# ID: svediakorp-per908
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,003
# sentences: 638
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 13 (276) Fredagen den 31 mars 1893.
Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher I d u n in.
M o d e t, utan kol.
pl.
Idun ensam B.vra: Redaktör och utglfvare: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr k r.
9: — » 7: 50 » 5: — F R I T H I O F (Aftonbladets hna.)
Träffas &amp; b y r i u kl. 1 2 — 1.
P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a post- a n s t a l t e r i riket. '
Helga Allm.
Telef.
61 47.
^ilja fosterländska svenska kvinnor i dag med Idun för en kort stund dröja vid de danska systrarnas vemodiga vårminnen?
Den, som skrifver dessa rader, medan hennes hjär- ta klappar allt mera högt, är själf en » sönderjydsk pige », som i Sverige fun- nit ett nytt hem.
Hvem känner väl ej taflan med de sönderjyd- ske piger, af hvilken Idun här bredvid bringar en reproduktion!
En flyktig beskådare har beundrat dessa två vackra kvin- nor i deras enkla, kläd- samma nationaldräkt.
Men den som något längre fästat blicken på de ädla, vemodsfulla dragen, har mer än beundrat de egen- domligt tilltalande kvin- nogestalterna — har känt sig dragen till dessa ut- prägladt vemodiga an- leten.
Liksom Polens döttrar hafva de för- lorat sitt förr så friska leende.
Syftar då denna tafla på » en saga.
blott »?
Hvar finnas dessa ung- mor, och hvad vilja de?
Deras historia är kort, men med inledningen till densamma kunde man fylla många af Idung spalter.
Då olycksåret 1804 sönderjydske fredag.
tösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) och V a l b o r g » De helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utglfnlngstld: hvarje H E L L B E R G.
Iduns Annonspris: 35 ö r e p r u o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser * 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Tofte.
piger. » bröt den danske sönder- jydens lifsmod, då Val- demar den stores mur, Dannevirke, utrymdes och Dybböl föll, då bör- jade för tyskarne en ny kamp, kampen mot det danska sinnelaget, som nu har pågått i tre de- cennier.
Och ännu hafva de ej hunnit en tums- bredd längre fram på vägen tiil folkets hjärta.
Finge endast folket fri- het till att » t o n e F l a g », från Kongeån till Flens- borg-fjord, från Vesterhaf till Östersjö skulle himla- buren Dannebrog svaja.
Det hjälper ej att säga den rättframme bonden eller enkle borgaren, att dansken måste vika för den fiende, som hvarken österrikare eller frans- män kunnat motstå.
Han tror det ej, han skakar blott på hufvudet: » Det gick ej rättvist till. » Den som varit, med om dessa olycksdagar, den som den 18 april såg dessa modiga och plikttrogna » danske dren- ge » i långa, tunna linier kasta sig emot de tyska massor, som från D y b - böls backar vältade ned för att inom ett par tim- mar tillintetgöra dem, ~han glömmer det visser- ligen aldrig.
Dessa tim- mar väckte det sega mod
I D U N 98 P å s k ringes in, och l ä r k a n s v i n g a r Sig högt bland fria vindars gång.
F r å n ljusklar etervåg h o n bringar U p p s t å n d e l s e n en fröjdfull sång.
1803 Och som h o n j u b l a r där, församla Sig t u s e n s t ä m m o r s drilleslag: V a k upp, fullbordadt är det gamla, V a k upp, nyfödda värld i dag.
J2.
till lifs, som härdar ut mot tid och tvång för hvad som kallas rätt.
Denna tysta, dagliga kamp, denna manliga om ock stilla behjärtenhet är det, som fri- gjort och styrkt den danska folkanden samt pröfvat och rotfästat själfständighetssinnet hos sönderjyden.
Hans grundtanke utgår ifrån helgden af en numera struken fredstraktat, från att folkets rätt och vilja att åter för- enas med Danmark skola bestämma grän- serna och ej kanonerna.
Och den tanken har gått från far till son.
Den slår bro med fasta kedjor mellan gamla och unga.
Med allvarligt erkännande af de unges poli- tiska frestelser, med fördragsamhet mot deras ofta allt för ideala åskådningssätt och med trygg tillförsikt till deras trofasthet mot fosterlandet veta de gamle, att danskhetens bevarande hvilar på det uppväxande släktet.
Därför spörjas ej missmod och otålighet, när kampen för den gamle ändas och han ej sett segerdagen randas.
Gubben vet, att svärdet ligger i ynglingens hand, och han är viss, att mön, hans ögas fägnad, med sitt känsliga hjärta följt med i striden och vet, hvad hon är skyldig sin far, sin bror, sin man — sitt fosterland.
I ett sådant hem fostrades » de sönderjydske piger ».
Her, hvor jorden brödres blod har drukket Tavs og lengselsfuld mod nord den skuer.
Valborg i den lilla klädsamma » hue » står bredvid, spanande ut i en mörk, men dock för henne förhoppningsfull framtid.
Hon är nu gift med en dansk och lefver i det land hon så innerligt älskar, sitt kära gamla Dan- mark, bidande den dag, då barndomshemmet därnere mellan Sankelmarks och Isteds val- platser åter står på dansk grund.
» Men för delte haab kan velsignes og krones, Meget skal heles og meget skal sones, Meget skal löftes af dögnlivets larm. » Deras tanke att leta upp och ikläda sig de nu nästan försvunna nationaldräkterna från Slesvigs ost- och västkuster samt blott för en afton föreställa de » sönderjydske piger », den blef en sinnebild af kvinnlig fosterlands- kärlek, som äras så länge ett danskt hjärta slår.
Den för eget nöje tagna fotografien flög snart landet rundt i tusentals exemplar och mottogs med hänförelse i de danska hemmen.
Holger Drachman har strängat sin lyra till » De sönderjydske pigers vexelsang », och » Hilsen til de sönderjydske piger » rungar i våra dagar öfver Bälten.
Men med Helgas och Valborgs bortgång är ej deras gärning slut.
De hafva verk- V i gå landsvägen fram mellan Flensborg samma efterträdarinnor i många » sönderjydske och Slesvig.
Omkr. 10 km från förra staden piger ».
Och hvad är då dessas ljufvaste stå vi på Sankelmarks valplats, och ett stycke plikt, deras skönaste kall?
Jo, att vakta från landsvägen, midt på heden vid Oversö, fallne bröders hvilobädd, » att hedra krigarn, ligger Aagaard, flickornas hem.
Så långt där han gömmes, och akta, att hans namn ögat når endast hedar och åter hedar.
Tåget ej glömmes. » glider långsamt och stilla hän genom ljungen, Men här är ej endast fråga om en vacker liksom ville det ej störa hedstämningens hög- gärd åt de döde, här går en djupare ström tidliga tystnad.
under denna sed.
Denna verksamhet skall Här lefver än i dag gamle Tofte, deras far, alltid påminna den unga kvinnan om, hvad som med sin sega viljestyrka och sin aldrig en moder lidit och en fader mistat för foster- svikande humor i många år stridit för att landet, den skall bidraga till bevarandet af hålla danskheten uppe å denna något vansk- danskheten hos i tyska skolor bildade, sönder- liga gränstrakt.
jydska flickor.
Den unga flickan, som på taflan sitter, G å blott en vår- eller sommarafton, helst iklädd hög hufvudbonad, är Helga Tofte.
D e en lördag, på en af dessa prydliga kyrkogår- stora, uttrycksfulla ögonen äro nu slutna.
dar därnere i Nordslesvig, och du skall all- Hon dog som ung flicka, följande brodern, tid träffa någon ung kvinna ur de bildade en ung förhoppningsfull dansk student.
V i klasserna eller ur folket med blommor, kran- återgifva en af de mest gripande dikter vid sar, kratta och vattenkanna för att pryda hennes död.
» graven » till söndagen.
I städerna hafva bildats små föreningar, » Aaens bölge gav dit öje farve, Lyngens blomster laante kinden rödme, hvari vanligen en äldre dam är den styrande Gyvelguldet * lyste om din tinding, och ledande.
Hvarje medlem har sin bestämda Hedens fugle lserte dig at synge, graf att vårda och svara för.
Gemensamt Da du legede ved deres reder.
vårdas de stora » fsollesgrave », där de fallne hvila i hundratal.
Sedan på vissa håll de Snart dog öjet skinned mörkt mod bölgen, danska färgerna blefvo bannlysta frän de Kinden rödmede af ocdel harme, Lokken mörkned, som om guldet falmed, fallnes jordhög och gendarmer bortskuro dan- Sangen mer vemodig blev end hjejlens, * * nebrogsbanden, då man i dem ville se en Naar du skued ud fra lyngens tuer.
politisk opinionsyttring, utvisa blommorna som Thi du saa et syn, du aldrig glemte: oftast, att här hvilar en dansk hjälte.
Fjendens heste drak af aaens vande, Lyngen rödme fik fra blod af brödre, I Danmark har denna rörelse ej lämnats Grumme örne kom at drsebe lserken, opåaktad.
Öfver 300 sönderjydska flickor Den, som för sad tryg bag gyvelbusken.
mottogo en sommar för ett tiotal år sedan inbjudning till den danska hufvudstaden och Sorgen skyggede din unge pande, dennas historiska omnejd, en inbjudning, som Kindens röde roser tabte farven, hörsammades med stor glädje.
Gästfritt öpp- Hjsertet brast, og ung du sank i graven.
nades de danska hemmen, öppnades slott och koja.
Det var då Tivoli en afton inom sina Hid til landet, hvor din barndoms glrode Tidlig störedes af sorgens skygger, portar rymde 26,000 människor (dess dittills Svtever end din aand i aftensvalen; högsta siffra).
