# ID: svediakorp-per919
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,189
# sentences: 690
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 9 juni 1893.
N:r 23 (286) Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n n i.
M o d e t, u t a n kol.
p l.
k r.
9: —, » 7: 50 Byrå; Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr (Aftonbladets h u s.)
Prenumeration sker å alla a n s t a l t e r i riket.
post- Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Allm.
Telef.
61 47.
Nanna t err Daniel Fallström gaf för ett par num- mer sedan i sam- manhang med sin sym- patiska skildring af fru Alexandra Bildt, vår älskvärda ambassadfru i Rom, en framställning af de mödor, som societe- tens lysande damer må- ste underkasta sig, då de kommit till den punk- ten, att nöjet icke längre är en fest, utan ett tungt arbete.
Jag skall denna gån- gen göra er bekant med en kvinna, för hvilken lifvets verkliga mödo- samma arbete — i fabri- ken, i affären och öfver pulpeten — städse varit en fest, till hvilken hon gått med en energi och en viljekraft, som ytter- ligare stålsattes af ett osvikligt gladt lynne och bon courage.
För kort tid sedan fyllde fru Nanna Hoff- man, ägarinnan till den stora pianofabriken Aug.
Hoffman, femtio år och var vid detta tillfälle föremål för en hjärtlig hyllning af sina talrika arbetare.
Det är den yttre anledningen till att Idun i dag ger hennes bild en plats i sitt kvin- nogalleri.
Ni ser det redan af hennes porträtt: en fet- HELLBERG.
Träffas ä b y r å n k l.
1 2 — 1.
Tryckeri Aktiebolag^ 6:te årg.
Utgifnlngatld: hvarje Iduns helgfri fredag.
tösnummerspris 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Amioiispris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 Öre f o r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Hoffman.
lagd gestalt och ett mun.
tert, jovialiskt ansikte Men hvad ni icke kan se är en sprittande, ung- domlig liflighet, en sjä- lens och kroppens rast- lösa energi, som skulle gifva henne en manlig, nästan burchikos anstryk- ning, om icke på sam- ma gång hela hennes sätt att vara bar en omisskännelig prägel af den bildade, varmt och känsligt tänkande kvin- nan.
Fru Hoffman tillhör genom sin börd ett par af våra mera kända och framstående borgerliga släkter.
Hennes far var en bror till den store » kungsholmskungen », fab- rikör Westin, modern, hvars far var borgmä- stare i Filipstad, var brorsdotter till den snill- rike författaren och f o - sterlandsvännen A.
I. Arwidsson.
Till hennes barndoms- minnen hör också det lysande lif, som fördes inom några af den tidens rika borgarsläkter.
F a - dern, som var landtbru- kare och ägare till det stora Hjortsberga, där nu Stockholms mjölkför- säljningsbolag har sina präktiga ladugårdar, för- de ett högt lif.
Man åkte i spann med kusk
I D U N 178 Enhvar sin bana har, det säges så: Enhvar sin tro, enhvar sitt mål att hinna.
1893 Högt öfver alla står ett mål ändå, För hvilket alla hjärtan måste brinna.
B.
E. och betjänt i livré — det gick inte af för mindre.
I stället gick det så mycket fortare med förmögenheten, och två år efter faderns år 1850 inträffade död var det slut.
Nu voro goda råd dyra, och billig blef inte heller lifserfarenheten för den lilla familjen på Hjortsberga.
Den ännu unga modern, som på sin tid var vidt bekant och mycket firad för sin stora, musikaliska begåfning och sin härliga sångröst, antog plats som guvernant och gjorde snart ett nytt parti.
Hvem som under tiden tog hand om Nanna, vete vår Herre och släkten.
Säkert är, att äfven hon kom ut som guvernant, och att hon år 1804 vid 21 års ålder gifte sig med pinofabrikören Aug.
Hoffman, som vann hennes kärlek midt uppe bland tafflarne på sitt pianomagasin.
Det var en harmonisk början, och äktenska- pet blef äfven idel harmoni, om det också under de senare åren af mannens lif stördes af vemodiga ackorder, orsakade af hans sjuk- lighet i förening med ekonomiska svårigheter.
Aug.
Hoffman hade fört ett romantiskt och växlande lif i sitt hemland: Tyskland.
Under sina gesällvandringar anlände han 1848 till Dresden just i samma ögonblick, som orolig- heterna utbröto, inblandades däri, stred vid Richard Wagners sida på barrikaderna på Dresdens gator, fick en granatskärfva i benet, kom på ett sjukhus och förvisades ur Sachsen.
Därifrån begaf han sig till Pommern, reste öfver till Sverige, där han i tre år arbetade på den välkända Zetterbergska pianofabriken i Karlskrona, begaf sig upp till Stockholm och var i fem års tid verkmästare hos instru- mentmakaren Fryckholm samt gifte sig med dennes dotter, som dock dog efter ett års äktenskap.
I det Sparreska fideikommisset, Regerings- gatan n:r 50 — samma hus, där den Hoff- manska fabriken ännu finns — var då den gamla Söderbergska pianofabriken inrymd och hade varit där från far till son i väl sextio å sjuttio år.
D å gubben Söderberg kände åldern nalkas, uppsökte han den all- deles okände Hoffman under förklaring, att han och ingen annan skulle öfvertaga den gamla välkända fabriken, och på detta sätt etablerades den Hoffmanska fabriken 1859.
Aug.
Hoffman var en mycket skicklig man inom sitt yrke, och på några få år gjorde han sig ett kändt namn med sina på den ti- den mycket omtyckta tafflar.
Men han blef snart sjuklig och orkade icke sköta sin affär, fabrikationen gick ner och instrumenten för- sämrades, och — framför allt — pianinot trängde fram och hade på otroligt kort tid slagit tafflarne fullständigt ur brädet.
Kring medlet af 1870-talet var det slut med de gamla tafflarne, och 1877 måste Hoffman bjuda ackord.
Ännu i sju års tid förde fabriken under hans ledning en tynande till- varo, och då han 1884 dog var det med det med det bestämda rådet till sin hustru: » Sluta upp med fabriken och drif endast handel med pianon! » » Min mans ord genljödo inom mig, men jag kunde inte sluta, » förklarade hon lidelse- fullt.
» Det grämde mig till döds, att det välkända Hoffmanska namnet var fullständigt nere, att man skrattade och ryckte på ax- larna åt våra instrument, och jag uppställde som mitt lifs mål att höja det till dess forna anseende och, om möjligt, ännu högre.
Hvad jag arbetade för att sätta mig in i ett yrke, som nu skulle blifva mitt, hur många gånger jag bedt till Gud, att jag måtte lyckas!
Och då mina arbetare, mina präktiga, skickliga arbetare stundom knotade öfver, att jag var så kinkig, svarade jag endast: » Tacka ni Gud, för att jag är noga, ty därpå beror både min och er existens! » En stor hjälp hade jag också däri, att jag var musikalisk och själf förstod om ett instrument var lyckadt eller ej.
» Ingen vet dock, hur det hade hade gått, om inte William Steinway, den store, ameri- kanske pianofabrikören 1889 kommit till Sverige.
Det är i själfva verket honom jag har att tacka för, att jag lyckats.
Jag var hans härvarande agent, och han och hans fa- milj fattade vänskap för mig — jag står ännu i dag i ständig brefväxling med dem.
Han påvi- sade felen med mina instrument, gaf mig full rät- tighet attimitera hans världsberömda pianinon — de ojämförligt förnämsta som finnas — och gaf order till sin filial i Hamburg, som i paren- tes sagdt sysselsätter 142 arbetare, att stå mig bi och lämna alla upplysningar, som jag kunde behöfva.
Under de sista åren har jag också för hvarje år företagit utländska resor både till Hamburg och till andra stora fabriker för att följa med fabrikationen och få del af alla nya uppfinningar och förbättringar. » » Och ni anser er nu ha lyckats? » frågade jag- » Ja, det anser jag.
Med de pianinon, som nu äro under arbete, och som komma ut till hösten, tror jag att vi ha kommit så långt som vi kunna.
Det låter kanske illa att säga det själf, men jag vill sätta dem i bredd med hvilka instrument som helst — det skall endast vara Steimvays, som öfverträffa dem.
» Ett vackert erkännande rönte vi, då ko- nungen för ett par år sedan besökte fabriken och vid afskedet yttrade: » Ni får gärna med- dela, icke endast att jag besökt er fabrik, utan äfven mitt omdöme om era instrument.
Man vet ju, att jag är musikalisk, och jag är uppriktigt sagdt förvånad öfver, att ett svenskt fabrikat nått en sådan fulländning! » Förra året blef jag äfven utnämnd till k. hofleve- rantör — den enda hofleverantör som finns i Sverige inom mitt yrke, » sade hon skrattande.
» Men arbete och kostnad har det kraft att uppnå denna fulländning, » tillade hon.
» Jag fick af Steinway full frihet imitera hans in- strument, men det var lättare sagdt än gjordt.
A f de första åtta dyrbara instrumenten, vi gjorde enligt hans anvisning, misslyckades inte mindre än sex.
Och alla dessa experiment, som kostat pengar!
Min man hade mycket rätt: i ekonomiskt hänseende hade jag nu haft det vida bättre, om jag slutat med fabriken och endast bedrifvit handel med pianinon. » » Det lönar sig då så bra? » » Det har lönat aig utmärkt!
Tänk er, att för de billiga tyska instrumenten, som inför- des hit i massor, innan den stora tullförhöj- ningen tillkom, och som i inköp kostade om- kring 4 0 0 mark, tog man här 700 å 750 kronor.
D å tullen inte var högre än först 40 och sedan 60 kronor, så inses lätt, att man gjorde sig en vacker förtjänst.
Men på samma gång är det ju klart, att detta skedde Malmström.
på den inhemska fabrikationens bekostnad.
