# ID: svediakorp-per915
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,011
# sentences: 684
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 13 januari 1893.
N:r 2 (265) Prenumerationspris pr Idun med Modetidning och kolorerade planscher Idun m.
Modet, utan kol.
pl Idun ensam.
ar: kr 9 — • 7: 50 • 6: — Byrå: Klara T.
Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
P r e n u m e r a t i o n sker ä alla anstalter i riket.
post- FRITHIOF HELLBERG.
U t g i f n i n g s t i d: hvnrje h e l g f r i fredag Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
L&amp;tnummersprlt 15 Sr * (vid kompletteringar).
Redaktör och utgifvare: Dagmar |) et torde knappt fin- nas någon lag bland de många, som begränsa och systematisera sång- konsten, som är viktigare än den, som fått namnet » minsta medlets lag ».
Naturen lär oss själf den stora konsten att spara, att med en liten kraft- förbrukning åstadkomma stora resultat.
Denna lag, som här verkar främst ur ändamålsenlighetens synpunkt, får, då den öf- ^erflyttas på den sköna konstens, här speciellt sångkonstens område, yt- terligare en estetisk be- tydelse.
Den säger oss, att resultatets estetiska värde minskas, om an- strängningarna att nå detta resultat blifva större och mera märkbara.
En stor del af sång- och skåde- spelarkonsten; hvilar på det rätta iakttagandet af denna lag, som, om den förbises, alltid hamnar sig, antingen genom ett miss- förhållande mellan ända- mål och medel, som gör resultatet alldeles löjeväc- kande, eller genom försöket att frambringa ett skönt resultat endast genom ett torrt, korrekt och ihär- digt arbete.
Fritz Arl- berg anför i sitt eminenta arbete om tonbildningen ett exempel på denna lags verkan, hvilken han på- 1 Qernandta Boktr.-Aktteb.
6:te årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platsen 26 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utlandska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Sterky.
står sträcka sig ända till åhörarnes förmåga att mer eller mindre lätt å- terupprepa hvad de hört.
Denna konst, att lätt pro- ducera sig, är den vikti- gaste och mest i ögonen fallande af de verknin- gar, som denna lag kan frambringa.
Fru Dagmar Sterky, som på senare tiden in- tagit en så bemärkt plats i vårt operalif, har utan tvifvel att tacka för sin stora framgång den vid- underliga lätthet, hvarmed hon producerar sig, och den fullständiga frånva- ron af hvarje syn- eller hörbar ansträngning.
Hon hör i detta afseende till de lyckliga, hvilka i sitt framträdande och före- drag kunna lita till den bästa och säkraste af alla läromästare, instinkten, och hvilka därför alltid hafya en bestämd juste- milieu gifven, som de omedvetet fasthåila, och som är den bästa möj- liga, dä den gifvits af naturen själf.
Särskildt i vårt land, där den sce- niska utvecklingen är öf- verlämnad åt vederbö- rande artisters privata företagsamhet, är denna gåfva en verklig skatt.
Vi kunna som ett lysande prof på denna fru Ster- kys begåfuing hänvisa till
IDUN 10 1893 Det är hvarje allvarlig mans och kvinnas plikt att lefva i sina minnen; ty blott genom att lefva i dina minnen får du klarhet öfver dig själf.
P hennes återgifvande af Mignon, som värdigt står vid sidan af hvilken som helst af hennes föregångare i rollen.
Den tyska romantikens något sentimentala känslighet och den franska musikens här och där framträdande banalitet försvunno inför det enkla, okonstlade och sanna, som främst af allt kännetecknade fru Sterkys Mignon, särskildt i andra aktens spegelscen, hvilken eljes brukar vara en stötesten för dem, som vilja vare sig sjunga eller spela för myc- ket.
Samma lyckliga förmåga af moderation kunde man iakttaga i sångerskans framställ- ning af Jacinta, det eljes något schablonmäs- siga hufvudpartiet i operan » Granadas dotter », hvilket från framställarinnans personlighet lå- nade sina bästa egenskaper, okonstladt och naivt behag.
Denna medfödda fallenhet att hushålla med de konstnärliga uttrycksmedlen är för fru Sterky icke blott en lycklig till- fällighet, utan en tvingande nödvändighet, som, om den ej förut funnes, snart skulle framkal- las på grund af apparitionen och figuren.
För att ytterligare fullständigt iakttaga for- dringarna på harmoni och öfverensstämmelse har naturen begåfvat fru Sterky med ett röst- instrument, hvars förnämsta egenskaper icke äro omfång eller volym, utan snarare välljud, klarhet i timbren, böjlighet och jämnhet i ut- bildningen.
Därtill komma såsom för en sån- gerska icke mindre viktiga egenskaper musika- lisk begåfning, säkert öra och, såsom vi redan ofvan antydt, en fin känsla för den rätta af- vägningen af det musikaliska uttrycket.
Samt- liga dessa egenskaper, i någon mån också de omständigheter, under hvilka k. operan för närvarande arbetar, hafva bidragit till den ovanliga framgång, som kommit fru Sterky till del.
Fru Sterkys, eller som hon före sitt gif- termål hette, Dagmar Bosses musikaliska be- gåfning är ett familje-, specielt farsarf, hvil- ket hon medförde hit redan 1879, då fadern, förläggaren Bosse hitflyttade från Kristiania.
De mindre vanliga anlagen bestämde redan från början hennes framtid, och 1882 började hon vid musikaliska akademiens konservatorium studera solosång och ingick för utbildningen af sina sceniska anlag äfven i elevskolan, då denna något senare inrättades.
Under fem år studerade Dagmar Bosse med nit och intresse och, hvad som ej är mindre viktigt, äfven med framgång.
Vid konservatoriet hade man tyd- ligen uppmärksammat hennes begåfning, hvilket förtjänar att så mycket mer bemärkas, som goda röster och sceniska anlag ingalunda sak- nades bland fröken Bosses kamrater.
Då hon 1887 lämnade konservatoriet, utexaminerades sam- tidigt så framstående sångerskor som fröknarna Ida Moritz, Sigrid Hallgren, Märta Petrini och Juel.
Att fröken Bosse med så farliga medtäflande kunde förvärfva sig guldmedalj för solosång är ett af de mest ampla erkännanden åt hennes begåfning, intelligens och flit.
Ett icke mindre viktigt erkännande gafs den unga sångerskan, då hon den tredje juni 1887, såle- des omedelbart efter sin afgång från konser- vatoriet, fick debutera å k. operan såsom Rose Friquet i » Villars dragoner ».
Äfven publi- ken och kritiken syntes ej ovilliga att gifva sångerskan sin hyllning.
Man fann visserligen å ena sidan rösten späd, men å andra sidan berördes åhörarne gynnsamt af dess friska och klara välljud och de vs-ckra ansatserna i den dramatiska aktionen.
Tyvärr fick denna vackra början ej omedelbar fortsättning.
De osäkra förhållandena vid k. operan torde ej hafva varit utan skuld därtill, och sångerskans upp- märksamhet drogs under den närmaste tiden från scenen till — • familjelifvet.
År 1888 ut- bytte hon genom giftermål med komponisten Adolf Sterky sitt flicknamn mot det namn, som hon genom sina senaste uppträdanden för- stått att göra allmänt kändt och värderadt.
Under hela detta år syntes sångerskan endast få gånger och då i smärre uppgifter på sce- nen.
Såsom ett vackert bevis på god vilja och god förmåga kunna vi ej underlåta att omnämna, hurusom hon annandag jul samma år räddade situationen genom att utan repe- tition sjunga Siebels parti i » Faust », hvilken opera eljes på grund af ett sjukbud hade måst inställas.
Fru Sterky var emellertid icke nöjd med dessa framgångar.
Hon insåg, att det för hen- ne fanns mycket att se, höra och äfven lära.
Hösten 1889 lämnade hon, åtföljd af sin man, den svenska hufvudstaden för att under en längre vistelse i utlandet, hufvudsakligen i Paris, söka ytterligare utveckla sin röst och sin sångkonst.
I Desirée Artöt fann fru Sterky en synnerligen lämplig lärarinna, som synes hafea förstått att på en gång bevara rö- sten och utveckla sängkonsten, hvilket eljes långt ifrån alltid är fallet med de franska sånglärarne.
Utan tvifvel står fru Sterky i tacksamhetsskuld till fru Artöt, som gifvit hennes röst den sista förfinande och afpole- rande utbildningen.
Hon instuderade under fru Artöts ledning ej mindre än fjorton större operapartier.
Efter hemkomsten vidtog ett kort gästspel på k. operan i » Svarta domi- non », och sedermera har fru Sterky delat sin tid och sin talang mellan den nyskapade ope- ran i sin födelsestad Kristiania och k. operan i Stockholm.
För närvarande vistas sånger- skan i Kristiania, där hon börjat ett gästspel, det tredje i ordningen.
Dessa gästspel hafva bland annat omfattat Madeleine i » Postiljonen från Longjumeau », Betli i » Alphyddan », Adéle i » Svarta dominon » och Camilla i » Zampa ».
Det toide med allt skäl kunna antagas, att det nu började gästspelet i Kristiania blir det sista, då det synes oss själf klart, att k. operan i Stockholm icke kan undgå att genom kon- trakt fästa vid sig en så begåfvad och om- tyckt sångerska, hvilken säsom vi ofvan sett redan förskaffat sig en betydande repertoar, däribland, utom förut nämnda roller, drottnin- gen i » Skrifvarkungen » och Anna i » Hvita frun », flere smärre uppgifter oräknade.
Sam- manlagdt har fru Sterky hunnit utföra fjorton olika roller.
Såsom konsertsångerska har fru Sterky visat ovanliga anlag genom sitt föredrag af roman- ser och visor, men det är dock otvifvelaktigt, att scenen är rätta platsen för hennes verk- samhet och det fält, där hon i framtiden kom- mer att vinna sina flesta och bästa framgångar.
H.
L. Victorin.
jj.
JMONRAD.
" Hvad ägnar hon sig åt? "
Ytterligare ett par blad ur kuli-konkurrensens historia.
derton år!
Ä r din flicka verkligen ader- ton år!
Åh, hur tiden flyger!