Vid Thorvaldsens graf skänktes åt hvarje * Ginstens guld.
ungmö ett minnesblad med konstnärens stolta * * Ljungpiparen.
pEIBEL.
staty öfver styrkan: «Iason med gyllene skin- net » och hans sista ofulländade verk: » Thor- valdsen stödjande sig mot hoppet- ».
Bland glada minnen bevaras nog än i dag af deltagare och deltagarinnor den originella förmiddagsbjudningen under » gamla Regensens » 100-åriga lind, i hvilkens skugga en Holberg och en Oehlenschläger diktat.
Värdarne, kunskapsdigre professorer och glada studenter, bjödo på choklad i egna mycket bristfälliga koppar samt lämnade en liten dikt till hvarje dam.
V i förbigå festen vid offerstenen i Leiredal, ej långt från » kongegravenes by » vid den böljande Isefjord, studentbalen på Skodsborg, illuminationer, blomsterregn och mycket mer samt vända blicken mot hemmet.
Från denna färd, så rik på minnen, på glädje och vemodiga känslor i växling, vände ungdomsskaran åter till sina stilla danska hem hinsides gränsen för att mellan fyra väggar inför mor och far och syskon upprepa hvad de sett, hvad de hört och känt och sedan aldrig skulle glömma.
Så spredos småningom fosterländsk hänförelse och läng- tan i tusen hem.
Lärarinnor med anställning vid läroverken, som hade tagit del i denna färd, fingo hårdt böta för sin ådagalagda patriotism.
D e miste inom 24 timmar sitt bröd och utvisades ur landet.
Men döttrarna till danske fäder, som voro tyska medborgare, blefvo kvar.
D e kunde lugnt möta tyskarnes hånlöje och började åter sin stilla gärning med eldad hug.
I det lan- det, liksom ock i Danmark, hånas ej kvinnan af egna landsmän, när hon drifver fosterlan- dets sak.
Man vet, att hvad en ädel kvinna vill, det vill folket.
Den tanken läsa vi i dragen hos » de sönderjydske piger ».
Preussarne hafva rest två höga gotiska minnesmärken åt segrarne på valplatsen, de slagnes minnesvård äro de otaliga krigargraf- varne denna jord omsluter, de låga, danska grafvar, som vårdas af ömma kvinnohänder.
Där är det än en sorgpil, som lutar sina grenar öfver en ung, dansk officers stoft, än ett vackert granitblock med marmorskifva, hvarpå ristats frivillige svenskars namn, än några höga granar såsom vid Lejonhufvuds graf.
Ä n är det murgrönans stora, dunkla blad, som alldeles täcka platsen, där en nor- disk broder lades ned, så att sten och namn nästan döljas af mörkgrönt sorgedok, såsom vid Munthe-Morgenstjernes graf.
Den, som eljes är hård och kall gent emot fosterländska känslor, har dock svårt att gå hård och kall från denna ort.
Den döda stenen talar om en nordisk brödraande, och den » sönderjydske pige » har med folket fått rista sitt tack däri: » Den dyre broderpagt Er bloddöbt vorden, Og kjserlighedens magt Er set i Norden.
Hav tak hver broder kjrer.
Med sorg og smerte Begrov vi Eder her Og i vort hjasrte. » Christel.
I DU N 1893 » Värden såsom barn! » \ &lt;4L arudomens poesi » är ett begrepp, som helt ^Mgl visst skall förefalla främmande för mån- gen, som, hvad han än från barnkammaren er- farit af oredigt sorl och döfvande buller, dock aldrig därifrån försport något, som kunnat förete end minsta skymt af poesi.
" Vi kunna därför väl förstå den trumpna min, hvarmed den, som endast från det stilla, ensamma ung- karlsrummets fönster har tillfälle att taga notis om den muntra barnavärlden, betraktar dess ystra glädje och stojande lekar samt hör dess glada klingande skratt.
D å han ej haft tillfälle att djupare blicka in i barnens värld, tycker han dessa vara till endast för att störa andras stillhet och ro samt förorsaka andra ett oändligt besvär.
Och dock har barnavärlden icke allenast sin prosa, utan äfven sin poesi.
Hvem minnes ej den tid, då han själf omgafs af denna leende drömvärld, den tid, då sagans trollspö blott behöfde röra vid ett föremål, sak samma hvilket, och allt fick lif och rörelse.
Nötknäpparen talade, dockan dansade, tennsoldaterna marscherade.
Allt lefde och rörde sig för barnets lifliga inbill- ningsförmåga.
Ja, äfven det som icke var » til lyst », utan till gagn, men som dagligen omgaf ens barndom, framställde sig för in- billningen i så skär, så liflig gestalt, att till och med den trånga barnkammaren öppnade en hel värld af lefvande bilder för den barns- liga föreställningen.
A c k, det var förvisso med helt andra ögon man betraktade detta sitt barndomshem, än man vid mognare år ser sig om i det hem, där man nu har sin varelse.
Hvilket skimmer af oskuld och frid strålar oss ej till mötes, när från en länge- sedan försvunnen tid för vårt minne dyker fram den väna bilden af en om än aldrig så enkel och torftig hydda, där dock våra lyck- ligaste dagar förrunnit.
Ja, äfven om detta vårt hem var ringa i jämförelse med det när- varande, där man måhända mera tänker på priset och elegansen af hvarje möbel, hur var dock icke hvarje särskildt bohag i detta försvunna eden så med vår barndom sam- manväxt, att det utgjorde liksom en del af vår egen lilla historia.
Den gamla länstolen, den nötta bibeln, ur hvilken hvarje afton ett kapitel lästes, morfars kyrkkäpp, som så ofta fick agera som ridhäst åt de små, det gamla dalkarlsuret, vördadt i åminnelse, som tro- nade där i sitt långa fodral och med sitt entoniga knäppande städse var verksamt att utspinna den lefnadstråd, som snart skulle leda de jollrande och lekande små ut från deras lyckliga Eldorado; allt hviskade om dyrbara minnen, så dyrbara, att dessa i och för sig så värdelösa ting outplånligt inristats i barnahjärtats helgedom.
Men » sie sind vergangen, die schönen Tage in Aranjuez »; de hafva gått, dessa da- gar, och tagit med sig så mycket af den oskuld, den renhet och glädtighet, som ut- 99 Men hvad?
Där är ej som förr.
Björken står kvar, men dess löf äro icke så vackra som förr.
Ängens blommor dofta ej så ljuft som förr.
Jo, visserligen, allt är som förr: barnen — en nyare generation — leka och jollra därinne, lyckliga, glada, sorgfria.
Men det är vi, som, lockade af lifvets hägringar, flytt bort från vår barndoms lycka.
Skola vi då ännu en gång kunna på jor- den bygga oss ett hem, där glädjen och säll- heten råda, så måste grunden därtill läggas, ej utom oss, men i vårt hjärta.
Och sättet därför är oss anvisadt i de sköna orden: » värden såsom barn! » Följes denna maning, så skola än en gång portarne slås upp till ett barnahem, större, härligare och saligare än fordom, ett hem af frid, oskuld och glädje, ett hem, som man aldrig mer behöf- ver lämna.
K. A, Hagström.
Dag bryter in ... f ag bryter in, det ljusnar fforgryningen efterhand, de mörka skuggor fly, natten bredde vidt Kring haf och land; f) ag bryter in, en löftesrik, f) ag bryter in.
följa klarhet Skall Som spanande Som känner c jOag 3 bryter ljusets 3 det förgångnas för hvar mot högre varmt in.
tjänst!
en ny.
.
.
för Stå spår mänskosjäl, rymder trär, sina likars upp till väl.
verksam Qif akt på tidens id röst!
2 / är finnas hjärtan, som behöfva frid, Jlär finnas hjärtan, som behöfva tröst.
strå stacken.
Så bär ditt tÅf dina håfvor, » Sre ringa Jtter f) en Skall än allt född ordsvall kanske du väntar mogna i ut ord!
af godt i bördig jordmån skörd, fDela men ej blott handling, väger Qodt frö till beslut, på vår säkert jord.
gror.
efter mödan din, bättre, än du tror.
ZNju är det såningstid!
f&gt;ag bryter in!
Marie Mems.
gjorde vår barndomB sällhet.
Ack, huru ofta växer ej på vår skuldra vingen för att ännu en gång föra oss på upptäcktsresa efter detta vårt barndoms eden.
Vi ville leta genom natt och dag för att finna det, stanna där och lefva lyckliga och sorgfria som förr.
V i ville, såsom då, ännu en gång med samma känslor tumla om i gröngräset eller genom löfverkets galler i den gamla kära björken betrakta den blåa him- melen och drömma om igen vår kära barn- domsdröm.
Litet om flickornas skolgång i Finland.
(Med anledning af » En bekymrad faders » fram- ställning i Idun n:r 5.)
För ej länge sedan beklagade sig en fader i Iduns spalter öfver svårigheten att erhålla en vid- sträcktare skolbildning för sina döttrar, då för flickor endast funnos privata läroverk.
Äfven från andra håll har samma klagan försports.
Det äger kanske därför Jitet intresse att höra, huru vi i vårt lilla land, där naturligtvis en dyrbar privat- undervisning blir än mera betungande, redt ut saken.
I vår hufvudstad, Helsingfors, finnes så väl en svensk som en finsk af staten bekostad högre flickskola med fortbildningsklasser, afsedda hufvud sakligen för lärarinnor, äfvensom i de större stä derna några mindre skolor.
Dessa förbereda dock ej för universitetet, utan ha därför en privat frun- timmersskola äfvensom åtskilliga privata samsko lor med universitetskurs uppstått i vår hufvud- stad.
Genom detta allt är hufvudstaden och de för- mögna i landsorten, hvilka kunna sända sina barn dit, väl tillgodosedda.
Det stora flertalet har lik- väl ej råd att sända sina barn till en främmande ort.
