# ID: svediakorp-per918
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,678
# sentences: 622
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 2 juni 1893.
N:r 22 (285) Prenumerationspris pr ar: l d u n m e d Modetidning och kolorerade planscher l d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
ldun eusam k r.
9: — » 7: 50 &gt; 5: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör oen utgifvare: FRITHIOF H E L L B E R G.
^juat i dessa dagar äro 70 år gångna, sedan den märkliga kvinna såg dagens ljus, hvars bild i dag pryder vårt blad.
Florence NigMingale var en kvinna, som icke blott vunnit ett äradt rykte öfver hela världen, utan äfven hvad mera är, kärlek af alla, som kom- mit i personlig beröring med henne.
Det är än- nu i dag nog att blott nämna hennes namn vid ett offentligt möte i Eng- land för att framkalla entusiasm hos alla lik- stämda själar, ty hon har gjort sig älskad som en syster af hvarje män- niskoälskande bjärta.
Miss N.
var född år 1823 i Florence — detta sköna Florence, som kal- lats » blommornas stad och städernas blomma » — och fick sitt dopnamn af denna stad.
Redan som litet barn visade hon sig ovanligt kärleksfull och deltagan- de mot alla lidande och nödställda, men hennes medlidande fick aldrig någon sjukligt sentimen- tal riktning, utan gick alltid ut på ett allvarligt och praktiskt bemödande att vara till nytta.
Hon erhöll en vårdad uppfostran och fick lyck- helgfri fredag.
Träffas å b y r i u k l.
1 2 — 1.
Lösnummerspris 15 öre Allm.
Telef.
61 47.
(lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Florence Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifnlngstld: hvarje Iduns A n i » &lt; » ii * p r i s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Nightin|gaIe.
ligtvis äfven en grund- lig undervisning i tyska, franska och italienska språken, en kunskap, som var henne till stor nytta i hennes senare verksam- het.
Från sin tidigaste barndom var hon utmärkt af ett djupt religiöst sin- nelag, och en af hennes käraste sysselsättningar var att läsa berättelser om dem, som egnat sitt lif åt arbete i missionens och människokärlekens tjänst.
H o n besökte ofta sjukhus, skolor och väl- görenhetsinrättningar i närheten af sitt hem, men började snart att längta efter ett större verksam- hetsfält och beslöt att förbereda sig härtill ge- nom att på de större sjukhusen grundligt lära sig sjuksköterskans yrke, hvarför hon reste till London för att studera sjukvården därstädes.
Men hon var icke nöjd med hvad hon såg blott i London, utan besökte äfven de förnämsta sjuk- hus och välgörenhetsan- stalter i det öfriga Eng- land.
Resultatet af hennes arbete dittills var den vunna öfvertygelsen, att mycket penningar, tid och arbete förslösades, att mycket onödigt li- dande förorsakades och
IDUN 170 1893 * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, Sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst, Din sorg är din, och du bör bära henne.
Viktor Rydberg.
mångens lif riskerades genom bristen på dug- liga sjuksköterskor.
Då beslöt Florence att egna hela sitt lif åt sjukvården.
Hon reste ut till den berömda sjukvårds- anstalten vid Kaiserwerth, nära Diisseldorf, där pastor Fliedner grundat ett institut för utbildning af diakonissor.
Här genomgick hon en grundlig lärokurs, hvarefter hon be- sökte de förnämsta liknande anstalterna i Tyskland, Frankrike och Italien.
Efter sin återkomst till England var hon under ett års tid föreståndarinna för ett sjuk- hus i London, där hon utmärkte sig för sitt nit och sin själfuppoffrande människokärlek, och där hon utgaf en stor del af sin förmö- genhet för att hjälpa de nödlidande.
Under denna tid utkröt Krimkriget, hvilket gaf Florence tillfälle till att utföra den stora bragd, hvarigenom hon för alltid inskrifvit sitt namn i världshistorien.
Ofantliga summor hade visserligen ansla- gits åt sjukvården i fält, men genom felak- tiga anordningar härskade dock stor nöd och förvirring på sjukhusen därute och i synner- het var där brist på skickliga sjuksköterskor.
Engelska krigsministeriet lät då utgå ett upprop till Englands kvinnor att egna sig åt frivillig sjukvård på krigsskådeplatsen.
Florence satte sig i. spetsen för en skara af 42 damer, hvaribland flere af hög samhälls- ställning, och afreste med dem till Krim.
Den uppgift, som där väntade dem, skulle ha kunnat göra den tappraste man modfäld.
Allting var i ett tillstånd af den mest hopplösa förvirring.
Otillräckligt antal af biträden för sjukvården, otillräckliga förråd af nödvändiga persedlar och af passande nä- rings- och läkemedel samt brist på praktisk styrelse och ledning öfverallt.
Det är svårt att kunna beskrifva den verksamhet, Florence här utöfvade.
Pastor Osborne, som såg henne midt under hennes arbete säger: » Hennes uppgift var sådan, att det erfordrades för att fylla den en Cardigans mod, en Palmerstons takt och diplomatiska skicklighet, en Howards uthållighet och den glada, hoppfulla människokärleken hos en mrs Fry. » Att hafva uppsikten öfver en stor skara af sjuksköterskor, hvilka alla blickade upp till henne såsom till den styrande själen i det hela — att hafva, efter någon tid, omsorgen för ett så stort antal sjukbäddar, att de upp- togo en yta af 4 engelska mil — att vara den, som måste uppbära hela ansvaret och likväl utöfva en sådan inverkan, att hvar- enda man på sjukhuset var medveten om det magnetiska inflytandet af hennes kärleksfulla omvårdnad — detta var en uppgift, som tycktes vara alldeles omöjlig för en kvinna.
Och hurudan var då hon, denna kvinna, som hade makt att öfvervinna alla dessa svårigheter?
En spenslig, finlemmad ung lady, af några och trettio års ålder, stilla och allvarlig — som rörde sig utan brådska, med ett orubbligt lugn — fast och bestämd, men med ett ovanligt intagande sätt, med ett under- bart sundt nervsystem med ett ömt, älskande, kvinnligt hjärta och — hvad som förklarar hela hemligheten — som ägde allt som är bäst och i högsta mening mänskligt, det som innefattas i det ofta missbrukade uttrycket » att vara en kristen ».
Och denna ädla kvinna, hon utförde det värf hon åtagit sig — och utförde det så, att det väckte förundran och beundran ej blott inom de engelska, franska och turkiska härarne och nationerna, men så att hennes namn blifvit äradt och älskadt öfver hela världen.
Utur det kaos af oordning och förvirring, hvari hon fann sjukvården i de turkiska sjuk- husen, utvecklade hon en ordnad, välsignelse- rik verksamhet.
Inom tio dagar efter hen- nes ankomst fingo alla de sjuka alla dagar godt bifF-te och passande sjukdiet i stället för den vanliga soldat kosten, hvilken natur- ligtvis var högst opassande för sjuka.
Och nu flödade dagligen en ström af väl- signelserik verksamhet från den afdelning af det stora sjukhuset, som kallades » Systrarnas afdelning ».
Florence och hennes vänner voro lika kär- leksfulla mot alla, ty här var det ej fråga om olika trosbekännelser, utan om utöfvan- det af den högsta religion af alla, den sanna kristna kärleken.
D e gingo omkring, göran- de godt mot alla, med Guds kärlekssolljus i sina hjärtan, spridande ljus och välsignelse öfverallt bland de lidande, och i synnerhet tycktes Florence själf, med sin blotta när- varo i sjuksalarne, utöfva det magiska infly- tande, som den sanna, kristna kärleken så ofta visat sig äga öfver därför emottagliga sinnen, så att att man allmänt förundrade sig öfver den makt hon ägde öfver soldaten.
En simpel soldat berättade härom: » Hon talade här och där till några, och hon smålog och nickade till många på sin väg genom salarna; men hon kunde ju ej tala med alla, ty vi lågo där i hundratal, men vi kysste hennes skuggbild, när den syn- tes på väggen vid vår bädd och lade oss sedan ned igen på vår kudde och voro nöjda. » E n annan soldat sade: » Förrän hon kom hit, hördes här svordo- mar och förbannelser öfverallt, men sedan hon är här, har här blifvit så heligt, som om man vore i en kyrka. » Den stora världstidningen Times korrespon- dent från krigsskådeplatsen skref: » Öfverallt, där sjukdomen uppträder i sin mest farliga form och döden tyckes vara mest hotande, där kan man vara säker om att se denna ojämförliga kvinna närvarande — hennes välsignade närvaro tyckes gifva tröst och mod ännu under själfva dödskam- pen.
H o c är — i detta ord ligger ej någon öfverdrift — en tjänande engel i dessa sjuk- salar, och då hennes fina gestalt glider stilla fram genom korridoren, tyckes hvarje stac- kars soldats ansikte antaga ett mildt och tacksamt uttryck hvar gång han ser henne. » Florence hade icke den ringaste fruktan för smitta eller för döden, och hon kunde ofta tillbringa hela timmar vid bädden hos soldater, döende af kolera eller feber.
Öfverallt, där det var farligast, öfvertog hon själf vården, och i synnerhet ho3 de döende stannade hon gärna kvar med out- tröttlig kärlek och tjänstvillighet, till dess döden befriade dem.
Och ehuru hon själf angreps af en farlig feber och troligen här grundlade den svåra sjuklighet, hvaraf hon sedan, efter sin åter- komst till England, länge led, återtog hon, så snart hon det kunde, sitt arbete och kunde ej förmås att lämna hären förrän efter två års tjänst, då de sista engelska soldaterna lämnade Krim.
Efter sin återkomst till England tillbrin- gade hon hela sitt lif med arbete för sjuk- vården och andra människovänliga verk.
Den engelska nationen hade, som ett bevis på sin högaktning, insamlat en summa af öfver en million kronor, som öfverlämnades åt henne.
Denna summa använde hon såsom en fond för sjukvårdens förbättrande genom uppfostran af dugliga sjuksköterskor m. m.
