# ID: svediakorp-per916
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,853
# sentences: 630
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockliolm, N:r 20 (283) Prenumerationspris Iduns Fredagen den 19 maj 1893. pr l d u n m e d Modetidning och kolorerade planscher l d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
ldun ensam Byrå: år: kr.
9 » 7 » 5 Redaktör och K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
50 tr P r e n u m e r a t i o n s k e r &amp; a l l a post- anstalter i riket.
FRITHIOF Fru Julia Håkansou tog i Stockholm sina första steg på tiljan, men då dessa första försök voro undangjorda, fick hon sitt verksamhetsfält på andra orter.
Stock- holmarne fingo återse hen- ne, endast då Lindberg- ska sällskapet ett par gånger för flere år sedan hälsade på i hufvudsta- den, men sina prestatio- ner från den tiden har fru Håkanson ställt i skuggan genom sina sce- niska skapelser från de allra sista åren.
Nu gör hon en fransk visit i Stockholm och har där- vid med lika lysande Eom berättigad framgång uppträdt i ett enda styc- ke, i » Kung Midas », i den roll, där vår teater- publik har fru Betty Hennings i godt minne.
Det vore för mycket sagdt, om man påstode, att fru Håkanson öfver- glänste fru Hennings, men Utgifningstid: hvarje Aktiebolag 6:te årg.
helgfri fredag.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Lösnummenpris I 5 öre Allm.
Telef.
61 47.
(lösn:r endast för kompletteringar) Julia |en dramatiska kon- stens vänner ibland stockholmarne ha i dessa dagar haft tillfälle att återse en konstnärin- na, som med allt skäl räknas som den främsta inom sin konstart, vårt land för närvarande äger, men som är relativt föga känd af hufvudstadens publik.
utgifvare: HELLBERG.
Tryckeri Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r c i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p a b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Håkanson.
väl kan hennes framställ- ning sättas jämsides med den danska konstnärin- nans.
Fru Håkanson hör ej till de skådespelerskor, som växt upp mellan kulisserna, som allt ifrån sin ungdom andats in teaterluften.
Teatern ha- de visserligen varit före- målet för hennes håg och längtan, men aldrig hade det varit på allvar ifrågasatt, att hon skulle egna sig åt scenen, hvar- ken då hon var ung flic- ka och hette Julia Steni- us eller sedan hon blifvit gift med dåvarande opera- sångaren Hjalmar Hå- kanson.
Men när den brinnande lusten ej län- gre lät sig kufvas, då det afgörande beslutet fattades, då var fru Hå- kanson intet opröfvadt barn, som lockades af scenens glitterguld, då leddes hon ej blott af instinkten, af de goda anlagen, som så många debutanter, utan af ett vaket och utbildadt för- stånd, en pröfvad, med- veten intelligens.
Det var ej blott en ny ung dam, som med henne gjorde sitt inträde på scenen, där så många
IDUN 154 Uppfostran är icke det, s o m ö f v e r h o p a r en k v i n n a med t a l a n g e r, u t a n det s o m bidrager till att bilda en fast och regelbunden k a r a k t ä r.
Hannah unga damer gjort sin entré och sin sortie, utan det var en ny personlighet, som trädde in i vår sceniska konst.
Då fru Håkanson i oktober 1886 debute- rade på dramatiska teatern i Noras roll i » Ett dockhem », hade hon aldrig förut stått på scenen, ej ens på en sällskapsteaters scen.
Debuten motsågs utan någon egentlig spän- ning eller nyfikenhet från puklikens sida.
Fru Hwasser hade förut spelat Nora på dra- matiska teatern, kanske väntade man sig en kopia af fru Hwasser.
Man visste naturligt- vis lika litet, att debutanten aldrig sett fru Hwasser i denna roll, som man öfver hufvud taget visste något om denna debutants möj- ligheter.
Så mycket mera öfverraskad blef man öfver det karaktärsfulla och energiska, som låg i hennes uppträdande.
Det fanns intet vacklande i anläggningen och genomförandet af Nora-typen, sådan hon uppfattat den, intet af nybörjarens osäkerhet, där funnos tvärtom själfständighet, lust och mod att våga och vilja att bygga på egen naturell.
Där funnos med ett ord de rätta utgångspunkterna för en modern konstskapelse.
Det var det energiska greppet, den följd- riktigt genomförda teckningen, som gaf debu- tantens första arbete ett så ovanligt intresse.
Fru Håkansons Nora skilde sig från fru Hwassers och äfven från fru Hennings ' just därigenom att hon, i stället för att framhålla förvandlingen af barnet Nora till den själf- medvetna kvinnan, som går ut i lifvet för att söka sig själf, lade an på att framhålla och förklara utvecklingen hos Nora.
Från första början betonade fru Håkanson, att Nora var en karaktär, fastän förkelad och bort plottrad, en kvinna med vilja och möjlighe- ter för något helt annat än det lif, hon dit- intills fört.
Åskådaren blef ej så särdeles förvånad öfver omslaget i tredje akten, då Nora utbyter maskeraddräkten mot arbets- kläderna — man har kunnat vänta något dylikt af henne.
Och man förvånades ej heller öfver hennes oförmåga att se förhål- landet från mer än en synpunkt — bortkle- mad och själfkär, som hon blifvit, måste hon bli ensidig, envis, oförmögen att taga skäl.
Denna Nora växte ej så i ögonen fallande som fru Hwassers och fru Hennings ' typ, men hon blef kanske mera lätt att förstå.
En egenskap hos debutanten, som man med nöje konstaterade, var frånvaron af allt hvad traditionella tonfall och rörelser heter.
Det var en fullt modern, personlig framställ- ningskonst, som med henne trädde fram på teaterns tiljor.
Hennes första debutroll följdes under vin- ters lopp af ytterligare två: Antoinette i » Klädeshandlaren och hans måg » och fröken Svendsen i Kiellands » Tre par ».
Ingendera prestationen gick upp mot Nora, men det var likväl uppenbart, att här fanns en allt annat än vanlig begåfning att taga vara på.
Att teaterns dåvarande chef, direktör Willman, uppskattade den, visade han genom att till- dela fru Håkanson titelrollen i Dumas ' skå- despel » Francillon », som såväl fru Hartman som fru Fahlman voro angelägna att få sig anförtrodd.
Fru Håkanson reste ögonblick- ligen till Paris för att se madame Bartet ut- föra akten på Theatre francais.
Hon kom igen och började repetera.
.
.
Men det blef en varm och tidig vår, publiken föredrog Djur- gården framför teatersalongerna i staden, och » Francillon » blef uppskjuten till hösten.
Då hade fru Håkanson tagit engagement i Hel- singfors, och när » Francillon » kom upp på dramatiska teatern, var det fröken Zetterberg, som innehade titelrollen.
Fru Håkanson ut- förde den först ett par år senare i Göteborg.
Sedan har fru Håkanson en gång under hr Fredriksons direktörskap varit erbjuden anställning vid dramatiska teatern.
Men hon föredrog då den ställning, hon vunnit som primadonna vid August Lindbergs trupp, där hon hade rikt tillfälle att försöka sig inom olika områden, att söka vinna det största möjliga resultat af sin begåfning och sitt arbete.
På svenska teatern i Helsingfors debute- rade fru Håkanson som Rebecka i » Ros- mersholm » mot August Lindberg i Rosmers roll och fick betyg på ett » ursprungligt och gediget » uppträdande.
Hon gaf sedan Flo- rizel i Edvard Brändes ' » Ett besök » och » tog publiken med storm », men lyckades däremot ej afvinna Kristina i Strindbergs » Mäster Olof » något synnerligt intresse.
Så sade hon den finska publiken farväl i Artur Fitgers » Hexan » och löste denna maktpåliggande uppgift — enligt hvad Finsk tidskrift yttrade — • » med genialisk skicklighet och framför allt med en hänförelse och en kraft, som man ej skulle trott henne äga, efter de många roller i dämpad färgton hon hittills gifvit. » Från Helsingfors teater öfvergick hon på hösten 1888 till Lindbergska sällskapet.
Det var en snabb karrier, hon gjort.
Ännu knap- past annat än nybörjare inom konsten hade hon fått den ena primadonna-rollen efter den andra.
Det skall energi till för att bära upp en sådan rad af maktpåliggande upp- gifter — men de stora uppgifterna tyckas aldrig ha tyngt fru Håkanson, hon synes vara en sådan natur, som utvecklas just under medvetandet om att här finnas svårigheter att öfvervinna.
Det är säkert ingen tillfällighet, att hon allt ifrån sin första roll visat en så afgjord böjelse för att betona styrkan, karak- tären hos de personer, hon hade att fram- ställa.
Att det var mera kraft än känlsa i hennes prestationer, var ett omdöme, som hon ofta nog fick höra, att hon spelade korrekt och förståndigt, med god uppfattning och mycken intelligens, men kallt, reserveradt utan denna intensitet i känslan, som ger diktens skapelser lif, sjudande, eldande lif.
Hennes repertoar förblef både rik och om- vexlande.
Inom det stora dramat spelade hon drottningen i » Hamlet », Hermione i » En vintersaga », Dolores i » Allt för fosterlandet », Beatrice i » Mycket väsen för ingenting », de Ibsenska typerna Hjördis i » Kämparne på Helgeland », fru Alfving i » Gengångare », Svan- hild i » Kärlekens komedi » och Hedda Gabler — ett galleri, som hon nu i vår ökat med Hilde Vangel i » Byggmästar Solness ».
Sväva i Björnsons » En handske », Anna i Drach- manns » Strandbybor » och Anna Hjelm i Gunnar Heibergs » Kung Midas » tillhöra äfven liksom den förut nämnda Florizel hennes skandinaviska roller.
I den moderna kontinentala komedien har More.
hon uppträdt som Lenore i » Ä r a » och Sofie i » Chamilhac », Claire i » Herr Derblays giftermål », Madelaine i Alphonse Daudets » Ett hinder » — aldrig uppförd i Stockholm — och framför allt som E n m a Scarli i » Stu- len lycka » och som » Froufrou ».
De två sistnämnda rollerna falla inom de senaste åren.
Dessa sista år ha medfört ett märkligt upp- sving af fru Håkansons talang.
