# ID: svediakorp-per913
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,182
# sentences: 650
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 18 (281) Fredagen den 5 maj 1893.
Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
Idun ensam Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr k r.
9: — » 7: 50 j B: — (Aftonbladets hus.)
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Aurora nyligen samunder- visningsfrågan brag- tes på tal i vårt land • med anledning af förslaget om de lägre ele- mentarläroverkens och pe- dagogiernas ombildande till samskolor, erbjöd sig ett osökt tillfälle att an- ställa en jämförelse mel- lan elementarskolorna för gossar och flickor.
Och de voro ej få, som öppet uttalade den åsikten, att flickornas undervisning genom en sådan reform snarare skulle försämras fin förbättras.
Det kan också icke nekas, att den utveckling, vårt flickskole- väsen under de sista de- cennierna ernått, i flere afseenden ställt det i järn- bredd med och i några — till exempel språkun- dervisningen — till och med framom den af stat och kommun så varmt omhuldade elementarsko- lan för gossar.
Och till detta storartade resultat har man kommit genom ett fåtal energiska kvin- nors arbete, som långt ifrån att understödjas på ett verksamt sätt af sta- ten eller den allmänna opinionen, ofta haft att öfvervinna djupt rotade fördomar.
(H^l Då vi nu hunnit till den gynnsamma tidpunk- ten, att kvinnans bild- Träffas å. b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifnlngstid: hvarje Iduns helgfri fredag.
L S s n u m m e r s p r i a 15 ö r e (lösnrr e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e pr.
n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Storckenfeldt.
ningsrätt blifvit allmänt erkänd, kan det vara tid på att se tillbaka på det långa och mödosamma arbete, som föregått se- garn, och egna en tack- samhetens minnesgärd åt de föreståndarinnor för flickskolor, som onekligen gjort den största insatsen i detta arbete.
I södra Sverige inta- ger bland dessa på grund af längden och den vidt- omfattande arten af sin verksamhet fröken Aurora Storckenfeldt ett af de allra främsta rummen.
Icke blott i Jönköping, där hon under nära ett hälft århundrade verkat och som naturligtvis i första hand skördat fruk- ten af hennes lifsgärning, utan i hela Göta land, för att icke säga Sverige, är hennes namn kändt och aktadt; och tusende tacksamma blickar be- trakta i dag porträttet af en kvinna, hvars drag gömts i de forna elever- nas hjärtan, om också ingen af dem kunnat be- vara dem i sitt album.
Ty originalporträttet till Iduns bild är det ena af de enda två, som någon- sin funnits af fröken Storckenfeldt.
Några data ur hennes lif och verk- samhet skola också säkert för dem vara välkomna.
IDUN 138 Där v a r d t ett fradgande skum och böljors kif; E n s t ö r t s j ö svallade v r e d m o t v i n t e r n ä s t e t; 1893 Men hög och segrande lugn steg s o l på fästet, T y dödens m a k t v a r bruten och där v a r lif.
p. Aurora Storckenfeldt föddes den 2 6 decem- ber 1 8 1 6.
Hennes föräldrar voro kaptenen vid Västgöta regemente Johan Adam Storc- kenfeldt och Magdalena Kristina Uggla.
Efter att hafva förvärfvat en grundlig och vidtom- fattande bildning, sådan endast få unga flickor den tiden kunde berömma sig af, beslöt hon egna sig åt den i vårt land vid denna tid- punkt så grymt försummade flickskoleunder- visningen.
De, som minnas denna tid och kunna jämföra den med vår egen, äro bäst i stånd att uppskatta fulla värdet af ett lif, så- dant som fröken Storckenfeldts.
Endast få flickskolor funnos och dessa efter nutidens for- dringar mycket underhaltiga.
Fröken Storc- kenfeldt öppnade nu en ny elementarskola för flickor i Jönköping år 1 8 4 7 och rönte redan från början afgjord framgång, om också svå- righeterna voro både många och stora.
Sär- skildt språkundervisningen lades stor vikt vid, och det torde utan fara för öiverdrift kunna påstås, att skolan häri verkade banbrytande.
Den har sedan alltjämt sökt motsvara tidens beständigt växande fordringar genom anstäl- lande af goda lärarekrafter.
Med undantag af ett antal utländska lärarinnor samt lärare från högre allmänna läroverket i Jönköping, hafva de flesta af fröken Storckenfeldts medarbetare utgjorts af i skolan utbildade lärarinnor, hvar- igenom enhet i anda och undervisningsmetod väsendtligen bibehållits.
Skolan åtnjöt under tjugu år obestridt an- seende för att vara Jönköpings förnämsta, och ehuru sedermera två nya elementarskolor för flickor tillkommit, äger den dock fortfarande aktning och förtroende i oförminskad grad.
Ehuru en för vår tid mindre vanlig disciplin upprätthälles, är dock tonen i skolan långt ifrån tung och tryckande, ty föreståndarinnan är en af dessa sällsynta, lyckligt begåfvade naturer, som med allvar i arbetet äfven kunna förena friskt mod och glädtighet; och hennes anda har tryckt sin prägel på skolan.
Helpensionärer hafva emottagits sedan år 1 8 5 5, och för alla dem, som inkommit som sådana frän när och fjärran, har fröken Storc- kenfeldt varit som en mor — en god mor, som ej tagit sina modersplikter lätt.
Det bä- sta beviset härpå är det varma och innerliga förhållande, hvari de utgångna eleverna allt- jämt stått till sin forna skolföreståndarinna, ett förhållande, som vackert illusteras af de årligen återkommande fester, som gifvas för de elever, Bom utexaminerats föregående år.
De emotses alltid med stor längtan, och helt visst äro dessa bjudningar högtidsstunder, där de vanligen till ett sextiotal uppgående unga damerna upplifva minnen från det glada kam- ratlifvet i skolan.
» De ungas arbetsförening », hvilken sedan mer än tjugu år arbetat för missionen, bidrager ock till att fastare sam- manknyta bandet mellan skola och lärjungar.
Ett stort antal lärarinnor, som utgått från fröken Storckenfeldts läroanstalt, hafva nu sin verksamhet i alla delar af vårt land, från dess nordligaste till dess sydligaste provinser, och flertalet af dem har gjort skolan all heder.
Flere af dem hafva upprättat egna läroverk, som arbeta med framgång.
En skildring, om än aldrig så kortfattad, af fröken Storckenfeldts skolverksamhet skulle vara bristfällig, om ej hennes storartade väl- görenhet nämndes.
Man tanke sig att af de bortåt tretusen lärjungar, som under skolans snart halfsekelgamla tillvaro utgått från den- samma, har väl hälften antingen gått helt utan afgift eller ock erlagt en betydligt för- minskad sådan.
Naturligtvis har den välgö- ranhet, som fröken Storckenfeldt direkt och indirekt utöfvat, och hvarom här ofvan angifna siffror endast gifva en svag föreställning, hur enastående de än i sitt slag äro, icke kunnat annat än åsamka skolans ekonomi betänkliga svårigheter.
Dessa hafva stundom varit så stora, att det fordrats föreståndarinnans ovan- liga energi för att kunna reda sig ur dem.
Energi är det mest utmärkande draget i frö- ken Storckenfeldts karaktär; hon har en vilja af järn, mot hvilken motgångarnes bränningar fåfängt bryta sig.
Oaktadt sjuttiosju år tynga på hennes gråa hjässa, står hon ännu upprätt, arbetande med samma ifver som förr på de ungas väl och fylld af samma entusiasm för sist lifs stora mål, som ledt henne framåt under en snart femtioårig skolverksamhet.
En kärlek, som står emot så mycken motgång, så många års träget och försakande arbete, den är af äkta metall och rostar ej, då krafterna engång svika och den gamla gjort sin sista rond ge- nom de kära skolsalarne.
Den har sin rot i en stark pliktkänsla och en lefvande förtröstan på försynens makt, och den skall också bära henne öfver det stora djupet, då äften den bästa känner, att allt hvad man gjort och sträfvat efter varit bristfälligt och svagt.
Fröken Storckenfeldt har utom sin skolverk- samhet spelat en mycket betydande roll inom de kretsar, som lifvas af ett varmare religiöst intresse.
På 1850 — 60-talet, då missionsför- eningar och frikyrkoförsamlingar ännu icke funnos, var hennes hem en medelpunkt för den andliga rörelsen; utan att indragas i det moderna sektväsendet, har hon städse hyst ett lefvande intresse för religiösa frågor och ver- kat mycket för den inre och yttre missionen.
Sakta drager mörkret Till glömskans ro jag får vud Men sofvande hur barnen ännu skratta och sia dystert förderf åt äflande De släktet tycka tårar öfver släktet slita sig från svarta Kall vinden drar från Men barnen och tårar lifvets grönska, Och de klaga, Men muntert som vissnat och gällt molnen gällt en stjärna, späda skratta och dag liksom lärkors bud om att dimmorna engång med löfte om sommartider som gry.
Ej hösten och kölden förmå unga, friska känslor emot lifvets Blott det sjuka ljus, mer.
att som — kväfva sträfva emot lifvets dör bort.
slag, fly, vår.
— Det friska består.
III.
Friska barnasinnet bräckes ej i storm ej i öken- och vissnar hetta.
det spirar upp, när allt omkring dess gröna och i det härjas, blad af solens strålar mun- färgas, vinden.
barnasinnet länge stundens fröjd fort bleka.
ej på gåtor, våta — skälfver rufvar dag som ej på fram- obekymradt, går och somnar i döden, lugnt lyckligt.
