# ID: svediakorp-per906
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,824
# sentences: 659
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 11 (274) Fredagen den 17 mars 1893.
Prenumerationspris pr år: Mun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam B .yra Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. k r.
9: — » 7: 50 » 5: — (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Amelina &lt;j^| » * arbetsfält, som Tf&gt; äfven under de hetsigaste strider om det rätta om- rådet för kvinnans verk- samhet aldrig blifvit hen- ne förnekadt, är sjuk- vården.
I hemmet kom sjukvården helt naturligt på hennes lott, då hen- nes plats först och för- nämligast var där.
Men äfven när hon som barm- härtighetssyster vandrade från den ena sjukbäd- den till den andra, när hon, trotsande faror och vedermödor, följde i kri- garnes spår för att taga vård om de sårade, eller när hon i lasarett och hospital oförtröttadt va- kade vid sjuksäng och dödsbädd — - äfven då sade man, att här var hennes rätta plats.
In- gen ifrågasatte då, att hennes krafter ej skulle räcka till både arbete och nattvak.
Det var blott när hon steg fram och ville taga del i det lönade arbetet, som mot- ståndet kom; det var när hon dristigt sträckte sin hand efter några af de fullmogna frukterna på kunskapens träd, som det blef tal om, att detta icke passade för henne.
Men det, som skall fram, det går fram, huru än människorna spjärna helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Auiionspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p a b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Sterky.
och arbeta däremot.
Och så står nu saken, att ve- tenskapens portar öpp- nat sig äfven för kvin- norna, och att äfven de yppersta frukterna på kunskapens träd äro utan åtskillnad till person till- gängliga för enhvar, som har förmåga att tillägna sig dem!
Det har dock icke länge varit så.
Och de unga, de, som nu få tillfälle att lära allt hvad de önska, att se och höra så mycket upplysande och förädlande, som haf- va frihet att förvärfva hvilka kunskaper de än kunna önska sig, de veta ej och förstå kanske ej ens, huru det kändes för dem, som med ett brin- nande begär att lära, att fylla sin själ med högre och ädlare tankar, dock ständigt höllos tillbaka och öfverallt funno stängda dörrar, därför att de icke föddes till sam- ma frihet som sina brö- der.
Dessa unga hafva ingen aning om de stri- der, som måste genom- kämpas, innan medfödda anlag fingo lof att knapp- händigt utveckla sig.
Och de, som nu på sin bana finna få eller inga stötestenar, drömma t om de hinder, som.
andra blifvit undanröja
IDUN 82 V i förlåta o s s själfva m y c k e t.
M å v i betrakta andra s å s o m o s s själfva 1893 och låta dem vederfaras s a m m a gunst.
f R.
^PIELHAGEN, ¥V¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥ » ¥¥¥¥¥¥ Dock klaga ej de, som nu hafva största de- len af sitt dagsarbete bakom sig: de äro sna- rare tacksamma, för det att de fått jämna vägen för dem, som komma efter.
Den kvinna, hvars bild i dag pryder Iduns blad, är en af dem, som först vid mognare år nått det mål, hvilket tidigare föresväfvat henne, och en af de få, som haft mod och nerv att välja kirurgien som medlet att vara den lidande mänskligheten till hjälp och gagn.
Fröken Amelina Sterky är nämligen fältskär och har af lagt fältskärsexamen, hvilket hit- tills väl knappast någon kvinna med så fin och mångsidig bildning som hon haft mod och lust att försöka.
Men under den tid, hon genom resor i utlandet och själfstudium, genom bildande och förfinande umgänge ut- vecklade sin begåfning och fyllde sitt vet- giriga sinne med allt det vetande, som stod henne till buds, under hela denna tid låg alltid på djupet af hennes själ en innerlig önskan att också få uträtta något nyttigt, arbeta med något annat mål än att förkofra sig själf.
Och lika troget bodde också kvar den allt sedan barndomen vaknade hågen för läkareyrket, som med åren allt mera be- stämdt begränsades — till kirurgien.
D å tids- andan slutligen förändrade sig därhän, att äfven kvinnan skulle få inträda i vetenska- pens allraheligaste, då var det för sent för henne att begagna sig däraf, i den utsträck- ning hon fordom önskat, men en utväg fanns dock — och hon tog den.
Till en början dellog hon i en samarit- kurs, något mera omfattande än den vanliga, och utbildades under professor Mestertons i Upsala ledning i populär kirurgi samt be- sökte under flere terminer polikliniken, där hon snart från elev steg till medhjälparinna, och där hon ännu, ehuru blott tills vidare, är verksam.
Hon kommer nämligen till hösten att i Stockholm öfvertaga en verksamhet, hvar- om mera härnedan.
För att i någon vidsträcktare mån kunna gagna med sitt sålunda förvärfvade kunskaps- förråd har fröken Sterky nu i åtta års tid » af kärlek till samaritidéen och med brin- nande ifver att gagna gifvit samaritkurser vid småskoleseminariet i Upsala, därvid under- visningen meddelats så praktiskt, att åtskil- liga af eleverna kunnat vid inträffande olycks- tillfällen lämna den första ögonblickliga hjäl- pen, tills läkare hunnit anlända. » (En mi- litärläkares anteckningar.)
Samaritkurser har fröken Sterky under denna tid gifvit äfven vid Upsala högre elementarläroverk för flic- kor, åt flere kvinnliga missionärer samt en mängd enskilda elever.
Flere hundra af hennes samariter hafva under dessa år blifvit spridda inom landet.
Under åren 1 8 8 8 — 8 9 arbetade hon dessutom i sjukvård inom fat- tigvården i Upsala, och år 1889 tog hon med utmärkt heder fältskärsexamen och blef 1891 — 9 2 kallad till examinator vid samma exa- men, hvilkeu heder ej förut vederfarits någon kvinna i Sverige.
A f Röda korsets samarit- förening har fröken Sterky rönt det förtro- ende att vid sina samaritkurser få använda dess undervisningsmateriel.
Föreningen Röda korset har ock visat henne det erkännande, att hon, ehuru icke ledamot, ändock har rät- tighet att bära dess färger och emblemer.
Tanken att på landsbygden sprida sjuk- sköterskor, som äfven aflagt fältskärsexamen, har, som mycket annat godt, sin upprinnelse inom Fredrika Bremer-förbundet, och en god tanke var det ock att till föreståndarinna för denna lärokurs kalla fröken Sterky, för hvars förmåga att sköta sådan undervisning de utmärktaste vitsord föreligga.
Själf säger hon i bref till en väninna, att detta (utbil- dandet af skickliga sjuksköterskor med fält- skärs kunskaper) » så tilltalat mig, att j a g med glädje offrar mina återstående krafter åt dess förverkligande. » Som en liten illustration till hvad i bör- jan af denna uppsats yttrades om kvinnans ställning till den solidare undervisningen och förvissade om, att Iduns läsarinnor med nöje skola följa denna skildring, som också är en kulturbild i smått, anföra vi här nedan några utdrag ur ett bref, hvari Amelina Sterky meddelar åtskilligt om sin tidigare ungdom och sin barndom: » Redan i späda år förlorade jag min far, köpman i Stockholm, och växte upp i ett hem, där sparsamhet måste råda, men där gudsfruktan, gammaldags tro och heder voro bofasta.
Det dröjde icke synnerligen länge, innan detta hem ägde kvar endast mig och en broder, ett par år äldre än jag.
D e an- dra syskonen hade så fort ske kunde måst lämna hemmets trygga härd och den af hållna modern för att på egen hand börja kampen för tillvaron.
» Alltifrån det jag vid mitt sjätte år bör- jade sträfva med katekesen, hade böcker — denna bok dock, tyvärr, undantagen — ut- gjort mitt käraste sällskap, och mitt största nöje var att på lediga stunder krypa in i en vrå och fördjupa mig i läsningen af fru Lenn- grens dikter, som var min käraste lektyr.
Ännu i dag minnes jag, med hvilket ljufligt välbehag jag då förflyttade mig in bland » gudaskaran », som » i all gamman satt vid brasan af kanel och knaprade på pepparnötter ».
Och huru skälfde jag ej med » stackars Nelly » på kyrkogården, där hon » satt på moderns graf! » » Min mor, som efter den tidens sätt att bedöma vetande ansågs hafva erhållit en vårdad uppfostran, var road af och hade lätthet att utbyta tankar i djupare ämnen, och utan tvifvel lade de samtal, hon stundom hade med en aktad vän, författare och teolog, grunden till den enkla tro och tolerans för andras tro, som troget följt mig genom lifvet.
» Måhända har jag äfven tillfälligheten att mina första läroår tillbringades i en sam- skola och att mitt dagliga sällskap utgjordes af min yngste bror och hans skolkamrater att tacka, för det jag blifvit befriad från ett af tidens lyten — nervositet.
Jag deltog naturligtvis i gossarnes lekar, som för det mesta gingo ut på strid och bardalek, och för att därvid slippa ifrån den förhatliga rollen att i den låtsade striden vara ryss — en roll, den de ansågo mig såsom flicka vara förpliktad att utföra — måste jag öfva mig i att ej blinka, när ett knifhugg, visserligen med en slö knif, snuddade vid mitt ögon- bryn.
Detta, som mycket annat, hade vi hämtat ur historiska läseböcker, och gossarnes svärmeri för allt fornnordiskt, deras lofsån- ger öfver vårt lands storhet och dess konun- gars tapperhet och dådkraft väckte hos mig en känsla af vördnad för kung och land, som trotsat tidens stormar. » Säga hvad man vill om flickors deltagande i dylika poj kupptåg — starka nerver och ett modigt hjärta växa dock därvid!
Men låtom oss följa vår lilla hjältinna vidare.
» Kanske hade den längtan efter vidgad syn på lifvet och större vetande, som redan vid så unga år gripit mig, blifvit väckt till lif genom gossarnes speord öfver mina inlärda franska glosor och min bågsöm, hvilka ta- langer de alldeles icke ville erkänna vara kunskap.