Det man förr saknade hos henne, värmen, glöden, förmågan att intensivt häugifva sig åt sin upp- gift, att släppa lös känslan och att rycka åskådarne med sig — detta hade hon nu vunnit, på samma gång som hennes spelsätt hade kvar den nobless, den finhet, den klar- het och den osökta naturlighet, som alltid utmärkt detsamma.
Det reserverade i hennes framställningssätt var borta, hennes palett hade fått nya, friska, starka, fullödiga färger, det var ej längre mellantonerna som dominerade.
Nu blef hon ej blott den intelligenta, utan också den själ- fulla konstnärinnan, de stora känslornas och de starka lidelsernas tolkare, Froufrous, Emma Scarlis, Hedda Gablers representant.
Hennes temperament hänvisade henne allt från hennes första steg på scenen till de moderna uppgifterna.
Hennes mål är det samma som vår samtids främsta skådespela- res: att bidraga till att konstnärligt förklara den nu lefvande människan, sådan den mo- derna kulturen bildat henne.
Jag är säker om, att den klassiska diktningens stora, hel- stöpta kvinnogestalter ej kunna intressera henne på samma sätt som en modern uppgift.
Det splittrade, nervösa, de skarpa motsättningarna hos många af nutidsdramats typiska person- ligheter ha framför allt varit föremålet för hennes studier.
Det är just genom sin tolk- ning af dylika uppgifter hon har samma be- tydelse för den svenska sceniska konsten som fru Hennings för den danska och signora Duse för den allmänt europeiska skådespelar- konsten.
Under de senaste åren — under hvilka fru Håkanson ock gjort en ny studieresa till Paris, Tyskland och Italien — har hon gjort afgjord och stor lycka äfven i Kri- stiania och i Bergen.
Denna vinter har hon varit anställd i Helsingfors.
Förutom en del af sina gamla roller kreerade hon då så- väl Hilde Vangel som hufvudrollen i Suder- manns » Hemmet » och titelrollen i » Sylvi », ett familjedrama af den finska författarinnan Minna Canth, som begagnat ett kort förut begånget upprörande brott i en finsk småstad som grund för sitt arbete.
Fru Håkanson skall enligt finska pressens uttalanden ha gjort en mästerlig karaktärsteckning af Sylv, den barnsligt uppsluppna unga frun, som genom att lära känna och älska en annan man än den, hon skänkt sin hand åt, blir förvandlad till en hänsynslöst passionerad kvinna, som slutligen drifves till att förgifta sin make.
Som Hilde Vangel hade framställarinnan — enligt Finsk tidskrift — » främst lagt an på att göra sin roll rätt åskådlig för ett för- ståndsmessigt betraktande, och hennes Hilde blef en käck och företagsam flicka från fjäl- len med något excentriska tilltag och yrkan- den, hvilka hon lätt och lekande framställde;
I DU N 1893 155 för sin byggmästare. » Det mystiska, det Min moder, hvi fattar du ej mina händer?
oemotståndligt, magnetiskt lockande hos rof- Vill icke du gå genom riken och länder•?
fågeln Hilde skall däremot ej rätt ha gjort Jag känner på pannan din svalkande kyss.
sig gällande i fru Håkansons tolkning.
Hon Du talar.
Med häftande hjärta jag lyss.
hade tagit uppgiften realistiskt och samlade sin kraft på att göra den klar och begriplig » Nej, så icke svärma, ej trotsa ditt öde!
— något som väl tillhör det snart sagdt omöj- När timmen är slagen, du finns bland de liga, så konstruerad eller så drömd, som döde, Solness ' prinsessa är.
och lösning af lifsgåian då skall du få För stockholmspubliken har hon nu — på — men nu skall du modig i lifskampen stå.
genomresa till Bergen, där hon skall gästa under nästa månad — visat ett mästerligt prof på vunnet konstnärsskap.
Hennes Anna Det vapen är starkast, som envist du smider, Hjelm i » Kung Midas » var gedigen och främst när svårt under smärtornas gissel du lider.
af allt personlig scenisk konst.
Uppfattningen Hvad konst är att svinga med glädje det svärd, af rollen skilde sig i mångt och mycket från fru Hennings ' tolkning af samma uppgift — som hamrats, dig utan, på medgångens hård!?
den var lika energisk som karaktärsteckningen var blodfull och konsekvent, och de våld- Ej undan dig göm, men på valplatsen stanna, samma slutscenerna gåfvos på ett så impo- för lifssorgen blotta i seger din panna!
nerande sätt, att de lyfte framställningen till Vinn skönhet, vinn kraft på den mark, där den stora konstens nivå, högt öfver den hvar- du står, dagskonst, vi äro vana att se på Stockholms och spira skall ännu en ljusnande vår! » — scener.
Frågar man fru Håkanson, för hvilken af sina roller hon själf intresserat sig mest, nämner hon först denna roll i » Kung Midas » — som också tillhör de svåraste uppgifter, som kunna föreläggas en skådespelerska — och sedan Martha i Sudermanns » Hemmet ».
Flo- rizel tillhör ock de roller, hon gärna åter för- djupar sig uti.
Bland de klassiska kvinno- typerna är det i första rummet Hermione, hon hälst tänker tillbaka på.
Men nog har hon vuxit — vuxit betydligt, sedan Hermione och äfven Florizel betecknade höjdpunkten af hennes konst.
Och hou skall säkert ännu gå långt.
Det är j u endast sju år, sedan hon började att vara till som konst- närinna, men det har varit sju gifvande år, rika på framgångar och på utveckling, men också på arbete, oaflåtligt och outtröttligt ar- bete.
* * Fru Håkansons porträtt i dagens nummer visar henne i Emma Scarlis roll i Giacosas » Stulen lycka ».
Georg Nordensvan.
(lag griper din hand, o min älskade moder, iflr vi vandra tillsamman till Herkules stöder, till jordiska ländernas yttersta gräns, där fläkt ifrån evighetsvärldarne känns.
Du är såsom jag uppå lifoet besviken: kom, låtom oss gå genom vålden och riken, så långt, att vi längre ej höra det larm., som kväfcer all frid uti mänskornas barm.
Där borta vid ländernas slut är det stilla, där hörs ingen suckan, där rår ingen villa, där smyger sig in i vårt sargade bröst det heliga alltets gudomliga tröst.
Där och där och andas vi ut våra tunga bekymmer, grubblande längtan vårt öga ej skymmer, höra vi himmelska körernas ljud blotta vår panna för klarhetens Gud.
* * * O, nu jag förstår dig, min älskade moder: hvarhelst vi det vilja, stå Herkules stöder, och lifsglädjens spira drar ländernas gräns, där fläkt ifrån evighetsvärldarne känns.
Fredrik Nycander.
Äkta män och hushållspengar.
En gammal flickas funderingar i en huslig fråga.
ör några icke så få tiotal år sedan fanns i Stockholm en tjänstemannafamilj, som hade namn om sig att vara ganska förmögen.
Hemmet var gästfritt, och där gick rikligt och rundt till.
Det oaktadt lämnade mannen, hvilken älskade att öka sitt kapital, mycket knappa hushållspenningar åt sin hustru, ja, så knappa, att de ej stodo i något slags öf- verensstämmelse till utgifterna, därvid stän- digt prisande sin dugliga maka för hennes talang att få dem att räcka så förträffligt.
Denna fann i sin tur mannens beröm högst angenämt, synnerligast då hon därmed jäm- förde det missnöje, han i början af deras äktenskap visat henne tidt och ofta, då hon begärde penningar af honom, och hon lät sig däraf förleda att längre och längre vika af in på en väg, som hon i hemlighet beträdt.
Det, var, som man lätt kan förstå, ej genom ärligt, spel, hon nådde sitt mål att spara sig själf obehaget af mannens lexor om att hushålla och i stället förskaffa sig hans beröm och välbehag.
På skuldsättningens väg lyckades hon under loppet af flere år narra honom.
Med den mest slipade försla- genhet höll hon borta från honom alla for- dringsägare; med nervös ifver skyndade hon att själf taga emot dem, då de kommo till hemmet för att inkassera sina fordringar; ja, det gick till sist så långt, att hon ej vågade låta någon annan öppna tamburdörren, då det ringde.
Det var som Nora i Dockhem- met.
Huru det så lång tid kunde gå, är en gåta; faktiskt är det emellertid, att det gick.
En vacker dag inträffade likväl den ound- vikliga krachen.
I ett slag fick mannen hela situationen klar för sig; han var nog rätt- rådig att sälja sin egendom, betala skulderna, uppgående till många tusental, resa efter den felande kvinnan, som rymt från hans hus, förlåta henne och åter hemföra henne.
Icke utan en viss rysning och med ett barnsligt anathema öfver en så samvetslös hustru hörde jag för många, många år sedan denna historia.
Som lärarinna i åtskilliga hem har jag med åren, af hvad jag sett och hört, lärt mig att bedöma henne mil- dare.
Trots tidens kraf på likställighet makarne emellan, är det ännu den dag som i dag är så stäldt hos oss, att mannen är hustruns förmyndare: en kvarlefva från tider, då kvin- nans underlägsna bildning och uppfostran utgjorde hinder, för att hon skulle kunna in- taga en jämlikes plats vid makens sida eller på egen hand förstå att handla klokt och förståndigt; ja, måhända kan detta förmyn- derskaps anor ledas ända upp till hedenhös, då hustrun var — trälinna.
Dess sociala rätt att vara eller icke vara må emellertid på annat håll afhandlas; att det i den h var- dagliga sanilefnaden ej sällan gifver anledning till misshällighet är ett faktum, som jag sett många prof på och skulle vilja säga några ord om.
» Som bekant blifva vid giftermålet, om ej äktenskapsförord finnes, flickans penningar hennes makes egendom, öfver hvilken han förfogar efter godtfinnande, och hon måste sedan bedja honom om hvart öre af dessa hennes egua medel.
D å hon nu ej äger rätt att råda öfver det hon själf infört i boet, huru mycket mindre kan hon då äga någon rätt till det han äger, ärfver eller förvärfvar.
Ehuru det heter, att allt är gemensamt, måste hon, för att häraf få något med, ofta föröd- mjuka sig öfver höfvan, alltid taga mot pen- ningarna som gåfva.
Sålunda intagande sna- rare barnets ställning än den, som borde till- komma henne, kan hon likvisst i en del äktenskap låta sig nöja därmed, d. v. s. i dem, där den äkta mannen rätt förstår, hvad hon för egen eller hushållets räkning behöf- ver, och villigt och vänligt lämnar detta.
