# ID: svediakorp-per904
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,925
# sentences: 628
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 1 (264) Prenumerationspris pr Idun me&lt;l Modetidning och kolorerade planscher _ Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
Idun ensam Fredagen den 6 januari 1893. är: Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
kr.
9 — • 7: BO P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a » 6.
— anstalter i riket.
post- Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
6 " 47.
(rid Boktr.-Aktteb.
6:te årg.
Utglfnlngstid: h v a r j e h e l g f r i fredag Lösnummerspris Qernandta I 5 or » kompletteringar).
AnuoDHprls: 36 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande- o. » Lediga platser- 26 öre för hvarje påbörjad t tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad Caroline De Geer, född jjetta blad, som främst af allt gjort till sin Sfjäfvan att vara den sven ka kvinnans och de svenska hemmens organ, att vara en tolk för den makans och moderns gär- ning, som tyst, men ge- nomgripande danar ett tidehvarfs innersta lif, och på hvars grundval den enskildes, familjens och fäderneslandets lycka byg- ges, skulle svårligen ha kunnat finna en bild, med hvilken det värdigare för- mått öppna en ny år- gång, än den kvinnas, som i dag möter våra läsarinnor.
s En af våra mest foster- ländske, högsinnade och framskjutne män, hvilken det under ett långt och verksamt lif varit för- unnadt att till sitt folks väl genomföra stora värf, det nya representations- skickets skapare, förre justitiestatsministern och statsministern Louis De Geer har nyligen i sina upptecknade och från trycket utgifna » Minnen » lämnat oss ett andligt testamente, som öfver hela landet mottagits med djupt intresse och varm entusiasm.
Och detta helt naturligt.
Ty denne mans offentliga historia, hvilken han med den begåfvade skriftställarens Wachtmeister.
talang och den sanna förtjänstens oaffekterade blygsamhet här själf ned- skrifvit, är ock de sena- ste trettio årens svenska historia, utåt som inåt, ett tidehvarfs historia, under hvilket — oaf- sedt alla de små strider och missräkningar, som väl aldrig bli skiljaktiga från hvad mänskligt är — vårt land i stort sett njutit frukterna af en fosterländsk och lycko- sam politik, fredlig häg- nad och lugn utveckling.
Och Louis D e Geers in- sats till dessa resultat har varit mera personlig, helt offrande och fram- gångsrik än måhända nå- gon annans.
Ännu en sak har emellertid framgått ur dessa » Minnen ».
De vänner, som stått ho- nom närmast, kände den förut, och många där- utöfver ha väl anat den.
Men här bär maken själf ett stolt, ett rörande vittnesbörd därom inför all världen.
I ett sällsynt lyckligt äktenskap har vid hans sida stått en kvinna, be- gåfvad och ädelsinnad, som maka och hans barns moder uppfyllande de högsta kraf.
Blygsamt har hon trädt i skuggan af hans offentliga gär-
IDUN 2 1893 Hafva vi sett solen uppgå, så vore det klenmodigt att ej kunna vänta och tro, att hon skall genomlysa skuggorna på jorden, äfven dem, som de stora bergen kasta. '
ning, och aldrig har hennes hjärtas takt tillå- tit henne att personligen tränga fram, men när de politiska stormarne skakat, när stats- mannabekymren mången gång hårdt tryckt honom, ja, till och med jagat sömnen från hans läger, då har hon varit hans hems milda ge- nius, hans kärleksrika stöd och tröst, hans hvila och den källa, hos hvilken han alltid fann nya krafter och nytt mod.
Som en skär grundton går detta på det otvätydiga- ste genom alla hans själfbekännelser, huru mycket af hans stora och kraftiga handling haft sin rot i lifvet med henne och sin re- sonnans i det ädla hem, hon skapade om- kring honom.
» Mest af allt prisar jag dock att hafva fått en sådan hustru, » utbrister han, » och min högsta återstående önskan för detta lifvet, äfven den tyvärr själfvisk, är att icke öfverlefva henne. » Därför har ock i alla de svenska hem, där Louis D e Geers » Minnen » i dessa dagar funnit intresserade läsare, Caroline D e Geers namn blifvit vördadt och kärt, och särskildt har det naturligen uppbyggt svenska kvinnor, makor och mödrar, att lyssna till den ut- märkte mannens vittnesbörd: hvad jag har varit, har i mycket varit genom henne och det hem, hon gifvit mig!
Mångfaldiga äro de uppmaningar, som muntligen och skriftligen ingått till Idun: » Gif oss hennes bild! » — » Gif oss henne till ett föredöme för alla ädla kvinnor! » — » Gif att vårt land ägde många som hon, då ginge det lugnt sin framtid till mötes! » Vi glädja oss hjärtligen att i dag kunna upp- fylla dessa önskningar.
— A f en intagande poesi är det kapitel ur Louis De Geers » Minnen », där han skildrar sin första bekantskap med Caroline Wacht- meister och sin förlofning med henne, och intet kan bättre än dessa sidor klargöra, hur det måste vara nödvändigt att ett förbund, som ingicks under helgelsen af en så ren och rik kärlek, hade en den mäktigaste bär- kraft genom ett helt lif.
Stor är oss också frestelsen att i sin helhet anföra detta kapi- tel, och endast farhågan att bli för vidlyf- tiga samt den omständigheten, att det nu ge- nom boken själf och utförliga utdrag i dags- pressen torde vara rätt allmänt kändt, kunna afhålla oss.
Det var år 184 G detta skedde, och Louis De Geer var då en ung man i verken, en ganska obeaktad nybörjare ännu, som icke kunde drömma om de framgångar, som före- stodo honom, och intet annat ägde än sin arbetskraft och goda vilja.
Hans inkomster voro därtill högeligen blygsamma, för att ej säga torftiga, och när hans lifs hjärteroman började slå upp sina första blad, kände han det som förödmjukande och bittert, att han därtill icke ägde mycket af rent yttre förut- sättningar eller ett kavaljersmässigt väsen, som kunde bana vägen fram till det unga, strålande sköna och firade föremålet för hans hemliga åtrå.
Ack, det var på helt andra och bättre vägar de skulle finna hvarandra, de underliga sympatiens vägar, som länkas som af sig själfva mellan ädelsinnade och samstämmande hjärtan!
Och han behöfde sannerligen icke frukta sig.
Caroline Lovisa Wachtmeister bodde då hos sina föräldrar, kammarherre grefve Carl Axel Wachtmeister af Johannishus och hans maka Beata Sofia Wrangél af Sausis på V a n a s gård i närheten af Kristianstad, och den unge häradshöfdingen hade fått ett förordnande att hålla ting på det närbelägna Brösarp.
» Hon, som jag höll kär, var firad vidt och bredt för sin skönhet, tillbedd af de sina för sitt väsende och det högsta föremålet för epou- seurernas i provinsen och de fattiga älskar- nes hälft förtviflade låga, ty hon var icke rik.
Härtill kom, att hon tillhörde en fa- milj, som ansågs äga stolta anspråk.
— Och hvem var väl jag, som vågade sträfva så högt? » Inom några få, härliga höstdagar på V a n a s spelades dock hans idyll fram till ett afgö- rande, af lycka berusande resultat.
Med kär- lekens instinkt blef det snart klart för de unga, att samma mäktiga känsla skälfde inom dem, fastän läppar icke uttalat den.
Sitt frieri verkställde den unge mannen i ett bref till föräldrarne från Kristianstad, och i en olidlig ångest väntade han där sin dom.
Den anlände och löd: Kom och tag.
Naturligt- vis brände honom marken under fötterna att genast komma åstad.