» Hvad jag också afundades gossarne den lärdom de fingo inhämta, och huru lycklig skulle jag icke känt mig, om j a g » haft läxor » i den packe böcker, insurrade i en skinnrem, den de med förakt slängde från sig på lekplatsen!
Aldrig skall jag glömma, med hvilket intresse jag smög mig till att bläddra i den latinska grammatikan, allt un- der grufligaste ängslan tör att därunder blifva öfverraskad af ägaren till skatten och natur- ligtvis utskrattad och förhånad.
» En lycklig tillfällighet förskaffade mig till slut dock en » lärd » vän, till hvilken jag med vördnad blickade upp, och på hvilkens bistånd jag började hoppas för utförandet af mina små planer.
Det var en lärare i för- samlingens kyrkskola, som hyrde ett rum af min mor.
» Magistern » hade godt hufvud, var skämtsam och jovialisk, egenskaper, som allt för länge hållit honom kvar vid Fyris ' strand och kanske bidragit därtill, att både kassan och resurserna en vacker dag voro slut.
Ma- gistern och jag blefvo inom kort goda vän- ner, och snart blef jag så dristig, att jag föreslog honom att lära mig latin.
Min lärde vän såg på mig med en min så bestört, som om han fruktat, att jag med ens förlorat det lilla förstånd, jag förut ägt, och mumlade blott: » Kära barn, det vore då allt för be- dröfligt, om jag här i Stockholm skulle taga mig till att läsa latin med flickor.
' » Hvar- på magistern nervöst ryckte till sig hatt och kappa och rusade på dörren.
» Nästan gråtfärdig och öfvertygad om, att jag framkommit med en högst opassande be- gäran, beslöt jag att för framtiden behålla mina planer för mig själf; men det dröjde dock ej så synnerligen länge, innan jag glömt min föresats och helt plötsligt kom att före- slå magistern att söka bli professor i Upsala, på det jag skulle kunna fä åhöra hans latin- ska föreläsningar — professor i annat ämne drömde jag ej om, liksom jag ej heller hade någon tanke på, att föreläsningarna ej skulle vara tillgängliga för mig eller hvem som helst.
Men då måste magistern skratta och bad mig icke fresta honom att vända till- baka till en plats, hvarifrån hela hans släkt med lock och pock lyckats draga honom.
Och så föllo alla mina förhoppningar i grus.
» Å r förgingo; min håg för läsning hade icke gått öfver, men min lefnadsställning hade blifvit betydligt förändrad.
Det hem jag nu ägde och det namn jag bar voro en vördad fostermoders.
Tillfälle till språkstudier hade gifvits mig både hemma och i utlandet, men med latinet hade jag icke kommit längre
I DU N 1893 framåt än, liksom i barndomen, till ett önsk- ningsmål.
Ödet förde mig till samma stad, hvarifrån min forne vän, magistern, haft så svårt att slita sig, och där fann jag, genom bekantskapen med en framstående kirurg, till- fälle att, trots bristande kunskaper i latinet, dock vinna en, om ock anspråkslösare utbild- ning i den gren af läkareyrket, som alltid lockat min håg, nämligen kirurgien. » Sedan Amelina vid mycket unga år för- lorat sitt eget hem, och innan hon kom till det, som till sist blef hennes, hade hon med den henne egna energien lyckats förskaffa sig så mycket kunskaper, att hon kunde an- taga plats som guvernant.
Men detta till- fredsställde henne ej i längden: det hon skulle göra, ville hon göra helt, och hon slog sig på att studera musik med den framgång, att hon vid musikaliska akademien med » ut- märkt beröm » bestod profvet både i piano- spelning (för van Boom), harmonilära och musikens historia samt var en af de fyra blifvande elever, som vid denna examen af dåvarande prins Oskar, akademiens prseses, offentligt med beröm omnämndes.
Då den förändring i hennes öden, som ofvan antyd- des, inträffade, afstod hon emellertid sin plats åt en annan aspirant, en medellös flicka.
I höst börjar hon sin verksamhet som före- ståndarinna för den förut omnämnda kursen för fältskärselever i Stockholm, där hennes arbete utan tvifvei kommer att medföra väl- signelserika frukter.
Hennes praktiska och administrativa förmåga vann stort erkännande i Upsala, där bon under ett par år hade hufvudsakliga ledningen af den därstädes af föreningen » De fattiges vänner » upprättade understödsbyrån.
Man måste lyckönska Fre- drika Bremer-förbundet att vid sin verksam- het hafva fästat en så både intelligent och praktiskt utbildad kvinna, hvars enda och mest brinnande önskan är att så mycket som möjligt och i möjligaste vidsträckta mån kunna gagna sina medmänniskor.
Mathilda 83 Hägg och björk sig undan böjde, fram hon kom med blick i brand och emot mig lekfullt höjde trollspöt i sin hvita hand.
Hennes hår var liksom solens glans på b öljegungad säf, daggjuveler prydde kjolens silkesmjuka spindelväf.
Uti kindernas ovaler blodets purpurvätska sjöd; fram hon skred på guldsandaler uti doft och morgonglöd.
Hennes röst, af vimlen buren öfver junifagert land, lät som ton från rörflöjt, skuren vid en, paradisisk strand.
Hennes trollspö mig berörde, strax i ljus försmalt min sorg; se ' n vid, handen hon mig jorde till sin strå / om flutna borg.
Där, i rymder, evigt klara, lifvets epos hon mig skref nppå stanser, underbara, tills min själ förhiixad blef.
Men när jag försökte dikten, som på pränt föll den uti spillror rid min häxas kalla fånga hon satt, många skralt ...
Så hon går i lifvets varat-, länkar män ' skor vid sin tron, bländar, rusar och bedårar och bär namnet: Illusion!
Ernst Högman.
Lang / et.
Ett ord i sinom tid.
Häxan.
• • fflmjjag gick, där furor stänga för mitt öga månens klot, 4g jag gick, där klippblock hänga öfuer vägen som till hot.
Ej det var, när midnatt klingar ut från tornets kopparmund och till bundna an dnr öringar bud om frihet för en stund.
Ej hon växte i / p / &gt; ur randen, ij hon skrämde ni cd sin röst, ej hon hade klor på handen, ej hon hunnit lifrcts höst.
Nej, jag gick där rosor gunga Och berusa med sitt prat '.
och där rattenvkonster - slunga ut sin sådd i marmnrskål.
Och del var, när molnen uiaf morgonljusets / ' arg, just som nattens skuggor bakom horisontens berg.
ilröpo kropo 3 !gj| [' nder rubriken Fusk förekommeri » Idun » t^jlf n:r 8 en artikel, som förtjänar den största uppmärksamhet på grund af den belysning, som däri kastas öfver skollifvet och som nog är ägnad att väcka såväl all- varliga frågor som djupa bekymmer hos hvarje människa, hvilken gifver akt på sam- hällslifvets skiftande företeelser.
Redan farhågan, att ofantliga luckor och brister måste uppstå i ungdomens kunskaper, då » fusk » öfvas, är nog för att väcka be- kymmer, då man besinnar, hvilken tid, huru mycket arbete, huru många krafter här slitas upp, och huru stora summor här ödas för barn- och ungdomsundervisningen.
Och dock äro bristfälliga kunskaper den minsta del af det elände, som måste alstras genom ett så genomgående system af bedrägeri.
Ty hvad är väl det, som förf.
beskrifver, om ej en rent af sportmessigt odlad och upp- drifven färdighet i lögn och bedrägeri?
Det är sannerligen en allt för allvarlig sak, som här afhandlas, för att man med godt samvete skulle drista sig på förskönande omskrifningar.
Den, som känner sig böjd för att vilja tillskrifva förf.
af » Fusk » öfverdrifter i sin skildring, behöfver bara samtala med skol- ungdom eller blott höra de skolpliktiges in- bördes samtal för att få visshet om, att i denna punkt är lögnen adlad till idrott och bedrägeriet till sport hos pluraliteten af de unga, liksom smuggleri och försåt för tull- bevakningen voro idrott och sport hos forna dagars lurendrejare.
Författaren beskrifver fusket i en goss- skola, men tala bara med flickor, som sluppit ut ur skolan — den lägre eller högre — och I skolen finna, att samma slags sport idkas i flickskolorna.
Under åren mellan 1 8 7 9 — 1 8 8 9 biträdde jag med undervisning i en flickskola i vårt hem, och det var i hög grad nedslående att se, hurusom hvarje barn medförde från de skolor, hvari det förut hade gått, stark bö- jelse för ifrågavarande sport.
Denna böjelse kunde dock icke få någon näring i den krets, dit nybörjarne nu kommit, ty skolan var så inrättad, att ingenting kunde uppnås med tillhjälp af lögn och bedrägeri.
Barnen lärde sig snart förstå, att de kommo i skolan för att höra och lära något, som var dem själfva till glädje och gagn och icke för att genom minsta möjliga ansträngning och ar- bete vinna utmärkelser.
Det inträffade aldrig, att någon elev med sundt förnuft återföll i sina tidigare bedrä- gerier, sedan undervisningens mål blifvit dem klart och de fattat kärlek till de kunskaps- ämnen, hvari de undervisades.
Men däremot hände det några få gånger, att skolan erhöll nya elever, som genom en sammansmältning af naturlig obenägenhet för bokligt vetande och en mångårig vana att i andra skolor ha ljugit sig fram, icke mera kunde lägga bort osannfärdigheten, vare sig i skolan, bland kamraterna eller i hemmen.
En så allmänt utbredd och öfvad osed uppkommer naturligtvis icke utan någon or- sak, som måste finnas gömd i våra skolor, och man tvingas ovillkorligen till att fråga: hmr ligger den förborgad?
Äro månne läroämnena af den beskaffen- het, att barnatanken icke förmår fatta dem?
Eller framställas de måhända så torrt och andefattigt, att de icke kunna gripas af bar- nens fantasi och verka på känslan, utan blott och bart måste fastas i minnet medels namn och årtal, liksom döda insekter fästas fast i små lådor medels nålar och stift?
Med ett ord, är det ledan, ledsnaden som föder fusket?
