# ID: svediakorp-per905
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,853
# sentences: 623
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 10 mars 1893.
N:r 10 (273) Prenumerationapris pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: k r.
0: — » 7: 50 » 5: — Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
Prenumeration sker u alla a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och tr post- FRITHIOF Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
A l l m.
Telef.
Amanda f årt samhälle har all- tid gjort sig kändt för uppoffrande män- niskokärlek, och än- nu aldrig har någon stor olycka hemsökt en an- nan del af landet, utan att stockholmarna rörts däraf, såsom hade det gällt dem själfva.
En uppmaning till insam- ling för dem, som lida nöd har aldrig låtit höra sig förgäfves, och vill man som medel för väl- görenheten använda ett offentligt nöje, är detta genast på det lifligaste eftersökt.
Man roar sig så mycket bättre, tycker man, då man på samma gång skänker bröd åt de hungrande och låter en tröstens solstråle trän- ga in i fattigdomens och lidandets mörka tjäll.
Det var nog också i visshet om att mötas af vår människoälskande allmänhets beredvillighet, som den dam, hvars bild Idun i dag har nöjet att framställa, beslöt att söka anordna ett par sceni- ska föreställningar för att med inkomsten af dem lindra nöden i det nord- ligaste Sverige samt äf- ven lämna en skärf åt dem, som hungra i det land på andra sidan Bot- tenhafvet, hvars män fordom stridt och segrat utgifvare: HELLBERG.
61 47. lielgfri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifnlngstld: hvarje Jduns Tryckeri fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Aimonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l c r a d.
F o r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i p a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p a b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o u p.
- r a d.
Taube.
vid våra fäders sida, och som alltid är oss så kärt.
Men oaktadt allmän- hetens beredvillighet är anordnandet af sådana välgörenhetsföreställnin- gar förenadt med långt större svårigheter, än man kan föreställa sig, och tager vanligtvis anordna- reus tid och krafter i anspråk för både veckor och månader.
Männi- skovännen må därför känna sig tacksam mot den person, som med oegennyttig uppoffring börjar ett sådant foretag och ej låter några hin- der af hål la sig från att föra det till önskvärdt mål.
Det är detta som gref- vinnan Amanda Taube, född Nerman, nu utfört, så att två sceniska före- ställningar kunna gifvas å Kungl.
operan för of- van nämnda ändamål, den första söndagen den 12 dennes på middagen samt den andra på tis- dags afton den 14.
V i d dessa två, hvarandra fullkomligt lika föreställ- ningar har grefvinnan Taube lyckats erhålla biträde af nere bland våra förnämsta sceniska förmågor, till exempel af den sångare, som länge varit och otvifvelaktigt fortfarande förtjänar att
IDUN 18Ö3 En god kvinnas v ä g är i sanning strödd med blommor, men de uppspira b a k o m hennes steg, icke framför dem.
j^USKIN.
vara publikens mest firade gunstling, herr Arvid Ödmann, samt af den utmärkta sån- gerska, hvilken numera icke tillhör scenen, men ständigt tillhör konsten och med sin härliga röst och sitt bjärtvinnande föredrag alltid fängslar sina åhörare, grefvinnan Ma- tilda Taube, född Grabow.
På den dramatiska afdelningen medverka sådana krafter som Knut Almlöf och Georg N o n b y från vår scens förflunta dagar samt Gustaf Fredrikson och Thecla Åhlander med flere af dem, som nu utgöra teaterns för- nämsta krafter.
På samma g å n g herrar Almlöf och Norrby skyndat att bidraga till det vackra ändamå- let, har det ock varit för dem ett kärt till- fälle att upplifva minnet af den tid, då Amanda Nerraan var deras unga kamrat på dramatiska scenen.
Själf upplifvar hon sina teaterminnen, då hon, åtminstone vid dessa två föreställningar, uppträder på den scen, där hon icke visat sig på två årtionden, men där hon förut under flere år var en till tea- terns f r a m g å D g verksamt bidragande konst- närinna.
I slutet af 1850-talet riktaJj dåvarande teatervänner sin uppmärksamhet på en helt ung flicka, som hade fått undervisning vid kungl.
teaterns elevskol », men gjorde sitt för- sta offentliga uppträdande på Edvard Stjern- ströms scen och spelade ganska olika roller, men alltid på ett sätt, som ingaf stora för- hoppningar.
Hon uppträdde i » Hakon Jarl », i » Konst och natur », i » Fiamino » o. s. v., och Amanda Nermans namn vardt snart bekant.
Vid tjugu års ålder begaf hon sig till Fin- land och fick vid Helsingfors ' svenska teater snart en stor och viktig del i spellistan.
Oak- tadt sin ungdom, utförde hon de förnämsta rollerna i Blanches och Jolins stycken och i många andra samt vardt inom kort en af allmänhetens förnämsta gunstlingar.
Icke blott på scenen, utan äfven i sällskapslifvet visade man henne stor uppmärksamhet, och hon tillbragte i Finlands hufvudstad ett par på alla sätt lyckliga år, om hvilka hon ännu talar med glädje och tacksamhet.
Oaktadt dessa lyckliga förhållanden, slet skådespelerskan sig likväl från triumferna i Helsingfors.
Den unga, intelligenta konst- närinuan kände, att hon vore i behof af långt strängare studier än de, till hvilka hon dit- tills haft tillfälle, och så ryckte hon sig från de hänförda helsingforsarne och begaf sig till Paris, där hon under ett helt år öfverläm- nade sig åt allvarliga sceniska studier.
Till Helsingfors återvände hon icke, men väl till Stockholm, där hon, hösten 1864, anställdes vid kungl.
teatern och debuterade i » E n liten förmyndare », hvilket stycke hon själf öfversatt.
H o n väckte mycket bifall och tog sedan under nio år verksam del i kungl.
teaterns arbeten, med erkändt konstnärskap utförande ett stort antal roller, såsom Klara i » Egmont », Camille i » En teaterpjäs », Emma i » Hertig J o b », hvilket stycke också är en af hennes öfversättningar, Ingeborg i » Engel- brekt och hans dalkarlar », prinsessan i » Adrienne Lecouvreur », Tusnelda i » Släk- tingar » m. m.
Till stor saknad för hufvudstadeus teater- vänner, hvilka satte stort värde på den intel- ligenta skådespelerskan, som tycktes ha en betydande framtid på scenen, öfvergaf hon dock denna redan 1873 samt ingick äkten- skap med kaptenen, numera trafikdirektören och t. f. intendenten vid statens järnvägar, grefve Carl Oscar Taube.
De gamla teater- vännerna, de som voro med för tjugu år se- dan, ha icke glömt henne, och hvarken gamla eller unga människovänner skola förgäta hen- nes vackra bemödanden till lidande medmän- niskors bispringande.
Claes Lundin.
F ö r e n a hvad väldigt är o c h smått, Förena hvad bittert är o c h g o d t M e d styng intill styng, m e d a n dagarne rinna.
Då skall den s i l k e s s ö m m a d e flik, Som nu våra hjärtan mäktigt gläder, En gång på segrar o c h minnen Din rik, egen offrande kärlek lik, Tryggt hålla o s s ut i alla väder.
Johan Mord / ing.
Kvinnornas flagga.
Pansarbåten Thules af- löpning, den 4 mars 1893.
En snöhvitt sjudande svallvåg slår Sin skur mot det röda pansarstålet; En skäifning från jättens l e m m a r går, Där stolt på stupande Den svenska böljan, det första ban hon Då glänser en blixt i s a m m a Från En når målet.
stund däck, s o m vågorna sakta vagga, blågul flamma — o c h m u n d från m u n d Kring furukransade Sig höjer ett stränders sorl: » Se, rund kvinnornas flagga! » Vid spelande middagsljus och sång Det blåa fältet sitt kors nu tänder.
.
.
Men tung var m ö d a n väl mången g å n g Och tyst den vinternatten o c h lång De sömmat dess silke med trägna händer.
Ty hvar en son vid sin moders barm Har lärt sig att älska fosterlandet, E n syster s t ö d d e sin b r o d e r s arm, En maka värmde sin m a k e varm, Där fästes ett styng i det blågula ban- det.
Och hvar en teg stod m o g n a n d e g o d Att m ö d a n s s p a r s a m m a s k ö r d a r vagga, Och hvar en svältdag man öfverstod I kvinnokärlek m e d m a n n a m o d, Där syddes en flik af kvinnornas flagga.
Så sömma I svenska ditt färger, Några ord om vår " Gifter- målsbalk. "
silke, gult o c h blått, du svensko kvinna, För Idun af Kata Dalström.
ånne några af Iduns ärade läsarinnor någonsin ägna en tanke åt » Gifter- målsbalken » i vår egen hedervärda svenska lagbok?
Och ändå borde sannerligen kvinnorna ha den på » sina fem fingrar », som man brukar säga, så viktig är den.
» Hu då! » hör jag i andanom många af eder utropa.
» Förskona oss för all del från alla lagar, de äro s å tråkiga, och inte kunoa vi kvinnor begripa oss på dem och på alla märkvärdiga » balkar », som finnas i lagboken!
Bara vi titta på den (om vi någon gång göra det), så går det rundt i hufvudet på oss! » Ja så ungefär tror jag många skola säga, men jag vågar ändå, med Iduns läsarinnors benägna samtycke, i all enkelhet söka göra en del af » Giftermålsbalken » klar och tyd- lig för dem.
Men innan vi sysselsätta oss med den nu- varande äktenskapslagen och de under de se- naste åren föreslagna ändringarna af den- samma, skola vi i allra största korthet beröra den s. k. kvinnofrågans utveckling här hemma i Sverige.
Jag säger med flit » allra största korthet », ty Idun tillåter ej någon utförligare behand- ling, det skulle inkräkta för mycket af tid- ningens utrymme.
Som vi alla veta, var kvinnan under hedna- tiden blott en handelsvara.
Det var endast de gamla nordmännens ädla sinnelag eller » ridderlighet » hon hade att tacka för sin re- lativt taget själfständiga ställning här uppe i norden.
Då ungmön blifvit vuxen, var det hennes far, eller om han var död, hennes bröder som afslöto det s. k. brudköpet med den tilläm- nade mannen.
Bruden själf hade ej det rin- gaste att säga i en så viktig fråga som sitt eget giftermål, j a man behöfde ej ens till- fråga henne, utan blott öfverlämna henne åt hennes nya husbonde.
