# ID: svediakorp-per909
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,624
# sentences: 592
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 14 (277) Fredagen den 7 april 1893.
Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. k r.
9: — » 7: 5 0 » 5: — (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och utgtfvare: F R I T H I O F Träffas ä, b y r å n k l.
1 2 — 1.
Tecla å H E L L B E R G.
Allm.
Telef.
61 47.
Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utglfningstid: hvarje Iduns helgfri fredag.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) A ii n o n s p r i s: 35 Öre p r u o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Åhlander.
et är ett för teater- vännen välbekant ansikte, som blic- • kar emot oss i da- gens Idun: fröken Åhlan- der, för närvarande Dra- matiska teaterns obestridt främsta karaktärsskåde- spelerska och en af vårt lands mest gedigna sce- niska konstnärer bland nu verksamma.
Många af Iduns läsare, som från teatern ha i minnet en eller annan humoristisk gummtyp, framställd af fröken Å h - lander, skola kanske tro, att det porträtt, vi med- dela, förskrifver sig från åtskilliga år tillbaka.
En skådespelerska plägar ej gärna nöja sig med att spela gammal fru el- ler gammal fröken, så länge unga damers roller stå henne till buds, och det är en längesedan kon- staterad egenskap hos Evas döttrar, att de — såväl på scenen som på lifvets stora skådeplats — gärna hålla ungdomen kvar i det längsta — och litet längre ändå.
ken Åhlanders båda när- maste föregångare på den scen, där hon nu är den första inom sitt område, och där hon utan att för- söka täfla med de unga damerna allt från början vågade täfla med de gam- la.
Allt ifrån sin första teatertid gled hon in på äldre roller, och innan hon visste ordet af, hade hon fått till specialitet att spela gamla löjliga fröknar, gamla tanter och mammor.
Vid tjugufem års ålder hade hon blif- vit van att maskera sig till 40-, SO- eller 60-årig och att dölja sitt mörka hår under den gamla ma- tronans slätstrukna gråa » gardiner » eller under den gamla kokettens små » kärlekslockar » fram i pannan.
De gånger äro lätt räknade, då hon på scenen fått visa sin verk- liga ålder, och mer än en har säkert blifvit öf- verraskad af att höra, att den dramatiska scenens bästa » mamma » och » tant » utom scenen är en dam på trettitalet.
Vägen till gummroller- na på teatern plägar i regeln gå öfver småflicks- rollerna, öfver hjältinnor- nas roller och de unga fruarnas.
Den vägen gick Helfrid Einmansson och likaså Betty Almlöf, frö- Fröken Åhlander hör till de skådespelerskor, som alltid förstå att un- derordna sitt eget jag under rollen.
Det finns intet spår af koketteri i
I DU N 106 Man 1893 fordrar fyra ting af en kvinna: att dygden bor i hennes hjärta, att blygsamheten lyser på hennes panna, att mildheten strömmar från hennes läppar, o c h att arbetet sysselsätter hennes händer.
f. j.
R OUSSEAU.
i44444444444444444444444444444444444444444444444444444 henDes prestationer.
Har hon åtagit sig en mente », Dorine i » Tartuffe », Belise i » Lärdt käringroll, så blir det en riktigt äkta käring- folk i stubb », fru Mörk i » Sparlakanslexor », skepnad, hon ikläder sig — och så ungdoms- moster Monika i Bäckströms » Evas systrar » friskt lynne, som hon har, gör det henne up- — alla dessa efter fru Almlöf, och efter fru penbart ett nöje att omskapa sig och att åstad- Kinmansson främst tant Malla, den med det komma äfven i det yttre karaktäristiska och sundaste förstånd och den mest vinnande öf- öfverraskande typer.
Teatervännen ihågkom- vertalningsförmåga utrustade tant Malla i Frans mer säkert den genuina hjälpmadamstypen Hedbergs interiör » Mellan bjudningarna ».
» madam Rask » i Alfhild Agrells skådespel Dessa olika roller visa omfattningen af frö- » Ensam », de båda präktiga hushållerskorna i ken Åhlanders konstnärskap.
Hon gör ett » Ett åskslag » och » I telefon », den slampiga lika trovärdigt intryck, då hon visar sig i ge- fru Heineche i Sudermanns » Ära » och den stalt af en gammal hedersgumma, hjärtegod gamla afsigkomna inhysingen i » Lilla profes- och rättfram, som då hon uppträder som den sorskans » hus, den krokiga lilla åttioåringen elaka intriganten, den löjliga gamla fjollan el- med sitt uttryckslösa ansikte, sin slöa blick ler den outtröttliga skvallerbyttan, som ej utan lif, sin instinktiva slughet, sin envishet menar något ondt, men ej kan hålla munnen och härsklystnad.
stilla.
Till omvexling har hon gifvit den Den förhärskande egenskapen i fröken Å h - korrekta och kallt öfverlägsna världsdamen etatsrådinnan i » En skandal » — och landers konstnärlynne är intelligensen, den sä- kerhet, hvarmed hon studerar sig in i sin den mycket gamla damen, hvilkens åsikter och uppgift, och den spirituella individualiserings- fördomar en gång för alla växt fast i hennes hufvud och aldrig skola rubbas en tum — förmåga, hvarmed hon genomför den.
Hennes utveckling har gått lugnt och jämnt mormodern i fru Leffler-Cajanellos » Familje- framåt utan några öfverraskande saltomortaler, lycka », en af fröken Åhlanders mest illusori- men alltid med konsekvens, ihärdighet, allvar ska bilder ur det lefvande lifvet.
Till det sistnämnda slaget af kvinnor få vi — • och med öppna ögon för de typer, som också räkna hennes mästerliga typer i möta ute i lifvet, och godt minne för det ut- väl märkande hos den ena eller andra.
Hennes » Ära » och » Lilla professorskan », och äro vi studium har varit riktadt utåt, men just där- inne på framställningen af mänsklig inskränkt- igenom att detta studium är så energiskt och het, så få vi ej glömma den förskrämda Ane intelligent, har det gifvit hennes prestationer — tjänstflickan hos den rytande Tygesen i en stark prägel af verklighet, af öfvertygande Björnsons » Geografi och kärlek » — Ane med trovärdighet.
Det saknas alls ej känsla i hen- det fåraktiga ansiktet och den ständigt förvånade nes spel, men där finns intet känslosamt, intet blicken.
Fröken Åhlander har dessutom på sin pekande på, att den person, som framställes, spellista en hel rad af mer och mindre älsk- har ett eller annat försonande drag af känsla värda gamla fruar — i » Stora klockan », under den hårda eller löjliga ytan.
Känslan » Din nästas hustru », » Familjen Moulinard », kommer fram helt osökt och af sig själf, den » Ett lysande parti », » Andras affärer », » Fa- paraderar ej och är ej understruken.
Senti- miljeus fästman », » En varning » och många mentalitet är helt och hållet främmande för flere pjäser.
Hon har släppt lös hela sin hu- fröken Åhlander3 skaplynne, men så äger hon moristiska kraft, då hon återgaf den gamla, så mycket mera humor, uppsluppenhet och fjolliga exdansösen och fasansvärda svärmodern friskt, godt lynne.
i » Davals skilsmässa » — som hon gjorde min- dre grotesk och mera borgerlig än rollen spe- * * * lades i Paris — och hon har i det äldre lust- Tecla Ottilia Åhlander är född i Norrkö- spelet gjort löjeväckande, men aldrig till öfver- ping den 3 juni 1855 och blef elev i elevskolan mått karrikerade typer: i Moliéres » Lärdt folk 1874.
Där hade hon bland andra till kam- i stubb » och » Fruntimmersskolan », i Holbergs rat den två år yngre Olga Björkegren.
Denna » De osynlige », i Blanches » Döden fadder » (fröken öfvergick på hösten 1875 till Stjernströms Nya Silfversvans) och » Magister Bläckstadius » (pen- Den enda gång, jag på- teater och fick där pröfva sina krafter på sionsförestånderskan).
både många och stora uppgifter.
Fröken Åh- minner mig ha sett henne i en något så när lander uppflyttades från elevskolan till Drama- ung roll, var då hon spelade fröken Holst i tiska teaterns aktörstat 1877 och har allt sedan det danska proverbet » Sista hvarfvet ».
kvarstannat vid denna scen och där arbetat sig Nu senast har fröken Åhlander tagit ut fram till den plats, hon nu innehar.
steget från lustspelets och det borgerliga skå- Till en början fick hon nöja sig med små- despelets område till det högre dramats, då roller.
Fru Almlöf, fru Helfrid Kinmansson hon vid föreställningen pä operan skärtorsdagen och fru Tammelin voro ännu i sin fulla kraft utförde Juanas roll i Echegarays gripande och upptogo, som naturligt var, de bästa och dram » Helgon eller vansinnig? » Det är all- de mest tacksamma äldre damrollerna.
Fröken tid ett vågsamt försök för en skådespelare, publiken är van att se i komiska roller, Åhlander fick nöja sig med hvad som blef som öfrigt.
Asta i den obetydliga tyska komedien att gifva sig in i tragedien, och gamla stock- » Ett namn » namnes som hennes första roll, holmare erinra sig, hur komikern Sevelin, då hon efterträdde fru Vennbom som den kar- han en gång hade en obetydlig biroll i " ett rikerade fru Ström i » Blommor i drifbänk », sorgespel, hälsades af en skallande skrattsalfva, och hennes markisinna Montefiore i » Don Cesar när han ytterst allvarlig trädde fram i riddar- de Bazano » visade, hvilkea akvisition hon var dräkt och deklamerade några ord, som minst af allt innehöllo något löjligt.
Men publiken för buffagenren.
Då de gamla lämnade scenen, fick hon ärfva var van att skratta, så fort den fick se honom åtskilliga af deras roller: Celeste i » Från på scenen.
Och han skall ha sett ytterst Amerika », fru Clementine i » Onkelns testa- komisk ut — äfven i riddarkostym.
Något i den vägen behöfde fröken Åhlander ej frukta.