D e rader, där han skildrar själfva slutscenen i detta hans kär- leksdramas första akt, måste vi dock här anföra, då de äro vältaligare och mera ka- raktäriserande för dem bägge än några än så skickliga referat: » Andtligen kom jag fram ur den djupa skogen, som omgifver Vanas, och såg ljusen i dess fönster lysa så vänligt i mörkret.
Jag stannade vid stora trappan och fann dörren stängd.
Ett fönster öpp- nades, och en röst frågade, hvem jag var.
Jag sade mitt namn med hög röst, i hopp att Caroline skulle höra det.
Jag visades in i ett gästrum och sprang sedan upp i våningen.
Familjen var samlad i hvar- dagsrummet till vänster, och Caroline var ensam i förmaket till höger för att laga i ordning te åt mig.
Efter en hastig hälsning på de andra, skyndade jag dit, och hon frågade mig hastigt, med synbar för- virring, om hon fick bjuda mig te, hvilket jag i brist på présence d ' esprit bejakade.
Hennes förvir- ring och nedslagna ögon sade mig, att hon visste allt, att hon älskade mig; och där stod jag olycklige med min tekopp.
Jag sväljde den nästan i en klunk, som jag tror utan både socker och grädda.
Håg- kommande grefvinnans vilja, kunde jag dock ännu icke föreställa mig, att allt nu skulle vara afgjordt, och började försiktigt med att grefvinnan gifvit mig hopp, att fröken skulle vilja göra min bekantskap.
Hon svarade mig endast med en blick, — men en blick så vänlig, så full af det innerligaste förtroende, att äfven jag alldeles förlorade målet.
Där behöfdes icke heller några vidare ord.
H o n räckte mig sin hand, och vi drogo oss något tillbaka i ett hörn af det svagt upplysta rummet.
H o n lät nu sitt lif omslutas af min arm och hvilade sitt hufvud mot min axel.
Hennes hängifvenhet var fullkomlig och utan all misstro.
Huru heligt lofvade jag icke un- der denna tysta stund, att jag aldrig skulle svika det förtroende hon satte till mig, att jag skulle ägna mitt lif att göra henne lycklig!
Den djupa rörelse, som i detta ögonblick öfverväldigade henne, ingaf mig likväl någon oro, att hennes offer af sitt hjärta ändå på något sätt kändes för henne bittert.
Jag frågade, om hon ville, såsom hennes moder önskat, hafva någon betänketid, men hon hviskade härtill ett nej, som knappt var hörbart, men likväl utsädes med ett uttryck, som gaf detta lilla enstafviga ord omfattningen af en hel själs bekännelse.
V i växlade endast några få ord.
Jag kan inte tala, sade hon och tryckte sig närmare intill mitt bröst.
Hennes mor kom nu ut till oss.
En blick på dottern sade henne, att betänketiden redan var till- ändalupen.
Caroline lutade sitt hufvud emot mo- dern, men höll sig lika fast sluten intill mig och sade intet.
Modern ville lugna mig, att det icke ^REDRIKA J3REMER.
var af bedröfvelse eller brist på känsla, som Caro- line teg och gömde sitt ansikte, utan att detta var hennes vana, så snart hon var rörd.
Liksom detta behöfde sägas mig!
Liksom jag icke nu kände Ca- roline bättre än någon annan människa i världen kände henne!
Moderns mellankomst hade emellertid återgifvit oss något välde öfver oss själfva, och då vi åter drogo oss ifrån henne in i den stora dunkla salon- gen, kunde vi redan börja berätta för hvarandra om våra ömsesidiga känslors uppkomst och tillväxt och funno, att vi båda gjort oss många onödiga be- kymmer.
Innan vi återförenade oss med det öfriga sällska- pet för att presentera oss såsom förlofvade, stannade vi ett ögonblick i det sista salongsfönstret.
Månen hade just gått upp och speglade sig i den lilla sjön, kring hvilken de åldriga ekarna trängas med lum- miga bokar och sträcka sina armar emot vattnet.
Det var en tafla, väl värd att betraktas, och in- trycket af densamma gick ej för oss förloradt, fastän vi knappt hade ögon för annat än hvarandra.
Hon såg utåt helt hastigt, men sökte åter min blick, och jag häpnade öfver min djärfhet, då jag tryckte en kyss på hennes läppar, ty ännu var jag behärskad af en så helig vördnad för henne, att jag tyckte mig endast äga rätt att dyrka henne pä ett visst afstånd.
Vårt förbund var besegladt, och min ring bär denna dagen jämte hennes namn till inskrift. » * * * Efter en tvåårig förlofning vigdes Caroline Wachtmeister och Louis D e Geer på V a n a s den 17 oktober 1848.
Han hade då fyllt sitt 30:de år, och t o n, en 22:årig kvinna, stod i sin ungdoms blommande fägring.
Här kan icke vara vår uppgift att i de- taljerad teckning följa det saralif, som ut- mynnat från den betydelsefulla oktoberdagen, därtill ha dess innebörd och väsen varit af en alltför enskild art.
Det kan endast gälla att i några hastigt skisserade linier antyda de yttre drag, hvari speglat sig en ädel ma- kas pliktuppfyllelse och fulla uppgående i dens lif, hvilken hon i bästa mening varit gifven » till eno hjälp ».
En omständighet, so m Louis D e Geer själf starkt betonar såsom synnerligen viktig för hans egen liksom hvarje politisk persons fulla själfständighet och frihet att i alla förhål • landen kunna handla uteslutande efter plik- tens maning, är det absoluta ekonomiska oberoende, han alltid vetat att för sig be- vara.
Själf från begynnelsen fattig och för- enad med en maka, hvars enda rikedom var hennes hängifna kärlek, hade han först verk- ligt små inkomster, men framsköts fort nog till bemärkta platser, där han tvangs att i utsträckt mån representera och föra ett med den höga ställningen förenligt hus, utan att inkomsterna i motsvarande mån växte.
Fa- ran kunde då ha legat nära att komma i en ofri ställning, och det är främst Caroline De Geers erkännansvärda förtjänst, att hon åda- galagt en rent af förunderlig förmåga att inskränka för sin personliga del och få äfven de små medlen att genom klok hushållning värdigt förslå.
Ett år efter^giftermålet utnämndes mannen till assessor i skånska hofrätten, och de för- sta åren tillbringade det unga paret under blygsamma yttre villkor i Kristianstad, där dock det oansenliga, rödmålade lilla småstads- hemmet gömde förunderliga skatter af huslig lycka.
De första barnen föddes dem här, och ännu i dag betecknar den grånade ma-
IDUN J8!
) 3 kan, som sedan lyftes så högt i social ställ- ning och glans, denna tid som den sällaste i hennes lif.
Det var ock med varmt känd saknad, som familjen afflyttade till Jönköping, då några år senare De Geer utnämndes till president i Göta hofrätt.
Här, liksom öfverallt, hvar hon ställts i lifvet, förvärfvade den unga fri- herrinnan genom sin enkla och hjärtliga per- sonlighet de varmaste sympatier, och hennes afundsvärda gåfva att vinna hjärtan har helt visst ofta bidragit att bryta udden af de oundvikliga strömningar af antipati, som en politiskt framskjuten person — sådan Louis De Geer allt mera blef det — på vissa håll nödgas möta.
Men till och med ännu direktare tillskrif- ver han själf henne delaktighet i sina fram- gångar.
När han snart nog vid unga år in- tog sin ställning i hufvudstaden som rege- ringens främste man, omnämner han särskildt en synpunkt, hvarur han ansåg sig kunna komma i fråga: » Det är fruns personlighet.