I DU N 1898 När hon lämnade fädernehemmet, erhöll hon en del lösören i hemgift, och jag antager, att den ännu för flickorna brukliga utstyrseln är en kvarlefva från denna tid.
Men af den egentliga egendomen, eller odalen, fick hon ej det ringaste, och vid fadrens död fick hon ej taga arf efter honom.
Sonen eller sönerna fingo ensamma allt, och först om sådana ej funnos fick dottern eller döttrarna ärfva.
Så småningom, när sederna mildrades ge- nom kristendomens införande, blef kvinnans rättsliga ställning något bättre.
Under medeltiden voro bestämmelserna om kvinnans arfsrätt, myndighet m. m. olika i olika landskap och bestämdes af de s. k.
» landskapslagarna ».
Till exempel i Värend i Småland hade dot- tern rätt att ärfva lika med brodern.
Redan länge hade denna arfslag varit gällande där, såsom man sade till lön för att kvinnorna i Värend, under kriget mot danskarna, visat så stort mod och så mycken rådighet.
Äfven voro bestämmelserna i dessa om den gifta kvinnans enskilda egendom olika i olika delar af landet.
Gotlandslagen erkände ej ens någon gemensam egendom.
Den som un- der medeltiden gjorde mest för kvinnan, var Birger Jarl.
Han beskyddade henne på allt sätt och erkände hennes rent mänskliga rättigheter ge- nom sin lag om » kvinnofrid ».
Det var äf- ven han, som gaf kvinnan laglig rätt att ärfva sin fader.
Dock fick hon endast ärfva hälf- ten mot sin broder.
Däraf det gamla talet om » brorslotten ».
Och ända till år 1845, under Oskar den förstes tid, fortforo dessa lagar att gälla.
Då först erhöllo bror och syster lika arfsrätt.
Genom den häfd vunna vanan att mannen ensam skötte såväl sin egen som sin hustrus enskilda egendom, blef det så småuingom all- deles bortglömdt, att hustrun någonsin haft rätt till att inueha enskild egendom och den där » rätten » försvann alldeles.
I 1734 års lag, som utfärdades för hela riket, blef den gifta kviunans rättsliga ställ- ning genom bestämda lagparagrafer fastslagen.
I den bestämdes, att all egendom skulle vara gemensam, och att den gifta kvinnan sålunda ej skulle kunna inneha någon enskild förmö- genhet.
Mannen fick ensam rätt att förvalta egendomen.
Mannen skulle vara sin hustrus » måls- man ».
Det vill med andra ord säga, att hust- run genom den lagen blef fullkomligt omyn- dig och alldeles beroende af mannens god- tycke.
Dock kunde, genom ett särskildt » för- ord », hustrun få äga enskild egendom, men hennes man skulle alltid förvalla denna åt henne.
I ett enda fall kan man säga, att 1734 års lag bestämdt förbättrade kvinnans ställ- ning, ty den s. k.
» husagan » blef där bort- tagen.
Mannen hade förut laglig rätt att misshandla sin hustru.
Och jag tror ej » sam- hället » blifvit lidande på att deuua rätt till » husaga » borttogs.
Många hade dock börjat inse, huru orätt- vist deu lagen behandlade kvinnorna, synner- ligast de gifta kvinnorna, och arbetat på att skaffa dem rättvisa.
Men först sedan kvin- nan och mannen år 1845 fått lika arfsrätt, kan man säga, att reformarbetet på allvar bör- jade.
(Forts, i nästa n:r.)
Böhmiska folkbilder.
Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
I.
Med floden.
et finnes ett gammalt gult stenhus med mörknad rappning nere vid Ferdinands- kajen i Prag.
På framsidan af detta gamla stenhus är en.
mängd årtal och streck inristad, högre och lägre upp på muren.
Artalen beteckna öfversvämningsår, strecken den olika höjd, som floden stigit till.
Bakom huset, flere fot under den högt byggda kajen, löpa en mängd små trånga gränder nedåt hamnen, mörka och smala likt svarta diken.
Dessa gränder bebos till största de- len af små handlande och handtverkare, fat- tigt, sträfsamt folk, mest böhmare, ty de fat- tiga judarne hållas i de ännu smalare, mör- kare och smutsigare gränderna i stadens midtpunkt bakom AltstädterRing.
Frangois Knigék var en lång, vacker karl med ganska regelbundna, men något loja drag, och hans hustru var en liten benig kvinna med svarta ögon, knotiga, en smula hektiskt röda kinder och ifriga brådskande rörelser.
Brådtom hade hon också från tidigt på mor- gonen, då hon kokade kaffe åt Francois, hvilket han långsamt mornande sig förtärde på sängen, till sent på natten, då hon stop- pade, stickade och tvättade vid den lilla köks- lampan åt mannen, pojken och sig själf.
Men så kunde då ingen säga heller, att Francois hade smutsiga skjortor eller trasiga strumpor, och Kurt var så snygg som en 10 års pilt, hvilken dagen i ända håller till vid rännste- nar och sandhögar, rimligtvis kan vara.
Kati tyckte ej om att låta gossen stryka kring ga- torna utan tillsyn, men hvad skulle hon göra?
Hon hade uppassning i olika hus från sju på morgonen till åtta på kvällen utom den stuud, som hon med andan i halsen sprang hem för att koka middagsmaten.
Kati förtjänade vis- serligen också sina tjugu gulden i månaden, men det behöfdes minsann, ty Francois tyckte lika litet om dålig kost som om arbete.
Man kan ej heller begära, att en vacker karl, som kan blåsa litet falskt på klarinett, skulle ha sinne för vanligt simpelt grofarbete.
Och Kati var den sista att begära det.
Hon hade ståndaktigt lidit hvilka marter som helst för sin ståtlige mans skull, och hon hade hellre svultit en hel vecka själf, än hon afstått att dagligen stoppa trettio kreuzer i Frangois ficka att köpa öl och cigarrer för.
Frsugois tog emot dessa penningar som en laglig tri- but och aflägsnade sig efter middagen med en liten stolt nick för att skaffa sig ett par Virginia i närmaste cigarrbod, som han rökte på någon kneipe vid en fradgande ölseidel.
Det var verkligen en vacker syn att se F r a n c i s med behagfull värdighet draga ut halmstrået ur den långa cigarren, stryka med handen genom sitt rika hår och, sedan han sköljt ned ett par klunkar öl, suga åt sig fradgan ur de svarta mustascherna; men det var ännu mer imponerande att höra honom tala med långdragna sj ungande ändelser och ener- giska slaviska halsljud.
Frangois var soci- alist, det vill säga, han hade några förvir- rade begrepp, dem han uppsnappat från ett par folkmöten, och som han nu kokade soppa på i långa, svassande tal.
Det var i synner- het penningens lika fördelning mellan alla, som han mest höll på, sålunda uttydt, att han 75 för all tid skulle få sötebrödsdagar, utan att lägga två strån i kors, och i stunder af ädel- mod gladde han sig åt, att Kati äfven då skulle kunna få det litet bekvämare.
T v å saker måste emellertid sägas till Frangois he- der: han drack ej mer, än han tålde, och var aldrig grof eller ondsint mot sin hustru.
Han var blott en drönare till sin natur, och han hade haft lycka med sig, då han råkat få till hustru ett så rastlöst litet bi som Kati.
Kati hade en dröm, som ofta spökade i hennes beskäftiga hjärna, och som i synnerhet då hon gick förbi någon liten grönsak3-, bröd- eller korfhandel, kom henne att draga en suck af längtan — hon ville sätta upp bod.
Men till ett sådant företag fordras kapital, och då hon hvarken ägde eller hade att förvänta något sådant, bar hon för sig själf både på sin dröm och längtan och slet sina skor med uppassning hemma och borta, hastig i rörel- serna lik en sädesärla, liten och mager som en sticka, men ihärdig och frisk som ett vin- terny.
Sådan var Kati.
Men så inträffade det vidunderliga, som undantagsvis förekommer äfven i verkligheten, nämligen att en gammal kuarrig fröken, som hon troget passat upp i nära tio år, lade sig ned och dog i lunginflammation och på si- stone kände sig rörd öfver Katis mångåriga tålamod, hvilket hon belönade med att testa- mentera henne femhundra guldeu.
Och därmed blef Katis dröm till verk- lighet.
Frangois motsatte sig ej hennes planer.
Han visste af gammalt, att hon var prak- tisk, och dessutom smickrade det hans få- fänga att kunna uppträda som bodägare.
Det var en stolt dag i Katis lif, då denna här- lighet stod färdig.
Den svarta skylten med det gulmålade namnet: Frangois Knigék, hyl- lan i dörröppningen med sina aptitligt ord- nade salladshufvuden, tomater, ägg och små grönsaksbuketter, den ljust nymålade boden, mjölkbunkarna, smörklimparna, potatiskorgen, allt detta var en syn, som rent af bländade Kati och fyllde hennes anspråkslösa sinne med den innerligaste tillfredsställelse Till och med Francois rökte den aftonen sin Vir- ginia hemma.
Han stod högrest, med furstlig min i boddörren och betraktade nedlåtet alla förbivandrande.
Hans uppsyn sade tydligt: » Jag är Frangois Knigék och det är min bod, » visserligen köpt för hans hustrus penningar, men de tu äro j u ej blott ett, utan mannen är därtill vanligen nummer ett, och ingen kunde vara nummer ett i högre grad än Frangois Knigék.
Ungefär fyra månader förgingo, och Knigéks hade ingen orsak att beklaga sig.
Handeln gick ännu ej lysande, men långt ifrån dåligt.
Kati betjänade sina kunder väl, lurade dem ej på en kreuzer, var flink i vändningarna och vänlig mot alla.
Frangois hade ett godt skämt för kvarterets tjänstflickor och lände boden till prydnad, hvilket äfven bidrog att höja dess anseende.
Han besökte numera sällan någon ölstuga.
Hellre lät han den lille Kurt springa och hämta ett krus, och om någon af hans gamla vänuer tittade in i boden, bjöd han honom in i köket på ett par glas och ofta nog äfven på varm korf och ett fat i flott simmande » knö- deln », ett slags klimpar af mjöl och bröd, dem Kati förstod att tillreda rent af mästerligt.
Det var nu en gång för alla Katis vana att göra väl, hvad hon tog för händer.
A f hjärtat belåten med sakernas vändning var den lätt förnöjda kvinnan.