Eller har måhända detta sin rot i ett starkt begär efter att, till hvad pris som helst, vinna utmärkelse, bli förflyttad till en högre skolklass, få höga betyg och möjligen kontant belöning för sina förmenta kunska- per?
Eller är det alla dessa ting, som sam- verka till det ifrågavarande onda?
Dessa och kanske ännu flere frågor tvingas man till att göra, då man ser, hur fusket blifvit så inbitet i ungdomens sinnen, att lärjungar, hvilka undergå mogenhetsexamen, måste öfvervakas så strängt, som om det gällde att förhindra mogna brottslingar från att smuggla in förbjudna varor i ett fängelse.
Man tycker, att blotta misstanken, att en lärjunge, som njutit förmånen af en så mångårig undervisning och ledning, kunde umgås med tanken på bedrägeri, skulle vara upprörande och kränkande för det unga sinnet, men erfarenheten har j u visat, att fusk idkas äfven vid dessa tillfällen.
Hvad förmå hemmen att göra för att hämma denna förderfliga sport, som sätter märken för lifstiden i många, många karak- tärer?
Ingenting eller nästan så godt som ingenting under nuvarande förhållanden.
Ett barn kan vara sannfärdigt och sam-
84 vetsgraunt i allt annat, rnen har det genom exemplets makt samt genom den förenade påtryckningen från anhöriga och lärare börjat känna det eggande i nämnda sport, hvilken ju äfven går ut på att öfverlista och drifva med läraren, så återstudsa föräldrars och anförvandters förmaningar, och vederbörande torde ofta få känna bakslagen af dessa för- maningar.
T y hur ofta försvarar sig icke en fuskande gosse eller flicka med anklagelsen: » Jag hotades ju (med det eller det), om jag icke blef uppflyttad (eller fick examen), och så hade jag ej annat att göra än att följa andra kamraters exempel. » Man kan visserligen tvinga barn till att sitta vid boken i hemmet, men ingen myn- dighet i världen kan tvinga någon mänsklig varelses tankar att syssla med bokens inne- håll, hvadan lexläsningen i hemmet, äfven där den skenbart ordentligt drifves, inga- lunda förebygger fusk.
Mången gång vållar föräldrars stränghet härvidlag, att barnet kommer ett steg djupare ned i osannfärdighet.
Men hvad hemmen däremot kunna under- låta, det är att egna bifallsleenden åt dylika sporthistorier samt att låta någon äldre fa- miljemedlem eller vän utföra barnens kria- skrifning, uträkna deras aritmetiska uppgifter och annat dylikt.
Man vill med detta senare » hjälpa » de unga, men man glömmer, att hemmen därmed sanktionera skolfusket.
Dock, så länge som barn och ungdom, år efter år, lefva sig in i den föreställning, att utmärkelser, i form af höga betyg, uppflytt- ning i högre skolklass, premier o. s. v., ut- göra undervisningens främsta syfte och mål, så länge skall också fusksporten drifvas med oförminskad ifver, och så länge skola äfven lärarne, de manlige som de kvinnliga, vara föremål för lärjungarnes misstanke med åt- följande spaningar för att upptäcka, om icke också äfven de fuska.
Ju mera en lärare (eller lärarinna) lägger an på att synas veta allting, att utan miss- tag kunna lösa alla uppgifter, dess skarpare iakttages han (hon) af lärj ungarne och dess ifrigare sträfva dessa efter tillfällen att drifva » den allvetande » N.
N.
till att, om äfven på annat sätt, blifva deras medbrottsling.
Tillfredsställelsen öfver att någon gång lyckas häri är icke mindre, för det den en- dast ger sig luft kamrater emellan samt icke så sällan bland anhöriga i hemmen.
A l l god kunskap — och någon annan meddelas väl icke i skolor och läroverk — har ju, rätt handhafd, en inneboende makt att klara och upplysa tanke och själ, att böja viljan åt det goda, förädla sinne och smak samt bilda karaktärer, som äro starka i det goda.
Hur kommer det sig då, att man så lätt- vindigt behandlar och öfverser med ett ondt, som frodas starkare i samma mån som un- dervisningsämnena ökas?
Det bör ju vara klart för hvarje far och mor, ja, för hvarje förnuftig själ, att så mycken tid af barn- och ungdomslifvet, egnad åt konsten att ostraffadt begå bedrägerier, att fermt ljuga, att utan skam och blygsel emottaga utmärkelser, som på oärligt sätt blifvit förvärfvade, måste verka i hög grad slappande på hela karak- tärsbildningen hos medelmåttorna, och af sådana består ju flertalet.
Mången, som lett åt eget eller andras fusk, har fått betala detta löje med bitter sorg.
Mfvet har fört mannen eller kvinnan i .•ångmål, tanken söker efter räddning och å anmäler sig den gamla, länge öfvade, men IDUN kanske glömda sporten; lögn och vinglerier börja åter, fast i annan form, och så bär det utför på det sluttande planet.
Sonen står för fall; dottern spelar förtäckt spel om sitt rykte, sin heder och hemmets ära; far och mor förstå icke, hur sådana rötägg kunnat inkomma i en hederlig familj och under kanske framstående samhällsställ- ning.
D e ha glömt de dagar och år, då de logo åt gossens eller flickans muntra historier om lyckadt fusk, om lärare, som blifvit nar- rade; glömt, huru de själfva ibland hjälpte barnen att fuska vid hemarbetet, glömt allt, utom den tunga sorgen öfver barnens förödda lif, och söka kanske trösta sig med, att dylika olyckor numera bli allt mer och mer all- männa, » ju högre bildningen stiger. » Det manliga, öppna » ord från en skol- kateder » var sannerligen ett ord i sinom tid.
Måtte det verka tändande och väckande i hem och skola samt därigenom bidraga till en skolreform, som sätter för undervisningen ett högre mål än betyg och examen!
Måtte från skolkatedrar talas högt och oförfäradt om skollifvets lyten och skugg- sidor, så att det rätt snart måtte blifva klart och tydligt för lärd och olärd, för kvinna som man, att lifsupplysning är undervisnin- gens mål, och att en upplysning i ande och sanning stämplar äfven fusksporten till be- drägeri och utdömer den ur den hederliga ungdomens krets.
Ave.
G l a s b i t e n i ö g a t.
En hvardagsbild ur lifvet för Idun af E.
M.
IM Andersens saga » Snöjungfrun » berättas med en lyckligt funnen bild, att lille Kaj i ögat fått en glasbit, genom hvilken han ser allting snedt och vindt, vrångt och fult, och så länge han det gör, känner han sig äfven olycklig och missbelåten med sig själf.
Den där glasbiten har litet hvar i ögat, somliga hela lifvet igenom, och dessa äro beklagansvärda varelser.
I vår vackra, ljusa värld, som försynen till glädje och uppbyg- gelse för människorna skänkt så mycket godt att taga vara på, gå de omkring och se all- ting i svart, kinka öfver minsta motgång, hånle åt hvarje god handling och förbittra lifvet för sig själfva och omgifningen.
Andra slippa efter en tids pina lyckligt undan glasbiten, därför att de hafva kraft att rycka ut den, innan den för alltid ätit sig fast, och härvid hjälpas de understundom af just de olyckor, som glasbiten ställt till — det låter ju eget, men vi skola söka ge ett exempel på sanningen däraf.
Men hvad är den där glasbiten för något?
Den är vårt onda sinnelag, sådant det visar sig i ett häftigt lynne, hvilket vi ej göra oss tillräcklig möda att lägga band på, oförnöj- samhet, tvifvelsjuka och alla andra själslyten, som förvilla vårt omdöme öfver andra, göra oss hårda och orättvisa samt förleda till då- liga handlingar.
Så omärkligt och försåtligt smyger mången gång den olycksbringande glasbiten in i ögat, och det är märkvärdigt, hvad den sedan åstadkommer mycken oreda och ledsamhet.
Den kommer med ett enda stickord, en obe- tydlig meningsskiljaktighet eller ett litet gräl, och vid dagens — kanske vid lifvets slut har den af dessa småsaker tillskapat verkliga olyckor.
Det var en ung husfader, som kunde glädja sig åt en präktig hustru, snälla barn och en god anställning, och allt detta skötte han som en i e l karl till välsignelse för sig själf och de sina.
Men en morgon vaknade han på » galen sida », kanske därför att han sofvit illa.
Följden häraf blef, att kaffet ej smakade så bra som vanligt — nu var glasbiten framme.
I misstämning läste han på sin tjänstelo- kal ett bref, hvars innehåll han under van- liga förhållanden skulle tagit kallt, men som nu försatte honom i eld och lågor — - ty glasbiten dref flitigt sitt spel.
V i d värsta misshumör kom han hem och möttes af sin lilla hustrus vänliga och glada uppsyn.
Men denna gång kände han sig nästan förnärmad af hennes fryntlighet, lik- som hon icke bort understa sig att vara vid godt lynne, då han var vid dåligt, och denna känsla afspeglade - sig tydligt på hans ansikte; då dog leendet på hans hustrus läppar.
» Har något händt? » » Ingenting. » Det ville således säga, att något ändå händt, som han ej vårdade sig att anförtro åt sin hustru.
Det stack till litet smärtsamt inom henne.
Butter och tvär, nästan utan att själf veta riktigt hvarför, slog han sig ned vid mid- dagsbordet och såg ej alls, att detta var smyckadt med blommor och friska blad.
» Jag får gratulera dig, gubben min, » sade hans hustru sakta och litet tveksamt, » det är din namnsdag i d a g.
.
.
» » Ah, javisst.
.
.
tack vännen! » lät det, mera en smula besväradt än hjärtligt.
N u hade det varit rätta ögonblicket att rycka ut glasbiten, ty han såg blommorna och kände sig smått skamsen öfver sin ovän- lighet, men det stannade på halfva vägen, då hans hustru fortfor att tiga och med fuk- tig blick oafvändt stirra åt sidan.
Seså där ja, nu var hon ond (nej du, hon var bedröfvad), bara för att han inte stod till reds med en smålende min, när han var ur lynne — han hade minsann sina bekym- mer — och så trodde hon inte, att han satte värde på hennes lilla uppmärksamhet, om han nu också inte sade en hop vackra saker.