Veka barnasinnet torkar sorgens ga- uti armods koja husen.
tår och leka.
mildt det och död åt allt och glömmer svalkar kvalets feber, ned på och det veka.
gällt och sorger, tid söden, hvarje frusen, och dess leka.
och den den blickar natten frost barnen ner.
den spirar i regngrå skratt, norr och ' öfver hafvet torna Men gråta våta med njuter liksom bådar — att aldrig barnens grubblar ned emellan simma Nu tro, utan ro.
tunga klinga nöd sig höra höstregnet lindens grenar, och de trampas tyst och skygg leka.
och dåd utan dör stenar.
där och som smeka, dikter.
bladen tänds i ljud hör, de tala om tidens åt märglösa minnes Sakta huf- II.
gamle Lätta skratta heta och vänligt gällt tert •¥^0?
mitt jag De susande de falla täta böja.
varmt oeh Tre ut sin breda, slöja.
Käckt C —.
" J^OPELIUS.
det domer inga domar; — ständigt sitt och dess kärlek tryter, flödar och gladt bröd bryter; högre.
aldrig
IDUN 1893 Blyga barnasinnet prålar ej med egen dygd och pockar ej på ära; ej det skriker ut som rätt hvad tror sina bästa tankars själf det i ödmjukhet det och tänker, skärf skänker, kännande dess ringhet.
Rena barnasinnet skadar klart och öppet ut och fäller aldrig blicken; ingen ku / vad lusta i dess varma pulsar sjuder, trofast ömt dess famntag kyss uti älskogsdagar.
Goda Mycket barnasinne!
tiden äger; saknar lyckan.
Först är och god den det bjuder endast dig och — när du din boning uti hvarje hjärta tager, då kör solen upp i strålvarm öfver sälla morgondager släkten.
Hugo Gyllander.
•^$£^ N o l l a n.
IS) leonora hette hon egentligen; men då [SjT hon var liten och inte kunde säga ut V namnet, kallade hon sig » Nollan » — och sedan fick hon heta det.
Det var inte utan, att hon också ansågs för familjens » nolla ».
Systrarna voro vackra, men hon » hade inte något utseende alls »; båda systrarna ansågos ha goda hufvuden, men hon var » som folket är mest ».
Den äldsta systern blef litet bortskämd för att hon var den första — den yngsta blef litet bort- kelad, därför att hon var den sista; men » Nollan », som hvarken var den första eller den sista, utan bara den mellersta, blef där- för inte bortskämd alls.
Systrarna voro mycket ute och roade sig, men » Nollan » var mest hemma hos föräld- rarne.
Någon skulle ju vara hemma, och inte var hon heller så mycket road af eller uppburen i sällskapslifvet som de andra; men hon lärde sig i stället att sätta mera värde på det stilla, gagnande hemlifvet.
Och Nollan kunde också ha sina nöjen och in- tressen, dem systrarna icke förstodo sig på eller funno nog stora och inte hade tid med — lifvet hade många skönheter och glädje- ämnen också för Nollan.
Hon var i alla fall så omistlig i hemmet.
Isynnerhet blef detta fallet sedan systrarna blifvit gifta och föräldrarne började bli äldre.
Men hon sörjde inte öfver, att hon blifvit kvar; hon hade j u en god verksamhet, där hon var, och hade for öfrigt alltid vant sig vid att tänka mest på andra och minst på sig själf.
Så gick det flere år framåt.
Ingen tänkte på, att det kunde vara eller ens bli annor- lunda inom hemmet, och Nollan själf tänkte kanske allra minst därpå, ty hon hade så mycket att göra och tillse, och då går tiden alltid fort.
Hennes sinne blef också gladt af det tillfredsställande medvetandet, att hon var till gagn och glädje för sina närmaste.
Sådana andar verka äfven ofta förädlande på hela sin omgifning.
Men då inträffade slutligen något mycket märkvärdigt: också Nollan blef förlofvad!
En bra karl, ännu i sin bästa ålder, men med tillräcklig mognad för att mera fästa sig vid inre än yttre företräden, gjorde familjens be- kantskap, och hos honom uppstod då snart en liflig önskan att till sitt eget hem få öfverflytta denna hemmets goda tomte, som han tyckte att man så orätt kallade » Nollan ».
Det blef som en naturrevolution inom hemmet.
Hvad skulle far och mor nu taga sig till?
Först nu började de att rätt inse, hvad dottern varit för hemmet och för dem.
Men de gladde sig ock på samma gång öfver att se henne få ett eget.
Nog hade hon för- tjänat det!
Det visste de bäst.
De sade den nye och siste magen helt uppriktigt, att han nu tog deras bästa dotter, och han sva- rade skrattande, att det var just det han visste!
— Men de andra döttrarna, som hade kommit på framstående platser och ännu voro » mycket med » i världen, voro verkligen litet förvånade öfver hvad som skett — » en nolla » har j u så litet att betyda, så mycket tyckte de att de lärt sig räkna ut!
Men de hade glömt, att det fanns andra faktorer i talet.
Till att börja med, lånade » morfar och mormor » hem den äldsta dotterns lilla flicka, för att de inte skulle känna sig så ensam- ma; och små dotterdöttrar bruka alltid vara roade af att få vara på egen hand hos mor- föräldrarne och känna sig då helt viktiga.
En afton sutto morfar och mormor vid lampan jämte den lilla flickan.
F ö r att hon skulle få vara borta en längre tid, hade de lofvat att också tänka på, att hon inte skulle glömma bort det lilla, hon redan lärt sig; men de där lektionerna, som morfar och mor- mor skulle ge, gingo dock mest på lek.
— I ett annat hörn sutto Nollan och hennes fästman; ty det hade ännu inte varit bröl- lop, fast det med all fart rustades därtill.
Nu skulle emellertid » lilla stumpan » sys- selsättas med en räknelektion.
Mormor, hon var nu alltid så allvarlig och ordentlig med de där lektionerna — men så kom morfar vanligtvis med något påhitt och lockade » stumpan » till lek, och det tyckte hon allra bäst om.
Men nu skulle hon bara skrifva upp det här talet först på griffeltaflan, sade mormor.
» Hvad ska ' jag skrifva? » frågade » stum- pan » något håglöst.
» Skrif » etthundratjugu » i siffror, » sade mor- mor högtidligt.
» Stumpan » skref.
» Får jag se, om du skrifvit rätt! » sade mormor och kastade en blick öfver sin stick- strumpa.
» Ånej, kära barn, inte får nollan stå först! » » Nej — det har hon då aldrig fått göra! » inföll morfar skälmskt, fast på samma gång med en suck.
» Såå, kära » morfar », hindra oss nu inte, » förmanade mormor.
» Det gör väl detsamma, hvar nollan står, för hon är ju i alla fall detsamma som in- genting, » invände den lilla litet envist.
» Ser du, » tog nu morfar till orda, » det gör ändock inte alldeles detsamma! » » Hur ska ' det vara då? » af bröt den lilla något trumpen, ty hon ville snart komma ifrån arbetet.
» Skrif så här! » visade nu mormor och 139 förde den lilla handen med griffeln; » först ettan — tänk dig, att ettan är morfar, som kommer först, » fortfor hon för att litet mera muntra och intressera eleven.
» Skrif så tvåan » — — — » Ja, ettan det är » far », för han ska ' ju alltid vara numro ett, » inföll den oförbätter- lige morfar med komiskt allvar.
» Så kom- mer tvåan — det är » mor ».
H o n är nu i själfva verket dubbelt så mycket värd som ettan, men får ändå stå efter, för syns skull.
Sedan kommer nollan.
Om en nolla ställer sig främst, då får hon inte något värde alls, ser du, min lilla stumpa, fast mången, som inte förstår mer än du, kunde tro motsatsen.
Men när hon ställer sig själf sist, då får hon, så underligt det än kan synas vara, den allra största vikten och betydelsen.
Det är en lärdom för lifvet, kära barn!
Ser du, om man också i själfva verket inte är eller tyc- ker sig vara annat än en nolla här i värl- den, så kan man bli något vida mer, bara man vet att fylla sin rätta plats.
När nol- lan står på den platsen, då ger hon ökad betydelse åt hela omgifningen och kan tio- dubbla icke blott sitt eget, utan hela talets värde.
— — Ja, lilla vän, du förstår mig inte nu, du ser bara helt storögd på morfar, — men en gång skall du komma att förstå det! » slöt morfar och såg mycket allvarlig ut, medan blicken sväfvade bort mot hörnet, där dottern satt.
» Morfar har nu alltid sådana infall 1 » sade mormor, hälft förlägen.
» Så heter det vanligen, då man kommer fram med sanningen! » skrattade morfar. » Och nu kan ju lektionen få vara slut för i kväll, » tillade han — » morfar har nu lärt dig att räkna ut, hvad det är, som ger lifvet dess största värde — fast det för många kan tyc- kas som ett hårdt tal. » » Amen! » sade fästmannen gladt borta ifrån sitt hörn.
» — ster ».
» Det är hälsosamt. » KROPPENS VÅRD.
Det är hälsosamt att så mycket som möjligt vistas i frisk luft.
Intet är så oumbärligt för män- niskan som god, frisk luft.
Det är hälsosamt att dagligen göra en längre pro- menad.
Gåendet befordrar samtliga organs verk- samhet, i synnerhet underlifsmusklernas.
Den som lefver i bergstrakt, borde alltid uppsöka höjderna.
Luften är där alltid damfriare och renare än i dalen.
Det är hälsosamt att dagligen taga ett bad eller, om man ej kan det, tvätta sig från hjässa till fot.
Hudens verksamhet främjas därigenom i högsta grad.
Det är hälsosamt att ej nyttja för varmt vatten vid bad, emedan detta förslappar huden.
Kallt vat- ten är bäst, och man vänjer sig snart därvid.
Det är hälsosamt att göra badet kort, i synnerhet om man väljer kallt vatten.
Fem minuter borde vara det högsta.
Bad, som vara längre försvaga kroppen.
Det är hälsosamt att bada i rinnande vatten.
