tänker du bli? » » Aha, » tänker min unga läsarinna, » ett » Ja, det har jag naturligtvis ännu ej be- porträtt ... » Misstag, det var en liten, hvit stämt mig för.
Jag vet blott ett kall, som mössa af diminutiva former.
» Hm.
.
.
Hm.
.
.
» jag endast i allra yttersta nödfall vill egna mig Misstag återigen.
Mössan var af hvit sammet åt, och det är en guvernants.
Själf har jag med svart rand och gul kokard samt endast icke haft någon, men jag har sett tillräckligt, en tum bred öfver kullen.
Det var med ett huru de hafva det hos andra, hos er inte ord en studentmössa en miniature, och origi- minst. » nalet i naturlig storlek låg på bordet bredvid.
» Ja, de må nog inte för väl, och de söta Dörren öppnades hastigt och en ung ele- barnen bruka just inte förljufva deras lif. » gant dam flög in.
Hon hejdade sig likväl ge- Nu öppnades dörren åter, och en tredje flicka, nast, nalkades den sittande med gravitetiska jämnårig med de andra, kom in.
Stilla och steg, gjorde en djup hofnigning och yttrade: med ett något blygt uppträdande utgjorde hon » Jag har den äran att frambära min vörd- en slående kontrast mot såväl den yra, prat- samma Hildur som den mera allvarliga och nadsfulla lyckönskan till ers höglärdhet. » Därpå fattade hon väninnan om lifvet och själfmedvetna Ingrid.
Hon mottogs med ett snurrade rundt om, släppte henne och föll ned jubelrop.
i en stol.
» Visste jag inte det! » utropade Hildur skrat- » Käraste Ingrid, så roligt det var! » utro- tande, » mildheten kunde inte uteblifva, då fli- pade hon, sedan hon hämtat sig en smula.
ten och munterheten voro tillsamman.
Hvil- » Jag läste din seger i går afton och kunde ken skada, att vi tre icke äro en enda person.
.
.
icke vänta till middagsbåten, utan steg upp så det skulle blifva kvinnan i sin fullkomning. » tidigt, så du kan aldrig tro det, bara för att Under tiden hade den nykomna omfamnat förr få kunna gratulera dig.
Student!
Joo, värdinnan och hviskat sin lyckönskan i hen- det låter något.
Och där ligger trofén från nes öra.
striden.
Hör nu, ni ska ' väl ned till Mar- » Men sätt dig nu, » pratade Hildur vidare.
strand i sommar igen?
Tänk då att få ha en » Vi voro just inbegripna i ett obegripligt all- sådan förtjusande mössa på utfärder och när varligt resonnemang om Ingrids framtid.
Nu som helst.
Jag har fått en hatt, som är så kan Elin också draga ett strå till stacken.
vacker, att de begärde få låna den kvar några Jag är ordförande. » dagar i magasinet för att sätta den i fönstret.
Flickorna sågo skrattande på hvarandra; de Tänk du!
Men i alla fall gåfve jag gärna tio kände nog till, att där Hildur fanns, förde sådana hattar för en enda sådan där mössa, hon också ordet.
ja, rättigheten att bära den, förstås.
Hvad » Du vill således inte bli guvernant, » fort- den skall klä ' dig !- Får jag se.
.
.
så där for hon, » det är afgjordt.
Tänker du kanske litet på sned.
.
.
förtjusande, isynnerhet om ta graden som din bror? » du alltid rodnar sä vackert som nu.
Men hvad » Ja, det vore nog intressant att fortsätt » Valet af yrke.
195 1893 med studierna, men jag vet ej, hvad jag sedan skulle göra.
Att hålla föreläsningar eller skrifva böcker eller sådant där tror jag mig inte om. » » Nå, läkare då? » «Ja, det skulle vara en härlig sak, om det icke vore för den svåra kursen.
Tänk på anatomisalen! » » Hu då! » utropade Elin.
» Ja, inte tror jag heller, att det är något behagligt göromål att dissekera, » fortsatte Hildur.
» Om du skulle bli tjänsteman i po- sten eller telegrafen? » » Det lär inte vara någon framtid för kvin- nan, ty ett postkontor får man aldrig, och om man slutligen far en telegrafstation, är man gammal och nervös och kan inte njuta någon trefnad. » » Jo, du är minsann inte lätt att göra i lag.
Låt mig se, hvad hafva vi vidare?
Militär kan du inte bli och inte jurist heller, efter hvad jag tror.
.
.
och inte handtverkare eller handlande.
.
.
och inte präst.
.
.
j o, » återtog hon lifligt, » präst ».
.
.
» Präst! » utropade de båda andra förbluffade » Ja, det förstås, inte vanlig kyrkpräst, men.
.
Hör ni, flickor, lofva mig att inte tala om det för någon, ska ' ni få böra.
Godt.
När vi i julas voro nere hos farfars, klädde Hilma och jag en kväll ut oss i kammarjungfrurnas klä- der och följde med hushållerskan för att höra på frälsningsarmen.
Ja, tag inte så illa vid er, det var inte det ringaste farligt.
Allt gick mycket hyggligt till.
Men ser ni, där var det en ung, riktigt vacker flicka, fast hon hade en hatt, som missklädde henne rysligt, och hon var den som ledde alltsammans.
An talade hon långa stunder, än spelade hon gitarr och sjöng, och så föll hon på knä, och när hon blef trött, gaf hon tecken åt någon annan att tala eller också åt musiken, ty de hade riktig regementsmusik, som spelade glada stycken.
Jag kunde i fjorton dagar inte tänka på an- nat än huru förtjusande det skulle varit att få uppträda så där.
Tänk att få spela och sjunga och tala så mycket man vill och hafva en sådan massa människor att befalla öfver.
.
.
och hvad man kunde göra det vackert med de där promenaderna på platformen och knä- fall och.
.
.
Skulle det inte passa dig, Ingrid, du som nu kan rå dig själf? » säga, ty du tänkte inte på sjuksköterska från början? » » Jo, » sade Elin, och en lindrig rodnad fär- gade hennes kinder, » har du inte tänkt på att gifta dig? » Ingrid kastade en forskande blick på vänin- nan.
» Just nyss sade jag åt Hildur, att en fattig och obetydlig flicka som jag gör bäst i att afsäga sig alla tankar på giftermål. » » Hur kan du tala på det sättet, » invände Elin ifrigt.
» Det finns nog många, många, som skulle anse sig lyckliga, om de finge dig.
Och.
.
.
och.
.
.
» fortsatte hon något tvekan- de, men tycktes därpå fatta mod och bifogade med stadig ton: » men jag vet ej, hvarför jag icke skulle tala rent ut.
De äro ju vänner från barndomen, båda våra familjer, och i Mar- strand förvandlades åtminstone hos en af de mina denna barndomsvänskap till en varmare känsla.
Sedan dess har du ej sett bror Folke, emedan han varit sysselsatt vid regementet och med den stora egendom pappa köpte åt ho- nom, men han skref häromdagen till mig och bad mig utforska dina känslor för honom, ty så löjtnant han än är, finns dock familjeblyg- heten i hög grad hos honom.
Och nu frågar jag dig öppet: vill du göra honom lycklig för hela lifvet?
Penningar behöfver han icke, och allt annat har du ju i rikaste mått.
Nå, du svarar icke? » » Käraste Elin, » sade den djupt upprörda flickan sakta, » detta kom ju så oförmodadt öfver mig.
.
.
jag måste sansa mig och tänka, innan jag svarar. » » Nå, då är allt bra, » log Elin genom tå- rarne, som hon alltid hade nära till hands.
» Mera begär jag icke.
Och se här, » hon framtog ett bref, » lägger jag detta bref på bordet framför dig.
Det är från honom.
Bry- ter du det, så träffas vi alla lyckliga i Mar- strand om några veckor.
Återsänder du det oöppnadt, så är där åtminstone en ung löjt- nant mindre bland dansörerna. » Hon omfamnade varmt sin vän och lämnade rummet.
Den kvarvarande satt en stund med den tankfulla blicken fästad på brefvet.
Där- på förklarade ett lyckligt leende hennes vackra, allvarliga drag, hon kastade en skygg blick omkring sig, fattade med blossande kinder det ödesdigra brefvet — och öppnade kuvertet.
.
.
» Hör du, Elin, tror du, att hon är rätt klok? » » Inte låter det så åtminstone, » genmälde Elin leende.
» Ja, då vet jag ingenting mera.
Nu flr Elin ge något förslag. » » J a g?
.
.
.
ja, då.
.
.
» började denna hastigt, men afbröt sig med en blick på Hildur samt fortsatte därpå dröjande, » dä skulle jag vilja föreslå henne att bli diakonissa, sjuksköterska. » » Ja, det tror jag nog skulle blifva bra, » svarade Ingrid tankfullt.
» Och så modernt sedan, » inföll Hildur, » och med dina kunskaper och ditt lugn och allt möjligt blefve du nog snart någonting rik- tigt storartadt och favorit hos drottningen och.
.
.
ja, det är afgjordt: sjuksköterska är ordet!
Och då nu allting är klart, springer jag min väg.