Hon behöfde ej längre flänga ur hus och i hus, mellan
I D U N 76 hemmet och uppassningarna likt en skottspole, utan kunde sköta om sitt eget bo och se till, att Kurt ej gick och dref ofog dagen i ända.
Det var också en ögonfröjd att blicka in i hennes kök, så fejadt, blankadt och putsadt var det därinne.
Sängarna stodo bäddade med snöhvita täcken och rena, spetsprydda kuddar, hennes händers verk.
Bordet sak- nade aldrig duk, fönstren aldrig snygga gar- diner och välskötta krukväxter, och kökskär- len af blå och grå emalj skurades alltid fria från sot, sedan de användts.
Man säger, att om en lugn människa blir häftig, är hen- nes vrede fruktansvärdare än den af naturen häftiga människans, just emedan vrede är emot hennes natur.
A f liknande skäl är en renlig slav renare än någon annan varelse under solen.
Kati var som sagdt ett under af ren- lighet och ordentlighet.
Och så gick sommaren.
Man var i slutet af augusti.
Det hade hittills varit ett här- ligt väder.
De klumpiga, grundgående Mol- dauångbåtarnaförde med långsamma propeller- slag passagerare till de många utvärdshusen i Prags närhet.
Öfverallt under de lummiga träden skymtade bord, bänkar, ölglas och folkvimmel fram, tills i ett enda nu, som om en blå kappa med svart foder vändts afvig, himlen bytte färg och blef tröstlöst mulen.
Och så rägnade det, från morgon till kväll.
Från de smala gränderna rann alltjämt smut- sigt vatten ned till Moldau, och vred man på en vattenledningskran, visade sig ett gulgrått grumligt flöde.
Hyllan i dörröppningen utanför Frangois Knigéks bod var tom, man kunde ej låta varorna rent af flyta bort, och handeln min- skades, ty ingen gaf sig annat än nödfallsvis ut i så förgjordt väder, men Kati var likväl tacksam och belåten med den tid som varit.
Deras lilla kassa hade ökats, de skulle våga fira en glad jul i år.
S:t Niklas skulle bringa många vackra klappar både åt Kurt och hennes Frangois, och själf skulle hon skaffa sig en klädning att vara fin med om sönda- garna, och de skulle verkligen ha god råd, innan hon tänkte på att köpa något för sin egen person.
Det regnade på femte dagen.
De gamla gröna kyrkkupolerna blänkte, som om de va- rit fernissade, och floden välte tungt sina vå- gor mot kajen.
Vattenståndet höjde sig, och gamla erfarna Pragenbor, som varit med om den stora öfversvämningen 1870, betraktade betänksamt de smutsiga, vresiga böljryggarna.
Men ungt folk gjorde sig föga bekymmer.
Kati och hennes man gingo äfven lugnt till hvila aftonen af denna femte regndag.
Kati hade haft rengörning och sof tungt trött- hetens sömn.
Frangois sof alltid förträffligt, och det stilla regnplasket verkade dessutom som en god vaggsång.
Men framemot treti- den blandade sig dofva kanonskott med detta plask, och småningom dog det alldeles bort i ett underligt dånande, mäktigt brusande, oför- klarligt något.
Med hvarje skott steg dånet, människoröster, nödrop, befallningar trängde igenom detsamma, och väckt af larmet reste sig Kati på armbågen och lyssnade.
Yrvaken och förvirrad sprang hon ur sängen.
Med ett skri väckte hon sin man, hon stod till fotknölarna i vatten.
Det var floden, floden, som under det stilla plasket växte till ett jättelikt vidunder, hvil- ket nu kastade sig upp på land för att söka rof.
Det var ej mera tänkbart att komma ut på gatan.
Halfklädda, medförande barnet och den lilla kassa på omkring nittio gulden, som de hade innestående, skyndade Kati och Frangois upp i öfre våningen, hvarifrån de med skräck och häpnad i den bleka morgon- dagern sågo, hur en ändlös grågul vattenmassa förvandlat allt omkring dem till ett haf.
Ännu en kvart och rutorna till deras bostad trycktes in.
Kati hörde braket af kullvräkta möbler, och så steg vattnet vidare efter full- bordad sköfling.
Och rundt omkring snmma bild af jämmer och förstöring, nödställda människor, spillror af förlorade hem, möbler, klädespersedlar och husgerådssaker flytande och hvirflande om i det framträngande vattnet, som ej skonade något, Prags stoltaste monument, den gamla helgonbron, lika litet som stackars Katis di- versebod.
Med de hårda arbetshänderna hopknäppta som till bön satt den plundrade kvinnan tyst på den flotte, man sändt till deras räddning.
Hennes sorgsna svarta ögon sågo öfver vatten- massorna in i en bekymmersam framtid.
Nu gällde det att taga upp den gamla kampen igen, slit och släp, ty hvar skulle hon taga medel ifrån att köpa ett nytt lager.
Det sker ej hvar dag, att en gammal fröken te- stamenterar bort femhundra gulden.
Frangois betraktade med kunglig hållning ödeläggelsen.
Han tog saken filosofiskt.
Be- kvämt hade han haft, och bekvämt skulle han få.
Om man håller samhällsreformerande tal hemma i ett rent kök eller borta i en smutsig ölkneipe kan j u stort sedt göra det- samma, och Frangois kände sig upplagd att se tingen i stort.
Ett fång med grönsaker, röda tomater, gröna salladshufvuden ocb sirliga små soppbuketter dansade i detsamma förbi.
Katis svarta ögon fylldes af ett par bittra tårar: det var läm- ningen af hennes dröm, som rann bort med floden.
fe / duns pristäfling.
Det omfattande m-betet med de insända listornas ordnande och granskning har nu i närvaro af hrr prisdomare — lektor N. Linder, rektor K. Palmgren och redaktör E. Hammarlund — tagit sin början.
I det närmaste 5,800 läflingslistor är o in- komna.
Samtliga täflingsskrifter förvaras under granskningstiden under hrr prisdo- mares lås.
Vi kunna ännu omöjligen med någon bestämdhet uppgifva, hur snart det vidlyf- tiga arbetet kan vara afslutadt.
Förtroenden.
Af I. D — f.
Klok och försiktig vare hvar man i förtroende varsam; ofta de ord, åt andra förtros, man dyrt får gälda.
» f|©I] elad glädje, dubbel glädje, delad sorg, half sorg. » Det är onekligen en stor- slagen tanke i detta att till ömsesidig fromma dela såväl godt som ondt, och i allmänhet taget kan äfven efterlefvandet däraf sägas gifva ett tillfredsställande resultat, dock ej alltid, ty liksom hvarje annan regel har 1893 också denna sitt undantag, hvilket i detta fall är hvad vi kalla förtroenden.
Dessa kunna ju vara af vexlande natur, från de viktigaste till de minst betydande, men i alla händelser ger man detta namn endast åt sådant, som man icke vill hafva offentliggjordt.
Således fordrar också klok- heten som ett oeftergifligt villkor, att man iakttager varsamhet vid deras bortskänkande, men det är just det, vi i nio fall af tio icke göra, ty i grunden dela vi aldrig så friko- stigt och kritiklöst med oss åt andra af något som just af våra förtroenden.
Så snart något inträffar, som på ett eller annat sätt ingriper i vårt lif och verkar stö- rande på dess vanliga jämna gång, känna vi oss strax osäkra på oss själfva och taga vår tillflykt till den eller dem, som vi vid den tidpunkten kalla våra vänner, och söka, utan att vidare reflektera öfver lämpligheten däraf, vinna deras deltagande och bistånd genom att i utbyte lämna dem vårt fulla förtroende, vanligen mot ett högtidligt tysthetslöfte, hvil- ket likväl oftast bibehåller sia kraft en- dast för en kortare eller längre tid, sällan for alltid.
För att med trygghet kunna lämna någon ett viktigt förtroende måste man veta honom vara fullt pålitlig; men hur lång tid erfor- dras det icke och med hvilken svårighet är det icke förenadt att så grundligt lära känna en person, då j u vana och uppfostran ofta gifva en sådan polityr åt den mänskliga ka- raktären, att man mången gång kan hafva vanskligt nog att komma underfund med, hurudan man själf i verkligheten är.
Försiktighet vid förtroenden, äfven mot ens närmaste vänner, kan därför ofta vara af nöden, och den kloka regeln att aldrig an- förtro en vän det, som man icke ville, att han skulle veta, för den händelse han i stället vore ens ovän, är långt ifrån värd att för- aktas, det har nog mången af oss genom en dyrköpt erfarenhet fått besanna.
Härmed vare ingalunda meningen att vilja nedsätta vänskapen — den har alltid sitt oantastliga värde och sin för lifvet stora be- tydelse — utan endast att påpeka, att man icke bör hafva större fordringar på densamma, än hvad den möjligen kan motsvara.
Vi vilja gärna anse vänskapen som något oföränderligt, något alltid bestående, och åda- galägga äfven med förkärlek denna vår upp- fattning i handling, ofta till vår egen skada.
Ty hur mycket vi än föra talet om » evig vänskap » på läpparne, visar oss dock erfa- renheten, att de fall måste räknas till säll- syntheterna, då den » evigheten » varar så länge som lifvet ut '; den, som var vår vän för tio år sedan, är det troligen icke längre, och det är all sannolikhet för, att äfven den, som är det i dag, med tiden skall blifva oss främmande.
Denna sakernas ordning, som vid första påseendet synes oss så oriktig och fördömlig, är likväl blott en naturlig följd af förhållandena i lifvet.
Skilda verksamhets- fält och lefnadsvillkor, en olika själsutveck- ling o. d. göra i regeln inom jämförelsevis kort tid äfven den varmaste vänskap ganska kylig, och de en gång oskiljaktiga, som efter hand få allt färre beröringspunkter och gemensamma intressen, blifva till slut som främlingar för hvarandra.
Detta åter har till följd, att de förtroenden, som de i sin vänskaps dagar utbytte, och som då föreföllo dem så viktiga, nu med den växande likgiltigheten synas dem så obetydliga, att de mer än lätt förgäta det tysthetslöfte, hvarmed deras mottagande varit förbundet.
1893 Detta i bästa fall.
Men antag, att man i sin vän en gång får se, icke en likgiltig be- kant, utan i stället en bitter ovän!
Att så underligt kan hända, låter lika litet förneka sig som att det sker jämförelsevis rätt ofta.