Särskildt gäller detta hvad döttrarna beträf- far; ty huru god framgång än emancipations- sträfvandena haft i vårt land, är dock ännu i dag som är den allmänna seden den att uppoffra mera på sönernas än döttrarnas uppfostran.
Så långt har man likväl kommit, att den stora all- mänheten inser vikten af skolkunskaper äfven för flickorna och skulle gärna skaffa dem sådana, om de kunde fås på närmare håll och för billigare pris.
Att i våra småstäder med 2 ä 3 tusen invånare un- derhålla tvänne läroverk, ett för gossar och ett för flickor, blefve alltför betungande för staten och privata skolor alltför dyrbara för kommunen.
Vid ett år 1887 hållet rektorsmöte i Helsingfors upptogs frågan om beredandet af tillträde för flic- kor till statens läroverk för gossar.
Många voro för och många emot samundervisningen i allmän- het; men flertalet enades likväl om dess nödvän- dighet i småstäder.
Dock ansågs ej samunder- visningen böra ifrågakomma i större läroverk än 4-klassiga elementarskolor.
Som skäl för samundervisning i småstäderna framhölls: bristen på fruntimmersskolor och svå- righeten för mindre bemedlade föräldrar att sända bort sina barn vid alltför unga år; omöjligheten att därför skaffa dem en skolbildning utöfver småskolans och folkskolans kurs.
Vidare funnes i de flesta goss-skolor i landsorten utrymme nog äfven för de kvinnliga eleverna, hvarför det blefve ett rent slöseri med både lärarekrafter, skolmate- riel och lokal att uppehålla två fåtaligt besökta skolor i stället för en samskola; frånsedt den större trefnaden för läraren att undervisa något större klasser, då intresset och täflingslusten mera sporras.
Staten skulle ej vidkännas några extra utgifter, då inga större förändringar vid skolorna vidtogos, utan blefve det snarare en besparing genom att ett mindre antal privata flickskolor behöfde under- stödjas.
Samundervisningen ansågs lättare kunna tillämpas i små än i stora städer.
Vid folksko- lorna hade samundervisningen för de lägre ålders- åren användts redan i 20 år, och en lång erfaren- het af dess oskadlighet äfven yid högre läroverk hade man i Handelsskolan i Åbo, hvilken redan sedan 1872 emottagit såväl manliga som kvinn liga elever.
Mötets åsikter efter slutad diskussion samman- fattades i följande tre moment: l:o) att gemen- sam undervisning för gossar och flickor vid lan- dets elementarläroverk kunde under vissa villkor och med vissa inskränkningar tillåtas, samt att härvid borde göras skillnad mellan högre och lä- gre läroverk; 2:o) att ' samundervisningen redan nu utan olägenhet kunde införas vid 2- och 4 klassiga elementarskolor, särskildt i de mindre landsortsstäderna, därest stadsbarnen själfva eller vederbörande målsmän anhållit därom; 3:o) att vid hvarje sådan samskola borde anställas en lä- rarinna, helst en lärarinna i gymnastik, för att tillhandagå rektor vid vården om de kvinnliga eleverna.
Redan före mötet hade i Mariehamns tvåklas- siga elementarskola för kvinnliga elever beviljats tillträde, och på trenne andra småstäders ansökan beviljades äfven dem samma förmån, d. v. s. för Torneå 3-klassiga och Lovisa och Heinola 4-klas- siga elementarskolor.
En afslutad och fullständig skolkurs erhålla flickorna visserligen ej härigenom, men det är dock något och gör åtminstone så mycket, att man kan hålla dem i hemmet till fjorton, femton års ålder.
Ingen annan ändring i läroplanen är vidtagen, än att flickorna gymnastisera skildt från gossarne för en lärarinna, hvilken äfven undervisar ett par timmar i handarbete och biträder rektor vid flic- kornas vård.
Observeras bör, att latinet ej är obligatoriskt i våra elementarskolor, utan är valet fritt emellan latin å ena sidan eller teckning och tyska å andra sidan.
Staten vidkännes ej någon extra utgift, då lä
IDUN 100 rarinnans lön utanordnas sålunda, att flickorna betala dubbelt så mycket som gossarne, och hälf- ten af denna skolafgift utgår till lön åt lärarinnan.
Då gossarnes skolafgift endast är 40 mark (c:a 30 kr.)
för år, blir flickornas skolgång ändå ej synnerligt betungande, ehuru här, som mången gång annorstädes, det kan förefalla besynnerligt, att flickornas kunskaper göras dyrköptare än gossar- nes, men deras löner, då de i en framtid skola söka sig tjänster, reduceras till hälften mot män- nens.
På de orter ofvanomtalade anordningar för flickornas undervisning vidtagits är man nöjd där- med, hvilket bäst synes däraf, att jämförelsevis många flickor (äfven från den arbetande klassen) besöka läroverken.
Inga olägenheter af detta sam- arbete emellan gossar och flickor ha ännu för- sports, utan synas snarare flickornas större flit och samvetsgrannhet sporra gossarne till ifrigare bemödanden, då de senare gärna vilja behandla flickorna med en viss öfverlägsenhet.
I skolbän- karna sitta gossar och flickor om hvarandra, men på en del orter har dock den ordning införts, att gossar och flickor ej tillsammans lämna skolan, utan den ena gruppen väntar, medan den andra påtager ytterkläderna och går.
Likaså skilja sig flickorna och gossarne i de högre klasserna själf- mant under fristunderna, men de lägre klasserna leka gärna tillsammans, naturligtvis under uppsikt, såsom brukligt är vid hvarje läroverk.
Vid större fester, luciefester o. dyl., leka alla, både stora och små, tillsammans.
Men det ligger ej inom denna lilla uppsats ' ge bit att ingå i några slags detaljer angående sam- undervisningens sedliga och intellektuella bety- delse, utan blott att lämna några små uppgifter, huru vi i Finland ställt det för våra flickor för att få bildningsintresset och kassan att gå i hop.
Måhända skall man i någon af Sveriges småstä- der finna saken förtjäna efterföljd.
Maria Under Nyström.
väntan.
Skiss af Elisabeth Kuylenstlerna- Ijjptro!
ptro!
Det hade då madam Persson egentligen aldrig behöft uppmana Svarten till, ty han visste af gammal vana, hvar han nu hade tillåtelse att hvila ut sina trötta lemmar.
Svarten var en klok häst med erfarenhet om många stadsresor i det mest omöjliga väglag, han hade också gått för plogen i både sol- sken och regn, och en gång — detta hade varit en högtidsstund i hans lif — nyryktad och nyskodd med flätad man och blanksku- radt seldon spänta för den af rättaren lånade gula trillan och fått draga direkte till kyrkan med far och mor, Karin och de tre smått- ingarne.
Och Karin hade haft svart kläd- ning och näsduk i handen, en stor hatt med två röda rosor, som mest liknade tuppkam- mar, samt en fläta med en tofs så hårdt krusad som Svartens egen man.
D e hade dröjt länge i kyrkan, mycket längre än när madam Persson var uppe i de fina husen i Stockholm, och när de ändtligen kommo ut igen, gräto Karin och mor i kapp.
Men helgdagsnäsdukarne höllo de troget fast i ena handen, lika obegagnade som på morgonen: dem fick man lof att akta, förstås!
När denna dag var förbi, skedde emeller- tid ingen vidare förändrig, Karin gjorde sina sysslor som vanligt och hjälpte syskonen ibland med katekesen och svenska historien, ty hon hade alltid varit ibland de bäste, både i sko- lan och sedan för prästen.
Sedan dess hade nu tre år förgått i jämn enformighet med undantag af att äppelträdet blommat om, att maskarne ätit upp kålen och att Svarten varit illa ansatt af spätt, men han fick lof att hålla ut ändå, han som husbondefolket.
På vintern var det skralt med förtjänsten, och den lilla slädan gled så lätt öfver sjön med en eller par säckar rena kläder framtill och två flaskor mjölk baktill.
Dessa voro väl insurrade i gamla mattstum- par, för att mjölken inte skulle frysa, och far sprang ofta hela vägen för att hålla sig varm.
Men i staden gick det bättre, där fanns alltid något värmande, och när det bar af hemåt igen, hade far ofta intagit mjölkfla- skornas plats och låg där sjungande eller småsvärjande, under det mor körde och grät.
Så blef det vårkänningar i naturen, sjön hvarken bar eller brast, tills den en vacker dag låg där i strålande solglans med sim- mande isstycken och på långa sträckor klar- blått vatten.
Nu fick far brådtom ute i jorden, och mor och Karin foro till staden i den lilla skram- lande skakvagnen.
Karin gladde sig alltid åt dessa resor och längtade efter dem som societetens unga damer efter en promenad i vagn omkring Djur- gården.
Hennes ansikte riktigt sken upp under hatten med de urblekta röda rosorna, när Svartens slöskodda hofvar slogo i takt mot stenläggningen, och hjärtat klappade fortare, ju längre de kommo på de breda solljusa gatorna.
Madam Persson steg nu af och lämnade tcmmarne åt Karin, som helt lik- giltigt lät dem ligga kvar i knät.
På Svar- ten kunde hon tryggt lita; han var så spak, att han inte brydde sig om ångspårvagnen en gång.
Mor tog mjölkflaskan i ena handen och enrisknippan i den andra — den skulle vara en present till tack för alla koppar kaffe hon fått — och så försvann hon in i det stora huset.
Karin satt ensam kvar på sin upphöjda plats och betraktade med nyfiket intresse allt omkring sig.
Hon hade visserligen sett detsamma många gånger förr, men det blef ändå alltid nytt för henne, som dag efter dag förde ett tungt, enahanda arbetslif i en liten torpstuga.
Det var så roligt att se in genom de höga fönst- ren, in i de granna rummen, där människorna sutto eller gingo i kläder så fina, att hon inte trodde de kungliga kunde ha dem vackrare, eller också att se på folket på gatan, där de vimlade om hvarandra i den mest omväxlande mångfald.