Hon slipper omtanken om och besväret med kapitalets förvaltning eller det mödosamma förvärfvet, och trots det att hon ej får känna sig som ägarinna, blir det ändock på visst sätt partie egale.
Men detta jämförelsevis goda förhållande råder ej öfverallt.
För att nu ej tala om alla de förmögenheter, som godtrogna flickor få bortkastade för sig af slösande män, hvar- om skulle kunna sägas upprörande saker, men hvilket skulle leda från ämnet, finnes det, enligt den erfarenhet jag gjort, en stor procent äkta män, hvilka göra det odrägligt surt och svårt för sina hustrur att få ut några penningar, ja, till och med det nöd- vändigaste af allt — hushållspenningarna.
Det är nog mycket riktigt och bra, att frun skall hushålla — • en obestridlig sanning för visst!
— men å andra sidan bör det väl vara hennes rätt att ulan obehag i förskott och på en gång få de penningar, som man har anspråk på att hon så skickligt och sparsamt skall handhafva.
Men jag har sett husliga stormar för en femma till husets her- res egen fintvätt, hört henne få uppbära stick- ord för en tjugufemöring till vispar eller såpa, sett henne med tårade ögon och oförrättadt ärende lämna sin mans arbetsrum för att om en stund åter smyga in dit med rädda steg och våga försöket att tigga om någon summa till mat; jag har hört förståndiga, hushålls- aktiga kvinnor få hålla till godo med i för- myndarton hållna förmaningar att vara rädda om penningarna, hårda, sårande ord som:
156 IDUN 1893 » jag tager hellre en stämning, än jag hör ditt kält, » och till sist sett de lumpna slan- tarna i vredesmod slängas åt hustrun — ja, man blir vittne till mycket, när man un- der ett par årtionden vistas i andras hem.
Hvad jag, som i mitt stilla sinne mången gång knotat öfver min ensamma lott i värl- den, vid tillfällen sådana som de nu nämnda prisade min lyckliga stjärna att ej vara bun- den i slika bojor, nesliga som de förefallit mig.
Nej, tacka vet jag frihet och oberoende!
Så mycket är det ej en lärarinna kan för- tjäna, men det hon förtjänar är hennes eget; och vi ensamma flickor hafva åtminstone det företrädet framför de gifta, att Hvarför vägren I ej att mottaga hushålls- penningar, om de lämnas som ett slags nåde- gåfva eller åtföljas af förmaningar och klago- visor?
Nej, låten herrarne få se, huru pass trefligt det blir att vara utan mat, utan lyse, utan ren tvätt m. m. m. m.
Lika orimligt som det vore, att edra män skulle som ynnestbevis af er begära, att I stoppaden deras strumpor och lagaden deras mat, lika orimligt är det, att I skolen som ynnestbevis begära de penningar, som de gemensamma behofven kräfva.
Skyldigheter mot skyldig- heter!
Ångan till hushållsmaskineriet få de ej förhålla; utan den måste det afstanna, om än kuggarne äro aldrig så dugliga.
ert anspråkslösa program uppställa följande: en månatlig summa till hushållet, på förhand öfverenskommen och ej för knappt tilltagen, hvilken lämnas i förskott utan obehag och ej behöfver tiggas fram i bråkdelar.
Till klädpenningar och nålpenningar skulle jag vilja återkomma en annan gång.
» ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå. » Men vi kvinnor äro i allmänhet — här i Sverige åtminstone — konservativa, och det där smakar allt för starkt af opposition, upproriskhet och strejk, tycker nog mången.
Nej, då är det bättre, resonnerar man, att låta det gå i den gamla trallen; » bäst att taga skeden i vackra handen »; » den som är slagen till slant, blir aldrig riks- daler ».
Låt mig till svar berätta en liten historia.
Det var en gång en snäll och vis fru, hvil- ken — det må tilläggas — äfven ägde en god man.
Men som han var en stor bok- vurm och nedlade mycket penningar på sitt bibliotek, hände det ej sällan, att hustrun fick sitta emellan härpå.
T y bokvurmar äro merendels personer, hvilka sväfva i högre rymder och ej hafva någon rätt uppfattning af hvad ett hushåll kräfver.
Hjärtligt till- gifven som hon var honom, önskade hon intet högre än att lefva i frid och sämja med sin herre och man och funderade fram och tillbaka, huru hon skulle kunna göra begrip- ligt för honom att för att lefva fordras mat och för mat fordras penningar.
Slutligen hittade hon på råd.
D å den lärde en vacker dag .kom hem, hungrig och trött och icke alls begifven på andlig föda, fick han till sin häpnad se middagsbordet dukadt med — böcker.
Böcker i pergament, i maroquin, i hel- och halfranska band, riktiga rariteter för en kännare, men icke dess mindre » stenar för bröd » vid detta tillfälle!
Han gjorde stora ögon, men förstod » andemeningen », och saken slöts i godo och till fromma för fram- tiden.
vill Kamraten, illustrerad tidning för Sveriges tingdom, utgiften af Frithiof Hellberg, af all ifver sträfva Om det nu varit i obemedlade familjer sådant förefallit, som jag nyss anförde exem- pel på, skulle ju därför kunna förebäras den om än klena ursäkten, att » där inga pengar finns, kan inga pengar fås ».
Att familjefä- der, hvilka ej veta hvarifrån de skola » taga bröd i öknen », blifva obilliga mot sina hust- rur och af dem fordra det underverk, de själfva ej mäkta, ligger nästan i aakens natur och måste hänföras till mänsklig svaghet.
Men ingalunda.
Det har varit i hem, där välstånd rådt, där goda inkomster funnits, och där följaktligen ett sådant tillvägagående som det nämnda ej kunnat rättfärdigas.
Skapelsens herrar, hvilka ju i vishet och kunskap anse sig stå ett godt stycke framom det svagare könet, måtte emellertid med några lysande undantag härutinnan vara mäkta oförståndiga — ty att de handla af snålhet och girighet och älska penningen högre än hustrun, får man väl endast sällan antaga.
De måtte ej sätta sig in i hustruns förhål- landen, ej fatta huru de utsätta henne — mellanhanden mellan dem och handlande, tjänare m. fl.
— för svårigheter och obehag, som måste förbittra hennes sinne; att när hon inför de underordnade är angelägen, att mannen skall framstå i det bästa ljus, hon själf i stället blir kallad » snål »; att det är kränkande för en samvetsgrann kvinna att på ett område, där hon måste förstå bättre, höra ideligen upprepas » du får lof att hus- hålla! »; slutligen måtte de ej fatta, att det ligger i deras eget intresse att hafva en ' viss ordning i detta som i allt annat samt att ej taga till för knappt — endast därigenom få de själfva lugn för «kält - och den trefnad de eftertrakta i sitt hem.
När man sett herrarnes merendels stora fordringar i alla vägar och med dem jäm- för fruarnas ofta nog stora svårigheter att få motsvarande kontanta medel, faller det ett försonande ljus öfver en tilldragelse sådan som den i början berättade, och man kan då, visserligen ej ursäkta, men dock förklara för sig sådana oegentligheter, som man någon gång kan få höra talas om, som att en hustru tillgripit penningar ur sin mans chifibnier eller uraktlåtit att till honom framlämna ett rekommenderadt bref.
Det vittnar vackert för den kvinnliga redbarheten, att dylikt för- spörjes så ytterst sällan.
» Tag på räkning! » får hustrun kanske till svar, men följer hon uppmaningen, månne ej då den sista villan blir värre än den första?
Om hon däremot i sitt bryderi tillgriper denna utväg, trots förbud, huru måste hon ej ständigt känna oro och själfförebråelser!
Nej, minsann fru- arna alltid hafva det så lätt!
Men jag må säga, att det många gånger förvånat mig att se, att I, gifta kvinnor, un- derkasten er ett sådant sakernas tillstånd.
För öfrigt är det icke förödmjukelsen och svårigheterna allenast, jag vill att I skolen undslippa — nej, saken har en annan sida, som är både allvarlig och beaktansvärd.
Detta ständiga kält om styfrarne tär på kär- lekens ömtåliga lifstråd.
Hustrun, som har den obehagliga kältrollen, blir själf obe- haglig, så att, när hon tittar i dörren, kän- ner mannen ingalunda samma lust som förr att draga sin » älskling » ned bredvid sig i soffan och prata bort en stund med henne; måhända möter han i stället » huskorset » med en axelryckning och ett kärft: » Hvad är det nu igen?
Pengar, pengar, aldrig hör jag annat än pengar! » Och mannen, som åsidosätter rättvisa och billighet, sår i sin makas bjärta ovilja och bitterhet.
T y hvilka känslor månne röra sig hos henne, då hon, afvisad, går in till sig och gråter?
A c k, månget äktenskap, som i ungdomen knöts i kärlek och under tusen förhoppningar, har maska för maska slitits på sätt som här blifvit antydt.
Det ligger därför i ert intresse mer än I tron att draga i härnad mot det missför- hållande, jag nu påpekat.
I afvaktan på, att de, som hafva makten, skaffa er rätt att råda öfver edert, kunnen I gärna som S.
T.
De ungas bäste vän att blifva.
Ingen moder han bereda sin uppväxande dotter eller sin unge son en ^större glädje än genom att för dem nu genast verkställa prenumeration å Kamra- ten för årels tre sista kvartal.
Priset här- för är kr.
2: 25.
Det är ännu ej för sent att få alla nummer från april månads början, och hvarje nytillkommen ung pre- numerant har rätt att deltaga i den roliga pristäfling, som Kamraten just nu an- ordnar.
Kamraten ger de unga en intressant och bildande läsning i fosterländsk och sedlig anda.
Kamraten är lika un- derhållande för gossar som för flickor, för vinter, vår och sommar.
Kamraten följer de unga på deras botaniser-turer och fri- luftslekar.
Kamraten hjälper dem att ordna frimärks- och insektsamlingarna, ger flickorna anvisningar till nyttig och rolig hemslöjd, gossarne handledning vid deras vetenskapliga experiment.
Kamra- ten lär de unga älska fosterlandet och allt ädelt och godt.
Kamraten är en alltid påpasslig och trofast vän.
Många svenska lärare ha också berömt Kamraten för dess goda och för ung- domen väl lämpade anda!
Kamraten är ingen småbarnstidning, utan är afsedd får den uppväxande ung- domen i åldern intill 18 år.
