# ID: svediakorp-per910
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,899
# sentences: 651
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 15 (278) Tryckeri Fredagen den 14 april 1893.
Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam Iduns kr.
9 » 7 » 5 Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare i FRITHIOF HELLBERG.
Träffas &amp; b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allni.
Telef.
61 47.
Ida helgfri fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) AnnonspriN: 35 ö r e p r n o n p a r c i l l e r u d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
R a a b.
| et är icke länge som folkundervisningen i vårt land stått på sä utmärkta grunder som för närvarande.
Under vårt århundrades första hälft höjdes litet emellan be- kymrade röster öfver den bristfälliga undervisning, som kunde komma de fattiges barn tillgodo, och år 1836 bildades under drottning Desiderias be- skydd det så kallade Små- barnsskolesällskapet, som förutom drottningen bland sina stiftarinnor räknade friherrinnan Cederström, född af Ugglas, och hof- fröken Stedingk.
Detta sällskap hade till sin upp- gift att bereda kostnads- fri undervisning åt fattiga barn samt att tillse, att de mera behöfvande af barnen ofta äfven erhöllo sund, materiel näring.
Fem stycken dylika sko- lor upprättades i Stock- holm.
Eu af dem erhöll till föreståndarinna fröken Anna Raab, dotter till numera aflidne kamrera- ren i Sjöförvaltningen C. W. Raab och hans äfven- ledes afiidna maka.
Efter några år ingick Anna Raab äktenskap med en finsk ämbetsman och öf- verlämnade den 1 april 1846 sin skola till sin då adertonåriga syster Ida Raab, hvilken sedan dess, 6:te årg.
Utglfningstid: hvarje Aktiebolag således fyrtiosju är, med brinnande håg och ädel själfuppoffring ägnat sig ät sitt ansvarsfulla kall som uppfostrarinna.
Utgången från det kär- leksfulla föräldrahemmet, där fadern med den ord- ningsfulle ämbetsmannens vanor gaf sitt fostrande exempel, hade Ida Raab erhållit den daning, som blef henne så gagnelig, då hon tog sig an sin mödosamma lifsgärning.
Mellan i / ..., 4,000 å 5,000 barn, gossar och flickor, hafva utgått ur hennes skola och förts in på olika lefnadsbanor.
Under de sednare årtiondena af des- sa fyrtiosju år har det ofta händt, att föräldrar med af rörelse fuktade ögon kommit till sin forna fostrarinna för att anför- tro henne sina barn, som sålunda fått sitta på pap- pas eller mammas skol- bänkar och njuta under- visning af samma milda lärarinna, som ledt deras föräldrars första under- visning och vunnit deras tacksamhet och tillgifven- het för lifvet.
Med lifligt intresse och deltagande har hon alltid följt sina elever, långt efter sedan de lämnat hennes skola, och många af dem hafva Ida Raab att tacka för sin ställ-
IDUN 114 1893 S t r ä n g h e t m o t sig själf och mildhet m o t andra k ä n n e t e c k n a en förträfflig- k a r a k t ä r.
f. niug i hafva Bamhället.
harnen nat skolan, vägledning har till henne.
Då barn, till i öm de om råd bedt steg hänseende i lifvet, vändt hon bereda det sökt att fattiga ädel vidsträokta lefnadshanor deltagande och Då för i iakttager sina omsorg att har för dem det lifvets äfven plats på mycket den de obetydliga- tanken sig förmedlerska visar att framförallt och stödja fattat det sitt den XV: s och detta Ida i tillfälle äfven med sina är offrande När delat man ett hon ser att skymtar och hennes hennes förstår man ett lefnadsbana sorger.
Djupast underrättelsen, aflidit sorg på det medalj för 18 den den på sina vörd- lä- hjärte- godas tjänst.
utmärkelse » berömlig i tänka fri då sin vliclt.
ojuuga att som l&gt;oz- i på jzån dalen Qäz- Ivvilaz^ dzillen, tunga, l \ ans |idt.
Ivan Ivans malva skymmande azäset: Ixenne tilXvalva nn sväjvaz Ocl \ tusta oclv karlekens India den väntande vzuden till lön &lt; %ez,.
Qå \ lejde att Ivan nez.
vli Ijnden, Ivonom erhöll däz sånaazn Injte mot egna ina-en i dalen, l \ an vinden stzålande &amp; y slxnlXe - höjd.
nz, %vyäzta, löjtnanten artisten Axel Ida Raab blott långsamt som ej / hennes pä, från lades Sofia till har Ida förtjänst » Denna december vänner » tilldelat öga lians jotden Ivlanaen jöz a| som jlödaz tonez-, nan sjunaa sin Ivan synnaa sin smäzla, läk- denna förlust Raab erhållit fytöjd.
henne 1872. att i kedja medalj vid Bernhard henne har sitt äfven en om examensfest Sällskapet för Risberg.
öfverlämnade » D e fat- För tiges sänliez äf- henne vemod lofvande sår, stiaez, upp- för då hon 1871 och - nan 4iöaa hon hon och broder, Diisseldorf; det från är den har det varit hon, mot henne.
bäras.
drottning tillse det att hennes smärtsamma yttre halsen icke sjukbädden, förorsakade Af i i sorgset greps att Dalregementet, Raab, blef sköter och att då jast ocÅx i stiftades, kommo själfulla kommer jzöjd.
sig.
man, verka sin väl hennes och som med syunaez smäzta, — död anspråkslösa förbehållet, $ \ an till Ännu hvad sin fortfarande fyllde Hennes allt mycket behof Stundom ögon, dennes, värf.
blick, varit den fick fortfarande år.
också kvinnan däraf varma 13 sjnnaez arbete att Josefinas deputerad att sextiofem rarinnelön tes till — hjälpmedel som den oförtrutet af enheten drottning.
torsdags, nadsvärda till Ivan Raab drottning Raab tonez- eT-tj, lusten medierskan.
Raab nuvarande I vid Ida outtröttliga sätt fattiga, ven ädla IvyåzKa att församling, familjerna drottning 4vöjd.
Ivlinaande •mot ' öfvades Fruntimmers-skyddsföreningen kallades vår Efter Ivlazypande docli fost- Ida Katarina penningehjälpen Karl skyddslingar, När tjänstgjorde förhjälpa kall.
öfvertog som sunda systemet i välgö med ®llz ovnstiålad kall.
välgörenhet, inom som medhunnit välgörenhetens Josefina, ooh vara åt äfven ett Idun af Kata (Forts. svinc^az- ovillkorli- verksamhet Raab storartade drottning såsom gagnande Ida ägna För af sin har Månande 9TLen och v i d M ä s t a r e n s o r d: » Hvad du hafver gjort en den minsta af dessa mina bröder, det haf- ver du ock gjort mig.
t Förutom siy modfällda pröfvostrider.
för jåael Med lifsgärning fästes solen, För genom gen rarinna cjfötwa i mot i va- utan att bereda målsbalk. "
vindat-, hjälpa skyddslingar denna lärjungar, sig skaffat ryckt många dem bättre förtröttas, fjät sina hon de för aldrig relationer har stora af barn och många styrkt man hennes dallzande en möjlighet intressera själfuppoffring att trampat olika att studieafgifter möjligt sina uppåt) å Dalström.
lofvande har besökt dem begåfvade och Med hon Hon förmå och böcker har att studier.
för henne in- som har rit Några ord om vår " Gifter- och förgäfves något framåt.
läm- och sig jSCHILLER.
moder sedan funnit nödiga ste en bland eleverna fortsatta sitt och viktigare detta till år efter hon lottade för flere återvändt vid gen Såsom ofta, V. antal år sedan hederstecken.
själ, att Alexis.
att lyckan måste därifrån vi måtte kunna börja med hafva utjagat att inkomma rensa alla platsen inbillade i vår efter olyckor.
B. de Fontenelle.
o. slut fr. föreg.
n:r.)
j ^ å l u n d a blir hela äktenskapsförordet i det närmaste värdelöst.
Man kan nästan säga « att lagen i detta fall ger med den ena han- den och tar igen med den andra.
Med boskillnad åter är förhållandet något bättre, ehuru långt ifrån tillfredsställande.
Men rätten att erhålla boskillnad är så strängt begränsad, att det blott är i några få fall denna kan erhållas.
Jag anför paragrafen, sådan den står i 1862 års boskillnadslag, för att blott ange sakför- hållandet.
» Hustru äge ock rätt att boskillnad söka i de fall, att makars gemensamma bo är be- lastad t med så stor gäld, att den ej kan betalas med den egendom, som i boet sam- fäld är, och den enskilda, som för samma gäld bör svara, eller mannen genom försummelse eller van- vård af boets angelägenheter, eller boets be- lastande med gäld utan motsvarig nytta, kan anses sitt målsmanskap missbruka, eller han af ondska eller motvilja hustrun öfvergifvit eller förlupit och ej kommit åter inom sex månader, eller han blifvit under förmyndare ställd. » Rätten skall dock alltid döma till b o - skillnad, och ofta är det ytterst svårt för hustrun att erhålla den, utom i händelse man- nen gjort konkurs, då hon nästan alltid kan få boskillnad, om hon begär det.
Men får hon boskillnad först i samband med mannens konkurs, så finnes vanligen in- genting för henne att rädda, ty alla gemen- samma, d. v. s. alla skulder skola först vara betalda, innan hon får » undanskifta » någon egendom, som det heter.
Men har hon en gång väl lyckats få bo- skillnad, så är hon enligt nu gällande lag någorlunda tryggad, åtminstone bättre än ge- nom äktenskapsförord.