Att min hustru genom hela sitt väsen, sitt utseende och sina släktförhållanden skulle blifva en prydnad för hvilken hög plats som helst, borde vara en bidragande anledning.
Hon kompletterade också i någon mån en kännbar brist hos mig, hvaraf jag lidit många obehag och många gånger verkliga svårighe- ter, nämligen den brist på språkkunskap, som består i att obehindradt tala främmande språk. » Sedan monarkens och folkets blickar en gåDg riktats på Louis De Geer, och han blef mannen, till hvilken alla litade kan man inse, hvilken betydelse makans lysande och på samma gång gedigna egenskaper fingo i ett hufvudstadshem, som, näst konungaborgen, i flere hänseenden väl måste betraktas som landets förnämsta.
Och dock gällde ännu i sena år att ständigt, i stort som smått, ned- lägga den omsorgsfullaste beräkning för att ekonomiskt leda huset.
Och medan mången förmögen liten borgare förde ett personligen yppigt lif, måste Sveriges statsminister göra inskränkningar och exempelvis flere gånger bo i staden äfven om somrarne, då » han icke hade råd att hyra landställen invid Stock- holm ».
Men för vänner och för de kretsar, inför hvilka det var hans ställnings följd att representera, var alltid Louis D e Geers hem ett ideal af rik gästfrihet och den finaste ton.
Detta är » fruns gärning ».
Detta utåt.
Men hvad har det icke varit inåt för ho- nom, en person i så mycket större behof af ett hållfast och kärleksfullt stöd i familjelif- vets skygd, som hans yttre ställning varit på en plats, där hårda vindar gå.
Det är icke med torra ord sådant låter sig skildras, men hvarje moder och maka kan känna det till- fylles.
Och synas ock omständigheterna i månget ha varit Caroline de Geer gynsamma, så ha sannerligen ej heller pröfningar saknats henne.
Det lif, som ter sig lysande, är icke alltid lätt, och sorger stiga öfver allas tröskel.
För flere barn har hon varit en den ömmaste mor, en uppfostrarinna och föresyn som få.
A f dessa äro tre söner i lif, godsägaren, f. kanslisekrete- raren i finansdepartementet Louis, geologen vid Sveriges geologiska undersökning Oerard och arrendatoren af föräldrarnes egendom Trueds- torp i Skåne Edward De Geer.
Men ett, det förstfödda, hennes oändligt älskade dotter Elisabet, skulle slitas från mo- dershjärtat.
Ett tioårigt, sällsynt begåfvadt och älskligt barn, insjuknade hon på våren 3 1860 i hjärntuberkulos och dog den 7 mars.
Hör, hur det sjunger öfver snöiga tak, » Hon var vår kärleks skönaste blomma, » genom gnistrande rymdens blåa gemak: skrifver fadern.
» Hade icke Caroline varit » det gamla året gått i sin gr af, varmare i sin religion än jag, skulle hon ha det nya födes ur tidens hafh blifvit alldeles förkrossad, men äfven nu syn- tes det djupa såret en lång tid oläkligt, och öfver hela hennes lif bredde sig en mörk da- ger.
Minnet af den älskades milda klagan Och kopparröster till jorden de viga, öfver sina svåra plågor upprörde oss så i hela men jublande uppåt sedan de stiga, vår själ, att vi sedan länge icke visste, huru de sjunga det nya året in, vi skulle kunna undfly tanken därpå, och lugnet funno vi slutligen däri, att vi visste de mana dig: » kämpa och seger vinn! » henne vara i godt förvar.
.
.
» Förvisso är detta icke den enda pröfning Caroline D e Geer erfarit, om ock den smärt- Och når du lyssnar i midnattsstunden, sammaste, men hon har gått fram ur dem låt ej den förflyga, den snabba sekunden alla med ett luttradt sinne och en frisk, opti- förrn klockorna slagit sitt sista slag, mistisk lefnadstro.
i handen löftets bägare tag!
* — * * Och lofca, så visst du är årlig man, Rätt långa hafva vi blifvit, och vi för- nimma ändock lifligt, huru den bild vi kun- och lofca, så sant du är dygdig kvinna, nat gifva blifvit både sväfvande och matt.
Det att verka det bästa i tiden du kan, är vissa personligheter, som icke kunna tecknas att kommande släkten en gång måtte hinna i färger och linier eller beskrifvande ord, person- ligheter som, så att säga, måste kännas.
En sådan är Caroline D e Geer.
Därför ha vi ock den tillfredsställande öfvertygelsen, att den läse- den fullkomliga värld, hvilken hägrat för oss krets af varmhjärtade svenska kvinnor, inför i svärmande tankar, i längtande drömmar — hvilken vi i dag framlägga hennes bild, skall då från kärlekens fackla och sanningens bloss förstå att instinktivt utfylla de svaga konturer, förklaringens ljus öfver jordlifcet strömmar!
vi uppdragit.
V i ha därvid främst haft att följa hennes makes » Minnen », genom hvilka Daniel Fallström.
hennes bild med en egendomlig skärhet lyser fram, äfven när hennes namn oftast är långt borta från de politiska skådespel, som skil- dras.
Det är en underström af henne i allt, som är hans.
Detta är hennes lifs stora saga.
Hon sitter nu, en åldrig maka, vördad och älskad af alla, som kommit henne nära, vid den ännu i det sjuttionde året lefnadskraftige makens sida.
Hennes söner hafva vuxit upp till dugande män omkring henne, och en skara förhoppningsfulla barnbarn fägnar farmors- hjärtat.
Aftonens skugga breder sig, sval- kande och full af frid.
Rika minnen gifva den innebörd.
En stor, en afundsvärd lycka, men ock en väl förtjänad.
.
.
Det porträtt, Idun meddelar af Caroline De Geer, och hvilket vi erhållit genom hennes familj, som själf utvalt det, är taget i början af 1860-talet vid en period, som torde få betecknas som makans och moderns fullaste blomstringstid, och som sammanföll med den viktigaste politiska bragd, hvarvid hennes makes namn är bundet.
Johan Nord / ing.
En nyårsdikt.
" ^B / OI / klingande slag i natten gå ut öfver land och vatten — tolf klingande dag: en döpekeakt och på samma gång ett tack för god vakt!
Då tystnar på läppar unga den visa, de börjat sjunga, då breder sig öfver glammande lag allvar och tystnad vid klockornas slag.
.
.
Hjärtats belefvenhet.
» Var högsint min dotter, var myndig och rak, for bönder lyft aldrig på floret. » Yp den gamla goda tiden besvärades knappt J V ungdomen med inpluggande af så myc- 6 / L ket vetande, som nu skall inrymmas redan i en liten tolfårig hjärna; men dess » education » var därför ej någon småsak.
Den tiden lades i stället mera vikt på sättet att skicka sig och belefvenhet än i våra dagar.
Det gick ingalunda an för en ung man att vid inträde i salongen fara med alla fem genom den yfviga luggen, vräka sig mot en dörr, spänna pince-nez ' en öfver näsan och med en kritisk min taga en öfversikt af säll- skapet för att, sedan han funnit » föremålet », utan hänsyn vare sig för pappas tår eller mammas släp rusa fram, hugga armen kring hennes lif och störta in i den knuffande, skuffande, hoppande och trampande hvirfvel, som nu för tiden kallas dans.
Lika litet passade det för de unga flickorna att lik en hop skolpojkar högljudt skrattan- de och pratande uppträda på gator och kaféer.
Å h nej, ungdomen den tiden visste nog, att det ej är någon lätt sak att röra sig ute i världen, knappt ens inom familjen.