Hennes Juana var i sin art lika själfständigt och gediget utarbetad inom sin bransch som de löjliga eller gemytliga lust- spelsgummorna varit i sin art.
Anlagd och genomförd med undvikande af ett traditionelt tragedispel, all uppstyltning, allt deklamerande, var hennes Juana en prestation, som fängslade intresset.
Särskildt den svåra dödsscenen — det var säkert första gången fröken Åhlander dött på scenen!
— utförde hon med en lidelse, som ej lämnade någon af åskädarne oberörd. '
\ * * * • På flertalet af Dramatiska teaterns program under en följd af år har fröken Åhlanders namn förekommit.
För teatern har hon varit en utilitet med aldrig svikande intresse och godt lynne — och hon har varit mer än så: en spirituell konstnärinna, som alltid vetat hvad hon gjort och som förstått och förmått inlägga i sina prestationer ett lika äkta som starkt och personligt verklighetsstudium.
Det är alltid karaktär i fröken Åhlanders typer, de visa både smidighet och frodig fantasi och öfverraska ofta nog genom sin nyhet och ori- ginalitet.
Hennes här ofvan nämnda typer i » Ära », » Familjelycka » och » Lilla professor- skan » tillhöra i sin art det bästa, den svenska skådespelarekonsten för närvarande kan åstad- komma, och dessa typer äro mera intensivt och personligt lefvande, än hvad vi nu för ti- den här hemma äro vana att se på våra te- atrar.
Fröken Åhlander tillhör Dramatiska teaterns » societärer » och bär, sedan ett par år tillbaka, den gyllene medaljen Literis et artibus.
Georg Nordensvan.
Några ord om vår " Gifter- målsbalk. "
För Idun af Kata Dalström.
(Forts, från n:r 11.)
Cfcgl nligt nu gällande lag är nästan all egen- Hén dom gemensam, men förvaltas af man- lig nen ensam, och båda makarna ha lika giftorätt i boet, d. v. s. hälften hvar.
Men genom rättigheten att ensam förvalta den B.
k. gemensamma egendomen har man- nen fått oinskränkt makt att sköta affärerna, såsom han för godt finner, utan den ringaste skyldighet att rådgöra med sin hustru och ännu mycket mindre någon redovisningsskyl- dighet till henne för huru han förvaltar de- ras gemensamma egendom.
Han har laglig rätt att sälja allt t. o. m. sin hustrus kläder och smycken samt det ge- mensamma möblemanget i hemmet, lika väl som han har laglig rätt att köpa hus i sta- den och egendom på landet, utan att behöfva underrätta hustrun om någonting, förrän kö- pet redan är afslutadt.
Men liksom egendomen är gemensam, så äro äfven skulderna med vissa smärre un- dantag gemensamma, och detta är just sakens
1893 mörkaste sida, ty därigenom blir hustrun iklädd ansvarighet för saker, som hon icke känner till, när mannen ju ej behöfver un- derrätta henne om sina affärsförbindelser.
Hustrun åter får ej utan mannens sam- tycke och fullmakt sälja det ringaste af det gemensamma boet, och om hon det oaktadt gjort något aftal, kan mannen » rygga kö- pet » d. v. s. göra det om intet.
Likaså kan mannen, om hustrun gör några skulder, neka att betala dessa.
Blott i några få fall har hustrun rätt att röra det gemensamma boet, såsom » om mannen är afvita eller frånvarande eller förlöper hustrun », som det står i lagen.
Den nytta hustrun har af sin » giftorätt » blir sålunda nästan ingen, så länge mannen lefver.
Först vid hans död, eller vid boskillnad eller skilsmässa, får hon hälften af hans egen- dom jämte fri förvaltningsrätt öfver sin del och sålunda gagn af sin giftorätt.
Mannen har likaledes ensam bestämmande- rätt öfver barnen och modern ej den ringa- ste lagliga rätt att besluta om deras upp- fostran o. s. v. Visserligen linnes det några lagparagrafer, som synas tyda på, att äfven modern har någon bestämmanderätt med, men dessa paragrafer äro så dunkla, att de kunna lämnas ur räkningen.
Och vid en tvist torde ej något afseende fästas vid mo- derns yrkanden.
Äfven på annat sätt gör sig mannens måls- mansrätt öfver hustrun gällande, på hvilken » rätt » ytterst hans stora öfvervikt inom äk- tenskapet grundar sig.
Om t. ex. en kvinna som ogift haft en större affär eller något annat inbringande yrke, så kan hon som gift ej fortsätta med sitt forna arbete, med mindre än mannen ger sitt skriftliga samtycke därtill och ikläder sig ansvar för sin hustrus affärsförbindelser.
Men hustrun måste ändå med hela sitt en- skilda handelslager ansvara för de skulder mannen åsamkat det gemensamma boet.
Ofta kan det j u äfven hända, att det finns en dotter inom familjen, och att denna fyllt 21 år, då kan dottern utan sin fars och mors samtycke öppna handel eller drifva någon annan affär, men modern kan ej, huru duglig och driftig hon än må vara, företaga sig det ringaste utan sin mans medgifvande.
Dottern är myndig, men hennes egen mor omyndig inför den svenska lagen.
Och om hustrun före äktenskapet haft några besparingar och dessa äro insatta i en sparbank, på hennes egen sparbanksbok, så kan hon ej taga ut dessa sina egna pengar, utan mannen skall göra det för hennes räk- ning eller ock lämna henne en fullmakt att lyfta pengarna.
Mannen kan äfven hindra hustrun från att i hemmet ha något inkomstbringande ar- bete, såsom att gifva lektioner eller dylikt, och detta på grund däraf att han » är herre i sitt eget hus ».
— Hustrun äger rätt att råda öfver hvad hon själf genom eget arbete förtjänar.
Denna rätt fick hon år 1874, och den rätten är yt- terst viktig, synnerligast för arbetarehustrur.
Förut ägde en supig och oordentlig man med stöd af lagen rätt att taga sin hustrus pengar och gå direkt till krogen och supa upp dem.
Och huru ofta var det dock ej, som hela familjens väl berodde af hustruns arbetsförtjänst.
Denna lag är äfven närmast tillkommen just för att skydda den arbetande, gifta kvin- nan.
IDUN Men äfven de förmögnare gifta kvinnorna ha ett visst gagn af denna lag, emedan den ger dem rätt att fritt råda öfver hvad de möjligen genom eget arbete kunna förtjäna.
Men hustrun får endast använda pengarna till sitt eget nöje eller välbefinnande, ty i samma stund hon förvandlar dessa » klingande mynt » i möbler eller en och annan lyx- artikel, som kan göra det gemensamma hem- met trefligt, så torde » rätten » att råda öfver densamma öfvergå till mannen.
Om hon sålunda under en lång tid hop- sparat sin arbetsförtjänst för att kunna köpa ett piano, en spegel eller en vacker tafla, så kunna mannens kreditorer taga den ny- vunna skatten, t. o. m. samma dag den kom- mit inom hemmets dörrar.
För att i någon mån mildra dessa miss- förhållanden, som genom de nuvarande äkten- skapslagarna råda, har lagen medgifvit tvänne sätt för hustrun att skydda sin enskilda egen- dom och kunna disponera öfver densamma.
Dessa båda » skydd » bestå i äktenskaps- förord och boskillnad.
Båda äro dock i det praktiska lifvet ytterst litet skyddande, och som mannens målsmansrätt ändå kvarstår, är den gifta kvinnan gent emot lagen ändå icke myndig och kan sålunda ej skydda sig vare sig mot mannen eller dennes kreditorer, om hon skulle behöfva det.
Äktenskapsförord skall upprättas strax före vigseln i vittnens närvaro.
Det måste vara ytterst noggrant formuleradt och alla » Jaga formaliteter » sedermera riktigt uppfyllas, ty eljes händer det lätt, att det blir alldeles värdelöst.
Förordet kan endast göras om makarnes giftorätt i boet eller om förvalt- ningen af hustruns enskilda egendom.
Det måste dock uttryckligen stå i förordet, att hon själf förbehåller sig rätt att äfven råda öfver den egendom, som finns nämnd i förordet, an- nars anses mannen få rätt att förvalta äfven sin hustrus enskilda tillhörigheter.
Äfven anses att allt, hvad som efter giftermålet till- faller hustrun, blir gemensam egendom, så- vida det ej genom testamente eller genom gåfva gifves åt henne enskildt och med för- behåll, att hon själf skall råda däröfver.
Förordet skyddar dock blott egendomen, så länge den bibehålies i oförändradt skick.
Om hustrun t. ex. för pengar, som enligt förordet äro hennes, köper vare sig fast eller lös egendom, så anses denna blifva gemensam.
Eller om hon har aktier och obligationer och säljer eller utbyter dessa mot andra, så torde hvarken pengarna eller de öfriga valutorna längre vara hennes, och ifall tvist om egande- rätten skulle uppstå med » tredje man », så är det antagligt, att hustrun förlorade sin rätt öfver den egendomen.
Om hon däremot före vigseln har en egen- dom och denna står upptagen i förordet, så är och förblir egendomen hennes egen och hon får själf taga afkastningen af den, ifall hon förbehållit sig denna rätt.
Likaså om hon har ett kapital placeradt i en bank eller på annat sätt gjort det räntebärande, så får hon lyfta räntan och äfven använda själfva kapitalet, huru hon vill och behagar, men skulle det falla henne in att köpa något för detta sitt kapital, så blefve antagligen detta gemensam egendom.
Och sålunda inskränkes hon ånyo till att använda pengarna uteslu- tande till helt personliga utgifter, såsom nö- jen, resor o. d., likasom när det gällde hennes egen arbetsförtjänst.
(Slut i nästa n:r.)
107 » Det är hälsosamt. » Klädedräkten.
Det är hälsosamt att lämpa klädedräkten efter års- tiden, d. v. s. att om sommaren välja en lät- tare, om vintern en tyngre och varmare be- klädnad.
Det är hälsosamt att härda kroppen.
Att man det kan, bevisa händer och ansikte, som från spä- daste år utsättas för luften och all yttre åver- kan.