Pianoindustrien har också här hemma legat så nere, att jag tror inte fler än fem arbetare utlärts inom yrket på de sista tjugu åren.
Hade inte den nya tullsatseu tillkommit, som med ett slag höjdes från 60 och till 150 kronor, och hvarigenom införseln af de billiga utländska instrumenten omöjliggjordes, så hade inom några är hela den inhemska pianofabri- kationen dödats — det är åtminstone visst i detta fall.
Föreställ er, att konkurrensen på den tyska pianomarknaden är så stor, att det finns fabriker, som sälja sina billigare in- strument med en vinst af endast 25 mark för styck, och prisen på instrumenten äro däref- ter.
V i kunna inte här hemma åstadkomma instrument för samma pris, men jag tror också, att de svenska numera äro betydligt öfverlägsna.
Mina billigare pianinon kosta så- lunda i tillverkning mellan 050 och 700 kro- nor.
Det är dyrt och beror delvis på, att jag ' betalar mina arbetare högt.
Deras in- komster variera nämligen mellan 1 2 0 0 — 1 4 0 0 kronor om året, hvilket är ganska bra, äfven om vårt yrke kräfver en högre grad af skick- lighet än flertalet andra. » * * * Efter slutadt samtal gingo vi igenom de vidlyftiga verkstäderna, där 25 arbetare äro ständigt sysselsatta, och hvarifrån årligeu öfver 100 pianinon utgå.
De äro på nytt välkända, den gamla Hoffmanska fabrikens instrument, men denna gången är det icke de gamla hederliga, tafflarne utan präktiga, moderna instrument, berömda för sin härliga och sångbara ton.
Thore Blanche.
I skogen.
\ u ystnad och frid!
^Emellan höga granar dör vinden bort med sång från fordomtid, men sången blott till större tystnad manar, och oron förebådar större frid.
J) en hvarje tager allt mera drömlik synes skogens af dunkel smekes ögat, trött på af tystnad smekes örat, trött på ' Var den var där vinncs ock; för steg jag sal; dager, tal.
hälsad tystnad, du som okränkt äger rikedom, som orden mvnta ut, hälsad stillhet, du som gifver seger, oron blott ^ger löften som tribut.
3 samlad kraft hvart jätteträd sig höjer, en värld för sig, upprepad hundrafaldt, men ej som rörelse sig lifvet röjer, det röjes blott i form och i gestalt.
I DU N) 893 tAllt syns forstenadt af sin egen vilja, då lifvets högsta fullhet nådde det.
Jiär tiden mist sitt mått, jag kan ej skilja sekunden mera ifrån evighet.
V i äro komna — icke ett godt, utan ett ondt stycke på väg nedåt på nöjenas skala; man kan därför icke förundra sig stort öfver, att tråkigheten vill bemäktiga sig herraväldet öfver nöjesdyrkarnes sinnen, trots vederböran- des alla krampaktiga ansträngningar att söka roa genom det låga, simpla, fula och för- i därfliga.
~öch genom dunkel, som af aning skälfver, Tråkigheten breder ut sig till den grad, och ljus, som skimrar matt med minnets icke minst bland ungdomen, att man ibland glans, frestas säga: tråkigheten kom och både gläd- min väg går inåt, där en skogssjö hvälfver jen och sorgen togo afsked.
T y visst och en speglad himmel mellan trädens krans.
säkert är det, att de själar, som ej förmå känna en stor, upplyftande glädje, känna icke heller en sådan sorg, om hvilken man kan ^Där sitter lyckan, hennes klädnad breder säga, att den är efter Guds sinne, emedan sig hvit som skum, där hafvet fordom bröt, den leder till andlig utveckling och mognad vid hennes sida tyst min bädd jag reder samt skapar fasta hållpunkter för hjärta och själ.
och hvilar hufvudct i hennes sköt.
Ofta se vi ju, huru en förlust, olycka eller motgång blott väfver en ännu tätare, ännu Som spörjande sin blick mot min hon mera grå dimma af tråkighet, stegrad ända sänker, till lifsleda, öfver våra medmänniskors yttre med handen lått min panna hon berör; och inre värld, och ibland kan det se ut, på himlen ren den första stjärnan blänker, som om hela vårt samhällslif skulle inhöljas och mellan västerns stammar dagen dör.
i dimmor och dunster, genomkorsade af gyck- lande irrbloss.
Tor Hedberg.
Dimmor och dunster skapa sjuklighet; denna sanning gäller » både i andens och handens värld », och bland det onda, som tråkighets- bacillerna verkat, äro den epidemiska äresju- kan och utmärkelsefebern icke det minst far- liga.
Dessa sjukliga företeelser äro så vidt skilda från en ädel sträfvan att förvalta sitt, * £||nständigheten kom och sederna for- gifna pund till sin egen och nästans glädje t / JsK svunno, » hette det under en föregående och gagn, som värmande solsken öfver glitt- tidrymd, och om man än icke är sinnad att rande våg är skild från mist och tjocka.
instämma i påståendet, att nu har anständig- Den, som dragés med en hemlig utmärkelse- heten försvunnit och osederna kommit, så kan lusta förklarar hvarje slags dagligt arbete och man dock med skäl göra åtskilliga omskrif- alla hvardagliga sysslor för » grymt tråkiga »; ningar af ofvanstående » vingade ord ».
men om t. ex. en sådan andligt sjuk flicka, Nöjena kommo och glädjen försvann såväl som skrifver god handstil, men ryser för att ur folklifvet som ur det mera förfinade säll- göra några stycken afskrifter för sin far och bror, får se ett bref, skrifvet af någon annan skapslifvet.
Den sunda, friska lifsglädje, som gifver dylik sjukling, som » satt en ära uti att skrifva sig uttryck i improviserad dans, utan att be- olika alla andra », så finner hon detta » rysligt höfva eggas af en större eller mindre or- stiligt ».
Och detta nya offer för utmärkelse- kester, af piano eller dragspel, den lifs- lustan, som finner det » mördande tråkigt » att glädje, som manade yngre och äldre till lekar göra gagn genom att renskrifva några ark, inom och utom hus, till anspråkslösa utfärder sitter timme efter timme arbetande på att tillkrångla sin handstil, så att det behöfves o. s. v., — den ligger i själatåget.
Endast på Gotland lefver en del af de en klav till att tyda dessa tillbakalutande gamla lekarne ett naturligt lif; annorstädes i streck och cirklar.
Urartning.
vårt land har man sökt att genom konstlade medel uppväcka dem, men förbiser därvid det faktum, att vi kommit ända därhän, att vi anse det nödigt utgifva böcker, som skola undervisa barnen i konsten att leka.
Orsakerna till att barnen glömt att leka och helst spela med kulor, springa efter ett rullande tunnband eller en snurra och dylika futtigheter, äro flere samt kräfva sitt eget kapitel; men det är de tomma, andefattiga nöjena i alla dess afarter och hvilka, så att säga, hyras per timme af entreprenörer, som vålla, att den rätta glädjen blir allt mer och mer sällsynt.
Dylika nöjen äro ett surrogat för lifsglädjen, och, i likhet med alla ersätt- ningsmedel, kosta de mera än de smaka och ha alla den egenskapen att icke göra någon själ glad.
Dessutom dela de dyrt betalda nöjena an- dra surrogaters ö d e: att blifva allt mer och mer försämrade och förfalskade i samma mån som smaken genom dem blifvit skämd och fördärfvad, sä att, då hela nöjesskalan blifvit genomlupen, förmår människan icke att känna någon glädje af naturen eller att rätt njuta af verklig och äkta konst.
Andra dylika sjuklingar, som jämra sig öf- ver nödvändigheten att dagligen förrätta trå- kiga (det är gagneliga) arbeten, tveka icke att offra tid, krafter och en god del af syn- förmågan med att pricka ihop så och så många tusen ord, tagna ur någon allmänt känd bok, på ett brefkort eller frimärke.
Ingen människa har gagn eller glädje af ett sådant arbete, hvars enda mål är: ett re- kord, hvilket på begriplig svenska vill säga: vinnandet af namnkunnighet i en rent onyttig och skadlig sport.
Vår tid har hedern af att hafva upplifvat idrotter, som varit så godt som förgätna bland den del af våra städers befolkning, som icke idkar egentligt kroppsarbete.
Men tråkighe- tens offer stämplade snart dessa idrotter som » dödande tråkiga », och genast voro vrångbil- der af dessa gagneliga saker färdiga.
Unga, förståndiga kvinnor och ynglingar lydde inre och yttre maningar att begagna sina fötter nu, då dansen mera påminner om en skrämd vilddjursflock, rusande genom en brinnande skog, än om Terpsichores graciösa konst och — kanske just i följd däraf — det icke hör till det ovanliga, att ungherrarne 179 finna balerna tråkiga samt föredraga middags- bjudningar och supéer, utan » arbetsskyldig- het ».
Smärre flockar af vår ungdom begåfvo sig ut på fotvandringar, dels för att få en väl- behöflig kroppsrörelse, dels för att se sig om- kring i bygderna, och, för att främja den gryende, goda seden, blefvo dylika fotresor omnämnda i dagspressen.
Vips grep utmärkelselustan sina offer, och unga, icke förståndiga människor, skapade vrångbilden: gångsport, hvars lösen var: det längsta vägstycke på minst rimliga tidsför- lopp.
De af äresjukans baciller angripne rusade i väg med flämtande andedräkt, vildt bultande hjärtan och svettdrypande ansikten, utan att uppfatta en skymt af den omgifvande natu- ren, utan att känna en gnista fröjd öfver solsken, skogsfriskhet, blomdoft och fågelsång och utan en tanke på det folklif, som rörde sig i hus och gårdar, i skog och på fält, där de rände fram.
Blott en enda tanke, klädd i tvänne ord, upptog de utmattades hjärnor: Rekord, tidningar!
Allt annat var förgätet.