Lillan rusade ej utan vidare upp i pappas och mam- mas säng för att gifva » sin god ' morgonkyss »; utan » mon cher pére » och » ma chére mére » hälsades vackert vid frukosten med en sirlig kyss på handen och en graciös nigning; un- ge tioåringen satt ej och guppade stolen på två ben, då föräldrarne inträdde, utan stod rak och allvarlig, till dess de först tagit plats.
Och den fullvuxne sonen eller dottern fick tiga stilla vid bordet, under det far och mor
4 utbytte sina åsikter; efter de ungas frågade ingen.
Vår upplysta tid har naturligtvis ett öfver- lägset löje för all denna siratlighet och prudentlighet, men en och annan god sida fanns där ändå.
Inom den s. k. högre societeten inympas ända från barndomen ännu många af dessa lärdomar i konsten att skicka sig och bidra- ga ej så litet att gifva just detta » chic », som man fåfängt söker tillägna sig vid äldre år.
Det är ingalunda likgiltigt, då man kommer in i en salong, att veta sig gå med fötterna inåt, att vid bordet omöjligt få fisken att hållas på gaffeln, att smacka och sörpla, allt saker, som man pinsammast kommer att kän- na, just då man skulle vilja uppträda som allra behagligast.
Den angenäma konversationsförmågan, den förekommande artigheten, undfallenheten och uppmärksamheten äro än större förmåner af del- ta omsorgsfulla uppfostringssystem.
Det fin- nes blott ett » men » vid allt detta — » för bönder lyft aldrig på floret. » Det, att denna uppmärksamhet företrädesvis ägnas endast umgängesvänner, personer ur » societeten », gör allt till blott en ytlig fernissa och är väl orsaken, att dessa i sig själfva goda egenska- per förkättrats och bortlagts.
Detta är emel- lertid lika galet som att afhugga hela trädet, emedan en gren angripits af röta.
Det är verkligen någonting godt och angenämt, som nog förtjänar att af uppfostraren tagas i be- traktande; men dessa goda seder, denna go- da ton måste för att komma till sitt rätta värde åtföljas af en än bättre takt och be- lefvenhet, och det är hjärtats.
Hjärtats belefvenhet - - den, som visar vän- lighet och tillmötesgående mot hvar man, hög eller låg, utan att ställa sig i jämnbrädd med simpelheten eller i dumdryg täflan med öfverlägsenheten, som förmår bevara person- ligheten utan all anspråksfullhet, och som för- mår finna sig i alla förhållanden, den står så högt öfver hvad man vanligen kallar takt, att man till och med hos den lycklige äga- ren af denna egenskap kan öfverse både med att han går som en anka och ej har reda på alla sällskapslifvets små finesser.
Före- nade göra dock dessa båda olika slag af belefvenhet det angenämaste intryck, och har uppfostraren ej försummat sällskapslifvets go- da takt, så får han ännu mindre försumma hjärtats.
Vänlighet ' och höflighet mot hvar man äro denna belefvenhets första brud.
Barnet måste läras att finna själsadel, rätt- sinne och aktningsvärda egenskaper äfven un- der arbetsblusen.
Tidigt måste det vänjas vid höfllighet och uppmärksamhet emot gam- mal och ung, hvem det än må vara.
Den lilla flickan tager ej upp nystanet, emedan en äldre » dam » fäller det, utan eme- dan hon har en ung och böjligare rygg än den gamla, och då blir förhållandet detsam- ma, om den gamla är en stackars tiggargum- ma.
Då gossen lämnar sin plats åt gråhårs- mannen, är det likgiltigt, om denne bär en orden på bröstet eller är klädd i arbetsblus.
Gossen är yngre, och därför kan han hellre stå.
Tjänarne måste tilltalas vänligt: barnet har intet att befalla, utan måste höfligt bedja om den hjälp, det behöfver, ej heller bör det vänjas att oupphörligt betjänas och uppassas.
Om barnet då och då förrättar någon lättare syssla för att bereda tjänaren en lättnad el- ler en liten hjälp, lär det sig fatta, det äfven tjänarne äro människor, ej blott arbetsmaski- IDUN ner, inrättade för de rikes bekvämlighet, och det skall lära sig att äfven i framtiden be- möta sina underlydande med vänlighet och godhet.
En blomma, förd till den stackars sjuka i källarvåningen, lär barnet den fattiges lika rätt till lifvets njutning och den rikes skyl- dighet att så vidt möjligt lindra fattigdomens hårda lott.
En höflig ursäkt till arbetaren, som man stött till i trängseln, är lika nöd- vändig, som gällde det en herreman.
Katten är ej gjord att ryckas i svansen eller hunden i öronen.
Barnet får ej erhålla det begreppet, att allt är skapadt blott för dess räkning.
Det måste lära sig, att det lefver tillsammans med andra lefvande vä- sen med lika stor rätt till lifvet som det själft, och att ovänlighet lönas med ovänlig- het, men godhet med godhet.
Hjärtats belefvenhet uppoffrar ej person- ligheten och hemfaller ej heller till tafatthet eller dumdryghet.
För att behaga andra eller för att visa sig riktigt tillmötesgående får man ej sänka sin egen personlighet för att ställa sig i jämn- bredd med en underlägsen; om man engång tror sig hafva funit det rätta, får man ej af undfallenhet uppoffra sin åsikt.
Barnet måste läras att taga sitt eget hjärta och förstånd, ej andras omdöme, till rättesnö- re för sina handlingar.
» Hvad skall världen säga » eller » hvad tror du alla våra bekanta skola tänka » skall ej vara rättesnöret i barnkammaren, utan: » hvad bjuder ditt eget samvete » eller — så länge detta ännu af barnet ej rätt förstås — » hvad tror du pappa och mamma tycka. » Ty van- ligen tar hos de små barnen samvetet sitt tyd- ligaste uttryck i pappas och mammas önskan.
Vandt att rätta sig efter sitt eget omdöme skall barnet vid mogen ålder med all vän- lighet och tillmötesgående dock ej uppoffra sin personlighet eller blifva en af dessa halt- lösa stackare, som alltid hafva samma åsikt som den, med hvilken de sist talat.
Tafattheten åter beror visserligen till en del på afsaknad af den förut påpekade säll- skapstakten, men härrör kanske lika ofta af ren inbilskhet.
Man tror sig oupphörligt va- ra bemärkt, är rädd att begå en » faute », blir onaturlig och därför tafatt, under det den anspråkslöse, som aldrig har en tanke på att någon skulle fästa sig vid hans person, ledigt rör sig på äfven främmande botten.
» Alla människor skrattade åt dig » — » alla tyckte att lillan skickade sig så nätt vid bordet » äro farliga satser i barnkammaren.
Mycket hälsosammare är då för den blyge ett uppmuntrande: » om du blott är artig och snäll, fäster sig ingen vid dig, » eller det för fåfängan litet stäfjande: » hvem tror du ser på en sådan liten pys? » Tanken att ständigt vara bemärkt tager sig ibland en än otrefligare form i fram- fusighet och dumdryghet.
Man vill ej visa sig blyg och slår därför öfver till motsatsen.
Att i tid stäfja barnets höga tankar om sig själft och lära det anspråkslöshet är väl bästa medlet mot dessa oangenäma företeelser, hvilka aldrig låta förena sig med en rätt hjär- tats belefvenhet.
Men hafva föräldrarne lyckats gifva bar- neD den rätta hjärtetakten och därmed för- enat godt sällskapsvett, då hafva de skaffat dem de bästa utsikter att slå sig ut i lifvet och blifva aktade och afhållna medlemmar i samhället.
Maria Nyström.