Allt hvad hustrun efter boskillnaden erhåller genom » arf, gåfva eller annorledes » är hennes, hvarken mannen eller hans kreditorer hafva det rin- gaste med denna egendom att skaffa, och hustrun behöfver ej svara för mannens skul- der, dessa må nu vara gamla eller nya.
Hon måste dock noga akta sig för att ut- färda några skuldförbindelser, däri hon lof- var att betala mannens skulder, ty hennes namn äger nu samma värde som mannens.
Efter boskillnaden kan hon köpa fast egendom och äfven själf förvalta den.
Äf- ven möbler och andra lösören, som hon själf köpt eller erhållit i gåfva, äro hennes egna.
Men hela den nuvarande boskillnadslagen är så oklar, att stridigheter om mitt och ditt alltid uppstå i händelse af mannens på nytt iråkade obestånd.
Mannens kreditorer vilja då taga allt, un- der förklaring att det är gemensam egendom.
Det finnes nämligen en liten paragraf i b o - skillnadslagen, som säger » att hvad makarne efter boskillnaden gemensamt förvärfva blir
IDUN 1893 gemensam egendom », och denna paragraf ur- aktlåta ej kreditorerna att begagna sig af.
Hustrun &amp; sin sida måste då söka göra sina lagliga rättigheter gällande, men vanli- gen ryggar hon tillbaka för att upptaga en offentlig Btrid inför domstolen och låter hellre » udda vara jämnt.&gt; som man säger.
Och då blir nyttan af boskillnaden just ej stor.
Redan länge ha många insett, huru otill- fredsställande » giftermålsbalken » är trots la- garne om förord och boskillnad, samt huru nödvändigt det är att få den omarbetad, så att den gifta kvinnan måtte få samma skydd af lagen till person och egendom, som den ogifta och mannen nu äga.
År efter år ha motioner blifvit inlämnade till riksdagen, men rönt det ödet att hafva blifvit afslagna.
Å r 1884 inlämnades af baron Stackelberg en motion jämte ett utarbetadt förslag till ändring af giftermålsbalken.
Denna motion remitterades till Lagutskottet, och på dess tillstyrkan afläto kamrarna sedan en skrif- velse till regeringen med anhållan om för- slag till ändringar af den n. v.
» giftermåls- balken ».
Regeringen lämnade » Nya lagberedningen » i uppdrog att utarbeta ett förslag, hvilket dock, då det blef färdigt och framlagdt for vederbörande, förkastades, och äfven » allmän- heten » visade ringa sympatier för detsamma.
Då fick » Nya lagberedningen » i uppdrag att i stället utarbeta ett förslag till » ändring och förbättring af den nuvarande boskillnads- lagen », som man nu ansåg vara fullt till- räcklig för den gifta kvinnan, om hon ville begagna sig af den.
Men för dera, som ej ha boskillnad, skulle förhållandet bli lika- dant som förut, d. v. s. egendomsgemenska- pen bibehållas.
Tysklands allmänna lag jämte) Preussens och Sachsens särskilda lagar medgifva fri rätt att uppsätta äktenskapskontrakt såväl före som under äktenskapet.
Österrikes lag har ingen gemensam egen- dom.
I Kyssland finnes ingen egendomsgemenskap.
Och de nu senast i England antagna äk- tenskapslagarne äro i detta hänseende de bäst utarbetade af alla Lagen kallas » The married Women ' s Pro- perty A c t » och blef antagen 1 8 8 2.
Genom denna lag erhöllo de engelska kvinnorna full myndighet, med samma rättigheter och skyl- digheter som männen förut ensamma innehaft.
Målet är sålunda vunnet för de engelska kvinnorna, och den förening, som där verkat for gift kvinnas äganderätt m. m., upplöstes därför.
Kvinnorna kunna med glädje och stolthet erinra sig sitt långa och mödosamma arbete, ty de själfva arbetade med outtröttlig ifver for att erhålla en själfständig och fri ställning äfven inom äktenskapet.
Men också blef resultatet glänsande.
Äfven i Norge är den gifta kvinnans ställ- ning vida bättre än i Sverige.
Ä r 1888 an- togs den lagen, att gift kvinna bar samma myndighet som den ogifta, egendomsgemen- skapen bibehölls visserligen som regel, men hustrun fick full rätt att ha » ssereie » d. v. s. enskild egendom.
Här hemma i Sverige ha kvinnorna själfva ej omfattat sin egen sak med den ifver, som fordras för att en gång nå målet.
Och där- för hör man ofta männen säga: » Hvad tjä- nar det till att arbeta för kvinnorna, när de själfva visa så litet intresse för sin egen sak » Männen ha tyvär till en del rätt!
Jag skulle vilja framhålla, att kvinnorna borde enas om att arbeta för afskaffandet af måls- Hurudant » Nya lagberedningens » för- manskapet och egendomsgemenskapen med slag är, vet man ej ännu, men så länge man- ty åtföljande giftorätt och sedan söka få Hela den nuva- nens målsmansrätt öfver hustrun kvarstår engelska lagen till förebild.
och egendomsgemenskapen bibehålles som re- rande » giftermålsbalken » skulle då strykas gel, motsatsen som undantag, kunna inga och ersättas af en fullt tidsenlig äktenskaps- smärre förändringar af » giftermålsbalken » lag i samma stil som den ypperliga engelska.
gifva den gifta kvinnan det skydd hon har rätt att fordra.
Lektor Höjers m. fl.
motion vid förra riks- dagen afsåg alt få målsmansrätten afskaffad » Det är hälsosamt. » och egendomsgemenskapen upphäfd.
Och den i år af grefve Hamilton inlämnade motionen Bostaden.
afser att, med bibehållande af målsmans- rätten, få 1 paragrafen 9 kap. af giftermåls- Det är hälsosamt och att tillråda att vid val af bo- balken omarbetad, så att hustrun utan vi- stad se till höga, ljusa rum.
dare skulle få rätt att råda öfver såväl den Det är hälsosamt att ofta — om möjligt hvarannan egendom hon infört i boet eller som hon se- timme — vädra rummen.
Frisk luft är vik- dermera enskildt fått genom gåfva eller testa- tigare än föda.
mente, som äfven öfver inkomsten af den- Det är hälsosamt att sofva i föga eldade rum, då samma.
elden endast drar ut syret.
Den i fjol af lektor Höjer m.
fl., inläm- Det är hälsosamt att sofva vid öppna fönster.
(För nade motionen blef afslagen, grefve Hamil- våra nordiska vintrar få emellertid vissa be- tons åter har ej ännu fått sitt öde afgjordt gränsningar af dessa regler naturligtvis vidta- af riksdagen.
gas.)
Alla kompetenta bedömare ha för länge I snart sagdt alla öfriga civiliserade länder sedan kommit till insikt om, att nattluften ofta har den gifta kvinnan i rättsligt afseende, en icke blott icke är sämre, utan vida bättre än bättre ställning än i Sverige.
Jag vill an- dagluften.
Detta gäller i synnerhet industri- föra några exempel för detta mitt påstående.
städer.
Drag måste naturligtvis undvikas.
Den franska lagen ger makarne fullkom- Det är hälsosamt att ej låta rumstemperaturen öfver- lig frihet att genom kontrakt före giftermålet stiga 18 C.
Naturligtvis syftas här på eldade själfva bestämma egendomsförhållandena.
rum, då vi under högsommaren ofta ej förmå Den spanska lagen ger hustrun rätt att reglera temperaturhöjden, men borde man då genom förord förbehålla sig enskild egendom söka se till att i boningshusen anbringa kyl- med förvaltningsrätt.
Om mannen förvaltar apparater.
hennes egendom, skall han delvis sätta bor- Det är hälsosamt att hålla bonings- och sofrum åt- gen för egendomen samt redovisa inför hust- skilda.
run för, huru han förvaltar densamma.
Det är hälsosamt att hålla tokaksrök, matos och dy- I Italien är som regel egendomsgemenska- likt borta från sofrummen.
Den friska luften pen upphäfd.
är under sömnen ännu viktigare för kroppen 3 115 än under dagen, ty just under sömnen ersattes en stor del af det under dagen förbrukade sy- ret.
Särskildt gäller detta nervsystemets och hjärnans syreförbrukning.
Det är hälsosamt att för tapeterna välja sådana fär- ger, om hvilka man man med säkerhet vet, att de ej innehålla gift.
Särskildt må man vara försiktig med gröna färger, emedan dessa ofta innehålla arsenik.
Det är hälsosamt att i ett eldadt rum låta vatten afdunsta.
Luften blir härigenom mindre torr.
Det är hälsosamt alt verkställa rummens sopning och damning med våta trasor och ej med borste eller fjädervippa.
Genom de senare aflägsnas och oskadliggöres icke dammet, utan upphvirf- las i luften, där det på nytt kan börja sin in- verkan på våra andedräktsorgan.
Det är hälsosamt att ofta och grundligt rengöra boningsrummen.
Renlighet är en mycket vik- tig dietetisk dygd och absolut nödvändig för att bibehålla en stark hälsa.
Det är hälsosamt att välja lätta och ljusa gardiner i rummen.
Människorna behöfva lika väl som växterna solljus och luft.
Det är hälsosamt att om sommaren vid godt väder sofva i det fria.
Hur välgörande den friska luften verkar, ser man vid olika luftkuranstal- ter, som betrakta sömnen i det fria som en hufvudfaktor för hälsan.
Det är hälsosamt att taga solbad.
Dessas läkekraft — tyvärr ännu för föga skattad — skall sär- skildt för blodfattiga vara rent af öfverraskande.
Vid nervåkommor verka de ej mindre gynn- samt.
Brytning.
Skiss af Anna Knutson.
et var ej vid den tid, då löfvet faller, blomman vissnar och dimman sveper allt i sitt fuktgrå flor.