Kamraten utkommer med två sextonsidiga nummer i hvarje månad.
Som en antydning om Kamratens inne- håll anföra vi endast innehållsförtecknin- gen för dess senaste nummer, som utkom den 15 maj.
Detsamma innehåller: Lofdag i maj; ett skolpojksminne af J.
P. Winkler.
Pingst; poem af Julius Sturm.
Dagens stjärna; af K.
S. Hldn.
Hvad Jean en syster göra för sina bröder?
af Elsa.
Amatörfotografi; för Kamraten af N.
A. Langlet.
Med illustrationer.
Afventyr i fjärran västern; af William Kingston.
(En spännande indianfölje- tong med illustrationer!)
Den finske gos- sens bragd; af C. W. B.
(Från kriget 1808 — 9).
Den unge naturaliesamlaren: att bereda djurskelett.
Med illustrationer.
Farbror Frans; berättelse för Kamraten af T. S-n.
Trefliga handarbeten för flickor: ett nytt slags broderi och konfirmationsgåfvor.
Med illustr.
Prenumeranternas brefvexling.
{In- nehåller en mängd intressant tankeutbyte mellan de unga, om deras skolföreningar, om deras studier, om deras samlingar, ex- periment och lekar) Prenumeranternas af- delning.
(Innehåller bidrag från de unga prenumeranternas pennor, denna gång en liten nätt dikt: » Älska din moder! ») In- tressanta tankeuppgifter, nya slags gåtor
IDUN 1893 m. m.
(På denna af delning™ utdelas pris af goda böcker till de unga läsarne.)
Ja, detta var ett enda nummers unge- färliga innehåll.
Det är ju icke så litet!
Viljen I glädja edra unga och gagna dem tillika, så prenumere- ren nu genast för deras räkning på Kamraten från april månads början till årets slut med kr.
2: 25.
De skola icke nog kunna tacka Er Böhmiska därför!
folkbilder.
Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
IV.
Förlorad.
et var hennes sista stund i det gamla hemmet, där hvarje stol varit henne en kamrat under gångna år.
Möblerna syn- tes äfven att förebrående betrakta henne; den nötta skinnsoffan, som ännu bar märken efter hennes barnklackar, det stora gökuret, skåpet, som så länge förvarat hennes tillhörigheter, allt och alla tycktes säga: » hur kan du lämna oss? » Men hon aktade ej därpå.
Tyst och stilla satt hon i sin svarta kläd- ning, med nedslagna ögon och korsade hän- der.
Icke en tår, icke ett ord hade hon för sin omgifning; hennes själ var redan borta från densamma.
Modern rörde sig ifrigt och nervöst i rum- met.
Hon visste knappt, hvad hon tog för händer, och såg ingenting för gråten, som oupphörligt steg henne i ögonen.
Det var ett stort bekymmer, och hon vå- gade ej ens vända sig till Gud med bön om hjälp, ty honom var det väl täckeligt, att deras enda barn, deras friska, vackra, sjut- tonåriga Mari, ville bli nunna.
Hvem hade kunnat ana en sådan olycka?
Det är j u så vanligt, att mindre bemedladt folk sänder sina döttrar i klosterskola för att utbilda dem till dugande tjänarinnor, och det är så ovanligt att unga flickor, som ej pröf- vat lifvet, föredraga klostermurarne framför världen, tvång framför frihet.
Men en och annan gör det likväl.
Det är farligt att i en ålder, då viljan ännu ej ännu hunnit stadga sig, råka in un- der ett sådant högtryck af religiöst svärmeri, paradt med mysticism, som klosterlifvet.
Dessa stilla systrar med sina ödmjuka låter, sitt dämpade sätt att tala och sitt behärskade väsen utöfva ett starkt inflytande på unga sinnen, hvilkas lidelser hålla på att vakna.
Ett skolbarn dyrkar syster Elisabeth, ett annat syster Anna, ett tredje syster Maria, och som- liga lära sig att fanatiskt dyrka hela kloster- lifvet.
Till dessa senare hörde Mari.
Hon kom från ett fattigt hem.
Å r i ända hade hon sett föräldrarne sträfva och slita för det dag- liga brödet, tyngda under timliga omsorger.
Deras Gud var en liknöjd Gud, någonstädes låDgt borta i det oåtkomliga; kampen för till- varon var hela deras lif, i den hade de hård- nat och satt till sina bästa krafter.
Som ett par trötta, men väl inkörda arbetshästar drogo de nu sitt lass utau klagan, men också utan intresse.
» Det skall bli godt att komma från ' et, » brukade modern ibland säga, och då nickade fadern bekräftelse till hennes ord, de tänkte på hvila, mer hoppades de ej på.
Men klostrets Gud var någonting annat.
Han var en hög, bländande skön furste, full af makt, nåd och kärlek.
Han var de milda systrarnas härlige, strålande brudgum, som bidade dem efter döden med evig lycksalig- het, de tillbådo honom vid radbandet, vid de praktfulla altardukar, som de sömmade att pryda hans tempel med; i allt deras görande och låtande var han deras första och sista tanke.
V ä l var deras lif, liksom föräldrar- nes, försakelse och möda, men deras mål var en himmelsfärd i stället för en graf.
D e sågo framåt mot en bröllopsfest, deras ögon lyste vid tal om Kristus som en ungmös vid tan- ken på sin älskade.
Och medan akasiaträden blommade i den skuggiga klosterträdgården och fåglarne sjöngo i löfverket, bröt Marias första unga lidelse ut i en glöd, som intet kunde släcka.
Utom klostermurarna låg en krass, kall värld med små ömkliga omsorger, hvilka dödade själen och sleto ut kroppen, men inom desamma, ack, där var godt att vara, där ville hon stanna hos den strålande brudgummen.
Ingen af systrarna hade öfvertalat henne att bli nunna.
H o n fick ett profår att be- tänka sig på, och då hon lämnade klostret sade väl allas ögon, men ej ett enda par läp- par: välkommen åter.
Och nu var profåret tilländalupet.
Värl- dens lockelser, föräldrarnes bedröfvelse, intet hade kunnat rubba hennes beslut.
Det var ej kulturmänniskans raffinerade begär, utan ett naturbarns starka impuls, som ledde henne.
Hennes exaltation hade ungdomens kraft, allt utom densamma förlorade färg för hennes ögon.
Och så rullade vagnen fram till porten, de båda systrarna stego ur för att hämta henne, och hon följde dem med förklaradt utseende.
Den afskedskyss hon skänkte föräldrarne var kall, hon såg dem knappast: den giktbrutne fadern, den böjda halfblinda modern och det torftiga, mörka hemmet.
H o n såg ej, att äfven där hade Kristi brud kunnat ha en mission att fylla.
Det var den strängaste klosterorden hon valt: S:t Annasystrarna på Kleinseite.
H o n skulle aldrig mer få visa sitt ansikte för någon utom klostret, aldrig tala med någon utom klostret.
Mari var död för världen.
Och hon gick ifrån den som till en fest, fylld af sin sjuttonåriga entusiasm, som skulle vara ett helt lif.
Stackars Maril Bevingade vänner.
i.
Några ord om kanariefågeln och dess vård; för Idun af L.
E Björkman.
nder en resa i Tyskland gör man den iakt- tagelsen, att i de flesta hus finnas bur- fåglar, isynnerhet kanariefåglar och hör man en tysk tala om sin » gelber Liebling », miss- tager man sig ej, om man antar, att han därmed menar sina kanariefågel.
Denne är hela familjens fröjd och omhuldas på det ömmaste, barnen lära sig därför från början vara aktsamma om det lilla värnlösa djuret, som alla hålla utaf; och så bi- drager den gula älsklingen till att hos barnen ut- veckla milda känslor för djuren.
Här i Sverige hålles kanariefågeln icke på långt när så allmänt.
Orsakerna äro nog flere.
De ädlare raserna äro här föga kända, man känner knappast någon an- v 157 nan, än den simpla » landtrasen », och individer af denna äro i allmänhet hvarken utmärkta för vackert utseende eller för vacker sång; ofta skrika de så, att det blir en öronpina, i stället för en fägnad att höra dem.
Och så hafva många en fördom mot att hafva fåglar i bur: det är onatur- ligt, säger man, fågeln bör få flyga fritt i Guds natur och från trädets grenar stämma upp sin ju- belsång.
Härpå kan svaras, att alla husdjur lefva i onaturliga förhållanden, men finna sig i allmän- het mycket väl uti dem; hvad nötkreaturen vid- kommer går man ju så långt, att man till och med klafbinder dem, så att de icke kunna taga ett steg, och på många ställen få de stå så hela vintern, utan att en enda gång få röra sig (hvilket onek- ligen är både grymt och ekonomiskt oklokt).
Bur- fåglarne synas trifvas mycket godt i fångenskapen, och kanariefågeln, som födts i fångenskapen, kan icke sakna friheten; men stora burar måste fåg- larne ha, så att de kunna öfva sina vingar.
Mången föreställer sig, att den » äkta kanarie- fågeln » skall vara gul, och att brokiga fåglar icke äro » äkta », utan bastarder.
Denna föreställning är oriktig.
Den vilda kanariefågeln — hvars hem- land, som bekant, är Kanarieöarne, Madeira och Azorerna — är ofvantill grågrön och något gul inunder, han är mindre och smärtare än den tama fågeln.
Hans sång lär vara mycket vacker, dock icke på långt när att jämföra med rullsån- garens.
Den tama kanarifågeln har.
likasom våra öfriga husdjur, blifvit utvecklad i olika riktningar, så att flere, mycket skiljaktiga raser uppstått.
I Belgien och Frankrike har man lagt an på att hos kanariefågeln utveckla en ståtlig kropps- form.
Den belgiska rasen utmärker sig för sin längd, fåglarne äro nästan en tredjedel längre än de vanliga kanariefåglarne; kroppen är smal och upprätt stående, halsen lång, hufvudet litet, ben och stjärt långa.
Fågeln har i följd af sin kropps- ställning något falkartadt i sitt utseende.
Dessa fåglar äro ömtåliga, dåliga afvelsdjur och inga goda sångare.
En yttermera utveckling af denna ras är den franska, » Parisarne » och » Trumpe- tarne », som de kallas.
De hafva på bröst och skuldror krusiga fjädrar, bildande krås och epå- letter, däraf de fått namnet » Trumpetare ».