Karin hade också en ungdomsdröm, så un- derligt det kan tyckas, och själf skulle hon helt visst ej förstått, att den längtan hon kände hade ett så grannt namn; dessutom var den ej alls så intensiv som hos lyckli- gare lottade unga flicker.
Den gjorde henne hvarken bleksiktig eller mager, hon sof godt och hade frisk aptit, men den plöjde den första fåran i den släta pannan och kom rö- sten att tyckas sträf, då den i själfva verket endast var grumlig af tårar.
Där hon nu satt, kommo dessa tankar för henne igen.
Hon ville ut i världen, ifrån det trånga, fattiga hemmet, från brödbekym- mer och smutsiga tvättkläder.
Hon ville se något annat än den lilla fula träkyrkan och den gamla herrgården.
I skolan hade hon läst om någonting, som kallades » nya värl- den », och sedan hade far någon gång tagit hem en gammal tidning från rättarns, och där hade hon läst om Amerika, hennes unga drömmars land.
Så kunde hon söndag efter söndag sitta på förstubron och läsa om och om igen dessa fattiga rader, tills hon kunde dem utantill, men ännu aldrig hade hon vågat tala därom 1893 med far och mor; de skulle skrattat ut henne, det visste hon.
En gång började hon dock till och med att spara ihop till förverkligandet af denna resa, men så frös potatisen bort, innan man hunnit taga upp den, ty det var så mycket ute från herrgården, att torparne måste göra dubbla dagsverken, om de ville stå väl med patron.
Lyckligtvis fick han också in sin i källare och visthusbodar, innan frosten kom, men på torpet blef man tvungen att köpa från staden hela den långa vintern, och så ströko Karins slantar den gången.
Men på våren började hon på nytt; det blef mycketlingon det året, och Karin plockade, till dess ryggen värkte af trötthet, men hvad gjorde det.
Hon plockade och sjöng: » Till Österland vill jag fara », det var ju inte så noga, om det var öster eller väster.
Det blef höst och vinter på nytt.
En dag, då far varit ute i skogen för att köra hem ved, stjälpte lasset och far kom under.
Han skadades svårt och fördes till lasarettet, där han fick ligga flere veckor, sedan var han länge oförmögen till arbete, och åter anlitades Karins sparkassa; det var j u så naturligt, att man hjälptes åt.
Nu hade våren åter kommit, men Karin tänkte inte längre på att spara, det skulle nog gå likadant som de andra gångerna, tänkte hon med omedveten bitterhet.
Hennes ansikte fick detta slöa, genomtrötta uttryck, som man så ofta kan iakttaga hos denna klass.
Somliga kalla det undergifven- het, andra dumhet och åter igen andra vanan att försaka.
Hon såg på Svarten.
Han stod där half- sofvande och raggig, typen för en illa född bondhäst, och utan att så mycket som ägna en blick åt en ståtlig vagushäst, hvilken stod på andra sidan gatan och genom otåliga skrapningar oeh gnäggningar tillkännagaf sin lifslust.
Otillräcklig föda och strängt arbete hade inte ännu gjort hans blod så där ljumt och tålamodsblandadt, han hade anspråk på lifvet, och det var rättvist.
» Du har lärt dig att vänta, du, » sade Karin halfhögt åt gamla Svarten.
Hon tänkte knappast själf på, hvilken djup undermening det låg i dessa ord, utan såg fortfarande lika likgiltigt emot den port, från hvilken modern borde komma.
Och ändtligen kom hon.
» Jag har kanske dröjt litet länge, » sade hon ursäktande, » men kokerskan är alltid så språksam och vänlig, och så bjöd hon på kaffe, och det som var något till rart ändå.
Jag stoppade en bit saffransbröd i fickan åt dig, här har du den. » Hon drog fram en stor, tjock skifva, som blifvit hård och böjd af ålder.
Men Karin var inte kinkig.
Hon åt den med god smak, under det de körde vidare.
» Ja, om lördag ska vi hämta tvätt där igen, » fortsatte mor att prata.
» Unga frö- ken lär ska resa utrikes, och därför är det litet brådtom, så att hon får allt med sig. » » Skall hon resa till Amerika, månn tro, » undrade Karin med en känsla af afund.
» Amerika, » eftersade madam Persson. » Hvad skulle hon där att göra?
Det är fäll ' bara för fattiga stackare, vet jag. » Karin sade ingenting, men hon tänkte, att man kunde vara för fattig till det också, och någonting likt beklämning grep henne, när de åter styrde kosan hemåt och Svarten mak- ligt lunkade framåt på den ojämua landsvä- gen, där smutsen stänkte högt upp och lade sig som en guttaperkaring omkring hjulen.
IDUN 1893 Det gick inte fort, men det gick hela tiden.
Svarten stannade inte en enda gång, ty det visste han, att han icke borde göra.
Lunk, lunk, lunk gick det den långa landsvägen fram.
Lunk, lunk, lunk skulle det gå — en ändlös, enformig arbetsdag framåt, ända tills den tröttkörda hästen fick hvila ut för alltid.
1 • • f:.
101 » Det är kvaft härinne, så jag tror, det gör er godt att få upp fönstret. » Hur strålade icke hans ögon af tacksamhet, och hur hjärtligt klingade icke hans: » Tusen tack, fröken. » Det hade kommit en glädje öfver honom, ty han kände, att hon ville honom väl och hade omsorg och deltagande för honom.
Således beror allt på detta grannlaga i ord och handling, som en sjuk så väl känner och begriper.
Ja, det be- höfs ofta ganska litet, en vänlig hälsning, en liten blomma, ett deltagande ord, så lämnas mer hjälp än mången tror.
Och hvem är det, som kan vara så god, så beständigt deltagande, om inte kvinnan?
Hon har, i detta som i många andra fall, en stor plikt att fullgöra.
O. 1 V a r grannlaga mot de sjuka!
j f j e t skrifves så mycket om människors plikter i allmänhet, men om våra plikter mot de " stackars sjuka, därom skrifves rätt litet.
Jag vill i all enkelhet redogöra för ett par er- farenheter, jag haft i den vägen, och det vore en stor glädje, om några af Evas döttrar — ty det är egentligen till dem, dessa ord riktas — ville mottaga mina råd och omsätta dem i praktiken.
Hur ofta ser man inte, att en stackars sjuk människa får mottaga besök af vänner och bekanta, som under timslånga samtal alldeles trötta ut henne genom berättelser om sina egna eller an- dras sjukdomar.
Sådant plågar den sjukes ner- ver och hans krafter, så att han känner en verk- lig lättnad, när besöket är förbi, i stället för att detsamma borde ha varit en vederkvickelse för honom.
Sök därför att vid sjukbesök orda så litet om sjukdomar som möjligt, utan tala hellre om något behagligt och angenämt, som kan för- strö och uppmuntra ett sjuk sinne.
Framför allt icke för stor mångordighet, utan detta lagom, som är det gyllene i alla lifvets förhållanden!
Jag såg en gång, hur en stackars influensapa- tient blef alldeles förtviflad efter ett långt samtal med en fru, som i all välmening satt och slam- rade hos henne i öfver en timmes tid.
Frun be- rättade om influensan, och hur många sorgliga följder den hade med sig.
Bland annat yttrade hon, att en man nyligen skjutit sig af svårmod efter influensan.
När hon gått och den sjuka blif- vit ensam igen, började hon grubbla öfver man- nens öde, och följden blef den, att hon blef rädd, formligen rädd för sig själf och allt hon såg och hörde omkring sig.
Till och med regnets pla- skande gjorde henne alldeles förtviflad, och hade icke en god vän kommit i detsamma, kan ingen veta, hur angripen hon blifvit.
Vännen lugnade henne genom att läsa Johannes ' sköna, trösterika evangelium: Edert hjärta vare ivke oroligt.
Då stillades hennes upprörda sinne, och hon återfick sitt lugn.
Så liten kan orsaken vara, och några tanklöst uttalade ord kunna göra mer skada än någon tror.
Bland andra sjuka jag sammanträffat med var också en ung student, som befann sig i sista stadiet af lungsot.
Han vistades en sommar vid en af de jämtländska gårdar, där sommargäster mottagas.
Till följd af sjukdomens framskridna stadium var han ytterst nervös och retlig, och de öfriga gästernas ständiga morgonhälsning och för- frågan om hans välbefinnande gjorde honom ofta förargad.
Han kunde ej förlika sig med deras frågor, om han sofvit godt, eller hur hostan varit under natten.
För att förekomma alla vidare frågor om sitt välbefinnande yttrade han en mor- gon vid frukostbordet, i det han vände sig till alla gästerna pä en gång: » I natt har jag sofvit som vanligt och hostat som vanligt. » Det låg en viss trotsighet i detta yttrande, men det innebar tillika ett gif akt för hans omgifning att inte trötta en förut trött och klen människa med alltför många frågor.
Att dagligen höra ett, kanske ofta tanklöst uttaladt: » Hur står det till i dag? » eller: » Har ni sofvit godt i natt? » kan nog leda till en sådan trotsig sinnesstämning, helst om de frågande dagligen uppgå till 25 ä 30 personer, Det är just sättet på hvilket frågan framställes, som allt beror uppå, ty ingen är så känslig som en sjuk människa, och därför böra alla frågor till en sjuk vara stämplade af den största grannla- genhet och finkänslighet.
Då först göra de den sjuke godt, och han känner, att hans medmänniskor hysa verkligt deltagande för honom, och därige- nom alstras också tacksamhet i hans hjärta.
Detta hade jag senare på dagen tillfälle att iakttaga hos samme unge man, som jag nyss nämnde.
Han låg då och hvilade sig på en soffa, och ett fruntimmer passerade just genom rummet.