Och så hade vi af de glada, gagneliga fotvandringarna en karrikatur, som utgjorde ett värdigt motstycke till den vilda, osköna och hälsofördärfvande moderna dansen.
Det har varit ett gammalt önskningsmål att kunna bekvämt och utan transportkostnad göra längre resor.
Denna önskan gaf sig ut- tryck i åtskilliga flygmaskiner och » själfgå- ende » vagnar, tills ändtligen problemet löstes.
På en gång lätt och snabbt ilar velociped- ryttaren fram; konsten att styra detta hjul- don är j u icke större, än att barn kunna lära densamma, och det allsmäktiga modet till- städjer äfven kvinnor att färdas på detta sätt.
Men knappt hunno vänner af förnuftiga kroppsrörelser att fröjda sig öfver detta nya samfärdsmedel, förrän det osköna och dumma skapade däraf en sport, som till lösen hade: » rekord ».
Aldrig glömmer jag det vidriga intryck, som den första anblicken af en » rekordist » gjorde på mig.
Det var i Gudbrandsdalen i Norge.
V i voro några svenskar, som slutit oss till- samman för en längre fotvandring, och vi hade just kommit ned från fjällvidderna för att hvila ett par dagar på en gästgifvaregård, då en underlig figur stormar in i rummet.
Flämtande, svettdrypande och röd som en kräfta, med stirrande, tom blick och med ett fånigt ansiktsuttryck, begär han, medels tecken och ett par oartikulerade ljud, någon förfriskning, och Hk en glupsk dåre eller ett uthungradt djur slök han gudsgåfvorna och, utan ett tecken, som röjde, att han märkte, att män- niskor funnos i rummet, satte han af ut, som om det gällt att rädda sitt unga lif i stället för att gagnlöst sätta det på spel.
En dylik syn är väl ägnad att göra ett plågsamt intryck på såväl kvinnor som män, hvilka icke fått syn, tanke, förstånd och smak- riktning förvända och snedvridna af äresjuka och tom utmärkelselusta.
Det var äfven utom Sveriges gränser, som jag första gången såg en vrångbild af vår svenska gymnastik.
Jag bekänner ärligt, att jag icke anser oss svenskar äga rätt till att himla oss öfver andra folks tjur- och tupp- fäktningar, så länge som vi visa oss äga så- dan förkärlek för barn- och djurplågerierna i cirkus samt för akrobater, atleter, lindansare o. d., så att dessa » konstnärer » icke allenast
IDUN 180 med afgjord framgång konkurrera med de främsta musici, skådespelare och föreläsare, utan tillika med sina konster smitta vår rena svenska gymnastik.
I följd af dessa mina åsikter och känslor var det mig omöjligt att känna någon beun- dran för denna cirkusaktiga gymnastik, som jag var inbjuden att beskåda.
Det var na- turligtvis endast ett fåtal privata konstmakare, som förevisades; de öfriga gymnasterna sågo bara på.
V i d detta tillfälle fick jag böra, att sven- skarne själfva börjat finna Lings gymnastik tråkig; att den icke lämnade tillfällen till större utmärkelser, utan endast var ett medel till kroppens normala utbildning samt för hälsans bevarande.
» Det är vackert så, » tyckte jag och vände mig bort från åsynen af amatörakrobaterna.
Det hette en gång: » Klockarfar han skall ju allting bestyra, » och nu när jag ser, hur mycket, utom kvinnans gamla verkningskrets, som man redan dels ålägger oss att göra och tillvarataga, dels sträfvar att föra oss in uti, skyggar jag tillbaka att lägga ett nytt strå till den arbetsbörda, som framtiden torde ha i beredskap åt vårt kön.
Det kännes därför nu som en lättnad att endast få be den svenska kvinnan underlåta vissa ting.
Senast bad jag henne underlåta att skänka bifallsleenden åt skolfusk; nu hemställer jag till henne, om hon icke gjorde en god och nyttig gärning genom att låta bli att beundra och skänka sitt bifall åt vrångbilder, af hvil- ken art de vara månde, som uppstå på be- kostnad af sunda och förnuftiga kroppsöf- ningar, hvilka äro ett ypperligt medel att för- drifva tråkighetens ande med hela dess följe af skadliga och fördärfliga retmedel.
Ave.
Britmässesommar.
En trädgårdsstudie af Mathilda Lönnberg.
olen göt floder af guld öfver den lilla trädgården, som prunkade i mångfärgad skrud.
Gyllene reflexer lågo öfver gräspla- nerna och den lilla vattenkonsten, som sor- lade så muntert, under det att den kastade gnistrande juveler högt i luften.
Den skänkte därför ej tanklöst bort dem, de återföllo regelbundet i den spegelblanka bassinen, som kantades af bredbladiga cannor och sammets- lena caladier.
Det låg liksom en feststäm- ning öfver den lilla trädgården.
Gräset glänste af dagg, mellan blombladen gömde sig skimrande droppar, fruktträden tyngdes af röda äpplen, gula, saftiga päron och daggblå plommon, stora tunga rosor hängde på svik- tande grenar i sommarprakt, och heliotroperna fyllde luften med sin doft.
Sommar och höst tycktes hafva stämt möte på denna fredade plats, där jungfruvinet klängde upp mot plan- ket för att förvandla själfva stängslet till en prydnad, och dit sorlet från staden blott nådde i dämpade ljud.
Ägaren till detta lilla paradis gick själf med spänstiga steg på den slingrande gån- gen, Bom förde till ett litet öppet lusthus på andra sidan om vattenkonsten.
Han var ej ung mera.
Men hvem djärfdes kalla honom gammal, fastän en och annan silfverstrimma blandade sig i hans mörka hår och pannan icke var slät som på en yngling?
Hans ögon hade ännu en ungdomlig glans, hans mun var frisk och leende, om än ett litet nästan omärkligt veck vid ena munvinkeln talade om, att ungdomen flytt.
Emellan ögonen kunde man äfven skönja ett djupt veck, men det slätades ut, då han log, och ögonens glans försvagade intrycket däraf.
I dag såg han nästan ung ut.
Det låg ungdom i blic- ken, och den strålade ut öfver hela ansiktet.
Det låg ungdom i tanken, i gången, i håll- ningen, och fontänen sjöng därom.
Han uppfattade sången och log däråt.
Men ro- sorna skakade sina tunga hufvuden, liksom tycktes de vilja motsäga honom, ehuru han ej förstod dem.
Heliotroperna doftade så starkt, det berusade nästan, och den yppiga kapusinerkrassen med alla sina skiftande fär- ger ifrån djup purpur till gulhvitt bländade hans syn.
Det föreföll honom, som glittrade ett par ljusbruna ögon honom till mötes ifrån bassinen, som upprepade det sorlande vattnet ett namn, som skymtade mot bakgrunden af gulnande vinlöf en smärt flickskepuad.
Han sänkte blicken.
Sökte han måhända i sanden lätta spår efter små fötter.
Hans tanke var uppfylld af en obestämd, men likväl tjusande föreställning.
Hans ungdom var ej borta, han var i sina bästa år.
Hvad våren nekat, skulle sommaren skänka honom i sitt fullaste mått, och han skulle taga emot det.
Huru vattnet sjöng denna morgon!
Det var som fågelkvitter, lefnadsfriskt, muntert, förtrollande.
Hvem kunde höra det utan att förtjusas?
Sommar!
sommar!
Huru härlig är du ej, då rosorna slå ut och liljorna dofta!
Tänk på den klara kvällen i skogen!
Tänk på den brusande yra bäcken!
Fåglarne sjunga, gra- narna susa.
Det är bo på hvar gren — ett anspråkslöst bo af mossa och strån, men ett bo för kärlek, ett hem för lycka.
Så sjöng vattensprånget, då det steg mot den klara himlen, och slutstrofen klang i jublande toner: sommar, härliga, ljufva sommar!
I det lilla lusthuset var ett bord med fram- dukade förfriskningar.
Gäster väntades till trädgården, den skulle inom kort genljuda af röster, alla tonande af barndomens glada me- lodier.
Våren skulle komma till sommarens fest.
Han log vid denna tanke, och på samma gång skulle hon komma, den unga fagra lärarinnan.
Lilly sjöng springvattnet.
Lilly doftade heliotroperna, och Lilly skrefvo styf- morsviolerna i mångfärgad skrift på gräs- planen.
Hon var alltid så vänlig och för- troendefull mot sina lärjungars farbror.
Huru hennes röot ljöd för hans minne!
Han hörde den i sorlet från vattnet och i det lätta rass- let från trädens kronor.
Denna lilla trädgård syntes honom vara en så passande ram till den unga flickans bild.
Skulle hon vilja göra den till sin?
Hvilken lycka vore det icke att få se henne ständigt blomstra i täflan med trädgårdens blommor!
Han tänkte på henne under den sista basaren, där hon upp- trädde i sin hvita dräkt och med snödroppar — hans gåfva — i håret och vid bröstet.
H o n var såsom våren själf, då hon bjöd ut små buketter, och han hade köpt af henne tre små snödroppar och betalt dem med en tiokrona i guld.
Han hade dessa blommor ännu kvar, han hade pressat dem och låtit infatta dem i en dyrbar medaljong, smyckad med en snö- droppe af äkta pärlor.
Så skulle han åter- gifva henne dem, när hon vardt hans.
Han blef nästan förlägen vid denna tanke, och tvekan intog honom, men då sjöng åter vatt- net: Sommar!
sommar!
Huru ljuf och härlig är du icke, då rosorna blomma och liljorna 1893 dofta!
Och de glittrande dropparne stänkte så öfverdådigt muntert.
Lilly!
Lilly!
sorlade de och sjönko därpå åter ned i den lugna bassinen, där cannor och caladier speglade sin sammetslena fägring.
Nu hördes trädgårdsporten öppnas.
Det var hon.