Har man då, medan vänskapen ännu var varm och tilliten orubbad, lämnat en sådan person ömtåliga förtoenden, kanske de en dag oädelt nog användas, om icke direkt till ens skada, så dock som ett band på ens hand- lingsfrihet, och den lindring i sina bekymmer, som man för stunden fann genom att an- förtro sig, får man i framtiden gälda med mångdubbla sorger och obehag.
Lika oklokt som det är att utan nödiga försiktighetsmått bortskänka ett förtroende, som uteslutande angår en själf, lika orättrå- digt och förkastligt är det att göra det, då äfven andra äro inblandade däri.
Genom ett sådant handlingssätt ikläder man sig ovill- korligen i första rummet det moraliska an- svaret för de olägenheter, som därigenom kunna ådragas dera.
Men det gäller att vara försiktig äfven i mottagandet af förtroenden och det af flere grunder.
Det är för det första icke så lätt att bevara en anförtrodd hemlighet, som man vanligen tror; genom en tillfällighet, ett för- fluget ord kan den vara förrådd, hvilket, ehuru gjordt utan afsikt, likväl blir en källa till grämelse för den skyldige.
Därtill kom- mer, att ett gifvet förtroende alltid fordrar ett dylikt till gengäld och sålunda mången gång tvingar en till större meddelsamhet än hvad man i annat fall skulle haft lust att visa.
Mången håller före, att vänskapen mellan tvänne personer för att kunna äga bestånd och utveckla sig till sin rätta betydelse, nöd- vändigt fordrar, att en i alla afseenden full- komlig inbördes öppenhjärtighet råder.
Detta antagande kan emellertid omöjligt bestå inför en kritisk pröfning.
Måste man väl för att visa en person sin vänskap ovillkorligen anförtro honom allt, d. v. s. äfven sådant, af hvilket han icke kan draga den ringaste nytta, men hvaraf man själf, om det blir vidare bekantgjordt, kan tillskyndas obotlig skada?
Lägger icke en sådan oförbehållsam förtrolighet fastmera ett band på vänskapen, gör den ofri och tvuu- gen, eller motsatsen till hvad den borde vara?
Alstrar den icke vidare en viss skygghet vännerna emellan genom att väcka till lif en misstanke om, att de ömsesidigt kunna förråda hvarandra, och kan den slutligen icke ofta utgöra ett oöfverstigligt hinder för att bryta ett vänskapsförhållande, som upphört att äga en inre grund?
Om människorna endast ville komma till insikt om sitt eget bästa och taga sitt förstånd till råds i stället för att blindt följa känslans hugskott, skulle de äfven lära sig att bättre hushålla med sina förtroenden och ej vara färdiga att utan någon som helst säkerhet lämna dem till första bästa, som vill mottaga dem.
Vinsten däraf blefve icke liten, ty därigenom skulle litet hvar bespara sig den allt utom lyckliga lotten att först efter alle- handa förvecklingar och obehag komma till insikt om, att » ofta de ord, åt andra förtros, man dyrt får gälda. » Bidrag i a l l a ä m n e n m o t t a g a s m e d t a c k s a m h e t.
IDUN Ett husligt problem.
(Hvar gå gränserna för en tjänarinnas skyldigheter?
*) Snälla Moster E m m a.
D e t 6 k u l l e glädja mig mycket, om jag i någon mån kunde hjälpa er att 1 » Nygifts » hem gå upp rågången emellan hans söta fru och hennes odräg- liga jungfrur, att de icke trampa hvarandra på föt- terna och genom skärande missljud störa den äkten- skapliga harmonien i » Nygifts » lilla paradis.
Men på det vi bägge fridstiftare, då vi i vårt människo- vänliga syfte infinna oss hos N.
, icke må komma i krakel med hvarandra och göra det onda sjufaldt värre, torde det vara bäst att tillse, om vi äro ense om medlen.
M e n härutinnan är j a g icke ense med » Moster ».
* » Moster » skrifver så till N.
: » D e t första ni bör iakttaga vid antagandet af en ny tjänarinna, är att noga taga reda på den familjs förhållanden, hvar- est hon sist tjänat. » Och hvartill en dylik examen skall tjäna, få vi veta i följande punkt.
» Hennes förra husbondefolk bör först och främst ha mycket mindre inkomster än ni, tarfligare möbler, tarfligare mat och många barn, så att tjänarinnan haft myc- ket att göra. » Detta är det som skall utrönas i den förordade examen.
» Moster E m m a » tager för gif- vet, att tjänarinnan har mer att göra, därför att hennes husbondefolk har mindre inkomster, tarfli- gare möbler och tarfligare mat.
D e n logiken håller inte streck, snälla » moster ».
D e n tarfligare maten är lättare lagad än den finare, och de tarfligare möb- lerna äro åtminstone icke besvärligare att damtorka än de dyrbarare.
Och har husbondefolket mindre inkomster, blir säkerligen tjänarinnan befriad från mycket nattvak, släp och spring för baler, bjudnin- gar, visiter o.d, Återstår då frågan om de välsig- nade barnen.
Ja, det har nog » moster » rätt i, att barnen, och isynnerhet om de äro » många », vålla både tjänarinnan och husbondefolket mycket besvär.
I det afseendet tror jag tjänarinnan skall få det lät- tare hos » Nygift ».
Frågan blir då blott, huru det skall gå med stackars N.
, sedan han icke längre är nygift och till på köpet råkat få » många barn ».
Då duger inte längre » mosters » ordination — så- vidt inte N.
förbinder sig att själf vårda de små.
Men hvad kan vara meningen med detta yttran- de: » Bäst är att taga tjänarinnan från en aflägsen trakt på landet, där hon innehaft plats hos någon skollärare eller komminister. » Första gången j a g läste detta, tänkte jag vid mig själf: » den rara gum- man hp.r synbarligen höga tankar om skollärarens och komministerns förmåga att uppfostra dugliga tjänarinnor, » och eå kände jag mig liksom litet smick- rad, eftersom jag själf är komminister.
Och så läste jag igenom » mosters » svar för andra gången för att riktigt få njuta af den förmenta rökelsen; men då förstod jag nog, att det icke var » mosters » mening att smickra oss H e n n e s tankegång är synbarligen denna: skolmästaren eller komministern har små in- komster, tarfliga möbler, tarflig mat och — » många barn », därför måste han ha dugliga tjänarinnor; tag en af dessa, herr Nygift, och er lilla fru skall blif- va belåten.
M e n, snälla » moster », jag har inte mer än tre barn.
Och så många komministrar jag kän- ner häromkring, äga icke mer än två a tre barn.
Tycker kanske » moster » detta är » många »?
M e n då kan jag försäkra, att K n u t Wicksell, vår största auktoritet i denna fråga, medgifvit, att detta antal är det normala.
Skollärarne här i församlingen ha nog flere barn, men ingen utaf dem har, så vidt jag vet, någon tjänarinna, och detta är nog händel- sen med de flesta skollärare.
D e t torde därför falla sig litet svårt för N.
att från det hållet taga tjäna- rinnor.
Och så blir den långa transporten rätt dyr; isynnerhet om man nödgas » tagas ofta.
Därutinnan har nog » moster » rätt, att gkolläraien så väl som komministern på landet har små inkom- ster.
Sedan K o n g l.
maj:t i nåder beviljat mig ett lönetillskott på 2 0 0 kr.
uppgår min årliga inkomst i kontanter till 1 0 0 0 kr.
Och ungefär så mycket hafva öfriga komministrar och äfven de skollärare, som på samma gång äro klockare och organister.
V å r a inkomster äro således — det tager j a g för gif- vet i likhet med » moster » — betydligt mindre än N:s.
Och häraf följer nog temligen korrekt, att vi också få åtnöja oss med tarfligare möbler och tarf- ligare mat.
O m nu vi komministrar och skollärare skulle vara så bjärtans beskedliga och sända våra snälla tjänarinnor till Stockholm för att taga tjänst hos hr N.
med fru och andra husbondefolk med rikligare inkomster e t c, kan då » moster », för att * Jämför » Nygifts » och » Moster E m m a s » uppsatser i n:r 2 och 4.
77 trösta oss öfver förlusten, försäkra, att våra snälla tjänarinnor k o m m a att få disponera öfver finare möbler, äta bättre och rikligare mat än hos oss?
Ty » moster » kan väl inte vara nog naiv att tro, att den landtliga tjänarinnan, blott därför att hon får damtorka dyrbarare möbler och lukta på kräsli- gare mat, skall känna sig så fasligt villig att göra allt hvad som befalles.
D å har » moster » ringa män- niskokännedom, om hon lefvat i denna föreställning.
Saken är helt enkelt den, att ju mer den stackars människan får se af denna världens härlighet, desto mindre blifver hennes förnöjsamhet och desto mer vill hon hafva af härligheten, vare sig nu denna bastår i präktiga möbler, kräslig mat eller kittlande nöjen och dyrbara kläder.
Häraf kommer det sig, bästa » svärmor », att det finnes så föga förnöjsamhet hos stockholmsjungfrurna och många andra stock- holmare, för resten.
H o s oss är klyftan mellan hus- bondefolket och tjänarne icke stor, hvarför det är mindre åtrå hos de senare.
M e n låt våra tjänarin- nor blifva stockholmsjungfrur, och det blir klent med deras förnöjsamhet.
Och det skall tjäna till intet att N:S söta fru med nedlåtande vänlighet ta- ger sig för att » berömma den landtliga flickans hemväfda kläder » — i fall hon skulle taga dessa med sig — ty hon må vara huru landtlig som helst, är hon likväl kvinna, och som sådan märker hon lätt, att den lilla näpna frun, som själf försmår de prisade hemväfda kläderna, tager sig ofantligt myc- ket bättre ut i sin eleganta robe af modernaste tyg och efter modernaste snitt.
Men » moster » skall få sin vilja fram.
D e n ena af mina pigor är ledig till hösten.
V i l l N.
taga emot henne, så hjärtans gärna.
H ä r har hon skött ladugården, haft vård om kalfvar, små söta grisar och andra småttingar, så hon bör vara lämplig för N.
H o s honom stannar hon ett hälft år.
Därefter kniper henne en annan husbonde med mycket större inkomster än N.
, bättre möbler och kräsligare mat.
Hos honom härdar hon ut en hälft år.
Så tager henne en tredje med ännu mer af denna världens goda.
Med denna raska omsättningen på tjänarin- nor, som i Stockholm ä r, rådande, bör hon inom några få år hafva » passerat graderna » och nått kul- men.
N u duger hon ju inte längre för Stockholm.