Hvad de uthärda, det kan också i all- mänhet den öfriga kroppen efter någon härd- ning tåla vid.
Det är hälsosamt att välja sina kläder sä vida, att luften har tillträde.
Allt insnörande och sam- manpressande är skadligt.
Vida kläder äro till pä köpet äfven varmare än tätt åtsittande.
Det är hälsosamt att begagna låga klackar.
Genom höga styltor förderfvar man lätt sina fötter.
Det är hälsosamt att ofta vexla tvättkläder.
De upp- taga utdunstningarna från vår hud, hvilka som afsöndringsprodukter från kroppen fortast möj- ligt böra aflägsnas.
Det är hälsosamt att ofta och grundligt rengöra klä- desplaggen.
Det är hälsosamt att alltid draga försorg fötter.
Den som har varma fötter, det mesta hålla sig varm om hela De flesta förkylningar komma, som underifrån.
om varma skall för kroppen.
man vet, Det är hälsosamt att nyttja rymliga och bekväma skodon.
Liktornar bli då ett okändt ondt.
Det är hälsosamt att välja sin hufvudbonad så lätt som möjligt.
&gt; Kallt hufvud, varma fötter, &gt; säger ett gammalt ordspråk.
Det är hälsosamt att ha halsen fri och ledig.
Kra- gen och balsduken bära skulden för otaliga hals- åkommor.
Det är hälsosamt att anlägga rena underkläder, då man råkat i stark svettcing.
Svetten genom- stöper linnet, och genom den härvid framkal- lade afdunstningen afföres mycken värme från kroppen.
Faran för förkylning blir härigenom synnerligen stor.
Det är hälsosamt att röra sig raskt, om man blifvit våt, på det att därigenom muskelarbetet må er- Bätta den värme, som går förlorad genom af- dunstningen.
Det är hälsosamt att välja sina underkläder af groft linne.
Yllekläder icke blott förvekliga, utan förmå ej heller som linnet göra kroppen tjänst som frottermedel.
Däremot är ylle som ytter- dräkt högst ändamålsenligt.
Det är hälsosamt och klokt att om sommartiden bära ljusa färger.
Mörka tyger insupa värmestrå- larne vida mer än de ljusa.
Böhmiska folkbilder.
Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
III.
Josephstadt.
et finnes tre sevärdheter i Prag, dem ingen resande med lugnt samvete kan förbigå: Hradschin, rådhusuret och den gamla judekyrkogården.
Stämningsrik är den stolta, hela omgifningen behärskande kungaborgen med sin präktiga götiska domkyrka och sina historiska minnen; stämningsrikt är äfven det sinnrika uret med sina tolf högtidligt defile- rande apostlar, den vinkande döden och den
108 vägrande girigbuken.
Det gör en undersam till mods att midt i uppfinningarnas tidehvarf höra historien om mästaren, som beskyldes för trolldom och fick sina ögon utstungna, och som till en sista ynnest utbad sig att än en gång få lägga handen vid sitt verk, hvarpå han bragte mekaniken i olag, så att uret stannade och sekel gingo om, innan det åter kunde sättas i stånd.
Men stämningsrikast är dock den gamla kyrkogården i sin undan- skymda vrå, där den står som ett tragiskt monument öfver israelitisk träldom under kristna faraoner.
Denna lilla förvildade plats med sitt vårdkummel ger ett intryck af helgd, dessa hvarf på hvarf lagda döda mana till respekt för martyrerna.
Och dock är dess predikan förgäfves.
Den stora judeförföljelsens minne kan komma oss att blygas.
D å den grånade vaktmästaren förtäljer: » Och under den tiden fingo judarne blott begrafva sina döda på denna trånga kyrkogård, och så fingo de lägga lik på lik, » då man blickar in genom synagogans fönster och finner, att kyrkogolfvet är flere fot under ens fötter, att man bokstafligen står på en hög vall af döda ben, då rodnar man öfver att vara kristen.
O m blott ej Josephstadt låg utanför den gamla helgadomen som en drake öfver sin skatt.
Åh, detta Josephstadt!
Detta Prags Ghetto med sina svarta slingrande gränder, sina pest- hålor, sin uselhet och sin smuts.
Det är som om all bitterhet från förföljelsens tid jäst i tysthet och samlat sig till en giftpöl för att därmed hämnas lidna oförrätter.
Från denna giftpöl smyga de härjande far- soterna ut öfver Moldaustaden.
Där lurar procentaren på sitt byte, där ockra sohacker- judarne i sina stinkande mörka lider på hvarje förbigående.
Där kan man köpa allt, kärlek och klädståndskram, där kan man sälja allt, gamla kläder och sin själ.
Och därifrån ut- går denna legion af vedervärdiga judinnor, som glupskare än gamar vandra omkring på jakt efter geschäft.
Jag var nog olycklig att en gång vilja göra mig af med en klädning, som ej pas- sade mig, och som hundar vädra kött och en råtta ost, vädra dessa varelser på mils- håll en affär.
En förmiddag fann jag en medelålders kvinna med antagen fryntlig min och listiga, spelande ögon i min tambur.
» Jag är fru Schneider.
Jag har hört, att fru grefvinnan har kläder att sälja, » yttrade hon i judisk nasalton.
» Ja, jag har en klädning, som möjligen.
.
.
» » Fru grefvinna, visa mig den lugnt, jag är en hederlig människa och bedrar ingen, hvad den är värd betalar jag. » Jag bad den ärliga människan stiga in och gick efter klädningen.
Hon satte klorna i den som en hök i en dufva, vände den mot dagern, gnuggade ty- get, granskade och granskade och var slut- ligeu lycklig nog att få tag i en liten fläck, hvilken hon med en axelryckning vi- sade mig.
» Hvad begär fru grefvinnan för den där, » frågade hon och kastade plagget ifrån sig, som om det varit en disktrasa.
» Fem gulden har jag tänkt. » H o n slog ut sina feta händer med en ju- disk gest.
» Fru grefvinna, jag är en ärlig människa, som försörjer mina fem barn med mitt arbete, men jag vågar både deras och min salighet på, att jag inte kan betala mer än två gul- den för den här trasan, jag ber om ursäkt, IDUN jag vet nog, att fru grefvinnan inte nyttjar trasor, men som sagdt, jag kan säga, att jag skänker fru grefvinnan två gulden, om jag betalar det.
Men kanske det är något mer, så vi kunde komma öfverens.
Herr grefven har nog en rock eller annat. » Jag kom ihåg, att min man verkligen hade en rock, som kunde afyttras, och gick att hämta den.
Judinnan underkastade den genast en föraktlig granskning.
» Ja, » sade hon med en suck och en gri- mas, «om jag för rocken och klädningen gåfve fem gulden tillsammans, toge jag brödet ur munnen på mina barn.
Och fru gref- vinnan är inte den, som vill skinna en fattig änka, men fyra gulden skall jag ge, och det är väl betaldt.
Men herr grefven har nog ett par gamla stöflar att ge på köpet, för vid Maria och Joseph, om jag får några kreuzer för dem, är det allt hvad jag förtjänar på hela härligheten. » Jag började finna saken komisk och roade mig med att plocka fram litet af hvarje ur min garderob, tills jag hade samlat ett helt fång, lågt taxeradt till ett värde af omkring 80 gulden.
Fru Schneider fick ett mer och mer fack- messigt utseende.
Snabbt synade hon hvarje plagg och upptäckte med förvånande färdig- het hvarje om än så ringa rispa, fläck eller bristfällighet.
Slutligen bjöd hon mig i en ädelmodig ton tio gulden för alltsammans.
Jag hade svårt att hålla mig allvarsam.
» Och det skall vara väl betaldt? » » Fru grefvinna, det är så hederligt anbud, att ingen i hela Prag skulle bjuda så myc- ket.
Men jag vågar inte göra upp köpet.
Det är min kusiD, fru Rosalie Schneider, som har affären, jag är bara hennes ombud, men om fru grefvinnan ger mig en timmes för- köpsrättighet, skall jag vara tillbaka, ifall inte min kusin finner priset för dyrt. » Jag kände mig skämtsamt upplagd och erfor ett nyfiket begär att göra äfven den andra megärans bekantskap, hvarför jag sva- rade: » P å en timme säljer jag inte bort nå- gonting, men därmed har jag ej sagt, att jag säljer allt detta för tio gulden. » En lysten glädjeglimt i judinnans ögon visade mig, att hon ansåg sig säker om att kunna lura mig.
» V i bli nog öfverens, fru grefvinnan. » Och så neg hon och gick ut i tamburen.
Här fick hon plötsligt ett ljust infall.
» Se på det här, fru grefvinnan, det är en kung- lig vara, » och så drog hon upp en packe då- ligt lärft, som hon lagt på golfvet vid dörren; » tag det i utbyte mot kläderna, så försäkrar jag, att fru grefvinnan gör en god handel. » Lycklig Rosalie Schneiders ombud, ifall jag hade gått in på den affären 1 Men det gjorde jag icke.
Judinnan aflägsnade sig, och den utsatta tiden gick o m: de gamla blodsugerskorna fruktade väl att visa sig angelägna och hop- pades att genom dröjsmålet kunna slå af ännu ett par gulden.
Därefter sålde jag klädningen till utfäst pris åt en sömmerska i gården.
Efter ungefär två timmar ringde det, och fruarna Schneider anmälde sig.
Judinnan nummer två var en mager kvinna med skarpt utvecklad semitisk typ, brännande giriga ögon och ett par riktiga huggtänder i nedre käken.
» Här är jag nu, fru grefvinnan, » började den ärliga änkan, «det är med knapp nöd jag kunnat förmå min kusin att komma hit, hon ansåg priset för högt. » 1893 » Det skadar inte, » afbröt jag godlynt, » hvad som var att sälja är redan såldt, ni komma en timme för sent, mina damer. » » Redan såldt, » ett uttryck af mållös missräkning spred sig öfver de båda kvin- nornas anleten.
Men mållösheten varade ej länge.
Det var Rosalie Schneider, som först fann ord.
Hennes tunna läppar började darra kring huggtänderna, och så bröt hon ut i en skur af ovett mot kusinen, som narrat henne.