Hon gick fram till fönstret och öppnade det samt yttrade vänligt till honom: Nedsatt Modetidningen ensam.
Som bekant har det lägre priset å Iduns Mode- och Mönstertidning hittills gällt ute- slutande i samhand med prenumeration å tid- Idun.
Modetidingen ensam har så- lunda kostat 5 kr.
för helt år och 3 kr.
75 öre för tre fjärdedels år.
För att nu emellertid tillmötesgå en från mångfaldiga håll uttalad önskan, hafva vi nedsatt priset å Modetidnin- gen ensam för årets tre sista kvartal till endast två (2) kronor.
En hvar kan alltså erhålla en rikhaltig oeh väl utstyrd mode- och mön- stertidning från 1 april till årets slut för det billiga priset af blott två (2) kronor.
A t t detta ringa belopp mångfaldiga gånger uppväges af den stora nytta, tidningen gör sina läsarinnor, veta dc tusentals prenumeranter, som länge haft densamma till en pålitlig rådgifvare i hemmet.
Obs.!
Hvarje nummer innehåller ett 60- tal illustrationer samt en stor och rikhaltig bilaga med tillklippningsmönster och hand- arbeten.
Prenumeration bör ske ofördröjligen å när- maste postanstalt, emedan upplagan är begrän- sad, och vid prenumeration bör å postanstalten hänvisas till Generalpoststyrelsens cirkulär n:r 20, där det nedsatta priset finnes intaget.
Stockholm i mars 1893.
Redaktionen.
m O m sköldmör och Yalkurjor.
Enligt fornkällorna af A.
På goda grunder har den nyaste forsknin- gen kommit till den slutsatsen, att sköldmörna i den nordiska folkföreställningen eller må- hända rättare i diktarnes fantasi, så att säga, lyfts upp till gudarnes boning, till Valhall, det sedan länge färdigdiktade Odinspalatset, där de manliga i strid fallna kämparne, einhär- jarne, redan ansågos njuta sin sköna kamplön — där i detta ideal af ett jordiskt konunga- hof med dess ständiga välfägnad, dess stän- diga strider.
Här blef till sist alltså äfven kvinnan upp- tagen, den mannen i verkligheten likställda kvinnan, som stridt med vapen i hand vid hans sida.
, pris på ningen Därför bära sköldmögestalterna icke heller några mystiska drag; de sägas icke stamma från någon gudomlighet, från Odin eller Valhall.
Det är mänskliga, fullblodiga furstedöttrar, som träda oss till mötes.
lotet öfvernaturligt häftar vid dem.
— U.
B å å t h.
(Forte.)
i må vidare endast erinra oss de skaror af sköldmör, som den välbekanta be- rättelsen om det svenska Bråvallaslaget för fram.
Äfven Saxo grammaticus omtalar åt- skilliga sådana mör både i och utom drabb- ning.
Ja, en svensk folkvisa besjunger till och med en Kerstin sköldmö, som med sina åtta tusen jungfrur befriar sin trolofvade ur fån- genskap.
De nordiska källor, i hvilka dessa sköld- mör omtalas, stå visserligen i historiskt värde åtskilligt efter de fornnordiska kunga- och ättsagorna, som hafva om dem föga eller intet att berätta; men ifrågavarande källor innehålla ändock — midt ibland allt det ohistoriska — fullt verkliga, fast hälft förbleknade minnen från de allra äldsta tiderna.
Hon blef valkyrja liksom han var einhärje i stridsgudens sal.
De kampgudinnor, på hvilka tron sedan minnes tider funnits hos de flesta ariska ken, ha således — på grund af aktningen den verkliga sköldmön — utvecklats, ja, mats till de sköna valkyrjeskepnaderna.
ur- fol- för for- Dessa äga därför ett jämförelsevis rätt ungt mytologiskt födelsedatum, säkrast satt i det nionde århundradet, vikingatågens blomstringstid.
Detta vetenskapliga faktum får sin bjärta belysning däraf, att myten om valkyrjorna ej visar sig utgöra ett fullt organiskt led i den nordiska mytologien, i det valkyrjorna icke fått sig någon särskild roll anvisad vid det väldiga världsdramas utveckling, som slutar med Rag- narök, där det just gäller kamp.
Stridsmörna saknas då vid de sista stora striderna mellan » goda och onda makter ».
* * * V i skola nu se, huru valkyrjorna tecknas i de fornnordiska urkunderna.
A f den prosaiska Eddan får man veta, huru skalderna tänkte sig dem.
Det finnes andra gudinnor, heter det, som skola göra tjänst i Valhall; de hafva att bära fram dryckerna och sköta om bordsbonaden och ölkringbjudandet.
Dessa mör sänder Odin äfven ut till hvarje strid, som på jorden utkämpas; och de skola där råda för segern.
Valkyrjornas verksamhet bestod alltså dels i den nämnda tjänstgöringen inom det gullski- nande Valhall och dels i deras ledning af striderna på jorden.
Det finnes två forndikter, som, hvar för sig, visa oss valkyrjorna i dessa deras olika sys- selsättningar; och bägge äro de — författade i det tionde århundradet — de första, fullt utbilds.de vittnesbörden om den färdigskapade valkyrjemyten.
Den ena sången är endast i behåll som fragment.
Det är det kväde, som Norges trollska drottning Gunhild lät dikta öfver sin i England fallne make Erik Blodyx.
Då Odin uppe i Valhall som bäst väntar kung Erik och hans vapenfällda följe, väcker han alla einhärjar och bjuder alla.
.
.
valkyrjor att resa sig upp, bänkarne alla med bonader pryda, bordkaren fäja och bära in vin.
På samma sätt befaller Odin i en Edda- sång tvänne af valkyrjorna räcka sig hornet, fylldt af vin, medan de andra Valhalhmörna förse de bänkade einhärjarne med öl.
I D U N 102 Förebilden till denna valkyrjornas ställning i Valhall har man utan tvifvel att söka i den tjänst, som alla härtagna kvinnor i allmänhet måste göra vid de nordiska furstehofven.
I den andra sången från det tionde århun- dradet, i det berömda, präktiga Håkonsmål, se vi valkyrjorna ute på själfva slagfältet.
Dikten är skrifven öfver den norske kungen Håkon den gode, sedan han år 961 stupat i striden emot sina brorsöner, konung Erik Blodyx söner, på ön Störd vid Norges västkust.
En dag, berättar dikten, lyster det Odin att upptaga bland sitt följe » en kung af Yngves ätt »; och han sänder därför ut två af sina val- kyrjor, Gandul och Skagul, för att hämta en sådan konung till Valhall.
Vi se dem sväfva öfver slagfältet, där stri- den mellan kung Håkon och Erikssönernas härar som bäst rasar.
De glädjas, när de se, hur ur kungens hand i kämpakläder svärdet bet som svängdt i vatten; huru svärden trå med tunga fötter djupt i sköldar, i nordmannahjässor; huru konungar färga med kämpars blod blanka sköldborgar.
Och deras tankfulla anleten ljusna, när de höra, huru pansar rassla, sköldar rämna och pilar 6 u s a i kämpapannor.
Till sist slutar striden.
Kung Håkon har fallit och ligger där på valplatsen, omgifven af fällda kungar och jarlar, som vänta att hämtas af Odins mör till Valhall.
Det heter: Där slumrade kungar med blottade slagsvärd, med skurna sköldar och skjutna brynjor; än var den här ej glad, som hade till gudars hem att gånga.
De båda valkyrjorna, som från sin plats öfver stridstumultet rådt för att Håkon fallit och hans fiender flytt, häjda nu sina hästar och hålla dem inne öfver den slumrande Håkon.
Stödd emot spjutskaft, sade Gandul: » Godt varder gudars följe, när hem de hafva Håkon med många kämpar till bords bjudit. » Håkon där hörde, huru de talte, de härliga mör å hästrygg.
Tankfulla de syntes, de sutto i hjälmar med skinande sköldar för sig.
Odin att förkunna, det en konung kommer till den mäktiges möte. » Valkyrjorna sväfva ned, lyfta den fallue kungen upp på häatmanken; och så susar det af upp mot Valhall, där Odin snart hör dem närma sig; hvarför han befaller skaldernas sidskäggige gud att stå upp, gå fursten i möte och hälsa honom välkommen.
Sedan skildras det glada och goda motta- gande, som den af valkyrjorna framförde ko- nungen röner i heden himmel.
— Liknande uppgifter om valkyrjorna finnas i det kväde, som en skald ifrån det tolfte år- hundradet lägger i den bekante vikingahöfdin- gen Ragnar Lodbroks mun, där denne sjunger nere i ormagropen den sista strofen af sin dödssång: Gärna vill jag lifvet lykta; diser bjuda mig ett hem: mig att hämta upp till Valhalls salar Odin sände dem.
Glad jag dricka skall bland gudar öl, som räcks af högrest mö.
Lidna äro lifvets stunder; leende jag vet att dö.
— Men de väna valkyrjorna tänktes ej blott som Odins tjänstemör eller sändebud; de hörde äfven till hans ständiga följe, liksom hans båda korpar.
Detta vet man af de strofer, som ännu fin- nas kvar af en dikt från slutet af 900-talet; hvilken tillkommit under synnerligen intres- santa förhållanden och har till författare den fornisländske skalden Ulf Ugeson.
Omkring år 985 höll den praktälskande is- ländske höfdingen Olof Höskuldsson ett stor- artadt gästabud, hvarmed han invigde en ny- uppförd manbyggnad å sin gård Hjardarholt.
En så ståtlig byggnad hade man ditintills icke sett på Island.
Panelningarna, takbjäl- karne och taket voro prydda med bilder, om hvilka det säges, att de voro sä vackra, att man tyckte salen se mycket präktigare ut, när tak och väggar ej voro behängda med bonader.