189.3 Till ett n y t t lif ...
Teckning af Fanny f Chrysander.
et var en härlig vinterdag, med hvilken det nya året gjorde sitt inträde.
Den Dyfallna snön hade klädt jorden i oskuldens och renhetens färg; dess svällande massor hade utjämnande lagt sig öfver markens många skarpa ojämnheter och förlänat den de mjukaste våglinier.
De mörka hustaken voro alla därmed betäckta, hvarigenom hela staden erhöll ett skimmer af bländande glans.
Parkernas nakna träd hade åter blifvit lummiga och beklädda med denna hvita skrud, och bättre än någonsin kunde grenarnes och kvist- tames fina konturer urskiljas, nu då de mar- kerades af den glänsande snöranden.
Ingen vindfläkt hade ännu rubbat något af denna hvita klädnads draperier, luften var stilla och mild.
Stadens klockor hade för en timme sedan i djupa, mäktiga toner kallat menigheten till- sammans i de många templen att där hälsa det ingångna året med bön och sång.
Skaror af människor hade äfven hörsammat kallelsen, under det åter andra, njutande af det sköna vädret, vandrade fram och åter på på de större gatorna och promenadplatserna.
Till dessa promenerande hörde äfven tvänne unga flickor, som med spänstiga steg och käck hållning vandrade framåt, ej så mycket, som det syntes, njutande af vinterdagens skönhet, utan inbegripna i lifligt samspråk.
De talade om skrifningarna till den blif- vande studentexamen och om huru » kitslig » läraren i franska var, om huru tråkiga historie- timmarne voro och däremot huru intressanta lektionerna i fysik och kemi — och så om läraren i kristendom, huru » stilig » han var, och huru » vådligt förtjusta » alla flickorna voro i honom.
» Ja, » utbrast den ena af dem — hon med de vackra, regelbundna dragen och de mörka, klara ögonen, hvilka dock så skarpt och dri- stigt blickade framför sig — • » ja, det är bara för hans skull, som de höra på och se så uppmärksamma ut!
Tro mig, du, Vina, de skulle allt gäspa ihjäl sig annars. » » Jag vet nog, att du är litet utilistisk af dig, » förklarade Vina, » men säga hvad du vill, någon skrymtare är han dock icke. » Sigrid krökte sina läppar till ett skeptiskt leende, teg några ögonblick och sade sedan hånfullt: » Men skrymterskor fabricerar han dock i mängd. » » Du är vådlig, Sigrid! » skrattade Vina.
» Men det är sant, han predikar ju i — skyr- kan i dag, det hörde jag af min värdinna, som också är rysligt förtjust i honom och springer efter honom öfverallt, där han predikar.
Och här ha vi ju kyrkan.
Vi ska gå in, » till- lade hon ifrigt, » och se efter, huru många af flickorna äro där. » » Jo, sådana äro motiven till kyrkobesöken, » utropade Sigrid i samma hånfulla ton.
» Men för att sitta och se på, huru några dumma flickor sitta och göra sig till, tar jag då inte ett steg i kyrklig riktning.
Och den gamla vanan • — för det var bara en vana » — be- tonade hon skarpt och ifrigt, liksom hon där- med velat nedtysta en inre röst — » att gå i kyrkan hvar söndag, har jag vuxit ifrån.
Jag har inte varit där på närmare tre år. » » Nå, då kan det vara tid på att gå nu, »
1893 sade Vina.
Och som hon själf var ifrig, dels att få tillfälle att höra och se den omtyckte predikanten och kristendomsläraren, dels att få utbyta blickar och leenden med kamrater, steg hon uppför trappan till ingången.
Hun- nen dit, vände hon sig till den ännu nedanför stående Sigrid och sade på en gång överta- lande och lugnande: » Vi gå in ett litet tag.
Det är ju i alla fall snart slut. » Därpå steg hon inom kyrkoporten.
Sigrid följde tvekande.
Nå, ja.
Det kunde ju vara intressant nog att se, hvad intryck kyrkan och en bedjande och sjungande församling nu skulle göra på henne, nu, sedan hon själf fått en » sundare och förnuftigare åskådning » och en » säker och själfständig ståndpunkt ».
De båda blifVande studentskorna voro inne i kyrkan, där de togo plat3 på en invid väg- gen stående bäok.
Genast vid inträdet hade de funnit, att predikanten ej var den unge in- tressante prästen, utan en äldre prästman, hvilken med djupt allvar och kraftig stämma läste bönen på nyårsdagen.
Vina, rom vid tanken på, huru » lurade » säväl hennes värdinna som flickorna blifvit, ej kunde återhålla ett uppsluppet leende, böjde ned ansiktet i muffen, under det hon i smyg lätt puffade kamraten i sidan.
Men Sigrid var för ärlig, som hon själf i sitt sinne benämnde det, att låtsa ett delta- gande i bönen, utan satt med tillbakakastadt hufvud och lätt rynkade ögonbryn, färdig till kritik.
Ja, hon skulle nog hafva kritiserat med van- lig logisk skärpa, hade bara icke den högreste, allvarlige mannen där på predikstolen såväl i tal som åthäfvor påminnt henne så mycket om hennes för flere år sedan aflidne fader.
Så där hade äfven han stått söndag efter söndag, predikande och bedjande för och med församlingen.
Och själf hade hon äfven som ett barn, fromt och kritiklöst, trott på den lära, han förkunnade och på bönens makt.
Det var ju märkvärdigt, att minnet af ho- nom, af modern och af hela hennes barndom, nu så med ens och så klart lefde upp inom henne!
Allt detta, som varit förbleknadt, ja, nästan dödt under dessa sista år!
Att så hade varit, det kunde hon så väl förklara, det låg i sakens natur.
Vid tretton år hade hon, efter de båda för- äldrarnes strax efter hvartannat timade död, kommit till siu rike farbroder i hufvudstaden, kommit ut midt i lefvande lifvet direkt från d e D trånga, inspärrade krets, hvari hon dittills lefvat och rört sig.
Och i denna nya värld hade hennes syn blifvit vidgad och skärpt, hade för hennes öron förkunnats andra läror, som med ' storm intagit hennes unga, efter om- vexling hungrande sinne; läror, som hade intet gemensamt med den hennes fader och moder bekände.
Ja, just däri låg det!
Hon hade intet vi- dare gemensamt med de döda, därför hade minnet af dem förbleknat!
Den unga flickan hade varit så upptagen af sin egen tankegång, att hon ej vidare följde prästens ord, förrän hennes öra uppfångade orden: » För de barn, som, beredas att första gån- gen begå H.
H. nattvard bedja vi. » Och så följde bönen, framsagd med innerlig känsla och värme.
Sigrid lyssnade nästan omedvetet och för- undrade sig själf öfver, att hon erinrade sig hvarje ord, såväl det, som sades, som det, hvilket omedelbart skulle följa.
IDUN Men för fyra år sedan hade hon dock hört dem åtskilliga söndagar.
Det brukades ju, att skriftebarnen gingo i kyrkan.
Och då hade hon själf varit föremål för denna bön.
Men hade hennes bjärta blifvit » öppnadt och rördt » under denna tid?
Visserligen hade hon ju kommit i en viss känslostämning ibland.
Men denna stämning hade alltid lagt sig, då hon kommit hem i farbroderns hus och där sammanträffat med många af de » nya, frisinnade idéernas » bärare och målsmän, med unga män och kvinnor, hvilka med satirens pilar och hånets gissel nedgjorde allt, hvad hon fordom ansett » högt och heligt » — — » Och sedan allt intill ändan framhärda i sin kristliga tros bekännelse och uiöfning. » Det kon » något hårdt och trotsigt i hennes sinne.