Karmosinröd af harm var denna ej sen att svara.
Det var som om ett kloakrör brustit sönder, så smutsig var den ström af okvädinsord, som flödade öfver de uppre- tade furiernas läppar.
Och äfven öfver mig läto de sin galla strömma.
Jag var ej längre fru grefvinnan, utan » den där frun », » så kalladt bättre folk » och jag tror till och med att jag ett tag helt rätt och slätt fick heta » människan ».
Hur gnistrade ej Rosalie Schneiders svarta ögon.
Med hvilket uttryck midt emellan hån och ursinne knep hon ej ihop läpparne, och hur tycktes ej de magra smutsiga fingrarne skälfva af begär att få gripa tag om min strupe.
Och hur förvandladt var ej det fryntliga ombudet.
Som en fet, ilsken katta fräste hon ut otidigheter, spottade på taraburmat- tan och fäktade med armarna, utan att ett ögonblick ge sig tid att draga andan.
Det var en vidrig scen, och jag hade ingen annan råd än att ringa upp husets » D o - mownik » för att bli af med de värdiga ku- sinerna.
Portvakten körde dem utan krus ner för trappan, men ännu nerifrån ingången hörde jag ilskna skällsord som: skojarherrskap, pa- trask och långt smutsigare epitet.
Jag skyndade att låsa dörren och öppna fönstren till vår bo3tad.
Jag kände behof af att med frisk luft förjaga all den smuts, som jag i ord nödgats inandas.
Och jag gjorde ett heligt löfte att så länge jag vi- stades i Prag aldrig göra något försök att sälja gamla kläder.
Men hur sublim vore ej den gamla jude- kyrkogården utan Josephstadt.
Nu är t i d e n.
.
.
\ / å r e n är åter här!
Från högblå himmel IstMlfi arbetar solen af all makt att spränga isens vallar, i mild t befruktande flöden löser sig snön, och snart lockas de första blom- morna fram af långa, ljusa dagar.
Efter vinterns kalla mörker vänder han dock be- ständigt åter, våren försonaren, och goda gärningar och tacksam glädje växa i hans spår.
Ligger icke häri en naturens maning till alla dess barn, att de hvar i sin ringa mån aldrig må förtröttas i det godas tjänst — att sprida en glimt af sol och locka fram några blyga blommor omkring sig, där de det förmå?
Om våren fyllas våra hjärtan af friska, lifs- lustiga känslor, då öppnas de också lättast för andra — för de många, som kanske säl- lan få skåda en skymt af lifvets vår- och sommarsidor.
Kära läsarinnor, nu är tiden att åter tänka på våra små fattiga skolbarn, och vi klappa i dag med glad förtröstan på edra hjärtan till deras förmån.
Tack vare eder frikostig- het har redan i tre år Iduns skollofskoloni
I D U N 1893 varit en verklighet, och I vänden Er helt visst ej heller nu bort från det goda verk, som är begynt.
Genom frivilliga bidrag från våra läsar- rinnor bereddes under hvardera af somrarna 1890 — 1892 tillfälle för ett tjugutal små fattiga och klena Stockholmsbarn att efter den långa mörka vinterns skolarbete tillbringa «n glädjefull och stärkande sommarsejour i skärgården • — en förmån af lätt insedd be- tydelse för dessa barn från armodiga, glädje- fattiga hem.
Med förenade krafter, varm- hjärtade läsarinnor, skola vi nog äfven i år sättas i stånd att utsända en egen skollofskoloni.
De redan vunna erfarenheterna böra helt visst för hvarje ny gång underlätta och för- bättra anordningarna till de ungas kropps- liga som andliga fromma.
V i äga färdig den alltid kostsamma uppsättningen af sängkläder och husgeråd — några kompletteringar en- dast kunna möjligen bli behöfliga.
Och då vi därtill påräkna att få lägga ledningen i samma goda händer, som hittills framgångs- rikt skött uppdraget, kräfves endast, att våra läsarinnors intresse lika kraftigt som förr träder till, för att vi redan på förhand kunna hysa det bästa hopp om företaget.
Som en grundplåt för insamlingen ha vi att lägga dels något öfverskott från i fjol, dels 100 kronor, som vi nu som då själfva teckna.
D e minsta bidrag mottagas tack- samt.
Ingen, som något kan offra, skall draga sig undan — det är vår vissa öfver- tygelse.
Men vårdagarne förflyga fort, och inom kort är sommaren här.
Insänden därför, ärade läsarinnor, oförtöfvadt edra bidrag till Redaktionen af Idun, Stockholm, i} .osianvis- ning eller postsparmärken {ej frimärken).
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma är afsedd för » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Redaktionen.
Valkyrjor af detta slag äro Sväva och Sig- run, som förekomma i den gamla Eddans hjälte- sånger, och hvilkas väsen omgifves af all val- kyrjepoesiens lina trolskhet, där de tänkas ila hän öfver land och haf, omgifna af strålar frän hjälmar och spjut, allt under det deras tankar syssla med de hjältar, som de utkorat till sina.
I Eddasången om Helge Hjörvardsson be- rättas det, huru denne hjälte sitter tystlåten på en hög.
Då får han se nio valkyrjor rida uppe öfver sig.
Den yppersta af dem, Sväva, ropar ned till grubblaren på högen: Sent skall du, Helge, härlige kämpe, råda för röda ringarnes gull; sent varda leende länder dina, sitter du mulen och modlös blott!
Örnungar skria arla i bo ' t!
Därefter visar hon honom, hvar han skall finna ett ypperligt svärd, med hvilket han kan utföra bragder, » bland sköldklyfvare det bästa, skimrande af guld ».
Hon beskrifver det så: Ring finns i hjaltet, djärfbet i klingan, skräck för ägarn i udden bor: blodröd en orm längs eggen sig ringlar; stjärten kring fästet skimrar skarpt.
Med detta vapen utför Helge » fräjdade man- nadäd »; och i alla hans strider skänker val kyrjan Sväva honom sitt osynliga skydd.
Det framgår tydligt, att hon strax fattat tycke för den tystlåtne furstesonen, som hon sålunda eggat till mannadåd.
Då han en gång dräpt en ulfjätte Hate, får han af dennes dotter veta, att hon natten förut sökt ute på en fjärd att få med trolldom hans skepp i sank, men då hade en rikt smyckad mö frälst hans flotta; och ifrigt frågar Helge med tydlig tanke på den valkyija, som visat honom sin gunst: Var det en, som frälste furstens skepp, eller foro de flera i följe?
O m sköldmör och Yalktjrjor.
Enligt f o r n k ö l l o r n a af A.
U. Bååth.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
Mwl) enna valkyrjemyt, sådan fornsångerna v s s ^ i forma den för oas, har sedan gifvit upp- hof till den så poetiska framställtiiogen af ett nytt slag nordiska valkyrjor, hvilkas öden på jorden länka sig till mänskliga hjältars — hjäl- tar, som för dem äro kära.
Deras väsen sy- nes öfver hufvud likna de omtalade sköld- mörnas.
Ja, de äro i grunden ej annat än sådana sköldmör, som diktarens fantasi försett med valkyrjornas yttre drag.
Liksom dessa rida de sina molnhästar; äfvenså förmå de göra sig osynliga; men i öfrigt äro de blott och bart djärfva kampkvinnor, som med vapen i hand bistå sina hjältar eller ock själfva af dem erhålla vapenhjälp.
De visa intet spår af samband med Odin och Valhall.
Vi finna alltså, hurusom den en gång fär- digdiktade valkyrjemyten nu i sin ordning blifvit — • om också blott i yttre måtto — återförd på sköldmörna.
Och jättemön svarar: Tre gånger nio de voro, men främst red dock en, en mö under hjälmen skinande hvit; hästarne stampade, från manarne stänkte det liksom dagg i djupa dalar.
Den » mörkhugade » jättemön förkunnar se- dan, huru » den ljusa synen varit henne led ».
Det var därför, hon låtit skeppen gå fria och ostördt söka sig hamn.
Helge och hans valkyrja gifva hvarandra kort därefter » trohetslöften », och, heter det, » de älskade hvarandra högt ».
En annan sköldmö med valkyrjedrag är Sigrun i de sköna kvädena om Helge Hun- dingsbane.
När denne Helge fällt konung Hunding, hvilar han med sin här en afton inne i en vik.
Då kommer Sigrun » ridande luft och haf »; och under det samtal, som de bägge föra från hästens rygg och från skeppets däck, får Helge af mön veta, att hon osynlig följt honom på hans äfventyr: Sett har jag dig förr på fagra långskepp, då som stambo du stod på blodsköljda stäfvar 109 och vågor kring skeppsbord vaggande lekte.
När han sedan en gång, efter en strid, lagt sig trött till ro under en klippbrant, öfverraskas han af Sigrun.
Hon faller honom om halsen och kysser honom och berättar, huru hon i hela härens åsyn därhemma hos sin fader Högne blifvit fäst vid Högbrodd, den konungason, som bedt om hennes hand, men som hon ej ville äga.
Jag ville äga en annan furste, utropar hon.
Hvarpå Helge svarar: Min skall du varda, mö du unga — tro icke, ädla, att feg jag är!
När sedan konung Helge fällt friaren, fått Sigrun till maka och sist själf fallit för hen- nes egen broders hand, Helges forne foster- broder, då är det hon utslungar denna dämo- niskt sköna förbannelse, som indirekt yppar styrkan af den kärlek, hvarmed hon är fäst vid sin Helge: Dig skola alla eder drabba, som du min Helge svurit en gång både vid blixtens blänkande strimma och vid stenen i strömmande bölja.
Stilla det skepp må stånds, du styr, om ock all medvind hvinei därpå!
Den häst ej må springa, som har dig i sadeln, när fiendehop du i hälarne har!
Ej bite det svärd, som i hand du svänger, om icke det sjunger dig själf en dödssång!
* Då vore Helge rätt hämnad vorden, om en varg du blefve i villande skog utan allt gods och utan all gamman, fastande — när du i lik ej slet!