Denna fond skall föreviga namnet af henne, som dock dessutom alltid skall nämnas såsom en af det 19 århundradets ädlaste, kristna kvinnor.
Nyligen hölls i Stockholm en föreläsning om Florence Nightingale och sjukvården un- der Krimkriget af Gustaf von Bergen, som afslutades med en af föreläsaren författad längre minnessång, hvarur vi anföra följande verser: Det var så hemskt i dystra sjukhussalar, Förr ' n Florence kom med kärlek, hjälp och tröst.
Men kraftens ord hon till de arma talar, Hon hoppets gnista tändt i tusen bröst.
De sjuka kände midt i sitt elände, Att ännu icke allt förloradt var, Att ännu män ' skohjärtan kärlek kände, Att sviker allt finns dock Guds kärlek kvar.
Hon talade med dem som modigt stridit, Men fått till lön blott sår och sjukdomsnöd, Om Kristus, huru han oskyldigt lidit Och gått förrådd, förnekad till sin död; Hur han till slut, af alla öfvergifven, Gaf röfvaren i döden nåd och frid, Och att han nu vår Frälsare är blifven, Som ger oss salighet i evig tid.
Så talade hon utan lärda funder, Mildt som en mor det sjuka barnet lär; Och kärleken, som alltid har gjort under, Sin makt bevisade dä äfven här.
Det blef så fridfullt tyst som i en kyrka, Då Florence bad i dyster sjukhussal, De lidande då fingo himmelsk styrka Att bära kroppens liksom själens kval.
Och fast hon icke talade med alla, De voro nöjda med att skåda få En stråle blott från hennes lampa falla På bädden, när hon syntes sakta gå Från rum till rum — o, de så ljufligt kände, Att hon dem med sin kärlek nära var.
När kroppens sår och själens hetast brände, De sökte tröst hos Gud, som lärt hon har.
De voro nöjda med att få betrakta, När hennes skuggbild öfver väggen gled, Då sågs soldaten ömt på henne akta Och kyssa skuggan, förrän bort den skred.
Så nöjd som om han sett en engel vakta Vid bädden, gamle krigarn gladde sig, Och bleka läppar hördes hviska sakta I döden än: » Må Gud välsigna dig! »
I D U N 1893 Telefonförhållanden.
På Capri.
Några sidor ur våra arbetande systrars lif tror bestämdt jag drömmer bara, och alt det ej är verklighet — kan jag väl nu på ~Gapri vara?
— hur kom jag hit?
— ja, säg mig det!
.7 fonden ser jag nu ' Vesuven och Jvledelhafvet, llåkortsllått — på gatan dra hvarann i lufven två pojkar, som en soldi fått.
3 bref jag hor från mina vänner, att hemma ännu faller snö — den enda snö, som " Hapri känner, är den som mandelträden strö.
Jiär sommarn leker paradiset — allt blommar, doftar, sjunger här.
{Ja, vore världen på det viset — ej någon annan jag begär.
oranger och citroner finner du öfverallt, hvarthän du ser, och som en sol falernern brinner, om i ditt glas du tittar ner.
•Och när som månens skära skiner på Uviedélhafvets dunkla blå, till sangen klinga mandoliner, som bruna sjömansfingrar slå.
CHen Xeresinas läppar röda, dem får du icke röra vid — se, hennes gosses ögon glöda, och knifven färdig är till strid.
Jvlen vill du se, hur höfter runda i tarantellan vagga sig, lehöfver du ej alls att blunda — då Xeresina ler mot dig.
~Och detta leende, det sitter för alltid i ditt hjärta kvar som böljesång och solskensglitter i några lugna " Gapri-dar.
Den JO maj.
Daniel Fallström.
' ^51 dun, som alltid vill främja hvad som gag-, pj| nar svenska kvinnor, vill äfven i sin mån söka hjälpa de små snälla » telefonfrök- narna », som så samvetsgrannt sköta sina plikter mot allmänheten.
Redan länge har Iduns redaktion tänkt härpå och anser nu att tiden därför är sär- deles lämplig, emedan i dagarne en liten bro- schyr utdelats till riksdagsmännen, och denna broschyr på det närmaste berör de nuvarande telefonförhållandenas » vara eller icke vara ».
Och som det äfven torde intressera Iduns läsarinnor att närmare lära känna, huru hela den » här » af unga damer, som kallas » tele- fonister », har det, så skola vi lämna nå- gra korta upplysningar om telefonisterna.
D e för abonnenterna osynliga små tjänsteandarna, måste alltid med spänd uppmärksamhet passa på, när dessa vilja samtala med hvarandra, och ve dem om ej expeditionen är ferm, då låta abonnenterna » sin vredes åska ljunga ».
Det finns knappt något, som så ingått i våra dagliga behof, som just telefonen, men därför missbruka vi den äfven så mycket och trötta då i onödan de stackars tele- fonisterna.
Det hände t. o. m. i en aflägsen lands- bygd, att fruarna så flitigt begagnade sig af den nyanlagda telefonledningen för att tala om sina små kafferep och dagens bestyr, att deras respektive männer alldrig kunde få samtala om sina affärer, för hvilket ändamål telefonledningen egentligen kommit till stånd.
Och så går det till äfven här i hufvud- staden; det händer ofta att moster Sara t. ex. ringer på till tant Lotta och säger: » Söta lilla rara du, säg mig hur många ägg det skall vara till tårtan, du lärde mig, det har jag glömt? » — Och tant Lotta svarar ge- nast pr telefon, huru många som gå åt.
En annan gång är det unga fröken B.
, som vill tala vid unga fröken C. och fråga, om han var på balen i går, och om hon dan- sade med honom.
Så en annan gång kanske några små skol- flickor ringa på för att få veta sina läxor, som de ej tagit reda på i skolan.
Och dessa alldeles onödiga telefonsamtal öka på ett högst väsentligt sätt telefonister- nas redan så dryga arbetsbörda.
Som regel borde härvidlag gälla, att blott bruka tele- fonen vid affärssamtal eller med dem lik- ställda samtal, men om detta lönar det sig nog ej att tala, ty vi äro alla så vana vid att missbruka telefonen.
Med den enorma utsträckning, som tele- fonväsendet nu har här i landet, det sträc- ker sig j u från Ystad nära på till Haparan- da, så är det sannerligen ej något ringa an- tal telefonister, som äro anställda vid de re- spektive telefon verken, ty deras antal uppgår troligen till några tusenden.
Här i Stockholm äro nog telefonlokalerna bra, ja t. o. m. ytterst eleganta, och mycket har blifvit gjordt för telefonisternas välbefin- nande, men i landsorten tycks det vara si och så, att döma efter följande skildring af rikstelefonens lokal nere i Helsingborg: » I ett jämförelsevis litet, lågt, dystert och mörkt rum med ett inåt gården vettan- de fönster sitta tre unga damer samman- klämda vid ett 1,3 meter långt vexelbord.
Hvar och en dam har sålunda till sitt för- fogande ett utrymme af ej fullt 2 fot.
Och 171 i denna tvungna ställning måste de sitta sex långa timmar hvarje dag ulan afbrott eller uppehåll, hvarje ögonblick med spänd upp- märksamhet lyssnande till anrop och för- frågningar, gifvande akt på klaffarnes ned- fallande och antecknande tidslängden af riks- telefonsamtalen.
Och för hvarje dag eller månad som går ökas den redan förut out- härdliga arbetsbördan.
Medeltalet samtal un- der oktober månad var öfver 8,000 om da- gen, hvarjämte rikstelefonsamtal, för hvilka noga tidsbestämmelser måste tagas och bok- föras, inträffa hvar femte minut och nästan helt och hållet upptaga den ena expeditri- sens tid. » När man så till denna skildring lägger det att rikstelefonisterna i lägsta lönegraden hafva cirka 30 kr.
pr månad och i högsta 4 5, där arbetet är betydligt mera ansträngande, så är det åtminstone förklarligt, om de klaga från » östan och västan, norr och sunnan » och att det goda förhållandet mellan » riks- telefon » som arbetsgifvare och » rikstelefo- nisterna » som arbetstagare på ett betänkligt sätt blifvit stördt.
Och om telefonisterna klaga, kunna vi ej instämma med den glade skalden Elias Sehlstedt och säga: » D u kla- gar, men du klagar dumt », ty vi anse deras klagan ganska berättigad.
Staten brukar annars på det mest humana sätt behandla sina kvinnliga » tjänstemän », såväl vid posten som vid järnvägarne och telegrafen, men de stackars telefonisterna få ej åtnjuta samma välvilja.
Det är likväl ej nog att » rikstelefonisterna » få lida, utan denna statens uppfattning af telefonistyrkets värde har äfven haft en ytterst menlig inverkan på de öfriga telefonisternas ställning vid Allmänna telefonbolaget härstädes.
Där hade telefonisterna förut 26 öre pr tim- me, som sedan nedsattes till 2 5, men när rikstelefon ej betalade sina mer än 30 kr.
pr månad, sänktes ytterligare till 20 öre pr timme hvilket gör omkring 38 å 40 kr.
pr månad.
Dock var telefonbolaget nog hu- mant att låta sina gamla telefonister behålla den högre aflöningen och blott gifva den lägre åt de nyantagna.
Denna aflöning är likväl ej så litet högre, än hvad rikstelefon betalar sina biträden.
Telefonisterna vid Allmänna telefonbolaget ha det i allmänhet vida bättre.
Dels nöd- gas de ej lära sig namnen på abonnenterna, hvilket lär vara ganska ansträngande, utan de ha nu endast nummer, dels ha de sina » vakter », delade i tvänne hälfter: 3Vä tim- me på för- och lika länge på eftermiddagen, under det de andra ha sex timmars tjänst- göring » en suite ».
Men äfven de » klaga », öfver att de aldrig erhålla någon fridag, utan året om, helgdag och hvardag, måste arbeta likadant.
Nej, det är sannt, om de tvänne år tjänstgjort som » ordinarie », erhålla de 14 dagars ledighet på sommaren, med bibehållande af sin lön, men annars kunna de visserligen få ledigt någon enda gång, men mot afdrag af betal- ningen.