Det var idel tomma ord I Hon själf och alla dessa hennes vänner och tros- förvanter utgjorde ju ett slående exempel här- på, för dem alla hade dock så bedits — och alla hade de dock brutit med denna bekän- nelse.
Huru skulle det väl hafva varit, om hennes far fått lefra?
Om han så fått bedja för henne?
Om det hade varit för honom, hon blifvit konfirmerad?
Hon märkte ej själf, hvilken djup suck vid denna fråga gick öfver hennes läppar och kom Vina att förundrad betrakta henne.
Hon var blott medveten om den oändliga trånad efter fader och moder, som på en gång intog hela hennes hjärta, hela hennes innersta väsen.
Hon kände sig så förfärande ensam.
Hon hade ingen, ingen att helt och innerligt sluta sig till.
Tillslutande ögonen, försökte hon tänka sig tillbaka till den tiden, då föräldrarne lefde och hon, omhuldad af deras kärlek, delade sin tid mellan studier för fadern i hans studer- kammare och små enkla, husliga sysselsättnin- gar under moderns uppsikt, framlefde sitt lif i den gamla, tysta prästgården, dit aldrig en fläkt af den nya tidens lärdomsväder hann, där allt var så lugnt och enformigt, men ack, där allt också varit så fridfullt och kärleksfullt.
Under dessa sina minnen och tankar väcktes hon af predikantens ord: » Låt oss nu bedja för de sjuka och lidande och i denna bön innesluta en mycket sjuk li- ten flicka, hvars föräldrar anhålla om försam- lingens innerliga och trogna förbön för detta sitt enda älskade barn. » Sigrid hade häftigt lutat sig fram och stir- rade mot predikstolen med vidgade pupiller och flämtande andedräkt, under det kinderna blefvo snöhvita.
Hon visste ej själf, om hon var vaken eller om hon drömde.
Var det icke henne detta gällde?
Var det icke hon, som var sina föräldrars enda älskade barn, hon, som nu låg sjuk och lidande och för hvilkens skull de anhöllo om församlingens trogna och innerliga förhön?
Hon slöt åter ögonen.
Och ett länge för- gätet minne reste sig med lefvande klarhet för hennes inre blick så, som hon själf till en del mindes det: Hon låg i den tysta prästgårdskammaren i svåra plågor — hsde legat så länge.
Och nu voro hennes krafter uttömda.
På lördagsaftonen hade läkarnn varit där och på föräldrarnes ångestfulla fråga, om det funnes något hopp, hade han sorgsen och ne- kande skakat på hufvudet.
Deras älskling hade nog icke många timmar kvar.
På söndagsmorgonen hade kyrkdheirden, hen- nes far, ej gått i kyrkan, utan fick kommi- 5 nistern ensam sköta tjänsten, och till honom hade blifvit uppdraget att anhålla om försam- lingens förböner för det lidande barnet.
Och vid den tiden, då alla i kyrkan närva- rande samfäldt och innerligt bådo för den vör- dade själasörjarens barn, lågo föräldrarne själfva knäböjande vid hennes säng, bedjande, om det så vore möjligt, att denna kalken ginge ifrån dem.
Och som fadern ödmjukt och stilla tillade » Ske dock icke min vilja, utan din », reste sig den förut nästan sanslösa flickan från bädden, sägande med visserligen svag, men dock liflig stämma: » O, så skönt det blåste på min panna!
Nu är hufvudvärken alldeles borta, mamma lilla! » Ja, Sigrid mindes själf dessa ord.
Hon mindes, huru fadern därvid med nästan för- klaradt ansikte lyft sina ögon och händer mot höjden, och huru hennes moder, tryckande de små, nu feberfria händerna intill sig, med darrande röst och strömmande tårar utropade: » O, mitt barn!
Mitt barn!
Så är du då för andra gången mig gifven! » För hvarje timme och dag gick sedan hen- nes tillfrisknande med snabba steg framåt.
Hon, som förnekat sina föräldrars tro, som nyss med trotsigt sinne förklarat bönen blott vara tomma ord, hon var dock själf ett lef- vande vittnesbörd om, hvilken makt det lig- ger i de troeades böner!
Allt högre och högre stormade en hittills okänd känslovärld inom henne — men allt djupare hade hennes hufvud härunder sänkt sig.
Hon hade ej märkt, att prästen gått ned från predikstolen, att en psalm sjungits, och att en annan präst nu stod framför altaret, och hon hade alldeles förgätit, hvar hon var, till dess Vina sakta stötte henne i sidan och otåligt hviskade: » Men Sigrid då, hvad går åt dig?
Sofver du? » Sigrid såg upp, visserligen med en dröm- mande och inåtvänd blick, men dock med nå- got förklaradt och inspireradt både i denna och i rösten, då hon sakta svarade: » Ja, jag har sofvit.
Men • — - men nu är stunden att stå upp af sömnen, ty • — » hon letade i sitt minne efter fortsättningen till dessa ord, som, hon visste icke huru, hade blifvit lagda på hennes läppar, men fast hon ej nu kunde erinra sig den, skulle hon nog dock snart lära sig såväl detta som alla andra ord, hon i sin barndom hört, och hvilka varit hennes föräldrars ljus och tröst i lif och död.
O, att de äfven måtte blifva hennes!
Då hon sedan efter gudstjänstens slut stod utanför kyrkan, såg hon med hänförda blickar omkring sig på den i vinterskrud, öfvergjuten af solens ljus, glänsande naturen.
» En sådan härlig, en sådan underbar nyårs- dag! » hviskade hon.
Men så var det också nyårsdagen till ett nytt lif.
.
.
Priset — 25 kronor — i » Iduns julklappsbasar &gt; har tillerkänts signaturen Ella.
Som ingen namn- sedel medföljde, torde vederbörande gifva sig till- känna för redaktionen i och för beloppets öfver- sändande.
I DU N (i den där kosteliga klädnaden!
Hur mycket nyttigt arbete, hur många lyckliga timmar in- om hemmet, tillbragta med verkliga vänner, En betraktelse i visittiden hur mången ljuflig stund af hvila och tanke- frihet och af stärkande, upplifvande promena- af der i solsken och friska vindar har ej dräng- Ivar Dal.
tjänsten kostat er!
Men man måste ju!
Då man bar ett um- » JTjLisiter?
Man är väl ingen dräng heller! » jMJföy utropar Georg Nordensvans glada Figge.
gänge, får man ej försumma det.
Ja, ett Jo, det är just hvad man är.
Och umgänge, det har man ju vanligtvis, om man man är mer än så — man är en slaf af de är något så när rangerad.
Men att ha ett små, de obetydligaste af samhällsplikter.
Det umgänge är ej alls detsamma som att ba vän- är med dem som med knappnål sstygnen, som ner, hvilket man ju ej alltid har, om man ofta äro pinsammare och oundvikligare än de också är burgen.
Det är något, som ej kan fås för pangar.
djupa svärdshuggen.
Men sitt umgänge kan man betala med De stora samhällsplikterna kan man helt enkelt blunda för.
Det är ju ingen, som frå- p ä D g a r — och visiter.
Det är de två slags gar efter, om man någonsin fått upp ögonen skiljemynt, som begagnas.
Och man måste väl vara ärlig och ge rätt för dem, eller i hvilket ljus man ser dem.
De små plikterna däremot — ja, så starrblind, igen.
Och när därför fru Andersson kommer att man ej ser dem, får ingen vara, som vill farande och önskar fru Petterson ett godt nytt anses ha sina sinnens fulla bruk och vara en år, fast det innerst gör henne detsamma, om hon skulle dö i influensan eller flytta ur ri- bildad och belefvad människa.