Detta var ett misskännande, som retade honom så mycket mer, som han verkligen hade skenet mot sig.
Detta medvetande för- argade honom ännu värre och blåste bort hvarje tanke på förödmjukelsen af ett med- gifvande.
Ville hon sitta där och tjura, kunde hon gärna göra det.
Nu satt glasbi- ten riktigt fast.
Han petade i efterrätten.
» Puddingen är ju vidbränd! » » Ja, du får ursäkta — jag fick lof att springa ifrån ett ögonblick till lillen.
.
.
» Det var dock dagen till ära efterrätt, som hon själf lagat och gladt sig åt.
Det kunde också icke ha varit någon alls såsom i hvar- dagslag.
Ja, där hade hon för det!
I ännu buttrare lynne än han kommit, gick han sin väg efter ett knappt adjö.
Han var förbittrad på allt och alla — mest på sig själf, därför att han nu kände med sig, att han burit sig illa åt; han tänkte ett ögon- blick att vända om och ställa saken till rätta — men då reste sig sturskheten upp och sade nej; det fick väl gå öfver ändå.
Det var väl inte så farligt.
I förstugan kom grannens hund emot ho- nom och ville ha en smekning, men fick i stället en spark, så att han tjutande kröp in i en vrå.
I D U N 1893 En dörr öppnades, och grannen stack ut sitt hufvud.
» Stackars Tusse!
Hvem är det som gör •dig illa? » Nu skämdes han värre än Tusse själf, när denne gjort odygd och fått smaka käppen; nästan som en förbrytare smög han sig i väg med en hatfull känsla både mot hunden och dess ägare.
» Hvad herrn ser morsk ut! » sade på kon- toret hans chef med ett godmodigt gyckel.
Men det godmodiga gick honom alldeles förbi; glasbiten satt i vägen.
» Det är min ensak, » flög svaret öfver hans läppar med onödig hvasshet.
» Nånå, nånå.
.
!
Måttligt! » Och därmed var det goda förhållandet mellan dem hotadt.
Därhemma gick hans hustru och kunde ej komma i de vanliga friska arbetstagen.
Förr gingo de många små bestyren som på lek under sång och joller med barnen.
Men nu kändes allting så besynnerligt tungt — och i bröstet kändes det också något tungt, som ville ut.
Hon satte sig ned och brast i gråt; det var första gången hon kände sig olycklig i sitt lilla hem och ensam, hon som förut aldrig en minut känt sig ensam i säll- skap med de små och de kära, ständigt åter- kommande tankarne på mannen, som hon j u snart skulla ha hemma hos sig igen.
Så torkade hon efter hand sina tårar.
Det var ju ändå just ingenting, det blefve väl bra igen.
A c k, det där » ingenting » var första miss- räkningen på mannen och både för honom och henne uppränningen till åtskilligt, som ingendera anade, och det skulle nog dröja, innan det blef bra igen.
Om hon skulle gå ut ett slag?
Jungfrun kunde väl se till barnen den lilla stunden.
Hon gick till sin väninna Lilly, som hon ej besökt på » hundra år », som Lilly uttryckte sig.
Den Lilly var i alla fall en bra treflig och munter människa, som kunde sätta lif i folk.
De drucko kaffe och sprakade, och tiden flög som på vingar.
» Inte får du gå än, åhnej, jag släpper dig inte så lätt, när jag en gång fått dig fast! » Hon stannade ända till kvällen — det gjorde väl icke så mycket för en gång, men ändock kände hon sig orolig, då hon skyn- dade till sitt hem.
Där gick hennes man- otåligt fram och till- baka ' och väntade och väntade.
Han hade redan varit hemma ett par timmar.
På vägen från kontoret hade han kommit till rätta med sig själf och ångrat sitt bete- ende vid middagen.
Allt skulle bli godt igen, och han kände sig så vek till mods, då han tänkte på sin lilla hustru.
Men så fann han henne ej hemma.
Detta var något alldeles ovanligt.
Hvar kunde hon vara?
Jungfrun visste intet.
H v a d hon dröjde!
Han blef ängslig och jäktade upp sin fantasi med bilder af alla möjliga olyckshändelser, som kunna tilldraga sig i en stor stad.
Så kom hon ändtligen, och då, när han såg henne stå där välbehållen, slog oron strax öfver i vrede.
» Hvar har du varit? » » Hos Lilly. » » Jaså, hos den skvallerbyttan! » » Hon är ingen skvallerbytta. » Sedan föll det många bittra ord, många öfverdrifna cch orättvisa ord, och jag tror nästan, att den dagen gick solen ned öfver deras vrede.
Säkert är, att den gjorde det många, många dagar sedermera, och fruns besök hos Lilly blefvo allt tätare.
D e hade nu blifvit ett verkligt behof för henne, afledare för hennes bekymmer och dåliga lynne.
T y nu hade hon också genom de allt hetsigare tvisterna fått ett sådant — glasbiten hade trängt in äfven i hennes öga.
Hon bedömde ofta sin man orättvist, vantrifdes i hemmet och — värst af allt — - prisgaf ställningen åt den opålitliga och lösmynta väninnan.
» Det är rätt, håll dig på din kant!
Hvad behcfver du alltid ge efter? » voro hennes råd, samtidigt med att hon spred ut histo- rien.
Så drogos dessa två makar, som dock in- nerst älskade hvarandra, åt hvar sitt håll, därför att ingen längre vill gifva vika för den andra eller se, hvad som verkligen var godt hos vederparten.
Men felen sågo de så mycket bättre, och det måste medges, att dessa äfven började synas mest, såsom det nu gick; och dessutom rent af letade de fram dem med ett slags onaturlig skadeglädje för att alltid stå slagfärdiga mot hvarandra.
Det var ett ofridens hus, där ordet öfverseende aldrig nämndes eller tänktes, där man och hustru antingen grälade eller med doft misstroende undveko hvarandra för att ej komma i gräl.
» Hvarför är pappa inte hemma nu om aftnarne? » undrade äldste gossen.
» H a n!
— Han sitter väl på värdshuset efter vanligheten! » svarade modern illa nog.
Det var dock sant.
T y pappa hade verkligen börjat dränka förtretligheterna i glaset, liksom mamma gjorde det i kaffekoppen hos sin väninna.
Hur skulle nu allt detta sluta?
Jo, både illa och väl på sätt och vis.
En natt kom han öfverlastad hem, och så illa det kan låta, blef det räddningen.
Den natten blef det snygga uppträden, men dagen därpå vändes bladet för båda.
Under rusets inverkan hade han i oförsiktigheten ådragit sig en svår förkylning och fick intaga sängen.
D å öppnades bådas ögon, och de sågo med förfäran och blygsel tillbaka på den gångna tiden, som de så otacksamt förspillt i kif och strid.
På knä vid den sjukes säng låg den för- tviflade hustrun.
» Hjärtevännen min, » sade han, » hvad jag felat grufligt!
Det var jag, som började.
.
.
» » Men det var jag, som fortsatte, » hviskade hans maka med kväfd röst.
» Det är nog sant — men det var jag, som började; därför har Gud nu också straf- fat mig.
— Min lilla älskade hustru, låt oss först bedja honom om förlåtelse och sedan börja ett nytt lif!
— Läkaren har ju lofvat mig godt hopp.
.
.
» Han drog sin hustrus hufvud tätt till sitt bröst; de båda makarne blandade sina strida tårar, och nu gick det med dem som med Kaj i sagan: ångerns ljufligt varma, lättande tåreflöden sköljde bort glasbiten ur ögat.
^ * * ^ I » hushållspenningfrågan ».
Lifligt tilltalad af » Erfaren husmors » hushållning, kan jag ej underlåta att omtala, huru jag hushållar med de 10 kronor min man gifver mig i veckan till hushållet.
Först kanske bäst upplysa, att vi endast äro två personer, förutom en person, som går till och ifrån och som får kaffe med dopp äfvensom mat, dock ej alla dagar.
Vidare att jag får hemsändt 1 liter mjölk om dagen (naturligtvis går det åt mera mjölk som- liga dagar, men då måste jag köpa af hushållspen- 85 ningarne, som min man betalar), samt att vi ha po- tatis och måltidsdricka hemma, äfvensom torkade eller salta bönor, hvilka senare jag köper af hushålls- penningarne på hösten.
Desert äta vi aldrig utom vid helger.
Konserver äta vi heller inte, undanta- gandes då vi ha några bekanta hos oss, då jag får » extra » till detta jämte annat, som då skall vara.
Men mången gång kan jag dock sätta fram en enkel, men god kväll, om någon kommer apropos, utan något » extra », förutom till öl och mjukt bröd.
Vi äta nämligen i hvardagslag helst spisbröd; någon gång köpes en limpa.
Likaså köper j * .g sällan s. k. smörgåsmat, enär mina penningar ej räcka till riktigt fin och god så- dan, och tarfliga korfsorter och dylikt tycka vi ej om, utan föredraga varm mat såsom varande mer närande.
Men till all stekmat använder jag godt smör, endast till stekt sill och sillbullar flottyr.
Hafrevälling på mjölk dricka vi hvar morgon.
Till frukost äta vi 1 ägg hvar jämte smör och salt kött (har alltid salt kött hemma att skära utaf till smör- gås, mest af bringa, sam är billigare än benfritt kött; men tjock bringa samt af prima slag är den).
Kaffe med dopp af hembakadt bröd eller skorpor, som jag själf bakar.
Någon gång stekt sill och potatis, ibland varma kotletter, köttbullar, strömming eller annan stekt fisk eller någon omelett.
Till kvällarne ha vi smörgås och i allmänhet gröt af omvexlande slag.
Så t. ex. köper jag till en vecka följande: 2 kilo kalf 2: 20 Lägg ._ ._ 1: — Kabiljo 0: 60 Gryn 0: 25 Kaffe och bitsocker _ 1: — Smör 2: — Kotlett 0: 60 Färs t 0: 70 Ägg - 1: — Strömming 0: 25 Rötter och kryddor 0: 40 10: — Fördeladt sålunda: Söndag: Kalfstek, potatispuré; buljong m. klimp.