Men du bibehåller dig förträffligt, du!
Man skulle kunna taga dig för en äldre syster till din dotter. » » Det har jag ändå litet svårt att tro, » svarade småleende den tilltalade, en vacker, vänlig ' fru på några och fyrtio år, » men i alla fall är det bra roligt att hafva en vux- en dotter. » » Hvad ägnar hon sig åt? » frågade en an- nan af fruarna.
» Ja, » tog den första uti, » hvad skall hon bli?
Studerar hon?
Eller har hon kanske redan någon verksamhet? » Verksamhet?
Ja, visst hade hon verksam- het, om någon!
Bara alla strumpor, som skulle stoppas och » stickas vid » åt de fem yngre bröderna, skjortor som skulle sys, roc- kar ändras och vändas, att icke tala om hu- sets linneförråd, som skulle hållas i stånd — nog visste fru Amelie, att hennes lilla Agatha hade ett tillräckligt arbetsfält!
Men detta kunde hon ju ej sätta sig och beskrifva för hela sällskapet, och hon stammade för- lägen något om, att Agatha ännu var så ung och behöfdes så väl hemma.
» Jag skulle då aldrig hafva samvete till att låta någon af mina flickor gå hemma och gräfva ned sig i hushållsbestyr, » sade en af de elegantaste deltagarinnorna i kaffe- repet.
Och när de själfva kosta på sig sin klädsel, så kan ju jag hålla tjänare och söm- merskor i stället. » » Ja, dina döttrar äro ju så väl placerade, » svarade en lika elegant väninna.
» Nå ja, jag kan ju inte heller klaga — • min lilla Julia har en ganska bra plats i en bank, och — » » Och en mycket inbringande plats förmo- dar jag, » inföll en annan.
» A - h, icke så särdeles — tusen kronor om året.
D e ha gifvit tolfhundra förr, men Julia behöfver ju, gudskelof, inte se myc- ket på de pekuniära fördelarna, utan då hon erbjöd sig att sköta platsen för tusen kronor, så fick hon den naturligtvis, fast det var trettiosju sökande. » » Ja, det är då bra, när en ung flicka har någon bestämd sysselsättning - — » » I synnerhet när hon får tusen kronors lön, » sade en röst från ett hörn af rummet.
» Och det är så tillfredsställande att hafva en nyttig verksamhet —.
» » Som man inte behöfver, » interfolierade rösten.
» Och så roligt för en ung flicka att hafva en liten arbetsförtjänst — — » » Som andra bättre behöfde. » » Nej, Karl, nu är du för svår! » utbrast värdinnan, då en lång herre reste sig ur den emmastol, där han suttit, något undanskymd af en väldig blomstergrupp.
» Karl » vände sig om i dörren.
» Jag har alltid önskat en dotter, och län- ge var jag rätt bedröfvad öfver den tomhet
IDUN 1893 flytta, för min far tål inte, att en piga för- går sig mot mig. » Gustafva fnös till: » Hör på den!
En piga! » mumlade hon.
De gamla fröknarna sågo på hvarandra, och de sågo på Ingeborg.
Flickan tycktes hafva vuxit: den höga, hvita pannan lyste öfver de glödande ögonen, och de tre flätorna skakade lätt, när hon kastade hufvudet till- baka.
Det var något på en gång komiskt och briljant öfver hela den lilla varelsen med det stramt uppstrukna, tunga håret, och den af de båda fröknarna, som hade det bästa hufvudet, fann sig och brast i skratt: » Nå, nå, lilla Ingeborg, inte är det värdt att ta så vid sig, inte; vi ska ' nog sköta Gustafva. » Ingeborg tyckte sig med ens så löjlig, hon rodnade uppöfver pannan och ned på halsen.
Gustafva såg det under de nedslagna ljusröda ögonhåren, och det lilla dolska hjärtat klap- pade högt af slynårens hela illparriga skade- glädje: » Det var bra, att den där blef stu- kad. » * * (Forts. o. slut i nästa n:r.)
13 Så svår hon att älska i lust och nöd, så svär hon att älska i lif och död, hon läspar mjukt det trollformsord, som ger henne makt på jord.
Som ger henne namn, som ger henne rang, ger ock något bättre än titlars klang det flammande guld, som nyckeln till allt hvad jorden beskär.
Sitt adlade barn kyssa far Man leker salong i och mor.
kyrkokor, man bugar, krusar för tills åter vid — är mammons brud, orgelljud den lysande skaran sedsamt går, hon skön som en ros med guldblondt han ålderstigen och hår, stjärnbeströdd, till titlar och rikdom född.
.
.
.
Anna Knutson.
Mammons brud.
fan ålderstigen och stjärnbeströdd, till titlar och rikdom lyckligt hon skön som en ros med guldblondt och endast aderton år.
Hon låtit sig locka af guldets hon älskar Mammon glans, i krona och hon går vid brusande krans.
orgelljud att viga sig vid sin gud.
I blekaste créme skiftar silkets och präktigt rasslar släpande då långsamt hon sopar för ljusröda tärnor tråd, våd, kyrkogolf tolf.
Ett haf af buketter, siden och flor gladt böljar in uti kyrkokor, där gäster sitta — ett hundratal - precis som i bröllopssal.
Det glittrar, det frasar kring och underligt klinga psalmens altarbord, ord om andens ledning och heligt mål vid detta snöda prål.
Och tanken rycker sig knappast lös från grannlåt, spetsar och silkespös, då talet ljuder om stundens vikt om kärlek, trohet och plikt.
Man tager buketten ur brudens hand, ljuft svällda knoppar med myrten ibland, — ur söndrad handske ett finger sträcks mot bojan, som gyllne räcks.
fSIpIda född, domslut.
hår edda genom kvinnliga glasögon måste, föreställer jag mig, en del manliga åskådningssätt förefalla i hög grad besynnerliga och otillfredsställande.
I många fall torde kvinnlig och manlig upp- fattning vara hardt när omöjliga att samman- jämka.
I intet fall bör det emellertid kunna skada, att man söker utröna, hvari olikheten besticker sig.
Låt oss ta koketteriet!
Hvad kvinnorna tänka därom, behöfver ej utvecklas för Iduns publik.
Männen äro, som bekant, särskildt i sina hjärteangelägenheter, ganska egensinniga och oemottagliga för skäl och föreställningar.
D e förälska sig tvärt emot välvilliga råd och an- visningar ofta i föremål, om hvilka hela den kvinnliga bekantkretsen utbrister: » Kan någon begripa, hvad han har sett för märkvärdigt hos henne! » Å andra sidan händer det icke sällan, att riktiga mönsterflickor, riktiga små underverk af sedesamhet och god uppfostran, uppfostrarinnornas favoriter, få sitta vackert där de sitta, medan herrarne på friarestråten gå dem vördnadsfullt förbi.
Det ena som det andra må anses ledsamt och ländande männen till föga berömmelse.
Värre är, att förhållandet synes ohjälpligt.
Mannen är och blir ytlig i sin uppfattning vis ä vis det motsatta könet, så länge han drömmer sig kärlekens lycka som det härli- gaste i lifvet och kärleken till sin natursida lyder naturlagar och ej moraliska inflytanden.
Den unge mannen, som fattar tycke för en ung flicka, attraheras i de flesta fall — han må inse det själf eller ej — mindre af hen- nes förträffliga egenskaper som människa än af hennes just på hans individualitet anslå- ende egenskaper som kvinna.
Det är kvinnan, ej den feminina människan, som i första hand förtjusar honom.
af Häraf låter männens toleranta uppfattning kvinnors koketteri lätt förklara sig.
Att männen i detta hänseende verkligen icke äro så värst stränga bedömare, torde nog vara allom bekant.
Höra de en flicka utmålas som » odrägligt kokett », rynka de ö g o n b r y n e D — men v i s 3 t inte åt den » odrägliga » — nej ingalunda — henne äro de tvärtom, just eme- dan hon väckt fruntimrens misshag, benägna att föreställa sig såsom mycket dräglig, för att inte säga högst intagande, och det gör e j det minsta intryck på dem, att förkastelse- domen kommer från kompetentaste håll, från kvinnor, som själfva varit unga och således i viss mån äro sakkunniga.
Om man undantager dem, som själfva kokettera, äro fruntimren afgjordt fiendtligt stämda mot koketterier af alla slag och alla grader.
Undantagandes dem, som hafva för många korgar att rufva öfver, tycka männen om koketta flickor.
Naturligtvis med vissa inskränkningar.
Det gifves arter af koketteri, som måste rubrice- ras som oarter.
Det finns fint koketteri och smaklöst.
Man känner sig obehagligt berörd af det allt för utmanande, det allt för med- vetna och afsiktliga.
Man pinas af behag- sjukans ansträngningar, då de äro allt för forcerade, eller då de yttre förutsättningarna för framgång saknas.
Man rentaf ledes vid ett jäktande koketteri, som finner alla tillfäl- len kärkomna och alla föremål lika goda.
De » gamla koketterna » äro lika illa anskrifna hos herrarne som hos damerna; skillnaden är endast, att de förra rycka på axlarna åt dem, medan de senare taga saken mera allvarsamt.
Men är koketteriet fint och är flickan ung och behaglig, då skilja sig manlig och kvinn- lig uppfattning åt.
» Hon ser inte illa ut » — säger tanten — » men mitt lif, hvad hon är kokett! » » Hon är förtjusande » — säga herrarne i korus.
» Ingenting ser hon ut » — säga flickans rivaler — » men hon koketterar fräckt, och det är nog för att få herrarne yra i mössan. » Hon är förtjusande!
D e männen.
D e veta — erfarenheten lär dem det — att ingenting är farligare för de- ras hjärtans ro än dessa små oskyldiga konst- grepp, som bilda maskorna i nätet, hvarmed jägarinnan fångar sitt villebråd.
De känna faran, men störta sig med öppna ögon i för- därfvet.
Försök att hejda dem!
Förklara för dem det höga värdet af ett okonstladt väsen, i hvilket intet svek bor; predika deras öron fulla af allt som sagts och ännu återstår att säga på temat: skal och kärna, den inre skön- heten och den yttre, själens fägring, som be- står, sedan kindernas rosor vissnat.