Det var icke höst, fast det ju onekligen skulle passat för stäm- ningen.
Det var vid den tid, då naturen firar högtidsfest med ljus och blommor och bjuder på en bägare af öfversvallande fröjd, beru- sande för allt, som andas och lefver och har sin varelse.
Det var för att yttra sig kort och prosaiskt en torsdagskväll i början af juni.
V i sutto i kaprifoliebersån, han och jag.
Han såg mer än vanligt uttråkad ut och kunde inte finna på något annat att tala om än literaturen: Sigurds sista bok.
.
.
Och vi hade icke träffats på en hel månad!
Åh, jag hade minsann annat att tänka på än » Komministern i Kvisslinge »; jag var fast besluten att säga det afgörande ordet och låta bandet brista, det där bandet, som nu tryckte honom så hårdt och lade så vanstäl- lande veck på hans vackra panna.
Det där bandet, hvilket poeterna under- stundom kalla för ett rosenband.
Men det föll sig inte så lätt att börja.
V i hade varit förlofvade i fem år, och just nu hade han fått en plats, så att han kunde gifta sig.
Jag nästan skämdes smått å hans vägnar.
Jag hade funderat på att skicka honom ringen i ett kortfattadt bref, men så öfvergaf jag den tanken, ty jag kände, att nu i sista ögonblicket måste j a g tala ut, och han skulle ärligt veta, att han inte fick ett brustet hjärta i korgen.
» Hör du Klas, » sade jag således, då vi
IDUN 116 sutto i kaprifoliedoften den vackra junikväl- len, » nu bry vi oss icke om några roman- hjältar vidare, jag har läst både boken och rescensionerna; nu tala vi om någonting som är intressantare. » » Och det v o r e?
.
.
.
» undrade han i trött ton.
» Vi tala om oss själfva, » ifyllde jag lugnt.
» Oss själfva, » upprepade han och kastade hufvudet tillbaka med ett litet klanglöst skratt; » det var ett bra utslitet ämne. » » Gud ske lof, att vi inte äro gifta, » tänkte iag, » gudskelof att det kan bli slut utan för många ceremonier. » Men han var iote tankeläsare, han gaf mig en nästan medlidsam blick, då han sade: » Nå grip då in i det intressanta ämnet; hvilken af oss två är mest värd att tala om, tror du; hvilken pkall vara nummer ett? » » Där skall hvarken finnas nummer ett el- ler nummer två, » svarade jag utan omsvep, » vi skola göra gemensam sak.
Jag försäk- rar dig, Klas, att jag talar lika mycket i ditt som i mitt intresse, då jag nu allvarligt sä- ger: låtom oss skiljas / » Öfverraskningen gjorde honom orörlig för några minuter, sedan började han nervöst borsta några osynliga dammkorn från rock- ärmen.
» Är det verkligen din mening att upplösa vår förbindelse, » frågade han med en ton, som icke längre släpade på lifsledan, utan var ödmjukt förlägen som en afbasad skol- pojkes; » jag förstår dig inte riktigt, jag.
.
.
» » Inte trodde jag annars, att jag uttryckte mig så otydligt, » fortfor jag bestämdt.
» Jo, det är verkligen min mening att upplösa vår förbindelse, och här har du ringen. » Och utan vidare resonnemaDg vred jag af mig den gyllene bojan och lade den midt framför honom på stenbordet.
» Se så, uu slipper du att gå som en martyr längre, me- dan man hviskar bakom dig: ' Stackare, han har tröttnat, det syns nog, men han slår inte upp, ty han är en så genomhederlig karl '. » Det var fult sagdt.
Jag kunde mycket väl ha varit sann, utan att vara bitter.
Men jag talar nu om alltsamman, som det är, och sitter ej och förgyller upp mig själf.
» Hederlig karl, » utbrast han stucken och befattade sig ej längre med de osynliga damm- kornen.
» Hvad i all världen har jag nu gjort, efter jag skall behandlas så? » » Hvad du har gjort!
Å h, du har ingen- ting gjort, som är ' att tala om.
.
.
Det är bara jag, jag som har älskat — en annan. » Jag uttalade orden med skarp tonvikt.
Han hade suttit och lekt med ringen, men nu släppte han den, så att den rullade in bland de slingrande kaprifolierna.
» Ja, bry dig inte om att söka den nu, » sade jag, » du hittar den nog sedan; låt oss nu få slut på det här.
D u hörde ju mina ord?
» » Ja, du sade, att du älskade en annan. » » Alldeles riktigt.
Han påminde mycket om dig, han hade ditt regelbundna ansikte, ditt buckliga hår, dina bruna ögon, din ståt- liga figur, ditt eleganta umgängesskick.
Men för resten får jag säga, att han var dig bra olika. » » Tackar mjukast, » sade han och bet sig i mustaschen.
» Nej, låtom oss ej ta saken så, » utbrast jag, samlande all min styrka i en god före- sats.
» V i skiljas som tvänne ärliga männi- skor, som säga hvarandra: hvarför, utan att peppra in ordet, så att det bränner oss själfva på tungan.
Jag säger uppriktigt utan groll: jag kommer ej att sörja öfver skiljsmessan, jag kommer ej att sakna dig, ej att begråta dig, du blir inte som död för mig.
Nej, du blir såsom en, den där aldrig funnits till.
Märk än engång: jag älskade dig ej sådan du är, utan sådan jag trodde dig vara. » Han satt och såg ned med rynkade ögon- bryn och ett misslyckadt försök att se iro- nisk ut.
» Hvarför skall jag vara fullkom- lig, jag mer än alla andra, » kom det slut- ligen i låg, misslynt ton.
Situationens skiftning slog mig.
Hans sinne, nyss så svällande af galla och öfver- mod, tycktes plötsligt ha sjunkit ihop och famla efter en lam ursäkt.
Jag har en stark dragning till det humoristiska, jag kände det i mungiporna, hur allvarligt än orden föllo.
» Nå ja, jag fordrade kanske för mycket, men så trodde jag ju, att vår kärlek var en upphöjd kraft, som skulle ledsaga oss genom lifvet och småningom lyfta oss uppåt.
Jag trodde, att den hade något af oförgänglighet hos sig, och så var den intet annat än en sländ-dröm, som varade för en dag. » «Du är romaneska, » mumlade han » det kan icke vara detsamma i lifvet som i böc- kerna.
.
.
» » Jag är inte romanesk, » svarade jag, » jag ser dig ej genom något rosenskimmer, men jag ser i dig heller inte någon svart bof.
Du är bara feg och har svårt för att tala rent språk.
Klas, du har ju sagt mig det hundra gånger i förtäckta ord! » » Hvad har jag sagt? » » Att du har tröttnat.
Det är ju ofta fal- let med de långa förlofningarna.
På patri- arkernas tid betydde sju år detsamma som några få dagar, men vi lefva i en annan tid.
Vi se hvad fem år åstadkommit: söndring i stället för förening, tillbakagång i stället for framsteg.
Jag vet, att det finnes en kärlek, en stor, sann känsla, kring hvilken tidens olika skiften sluta sig stärkande och stöd- jande likt årsringarne kring stammen, men jag vet äfven, att det finns en annan, som så småningom mister lifsmärgen och tynar bort.
Vår kärlek hörde till den sista sorten — kan du neka till det? » Han teg, mol teg.
Jag hade velat tala Ja, jag fick minsann tala!
» Jag medger, att du är i en tråkig klämma.
Du vill inte segla in i den äktenskapliga ham- nen, men ej heller utsätta dig för en storm af klander.
Storm — hvilket kraftuttryck, hvilken öfverdrift i uppfattningen!
Anse det för hvad det är, en tillfällig störtskur, några förbisnuddande hagelkorn.
Hvad gör det, om de prata litet mer än vanligt om oss här i Kråkvinkel.
Det blir snart något annat. » » Jag har verkligen inte velat ge anledning till prat, » sade han och såg envist ned.
» Jag har verkligen velat handla som en hederlig man. » » Hederlig man, » repeterade jag förargad, » se där fick jag mina ord igen.
Å r det he- derligt att gå i brudstol som en offerbock, hederligt att stå och gäckas med Gud och lofva det man aldrig kan och kanske icke engång vill hålla, hederligt att förbittra en annan människas lif, ty hvad blefve lifvet för mig, om jag nu inte tänker på d i g?
.
.
.
» » Hvarför skulle det inte kunna bli bra? » » Bra, — åh, att du inte känner mig bättre.
Jag vet, att det finnes kvinnor, som kunna haka sig fast vid en man, som tröttnat vid dem, kvinnor som kunna pocka på härden, fast elden är utbrunnen, kunna fasa för att gamla flickor, men däremot icke för att bli olyckliga hustrur.
Jag hör inte till dem. » 1893 » Jag är i sanning öfverraskad, » mumlade han och vred långsamt af sig ringen.
» Du har verkligen rätt: jag känner dig inte. » Nej.
Han tyckte väl, att jag borde sucka och snyfta och anklaga mig själf för bri- stande förmåga att bibehålla en ädel mans kärlek.
Jag skulle vara en hängsjuk ranka, fåfängt klängande efter tröst, ett bräckligt käril, flödande öfver af gråt och öm saknad.
Nej, jag tackar, jag kände mig vara fullt ut lika god människa som han.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Resultatet a f Muns " ehicagotäfling. "
Efter ett mödosamt sända omsorgsfullt granskande och täflingslistorna har nu redaktör och rektor Emil Vid att tveksamma pröfning såsom fall få med K.