Flod- vatten, som är utsatt för luft och ljus, är i alla afseenden att föredraga framför stillastående och brunns- och vattenledningsvatten.
Flodbadens läkekraft är allbekant.
Det är hälsosamt att regelmässigt och ej för långt emellan tvätta hufvudet.
Hufvudets hud kräf- ver samma ans som den öfriga kroppens.
Tu-
IDUN 140 sentals hårsjukdomar skulle undvikas, om mera omsorg egnades åt hårbottens renhållning.
Det är ' hälsosamt att bära kort hår.
Bortsedt från att endast då luften kan få tillträde till huden och satsen: » Kallt hufvud, varma fötter » för- verkligas till sin första del, är äfven långt hår en dammfångäre, som så mycket som möjligt borde a f l ä g B n a s.
Damer böra hvarannan dag sorgfälligt utkamma sitt hår.
arrangerat denna utflykt.
Han skulle resa i morgon — brodern också, förstås —, och nu hade flickorna kommit öfverens om, att, innan han försvann, kanske för alltid, skulle man ha en riktigt glad dag tillsamman ute i det gröna, där man kunde få ha honom alldeles för sig själf och slapp dela honom med föräldrar, far- bröder och tanter.
På kvällen — ack, den sista kvällen 1 — • kunde man ju ej få rå om Det är hälsosamt att vid promenaden bära en käpp honom, den skulle han tillbringa i kommini- eller ett paraply tvärs öfver ryggen stucket un- stergården, där han varit inackorderad hela der armbågarne.
Hållningen blir därigenom sommaren med sin bror och omfattats med så rak, bröstet spännes ut, och andningen blir dju- mycken vänlighet.
Det fanns således ingen pare.
Mången har genom detta enkla medel annan utväg än att ställa till med en liten botat sig från en gammal lungkatarr.
picknick i det gröna.
Målet för utvandringen Det är hälsosamt att vid promenaden taga sin väg var gifvet på förhand, det var alltid den lilla genom skog, fält och äng.
Frånsedt den damm- skogssjön, ty där var det enda ställe, där man friare luft man där finner, är fältens och trä- kunde få vara i skuggan.
Och skugga, det dens grönska välgörande för ögonen.
var hvad man alltid längtat till hela denna Det är hälsosamt att vid fotturer marschera i mått- torra och heta sommar.
lig takt.
Ofverdrifvet springande är skadligt, under det att lagom sätt att gå betyder det- samma som en hälsosam lunggymnastik.
Det är hälsosamt att göra bergstigningar, emedan lungor och hjärta stärkas däraf.
Naturligtvis är öfverdrift här lika skadlig som alltid.
Det är hälsosamt att dagligen grundligt rengöra tän- derna.
Vackra tänder äro ej blott en kropps- lig prydnad, utan ock en oskattbar tuggnings- apparat.
Det är hälsosamt att åka velociped.
Det gör hjär- tats verksamhet fiffigare, gagnar lungor och un- derlifsmuskler.
Dock varnas allvarligt för öfver- ansträngning.
Det är hälsosamt att åka skridsko.
Denna sport är så mycket mer att anbefalla, som vi människor om vintern dessförutan allt för mycket få und- vara den friska luften.
Skridskogång stärker benmusklerna och befordrar som hvarje förnuf- tig sport blodcirkulationen.
Det är hälsosamt att rida, emedan därigenom isyn- nerhet bröstets organ gagnas.
(Slut.)
I s k u g g a n.
Berättelse af Ernst Lundquist.
lätten låg och dallrade i augustihettan, utan skydd mot förmiddagssolen, hvars strålregn obarmhärtigt trängde in öfverallt.
Åkerfälten hade delvis blifvit befriade från sina hvitnade skördar och lågo där nn stub- bade och taggiga.
Här och där syntes dock några hvita skjortärmar syssla med de sista hafrelassen.
Himlen stod hög och mjölkblå med små trasiga hvita ulltappar öfver den idyl- liska landskapstaflan med sina åkerfält i re- gelbundna rutor, sina välbyggda gårdar, omgifna af syren- och fruktträd, sin gamla klumpiga kyrka, som lyste skärande hvit i solskenet, och sin grågula rännil, som kröp fram mellan åkrar och trädgårdar, jämnbred och lat.
Uppe i skogsbacken, som kantade slätten, lyste det skärt, hvitt och ljusblått som en hel blommande rabatt; det var socknens ungdom, som var på väg upp till » sjön », herrar i ljusa dräkter och unga damer i brokiga sommar- klädningar med parasoller i alla regnbågens färger.
Löjtnant Bckhoff gick i teten, lastad med filtar och själar; efter kom licentiaten Törne, som vanligt omgifven af alla flickorna, och sist Fanny, löjtnantens uuga fru, arm i arm med stockholmspoeten, Karsten Törnes yngre bror- i Det var till de bägge brödernas — ja, egent- ligen mest till licentiatens — ära som man Nu hade man kommit öfverens om, att all ungdomen, som fanns i socknen, skulle mötas uppe vid sjön vid elfvatiden, äta middag af medförda förråd och stanna däruppe, så länge festens föremål ansåg sig ha tid, till inemot solnedgången åtminstone.
Hvar och en skulle ha med sig en butelj öl, ett paket påbredda smörgåsar och en öfverraskning, som ingen fick veta om på förhand; det var hela välfagnaden.
Helst skulle man velat ha det på ett helt annat sätt; inga läckerheter voro goda nog att fira ett så afhållet festföremål som licentiaten Törne, men han hade själf bestämt matsedeln, och att opponera sig mot hans vilja kunde icke komma i fråga.
Den ende, som hade inner- lig lust att göra det, var löjtnant Eckhoff, ty han var minsann ej van att lefva af påbredda smörgåsar en hel dag, men hans hustru var ju alldeles förtjust i arrangemanget, och då hade han ingenting annat att göra än att knyta handen i byxfickan och se glad ut.
Det var förmodligen for att slippa se glad ut som han trafvade ett långt stycke framför de andra.
Där kunde han till och med få gå och småsvära litet för sig själf och nedkalla alla onda makters straffdomar öfver » kvinn- folkens dumheter ».
Nog var Karsten Törne en hygglig och treflig pojke, ja gudbevars, men fruntimmerna — hans egen lilla Fanny icke minst — skämde ju alldeles bort honom.
Gud vet, om de inte voro pin kära i honom allihop.
Löjtnant Allan kom så väl ihåg, huru för- ändrade alla människor här i socknen hade förefallit honom, då han kom ner i juli som vanligt för att tillbringa några veckor hos släktingarne på Glimsta.
Det var som om de ungas alla andra intressen hade slocknat ut i ett tag för att lämna rum för det enda, stora, allt absorberande intresset: » hvad har han för sig i dag, går han ut ooh går i kväll, tar han sig ledigt om söndag, få vi träffa honom snart? » » De unga », det var detsamma som flickorna, ty någon ungherre fanns icke i sock- nen, och » han », det var naturligtvis Karsten Törne.
Och det var märkvärdigt att se, hvil- ken förändrad ton det blifvit på bjudningarna.
Karsten dominerade allt och alla, utan att göra något för det — han gjorde ju egentli- gen aldrig något väsen af sig, det måste er- kännas.
Men det hindrade inte, att i det rum, där han var, där blef det genast fullt af ljusa sommarklädningar och klara, lystrande flick- ögon, som alla hängde fast vid ett och samma mål, den där solbrände, reslige, bredaxlade, ljushårige, unge mannen, som såg ut långt mera som en vacker bonddräng än som en skolfux, hvilket han ju egentligen var.
Och så snart det blef fråga om, hvad man 1893 skulle roa sig med, var det alltid honom man frågade först.
Och antingen han lät höra sin åsikt eller icke, blef alltid resultatet, att man bestämde sig för den sysselsättning, den lek, den dans, som man trodde att han tyckte bäst om.
Såg han ut att vara i danstagen — det kunde man se pä ett visst slags glitter i hans ögon, påstod Fanny, den tokan — ja, då spe- lades vanligen en kraftig hambo upp på pianot, och i samma minut svängde hans atletiska ge- stalt omkring på golfvet, med de stora, bruna näfvarne om lifvet på första bästa tös han fick fatt i — ty han utmärkte ingen af flic- korna särskildt, det var en treflig sida hos honom, och det var ju också helt naturligt, eftersom karlen var hemligt förlofvad.
Med hvem, ja, det visste ingen, men han bar en slät ring på högra handens ringfinger, och på hans skrifbord stod ett kabinettsporträtt af en bedårande vacker flicka; Allan hade visserligen inte sett det, ty då det var främmande i kom- ministergården, var porträttet alltid försvunnet, och det var ju ett tydligt bevis på, att saken var sjuk; men Fanny hade sett det i går kväll, då hon i maskopi med komministerns dotter Lina smugit sig in i unge herms rum ett ögonblick, medan han var ute i trädgår- den och tog ned de sista bigaråerna åt Allans systrar, som kommit dit på besök i sällskap med sin svägerska.
Ja, det var märkvärdigt, hvad systrarna ofta hade ärenden till komministergården nu för tiden!
Fastän den låg tjugufem minuters väg från Glimsta, gjorde de den promenaden minst tre gånger i veckan.
I början hade de gått tillsamman, men ju längre det led på somma- ren, desto mera tycktes de finna smak i ens- liga promenader.
Så snart det gällde att gå till komministergården, var det rent af som om de skytt hvarandras sällskap.
Hortense, som aldrig förr tagit i en bok, så vida det inte stod Marlitt eller Ohnet på titelbladet, hade fått en högst förvånande smak för gedi- gen litteratur och kom oupphörligt hemkån- kande från komministergården med arbeten i samhällslära och populär naturvetenskap, aom hon lånat af licentiaten — eller doktorn, som hon kallade honom.
Om hon läste dem?