Jag har suttit som på nålar. » » Det gör du ju alltid, » log Ingrid, » och det förvånar mig, att du kunnat vara lugn så länge. » » Ja, men i dag har jag verkligen rysligt brådtom, ty jag lofvade komma hem med mid- dagsbåten.
Adjö med er. » » Välkommen i morgon, » ropade Ingrid efter henne.
» Tack! » Och borta var hon.
» Hon är alltid lika tokig, » skrattade Ingrid.
» Men hvad var det egentligen du nyss ämnade Födelsedagar.
å födelsedagar böra icke endast ge upp- \ hofvet till familjefester inom lyckliga hem, utan böra äfven vara de heligaste och allvarligaste själfpröfningsstunder for hvarje ädelt sinne.
Ju äldre vi bli, desto kortare förefalla oss åren.
Liksom det rullande snöskredet ökar sin hastighet, ju djupare det faller, lika ha- stigt störta dagar, veckor, månader och år förbi oss, j u längre vi aflägsna oss från barn- domen och närma oss lefnadsmålet.
För alla förrinner sanden i timglaset först för långsamt, sedan mycket för fort.
Barnet sträcker begärligt händerna emot lifvets höjd, emedan det längtar efter friheten och den fullvuxnes själfständighet.
Men en gång skall äfven detta förskräckas öfver tidens flykt, och säkert finnas få, som önska att den allt bortryckande, allt våldsamt förändrande tiden skulle ha ännu snabbare vingar.
Med välbehag inträder ynglingen i den sköna lefnadsålder, då han blir egen herre öfver sin tid och sina handlingar.
Hvad som förut för honom varit en dunkel aniug, ett stilla hopp, det får nu sin uppfyllelse.
Hans inbillningskraft kläder allt i en ovan- lig tjusning.
Han beräknar möjligheten att fullfölja sina bästa och djärfvaste önskningar; men tänker han äfven på motgångarna, på de gäckade illusionerna, på svikande krafter?
Han blir man, make, fader.
Lifvet lär honom, att människan långt ifrån att diktera lagar, endast kan utföra så mycket som för- hållandenas järnhårda makt tillåter henne.
Där han väntade ett bekymmerslöst lif, fann han sorger; där han ändtligen såg framgång, mötte han nya, oväntade svårigheter.
Oförmärkt har hans hår grånat under den- na täflan efter något, som han aldrig upp- nått; han blir allvarligare, mera lidelsefri och stilla.
Många djupa sår har han erhållit i kampen för tillvaron.
Somliga ha ärrats, an- dra kanske blöda ännu.
Så inträder äfven ungmön med välbehag och förväntan i sin skönhets vårdagar.
Hon finner beundrare, omges af smickrare.
I hen- nes hjärta röra sig okända, obeskrifliga kän- slor, som göra henne lycklig och stolt.
Hon ser från sin höjd ned på de yngre, hon jäm- för sig icke utan hemlig stolthet med de äl- dre, redan utblommade systrarna.
Hon kan ännu ej fatta glöden af tillvarons sommar- sol, som oundvikligt skall minska hennes lifs- kraft och uttorka mången glädjens källa.
Hon anar makans afundsvärda lott vid en älskad mans sida, moderns stilla lycka i kret- sen af muntra barn.
Men den ena födelsedagen efter den andra går förbi.
Icke utan hemlig sorg räknar hon slutligen deras antal, som för henne bort från hennes ungdom, från hennes blomstrings- dagar.
Hennes skönhet vissnar, yngre täfla med henne om priset, snart ser hon sig för- summad af dem, som förut beundrade henne.
Hon anställer jämförelser mellan sitt öde och sina, som hon tror, lyckligare väninnors, som för länge sedan slagit sig i ro i äkten- skapets hamn.
Hvad finner hon?
Mycken lycka bredvid stora sorger — ingenstädes full- komlig sällhet.
Öfverallt kamp för tillvaron, materiel som andlig.
Hvarje fröjd köpes med strid och arbete, betalas med smärta.
Därför — om du vill fylla din tillvaros ända- mål, om du vill vara lycklig, så låt tidens snabba fart alltid påminna dig om att tidigt handla med vishet, att tidigt lära måttlighet och försakelse, för att icke senare genom gnagande missmod din lycka och frid må störas.
Den människa, som i sin ungdom redan förvärfvat sig lugn besinning och såsom mogen handlar med den framskridna ålderns ef- tertänksamhet, skall i sin sena ålder kunna glädja sig åt ett muntert sinne och en lyck- liggörande förnöjsamhet.
Minnet af väl upp- lefda ungdomsdagar skall glänsande draga förbi hennes själ, skall utstråla från hennes ännu klara ögon.
Handla så, att du kan hälsa hvarje födel- sedag med inre tillfredsställelse i medvetan- det af redlig sträfvan.
Låt inträdet af ett nytt år i ditt lefnadslopp icke blott vara ett steg i tiden, utan ett ännu högre steg till din mognad och fullkomning.
Tänk på din födelsedag med vördnad på dina föräldrar.
D e sökte skydda den späda plantan för alla stormar, för att den måtte spira upp till egen kraft.
D e älskade dig med djupaste innerlighet, innan du själf kun- de återgifva någon kärlek.
Icke blott tacksamhetens ord, utan ditt sinne och dina handlingar böra visa dem hvad
IDUN 190 du känner för dem.
Hvilar deras välsignelse öfver dig, så gör i din tur ditt lif till en välsignelse för dem!
Ingen skugga må störa den välgörande erinringen af våra kära hädangångna; ingen kommande födelsedag må öfverraska oss vid lättsinniga tankar och vanärande handlingar.
Spanska flickor.
Tecknade för Idun af C.
H. E, It — y.
Spanien önska sig alla unga mödrar med passionerad häftighet en son, och blir deras första barn en flicka, kan det åt- minstone till en början se ut, som om en onaturlig kärlekslöshet vore allt hvad den lilla hade att vänta af sin moder.
Hela fa- miljen talar öppet om sin missräkning, visar sig alldeles likgiltig för den lilla nykomna och betecknar henne vanligen endast med benämningen » chiquilla », tösunge.
» Det är bara en flicka, ledsamt nog, » säga far- och morföräldrar, fastrar och mostrar.
Intet ståt- ligt sällskap samlas för att följa den nyfödda till kyrkan och öfvervara döpelseakten, och ingen festlig familjemiddag anordnas till hen- nes ära.
Endast fadren, gudfadren och gud- modren tillika med amman, en ärbar bond- hustru i aragonesisk eller asturisk national- dräkt, gå helt stilla, kanske i skymningen dagen efter hennes ankomst till världen, med henne till kyrkan, där hon vanligen erhåller samma namn som gudmodren eller också upp- kallas efter det helgon, som firas den dag hon föddes.
Högtiden till ära sänder dock gudmodren sedan till modren en enkom beställd krokanlik tårta af en egendomlig, men ganska välsmakande deg, utsirad med grannlåter af socker.
Hade det varit en gosse, hade kakan blifvit dubbel så hög, och man hade satt en vacker ängel på toppen och i hans hand den spanska röda och gula flaggan, men för en flicka gör man sig ej så mycket besvär.
Då husets vänner sedermera komma på besök hos modren, mindre för att katolska kyrkor, och smörjer barnets panna betrakta det lilla hårdt lindade barnet i sin: därmed, hvarefter hela den högtidsklädda ska- vagga än för att beklaga den missräkning ran troppar sin väg igen.
De leende och hon varit utsatt för och önska » bättre lycka belåtna ansiktena vittna om, att de anse sig nästa gång », måste de enligt bruket alla för- hafva fullgjort en kär plikt.
Sällan beträder man någon helgdagseftermiddag en landtkyrka, tära en bit af denna kristningskaka.
utan att träffa på en liten skara kvinnor, Såsmåningom komma dock både moderskärlek hvilka utan tillhjälp af någon präst fullgöra och modersstolthet den lilla Mercedes, Concha, denna uti deras ögon heliga handling.
Caridad, Assunpciou, Luz eller hvad hon nu I ett klimat sådant som Spaniens är det må heta till del, ty i allmänhet äro span- ej underligt, att barnen nästan hela dagarne skorna utmärkta just som mödrar.
Hon för- vistas utomhus.
Vissa parker och promena- ses med utsökt fina kläder, hvilka modren j der i städerna utgöra också liksom en offent- merendels arbetar åt henne, och de små hvita i lig barnkammare för de bildade klassernas klädningarna, mössorna, sockorna och tröjorna barn — de fattiga leka i allmänhet på ga- prydas med skära rosetter i alla storlekar och tan utanför sina hem.
Det riktigt myllrar nyanser.
Vaggtäcket, bärrocken, sjalarne — af barn i Spanien, och tio eller tolf barn — allt hvad den lilla begagnar måste vara hvitt ja, ibland ännu flere — i en familj förekomma och ljusrcdt.
Grossarnes färg däremot är ljus- ganska ofta.
I sin tidiga barndom äro de blått.
Blott några veckor gammal måste den nästan utan undantag vackra som Murillos lilla, iklädd alla sina grannlåter och buren änglar, men man ser flere ljuslockiga och af amman, i sällskap med modren aflägga blåögda, än man skulle tro.