E. Palmgren och på grundlig fällt sitt granskningsarbetet förmånen foster- i förening Hammarlund, samvetsgrann slag.
i ordet redaktionen prisnämnden, in- med svenska ord, bil- dade af de tio bokstäfverna land, synnerligen af de tusentals ut- ha vi språklig hänvända haft auktoritet oss till i lektor N. Linder.
Det utfästa deponerade Ett och hos notarius tusen en två hundra (1200) resa och fram Chicagouts har enhälligt fröken tog Stina gen åter för till tälI ningen Bengtsson, insända 17,034 kronor tilldelats Vallhallauägen hvilkens publicus priset: Stockholm, n:r 93, lista ursprungligen ord, af hvilka vid upp- gransknin- godkänts ut.
oxxilsrixig 1 5, 0 0 0 Så fort den omfångsrika nit uppsättas, kommer korrekturläsas densamma Idun till samtliga Pristagarinnan hos redaktionen notarius det publicus beroende af ord.
segerlistan och tryckas, att som bilaga åtfölja uåra abonnenter.
äger nu oförtöfvadt utfå fullmakt lyfta hennes ytterligare hvartdera komma Stockholm den fyra beloppet, beslut att att pris till, att Idun finnes hos å 100 och blir besöka huru- kronor utdelas.
9 april Redaktionen Sen att för att hos eller icke besöka världsutställningen, vida hun- 1893. af med alla edra bekanta!
Idun.
Modetidning
IDUN) 893 U7 åter ledde till m hand- och pigkammare med utgång till köket.
D e båda dörrarna till hö- ger ledde till två skilda sängkammare, af hvilka den bortersta innehafts af den ena systern, så länge båda voro i lifvet, men se- dan den äldsta dött, användes den som gäst- rum åt någon fattig släkting, som för längre man genom Vaxala tull i Upsala eller kortare tid bjudits ut att njuta af landt- y fortsätter den stora landsvägen framåt lifvet.
Sängkammaren åt gården innehades förbi Jälla, kommer man efter att un- nu af den efterlefvande systern, som äfven gefär en half fjärdingsväg ha färdats genom begagnade detta rum till sitt förmak, där hon en föga kuperad skogstrakt åter till en bör- tog emot sina grannars och vänners besök.
dig, men ganska prosaisk slätt.
I början af Där satt den vördnadsvärda gamla i en ba- densamma viker landsvägen af i rät vinkel, stant länstol, försedd med ett hemmaväfdt men i vinkelns hörn fortsätter i samma rikt- blått och hvitt lärftsöfverdrag, framför ett ning en smal byväg, som med en lindrig af- skrifbord vid fönstret, genom hvilket hou hade vikelse från den raka linien genom en liten rakt framför sig en långsträckt utsikt öfver by åter för till en fattig skogstrakt.
Men gården och landsvägen och kunde se alla, i alldeles rak linie från landsvägen fortsätter som följde den stora stråkvägen och med den en uppkörsväg till en mycket gammal sätes- gjorde den nyss omtalade vinkelsvängen, som gärd kallad Vester-Berga, för en sextio år förde vägen till landskapets nordostliga del sedan ännu af allmogen benämnd Fröken- och öfver Grisslehamn till Finland och Ryss- Berga, emedan den då länge bebotts af ett land.
I sin enkla, hemmaväfda klädning med par gamla adliga fröknar, och det är om en mössa på hufvudet, som såg ut som en lifvet på Berga den tiden, som det måhända nattmössa med långa band under hakan, kun- kan intressera nutidens fröknar att få höra de hon sålunda från sin länstol lika mycket ett cch annat.
Det är en förgången tids se- egna sin uppmärksamhet åt socknens tilldra- der och bruk i osminkade drag, som i denna gelser som åt sin ekonomi vid det framför länstolen vid fönstret placerade skrifbordet, skildring skola träda dem till mötes.
där hon hade sina räkenskapsböcker och alla De gamla fröknarnas far var den förste, handlingar, som rörde hennes landtbruk.
Ty som bar det adliga namnet Silfverstedt.
Han hon var en praktisk, duglig kvinna, som själf hette förut Kilstedt, var kommissarie i Läns- uuder sig endast hade en rättare jämte det banken, men erhöll sedan han blifvit adlad namn, nödiga antalet drängar och ladugårdspigor.
heder och värdighet af öfverceremonimästare.
Ehuru hon hade ett högt begrepp om sin Han var två gånger gift, och barnen samman- aristokratiska börd, som på mödernet sträckte räknade i båda äktenskapen voro till antalet sig längre tillbaka än på fädernet, och inte nio stycken.
A f dessa voro de båda yngsta gärna inlät sig i närmare umgänge med an- de gamla fröknarna på Berga, som den tiden dra än sina adliga vederlikar, var hon dock var ett äfven på kvinnolinien ärftligt fidei- på samma gång en hjärtegod kvinna, som kommiss.
Uppfostrade i stor tarflighet på gärna såg lyckliga och glada ansikten om- landet voro de ingalunda vana vid nöjen eller kring sig.
någon läckerhet i mat och dryck.
De kunde t. ex. med god smak om kvällarna dricka te I vår beskrifning skola vi nu också följa på torkade gullvifvor och därmed servera äf- samma ordning och först sysselsätta oss med ven sina gäster.
Den äldsta systern dog re- den praktiska sidan af gården och landthus- dan 1828, vid sextiotvå års ålder, men den hållningen.
När man körde gården uppför, yngsta lefde ända till 1845, och det är un- hade man till höger rättarens rum och dräng- der hennes tid, som denna skildring af lifvet kammaren med nödiga hyfvelbänkar m. m. på Berga rör sig, ehuru man med all sanno- och kom slutligen till en utkörsväg förbi likhet kan anta, att det inte undergått någon köksfönstret, som ledde till stallet och ladu- förändring, sedan de båda systrarna först slogo gården.
Den senare med dess tillbehör af sig ned därstädes.
spillning fortsatte sedan framför fröknarnas Fröken-Berga.
T a f l a från en förgången t i d.
F ö r Idun af Theodor Hagberg.
Genom en svarttjärad grind af enklaste beskaffenhet slapp man in genom den gärds- gård, som omslöt den nedre delen af gården.
Denna var lång och smal och bar ej så litet uppför öfver här och där uppskjutande sten- hällar till husets förstudörr.
Gården var för öfrigt inte sandad, utan beväxt med ett spar- samt gräs, öfver hvilket oregelbundet tram- I pade gångstigar ledde till de särskilda lä- genheter, som på båda sidorna omgåfvo går- den.
Väl hunnen in i förstun, befann man sig midt framför en dörr, hvars öfre del hade en glasruta, som dock innanför var försedd med ett grönt förhänge, som efter behag kun- de skjutas åt sidan.
Till venster i den lilla förstun hade man en dörr, som ledde till kö- ket, och äfven midt emot till höger en annan, men denna var alltid läst och begagnades sällan.
Genom den nyss nämnda glasdörren midt för ingången kom man in i salen, ett stort fyrkantigt rum, lågt i tak, med två låga fönster midt emot ingången, men fyra dörrar, två på tvärsidan till höger och två till vänster.
A f de båda till vänster var det närmaste, som ledde till köket, ingensatt, och framför densamma stod en klumpig gung- stol, öfverdragen med svart läder; den bortre Carl salsfönster, i hvilkas omedelbara grannskap regn och andra vattenflöden bildade en sam- ling af flytande materia, som till följd af sina ingalunda välluktande beståndsdelar knap- past kunde förtjäna namnet af en damm.
Det är därför bäst att vända tillbaka på utkörs- vägen förbi köket, förstun och den gamla frökens utkiksfönster för att på denna sida vandra gården utför.
I omedelbar förbindelse med hufvudbyggningen stodo nu strax bredvid fönstret ett visthus och en matbod och där dessa slutade en smal trätrappa, som under ett träskjul förde upp till ett litet, litet rum — man skulle nästan kunna kalla det för ett skatbo — där den släktkära gamla frö- ken för lifstiden mottagit en fattig, ändå äldre gumma, som var hennes halfsyster.
Äfven hon satt i en massiv länstol, men ur denna kom hon aldrig längre än i den bak- om länstolen befintliga sängen, dit hon blott med andras tillhjälp kunde förflytta sig.
Fram- för länstolen hade hon visserligen vid det lilla fönstret ett bord, men till någon annan sysselsättning än att sticka strumpor eller något annat stickverk var hon nu mera oför- mögen.
Desto mera var det för henne väl- kommet, om någon närmare eller fjärnare be- Johansons Möblerings-Affär, 45 Drottninggatan 40, 1 och 2 tr. Stor ibland utställning och försäljning af alla slags moderna Smyrna-Mattor och elegant.
samt Gardiner m. m. kant hos henne aflade ett kortare besök, då hon kunde få prata bort en stund om hvad som tilldragit sig vare sig fordom eller under den sista veckans lopp.
Gumman var inte!
som hennes halfsyster en gammal fröken, I utau bar titel af majorska och ett namn, | som, numera utdödt, går tillbaka ända till I hednatiden, och som är kändt af hvarje skol-: gosse, som läst vår svenska historia under medeltiden.
A f henne kunde följaktligen Carl Johan inte betraktas annat än som en upp- komling, men han hade j u ändå eröfrat Norge, och från Norge visste gumman visserligen att det kom mycket sill, men om Norge låg öster eller väster om Sverige, det hade hon visst aldrig haft klart för sig.
Men visiten hos majorskan får inte räcka för länge, utan vi vandra åter den rankiga trappan utför med tillhjälp af den väl be- höfliga ledstången och fortsätta vägen nedåt, som då för oss om hörnet af majorskans få- gelbo till en köksträdgård med krus- bärsbuskar, jordgubbar och blomsterland m. m. med ett så stort utrymme, att vår gäst- fria fröken där lät uppföra en envånings trä- byggnad, som kunde lämpa sig till en behag- lig sommarbostad för den ungdom af båda könen, som hon så gärna såg samlad om- kring sig.