Omgifven af glada barn kom hon, frisk som en vårmorgon.
Hon lade sin hand i hans och såg upp emot honom med sina ljusbruna ögon, hvilka glittrade som vatten- pärlorna.
Hon talade till honom med dessa läppar, mot hvilkas högröda färg rosorna syntes blekna.
Det var sommar — sommar i trädgården, sommar i blickarne, sommar i hjärtat.
Barnen lekte på gångarne, gungade i hängmattan, fråssade af frukterna i jub- lande förtjusning.
Farbrors trädgård är ju paradiset, där råder ständig sommar, där fin- nas alla slags blommor, alla slags frukter, och ingen — ingen enda är förbjuden.
Huru väl dessa röster harmoniserade med vattenkonstens sorl!
Huru väl dessa barna- skepnader passade in i taflan!
De fladdrade som brokiga fjärilar öfver gräsmattorna, de sutto som jublande fåglar på trädens grenar, och hon — den unga lärarinnan — gick midt ibland dem, som vore hon trädgårdens fé, ung, blomstrande, förtrollande.
Det före- föll honom, som tystnade vattnets sorl, då hon talade, som böjde sig rosorna fram för att se henne, som doftade heliotroperna star- kare till hennes ära.
Solen göt så varma strålar öfver den lilla trädgården, och hon stod midt i solljuset i sin ljusa sommardräkt — en förkroppsligad solstråle.
Lilly!
Lilly!
sorlade vattnet och steg ännu högre än van- ligt mot den solbelysta blå himlen.
Huru det glittrade och gnistrade!
Juveler, idel ju- veler foro mot höjden, och så föllo de ned som vattendroppar igen.
Eftermiddagen flög sin kos, man måste tänka på uppbrott.
Barnen samlades för att taga afsked, och den lilla truppen styrde kosan mot porten.
De drogo med sig sin farbror, klagande öfver att tiden varit alltför kort, och att de med saknad lämnade hans lilla trädgård, öfver hvilken nu den sjunkande solen bredde ett trolskt skimmer.
Slutligen lade äfven Lilly sin hand i hans, där hon stod öfvergjuten af den rödaktiga aftonglansen.
» Man har talat så mycket om saknad och sorg öfver att bjuda farväl » — sade han — » det förefaller också, som återstode det för mig ingenting annat än att säga: tack!
tack för denna behagliga eftermiddag i er förtju- sande trädgård.
Jag skall tänka länge på den. » Han höll hennes hand i sin.
A c k, om han kunnat behålla den för alltid och bedja henne stanna kvar eller åtminstone återkomma för att stanna för alltid och blifva trädgårdens härskarinna!
Men nu var hvarken tid eller ställe därtill.
Han teg, suckade och släppte hennes händ.
Hon vände sig ifrån honom, fattade sin yngste lärjunge vid handen och böjde ännu en gång sitt huf- vud till ett afsked.
I detsamma kom en ung man gående, han blottade sitt hufvud till en hälsning, och hon besvarade den med ett leende — ett blygt, förvirrad t leende, vida olikt det, hvarmed hon tagit farväl af sin värd.
Han märkte det, han såg, att där var sommar — den varma strålande sommaren, hvars sken- bild han bedragit sig på.
Han gick åter in i sin trädgård, han gick på de tomma gångarne och såg spåren i san- den.
Han lyddes till vattenkonsten, som nu lyste röd.
Den sorlade ännu: Lilly!
Lilly!
IDUN 1893 Sommaren är Ijuf, då rosorna blomma, men den är nu förbi, förbi.
Och rosorna nic- kade med sina tunga hufvuden till bekräftelse därpå, och heliotroperna doftade: förbi!
förbi!
Länge dröjde han i sin trädgård, han såg den i aftonskimret, han såg den, då månen giek upp full och klar och stjärnorna tändes.
Han lyssnade på sorlet från vattnet och såg på de fallande dropparne.
Det glänste icke mer röda som blod, de blektes af månstrå- larne och suckade: förbi!
förbi!
Så skrufvade han till kranen, de sista dropparne föllo.
Bassinen låg lugn, och can- nor och caladier speglade sig däruti.
Icke en vindfläkt rördes, men ändå tycktes det honom, som hviskade röster från hela den lilla trädgården: förbi!
förbi!
Följande morgon var inne.
Himlen var hög och klar, solen göt åter floder af guld öfver den lilla trädgården.
Men rosorna hade fallit af, heliotroperna hade vissnat, den bro- kiga kapusinerkrassen låg i orediga massor likt fallna soldater.
I den lugna bassinen speglade sig ej mera bredbladiga cannor och sammetsglänsande caladier, bladväxterna voro förhärjade.
Blott styfmorsviolerna voro här- dade nog att stå emot frosten, och de skrefvo ännu med brokiga drag på gräsplanerna: förbi!
förbi!
Det var lif och rörelse i trädgården.
Fruk- ten plockades ned, stegar flyttades från träd till träd, hoptals föllo löfven, gula, röda, gröna öfver gångarne, och trädgårdens egare gick med nedböjdt hufvud i sin härjade lust- gård.
Hans ögon voro sänkta, pannan fårad, stegen dröjande.
Ett moln går öfver solen, bassinen blir blygrå, en isande vind drager genom trädgården.
Löfven hvirfla upp i den höstliga luften.
Gröna, gula, röda fladdra de ett ögonblick omkring och falla sedan i hopar, begrafvande under sig de vissnade blomstren, de härjade rosorna.
Värna!
f vad kan ej allt en liten kvinnohand uträtta!
Hvad kan den ej åstadkomma med penna, pen- sel och nål!
Den kan, hvad mera är, leda den starke, jämna fårorna på grubblarens panna, stilla den uppbrusande stormen i den sjukes hjärta, hålla tillbaka den arm, som mattar ett slag åt en svagare.
Den lilla fina handen är ej stark nog att föra svärdet till fosterlandets värn och behöfver det lyckligtvis nu ej heller.
Likväl beder jag nu hvarje kvinna räcka ut sin hand för att värna.
Se, den skönhetsvärld, som utbreder sig för våra tjusta blickar, hur sköflas den ej af tank- lösheten!
Se denna nylöfvada björk, så fin och fager!
Där komma några glada, sorglösa ung- domar och slita af dess fina kvistar, blott för att i nästa ögonblick kasta dem på vägen att förtrampas.
Ropa till dem ett väckande ord, räck varnande ut handen till försvar för detta lif, som hotas.
Bed dem varsamt taga en kvist, betrakta, beundra och älska den, sätta den i glas med vatten eller i knapphålet, om den ändtligen skall offras, eller bära den till sjuklingen, som ej ute kan njuta af vårlifvet 1 Du unga mö, som vid din älsklings sida lust- vandrar bland det unga vårlifvet, se till att ej hans promenadkäpp fäller blomma efter blomma vid vägen.
Kanske är där ej full harmoni i hans inre, kanske ger han på detta sätt uttryck åt sin misstämning, och de små blommorna dö en efter annan utan en suck eller en klagan; men inga blommor trifvas i hans inre, så länge han tanklöst sköflar deras systrar på marken.
Hör han ej din varnande röst, när du beder för det, som synes ringa, för markens strå, har du nogsamt skäl att frukta, det han ej heller skall komma att skona ditt hjärtas rosengård.
Det är ej en fullständig vårglädje att älska så att säga i stora drag det sköna i naturen.
Hvad 181 är stort och hvad är smått?
Vi hafva ingen till- förlitlig måttstock därför.
Men det se vi, att Skaparens verk är underbart i minsta detalj, och vi skola vid närmare eftertanke finna, att just det är stort, att kunna se storheten i det minsta och älska det.
Finnes kärleken till det sköna i våra hjärtan, så omfattar den såväl ett lilet blad som hela blomstergården.
Det är ju af de små detal- jerna, som det stora hela uppkommer.
Den, som lyckats väcka den slumrande kärleken till naturen i ett människohjärta, har ock vunnit denna män- niska för det godas sak, och endast detta är en lifsgärning så god som någon.
» Naturens skönhet är förgänglig, » tänker man måhända och bryr sig ej om, hvilka orsaker som bidraga till dess förstöring.
Det anses kanske till och med för känslopjunk att ej utan vemod kunna se, hur lien går fram öfver det doftande klöfver- fältet.
Låt det vara känslopjunk inför den, som ej kan fatta, att äfven i vemodet blandas ljufhet och en tröstande tanke på uppståndelsen.
Satiren skall ej återhålla den värnande handen, som skyd- dar mot tanklöshetens opåkallade förstöringsar- bete, just för att själfva den råa förstöringslustan må kunna utrotas hos någon eller några.
Max.
Sfr Hos moderna vestaler.
Ett besök hos Salesinernunnorna på Pala- tinen i Rom i sällskap med vår kronprinsessa.
alatinen, den kulle, där de romerska kejsarnes palatser voro belägna, liknar enligt Viktor Rydbergs träffande omdöme » en tystnadens ö, som höjer sig ur ett haf af stormande lefnadslust. » Här hafva under de tvänne sista årtiondenas arkeologiska gräf- ningar det ena efter det andra af de gamla kejsarpalatsen och de antika templen åter framträdt i dagens ljus.
Hit styr främlingen gärna färden för att under ett par timmar förflytta sig en adertonhundra år tillbaka i tiden, och tankfull begrundar han här bland grundmurarne af de fordom så stolta kejsar- palatsen förgängligheten af jordisk prakt och storhet.
Man må likväl ej föreställa sig, att hela den palatinska höjden är ett enda stort ut- gräfningsfält.
Mellan de antika ruinernas väldiga stenrösen ligga fridfulla trädgårdar med en härlig grönska samt den yppigaste vegetation, och där har arkeologens spade ännu icke fullbordat sitt mullvadsarbete.