De små sefioritas visiter hos släktingar och vänner, hvilka nu äro dessutom så vackert och smakfullt klädda, hunnit hämta sig efter den första missräknin- att man kunde taga dem för prinsessor alle- gen och börja visa sig intresserade.
A f någon samman eller tro, att deras fäder alla vore särdeles älskvärd anhörig får hon i present millionärer.
I de flesta fall är det dock en- en liten medalj, helgad åt den heliga jung- dast deras mödrar, som sätta sin stolthet i att frun eller välsignad af påfven, om det skall göra dem så eleganta som möjligt, och i mån- vara riktigt fint, att i guldkedja bäras utanpå gen familj nekar man sig till och med det klädningen och det kan väl också hända, att nödvändiga för att kunna sända ut sin lilla en annan tant hänger en liten amulett, enkom älskling klädd i siden och spetsar » som alla köpt på någon berömd vallfartsort, kring den andra ».
Ofta har modern själf broderat, sytt lillas hals för att under linnet bäras på brö- och klippt allttammans.
Man kan lätt tänka stet.
Denna senare skall vara en ofelbar sig, huru all denna Jyx i den tidiga barn- hjälp mot sjukdomar och mycket annat ondt.
domen skall för hela lifvet grundlägga få- I många delar af Spanien och isynnerhet fänga, behagsjuka och kärlek till flärd hos på landet förrättas en ganska egendomlig ce- den blifvande kvinnan!
Kärleken till vackra remoni med späda flickebarn.
Modren och kläder är väl ofta också spanskans skötesynd gudmodren, åtföljda af ett antal väninnor, — - men skön och graciös som hon i allmän- föra den lilla in i någon kyrka och » helga het är, kan man nästan icke undra på, att henne », som uttrycket är, genom att vörd- hon gärna vill vara väl klädd.
Smak har nadsfullt gå uppför trappstegen till högalta- hon också, det kan ej förnekas.
Man får ej ret och nedlägga den lilla på detsamma.
tro, att alla kvinnor gå till ytterlighet i fråga Först ligger hon på ena sidan och efter ett om toiletten — många anlägga vid ännu helt par minuters förlopp vändes hon på den an- unga år den räta och släta svarta yllekläd- dra, under det att hennes följeslagerskor stå ning, hvilken, så att säga, utgör en slags i halfkrets bredvid och tysta åse denna, som nationalkostym för alla, hvilka icke kuuna det kan tyckas, meningslösa ceremoni.
Till eller icke vilja följa med modets alla växlin- sist doppar en af de närvarande ett finger i gar.
Utomhus bäresj därtill ett slags dok oljan i den lampa, som ständigt brinner i eller slöja af fint, svart silkesgas, hvarmed att använda endast kvinnliga kassörer etc, ty då skulle inga underslef ifrågakomma.
» Hvem är då orsaken till de flesta mäns fall?
Jo kvinnan. » Ar mannen gift och hustrun ej förmår eller förstår göra Femtonhundrakronorstrecket.
hemmet trefligt, så söker han ersättning utom hus och det kostar mycket pengar.
Ar hustrun åter i. fallen för lyx och öfverflöd och visar misshumör vid hvarje liten försakelse, så äro väl de män få, som Sofie Le Moine, f. Brandt: ej för den » husliga freden » offra mera, än tillgån- garna medgifva, och så kommer man lätt ut på det » Tro, ödmjukhet och kyskhet utgöra kvinnans p r y d n a d; ordning » sluttande planet », som alltid för utför.
Därför är och sparsamhet hennes d y g d.
» det af allra högsta vikt, att mannen gör kvinnan förtrogen med sin inkomst redan före äktenskapet, hushållspenningfrågan utgör en viktig faktor och att hemmet ordnas i öfverensstämmelse därmed.
i det äktenskapliga lifvet är väl tämligen er- kändt, och som jag anser den vara för den husliga Det är så vanligt numera, att då giftermål ingås, lyckan snart sagdt det väsentligaste (ty om också ej boet skall på en gång anskaffas och så fint och full- ordspråket: » När fattigdomen kommer i dörren, far ständigt som möjligt.
Mången kommer härför i kärleken ut genom fönstret », kan till fullo äga sin skuld, som sedan blir en » tvinsot ».
Nutidens sätt, tillämpning, så spelar dock ekonomien en viktig att på afbetalniug erhålla snart bagdt allting, kan roll), vill jag härmed söka besvara frågan: nog vara bra, men det blir därigenom så frestande att äfven skaffa det, som man kunde undvara.
» Huru skola de årliga utgifterna fördelas och hus- hållningen bäst ställas för en familj, bestående af Nej, boet må vara hur enkelt som helst, blott man, hustru och tre barn, då familjefaderns årsin- det är min egen tillhörighet.
Huru många glada komst uppgår till 1,500 kr? » stunder förskaffar man sig ej, då man så småning- Man räknar ju, och detta med allt skäl, bland om och vid råd och lägenhet köper sig än en, än vår tids svåraste lyten, att man, såväl hög som låg, en annan sak till det kära boet.
vill lefva öfver sina tillgångar, att man offrar för Vi kvinnor kunna i detta fall uträtta mycket.
Vi mycket på nöjenas och lyxens altare o. s. v. Mo- kunna med rätt små resurser göra ett angenämt hem, tiven härtill kunna ju vara flere, men jag håller blott vi äga ordningssinne och smak.
strängt på, att hustrun i de flesta fall är orsaken Efter denna, kanske allt för långa inledning vill härtill.
Hur mången man har ej blifvit en förfal- skare, en förskingrare och måst sluta sitt lif inom jag öfvergå till besvarande af själfva frågan.
fängelsets murar endast för att tillfredsställa en oför- 1,500 kr.
äro ju numera den mest vanliga inkom- ståndig hustrus fordringar.
Jag gillar tillfullo, hvad sten för en lärare eller mindre handtverkare i stad en framstående person skref till svar på förslaget eller för en lärare med förenad organist- och kloc- / ^Pj^tt hushållspenningfrågan.
1893 karebefattning på landet.
För att få denna att räcka till, fordras nog rätt mycket förstånd och god om- tanke.
Som familjen är välsignad med trenne barn behöfs nog, och för min del anser jag det nödvän- digt, att ha en tjänarinna; alltså 6 personer.
Nu vill jag dock förutskicka den anmärkningen, att jag ej kan besvara frågan efter stockholmsför- hållanden, utan efter småstad eller landet.
Till hyra för 2 Si 3 rum och kök 200 kr.
samt till „ ved 100 kr.
Återstå alltså 1,200 kr.
Desja skola nu räcka till att bestrida alla utgifter, hvilket de äfven hit- tills gjort, och som vi ej ha hopp om ökade inkom- ster, måste de äfven fortfarande göra det.
Men skall detta låta sig göra, går ej an att lefva så att säga för dagen, utan köpa litet mera på en gång, ty dels bli varorna något bättre, dels blir priset i allmänhet lägre.
Så t. ex. bakas allt spisbröd på en gång om hö- sten, då rågmjölet brukar betinga lägsta priset, och genom bakning flera dagar (vanligen tre) sparas ved och jäst samt tid.
Skorpor bakas likacå 17 kg.
åt gången, och hruka dessa i medeltal räcka 3 månader.
Vid höstbak och äfven vid skorpbak bakar jag äf- ven s. k. surlimpor af 8 kg.
rågmjöl.
Mjukt råg- siktsbröd med något sirup och kryddor samt äfven hvetebröd (utan smör, men med något socker) bakar jag hvarje vecka i spiselugnen antingen på tisdag, då jag kokar salt kött eller tläsk och s. k. tisdags- soppa (» sluring »), eller på torsdag, då vi ha ärter och fläsk.
På det sättet åtgår ingen extra ved till bakningen.
Detta bröd användas till kaffe eller mjölk om morgnarne, och så bruka barnen få en mjuk skifva på eftermiddagen i stället för kaffe, hvilket min man, jungfrun och jag dricka.
Småbröd bakar
1893 IDUN 197 hufvud, axlar och bröst draperas, ja, äldre så i luften dansa i takt med den lifliga mu- Australien, där den kommer att bära ett vac- damer betäcka därmed äfven själfva an- siken.
kert vittnesbörd om den egendomliga och siktet.
Den lilla spanskan får nästan utan undan- aristokratiska slöjd, som ännu fortlefver i den Det är att verkligt nöje att se spanska tag en allt igenom religiös uppfostran, ty minnesrika lilla Vetterstaden allt från S:a barn leka i stadens alameda en solig sön- äfven om hennes fader skulle tillhöra den så Birgittas tider.