Någon gång aflade hon äfven själf om sommaren ett besök i den närbelägna prest- gården eller på de större herresätena i sock- nen.
Hon åkte då i en gammalmodig, rätt tarflig trilla med lädersufflett, dragen af en allt annat än välryktad arbetshäst, som hon körde själf, men en af de yngre drängarne, en upptagen fader- och moderlös gosse, fick då kläda på sig en ljusblå rock, förfärdigad af den ull, som växt på hemfödda får, och försedd med gult livré.
Såsom ett slags be- tjänt hade han äfven på sitt sätt blifvit ad- lad, ty af sitt namn Edla hade hans matmor bildat namnet Edelberg, en sammansättning af Edla och Berga.
Han följde blott med för att öppna grindarna och ta hand om hästen vid de korta besök hon ofta gjorde, utan att låta trillan köras från gården och hästen spän- nas ifrån.
Ett undantag från dessa korta färder inom socknen tillät hon sig likväl, då hon en gång om året hälsade på sina be- kanta i Östuna.
För henne var nämligen denna socken ett jordiskt paradis, ty där bodde nästan endast högättade adelsmän.
Var det någon, som därifrån gjorde ett undantag, var det en kapten eller löjtnant, men så titu- lerades också den tiden alla militärer, äfven ofrälse löjtnanter, på bref och skriftliga hand- lingar för välborna.
Tänk hvad tiden sedan dess har försämrats.
De båda systrarna på Berga hvila nu i sam- ma graf under en stor, prydlig grafsten i nord- östra hörnet af kyrkogården, och deras fidei- kommiss Berga har förlorat sin fideikommis- natur och sedan lång tid tillbaka öfvergått i tarfligare händer.
Det är nog möjligt, att åkerbruket vunnit därpå, men nog hade det gifvit dödsstöten åt de gamla innevånarinnorna på Fröken-Berga, om de fått upplefva en så sorglig tilldragelse.
Frid öfver deras minne!
Kvinnorna inom den fattigare klassen göra upp- offringar, löpa faror, uthärda umbäranden och ut- öfva tålamod och vänlighet till en grad, som världen aldrig har en aning om och knappt skulle sätta tro till, om den också hade det.
Samuel Smiles.
Möbler, Sängar Fullständig eller delvis möblering E g n a Snickare- och Tapetserareverkstäder.
— Reel och Sängkläder, Möbeltyger, Mattor, och dekorering behandling.
där- af våningar verkställas stilriktigt — Billiga priser.
IDUN 118 I » hushållspenningfrågan ».
1893 /) Femtio kronor för den bästa öfver ämnet: VII.
utredning H u r u skola de årliga utgifterna för- I nere veckor nu jag lidit, Fördragit tyst min gubbes kalt!
Fast — det förstås — ibland jag stridit, När det rent af min ära gällt.
delas för och hushållningen eu stru familj, o c h tre bäst ställas bestående af man, hu- barn, då familjefaderns å r s i n k o m s t u p p g å r t i l l 1500 k r o n o r?
Min Den Den Det husmorsära!
— Oanfastad lefvat nu i tio årl — domen tycks dock nu förhastad, sa ' min gubbe sist i går.
2) Likaledes femtio kronor för den bästa utredning öfver ämnet: H u r u skola de årliga utgifterna för- Att åt mitt kval en lindring gifva Jag vågar nu en blygsam bön: O, snälla fruar, upphör ' skrifva Om edra visa huthållsrön!
Jag redbart bjudit till alt spara I dessa tio långa år.
Jag låter ingenting förfara, Och köper sällan innanlår.
Mitt hushåll städa jag öfvervakat, Som förr jag trott, på bästa sätt.
Jag för min gubbe gladt försakat: Två ägg han äter — jag blott ett.
Jag nästan stolt ibland har varit, Ty jag som hushållsmönster gällt.
Alen ack, den sälla tid nu farit, Då mildt det ljöd: » Du sparat snällt! » delas för och hushållningen bäst ställas en f a m i l j, bestående a f man, h u s t r u och tre barn, dä familjefaderns årsin- k o m s t uppgår till 3,000 k r o n o r?
Samtliga täfla ?ide skrifter skola vara in- sända till Iduns redaktion, Stockholm, se- nast den 20 maj, och bör täflingsskrift öfver någondera af dessa frågor ej omfatta större utrymme än högst 5 af Iduns vanliga spal- ter.
Hvarje täflingsskrift bör åtföljas af förseglad namnsedel och vara påtecknad med ordet: Täflingsskrift.
Stockholm i april 1893.
Redaktionen.
Nu heter det: » Du kan ej spara!
Det har jag tydligt insett nu.
Af de erfarna fruars skara Du mycket har att lära, du!
Att hushålla du bör dig öfva!
Jag hatar allt slags öfverflöd!
Säg, hvarför skall just du behöfva Ge pengar för båd ' mjöl ich bröd? » Men sedan summan börjat eänkas, I annan ton nu talar han.
Den ej beskrifvas kan — blott tänkas Af fruar, som ha sparsam man.
Han vill — (O, hör, och ömkan kännen!)
Ha föda » läcker, stark och ren », Vill att den lagas — (O, de männen!)
Af » öfverblifvit kött och ben ».
Vår lyckas faikost vi trott bergad För storm och strid i hamnens fred.
Nu hotar den alt bli förhäijad, Se ' n husbållsfrågan slagit ned!
O, Idun, du som stads föiblifver De svagas och förtrycktas stöd, Uti ditt b ' ad en plats nog gifver För denna klagan i min nöd!
Förtviflad husmoder.
0 Då den s. k. hushållspenningfrågan, som en tid diskuterats i Iduns spalter, af lätt insedda skål synes ka tilldragit sig våra läsarinnors lifliga intresse och ämnet onek- ligen är af stor praktisk vikt, ha vi för att vinna den bästa sakliga utredning i frågan beslutit att anordna en pristäfling, i hvil- ken vi inbjuda alla erfarna husmödrar att deltaga.
Vi komma därvid att utdela två pris å lmrtdera femtio (50) kronor.
Direktör August Lindberg från Göteborg med säll- skap har under den gångna veckan beredt hufvud- stadspubliken förmånen att från k. Operans scen taga del af Ibsens mångomtalade » Byggmästar Solness », och det teaterälskande|.Stockholm har med lilligt intresse begagnat sig af tillfället att i den dramatiska framställnings ljus söka vinna större klarhet öfver den store symbolistens svår- förstådda verk.
Erkännas måste likväl, att styc- ket genom det Lindbergska framförandet föga vin- ner i fattlighet, och flertalet af oss står nog lika frågande och spörjande inför dess dunkla gåtor nu som förut.
Ett har emellertid fastslagits af det sceniska uppförandet — alt styckets mäster- liga byggnad, trots all innehållete konturlöshet, förlänar detsamma en mystiskt gripande verkan.
Bland de många » Solness » - tolkningar, som fram- lagts, torde den, hvilken Anna Wahlenberg utveck lat i denna tidnings spalter, vara den sannolikaste och allmänast omfattade, och vi kunna, som äfven redaktionens egen uppfattning af dramats innebörd, återhänvisa till densamma.
August Lindbergs Halvard Solness hade flere goda moment, men som helhet kan prestationen icke anses tillfyllestgörande.
Det var något ogenom- fördt och osäkert öfver spelet, som föga bidrog alt ställa den i sig själf dunkla personligheten i klarare dager.
Fröken Borgström däremot öfver- raskade i Hilde Wangels oerhördt svåra parli med ett kanske föga djuptänkt, men hurtigt och korrekt grepp på rollen och rönte härför lifligt er- kännande.
De öfriga framställarne höjde sig i intet afseende öfver en blygsam medelmåtta.
Vasaleattrn har med fru Anna Pettersson-Norrie U P notisboken.
Svenska kvinnor på Chicagoutställnin- gen.
Kommissarien för damkomitén vid utställ- ningen i Chicago, friherinnan Thorborg Rappe, samt fröknarna Storkenfeldt och Gerda Nyström Det gick väl an, då mönster-summan Ej lägre än tolf kronor var.
Då lät det ännu: » Lilla gumman, Som den » erfarna » ej du spar. » Teater och musik.
afreste från Göteborg i onsdags till Chicago via Liverpool.
Kvinnoslöjd.
En väggbonad, som är bestämd för världsutställningen i Chicago, exponeras för närvarande i fröken Giöbels lokal vid Kungsträd- gården härstädes.
Den är broderad på skärt siden och utmärker sig för lika solidt som smakfullt ar- bete.
Ritningen till mönstret är utförd af fröken M. Adelborg, och broderiet är verksläldt af fröken A. Bundsen.
Det vackra arbetet är väl värdt ett besök af dem, hvilka inlressera sig för inhemska konstbroderier.
Ut till hedningarne.
Fröken Stinu Sahlin, enda dotter till prof. C.
Y. Sahlin i Upsala, som under flere år såsom föreståndarinna på ett ut- märkt sätt ledt Upsala högre elementarläroverk för flickor, lämnar med detta läsårs utgång sin befattning för att utgå som missionär, troligen till den indiska missionen.
Inga damer.
Svenska segelsällskapet har förkastat ett väckt förslag om att damer äfven skulle kunna vinna inträde i sällskapet.
Pragdamernas pris ät en svensk löjt- nant.
Grefve Clarence von Rosen, hvilken, som bekant, på sitt utmärkta halfblod Rigoletto vunnit en mängd pris på svenska banor, deltog den 7 d s i de stora kapplöpningarna vid Prag, där han eröfrade damernas pris.