Och därpå försjunker hon i det lyckliga minnet af » den härlige » och uttalar sin djupa längtan efter honom: Aldrig jag sitter vid Säfvafjällen kväll eller morgon munter i håg — om icke fursten åter för folket strålar som fordom på guldbetslad fåle!
&lt;S&lt;£ hade Helge med fruktan slagit fiender sina och deras fränder, som när villade getter för vargarne rädas och ängsliga fly utför fjällets stalp.
Så var min Helge förmer än hvar höfding, som asken, den ädla, är öfver allt törne, som dristiga hjorten med daggstänkta hornen höjer sitt hufvud öfver all djur, så hornen glänsa mot himlen själf!
— Till sist må vi betrakta det fagraste smyc- ket i hela sägenkransen om denne Helge,
IDUN 110 framställningen af, hur Sigruns kärlek och sorg äro så starka, att de till och med tränga igenom döden och grafven, i det Helge för hennes tårar ej finner någon ro, utan dragés af dem ifrån sin himmel, ifrån Valhall, för att åter på jorden möta den sörjande Sigrun.
Visserligen finnes samma grundtanke i tyska, engelska, slaviska, ja, italienska visor och säg- ner, men mest återljuder den i norden — denna tanke, att kärleken är mäktigare än döden.
Den framträder äfven i nordiska, medeltida folkvisor, hvilkas djupa släktskap med ifråga- varande episod af Helges saga är omisskänn- lig.
V i minnas detta uppslag i en af våra folkvisor: I väfven silke, och I spinnen gull, en fästmö gråter sin fästeman ur mull.
— Vi bevittna nu Sigruns möte med Helge, när denne träder som vålnad in i sin egen grafhög, manad dit af hennes sorgs styrka.
Högen är icke till-lyckt, och själf är hon där före honom.
Hon hälsar honom jublande välkommen, då hon ser honom träda in, blo- dig, som då han föll för hennes broders hand.
Hon sjunger ut sin glädje som en äkta sköld- mö: Nu är jag så glad, så glad vid ditt möte som höge Odins hungrande korpar, när valplatsens varma byten de varena eller de däfna af dagg se dagbräckningen.
Dig vill jag kysea, döde konung, förrän du blodig brynja aftar; genomvåt är du af blodets våg; ditt hår, o min Helge, är höljdt med rimfrost.
— Hur skall jag kunna ge bot härför?
Och Helge svarar: Du blott det vållar, du väna Sigrun, att Helge simmar i sorgens dagg: du gråter, gullprydda, grymma tårar, förrän att sofva du går, du solljusa mö!
Hvar tår liksom faller på bröstet af fursten, där töar den iskall, tung af ångest.
Tröstad af Sigruns Helge: smekningar, fortsätter Ingen må kväda klagande sång, fast såren han ser på mitt sargade bröst!
» Då redde, » heter det, » Sigrun en bädd i högen; » hvarpå hon utbrister: Här har jag bäddat dig, Helge, en säng, där sömnen du finner, du furste min!
Låt på din arm, du ädle, mig slumra, liksom du lät mig i lifvet förr.
Då natten omsider är förliden, då » orlofs- tiden » för den döde är ute och han åter må- ste vara i Valhall — då reser han sig upp från sitt läger med orden: Nu måste jag rida rodnande vägar, på bleke springarn spränga genom rymden!
1893 Väster om Bifrosts bro må jag vara, förrn Valhalls hane segerhjältarne väcker!
Men när Helge sedan icke oftare återkom- mer till högen, där Sigrun i skymningen för- gäfves väntar honom, » dör hon snart af sorg och kvidan ».
Detta är den jordiska valkyrjans slut.
I » hushållspenningfrågan ».
v.
Med verkligt nöje har jag tagit del af uppsatserna i denna viktiga fråga, icke minst en » Erfaren hus- faders », ty i hans ironiska skämt torde ligga mera sanning, än de flesta tänka.
Jag vill dock icke där- för på något sätt förringa de sparsamma fruarnas uppsatser, utan tackar hjärtligt för de nyttiga lärdo- mar de gifvit och instämmer tillfullo med » Jo- hannas » artikel.
Men ändå känner jag mig manad att uppträda inom skranket och försöka » bryta en lans » för de vanliga hushållsafgifterna hos s. k. öfverklassperso- ner, hvilka saken egentligen tycks mig gälla.
Jag är nämligen rädd, att mången liten sparsam fru kan få rätt ledsamt, om en del påståenden utan vidare tagas för kontant.
Att man kan lefva på litet nog, det vet jag myc- ket väl, men då blir också maten därefter, ty » af intet blir intet ».
Jag kan äta skummjölk och franskt bröd till frukost, kokt fläsk, sill och potatis samt slätvälling till middag, låta bli både öl och kaffe samt blott äta vattgröt och mjölk till supé; men jag undrar, huru många herrar män och söner med trä- get arbete eller bortskämda af värdshusmaten, huru många inackorderingar, hvilka äro tämligen allmänt utbredda och tyckas anse, att allt hvad de betala, blott gäller maten, samt huru många fruntimmer med magkatarr och bleksot skulle nöja sig med ett sådant kosthåll i längden!
?
Och likväl, icke ens detta får man för intet.
Låtom oss beräkna något dylikt: Frukost: $ liter skummjölk 2 \ öre; 2 franska bröd 4 öre.
Middag; 1 helportion ärter med fläsk 20 öre (från folkköket, utan bröd och utan viner, blott hvad den » står » till).
Supé: \ liter skummjölk 2 \ öre; 2 franska bröd 4 öre; summa 33 öre.
Det blir ju ändå icke så litet!
Meningen med dessa rader vore därför att bevisa, det åtskilliga små misstag eller ofullständigheter in- smugit sig i en del af af de lämnade uppgifterna, för att nu icke tala om, det en eller annan lösryckt vecka, då man händelsevis har en del » obetydliga » saker hemma, visst icke gifver en exakt bild af det hela.
Den får man endast genom att sammanräkna alla utgifterna för hela året och dividera summan med 52, ty den ena veckan kostar mera, den andra mindre, och högst få veta, huru mycket i själfva verket alltsammans går till.
Om man sedan divi- derar veckans summa med antal personer i familjen, så får man i de flesta fall, öfver hufvud taget, minst 1 kr.
pr dag med ordinärt lefnadssätt, d. v. s. färskt kött tre och fisk en gång i veckan, men långt ifrån öfverflöd och kalaser.
De tre andra dagarna får det allt vara fläsk, kabiljo, blodpudding eller uppvärmda saker, för att det skall » gå ihop ».
För att till en viss grad belysa detta ber jag fru Hilda — gren förlåta, att jag vänder mig till hennes uppsats, men händelsevis har jag den till hands, och skall då bedja att få beräkna i pengar de saker, som hon omnämnde att hon hade utom de 10 kronorna i veckan, samt en del af hvad hon tyckes glömt, men som enligt matsedeln torde behöfvas.
Utgifterna pr vecka ökas då med; 1 lr söt mjölk pr dag k 0: 14 3 » skummad mjölk ä 0: 05 2 » d:o d:o till bak 4 kg.
hvetemjöl Jäst — Måltidsdricka 5 ltr potatis Russin etc. till sagosoppan Två sillar Summa 0: 91 0: 15) 0:10 1:00J 0: 05 0: 04 0: 25 0: 10 0: 20 2:80 Skulle köpas af h u s - andra visat ngt öfver- [^ott.
Här hafva vi således ytterligare nära 3 kr.
i vec- kan, och att de icke kunna sparas in af de 10, om alla mål ätas hemma, torde man inse, om vi räkna: 1 frukostägg pr individ och dag för veckan blir 14, 1 ägg till klimpen, 1 till köttpuddingen, 1 till af- redda buljongen och två till kabiljopuddingen.
Det blir summa 20 och äggen hafva i vinter kostat 2 ä 2: 75 pr tjog.
Gryn är uppsatt för en vecka till 25 öre, men då » gröt af omvexlande slag ätes till kvällarna », B a torde 25 öre vara för litet beräknadt, synnerligast som de billigaste risgrynen kosta pr kg.
0: 25, man- nagryn 0.50 och sagogryn 0: 70.
Dessutom finnas en sådan mängd poster, som, om de icke räknas till själfva hushållet eller maten, dock höra med till de tvungna utgifterna i ett hushål), men som ej finnas upptagna, och dit höra fotogen, såpa, soda, tripel, putskalk, skosvärta, skur- och an- dra borstar, vispar, mattor och hvad de allt heta dessa småsaker som behöfvas.
Tvätt brukar också vara en dryg post.
Litet hvar bör kunna förstå, att icke allt detta tillika med specerier kan sparas in af 10 kr.
i vec- kan, med mindre än att herrskapet mycket ofta är borta och på så sätt får fritt vivre, då det » extra », som mannen lämnar, när det kommer främmande, icke tages med i beräkningen, men hvilket antag- ligen utgöres af en femma eller någon gång en tia.
Alltsammans af det » extra » torde icke gå åt på en gång, utan » öfverlefvorna » både i mat och kontan- ter betydligt dryga ut de ordinarie hushållspengarna.
Om vi således till desamma (hushållspengarna) lägga de 2: 80, hvilka till eu del funnos in natura, och så tänka oss, att öfverlefvorna efter det » extra », tillika med någon förhöjning af priset på ägg och gryn, går till 1: 20 pr vecka, så få vi 14 kr., hvil- ket blir 1 kr.
pr dag för person.
Och den är ändå beundransvärd, som i alla dessa små detaljer 365 dagar om året, år in och år ut, kan genomföra en sådan sparsamhet, så litet beaktad, så genomsvår och så litet uppskattad af familjemedlem- marne själfva i hemmet, där hvar och en oftast blott talar om hvad han eller hon vill hafva, men icke hvad som kan sparas.
Gammal matmor.
VI.
Undertecknad har varit gift i 16$ år, dessförin- nan under en ovanligt praktisk och duglig moders ledning deltagit i hushållsgöromålen samt sista året i mitt föräldrahem hushållat för min fader, som då var enkling.