För att hugfästa tilldragelsen och roa värdfol- ket och gästerna, framsade den inbjudne skal- den Ulf ett kväde, hvari han skildrade den nya salens utseende och särskildt beskref dess bildverk, som framställde åtskilliga mytologi- ska tilldragelser.
A f de bevarade diktfra * * - menten framgår det, att bildverkets mästare bland annat framställt på en af väggarne det långa liktåg af sörjande gudar och gudinnor, som ledsagade den döde Balder till det skepp, hvarpå han skulle brännas.
Och i detta tåg synes också Odin själf, kringfladdad af korpar och valkyrjor.
Skalden säger: där såg jag rida vise Odin ock, följd af valkyrjor och svarta korpars flock.
(Forts. o. slut i nästa nr.)
Och konung Håkon riktar då till den ena mön den förebrående frågan: » Skagul, hvi styrde du striden så?
Värda vi voro vård af gudar. » Skagul gifver till svar — där hon sitter uppe på sin stilla springare — att full rätt- visa skett kungen, enär han stupat segrande: » Vi det vållade, att du valplatsen behöll och fienderna dina flyktade hän! » » Rida vi nu skola — kvad den höga Skagul — till gudars gröna hem Befängda historier om Iduns Chicagotäfling 1893 själfva i Idun lämna, och upprepa till ytter- mera visso, hvad vi förut betonat: att prisnämndens granskningsarbete oafbrutet och med största möjliga skyndsamhet fortgår; samt att vi ha bästa hopp att inom någon af de närmaste veckorna kunna offentliggöra resultatet.
Den 30 mars 1893.
Red.
af Idun.
m s » Det är hälsosamt. » länder denna titel har helt nyligen utgifvits ett &amp; ~£^ litet tyskt arbete af Alfons vom Rhein, som innehåller en sammanställning af viktiga lefnadsreg- ler, hvilka synas vara väl betänkta och aflattade samt värda att behjärtas.
Författaren har gruppe- rat sina lärdomar i fem afdelningar: Näringen — Klädedräkten — Bostaden — Vanorna — Arbetet — Kroppens vård.
Vi skola gifva våra läsarinnor in af denna praktiska lelnadsvishet i dosis af ett kapitel åt gången och begynna då i dag med Näringen.
Det är hälsosamt att förtära så blandad föda som möjligt, d. v. s. hvarken uteslutande vegetabi- lisk eller uteslutande köttmat.
Bäst är bland- ningen, om näringsmedel ur växtriket få vara öfvervägande i vår dagliga diet.
Det är hälsosamt att ordentligt tugga födan.
Magens arbete blir därigenom väsentligt underlättadt, då den föda, som blir grundligt söndertuggad, ordentligt kan genomfuktas af den för smältnin- gen viktiga saliven.
Det är hälsosamt att icke dricka under måltiden eller åtminstone blott helt litet.
Man bör hellre dricka före eller ett par timmar efter.
Genom mycket drickande under måltiden blir magsaf- ten starkt utspädd och matsmältningen försvåras.
Det Det är hälsosamt att hålla måtta i mat och dryck.
är hälsosamt att upphöra med ätandet, medan det ännu smakar som bäst.
Magen har då, en- ligt hvad erfarenheten lär, fått lagom och kan bekvämt tillgodogöra sig den inmundigade kvan- titeten.
Det är hälsosamt atf efter måltiden hvila en half eller — om man så hafva kan — en hel timme.
Den öfriga kroppen behöfver ro, om magen or- dentligt skall kunna utföra sitt smältningsarbete.
Eller med andra ord: det blod, som under mat- smältningsakten rikligare tillföres magen och tarmarne, måste nödvändigt tagas från öfriga delar af kroppen.
Anstränger sig då människan kroppsligen eller andligen, d. v. s. förbrukar hon sitt blod för sin hjärnas eller sina musk lers arbete, så kan själfklart icke matsmältnings- processen ostördt försiggå.
Det är hälsosamt att efter måltiden äta frukt.
Den höjer betydligt matsmältningen.
Redan de gamla romarne afslutade sina måltider med ett äpple.
Det är hälsosamt att mellan hvarje måltid göra ett uppehåll på 3 — 4 timmar.
Magen vill ock hafva sin hvila.
är hälsosamt att inta sin aftonmåltid i tid, helst 2 — 3 timmar, innan man går till sängs.
Sent aftonmål skadar nattron.
Det Del utkolporteras här och hvar genom landsorts- pressen och blifva nog tyvärr på många håll trodda, trots våra egna tillkännagifvanden.
Se- nast har en fantasirik korrespondent låtit ut- sprida den osannfärdiga uppgiften, att Iduns prisdomare icke skulle hinna bli färdiga med sitt värf på sex månaders tid, och att så- ledes ej skulle kunna bli tal om någon Uhica- goresa.
Vi tillråda på det bestämdaste våra läsarinnor att ej fästa något afseende vid andra uppgifter rörande denna sak än dem, som vi är hälsosamt att undvika starkt kryddade och allt för sura rätter.
Om de ock att börja med tyckas befordra matsmältningen, så reta de myc- ket magslembinnan och verka i längden skadligt.
Det ärh älsosamt att tillsätta starkt alkoholhaltiga dryc- ker med vatten före inmundigandet, på det att blodet icke allt för våldsamt må drifvas fram genom ådrorna.
De gamle drucko alltid en blandning af | vatten och J vin.
Det är hälsosamt att efter hvarje måltid skölja mun- nen med vatten och rengöra tänderna.
Åtmin- stone morgon och afton bör detta ske, ty just
IDUN Det munhålan är en härd för alla de små sjukdoms- bringare, bakterierna, som så ofta göra männi- skorna ofärd.
Synnerligast de kvarsittande mat- resterna bilda det gynnsammaste näringsfält för dessa varelser.
är hälsosamt att, då man är upphettad, icke dricka eller åtminstone helt långsamt och litet åt gången.
Det är hälsosamt att om aftnarne undvika svårsmälta rätter, om man åstundar en vederkvickande sömn.
Det är hälsosamt att hvarken förtära for varma eller för kalla rätter och drycker.
Bäst är en tem- peratur af 37 ' Celsius.
Det är hälsosamt att så vidt möjligt undvika söt- saker.
De sönderdelas lätt, bilda syror och för- derfva mage och tänder.
Det är hälsosamt att förtära mjölk endast i kokt skick, hur mycket än den nysilade ännu i våra dagar lofordas.
Genom rå mjölk föres mången sjukdom in i människokroppen.
Först genom kokningen oskadliggöras de små sjukdomsfröna för människan.
Det är hälsosamt att under ätandet och drickandet hvila från hvarje arbete.
Det är att grundligt åsidosätta hälsans kraf, om man läser och äter samtidigt, som m a n så ofta k a n få se.
Allt på sin rätta tid.
Äfven ätandet b ö r ske med om- sorg.
Det är icke det minst viktiga af hvad vi företaga oss.
Det är hälsosamt att O m v ä x l a med rätterna och inte alltid duka detsamma på bordet.
För det första smakar det då mycket bättre, och för det andra gör magen då bättre sin plikt.
103 Eu seger.
Den af oss förut omtalade fröken Hude försvarade förliden fredag i Köpenhamn med lysande framgång sin afhandling om » Dannehofvet och dess plats i Danmarks statsförfattning ».
De när- varande vetenskapsmännen komplimenterade fröken Hude för hennes synnerligt utmärkta studier, hvilka kunde uppställas som mönster för samtliga studerande, manliga som kvinnliga.
Och beträffande kvinnans deltagande i universi- tetsstudierna yttrade prof. Steenstrup: » Enligt min personliga uppfattning är det en välsignelse, att det finnes kvinnor, som vilja uträtta sådant arbete, och att ingen lag hindrar dem däri. » * Kvinnorörelsen i England.
Women ' s Eman- cipation Union i London sammanträdde under förra veckan tre gånger uti West-minster Town-hall för att höra föredrag om samt diskuteraa » kvinnornas sociala och ekonomiska ställning » i England.
Miss Amy Hurlston höll ett synnerligen intres sant föredrag om » kvinnans deltagande i fabriks- arbetet ».
Hon sökte påvisa, att de kvinnliga lön- arbetarnas allt för stora eftergifvenhet, deras allt för ringa anspråk på lifvet och deras brist på solidari- tetskänsla gentemot sina konkurrenter uti arbets- marknaden äro fakta, hvilka kraftigt bidraga att göra kvinnoarbetet ytterst illa betaldt.
Fabriksarbeter- skorna, h v i l k a faktiskt utföra samma arbete som män, erhålla ofta blott hälften så stor lön.
Under den lifliga diskussionen, som följde, fram- hölls nödvändigheten af, att bildade kvinnor agitera bland sina i andligt och materielt afseende mindre lyckligt lottade systrar för att bland dem väcka den själfkänsla, utan hvilken kvinnornas uppträdande på arbetsmarknaden allt för lätt kan ge anledning till uppkomsten af nya sociala missförhållanden af all- varsam natur.
• * En Cendrillon sökes.
* En tidning i New York, Recorder, tillställde nyligen en egendomlig Det är hälsosamt att om morgonen vid uppstigandet täflan.
Det gällde att finna ett fruntimmer med dricka ett glas friskt vatten.
Detta förmår hos så små fötter, att hon kunde begagna en sko en- dast 19,5 centimeter lång.
Skon jämte namnet många människor reglera tarmarnes verksamhet.
på den lyckliga Cendrillon skola sedan figurera Ett glas vatten vid isänggåendet har ofta samma på Chicagoutställningen.
verkan.
Idén har funnit efterföljare.
Le Petit Journal i Paris har tillställt en liknande täflan, och pågår Det är hälsosamt att dricka frisk kiirnmjölk, så ofta för närvarande en ädel strid, där koketteri ocb man hafva kan.