Ja, det var en annan fråga.
Det gick i så fall med snälltågsfart, ty det dröjde ej många da- gar, förrän hon var färdig att » byta om bok », och märkvärdigt nog alltid då syster Klara var ur vägen eller hindrad att följa med.
Klara å sin sida hade oupphörligt förfråg- ningar att göra i staden, och som det ej fanns telefon på Glimsta, måste hon ju gå till kom- ministergården.
Visserligen satt telefonen inne i farbrors rum, men man kunde ju aldrig veta.
.
.
och så bodde ju unge herr Karsten i rum- met bredvid, och om man riktigt ansträngde sig att tala högt i telefonen, kände han nog igen rösten och.
.
.
ja, det hade verkligen händt ett par gånger, att han kommit ut.
Komministern, den spjufvern, berättade, att Klara tycktes ha svårt att hitta på ämnen för sina stadssamtal; de dagar, då hennes fantasi var alltför steril, nöjde hon sig med att ringa på hos än den ena, än den andra väninnan och fråga, hur de mådde.
Hemma på Glimsta fick hon uppbära mycken smälek för det varma intresse hon i en hast fått för sina väninnors hälsa, och hon blef därför tvungen att i stället hemsöka stadens modi-ter och manufakturhand- lare med spörsmål om de otänkbaraste artiklar, som till henneS stora förvåning aldrig funnos på lager.
Fanny påstod, att alla de andra flickorna i socknen voro precis i samma fördömelse.
Länsmannens bägge döttrar, som hade starka
IDUN 1893 anlag för fetma, hade törstat och svält hela sommaren, så att det var både ynkligt och löjligt; de vågade knappast smaka en droppe vatten; också hade alla deras klädningslif blif- vit så vida, att de slogo veck både fram och bak åt dem.
Komministerns lilla Lina, hvars specialitet var det husliga, gjorde ej annat än studerade kokböcker från morgon till kväll.
Karstens favoriträtter hade hon på sina fem fingrar, och hon visade en rörande läraktighet, då det gällde att tillreda den eller den rätten precis så som hans mor brukade laga den.
Hon hade till och med öfvertalat hans bror, poeten, att i hemlighet skrifva till modern, prostinnan Törne i Luleå, och be om upplys- ning rörande en dunkel käldolmfråga och till belöning fått det erkännandet af Karsten, att så, just så smaka mammas kåldolmar.
Ja, till och med barn och öfveråriga tycktes ej ha gått fria för påverkan af det magnetiska fiuidum, som tycktes utstråla från den heder- lige Karstens glada och trohjärtade blå ögon.
Lilla Maggie Silfverfelt på stora Björnö, som i våras fått sin första långa klädning, — » pyret », som Karsten kallade henne — blef alldeles vild, då hon var i hans sällskap; hon rodnade och bleknade i hvar minut, pratade och skvallrade som en liten fågel i vårsolen, och då hon någon gång teg, följde hon honom med långa, tillgifna hundblickar i sina svarta stenkolsögon.
Om han bedt henne gå på styl- tor eller hoppa kråka mellan Björnö och kom- ministergården, skulle hon bestämdt ha försökt det.
Och hennes guvernant, fröken Malm, äfven Bomsbasunen kallad på grund af sin starka, skrällande sångröst.
.
.
också hennes fyrtio- åriga bjärta hade råkat i sken.
Men det för- stås, hennes varma känslor tyoktes vara för- delade någorlunda lika mellan bägge bröderna Törne.
På bjudningarna, då man för artighets skull och af gammal vana bad henne sjunga, var det visserligen på Karsten hon under för- spelet lät sina drömmande ögon hvila för att få inspiration, men sedan lät hon helt opartiskt blickarna spela från den äldre brodern till den yngre, medan hennes spruckna domsbasun dämpade sig till ett flöjtlikt dolcissimo för att framkuttra den evinnerliga, bevekande samvets- frågan: » Vill ingen af er, fåglar små —?
» Antagligen var det ingen af de små fåglarna som ville, ty innan andra versen börjat, voro de vanligen bor t flugna.
(Forts.) Just nu!
Just nu är ögonblicket inne, när I boren låta edra goda tankar bli till gärning, I alla vänliga läsarinnor, som från första stun- den ämnat med edert lilla strå till stacken bidraga till allas vår skollofskoloni. '
Ni har dag från dag skjutit upp — det brådskade ju ännu ej, menade N i; men nu bli vårda- garne allt längre och ljusare, de fly så snabbt sin kos, att innan vi veta ordet af, är stun- den inne for skolornas afslutning.
Och då bör allt vara klart.
Sätt Eder därför genast ned, då Ni läser dessa rader, och låt den vackra föresatsen bli verklighet!
Dröj ej längre: den minsta gåfva af godt hjärta gifven kan bli till väl- signelse!
Så måtte då allas edert beslut bli detta: just nu!
Ingen, som något kan offra, om än aldrig så ringa, skall tveka att vara 141 med, när det gäller de fattiga barnens som- marfröjd.
Bidragen insändas till Redaktionen af Idun, Stockholm, i postanvisning eller postsparmär- ken (ej frimärken).
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att den är afsedd för » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redo- visas i Idun.
* * * V i begynna här nedan redovisningen öfver hittills influtna medel.
Iduns redaktion 100: —; Sofi 5: —; Lilla Frida 0: 10; Anonym 0: 10; Lille Erik 1: —; — ff — 1: 50; Z — 2: —; Jenny H — n 1: 10; Malva 1: —; D.
Hy, T.
8., Hernösand, 5: —; » Pa&gt;, Falun, 2: —; S.
L.
M.
20: —; Snöslan 1: —; H. och H., Göteborg, 5: —; G — y, Örebro, 5: —; Frida I: —; Sven ock Ellen, Häggatorp Vedum, 5: —; Hildur och Gertrud, Vårgårda, 5: —; Selma Mörell, Frånö, 5: —; Mia H., Sala, 3: —; L.
B., Kansäter, 5: —; Edla Florman, Malmö, 10: —; Nils och Ingrid, Borås, 2: —; S.
G.
M., Stockholm, 3: —; Onämnd 1: —; Gerda och Elsa 3r —; Anna och Eva 1: —; Sigrid och Lily 21: —; A.
.
.
0: 60: Rudolf och Georgs sparbössa 1: —; E.
A., Stockholm, 5: —; W.
och J., Stafnäs, 3: —; Fru Carl Smith, Trelleborg, 10: —; Moster, Stockholm, 5: —; Lille Sten 2: —; Anna och Olle 1: —; Greta och Estrid 4: —; Lilla ADnita 0: 50; S.
A., Karlskrona, 2: —; Elis.
Christ.
Elfving, Färje- staden, 5: —; Skolbarnen i Ahlsborg, H V e t l a n d a 5: —; A.
T.
R.
A. och H j.
3: —; Anna Bill, Orrnäs Ho- tagen, 5: —; Thelma (Sorgetröst) 4: —; S.a Kro- nor 271: 90. "
U n d e r sitt s t å n d. "
Magra betraktelser ningsvärdt öfver ett anmärk- tidstecken.
ärleken lär vara blind, påstås det, och nog ser man dagligdags underliga par- tier, som tyckas bestyrka, att parfvelu med pil och båge ej har sin fulla syn i behåll.
Han har j u också hållit på i så många tu- sen år, att det rent af vore ursäktligt, om han började slappna till på gamla dagar.
Men kanske ändå att man gör guden orätt.
Kanske kärleken ännu är lika ung och lika träffsäker, som han alltid varit.
Kanske det är världen, som har blifvit gammal och skum- ögd, så att hon ej ser mer än till ytan af saken, ej fattar svårigheterna i skyttens konst, ej skönjer alla de fina trådar, som draga hjärta till hjärta, och kanske den gamla skumögda världen till på köpet har fått på sig ett par konvenansbrillor, genom hvilka hon ser lifvet ännu mera på tok.
Jag skall säga, det kan nog inte heller ha sig så lätt att vara Amor nu för tiden som i de gamla goda dagarne, då nymfer och fauner skalkades i lundarne och herdar och herdinnor vigdes utan både magistrat och präst, medan själfva den kyska Diana fängs- lades af Endymions skönhet och endast Nar- cissus speglade i källan sitt själfbeundrande jag.
Egendomligt och outransakligt nog har Narcissus fått en ofantlig skara afkomlingar, oåtkomliga för kärleken likasom stamfadern och tynande bort i negativ, själfbeundrande tillvaro likasom han.
Men den värsta svårigheten för en sam- vetsgrann Amor är nog ändå att våra förhål- landen ba blifvit så förskräckligt invecklade, att familjeunderhållet ej kan plockas från träden, att vi ha kontributioner, sidenkläd- ningar, badorter, släktingar, vänner, förmän och gudvet hvad vi inte ha allt för, ena civilisationens välsignelser.
V i ha stora an- språk på lifvet, vi ha konvenans, korrekthet, hvad som » passar sig » och » hvad folk säger » att ta ' hänsyn till.
Allt sammanlagdt ger i hvarje särskildt fall ett resultat, som endast kan vara i förhållande till alla inverkande omständigheter godt.
Men nu komma vi till den gamla, skum- ögda världen, hvad den säger, och hur den ser.
Om en rik, vacker flicka gifter sig med en rik, vacker karl, så är det ett utmärkt parti.
Om en fattig, framstående man gifter sig med en fattig flicka, så är det bra, en- dast hon är af god famlj, som det heter.
Men låt en man i god ställning, en bildad man med framtid för sig, begå den fauten att söka sig en hustru utanför » det gode Selskab », och man skall få höra vackra sa- ker.
D å har man fått ett nytt bevis för kärlekens blindhet.
Ärade läsarinnor!
Man måste själf vara blind på bägge ögonen för att ej se, att så- dana små afvikelser från den banade vägen, som nyss antydts, blifva allt mindre sällsynta.