En tjänstflicke-riksdag hölls den fi d:s i Wien.
Man såg där tjänarinnor af alla möjliga ställningar, som ofta under tårar berättade sina erfarenheter från kommissionskontoren.
Flere när- varande representanter för polisen gjorde flitiga anteckningar.
Förhandlingarna gingo mycket lugnt och ordentligt, äfven om en och annan af de upp- trädande hade ett lätt anfall af » rampfeber », då hon skulle tala.
i titelrollen återupptagit Offenbachs roliga opera- buffa » Storhertiginnan af Gerolstein », hvilkens parodiskt kvicka libretto och lekande musik visade sig äga oförminskad förmåga att fängsla publiken.
Den celebra gästens utsökta spel och sång i huf- vudpartiet bidrogo naturligtvis främst till reprisens lifliga framgång; något så fulländadt i sängväg som exempelvis^fru Petterson Norries föredrag af kärleksbikten i andra akten står på höjden af äkta konst.
Det ymnigaste bifall hyllade prestationen.
Fröken Ekström var en mycket täck Wanda, men hennes käre Fritz hade fått en föga martia- lik representant i hr Rönnblad.
General Bom — hr Hagman — var egentligen mera bullersam än rolig, desslikes hr Lundahls Puck, men hr Salm- son som Grogg och hr Strandberg som prins Paul träffade bättre den offenbachska operett-to- nen, och den » klassiska » kvartetten i sin helhet förnekade icke sin sedvanliga groteska verkan.
Femte kammarmusiksoarén, den sista för säsongen af den Aulinska kvarlcttens med rätta så högt skattade musikaftnar, gafs i tisdags efter ett in- tressant program, hvilket inleddes med Beethovens stråkkvintett C-dur, i hvilken särskildt hr Zetter- qcist i första violinstämman hade det ypperligaste tillfälle att ådagalägga sitt gedigna konstnärskap.
Hr Aulin utförde andra violin- och hr Sjöberg andra altstämman.
Ensemblen var berömvärd.
Härpå följde Saint-Saens ' septett i Ess dur för piano, stråkkvartett, kontrabas och trumpet.
Syn- nerligast tilltalade det vemodiga andantet; utfö- randet präglades af smak och omsorg.
Fru /.
Aqoist skötte pianostämman med kraft och ele- gans.
Slutnumret utgjordes af Dvoräks C-dur-kvartelt, efter hvars mönstergilla framförande den tack- samma publiken i lifliga applåder och inropnin- ningar fick tillfälle utttrycka den verkliga förbin- delse, i hvilken hufvudstadens musikvänner stå till anordnarne af detta slags gedigna musikfe- ster.
E n lärarinnas En svensk roman.
kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) Met låg öfver det lilla hemmet någonting behag- a t ligt och tilldragande, hvilket Kerstin icke hade tänkt sig med den kännedom hon hade om Karin Löfs personlighet.
Det enda som påminde henne om den var den ganska märkbara lukten af tobak.
(DUN 1893 som kändes i rummen, trots det att fönstren stodo öppna.
» Känner du någon tobaksdoft här? » frågade Karin Löf sin gäst.
» Det är inte så utan, » svarade Kerstin.
» Nå, då skall jag för din skull fasta de här dagarna, » sade Karin Löf skrattande.
» Jag tror nog jag står ut därmed. » Efter middagen tog Karin Löf fram sitt album för att visa sin gäst.
Det upptog idel manliga porträtt: präster, studenter militärer, akrobater.
Och om hvarl och ett hade Karin Löf något att berätta, något om en hastigt uppflammande kär- lekslåga och så om någonting, som helt hastigt gjort slut på hennes » enda kärlek ».
Hon anför- trodde också Kerstin, att hennes » enda kärlek » denna gång var en ung bokhållare på bruket, som låg en balf mil därifrån Om han anade det?
Nej, visst inte, men skulle han svika henne för en annans skull, då vore hon istånd att taga lif- vet af sig.
På det hela taget kom Kerstin bra öfverens med sin väninna, sedan hon allt mer lärde känna hennes svagheter för erotiskt svärmeri.
Egentligen tyckte Kerstin, att det var komiskt med denna stora, karlavuxna kvinnas känslosamma utgjutclser till solen och månen, i hvilka hon hade förmågan att skönja en älskads bild, men hon hade inte hjärta alt le åt dem, hon hörde tåligt på och där- igenom förvärfvade hon i ännu högre grad Karin Löfs vänskap och tillgifvenhet.
En dag gjorde de båda lärarinnorna ett besök på Adolfsbergs bruk.
Man hade fått en ny infor- mator där, som Karin Löf ovillkorligen måste formera bekantskap med.
Det gick också ganska lätt för sig, men Karin blef riktigt förargad, då hon fick syn på kandidaten.
När hon hörde ett nytt mansnamn nämnas, gjorde hon genast upp för sig en idealbild.
Men här hade denna ingen motsvarighet i verkligheten.
Kandidat Skog var en liten enögd och låghalt yngling med lingult, stubbadt hår, och han steg icke en tum i hennes aktning, fastän den unge bruksbokhållaren försäk rade henne, att kandidaten var ett professors- ämne.
Kandidat Skog följde de båda fruntimren ett stycke på hemvägen.
Det var något som Kerstin så gärna skulle ha velat fråga honom om, men hon vågade icke på mycket länge.
Slutligen brände det henne riktigt på tungan.
Det måste fram.
» Känner kandidaten möjligen en studerande Filén? » sade hon hastigt, men så lugnt som möjligt.
» Axel Filén?
Ja, det gör jag visst; vi äro na- tionskamrater, värmländingar båda två.
Känner fröken honom? » » Ja, något.
Vi blefvo bekanta i höstas uppe i Grästop, där jag vikarierade då.
Han var predi- kobiträde där. » » Jag vet.
Jo, det är just den rätta att pre- dika. » » Hvad menar kandidaten? » frågade Kerstin sakta.
» Ah, kors, jag menar, att herrar teologer skulle stadga sig en smula först, innan de stiga upp i predikstolen och förkunna Guds ord. » » Stadga sig? » » Ja, det kanske inte fröken vet — och förresten låter det litet underligt, men teologerna äro ofta bland Upsalas värsta » festprissar ». » » Festprissar, » sade Karin Löf med sin djupa alt, » det vill säga att di super? » » Så ungefär ja — taga dagen lätt och sköta studierna så där till husbehof. » » Och ni menar, att kandidat Filén.
.
.
?
» frågade Kerstin.
» Ah, jag vill visst inte tala illa om » präst-Acke », som vi kalla honom, han är inte värre än andra.
Men inte har det gått undan för honom, det skall Gud veta.
Men nu skall han vara liksom lite för- lofvad, har jag hört, så att det kanske blir bättre nu ... » Kerstin frågade ej vidare.
Hvad den halte kan- didaten sagt hade gifvit henne nog att tänka på.
Hennes Axel en.
.
.
» festprisse » I Hu, det var ett styggt ord.
Ah, det var förresten inte sant!
Det var bara förtal ... afundsjuka från den där lin- hårige plugghästens sida.
Hon försökte slå bort det på detta sätt.
Men det lyckades dock icke helt och hållet.
Ett tvifvel hade väckts.
Hon var ond på sig själf, för att hon kunde ett ögonblick tvifla på honom.
D o c k.
.
.
det fanns där ändå innerst inne, detta tvifvel.
På oktoberstämman skulle det afgöras, om Ker- stins plats skulle blifva ordinarie.
Skolrådet hade inkommit med förslag härom och uppfört mot- svarande lönesummor i staten.
Man väntade dock en hård strid, ty utgifterna för skolväsendet hade år för år stigit med aktningsvärda summor, så att risnedsAttning å - * a„ P Spis- &amp; Hnäcicebröd Begär pri » kurant I 119 församlingen började draga öronen åt sig.
Spar- samhetspartiet i staden hade också mycket talrikt infunnit sig på stämman.
Diskussionen blef lång- varig, och ampra ord fälldes både af förslagets förespråkare och vedersakare.
Slutligen gick det till votering.
Skolrådspartiet var rikt försedt med fullmakter, men det hjälpte icke.
Förslaget om den nya ordinarie lärarinneplatsen föll på tre röster.
Kerstin fick alltså stanna kvar på sin knappare lön, men med lika mycket arbete som en ordi- narie lärarinna.
Viss ' kändes det bittert, men skolrådets ordförande tröstade henne med, att nästa år skulle det nog gå igenom, och han bad henne icke söka sig bort.
Man tyckte så mycket om henne.
Axel Filén hade på sommaren icke fått råd eller tid att besöka Kerstin.
Men till julen skulle han säkert komma.
Hur hon gladde sig däråt!
Men på samma gång kände hon sig orolig.
De voro ju ej ringförlofvade, hvilket naturligtvis måste göra, att de icke kunde så ogeneradt umgås de få dagar han skulle stanna i staden, såvida de ej ville gifva anledning till skvaller.
Och det var Kerstin så rädd för.
Annandag jul kom Axel.
Han följde troget Kerstins i bref gifna instruktioner.
Han uppvak- tade hennes värdinna, sade sig vara bekant med fröken Sangvin och bad att få personligen öfver- lämna till henne en del hälsningar från vänner och släklingar.
Gumman blef förtjust och skyn- dade genast ut i köket för att sätta på kaffepan- nan, och de båda voro ensamma för några korta ögonblick.
Då Kerstin hvilade i hans starka famn, då kände hon sig säker på, att allt hvad den där andre hade sagt om honom, det var bara förtal.
Och hon hade för allt i världen icke velat göra honom en fråga.