En bildad och belefvad människa!
Där är ket eller råka ut för något annat öde under årets lopp, då måste fru Petterson betala med knuten!
Hvem minns ej sagan om kejsarens nya samma mynt.
När sedan de värda fruarna kläder, som ej skulle kunna ses af dem, som ätit en bit lax med mayonnaise, en orrvinge voro för enfaldiga eller odugliga för sitt äm- och några skedar glace hos hvarandra, då bete.
Och hofmän och gemene låtsades se måste de inom åtta dagar betala den dyra och beundra den ståtliga dräkt, som den spritt- maten med en visit.
Och när fru Anderssou om våren pepprat in nakne kejsaren påstods bära.
Ty hvem ville väl anses enfaldig eller oduglig för sitt äm- och stufvat undan allt, som gör hennes vå- ning någorlunda hemtroflig, måste hon, innan bete!
hon lämnar sin man ensam i de tomma rum- Och hvem vill anses för obildad och obe- lefvad!
För den skull springa vi i dessa da- men och far till västkusten, dit doktorn ju gar ur hus och i hus och ställa oss så ifriga rent af tvingar henne — ja, innan dess måste att träffa personer, som gärna kunde få resa hon besöka fru Petterson för att önska henne till Kina, utan att vi skulle sakna dem.
Och en angenäm och hvilosam vistelse i ^lugnet på dessa i sin ordning spela den hejdlösaste glädje deras lilla sommarnöje », där barnen få roa sig att få etnottaga oss, som de måhända innerst med att segla ikull på den stormiga fjärden och frun med att fara in till staden och köpa önska — dit pepparn växer.
Alla löpa vi omkring och dupera hvarandra mat till alla hungriga gäster, som komma ut med ett slags » kejsarens nya kläder », en dräkt med middagsbäten.
Visiter.
som vi ock skulle kunna kalla » vår bildnings och belefvenhets mantel ».
Hur dyrt den dräkten står oss, ha vi nog ej ens räknat ut.
V i — eller snarare vi kvinnor (ty männen ha ju nästan gjort sig fria från slaftjänsten i detta fall och betala sin rätt att slippa drängskapet med en packe vi- sitkort om året, eller kanske hädanefter med en tidningsannons, en billig skatt i våra da- gar) — således vi kvinnor betala den dräkten först och främst med en liten bit af vår san- ningskärlek.
» Visst inte! » hör jag en massa principfasta damer ropa, » vi säga alltid till, att vi inte ta emot, då vi äro förhindrade, men ej att vi äro ute, då vi i själfva verket stå bakom sa- longsdörren och lyssna efter, hvem den besö- kande är. » Nå, det är ju för väl.
Edra jungfrur slippa således fara med osanning.
Men I själfva, principfasta, sanningsälskande små damer, hur mänga gånger han I lämnat edra visitkort vid en dörr och med högtidlig min sagt åt tjänste- anden: » Hälsa så mycket!
Det var tråkigt, att jag ej träffade frun hemma, » och sedan, så fort tamburdörren stängts, gjort en liten piruett af förnöjelse: » Nå, det var då lätt öf- verstökadt! » Hur många gånger han I gladt skyndat emot en besökande med ett hjärtligt: » Så snällt att titta till mig! » och följt henne till döi- ren med: » Det var bra roligt att få träffa dig! » Och stängt den med en lättnadens suck: » Den välsignade människan, hon kommer då alltid, då det är som olämpligast! » Och hur mycken tid han I ej betalat för Och fru Petterson strör naftalinkamfert om- kring sig med gifmilda händer och undrar, när i all världen hon skall hinna att återgälda fru Anderssons visit — ty återgäldas måste den.
Så kommer hösten, och fru Andersson åter- vänder till sitt land igen, och hennes man börjar smått undra, om han ej snart skall få upp gardinerna åtminstone i sitt rum.
Frun och döttrarna äro emellertid ännu fullt upp- tagna med att packa upp sina koffertar och pyssla om afnkedsbuketterna ech ägna en suck då och då åt den där löjtnanten, som for utan att.
.
.
Ja, med ett ord, när man kommit öfverens om, att världen är full af svikna för- hoppningar, och när pappa i all tysthet kom- mit till samma vemodiga öfvertygelse — då finner fru Andersson, att hon omöjligt kan vara i staden längire, utan att göra visiter hos um- gänget.
Det är nästan, som om hon vistades där i smyg, om hon dröjer l ä n g r e.
Och umgänget lämnar sina hösts&gt;sslor vind för våg, besvarar visiten och tackar.
Heders- skulder, som måste betalas!
Ja, är det inte en dyrbar förmån, man där- igenom tillförsäkiat sig?
Rättighet att vissa gånger om året sammanträffa med människor, som man i nio fall af tio ej längtar efter, och som ej ha annat att ge igen än det dyrbara, men tomt klingande skiljemynt, med hvilket man själf burit skatt.
Kanske skulle de dock kunna ha det, om ej ens beröring urartat till denna köpenskap, B o m blifvit ett tvång.
Och det växer föga godt upp ur tvångets steniga mark.
Ty när fru Petterson med hjärtat öfverfullt af oro, hur hon rätt skall kunna b a n d i * da 1893 sina unga söner, som börja växa henne öfver hufvudet, går till fru Andersson på skyldighets- visit talar hön nog om det sist gifna stycket på Dramatiskari, om sjukligheten i staden och om den senaste realisationen, där hon fick sa- ker så godt som till skänks, fast hon ännu ej vet, hvad hon skall använda dem till.
Men hon säger ej ett ord om det, som lig- ger henne närmast om hjärtat, till hvilket fru Andersson måhända skulle kunna gifva henne mer än ett vägledande ord som svar, dä hon ju själf är mor åt vuxna söner.
Men detta är saker, som man ej har att göra med på en formel visit.
Det är till de verkliga vännerna man går med sina bekym- mer och sin oro, det är från dem man kom- mer tillbaka, stärkt och tröstad, med dem man delar såväl glädje som sorg, och det är också med dem, man verkligen är sig själf — men ej med umgänget i gemen.
Nej, fru Andersson och fru Petterson dölja troget sina sorger och fröjder för hvarandra och gå år ut och år in, drifna af samma tvång på samma glädjelösa sätt, vissa tider på året, precisa som urverk, till hvarandra pä skyldig- hetsvisiter.
Ty man är dock en dräng — så länge man köper samvaron med hvarandra, hvilken köpesumman än må vara.
Och man sliter ut mycket i den drängtjän- sten, fast man måhända ej märker, att man nött ut något annat än några par skosulor.
Och så mycket kan man ju offra på belefven- hetens och bildningens konto.
Ja visst, man bör ej tveka att där lägga ner mer än så, men det skulle ju kunna hända, att den offergärden kunde bestå i något ree- lare, angenämare och billigare — än visiter.
I årsskiftet.
årsskiftet vill jag rekommendera Iduns alla läsarinnor att lägga sig till med en bok, som ej borde få saknas i något hem.
Det är en dyrbar bok, som nästan icke kan betalas med pänningar — den jag åsyftar — och likväl har den endast kostat några få öre o c h innehåller ingen- ting annat än några ark hvitt papper, som jag småningom fullskrifvit, utan att lägga just vidare vikt på prydlighet o c h vacker stil.
Häftet är ingen dagbok, som man brukar bestå sig med i ungdo- men för att uppteckna sina omogna tankar och intryck, det är intet minnesalbum att inskrifva verser och sentenser i — nej, bevars!