Också äro klagomålen vida mindre där, och i allmänhet äro » Allmänna telefonbola- gets » telefonister belåtna, om än ett och an- nat litet missljud ibland förnimmes, sådant t. ex. som att de s. k.
» 20-öres-flickorna » ej få någon sjukhjälp, ifall de bli sjuka, hvilket de andra få, men detta är j u af mindre vikt, ehuru de nog behöfva detta lilla » extra till- skott », när sjukdom inträffar.
När man bara har högst 4 0 kr.
pr månad och skall sörja för sig själf, behöfs det så väl, ty en den
172 enklaste inackordering kan ej erhållas under 3 5 kr.
pr månad, och då är det ej mycket tillöfvers för kläder och andra smärre utgif- ter såsom apoteksräkningar och läkarevård.
Det har visserligen blifvit sagdt, » att flic- kor, som behöfva lefva uteslutande af sitt arbete, ej skulle bli telefonister », men det kan ej förnekas att många af dem just måste lita på sig själfva, ehuru en och annan li- ten telefonfröken är nog lycklig att ha en pappa och mamma, som hålla henne om ryggen, så att hon får använda sin arbets- förtjänst såsom en tillökning i sina nålpen- gar, men deras antal är nog ej så stort.
Nu sedan vi talat om löneförhållanden m.m. skola vi lämna ett utdrag ur redogörelsen för statens telefonverksamhet under åren 1881-92 för att se, huru de där anse, att telefonister- na böra vara.
Denna skrift utdelades till alla riksdagsmän och torde, om grundsatser- na däri komma att tillämpas, blifva ytterst ödesdiger för alla de unga flickor, som hafva anställning vid telefonbolagen.
» I allmänhet » - — heter det — » hafva här i landet telefonisterna tagits ur de högre samhälls- klasserna, hufvudsakligen af det skäl, att man ansåg det vara nödvändigt, att vexelpersonalen var i besittning af en viss bildning i och för den konversation med abonnenterna, som i en del fall eger rum.
- — — — — Som emellertid det arbete, telefonisten har att utföra, icke er- fordrar någon högre bildningsgrad, utan en- dast vanligt godt förstånd, ett lugnt tempe- rament och friska kroppskrafter samt fram- för allt goda nerver, så synes det, som om man kommit att söka utöfvarne af telefonist- yrket inom en högre samhällsklass än be- höfligt varit i och för göromålen.
» D å därtill kommer, att damerna ur de bättre samhällsklasserna nog icke alltid haf- va den vana vid arbete, som erfordras för så pass ihållande göromål som ett större vexel- bord kräfver, där intill ett hundratal linier skola skötas af en och samma telefonist, sy- nes man åtminstone till en början väl myc- ket underskattat arbetsvana och ihållighet såsom nödvändiga förutsättningar för en tele- fonist.
» Starka nerver råda ej heller nutidens unga damer öfver i den grad, som vexeltjänsten kräfver.
Följden har också blifvit, att tele- fonistens göromål fått namn om sig att vara öfvermåttan ansträngande, hvilket dock inga- lunda behöfde vara fallet, därest endast för tjänsten lämpliga personer användes.
» En annan olägenhet af att vexelpersonalen i socialt hänseende stått på ett högre trapp- steg än göromålen kräfva är, att aflöningen blifvit för hög i förhållande till arbetets na- tur.
Så hög, att den bereder fullständig ut- komst för en person i bättre samhällsställ- ning, är den dock icke.
Häraf har åter al- strats en viss missbelåtenhet, som tagit sig uttryck i en ofta hörd klagan öfver för låg betalning.
» Detta missförhållande kan endast på det sätt häfvas, att personer med mindre anspråk på samhällsställning och lefvebröd antagas i dylik tjänst.
Arbetet skulle i alla fall blif- va ersatt efter sitt verkliga värde.
I stället för en, oro jag så får säga, svagt aflönad och i följd däraf missbelåten telefonistklass i tjänstemannagraden, skulle man erhålla en fullt tillräckligt aflönad med betjäningsgrad, tillfreds med både sina göromål och sin sam- hällsställning.
» Ja, detta är i sammandrag domen öfver rikstelefonisterna och af denna hårda dom drabbas äfven indirekt de öfriga telefonisterna.
IDUN 1893 I lönefrågan ha icke-rikstelefonister fått känning af » rikstelefonprisen », och om detta förslag från dem, » som makten hafva », vinner anklang, så blir nog inflytandet ännu känn- barare.
Att ersätta de nuvarande bildade telefo- nisterna med vanliga tjänsteflickor vore sä- kerligen till föga fromma för abonnenterna, äfven om det möjligtvis kunde vara till gagn för rikstelefonens kassakista.
Trettio å fyrtiofem kr.
pr månad äro ej mera än en vanlig tvätterska vid de i staden be- fintliga tvättinrättningarna vanligen förtjänar pr månad, och nog kräfves det mera uppöf- vad intelligens att sköta vexelborden med sitt komplicerade maskineri än att stå vid tvättbaljan, och arbetet är minst lika an- strängande för telefonisten som för tvätter- skan, ty den förras arbete tär mera på kraf- terna genom sin nervretande natur.
Det är t. o. m. föga troligt, att vanliga, obildade tjänsteflickor eller med dessa lik- ställda flickor skulle visa mera uthållighet vid vexelborden än de nuvarande telefonist- erna, emedan de troligen i lika hög grad skulle angripas af nervositet.
V ä l äro de vana vid kroppsliga ansträng- ningar, men icke vid arbete som irriterar nerverna, och troligt är att de alldeles skulle tappa hufvudet, när de fingo hand om » de där större vexelborden », som omtalas.
Idun har i denna för ett stort antal kvin- nor så viktiga fråga velat bistå de nuvarande telefonisternas rättmätiga intressen och på samma gång påpeka och göra allmännare kändt rikstelefonisternas mindre goda ställ- ning vid ett af statens största och troligen äfven i en snar framtid mest inkomstbrin- gande verk.
T y telefonen blir j u allt mer och mer oumbärlig, j u mera man vänjer sig vid den, och därför ökas äfven abonnenternas antal » dagligen och stundligen ».
Att vilja nedpruta telefonisternas löner är en orättvisa, som vi ej tigande kunnat höra talas om.
Äfven ifall en lägre klass af flickor skulle komma att användas, så är ej den nuvaran- de aflöningen för hög.
I skuggan.
Berättelse af Ernst Lundquist.
(Forts. o.
slut.)
» K||o, ser n i.
.
.
ni hörde historien jag be- rättade om den där kavalkaden uppe i Värmland förra sommaren?
Nåväl, när vi kommo in i handelsboden, kom någon galen- panna på den idén, att vi alla skulle köpa giktringar, som funnos där, och så förlofvade vi oss på stående fot allesamman, midt för handelsmannens näsa, hvar ryttare med sin dam.
Aldrig glömmer jag bodpojkena häpna min — han förstod inte, han, i sin oskuld, att det var ett skämt.
Och när vi kommo hem till bruket, uppträdde vi vid middagsbor- det som fästfolk, och brukspatronen höll fest- talet, och förlofningsskålen dracks i champagne.
Och hvarje herre lofvade sin dam att bära ringen på högra handens ringfinger ända till den dag, då han upptäckte, att han var kär i en annan — riktigt kär, inte bara på lek. » » Och det har ni upptäckt i dag? » utbrast Fanny och blef så ifrig, att hon stannade midt på vägen.
Han blef alldeles mörkröd i ansiktet och kunde inte få fram ett ord.
Så hade han då aldrig pratat bredvid munnen som i dag!
Han måtte visst inte vara vid sina sinnen.
» Seså, lugna er, » sade hon, » nog vet ni, att ni kan lita på mig.
Jag skall inte för- råda er och inte bry er heller.
Vi kunna ju låtsa, som om den där ofrivilliga bekännelsen aldrig blifvit gjord. » » Åh, ni är en riktig hederspojke, fru Fanny, » sade Karsten, ännu med helt olycklig min, » och jag är ett nöt, ett ärkenöt!
Men ni vet nog själf ... när hjärtat är f u l l t.
.
.
» » Så läcker det.
Ja, jag vet. » » Men det är i alla fall ingen ursäkt.
Hela detta förhållande.
.
.
nej, inte förhållande.
.
.
jag menar denna känsla, denna — ja, låt oss säga stämning, är ännu någonting så alldeles nytt och spädt och skört; den tål inte att man andas på den; skall det bli något mera af den, borde den ha fått växa osedd, djupt Men så illa skall det väl ej gå, att hela in i skuggan. » den massa af kvinnliga telefonister, som nu » Liksom n ä c k r o s e n.
.
.
» utbildats, helt hastigt utan vidare beröfvas Han såg på henne med en bedjande blick.
sitt lefvebröd, äfven om detta är knappt, ty » Nej, jag skall inte säga ett ord.
Men ni ett sådant bemötande ha de ingalunda gjort kan tro mig, då jag säger, att jag förstår er sig förtjänta utaf.
fullt, och att jag är er vän och vill handla som en vän.
Litar ni på min takt och min kvinnliga instinkt? » Han svarade ingenting, men han räckte henne handen i ett anfall af oemotståndlig rörelse.
» Ni kommer tillbaka nästa sommar, inte sant? » V i våga hoppas, att de många, för » Jag tror det. » hvilka Idun, haft lyckan bli en kär vän, » Hvem beror det på? » ej heller framdeles vilja sakna hennes vecko- » Kanske på er. » visit, och uppmana därför särskildt våra » Tack för det ordet.
Och nu ger ni mig kvartals- och halfårsprenumeranter att ju förr fullmakt in blanco att arbeta för er på mitt dess hellre förnya sin prenumeration till det sätt, efter mitt eget hufvud och hjärta, och med juli ingående andra halfåret, innan som- att tiga eller tala, hemlighålla eller förråda marens öfriga planer behöfva upptaga deras hvad jag kan finna för godt af det samtal vi uppmärksamhet.