Säg dem allt, och de skola medgifva ännu mera.
Men teori är ett och praktik ett annat.
Minuten därefter äro de färdiga att låta sig bortkoll- ras af en liten varelse utan själ, men med gropar i kinderna och skälmska blickar, som leka kurra gömma bakom mjuka ögonfransar.
Jag har sett fruar med förstånd, som efter mångårigt äktenskap ännu vidmakthållit ett det mest intagande koketteri för sina män.
Jag har sett andra, som ganska snart lagt bort de där barnsligheterna såsom föga ö v e r - ensstämmande med en stadig matronas värdig- het.
Hos hvilka stannade lyckan längst?
Jag vet ej, men jag anar det.
Som jag ej åtagit mig vara advokat, vare sig för den ena eller andra parten, vill jag åt mina ärade läsarinnor själfva hänskjuta frågan, hur mycket som kan vara berättigadt i den manliga uppfattningen.
Å ena sidan är ju obestridligt, att själens adel är mera värd än yttre behag eller
IDUN 14 skönhet.
Och lätt är att förstå, hur kvin- norna, som naturligtvis bedöma och värdera hvarandra uteslutande efter karaktärsegenska- per, skola harmas, såväl öfver de medsyst- rar, som täfla och kanske segra i täflingen genom rent yttre företräden, som öfver män- nen, hvilkas ytlighet i detta fall bär hela skulden.
Men månne icke å andra sidan just hos många af de bästa bland kvinnor linnes en benägenhet att döma koketteriet för hårdt?
Och månne icke denna benägenhet beror på ett förbiseende af skillnaden mellan ett i min- sta möjliga måtto medvetet, taktfullt och vac- kert koketteri samt å andra sidan de arter af behagsjuka, som här ofvan betecknats så- som oarter?
Efraim Rosenius.
EQålning i tusch och sepia.
För Idun af S.
L.
Man tar först hänsyn till de allra ljusaste parti- erna, de ljusaste dagrarne.
Dessa måste utsparas vid hvarje färgläggning.
De partier, som beträffande belysning, stå de förutnämnda närmast, utsparas där- efter vid en senare öfvermålning, hvarefter man, föl- jande denna princip, fortfar, anläggande allt mörkare färgtoner ända till de starkaste skuggorna.
En ren porslinskopp fyller man tillräckligt med vatten i förhållande till den yta, som skall färgläggas, och flyttar medels en pensel något af den ofvan om- talade, koncentrerade tu^chlösningen öfver till vattnet, rör om, så att blandningen blir jämn, och tillsätter tusch efter behof.
Man profvar då den beredda lös- ningen på ett papper och börjar, när den befunnits lämplig (i allmänhet blir en färgton ljusare, när den torkat), färgläggningen.
Då målar man med denna första ton öfver hela teckningen, med undantag af de partier, som skola utsparas hela tiden, d. v. s. de allra ljusaste.
När denna färgläggning torkat, kan man verkställa nästa.
Man blandar i ordning en lösning, mer eller mindre mörk (i alla händelser mörkare än den förra tonen), och målar öfver det bela med undantag af de förra gången utsparade partierna och de partier, som med afseende på belysning stå närmast dessa.
Sedan fortgår man på samma sätt och efter samma metod hela tiden och slutar med att — om så be- fiones lämpligt — • sätta i på behöriga ställen med den koncentrerade tuschlösningen för att framställa de mörkaste skuggorna.
Med detta bör man i alla fall dröja till allra sist.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
, et ser uog litet förmätet ut af S.
L.
att oför- färadt fortsätta med sin » rådgifvande verk- samhet » i Idun efter den lilla kontroversen i höstas med en af vårt lands erkända konstkritici.
Åtskilligt kunde nog ock S.
L.
ha att svara, men åtnöjer sig med att säga, att vi, hr Georg NordeD- svan och S.
L., stå på en något olika ståndpunkt.
H r G.
N.
höjer, som sig bör, konstens fana högt.
S.
L, törs ej ge sig in på de högre krafvens kapitel — han är och förblir blott amatör och ger sig ej ut för annat.
A r denna åtskillnad mellan våra båda positioner klar, tyckes det, som om för framtiden ej gärna nå- gon ofrid kan komma i fråga.
Med målning med tusch eller sepia — s. k. l a - v e r i n g i tusch eller sepia — roar sig nog en och annan af Iduns läsarinnor, och några ord därom torde måhända vara lämpliga.
(Se för öfrigt frågan n:r 321 i Iduns n:r 50 för 1892).
Själfva tekniken är fullkomligt eller åtminstone till allra största delen den samma som vid akvarell- målning; samma slags penslar och papper kunna också användas.
Färgämnena tusch och sepia kan man köpa dels i bitar, dels flytande i flaskor, dels — åtminstone hvad sepia angår — i tuber (kapslar).
Att köpa dem i flytande tillstånd är egentligen ej att tillråda och det af flere orsaker.
Lämpligast har jag funnit vara att skaffa sig tusch i stycke och sepia i tub.
Hvad priset beträffkr, så är det med afseende på tuschen af synnerligen växlande karaktär, från 25 öre för ett stycke » ordinär » till flere kronor för mer eller mindre » äkta kinesisk tusch ».
Sepian har jag köpt i tuber från Geo.
Kowney &amp; C:o, London.
Små tuber betinga ett pris af 25 öre.
De räcka ganska länge.
Om man vid tuschmålning köper sig tusch i stycke, får man lof att r i f v a den, hvilket går så till, att man i en liten porslins- eller glaskopp (färgkopp) häller några droppar vatten (helt få), hvarefter man under en stund rifver tuschstycket mot botUn af koppen.
Man bör fortsätta med rifningen ungefär så länge, att om man doppar en pensel i det rifna och så stryker den mot ett papper, hela färgytan blir fullkomligt svart.
När delta är fallet, kan rif- ningen anses vara fullbordad.
Man bör då lägga någon pappskifva eller annat, som sluter tätt till, ofvanpå koppen för att förhindra dam partiklar att komma i det rifna och äfven för att i någon mån hindra afdunstningen, som i annat fall försiggår gan- ska hastigt.
I handeln finnas färgkoppar af porslin, som äro så beskafiäde, att man kan sätta dem i hvarandra.
Under botten på skålarne finnes nämligen en ihå- lighet, som svarar mot en fals på den öfre delen af dem.
Använder man dylika skålar, bidrager detta i ganska bög grad till lyckade resultat, dä eljes, om man låter koppen med den rifna tuschen stå någon tid, dam fastnar i och blandar sig med färgen och sedan vid färgläggningen ofta åstadkommer fläckar och ojämnheter.
När man nu tänker måla ett motiv i tusch (an- taget, att behörig teckning föregått), går man till väga på följande sätt.
Kvinnors affärer.
et är en allmänt känd sak, att kvinnor, äfven de som visa synnerlig duglighet inom den husliga ekonomien eller i personligt praktiskt förvärf, ådagalägga en ofta ödesdiger oförmåga, när det gäller att förvalta sin penningeegendom.
Om en ensam stående kvinna vare sig genom eget förvärf eller genom arf besitter ett kapital, hyser hon ofta D o g rent af motvilja att inlåta sig med detsamma i bankaffärer och saknar förstånd att praktiskt och säkert placera sina medel.
Hon föredrar då allt för gärna att öfver- lämna sina affärer i enskilda personers vård, där garantien naturligtvis aldrig kan blifva så tillfyllestgörande, och vi behöfva ej gå långt efter exempel, huru kvinnor genom sin god- trogenhet i den vägen blifvit utsatta för de kännbaraste förluster.
En institution, som tagit till sin uppgift att i dessa och liknande fall under absolut säkerhet och mot en ytterst billig afgift be- tjäna den svenska publiken, är Stockholms Enskilda Binks notariatafdelning härstädes, som sedan några år bedrifvit sin verksamhet un- der alltjämt ökadt förtroende.
V i anse oss synnerligen kunna anbefalla denna inrättning särskildt åt alla ensamma kvinnor, som vilja komma ifrån hvarje besvär och risk för för- valtningen af sin egendom och ändock känna sig öfvertygade, att densamma blir på det samvetsgrannaste och för deras egen fördel gynsammast besörjd.
Stockholms Enskilda Banks notariatafdelning emottager mot kvitto värdehandlingar af alla slag under sin vård och uppbär och redovisar deras af kastning.
Inteckningar blifva så till exempel utan något besvär för ägaren i rätt tid förnyade, skuldsedlar räddas undan pre- skription, obliga tionsutlottningar efterses, aktie- kuponger företes till inlösen, så snart de för- falla, inteckningsräntor uppbäras o. s. v. Med den lyftade af kastningen förfar notariatafdel- ningen i enlighet med gifvet uppdrag, vare sig denna skall insättas å deponentens räk- ning hos bank, till deponenten försändas eller eljes för hans räkning utbetalas.
1893 Särskildt torde uppmärksamheten böra fä- stas på de fördelar notariatafdeluingen erbju- der i fråga om förvaltning af förmyndare- medel.
Såsom bekant finnas, med undantag för Stockholm, icke i vårt land några för- myndarekamrar, afsedda att mottaga och vårda omyndigas medel.
Följden häraf har blifvit, att i många fall myndlingarnes medel genom oklok eller oredlig förvaltning gått förlorade.
Föräldrar och andra anhöriga hafva för när- varande ingen annan utväg att vid sitt från- fälle sörja för sina närmaste, som ej uppnått myndig ålder, än att anförtro deras tillgångar åt någon förmyndare.
Äfven om det lyckas härtill finna någon, för hvilken de hysa för- troende, kan dock full trygghet icke på detta sätt v i n D a s, då det ju alltid kan tänkas, att förmyndaren aflider eller eljes sättes ur stånd att fullgöra sitt åtagande.
En institution, hvilken i likhet med Stockholms Enskilda Banks notariatafdelning erbjuder sig att för- vara och vårda omyndiges medel, synes där- för tillmötesgå ett verkligt behof.
Utbetalning af afkastningen sker i mån som denna inflyter, hvarjämte redovisning till förmyndarne lämnas halfårsvis.