Dessa gröna ängder, som just förläna pala- tinen dess egendomliga tjusningskraft, ligga inneslutna inom hägnande murar: de tillhöra ännu så länge trenne andliga institutioner, S. Sebastiano, S. Bonaventura och Salesiner- nunnornas kloster.
Detta sistnämnda kloster, som delvis ligger ofvanpå grundmurarne af kejsar Augusti pa- lats, är i regeln ganska svårtillgängligt; sär- skildt är det i vanliga fall omöjligt för en lekman att där erhålla inträde.
Julius Cen- tervall säger i sin bok om » Romas ruiner », att » högt stående damer torde vara de enda, som numera kunna besöka dessa ruiner » af Augusti palats, hvilka befinna sig på Sale- sinerklostrets mark.
Jag lyckades emellertid för några dagar sedan att, ehuru hvarken dam eller högt stående sådan, få kasta en blick in i dessa nunnors för profana blickar stängda helgedom.
Vår svenska kronprinsessa hade under sitt senaste besök i Rom af någon hög katolsk kardinalbiskop erhållit en » permesso » för sig och sin svit att besöka detta kloster.
Med vanlig älskvärdhet hade hon vänligheten att vid detta besök i sitt följe upptaga under- tecknad jämte en annan svensk herre och dennes fru.
V i åkte i väg och inträdde i den stilla klostergården.
Där växte plataner, lagrar, persiketräd, stenek och lindar; från trädgården doftade rosor och jasminer.
Fram- för oss låg klostret, som i förra århundradet uppförts i någon egendomlig, ej närmare be- stämbar villastil.
V i herrar trodde ej, att vi skulle få inträda inom själfva klostermu- rarne, och damerna hade därför erhållit in- struktioner att noga taga reda på samt med- dela oss allt, hvad de kunde få se därinne.
Stor var därför vår öfverraskning, då klost- rets föreståndarinna trädde ut och bad äfven herrarne stiga in.
V i mottogos af fyra frynt- liga gamla nunnor, som förde oss omkring på en ordentlig bosyn i klostret.
Från dess tak hade vi en präktig utsikt öfver » den eviga staden » å ena sidan och å andra sidan öfver de blånande Albanerbergen .. V i trädde in i nunnornas sängkamrar, enkla rum utan prydnader och bekvämligheter, undantagandes en säng och ett bord i hvarje rum.
Endast en engelsk nunna, som på gamla dagar blif- vit omvänd till katolicismen, hade fått sitt rum litet bekvämare inredt.
V i besågo mat- salen, där en enkel middagsmåltid just höll på att framsättas, och erhöllo därvid den upplysningen, att under måltiderna råder en fullständig tystnad, afbruten endast genom uppläsning ur någon andlig bok.
Äfven gjorde vi en påhälsning hos de » tjänande syst- rarna » i köket, hvilket var mycket snyggt och ordentligt, mot vanligheten i ge italien- ska köken.
I en till kapell inredd paviljong voro nunnornas reliker farvarade: där befann sig i ett par glasskrin en hel mängd ben- knotor af heliga män och kyinnor, hvar och en försedd med en etikett, som utvisade nam- net på den ursprunglige ägaren.
Slutligen infördss vi i arbetssalen, hvarest de öfriga nunnorna under en allvarlig tystnad sutto och förrättade sina arbeten.
Det gjorde ett egendomligt intryck att träffa dessa från den omgifvande världen af- stängda kvinnor.
Många typer voro ganska intressanta: här träffade man en nunna med mörka, vackra ögon, som tindrade af en me- deltidsaktig, mystisk glöd; här åter en annan, som med godt hull och fryntlig min erinrade om någon af våra gammaldags snälla och välmenande » mostrar », som kanske ännu växa i undangömda vrår af gamla Sverige.
I allmänhet gjorde dessa kvinnor intryck af något ordentligt genomlefvadt och genom- kämpadt, intryck af att ha kommit till har- moni med sig själfva och sin lilla värld.
Ett undantag gjorde kanske en ung novis, som ännu icke anlagt det svarta doket.
Jag glömmer icke de hälft förskrämda, hälft för- tjusta blickar, som den lilla nunnan kastade på kronprinsessan och hennes omgifning.
Hon mönstrade de besökande och studerade deras dräkter med en tveksam nyfikenhet.
Stac- kars liten, det var som om förbjudna fröjder, kanske minnen af lyckligare stunder hade hägrat för hennes själ.
Och jag tror för min del, att den lilla novisen den natten hade svårt att få en blund i sina ögon vid tan- ken på allt, hvad hon under dagen fått se af den stora världen.
Mildhet, ödmjukhet och vänlighet präglade klostersystrarnas ord och låter.
Det var, som om man velat taga de snälla gummorna i famnen, ehuru de sannolikt föga hade värde- rat ett dylikt känsloutbrott.
För öfrigt voro de ingalunda surmulna, utan skämtade gladt, då de i sitt refektorium trakterade kronprin- sessan och hennes följe med citronlemonad
I D U N 182 och välsmakande bakverk.
Jag upprepar det än en gång, det kändes, som om man varit hos en af dessa gamla hederliga svenska » mostrar », som äro idel godhet och välvilja, som gärna hjälpa och gärna försaka, som tänka minst på sig och mest på andra.
Men stackars nunnor!
D e bära på en sorg, som går dem djupt till sinnes.
Hvad som fördystrar tillvaron för invånarne i den vackra klostergården, det är tanken på, att det lugna hemmet, mänskligt att döma, snart måste öfvergifvas.
När italienska regeringen i bör- jan af 1870-talet exproprierade klostrets mark, utfäste hon sig att låta nunnorna sitta i orub- badt bo, tills deras dåvarande antal, två och trettio, sammansmält till sex.
Nu finnas af dessa trettiotvå endast nio kvar, och en af dera ligger för närvarande illa sjuk.
Ett par, tre dödsfall, och klostret måste öfvergifvas.
* Kronprinsessan tog afsked och erhöll där- vid, liksom hvar och en af hennes följe, en vacker blombukett, som doftade af rosor och jasminer.
Jag fick stanna kvar ännu tre kvarts timme för att beskåda några arkeolo- giska saker, som ligga förvarade i klostrets källare, och följdes därvid af ett par älsk- värda nunnor, hvilka stoppade min ficka full med marmorbitar, som fordom tillhört något mosaikgolf i kejsar Augusti palats.
Jag tog ändtligen afsked af mina vänliga ledsagarin- nor och vandrade utför Palatinen med min blombukett i handen.
Jag ' gick förbi de an- tika vestalernas tempel och boningshus, som ligger vid sluttningen af Palatinen ej långt från Salesinerklostret.
Här hafva antikens nunnor under århundraden från släkte till släkte vårdat den heliga, aldrig slocknade elden, underpanten på den romerska statens styrka och välfärd.
För femtonhundra år sedan måste dessa hedendomens nunnor öfver- gifva sin fredliga klostergård.
Nu är det de kristna vestalerna, som snart få göra det- samma.
Det ser nästan ut, som om de för- drifna hedniska jungfrurnas hämd ändtligen skulle drabba de kristna klostersystrarna.
Det finnes tillfällen i den mänskliga tillvaron, när förståndet säger, att det är rätt, men hjärtat måste svida och lida.
s. w. Hvad motsatserna lära.
11^1 n resa är icke minst behaglig, när den är slut; ett franskt ordstäf säger till och med: det största nöjet af resor är att hafva rest.
Hemkomsten kröner en resa med dess kanske största behag.
V i tänka, då vi säga detta, icke på t. ex. glädjen att återse de sina, utan på något annat.
Något hvar har erfarit, att ens hem, när man åter- kommer dit efter att ett något längre stycke tid varit därifrån, förefaller som snart sagdt pånyttfödt.
När man, innan det bar af, gick där och » funderade », blef omsider en ingen- ting till lags: mattorna voro urblekta, tape- terna fula, taket mörkt o. s. v. Då man återkom, trädde en förr ej känd trefnad en till mötes; det tarfliga hade blifvit hyggligt, det medelmåttiga ståtligt.
Den retlighet hos en själf, som skämde allt, var öfver.
Två unga jägmästare foro, berättade oss den ena af dem, en höst upp till de revir i nordligaste Sverige, till hvilka de blifvit skic- kade.
På vägen togo de in på gästgifvar- gårdar och i bondstugor, och de två herrarne, båda Stockholmare, gycklade sinsemellan med de anstalter till grannlåt och prydnad, de funno i dessa landtliga hem.
Deras skämt berodde ej på elakhet; stassen i bondstugorna kan understundom narra en främling att draga på munnen, om ock därmed förenar sig en känsla af rördt deltagande med en oförmåga, som gör det lilla den kan.
— Men så kommo herrarne till vildmarken, vistades där en rund tid och fingo känna på annat.
Omsider skulle de hem till Stockholm och jula och foro samma väg söderut, med sam- ma rastställen och nattkvarter.
Den landt- liga lyx, med hvilken de förut skämtat, före- föll dem nu helt prydlig; det var, som om deras ögon hade blifvit anspråkslösa i den omgifning af mörka, skrofliga fjäll och en monoton växtlighet, i hvilken de där uppe fått dväljas.
Något skämt hördes nu icke af, men väl kände de belåtenhet med hvad de sågo.
Det är så: motsatsen lär oss känna och värdera det vi hafva; i skogen lär man sig uppskatta äfven det enkla hemmet, ej mindre än salongen, och i salongen kommer öfver oss längtan till det fria, till skogen och sjön.
Thekla Knös gaf på sin tid denna längtan ett vackert uttryck i det lilla stycket Önskan i salongen.
Att noga beakta!
Vi våga hoppas, att de många, för hvilka Idun haft lyckan bli en kår vän, ej heller framdeles vilja sakna hennes vecko- visit, och uppmana därför särskildt våra kvartals- oeh halfårsprenumeranter att ju förr dess hellre förnya sin prenumeration till det med juli ingående andra halfåret, innan som- marens öfriga planer behöfva upptaga deras uppmärksamhet.