Tanken själfva efter, och ransaken edra be- kantkretsar!
Det är långt ifrån ovanligt nu för tiden, a t t.
t.
ex. en akademiskt bildad man, en man med karrier framför sig, en man af god familj och med tillträde till de bästa familjekretsar, ett tu tre förvånar värl- den med att tillkännagifva sin förlofning med, låt oss säga en kaféuppasserska, en cigarrfrö- ken eller en tjänstflicka.
Det väcker upp- seende genast bland de närmast intresserade.
Man tisslar och man tasslar hit och dit och söker efter bevekelsegrunden, som man i all- mänhet gärna vill förlägga utanför frivillig- hetens område.
Men som oftast misstar man sig i sina gissningar.
Böjelse och ingenting annat har drifvit en själfständig natur att söka lifvets lycka där, hvarest en rätt känsla sade honom, att han kunde finna henne.
Det var histo- rien.
Ja, men tänk, hvad Stina N.
N.
skulle ha passat honom utmärkt — säger då alltid någon sakförståndig — med hennes intelli- gens, hennes bildning, hennes talanger, hon skulle just ha blifvit den rätta värdinnan i hans hem, och i henfle hade han fått en maka mäktig att förstå hans tankar och sträfvanden.
Om mannen i fråga hörde detta, kan jag tänka mig, att han skulle kunna svara unge- fär så: Den nämnda flickans bildning och talanger och intelligens har jag all aktning för.
Kan- ske har hon ej heller så stora anspråk på ett bekymmerfritt och angenämt lif, att jag ej skulle kunna fylla dem.
Måhända har hon också ett godt, varmt hjärta, en god karaktär.
Men jag känner henne icke.
Männens och kvinnornas utbildning går i de kretsar, dit hon hör, i så olika riktning, att de alltid måste få svårt att förstå hvarandra.
Den enkla flicka, som blifvit min, saknar allt detta, som kallas bildning och talanger, men vi förstå hvarandra dock i grunden bättre, och henne kan jag älska, därför att hon är mäktig större hängifven kärlek än den andra.
Någonting i den där vägen med ett ord.
Låt vara, att kärleken är blind, men då ledes han åtminstone af starka makter — makter, som torde öfverlefva alla tidsåskåd- ningar, krafter som voro i verksamhet, långt innan det fanns något högre flickläroverk att rabbla fransyska i eller något ostämdt piano att klinka på.
I grund och botten är ju också det, som gemenligen går under namn af bildning, in-
IDUN 142 genting annat än ett yttre glittrande påhäng, liksom talangen ofta blott är papegoj dressyr.
Detta, som skulle vinnas genom bildning, slår så ledsamt ofia felt, och godt hjärtelag visar sig kunna förefiunas utan kunskap i franska och engelska.
Här har ej varit meningen att analysera alla de fall, då män gifta sig — som ter- men lyder — under sitt stånd.
Det säger sig själft att man ej vill förneka, att brist på familjeumgänge, långvarigt ungkarlslif och annat därvid också kunna blifva bestämmande faktorer.
Men sådana ge dock icke en ut- tömmande förklaring öfver det förhållande, hvarpå jag här riktat uppmärksamheten, det anmärkningsvärda förhållande, att många bil- dade män af god familj » wedöfvernöd på familje- umgänge detta oaktadt stiga ett trappsteg ned, då det blir fråga om att hämta en brud och en vän för lifvet, och att detta förhållande tyckes blifva allt mindre sällsynt.
Det kan för denna gång vara nog att framhålla själfva faktum, som i och för sig manar till betraktelser.
Orsakerna, sådana jag ser dem, har jag endast helt flyktigt och ofullständigt kunnat antyda.
Med redak- tionens benägna tillåtelse hoppas jag längre fram få tillfälle att i Idun skiifva några ord om den i min tro ödesdigra divergensen mel- lan männens mera praktiskt-deraokratiska och kvinnornas mera ästetiskt-aristokratiska upp- fostran, allt inom de burgnare samhällsklas- serna.
Efraim Rosenius.
Pastellmålning.
För Idun af S.
L. W£ * ftom målning i olja och akvarell (och därmed liknande tillvägagåenden) finnes ettmålnings- sätt, som är ganska användbart och att re- kommendera, särdeles i vissa fall, nämligen pa- stellmålning eller målning med kritor.
De flesta af Iduns läsarinnor ha nog sett stycken, målade i pastell.
De utmärka sig oftast genom klara, lätta och luftiga färger, och föremålen, som framstäl- las, göra sig mycket bra^ bli naturliga och fristå- ende — detta naturligtvis under förutsättning att » konstverken » i fråga äro af något så när artistisk beskaffenhet; i annat fall kan det kanske vara svårt att känna igen dem på de ofvan angifna egenskaperna.
Pastellmålning är nu som sagdt målning med kritor.
I handeln förekomma vissa slags kritor, som emellertid ej gärna lämpa sig för egentlig pa- stellmålning.
De äro nämligen vanligen alldeles för hårda och för öfrigt af flere orsaker olämpliga.
Somliga äro infodrade i trä såsom vanliga blyerts- pennor.
Sådana äro ej vidare att rekommendera; dels är det besvärligt att ofla behöfva formera dem, dels äro de just ej af prima slag.
En annan sort förekommer i små cylinderformiga pappeluier; dessa kritor äro emellertid alldeles omöjliga att använda vid verklig pastellmålning i följd af sin förfärliga hårdhet och ojämnhet.
Riktiga pastellkrilor böra vara lösa och af god kvalité; någon hvässning eller spetsning behöfver ej ifrägakomma, trots det så ofta föreskrifves vid handledningar i pastellmålning.
Jag begagnar kritor från A. W. Faber, Paris, och är mycket nöjd med denna sort.
Det finnes i handeln alt tillgå paslellå- dor af olika storlekar från denna firma till ett pris af 2, 3,50 å 4 kr.
Lösa kritor kan man ock få köpa sär- skildt, etter behof.
Kritorna äro till följd af sin lösa beskaffenhet mycket sköra, omslutas af sil- kespapper och förvaras i sågspånspackning, hvar- jämte ett vaddstycke ligger mellan färgerna och lådans lock.
Till pastellmålning skaffar man sig papper af ett eller annat slag.
Vanligt ritpapper af god kvalité kan användas, om det blott ej är alltför tunnt och bräckligt.
Särskildt pastellpapper fin- nes nog att tillgå hos de flesta firmor, som handla med färger och öfriga målareulensilier, men torde ej vara nödvändigt, åtminstone ej för amatören.
Det är ganska dyrt för resten.
För amatörbehof 1893 kan vanligt fast rilpapper, hvitt eller kulört, med fördel användas.
Innan färgläggningen börjas, måste naturligtvis teckning föregå.
Härvid är emellertid att obser- vera, att kritorna ej ta bra på blyerts.
Har man sålunda tecknat förut med blyerts, kan det hända, att färgerna ej kunna anbringas som sig bör på vissa ställen.
Delta gäller åtminstone, om man tecknat med lös blyerts eller tecknat myc- ket.
Om man så vill, kan man nog använda blyerts, men bör härvid begagna en hård sort (hög nummer) och för öfrigt teckna så litet som möj- ligt, d. v. s. ej mer än som behöfves, Bäst är nog att teckna med kol och sedan med lätt hand fylla i konturerna med svartkrita.
Då får man tydliga konturer alt gå efter.
Att märka är emel- lerlid att man ej får teckna med för grofva linier; i dylikt fall kan nämligen det ofla inträffa, att teckningen blandar sig med pastellfärgen och vål- lar orena toner.
Bäst är att använda hård svart- krila (t. ex. n r 1; svartkrilsnumren gå i motsatt ordning mot blyerlsnumren).
När nu teckningen är färdig, kan man börja färgläggningen.
Då är såsom en allmän regel att märka, att den försiggår så, att man målar eller ritar med kritorna direkt och fördrifver färgen med fingerspetsarne.
Någon användning af stomfer af ett eller annat slag är ej att rekommendera; då förlora nämligen färgerna mycket af silt friska ut- seende, färgläggningen blir tunn och genomskin- lig, ej klar och distinkt, och det hela får ej alls karaktären af verklig pastellmålning.
Vid pastellmålning är vidare att iakttaga, att man ej skall vara för snål på färgen, d. v. s. kri- torna, ty detta är ej någon fördel.
Man bör tvärtom använda ganska mycket färg, detta ger nämligen mera kraft och styrka, och det framställda blir mycket mera fristående, än om man far öfver pap- peret med tunna, genomskinliga toner, så att pap- peret till och med kanske lyser igenom här och där.
Somliga rekommendera att, innan man bör- jar färglägga ett stycke, liksom grunda detsamma med en mera neutral färg.
Detta sker då för att man sedan må kunna ha något att arbeta med vid själfva färgläggningen.
Ibland kan nog detta förfarande vara ganska användbart, ehuru det ej någonsin kan säjjas vara nödvändigt.
Här ofvan sades, att pastellmålning gick så till, att man ritade med kritorna Och sedan fördref strecken.
Ibland behöfver ej någon dylik fördrif- ning följa.
Ofta blir nämligen en pastellmålning mera lefvande och naturlig, om man, sedan ve- derbörlig lokalton blifvit färdig, streckar med kri- tor af lämplig färg, härvid aktgifvande på det fram- ställda föremålets form och beskaffenhet.
Detta gäller i synnerhet om större pasteller, som ofta helt och hållet streckas, utan att någon egentlig fördrifning eller utjämnande af kritstrecken sker.
De ta sig mycket bra ut, behandlade på detta sätt, framför allt på något afstånd.
Har man vid pastellmålning af någon anledning råkat framställa en oriktig färgton, är detta lätt afhjälpt.