Till följe af den praktiska erfarenhet, jag under alla dessa år tillegnat mig, anser jag mig något så när kunna bedöma ett hushålls utgifter, och känner mig därför manad att rikta några ord till Lovisa S —.
Ärade Lovisa!
Jag skulle högligen beundra eder metod att hushålla, om det vore en möjlighet att föda 5 barn, sig själf, man och jungfru på mindre än 35 kr.
i månaden.
Jag känner en arbetskarl här i vår stad, äfven han begåfvad med 5 friska plantor, hvaraf de yngsta alla fått skåda dagens ljus på barnbördshuset, till följe af att de ej haft råd anlita hjälp i hemmet.
Sagde arbetskarl har 15 kr.
i veckan, däraf afsättas 5 kr.
till hyran, 10 kr.
får hustrun hvarje fredags afton.
Hon är en ovanligt duglig hustru, som själf, utan maskin, syr åt alla sina barn och lappar om sina små, så att de alltid äro rena och snygga, mannen lagar själf, på lediga stunder, deras skodon o. s. v. I deras hem förekommer hvarken öl, vin eller ägg (oaktadt hon har 5 kr.
mer i månaden än Lo- visa), d. v. s. då alla äro friska; om något af bar- nen är sjukt, gör hon som andra mödrar allt för att skaffa det hälsa och krafter.
Allt bröd bakar hustrun själf i sin spis, frukostarne utgöras af kaffe och mjukt bröd, på f. m. få barnen^bröd, då de äro hungriga, då där kokas soppa räknas potatisen och morotbitarne på hvarje familjemedlem, häraf torde nog framgå, att intet slöseri förekommer, och likväl får hon ej af veckopenningen öfver till det minsta, utan hvad som går åt till kläder måste hustrun för- tjäna, dels på tvätt, dels vintertiden på sillsaltning o. s. v. Det märkvärdigaste är att denna i mitt tycke högst aktningsvärda familj ej heller kan kläda sig på 4 kr.
pr månad, oaktadt de få någon hjälp till barnens beklädnad i de hus, där de gå hjälp.
Lovisa är så vänlig och redogör något för vec- kans matordning, därvid upplyses äfven, att familjen hvarje frukost äter 8 ägg; 30 gånger 8 gör 240, sålunda 12 tjog ägg pr månad, och då har jag än- dock ej räknat ett enda ägg för jungfrun.
Frågas hvar Lovisa köper sina ägg?
Om det verkligen är hönsägg?
Kanhända de inläggas i maj månad, då äggen äro billigast?
Lovisa får väl då kalka, salta eller fernissa minst 100 tjog, ty under ruggningen börja redan äggprisen stegras.
Vi hafva sällan haft ägg på frukostbordet i vinter mer än om söndagarne, till följd af deras höga pris, jag har nämligen fått betala ända till 2: 20 pr tjog; först till påsk fick jag färska, goda ägg för 1: 25.
Min man är ej så beskedlig, att han äter konserverade ägg, men nog använder jag dylika till bakning och matlagning.
IDUN 1893 Det var ej lönt för mig att under årets lopp bjuda min man den blodkorf jag lagat på h ö s t e D, medan bloden var billigast, nog köper jag emellanåt blod till någon pudding, fast jag kanske denna t i d e n får betala 1 öre mer pr liter, men jag har nu e n gång för alla skämt bort både min man och mina barn med frisk mat.
Jag antar, att Lovisas barn äro så friska, att de ej likt andra dödliga hemsökas af barnsjukdomar, influensa och förkylningar; två af våra barn hafva varit klena en tid, och på denna tid ströko kr.
10: 82 endast till apoteket.
Jag vill nu till sist beröra den frågan, huruvida det är rätt att uti en tidning, som läses af tusenden, införa och söka inbilla dessa tusenden, att en man (som medges ha varit bortskämd) samt hans hustru, 5 barn och jungfru kunna lefva sundt och godt af mindre än 35 kr.
pr månad.
Det säkra är, att mån- gen stackars liten fru, som likt mig söker att efter bästa förmåga utlänka det billigaste och bästa som kan förenas med hennes tillgångar och mannens fordringar, men har svårt att få det att gå ihop, kanske får fälla rätt bittra tårar öfver sin oförmåga att likt Lovisa bereda sin herre och man en god kost med vin, öl o. d. för hennes fabulösa pris.
I eget och dessa mina medsystrars intresse beder jag Lovisa förklara tillkomsten af dessa 144 tjog ägg, som årligen omsättas i hennes hushåll; kanske någon liten snäll tomte förhjälper henne till dem, likaså med kläder till de 5 plantorna, ty om 48 kr.
pr år skola räcka att kläda 7 personer på, antar jag den praktiska lilla Lovisa, likt våra stamföräldrar i paradiset, får af löf binda dem ' skörten '.
Jag har under mitt äktenskap alltid fått höra ut- af min man, det jag varit en välsignad liten hustru, som ställt så förståndigt med min hushållning och alltid gjort honom till nöjes; i fredags, efter genom- läsandet af Lovisas artikel, fick jag mina första snub- bor öfver min oförmåga att spara.
Jag tänkte då på hvad mången till mig skulle få och beslöt att bedja Lovisa s p a r a oss dessa obehag.
Hjälper ej detta, bedja vi Lovisa taga våra män- ner i inackordering en månad; med tacksamhet skola vi betala 4 kr.
38 öre pr styck och hoppas få dem späka och fogliga tillbaka.
Min erfarenhet är att på 20 kr.
personen i må- naden kan en familj lefva, utan vin och dryckesva- ror, därtill uppgår mina hushållsutgifter, jag håller godt bord, köper allting kontant, går alltid på tor- get själf och har alltid lagat all vår mat själf, så vida jag ej varit hindrad af sjukdom.
Min man och vi hafva alltid god aptit och hafva för vana att äta oss mätta.
Jag har ej lärt mig konsten att koka soppa på en spik eller att, likt komministern i Småland, åderlåta grisen emellanåt för att få litet tillökning i skafferiet.
Sist uppmanas Lovisa S. att enligt löfte till Iduns redaktion uppgifva sin adress, så att intresserade genom densamma kunna träda i personlig förbin- delse med henne.
A.
B.
U r notisboken.
Till Chicago har nu i dagarne afrest slöjdin- spektrisen vid Stockholms folkskolor fröken Hulda Lundin för att ordna sin utställning vid världsex- positionen samt deltaga i sommarens skol- och kvinnokongresser därstädes.
Under fröken Lundins bortovaro uppehälles hennes befattning af f. d. skolföreståndarinnan fröken Emilia Zander, leda mot af Jakobs församlings skolråd härstädes.
Lärarinna i 30 är.
Den 1 april 1863 till- trädde lärarinnan vid Adolf Fredriks folkskola härstädes Laura Lundström sin tjänst, hvilken hon allt sedan innehaft.
Med anledning däraf samlades åtskilliga af hennes äldre och yngre kamrater den 1 dennes på förmiddagen i hennes hem för att betyga henne sin aktning och fram föra sina lyckönskningar.
Ett vackert undervisningsprof har i dessa dagar aflagts i St. Denis i Frankrike af en hel- singborgska, fröken Mona Möller, dotter af lektor Astolf Möller.
Fröken Möller, som omkring 2 ' / a år i Paris ägnat sig åt undervisning, har nämligen undergått lärarinneexamen för den högre under- visningen (enseignement supérieur).
Af 17 prof blefvo 13 godkända.
* af Högre lärarinneseminariet.
Med ändring bestämmelsen om att inträdessökande skall,.
r i s n e d s a t t n i n g å S p i s - ä c X S n ä c l s e b r ö d Begär priskurant!
in för att kunna antagas till elev, ådagalägga god- kända kunskaper i samtltga de ämnen, som in- trädespröfningen omfattar, har regeringen medgif- vit, att seminariets direktion må till elev antaga äfven sådan sökande, som blifvit underkänd i ett ämne, därest hon visat sig äga särdeles goda kunskaper i andra ämnen.
Kvinnovärf.
Till förestånderska vid Sofia- hemmet under en tid af tre år har antagits frö- ken Emilie Virgin.
Till husmoder vid det nya epidemisjukhuset har hälsovårdsnämnden antagit fröken Wendla Keyser.
Fredrika Hremer-förbundets dräktre- formförening höll den 29 mars sitt årsmöte i förbundets lokal, under ordförandeskap af fru Gurli Linder.
Af årsberättelsen framgår, att fö- reningens modeller varit utställda i Helsingborg, Karlstad, Landskrona, Vexjö, Kristinehamn och Upsala samt på Chicagoutställningen på Börsen i november förlidet år.
Full ansvarsfrihet bevilja- des styrelsen.
Till styrelsemedlemmar för nästa år valdes fruarna Bendixson, Boklund, Bolin, Gyllander, Palme och Scholander och till supple- anter fruarna Cederschiöld och Humble samt frök- narna Bergman och Palmqvist.
Den af Fredrika Bremer-förbundet valda tredjedelen af styrelsen består af fruarna Berg, Jolin, Linder samt frök- narna Gyldén och Lindhagen.
Handarbetets vänners sedvanliga vårutställ- ning ägde rum onsdagen och torsdagen den 5 och 6 d:s.
Utställningen omfattade bland annat två fullständiga atlasbeklädnader, nya broderier och modeller samt serier " af broderier och väfnader från Handarbetets vänners skolor för konstsömnad och konstväfnad.
Dessutom exponerades en eld skärm och en bård till ett sängdraperi.
Dessa senare broderier äro afsedda för en af rumsinte- riörerna i svenska utställningsbyggnaden i Chicago, nämligen sängkammaren, som först nu blifvit färdig.
Teater och musik.
K u n g l.
o p e r a n.
Till förmån för k. hofpakellets pensionsinrättning gafs påskdagen fjärde symfoni- konserten efter ett i allo intressant program.
Huf vudnumret inledde konserten och utgjordes af Anton Andersens symfoni n:r 2 i essdur.
Denna komposition har en gång förut utförts härstädes och väckte redan då uppmärksamhet.
Sedan dess har densamma åtskilligt omarbetats, tydligen till fördel för det hela.