Det är tyvärr sällsynt, att eller helgdag, den ena lilla öfverträffande den kallade liberala minoriteten, drifver han sällan en så stor beställning erbjuder utöfvarinnorna andra i barnslig fägring och vackra kläder.
sitt fritänkeri eller sin fördomsfrihet så långt, af den vackra slöjden tillfälle att ådagalägga Hvitt begagnas isynnerhet i alla möjliga ty- att han söker tillämpa sina åsikter på dott- och utveckla sin konstnärlighet; ja, det lär ger och sammansättningar — man ser hela rens uppfostran.
icke ha inträffat, sedan drottning Josefina, (Forte.)
kostymer af plysch, sammet, siden, fina som varmt omhuldade Vadstenaknypplingen, kaschmirer, spetsar, piquéer och musliner, allt gick hädan.
efter årstiden, och hattar, skor och strumpor Särskild beundran väckte ett ytterst smak- i fullkomligaste harmoni därmed.
Så t. ex. fullt spetsarbete i silkusguipure, en förtjusande finnes det hela skobodar med sorterade lager spets i matt gulhvit ton och en parasoll, öfver- Vi uppmana våra kvartals- och halfårs- klädd med en rik spetsslöja af svart silkes- af idel hvita barnskor i alla nummer och att ju förr dess hellre förnya och bomullsguipure, ett sannskyldigt litet former, förfärdigade af allt möjligt från det prenumeranter finaste handskskinn och hvitaste sidensars ned sin prenumeration till det med juli ingående mästerverk af svensk konstslöjd.
till ogarfvadt hvitt getskinn eller groft hvitt andra halfårei, innan sommarens öfriga pla- Idun bringar nu bilden af mästarinnan till linne.
För öfrigt lysa de små i alla regn- ner behöfva upptaga deras uppmärksamhet.
denna vackra utställning, fru Johanna Petters- bågens färger, och handelsmannens och handt- På Idun och Iduns Mode- och Mönstertid- son i Vadstena.
I den gamla klosternejdeu verkarens barn behöfva ibland icke skämmas ning sker abonnement å hvarje postkontor.
kan den konstnärliga begåfningen spåras ge- för sig bredvid grefvedöttrarna.
Till och med neration efter generation; ibland synes den arbetskarlens lilla flicka uppträder i hvit kanske förkväfd, men springer så plötsligt dräkt, garnerad med broderade remsor.
Redan och oväntadt fram hos individer, som fram- En knyppel-konstnärinna.
vid tre St fyra års ålder ser man de små bära den så enkelt, anspråkslöst och liksom spanskorna med en liten solfjäder, beviset på ofrivilligt, att det väcker samtidens förundran.
deras nationalitet, i handen, och snart sköta En sådan konstens budbärarinna är den kvinna, de den med lika mycken ledighet och behag hvars namn nyss nämndes.
Hon kan med som de äldre flickorna.
Nationalpassionen, skäl betraktas som ett verkligt geni, då hon kärleken till dans, behärskar dem också redan utan alla tekniska förstudier på fri hand ka- i deras tidigaste barndom.
Musik höres nästan star ut dessa luftiga och eleganta mönster, dagligen offentligt i de spanska städerna, och blad, rosor, blomster och ornamentsslingor till så fort någon af de hänförande nationaldans- spetsarbeten, där pärlor och snöflingor synas melodierna spelas upp, börja alla små fötter som fastade i spindelväf, så fritt och luftlätt i parken röra sig i takt — små två- och verka de.
treåringar figurera emot hvarandra och laga Vid 1886 års utställning i Köpenhamn efter de äldre, så godt de kunna, under det erhöll en spetsmantilj af fru P. pris.
V i d fem- och sexåringar redan dansa med den landtbruksmötet i Vadstena 1887, äfvensom säkraste takt och grace i hvarje rörelse.
Sär- vid industriutställningen i Stockholm skördade deles roligt är det ock att gifva akt på de hon för mönsterstickning första priset.
små i sköterskornas armar, hvilka ännu icke Johanna Pettersson är född i Svinstads för- kunna stå på benen eller ensamma utföra samling i Östergötland 1828.
Bringad i rhytmiska rörelser.
Redan vid de första to- ekonomiskt obestånd, tog hon an det råd, en nerna veta de, hvarom det handlar, vifta med person gaf henne, och började försöka sig händerna och visa sin otålighet att få vara En mindre vanlig utställning har i dessa med mönsterstickning.
Inom kort uppnådde med genom sprittande rörelser med kroppen.
dagar lockat talrika beundrare och gynnare hon däruti en sådan skicklighet, att hennes Sköterskorna vänja dem tidigt att stå på af svensk konstslöjd till Handarbetets vän- mönster under ett tjugutal af år uteslutande deras ena hand med styfva ben och raka ners lokal härstädes — en utsökt samling användes för den utvecklade spetsknypplings- ryggar, fatta sedan ett stadigt tag omkring Vadstenaspetsar, beställd af grefve Magnus affär, som genom fru Hartvig kom till stånd dem med den andra handen och låta dem Rosen och afsedd att sändas som gåfva till i i Vadstena.
Numera komponerar hon huf- Att noga jag äfven vid behof i spiselugnen samt s. k.
» födelse- kakor » till våra födelsedagar (namnsdagar firas ej).
På senhösten eller kort före jul slaktas eller kö- pes fläsk, kött jämte » ränta » för att tillreda korf och paltbröd; är man i tillfälle att kunna föda en gris, anser jag det fördelaktigt, om också ej just billigare.
Stortvätt göres fyra gånger om året, då två gum- mor måste anlitas två dagar.
Åt barnen samt kökshanddukar o. d. tvättar jung- frun en gång i månaden.
Mangling och strykning hjälpas husmodern och jungfrun åt med, så att inga extra utgifter därför behöfva förekomma.
Det mest praktiska sätt att anskaffa och under- hålla garderoben åt oss fem personer har jag funnit vara att tillverka så mycket som möjligt hemma.
Så söker jag, så vidt möjligt, få en spånads- och väfkunnig jungfru.
Jag köper ull på hösten, då den är bäst och billigast (det sistnämnda till följd af rikligare tillgång), och låter vid fabrik spinna den på en gång för att få den oblandad tillbaka, hvilket ej låter sig göra med mindre partier.
Af garnet tvinnas en del till s. k. strumpgarn.
Strumpornas stickande utgör såväl mitt som jungfruns reservar- bete.
Det är eget, hur bra ett sådant är att hafva till hands.
Så snart en bekant kommer, då det t. ex. ej låter sig göra att sy på maskin eller surra med spinnrock eller slå i väfstol, då tar jag min strumpa, likaså då barnen behöfva hjälp med lexor, eller då far läser högt, hvilket han i regeln gör dagligen.
Likaså för jungfrun; då hon slutat ett arbete och jag ej genast har ett annat i ordning, eller då jag är borta, då har hon strumpan, och på detta sätt hinna vi underhålla familjen med strumpor.
Det öfriga garnet väfves till kläder.
Barnen och jag ha beakta!
hemväfda yllekläder om vintern och dito bomull om sommaren, och har jag då anskaffat en kostym till sommarö och en till vintern, hvilket tillsammans med föregående års reparerade kläder brukar räcka.
Min man begagnar äfven hemväfda sommarkläder.
Vid förfärdigandet tar jag en flicka till bjälp, och på en vecka, vår och höst, bruka vi få dessa kläder i ordning.
Lappa och laga får jag göra litet emel- lan.
Min man låter skräddaren tillverka sina klä- der.
Hufvudbonader till såväl man som barn till- verkar jag själf af tygrester.
Slät linneväf anser jag billigast att köpa.
Jag anskaffar då årligen en bundt oblekt domestik tidigt på våren och bleker den, medan snön är kvar, samt byker den på vår- tvätten.
Häraf förfärdigar jag sedan under året linne, litet åt oss hvar.
På detta sätt hinner ej allt slitas ut på en gång.
Till lakan och örngott väf- ver jag en väf af en bundt oblekt 12-n:rs bomulls- garn.
På hösten köper jag 5 kg.
lin, hvilket jung- frun under vinterns långa kvällar spinner.
Detta garn använder jag till handdukar, gröfre och finare.
Till varp köper jag oblekt lin garn.
På detta sätt få vi de 200 kronor, som vi beräk- nat till kläder, att räcka till.
Min man köper i medeltal en bättre kostym för 50 a.
00 kr.
hvart- annat år.
När vi behöfva något dyrbarare plagg, såsom öfverfock, kappa e. d., få vi söka draga in på något annat.
Det dyrbaraste är skodon och tar därför brors- lotten af klädpenningarna, dock är det fördelaktigare att beställa än köpa färdigs, ty de förra äro ofta starkare.
Listtofllor, hvilka om vinterkvällarne äro sköna till oss och barnen, förfärdigar jag själf, och dessa spara till någon del skodon.
För att spara duktyg och tvätt använda vi hvit vaxduksduk till matbordet och liknande till barnen.
Se här en tablå öfver våra utgifter: servetter Hyra Ved - Jungfruns lön med städsel och julpenningar Kläder åt man, hustru och tre barn Lifförsäkringsafgift för min man ?t 1000 kr.
» för mig » » » Kr.
200 — 100 — 75, — 200, — 30, — 40,80 Tidningar och böcker 25, — Barnens böcker (några dyrbara dylika eller terminsafgifter förekomma ej, då barnen be- gagna folkskolan) 15, — 300 kg.
rågmjöl, hvaraf jag på hösten bakar spisbröd af 250 kg.