En specialitet, som särskildt berör kvinno- världens intressen, rör s. k. äktenskapsförord.
I sin vanligaste form afser äktenskapsförordet att till förmån för den blifvande hustrun un- dantaga en större eller mindre del af hennes egendom.
Ett sådant förord blifver dock mer- ä D d e l s illusoriskt, om ej denna egendom stäl- les under särskild förvaltning.
I få fall skall man emellertid finna det behagligt, att för utöfvandet af sagda förvaltning tillsätta en särskild god man, h v i l k e D så att säga kom- mer att stå emellan makarne.
Att däremot deponera de ifrågavarande värdehandlingarna hos notariatafdeluingen, som äger att i öfver- ensstämmelse med gjorda föreskrifter redovisa den årliga afkastningen, skall helt säkert, på s a m m a gång det under alla omständigheter blifver betryggande för hustrun, ej för man- nen känuas såsom ett förödmjukande tvång.
Notariatafdeluingen, för hvars omhänder- hafda medel Stockholms Enskilda Bank utgör en säker borgen, har i densammas hus vid Lilla Nygatan sin särskildt inredda, syn- nerligen eleganta och ändamålsenliga afdel- n i D g med brand- och dyrkfria hvalf till för- varing af de anförtrodda värdehandlingarna, elektrisk upplysning och bekväma små kor- respondensrum för klienterna.
Alla kvionor inom landet, som äga ekono- miska intressen att bevaka, torde taga i öfver- vägande, huruvida deras fördel och säkerhet icke bjuda att för desamma hellre anlita en dylik allmän institution än enskilda, och vi ha a n s e t t det som en plikt att för dem en gång framhålla denna viktiga sak.
Ur notisboken.
DEN SVENSKA KRONIIRINSESSAN kommer att vistas i Karlsruhe till denna månads utgång, hvar- efter hon afreser till södra Italien.
Hur länge vistel sen där kommer att räcka, är ännu ej bestämdt.
Hvad kronprinsessans hälsotillstånd beträffar bar vid konsultationen konstaterats en obetydlig ökning af katarren, hvilket dock helt och hållet beror på vä- derleken.
* H Ö G A GÄSTER.
Det danska kronprinsparet, prin- sessan Louise samt prins Christian och prins Hans af Glucksburg vistas för närvarande på besök vid hofvet i Stockholm.
Inom den högre societeten förberedas flere lysande fester med anledning häraf.
*
1893 i hemmet, som synes mig alltid härska, där ej någon dotter finnes, » sade han.
» Men i dag är jag ganska glad åt att ej äga dött- rar, då jag hör, att en dotter icke skall haf- va sin verksamhet inom hemmet, utan nöd- vändigt » ägna » sig åt någon yttre verksam- het och taga- brödet ur munnen på fattiga medsystrar, de som icke äga något hem, där de kunna sprida glädje eller vara till nytta. » » Men jag förstår er icke, » utbrast Julias mamma, «ni, som alltid stått på vår sida, som arbetat både för gift kvinnas egande- rätt och för kvinnans rätt att studera, att försörja sig och allt möjligt!
Och nu vill ni förvisa oss till köket och barnkammaren igen! » » Visst icke, mina nådiga damer!
Jag vill blott, att I icke skolen öfvergifva den där föraktade barnkammaren och köksspiseln.
Jag vill gifva er all tänkbar frihet, men jag vill icke, att friheten skall missbrukas, och jag vill framför allt, att den som icke af behof- vet " tvingas därtill, skall lämna det lönade arbetet åt dem, som behöfva lönen, och ifall de äro dugande och arbetshungriga, taga fatt på det stora arbete, som icke lönas med penningar, det där säden är mycken, men arbetarne få. » » Du vill väl inte, att fruntimren skola blifva gatupredikanter som i Amerika? » frå- gade fru » Karl » i litet skarp ton.
» Åbnej, » svarade mannen leende; » det har jag just ej något begär efter; men tänk på alla vårdslösade, förhungrade, usla barn, som sakna eftersyrj, uppfostran, allt som gör män- niskan till människa; tänk vidare på, att bland dessa, när de vuxit upp, rekryteras gan- ska ofta våra tjänare, de som skola vårda vårt hus oeh våra barn, och säg mig sedan, om ej tanken på vårt eget bästa, tanken på det allmänna bästa, borde sporra oss till ett arbete, som ehuru det ej inbringar penningar, dock väl knappast kan kallas lönlöst!
Jag talar ej om deltagandet för dessa stackars bran, ty jag känner edra ömma hjärtan, mina damer, edra lättrörda känslor, och — jag bugar mig. » Det gjorde han ock.
Med en sirlig bug- ning för hela sällskapet lämnade han rum- mes, och då inträffade något ganska ovanligt — en djup tystnad uppstod och rådde vid pass en half minut.
Damerna hämtade sig snart, men när samtalet åter kom i gång, rörde det sig om helt andra ämnen.
» Lyckades det ej heller nu? » frågade en matt röst från soffan i ett litet, tarfligt möb- leradt rum, då en ung flicka trädde in och, utan att atlägga ytterkläderna, kastade sig ned på stolen bredvid dörren.
Den tilltalade svarade ej strax; det var nästan, som om hon sväljde tårarne, och det var med bortvändt ansikte hon slutligen svarade: » Nej, lilla mamma, det lyckades inte.
Di- rektören var nog nöjd både med min hand- stil och mina betyg — han berömde mig riktigt, men — — » » Men hvad var då i vägen, kära barn? » » Jo, han sade, att en annan flicka, som hade lika bra betyg och var mycket skick- lig, hade erbjudit sig att sköta platsen för fyrtio kronor i månaden, och då tog han naturligtvis hellre henne. » » Ja, det kan man ju inte undra på, » suc- kade modern, » men hur kan någon arbeta för det priset? » » Jo, ser mamma, » svarade dottern, och nu kom en undertryckt bitterhet fram i rösten, I D U N » hon har sitt goda hem, hon, och detta skall hon hafva till litet nålpengar. » » Å h, » tillade hon med en viss häftighet, » om de där rika flickorna ville taga ordent- ligt betaldt för sitt arbete och inte skämma bort lönen för en annan stackare! » » Ja, det är för svårt! » klagade modern.
» Och när jag får ut min pension, går den nästan åt till hyran!
H a vi inte något mer, som kan sättas bort? » » Bara mitt lilla guldhjärta, mamma — » » Ditt guldhjärta!
Min flicka, min flicka!
Tag då hellre min vigselring — — » Några år senare sammanträffade i ett sällskap ett par damer, som synbarligen ej råkats på länge.
D e uttbytte glada häls- ningar, togo plats bredvid hvarandra och vo- ro snart inne i ett mycket förtroligt samtal.
» Nå, kära du, » sade den ena, hur mår din flicka, din lilla Agatha?
Hvad ägnade hon sig åt sedan? » » Agatha?
Jo, hon gifte sig, och nu ägnar hon sig åt man och barn. » » A- — — h!
Ja, min lilla Julia, hon sträf- var i sin bank, hon.
Men hon är så nöjd med sin värld.
När eu kvinna vant sig vid litet själfständighet, går hon inte så gärna in under hushållsoket, skall jag säga dig, » svarade lilla Julias mamma och såg med öf- verlägsen min ned på väninnan, hvars dot- ter ägnar sig åt något så tarfligt som att först hjälpa sin mor med hennes bushåll och sedan taga på sig själf samma ok, sträfva i samma otacksamma jordmån.
Mathilda Lan g I et.
Fliekvänskap.
Skiss för Idun af J a n e G e r n a n cl t.
» ^ j u l j e, deklamera något. » Det var Inge- BORG, som bad med sin arm under väninnans och blicken upp i hennes ansikte.
» Hvad skall jag ta '? » » Något ur » Ränker og Roser » eller » A l - ladin » — helst den. » » Det är så gammalt. » » Ja, men tag den ändå.
.
.
hör du.
.
.
hör du.
.
.
» Och Julje Begtrup, som v i s 3 t e, att detta var priset på de problem, Ingeborg lofvat lösa åt henne, började deklamera Oelenschlä ger med sin milda, danska flickröst.
De gingo upp och ned i Lilla Kvarnga- tan.
Det började skymma, fast klockan inte var mer än sex, men för hvar gång de kommo förbi glasmästare Westerdals fönster, måste Julje se sig i spegeln och förarga sig öfver den eviga oljetryckstaflan af kronprinsparet, som stått där i sin förgyllda ram, hon visste inte hur många år.
» O m jag bara hade litet längre näsa, skulle jag vara glad, » sade hon med sin lätta brytning.
» Säg du — om man nu fick önska, hvad ville du då ha annorlunda? » » Alltihop, » sade Ingeborg, » utom möjligen mitt hår, det är det enda, som är skapligt, fast det är väl stort.
Men nog ville jag tu- sen gånger hellre vara så ljus som du. » » Ville du? » sade den audra.
Hon var lång och tunn, med något slingrande i hela fijJI n gestalten och ett litet hufvud, smalt och rör- ligt som på en orm.
Hyn var klar och ge- nomskinlig, munnen frisk och röd med ett stort mjukt leende, som blottade två hela rader af små och hvita tänder.
De ljusblå ögonen hade ett obestämdt uttryck af undran och koketteri, som redan kunde förvirra, och det var en egendomlig smidig tafatthet i hen- nes sätt att stryka det krusiga håret bakom örat, när hon såg upp och sade: » Det vet.
jag inte, » som hon brukade göra i skolan.
Sådau hon nu stod där och speglade sig, var hon det fullkomliga idealet af allt vac- kert på jorden för den magra lilla Ingeborg med de gråa ögonen och det alltför stora, bruna håret, som hängde i tre tjocka flätor utåt ryggen.
» Julje — säg uppriktigt — hvem tycker du är störst, Oelenschläger eller Tegnér? » Ingeborg hade fått sin vän från fönstret med en energisk knyck.
» Kjsere — Oelenschläger, » sade Julje.
Det kunde nu icke ens vara tal om saken.
» Ja, men vi ha också många stora namn — Bellman » — — — » Hvad är det nu för vackert hos Bell- man?
Jag tycker han är simpel. » Julje tyckte han var simpel!
I skolan kallades det för humor.