Måndag: Kabiljo; mannagrynsvälling.
Tisdag: Köttpudding, turska bönor; semla o. mjölk eller sagosoppa.
Onsdag: Frikasé på kalf; afredd buljong.
Torsdag: Kabiljopudding; ölsoppa.
Fredag: Kotletter med potatis; risgryns vallin g.
Lördag: Kabiljopudding; köttsoppa.
Veckan därpå köper jag t. ex.: 2 kilo salt oxbringa Färs Färsk bringa Fläsk Ärtor Nypon Gös ii.
Smör Kaffe och strösocker Ägg Makaroner Kotlett Spisbröd Diverse 1: 80 0: 35 1: — 0: 60 0: 20 0: 30 0: 75 1: — 1; — I: — 0: 30 0: 60 0: 70 0: 40 10: — Söndag: Salt oxbringa, potatispuré; nyponsoppa.
Måndag: Köttbullar m. makaroner; risgryns välling.
Tisdag: Kotletter m. potatis; tisdagssoppa (på spad).
Onsdag: Pepparrotskött o. soppa.
Torsdag: Ärter, fläsk o. plättar.
Fredag: Korfkaka af öfverblifvet kött; nyponsoppa.
Lördag: Gös m. potatis; köttsoppa.
Alla veckor handlar jag ej lika; ibland kunna vi äta mindre kött och mera fisk, synnerligast då den är billig.
Höns och vildt äta vi ock; men sådana veckor får jag lof att ha riktigt tarfligt någon dag, t. ex. stekt blodpudding (hemmagjord), ibland stekt fläsk med bruna bönor, någon gång kroppkakor o. s. v. Ibland äro vi borta och roa oss (ty det är ej af ekonomiska skäl, som jag endast får tio kronor pr vecka, utan min man, som är åtskilliga år äldre än jag, vill lära mig att hushålla med sparsamhet och omtanke), och då får jag alltid öfver, så att jag kan köpa mjöl, specerier och dylikt, och mången gång räcker det äfven till att köpa någon kökssak, som gått sönder.
All mat jag handlar, är af bästa slag.
Fotogen behöfver jag ej köpa, men ljus, hvilket gör att jag är mycket sparsam om dem.
Märk äfven, att jag aldrig slår bort någon mat, ej heller låter den förskämmas.
Om det också ej är mer än några potatisar öfver, gör jag bullar af dem; rester af fisk, kött och fläsk använder jag till ome- letter eller till sillbullar.
Det minsta af kryddor jag handlar i taget är för 25 öre eller 1 hektol.
; af gryn
IDUN 86 1?, kilo.
Mången skickar tyvärr sin jungfru att köpa for 5 öre af den och 5 öre af en annan sort o. 8. v. Icke nog med den stora misshushållning som ligger däri — jag skulle finna det rent utaf generande.
Ett vänligt råd till unga, oerfarna husmödrar vid hushållsinköp: tänk efter och skrif upp på en lapp allt som skall köpas, på det att kryddor och dylikt ej må behöfva köpas, just då de skola användas, som tyvärr händer i månget hem.
Frun sitter kanske vid bordet och väntar på att soppan skall bäras in, då jungfrun gläntar i dörren och ber att få tala med henne, emedan det felas en krydda eller något dylikt till soppan.
Tidspillan och obehag för mannen, som väl kunnat besparas!
För unga husmödrar faller det sig kanske litet svårt att räkna ut allt, som skall vara till en veckas hushållning i matväg.
Handla då tvänne gånger i veckan t. ex. onsdag och lördag eller tisdag och fre- dag, men lägg då ifrån er hushållspenningarne i någon ask eller dylikt; haf dem ej kvar i portmonnän, ty då händer det så lätt, att man .lånar » af dem (kan- ske mången gång till något, som lätt kan undvaras), och sedan får det lof att knappas in allt hvad in- knappas kan.
Kom ej ihåg penningarne förrän den dagen uppköpen skola göras.
Likaså bör man, så vidt man vill vara en riktig hushållerska, ej gå hemifrån med den föresatsen att ovillkorligen köpa den eller den maten, ty kanske just den dagen tillförseln af något slag är ringa och priset därå kanske dubbelt så dyrt som annars.
Som exempel härpå vill jag nämna: en dag äm- nade jag handla strömming, men då den kostade 1: 50 pr val, köpte jag något annat i stället; dagen därpå kostade den 75 öre.
Då kunde jag ej underlåta att utbrista: &gt; Hur kommer väl det sig?
I går kostade den ju I: 50. » Kick till svar: » Jo, ser frun, i går var det endast jag, som hade sådan, och då kan man passa på och taga bra betaldt.
Men i dag ha nästan allihopa strömming, och det i massa! » Hilda — gren.
K o n s t n ä r s k a p i s i l k e.
ÄEn utställning af sällsynt art och största intresse * P — icke minst för våra damer — pågår för närvarande i Konstföreningens f. d. lokal vid Västra Trädgårdsgatan härstädes.
Den omfattar något af det mest fulländade af kvinnlig konst- slöjd, nej, låt oss säga konstnärskap, man gärna kan vilja se eller tänka sig.
Fru Emerentia von Stockenström, maka till borgmästaren i Helsingborg, har företagit sig att med en serie symboliska blomsterbroderier illu- strera en del af H. C. Andersens sagor och har därvid fört sin nål och sitt silke på ett sätt, som väl må kallas fulländadt.
Samtliga broderier — antalet är 21 stycken — äro utförda på hvitt kläde och blommorna äro broderade i sina naturliga färger efter lefvande modeller utan någon föregå- ende teckning.
Det är en glans och ett lif, som äro fullständigt illusoriska, de finaste skiftningar komma fram, bladen bukta sig, rosenknopparne svälla och glöda, blåklockorna, genom hvilkas tunna kalkblad ljuset spelar, tyckas dallra på sina stänglar, och hasselhängena utandas sitt stoftfina frömjöl, skimrande i solen.
Den utsöktaste mål- ning kommer här efter, ty silkets naturliga glans och själfva textur äro så utmärkt begagnade, att resultaten verkligen äro beundransvärda.
Mest är det ängsblommor och våra lundars vilda växter, fru v. Stockenström afbildat, och deras blyga poesi omramar lyckligt de väl funna citaten ur den store naturskaldens älskliga sagor: » Hylde- moer », » Aarets historie » — en förtjusande kvar- tett blomstertaflor från de olika årstiderna — » Engelen », » Den lilla Idas blomster » och ännu flere.
Men äfven orangeriernas praktinvånare ba aflockats sin exotiskt svällande fägring, såsom i blomsterbilden » Der er forskjel », där pendanterna •somme der er til Stads » och » somme der er til Najring » göra en dråplig verkan.
Man kan tänka sig, hvilket oerhördt arbete ned lagts på dessa sällsynta konstverk, för hvilka den åldriga mästarinnan — fru von S. är fyllda 64 år — nyttjat fem års tid, då man får veta, att i ett enda litet blads yta af en lillfingersändas stor- lek ofta begagnas 30 sorters silke och att endast de schatteringar af grönt, med hvilka hon rör sig, uppgå till närmare ett hundratal.
Men så kan man då ock fatta det framgångsrika resultatet, när den minutiösa omsorgen som här ledts af ett verkligt konstnärstemperament.
Kompletterande fru v. S:s silkesmålningar — ty så skulle vi bäst vilja kalla dem — har ett antal yngre begåfvade artister åstadkommit en serie 1893 kartonger i akvarell och teckning, jämsides illu- strerande samma sagor.
De äro ämnade att inter- folieras med broderierna till ett praktfullt Ander- sensalbum, som, engång färdigt, i sanning kommer att bli ett lika dyrbart som ovanligt konstverk.
De unga artisternas bidrag äro samtliga af högt värde, och om vi här blott i korthet och i förbigående kunna nämna deras namn — K. Bort / h, P. Sved- lund, A. o. Stockenström, P. Malmborg, A.
Berg- ström — så är det icke därför, att vi underskatta deras medverkan, utan emedan Idun naturligtvis främst har fäst sig vid det sällsynt konstnärliga kvinnoarbetet.
Ärade läsarinnor i hufvudstaden, försummen för all del ej ett besök!
Utställningen pågår till och med nästa tisdag, hvarefter den kommer att Hyt- tas till Göteborg.
Några ord om vår " Gifter- målsbalk. "
För Idun af Kata Dalström.
(Forts.) edan dess har arbetet på kvinnans fri- görelse gått framåt, om än mycket lång- samt.
Lars Johan Hierta, en af sin tids mest fri- sinnade män, var en bland dem, som först bragte på tal uti riksdagen kvinnans rätts- lösa ställning i samhället och familjen.
Han möttes med ovilja, och hans första för- slag i riksdagen föll, utan att ens diskuteras, d. v. s. motionen tegs ibjäl.
Isen var dock bruten, sedan följde flere i hans fotspår, och den ena lilla segern vanns efter den andra.
Och nu, den dag som i dag är, har den ogifta kvinnan nästan samma rättigheter som mannen, om man undantager den politiska rösträtten; men i och med det samma hon blifvit vigd, mister hon alla sina nyvunna fri- och rättigheter och blir omyndig som det min- sta lilla barn.
» Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte målsman och äger söka och svara för henne, » står det i » Gif- termålsbalken ».
Bland de ifrigaste förkämparne för kvin- nans frigörelse var baron Stackelberg, som under en lång följd af år förde hennes talan vid riksdagen.
Men utom riksdagen arbetade han med if- ver för samma mål, särskildt genom sin lilla ytterst satiriska och humoristiska diktsamling » Träkol », som han utgaf anonymt.
» Träkol af Olof Stig » gjorde mycken både lycka och nytta.
Man läste den och skrattade åt den, man fann, att många tänkvärda saker före- kommo där under form af skämt.