Det öfriga har jag till paltbröd och till vattgröt, hvilken gan- ska ofta måste ingå i min matsedel 42, — 175 kg.
hvetemjöl, hvaraf jag, som nämndt, bakar skorpor 4 ggr årligen samt mjuka bullar en gång i veckan i järnspiseln samt till småbröd och extra kakor vid jul och födelsedagar samt till matlagning 35, — 100 kg.
rågsikt, hvaraf jag hvarje vecka ba- kar sirupslimpor i spiselugnen 17, — 100 kg.
fläsk, till hvilket jag då räknar svin- ränta, ister etc 80, — 34 kg.
kött, hvilket jag köper samtidigt med fläsket för att ha dels till korf, dels att salta in något - 25,50 En » ränta » efter oxe eller ko 5, — 27?
liter söt mjölk dagl.
ä 10 öre 91,2 5 2 ' / 2 » skum.
» » ä 4 öre 30,50 0,8 kg.
(2 " B) smör i veckan ft 75 öre %.
.
.
78, — 12 tjog ägg, hvaraf jag på vintern använder
I D U N 198 vudsakligen mönster till arbeten, som sedan tillverkas af henne och hennes dotter, hvilken synes hafva ärft moderns ovanliga begåf- ning.
Glädjande är att iakttaga, att denna na- tionella konstslöjd ännu visar tendens att fortgå och utvecklas och det i en tid, då storindistrien gör allt att förkväfva det vis- serligen mången gång i ekonomiskt hänseende ej mycket gifvande handarbetet.
Iduns skollofskoloni.
j^paörliden söndags morgon kl. 8, när ång- 3§-sr&gt; fartyget Furusund lade ut från Blasie- holmskajen, vimlade på dess öfverdäck en glad och ungdomlig skara, ifrigt viftande åt land.
Det var Iduns skollofskoloni, som nu begaf sig på färd till en två månaders hälsobringan- de sommarvistelse i Guds fria natur.
De små bleka ansiktena lyste af förhoppningsfull läng- tan, matta ögon strålade upp.
Om också icke deras läppar uttalade det, så ropade dock ge- nom dessa fattiga barns oförställda glädje öf- ver de ljusa sommardagar, de drogo till mötes, ett tack, ett varmt och innerligt tack till alla Iduns goda läsarinnor, genom hvilkas offervilliga bidrag vår skollofskoloni ännu en gång — den fjärde — kommit till stånd.
Kolonien förestås äfven i år af skollärarin- nan fru Fredriqiie Falk, hvilken allt ifrån första året så oegennyttigt och i allo utmärkt skött detta ansvarsfulla uppdrag.
Lokalen för kolonien är däremot i år en annan än under de föregående åren, nämligen gården Trästa, Häfverö, invid Väddö kanal och en vik af Ålands haf.
Den nya lägenheten erbjuder åt- skilliga förmåner framför den gamla såsom närmare läge till hufvudstaden och ängbåts- station, hvarigenom frakter af lifsförnödenheter lättare gå för sig, bekvämare badställe, större utrymme inomhus o. s. v. De 18 barn — 9 gossar och 9 flickor — som genom vederbörande lärare utvalts att tillhöra kolonien bland de mest behöfvande och däraf välförtjänta bland hufvudstadens folk- litet, på sommaren mera, men hvilka jag köper, då de äro billigast, så att jag ej behöfver betala öfver 1,2 5 tjoget, men en tid billigare än 1 kr 12, — lti kg.
kaffe å 2 kr.
Barnen få kafie blan- dadt med mjölk om morgnarne, men på eftermidd.
få de däremot ej.
Det går i medeltal ej åt ' / 3 kg.
i veckan, men vid jul och öfriga högtider fordras mera, hvar- för det brukar » gå ihop » 32, — 32 kg.
socker k 73 öre.
Jag använder alltid » Tanto » topp, hvilket jag funnit drygare än s. k. bitsocker.
Till bakn.
köper jag » Hollands kross », som stött och siktadt äfven tjänar till strösocker 23,36 5 tunnor potatis, hvilka vi köpa på hösten, men naturligen få vi köpa färsk under ett par månader 25, — Grönsaker köper jag äfven in om hösten, då de äro billigast, och förvarar dem i sand i källaren 12, — iSom min man och äfven jag tycka om sur- kål, brukar jag inlägga 15 st. kålhufvuden 1,5 0 (Jurkor brukar jag dels salta såsom press- guikor, dels lägga in i ättika 1,50 Krusbär, ärter, lingon och rabarber lägger jag äfven in på buteljer 2, — Kokärter använda vi i regeln hvarje torsdag och ärtpuré hvarje lördag, undantagandes de varmaste sommarmånaderna, och bruka 40 liter gå åt 4,80 24 kg.
sill ä 25 öre 5, — ' / 2 fjärding salt strömming 1,7 5 ' I2 1 » flundror 1,7 5 10 kg.
salt fårkött (Ölands) 7, — 1893 skolelärjungar, undersöktes före afresan till sitt hälsotillstånd af den skicklige barnläkaren d:r Carl Flensburg, hvilken äfven i år kommer att i detta hänseende öfvervaka kolonien.
En stackars liten flicka blef därvid förbjuden att medfölja de andra på grund af lungsot, men det har nu ombestyrts, att den lilla på sitt eget håll inackorderas i en bondgård under sommaren för att njuta en välbehöflig landt- vistelse, och bidrag har härför lämnats från kolonimedlen.
De öfriga äro nu emellertid lyckligt och väl installerade i sitt sommarhem vid Ålandshaf.
Måtte nu vistelsen i skog och mark under hvila och lek, de hälsosamma baden, den kraf- tiga kosten och hägnaden under den goda hus- moderns allvarliga ledning bringa de unga häka och friska krafter till både kropp och själ!
Det vore helt visst den bästa och enda lön de vänliga bidragarinnorna önska sig.
Om fotvandringar.
För ldun af A. K — m.
(Forts. o.
slut.)
Vandringen.
För den ovane turisten är bäst att börja med att tillryggalägga ungefär 2 ny- mil per dag.
Snart nog kan man utan ö v e r - ansträngning gå både 2V2 å 3 mil, med minst en hvilodag i veckan, hvartill söndagen ju bäst lämpar sig.
Äro kläderna i olag, väljes en söckendag, då det sys och repareras, tills allt är i ordning igen.
Handelsbodar finnas nästan öfverallt invid landsvägarna.
På de flesta » skyds » - stationerna kan man få tvättadt, t. o. m. om man blott stannar en natt öfver.
Såsom lagom marschtakt gäller 1 kilometer på 15 minuter.
Hvad rasten under vandringen be- träffar, är bättre att taga den grundligt ett par gånger än att ofta hvila små stunder.
Om maten.
Ja, egentligen bör man hafva sina matsmältningsorganer i ypperligt skick, ty man får ofta litet hårdsmält föda i det goda broderlandet.
Omväxlingen i densamma är icke just stor.
A t t bjudas på fisk tre gånger Till safcoch sylt köper jag hallon,vinbär,krusbär och lingon.
Vi använda i hvardagslag all- tid lingonsylt, men på sommaren, när • krusbär och rabarber äro billiga, kokar jag ofta kräm, hvilket då också får tjäna som sylt till pannkakor och plättar 12, — Äpplen, päron och körsbär köper jag äfven in för att torka och använda sedan till s. k. fruktsoppa 8, — Som min man ej är absolutist, ehuru mycket måttlig, och vi äfven någon gång ha främ- mande, går det vanligen åt dricksvaror för omkring 40, — Sedan jag nu upptagit utgifterna för de flesta lifsförnödenheter, återstår dock en del, såsom kryddor, gryn, sirup, färskt kött eller fisk en gång i veckan, till mera räcker det vanligen icke.
Till dessa utgifter brukar jag erhålla 15 kr.
i månaden, hvilka äfven hittills räckt, ja, af dem har jag också kun- nat förskaffa en och annan mindre sak till boet samt underhålla det.
Äfven till medicin ha de räckt, dock får jag anmär- ka, att vi äro och hafva varit ovanligt „ friska 180, — Arsafgift för min man och mig i sjukhjälps- förening 6, — Således stanna våra årliga utgifter vid kr.
1,477,71 Återstå alltså 22,27 hvilken rest får tjäna till oförutsedda ut- gifter eller till en eller annan kortare resa etc.
Mången skall kanske finna mina matförråd rin- ga eller dåliga, men jag vill då förklara, att vi om dagen är ingenting ovanligt, men i ersätt- ning för enformigheten har man kvalitéen.
Sådan lax och laxöring (» örret ») får man knappast annorstädes.
Den serveras endast på två sätt, kokt eller stekt.
Grönsaker får man ytterst sällan annat än i de större stä- derna.
Konserver af alla slag serveras.
Färskt kött fås också, men man ser aldrig på lands- bygden någon hel stek.
Man får biff, ripor, ragout eller köttbullar.
Godt vin och öl fås öfverallt.
Brödet är icke så godt som det svenska, men man tar sin tillflykt till käx eller » flabröd, » en sorts tunnt knäckebröd, ooh reder sig därmed rätt bra.
Högfjä / / sviste / se.