Man behöfver ej stryka ut den eller krångla på ett eller annat sätt.
Man målar blott öfver stället, och ofta kunna dylika undermålade färgtoner tillsammans med en senare ton åstad- komma mycket användbara nyanser.
(Forts.) Litet språkligt om en " Ni-månad. "
et finnes i vår svenska språklära under paragrafen » personliga pronomen » en regel, hvilken, oaktadt sitt kortfattade allvar, under nuvarande förhållanden står där som en stum ironi.
Den lyder: » A t nyttjas så- som tilltalsord till en person, då man ej kan begagna du. » Nej, tyvärr kan man ej längre begagna det förtroliga du till alla och enhvar, såsom bruk- ligt var i den gamla goda tiden, då äfven kungar och kejsare » duades »!
Icke heller passar for oss medeltidens höfviska i, med dess något tunga verbaländelse på — en.
Det gjorde samtalet visserligen välklingande, men alltför högtidligt och afmätt för vår prosaiska, febrilskt brådskande tid.
r Däremot är Ni ett så ytterst praktiskt till- talsord, att det är rent af gåtfullt, hvarför det hittills förblifvit så godt som bannlyst ur vårt umgängesspråk.
Hvarför skall vårt språk nödgas umbära hvad alla andra äga — ett allmänt tilltalsord?
Grannspråken hafva sitt De, tyskan, engelskan och franskan sina respektive: Sie, Y o u och Vous, e t c; en- dast vi åtnöja oss, under samtalets gång, med ett ideligt upprepande af ofta långa titlar.
I skriftspråket har j u ordet Ni länge va- rit erkändt, men det är förunderligt, hur myc- ket och hur länge det stridt för att komma till sin rätt i talspråket.
Dess anhängare, det måste erkännas, äro ganska många, men de uppträda ännu alltför sporadiskt för att med sitt exempel kunna mana till någon all- männare efterföljd.
Dess motståndare utgöra det öfvervägande antalet, och att flertalet bland damerna äro att fiuna i deras leder, förorsakar en icke obetydlig motvikt i den hårdnackade striden.
Det är därför, dessa rader riktas till Iduns ärade läsarinnor, med en uppmaning att allvarligt behjärta deras innehåll!
Kvinnans omärkligt fina inflytande sträcker sig på alla områden långt djupare än hon själf anar.
Så ock i detta hänseende!
Ville blott Sve- riges kvinnor ställa sig i spetsen för Ni-refor- men, torde den helt säkert med lätthet kunna genomföras.
Och de borde j u i denna, som i alla allmännyttiga reformer, visa vägen just genom sitt föredöme!
I stället förefinnes nu hos det täcka könet den mest ingrodda för- dom mot Ni-ordet.
Lysande undantag finnas ju alltid, isynnerhet bland de uppväxande unga Sveadöttrarna.
Huru ofta har ej författaren diskuterat Ni- frågans pro och contra med damer, och lika ofta har han frapperats af den enhällighet, hvarmed de alla brutit stafven öfver det lilla oskyldiga ordet.
De gå så långt, att de anse det for oför- skämdhet, om någon vågar tilltala dem med Ni.
Uppmanade att förklara, hvari oför- skämdheten ligger, kunna de dock aldrig di- rekt påvisa den.
— » Ni är så — så — med ett ord, det är mig motbjudande! » — och en betecknande liten grimas afslutar menin- gen.
Se där kvinnans logik!
N u är det min fullkomliga öfvertygelse, att vi just här hafva att söka skälet till hela den allmänna opinionens obenägenhet att begagna Ni i det dagliga talet.
Det är damerna, som icke till- låta det!
Och dock, hur löjliga göra vi oss ej ge- nom att förkasta detta ypperliga ord!
Lyssna blott till följande profbitar från en större bjudning: » Löjtnant S .. löjtnantens rytt- mästare vill dricka med löjtnanten! » säger någon vid middagsbordet.
Eller: » Fröken, om fröken väntar där, » ropar kavaljeren i trängseln vid buffeten, » skall jag strax ser- vera fröken frökens favoritglace I » Eller, sä- ger kanske en gammal sirlig d a m: » Reser öfverjägmästaren hem nu, så fär jag be öfver- jägmästaren hälsa öfverjägmästarens fru så mycket, vill öfverjägmästaren det? » Skulle någon tycka, att detta är öfverdrif- vet, kan han eller hon själf öfvertyga sig om motsatsen på nästa samkväm!
Jag har med afsikt valt några af de mest alldagliga fra- ser för att visa, huru oviga de blifva genom detta öfverraått af titlar.
Byt ut dessa mot Ni och Er, och ni skall själf erfara, hvilken lättnad det ligger däri.
Längre titlar finnas j u tyvärr äfven, hvil- kas anbringande i ofvanstående satser skulle
IDUN 1893 göra dessa ännu tyngre.
Äfvenså är det icke sällsynt, att vederbörandes, såväl namn som titel, vid en lågmäld presentation helt och hållet undgå en i det allmänna sorlet, och då är man på allvar i förlägenhet.
Eller har det aldrig händt er, min fru eller fröken, att ni under en hel lång middag » sut- tit som på nålar », emedan ni icke haft den ringaste aning o m, hur ni skulle titulera er bordskavaljer?
Ni har hela tiden nödgats koncentrera er uppmärksamhet på att söka undvika det direkta tilltalet, och ni har haft en pinsam förnimmelse af att han, till följe af er fåordiga, platta konversation, måst anse er såsom mindre vetande.
Godt hade varit, om ni då kunnat taga er tillflykt till det lilla neutrala Ni.
Och hvarför gjorde ni det icke?
Bevare oss väl, det hade j u icke va- rit » comme il faut »!
Det vågade ni visst icke, han hade j u kurmat blifva förnärmad!
Jag tror det knappast.
I regeln är det endast damer, som tro sig hafva rätt att bli förnärmade, om herrarna » nia » dem.
Detta djärfva påstående har erfarenheten gång på gång bekräftat!
Men det bör j u icke i all framtid så förblifva.
Icke skola väl Sveri- ges, i öfrigt så frisinnade och framåtskridande kvinnor, i detta enda fall utmärka sig ge- nom envis konservatism.
Se här ett förslag: M å kvinnorna öfver hela landet sammansluta sig till ett allmänt Ni-förbund!
Detta skulle göra till sin upp- gift den gamla löjliga fördomens bekämpande — denna » fördom, som har fåfängan till bundsförvant ».
Dess medlemmar skulle verka för denna uppgift helt enkelt genom att oför- skräckt begagna iV » till alla och en hvar!
Det talas i dessa dagar så mycket om för- sakelseveckor, hvilkas grundtanke är: » många bäckar små, göra en stor å ».
Äfven Ni- förbundet kunde införa någonting liknande.
Hvarför skulle icke öfver hela landet kunna åstadkommas en allmän Ni-månad?
(En vecka vore j u i detta fall otillräcklig!)
A n - vänd dagligen, under en hel månad, tilltals- ordet Ni till älta dem, åt hvilka ni ej kan säga du, och ni skall efter dess förlopp ogärna lägga bort det präktiga lilla ordet.
Småning- om skall er omgifning, smittad af ert exem- pel, äfven tillägna sig det, och inom kort skall det vara lika oumbärligt för alla.
Skall denna framtidsdröm någonsin för- verkligas?
Till stor del kommer det att bero af Sveriges kvinnor!
• » Ni-vän U P t. notisboken.
Äfven andra kammaren har nu afslagit grefve Hamiltons motion om rätt för gift kvinna att äfven utan äktenskapsförord råda öfver hvad hon infört i boet, förvärfvat eller under äktenskapet erhållit genom gåfva eller testamente.
Till bifall för densamma talade motionären, hrr Lilienberg, med hvilken hr Linder instämde, och Biilovv.
» Ur tiden har gått en ädel och varmhjärtad kvinna, brukspatronen C. Ekmans på Finspong fru Anna Augusta Josefina Ekman född con Schéele.
Efter ett svårare lidande, som tog sin början sistlidne november, afled hon i dagarne i Stockholm, där hon för erhållande af den bästa läkarevård vistats sedan i januari.
Dotter af berg- mästaren i Filipstad, öfverintendenten Frans Adolf von Schéele, och född 1826, ingick han 1849 äk- tenskap med brukspatron Ekman och efterlämnar såsom närmaste anhöriga, utom sin efterlefvande make, en son, bruksägaren Axel Ekman, och en dotter, Anna Gustava Maria, gift med biskopen i Visby, dr K.
H.
G. von Schéele.
Fru Ekman var en på hjärtats och hufvudets Carl vägnar synnerligen rikt utrustad, men anspråkslös kvinna och en den vackraste bild af sann kvinn- lighet.
Med en aldrig sviktande omsorg och om- tanke om sitt hus och sina talrika underhafvande var hon i allo en föresyn såsom maka, mor och husfru.
Hennes många vinnande egenskaper för- skaffade henne också vänner och sympatier öfver- allt, och länge skall hennes minne lefva hos alla dem, som ägt lyckan att med henne komma i be- röring.
* Af en kvinna om en kvinna, t Anne Char- lotte Leffler, duchessa di Cajanello, några biogra- fiska meddelanden af Ellen Key med tre porträtt » har utkommit på Albert Bonniers förlag.
4 5 Drottninggatan 4 5, 1 och 2 tr. Filharmoniska sällskapet gaf i lördags sin sista abonnerm ntkonsert för säsongen inför en talrik publik, hvilkens intresse särskildt slöt sig kring Angu * t Södermans fragment » Signe liIls färd », som äfven fick ett förtjänstfullt utförande med fröken Hallgren och hrr Lundqeisi och Söderman som solister.
Bland de öfriga körverken på pro- grammet var det af Max Zenger en intressant bekantskap liksom, särdeles den senare, af Myr- bergs » Höstbilder », som föredrogs förträffligt och måste bisseras.