Och jag för min del tror vi till stor del ha den lilla, nu nästan bortglömda diktsamlingen att tacka för de förbättringar i kvinnans rättsliga ställ- ning, som inom kort visade sig i form af flere s. k.
» kongl.
förordningar ».
Den som ifrigast arbetade för » kvinno- saken » under 60- och 70-talet var, förutom de båda omnämnda L.
J. Hierta och Stackel- berg, riksdagsmannen Svensén, far till förfat- taren Svensén.
Men äfven flere andra riks- dagsmän visade varmt intresse för kvinnan och sökte få de lagar, som rörde henne, om- arbetade till hennes förmån.
Särskildt äkten- skapslagarne ansågos redan då som alldeles omöjliga, men äro icke dess mindre rådande ännu i dag.
Med outtröttligt nit inlämnade Hierta m. fl.
motioner till nästan hvarje riksdag i detta syfte.
» Motionerna » komaio till » lagutskot- tet », och där förmäler historien, att de ofta rönte det ödet att bli kastade på golfvet.
Då- varande ordföranden, som just ej gjort sig känd för att vara någon vän till nyttiga re- former, ansåg dessa » kvinnomotioner » för de onyttigaste bland de onyttiga.
Å r 1873 stiftades, på initiativ af L.
J. Hierta och hans dotter Anna Hierta, nu mera fru Retzius, » Föreningen för gift kvinnas äganderätt », som sedan sin början på ett verk- samt sätt arbetat för sitt mål, nämligen den gifta kvinnans förbättrade ställning i rättsligt afseende.
Under en lång följd af år har föreningen troget gått i spetsen, då det gällt att föra » den gifta kvinnans talan », och visat, huru rättslös hennes ställning är både i staten och i äktenskapet.
Dock hade den kunnat verka mera, om den varit litet mindre » lärd », men mera popu- lär i sina småskrifter.
Föreningens årsmöten jämte andra möten, som den anordnat, ha dock varit mycket be- sökta.
För alla intresserade både män och kvinnor ha de varit en samlingsplats, där man i lugn kunnat diskutera de nya lagförslagen, som inlämnats till riksdagen, och många kvin- nor ha på dessa möten haft tillfälle att yttra sig i denna för dem så ytterst viktiga fråga.
Där har den s. k.
» Nya lagberedningens » förslag till ändring af » giftermålsbalken » blifvit dryftadt, och där har grefve Hugo Ha- milton en afton uppläst sin lilla roliga histo- ria om » Per och Stina » för att praktiskt visa, huru » Nya lagberedningens » förslag skulle gestalta sig i verkligheten.
Den lilla histo- rien var synnerligen rolig och mottogs ofta af skratt och bifallsyttringar.
Genom sina skrifter har äfven föreningen verkat mycket godt.
Skrifterna ha dock ej fått den spridning, som varit önskvärd, syn- nerligast därför att de äro allt för » torra ».
Men de ha varit alldeles ypperliga för alla, som verkligen velat sätta sig in i frågan, eme- dan såväl motionerna som de vid riksdagen förda debatterna om desamma finnas aftryckta däruti.
» Nya lagberedningen » skulle nog helst se, att kvinnorna, eynnerligast de gifta kvinnorna, hade så litet som möjligt reda på hela » gif- termålsbalken » med ty åtföljande paktum eller äktenskapsförord och boskillnad.
Jag vill i förbigående nämna, att vilja nå- gra af Iduns ärade läsarinnor ha närmare reda på den saken, så skola de skaffa sig » Hufvudpunkterna af den svenska lagstift- ningen om kvinnan » af Karl Staaff.
Boken är utgifven af » Föreningen för gift kvinnas äganderätt » och synnerligen lättfattlig och klar.
F å kvinnorna väl en gång riktigt klart för sig, huru rättslösa de äro som gifta, så tror jag ej de länge gifva sig till tåls med den nuvarande » giftermålsbalken ».
Ordspråket säger: » Hvad kvinnan vill, det vill G u d », det vill med andra ord säga, att om kvinnorna allvarligt vilja en sak, så kunna de äfven drifva den igenom, och därför kunna vi hoppas, att om de själfva taga » gifter- målsbalken » om hand, blir den ej länge kvar i sitt oförändrade skick.
Vid riksdagen är det männen, som äro her- rar, men ute i lifvet få de allt dela med sig litet af makten åt kvinnorna.
Det är där dessa skola göra sitt inflytande gällande och hjälpa de män, som vid riksdagen föra deras talan.
Både i år och förra året inlämnades mo-
I DU N 1893 87 Smith denna gång öfvertagit baspartiet, och att han på ett i allo både värdigt och stilenligt sätt utförde det, behöfver väl knappast nämna ?.
I besittning af den E n l ä r a r i n n a s r o m a n.
härligaste stämma och begåfvad med den finaste musikaliska uppfattning, står hr S. obestridligen som E n svensk, kulturbild, vårt lands främste oratoriesångare.
Fru Jungstedt- tecknad på verklighetens grund för Idun Linden förtjänar äfven särskildt framhållas för sitt ypperliga utförande af altpartiet.
Fröken Frödins af höga och vackra sopran väckte ock uppmärksamhet.
Algot Sandberg.
Utförandet gick för öfrigt på det hela taget mycket bra under hr Hallens ledning.
Den nästan fulltaliga (Forts.) publiken, bland hvilka konungen, prinsarne Carl och Eugen samt hertiginnan af Dalarne och den åldrige on fort.-atte att röka, blossade riktigt starkt, så kompositören själf befunno sig, hälsade hvarje num- att eldranden glödde bakom cigarrens aska.
mer med det lifligaste bifall.
» Hvad sommaren ändå är härlig! » utbrast hon De båda välgörenhetsföreställningarna å k. operan så.
Hennes ton skulle vara drömmande, men blef hafva nu gått af stapeln.
Den första gafs i söndags nästan komisk, så att Kerstin hade svårt för att som matiné och bevistades af en ganska talrik pu- återhålla ett leende.
» Ja, jag älskar sommaren, » blik.
Föreställningen inleddes med en prolog, » Ny- sade hon, » men jag skulle vilja ha den så där byggaren », dikt af Daniel Fallström.
Den framsades het och brännande, som vi ha den uppe i min förtjänstfullt af hr Hillberg.
Så uppfördes det roliga hembygd.
Tycker ni inte, att pastorn är en vacker lustspelet » Sparlakansläxor », där hr Knut Almlöf, karl? » genast vid inträdet hälsad af en kraftig applåd, firade Frågan kom så tvärt på det andra, att Kerstin en ny triumf i Rudolf Mörks roll.
Han understöd- inte kom sig för att svara.
des förträffligt af fröken Ahlander, hr Personne och » Det tycker ni naturligtvis.
Hvilka härliga, blå fru Rundberg samt hr och fru Hamrin.
Härpå ögon han har, hvilken härlig buktad näsa, en föredrog fröken Ebeth Brink känsligt och musikaliskt riktigt grekisk profil!
Jag kan tala om för er, att några sånger.
Efter en kort paus gick ridån åter jag riktigt svärmar för honom. » upp, och » Sista hvarfvet » utfördes af hr Fredrikson Kerstin kunde ej finna, att hon såg vidare an- och grefvinnan Amanda Taube, f. Nerman, den out- lagd, ut för svärmeri och höll sig tyst.
tröttliga anordnarinnan af dessa välgörenhetsföreställ- » Ah, han påminner mig så mycket om honom, ningar.
Utförandet var å båda händer förträffligt.
som jag misste i min ungdom!
Det var en ståt- U p n o t i s b o k e n.
Det var rent af märkvärdigt att se, huru föga tjugu lig man, må ni tro.
Ja, han visste ju inte, att års frånvaro från scenen inverkat på grefvinnan Taube.
jag höll af honom, och han reste till Basel, till lätt kvinnomöte för att opinera till förmån Den skiftande rollens alla faser återgåfvos med den något universitet, och skulle bli missionär.
Ja, för den af hr H. Tamm vid årets riksdag väckta vana, rutinerade skådespelerskans talang.
Det lifliga mitt hjärta var nära att brista.
Jag fick en blomma sedlighetsmotionen, som åsyftar att framkalla åt bifallet vid styckets slut framkallade flere gånger de af honom en gång, och den gömmer jag som min gärder till bekämpande af ett samhällsondt, hvars båda konstnärerna.
— Så följde sång af fru Sterky, heligaste replik.
En ros ni, en röd ros!
Men yttringar sprida fördärf i vida kretsar och under- som alldeles förträffligt föredrog tvänne sånger, af se så, nu är cigarren slut, och nu tror jag vi gå gräfva den allmänna moralen, hölls i måndags afton hvilka den sista bisserades.
Till slut utfördes det in.
Det är rätt svalt. » å Hotel Continental härstädes.
Till mötet hade sam gamla bekanta sångspelet &gt;Nya garnisonen eller sju Man skildes åt vid åttatiden på aftonen, och lats så många deltagarinnor salen möjligtvis kunde flickor i uniform », som denna gång fick särskild Kerstin och Karin följdes åt hem till den förra.
rymma, ja, ett hundratal måste till och med åter dragningskraft, därigenom att » de sju flickornas » » Nå, men här har ni det riktigt trefligt, » sade vända med oförrättadt ärende.
Sammankomsten (här 9) roller spelades af unga damer ur societeten.
öppnades med en kort inledning af ordföranden, Den lilla förtjusande truppen marscherade och exer- Karin Löf och såg sig omkring.
» Ni får ursäkta, att jag anser mig som hemma här. » hvarefter motionen upplästes.
En af inbjudarin cerade riktigt bra, och ett par af de unga damerna, Därmed lossade hon på klädningslifvet, tog af norna höll därpå ett varmt föredrag om kvinnans Sophies och Julies representanter, ådagalade en scen- plikt att bekämpa hemmets farligaste fiende, osed- och sångvana, som mången liten aktris af facket sig kängorna och kröp upp i soffhörnet.
» Se så ligheten.
Talet mottogs med lifliga bifallsyttringar.
kunde afundas dem.
Hr Oriinder gjorde af fästnings- där, nu har jag det bra.