Hvart skall hon då taga vägen?
Tillbaka till kom- ministern, kan jag tro?
Ja, skola stockholmarne taga sina tjänarinnor från landsorten, sä återstår för oss intet annat val än att taga våra från Stockholm.
V ä l k o m m e n tillbaka således, » fröken » H i l d a!
Skall jag nu taga mig för att examinera fröken rörande » den familjs förhållanden, h v a r e 3 t hon sist tjänat? » D e t blefve alltför galet.
I alla fall blir nog med » frökens » ankomst det ideela förhållandet mellan hus- moder och tjänarinna i komministergården vändt upp och ned.
M e n det uppochnedvända idealet säges vara detsamma som det komiska.
Och nog skall jag få ett godt skratt, när den stiliga fröken Hilda i nedlåtande vänlighet berömmer min hustrus hemväfda kläder och är nog snäll att » ej för myc- ket anmärka på hennes tarfliga uppträdande, » men min hustru kommer att bli topp rasande.
T y fastän hon råkat bli fru till en komminister, har hon ändå sin lilla stolthet, skall jag säga » moster.
Skall » mosters » råd följas, bär det rakt på tok.
D e t öfriga af » mosters » ordination går jag in på.
Och då N.
känner orsaken till » åskan » och » oväd- ret », är det lätt att se, hvar botemedlet bör anbrin- gas.
H a n säger nämligen: » Delta (nämligen » oväd- ret » och » åskan ») har i regeln inträffat, när någon hygglig ung man gjort 6 i g och oss en treflig afton genom att hos oss dricka en toddy och äta en smör- gås. » Jo, j o!
H u r hygglig den där unge mannen än är, plägar det draga om en stund på natten, in- nan kalaset är expedieradt, isynnerhet om aftonen är mycket treflig.
N ä r sedan jungfrun, som icke fått något med af det trefliga, diskat toddyglasen och de afätna tallrikarne, är det nog ett stycke öfver mid- natt, när hon får krypa till kojs.
Plägar så den hygglige unge mannen komma ofta, är det icke så underligt, om jungfrun möter honom med » dystert rynkad panna, » ty för henne betyder hans ankomst nattvak.
Och nattvak har i regeln med sig svaga nerver, vresigt lynne och ringa arbetslust.
För den lilla frun betyder en genomvakad natt mindre, ty hon tager sin skada igen på dagen, men samma rättighet medgifves nog icke tjänarinnan.
Jag skulle därför vilja gifva N.
det rådet att inskränka en smula på de trefliga toddyaftnarne och unna sin tjänarin- na nödig nattro.
D e t tror jag skulle vara ett tjän- ligt sätt att reglera gränserna.
V i enkla landtbor göra oss icke sådana där trefliga aftnar vare sig vid toddyglaset, på » dramatiskan », » varietén » eller andra spektakel.
V i lägga oss i regeln kl. 1 0 på aftonen, sedan vi läst en kort betraktelse.
När så morgonen randas, äro vi uthvilade, äga både krafter och nerver och godt humör därjämte; och ännu har det inte händt mig, att någon tjänarinna vägrat lyda.
M e n om nu också den aflägsna lands-
IDUN 7?
bygdens tjänarinnor äro liksom skapade för stock- holmare, passa nog icke de-s enkla seder för » den sköna synderskans » upplysta baru, och därför få nog desEa ännu länge fundera öfver problemet: » Hvar gå gränserna för en tjänarinnas skyldigheter? » Mosters tillgifne Kalle.
Ida Wedel-Jarlsbergs stipendii- fond.
Som våra läsarinnor väl känna, und- viker Idun af grundsats att inblanda sig i frågor af sådan politisk art, att de gömma brännbara ämnen, som lätt flamma upp och i dagsstridens hetta kunna onödigt såra oliktänkande sinnen.
Den sak, som i nedan följande uppsats behandlas, hade vi icke heller ämnat vidröra; men då den onek- ligen har sitt alldeles särskilda intresse för en svensk tomwopublik, och de rader, för hvilka man begärt plats i Idun, synas oss gömma flere goda och afsevärda synpunkter, ha vi ej velat vägra att införa dem, ehuru vi icke i allo dela förf:s åskådning.
Red.
af Idun.
Yj ?ör skolans vänner är det alltid en glädje att jt förnimma prof på intresse och offervillighet q J [för den viktiga del af kulturarbetet, som afser det uppväxande släktets uppfostran till goda, kunniga och dugande samhällsmedlem- mar.
Och glädjen minskas icke, då någon gång så händer, att nämnda intresse framträder i en form, som i vår originalitetsfattiga tid är egnad att tilldraga sig uppmärksamhet.
Mycket har i dessa dagar skrifvits om landshöfding Curry Treffenbergs afsked från skolflickorna i Falun och den stipendiifond, han vid sagda tillfälle inrättade.
Då denna fond fått namn efter en bemärkt nordisk kvinna, vågar jag hoppas, att några ord om » Ida Wedel-Jarlsbergs stipendiifond » skola intressera Iduns läsare och läsarinnor.
Fonden tillkom, åtminstone i donators tan- ke, för åtta år sedan, men erhöll sitt dop först nu vid hr Treffenbergs afgång från iu- spektoratet öfver högre elementarläroverket för flickor i Falun.
Hvad gifvaren afsåg med sin gåfva utvecklade han i ett märkligt tal, hvari förre norske ministern Johan Sverdrup spelade en hufvudrol.
Efter riksrätten och sedan den förre oppositionschefen flyttat in i Stiftsgården, hade han — det var år 1885 — haft en officiel bal för kronprinsparet, som också bevistade densamma.
Drottningens hoffröken, fröken Ida Wedel Jarlsberg, som äfvenledes var inbjuden, gaf emellertid åter- bud, och hufvudinnehållet af det svar, i hvil- ket hon vägrade att uppträda i Sverdrups salonger lär hafva varit: » En Wedel går icke till en folkuppviglare. » En därpå följande befallning till fröken Wedel-Jarlsberg att in- finna sig på excellensen Sverdrups fest besva- rades af henne med en afskedsansökan från befattningen som hoffröken hos drottningen.
Hon uteblef mycket riktigt från festen.
denna lilla hofepisod är ju egentli- privat natur och kan synas Bkäligen obetydlig.
Så har den dock icke framställt sig för hr Treffenberg, hvars kän- da idealiska anläggning låtit honom i den norska högerdamens kanske icke så litet parti- färgade uttalande se uttrycket för en hugstor- het, som borde tjäna äfven svenska kvinnor till föresyn.
Frän detta åskådningssätt är det donator har utgått, då han föreskrifvit, att af gen Hela af tämligen fonden, som nu uppgår till något öfver 900 kr., afkastniugen skall i form af premier till- falla flickor, hvilka till karaktären likna frö- ken Wedel-Jarlsberg.
Ändamålet med denna stipeudiestiftelse är att uppmuntra utbildningen af verkliga ka- raktärer.
Det säger sig själft, att all tanke på politisk propaganda bland de unga Falu- damerna varit stiftaren fullkomligt främman- de.
Blotta tanken, att en afträdande läns- höfding skulle välja en flickskola till plats för politiska demonstrationer, är allt för avita att på allvar tagas i betraktande.
Domen öfver en Sverdrup tillhör historien och icke små skolflickor, hur snälla och för- ständiga de au kunna vara för resten.
Det förstår naturligtvis landshöfding Treffenberg mycket väl.
Och har han funnit lämpligt att vid det omhandlade tillfället beteckna en på sin tid högt uppburen norsk statsman så- som sitt lands » onda genius », så har syftet varit, mindre att gifva flickorna en karaktä- ristik af den ifrågavarande mannens person- lighet, än att låta dem få ett sista, drastiskt intryck af den afgående inspektorna oför- bränneligt ungdomliga och lifliga temperament.
För öfrigt — om det allra minsta af politisk agitation eller demonstration vidlådt gåfvan, skulle naturligtvis läroverksstyrelsen artigt afböjt densamma, alldenstuud ingenting kan vara mera oomtvistligt, än att skolan måste hållas fredad från allt hvad politik heter.
Lika uppenbart är det, att hr landshöfdin- gen ingalunda åsyftat göra sig till skiljedo- mare emellau fursteparet, som utan skrupler bevistade den officiella festen, och den norska adelsdamen, som höll sig hemma, — ej hel- ler mellan b. m:t drottningen och hennes hof- fröken.
Hr Treffenberg har utan tvifvel — för resten alldeles rätt och riktigt — reson- nerat som så: Bägge parterna handlade i öfverensstäm- melse med sin uppfattning af det rätta; de som icke missaktade värden, eller om de gjorde det, ansågo sig böra underordna sig den officiella höflighetens bud, de hörsammade inbjudningen; hon åter, som af någon anled- ning missaktade hr Sverdrup så djupt, att hon skulle känt sig förnedrad af att träda under hans tak, hon stannade hemma Ja, det var ju alldeles korrekt; ingen människa bör un- derkasta sig något, som hon betraktar för sig förnedrande.
Men för en hofdam kan det vara obehag- ligt nog att säga nej, då det väntas ett ja af henne, och så till vida visar j u fröken Vedel-Jarlsbergs handlingssätt ett erkännans- värdt kurage.
Litet mod och själfständighet — menar hr Treffenberg — skulle inte miss- kläda våra unga flickor; om man också inte kan begära af dem, att de som de ryska ni- hilistskorna skola offra lycka och lif för hvad de anse sant och rätt, så borde de åtmin- stone icke vara allt för ängsliga att trotsa konvenansen, då den kräfver mera af dem äu deras värdighetskänsla vill gå med på.
Kärnpunkten i landshöfding Treffenbergs sti- pendiestiftelse synes vara en sund och berät- tigad protest mot den åskådning, som dömer strängare en förseelse mot konvenansen än en synd mot det egna rättsmedvetandet.
Sär- skildt inom hofkretsarne torde nog lydnaden för konvenansens maktspråk tåla vid någou försvagning, däri har landshöfding Treffen- berg tvifvelsutau fullkomligt rätt.
H r Treffenbergs hedrande inlägg för per- sonlighetens frihet gent emot konveutionalis- ruens tvång skall förvisso, om ock i mindre skala, verka mycket godt.
Och någon fara 1893 tror jag icke förefinnes, att premieringen af oppositionsyttriugar å la Ida Wedel-Jarlsberg vid flickläroverket i Falun skall leda till un- derkännande af de konventionelt antagna höf- lighetsformernas betydelse för allt samlif män- niskor emellan.