På Idun och Iduns Mode- nu haft. » och Mönstertidning sker abonnement å hvarje » Ni begär mycket, » sade han dröjande.
postkontor efter nedanstående kända billiga pris: » För mycket? » » Nej, jag känner er j u.
.
.
säg hvad ni vill.
Idun med illustreradt ro- Vä år * / &lt; år Helst skulle jag ta saken helt och hållet i manbibliotek 2:50 1:50 mina egna händer, men allt detta kom ju så D:o d:o med Modetidn.
utan i sista stunden, och nu måste jag resa. » kol.
planscher 3:75 2: 1 5 » Kan ni inte stanna en vecka till? » D:o d:o jämte planscher 4: 50 2: 50 » Omöjligt.
Min mor väntar mig i Stock- holm i morgon med alla sina flyttsaker, hon kan inte undvara mig. » Att noga beakta!
I DU N 1893 » Nå, då blir det jag, som skall förfäkta edra intressen här.
Nej, tacka mig inte än — spar det till nästa sommar. » » Nästa sommar! » Han suckade, men hans ögon lyste som barnens, då de tänka på jul- aftonen, som ännu är så oändligt långt borta.
De hade nu hunnit upp det öfriga sällska- pet, som stannat utanför grinden till kommi- nistergården.
Lina och poeten hade redan sagt godnatt till de andra, man väntade blott på dem.
Det blef intet vidlyftigt afskedstagande, ty man skulle träffas vid stationen i morgon bit- tida, det var öfverenskommet.
Snart var den röda filthatten försvunnen inne på verandan, och den sammansmälta skaran fortsatte sin väg.
Fanny hade tagit sin mans arm; hon ville icke, att flickorna redan i kväll skulle få till- fälle att ansätta henne med frågor, hvad hon och Karsten talat om.
Utanför Glimsta grin- dar skildes hon från dem, och hon kunde ej annat än skratta i sitt sinne, så snäfva voro deras miner, då de sade godnatt.
Lilla fru Fanny var tankspridd hela kväl- len och gick till sängs med samma grubblande min, som suttit på hennes ansikte alltsedan hon skildes från Karsten Törne.
Men då lju- set var släckt och det var mörkt omkring henne, arbetade hennes hjärna med dubbel kraft.
Och plötsligt kom den idé hon väntat på.
Hon blef så glad, att hon brast i skratt — men hon skrattade tyst, med hopbitna tän- der, för att ej väcka Allan, som redan sof.
» Nu vet jag, hvad jag skall säga, då de fråga mig hvad vi talade om!
Jag skall passa på, då de alla äro församlade, och anförtro dem, att Karsten är kär i någon här — namnet sade han inte —, och att han kommer igen nästa sommar.
På det sättet skall lilla pyrets brinnande låga ha olja och näring för hela den långa vintern, ända tills han kommer själf — och flickorna ska fä gå och undra och gissa och ångra sig, att de inte hållit sig väl med mig i sommar.
Jag skall inte säga det förr än samma dag jag reser härifrån; det skall bli min hämnd, min partiska pil!
— Å h, gud- skelof, nu kan man då ändtligen komma i jämnvikt igen! » Och innerligt belåten med sig själf och hela världen vände fru Fanny sig åt väggen och somnade som ett godt barn.
Och hon drömde, att hon satt hemma i sin trefliga salong i Stockholm och broderade en kudde till lys- ningspresent åt Maggie och Karsten, två ko- lossala hvita näckrososor pä sjögrön botten.
.
.
Bevingade vänner.
II.
Om sällskapspapegojan.
För Idun af L.
E f Björkman.
nder de senaste årtiondena har kanariefågeln fått en konkurrent, som täflar med honom om fågelvännernas och isynnerhet damernas gunst.
Han har visserligen icke kanariefågelns musika- liska talang, men han har en praktfullare yta, och hur många äro icke de, som se mera på ytan än på talangen.
Han har dessutom andra egenskaper, som göra honom till ett behagligt sällskap.
Säll- skapspapegojan eller vattriga papegojan (på tyska wellensiltich), som här åsyftas, är ungefär så stor som en sparf, med långa spetsiga vingar och lång stjärt, vattrigt grön till färgen, mörkare ofvantill och gulaktigare på undersidan samt har vackra blåa fläckar på halsen och kinderna.
Här i Sverige är denna fågel ännu jämförelsevis sällsynt, men så- väl i England som på kontinenten har den hastigt fått en stor spridning dels genom införsel från dess hemland, Australien, och dels genom upp- födning i fångenskap.
En tysk författare beräk- nar, att i Tyskland uppfödas årligen bortåt 25,000 af dessa fåglar.
Och ändock är det icke mycket öfver 50 år sedan det första paret, såsom en rari- tet, infördes till England och köptes af en gross- handlare Jamrach i London för ett pris af 468 kr.
Numera köper man dessa fåglar för billi gare pris än finare kanariefåglar, nämligen för 8 å 12 kr.
paret.
Honan är dyrast, emedan ha- narna äro talrikare än honorna.
Hanar och honor kunna ej skiljas från hvarandra på fjäderskruden, men hanens vaxhud (den hud, som sitter vid näbbroten) är glänsande blå, medan däremot ho- nans är grågrön, gröngul eller gråbrun.
Ungarne skiljas, tills de hafva ruggat första gången, från gamla därigenom, att deras fjäderbeklädnad på pannan är grå, då de gamla däremot hafva gul panna.
Sällskapspapegojans hemvist är, såsom nämnts, Australien, där hon lefver ett sällskapligt lif.
Hen- nes flykt är lätt och vig, nästan påminnande om svalans.
Hon springer lätt på marken och klätt- rar på träd och buskar.
Äfven i fångenskapen tycker hon mycket om sällskap, och, om hon är van därvid, kan det medföra fara för hennes lif, om hon försättes i ensamhet.
Om hon däremot som unge vänjes att försaka kamraters sällskap och man mycket sysselsätter sig med henne, kan hon blifva mycket tam.
Man bar äfven exempel på, att hon lärt sig tala, ehuru sådana exem- pel äro sällsynta.
I tidningen » Die gefiderte Welt » förekom år 1877 en berättelse härom af fröken Eugenie Maier i Stuttgart.
Hon skrifver: » En sällskapspapegoja, som helt ung kom i mina händer, tillägnade sig först några vackra toner från en solfågels sång.
Hon hade bhfvit mycket tam, och när jag ropade på henne, kom hon all- tid och satte sig på min axel eller hand.
När jag sedan fick ett par sebrafinkar, lärde hon deras trumpettoner och glömde bort solfågelns.
Jag skaffade därför undan sebrafinkarna igen, så att hon icke kom i beröring med något annat lefvande väsen än med mig, och snart lade hon bort trumpetandet igen.
Men huru stor var icke min förvåning och glädje, när hon kort därefter öfverraskade mig med orden: » Kära » Missé », som jag kallade min papegoja, och: » Kom lilla Missé, kom, kom, » som hon till en början uttalade helt blygt och därunder ständigt vände sig om, liksom för att se, om jag hade hört dem.
Dessa ord voro just de, med hvilka jag, isynner- het om morgnarne, alltid hälsade henne, utan att jag likväl haft för afsikt att lära henne dem, då jag ju alls icke visste, att hon kunde lära sig tala Snart därefter pladdrade hon också.
» O, du kära lilla Missé, » » Kära lilla hjärta, kom och gif mig en kyss. » Riktigt nöjsamt är det att höra och se henne, när jag håller fram fingret åt henne.
Detta tycks utgöra hennes högsta lycka, ty fingret blir kysst och besjunget; hon flyger bort, kommer tillbaka, hackar och biter på fingret och upprepar denna lek otaligt många gånger, under det hon framsäger de anförda orden. » En annan tysk dam hade en sällskapspapegoja, som på frågan; » Hans, hvar är du? » svarade: » Här är jag, » och så kom flygande och satte sig på sin härskarin- nas axel eller finger, hvarefter han upprepade or- den: » Hans hvar är du?
Här är jag, » » O, du kära sockergryn, » hvilka fraser med synbart nöje upp- repades flera gånger.
I Bulletin de la Société impériale dacclimala- tion de France förekom för några år sedan föl- jande meddelande af herr Jules Delong: » Bland prydnadsfåglar ställer jag i främsta rummet säll- skapspapegojan.
Hennes fjäderskrud är så färg- rik, hennes karaktär och lefnadssätt äro så in- tressanta, att en härvarande uppfödare, så ofta han talar om henne, utropar: » Ju mera man be- traktar henne, desto mera håller man af henne. » Mig intresserar hon så lifligt, att studiet af hen- nes lefnadssätt och fortplantning dagligen utgör föremål för nya iakttagelser.
Uppmanad därtill af flera medlemmar af vår förening, isynnerhet af vår ordförande, herr Geoffroy de St Hilaire, vill jag här meddela mina erfarenheter: Sällskapspa- pegojan, oaktadt hon härstammar från ett klimat, som är mycket varmare äu vårt, trifs dock väl i en lägre temperatur, som kan sjunka ända till 0 grader.
Ifrån mars till november har jag henne i det fria i en mot sydost vänd volére (man komme i håg, att det är i Frankrike) och håller henne under vintern i ett föga eldadt rum.
Hon lefver af hirs och i synnerhet af kanariefrö och dricker litet.
Hon häckar i ihåliga trädstammar, och när jag försökte med ek-, alm, kastanie- och videträ, föredrogo fåglarne alltid det senare.
Ho- nan lägger sina ägg hvarannan dag, tillsammans 173 6 ä 8 stycken *.
Då hon omedelbart, sedan det första ägget är värpt, börjar rufva, kläckas ungarne likaledes med ett mellanrum af en dag.
Endast honan arbetar på boets iordningställande.
Hon lägger sina ägg på blotta träet, utan något som helst underlag, sådant som andra fåglar begagna för byggandet af sina bon.
Endast litet smårifvet trä, som hon själf med näbbet skrapar utaf, läm- nar hon kvar; alla större spåner kastas ut.