För nervsvaga personer, eller sädana som haft ansträngande vinterarbete, rekommenderas en eller par veckors vistelse på högfjällsstationerna.
Det finnes många så- dana i Norge.
A f personlig erfarenhet kunna vi anbefalla Nystuen och den något lägre be- lägna och omtyckta Maristuen, båda på File- fjäll i Valders.
Pensionspriset är 3 ä 4 kr.
per dag.
Icke mindre angenämt och något billigare är det på de » koselige » - fjällstugorna på Dovre fjäll, Fokstuen, Hjerkin och Kongs- vold.
Till de senare kommer man lättast med järnväg från Kristiania till Lille Elvedalen, därifrån är blott några få mil.
Man kommer dit på alltigenom god väg.
Om routerna.
En tur i Thelemarken, som icka är lång, men utmärkt vacker, har till utgångspunkt Kongsberg, öfver Bolkesjö, Tinnoset och Tinnsjön genom Vestfjorddalen förbi det snöhöljda Gaustafjället upp till Kro- kan med det närbelägna Rjukanvattenfallet, som är ett af Europas märkvärdigaste (245 me- ter i lodrät höjd).
En annan tur likaledes i Thelemarken, som är vacker och intressant, är, med utgång från Skien till Ulefos, så med ängbåt öfver de tre vackra sjöarna Flaavand, Hwitseid och Ban- daksvand till Frisset, om man vill vandra till Dalen, eller ock hela vägen med ångbåt till nämnda ställe, som är ändstation.
Härifrån kunna flera olika utflykter göras såsom: upp öfver Eidsbergsfjället till det märkvärdiga Ravnegjuvet, vidare till Sandaak och upp till högfjällsstationen Haukelisaeter, hvarifrån man sedan kan komma på god chaussé ner till lefva på » tarflig husmanskost », dock sakna vi ej nå- got mål, och frisk och närande mat söker jag alltid att ha.
Se här exempel pä en veckas matsedel: Sönd.
Färsk grönsoppa, pepparrotskött och po- tatis.
Månd.
Sill, flundror eller strömming och pota- tis, välling.
Tisd.
Salt kött eller korf och potatis eller » rot- mos », salt soppa (sluring).
Onsd.
Ofta kött öfver efter söndagen eller stekt fläsk och bruna bönor eller gröna ärter, ölsupa.
Torsd.
Ärter och fläsk, tjock pannkaka eller nå- gon annan kaka och sylt.
Fred.
Färsk fisk, t. ex- gädda, sill, och potatis, fruktsoppa.
Lord.
Ärtpuré, plättar och sylt.
Till frukost hafva vi vanligen något uppvärmdt eller uppstekt såsom gröt samt smörgås, kaffe och mjölk.
Till kvällsmat ha vi oftast gröt, omväxlande gryn- och rågmjölsgröt samt någon gång sill och potatis.
Söndagskvällarne hafva vi .oftast te.
Att denna matsedel icke kan vara » stående », för- står nog hvarje husmoder, ty dels måste man rätta sig efter årstiden, dels äfven efter andra omständig- heter.
Kan detta lilla svar på den viktiga frågan tjäna såsom ledning för någon ung, oerfaren husmoder, så är ju målet vunnet och denna stund ej förspilld, om också stickstrumpan fått hvila för » Klockarmor ».
Hk *
1893 IDUN _^ Odda i Hardanger.
Ar man väl där, vinka utflykter i oändlighet, till Buarbräen, till den öfvermåttan storartade Skjäggedalsfossen m. m.
En tur genom Gudbrandsdalen med afstic- kare upp på Dovrefjäll och Snöhättan, sedan genom den storslagna Romsdalen och på ång- båt till Molde, räknas äfven till de vackraste.
Valders är för de flesta en favoritdal.
Utan att kunna mäta sig i imponerande skönhet med flere af de andra dalarna, har den dock sin säregna tjusning, ljus, leende och vacker som den är och med utmärkta stationer.
Dess största lockmedel är dock att den i sin när- het har Iotunhaimens underbart sköna och gigantiska fjällvärld, med de ryktbara 3 fjäll- sjöarna Tyin, Bygdin och Gjendin.
Sedan man besett dessa, fortsätter man upp öfver Filefjäld, ner genom Lärdalen, så med ångbåt öfver fjorden till Gudvangen, vandrar genom den vildt romantiska Nästdalen upp till Stahl- heims hotel, sä tillbaka till Lärdal och hem genom Hallingdalen.
Ja, router kunde man angifva i oändlighet, den ena vackrare än den andra; utrymmet ne- kar dock att anvisa flere.
Skola fjällbestig- ningar företagas, bör alltid förare medfölja, ty att gå vilse på högfjällen kan medföra den största fara och sluta mer tragiskt än som önskligt är.
Äfvenså afrådes från att bada fötterna i forsars eller elfvars kalla vatten, ty häraf bli de svullna och ömma.
Ej heller bör man dricka iskallt vatten, utan att hälla litet vin eller konjak däri.
När man gjort en fottur, bör man, så fort man anländer till stationen, begära » lunkent vand » att tvätta fötterna uti.
Norrmännen äro hjälpsamma och vänliga mot turisterna och tillmötesgå alla rimliga fordrin- gar med största beredvillighet.
Deras land är outtömligt på naturskönheter, deras fjordar, med det klara, djupblå vattnet, hvari himmel och jord återspeglas, kan man aldrig se sig mätt på.
Den rena luft, som strömmar ner från snöfjällen, och som man inandas från morgon till afton, stärker i hög grad fysiken, gör sömnen god och aptiten desslikes.
Lämpligaste tiden för fot-turer i Norge är från slutet af juni till medio af augusti.
Har man vistats någon tid på högfjällen, bör man icke direkt återvända därifrån och ner till våra städer, utan först under några dagar vänja sig vid lägre luft.
Ett hälsosammare och friskare lif än turistens kan icke tänkas, och vi hop- pas och tro, att här nedskrifna råd och upp- lysningar skola vara vår kvinnliga ungdom, så- väl lärarinnor som elever, till nytta och nöje, om de begagna sig af dem, och vi tveka ej att uppmana de senares föräldrar eller måls- män att förhjälpa dem att komma i åtnjutan- de häraf.
De pengar, som utgifvas för sådana ändamål, äro icke bortkastade, utan gifva den bästa ränta — utbytet blir en sund själ i en sund kropp.
De fyra återstående prisen i » foster- landstäflingen » kunna ej hinna utdelas ännu på någon tid, då flere omständig- heter föranleda dröjsmål.
Medlen — 400 kronor — ligga emellertid som be- kant deponerade hos notarius publicus, och våra vänliga läsarinnor kunna vara lugna och öfvertygade, att redaktionen, så fort det blir möjligt, skall meddela utgången.
U P 199 notisboken.
Kronprinsessan Victoria har efter sin långa vistelse utomlands nu åter med sina söner anländt till hemlandet och inträffade i Stockholm på mid- sommaraftonen.
Furstlig Itvaljägarinna.
Hr C.
H. Giaever, disponent för The Anglo Norwegian Fishing Co. i Skaarö, har fått telegrafisk förfrågan, om han vill tillåta erkehertiginnan Stephanie af Österrike att deltaga i en hvalfångst i början af juli månad, något som naturligtvis med nöje beviljades.
Kvinnliga studenter i Frankrike.
Vid de sju medicinska fakulteterna i Frankrika studera för närvarande 129 kvinnor, af dessa äro 22 fran- syskor, 95 ryskor, 2 engelskor, 1 tyska, 4 rumän- skor, 2 serbiskor, 2 bulgariskor, 1 turkinna, Vid juridiska fakulteten i Paris studera två kvinnor, en ryska och en elsassiska.
Vid de filosofiska fakulteterna studera på den naturvetenskapliga linien 29 kvinnor och på den filosofiska 249.
Dessutom följa 14 kvinnor undervisningen vid de farmaceutiska instituten.
Den gyllene rosen, detta högt värderade dygdepris, som påfven årligen tilldelar en kvinn- lig medlem af något af Europas furstehus, öfver- lämnades för några dagar sedan åt drottning Marie- Henriette af Belgien.
Ceremonien ägde rum i mar morsalen i slottet i Briissel i närvaro af kungliga familjen, ministrarna, hofvet etc. En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) ?t ett samvetsgrant, kärleksfullt uppfyllande af W åtagna plikter såg nu Kerstin det rätta sättet att motsvara de kraf Gud ställde på henne.
Och då hon vandrade hemåt, då solen dalade till sin nedgång, då kunde hon i innerlig fröjd knäppa händerna och hviska till sig själf: » Ja, nu är jag lycklig, nu har mitt stackars oroliga, jagade hjärta ändtligen fått frid! » Dagen i häradshöfdingshuset började och slu- tade alltid med bön, förrättad af husfadern själf.
Därefter satt man ännu en stund på den stora verandan eller, när det började blifva kyligt om aftnarne, inne i salongen.
Häradshöfding Valde var mycket musikalisk och hade en vacker röst.
Ofta plägade han då sätta sig till pianinot och sjunga den ena sången efter den andra.
Då njöt Kerstin.