Dessa former, framvuxna i bredd med den växande civilisationen, inses nu mera till och med af den obil- dade vara nödvändiga villkor för ett dräg- ligt umgängeslif.
Det finns antagna artig- hetsformer för handel och vandel, för samman- träffandet mellan obekanta liksom för det in- timare umgänget; det finnes också officiella artighetsformer för beröringen mellan stater- na och staternas represententer och verktyg.
Vi svenskar hafva namn om oss att vara särdeles artiga, och det tror jag vi kunna räkna oss till berömmelse.
Det sammanhän- ger möjligen med vårt nationella lynne, som är mera lugnt, betänksamt och behärskadt än t. ex. norrmännens.
V i äro mindre lystna efter att bravera, kanske också mera skep- tiska än de, mindre säkra på att hvar för sig sitta inne med hela sanningen, därför äfven i grunden mera toleranta och mindre begifua på att uppträda som s. k.
» sannings- sägare » i tid och otid.
V i tänka oss, att vi ganska lätt kunna misstaga oss på perso- ner, och äro därför ej så augelägna att oför- behållsamt lägga i dagen vare sig sympatier eller antipatier.
I stället sträfva vi efter att vara oklanderligt artiga mot alla, ty artighe- ten — det veta vi — hedrar ingen och för- nedrar ingen, den utgör ingenting annat än den tysta öfverenskommelsen (i allas gemen- samma intresse) att iakttaga ett visst yttre 3ätt, som omöjliggör brutalitet i umgänget, utan att aftvinga oss varmare känsloyttringar, äu vi kunna bestå alla.
Jag tror, att den allmänna uppfattningen af konvenansens nytta, i denna mening ta- gen, skall hindra — äfven vid flicklärover- ket i Falun — att protesten mot allt för stränga konventionella maktspråk leder öfver till eu motsatt ytterlighet, som är minst lika dålig.
Men dithän böra vi allvarligt sträfva att ej bedöma förseelser mot konvenansen för hårdt och att, då konvenansen vill ålägga oss något, som vi känna som ett ondt, hellre bryta mot detsamma än göra det onda.
Detta är ju en enkel lärdom, som små flic- kor ej kunna taga skada af att få inskärpt.
Efraim Rosenius.
Ur notisboken.
Kvinnornas flagga.
D å vår nya pansarbåt Thule i lördags gick af stapeln vid Fionboda slip härstädes, svajade öfver dess däck en mycket stor örlogsflagga af siden, hvars dimensioner angifvas genom benämningen » åttadukare ».
Den hade några dagar förut öfversändts till sjöministern i och för detta ändamål.
Det är svenska kvinnor, hvilka kommit på den tanken och, efter hvad det säges, med 5 0 öre hvar hopbragt den ej obetydliga summan till inköp af de olikfärgade dukarne samt äfven själfva fogat dem samman till en tretungad örlogsflagga i fullt reglementsenligt skick.
I vänstra kanten, där flagg- linan är iusydd, står på ena sidan broderadt i h v i t t: » H.
m:ts pansarfartyg T h u l e », och på den andra: » Från svenska kvinnor ».
Sedan pansarbåten gått af stapeln, hade ett antal sjöofficerare inbjudit till en festlig middag i sjöofficers- messen å Skeppsholmen de damer, hvilka förfärdigat flaggan.
* Pristagarlnnor på stälnko.
V i d Stockholms allmänna skriskoklubbs täflingar å Nybroviken i sön- dags deltogo i damernas täfling fröken Hedvig Tronét från Örebro samt två helt unga flickor, Kerstin D a m -
IDUN 1893 stedt och Elsa Olsson.
Samtligas åkning vittnade om mycken öfningr och goda ansatser.
Första priset, en silfvermedalj, tillerkändes fröken T r o c é t, andra priset, bronsmedalj, erhöll Elsa Olsson, hvarjämte, såsom extra pris, klubbens bronsmedalj öfverlem- nades till Kerstin Darmstedt.
* Författarinnans minne.
D e af fru Emelie Carlén till Strömstad donerade värdesakerna ha nu anländt till sin bestämmelseort äfvensom de till fctipendiifonden vid elementarläroverket, folkskolan och navigationsskolan anslagna medel.
Dessa senare hafva dock, sedan hon skrifvit sitt testamente, under hennes sista sjukdom betydligt smält samman, så att elementarläroverket i stället för donerade 3, 0 0 0 kr.
endast erhållit Ö75 kr.
och de båda andra skolorna i stället för 1,000 kr.
2 2 5 kr.
hvardera.
En dotter till den store författaren C.
J.
L. Almqvist, fröken Maria A l m q v i s t, atied här- städes i tisdags 6 3 år gammal.
* Madame Jules Grévy, hustru till förre pre- sidenten i Frankrike, har den 1 dennes aflidit.
H o n var dotter till en garfvare i Narbonne, Fraisse.
Helt ung och mycket fattig hade hon vid faderns död anländt till Paris jämte modern.
H o n lär hafva varit en utomordentlig skönhet, Jules Grévy anhöll då om hennes hand, men tillbakavisades, emedan hans ställning var så anspråkslös, att han icke an- sågs kunna underhålla en hustru.
Några år senare, 1854, förnyade Grévy sin anhållan och äktade frö- ken Fraisse.
A f detta äktenskap föddes endast ett barn, Alice, som år 1 8 8 2 blef fru W i l s o n.
Enkel och flärdlös, men det oaktadt mycket vär- dig i sitt uppträdande, förblef hon såsom hustru till franska replublikens president densamma, hon förut varit; hon omgaf sig med en liten inskränkt elit af vänner, skydde mottagningarnas glans, men än mer politiserande kvinnor och politiska öfverraskningar.
Den första norska kvinnliga stenografen har i dagarne blifvit anställd i stortingets tjänst, tills vidare endast för ett par månader.
Fröken Louise Sparre har nämligen blifvit antagen som assistent hos de officiella slortingsreferenterna vid utarbetandet af referaten.
* Till ett dubbelt behjärtansvärdt ändamål anordnar ett antal damer onsdagen den 15 och tors- dagen den 16 dennes en vinterträdgårdafest i förening med tombola å Stora börssalen härstädes, af h vilken festlighet behållningen kommer att delas mellan de nödlidande i Norrland och fonden för anläggande af åkerbrukskolonier.
ms Teater och musik Kungl.
operan återupptog i fredags Wagners opera » Lohengrin », hvilken fortfarande och helt naturligt synes vara lika populär.
Salongen var nämligen fylld till sista plats, och publiken, öfverseende med de stundom rätt betänkliga bristerna vid utföran- det, hälsade det härliga tonverket med det lifligaste bifall.
Främst bland de, uppträdande stod natur- ligtvis hr Odmann, hvars tolkning af gralsriddaren Lohengrin i dramatiskt hänseende vunnit i uttrycks- fullhet och afrundning.
Den vokala delen gjordes vid bästa röstdisposiiion, och särskildt framstod för- klaringsscenen i sista akten med mäktigt gripande verkan.
— Elsas parti sjöngs af fru Brag, hvilken dock ej räcker till för detsamma.
Ett och annat missöde inträffade ock.
Hennes bemödanden förtjä- na dock erkännande.
Fröken Almati och hr Lund- qvist som Ortrud och Telramund äro kända från föregående Lohengrin-föreställningar.
H r Strömberg använder i konungens parti sin stämma mycket för- ståndigt, liksom ock hr Grafslröm, frånräknadt ett litet missöde, utförde härroparens parti tillfredsstäl- lande.
Körerna gingo mycket ojämt, slitningar före- kommo här och hvar.
D e t hela hade nog behöft flere repetitioner.
— Föreställningen slöt ej förr än klockan var öfver half tolf.
Ett oskick, från hvilket man borde bli befriad, består däri, att en hel del personer ej paBsa på ti- den, utan komma bullrande in i salongen, sedan musiken börjat.
Att detta i allmänhet verkar stö- rande, inser en hvar.
M e n rent af olidligt blir det, då det sker under ett musikstycke af så betydande art och så delikat natur som förspelet till » Lohen- grin ».
E n ej mindre taktlöshet är det, såsom många P r i s n e d s a t t n i n g å Tim, S p i s - S c X n ä c l s e l o r ö d Begär p r i s k u r a n t t O.
79 för sed hafva, att prata mer eller mindre högt un- der pågående föreställning.
Dylika störande perso- ner kunna gärna h å l a sig borta från teater- och konsertsalonger.
Fru Wendela Andersson Sörensens tredje gästroll å k.
operan är som Zephyrine i » Diamantkorset », den framstående konstnärinnans otvifvelaktigt bästa roll.
V i återkomma till densamma i nästa n u m m e r.
Välgörenhetsföreställningarna å k. operan till för- mån för de nödlidande i Norrland gifvas som be- kant, den första på söndag middag den 12 och den andra på tisdags afton den 1 4 dennes.
Till den förra föreställningen gälla blå, till den senare röda biljetter.
K.
Dramatiska teafern var i medlet af förra veckan ånyo färdig med ett svenskt program, denna gång ett lustspel i tre akter af den flitige nestorn bland våra dramatiska diktare, Frans Hedberg.
M a n har på en del håll velat göra gällande, att » Familjens fästman » skulle vara allt för mycket fars för att egentligen höra hemma på denna scen, och att stycket vore väl värdigt t. er.
Södra teatern, men ej vår främsta dramatiska anstalt; men vi få u p p - riktigt erkänna, att vi efter afskådandet af hr H e d - bergs nyhet ej k u n D a inse, hvarför icke Dramatiska teatern någon gång skulle kunna få omväxla med äfven denna lättare genre, då den som här gif- ves ypperligt, och då produkten i fråga verkligen är rolig samt af en ganska träffsäker karaktäristik och stockholmsfärg, som förlänar den betydligt högre värde än vanligt tyskt posse.
H r Oriinder och fröken Klefbcrg gåfvo en tro- värdig bild af det » småborgerliga » revisorsparet med de tre giftasvuxna döttrarna, för en af hvilka famil- jen ändiligen varit nog lycklig att finna en fästman.
Dessa mer eller mindre unga damer hade funnit goda framställarinnor i fröknarna Bäckström, Janson och Behrens.
H r Palmes fästman och hr Personne som hans hygglige cch medgörlige farbror, fröken Åhlandcrs drastiska skvallersyster samt hr Hamrin och fru Julin som fabrikörherrskapet — vänner i huset — samtliga bidrogo lyckligt att hålla den rätta lustspelstonen uppe cch publiken vid bästa humör.