Ruf- ningen af äggen varar i medeltal 21 dagar, och honan lämnar boet endast, då hon skall verk- ställa sina uttömningar; aldrig har jag under ti- den för rufningen sett henne äta eller dricka, icke en gång förrän ungarne voro fullkomligt fjädrade; hanen måste till dess mata hela familjen.
Förra året framkommo 6 ungar, hvilka alla i närvarande ögonblick befinna sig vid god hälsa.
De blifva efter kläckningen 30 ä 35 dagar kvar i boet och lämna detsamma först, när deras befjädring är i det närmaste fulländad.
Honan använder den yttersta omsorg, för att hålla boet riktigt rent.
Dessa fåglars fruktsamhet är så stor, att honan ofta börjar värpa på nytt, redan innan den siste af ungarne lämnat boet.
Det som utmärker sällskapspapegojan framför alla andra papegojor är hennes älskvärda, lifliga muntra väsen.
Hanen är en verkligen mönstergill make och honan en oöfverträfflig moder; han är alltid galant, uppmärksam och eldig mot sin maka.
Endast med henne sysselsätter han sig, aldrig med andra honor, hvilka tilläfventyrs befinna sig i samma hur * *.
Sittande på en liten pinne vid bo- ets flyghål sjunger han för henne sina kärligaste sånger.
Han är aldrig ledsen, trög eller sömnig, såsom papegojor af andra små arter; isynnerhet påfallande är det kloka uttrycket i hans ögon; man skulle kunna tro, att han hörde på och ville deltaga i människornas samtal.
Med få ord sagdt, den lilla sällskapspapegojan är, efter mitt förme- nande, en af de mest förtjusande fåglar, man kan hålla och häcka i bur. » Så långt den franske meddelaren.
Då här flera gånger talats om denna papegojas sån£, må det anmärkas, att sången knappast förtjänar detta namn, men hon har åtminstone icke så obehagliga läten som somliga andra papegojor.
Några egentliga raser hafva väl knappast utbil- dats af denna art. I själfva verket skulle det knap- past löna sig att försöka utveckla den i riktning att få en ny ras, ty dessa fåglar äro af naturen så vackra och behagliga, att någon förbättring näppeligen kan åstadkommas, såvida man icke skulle kunna utveckla deras musikaliska begåfning.
Emellertid förekomma här och där förändringar i deras färg, förändringar, som dock icke göra dem vackrare, Ivärtom.
En ofta förekommande föränd ring är.
att fåglarne äro mer eller mindre rent gula.
Äfven förekomma, förmodligen i följd af långt drifven inafvel, albinos med röda ögon.
Så- dana böra icke användas till afvel.
Man måste vara noga med att icke genom flera led para nära anförvandter med hvarandra, emedan, icke minst hvad dessa fåglar beträffar, släktet snart nog försvagas genom dylik inafvel.
Häckningen försiggår bäst under vintern, som hos oss är samtidig med Australiens sommar, men fåglarne häcka äfven under sommaren och kunna under året föda upp 4 kullar eller mer.
Dock bör man icke öfveranstränga dem med för många kullar.
Bon kan man nog själf göra sig, men man bör då helst hafva en modell, och kunna dylika bon köpas bland annat af M. Schmidt i Berlin, Friedrichstrasse 73.
Om tvättmaskiner och vänner i viken m. m. essa båda saker synas väl vid företa påseende ej höra annorlunda tillsam- mans än såtillvida, att vatten plär finnas i vikar och måste finnas i tvättmaskiner, om de skola kunna göra tjäDst.
Men i detta fall är sammanhanget ett annat och finnes dock.
Låtom oss först tala om vännerna i viken.
Att Idun har många sådana, kan ej • I allmänhet endast 4.
* * Detta påstående tarfvar, enligt senare iaktta- gelser, någon afprutning.
174 vara någon nyhet för dess läsarinnor, som antagligen beaktat notisen om vår tidnings betydliga upplaga.
Och att Idun har mån- gen » vän i viken », veta vi ock, ty därom vittna många insända uppsatser.
Men att Idun har en vän i den vik af Svarta hafvet, som kallas Bosporen, torde kanske öfverraska mången, som ej tänkt sig, att vår egen lilla tidning hunnit dit.
Men så är det ändå.
Posten för med sig tidningsbladet från nor- den ned till Konstantinopel, till förstaden Péra, där européerna bo, och när bladet med hemlandets välbekanta språk kommer in i ateliern med de stora fönstren och den däm- pade dagern, då flyger en ljusning öfver den nordiska flickans anlete, och hon griper med hast hälsningen från hembygden.
Nyss var hon ute och lustvandrade vid Bosporens strand och gick förbi — så nära som vakten det tillät — det torn, där prins Murad hål- les fången, icke för något brott, utan blott för det han också har rättighet till den tron, sultanen nu intager, och hon tyckte sig nä- stan midt i medeltiden.
Men så kom Idun med bud från » frihetens stamort på jorden », och hon glömde allt, den härliga utsikten från fönstret ut öfver Bosporen och gyllene Hor- net, glömde fångna prinsar och grymma tur- kar och var åter hemma i det kära, fattiga gamla Sverige.
Men vår väninna därnere i viken af Svarta hafvet är icke alltid så romantisk.
När hon svärmat en stund med skalder och skaldin- nor, häfdatecknare och novellister, som alla skaffa sig en liten vrå i Idun, studerar hon med mycken uppmärksamhet husmödrars och husfäders remarkabla förmåga att nedpruta lefnadskostnaderna, genomgår noga frågor och svar, läser uppmärksamt till och med annon- serna och tager så slutligen » Hjälpredan » i handen.
Och nu ha vi kommit till tvättmaskinen.
I Hjälpredan stod nämligen en, ur en tysk tidning hämtad notis om en tvättmaskin, som mycket berömdes, men såsom här oförsökt redaktionen ej vågade obetingadt rekommen- dera.
Vår lilla nordiska flicka fick ögonen på denna notis — den handlade ju precis om samma tvättmaskin, som användes i hemmet härute, den som de köpt för 69 francs i en butik i Konstantinopel, och som var så utmärkt bra!
Hvarpå hon genast gick till skrifbordet och skref till underteck- nad följande bref: » Jag vill så gärna förskaffa tant och an- dra husmödrar därhemma också den fördel, vi hafva af tvättmaskinen.
Jag antager, att det är densamma som i » Hjälpredan » om- namnes, och om den ej redan kommit till Sverige, torde den genom någon maskinagen- tur kunna rekvireras, hvarför jag här medde- lar adressen: Adolf Hills Dampf-schnellwasch- maschimn-fabrik, Berlin W. V i använde den nyligen vid en stortvätt, som vi säkert, om den lämnats bort, fått betala med 1 6 — 2 0 kronor, och med hjälp af vridmaskinen hade vi den färdig klockan half fyra på eftermid- dagen.
Maskinen består af en stor låda af plåt, i hvilken är insatt en trumma af trä med snedsatta spjälor, och inuti denna ned- läggas kläderna.
I lådan hälles såpvatten, locket pålägges, hela maskinen ställes på spiseln och trumman kringvrides i det kokande vattnet.
Bruksanvisning medföljer hvarje maskin.
I hushåll, där man ej vill göra stora tvätter, är tvättmaskinen förträff- lig och under alla förhållanden ypperlig för finare saker, då dessa ej som eljes utsättas för nötning och sneddragning. » I DU N 1893 I ett senare bref skrifver hon: » Ju mera vi använda den nya tvättmaskinen, desto mera belåtna äro vi därmed. » Ja, detta skulle vara sammanhanget mel- lan de mycket olika saker, som i rubriken förekomma, och nu återstår blott att tillägga, det denna lilla uppsats alldeles icke är någon reklam för herr Adolf Hille, om hvars till- varo jag sannerligen icke hade någon aning, utan rena, rama sanningen, alldeles så som saken tillgått.
Men då jag, liksom min lilla väninna vid Bosporen, önskar vara mina med- systrar till allt det gagn, som är mig möj- ligt, har jag velat meddela hennes erfarenhet rörande tvättmaskinen, då det synes genom en sådan maskin vara möjligt att spara in mycket och besvärligt arbete.
Genom någon maskinaflar här i Sverige torde den ifråga- varande maskinen kunna införskrifvas — må- hända finnes den redan i handeln.
Då jag vet, att detta nummer af Idun i sinom tid kommer till Konstantinopel, sänder jag med dessa rader till min lilla väninna, den nordiska flickan vid Bosporens strand, en hälsning från Mathilda Kökshistoriska Lang / et notiser.
jJyT^llting har sin historia, och köket har « T t \ också sin och den rätt vidlyftig.
Ty köket, eller matlagningen, är lika gam- malt som maten, och denna senare var obe- stridligen på modet redan hos de första män- niskorna.
Köket är urgammalt och en historik däröfver skulle, om den vore fullständig, upp- taga många volymer.
Här kan det emellertid blott blifva fråga om några drag här cch där, som tillfälligtvis blifvit tillvaratagna eller fram- letade ur gamla gömmor.
Den första kända kokbok skrefa af de ro- merska finsmakarne Cato och Coelius Apicius.
Dessa båda synas hafva varit lika mycket äkta gurmander som deras efterföljare Grimod de la Eequiere, Brillat-Savarin och Rumohr.
Den andre i detta klöfverblad arbetade i 25 år på sin bok Physiologie de gout, men skänkte också världen ett verk a f verkligen klassisk fulländ- ning.
Den berömdaste bland antikens finsma- kare var väl Lucullus, hvilkens yppighet och slöseri ju blifvit till ett ordspråk.
I senare tider och bland furstliga gastronomer intaga Ludvig X I V, Henrik V I I I, Karl I I och drott- ning Anna af England en framstående plats.
Uppfinnaren af restauranten — restauration är, som bekant, något helt annat — är en viss Boulanger, en namne till den kände ge- neralen.
Denne, den gamla tidens Boulanger, satte öfver dörren till sitt nyss upprättade etablissement följande latinska devis: » Venite ad me omnes (qui stomacho laboratis), et ego restaurabo vos. » Restaurant betydde ursprung- ligen en stärkande soppa för svaga personer.