På Idun och / duns Nlode- och Mönstertidning sker abonnement å hvarje postkontor efter nedanstående kända billiga pris: Idun med illustreradt ro- manbibliotek D:o d:o med Modetidn.
utan kol.
planscher D:o d:o jämte planscher.
.
.
Va år 2: 50 3: 4: 75 50 V4 år 1: 50 o 15 2: 50: Ack, blefve nu strålande salen Ack, blefve den hastigt förbytt Till tysta, skuggiga dalen, Där lyckliga timmar ha flytt!
O, vore mjuka divanen Min kära, mossiga sten!
Och mattan — blommiga planen, Och lampan — kvällsolens sken!
Ack, vore hvar hviskande tärna En smärt och skimrande björk; Hvar bugande herre — hur gärna!
— En gran, som susade mörk!
Musiken — fåglarnes kvitter Och sorlet — böljornas sång!
— Men i salongen jag sitter, Och tiden göres mig lång.
I liten skala framstår denna motsatsens förmåga att framhålla och belysa det, som är af annan natur än det själft, i den effekt alster af mänsklig konstfärdighet göra ute i naturen och tvärtom naturalster i den kulti- verade världen.
Mången har nog märkt, huru de saker, han medför ute i vildmarken, få liksom förhöjdt värde, ja, hans eget vanliga 1893 ur kan låta honom erfara något af den ver- kan, ett stycke förvirradt affall från galanteri- boden gör på en skogens åbo, i hvilkens hem det aktas som en värderik artikel och får en bemärkt plats.
I ett dylikt hem fann an- tecknaren ett tarfligt begrafningskort i två exemplar i glas och ram ofvanför sängen; några simpla snirklar gjorde det i ägarens ögon till något, som stötte på konstverk.
Å andra sidan vinna naturalster på att flytta in i det odlade hemmet; icke ens den fattiga ljungplantan misspryder divansbordet, ja, där ser man vid aftonlampans skimmer kanske först, huru täck hon i själfva verket är.
Den benägenhet, ungdomen visar, att draga hem med sig från skogen stenar, kvistar, mossor och lafvar, som tjänstfolket, framför allt om det är från landet, betecknar som » skräp », har till en del sin grund däri, att detta » skräp » i det ordnade hemmet vinner i till- talande betydelse.
Det är för öfrigt ej blott de unga, som glädjas åt några smulor natur i hemmet; många äldre hafva sin lust åt så- dana, och misstaga vi oss icke, hafva de be- kanta makartsbuketterna kommit i bruk, där- för att man upptäckt omvandlingen af äfven som simpla ansedda växter, då de förflyttats till en omgifning af, om vi så få säga, kul- turting.
Elg-, hjort-, ren- och råbockshorn äro af gammalt erkända prydnader, och våra fruntimmer använda numera äfven rätt van- liga stenarter, infattade till smycken.
Hos somliga kan lusten för ting » au natu- rel » gå ända till vurm, och till en sådan hade den gått hos den bekante norska skal- den Henrik Wergeland, enligt hvad en hans lefnadstecknare berättar.
Wergelands lidelsefulla kärlek till naturen gaf sig i hans yngre år riktigt con amore till känna i hans boningsrum.
Allt hvad från naturens tre riken på något vis kunde anbringas i ett mänskligt boningsrum, kunde man vara beredd på att träffa här, somligt till prydnad, annat som surrogat för vanliga brukbara saker.
Århundradens uppfinningar och framsteg voro förspillda på honom; han älskade blott tingen i deras råa form och föredrog dem i denna framför det fulländade och bekväma.
En stol af bark stod framför hans bord, en fjäder ur en tjäderstjärt tjä- nade honom till penna o. s. v. Mau visste icke om man kommit in i ett naturaliekabi- nett, en eremits håla eller en hexmästares la- boratorium, öfver allt syntes spår af hans fantastiska konstsinne.
Fåglar fladdrade fria omkring, fiskar och lefvande snokar funnos där i glas, och bland mossa, stenar och friska löfbuskar linkade en gammal enögd och tre- bent kanin gemytligt omkring.
Så kan allt dragas till öfverdrift.
Men vi, låtom oss med sans och besinning hämta fördel af motsatsernas makt att väcka och lära: i vårt väl ombonade hem längta efter härligheterna (och besvären) i det fria, och i skogen lära oss inse, hvad vårt goda hem är!
Ut därför med oss, ty Man maa reise tilfods for at sprsenge med Hast Alle Lsenker, der binde til Hjemmet os fast: Man som Fuglen i Luften maa tumle sig fri For at glemme det daglige Lifs Vrevleri.
For at blifve Kulturen og Möderne Kvit, Og de huslige Glaeder og Venners Visit; For at lose sin Aand Fra de strammende Baand Ta ' er man Raendslen paa Nakken og Staven i Haand.
* Richard Bergström.
* Hostrnp, Eventyr paa Fodreisen.
I DU N 1893 U r notisboken.
Svensk uationalhögtidsdag.
Frågan om en svensk nationalhögtidsdag har på senare tid rätt flitigt blifvit bragt å bane.
Visserligen har all- männa meningen ännu ej hunnit förena sig om någon viss dag, men tills vidare synes man ämna göra midsommardagen till en dylik högtidsdag.
Midsommardagen är nämligen förenad med flere historiska minnen, såsom Gustaf Wasas intåg i Stockholm, Gustaf Adolfs landstigning å Rugen m.
fl., och har dessutom af ålder firats icke minst på mötesplatserna.
I detta syfte har chefen för landtförsvarsdepar- tementet aflåtit ett handbref till samtliga fördel- ningschefer med anmodan att inom fördelningarna verka för midsommardagens högtidlighållande i fosterländsk anda.
För att tolka festens betydelse har man tänkt sig ett kortare fosterländskt före- drag i förening med fosterländska sånger, musik m. m.
&gt;Nej, kära Hanna, jag har icke råd att hålla mig med någon uppassning. » &gt;Får jag stanna, fröken.
Ingenting vill jag ha En brödkant kan jag väl fä emellanåt.
Ni var den första, som visade mig någon vänlighet, och jag kan inte lefva utan er. » Hon såg på Kerstin med sina stora ögon, och denna läste en sådan hängifveuhet i dem, att hon ej förmådde säga nej.
» Nå, du får väl stanna då, Hanna. » Flickan kastade sig på knä för henne och kysste i vild glädje hennes händer.
Hon visste ej, hur väl hon ville sin matmor.
Hon tycktes kunna läsa alla hennes önskningar i hennes ögon, ty innan hon hann uttala dem, voro de förekomna.
Hennes tillgifvenhet och tro- het liknade hundens.
Och när de voro ensamma, sökte Kerstin att vidare odla denna själ, som var så bildbar, och hon hade fortfarande heder och glädje af sin un- derliga skyddsling.
* Konstnärssegrar.
I den pågående Parisersa- longens skulpturafdelning ha tvä svenska unga da- mer vunnit mention honorable, fröken Agnes Kjell- berg (akademiens resestipendiat) och fru Carolina Bruce, /.
Bendix.
Teater och musik Djurgårdsteatern.
A det lilla Thaliatemplet ute under Djurgårdsekarne har det välkända Ranftska sällskapet nu begynt sin sommarkampanj.
Den första nyhet det framförde var af synnerligt in- tresse, och det utförande, som förlänades den- samma, bådar godt för hvad vi kunna vänta af det ungdomsfriska sällskapet.
Det var Gustav Es- manns från Köpenhamn mycket omtalade folk- skådespel » Magdalena ».
Det är allt annat än glada bilder ur de olyckliga fallnas lif, detta stycke upp- rullar, och det skulle lätt kunna slå öfver till det rent motbjudande.
Det är dock allt igenom upp- buret af en harmfull kraft och glödande medkän- sla, som oemotståndligt rycka med.
Den sista akten med sin hälft mystiska religiösa afslutning är af hög poetisk verkan, ett djärft, men lyckadt grepp af den unge talangfulle författaren.
Hufvudrollen sköttes af fru Eliason med myc- ken talang; hon förlänade något af naturlig oför- därfvad skärhet åt sin Magdalena äfven i hennes förnedring, som bibehöll åskådarnes varma med- känsla.
Fröken Sundqcist som hennes ännu dju- pare sjunkna väninna Jenny Poulsen spelade med slående, nästan pinsam realism.
Äfven efter sin » omvändelse » i sista akten var hon förträfflig.
Hr Alb.
Ranjt utförde sin obehagliga roll med den naturliga ledighet och elsgans, som alltid känne- teckna hans prestationer.
Det hederliga arbetar- paret Jensen hade i hr Hagman och fru Malm, fått goda representanter, och till sist nämna vi äfven fröken Mager, som ej utan förtjänst gjorde den kvinnliga läkaren.
Stycket har de kvällar, det gifvits, syn- och hör- barligeu gjort ett mäktigt intryck på publiken och är ovillkorligen förtjänt att ses af hvarje vän af modern dramatik.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för ldun af Algot Sandberg.
(Forts.) 1 lid sådana tillfällen brukade Kerstin kalla in t henne till sig och förehålla henne, att detta icke passade.
Hanna grät och bad om förlåtelse, och hur det var, blef Hanna så småningom en både god och snäll flicka.
Läraktig var hon, så att Kerstin förundrade sig öfver henne.
När hon läst sig fram, kom hon åter till Ker- stin.
Hon tycktes ha svårt att homma fram med sitt ärende, men slutligen fick Kerstin ur henne, att Hanna ville blifva kvar som hennes tjäna rinna.
TRETTONDE KAPITLET.
Barnen hade fått julferier och det hade blifvit tyst och stilla i skolhuset, kring hvilket de hvita drifvorna redan började höja sig, ehuru man icke var längre än i början af december, Kerstin hade icke på länge haft några under- rättelser från Axel, och de kommo ej oftare, än han behöfde hjälp af den aldrig svikande Kerstin.