Engelsmännen hafva bildat en hel del olika ra- ser, som skilja sig från hvarandra genom kropps- form och färg, men icke någondera utmärker sig i afseende på sången.
Bland dem må nämnas den gulaNorwich-rasen, den smärta Yorkshire rasen, som liknar den belgiska, den lilla sirliga London- rasen, de ödlefärgade Lizards dch den stora Lan cashire-rasen, som är dubbelt så stor som de van- liga kanariefåglarne.
Därjämte må nämnas de kanelbruna och de orangeröda fåglarne.
De sist- nämndas färg är dock icke medfödd, utan fram- bringas hos hvarje enskild individ genom utfard- ring under ruggningstiden med cayenneppar, blan- dad med äggfodret, hvilken utfordring måste upp- repas vid hvarje ruggning, såvida färgen skall bibehållas.
» Landtrasen » står till de öfriga raserna i samma förhållande sem landtraserna bland de öfriga hus- djuren stå till de förädlade raserna.
Det vill säga det är egentligen ingen ras (benämningen ras kan nämligen tilldelas en sådan grupp af djur, hvars alla individer genom yttre tecken och inre egen- skaper sinsemellan öfverensstämma och skilja sig från andra individer af samma art).
» Landtrasen » består af dels oförädlade djur och dels sådana, som degenererat från förädlade raser.
Några sär- skildta kännetecken på landtrasen kunna således icke angifvas.
Kronan bland kanariefåglarne är Harzfågeln el- ler rullsångaren.
I afseende på utseendet skiljer den sig ej från den simpla kanariefågeln.
Endast det må anmärkas, att den aldrig företer någon lifligare färg, utan är denna antingen .blekgul, blekgrön eller grågrön.
Det som ger rullsångaren så stort värde, är hans bärliga sång, som icke öfverträffas ens af näktergalens.
Näktergalen har visserligen de ljufvaste toner, som kunna fram- bringas af en fågelstrupe, men en sammanhängande melodiös sång sådan som rullsångarens kan han icke prestera.
Man må icke föreställa sig rull- sångaren lik en speldosa, hvilken, när den är uppdragen, alltid spelar sitt stycke frän början till slut precis lika den ena gången som den andra.
Nej, rullsångaren är en lefvande konstnär, en kom- positör och improvisatör, som med mästerskap be- handlar sitt härliga instrument.
Han skriker icke, så att det hörs långa vägar, hvarje ton är musik, melodiskt rulla drillarne fram i högre och lägre läge, småningom öfvergående i hvarandra och stundom afbrutna af ett mjukt du, du, du, eller ding, ding, ding, äfvenledes i olika tonlägen.
En mängd olika turer förekomma i sången, och hafv
I DU N 158 de af tyskarne fått hvar sitt namn såsom: hål- rulle, klockrulle, koller, klingel-, bas-, vattenrulle och så vidare.
Ingen fågel har alla dessa toner, ju flera och vackrare turer fågeln har, desto vär- defullare är han naturligtvis.
I det fallet råder mycket stor olikhet, beroende dels på fågelns na- turliga begåfning och dels på den musikaliska uppfostran, han fått, ty det är ett märka, att hvarje fågel måste omsorgsfullt utbildas till konst- när.
Begåfningen beror mycket på arf från för- äldrarne, hvarför till afvel bör användas endast det yppersta material.
Dock förekomma i samma kull mycket olika begåfvade individer; efter fram- stående goda föräldrar blir minsta antalet afkom- lingar lika utmärkta sångare som fadern.
Om icke den omsorgsfullaste uppfostran kommer ungfåg- larne till del, degenerera de lätt, ja de kunna få mycket fula ljud säsom: schnpp,schapp,schapp.
En sådan fågel har icke något värde.
Det är således icke nog med, att en fågel är af rnllsångareras för bestämmandet af dess värde.
En riktigt ut- märkt rullsångare kan i Tyskland betalas med ända till hundra mark.
Eljes är vanliga priset för en god sångare trettio mark Detta pris har artikelförfattaren betalt för flere fåglar.
Men man kan få köpa fåglar af denna ras till och med för fem mark och kanske därunder.
Rullsångarne äro vida ömtåligare än de simpla kanariefåglarne, så att de måste väl aktas för förkylning, hvarom mera längre fram.
(Forts.) I skuggan.
Berättelse af Ernst Lundquist, (Forts.) u var hon nere vid stranden, där säll- skapet låg i pittoreska grupper och knappast tycktes märka hennes ankomst, så upptagna voro alla af att lyssna på någonting, som Karsten Törne berättade.
Endast Allan låg litet afsides och föreföll långt mera in- tresserad af sin cigarr.
Den oemotståndlige licentiaten satt där be- kvämt lutad mot en sten och höll i en garn- härfva, som Klara nystade, medan den ena länsmansdottern satt bakom honom och balan- serade sin parasoll så, att solen, som ström- made in mellan björkarnas hängande festoner, ej skulle lysa honom i ansiktet.
Flan var i farten med att beskrifva, huru roligt han haft förra sommaren, då han varit inackorderad på ett bruk i Värmland, där det fanns ungdom i parti, och där han för idel nöjen ej kommit åt att tända flitens lampa förrän efter mid- natt.
Det var en nästan totalt förspilld som- mar, men, åh, så lifvadt han haft!
Och tne- dan han berättade, lyste ett lefnadslut-tigt le- enda i hans ögon och under de långa, ljusa mustacherna.
Glanspunkten under hela sommaren tycktes ha varit en sjödrabbning, som levererats i ök- stockar på stora bruksdammen mellan all ung- domen i socknen, herrar och damer, utstyrda i gamla aflagda kläder och med öskar och skopor till vapen.
Åh, sådana skrattsalvor, då det kom en riktigt väldig vattenstråle hvi- nande genom luften och dränkte någon af herr- gårdsfröknarna från topp till tå, så att det rann floder ur håret och från näsa och haka, eller då hon betalade med samma mynt, men i följd af ansträngningen tog en öfverhalning och ramlade ur ökstocken, hvarvid alla her rarne på en gång kastade sig i vattnet och pulsade fram till henne för att » rädda », me- dan hon stod pä bottnen med vatteu upp till hakan och skrattade, så att hon knappast kunde hälla sig uppe pä benen.
Ja, det hade inte varit tråkigt den gången heller, då ungdomen till häst gjort en utflykt upp till en större by någonstädes uppe i bergs- trakten.
Knappast någon mer än Karsten kunde rida, de andra hade lånat sig de sedi- gaste bondkampar de kunde komma öfver, och i brist på sadlar hade nästan alla flickorna inåst kläda sig till karlar för att kunna rida barbacka.
Par om par hade den komiska ka- valkaden dragit fram genom bygden under nä- stan oafbrutna skrattsalvor och väckt ett ko- lossalt uppseende, hvar de dragit fram.
Och då de anländt till byn, hade de släppt häst- krakarne i vall på en stund och gått in i den enda handelsboden, som fanns där, och.
.
.
Ja, hvad de hade gjort där, det fick man icke veta, trots all nyfikenhet och alla lystna ftågor, ty Karsten af bröt sin berättelse, som om han plötsligt upptäckt, att han redan pra- tat bredvid munnen.
I stället föreslog han, att någon skulle läsa högt, och då Domsbasu- nen ändtligen efter mycket krus lät förmå sig därtill och tog fram Malmströms dikter, lade han sig bekvämt till rätta med hufvudet på en hoprullad filt.
Hortence bredde öfver ho- nom sin tunna, röda sjal, och där låg han nu med tillslutna ögon under Klara Eckhoffs pa- rasoll, och det var inte alldeles säkert, att han inte tog sig en liten lur, vaggad af Doms- basunens skrällande toner.
Solen stod högt på himlen och förkunnade, att det var middagsdags.
Nu väckte Lina den slumrande Eodymion med tre grässtråkittlingar på de fylliga, röda läpparna, och det blef ett skratt och oväsen, då det befanns, att han verkligen sofvit.
Men ingen hade hjärta att bli stött på honom, ej ens föreläserskan.
Man dukade pä en liten, öppen plats inne i skogen, löjtnant Eckhoff skickades af sin hustru att ta reda på poeten, och under tiden ordnade man ölbuteljerna och de påbredda smörgåsarna.
Först då man gjort heder åt de senare, skulle » öfverraskningarna » få komma i dagen.
Lina var den som gjorde början och aftäckte ett fat med de läckraste gulbruna gräddmunkar, som hälsades med ett mångstäm- migt utrop af det mest odelade missnöje.
Ty nu befanns det, att flickorna Eckhoff också hade fört med sig munkar, länsmansdöttrarna likaså, ja, i hela sällskapet var det endasten, hvars uppfinningsförmåga gått i annan rikt- ning: det var löjtnant Allan, och hans öfver- raskning bestod i en stor flaska likör, som i följd af ödets sällsamma nyck också befanns vara » munk »!
Nåja, men så var det också bra oförsiktigt af Karsten Törne att på bjudningen hos läns- mannens häromdagen förklara med hög och ljudlig stämma, så att hvarenda människa hörde det, att » gräddmunkar var det bästa han visste ».
Där reste sig nu hela berg af gräddmunkar på duken, pösiga och tillplattade munkar, feta och magra, blonda och brunetta, munkar med socker och munkar med sylt, och man hade ingenting annat att ta sig till än att göra chock på dem.
Karsten måste nödvändigt smaka på alla de olika sorterna, och det tyck- tes han göra med nit och beredvillighet.
Man åt munkar, fuktade dem med en liten klunk likör då och då, Fanny höll ett litet humori- stiskt tal för de bägge hedersgästerna, man hurrade och klingade.
Karsten svarade med några få, men hjärtliga ord och hade sedan all möda i världen att få bukt på Agathon, som hade druckit för mycket likör och nödvändigt ville klifva upp på en sten och improvisera några alnar lungsotspoesi.
Och så var middagen slut, och alla spår däraf röjdes nndan i största hast.
Flickorna hade fått varm färg på kinderna och en tin- drande glans i ögonen.
Karsten satt där mätt 1893 och belåten och lät sina blickar hvila på en viss person i sällskapet — bvem, det undgick ej Fannys vaksamma ögon.