(Restaurare = stärka).
Om menus = matsedlar skulle kunna skrif- vas en hel tjock bok.
I forna tider upptogo de mera bastanta rätter, och framför allt sörj- des vid festmåltider, för a l t maten skulle vara riklig och rätterna starka.
» Kalas » förekommo då mera sällan och blott hos de rika och för- näma.
Också skulle det varit omöjligt, äfven för den rikaste, att ofta anordna sådaDa fest- måltider som till exempel den fest, som 1470 gafs af George Nevil, ärkebiskopen af York.
Där förtärdes nämligen: 4000 kaniner, 4000 ankor, 4000 snäppor, 1000 hägrar, 200 rörd- rummar, 200 fasaner, 500 rapphöns, 400 änder, 1000 bäckasiner, 100 vaktlar, 200 rådjur, 400 hjortar och 1506 vildpastejer.
Det kan kallas både rikligt och bastant och visar på ett ekla- tant sätt, att människan dock alltid varit ett köttätande djur.
Antagligen voro de, som skulle dela kalaset, ej heller så få.
De höga gäster, som bespisades, konungar, prinsar, grefvar, lor- der, hade hvar och en betydligt stort följe, festen varade i flere dagar, och hvarje dag ut- delades mat åt de fattiga.
Men i alla fall vill det god aptit till att äta upp en sådan massa med kött, helst det naturligtvis också fanns mycken annan mat.
Kejsar Karl den store, som också var stor- ätare och vid sina måltider ganska ofta lät servera sig tjugu olika rätter, tyckes vid fest- måltider hafva betydligt dragit in på staten, åtminstone att döma efter den förteckning af rätterna vid ett gästabud, som han i Schwä- bisch-Hall gaf år 1541.
Möjligt är det, att det var en enkel fastlagsmiddäg för några tillfäl- liga gäster, ty kötträtter förekomma ej.
Mat-, sedeln upptager följande rätt kuriösa rätter: vinbär (möjligen vindrufvor) med flott, stekta ägg och äggkakor, kokta rofvor, ärtsoppa, stock - fii.k, ris med mjölk, stekt fisk med kapris, rostade brödskifvor.
Bröd fanns ej i äldsta tider i mellersta och nordliga Europa: det var en uppfinning af gre- kerna, kom från dem till romarne och spridde sig sedan vidare.
Men endast handkvarnar funnos för mjölberedningen, ända till dess de första korsfararne af Saracenerna fingo lära konsten att betjäna sig af väderkvarnar.
Brö- det blef ej sönderskuret vid bordet.
Det hade ej heller samma form som nu, utan var tunnt — judarnes osyrade bröd — och kunde lätt brytas.
Däraf det ofta använda uttrycket: bryta brödet.
Antagligen var det ej heller likt det nu i Sverige brukliga knäckebrödet, då detta är för Sverige egendomligt.
En rund sådan kaka företrädde under flere sekler bru- ket af tallrikar — man kallade detta i Frank- rike pain tranchois = förskärarebröd.
Sedan man ätit, fördelades detta bröd bland de fattiga.
Redan på romerske historieskrifvaren Plinius ' tid betjänade sig gallierna af bryggjäst för att göra brödet lättare och smakligare.
I sjut- tonde århundradet förklarade emellertid medi- cinska fakulteten i Paris detta bruk skadligt, och en långvarig process uppstod mellan lä- kare och bagare, som dock ej förde till nå- got resultat.
Den oförsonligaste fienden här- till var en läkare vid namn Linguet; men jästen fick en lika ifrig försvarare i den eu- ropeiskt ryktbare läkaren Tissot.
(Forts.) — — U P notisboken.
En dugande kvinna.
Innehafvarinnan af pianofabriksfirman Aug.
Hoffmann, fru Nanna Hoff- rnann, som den 23 maj fylde 50 år, hade af denna anledning inbjudit firmans samtlige arbetare, omkring ett trettiotal personer, till en angenäm fest.
Under den samma tolkade fru Hoffmann i varma och hjärtliga ordalag sin erkänsla till arbetspersonalen samt öfverlämnade till sex af dem Patriotiska säll- skapets medalj för 23 — 30-årig trogen tjänst.
Ta- let besvarades icke mindre hjärtligt af äldste arbe- taren, som å personalens vägnar till fru Hoffmann, såsom minne af dagen och som ett synligt bevis på arbetarnes tillgifvenhet, till henne öfverlämnade två präktiga fruktskålar af gediget silfver.
Idun skall återkomma till den dugande kvinnans mindre vanliga lefnadsgärning.
* Bortryckt på främmande jord.
I en ål- der af 51 år afled den 23 maj i Paris fru Agnet Amalia Lampa, född Söderström, maka till konser-
IDUN 1893 vätor S.
Lampa.
Fru Lampa reste i februari till Paris med en son, som egnar sig åt musiken.
Döds- budet kom helt oväntadt.
Hon hade insjuknat i lunginflammation, hvilken sjukdom inom några da- gar lade henne på båren.
Hennes man mottog det smärtsamma dödsbudet på Gotland, där han vistas i och för entomologiska forskningar.
Änkehertiginnan Stephanie i Sverige.
Enligt hvad som med bestämdhet uppgifves, till- ämnar änkehertiginnan Stephanie af Österrike-Un- gern, kronprins Rudolfs änka, i sommar en längre turistfärd i Sverige och Norge, omfattande 6 — 7 veckor.
Till Malmö anländer änkehertiginnan med Stralsundsbåten i midten af juni och fortsätter med västkustbanan till Göteborg.
Efter ett besök vid Trollhättan fortsattes resan till Stockholm, därifrån utflykter företagas till Visby, Upsala och Dalarne.
Sedermera ställes kosan till Norrland, Trondhjem och Nordkap.
På återfärden besökas Bergen och Kristiania, hvarefter hemresan äntrades öfver Köpen- hamn.
Under färden lär änkehertiginnan komma att ledsagas af generalkonsul Philip.
Kvinnlig upptäcktsresande.
Miss Taylor vid engelska missionen i Indien, som för tio må- nader sedan bröt upp från Darjeeling i Bengalen, har anländt till Chung-King i vestra Kina efter att ha färdats tvärs igenom Thibet.
Miss Taylor åt- följdes på sin färd endast af en indisk tjänare.
Teater och musik.
Kungl.
Operan.
Till det lysande galleri af konst- närliga karaktärsbilder, som hr d ' Ändrade under sitt gästbesök framställt för oss, har han nu som en af- slutning lagt Jago, då Verdis opera » Otello » förli- den fredag uppfördes med den emimente artisten i det nämnda partiet.
Det var allra första gången han nu uppträdde i detta parti, och det var därför af alldeles särskildt intresse att konstatera, hur han redan från första återgifvandet mäktade åstadkomma ett både musikaliskt och dramatiskt genomarbetadt verk af rik skiftning och konsekvens, som föga kan anses stå efter hans föregående uppgifter, på hvilka han dock mycket längre varit i tillfälle mejsla.
På söndagen uppträdde hr d ' Ändrade inför en jublande och blomsterhyllande publik för sista gån- gen för detta gästbesök.
Äfven då gafs » Otello ».
Vi hoppas dock varmt, att stockholmspubliken så lifligt lyckats lägga i dagen sin varma beundran för den portugisiske konstnären, att han gärna och snart återvänder till våra landsändar.
Hr d ' Andrade hade önskat att visa sin välvilja mot operainstitu- tionen och med anledning häraf förklarat sig vilja afstå från sitt honorar denna afton till förmån för de välgörenhetsinrättningar, som finnas inom operan.
Aftonens inkomst delades sålunda i tre delar, hvaraf en del tillfaller operans pensionskassa, en del ka- pellets pensionskassa och en del fördelades lika mel- lan körens och balettens enskilda kassor.
Fröken Ek har vid dessa tvänne föreställningar som Desdemona gjort mycken och förtjänt framgång genom ett fint och själfullt spel och en utomordent- lig apparition.
Hr Ödmanns Otello är fortfarande en af konstnärens kraftigaste skapelser.
Sk En lärarinnas roman.
En svensk, kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) Jjock hon måste göra sin plikt.
I dess uppfyl- l t lelse låg dock en tillfredsställelse, som inga yttre omständigheter, hurudana de voro, förmådde att helt taga bort.
Prosten Thorell gjorde täta besök i Kerstins skola och åhörde lektionerna.
Det var de värsta timmar hon hade.
Han satt där stel och allvar- lig med hakan stödd mot elfenbenskryckan på käppen och lät sina ögon följa alla hennes rörel- ser.
Men han sade sällan någonting, och hade han en anmärkning att göra, kände sig Kerstin tacksam därför, att han vanligen lät den vara, till dess de kommo i enrum.
Det finns ingenting som så är ägnadt att nedsätta läraren eller lärarinnan i barnens ögon som just de myndiga anmärk- ningarna i deras närvaro.
Skall resultatet af under- visningen blifva godt, skola de blindt tro på lä- rarens utsago, vara fullt och fast öfvertygade om, att såsom läraren säger, så är det och icke på något annat sätt i världen.
TOLFTE KAPITLET.
En sak, som Kerstin hade svårt att riktigt komma på det klara med, var kroppsagan i sko- lan.
Principielt var hon motståndare till all slags handgriplig aga.
Själf visste hon icke från barn- domen, hvad stryk ville säga, och däraf hade tro- ligen hennes motvilja mot detta uppfostringsme- del kommit.
En och annan gång hade hon dock varit tvungen att använda aga på barnen.
Utvä- gen att vända sig till skolrådet fann hon förkast- lig.
Men efter hvarje bastonad hon gifvit en mot- sträfvig pojke — ty det gällde ju mest gossarne — kände hon sig ytterligt nedstämd, ja, rent af brottslig.
På den plats, Kerstin nu innehade, insåg hon emellertid, att skulle hon komina någon vardt med en del af sina lärjungar, måste aga tillgripas.
Det fanns ett och annat rötägg bland barnen, som hotade att fördärfva alla de andra.