Men för hvarje liten penningsumma hon sände honom tänkte hon alltid: » Ett steg närmare må- let I » Till våren skulle Axel Filén taga sin exa- men och prästvigas.
En morgon hade Hanna varit nera till järnvägs- stationen.
Då hon kom åter, hade hon bref med sig.
» Se, så vackert han skrifver, fröken, » sade flickan och pekade på utanskriften.
» Hvad heter han? » Kerstin tyckte, att Hanna lade särskild betoning på han.
Hon tog hastigt brefvet ifrån henne och skyndade in i sin kammare.
Brefvet var kort.
» Farväl, Kerstin min!
Tänk icke mera på din Axel, som kämpat förgäfves.
Jag kan ej strida längre, vill ej heller tynga på dig.
Farväl, min dröm om lycka!
Och du skall glömma mig, min älskade!
Axel. » Kerstin blef alldeles utom sig.
Hvad betydde detta?
Hon förstod det ej.
Han hade kämpat förgäfves?
Var han sjuk — döende kanske?
El- ler hvad menade han!
Gång på gång läste hon brefvet, utan att komma till större klarhet.
Hon gick som i feber hela dagen.
De korta satserna Axel skrifvit ljödo oupp- hörligt för henne.
Om natten kunde hon icke sofva, och om morgonen var hon nästan sjuk.
Nej, hon måste hafva visshet, kosta hvad det ville.
Så kastade hon något kläder i en liten kapp- säck och gjorde sig brådskande i ordning att resa.
» Skall fröken fara bort? » frågade Hanna, som med förvåning såg dessa plötsliga förberedelser.
» Ja, på ett par dagar bara. » » Då följer jag med.
Fröken får inte resa en- sam, hon kunde bli sjuk. » » Nej, jag kan inte taga dig med, det borde du väl förstå, » svarade Kerstin nervöst.
» Du får stanna hemma och vakta huset. » » Jo, det skall jag, det kan fröken lita på, » sade Hanna med en ton af beslutsamhet, som om hon väntade minst ett anfall af ett röfvarfölje.
Brådskande begaf sig Kerstin på middagen ned till stationen.
Hon hade icke råd att taga snäll- tågsbiljett, utan måste resa på blandadt tåg.
Min Gud, hvad det kröp långsamt framåt, och hvad det dröjde länge vid stationerna.
Ändtligen, sent på aftonen, nådde hon Upsala.
Hon hade aldrig varit där förr, och staden före- föll henne så stor och vidlyftig i jämförelse med det lilla samhälle, där hon var född.
Hvad det fanns många värdshus, tyckte hon, och när hon passerade dem, hörde hon från alla uppsluppet skämt och glam.
Hon frågade sig fram till den nation Axel till- hörde.
Äfven där var upplyst, äfven där festade man.
Hon träffade en vaktmästare, som upplyste henne om kandidat Filéns adress.
Han bodde långt ut på Svartbäcken.
» Vet ni, om han är sjuk? » vågade Kerstin fråga, fastän hon kände, hur hon rodnade.
» Sjuk?
Nej, inte det jag vet.
Han gick härifrån för en timme sedan. » 183 Det var ingen lätt sak att hitta fram till det hus, där Axel, enligt de upplysningar hon fått, skulle bo.
Det var en stor, kasernlik byggnad, som såg dyster och föga inbjudande ut.
Det lyste ur ett och annat fönster.
Hon fick trefva sig fram genom långa korridorer.
Slutligen nådde ljudet af högljudda röster hennes öra.
Hon gick ditåt.
Ljussken genom springan på en dörr ledde hennes steg.
Hon stannade därutanför.
Då hörde hon någon säga: » Ja, skål då, Acke, och lycka till med ännu några femmastare!
Du spelar förresten som en torsk!
Att bli kassa på omköp!
Du skulle ha trumfat ut oss, så hade du gått hem. » » Det blir dyrt det här, » hördes nu en stämma, som Kerstin igenkände som Axels, ehuru den var hes och skränande.
Kerstin häpnade.
Hon min- des ju alltid hans smekande, melodiska ton- fall.
» Och du har ondt om mynt, hva? » skrattade en annan.
» Nå, du kan väl få ifrån tösen din.
Herre Gud, den som ändå varit så klok och skaf- fat sig ett sådant där litet älskande kassaskrin.
Jag försökte en gång med en restauratris på en ångbåt, men det gick bara till en tid.
.
. » » Och så blef det uppdagadt ja! » skrattade Axel.
» Jojo, det kan gå så, men.
.
.
» » Dä har du alltid prostmamsellen i efterhand, menar du.
Passa dig att inte komma i mellan- hand.
Då kan du lätt bli surcouperad!
Nej, skål för Ackes skolmamsell, gubbar! » » Ja, skål för henne.
Nå, dricker du inte, Acke! » » A, håll mun på er. » » Hva?
Har du bondånger?
Du har väl skrif- vit ihop en litania till henne igen?
Fy katten, det är i alla fall föraktligt. » » Nej, hör ni, » skrek en annan, » kom inte med några tråkigheter.
Låt Acke sköta sina affärer, som han vill.
Han vet väl, hvad tösen tål. » » Men, tänk om hon skulle komma och öfver- raska dig, Acke! » » Du är tokig.
Kupera nu, så spela vi vidare. » Kerstin stod som förstenad.
Hon kände det, som om bröstet vi ' le sprängas, hon kunde icke röra sig ur stället.
Åh, var detta möjligt?
Drömde hon icke någon ryslig dröm!
Jo, hon var ej vid sina sinnen.
Nej, nej, det var icke verklighet allt detta!
Hon hörde någon resa sig därinne och närma sig dörren.
Hon flydde!
Ut på den mörka gatan!
Hon ville bort från denna trakt.
Men hon kände benen svikta under sig.
hon måste sätta sig på ett trappputsprång.
Och så brusto tårarne fram.
Hon grät, som om hjärtat velat brista.
Om hon blott i tårarne kunnat dränka sin sorg!
Men den var för stor.
Hela hennes lycka, hela hennes lif hade på dessa korta minuter gått förlorade för henne.
Hennes kärlek hade varit allt för henne.
.
.
nu var det förbi!
Nej, hon kunde icke blifva sittande där.
Hvart skulle hon taga vägen?
Hon kände ingen i den stora staden Och föröfrigt — icke kunde hon visa sig för någon.
Hon hade ju handlat dårak- tigt, som rest på detta sätt.
Nej, hon hade fått klarhet, och hur bittert det än var, var det nog bäst så.
Hon gick ner till stationen, där hon fick komma in i väntsalen.
Med första morgontåget reste hon igen.
Sorgsen ända till öfvergifvenhet.
Ofvergifven!
Jo, nu var hon det, om någonsin.
Alldeles en- sam!
Och bedragen, så grymt, så lumpet be- dragen!
Ja, lumpet!
Hon sökte i början slå bort denna tanke.
Kanske.
.
.
kanske det inte var så.
.
.
Men nej, hon hade hört med egna öron, och hon kunde icke tvifla.
Aldrig skulle hon återse honom mer.
När Kerstin väl hunnit hem igen från sin plan- lösa resa, blef hon sjuk.
Långa Hanna måste bädda ner henne och vakade öfver henne den första natten.
Men då Kerstin började yra, blef hon rädd och sprang in till handelsmannen.
Så blef provinsialläkaren eftersänd.
Kerstin hade hjärnfeber, och sjukdomen var ytterst våldsam.
Länge sväfvade hon mellan lif och död, men sent omsider, när läkaren redan öfvergifvit allt hopp, kom en kris, och den sjuka var räddad.
Men det var icke samma Kerstin Sangvin, som steg upp från sjuksängen.
Det var en utmärglad, matt varelse, riktigt genomskinlig, med mörka ringar kring de stora, insjunkna ögonen.
Och hå- ret, det stora präktiga håret, som mången gång utgjort hennes stolthet — det fanns icke mer.
Hon brast i gråt, när hon såg sig i spegeln.
IDUN 184 Första dagen Kerstin kunde sitta uppe, kom Hanna och lade i hennes knä tvänne bref med välkänd handstil.
Hon såg på dem och blef om möjligt ännu blekare.
Hon kände som ett sting i hjärtat, men hon hade icke en tanke på att öppna dem.
Ty under sjukdomens sista tid, när hon legat där vid full sans, hade hon under sömnlösa nät- ter gjort upp sitt mellanvarande med sig själf.
Detta, som hon upplefvat på sin ödesdigra resa, förekom henne såsom en hemsk dröm.
Och så småningom klarnade det för henne: det hade varit en Herrans tuktan för hennes världslighet.
Den jordiska kärleken hade kommit henne att glömma » det enda nödvändiga&gt;.
Nu gjorde sig den him- melske brudgummen påmint.
Ja, hon ville bilfva hans.
Allt utom honom var ju endast fåfänglig- het.
Visst sträfvade det arma, syndiga hjärtat emot, men det fick böja sig, förödmjuka sig.
Och omsider kunde Kerstin stilla sig och tacka Gud, för det han befriat hennes snärjda fot ur jägarens snara.
Och nu kommo dessa bref och refvo upp det ännu dock stundom svidande såret.
Hon måste vara stark, och därför, när hon kom så långt, att hon hade krafter därtill, slog hon in Axels båda bref i ett kuvert, skref med darrande hand utan- skriften — åh, hur väl hon mindes den nu — utanskriften hem till honom!
När hon sändt bref- vet i väg, var det som om hon för alltid slagit i hop en älskad, men farlig bok.
Aldrig mera skulle hon läsa en bokstaf i den.
Kerstin kunde icke på ett par månader sköta sin skola, utan måste skaffa sig vikarie.