Poeten gick af- sides ett stycke nedåt stranden med stora ge- ster, midt i det gassigaste solskenet, och löjt- nant Allan passade på och smög sig uppåt skogen för att ta sig en grundlig middagslur i hängmattan.
Men så föll det någon af flickorna in, att hon ville på sjön.
Som artig kavaljer erbjöd Karsten sig naturligtvis att ro.
Men nu be- fanns det, att alla flickorna ville bli rodda.
Som den lilla rankiga ökstocken ej rymde mer än tvä personer, kunde problemet ej lösas på annat sätt, än att Karsten lofvade att ro dem allesamman i tur och ordning, en liten stund hvar.
Men ordningsföljden ville han själf be- stämma.
Det antogs med acklamation, och man undrade just med klappande hjärta, hvem som skulle bli den första lyckliga.
» Numro ett: fru Fanny Eckhoff, » förkun- nade han.
» Nej, tack, » inföll Fanny, » jag afstår helt och hållet från äran och nöjet — ja, på ett villkor, förstås: att herr Karsten blir min ka- valjer på hemvägen. » Karsten bugade big artigt samtyckande, och det blef Klara, som först steg i ökstocken.
Det öfriga sällskapet slog sig ner i gräset vid stranden, dit skuggorna nu för längesedan hunnit.
Handarbetena togos fram, men fing- rarne gingo trögt och tankspridt och hvilade ofta, medan ögonen följde ökstockens lekfullt vinglande rörelser där ute på den stålblå vat- tenskifvan.
Fanny satt och såg på lilla Maggie, som i dag alls icke var sig lik.
Förkänslan af deu snart förestående skilsmässan hade hos de an- dra tagit sig uttryck i ett forceradt otvunget sätt, ett stelt leende och små kväfda suckar, men hos det sextonåriga lilla » pyret » fanns ingen förställning eller beräkning, hon visade sig alldeles sådan hon var, lade alla sina käns- lor och intryck utanpå sig, och de voro i dag idel sorg och bedröfvelse.
Hon hade knap- past sagt ett ord pä hela dagen, hon som eljes var en sådan liten pladderskata.
Inga ystra killingspråog, inga kvittrande skrattrullader, inga elektriska gnistor i de svarta stenkols- ögonen.
Alla det lilla hjärtats strängar tyck- tes vara slappa och ostämda.
Hela dagen hade hon suttit där blek och allvarsam och följt Karsten med stora, sorgsna blickar och bara sväljt och sväljt för att tvinga tillbaka tårarne.
Den enda gången hon sett glad ut var under middagen, då han tog två af hen- nes munkar, men bara en af de andras.
Och nu satt hon där igen med händerna liksom halfdomnade i knät och såg utåt sjön, där en annan flicka redan aflöst Klara i ökstocken, och det kunde inte hjälpas, att en klar tår långsamt smög sig ner öfver hennes bruna kind och stannade där nere, där den vackra skrattgropen annars brukade vara.
Lyckligt- vis var det ingen annan än Fanny, som såg den.
(Forts.) U r notisboken.
Fredrika-JBremerfiirbundet hade i onsdags afton sammanträde under riksantikvarien Hildebrands ordförandeskap, hvarvid årsberättelsen för år 1892 upplästes.
Af densamma framgick bland annat, att medlems- antalet under året stigit från 1,533 till 1,564, däraf ständiga medleramar 244.
Platsförmedlingarna ha omfattat dels fasta platser, delB också tillfälligt ar- bete.
Sammanlagda beloppet af årslöner för de ge- nom byråns förmedling under året tillsatta fasta
IDUN 1893 platserna uppgår till nära 30,000 kr.
Sjuksköterskor ha anskaffats i 384 fall.
A otalet delägare i sjuk- kassan har höjt sig till 208, och i sjukhjälp ha ut- betalats 3,477 kr.
Stipendiikomilén har erhållit två större donationer, en å 10,000 kr och en å 5,010 kr.
Donationsfonderna .ha ökats med 43,000 kr., som af fröken Ellen Bergman skänkts till den af henne stiftade » släklstipendiifonden ».
Full ansvarsfrihet beviljades styrelsen.
Vid där- efter företagna val återvaldes styrelsen.
Handarbetets vänner har för befordrande af det med dess verksamhet afsedda ändamål af re- geringen beviljats ett understöd för år 1893 af 1,200 kr.
Ett kvinnligt original.
Fröken Olive Con- stance Caroline Tronnett, 60 år gammal, skrifven i hofförsamlingen och sedan 21 år tillbaka boende i n:r 9 Ariillerigatan härstädes, afled hastigt i förra veckan.
Vid 4-tiden på torsdagseftermiddagen hade en i huset boende person i hennes bostad afiämna t mjölk och bröd, därvid den gamla, som vanligt, varit uppe och tagit emot.
Då samma person ett par tre timmar senare kom upp, låg fröken Tron- nett död på golfvet.
Den döda var i hela trakten känd för den stora fattigdom, hvari hon lefde, och den hemlighetsfullhet hvarmed hon omgaf sig.
Hon ville ej mottaga be- sök af någon, men kunde ej hindra, att i huset bo- ende personer togo notis om henne och aflämnade det för lifvets bevarande nödvändiga i matväg.
Nå- gon läkare ville hon aldrig höra talas om.
Då ef- ter hennes död vederbörande polistjänsteman sKulle taga reda på hennes prästbetyg, fann han delta i ett kuvert, omlindadt med — en 100-krone-sedel.
Den aflidna hade dessutom flere dyrbara silfverpjä- ser och, enligt hvad en person, som länge känt henne, tror sig veta, öfver 10 000 kronor i pangar.
Som ofvan nämnts, var hon, ehuru sedan ett par decennier boende på Östermalm, fortfarande skrifven i hofförsamlingen.
Hennes fader lär nämligen haft någon anställning vid slottet, inom hvars mantals- skrifningsområde äfven dottern fått kvarstå.
Teater och musik.
Kungl.
Operan.
Hr d ' Ändrade uppträdde i lördags i titelrollen i » Figaros bröllop » och lade en ny tri- umf till sin don Juan.
En ypperligare tolkare af italiensk musik har Stockholm näppeligen hört, och spelet är öfverlägset utarbetadt, fullt af friskt humör och karaktäristiska smådrag.
De medspelande voro denna gång också bättre till sin fördel; med en Ro- sina som fru Edling är ju redan mycket vunnet.
K.
Dramatiska teaterns salong bade ock på den ovanligt rika teateraftonen i lördags en särskildt festlig pregel.
Fru Ottilia Littmarck gaf soaré, hvarvid Birch Pfeiffers kända folkskädespel » Syr- san » utfördes.
Såväl soarégifvarinnans stadgade po- pularitet — hon utförde själf mor Fadette — som fru Lina Sandells namn på programmet för titel- rollen hade samlat ett godt hus.
Fru Sandell ge- nomlörde sin roll på ett utmärkt sätt, med fin stäm- ning och själfull innerlighet.
Hr Skånberg hade en lycklig afton som Landry.
Å Vasateatern har, som vi förut nämnt, direktör August Lindberg med sällskap under den senast gångna veckan begynnt en serie föreställningar, som med allt skäl mottagits med intresse af hufvudstads- publiken.
Tvänne program ha hittills gifvits.
Det engelska folkskådespelet » Tatlows hemlighet » befanns i mycket röja sitt ursprung, så till vida som det föreföll betydligt antikveradt och melodra- miskt till sin anläggning.
Den engelska smaken och den engelska literära produktionen stå ännu på fyrtiotalets nivå.
Ämnet för K. A. Jones drama var emellertid modernt: ett motiv ur arbetarlifvet i Sudermanns och von Wildenbruchs stil.
Den själf- viske arbetsgifvaren exploaterar sin begåfvade arbe tares uppfinningar, men håller honom själf nere i förtryckthet.
I » Tatlows hemlighet » slår dock hämn- dens timme, och sista akten godtgör hvad de tre första förbrutit: den sanna förtjänsten — arbetet —: triumferar och » blodsugarkapitalet » förödmjukas.
En del scener äro skrifna med en viss värme, men som litterär produkt står stycket i sin helhet ganska lågt- Hvad som förlänade aet ett oväntadt intresse vid uppförandet var hr Lindbergs öfverdådiga teckning af hjältens person, den på sin uppfinning vurmande 159 gamle arbetaren, för hvilkens naiva tafatthet inför alla lifvets hvardagskraf, som ej röra sig kring hans fixa idé, för hvilkens själsoro under svårigheterna att nå målet och djupt gripande fröjd, när det slut- ligen är hunnet, han gaf ett fint detaljeradt och lefvande personligt uttryck.
Vi tveka ej heller att ställa Blenkarn allra främst bland samtliga de sce- niska gestalter, den begåfvade skådespelaren gifvit lif.
Bland de öfriga uppträdande framstod ingen i nå- gon liknande grad, men förtjäna dock nämnas för sitt hurtiga spel fröken Michal och hr A. Hansson som ett ungt älskande par ur arbetsklassen, hr V. Lundberg för sin ganska karaktäristiska Todd och fröken Borgström för sin själfulla tolkning af Mary.
Stycket har, de gånger det gifvits, väckt mycket bifall.
— I lördags gick för första gången det andra programmet, Gunnar Heibergs bekanta skådespel » Kung Midas », för stockholmspubliken i godt minne, sedan fru Hennings under sitt gästspel ä Dramati- ska teatern för ett par år sedan utförde Anna Hjelms parti.
Den framställning, det Lindbergska sällt-ka- pet gaf af det märkliga dramat, måste betecknas såsom allt igenom ypperlig, ja, på en del händer öfverlägsen och blef äfven till en formlig triumf.
Främst bär härför sällskapets gäst, fru Julia Hå- kanson, förtjänsten.
Hennes själfständiga, omedel- bara ocb gripande tolkning af Anna Hjelm var icke blott hela teaterårets märkligaste événement i huf- vudstaden, utan kanske rent af det yppersta, som modern svensk scenisk konst frambragt på långliga tider.
Den kritiker, som i dagens nummer fogat textramen kring hennes bild, har därvid äfven dröjt vid särskildt denna prestation, hvarför vi här ej ut- förligare vilja orda om densamma, men vi kunna ej underlåta att uttala som vår bestämda mening, att endast en plats bör vara gifven för en konstnärinna af fru Håkansons rang och den naturligtvis vid den scen, som väl ännu vill sträfva för namnet af » vår främsta ».