En ypperlig tolkning fick Brahms klarinettkvintett genom hr Kjellberg ska kcartetlen.
Hr Hallen och den Aulin anförde.
ty Fröken och, snickare.
Danmarks första kvinnliga snickarelärling avancerade här om dagen till gesäll.
Det är en 26 årig dotter till en sjö- kapten, fröken Sophie Christenscn, som af lust att bryta sig en själfständig bana gaf sig i snic- karelära, som hon nu med heder genomgått.
En lärarinnas E / i svensk roman.
kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
Moderns form ijn dar rätt.
I staten New- york gäller sedan den 23 sistlidne mars följande (Forts.) lag: » Gift kvinna är hädanefter medförmyndare (joint guardian) för sina omyndiga barn.
Hon ^rTVerstin gick gråtande till prosten, som såg mycket har samma lagliga myndighet, samma rättigheter generad ut och menade att hon skulle lugna och skyldigheter som mannen.
Efter den ena sig, så fick hon nog sina pengar.
Nämdeman- makens död är den andra ensam förmyndare öf- nen var bara litet kort om hufvudet.
Ett par dagar ver de omyndiga barnen. » efter sådana uppträden fick Kerstin vanligen sitt tillgodohafvande, och glad delade hon med sig åt 1 fem andra nordamerikanska stater, nämligen Axel, fastän hon hade smått nog, ty dessa ofta Jowa, Kansas, Nebraska, Oregon och Washington, upprepade penningbortskickningar togo mera på gälla liknande lagar.
Kerstins ekonomiska ställning, än hon själf ibörjan * ville tro.
Turistdräkt för damer.
Den af Dräktre- Tiden gick, och vid midsommar skulle det blifva formföreningen antagna modellen till turistdräkt biskopsvisitation i Akelösa.
Redan ett par måna- är nu färdig och exponeras hos fröken Ohlsson, der i förväg utgjorde denna väntade tilldragelse Blasieholmstorg 14 härstädes.
Den smakfulla och allmänna samtalsämnet inom församlingen.
Stifts- i alla afseenden praktiska dräkten rekommenderas chefen var nyutnämnd och skulle för första gängen till damernas benägna påseende.
besöka pastoratet.
Prosten förmanade bäde lärare och lärarinna att göra allt hvad de förmådde, för att skolförhören måtte gå så bra som möjligt, ty biskopen var en sträng man, som med särskildt intresse omfattade folkskolan.
Kerstin gjorde sitt bästa och tyckte själf, att hon borde få heder af sina flickor, både de små och de stora.
Ty hennes skola var förenad folk- och småskola.
Kungl.
Operan, som på grund af mellankomna De märkliga dagarna nalkades.
Prostgården sjukdomsfall måst något uppskjuta sin tillämnade fäjades både utan och innan, och prostinnan ängs- nyhet Ad.
Adams » Giraida », har ett antal gånger för siades, så hon nästan blef sjuk, för den stora goda hus uppfört Meyerbeers » Profeten ».
Fröken visitationsmiddagen, som skulle äga rum själfva Wolf har därvid alternerat med fröken Almatl i midsommardagen.
De båda skolhusen pryddes Fidés ' parti.
Om än hon icke kan anses lika med äreportar utvändigt och kläddes inne med lyckligt lösa sin uppgift som den sistnämnda, hvil- stora knippor af de fagraste blomster.
Allt var kens förtjänstfulla prestation vi senast omnämnde, slutligen redo till det stora besöket.
gaf hon dock en i det hela god bild och lyckades i den stora kyrkscenen i fjärde akten höja sig till Tidigt på morgonen midsommaraftonen anlände verkningsfull kraft.
biskopen med sin notarie.
Han var en ståtlig, något grånad man, sirlig till sätt och åtbörder, K.
Dramatiska teaterns nyhet för veckan tillhör och det låg något chevalereskt öfver hela hans en konstgren, som man nutilldags blifvit van att person.
Notarien var liten och kutryggig med ett allt mera sällan finna odlad på denna scen — hår och skägg, som stötte nästan i grönt.
Det det stora tragiska skådespelets.
Också kan ej för- syntes på hela hans ödmjuka uppträdande, att nekas att uppförandet af Lessings » Emilia Galotti » han fruktade sin chef som ett öfvermäktigt väsen.
egentligen endast kunnat bekräfta, hur de inom I skolan sutto flickorna nytvättade och välklädda andra områden så dugande krafter, öfver hvilka och väntade på det högtidliga ögonblick, då bi- teatern förfogar, ställa sig tämligen främmande skopen skulle träda in i salen.
Kerstin kände sig inför det s. k. stora dramats uppgifter.
» Emilia nervös.
Om han inte skulle bli belåten!
Om Galotti » är dock, på samma gång som en karak- flickorna af pur rädala skulle dumma sig!
täristisk sedemålning från den upplysta despotiens Slutligen, efter lång väntan, anlände biskopen, tidehvarf, ett tekniskt välgjordt verk, som ännu åtföljd af prosten och notarien samt skolrådsmed- verkar så föga föråldadt, alt det oaflåtligt håller lemmarne.
Efter dem kom en hel skock af för- publikens intresse spändt.
samlingsbor, mest kvinnor, som stodo där och Ärliga bemödanden samt rutin kännatecknade nego, bara biskopen såg åt dem.
Han bar sitt emellertid såväl hr Örtengrens Odoardi Galotti kors kring halsen, och på vänstra sidan af den som hrr Personncs Marinelli och Skånbergs svarta prästrocken glittrade nordstjärneordens prins.
Hr Palme spelade Emilia Galotlis lycklige kommendörsplaque Barnen stirrade, så att de brudgum med den mest tragiska uppsyn — han icke kommo sig för att sätta sig, fastän biskopen tyckes bli allt mera dystert anlagd, hr Palme!
gjorde upprepade tecken därtill.
Han hälsade De kvinnliga uppträdande fingo utan gensäaelse nedlåtande på Kerstin, som bugade sig så sirligt, mera af äkta känsla ur sina uppgifter, i synnerhet som hon engång lärt sig i dansskolan, och han framstod förtjänstfullt fru Fahlman i den eldiga började halfhögt samtala med henne.
Hans röst grefvinnan Orsinas roll, för hvars våldsamma var något tillgjord, och han hade detta kvinnliga känslolif3 skiftningar hon fann kraftigt gripande uttal på sje ljudet, som icke kläder en karl, då uttryck.
Titelrollen var öfverlämnad åt fröken han talar.
J a n s o n, som nog i densamma verkade både ner Så steg han i katedern.
vös och osäker, men dock äfven lät framglänsa » Stå upp, små flickor, » sade han, » vi skola till drag, som, när de en gång mognat och vunnit en början gemensamt sjunga salmen 342 den 4, stadga, kunna låta en hoppas att få skåda den 5 och 6 verserna i vår svenska salmbok. » verkligt stora tragediennens ansikte.
Kerstin satte sig till orgeln.
Och sången ljöd: I alla händelser måste man vara teatern tack- » Hvad nyttigt är, gif Gud, jag det må lära, sam, för att den bevisat sin goda vilja — och Beflita mig därhos om dygd och ära; kanske äfven, under nu rådande förhållanden, ej Min ungdomstid ej nöta fåfängt bort!
så litet mod — att uppehålla en konstart, som Det läras bör är drygt, men tiden kort. » aldrig borde få utdö å vär främsta scen.
Johansons Möblerings-Affär, 143 Teater och musik.
Stor ibland utställning och försäljning at alla slags moderna Smyrna-Mattor och elegant.
samt Gardiner m.
m.
Möbler, Sängar Fullständig eller deiris möblering Egna Snickare- och Tapetserareverkstäder.
— och Sängkläder, Möbeltyger, Mattor, och dekorering af våningar Reel b e h a n d l i n g.
där- verkställas stilriktigt — Billiga priser.
IDUN Efter en formfulländad bön började sedan för- höret.
» Vi begynna, » sade biskopen, » med all kunskaps grundval och ursprung: vår heliga kyrkas lära, sådan den finnes affattad i vår katekes, och vi kunna taga till utgångspunkt Herrens bön.
Vill fröken vara så god. » Han satte sig jämte prosten och skolrådsmed- Iemmarne längst framme i salen.
Kerstin darrade.
Hon kände, att hans blickar betraktade henne I början gick det knaggligt nog.
Barnen tycktes nästan ha förlorat både minne och förstånd, och deras uppmärksamhet drogs oupphörligen bort till den allvarliga kretsen därframme vid katedern.
Men så småningom blefvo både de och Kerstin varma i kläderna, och det gick bra nog.
Likaså när det gällde svenska språket, hvars vikt jämte religionsundervisningen biskopen i ett litet tal sär- skildt framhöll Förhöret varade goda två timmar, och vid dess slut gaf biskopen sitt omdöme, hvilket notarien mellan sina idkeliga snusningar skyndade sig att uppteckna.
Han hade funnit undervisningen på det hela taget välbedrifven, hvadan dess resultat i allmän- het kunde anses godt.
Dock var det ett och an nat som briste.
Särskildt hade han tyckt sig finna, att kristendomsundervisningen företedde en och annan lucka, och i svaren hade han tyckt sig finna en och annan anstrykning af seperatism, hvilket gaf honom anledning att hälla ett strängt förmaningstal till den församlade meningheten om vådan af dessa söndringens tider icke bygga på den enda grund, som var beståndande: den he- liga, allmänneliga kyrkans.
Äfven syntes det honom som om svenska språket borde ägnas mera omsikt.
Det vore, hvad religionen utgjorde för själslifvet, det grundläggande för all sann kun- skap, men hvad han sålunda anmärkt, ansåg han till dels bero på det nyligen skedda ombytet af lärarinna, och han tillförsåg sig, att såväl hon som skolrådets ärade herr ordförande skulle be- hjärta de anvisningar han i dessa fall gifvit.
föreskrifter i detta fall voro tydliga nog.