Ja, Ingeborg för- stod sig inte riktigt på det själf.
.
.
» Och i våra dagar, » sade Julje, » har ui kanske någon, som skrifver som Drachman? » Nej, det måste Ingeborg medge; här fanns ingen, som skref som Drachman.
» Läs upp något, » bad hou.
Hon kunde gått där i evighet och hört på.
Med versens klang i sina öron läste hon mekaniskt: » A.
P. Wallberg, skomakare » öf- ver en liten skum butik, sökte hon ovillkor- ligt innanför den mörka rutan en arm, som drog ut en becktråd, och ett stort tofvigt huf- vud, som böjde sig ned öfver eu stöfvel.
Skomakaren hörde till sitt fönster liksom en tunna surt dricka hörde till Hummerbergs butik, och denna tunna skulle läcka, så att det blef en mörk pöl på förstugans ruttna bräder, och klinkan skulle skramla på den gamla dörren, när någon gick ut och in, an- nars var det inte som det skulle vara.
Denna butik med sitt förråd af flott och bröd, sin dekoration af karameller och griff- lar med papper om i två glas på fönster- brädet var så indränkt med gammalt dricka, att Ingeborg trodde själfva dörren skulle sma- ka sur, om man bet i den.
Och det hade hon gjort, bara ingen sett det.
Hvar gång hon gick förbi, ryste hon för detta dricka och detta balfruttna trä, men hon mattade med tänderna.
Och så ofta hon såg på griff- larne, tyckte hon, att hon malde sönder dem med papper och allt, de knastrade, ka- ramellerna knastrade, hon smakade det härsk- na flottet och det svarta brödet, åt upp hela butikslagret med en fasa, som hade något oemotståndligt frestande — slukade det icke en, utan tjugu gånger om dagen, medan hon gick och drömde om vers.
Själfva lukten från garfveriet i hörnet, denna skarpa lukt af oberedda hudar, kunde få en egendomlig lockelse, när Julje dekla- merade.
In öfver den smutsiga gården, hvars plankdörr stod på glänt, och där barken låg i högar bredvid de stora karen, drog denna luft, som vibrerade af vers, och den förenade sig med allt detta, genomträngde det som en förtrollning.
I det lilla tvåvåningshuset i slutet af ga- tan, där de gamle fröknarna Björk hade tre rum på nedre botten, bodde Ingeborg.
12 I D U N De gamla fröknarna sutto vid fönstret och märke på garfvarplanket, och hvar gång du räknade hur många gånger flickorna kommo ser det, skall du tänka på mig.
Nej, det förbi, och så hände det ibland, att de knac- duger inte — har du knifven på d i g?
» Hon kade på rutan, men det hörde inte Ingeborg.
gjorde en djup skåra: » Nu sitter det där.
Inte behöfde hon lyda dem.
Det sade också Tag mig i hand på, att du skall komma i Julje.
Där hon var inackorderad, var det håg mig, hvar gång du går förbi. » ingen, som befallde öfver henne; hon kom och Ingeborg kramade hennes hand så hårdt, gick alldeles som hon ville.
Det måtte väl att hon var nära att skrika.
vara ens rättighet.
Och så vandrade de upp » Men om du flyttar från dina fröknar? » och ned och talade om tusen saker — helst » Så går jag ändå alltid den här gatan. » och mest om sin karaktär.
» A h — då får du kanske en annan att Hvilken egenskap var det nu Julje ställde gå med, och så glömmer du mig. » högst?
Ingeborg tyckte, att själf behärskning » Jag bryr mig inte om fler, än jag kan var det största af allt.
Hvad tyckte Julje?
komma i håg dem, och dig glömmer jag al- Ja — det visste hon verkligen inte.
Säg drig, » sade Ingeborg och betraktade skårau — trodde Ingeborg, att hon kände henne?
.
.
.
i planket lidelsefullt bestyrkande, som om Ja, det trodde hon.
hon aflagt en ed.
» Du känner mig inte, » sade Julje.
» Jag » Och när jag reser, så skall du få min känner mig inte själf.
Jag är sammansatt medaljong, som jag går med hvar dag, och af allt för många olika element.
När det den skall du alltid bära på dig, » sade Julje.
är vers, då vill jag, att det skall vara rik- » Ja, » sade Ingeborg högtidligt; hennes tigt smäktande, » hon gjorde en gest ut i kinder voro bleka, och hon pressade läpparna luften, » så där, förstår du.
Och när jag hårdt emot hvarandra.
sitter och spelar Mendelsohn, då är jag ibland » Och om de komma och förtala mig och så melankolisk, så jag tycker, jag kunde dö, säga, att jag bara gjorde spektakel af allting, men rätt hvad det är, kan jag komma på så skall du säga, att du kände mig. » saadan en riktig Kneipe: Min Mand er venstre » Ja, » upprepade Ingeborg med samma all- Kandidat, trille ville vitt, bom bom. » var.
» Och så skrifver d u?
» Det kunde Ingeborg inte förstå.
» Det gör jag — men det är ju långt till » Ja, ser du, du är så där hel — huggen i ett block. » Julje hade läst frasen någon- dess. » Den aftonen hade Ingeborg svårt att slita städes och upprepade den med mycken re- spekt.
Blodet sköt Ingeborg upp i ansiktet, sig från Julje, och när hon kom in, sade de hennes ögon vidgades och svartnade; det var gamla fröknarna något om ett evigt spring icke så ofta hennes afgud sade henne något på gatorna, men hon hörde det inte, hon var vackert.
» Men jag, ser du, jag är sådan där alltför tankfull.
mosaik, en liten bit af en sort och en liten Med en hög skolböcker framför sig bör- bit af en annan sort, rödt och grönt och blått jade hon skära in J.
B. i ett gammalt bord, och — alla möjliga färger. » Hon talade som hon haft med sig hemifrån, och som var med naiv förtjusning.
» Det kan läggas i öfverkorsadt med namn och årtal.
En natt alla möjliga mönster — hur man vill — skulle hon stiga upp och smyga sig till garf- det kan bli ä la grecque och rutor och rän- veriet och såga ut den där brädan och taga der, det kan bli ett landskap med jord och den hit till sitt rum.
Och folk skulle undra, himmel och haf och allt.
Sådan är jag, du. » hvarför den hängde här — en gammal röd- Ja, sådan var hon.
Ingeborg kände det målad planka — hon skulle låta dem gissa, men inte säga någonting.
Inbillningen får i djupet af sitt bjärta.
» H ö r du, Ingeborg, om jag nu reste bort makt med henne; hon fantiserar alltid i den på många, många år och kom tillbaka all- stora stilen.
Julje har anförtrott henne en deles oväntadt, skulle du då känna igen hemlighet, något ödesdigert, som inte får yppas för en människa.
Det finnes ännu mig? » tortyr, de lägga henne på sträckbänken, de » Ja, » sade Ingeborg.
» Vid första ögonkastet?
Om jag också pina och fresta henne, att hon skall säga förändrat mig förfärligt?
Blifvit gammal och det.
.
.
Men jag säger det inte — nej, om grå och hemsk.
Skulle du i alla fall känna jag så skulle dö, så säger jag det inte.
.
.
Eller också är Juljes lif i fara, hon håller på dig, att det var jag? » på att drunkna, och det finnes inte en män- Ingeborg ransakade hjärta och njurar: » Det niska i närheten.
D å kommer Ingeborg och skulle jag, » sade hon.
kastar sig i vattnet och för henne i land.
» Tror du inte, att alla skulle göra det?
lulje ligger afdånad, men plötsligt slår hon Alla, som känt mig något närmare.
Tror upp ögonen och säger: Ingeborg, du har räd- du inte, att de strax skulle skilja mig från dat mitt lif.
Med det unga sinnets törst alla andra och springa fram och skrika: Ond efter stordåd och offer varierar hon dessa — det är ju Julje Begtrup! » fantasier i det oändliga, tills hon plötsligt Hon strålade med hela ansiktet och gick spetsar öronen och lyss utåt köket.
så fort, att Ingeborg hade svårt att följa » Julia, Julia, hoppsansa, » sjunger en tunn med.
Plötsligt höjde hon ögonbrynen och öppnade litet på munnen med en obeskrifligt röst därute.
Ingeborg rusar upp: jaså, hon vågar!
Hon klipsk grimas.
» Men tänk — om jag inte skulle veta, hvad de hette, utan behöfva har gripit om dörrlåset och håller på att fråga mig för och dra mig till minnes.
Det stupa öfver fröknarna Björks lilla rödhåriga piga, som står och skurar kastruller tätt vid vore retsamt, hvad? » Det rörde sig något dunkelt, spörjande, hennes dörr.
» Jaså, det var Gustafva, » sade smärtfullt i Ingeborg; hennes min blef all- hon, » jag trodde elden var lös, det lyste så rödt så. » varsam och sorgsen, hon teg.
» Du, » sade Julje, » skall du glömma mig, när jag slutar skolan och far min väg? » » Glömma dig? » Ingeborg såg upp; denna blick var dyrkan, men det tillfredsstälde icke den andra.
&gt;Vänta, » sade hon, » här ritar jag ett Gustafva sade ingenting; hon skurade för brinnande lifvet.
» Julia, Julia, hoppsansa, » uppstämde hon plötsligt med en röst, som var gäll af ilska.
Ingeborg böjde sig ned öfver henne: » Om du inte tiger, så slår jag dig fördärfvad, » 1893 hennes händer gripa om Gustafvas axlar, » jag dödar dig — jag — — » » Kors min gode, hvad hon ser ut, » säger Gu- stafva kallt, med ytterlig förvåning: » det är nog sant, hvad de säga om hennes far, att han gaf rekryten en på örat, så han blef sten döf.
A ' de människorna kloka?
! » Blek som ett lärft går Ingeborg in i sitt rum och stänger dörren efter sig.
Där står hon några minuter alldeles stilla med armarna långs sidan.
Hvad hon behöfver, det är själfbehärskning.
Hvad skall jag göra, hvad skall jag göra; — det hjälper inte, att jag öfvar mig.
A h — Julje hade inte en aning om, hurudan hon var.