Ett sådant var Johan Frid.
Han var soldat- son, hela femton år gammal och en rå ohyfsad sälle, trög och lat och full af gemenheter.
En dag hade han fört ett mycket rått språk i skolan.
Kerstin förehöll honom först helt vänligt hans beteende och varnade honom att fortsätta.
Men han bara hånskratrade åt henne Ännu nervös af alla sina sorger och bekymmer, blef hon slutligen ond, och hon kunde aldrig själf göra sig reda för hur det gått till — hon fick fatt i pojken och gaf honom ett duktigt kok stryk med kartkäppen — rotting hade hon icke till hands.
Barnen sutto alldeles stumma under exekutionen, och Johan blef till en början så förbluffad, att han icke ens kom sig för med att göra motstånd.
Men så kom han till sig.
Röd och flämtande stod han framför lära- rinnan, som var alldeles blek och utmattad.
Det var alldeles tyst i skolsalen.
Då gick han allde- les inpå Kerstin, hans ögon gnistrade, och han knöt handen framför hennes ansikte och hväste ilsket: » Gud lefver än, din dj — I. » Hvarpå han rusade ut.
Kerstin blef alldeles förskräckt öfver gossens hatfulla utesende och råa ord, och hon kände sig så medtagen, att hon måste afbryta lektionerna och hemsända barnen för dagen.
Samma afton kom Johans mor för att gräla, och hon gjorde det så grundligt, att Kerstin blef nä- stan sjuk.
När pojken kom hem, hade han för- stås talat om, att han fått stryk i skolan, och modern hade synat odågan och upptäckt några röda strimmor efter käppen.
Det var ju förfärligt.
Att barnen skulle bli utsatta för att blifva ihjäl- slagna!
Det fanns väl lag och rätt till, och Ker- stin skulle minsann få plikta för sitt tilltag.
Därmed tog soldathustrun sonens böcker och gick.
Gossen skulle aldrig mer få komma i sko- lan, det skulle » hon bli man för. » Det var ej slut med detta.
Fadern tog pojken med sig och gick till länsmannen.
Nu voro hvar- ken Fred eller hans son så synnerligen väl an- skrifna, hvilket hade till följd, att de af denna ordningsmaktens handhafvare afspisades ganska snäft.
«Du borde haft ett lika godt kok stryk som pojken, » sade länsmannen förargad.
» Kom inte med några dumheter. » Icke heller prosten Thorell upptog faderns klago- mål, ty han var ej själf den som tvekade att använda sitt spanska rör, när det så bar till, och efter sin senaste stränga » tillrättavisning » åt Kerstin hade han blifvit riktigt hygglig mot henne.
Men Fred gick från den ena instansen till den ändra, och hos provinsialläkaren fick han intyg på, att pojken hans hade synbara märken efter käpprapp.
Nu var han stormodig på sig, han gick omkring i socknen och skräflade vidt och bredt om, att den sakramenskade skolmamsellen skulle för tin- get.
Men — • det var ondt om pengar, en stäm- ning får man inte utan mynt, och Kerstin fick förgäfves vänta på att blifva dragen inför vällof- liga häradsrätten.
175 Johan Frid kom icke vidare i skolan, och Ker- stin var glad däråt.
Ibland, då hon var ute i socknen, kunde hon möta honom, och hon hörde då, hur han efter henne mumlade hotelser mellan sammanbitna tänder.
Men tiden gick, och hän- delsen föll henne så småningom ur minnet.
Så var det en afton på senhösten.
Kerstin hade varit bortbjuden på kalas i en bondgård i sock- nens andra ända och var nu vid elfvatiden stadd på sin ensamma hemvandring.
Hon hade vant sig att gå allena, så att rädd var hon icke nu- mera det ringaste.
Vägen gick nästan hela vägen genom skog.
Det blåste och duggregnade, och smutsigt och svårt var det att gå.
Ingen människa hade hon mött, förrän hon nalkades skolhuset.
Där mötte henne i mörkret någon, hvilken hon icke kunde känna igen.
Efter en kort stund tyckte hon, att hon hörde steg efter sig.
Hon brydde sig i början icke därom, men plötsligt var det som om någonting tvungit henne att stanna och vända sig om.
Den som följde efter henne stannade också.
Hon försökte urskilja, hvem det var, då hon i det samma hörde en röst i målbrottet, hvilken hon alltför väl kände igen.
» Jag hade svurit på, att du skulle ha betaldt för rappen du gaf mig, » hånade rösten, hvilken till- hörde ingen annan än Johan Frid, » och här har du! » Kerstin träffades af ett slag i ansiktet, som kom henne att digna sanslös till marken.
Johan aflägsnade sig springande.
Hur länge Kerstin legat sanslös på vägen, hade hon icke klart för sig, men slutligen vaknade hon åter till medvetande vid att regnet sköljde henne i ansiktet.
Hon kände en bultande smärta i huf- vudet.
Mödosamt släpade hon sig hem.
Hon tände ljus och gick till spegeln.
Min Gud, så hon såg ut!
Hela ena ögat var blått och igensvullet, näsan sprungen i blod och öfverläppen nästan krossad.
Hon badade och skötte om sina sår och gick och lade sig under stickande värk.
Dagen därpå kunde hon naturligtvis icke hålla skola.
Flickorna kommo in till henne och blefvo alldeles förskräckta öfver lärarinnans vanställda utseende, och inom en timme var det ute öfver hela socknen, att Kerstin hade blifvit öfverfallen och misshandlad.
Själf teg hon med af hvem.
Men äfven det spordes snart.
Man gissade på Frid eller hans son.
Länsmannen kom direkt nedresande till Kerstin.
» Ni måste säga, hvem våldsmannen är, » sade han.
» Vi måste hafva lugn och ordning i sock- nen. » » Men jag har ingen talan emot honom, och jag skulle så gärna vilja undvika allt obehagligt upp- seende. » » Det är omöjligt.
Våldet faller under åklagare såsom begånget på allmän landsväg.
Såg ni per- sonen? » » Nej, men jag kände igen hans röst. » » Var det Frid, far eller son? » » Det var Johan. » » Godt, och ger ni mig bara fullmakt, behöfver ni inte vidare blandas in i målet. » I fjorton dagar hade Kerstin men af det knyt- näfsslag hon fått och ännu längre lyste hennes ansikte i regnbågens färger.
Något åtal mot Johan Frid kom emellertid al- drig till stånd.
Några dagar efter våldet var han försvunnen från socknen.
Han hade begifvit sig öfver till Amerika, där han hade en farbroder bo- satt.
Kerstin var bäst nöjd med denna utgång af saken.
Hon hyste] intet agg till gossen.
Kanske var det hela ett rättvist straff för det hon agat i vredesmod?
— — Det fanns i annexförsamlingen en flicka, som alltid gick under namnet » långa Hanna ».
Hon sades ha något af zigenarblod i ådrorna.
Hennes mor, som kommit långt upp från Helsingsocknarna, hade dött, då Hanna var tre år.
Hon hade så fått styfmor, stugan blef snart full med halfsyskon, och Hanna blef snart det skabbiga fåret i den fat- tiga famitjen.
Därför blef hon också likasom för- vildad, hade aldrig gått ordentligt i skolan och ansågs såsom ej fullt normal.
Det var en vacker flicka, och gossarne i socknen sågo henne ej med oblida ögon.
Bara hon hade kunnat vara som annat folk.
När hon blef sjutton år, hade hon ännu ej läst sig fram, och därför ansåg man henne för en hedning, man gick gärna ur vägen för henne.
Då började Hanna grubbla och en dag stod hon i komministerns expeditionsrum.
Denne blef helt förvånad öfver att se henne där.
IDUN 176 Kerstin talade till dem.
De skulle icke säga på detta sätt, utan de skulle vara snälla mot den förvildade Hanna och hjälpa sin lärarinna att göra en snäll flicka af henne ock.
Därför skulle de visa henne, hur lydiga flickor se ut, tala vänligt med Hanna och aldrig nämna någonting, som kunde såra henne.
Och så stort inflytande hade Kerstin fått öfver sina elever, att de, ehuru med synbar fruktan, förklarade att de ville göra henne till viljes.
Dagen därpå kom Hanna igen och salte sig bland de andra flickorna.
Hon försökte verkligen att vara snäll.
En förebrående blick var nog för alt få det gulbleka, magra ansiktet blodrödt och komma henne att ändra en slynaktig ställning.
När Kerstin första gången skulle ha henne fram till svarta taflan, blef det en liten strid.
Hon ville ej lyda.
» Jag törs inte, » sade hon med sammanbitna tänder, » flickorna komma att skratta åt mig, där- för att jag ej kan skrifva siffror. » » Lyd du bara, Hanna, flickorna sköter jag och siffrorna skall jag hjälpa dig med, » svarade Kerstin.
När Hanna såg, att ingen ens drog på munnen åt hennes klumpiga försök med kritan, brast hon i gråt, och från den stunden var hon en helt an- nan flicka.
Hon försökte vara så vänlig som möj- ligt mot dem, deltog i lekarne under lofstunderna och försökte roa de yngre på allt sätt.
Ibland togo dessa försök dock en egendomlig form.
Än kunde hon klä ut sig på det mest anskrämliga sätt och agera spöke, så att flickorna tjutande flydde för henne, än kunde hon huka sig ned på alla fyra, löpa utefter skolplanen och skälla som en hund eller bräka som ett får.
(Forts.) » Jag vill läsa mig fram som de andra töserna, » sade hon.
» Kära Hanna, det skall du gärna få, men jag kan inte ta emot dig genast.
Du måste först gå något i skola. » » Jag har försökt, men de vilja inte ta emot mig.
De säga, att jag är tokig, men jag är det inte. » » Nå, jag ser ingen annan råd, än att du får gå till fröken Sangvin; hon är myckel snäll och vänlig. » Däraf kom det sig, att en morgon, just som Kerstin börjat lektionerna, långa Hanna trädde inom dörren.
Hon stannade skygg och såg sig omkring med sina djupt liggande irrande ögon.