Till sist uttalade han den förhoppningen, att skolrådet skulle göra allt, hvad på det ankomme, för att snarligen få småskolan skild från folkskolan, ty i annat fall skulle undervisningen aldrig kunna gifva ett fullt tillfredsställande resultat.
Efter ytterligare en betraktelse af religiöst in- nehåll och afsjungandet af ett par salmverser var skolbesöket till ända och barnen rusade ut för att få se ännu en skymt af biskopen, innan han be- gaf sig till den andra folkskolan, där gossarne undervisades.
Kerstin kände det, som om en tyngd fallit från hennes bröst, när förhöret var slut, och inkommen i sin kammare brast hon i gråt.
Det var reak- tionen efter den nervernas öfverspändhet, hvarför hon i flere dagar varit utsatt.
Dagen därpå var hela socknen i kyrkan, som också var pyntad med grönt.
Högtidligheten till ära predikade prosten själf högmässan.
När han började med sin skrofliga stämma, knuffade bond- gubbarne hvarandra i sidan.
» Känner du igen det, Larsson?
Det där ha vi nu hört i tjugu år på den här dagen. » När gudstjänsten var slut, trädde biskopen för altaret.
Där stod han, högrest och ståtlig med sin kräckla af silfver i handen och det gyllene biskopskorset glänsande i solskenet.
När salmen förtonat från orgelläktaren började han med höjd stämma: » Och jag hörde Herrens röst, att han sade: Hvem skall jag sända?
Hvilken vill vara vårt bådskap?
Men jag sade: Här är jag, sänd migl Och han sade: Gäck åstad och säg till detta fol- ket: hörer och förstår det icke; ser och märker det icke.
Förstocka detta folks hjärta och låt de- ras öron lomhördt vara och förblinda deras ögon, att de intet se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och varda salige.
Men jag sade: Herre, hur länge?
Han sade: till dess att städerna öde varda utan innebyggare ocb husen utan folk och rriarken ligger platt öde. » Med dessa ord.
hämtade ur profeten Esais sjätte kapitel, kommer jag till eder.
Det kan synas eder ett hårdt tal, meu i dessa förstockelsens tider är Men hvad han med smärta erfarit var den höga procenten af utan laga förfall frånvarande skol- barn, och han uppmanade skolrådet att i detta fall noga ställa sig skollagen till efterrättelse, hvars Bidrag mottagas med tacksamhet.
Signaturer eller namn böra, om de önskas offentliggjorda, utsättas under hvart och ett insändt bidrag.
Logogryf.
R K A det en herrans tjänares plikt att säga ett väckel- sens ord » Och så begynte en straffpredikan mot ohörsam- heten och den andliga kallsinnigheten, så att kvin norna började snyfta och männen förvånade sågo på hvarandra.
Prosten skrufvade sig på sin stol, synbarligen obehagligt berörd.
Men så slutade det långa talet med några tröstens och hoppets ord, som kommo tårarne att flyta än ymnigare här och hvar i bänkame.
Efter visitationstalet steg biskopen ned på stora gången.
Där var fjorårets nattvardsungdom sam- lad och de förhördes nu skarpt i sina stycken.
Till sist vände sig biskopen till de äldre försam- lingsmedlemmarne för att med dem samtala om » salighetens väg ».
Till grund lades dagens epi- steltext, hvilken gummorna snyftande fingo läsa ur sina stora salmböcker.
Allt delta drog ut på tiden, så att vid den hållna kyrkostämman icke många af gubbarne voro kvar.
Nu upplästes af notarien med knappt hörbar stämma, då och då afbruten af astmatiska anfall, protokollet för gårdagens specialvisitation, och biskopen betonade ytterligare några punkter däri.
Så reste han sig från stolen.
» Jag frågar nu eder herr prost, om ni har nå- got att anmärka mot församlingens skollärare, lärarinna och öfriga betjänte? » Prosten sneglade på skollärare Eriksson, men svarade bugande nej.
Samma fråga ställdes sedan i samma ordalag till läraren och lärarinnan, till skol- och kyrkoråd.
Men intet svar kom.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Aurora Storckenfeldt; af C —.
(Med porträtt.)
— T r o dtkter; af Buqo Gyllander.
— Noltao; af » — «fer ».
— » Det är hälsosamt »: K r o p p e n s vård.
— I skuggan: berättelse af Ernst Lundquist.
— Just nu I — » Ur.der sitt stånd »; några betrak- telser öfver ett anniätkningsvärdt tidstecken af Efraim Ro- senius.
— Pastellmålning; för Idun af S.
L.
— Litet s p r å k - ligt o m en » N i - m å n a d »; af » JVi-rän ».
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kul- turbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg (Forts.) — Tidsfördrtf.
velse är det i kedjan följande ordets begynnelsestafvelse, och det sista or- dets slutstafvel.se är det första ordets begynnelsestafvelse.
Orden betyda: 1) världsdel, 2) grupp, 3) opera, 4) vetenskapsman, 5) koloni på Afrikas kust, 6) grekisk fältherre, 7) en af Shakespeares kvinnofigurer, 8) fältherre och statsman, 9) sjö i Amerika, 10) kvinnonamn, 11) kruk- växt.
Louise.
Rebus.
lösning på franska.)
Charad.
Mitt första ett pronomen är personligt, fler än en, ma cbére.
Mitt andra är ett utrop blott.
Mitt tredje minus n har fått af list och grymlet mycket nog och smyger lömskt omkring i skog.
Mitt fjärde nunnans fristad är.
Mitt hela vackert ljuda plär.
Amalia.
Triangelaritmogryf.
En modets drottning i vår tid.
Ett vapen, brukadt förr i strid.
Och så ett namn på bondens piga.
En rätt, som är kinesen kär, och hvad han såsom prydnad bär.
Hvem som i rang så högt månd ' stiga.
Det, hvari kommer lätt din häst.
Och hvad han, tröttad, älskar mest.
Säg hvad, som vårsol lätt föröder, och hvad till stålet passar b-a.
Hvad kan ock vara bra att ha '.
Och det, hvarpå sig gubben stöder.
Hvad flyter lätt på vattnet fram?
hvad aldrig någon får för skam.
Ett D ä r a n för gosse du kan säga.
Hvad på en metref tältas bör.
A Och hvad till kungligheten hör.
Hvad barn i skolan böra äga.
Hvad Per och Lisa blefvo sist, och hvad då hölls till dem förvisst.
Och det som Loke tålde gärna.
Hvad på din klädning lätt kan bli.
Hvad du nog gärna biter i.
Och namnet på en liten tärna.
Hvad som i halkan går så lätt.
Och hvad som sker på många sätt.
Och det som ingen borde vara.
Och så till sist ett mansnamn tag, och därmed sluta för i dag vi våra småords skara.
(Med Till nya tiders » sport » jag hör, och ung som gammal jag berör, ja, alla älska mig!
Jag glans i öga, lif i håg ju väcker hos bäd ' hög och låg, hos alla som hos dig.
Att nöje sprida är min sak, och falla litet hvar i smak jag visat att jag kan.
Och om just ej min karaktär förutan vank » alldeles » är, hvems är väl det försann?
Jag roat er, och med besked en eller annan gagnat med, det nekar ingen till.
På tio fötter fram jag går.
Af dem ju mycket smått du får om du försöka vill.
V 1893 P 1 2 3 2 6 1 4 Joan.
å n n d 0 Dessa sex figurer skola ordnas till en kvadrat, så att de vertikala raderna bilda samma ord som de horisontala.
Orden äro: 1) En bostad, 2) en ka- nal i människokroppen, 3) en metall och 4) en flod i Italien.
Dodo.
Palindrom.
Lösningar.
Rättfram jag är en fågel, som sjunger helt nöjd hvar morgon min lofsång med jublande fröjd.
Bakfram jag är ett bohag, du nyttjar hvar dag, men äfven ett vapen, förbjudet i lag.
Loaogryfen: Gåtan: Postbärare.
Bristol.
Fyrkantgåtan: Elin, L o d i, Idol, N t l i.
Bokstafsgåtan; 4 f i r d g r e n 0 u 1 • g d i t k i i 8 e s 0 d 6 7 8 1 Ordgåta.
2) Adjektiv.
1 5 4 5 4) 5 5) Konsonant.
3) Husdjur i pluralis.
Ytmått.
Dodo.
Kedjegåta.
A, a, a, be, cel, de, des, go, go, ka, le, let, li, li, li, me, mo, o, on, na, po, ra, ri, ri, ri, ri, ri, ris, ta, te, ti, to, vi.
Af ofvanstående 33 stafvelser skall en ordkedja, bestående af 11 fyrstaf- viga ord bildas.
Hvarje ords slutstaf- O a k 2 5 | 1) Mansnamn.
3 P Q Mosaikuppgift.
CO 144 R I- l " Af 4 bokstäfver bildas 5 ord af föl- jande betydelse: 1) gud, 2) stad, 3) smak, 4) socken, 5) kalif.
Louise.
|&gt; Chifferuppgift.
I- Ågclucjssä dmwc pytöråråjssä, uacl xdnwcsäfo pywcfosäxd / owc dmsälufowcs- åfo gpnwsäirfo, mvnwråqijssä dmwc gpqzcl.
5 Räknegåtan: " 1 u X •1 301 eller 721 » t.
Tolkas chiffern rätt, gifva dessa bok- stäfver början på en bekant strof.
Hvarje bokstaf i lösningen motsvarar två i chiffern.
Nu inkommet fullständigt sorteradt lager i allra modernaste facons och tilYbilli- gaste pris i Stockholm hos A.IL Ramberg, A A • • y ester långgata n * "