Hon hade aldrig ta- lat om, att det fanns stunder, då hon inte kunde se sin knif.
Oh, hvad hon var ond i sig själf!
Om någonting ändå kunde hjälpa.
— Det hjälpte att vara till- sammans med Julje; då var hon så lugn och så glad.
.
.
Julje var det bästa på jorden.
Om det kunde vara sant, det där med hennes far — o, gud — ja, hon tänkte på hans ögon den gång hon gått in i hans rum och rört hans böcker.
Det var väl inte så farligt, hvad skulle hon läsa — hon hade ju läst allt som fanns.
Och det var bara hans exercisreglemente hon hade fått fatt i.
» Din sakramentskade slyna » hade han sagt och slagit henne, som om hon varit en re- kryt — men man fick ju inte ens slå rekry- ter.
Sedan hade han blifvit god igen och sagt, att det var synd hon inte var en pojke, men hon hade aldrig förlåtit honom det — aldrig.
» Din sakramentskade slyna » — • bara för att hon vågat röra en b o k!
En gång hade hon hört fröknarna tala om honom sins emellan: » Det är ett vådligt humör på kap- ten Cederstrand », hade de sagt, och så hade de sett bort till henne.
.
.
Det där » slyna », det skulle hon aldrig glömma, men det var styggt att vara så långsint.
Häftiga männi- skor voro annars inte långsinta, men det var hon.
Hon glömde ingenting, kunde aldrig glömma något ..
Hon skulle visst bli myc- ket olycklig i sitt lif.
Bara hon kunde lära sig själfbehärskning, så var det nog inte så farligt.
.
.
Öfva sig.
Som stoikerna.
.
.
Det skulle hon göra.
Hon skulle börja med små- saker — aldrig äta, förrän hon räknat till 20, och ha karameller i fickan, utan att röra dem.
.
.
Den Julje, som tyckte, att de här problemen voro så svåra, meu det var väl bara, för hon satt och tänkte på andra sa- ker under timmarne — på poesi, sade h o D.
Det var rätt kitsligt i alla fall att lösa ett problem på två sätt; bara hon nu kunde få det så, att de trodde Julje hade gjort det.
Dörren öppuades sakta ifrån köket, det var Gustafva, s o m kom för att bädda.
Hon stod där så fredligt och stilla och lyfte på säng- kläderna, men när Ingeborg såg på det fräk- niga ansiktet, märkte hon, att läpparne voro i tyst och taktfast rörelse: » Ju-li-a, Ju-li-a, Julia, Julia, hoppsansa. » Det var för myc- ket.
Hon rusade upp och gaf henne en ör- fil.
Pigan skrek och slog igen, och de båda gamla fröknarna kommo i c, den ena mera uppskrämd än den andra.
Hvad i all värl- den var detta för ett väsen?
Gustafva kippade efter luft: » Jag stod så tyst, så, jag sa ' inte ett knyst — och så flyger hon på mig. » » Jaså — du stod så tyst? » » Nå, Ingeborg, hvad sa ' Gustafva? » » Hon sa ' » — flickan vände sig bort och knep ihop läpparne, » det kan vara detsam- ma.
Men om hon gör om det en gång till, så skrifver jag till min far, och så får jag
IDUN 1893 En ädel lifsgärnlng.
Sjuksköterskan vid Katarina sjukhus härstädes, fru Natalia Aurora Aker- felt, som under 26 år med synnerligt nit och skick- lighet skött sin maktpåliggande befattning, tilldelades häromdagen i närvaro af sjukhusets styrelse och tjänstepersonal Patriotiska sällskapets medalj af guld, hvarvid styrelsens ordförande tolkade styrelsens tack- samhet för fru Akerfelts uppoffrande verksamhet i den allmänna sjukvårdens tjänst.
o * En verksam kvinna.
79 år fyllde den 9 dennes innehafvaren af det sedan 1840-talet fort- gående, under firman C. Kihlberg bekanta lånbiblio- teket och antikvariska bokhandeln i stadens hus vid Södermalmstorg, fröken Johanna Söderberg, född i Ny-Karleby i Finland.
Med sällspordt god hälsa och oförminskade krafter sköter den aktade åldriga sin ganska omfattande affär, nu efter ett 40-tal år, likasom allt tillförene, utan biträde.
Det kvinnliga gymnastiksällskapet, det vackra och behjärtansvärda företaget, som hufvud- sakligen afser att skaffa gymnastik åt arbetande, unga kvinnor och som varit i verksamhet i hufvudstaden sedan hösten 1888, börjar på nytt sin vårtermin i medlet af denna månad.
Sällskapet är deladt på tre afdelningar, af hvilka tvänne under fru L. Klintbergs, fröken Anna Som- mars samt fröken Sally Högströms ledning ha sina öfningar måndag, tisdag, torsdag och fredag på Gym- nastiska centralinstitutet; den tredje afdelningen, som står under fröken Högströms ledning, bar sina öf- ningar måndag och torsdag i Katarina allmänna läroverks gymnastiklokal.
Terminsafgifterna för del- tagande uti öfningarna äro mycket obetydliga.
Till mindre bemedlade utlånas äfven gymnastikdräkter.
Den stora mängd unga kvinnor, som till följd af sin sysselsättning tillbringa hela dagarne under stilla- sittande, träget arbete, har här ett lämpligt tillfälle att uppfriska sig, och vi uppmana till en liflig an- slutning till sällskapets öfningar.
V i rikta denna icke blott till de unga kvinnorna själfva, utan till dem, som äro herrar öfver deras tid och arbete.
15 förtjänstfulla framställning medverka till en mycket entusiastisk bifallsstämning i salongen.
Särskildt vilja vi framhålla hr Hamrins förträffliga teckning af den sachsiske borgmästaren, fröken Behrens ' friska och innerliga tolkning af hans dotter Käthe och hr Envalls öfverdådigt väl maskerade gamle svenske krigsbuss.
Följer så en äkta fransk anrättning i A. de Launays enaktskomedi » Ungdomsdrömmar », en tämligen lös konversationsrätt, njutbar emellertid genom det eleganta garnityr med hvilken den ser- veras.
H r Palme och fru Sandell göra sitt bästa — och bägge äro ju ganska drifna i genren.
Fröken Svanström lyser då och då upp med sitt täcka an- sikte likt en solglimt.
» Filosofi och kärlek », tysk filosofi och tysk kärlek i en klassisk låndräkt, som inte länge lurar någon; och ingendera äro som kändt synnerligen spirituella.
Taflans originella ram sysselsätter emellertid för den korta stunden åskådarnes intresse tillräckligt, för att ej ledsnaden hinner få plats, och hr Personnes er- kännansvärda bemödanden att ge den fadde filosofen en smula färg samt fru Littmarcks åtminstone till- räckligt färglagda Lais åstadkomma munterhet.
Programmets sista stycke, » Ingen utmätning », af M.
P. Dominguez, tillhör dessa besatta upptåg, som försätter åskådarne i en paroxysm af skratt, ur hvil- ken man ej vaknar till eftertanke, förrän man är både ute i korridoren och på gatan.
Det låter ej referera sig, men väl se sig.
Herr Hedlunds ynkligt härliga fin de stecte-snobb förtjänar isynnerhet men- tion som något extra i det rent besatta.
Tråkigt hinner man således icke ha på ett besök under detta piogram, och utbytet är kvalitativt taget delvis af värde, kvantitativt mer än frikostigt.
E n lärarinnas r o m a n.
En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af * Algot Sandberg.
(Forts.) Kvinnor kandidater till franska depu- teradekammaren.
Sarah Bernhardt har af den frantka föreningen för kvinnans frigörelse uppställts som kandidat till årets deputeradeval.
Bland öfriga af föreningen uppställda kandidater hafva flere af- sagt sig den äran.
Fruarna Noel Bortier, skrift ställarinna, Hermance Chatelain, redaktris för Kevue européenne, Jarrethout, f. d. marketenterska och innetiafvarinna af hederslegionen, samt Renée Marcil, redaktris för L ' Esprit de la femme, hafva däremot antagit kanditaturen.
Teater och musik.
Kungl.
operan har på julrepertoaren som vanligt upptagit » Värmländingarne » och till omväxling med detta allt fortfarande lifligt senterade sångspel gifvit » Per Svinaherde » med hr Lemon i titelrollen.
Bland öfriga repriser märkas » Trubaduren » med fru Louise Pyk som gäst och nu senast » Friskytten », som gafs i tisdags med på ett undantag när samma rollbesättning som senast.
Nämnda undantag gäller Agathas parti, som denna gång utfördes af en ung debutant, fröken Hulting.
Den unga sångerskan har en särdeles vac- ker och klangfull stämma, som tydligen erhållit en god utbildning, och som, om den fortfarande väl ansas, lofvar att varda synnerligen användbar.
Nå- gon osäkerhet i tonanssats och takt får man väl tillskrifva en lätt förklarlig rädsla hos debutanten.
Fröken Hulting fick efter den svåra månskensarian mottaga en liflig applåd, liksom hon ock efter aktens slut särskildt inropades.
K.
Dramatiska teaterns senaste program har erbjudit en brokig omväxling och Bynes lifligt slå an på en kväll från kväll lika talrik publik.
Det öppnas med en dramatisk episod på vers af vår skattade diktare K. A. Melin, benämnd » Vid Breitenfeld », i hvilken utan all uppstyltning på ett varmt och poetiskt sätt skildras ett litet romantiskt kärleksöde mot den stora segerns fosterländska bakgrund.
Ämnets art är äg- nadt att lifligt tilltala en patriotisk publik, och för- fattarens talangfulla behandling som de spelandes @ nder samtal med den språksamma flickan gick tiden fort nog, til Is postiljonen kom in i salen.
» Jaså, är det mamsell, som skall åka med mig till Grästorp?
Rappa på då, så är hon snäll.
Hon har väl något pick o c h pack, kan jag tro.
Ge mig lappen, så skall jag styra om det. » Kerstin var tacksam för den erbjudna hjälpen, och sedan hon fått sin lilla koffert säkert placerad på skjutskärran, bar det i väg med sakta fart.
Ännu var det alldeles mörkt.
Regnet fortfor att falla, och Kerstin började bli våt.