Detta var en bekymmersam fråga, men till hennes glädje redde den sig dock för henne bättre, än hon hade väntat.
I en af grannsocknarne fanns nämligen en gam- mal skollärare, som hette Blom.
Han hade tjänst- gjort i orten i öfver trettio år och hade endast haft ett par år igen till pensionsåldern.
Socknen var folkrik, och han, som i sin skola haft rum endast för några och ljugu barn, hade haft nära tvåhundra stycken inskrifna.
(Forts.) Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logo&amp;ryf.
» Tänk på mitt hela, » Idun vackert ber, » och gif en skärf till den, om än så ringa! » Ät månget barn med bleknad liten kind den hälsans fagra rosor hoppas bringa.
O, hvilken glädje, när från dammig stad den troppar af, den lilla muntra rad för att fä tumla om på ängar gröna!
Snart har vi sommarn här i all sin glans.
Känn, huru ljuft ren västanvinden sme- ker!
Dit ut, dit ut vi lockas med all makt, till skog och sjö snart hela högen leker.
O, må mitt hela vidgas mer och mer!
Tänk uppå den, jag nu så vackert ber!
Din egen glädje dubbelt skön då blif- ver.
Nu låtom oss vår tanke öfva!
Säg först en växt med ljufva blommor blå, och något, som man lätt kan halka på!
Ett vanligt gift, som oss till döds kan BÖfva!
Hvad Blites uti dansen yr?
Hvad fröjdar liten munter fyr?
Hvad kan repslagarn göra?
Hvad vill så lätt bland folk uppstå, Och det om lumpna saker små?
Hvad är ej trefligt höra?
Ett tilltalsord, så vanligt nu.
Ett leende, ej vackert ju?
Hvad uppå land ej trifves.
Ett djur, ej propert just minsann, och något som det äta kan.
Från Iduns läsekrets.
» Franska seder och svenska. » Herr Redaktör!
Anhålles om plats i Eder ärade tidning för föl- jande lilla bemötande af artikeln: » Franska seder och svenska » i ett af lduns senaste n:r.
Ins.
hyser personligen all sympati för franska folket, hvilket ju nordbon i allmänhet gör.
Ar- tikel-förf.
gör det ock, som synes, ehuru det sätt, hvarpå hon » parierar » för detta — eller isynner- het för dess kvinnor ur en viss klass — på de våras bekostnad och hennes inkonsekvent upp- dragna paraleller mana till opposition.
Jämförelser blifva ju alltid haltande bevis, och hvad som passar för en, passar ej för en annan.
Begreppet » lättsinne » är, som så mycket annat här i världen, relativt.
Hvad en anser som så- dant, gifver en annan ett mera oskyldigt namn, beroende af den rådande » tonen » på platsen eller bedömarens personliga åsikter.
I det ena landet anses det vara god ton, när en ung flicka ej val- sar på en bal, i ett annat land finner man intet olämpligt däri.
Samma goda ton bjuder somliga trakters ungdom att i sin konversation, de olika könen emellan, ej indraga ett eller annat ämne — till exempel barnmorsketjänsteu eller familjens väntade tillökning med en liten skrikhals — andra finna blott häri ett bevis på hjärtats oskuld.
Till och med det att unga kvinnor ägna sig åt sjuk- vård, och hvilket ju af de flesta anses som en vacker och religiös handling, betraktas af somliga — ej insändaren — med baktanken att det sker för — läkarens skull.
På detta sätt kunde man framdraga en hel del exempel och dock blott finna, att det är bäst taga seden dit man komjjier.
Franska seder och bruk i all ära, men hvarmed har artikelförfattaren egentligen bevisat, att » franskt lättsinne och ytlighet » öfverträffas af svenskt.
Att den ogifta franska öfverklass-kvinnan är så strängt vaktad, bevisar i bästa fall endast tillvaron af en påtrugad dygd, men möjligen också medvetandet af något farligt national-lyte, som endast kan be- kämpas genom en bevakning, hvilken i grundlig- Ett tal som ofta skrifves.
Ett namn med klang från forna dar.
För vatten just ej bra förvar.
Hvad öfvas ej af skolbarn snälla?
Ett kreatur med lugnt humör.
Hvad hvarje män ' ska vara bör.
För värme just en präktig källa.
En hal figur i skogens snår.
Och något som af ved man får.
Hvarmed man stundom gäss plär mätta.
Ett skiljetecken nog så bra.
Hvad rymlig plats åt sig vill ha.
Hvad är ej bra i handen sätta?
Hvad röjes öfver allt i vårens dag?
Af verktyg nog så nyttigt slag.
Hvad finnes uti alla länder?
Hvad husmor noga aktar på, att det så vackert puttra må.
Hvad aktas bör för småbarns händer.
Hvad oxen tåligt bära får, där han så trygg för plogen går.
Hvad prydes stundom af en grirnma?
Och nu är bäst att säga stopp; ni nog förstått, så är mitt hopp, för hvad jag denna gång sökt rimma.
E — e.
Charad.
het ej lämnar något öfrigt att önska, och som på- minner mig om en fransk anekdot, den jag tager mig friheten att meddela här.
En fattig landtman, på väg till en närbelägen by, tillfrågades af en mötande person om hvad han hade för godt i de båda stora korgar han hade hängande öfver axeln, en fram och en bak.
Bonden svarade, att det var tvänne nyfödda barn, som skulle till kyrkan för att döpas, och tillade, att de voro hans unga, plikt- förgätna dotters, hvilken så hade kommit all hans vaksamhet på skam.
Den andre frågade om bar- nen voro flickor, hvarpå bonden vresigt genmälde att han bara kunde svara för den han burit främ- jar sig.
I Enligt författaren ha de » hederliga » kvinnorna I i Frankrike ingen roman i sitt lif.
Det är tvifvel i underkastadt, om de ha det i något land, såvida ämnet skall vara i den frivola genren, hvilken ju är.nästan typisk för de franska författarne.
Och hvarför duga ej de stackars änkorna till hjältin- nor?
I England och många andra länder göra de det, oaktadt de ogifta damerna där — enligt författaren — lämna tillräckligt romanstoff.
Och den dygdiga franska hustrun, fåfängt lockad eller tubbad, är ju ett ämne ej att förakta.
Men månne ej författarne känna sitt folk bättre än så!
De vilja blifva lästa och — veta bäst, hvad de skola servera sin egen nation.
Esse.
Innehållsförteckning.
N a n n a Hoffman; af Thore Blanche.
(Med p o r t r ä t t) — I s k o g e n; poem af Tor Hedberg.
— Urartning; af Ave.
— Brit- mässesoininar; en trädgårdsstudie af Mathilda Lönnberg.
— V ä r n a; af Max.
— H o s moderna veBtaler; ett besök hos Sa- lesinernunnorna på Palatinen i R o m i sällskap m e d vår kron- prinsessa, af S. W. — H v a d motsatserna lära; af Richard Bergström .. — U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas roman; en svensk kulturbild, tecknad pä verklig- hetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Från I d u n s läsekrets.
— Tidsfördrif.
» Mitt^första » detta om sig säger och däruti full rätt nog får, ty sanningsenlighet det äger för den, som bildspråk ju förstår.
Man öfver uppställd sats orerar, då den » mitt andra » syftar på, så framt polis ej protesterar mot tal, som icke hållas få.
man blir lika med det afskilda talet som börjas med 2, Expempel: A B C D E 17342 5496 94501 27184 72815 Dock hviskning svag, en suck sig banar i stilla kvällen ur vårt bröst; den känslige hos oss då spanar naturens vemodsfulla röst.
Vår fader ger oss riklig föda, till tack hans dräkt bekosta vi och spara därvid ingen möda, att denna må rätt prydlig bli.
Men höststorm grymt oss alla jagar långt bort från vänligt hem att dö, fast ingen af oss sig beklagar; vår svepning blifver vinterns snö.
F 217340 217340 Pamfilo.
Visst lagen straff åt tjufven gifver, ty han » mitt tredje » har begått, men någon synd ej detta blifver, om närmst förut ett » mål » har stått.
Man för » mitt hela » skall sig akta, det åstadkommer skada lätt, en hvar bör därför det betrakta som stridande emot all rätt.
W..
nb.
.
g.
Lösningar.
Logogryfen: Brandsoldat; bro, ros, bas, lots, tand, rot, Tora, ond, barn, sorl, not, lat, stor, roa, lans, oas, al, Itan, sond, ro, tro, last, odal, salt, brons, ras, törn, and, lo, bad, dans, Trosa, Sala, N o r a.
Charadema: sn ».
I, Sinultronpunscb.
Bokstafsgåtan: land.
Svealand, I I, Spår- Götaland, N o r r - Aritmoqryfen: Palindrom.
Rättfram ett mansnamn jag är; omvändt: ofta till mycket besvär.
F a B t e r O P 0 r t 0 s t e f a n T o n k i n En räknelek.
E r h sf r d Bed en person skrifva upp ett tal, hvilket som helst (A).
Drag från detta tal siffran 2 och sätt den framför det ursprungliga talet.
Skrif upp detta nya tal (F) på ett afskildt ställe.
Bed sedan en annan person skrifva som addent under det ursprungliga talet ett nytt (B), som väl får innehålla färre, men ej nere siffror än det för- sta.
Skrif själf under denna addend en ny (C), som adderad med den sam- ma ger lika många 9-or som det ur- sprungliga talet har siffror.
Denna operation upprepas en gång mad sam- ma vilkor (D, E).
Låt sedan någon addera ihop de 5 addenderna.
Sum- K e f 0 r m r Anna W. När sommar är, vi syskon sitta rätt många kring en älskad far och tysta på hvaraudra titta, ty tala ingen lärt oss har.
| L a v 0 a A 8 b e s t N ä 8 8 j ö D r a g 0 n Urgåtan: N a i n, Aina, aln, nät, äta, tak, ko.