Motiven framträda nu kla- rare och bestämdare, symfonien har blifvit mera genomförd, och verkan af det hela blir mera slående och imposant än förut.
En synnerligen framträdande egenskap hos denna komposition är den ovanligt rika och gedigna instrumentationen, hvarigenom hr A. visat sig fullt behärska orke- sterns alla resurser.
Kompositören, som själf an- förde, rönte lifligt bifall efter hvarje af de fyra satserna.
Vidare utfördes tvänne mindre kompo- sitioner af Scendsen, nämligen den poetiska och romantiska legenden » Zorahayda » för orkester samt en utomordentligt vacker romans för violin och orkester.
Violinsolot i sistnämnda stycke utfördes högst förtjänstfullt af konsertmästaren Zetterqvist.
Programmets slutnummer utgjordes af Griegs orkestersuite n:r 2 ur musiken till » Peer Gynt ».
Den originella och karaktäristiska suiten, som dock ej tyckes gå upp mot suiten n:r 1, väckte det lifligaste bifall, särskildt andra satsen, » dans af Dovregubbens datter », hvilken måste omtagas, och den femte, den underbart sköna » Solvejgs sang ».
Konserten, hvars senare afdelning leddes af hr A.
Hallen, var talrikt besökt.
Under inöfning att gifvas på k. operan redan i nästa vecka är Meyerbeers » Profeten » med hr Odmann för första gången i titelpartiet.
I går skulle i k. operan af direktör August Lindbergs sällskap från Göteborg gifvas Ibsens nyaste stycke » Byggmästar Solness ».
Samma stycke gifves äfven i morgon.
— Till förmån för k. teatrarnes pensionsinrätt- ning hade hr Emil Hillberg på torsdag i förra veckan å k. operans scen anordnat en föreställ- ning, vid hvilken han, biträdd af artister från Dramatiska teatern, uppförde José Echegarays tre- aktsskådespel » Helgon eller vansinnig? » Detta drama, som med skäl anses vara sin snillrike författares kanske allra yppersta, hade aldrig ti- O.
* W. -.
_ J - * digare uppförts i hufvudstaden och det var därför lätt förklarligt, att den lysande premiérepublik, som den nämnda aftonen till sista plats fyllde salongen, med största spänning motsåg tolkningen af den spanske dramaturgens gripande skapelse, så mycket mer som personlistan å programmet lät vänta, att densamma skulle blifva verket värdig.
I färger, sydländskt mättade och bjärta, ja, tör- hända ibland väl skarpa för en nordisk publiks kyligare temperament, men med en oemotståndligt medryckande dramatisk kraft och lyrisk lyftning skildrar författaren de bittra konflikter, i hvilka den måste råka, som i ofullkomligheternas värld söker handla fullkomligt rätt, omutligt lydande sanningens bud för sanningens egen skull.
Den stora mängden af hvardagsmänniskor förmår ej ens fatta en dylik idealism, och dess lillämpare betraktas af världen som en omöjlig svärmare el- ler mindre vetande — helgon eller vansinnig.
Hr Hillberg gaf af styckets hjälte, don Lorenzo de Avendano en nobel och konsekvent genomförd bild, som i flere af de skakande moment, hvarpå skådespelet är rikt, verkade med äkta patos.
Må- hända hade det dock än ytterligare bidragit till karaktärens begriplighet, om skådespelaren star- kare markerat den så att säga andliga nervositet, som väl måste tänkas gripa en människa, hvil- ken så grymt slites mellan ångesten för sina kära- stes välgång och sin abstrakt fordrande plikt.
Den därnäst mest kräfvande uppgiften, Juanas, innehades af fröken Åhlander och löstes af den begåfvade skådespelerskan med sann realism.
Vi hänvisa för öfrigt till de uttalanden, som beled- saga hennes porträtt i detta nummer.
Fröken Janson gaf Inez ' parti med en känslighet och värme, som äro allt lof värda.
Fru Fahlman och hr Örtengren bidrogo likaledes med förtjänst till det helas framgång, hvilket dess sämre icke kan sägas om hr Palme, som, hvad han nu än är, icke åtminstone är någon spanskt eldig älskare och därför också illa passade in i ramen.
Hans plats här hade obestridligen bäst fyllts af hr Skånberg.
I går torsdag upptogs Echegarays märkliga drama med samma besättning å Dramatiska tea tern, där det åter i morgon gifves.
V a s a t e a t e r n, som senast med så mycken fram- gång gifvit » Den sköna Galathea », » Kolhandlarne » och » Dockféen », har nu åtminstone för någon tid nedlagt dessa stycken och upptager i morgon » Storhertiginnan af Gerolstein » med fru Anna Pettersson i titelrollen.
Hofpianisten — _ * Rosenthal gaf på onsdagen i Sedan ofvanstående nedskrifvits, hafva vi haft tillfälle äfven bevista hr Rosenthals andra kon- sert, hvilken gafs i tisdags inför vida talrikare publik.
Och vi finna ingalunda anledning att ändra vårt omdöme om hans konslnärsskap.
Äf- ven nu entusiasmerade han sin publik, och denna tröttnade ej att applådera, hvilket föranledde den aktade konstnären att gifva ej mindre än tre extra- nummer.
M a t i n é gafs påskdagen i sångaren Axel Rundberg.
till sista plats fyllt Berns ' synnerliga förtjänsten, att S C H U M A C H B R Kongl.
hofleverantör N o r r l a a d i g a t a n, S t o e k h o l m, Moriz förra veckan sin första konsert härstädes.
Allde- les okänd och utan att föregås af några storartade reklamer kom han hit, denne väldige betvingare af pianospelsteknikens orimligaste svårigheter.
Och som han därjämte kom vid den snart sagdt olämp- ligaste tidpunkt, var det ej underligt, att han möttes af en mycket fåtalig publik.
De, som in- funnit sig, märkte emellertid snart, att de här hade framför sig en af konstens utvalde, hvilken förstod att elektrisera sina åhörare ej endast ge- nom sin fenomenala teknik, utan äfven med ett sant konstnärligt föredrag.
Och säkert torde vara, att hr Moriz Rosenthal hvad det tekniska beträf- far står oupphunnen af alla de samtida pianister, som hittills besökt vår hufvudstad.
För honom synas inga som helst svårigheter existera.
De djärfvast sammanfogade passager utföras så lätt som den allra enklaste skalgång, dubbelmotiv för samma hand återgifvas så klart och distinkt, att ej en ton går förlorad, nyanseringarna äro för- träffliga och anslaget helt enkelt ofelbart.
Men hr R. är ej allenast virtuos, hvartill man på åt- skilliga håll velat reducera honom.
Han förstår lika väl att få fram den rätta karaktären hos det stycke han spelar, att göra det musikaliskt njut- bart.
Detta visade han genom sin ypperliga tolk- ning af Schuberts » Wandererfantasie » och » Deux moments musicales ».
Efter hvarje utfördt num- mer blefvo applåderna allt mer och mer stormande, tills de kulminerade efter slutnumret, Liszts » Don Juan-Fantasie », hvilken han utförde ojäm- förligt mycket stilfullare och i alla hänseenden bättre än närmast före honom Reisenauer.
Berns salong af opera- Denna matiné, hvilken stora salong, hade den programmet upptog en C silses &amp; B i s c - u i t s fås hos de flesta S p e o e r i l i a n d l a r e.
IDUN 112 hel del här förut ej utförda stycken, mest ur nya operor från utlandet.
Matinégifvaren hade ock lyckats få biträde af en mängd goda förmågor så- dana som fröknarna Frödin och Holmstrand samt hrr Lundqvist, Sellergren, Lundmark och Valle- nius m. fl.
De uppträdaode skördade lifligt och välförtjänt bifall.
K o n s e r t e r gifvas härstädesi Vetenskapsakademien, af hr Johannes Kimblad den 13 och af hr Ragnar Grevillius den 15 dennes.
Båda biträdas af fram- stående och goda förmågor.
Fröken Lotten Seelig gifver om söndag en ma tiné af stort intresse, vid hvilken bl.
a. kommer att utföras lustspelet » De båda döfva » med hrr Knut Almlöf och Backström i de båda titelrollerna.
Från Iduns läsekrets.
Än en gång: Hvar g å gränserna för en skyldigheter?
L o g o g r y f.
När jag kommer, delar jag så lika mina håfvor.
Natten måste vika, dagen tager ut sin fulla rätt.
Glädjen tändes i mångt sorget sinne, vinterns köld snart blifver blott ett minne, t varje väsen lifvas på sitt sätt.
Ty mig följer ofta tätt i spåren, hoppets tid, den ljusa, glada våren med sin grönska, med sin hvitsipps- krans.
Skyarna så lätta ila fram på fästet, fågeln bygger flitigt uppå lilla nästet, bäcken tumlar om i yster dans.
Femton delar små i mig du finner, ordna sedan dem så fort du hinner uti grupper till små nätta ord.
Säg, hvad silfverströr vår lilla jord och lyser oss i nattens mörka timma?
Hvad stundom kan likt klara pärlor glimma.
Hvad man plär rista in i björkens hvita stam.
En skatt, som nordens son ur bergen hämtar fram.
En månad som plär blommor med sig föra.
Hvad ofta knappast lönar sig att göra.
Ett nyttigt djur, för lappen allra mest.
Hvad flickor små nog kunna allra bäst.
Hvad som är svårt att ta och svårt att gifva.
Hvad stilen just ej blir, som småbarn skrifva.
Hvad himlen ofta är i höstens dag så tung.
Hvad man ej göra bör åt gammal eller ung.
V A R E A F häst i munnen, passar ju föga, men jag är i detta hjärtat i halsgropen och vänta, tills han säger ett fall tvungen, dels för att försvara » Moster E. », dels förläget farväl och går?
Eller kanske K. skulle för att rätta hans uppfattning om mig själf.
anse det mera förenligt med jungfruns välbefin- nande, om jag ginge ut och superade med honom » Skall ' mosters ' räd följas, bär det rakt på tok, » säger K. Detla motiveras därmed, att om en på Bydberg eller något annat lustbart ställe?