Hon märkte, att de foro genom idel skog, och ingenstädes kunde hon skönja ljuset från en människoboning.
» Det är ett fördömdt regnande i höst, » började postiljonen samtalet.
» Därför blir det också miss- växt på potatisen öfverallt häromkring, och en hård vinter få vi.
Det " blir svårt nog för den fattige, skall jag säga.
Har hon varit uppåt de här trakterna förr? » » Nej. » » Ja, hon kunde gärna ha blifvit där hon var, för hon kommer till ett riktigt rackarhål.
Nå, det är mörkt, så det kan hon inte se, men jag har, gunås, inte mer än tre fingrar kvar på vänster hand — de andra miste jag just i Grästorp en höstnatt, då man försökte att röfva posten af mig, fast jag gaf dem på moppe, så att jag fått vara ifred se- dan.
Seså, här ska vi pusta en balftimme. » Det var just inte uppmuntrande, detta hon fått höra först på stationen och sedan af sin körsven.
Skulle hon, som var så alldeles ovan, kunna reda sig med denna befolkning?
Hurdana skulle bar nen vara, när föräldrarne voro sådana?
Hon kände sig helt bäfvande vid tanken på hvad som skulle möta henne.
Men hon måste vara stark både för sin egen och den älskade moderns skull.
Det började ljusna, då de å n y o satte sig upp för att kuska vidare.
Trakten hade ett enformigt, vildt utseende, skog- o c h tsnårbevuxen som den var.
Här och där kunde nu skymtas en eländig koja med röken hvirflande ur skorstenen, o c h dä och då mötte de en trasig kvinna och en skäggig karl med lömskt utseende.
Då de åkt ett godt stycke, pekade postiljonen med piskskaftet till höger om vägen.
» Ser mamsell förhuggningen därborta i skogen? » sade han.
» Där ligger småskolan ett stycke bortom. » » Komma vi dit den här vägen d å?
» » Nej, jag skall köra henne till prästgården, där jag skall lämna posten.
Pastorn skjutsar henne väl sedan, kan jag tro. » Ändtligen, efter fyra timmars färd.
k o m m o de till en mera öppen bygd, o c h snart kunde de skymta den rödmålade prästgårdsbyggningen, som såg ganska inbjudande ut.
Då de körde upp på gården, stod kyrkoherden Magni på trappan.
» Nå, se här ha vi vår nya lilla lärarinna, » sade han hjärtligt.
» Välkommen, fröken Sangvin, väl- kommen. » Han hjälpte henne ned ur postkärran, bad p o - stiljonen sätta in frökens koffert i brygghuset och förde henne så in i huset.
Hvad ändå ett vänligt mottagande gör den en- samma och öfvergifna godt.
Kerstin kände tå- rarne stiga i ögonen, då hon, inkommen i den hemtrefliga salen, blef varse pastorskan, som med samma hjärtlighet s o m mannen kom henne till möte.
Hon hjälpte Kerstin af med de genomvåta ytterplaggen o c h bjöd henne slå sig ned vid den flammande brasan.
Frukosten skulle strax vara i ordning.
Kyrkoherden Magni var en högrest, kraftfull man af omkring fyrtio års ålder.
Han hade grå- sprängdt vågigt hår o c h bruna, blixtrande ögon, som talade om kraft, men också om häftighet.
» Ja, fröken, » sade han, då de satt sig kring det inbjudande frukostbordet, » jag var verkligen tvek- sam, om jag skulle våga taga er ur edra lugna förhållanden, för att gå till mötes en hård strid mot okunnighet o c h dåliga seder.
Men här be- höfvas ungdom o c h kraft, och ert bref gjorde på mig ett godt intryck.
Vi skola arbeta tillsammans, och Guds välsignelse skall nog följa vårt verk, det är min fasta tro.
Men ni får gå visligt till- väga och blunda för mycket, som annars kunde vara skäl att taga itu med, om jordmånen icke voro så oupparbetad och hård.
Det är den er- farenhet jag gjort under den lilla tid jag varit här.
Vi få nöja oss med tuppfjät, s o m man säger. » » Församlingen är mycket vidsträckt, » fortfor han.
» Vi ha utom småskolan, som ni nu skall sköta, en större folkskola med en lärare, som tillika är klockare och organist, o c h en lärarinna, herr Lager och fröken Vallin, en mycket duktig kvinna, bond- dotter från socknen.
Jag skall ge er tillfälle att sammanträffa med dem här någon af dagarne.
Fröken Vallin råkar ni redan i morgon.
Föröfrigt vill jag säga er, att hos min hustru och mig är ni alltid välkommen, när helst ni vill göra oss ett besök.
Er skola ligger mycket aflägset, men på landet vänjer man sig snart förakta afstånden.
Själf brukar jag, så ofta min tid tillåter, besöka mina skolor.
Och nu är ni min gäst för i dag.
Först i morgon bittida fara vi till platsen för er blifvande verksamhet.
Om ni själf vill, torde den kunna bli långvarig nog, ty jag har just i dag med posten fått underrättelse o m, att fröken Vahls — den ordinarie lärarinnans — hälsotillstånd artar sig till att blifva allt mer betänkligt.
Men ni be- höfver hvila efter ér resa.
Därför lämnar jag er åt min hustru.
Vi återses vid middagen, då vi vidare få talas vid. » Och därmed gick kyrkoherden in på sin ex- pedition.
Det hade blifvit riktigt ljust i Kerstins sinne, allt eftersom kyrkoherden talade, och hoppet och förtröstan kommo åter.
Ä h, hon skulle vara stark, hon skulle nog slå sig igenom, helst när hon fick ett så godt stöd.
Nu skulle hon få till- fälle att i praktiken omsätta allt hvad hon teore- tiskt inhämtat.
Hon betraktade den närmaste framtiden som en lärotid.
Sedan skulle hon söka sig en plats som folkskolelärarinna, och så skulle hon och den älskade modern lefva så lugnt o c h lyckligt tillsammans.
Hon var säker på, att hon skulle kunna lära sig älska sitt kall.
Med dessa tankar somnade hon in på den sköna soffan i gästrummet, dit hon blifvit förd af den vänliga pastorskan.
Efter middagen fortsatte kyrkoherden o c h Kerstin sitt samtal.
» Er skola är ganska stor, » sade han, » bortåt ett femtiotal barn.
Därför har jag delat dem på två läxlag, som läsa hvarannan dag, både för- och eftermiddag.
Hvad jag vill, att ni särskildt skall lägga er vinn o m, är barnens innanläsning och hufvudräkning.
Lilla katekesen bör inläras ordentligt, men helst utan långa läxor, ty jag vill ej, att de små skola redan från början fatta motvilja mot densamma.
1 allmänhet bör ni söka att intres- sera dem med muntliga berättelser o c h lättfattliga utläggningar på läroböckernas grund.
Ni får ej räkna på hjälp af hemmen, ty de äro för det
IDUN 16 mesta sådana, att de vilja rifva ner, hvad skolan bygger upp.
Misströsta ej, om ni vid besök hos föräldrarne skulle bemötas afvogt.
Det tar tid att öfvervinna den gamla dolskheten hos dessa skogsbygdens kärfva invånare.
En sak, som gör mig bekymmer, är den öfvermåttan oregelbundna skolgången, men jag har funnit, att man uppnår endast ett ännu sämre resultat genom att i detta fall strängt följa skollagens bud.
Försök göra undervisningen intressant för barnen och ni skall säkerligen komma längre.
Disciplinen bör strängt uppehållas, men med mildhet.
Af kvarsittande och kroppsstraff är jag ingen vän annat än i un- dantagsfall.
Jag öfverlämnar detta åt ert eget bedömande, men vill endast låta er veta mina åsikter o c h min erfarenhet.
De äldre har jag uppgifvit hoppet om att omskapa.
Det är de unga vi ha att, trots dåliga hem och föga efterföljans- värda exempel, lita till med afseende på skörden af vårt arbete.
De religiösa behofven slumra nä- stan alldeles inom församlingen, men jag har åt- minstone en fördel framför många af mina äm- betsbröder: jag har ingen separation att kämpa med.
Fröken Vahl var visserligen en duglig lä- rarinna, ehuru hon var af gamla skolan, men hon var bigott o c h ägde ej förmågan att rätt kunna bedöma tillfällen och omständigheter, hvarför hon satte barnens föräldrar i harnesk mot sig.
Ni får, som jag redan förut sagt er, gå mycket vis- ligt tillväga.
I hvad jag kan råda er, skall jag; frukta bara ej att vända er till mig.
Jag hyser ingalunda den åsikten, att läraren o c h lärarinnan äro pastorns tjänare.
Nej, de äro arbetskamrater i samma Herrans vingård.
Och med detta tänker jag, fröken Sangvin, att vi äro något så när på det klara med hvarandra.
Lycka nu till i edert arbete.
&gt; Hvar g å g r ä n s e r n a f ö r en tjänarinnas skyldigheter?
En fråga till Iduns läsare och läsarinnor.
Herr redaktör!
Jag måste medge, att jag förr i världen icke tyckte om Idun.
Jag har behof af denna bekän- nelse af den enkla anledningen, att min åsikt nu är alldeles motsatt.
Bäst af allt synes mig Idun passa till vägledare för nygift folk, som ännu be- höfva litet teori att stödja sin stapplande praktik med.
Och s o m Idun opåkalladt gifvit oss så många nyttiga råd, kan den väl också hjälpa oss ur våra bekymmer, då vi direkt anropa den.
Under det knappt årslånga äktenskap, hvari min hustru och jag lefvat, har vår lyckas himmel va- rit mera strålande än de flestas.
Men när några moln visat sig inom familjen, så ha de utgått från jungfruns dystert rynkade panna, och åskan till ovädret har hon också bestått oss genom ett ur- sinnigt slamrande med kastruller, tallrikar, vedträn och andra oskäliga kökssaker.
Detta har i regeln inträffat, när någon hygglig ung man gjort sig och oss en treflig afton genom att hos oss dricka en toddy och äta en smörgås.
Men jag vill gå i ordning med frågorna.
När vi beslöto att gifta oss, sade oss svärmor under ymnigt tårflöde, att vi nog skulle bli lyck- liga — bara vi inte toge oss någon jungfru.