Kerstin hade flere gånger sett Hanna, men al- drig talat vid henne.
Hon hade hört, att flickan skulle vara mindre vetande.
Hon gick nu vänligt fram till henne och frågade hvad hon ville.
» Gå i skola, » fick hon till svar.
» Min flicka, det går nog inte an hos mig; du hör inte, till församlingen och jag har flere barn än jag kan sköta. » Långa Hanna gick.
Men under lofstunden kom hon tillbaka.
» Tag mig i skolan, mamsell, » bad hon.
» Jag vill läsa mig fram som de andra flickorna, och pastorn sade, att jag skulle gå hit.
Mamsell skall inte tro, att jag är tokig, det ljuger man bara på mig &gt; Kerstin tyckte synd om henne, hade ej hjärta att neka hennes bön, och nästa lektion satt alltså långa Hanna på skolbänken.
Då de andra flickorna fingo se henne, började de gråta och påstodo.
att de vågade inte gå i sko- lan tillsammans med henne.
De hade hört, att hon brukade svepa om sig ett hvitt lakan och springa efter barn med knif i handen för att mörda dem.
Det flammade i Hannas ögon, när hon hörde det.
» Det är inte sannt, » skrek hon, » de ljuga det också, alla ljuga på mig. » Därpå rusade hon ut.
» Tag henne inte, tag henne inte, fröken! » bådo flickorna.
» Får hon bannor, sticker hon ihjäl fröken. » Logogryf.
Bland tappra män är jag nog en — om så jag själf får säga.
En stridens man, rätt god minsann i farans stund att äga.
Att mot mot min hus och hem och lif och lem fienden försvara, grym tyrann, som sköna kan, uppgift stads må vara.
Härnedan er jag småord ger af mina runor elfva; af dem jag fått bäd ' smått och godt, som ni må tyda själfva.
Från strand till strand ett band ibland.
I flickans hår en prydnad.
Hvad alla små behöfva få, som visa brist på lydnad.
Hvem var, som gaf på okändt haf en riktig kurs åt skutan?
Hvad ormen har till sitt försvar.
Hvad ingen växt är utan.
För mången sven hans hjärtevän.
Hvad ingen klär att vara.
Föräldrars tröst.
Och bäckens röst.
För fiskarna en fara.
Hvad den ju är, som skyr besvär.
Hvad pilten blir omsider.
Hvad kan helt visst en humorist.
Ett värn i forna tider.
Ett paradis på salt och vis på öknens vida slätter.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Fortsättning på redovisningen för influtna medel till Iduns skollofskoloni: Transport från n:r 20: kr.
412: 60; Thore och Erik 1: —; Celia 1: —; Anna B — n 5: —; Nils Vid vattendrag ett buskeslag.
Hvad &gt;-jöar8 gudom heter.
Ett instrument, af läkarn kändt.
En naitens sköna gåtva, Hvad » hon » och » han » så ömt hvarann ' för hela lifvet lofva.
För mången man en sträng tyrann, en fiende förfärlig.
En arfvejord.
Och på vårt bord en krydda, oumbärlig.
En bård metall.
Ett farligt fall.
Ett verk af män ' skohanden, som höjer opp mot skyn Bin topp.
En dykare vid stranden.
Ett skogens djur.
En hälsokur.
Ett alla flickors nöje.
Vid städer tre — hvad heta de — i Sverige nu vi dröje.
P.
L.
Tag bokstäfverna i de lodräta rader- na i ofvanstående figur och ordna dem i de tre vågräta raderna på sådant sätt att hvardera gifyer benämningen på en större landsträcka.
C. Richard.
Aritmogryf.
Dig Kalle kan jag af kärlek gifva ej en » mitt första » — du det förstår!
— I den » mitt andra » du ej får blifva att jag med dig uti brudstol går.
» Mitt tredje » dricker du ntan måtta Då af bröt Kalle: » Nej stopp nu, Lotta!
» Mitt hela » du dricker med samma smak; om än förädladt det är samma sak I » — o N. II.
» Mitt första » gör du, när du står uti » mitt andra » eller går.
» Mitt hela » ren och ny och klar rätt mångens ofärd vållat har.
Roma.
45 Drottninggatan 45, 1 ocb 2 tr. S V E D R L N Ö A L A Ö A A D N L D G N T N R 8 3 4 5 6 2 il 2 6 4 2 Q R E N N A 3 4 5 1 8 9 U S E D O M i 2 9 9 S A H A R A 10 T I 8 T E L N A R K I R O S S A 5 12 13 14 6 8 6 6 5 1 2 6 15 A 7 8 16 2 8 6 F 8 3 17 5 3 4 9 18 3 3 19 20 10 6 8 21 2 Geografiska elegant.
1) Kvinnlig släkting, 2) stad i Por- tugal, 3) mansnaran, 4) land i Asien, 5) mansnamn, 6) hudåkomma, 7) mö- bel, 8) mineral, 9) järnvägsstation, 10) soldat.
Begynnelsebokstäfverna bilda ett namn som bör vara oss alla kärt.
1 " U R 1 G R A T Z G R A N A D A R A JV K R I K A M E R K A M A I N E O K Ur gåta.
G a r d i n e r m. och m.
Fullständig TapetserareverkstSder.
— A E 1, 2, 3, 4 = stad i Palästina, 2, 3, 4, 5 = flicknamn, 5, 6, 7 = gammalt mått, 7, 8, 9 = fiskredskap, 8, 9, 10 = verb, 9, 10, 11 = konkret substantiv, 11, 12 = konkret substantiv.
j samt E g n a Snickare- diamantgåtan: T " 9 utställning och försäljning af alla slags moderna M ö b l e r, ibland S m y r n a - M a t t o r och Tändsticksuppgifterna.
I: T r e stickor läg- gas i triangel på bordet och de tre öfriga ställas pä denna triangels spetsar och resas m o t hvarandra.
I I: 4:an lägges tvärs öfver l:an, 6:an öfver 9:an, 8:an öfver 3:an, 7:an öfver 10:an och 2:an öfver 5:an.
1 Talvi.
Stor Logogryfen: F y r b å k; yr, får, bär, fyr, byrå, kry, byk, bry, by, bråk, fyrk, är, få, kår, P.
B. Bokstafsgåta.
A Lösningar.
Ifyllningsgåta: i. Carl Johansons Möblerings-Affär, Innehållsforteekning.
Florence Nightingale; af Gustaf von Bergen.
(Med por- trätt.)
— P i Capri; poem af Daniel Fallström.
— Telefonför- hållanden; några sidor ur våra arbetande systrars lif.
— I skuggan; berättelse af Ernst Lundquist.
(Forts. o.
slut.)
— Bevingade vänner.
I I: O m sällskapspapegojan; för Idun af L.
E. Björkman.
— O m tvättmaskiner och vänner i viken m. m.
Af Mathilda Langlet.
— Kökshistoriska notiser.
— U r notis- boken — Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
SAS) Cnarader.
I rök och dam jag bryter fram, där han ses vildsint rasa.
Jag släcker ut hans lif till slut, som vållar skräck och fasa.
och Barbro, Sundsvall, 2: —; Lizzio och Dagmar 2: —; T.
E.
A.
K., Malmö, 4: —; Fem syskon, Östersund, 5: —; T.
G., Grenna, 5- —; Barnavännen i Sundsvall 4: —; May 1: —; Lilla Axel 1: —; Lydia, Fanny och Anna 5: —; Georg, Stockholm, 2: —; Kusiner K — la 3: —; A. T — m, Stockholm, 10: —; Fru Josefine J. och Ellen S., Göteborg, 5: —; Thecla T., Helsingborg, 2: —; Lillanna 1: —; Anonym 1: 10; Prenumerant —: 50; Molie 5: —; Z.
I., Stockholms poststämpel, 25; —; E.
W.
5: —; Elvira, Fauslina, Norrköping, 5: —; T., Westerås poststämpel, 5: —; Landtfolk 2: —; E. och f. S., Halmstad, 2: —; Veris 1: 50; Ella och Bibi 1: —; Maria och Brita, Laxviken, 4: —; I.
L.
2: —; In- grid, Märta och Gösta 3: —; Bertil, Gunnar och Elsa i Fritsla 2: 50; G. v. H., Örebro, 5: —; R. Bursie, Grästorp, 5: —; Emmy Ewert, Sandviken, 3: —; E.
G.
1: —; T. Ahlgren, Hällnäs, 5: —; Fem lyckliga syskon i T — å 5: —; Mila 1: 50; Lisa 2: —; Ulrika Andersson 1: —; Maja P.
N.
—: 50; Lille Gösta, Strengnäs, 3: —; Java, Hildur och Eva, Hafverö, 5: —; Maria S. 5: —; W.
1: —; Tvååring, Domnarfvet, 2: —; Familjen S — g, Luleå 10: —; Signe, Bertha, Nils och Sixten, Östersund 4: —; » Einars minne », Falun, 10: —; Axel och Curt, Sthlm, 10: —; Carl och Tore 2: —; M. och S.
Hm 1: 50; O, E., J. och G., Wret —, 1: 50; » Ko- lonivänner » i Bjuf 2: —; Lille Erik, Malmö, 1: —; Från tre syskon, Stockholm, 6: —; Hugo och Erik, Luleå, 2: —; Till erinran om den 27 maj 93 från G. och F. 20: —.
Summa 651: 20. r — t Bidrag mottagas med tacksamhet.
1893 Räkneuppgiften.
S v a r: 7.
T y första gån- gen sålde hon 3 / « + / 2 = i, hön hade då 3 höns kvar.
A n d r a gången sålde hon = 2, hon hade då 1 höna kvar.
Tredje gån- gen sålde hon Vl+Va™li och någon hade så- ledes ej behöft delas.
l 1 IV2+V2 Bokstafsgutan: Ryssland, Kasan, Praga.
® S ä n g a r och S ä n g k l ä d e r, M ö b e l t y g e r, M a t t o r, där- eller delvis möblering ocb dekorering af våningar verkställas Reel behandling.
— Billiga priser.
Btilriktigt