Hon lät sina blickar sväfva framåt och uppåt.
Dessa aftnar stodo sedan alltjämt för henne som de ljufligaste minnen.
Kerstin blef snart nog bekant med folkskolelä- rarinnan i församlingen.
Hon hette Klara Noréus och var ungefär jämnårig med Kerstin.
Men de sympatiserade icke.
Klara Noréus var mycket vacker, och hon visste det själf.
Däraf kom det något i hennes sätt, som stötte Kerstin.
Dessutom hade hon den svag- heten att vilja synas lärd.
Hon läste likt och olikt, utan att kunna smälta det.
Hennes åsikter blefvo öfverspända, och icke dämpades detta af att hon slukade romaner i dussintal.
Hennes fantasi var rik, och när hon började, kunde Knrstin icke följa med.
Klara Noréus sökte gärna upp Kerstins sällskap.
Hon var dock den, som borde förstå henne.
En dag anförtrodde den vackra lärarin- nan Kerstin sin hemlighet, att hon skref vers.
Hon hade ett helt album med sig och begynte läsa upp det ena poemet efter det andra.
Nu gick hon i en förfärlig ångest, berättade hon.
Till provinstidningen hade hon nyligen sändt en dikt om » Riddar Alonso ».
Trodde Kerstin, alt de skulle föra in den?
Fick hon läsa den i tryck, trodde hon att hon skulle blifva tokig af glädje, men fick hon ett afspisande svar i » Breflådan », skulle hon bestämdt dö af sorg.
Nå, dikten, som i själfva verket ieke var galnare än att den kunde tryckas i ett kråkvinkelblad, kom verkligen in.
Det bragte Klara Noréu3 i fullkomlig extas.
Ja visst, hon var född till skaldinna.
Hur uselt att då behöfva lefva fram sitt lif i denna afkrok af världen och dag ut och dag in behöfva &gt;plugga med odrägliga ungar », " då det fanns så mycket stort och skönt att lefva för!
Kerstin drog sig allt mer för bekantskapen.
Att den gamla Kerstin Sangvin icke mera fanns till, det märkte den nya tydligen en afton på sen- sommaren.
Häradshöfdingen hade icke själf skött septembersammanträdet vid häradet, utan det hade hans förste notarie gjort.
När denne kom hem, sade han vid supén: » Nå, har häradshöfdingen hört nyheten, förlof- ningen? » » Nej, hvad är det? » » Jo, fröken Thorell i Åkelösa har förlofvat sig.
Det var allt på tiden, » tillade han skrat- tande.
» Jaså, » svarade häradshöfdingen likgiltigt, » med hvem då? » » Med en pastor Filén, som är hjälppräst hos prosten.
Adjunkten uppträdde i går som prostens ombud vid rätten. » Kerstin satt äfven vid bordet och hörde det korta replikskiftet.
Hon böjde sig litet djupare ned öfver tallriken, ty hon kände, att hon rod- nade något.
Men det var också allt.
Då hon kom upp på sitt rum, satte hon sig vid det öppna fönstret och såg ut öfver trädgår- dens dunkla grupper af fruktträd.
Hon tänkte på hvad hon nyss hört.
Men icke med någon stic- kande smärta, blott med stilla vemod och med en suckan: » Herrens vägar äro icke våra vägar » kunde hon i sin aftonbön innesluta både honom och henne.
Måtte de blifva lyckliga!
Och hon somnade lugnt.
Det var nu slut med ferierna.
De första dagarne i september började läsningen med barnen.
Kerstin hade haft god tid att utarbeta ett väl genomtänkt schema för undervisningen, med hvilket såväl häradshöfdingen som frun voro nöjda.
Hon hade försökt att tillgodogöra sig de bästa af den ord- nade skolans principer, på samma gång som hem- met, hvilket här var ett med skolan, också skulle få komma till sin rätt.
Uppfostran och undervis- ning, båda skulle stå jämsides och åstadkomma ett fullkomligt helt.
Det blef icke att ligga på latsidan för Kerstin.
Barnen måste indelas i olika läxlag och under- visas på särskilda tider, hvartill sedan kom, att de under hösten och vintern blefvo nästan fullstän- digt öfverlämnade åt hennes ledning äfven dessemel- lan, enär fru Valdes sjukdom som vanligt tilltog med den strängare årstiden.
Men hvilken glädje var det icke att arbeta i denna atmosfär, där allt andades välvilja och sympati.
Det var naturligt, att Kerstin skulle hysa in- tresse för den art af verksamhet, som ända till för kort tid sedan varit hennes egen.
Därför plä- gade hon då och då vandra bort till Klara Noréus och åhöra lektionerna i hennes skola.
Det in- tryck hon fick af dem var icke oblandadt godt.
Lärarinnan var nervös, och hennes nervositet meddelade sig naturligtvis åt undervisningen.
Hon var retlig och ojämn, favoriserade de barn, som hade lätt att fatta, och som sålunda gjorde henne minsta besväret, sysselsatte sig med mycket, som hvarken hörde till ämnet eller lämpade sig för barnens fattningsförmåga.
Det låg något febrilt öfver lektionerna.
Från lärarinnan gick det öfver på eleverna.
De blefvo oroliga, visste ej hvar de voro hemma.
Kerstin gjorde henne uppmärksam på detta.
» Ja, du kan ha rätt, » svarade Klara Noréus, » jag är verkligen nervös.
Tänk dig så som jag arbetar.
När jag slutar skolan, får jag knappt tid att äta, förrän jag slår mig ned vid skrifbor- det, där jag sedan sitter till långt in på natten. » » Men, kära vän, detta går aldrig väl. » » Jag måste, ser du.
Åh, du vet icke hvad jag sysselsätter mig med.
Jag har icke talat om det för någon, men du skall få veta det.
Jag har behof att tala om det för någon. » Hon drog upp en låda i det fällbord, som blif- vit upphöjdt till rang, heder och värdighet af skrifbord, och tog fram en lunta med fullklåttrade papper.
» Detta, » sade hon, » blir mitt lifs stora verk, och det måste lyckas.
» Syskonkärlek, lyrisk ro- mantisk dikt i tio sånger, » det är titeln.
Jag måste ha den färdig till nästa år, ty jag ämnar täfla med den i svenska akademien.
Ser du det här lilla kuvertet med sigillet på?
Det är den för- seglade namnsedeln.
Den har legat färdig i tre år.
Naturligtvis upptar den ej mitt namn, utan en sentens: » quousqtte tandem » ja, jag vet inte hvad det betyder, jag såg det till öfverskrift på en artikel i Dagens Nyheter.
Latin är det, så mycket vet jag, och det gör ett manligt intryck.
.
.
jag vill inte man skall misstänka, att det är en
IDUN 200 kvinna, som skrifvit det, förstår du, ty vi kvinnor äro ännu så tillbakasatta, att en aning härom kunde göra de manliga prisdomarena partiska.
Vill du höra första sången, den är inte lång? » Hon började läsa.
Kerstin var icke vidare kri- tiskt anlagd och förstod sig föga på poesi, men så mycket insåg hon dock, att det var svulstigt, onaturligt och knaggligt.
Hon passade på att gå, innan Klara Noréus hann börja med flere sånger, ty hon befarade starkt, att dä skulle hon bli tvun- gen att lyssna till alltsammans.
Det gick som Kerstin förmodade, och efter nå- gon tid blef Klara Noréus sjuk.
Skolrådets ord- förande kom upp till häradshöfding Valde med förfrågan, om hans guvernant icke kunde få sköta skolan blott några dagar, tills man hann få någon vikarie.
Jo, det hade häradshöfdingen icke något emot.
Hans egna barn kunde ju få lof istället, och man lick söka reda sig.
Ja, det skulle icke bli länge!
Lärarinnans sjukdom var hysterisk.
Den ytt- rade sig först så, alt hon trodde sig skola dö.
Hon tog farväl af alla, ty hon kände döden nal- kas.
Sä förlorade hon medvetandet under några timmar.
När hon vaknade igen, yrade hon, talade osammanhängande om sina dikter, deklamerade långa strofer under de vildaste gestikulationer för att sedan falla i dvala.
Så småningom öfvergick detta till hvad man kallar predikosjuka.
Hon » predikade », så att det hördes öfver hela huset, svetten rann om henne, bröstet häfdes och hen- nes ansikte var blodrödt.
Det var omöjligt att stilla henne, förrän hon af mattighet själf slutade.
En dag kom kyrkoherden för att se om henne.
Just då hade hon en af sina predikoattacker.
Han blef alldes förskräckt, trodde henne döende och sade till Kerstin, att han skulle hålla förbön för henne nästa onsdag vid passionspredikan, om hon då lefde.
Klara hörde det, reste sig och ropade• » Ja, ja, gör det, gör det. » Dagen efter kom en vikarierande lärarinna, och Kerstin befriades från sin tjänst, som varit allt annat än behaglig.
Efter någon tid tycktes Klara Noréus blifva fri från sin predikosjuka, men hen- nes hysteri visade sig nu på annat sätt, som själf- mordsmani.
Än klagade hon öfver, att någonting Bidrag mottagas med tacksamhet.