Hr Lindberg ger af Johannes Ramseth en myc- ket liffUll och konstnärligt genomförd bild, om man än kan tvista om, huruvidi han ej gör » san- ningssägaren » till något för mycket af en passione- rad svärmare, i stället för att, enligt författarens tydliga intension.
betona hans oåtkomligt öfverlägs- na själfgodhet.
Ramseths person vinner en glimt af försonande skimmer genom en dylik uppfattning, men stycket i sin helhet förlorar i konsekvent kraft.
Huru som helst var hr Lindbergs spel af stort in- tresse.
Hr Thore Seennberg — äfven han som gäst — gaf Gerhard Hjelm med en osökt öfverlägsen bon- homie och hr Engelbrecht som Finn Hals förtjänar loford, särskildt med hänsyn till den korta tid han haft för inöfningen.
Samspelet gick raed mönster- gill sammanhållning och lif, och samtliga de mindre rollerna sköttes äfven förträffligt.
Det ovanligt in- tensiva bifallet var ovanligt ärligt förtjänt.
Musikföreningens konsert i tisdags betecknade en vacker framgång för den utmärkte ledaren, hr Franz Neruda, och den väl samsjungna kören, liksom det gedigna programmet var af stort intresse.
Beetho- vens stora messa i C är ett genialiskt verk, som fick ett värdigt ut ' örande — och detta säger redan nog.
Fruarna Edling och Linden glänste särskildt genom sitt uttrycksfulla föredrag.
Hofkapellet spelade för- tjänstfullt uvertyren till Glucks » Iphigenia i Aulis », och fru Lindens altaria ur samme kompositörs » Or- pheus » framfördes med verklig glöd.
Konserten aMutade^ med första afdelningen, » Vå- ren », af Haydns » Årstiderna », s m fick en högst berömvärd tolkning, och där särskildt fru Edlings välljudande stämma var af den skönaste verkan.
Konserten var tyvärr ej så talrikt besökt, som den hade förtjänt.
» Jag förklarar då denna visitationsakt afslutad, » sade biskopen och slog med klubban i stämmo- bordet.
Så samlades man till middag i prästgården.
Där voro kyrko- och skolrådens ledamöter, skol- lärare Eriksson och Kerstin samt en del andra sockenbor, som hörde till de mera framstående.
Man fick vänta en stund på biskopen, som slut- ligen trädde ut ur sitt rum, nu åter klädd i kraschan bredvid biskopskorset.
Notarien hade hängt på sig sin lilla vasasljärna och linkade troget efter sin chef.
Middagen begynte.
För dem, som voro vana därvid, fanns brännvinsbord dukadt i nedre vå- ningen, och prosten försmådde ej att själf i tyslhet smyga sig ditned.
Biskopen smakade ej den sven- ska nektarn, men prostens goda viner hade han alls ingenting emot, När champanjen serverades ofvanpå kycklingen, tog prosten till orda.
Han hälsade sin vördade förman välkommen till pastoratet och ordade så svassande han kunde om herr biskopens stora förtjänster och höga lärdom.
Biskopen tackade i ett som vanligt formfullän- dadt tal, därvid han liknade sig själf vid en gene- ral i den heliga striden mot otrons och okunnig- hetens mörker, prästerskapet vid officerarne, lä- ' rarekåren vid underbefälet och den kära försam- lingen vid hären.
» Den kan tala, du, » sade bondgubbarne till hvarandra, när biskopen satte sig.
Så gick biskopen omkring och klingade med samtliga gästerna.
Då han kom till skollärare Eriksson, reste sig denne och tog sitt vattenglas, som bildade en skarp kontrast mot det röda, per- lande innehållet i biskopens eget.
» Jaså, skolläraren är absolutist, » sade biskopen leende.
» Ja, herr biskop. » » Hvarför?
Ni ser ju, att jag själf dricker vin. » » Visserligen, men Herren har själf genom sin apostel tillsagt oss: dricken intet vin. » » Det är rätt, skollärarn, men detta yttrande får icke lösryckas ur sitt sammanhang.
För den som har få ' t den stora förmånen att på grundtexten läsa vår heliga urkund, ställer det sig klart, att Gud aldrig förbjudit oss att måttligt njuta denna hans gåfva. » » Men det befalles oss dock ingenstädes » » Nej, det är nog sant.
Jag hyser sympatier för nykterhetsvännerna, men kan ej underlåta att uttala, att de i våra dager gå till öfverdrift Det bevisar i mina ögon eu större andens frihet att kunna måttligt njuta, hvad Gud i sin godhet gif- vit oss till lifvets fröjd, än att slafviskt afhålla sig därifrån. » » Det är herr biskopens åsikt, icke min.
Jag har sett för många sorgliga exempel på, hvarthän äfven det måttliga bruket af spritdrycker kan leda, och därför får herr biskopen förlåta mig, att jag i all ödmjukhet besvarar herr biskopens vänliga skål i denna rena, oförfalskade dryck, som kal- las friskt källvatten.
Vi ha, Gud ske lof, godt om sådant här i socknen. » Prosten kom och afbröt allt vidare samtal med förfrågan, om herr biskopen icke behagade litet ost och ett glas torr sherry.
Jo, det behagade hans högvördigbet visst.
Men man hade hört ordbytet mellan den höge, ordensprydde prästmannen och den ringe, fatlige skolmästaren.
Och en viss tyngd lade sig öfver sällskapet.
Man kände sig därför rätt glad, när man kort därpå, sedan biskopen utbragt ett väl- taligt tack till den älskvärda värdinnan, fick troppa af ut i trädgården för att där intaga kaffet.
E L F T E KAPITLET.
En lärarinnas roman.
En svensk, kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.), å, » sade biskopen, » förhållandet inom försam- lingen synes vara i allo godt, tillhör del mig, mitt ämbete likmätigt, att tillspörja eder, hvar och en i sin stad, om i hafven något att andraga och hvars tillförseende kan på mig, såsom detta stifts biskop, bero. » Äfven denna fråga besvarades nekande.
Skollärare Eriksson var en djupt religiös man.
Här i det stilla lugn, hvari han lefde, och med sin böjelse för inåtvändhet och grubblerier, hade han dock så småningom blifvit fanatiker.
Han sam- lade folket här och hvar i husen och höll andakts- stunder.
Gång på gång fick han af prosten lill- sägelse att upphöra med detta, ty den själavård hjorden behöfde, den skulle utöfvas från Herrens vigda tempel och det var alldeles nog, menade han.
Men skolläraren svarade alltid på detta, att man måste lyda Gud mer än människor och han kände sig ha fått Herrens befallning att predika och hålla på därmed i tid och otid.
På grund häraf var förhållandet mellan skollä- raren och prosten allt annat annat än godt, och den senare sökte blott efter ett tillfälle att kväsa den uppstudsige tjänaren,
IDUN 160 Ett sådant erbjöd sig snart.
Erikssons vana hade alltid plägat vara att om sommaren under ferierna hålla söndagsskola med socknens barn.
1 början hade icke många kom- mit, ty saken var nymodig och föräldrarne hade satt sig däremot.
Men han höll i sig.
De unga blefvo allt mer intresserade.
Skolläraren hade ett sätt att så lifTullt och tilldragande berätta och ut- lägga för dem den bibliska historien, att han så småningom vann dem, och så gåfvo föräldrarne med sig.
Kerstin blef nu medlärarinna i söndagsskolan.
Om middagarne, när gudstjänsten var förbi, sam- lades man i folkskolesalen, sjöag och samtalade under något öfver en timmes tid, och när barnen gingo hem, fingo de vanligen med sig ett num- mer af » Barnens Vän » eller någon annen barn- tidning.
Men skollärarens allt mera framträdande fana- tism började säiskildt denna sommar göra sig mer än vanligt gällande i söndagsskolan.
Han nöjde sig icke längre med, att barnen skulle höra och lära.
Nej, de skulle själfva personligen deltaga i denna form af andaktsöfning.
Det var nu ej längre fråga om att utlägga bibeltexter.
I stället höll Eriksson långa extatiska böner, med utrop och suckar, ägnade att lifligt röra barnakänslorna, och hvarje gång han kunde få någon af gossarne eller flickorna därhän, att de började gråta, uppsände han tacksägelser till Gud, som låtit sin kraft för- nimmas i deras hjärta.
Och han fick ned den ene efter den andra på knä.
» Bed, bed I » ropade han, » bed att Herren må komma och taga sin boning hos dig!
Bekänn dina synder, anropa honom om nåd och barm- härtighet. » Och där bads.
Detta svärmeri grep barnen epidemiskt.
Under dessa söndagsskoletimmar smälte de i tårar, deras darrande läppar stammade ord utan förstådd mening.
Här ropade en, i känslan af sin stora syndaskuld, om förlåtelse, där jublade en mun i visshet om, att de blodröda synderna blifvit snöhvita.
Och de djupare anlagda barnen tog skolläraren in till sig och fortsatte där med det ändlösa bedjandet.
Kerstin var en sundt religiös natur, och hon kände verklig fasa för detta sätt att behandla bar- Bidrag mottagas med Logogryf.
nen.
Hon talade med skolläraren därom, men han sökte öfverbevisa henne om, att det endast » var Herrens lifgifvande andes fläkt som börjat blåsa öfver förtorkade tegar. » Hon protesterade.
Bar- nen måste taga skada af detta känslorus, och hon ville ej längre deltaga i söndagsskolan.
Det dröjde naturligtvis icke länge, förrän man i hemmen kom under fund med, hur det gick till i skolhuset på söndagsmiddagarna.
Barnen kommo hem rödgråtna och upprörda, några af dem blefvo rent fysiskt sjuka.
Man klagade för prosten, och han tog skolläraren i förhör.
Eriksson förnekade, att han behandlade barnen orätt.
Så öfvervar prosten en söndagsskolelektion.
Men då gick det till på vanlig sundt och förnuftigt sätt.
Skollära- ren förklarade sedan, att han kännt sig » bunden i anden » genom prostens närvaro.
Föräldrarne förbjödo sina barn att besöka sön- dagsskolan, men en sådan makt hade Eriksson fått öfver många af dem, att de smögo sig från hemmen på andra-tider för att bedja tillsammans med sin lärare.
Då tog prosten Thorell i med hårdhandskarne.
Han förbjöd söndagsskolan, och Eriksson kallades inför skolrådet.