Vasateatern uppförde i måndags för första gån- gen S u p p é s roliga operett eller, som det står på programmet, komisk-mytologiska l-aktsopera » Den sköna Galathea. » I titelrollen började fru Anna Pettersson-Norrie ett nytt gästspel å denna teater, hvars salong därför också var så godt som alldeles fullsalt.
A n n a Pettersson har här otvifvelaktigt en af sina bästa uppgifter.
Ä t den sköna marmorsto- den, hvilken p å den i densamma förälskade bild- huggarens bön till Venus får lif, lyckas hon förläna något verkligt illusoriskt, likaså åt uppvaknandet och öfvergången till en modern kvinna med alla dess nycker, all dess fåfänga.
Och sången — ja, det är minsann ej ofta vi numera få höra en så- dan sång från någon bufvndstadsscen.
V i d utmärkt röstdisposition föredrog den framstående konstnär- innan sina kupletter på ett sätt, som framkallade stormande bifall.
Fru P.
- N.
understöddes godt af frök.
Ekström som Ganymedes.
H a d e teatern blott kunnat framställa en bättre Pygmalion än hr Rönn- blad!
Bristen på en hygglig tenor gjorde sig bär mer än vanligt märkbar.
H r Omberg var rätt ro- lig som konsthandlaren Mydas.
Med » Hector » och » Dockféen » till efterpjäser kom- mer nog detta program att länge hålla sig uppe.
Musikföreningen gaf i tisdags sin 33:dje konsert.
Programmets hufvudnummer utgjordes af Anton R u - binsleins oratorium » Babels torn », en tonmålning rik på öfverraskande effekter både i vokalt och or- kestralt hänseende.
Körerna äro här hufvudsaken.
A f synnerlig effekt äro den första kören » Till verks! » och kören » V e oss, v e!
» vid tornets sammanstör- tande.
Högeligen karaktäristiska äro likaledes semi- ternas, hamiternas och japhetidernas körer.
Den tredubbla slutkören af änglar, människor och af- grundsandar är likaledes af förträfllig verkan.
Föga mindre intressanta äro solopartierna.
Särskildt fram- stående är Nimrods, som af hr Salomon Smith er- höll en tolkning, som man ej gärna kan tänka sig bättre.
Äfven Abrams parti äger många skönheter; synnerligt vacker är monologen » Re ' n bott de hem- ska skyar tåga ».
Partiet utfördes mycket förtjänst- fullt af hr Odmann.
Uppsyningsmannens mindre betydande parti hade i hr Lundqvist fått en utmärkt tolkare.
Oratoriet synes hafva kraft mycken omsorg och möda vid inöfningen, men så erhöll det ock under herr Nerudas skickliga ledning, såväl hvad de ofta mångstämmiga körerna som hvad orkestern beträffar ett på det hela taget förträffligt utförande.
Den till sista plats fulltaliga publiken, hvaribland märktes konungen, prinsarne Carl och Eugen samt hertiginnan af Dalarne, gaf ock vid flere tillfällen X V.
S C H U M A C — — Kongl.
honeverantör JL7 N o r r l a n d s g a t a n, S t o c k h o l m, H -,, J- * och särskildt vid slutet sitt lifliga bifall tillkänna.
— Konserten inleddes med en uvertyr till tragedien » H a k o n Jarl » af .T.
P.
E.
Hartmann samt den be- kanta arian » D e t vare nog » ur oratoriet » Elias », med känd talang föredragen af hr Smith.
Grefvin- nan Math.
Taube var nämligen af sjukdom hindrad att uppträda.
I samband härmed kunna vi ej underlåta att ännu en gång rikta ett skarpt klander mot de ledande männen i Musikföreningen för den försumlighet — lindrigt sagdt — med hvilken de behandla pressen.
I olikhet med öfriga konsertanordnare, hvilka alltid sända de resp. tidningarnas musikrecensenter två biljetter till bästa platser, sänder Musikföreningen en biljett (stundom ingen alls) och då ofta till någon af de sämre platserna i salongen.
Såsom nu till cf- vannämnda kcnsert, då vi erhöllo en plats på sidan i salongen längst uppe vid dörren i det värsta dra- get från denna.
V i återsände naturligtvis biljetten under protest och köpte oss en ann^.n på midtel- partiet.
V i äro ej ensamma om detta missnöje, ty enligt hvad vi försport har en af de mera framstå- ende dagliga tidningarnas musikrecensent funnit sig föranlåten att göra på samma sätt.
Så pass nytta har likvisst Musikföreningen af tidningarnas om- nämnanden af dess konserter, att den borde iakttaga ett honettare bemötande mot pressens representanter.
D e t kan eljes hända att alla omnämnanden både före och efter konserterna utebli.
Filharmoniska sällskapet ämnar ännu en gång ut- föra Gunnar Wennerbergs » Stabat mäter », nämligen måndagen den 13 dennes å k. operan.
M a n lär härvid kunna påräkna Salomon Smiths medverkan i baspartiet.
Par Brikoll-körcn, som bekant hufvudstadens för- nämsta manskör, gifver i morgon lördag sin sed- vanliga vårkonsert i Musikaliska akademien.
Johannes Elmblad, den framstående bassångaren, bar anländt till hufvudstaden och gifver konsert i Vetenskapsakademiens hörsal nästkommande onsdag den 1 5 dennes.
Konsertmästaren Tor Aulin, den genialiske leda- ren af de gouterade kammarmusiksoareerna, förbe- reder en konsert till den 21 dennes med biträde af den framstående och här välbekanta sångerskan E l - len Nordgren Gullbranson från Kristiania.
Därjämte lämnas biträde af konsertmästaren Zetterqvist samt af k. hofkapellet under förste hofkapellmästaren C. Nordqvists anförande.
Programmet lär komma att bjuda på flere nyheter.
E n lärarinnas r o m a n.
E n s v e n s k kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) Sista o n s d a g e n i m a j hade alltid » Y.-kretsens lärareförening sitt ordinarie halfårsmöte i folksko- lan i staden.
Till kretsen hörde icke blott Y:s lärare och lärarinnekår, utan äfven lärareperso- nalen i de närmast kringliggande socknarna, s å att kretsen räknade ett fyrtiotal m e d l e m m a r.
Skol- föreståndare Skog var kretsens ordfördande.
En dag i slulet af april kom h a n in i Kerstins klass.
» Fröken S a n g v i n, » sade han, » det är så, att fru N o r é u s, lärarinnan i Skärsta, s o m vid vårt m ö t e i nästa m å n a d skulle ha hållit lektion, a n m ä l t för- hinder, och nu ville j a g bedja er träda i hennes slälle.
m n e t är » upplösning af satsen till dess enklaste beståndsdelar. » Ni kan visserligen taga flickorna ur er egen klass, men j a g s e r b e l i r e, att det blir de äldsta i skolan.
De äro naturligtvis mer h e m m a i grammatiken. » Kerstin kände sig ängslig.
» Men tror herr Skog, alt j a g kan det? » frågade hon.
» Naturligtvis kan ni det.
Ni har en hel m å n a d att förbereda er på, och stycke i l ä s e b o k e n får ni förstås själf välja.
N å, ni går j u in på det?
T a c k!
Jag kan j u säga er, alt kyrkoherden och inspek- tören gärna vilja höra er, ty det är fråga om att i sinom tid förändra er plats till ordinarie, och då bör j u fröken i främsta r u m m e t k o m m a i åtanke vid förslaget. » Den dag, då lärareföreningen s a m m a n t r ä d d e, hade skolan lof.
M a n s a m l a d e s i bönsalen, s o m E R a k e s &amp; S i s c u i t s fäs hos de flesta ftpecerlliandlare *
IDUN 80 alllid förut plägat dekoreras m e d flaggor.
Man höll lektioner och diskuterade till m i d d a g e n.
På aftonen arrangerades ett g e m e n s a m t s a m k v ä m.
Kerstin kände sig helt förvirrad i denna s a m - ling af f r ä m m a n d e kamrater.
D e m a n l i g a voro till det m e s t a äldre m ä n, och m å n g a af lärarin- norna hade också hunnit öfver medelåldern.
I a l l m ä n h e t sågo de d o c k samtliga v a k n a o c h in- tresserade ut.
F r a m m e.
i d katedern satt den sir- lige kyrkoherden Olofsson.
H a n bar v a s a o r d e n — s å s o m han nästan alltid plägade, äfven vid gan- ska o m o t i v e r a d e tillfällen.
Han hade fått den så- s o m sekreterare i h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t den tiden h a n varit k o n s i s t o r i e a m a n u e n s i stiftstaden.
Bred- vid h o n o m satt folkskoleinspektören, doktor B l o m, adjunkt vid läroverket.
Det var en torr, mager, gänglig g a m m a l m a n, s o m alltid såg m i s s b e l å t e n ut, på grund af att ena m u n g i p a n var långt ned- dragen — en följd af alt han alltid h e m m a gick med en s j ö s k u m s p i p a m e l l a n tänderna.
Mötet börjades m e d en p s a l m s å n g o c h bön af kyrkoherden, och så var det Kerstins tur att träda fram.
De åtta flickorna, s o m uttagits ur högsta k l a s s e n för att tjänstgöra s o m » u n d e r v i s n i n g s m a - teriel sntto på sin bänk m e d nystärkta förkläden, s l ä t k a m m a d e och nytvättade.
Kerstin h a d e ur » F o l k s k o l a n s läsebok » valt stycket o m » R e n e n ».
O c h där löstes sats efter sats, och Kerstin försökte att göra de olika ordens ställning o c h värde å s k å d l i g a för flickorna, s o m v i s a d e sig g a n s k a kunniga.
J e Bidrag mottagas med tacksamhet.
var s å mycket m e r a » e x p a n s i v t », j u s t h v a d j a g menade. » Att hon velat säga » expressivt » förstod Kerstin.
Hon märkte snart att Karin L ö f ofta begagnade främmande ord, hvilka hon m e d största lugn i världen uttalade på alldeles galet sätt.
S å sade h o n » e x p l o s i t i o n », så det skorrade i öronen.
Meningsutbytet o m d e n n a punkt upptog största delen af den till kritik a n s l a g n a tiden, s å att Ker- stin slapp temligen bra u n d a n, och när h o n sedan fick blifva en alldeles passiv deltagare i mötet, fann hon dess förhandlingar b å d e lärorika och intressanta.