Det första förslaget torde föga tilltala min vän, det jungfru ständigt skulle stiga till allt finare och andra gillar icke jag, och det tredje skulle väl K. finare hem, tills hon nått kulmen, skulle hon slut- icke vilja förorda?
Sålunda blir det den stackars ligen blifva tvungen att stiga ned igen, och resul- tatet däraf är ej svårt att förutse.
Men med jungfrun och hennes nerver, som få sitta emellan.
denna sofistiska bevisföring torde K. ej dupera För allt detta omak, som på sin höjd inträffar många.
Klart är, att om alla kunde och alla ville hvar fjortonde dag och i värsta fall räcker till taga sina jungfrur efter » Moster E:s » princip, kl. elfva, samt för andra uppoffringar af mindre finge K. rätt.
Men därför är ej den ringaste fara, nervretande art, hvilket väl inalles torde motsvara och jag vill nedslå K.s argument med ett enda hälften af det, som K:s jungfru har att göra, upp- exempel.
Om alla sparade och satte in sina bär den beklagansvärda varelsen ett apanage, som pengar och ingen lånade, skulle någon bankrörelse med julpengar etc. uppgår till en dryg åttondel af ej kunna förekomma och icke heller någon insätt- K:s hela årslön.
ning.
Men K. vill väl därför ej afråda folk från Nygift.
att spara och sätta in?
Hans sätt att draga sa- ken in absurdum kan sålunda icke förringa vär- det af » Moster E:s » råd, hvilket jag därför också anser fullkomligt orubbadt af K ' s invändningar.
Samma benägenhet för öfverdrift visar K, när V i uppmana ännu en gång våra läsarinnor han i slutet af sin artikel vänder sig till mig.
Om att genomläsa och noga uppmärksamma till- hans afsikt i det föregående varit att rifva ned kännagifvandet under denna rubrik i förra » Moster E ' s » välmenta råd, så synes den därefter vara att gifva mig och » den sköna synderskans numret.
E n hvar kan erhålla en rikhaltig upplysta barn » i allmänhet en moralisk snärt.
och väl utstyrd mode- och mönstertidning från Jag har sagt, att jungfruns dåliga lynne visade 1 april till årets slut för det billiga priset af sig, när någon hygglig ung man hos oss drack en blott två (2) kronor.
Prenu ?neration bör ske toddy och åt en smörgås.
Troligen har K. sett denna toddy i sin aftonbelraktelses puritanska ofördröjligen å närmaste postanstalt, emedan ljus, och han ställer till en formlig » storm i ett upplagan är begränsad, och vid prenumeration toddyglas ».
Han ser däri » kalas, nattvak, ' dra- bör å postanstalten hänvisas till Generalpost- matiskan ', varietén och andra spektakel » samt » svaga nerver » för jungfrun.
Ej för min egen styrelsens cirkulär n:r 20, där det nedsatta skull, men för det ganska viktiga spörsmålet vill priset finnes inlaget.
jag upplysa honom om, att jag aldrig har några bjudningar, vare sig små eller stora, men ännu är gästfriheten så stor i Stockholm, att en gammal vän kan komma och hälsa på en afton, utan att vara bjuden.
n.r det då K s mening, alt jag skall Tecla A l a n d e r; af Georg Nordensvan.
(M e d porträtt) — Några ord o m vÄr &gt;Giftermålsbalk »; för Idun af Eata Dal- taga honom in i ett särskildt rum och säga: » Sitta ström.
(Forts. fr. n:r 11.)
— » Det är hälsosamt »: Klädedräk- här får du, så länge du vill — men icke öfver kl. ten.
— Böhmiska folkbilder; tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
I I I: Josephstadt.
— N u är tiden.
.
.
— O m sköld- tio — men mat vankas icke, och icke heller några mör och valkyrjor; enligt fornkällorna af A.
U. Båälh.
(Slut våtvaror, ty, ser du, jungfrun blir så nervös af fr. föreg.
n:r.)
— I hushållspenningfrågan.
— U r notisboken.
det där. » Eller skola min fru och jag sitta med — Teater och musik.
— Från Iduns läsekrets.
— Tidsfördrif.
Nedsatt pris på Modetidningen ensam!
tjänarinnas Som det är en gammal god sed att tacka, när någon gjort eller sökt göra en en tjänst, hoppas jag, redaktionen ursäktar, att jag ännu en gång besvärar med ofvanstående spörsmål, som red.
varit nog vänlig att taga in i Idun.
På min fråga har jag haft nöjet att mottaga tvänne svar, det ena från » Moster Emma », det andra från » Mosters tillgifne Kalle » — om han äfven är min tillgifne Kalle, vet jag icke riktigt ännu.
Det är mig då en kär plikt att på det hjärtli- gaste tacka » Moster Emma » för det duktiga råd, hon gaf mig i att välja en jungfru, som förut tjä- nat i ett enklare hem än mitt.
Jag kan glädja » Moster E. » med den underrättelsen, att särskildt i detta fallet slog hon hufvudet på spiken, ty felet med min jungfru var utan tvifvel, att hon kom ifrån ett mera komfortabelt hus än mitt.
Jag får också tacka » Kalle » (han får förlåta den förtroliga benämningen, ty jag känner ingen an- nan) för det stora besvär, han tydligen gjort sig med denna min angelägenhet.
Att skåda gifven Bidrag mottagas med.
tacksamhet.
Innehållsförteckning.
Hvad mången eftersträfvar, ja, kanske allt för mycket.
En läckerhet, som faller barnamun i tycket.
Hvem fällde stengeten vid bergets brant?
Ett litet bräckligt ting förutan kant.
Hvad passar riktigt bra för vackra, hvita handen.
Hvad svalkar riktigt skönt i sommarns heta da ' r?
En högtidsdryck för oss här uti Nor- danlanden.
Ett träd, klädt uti grönt, fast vintern kommit har.
Hvad gumman spann så bra, fast hon var gammal vorden.
En, som ej gärna ses i lilla fårahjor- den.
Hvad som studenten läste på och som han tog med glans.
Och hvad han fick af tärnan sen, som bun- dit på hans krans.
Hvad fälles genast ned, när akten ta- git ända.
En känsla, som till nytta ständigt bör oss lända.
För hvilka höja vi så gärna glaset och tacka allra mjukast för kalaset?
Hvad mången dam kan göra med be- hag.
Hvad du bör söka göra göra hvarje dag.
Hvad plär få hastigt från oss fara?
Af krigare en riktig skara.
Hvad skepparen så gärna f å D g a vill, när just han » sätter alla klutar till ».
Ett lifligt skogens djur, hvars pels har värde.
Hvad får man ofta se uppå ett gärde?
Hvad moderlösa små så ofta sakna.
Hvad oftast kommit har förrän vi vakna.
Hvad vemodsfullt kan slå emot en strand.
Ett litet ord, så svårt att ge ibland.
Nu är väl bäst att vi en punkt här sätta.
Vi ha nu tretti ' nio ord så nätta.
E — e.
F 1893 O R.
folkmöte.
Orden betyda: 1) mansnamn, 2) forntida rike på italienska halfön, 3) stad i Schlesien, 4) skyddshelgon, 5) Urtaflans siffror skola utbytas mot bokstäfver.
I, I I, I I I: ett modernt grufva i Spanien, 6) gudinna, 7) läkare Louise.
skådespel, I I I, I V, V, V I, V I I: en (specialist).
del af världen, V I I, V I I I, I X: fångst- I f y l l n i n g s g å t a.
redskap, I X, X, X I, X I I: en uttydare.
U r t a f l e u p p g i f t.
E. O. Burman.
0 R f i k n e u p p g i f t.
0 En bonde, som hade en sträng gum- ma, blef af henne tillsagd att fara till torget och köpa kreatur.
» Här har du 20 daler och du skall köpa 20 djur, både oxar, kor och kalfvar, men du får icke supa upp några pengar, och jag tager nog reda på, hvad hvarje djur kostar; » så sade gumman.
På torget förnam gubben, att hvarje oxe kostade 3 daler, hvarje ko 2 daler och hvarje kalf \ daler.
Huru skulle bon- den bete sig för att göra gumman till viljes?
Qeometra.
S e h a c k g å t a.
K G N De 20 tomma rutorna i ofvanstå- ende kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de 5 våg- räta raderna utgöra bekanta ord.
Or- den, men i annan ordningsföljd be- teckna: En stad i Sverige, ett klädes- plagg, ett instrument, en frukt, en in- sekt.
Surre.
L ö s n i n g a r.
v h m k 0 1 d 1 u a e a r r 1 r a i r e m m i a v o t n e i b a t e n r o ä i r e 0 P m t d n u P Med begagnande af hästens gång i schack bildas af bokstäfverna i ofvan- stående kvadrat 7 ord med 7 bokstäf- ver i hvarje, hvilka sedan insättas i kvadratens rutor så, att orden läsas vågrätt.
Äro dessa riktigt funna, gif- va deras begynnelsebokstäfver namnet på en köping i Sverige och deras slutbokstäfver ett där förekommande Logogryfen: L y x a r t i k e l; y x a, lyra, l e x a, kyller, kaxe, talk, lera och krita, tre, l a x och lake, a x, tyll, ylle, krax, y r k e, artikel, karet och trilla, rykte, k e x, kli, relik, e k, al och tall, lya, axel, raket, lek, T i l l y, extra, tax, lykta, kyla, tal, Rakel och Lea, lie, rik.
Charaden: Omsorg.
Räknegåtan: Talet 98 strykes 13 gånger, talet 61 strykes 6 gånger och talet 51 s t r y - kes 5 gånger.
11x98-1078 1 0 x 6 1 = 610 4 x 5 1 = 204 S:a 1892 Kryptogrammet: Fyrkantiga Mellan h i m m e l och j o r d.
nöten: O K T A V K T A V A R N A R O D D N D R E A D E R Nu inkommet fullständigt sorteradt lager i allra modernaste facons och till bi II i - gaste pris i Stockholm hos A A A.
L a m b e r g, A A • • Vesterlånggatan •