Han infann sig, och prosten sökte bevisa honom, att Herren alltid far fram som ett stilla väder och icke på det orkanlika sätt som han.
Men skolläraren försvarade sig energiskt.
Ingenting, som någon kunde förbjuda, hade försig- gått i söndagsskolan.
Då kallades Kerstin in som vittne.
Ja, hon kunde ej säga annat, än att hon på sista tiden tyckt, att Eriksson burit sig ovisligt åt, och följden blef, att Eriksson af skolrådet er- höll en skarp varning för oförstånd i sin tjänst och för att vidare gå öfver sin befogenhet som skollärare.
Han kände sig nu som en förföljd man.
Först klagade han hos domkapitlet i en lång skrift öfver varningen.
Men konsistorium fann ingen anled- ning att upphäfva densamma, utan tillade dess- utom en skarp tillrättavisning.
Då gick han vidare — till kungs.
Icke heller där fick han sent om- sider rätt.
(Forts.) Hvad alltid till en fästning hörer.
Hvad mor vid slakten sammanrörer.
En större led på män ' skokroppen.
Hvad mängen är på hufvudknoppen.
Hvad är väl den som lyckan funnit.
tacksamhet.
Hvad ofta utnötts, då man målet hun- nit.
Hvad modet tvingar damer bära.
Hvad barnen sig i skolan lära.
Hvad man till smörgås gärna äter.
Ett mått hvarmed man nu ej mäter.
Hvarpå en tum gör allt för mycket.
En del utaf teaterstycket.
Tre djur för landtbor mycket kära.
Hvad för enhvar är tungt att bära.
Hvad finns på både slott och kojor?
Hvad hörs från den som lagts i bojor?
Hvad under fötterna man sätter.
Och en bland husmanskostens rätter.
Hvad nu på rim jag ju har blifvit se ' n hela kvälln jag flitigt skrifvit.
Hvad mången gubbe blir med åren.
Hvad som vi plågas af om våren.
En ort, där mängen lisa finner.
Ett pris för den, som målet hinner.
En halfö högt, högt upp i Norden.
Ett land långt söderut på jorden.
Hvad intet skepp kan byggas utan.
Hvem som för in i hamnen skutan.
Hvad tiggarn gärna vill förvärfva.
Hvad som en maträtt kan fördärfva, om man för mycket däraf tager.
Hvad junkern ville flickan fager.
Hvad vilden fienden beröfvat.
Hvad mångens tålamod har pröfvat.
Ett mål, man länge sökt att hinna.
Hvad som i hafvet man plär finna.
En hjälp att styra ystra hästar.
Hvad blir lätt den, som mycket festar?
En sten, som ganska högt man skattar.
Hvad kan förstöra fina hattar?
af hvarje stånd?
J » Mitt andra » vet du, om blott du vet, att genast riktigt mig här nu säga, hvad trädet säges gemensamt ega med skarpa yxan, som fäller det.
» Mitt hela » ser du på vattnets bölja, när i din julle på våg du far, än öfver ytan ett spräng det tar och än därunder det vill sig dölja.
P.
L. o Innehåll sförteeknin g. Julia H å k a n s o n; af Georg Nordensvan.
(Med porträtt.)
— H e r k u l e s ' stöder; poem af Fredrik Nycander.
— Ä k t a män och hushållspengar; en gammal nickas funderingar i en h u s - lig fråga, af S.
T.
— De ungas bästa vän.
— Eöhmiska folk- bilder; tecknade för l d u n af Sigrid Elmblad.
I V: Förlorad.
— Bevingade ränner.
I: Några ord o m kanariefågeln ooh dess vård; för l d u n af L.
E. Björkman.
— I s k u g g a n; b e - rättelse af Ernst Lundquist.
(Forts.) — U r notisboken.
— T e i t e r och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk k a l - turbild, tecknad pä verklighetens grund för l d u n af Algot Sandberg.
(Forts.) — Redovisning.
1 2 2 3 3 4 3 5 11 Fyrkantgåta.
1 11 3 3 4 1 1 2 3 2 2 2 3 5 6 3 3 5 6 7 4 2 6 7 8 1) Ett verb, 2) ämne, som fås ur mineralriket, 3) en stad i Sverige, 4) ett väsen.
, -, 4 2 Lösningar.
Logogryfen: V å r d k a s e; åsar, vår, ek, krås, eka, kase, ed, E v a, vas, sär, » kra&gt;, pra, ved, åker, år, åder, Svea, vera (ark), dåra, åra, vrak, Skare, vek, rask, ask, så, ras, drake, list, kar, » r e k », vak, s k r i, åska, sårad, dåre, vrak.
12 12 2 5 4 13 14 11 1 2 3 15 5 6 14 E B Å 2 16 14 17 18 L L S L * 7 5 8 6 9 7 10 8 13 1 2 13 T O K 6 19 19 11 E S A I A 20 4 6 11 A N N 8 2 14 11 4 11 21 20 5 6 Bokstafsgåtan: l l l E 4 5 A 0 " 1 Schackgåtan: H u r gladt när han k o m m e r, den leende vår, som ljuset och lifvet förnyar, dä sippan btand smältande drifvor och solen bland glesnande skyar, då böljan sliter silt silfverband — men än ser j a g snö på äng ooh strand, på fjäll och skär, och hvem vet niir i kalla norden det våras.
står Rfiknegåta.
Under de gamla ståndsriksdagarna med adelsmän, prester, borgare och bönder hölls en suskriberad middag, hvari några (= flere än två) medlem- mar af hvarje stånd, men af alla till inbördes olika antal, deltogo.
Hvarje Carl Johansons Möblerings-Affär, 45 Drottninggatan 45, 1 och 2 tr.
Mod förra veckans nummer af ldun följde priskurant n:r 4 fran Percy F. Luck &amp; C os Handelsaktiebolags välkända affär, och vll|a vi särskildt fästa ärade husmödrars uppmärksamhet ä densamma.
Oeometra.
Aritmogryf.
1 En våg » mitt första » i tidens haf, en sakta bölja, som snabbt försvinner; men ack!
åt tusen, förr ' n den förrinner, uti sitt sköte den ger en graf.
Fortsättning på redovisningen för influtna medel till Iduns skollofskoloni: Transport från N:r 18: Kr.
271:90; En Iduns läsarinna, Sorsele, 0: 4 0; Sture, Albin, Joel och Samuel, Skåne, 2: —; Bamvän 1: —; C. W., Tock- arp, 3: —; Lars, Linköping, 1: 50; E.
&amp; A., Hemse, 3: —; Sigrid Carlberg, Ställdalen, 1: —; Gummorna 2: —; A — e, Snatlunda, 2: —; Från barnavänner i Lund 5: —; Kolonivän MellanneK?)
1: —; Lilla Emma A.
0: 9 0; A. W., Stockholm, 3: —; I.
H.
1: —; M.
A., Oscarshamn, 1: 50; F. B.
5: —; Turist 1: —; Itta 1: —; H. Ä-, Gustafsberg,5: —; Tutte o. Aina, Luleå, 2: —; Några syskon vid Robertsholm 5: —; Wen, Eskilstuna, 1: —; Lille Börje 1:20; M.
B., Visby, 1:85; Fyra små syskon, Sköfde, 2: —; Folke B — n 5: —; Fnurre, Visby, 5: —; Karl och Anna, Strengnäs, 5: —; Barnavän, Karlstad, 1: —; M.
G.
S., Uddevalla, 2: —; Edla och Albert, Sala, 25: —; Anonym, Westerås, 2: —; Nenna, Hapa- randa, 5: —; Tre små bröder, Falun, 3: —; Eva, Sköfde, 3: —; Am.
Petterson, Upsala, 3: 6 0; Ham 1: 50; A.
L., Hjorted, 2: 2 5; Ponte, Mörsil, 5: —; » Pu&gt;, Falun, 1: —; Ine Lb., Alingsås, 3: —; Fru Carolina Wedberg, Ystad, 5: —; 10 moderlösa, Helsingborg, 10: —.
Summa kronor 412: 60. adelsman skulle betala 5 daler, hvarje prest 3 daler, hvarje borgare 2 daler och hvarje bonde 1 daler för kalaset.
Deltagarnes antal utgjorde tillsammans 50 stycken och hela anrättningen ko- 100 daler.
Bönderna voro talrikast representerade: icke så, att de ensam- ma, såsom nu för tiden i riksdagen, hade majoritet per capita öfver alla de andra stånden tillsammans, men så, att hvilket annat stånds medlemmar, som förenade sig med bönderna, gaf dessa absolut majoritet.
En skämtare anmärkte också, att församlingen un- der så fatta omständigheter » var så litet bondaktig, den kunde blifva », d. v. 8.
innehöll minsta möjliga antal bönder.
Huru många voro deltagarne Ag — Ha — Li.
Charad.
Glömmen ej Iduns skollofskolonil •1 Öfverallt, dit män ' skor » amlas till att prata, dansa, le, till att nästan sin förtala, skyndar jag att mig bege.
Där jag fattar spiran genast, jag är allas herre, jag, uti slott så väl som koja härskar blott min envåldslag.
Än så är jag stel, högtidlig, allvarsam och cer ' moniös, än så är jag glad och munter, än rätt mycket religiös.
Så som jag bör alla vara.
Den, som mot mig brutit har, blir af många tvärt begabbad, ty till hån är man ju snar.
Jag består af tolf bokstafver — ordna dem nu till ett ord, och ett namn du då skall finna på en makt så stor på joidl 1893 Stor 1) En af franska revolutionens män, 2) flicknamn, 3) stad i Sverige, 4) land i Asien, 5) stad i Sverige, 6) hjälten i ett bekant skådespel, 7) stad i Frank- rike, 8) kvicksilfvergrufva, 9) en ro- mersk kejsare, 10, musiker.
Begynnelsebokstäverna bilda namnet på en stadsman.
utställning och försäljning af alla slags moderna M ö b l e r, ibland S m y r n a - M a t t o r samt G a r d i n e r va.
m.
och elegant.
(U r I &gt; e t våras » af E.
Björck.)
a S ä n g a r och S ä n g k l ä d e r, M ö b e l t y g e r, M a t t o r, där- Fullständig eller delvis möblering och dekorering af våningar verkställas stilriktigt E g n a Snickare- och Tapetserareverkstäder.
— Reel b e h a n d l i n g.
— Billiga priser.