Att låta honom veta, att hon ett enda ögonblick tviflat på honom.
Nej, aldrig i evighet.
Hur han talade om framtiden!
Med hvilken tillförsikt!
Han var den man, hon hade trott.
Hvad gjorde det, att han var fattig!
Samma dag han skulle resa, gjorde han Kerstin ett besök.
Värdinnan var borta, så att de hade en stund för sig själfva.
Axel var nervös och förströdd, och det gjorde Kerstin ängslig.
Hon frågade, hvad som felade honom.
» Ingenting, » svarade han.
Men det var så påtagligt, att hon icke nöjde sig med det svaret.
» Nå, jag måste väl säga det då, » sade han slut- ligen, i det han vände sig hälft ifrån henne, » ehuru jag allra sist hade velat inviga dig i det. » Kerstin blef ängslig.
» Nej, ingen oro, » sade han hälft leende, » jag lider af en mycket vanlig sjukdom, som kallas » kassafeber ». » » Och jag, som knappast har ett enda öre, » ut- brast Kerstin nästan gråtande.
Han kysste henne.
» Inte tänkte jag bedja dig, min älskling, om hjälp.
Men svårt nog är det.
Ingen känner jag här, och jag har icke ens respengar.
Det sista jag hade gick åt till denna lilla färd.
» Då var det orätt af mig att bedja dig komma, » sade Kerstin med sänkt hufvud.
» Nej och tusen gånger nej! » utropade han en- tusiastiskt.
» Jag ville ej ha del ogjordt för en månads svält.
Kunde jag bara komma till Upsala, redde det sig nog. » Kerstin funderade.
» Jag betalade min värdinna strax före helgen, » sade hon.
» Kanhända hon har pengar kvar, kunde jag låna af henne. » » Aldrig Kerstin, det förbjuder jag dig.
Det finns väl alltid en pantlånare här i staden.
Jag sätter bort min ytterrock.
Kavajen är tillräckligt varm i den här fattigmansvintern. » » Nu förbjuder jag dig! » sade Kerstin allvarligt.
» Någon annan utväg måste vi hitta på. » » Det lär vara svårt nog. » Kerstin syntes ett ögonblick strida med sig själf.
Så gick hon långsamt bort till byrån och tog sin lilla guldklocka, fadrens konfirmations- gåfva.
» Tag den, Axel, den behöfver jag inte.
Vi ha en gökklocka inne i andra rummet. » Axel Filén både bleknade och rodnade.
» Nej, nej, Kerstin, » sade han, » det är alldeles för mycket. » » Icke för din skull, » svarade hon och såg varmt på honom.
» Nå, tack då, min egen präktiga flicka.
Så snart jag kommer till Upsala, skickar jag dig pengar att lösa den för.
Du skall icke behöfva sakna den många dagar. » Kerstin kände sig så glad öfver, att hon hade kunnat hjälpa honom, och hans innerligt kärleks- fulla afsked från henne höll henne fullt ut ska- O.
- W.
_ — JL T deslös för den lilla sorg, hon ett ögonblick känt öfver att behöfva skiljas från den enda dyrbarhet hon ägde och som hade minnets värde för henne.
NIONDE KAPITLET.
En eftermiddag kom en af Kerstins kamrater, Johanna Laven, rusande upp till henne.
» Herre Gud, Kerstin, » sade hon, » har du hört den sorgliga nyheten? » » Nej, hvad då? » » Jo, Karin Löf, du vet, din goda vän i Roskulla har gått och tagit lifvet af sig! » » Hu, hvad du pratar. » » Det är sant, Kerstin!
Se här, det står i tid ningen, som kom i kväll.
Läs själf. » Hon lade ett tidningsblad framför den bestörta Kerstin, som under rubriken » Landsbygdsbref » läste: » En sorglig händelse har i förgår timat härstä- des.
Då småskolebarnen i lördags morse i vanlig tid kommo till skolan, funno de dörren stängd och gardinen till lärarinnans sofrum ännu ned- rullad.
De väntade tåligt en halflimme, då de omtalade förhållandat för brukspatronen L. på Adolfsberg, hvilken händelsevis reste förbi.
Denne steg ur och bultade på fönstret.
Men intet svar kom.
Han anade då, att icke allt stod rätt till, hvarför han och drängen med förenade krafter bröto upp ytterdörrarne och såmedels banade sig väg in i huset.
Dörren till lärarinnans rum var endast tillsluten.
Då den öppnades, slog ett in- tensivt os brukspatron L. till mötes.
När han väl kommit in i rummet och fått upp gardinen, var- seblef han lärarinnan liggande orörlig i sin bädd.
Han såg genast att hon var död.
Till en början tänkte han, att en beklaglig olyckshändelse ägt rum, men vid närmare efterse- ende fann han på bordet ett halfark papper, hvarpå stod skrifvet: » Jag har själf sökt döden; lifvet blef mig en börda, sedan han svek mig för en annan.
Mitt blod komme öfver hans hufvud.
Karin Löf. » Alltså en kärlekshistoria.
Fröken Löf var en omtyckt lärarinna af gamla stammen, något ex- centrisk samt af den ålder, att man icke skulle hafva trott på en sådan orsak som den af henne själf angifna till den förtviflade handlingen. » Kerstin satt och stirrade på de suddigt tryckta raderna.
Var det möjligt!
Stackars Karin!
» Ja, hon var betämdt inte riktigt klok, » sade Johanna Laven.
» Och de där kärleksgrillerna måtte just ha utgjort hennes galenskap.
En gång blef hon ju förälskad i själfva konungen, då han var nere på järnvägsinvigning i trakten.
Jag har hört, att hon till och med skref verser till honom. » (Forts.) Från Iduns läsekrets.
Pröfvadt och godt befunnet.
Ett litet bihang till den lilla sömmerskans bön i Idun om en stunds frihet på den långa arbets- dagen från en husmoder, som i många år pröfvat verkan af frihetsstunden: Det är bäst att börja med saken från början, ty ej är det jag, som af mig själf funnit upp, att det kunde behöfvas litet luft och frihet äfven för den, som hela dagen vecka ut och vecka in, det ena året efter det andra, sitter fjättrad vid nålen eller symaskinen.
Den tanken har jag insupit från barndomshemmet långt ner i en af Sveriges syd- ligaste provinser, och långt, långt innan det hvar- ken talades om eller snart sagdt vidare tänktes öfver den arbetande klassens behof af hvila och vederkvickelse.
I hemmet voro vi flere syskon, och i följd häraf behöfde allt som oftast en liten sömmerska från den närbelägna staden anlitas, ty som barn, » dresserade i frihet », hade vi en särskild förmåga att fort och behändigt både slita upp och växa ur kläder, så arbete var god till- gång på.
Aldrig kan jag glömma, med hvilken förnöjd min den lilla sömmerskan hoppade ur åkdonet, det måtte vara hvilken årstid som helst, och huru gladt hon hälsade sitt god dag.
Hon visste nog, att hon skulle få arbeta, men också andas ut en stund hvarje dag, ty alltid så fort middagen var öfver, så skulle hon ut med oss unga i skog och mark och vara fri oeh glad en stund, och säkert är alt ingen af oss njöt såsom hon: för oss var ju frihet dagligt bröd och för henne något mera än sällsynt.
Nöjd och hurtig gick hon sedan till sitt arbete, och nog fick min mor mera och ej mindre verkställdt än i de hem där sömmerskan är ett nödvändigt ondt, som pinas okristligt snart sagdt, för att man så fort S C H U M A C H E R Kong-l.
hofleverantör s &lt;&gt; r r 1 &lt;i i i «!
H K » T N N, N l o c k l i o l i n, U7 C alses &amp; S i s c u i t s FÄS hos de flesta Spccerluaiidlare.
IDUN 120 1893 Kvinnas pröfning till apot^ ' ske kan skall blifva af med henne.
Många år äro förflutna sedan den tiden och mina systrar och jag bosatta långt bort från det gamla hemmet, men ännu händer det mången gång, att en vänlig hälsning eller ett litet bref skrifvet med darrande händer hittar vägen till någon af oss, däri den gamla arbetsmyran talar om, huru lycklig hon var, när hon var ute på » lannet och sprang hök och dufva med fröknarna »; det är som vore det en ljusglimt i hennes tillvaro och ett minne, som hon nu på äldre dagar lefver om och om igen, och det var ju dock så litet emot allt hvad vi själfva som unga fingo njuta af.
Sedan i våra egna hem har den traditionen följt oss, att så snart en sömmer- ska användes i hemmet, skall hon hafva en fri- stund på maten, antingen att gå ut, (hvilket jag anser lämpligast) eller att läsa en tidning, men att arbeta genast tillätes på inga villkor.
— Första gången jag bad den lilla sömmerskan, hvars hjälp jag anlitar här i Stockholm, taga sig en fristund, såg hon hälft förskräckt på mig: därtill hade hon visst ej tid, jag måste göra klart för henne, att det var min bestämda önskan, som måste efter- kommas, såvida hon ville, att jag flere gånger skulle anlita henne, och nu finner hon det alldeles naturligt, att hon här skall hafva » litet matro ».
Använder jag henne flere dagar å rad, då vill hon ogärna sista dagen blifva fri någon stund, på nästa ställe blir hon det ej.
Hon säger, att hon då blir så sömnig och olustig, när tiden nalkas, då hon brukar hafva sin fristund hos mig, och det kan jag nog förstå, ty ej kan en människa, huru stark hon än är, härda ut att arbeta med samma intresse och utan andrum från nio på morgonen till åtta på aftonen.
Den, som nu ej af medkänsla för sin like vill gifva en fristund, kan gärna göra det af egennytta, ty mera och bättre arbete blir hos den, som äfven ger hvila.