Låt oss nu prata. » » Jo, ser ni, Kerstin. » sade hon, » på min tid Sedan dessa tystnat, föredrogs under lifligt bifall kommendanten en högst dråplig typ, som framkal- en uppsats om kvinnlig renhet.
Till sist antogs lade det lifligaste bifall.
Han understöddes förträff- fick man inte så mycket lärdom som nu.
Jag har enhälligt en resolution, i hvilken de församlade ligt af hr Norrby.
Henris roll utfördes af hr Lemon; aldrig gått igenom mer än en kurs på landstings- uttalade sin af varmaste öfvertygelse betingade an- öfriga roller af amatörer.
Tillställningen var i sin seminariet i H, och det är då icke mycket.
Men man har förstås fått söka skaffa sig litet vett slutning till brukspatron Tamms motion.
helhet mycket lyckad.
— Den andra af de båda före- själf, och hvad mina stycken i småskolan beträf- Resolutionen skall öfversändas till ordföranden ställningarna gafs i tisdags afton inför en till sista plats far vill jag se den, som kan dem mera » profekt » i första kammarens tillfälliga utskott, som har att med en synnerligen elegant publik, däribland konun- än jag.
De här moderna semminariumerna tycker gen och prins Carl med uppvaktning, besatt sa-, behandla den af hr H. Tamm väckta motionen.
jag inte mycket om.
De äro stränga och torra.
long.
Bifallet var denna gång likaledes lifligt.
* Då skulle ni ha sett på min tid.
» Kursen i H. varade sex hela veckor, och det Sin första kvinnliga filosofie doktor er- Par Bricoll-kören gaf sistlidne lördag sin vårkon- var väl, för man hade just ej så mycket att komma håller vårt grannland Danmark inom kort, då frö- sert under anförande af dess skicklige och nitiske med.
Billigt var det den tiden.
Logi och inac- ken Anna Hade, som fått en dansk-historisk af- ledare, direktör Erik Åkerberg.
Hufvudnumret å kordering fick man för fjorton riksdaler i månaden.
handling godkänd af fakulteten i Köpenhamn, den programmet utgjordes af Gunnar Wennerbergs musik Ni skulle ha känt magister Fors, vår förste lä- 24 dennes offentligen kommer att försvara den.
för solostämmor och kör till scener ur Goethes rare.
Ack, han var mitt första svärmeri, fastän Fröken Hude är dotter till prokurator Hude i Faust (Auerbachs källare i Leipzig), med orkester- han naturligtvis inte fick veta om det.
Ah, så Roskilde, tog 1882 sin studentexamen, bestod 1887 arrangement af hr Åkerberg.
De burleska och högst jag svärmade för honom!
Och för studenten » skollärareexamen&gt; med historia som hufvudämne karaktäristiska scenerna fingo ett förträffligt ut- Hansson med, som biträdde honom vid undervis- och fick året därpå universitetets gnidmedalj för förande.
Särskildt förtjänar naturligen hr Salomon ningen.
Han är kontraktsprost nu han.
besvarandet af en prisuppgift.
År 188t) anställdes Smith att omnämnas för sin tolkning af Mefistofeles » Stackars magister Fors!
Honom var det synd hon som assistent vid riksarkivet.
I slutet af parti.
Öfriga solister voro hrr Söderman, Nygren, Det gick illa för honom, och då höll jag på förra året fullbordade och inlämnade hon den Dorph och Wide ' en.
— Kören sjöng dessutom Ran- om.
gradualafhandling, hon nu om en vecka går att dels vackra högtidskör » Bacchi barn » samt ett par att sörja mig till döds.
» Vet ni, han hade alltid för sed att låta oss försvara.
af Fredmans epistlar och Svedboms sång vid Scheele- stodens aftäckande.
För öfrigt utförde sällskapets elever i tur och ordning stiga upp i katedern * egen nybildade stråkorkester ganska förtjänstfullt och hålla lektion med kamraterna.
Då var man rädd må ni tro.
Själf satt han bredvid, och det Jordens enda kvinnliga lokomotivförare, några nummer.
Konserten var mycket talrikt be- gjorde det yttervärre.
När man då blef förvir- fröken Ida Hewilt, skall, enligt hvad amerikanska sökt af ordensbröder med deras fruntimmer och rad, lade han armen om lifvet på en och klap- tidningar berätta, föra det första tåget öfver världs- bifallet lifligt och välförtjänt.
pade en så vänligt.
Somliga af flickorna blefvo utställningsområdet i Chicago.
Hon har för detta Om hr Sven Scholanders musik- och Bellmansafton riktigt förargade på honom, och jag minns, hur ändamål låtit färfärdiga en spansk kostym i 14:e Jenny Hanes och jag disputerade om saken.
århundradets stil, hvilken kläder det vackra frun- i dag fredag i Vetenskapsakademien behöfva vi väl Hon sade, att det var fräckt att kurtisera flickorna knappast erinra.
Den glömmes nog ej af någon.
timret förträffligt.
Tidningarna anse, att hon kom- på det viset.
Men, kantänka, det skulle hon säga, mer att blifva en af de största magneterna vid Fröken Alma Sjöman gifver nästkommande ons- som såg ut som en liten apa.
Han, magister världsutställningen.
Hon har länge varit förtrogen dag i hotel Oontinentals festsal en soaré med bi- Fors, skulle ha velat kurtisera henne!
Jag kan med lokomotivföring och för f. n. ett lokomotiv på träde af fruarna Dina Edling och Gerda Ström m. fl.
skratta bara jag tänker på det.
Cairo — Little — Nanawha banan, som till en stor Vid detta tillfälle kommer bland annat att utföras » Men det var om magister Fors, ja.
Under de del äges af hennes far.
ett skämt i en akt, kalladt » Bettys dockor », förf.
af första veckorna gick allting bra.
Sä började han Anna Maria Lenngren et Comp.
på att bli rakt besynnerlig.
Han satt som i dvala.
Hansson fick ta lektionen, han bara stirrade slött omkring sig.
» Kretik » öfver öfningslektionerna blef aldrig fråga om.
Snart var det ute i staden, att magister Fors var full.
Det var bara skandal; han hade kräftan, sade andra, och fick inte be- hålla en matbit, och så tog han sig ett glas kon- jak då och då för att döfva plågorna.
Stackars Kungl.
operan gaf i måndags i förening med Fil- harmoniska sällskapet konsert, hvarvid ännu en gång M a r s n u m r e t a f I d i u i s X o d &lt; ' - o c h i n ö i i s t e r t i f l i i i n g han, det var nog sannt.
Gunnar Wennerbergs senaste tonskapelse » Stabat » fen onsdagsförmiddag — jag minns det såväl h a r g e n o m de r å d a n d e, s ä l l s y n t s v å r a k o m m u n i k a t i o n e r n a mater&gt; utfördes.
Solisterna voro de samma som vid p å utlandet s å f ö r s e n a t s, a t t d e t b e k l a g l i g e n ej h e l l e r h i n - I — var magister Fors mycket klen, men på efter föregående tillfälle, med undantag af att hr Salomon middagen ville han ändå öfvervaka öfningslektio- ner åtfölja denna v e c k a s n u m m e r tioner till riksdagen med begäran om ändring af » giftermålsbalken », förra året af lektor Höjer m. fl.
och i år af grefve Hugo Ha- miltoD, och det är med anledning af dessa denna artikel kommit till.
Men kanske vi dessförinnan skulle taga litet reda på själfva » giftermålsbalken », som står först i lagboken.
Den är så lång och krånglig, att vi ej kunna meddela ens ett utdrag ur den, och inne- håller ej mindre än sjutton kapitel med ty åt- följande senare tillkomna s. k.
» kongl.
för- ordningar ».
Bland förordningarna äro de viktigaste k. förordningen af 1862 om boskillnad och den som utkom 1874 om den gifta kvinnans rätt att själf disponera sin egen arbetsförtjänst — egentligen de enda segrar kvinnosakens vän- ner vid riksdagen vunnit under sin långa och ofta hopplösa kamp mot gamla fördomar och sekellånga orättvisor.
(Forts.) Teater och musik.
P rignedsftttniiig Spis- &amp; å " ^m * K n ä c k e b r ö d O. "
W \ S C H U M A KongfL hofleverantör C H, „ E R II / f a l s a s II 1.
^ &amp; B i s o v i i t s hos_de flesta_
IDUN 88 nen.
Det var jag, som höll den.
Förunderligt nog var salen full af främmande åhörare.
Magister Fors stod på katedern.
Han skakade så, att glas ögonen föllo i golfvet.
Man såg på honom.
Då hörde jag någon af de främmande hviska: » De där herrarne vid fönstret äro visst hitskickade af landskamrern för att spionera. » En af eleverna trängde sig fram för att få ett glas vatten åt ma gistern.
Karaffinen stod bakom herrarne.
» Var god och gif mig ett glas vatten, » bad hon, » ma- gistern är sjuk. » » Sjuk, » hånlog en, » säg full. » Och så gingo de sin väg.
Efter lektionens slut måste magister Fors skjutsas hem i vagn.
» Nästa morgon klockan sju var han åter i ka- tedern.
Litet efter kom landskamrern in.
Han gick fram till honom.
» Jag förklarar magister Fors afsatt frän sin befattning, » sade han hög- tidligt.
» Herr Hansson kan sköta platsen, till dess vi hinna få en annan förste lärare.
För i dag få ni lof. » Magister Fors bad att få veta hvarför, men fick intet svar.
Men då landskam- rern gått, blef det ett tumult.
» Det är en him inelskriande orättvisa! » skrek jag, och många in- stämde.
Och en äldre elev, Emelie Lund, som hade varit guvernant, steg upp och sade: » Flickor, skola vi tåla, att vår lärare så här behandlas för en skvallersjuk frus skull.
Nej, vi skola ej tåla det; vi vilja ej ha någon annan lärare. » » Morgonen därpå kom en af folkskollärarne i staden, vid namn Karlsson, och sade, att han fått förordnande som förste lärare.