» D e t här är en v a n a från b a r n d o m e n, » sade hon, » o c h nu är den för g a m m a l o c h ingrodd.
H e m m a röker j a g dock för det m e s t a pipa — så att ingen ser det, förstås.
Ser ni, j a g är nästan lappska, född uppe vid M u o n i o älf i en backstuga, och där får m a n röka för den otäcka m y g g e n s skull.
Hvar gång j a g k o m m e r in till staden, kö- per j a g mig alltid en cigarr, det är det enda j a g spenderar p å; m a n har m i n s a n n inte råd att vara öfverflödig m e d 3 0 0 kronor o m året.
Apropos, det blir för sent för mig att resa h e m i afton.
Har ni kanske någon g a m m a l soffa h o s er, s o m jag kunde få ligga på i natt, gjorde ni mig en riktig tjänst. » Utanför salen, där middagen ägde rum, fanns en stor veranda, s o m vette åt en trädgård.
Den a n v ä n d e s dock ej n u, ty trots den tämligen fram- skridna årstiden var det m y c k e t kyligt i luften.
Efter en stund kastade dock Kerstin på sig en sjal och gick ut.
1 det bortersta hörnet, hvarifrån hon ej var synlig för n å g o n af de innevarande, stod Karin Löf, lutad m o t en af stolparne, och — rökte på en stor cigarr.
V i d Kerstins steg v ä n d e hon på hufvudet, m e n tog ej cigarren ur m u n n e n.
Karin L ö f v a r onekligen en bland de under- ligaste af dem.
R e d a n under själfva m ö t e s f ö r h a n d - lingarna hade Kerstin gång på gång låtit sina ö g o n hvila på denna s t o r v ä x t a robusta gestalt m e d det kantiga ansiktet af nästan m o n g o l i s k typ.
Hon tycktes vara omkring fyrtiofem år.
Kerstin h a d e h v i s k a n d e frågat en kamrat, h v e m h o n var, o c h fålt veta, att h o n var s m å s k o l l ä r a r i n n a i Ulfva, en af kretsens längst bort b e l ä g n a s o c k n a r.
A h j o, det trodde Kerstin nog kunde gå för sig.
T a c k, det var hyggligt af er.
D å säger ni m i g till aie ni går. » (Forts.) U n d e r m i d d a g e n lade Kerstin ytterligare märke till henne.
H o n hade en strykande aptit, åt m y c k e t o c h pratade icke m i n d r e m e d en grof, skarp röst.
Hon hade o c k s å k o m m i t till Kerstin.
» Jag finner, » sade h a n, » den hållna lektionen på det hela taget g a n s k a förtjänstfull, redig, klar o c h logisk.
H v a d j a g har att a n m ä r k a, gäller dock icke den enbart, utan en principfråga.
O c h d e n n a l y d e r: » H v i l k e t b ö r a n s e s bättre vid lektionerna i m o d e r s m å l e t, antingen att a n v ä n d a de s v e n s k a eller latinska benämningarna, som förekomma i grammatiken!
S o m vi hörde, a n v ä n d e lärarinnan ö m s o m de svenska, ö m s o m de latinska termerna.
För m i n del anser j a g detta icke riktigt.
Vi k u n n a aldrig på vårt språk gifva en ersättning, s o m fullt riQsfotanf.
m o t s v a r a r de uttrycksfulla latinska n a m n e n.
Där- för b ö r a barnen v ä n j a s vid d e m.
S v e n s k a termer blifva krystade och kunna aldrig utgöra en s å d a n hållpunkt för m i n n e t s o m de korta f r ä m m a n d e orden. » Diskussionen blef liflig.
N å g r a af de yngre gåfvo obetingadt företrädet åt s v e n s k a b e n ä m n i n - gar o c h kunde icke förstå, hvarför m a n skulle a n v ä n d a ett så för barnens begrepp ofattligt ord s o m substantiv, när m a n hade det utmärkta sven- ska tingord.
A n d r a åter höllo strängt på latinet.
Uppfodrad därtill, förklarade Kerstin, att hon all- tid funnit det godt att v ä x e l v i s a n v ä n d a båda delarna, så alt barnen v a n d e sig vid d e m.
Däri- g s n o m lärde de sig o c k s å fatta betydelsen af de f r ä m m a n d e orden, s o m a n n a r s m å s t e blifva u l a n m e n i n g för dem.
P å förslag af herr S k o g kom m a n öfverens o m att t i l l s a m m a n s äta m i d d a g på ett större nykter- hetsvärdshus.
D ä r u n d e r fick Kerstin tillfälle att göra m å n g a n y a bekantskaper.
Efter den b e s t ä m d a halftimmen k o m det v ä r s t a af allt — kritiken.
H v e m s o m helst hade då rät- tighet att nagelfara den hållna lektionen.
Kerstin kände, hur hon r o d n a d e af ä n g s l a n, då doktor B l o m steg u p p och harsklade s i g: Mitt första 1893 Innehållsförteckning.
A m a n d a T a u b e; af Claes Litndin.
(Med porträtt.)
— K v i n - nornas flagga; dikt af Johan Nordling.
— Några ord o m vår •Giftermälsbalk »; för Idun af Kata Dalström.
— Böhmiska folkbilder; tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
I: M e d flo- den.
— Iduns pristäfling.
— F ö r t r o e n d e n; af S. D — f.
— E t t husligt p r o b l e m; Till Moster E m m a frän » Mosters lillgifna Kalle ».
— Ida Wedel-Jarlsborgs stipeudiilond; af Efraim Ro- senius.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— E n lära- rinnas roman; en svensk kulturbild, t e c k m d pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
» Jag hör, att fröken varit i Grästorp i vintras, » sade hon.
» N å, den platsen känner j a g då till.
Jag har varit lärarinna där i flere år första tiden j a g var u t e x a m i n e r a d.
Det var ett b u s h å l.
» Kerstin såg på h e n n e, helt förvånad öfver det starka språk h o n a n v ä n d e.
Karin L ö f skrattade.
» Ja, det var inte så värst fint sagdt, mén det nog troligt en hvar vill bevara, vertikal och diagonal rad bildas sam- ma summa, nämligen 1 7 5.
nämligen 1) stad i Belgien, 2) slott i Danmark, 3) stad i Frankrike.
Olof L —.
att icke det bryts eller fastnar i snara.
Mitt hela?
du frågar: ett namn, men ack, Ifyllnlngsgåta.
ej söka du bör i vår almanack.
F ö r v a n d l i n g s g å t a.
Elesif.
A k r o s t i k o n.
G å t a.
A D E L M I L A K A D I Det är ej alltid lätt att säkert vinna, den rikaste ibland det ej kan hinna, och dock är det så lätt, ty vet: ej ens ett öre kostar det!
X — x.
L I S L U A A N R å k n e g å t o r.
I.
8 A B A A B E L A T T 0 K Bilda genom bokstäfvernas omflytt- ning i hvarje horisontel rad ett nytt ord så, att initialerna i de nybildade orden, Jästa uppifrån och ned, gifva ett flicknamn.
E n tysk skalds födelsedag faller in- om förra århundradet och räknas ut med tillhjälp af följande uppgifter: månadens ordningsnummer innnehål- les 2 1 8 gånger i årtalet, och dagen i månaden är 1 mer än 3 gånger må- nadsmummern.
När föddes hette h a n?
denne skald ha, om 1 2 co du fått gods och guld, gör mitt första då och nöje rikt du äger.
Kan din nästa ej betala helt sin skuld, var mitt milt andra blott — j a, mycket detta säger.
D e n mitt hela är, har ganska lätt lämna tröst och hjälpa på sitt sätt.
9 15 22 16 23 4 5 6 7 10 11 12 13 14 17 18 19 20 25 26 27 28 33 34 35 40 41 42 29 30 31 36 37 38 39 1 — a T-r.
II.
» Nu är du mitt tredje, » till den, som mitt andra 43 44 45 46 47 48 Omflytta ofvanstående siffertal så, att vid hopräkning r g 1 a g a u t 1 1 D e 2 4 tomma rutorna i ofvanståen- de kvadrat skola ifyllas, hvar och en med en bokstaf så, att de sex vågräta raderna utgöra bekanta ord.
Orden, men i annan ordningsföljd, beteckna: en stad i Frankrike, en skald, en blom- ma, en handelsterm, en stad i Asien, en flod i Asien.
S — m.
kors.
y 1 2 3 1 10 3 7 8 6 12 11 4 Lösningar.
Logogryfen: Lefnadslust; uns, eld, nalle, fal, fall, uf, and, al, en, tusen, Falun, fat, Tell, sulan, led, lans, luden, I.una, del, tal, Set, elf, ed, lut, fel, sus, le, lat, ute, dans, dal, fet, sal, adel, te, fena, fast, Lena, luft, ull, salt, saft, sadel, slut.
1 7 12 14 4 10 9 4 7 10 8 11 4 7 2 8 10 5 3 6 4 10 2 8 13 10 5 9 8 13 4 10 10 7 5 5 Kvadratgätan: Bergvik, effendi, Heiindal, Eretria, telefon, Giessen.
Sexfälts figuren: l _ _ Siffercharaden: 1S93.
49 sad ' ynglingen gladt just nyss ho- nom sagt.
k A — a Geografiskt 21 24 32 f och hvad J glädje nam- Jacky.
U. i. du Begynnelsebokstäverna bilda net på en svensk skådespelare.
Louise.
Charader.
Vill 1) L o g e och otta: ett teaterstycke.
2) Sik, ull och rad: ett lustslott, 3) D r ö m t och tass: en badort.
4) När, hus och nate:en opera.
5) T u r, i och enas: provins i Spanien.
6) Dof, elf, nog och en: större snöfält.
7) Strid och af: exercisplats i Sverige.
8) R o t och ber: ett namn.
9) V i och nare: stad i Asien.
1 0) V a d och uf: ett djur.
11) K a r, nytt och h a n: historiskt ställe.
12) L o g e och kitt: ett djur.
13) K o m, sving och g e: en 6lad.
14) Nöden och m a r s: en kompositör.
15) T o l l och e h o: ett skådespel.
16) Ränder, den och lena: ett land.
af hvarje horisontal, Ersätt såsom vanligt siffrorna med bokftäfver.
D e med siffrorna 1 — 3 be- tecknade raderna innehålla samma ord, 4h l Ispahan,