LiOgogryf.
Jag är en jätte, som slumrar än, men drömmer bragdrika drömmar vid dystert hviskande furors sus, i norrskensllammande himlens ljus, vid dån från forsande strömmar.
Jag är en jätte, som rufvar på en skatt, den jag skulle vårda.
Jag gömt den undan i flodens sand, jag gömt den undm för girig hand bak bergets stenväggar hårda.
Jag är en jätte med sköld af stål kring senfulla armen knuten, men dock så värnlös, att skydd man ber, af svenska kvinnor, ja, just af er, för jätten i dvala sluten.
Jag är en jätte, som, engång väckt af släggklang i mina salar, åt flitens söner med riklig skatt, som legat dold under seklers natt, så tacks-am ert skydd betalar.
Om jättens namn du ej kan finna, sä fall ej genast allt ditt mod för det, men sök, så finner du min hemlighet!
Säg först, hvad söker seglarn hinna?
Hvem tror sig 6tändigt vara klok?
Hvad läsa vi i hvarje bok?
Ett träd, som finns i våra 6kogar.
Hvad plär man göra med en båt?
En fågel, som ej alls blir våt.
Säg, hvartill brukas harf och plogar?
Ett mansnamn, vanligt såsom Per.
Hvem lurar under blinda skär?
osynligt dref henne att hänga upp sig i spjäll- snöret, än att dränka sig i ån.
Ibland smög hon sig ut och försvann, och det var dä att leta efter henne i skog och mark, enär man befarade, att hon verkligen skulle göra sig själf något ondt, om hon finge tillfälle.
Det såg dock nästan ut, som om hon roat sig med dem, som vaktade henne, ty alltid kom hon tillbaka för att snart nog ånyo sätta dem i fruktan genom en ny rymning.
Hon blef slutligen så svår, att man på eftervintern måste sända henne till hospitalet, där hon icke många månader efteråt afled.
(Forts.) Från Iduns läsekrets.
Något om sulläder.
Mina damer — och herrar skulle jag vilja till- lägga, om icke det senare endast vore en tom fras, då det gäller ett område, där de knappast äro repre- senterade, nämligen kyrkan.
Jag ville säga, att jag verkligen mot min vana i söndags var i kyrkan.
Det är nu en gång så att jag icke hör till det täcka könet, som kan sitta så comme il faut som helst och höra en predikan af sin favoritpräst och sedan lika lugnt som vanligt under veckans lopp begå sina förtjusande gemen- heter.
Jag har en generande förnimmelse af, att om jag ginge dit och finge höra någonting sällsynt, t. ex. en som själf varit i elden, hvilket lär höras på tonen i kommandoorden — att jag då skulle kunna bli på något sätt störd i mina trefliga vanor, eller tvungen att afstå något af hvad jag anser nöd- vändigt såsom hörande till — om också blott yt- tersta svansändan af societeten.
Dessutom har jag alltid varit rädd för dagg, ordet må nu användas såsom sjö- eller landsterm, den må nu falla på eller omkring en, vara kall eller varm, såsom t. ex. ho ningsdagg, hvilken är i stånd att skrämma mig ända till Sibirien, där den nu icke lär förekomma.
Och så är det andra orsaker, som kunna vara be- tänkliga nog: man kommer tidigt och blir inpassad mellan vildt främmande damer, som ge — nej!
som man generar sig för.
Eller man kommer sent, sitter Ett väderstreck utaf de fyra.
Hvad rimmar mycket bra med hand?
En liten stad i Svealand.
Ett flicknamn slutande likt Tyra.
Hvad ligger mellan tvänne berg?
Hvad kallas det, att kind får färg?
Ett mått hvari man plägar mäta jor- den.
Hvad bör ej skådespelarn falla ur?
Säg ett af skogens smidigaste djur?
I » fosterland » det vinnande bland or- den.
Hvad heter motsatsen till god?
Hvad fröjdar alltid adligt blod?
Hvad kallas det att mäta djupa vatten?
Ett namn, som ju i bibeln står.
Ett mått, som mer ej brukas får.
Hvad göra väl patrullerna om natten?
— Men nog!
Ty jättens namn är gan- ska lätt och gissas snart, om du förstått mig rätt.
* * * * £.
ytterst och kiiuner frihetens härliga luft — å ena sidan.
Senare ändå kommer en dame d ' u » ccrtainc iige.
» Finns det möjligen plats? » Det gör det syn- barligen ej, utan man stiger upp och förblir stående till benäget påseende.
— Nu hade det händt ett par söndagar med en viss mellantid att min göde vän och sällskapsbroder v. Felsen icke haft tid med mig på f. m.: han skulle gå och raka sig.
Ja — därtill skulle väl icke hela f. m. gå åt.
Nu såg jag honom med fasta steg försvinna i Storkyrkobrinken samt därifrån in i kyrkan.
Ja!
Nu en vacker sommar- dag finns där nog rum att sitta, inga systrar och kusiner och tanter, som likasom hålla kontroll på en sedan med ledning af det sagda, och så är det blott en timme.
Nu var det blott en timme, och den syntes mig förvånande kort, jag bekänner det: men det oaktadt, och oaktadt alla förutsättningar som kunde hålla en kvar, lyckades detta ej med en del unga damer, som midt under predikan gåfvo vittnesbörd om, hur fast sulläder kan vara, då det kommer i beröring med stengolf i en efter akustikens fordringar väl afviigd kyrka.
Nu kan då ingen villigare än jag erkänna, att hälsan går framför allt, och att dess bud böra åtlydas — men icke är det gärna tänkbart, att sju unga, starka damer samtidigt så angripas, att en hel för- samling måste störas af deras försvinnande.
Att nu tala om ogrannlagenhet mot predikanten i ett sådant förfarande vore kanske ej på sin plats af en lekman.
Jag antar, att han måste finna sig i allt!
— Men jag skämdes.
Impoli.
Innehållsförteckning.
Erkehertiginnan Stephanie af Österrike.
(M e d p o r t r ä t t) — Midsomniarvaka; poem af Fredrik Nycander.
— V a l e t al ' y r k e; en studie för Idun af R. O. — Födelsedagar.
Span- ska flickor; tecknade för Idun af 6 '.
H. E. R — y.
— E n k n y p - pelkonstnärinna.
(M e d porträtt.)
— I hushållspenningfråga ».
Fennonhundrakronorstrecket.
I SofieLe Moine, f. Brandt Iduns skollofskoloni.
— O m fotvandringar; för Idun af A. K — m.
(Forts, och slut) — U r notisboken — E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets: N å g o t om sulläder; af Impoli.
— Tidefördrif.
hans håg är så sorgsen, så bitter bana tår, och underligt vek är den ton, som han slår.
V. L. för många herrar nyttigt ting, 3) järn- vägsstation i Sverige, 4) tid af dygnet, 5) flod i Sydamerika, 6) stad i Italien, 7) ett slags verkstad.
Milan.
II.
Kryptogram.
Mitt första öfver land och haf samt berg och dalar går, och ofta, ofta det dig gaf båd ' glädje, sorg och tår.
K I O N A F O P E T Mitt andra på den klara sjö kan svalla högt ibland och sorgsen hvila sig och dö mot fjärran klippig strand.
En viktig sak mitt hela är, det ej förnekas kan.
Mitt första därpå läggas plär; då röns, om det går an.
Lösningar.
Logogryfen: Råttorna; tårta, or, råtta, vå, tant, tårar, natt, ton, år, ro, oit, tå, åror, tro, ornat, Tor, Kan, rar, rånat, rot, rotar, Aron, tår, trär, torn, A r n o, oart, rått, rån, torr.
Gåtan: Spa, asp, a, sa ', apa, pass.
Bokstafsgätan: Arenatia, prest, Gurli.
Eäknegåtan: | Schackgåta.
Charader.
An ligger mitt första så tyst i sin boja, än dansar det fritt och hörs yrande stoja; högt ljuder ' dess sång då i sprittande lek, än bullrande yr och än smältande vek.
Blott den, jag förmenar, är verkligt mitt andra, som trygg och som säkert sin bana ses vandra, som handlar med kraft och som står vid sitt ord och kärapar för sanning och rätt på vår jord.
En tjusande sångarekung är mitt hela, som lockar med trollmakt, när helst han hörs spela; n i a t c t 0 e r u 8 1 a å g 0 1 v r 1 a s a y a t i 1 e P t e m s 1 •| ' i n e i k i 1 v t d i 1 a Med begagnande af hästens gång i schack bildas af bokstäfverna i ofvan- stående kvadrat 7 ord med 7 hokstäf- ver i hvarje, hvilka sedan insättas i kvadratens rutor så, att orden läsas vågrätt.
Aro dessa riktigt funna, gif- va deras begynnelse- och slutbokstäf- ver latinska namnet på en blomma.
Orden äro: 1) biflod i Sachsen, 2) ett It ».
.
.
.
11.
.
.
» 1-2 Lyra-ar ihnogry fen: Richard W a g n e r; M a - rie, feriers, och A t h e n, sohakal, Spree, ejder, Tower, Abraham, Belgien, Inn, smeka, A m e - rika.