Den är icke blott mycket nä- patriotism förekomma i behaglig blandning, mellan rande och lättsmält, utan ock för många ett Frankrikes och Nordamerikas döttrar.
Ännu har angenämt laxativ.
dock lika litet någon fransyska som någon ameri- Det är hälsosamt att skölja all frukt före förtärandet, kanska kunnat tränga in sin fot i den 19,5 cen- då densamma e j blott ofta är förorenad af damm, timeters skon.
I anledning af den intressanta täflingen har Le utan ock gått genom fleres händer.
Temps låtit interviewa en » sakkunnig », ett frun- Det är hälsosamt att blott äta icke nygräddadt bröd.
timmer, som i 18 år varit anställd i stora skoaf- Sådant är mycket lättsmältare än det färska, färer i Paris och som dagligen profvat skodon på i medeltal ett par hundra kvinnofötter.
som ofta gör magen stort omak.
Hennes oförgripliga mening är, att man icke Det är hälsosamt att endast förtära svin- och nöt- skall lyckas finna någon kvinna vare sig i Paris kött kokt.
Något annat tillförlitligt skydd än eller i Amerika, som kan ha den omtalade skon.
kokningen finnes ej mot trikiner, blås- och be- Små och vackra kvinnofötter vore, förklarade hon, icke så ovanliga, men det vanliga numret på sko- nikemask.
Alt förtära rått kött är föga rådligt; don passande för dem vore 34, mera sällan 33 det kan gömma månget sjukdomsfrö som till och ytterst sällan 32.
En sko af 19,5 centimeters exempel tuberkulosens.
längd motsvarade n:r 29 och passade åt ett sju Det är hälsosamt att alltid tvätta sina händer, förr års barn.
När skon vore 19,5 centimeter, skulle foten, till hvilken den kunde passa, endast vara än man handskas med någon mat.
I synnerhet 17 centimeter.
vid farsoter kan detta ej nog eftertryckligt på- Af damskodon såldes mest n:r 37 och 38, hvilka yrkas.
Genom handen öfverföres i otaliga fall passade för fötter af 25 ä 25,5 centimeters längd.
smittämnet på brödet och följer detta i magen.
* Det är hälsosamt att om morgonen på fastande mage En kvinnlig politiker.
Häromdagen afled i London fru Venturi, en bland den italienske patrio- äta frisk frukt.
Den som vänjer sig därvid, ten Mazzinis bästa vänner och förtrogna under hans skall godt kunna undvara rhabarber, aloe och landsflykt i England.
Hon var dotter till W.
H.
andra laxativ.
A B h u r s t, den italienska frihetsrörelsens välbekante engelske förkämpe, hvars hus var Mazzinis hem un- der större delen af den tid denne vistades i London.
Fru Venturi, som blef gift med en italienare, har skrifvit en roman och flere små historier, men hen- nes förnämsta verk är en biografi öfver Mazzini, som utkommit i många upplagor.
På sista tiden gjorde hon sig särskildt bemärkt för sitt energiska deltagande i den engelska rörelsen Ett vackert föredöme.
1 Hyltinge atled ny- för kvinnlig rösträtt och för kvinnans politiska lik- ligen 74-åriga jungfrun Charlotta Larsdotter vid ställighet med mannen.
Torp, s o m med det lilla hon förvärfvat rikligt om- huldade folkundervisningen i sin bygd.
Förutom gåfvor af skolmateriel skänkte hon strax före sin död till den m i n d r e folkskolan å Hyltinge 125 kr.
till in- köp af en kammarorgel.
Afvenså lät hon, innan I » hushållspennillgfrågail » inga.
fortfarande talrika insändare, af hvilka vi skola fortsätta att med- folkskoleväsendet blef så väl ordnadt som nu, på dela fM urral i nästa nummer.
egen bekostnad anställa en riktig lärarinna vid samma skola.
Ur notisboken.
* &amp; &amp; P ^nedsättning Begär i ^ priskurant I Teater och musik.
» Helgon e ' ler vansinnig? », Echegarays berömda drama, uppföres å k. operans scen torsdagen inne- varande vecka.
Det är den framstående skådespe- laren hr Emil Hillberg, som föranstaltat denna representation.
Till förmån för Frimurarebarnhuset gifves långfre- dagen som vanligt Haydns odödliga oratorium » Skapelsen ».
Solopartien utföras af fröknarna Karlsohn och Hulting samt hrr Lundqvist, Seller- gren och Lemon.
Matiné gifver, som förut nämnts, söndagen den 2 april (Påskdagen) operasångaren Axel Rundberg i Berns salong.
Denna matiné lofvar att blifva syn- nerligen intressant, icke endast för de många och framstående artister som medverka, utan äfven för dess utmärkta program.
Detsamma innehåller näm- ligen 14 nummer, af hvilka icke mindre än 10 st. äro nya för vår publik.
Så t. ex. sjunger fru Sterky en ny sång af A. Backer-Gröndahl samt på begäran » Min skat » af Kjerulf, hr Lundqvist en aria ur op. » Jolanta » af Tschaikowsky, hr Seller gren en aria ur samma opera, fröken Holmstrand en aria ur op. » Werther », hr Vallenius en finsk folkvisa och en kosackvisa, fröken Hallgren en aria ur op. » Pajaszon » m. m. Matinégifvaren sjunger tillsammans med fröken Hulting en duett ur op. » L ' amico Fritz » samt tillsammans med hrr Lundmark och Sellergren en trio af G. Wenner berg.
Biljetter säljas i Abr.
Lundqvist kongl.
musik- handel, Malmtorgsgatan n:r 8 och Carl Johnns musikhandel, Slussplan n:r 63.
En matiné af betydande intresse kommer att gif- vas den 9 april, i det sångsällskapet O. D. från Upsala, under ledning af director musices Ivar Hedenblad samt under medverkan af hofkapellet, då gifver matiné uti musikaliska akademiens sal.
Biljetter säljas i Gehrman &amp; komp:s musikhandel.
m En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) Ehuru de i mötet deltagande lärarinnornas antal var mycket stort, yttrade sig ingen, ehuru ordfö- randen vädjade till dem mer än en gång.
Karin Löf var en gång på väg att resa sig, men Kerstin fick henne att sätta sig.
Hon kände på sig, att kamraten bestämit skulle ha sagt någonting dumt, och det ville hon icke tillåta.
Det var, tyckte hon, som om skammen därför skulle ha drabbat henne själf.
En episod under mötet, som icke gjorde ett oblandadt godt intryck på Kerstin, var ett me- ningsutbyte om kroppsagan i skolan.
Saken var den, att en lärare i en af stiftets församlingar af domstol ålagts böter, för det han under aga med en kvastkäpp misshandlat en gosse, så att denne blifvit sjuk.
Däraf tog man sig anledning att ganska skarpt utfara mot vår svenska strafflag, som var sådan, att läraren ovillkorligen måste komma i kollision med densamma, om han vore nödsakad att aga.
Mer än ett hätskt ord föll, som Kerstin fann vara ovärdigt.
För henne var saken klar: hon var ingen vän af kroppslig aga, men måste sådan utdelas, borde det ske med lugn och kärlek.
Endast i det fallet blefve agan upp- fostrande.
Hon sade också detta till Karin Löf, som till svar helt kategoriskt förklarade att » un- garna nog min själ kunde behöfva däng ibland. » Det kändes därför riktigt lugnt och fridfullt, när den vördnadsvärde åldringen Änder uppsteg i katedern och med sin darrande stämma höll ett föredrag, som han kallade » ett stycke skollif eller en skollärares ljusa och mörka tidskiften ».
» Jag vill på förhand anmärka, » sade gubben, » att lä- rare och lärarinna för tidsbesparingens skulle sammanfattas under ett namn — lärare.
» Rustad med nödiga förberedelser, med gåfvor och krafter, med kunskaper och färdigheter, ingår den nye läraren i sitt kall vanligen under yng- lingaåren, då världen ligger för hans fötter och synes honom lik en lustvandringspark och fram- tiden hägrar för honom i morgonsolens ljus.
Fullt besluten att offra lif och krafter åt sitt viktiga O. "
W.
S C H U M A C H E R I!
/ ^ i a J * e s &amp; B i s c \ / X o r r l u II I I » k &gt; U » n.
S l i i r k h o l m. '
\ \ V * N] » « * o« » ri H:t I H U H
IDUN 104 kall, ser han sedan de sköna frukterna af sitt ar- bete glänsa i fjärran.
Viljestark, karaktärstark och kanske äfven trosstark, brinner den unge lä- raren af genomträngande ifver att vara nyttig, att nedlägga kunskaper och sedlighetsfrön i oför- derfvade barnasjälar.
Höga, ädla inspiration I Du är värd erkännande, du förtjänar beröm.
Nyss har den unge läraren tillträdt sin tjänst; föräld- rar och barn fästa stora och berättigade förhopp- ningar vid honom.
Hans föresats är att verklig- göra dessa.
Från när och fjärran hör han lof och beröm.
Det klingar ljuft för hans öra, han dricker i fulla drag själfförnöjelsens dvaladryck; han känner sig lycklig och tror sig vara det.
Det är gladt och ljust, det är solvarm sommarmorgon i den unge lärarens bröst.
Ack, att detta som- marvarma solsken ville räcka arbetsdagen till ända I Men en vän i fjärran, som älskar den unge läraren, ser, att han är omgifven af själfförnöjel- sens töcken, beslutar att rädda honom och vän der vinden.
Ty småningom dragés denna vär- mande sol, som så klart belyste arbetsdagens morgon, tillbaka inom de olika småningom upp stigande molnbäddarne.
Morgonens friska svalka öfvergår till middagens kvalm, känslan af kraft- förminskning inställer sig.
Hvad står på?
tänker den unge, kraftfulle, viljestarke skolläraren.