Jag anade icke, hur rätt hon hade, och följakt ligen var jag af annan åsikt.
För min hustrus skull VILLE jag ha jungfru, och som afgörande skäl framhöll jag, att jag var tvungen att då och då ha en människa ALT SKICKA.
Nåväl, efter ett hälft års ansträngningar framletades en jungfru så ab- solut felfri, att det väckte allmän afund.
Nu vill jag icke genomgå en lång utvecklings- historia; nog af, klart som ett axiom är, att det ej går an att skicka henne ärenden.
När så be- höfves, går antingen jag själf eller hustru min, eller också anlitas ett stadsbud.
Alla uppköp gör min hustru, och lugn o c h majestätisk på en stol sitter jungfrun o c h drömmer, sedan den mat blif- vit serverad, som vi två jämte en kvinnlig släk- ting behöfva.
Alltså frågas: har man icke rättighet att så där (Forts.) Logog-ryf.
Unga Elin sorgsen satt på sitt rum i länsmansgården; ögat var af tårar matt, stirrade på förklädsbården.
» Fröken gråter, kan jag se&gt;, — jungfru Lisa tröst vill skänka - » är det lönt att vidare på den usla balen tänka?
.Om blott fjorton dagar till blir en ny i hos närmsta grannen, finare, om man så vill, an den här hos nämdemannen.
Nätt och fin, skall fröken lätt ta ' de unga männens skara, om ej mer på detta sätt er värt hela narrar bara I » en gång i veckan skicka jungfrun med ett ärende?
Min andra fråga blir: är det oresonligt att anlita jungfruns villighet, när man blir strandsatt?
Förklaring följer.
Häromdagen vaknade hustru min och jag vid en temperatur af + 8V2 grad.
Nu bo vi tyvärr fyra trappor upp och visste, att ingen ved var uppburen från källaren, emedan vedkarlen mankerat - - förmodligen därför att han, såsom arbetslös sedan ett år tillbaka, icke hade tid.
Innerligt snällt o c h vänligt bad nu hustru min sin jungfru att gå ned efter några vedpinnar.
Den uppståndelse, som härpå följde, låter sig icke beskrifvas, o c h därför är det bäst att låta bli.
Nog af, jungfrun får ett respass o c h skall som orlofsedel få ett tjänstebetyg efter det af Idun upprättade formuläret, hvilket, jag menar formu- läret, utan tvifvel kommer att försätta henne i ett fasansfullt raseri.
Jag slutar nu med en ödmjuk anhållan, att någon erfaren fru eller familjefar måtte ge oss klarhet i ofvan berörda fall, o c h vill till sist ut- tala den åsikten, att det förnämsta man bör fordra af en jungfru är, att hon skall vara SNÄLL.
Att vi varit snälla mot vår tjänsteande, vill jag be- dyra, och om jag tagit miste, så beror det därpå, att jag trodde, det jag kunde förda samma lydnad och på samma sätt behandla min tjänare, som mina förmän behandla mig.
Med utmärkt högaktning Nygift.
P.
S.
Min svärmor ber mig tillägga, att enligt hennes mening borde ordet förnöjsamhet strykas ur ofvan omtalade formulär, ty på stockholms- jungfrurs förnöjsamhet tror hon jämt lika mycket som på den stora sjöormen, d. v. s. det är ej omöjligt att den finnes, men den synes icke.
D.
S.
Från Iduns läsekrets.
Då Kerstin blifvit ensam pä kvällen, satte hon sig ned o c h skref till sin mor ett långt bref, fullt af m o d o c h uppmuntran.
Det var den gode o c h vänlige kyrkoherden s o m så lifvat hennes för- tröstan.
Ack, hon visste ej, hvad som komma skulle I Hon hade inte ännu sett frånsidan af medaljen.
De af Iduns ärade läsarinnor, som vilja insända bidrag till denna a / del- ning, ombedjas begagna blott en sida af papperet och att skrifva lösningen på ett särskildt blad.
1893 Innehållsförteckning.
D a g m a r S t e r k y; a f H.
L. Victorin * (M e d p o r t r ä t t.)
— » H v a d ä g n a r h o n s i g å t?
» Y t t e r l i g a r e ett p a r b l a d u r k u l l - k o n k u r r e n s e n s h i s t o r i a, a f Mathilda Langlet.
— F l f c k v ä n s k a p; S k i s s l ö r I d u n a f Jane Gernandt.
— M a m m o n s b r u d; p o e m af Anna Knutson.
— S k i l d a d o m a l u t; a f Efraim Rosenius.
— K v i n n o r B atiarer.
— U r n o t i s b o b e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— E n l ä r a r i n n a s r o m a n; en s v e n s k k u l t u r b i l d, t e c k n a d p å v e r k - l i g h e t e n s g r u n d för I d u n a f Algot Sandberg.
(F o r t s.)
— F r å n I d u n s läsekrets.
— Tidsfördrif.
Mitt andra, mer och m i n d r e i kojor och i slott, är hvar mitt fjerde uti bruk, på en uslings lott det faller.
— Hvaraf man kan » bilda ring »?
— För att undgå lås och galler hvad en brottsling oftast gör.
— Den som, om blott bröd vi gifva, är så tacksam dock härför.
— Hvad som skämt och prat fördrifva.
- Första ordet af en sång (du i » Fänrik Stål » må leta).
— Hvad mor brita var en gång.
— Hvad som får på fjällen beta.
— Säg till slut, hvad natten är hälst så här i vintertiden.
— Och en sak som nyttjas lär endast för att blifva vriden.
då vi till hvila Mitt tredje, kan sinnet gått.
fastän vara mjuk, åren lifvets d a g a r v e x l a må, i allvar och i skämt.
H — r 1.
Rättfram en ä d e l s t e n j a g är, omvändt hvad tjufven göra p l ä r.
E.
A.
2.
Rättfram är j a g en f o r n k o n u D g s namn, ett v a p e n j a g bär i min famn.
Tosli.
En god mitt hela ofta är en skola där man lära plär att skilja ondt och godt i lifvet, dock med urskiljning, det är gifvet.
Har du D U fått en god mitt andra, du bör ej låta honom vandra allena dagen in och ut, tills du har sett mitt helas slut.
På gamla da ' r är godt att få mitt första, njut den då!
Terpetuus.
Matematiska uppgifter.
1.
Tolf tändstickor äro lagda så att de bilda 4 lika stora kvadrater.
Huru skola dessa stickor omflyttas för att — utan att deras antal ökas eller minskas — bilda endast tre sammanhängande och med hvarandra lika stora kvadra- ter?
M.
2.
Tio delar har det blott, men om vi dem rätt använda, få bland annat smått och godt vi ditt eget namn kanhända, bästa läsarinna!
Säg se ' n så hvad en fru så lätt kan blifva, och hvad hon sig känner då.
— Nägon, som får räkna, skrifva — räkna hvad?
Det stämma bör.
— Så en hufvudsak vi möta, som till vintern gerna hör .. — Säg, hvad får väl hästen nöta?
— Något som du tecknadt ser just på Iduns första sida.
— Sista gåfvan, som man ger.
— Hvarpå löper lätt min skida?
— Tvänne namn på samma tiqg, C.
W.
1 2 3 4 1 ' Ifyllning-sgåta.
De mot hvarandra sontala och vertikala samma ord.
svarande hori- raderna bilda Mitt första kommer som en vän, till våra svenska hem, med goda råd för hvar och en, som önskar följa dem.
S C H U M A C H E R.
KONGL.
Norrlandsgatan Bilda af de fyra siffror, som bilda talet 1893 tre tresiffriga tal, hvilkas summa gifva samma tal, 1893.
(Siff- rorna få efter behof upprepas).
Om de tre talen ställas under hvarandra, skola de kunna läsas både horisontelt och vertikalt.
Fyrkantg-åta.
HOTLEVERANTÖR.
N:r 17, Stockholm.
De 24 tomma rutorna i nedanstå- ende kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de våg- räta raderna utgöra bekanta ord.
Or- den, men i annan ordningsföljd, be- teckna: en stad i Norge, en sjö i Sve- rige, ett mansnamn, en fågel, ett klä- desplagg, ett slags båt.
CAKES och 0 M R U L J T T M A C. Ordvåndningrsgåtor.
omvändt R gå, jämt, hur Charad.
N Biscuits Bokstafsg-åta.
Sammansätt af följande bokstäfver 7 ord, hvilkas begynnelsebokstäfver bilda namnet på ett konungarike samt slut- bokstäfver nedifrån och uppåt namnet på en stad i detsamma.
8 a, 3 d, 3 e, 1 h, 1 j, 2 k, 1 1, 3 m, 4 n, 4 o, 5 r, 2 s, 5 t, 1 u, 1 å.
Orden beteckna: 1) En stad i Asien.
2) En romersk gud.
3) Stad i Sverige.
4) Sätt att utföra något.
5) Mansnamn.
6) Djur, som bör till gna- garnes släkte.
7) Stad i Asien.
Lotty.
Lösningar.
Logogryfm: B i b l i o t e k; lek, bok, bibel, L o k e, L.
- o, k l o, k l o t, k o l, k i l, O b, lie, k l i, ko, tok, lik, b l e k, B o, il, bl, tik, e b b, e k, l o.
Stafvelsegåtan: Ett g o d t nytt år.
K I P | D U ~F ~Ö A T A L D I O 1!
C 0 A (i B A K " e B N M T Ä Et X B H O 1 N L A L G a I T N s O 11 0 B N F L M T T &lt;; A 0 A A A 5 ' M V B B E A L K D S A ' B A I li I N M A (i A T 11 A Ii K &lt;&gt; i) B Initialförvändlingsgåtan: Karl, A r m, Minna, Rast, A l m, T o r g, E m m a, Narr.
— K A M R A - TEN.
Aritmogryfen: Haparanda, harpa, hand, a n d r a, a n d, a p a, d a n a, P a n, ana.
S P I S B R Ö D, finnas hos de flesta hrr Kryddkrämare många sorter, oöfverträffade i välsmak i Stockholm.
och närlng&gt;v {trde.
Till landsorten mot efterkraf.