Då bröt det löst igen, och han gick i vredesmod.
Men då började vi sansa oss.
Vi kunde ju ingenting göra, och herr Karlsson kom tillbaka med landskam rern och han sade, att de som ej ville begagna seminariets undervisning, kunde ju gå till magi ster Fors.
Halfva antalet af eleverna gick, däri- bland jag.
Vi höllo ut i två dagar, men så måste vi tillbaka.
Hvad vi därunder erforö, vill jag inte tala om.
Vet ni, han var sjuk, stackarn, så sjuk, och därför söp han verkligen, och det till och med så att han dog någon tid därefter.
Vi sörjde ho- nom ändå, ja, jag följde honom gråtande till grafven.
Han var ändå mitt första svärmeri.
» Ja, ser ni, så gick det till den tiden.
Det är många år sedan dess.
Nu har man slitit och knogat i nära tjugufem år.
Och hvad har man?
Inte mer än man får komma på fattighuset, när man är utsliten!
Det är så man kan gråta åt det. » Hon började verkligen snyfta och fortsatte med att beskärma sig öfver sin olycka.
Hon hade varit skapad till något bättre!
Hå hå ja ja!
Men när hon väl lagt sig, somnade hon genast ifrån alla sina bekymmer och snarkade så, att Kerstin knappt fick en blund i ögonen på hela natten.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En liten fé jag vet.
På lätta vingar så fin och späd hon tråder luftig dans.
Hör hennes lätta sus, där gladt hon svingar om sommardagen uti solens glans.
Men ack!
hur flyktigt hennes lif, hur kort!
Det varar blott, så länge dagen prålar; när afton svalkas, hennes lif flyr bort; hon lefver och hon dör i solens strålar.
Hur många sångmör uti gudars sal?
Af runor här du ser ett lika tal.
Det yra nöje, hvarom flickan drömmer.
Den ljusa syster åt den mörka natt.
Hvad för de små så månget under gömmer.
Hvad vårdslös jungfru ofta nog gör spratt.
Ett rum jag vet, som bondens skatter hyser; ett nyttigt redskap för hans åkerjord.
Hvad guldet äger, som så fagert lyser.
Ett vattendjur, som tumlar om i nord.
Ett farligt vap „, som Kan smärtsamt sticka, och vet du namnet på min hulda flicka?
Ett blodigt skådespel, där eld ses brin- na.
En omtyckt tummelplats för yra barn.
Hvad säkert finnes uti mjölnarns kvarn, och hvad helt säkert vi på vägen finna.
Ett trefligt färdedon, som lustigt glider.
Hvad skytten må, då skottet nyss har smällt.
Ett vanligt vapen i förgångna tider, och hvad en flitig pilt ses göra snällt.
Hvad fjärilns vinge ses i solens strålar.
En stadga, som till efterlefnad satts, att stanna i staden öfver sommaren för att gifva privatlektioner — hvart skulle hon för öfrigt taga vägen?
Hon hade fått behålla vikariatet äfven för höstterminen.
Så skulle det ock i augusti månad blifva s. k. stiftsmöte i staden, och Kerstin ville gärna deltaga i detsamma.
Hon lyckades få läsa de vanliga skolämnena med några barn i flickskolans lägre klasser, hvilket gaf henne ett par, tre timmars sysselsättning om dagen.
Sommaren var het och kvalmig i den lilla sta- den.
De knaggliga stenarne brände under fötterna, och den trädplanterade promenadplatsen gaf blott föga skugga.
Men så kom » fruntimmersveckan », och enligt sin vana öppnade himlen dä sina sluss- portar.
Ett undantag gjorde » Kristina », Kerstins namnsdag.
Då hon vaknade på morgonen, log himlen åter klar och blå, hon öppnade fönstret för att släppa in den af regnet uppfriskade luften.
Då klang plötsligt nere från gatan en sång af friska barnaröster: » O, hvad världen dock är skön.
klädd i sommardräkten! » ljöd det unisont.
Kerstin förstod, att det var henne de gällde, att hennes flickor från klassen velat på detta sätt hedra henne på namnsdagen.
Då de slutat, visade sig Kerstin i fönstret och tackade dem för » serenaden ».
Och upp stormade flickorna för att gratulera sin fröken.
De voro så lyckliga öfver att få gifva henne sina små gåfvor af kakor, blommor, kort, fikonlådor, eau de cologne m. m. och då Kerstin med tårar i ögonen tackade dem, höjde en öppnast liten tös ett » lefve vår fröken på Kristinadagen! » Och så hurrade de alla tre gånger.
(Forts.) SJUNDE KAPITLET.
Kerstin trifdes icke längre i sin födelsestad.
Alla ungdomens glada minnen voro som försvunna, och hon erinrade sig endast de båda sista sorg liga åren efter faderns död.
Hon kände det tomt omkring sig.
Bäst var det, när hon hade sina flickor omkring sig i skolan.
Då kunde hon un- derstundom känna sig lugn och glad, helst när de voro snälla och uppmärksamma.
Och det voro de för det mesta, ty Kerstin hade gjort sig af- hållen af barnen genom sitt blida, allvarliga väsen.
Dagarne gingo utan egentlig omväxling.
De enda afbrott i enformigheten voro, då Kerstin fick bref från Axel.
Han skref icke så synnerligen ofta — han var så upptagen af sina studier — men när hans bref kommo, andades de den upp- riktigaste hängifvenhet.
Då kände Kerstin sig lycklig.
Hon kunde sluta ögonen och mana fram sin älskades ståtliga bild för sin inre blick.
Ja, hon skulle nog vänta på honom, vore det än al drig så många år!
Hon skulle arbeta ocb spara till den tiden kom hon finge äga honom helt och hållet.
Med denna uppgift skulle väntans år sä- kert gå fortare.
Han hade på våren tagit » teolo- gico-filen » och skulle på sommaren bort som in- formator till en brukspatron i Vestmanland.
Men fick han råd, skulle han göra en omväg från Upsala och hälsa på sin lilla Kerstin.
Hur inner- ligt gladde hon sig ej däråt.
Skolan slutade första dagarne i juni, och efter den högtidliga afslutningsakten i kyrkan gick Kerstin hem till sitt lilla tysta hem, som hon fann mera ensamt än eljes.
Hon hade beslutit och säg, hvad piskan ger åt trötta fålar, och för familjen säg en samlingsplats.
Jag vet en plats, där fagra drömmar och hvad den är, som svar ej lär mig vägra.
Jag vet ett mått, ej ofta brukadt mera.
En kunglig rättighet i Sveriges land.
En fisk, som man plär ofta nog ser- vera.
Hvad ondsint pilt behöfver få ibland.
En liten ö i Bältets salta vågor.
Osynlig sak, som allting synligt gör.
Behöfligt redskap — står ditt hus i och har du skulder — hvad du skul- den bör.
Jag vet ett träd, hvars kvist är seg att bryta, och hvad vi äga, som bör älskas mest.
Jag sett en fågel uppå vattnets yta.
Hvad understundom jag sett ryttarns häst.
Hvad har väl gumman, där hon flitigt spinner?
Hvad har min, då jag mer ej hinner?
Innehållsförteckning.
Amelina Sterky; af Mathilda Langlet.
(M e d porträtt.)
— H ä x a n; poem af Ernst Högman.
— E t t ord i sinom t i d; af Ave.
— Glasbiten i ö g a t; en hvardagsbild ur lifvet, för Idun af E.
N.
— I • hushallspenningfrågan »; a f Hilda — gren.
— Konstnärskap i silke.
— Några ord om vår * Giftermälsbalk »; för I d u n af Kala Dalström.
(Forts.) — U r notisboken.
— Teater ocb musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kultur- bild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sand- berg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
och 4) romerska gudar.
De med siff- rorna 1 — 4 betecknade raderna gifva samma ord.
Apostroferna beteckna det antal bok- stäfver, som skall borttagas från det ord, som betecknas af figuren.
Siffrorna omkring denna triangel skola ersättas med bokstäfver, så att raden 1 — 4 — 2 betecknar namnet på en fisk, raden 3 — 4 — 1 benämning på ett rum, raden 3 — 4 — 2 namnet på ett verktyg.
Cwiolana.
Homonym.
Har din lott på jorden blifvit här igenom lifvet vandra, tröst dig har dock ofta gifvit, som dig visats utaf andra.
Bokstafsg-åta.
Kvadratgåta.
• t t t t t t 1 t t t jt t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t T t t t t t t t t t t 2 t E t t 4 P I I N N N R S Charaderna: Gåtan: I. Gifmild.
II.
Benjamin.
Anseende.
Räknegåtorna: Herder.
I.
Den 25 augusti 1744; II: V 32 38 44 1 14 20 26 9 175 40 46 3 15 28 34 17 &amp; 48 11 17 23 29 42 175 5 7 13 1 * 25 8 21 27 33 39 45 31 37 43 175 2 175 16 22 35 41 47 4 10 17 &amp; 24 30 12 18 175 36 49 6 Förvandlingsgåtan: 1) Galeotto.
2) Ulriks- dal.
3) Strömstad.
4) Tannhäuser.
5) A s t u - rien.
6) Folgefonden.
7) Fristad.
8) Robert.
9) Erivan.
10) Dufva.
11) Bankhyttan.
12) Igelkott.
13) Konsvinger.
14) Södermann.
15) Othello.
16) Nederländerna - - Gustaf Fredrikson.
Geografiska Cherbourg.
korset: Antwerpen, Rosenborg, Ifyllningsgåtan: I.öfkoj, Surgut, Calais, A n - gara, brutto, W a l l i n.
4 1) Rike i Indien, 2) flicknamn, 3) Lösningar.
Akrosiikon: Edla, Lima, Idka, Sila, A l u n, Basa, Elba, Tårtor — Elisabet.
175 175 175 175 175 175 175 T t 3 E 4Z 3 t t " 1 2 t t ordna så, att såväl de vågräta raderna som den lodräta hvardera gifva ett flicknamn.
Rebus.
Triangelgåta.
P.
L. t 1893 ______ Bokstäfverna i denna figur äro att