Var jag icke lyckosam, var jag icke stilla, hade jag icke godan ro, och hvadan kommer sådan oro?
Hvad är syftet med detta?
Jo, en vän i fjärran, ofta nämnd och påropad, fast ännu okänd, som såg hans gärningar, hans viljekraft och kamp för det godas seger, ville för denna segers vinnande gifva honom de rätta vapnen, det själfförsakande, stilla bidande, det själfuppoff- rande sinnet, och den hand, med hvilken dessa vapen skulle mottagas, var just hans lefnadskall.
Han ville, denne vän, komma honom att misstänka och misstro sin egen kraft, ville ännn en gång sätta läraren på lärjungebänken och gifva honom en ny kurs i sin egen skola, där han själf leder de kateketiska lektionerna i frågor och svar, öm- som af lärare och lärjunge.
— Och den är lång och svår, kursen i detta seminarium.
Men har du gått igenom den rätt, skall du finna att din lärare och vän har i stället för detta mod, som visserligen förr sprängde igenom många motstånd, L o g o g r y f.
I allmänhet kan sägas det, att en och hvar mitt hela för sinnen fem i alla hem en hufvudroll vill spela, och att det när hvar ens begär att synas och att lysa.
Bland tusental kan göras val för att få en mitt hela.
Vi fått det nu och jag och du Det härmed sönderdela.
V A R S A Kerstin berördes mycket lifligt af den gamle skollärarens tal och månget ord därur, som hon gömde i sitt hjärta, blef henne till tröst och hug- svalelse under kommande mörka dagar.
Stiftsmötet varade i två dagar, och Kerstin fick af förhandlingarna öfver hufvud taget det intrycket, att Sveriges skollärarekår inom sig hyser mycken intelligens, mycken erfarenhet och mycken kärlek till det svåra uppfostringskallet.
ÅTTONDE KAPITLET.
Det hade under mötet blifvit öfverenskommet, att Kerstin några dagar skulle resa med till Karin Löfs hem.
Hon behöfde såväl komma ifrån den kvalmiga staden ett litet ryck.
Till Roskulla fanns ingen järnväg eller ångbåts- lägenhet, utan de båda lärarinnorna måste begagna skjuts den fyra mil långa vägen.
Genom grön- skande sädesfält och lummiga skogslundar sling- rade sig den breda landsvägen.
Bygden var tätt befolkad; öfverallt syntes bondgårdar och stugor och Kerstin njöt af de omväxlande taflor denna utflykt bjöd på.
Vid en liten skogstjärn låg Karin Löfs bostad, och därtill en präktig sådan.
Hvilken skillnad mot det dystra Grästorp!
tänkte Kerstin, då hon såg de två, visserligen små, men så hemtrefliga rummen innanför skolsalen, hvilka voro upplåtna åt lärarinnan.
(Forts.) Nämn tre, som tak, dig bjuda i naturen.
Får-aktigt ting.
Den hvaromkring vår gamla jord sig vänder.
Sak — stjärnskott lik.
Frisk gymnastik, väl känd i alla länder.
En hjälte, som i striden kom, förut ej öfvervunnen.
Hur namnes den, som just ej än i » verken » långt är hunnen.
Af hundars släkt ett lågt subjekt.
Och så en ljusets boning.
Hvad känns vid drag?
I festligt lag Hvad hålls med stark betoning.
Ett syskonpar, — historien bar, dess bilder väl förvarat.
— För blomsteräng tyrann så sträng.
Hvad den kan bli, som sparat.
Jag tänker nu, att gåtan du » lång som en slagan funnit.
Och att du glad dess sista rad nu ändtligen har hunnit.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ett verktyg hvasst.
Ett vackert kast.
Till vetenskapens rike en liten dörr.
Ett skyddsvärn förr.
Hvem tror sig utan like.
Tre mineral.
Ett udda tal.
Två Neptuns glada gossar.
Ett blomställ nätt.
Ett tyg helt lätt.
Det t varpå målen frossar.
En kråkas sång.
Ett näringsfång.
Och något publicistiskt.
Två åkedon.
Hvad hvar person ju har » karaktäristiskt ».
Af majs produkt.
Af åkerns frukt en återstod för djuren.
En » minnessals ».
men därvid själf fick dödsstöten, gifvit dig ett an- nat mod: tålamod, mod att tåla.
I stället för olust och tvång vid ditt kall, är detta nu din lefnads- lust.
Vid jämförelse med din broders och systers gåfvor och krafter känner du dig kanske ringa, men förbittras icke häröfver, knorrar icke öfver dina små gåfvor, utan använder dem i din Her- res tjänst med lust och glädje.
Och en gång när din arbetstid är fullbordad och betygen skola ut- delas, då får du, som i dina egna ögon varit en onyttig tjänare, en långt ifrån så lydig och hör sam lärjunge, som du velat vara, då får du ett betyg af följande innehåll: » Du gode och trogne tjänare!
Öfver en ringa ting hafver du varit tro- gen, jag vill sätta dig öfver mycket; gäck in i din Herres glädje! » F. M.
C.
Mitt första — ett ord, som oss alltid vill gäcka, som bjuder oss villkor, rätt stränga ibland; det står oss i vägen, vårt hopp vill det släcka; dess villkor " för oss är ej sällan ett band.
vi njuta och sälla oss tycka, där glada vi lefva i lekande hopp, P P O R.
Kvartalsprenumeranter Iflnn och linas M e - och Mönstertiflning u p p m a n a s a t t o f ö r d r ö j l i g e n f ö r n y a m e r a t i o n e n, t i d m å s t e l ö p a a f e n ä r u p p l a g a n s b e s t ä m m a s r i s k e n a t t k v a r t a l e t s på, f ö l j a n d e g o d e t t eller a n n a t n u m m e r.
P r e n u m e r a t i o n s p r i s e t k ä n d t i o c h s e n k o m m a n d e b l i u t a n f ö r s t a p r e n u - s t o r l e k s t ä l l e r s i g s o m v i s: tre kv.
: Idun med illustr.
roman- bibliotek d:o d:o med Modetidn.
ulan kol.
planscher.
.
.
d:o d:o d:o järnte kolor.
planscher Modetidn.
ensam * hälft å r: ett k v:.
3: 75 2: 50 - 1: 50 5: 65 3: 75 2: 15 6: 75 2: — 4: 50 1: 50 2: 50 1: - Innehållsförteckning.
Helga och Valborg Tofte, * de sönderjydske piger »; af Chri- stel.
(M e d porträtt.)
- - » Värden såsom barn! » af K, A. Hög- ström.
— Dag bryter in.
.
.
Poem af Marie Mems.
— Litet om flickornas skolgång i F i n l a n d; af M a n a Nyström.
— Under väntan; skiss af Elisabeth Knylenstiema. — V a r grannlaga mot de^ sjuka!
A f O. — Nedsatt pris pä Modetidningen ensam.
— Om sköldmör och valkyrjor; enligt fornkäilorna af A. U- Bååth.
(Forts.) — Befängda historier om Iduns Chicagotäfling, — » Det är hälsosamt ».
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, tecknad pä verkligbetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
mitt andra kan nå oss, med järnhand oss trycka och bryta oss plötsligt till själ och till kropp.
I slafvisk mitt hela är bunden så mån- gen, hvars sträfvan blott gäller den gyllene skatt.
I egen mitt hela ej kärlekslös fången, din nästas tillika du dele helt gladt!
P.
L.
R ä k n e g å t a.
98 98 98 98 98 98 98 98 61 61 61 61 61 98 98 61 51 51 51 61 98 98 61 51 51 51 61 98 98 61 51 51 51 61 98 98 61 61 61 61 61 98 98 98 98 98 98 98 98 K r y p t o g r a m.
Af de 49 talen i denna kvadrat skola 24 strykas, så att summan af de återstående 25 talen utgör 1892.
Hvar- dera af de tre talen 98, 61 och 51 skall strykas minst en gång och minst en gång stå kvar.
Hur många gån- ger skall hvardera af talen 98, 61 och 51 strykas?
Louise.
ALM LEN LEG L ö s n i n g a r.
Aritmogryfen: 1) Falun.
2) Äldre.
3) K i - len.
4) Ratan.
5) Jtller.
6) K a s a n.
7) Su- dan.
8) Tusen.
9) Å r d e r.
10) Lutan.
— F ä n - rik Stål.
MOH JIM Matematiska gåtan: på 24 olika sätt.
liamgdtan: HORD De kring teckningen stående bok- stäfverna utgöra en sats, på hvilken teckningen syftar.
C h a r a d.
Bäst lyckan På det cirkulär från Th. Lunds kappfabrik, som åt- följer veckans nummer af Idun till tidningens prenumeranter 1 hufvudstaden, vilja vi fästa dessas synnerliga uppmärksamhet.
F y r k a n t i g 1 Kombinationskvadraten: n ö t.
Tag 5 a, 4 d, 2 e, 2 k, 2 n, 2 o, 4 r, 2 t och 2 v samt bilda däraf en fyrkantig nöt, i hvilken bokstäfverna, lästa radvis från venster till höger eller uppifrån nedåt, bilda samma ord.
Or- den äro: en musikterm, ett kvinno- namn, en participalform, ett räkneord i bestämd form, en kroppsdel i plu- ralform.
ju SE GEL OR NAT Förvandlingsgåtan: 1) Helgeflundra.
2) Eols- harpa.
3) Lejongap.
4) Isbrytare.
5) Osna- bryck.
0) Trelleborg.
7) Realläroverk.
8) Oresonlig, it) Patagonien.
— Heliotrop.
Palindromerna: lots.
I.
Såg gås.
I I.
Stol e- Nu inkommet fullständigt sorteradt lager i allra modernaste facons och till billi- gaste pris i Stockholm hos A.
L a m b e r g, 4 4 fester långgatan 4 4.