Låten nu ej, kära systrar, den lilla sömmerskans bön förklinga ohörd; försöken att villfara den och I skolen känna eder tillfredsställda och ångra, att ni ej tänkt på den saken långt före detta, försäk- rar en icke sömmerska och således alldeles opar- tisk bedömerska af deras tillvaro.
Outredda Nedsatt pris på Modetidningen ensam!
seiév.
PUNKTER.
Från en af vårt lands läroverksrektorer har redaktionen mottagit följande skrifvelse: I n:r 6 (269) af Idun för detta år finnes i ar- tikeln: » En landvinning — som ingen tager i be- sittning » bland annat följande uppgift: » För att antagas till apotekselev fordras kanskaper, mot- svarande dem, som kräfvas för inträde i 6:te klassens öfre afdelning på latinlinien af ett högre allm.
läroverk.
.
.
För att styrka sig innehafva detta kunskapsmått är kvinna berättigad att vid sådant läroverk, efter anmälan hos rektor, un- dergå pröfning. » Denna uppgift är nog riktig — den är hämtad nr n:r 31 af Sv.
Författningssam ling för 1891 — men någon skrifvelse från vare sig den ena eller andra myndigheten, huru denna examen skall anställas m. m., har icke till veder- börande rektorer utfärdats.
I dylika fall plägar chefen för vederbörande departement utfärda särskildt cirkulär till läroverken med närmare be- stämmelser.
Hvad som i detta fall kan intressera Iduns läsarinnor är, om examen är kostnadsfri eller icke, samt i senare fallet huru stor afgift för densamma skall afläggas.
i!
De minsta bidrag mottagas tacksamt.
In- gen, som något kan offra, skall draga sig undan — det är vår vissa öfvertygelse.
Men vårdagarne förflyga fort, och inom kort är sommaren här.
Insänden därför, ärade läsarinnor, oförtöfvadt edra bidrag till Redaktionen af Idun, Stockholm, i} ostanvis- ning eller postsparmärken (ej frimärken).
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma är afsedd för » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Redaktionen.
Ett namn jag ofta sett på Iduns första sida.
En romersk kejsare, hvars fröjd var fasa sprida.
Ett djur, dess boning och det fett det ger.
Hvad som på hvarje väg, fast små, du alltid ser?
Hvad djur, såväl som barnen väl be- höfva?
Hvad arkitekten må-ite flitigt öfva?
Ett träd, som är för nordbor alltid kärt.
En gammal kung, som du i skolan lärt.
En dryck, så rar i sommans heta tider, och en, som helst jag ta ' r när det till vintern lider.
Hvad tror du fattig löjtnant önskar mest?
En fågel, som du gärna ser som gäst.
Ett bördigt betesland för stora hjordar.
En läckerhet hvarom mång ' herre or- dar.
En ädelsten; en stenart oss till nytta.
Ett sista rum, hvartill vi alla flytta.
En flod jag vet inunder himmel blå.
Och så ett berg, där du kan lava få.
Två yttringar af vinterns starKa kyla.
Hvad flickan på sin kind vill gärna skyla.
Hvad gjorde pilten när han bannor fått?
Fem namn, som kommit uppå män- nens lott.
Hvad lysten ulf i vinternatten söker.
Och följden af en kakelugD, som röker.
Hvad är, som trädet gärna ej vill mista?
Hvem är bland höstens blommor väl den sista?
TiåsfBtärif.
g) a Bidrag mottagas med tacksamhet.
L o g o g r y f.
Jag är ej ny i världen, fast mången tycker så, jag fanns i fordomtima, hos lärde män- nen då, se ' n lefde jag i klostren i många, långa år, nu flyger jag kring världen, med vin- dens fart det går.
ty snabbhet är min lösen, för den jag lagrar får.
När folkens ombud samlas, för landets väl det är, hvartenda ord, som talas, till eftervärld jag bär.
Jag ock så snabbt kan sprida i värl- den vida kring hvad nytt af vikt, som talas på jor- dens hela ring.
Och nu du lätt kan gissa hvad namn jag oftast bär, i elfva runotecken jag då ock skrifven är.
Minns du en gud från nordens hedna- lära?
Och äfven en bland greker högt i ära?
Ett ämne, godt att ha i mörka tider?
En stjärnegrnpp, som uppå himlen skrider?
Hvad hvarje mor bör med sin dotter vara?
Och hvad man ej på stygga barn bör spara?
Jag vet en stad; i Sveriges land det är, och äfven en, som pinien skugga lär.
Säg, kan du namn på nio flickor finna?
Och säg hvad du till jul på glaset ville hinna?
V Å R K A P Charader.
i.
Mitt första listigt är, det kan ej fela, men öfverlistas dock utaf mitt hela.
Mitt andra är en sak, som mången man, och hvarje kvinna oumbärlig fann.
Malla.
P O E.
Som bekant har det lägre priset å Iduns Mode- och Mönstertidning hittills gällt ute- slutande i samband med prenumeration å tid- ningen Idun.
ringa belopp mångfaldiga gånger uppväges af den stora nytta, tidningen gör sina läsarinnor, veta de tusentals prenumeranter, som länge haft densamma till en pålitlig rådgifvare i hemmet.
Obs.!
Hvarje nummer innehåller ett 60- tal illustrationer samt en stor och rikhaltig bilaga med tillklippningsmönster och hand- arbeten.
Prenumeration bör ske ofördröjligen å när- maste postanstalt, emedan upplagan är begrän- sad, och vid prenumeration bör å postanstalten hänvisas till Oeneralpoststyrelsens cirkulär n:r 20, där det nedsatta priset finnes intaget.
Stockholm i april blir nog ur uti sin hufvudknopp.
E-e Fantasigåta.
b L e 4 J e i L l rad samt diagonal innehåller, kan di- videras med 7, 11 och 13.
Om man multiplicerar 7 med 11 och denna produkt åter med 13, så fås talet 1001, som multipliceradt med ett annat en-, två- eller tresiffrigt tal ger en produkt, hvilken innehåller lika antal tusen som enheter.
Man har således vid omflyttningen endast att iakttaga, att siffran som be- tecknar hundratusen blir densamma som betecknar hundra, tiotusen den- samma som tio och tusen densamma som enheter.
Dodo.
5 J l n s t Lösningar.
Logogryfen: V å r d a g s j ä m n i n g e n; månen, dagg, namn, järn, m a j, jämra, ren, niga, råd, j ä m n, grå, grina, ära, maräng, jägaren, ägg, ling, vin, rägn, gran, garn, varg, graden, ja, ridån, anger, värden, värdinnan, rida, gagn, åren.
armé, vinden, m å r d, råg, vård, dagen, vågen, n e j.
Urtafleuppgiften: Såväl den vågräta som de lodräta raderna 2, 3 och 4 bilda namn på in- om vitterheten värlsberömda personlig- heter och 5 namnet på en vetenskaps- man.
2 1 2 1 2 1 2 2 2 Ä r a, A s i e n, nät, tolk&gt; Räkneuppgiften: H a n köpte 1 oxe, 5 kor och 1 4 kuttrar.
Ä n om priset hade varit: 1 oxe = 3 daler, 1 ko = 1 daler och en kalf V a daler?
D å kunde han hafva köpt på tre olika sätt: 1 oxe, 15 kor och 4 kalfvar eller 2 oxar, 10 kor och 8 kattvar eller B oxar, 5 kor och 12 kattvar.
Schackgatan: V i 1 h e 1 m E t r u r i a 2 R a t T 0 r 2 N e m u k 1 m a d Räknegåta.
1 Redaktionen.
Innehållsförteckning.
Den i ett mitt hela dragés opp, U 1893.
Ida R a a b; af Alexis.
(M e d p o r t r ä t t) — L ä r k a n; poem af Bernhard Risberg.
— Några ord om var » Giftermålsbalk »; för Idun AF Eata Dalström.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
— » Det är hälsosamt »: Bosladen.
— B r y t n i n g; skiss af Anna Knutson.
— Resultatet af Iduns » Chlcagotäfling ».
— F r ö k e n - B e r g a; tara från en förgången tid, för Idun af Theodor Hagberg.
— I » hus- hållspenningfrågao ».
V I I — E n pristäfling lör alla husmöd- rar.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Frän Iduns läsekrets — Tidsfördrif.
En mitt första ljus och lätt kan vara, skimra uti färger underbara, men ock te sig dyster, kall och tung.
Många tåla icke alls mitt andra, och man kan dem just ej därför klandra, plåga har det bringat gammal, ung.
3 ensam har så- en rikhaltig och väl utstyrd mode- och mön- stertidning från 1 april till årets slut för det billiga priset af blott två (2) kronor.
A t t detta II.
2 Modetidningen lunda kostat 5 kr.
för helt år och 3 kr.
75 öre för tre fjärdedels 8r.
För att nu emellertid tillmötesgå en från mångfaldiga håll uttalad önskan, hafva vi nedsatt priset å Modetidnin- gen ensam för årets tre sista kvartal till endast två (2) kronor.
En hvar kan alltså erhålla 0 P 3 3 3 3 A e n 3 3 3 3 | 3 | 3 M i n e r v a 4 4 4 4 4 4 0 r t 0 P ä 4 4 5 5 5 5 A 3 3 Ifyltningsgåtan: vante.
Flöjt, Trosa, fikon, m y g g a, Omflytta siffrorna i denna kvadrat, så att hvar och ett af de sexsiffriga tal, som hvarje vertikal och horisontal Nu inkommet fullständigt sorteradt lager i allra modernaste fagons och till gaste pris i Stockholm hos A A A. Lamberg, ÄÄ ^ " T " Testerlånanotan billi-