Jag har häftat tillsammans de där arken endast för att skrifva upp mina inkomster och utgifter på dem.
Jag ser i andanom många, s o m le- åt detta språk, ty jag är j u ingen köpman eller industriidkare, hvilkens inkomster belöpa sig till tusentals kronor, och då kunna ej heller utgifterna vara så betyd- liga; men ändock bokför jag hvarje öre och hvarje krona.
Och som jag gör, gör äfven min hustru.
Man tycker kanske, att detta är småaktigt, att det endast passar för köpmannen eller personer, som icke i hufvudet kunna taga en öfversikt af sin affärsställning.
Men just för små, ja, de minsta hushåll är en dylik utgiftsbok af största nytta.
Man tror knappt, hvad allt en sådan där liten bok lär och predikar, och huru den ibland är vår bäste vän och rådgifvare.
Inkomsterna äro snart upptecknade o c h lätta att öfverse.
Men när må- naden är slut o c h man helt oförväntadt märker ett litet deficit och frågar sig själf: » hvart i all världen ha penningarna tagi vägen? » — då läm- nar denna bok oss besked o c h håller en spegel framför oss, bättre än någon vän kan göra.
Och blir man äfven till en början förargad öfver, att man icke vågar tillåta sig » ett oskyldigt nöje » utan men för kassan, finner man dock snart, o m man endast samvetsgrannt fortsätter att bokföra den minsta utgift, att man i grund o c h botten dock hade föga nöje o c h verklig nytta af den eller den saken, som man köpte.
Man tror sannerligen ej, till hvilka summor pr år den där tjugufemöringen eller femtioöringen, onödigt utgifven litet emellan, går,
IDUN 1893 och huru man, utan att vara girig, dock mycket väl kan undvara en mängd saker.
För Dlott en sådan där bok och börja räkna efter, så finner du snart, att du kunnat undvara mycket, som du tanklöst gifvit ut penningar för.
Man kan ej tro, hvad en sådan inkomsts- och utgiftsbok lär oss allt, och huru välgörande verkan den har, om man blott ej tröttnar att föra den.
» Den som ej sätter värde på öret, får aldrig kronan! » är en gammal vishetsregel.
Man inbespare utgiften för ett tvifvelaktigt nöje för att skaffa sig något, som äger verkligt värde.
Och finnes vid månadens slut en liten sparpenning — hvilken glädje att lägga den i kassan eller att för barnens räkning placera den i ett räntebärande papper.
Allt detta lär och predikar min bok.
Och just därför är den så dyrbar.
Icke för köpmannen, som ur stats- och rättssynpunkt måste hålla sina böcker i ordning, nej, för de små hushållen är min lilla bok af oskattbart värde.
Försök blott!
Det kostar j u endast några få öre, värdet af några ark papper.
Boken är en outtröttlig månare o c h håller tillbaka från att lättsinnigt göra skulder.
Men sluta ej upp att föra den redan efter en eller några veckor.
25 år.
Till Maria Nilsson öfverlämnades vid tillfället Patriotiska sällskapets medalj i silfver af andra storleken, hvarjämle tal höllos för så väl henne som matmodern.
Kvinnliga stadsbud hade nu fått i Varschau.
Annars tycker man väl att det legat närmare till hands, att vi fått det, som sett vår största och bästa statsbudsexpedition, Expressbyrån, just or- ganiseras af en kvinna, grefvinnan Björkenstam.
E n lärarinnas r o m a n.
En svensk tecknad på verklighetens grund for Idun af Algot FÖBSTA Ett i allo godt nytt år önskar Idun hjärtligen alla sina läsarinnor, då i dag den nya årgångens första nummer kommer dem till hända.
För egen del kan hon för det in- gångna året ej något högre önska sig än glädjen att få behålla alla sina gamla vänner och om möjligt för- värfva några nya.
Hon skall oajlåtligt sträfva att göra sig förtjänt häraf.
Teater och musik.
Vasateatern har som nyårsprogram bjudit på ett » skämt i fyra akter » af signaturen Hothar, benämndt » En stormig nyårsnatt ».
En ganska lustig idé, som utan allt tvifvel för en talangfullare behandlare skulle ha gifvit en tacksam lustspelsintrig, ligger till grund för stycket, men den kan dess sämre icke sägas vara tillgodogjord med någon synnerlig kvickhet eller saroir faire.
D e fyra akterna verka ganska uttöjdt, och de inlagda kupletterna, som alludera på ämnen för dagen, lida brist på uddighet.
Spelet är nog på de flesta händer ärligt genomfördt, men saknar sam- manhang.
Det rätta greppet har hr Strömberg träffat, som ger sin älskarroll rent burleskt, parodiskt på » den högre stilen », och uppnår ock därmed den bästa effekten och de välförtjänta applåderna.
D e öfriga lägga för den lösa rätten med seriös pretention, som kunde anstå komedien, men här ej alls passar i ra- men.
Emellertid bereder aktualiteten i stycket det- samma ett tillfälligt erkännande, som torde kunna betrygga dess lif, så länge hälgoset varar, då hufvud- stadspubliken förvänts att för den tunga matens smältning påräkna slik kolsyrebubblande dramatik.
Och mer är helt visst ej heller afsedt.
K.
Dramatiska teatern gaf den 3 d:s ett nytt pro- gram, ett s. k.
» plockprogram », omfattande följande fyra småpjäser: » Vid Breitenfeld », dramatisk episod på vers i 1 akt af K. A. Melin; » Ungdomsdrömmar », komedi i 1 akt af Alphonse de Laimay; öfversättning från franskan; » Filosofi och kärlek », lustspel i 1 akt af Friedrich Boebcr; i originalets versmått öfversätt- ning af N.
P.; samt » Ingen utmätning », skämt i 1 akt af Don Mariano.
Pind Dominguez; öfvers.
från spanskan.
Som veckans n:r på grund af trettondagens infal- lande på fredag måst gå en dag tidigare än vanligt i press, hinna vi ej förrän härnäst yttra oss om utförandet.
— «S$SB — Ur notisboken.
Sista dagen för 15-åringarna inföll i lör- dags.
Svensk m ö, som fyllt femton år, hade ännu dä rätt att gifta sig, men från och med nyårsdagen är hennes äktenskapsålder minst 17 år.
Så ha re- gering och riksdag beslutit, Hedrad trotjänarinna, På juldagen gaf fru Sophi Melander, Brahegatan 26 härstädes, en enkel fest för sin tjänarinna Maria Nilsson med anledning däraf, att denna varit i hennes tjänst i kulturbild, Sandberg.
KAPITLET.
nne i tredje klassens väntsal var det fullt med folk.
Där var en kväfvaude lukt af våta kläder och skodon, ty det regnade starkt ute i höstkvällen.
Mörkret låg tjockt öfver stationsplatsen.
På perrongen blänkte då o c h då ett skarpt sken, då någon banvakt gick förbi med sin lanterna.
Vid ett af salens fönster stodo tvänne sorgklädda kvinnor, en äldre o c h en yngre, o c h blickade ge- nom de immiga rutorna ut i banhallen.
De stodo alldeles tysta och tycktes föga märka sorlet o m - kring sig.
Så sade den yngre af de båda: » Det är så kvaft härinne, mamma; kom så gå vi ut.
Vi kunna kanske komma ut i förväg på perrongen genom grinden vid godsmagasinet.
Vi få då också vara för oss själfva de sista minu- terna.
.
.
» De trängde sig fram till utgången genom hopar af landtfolk och arbetare och gingo ut.
Regnet hade saktat af något, men himlen var jämnmulen, och det var kolmörkt.
Grinden befanns öppen, och de stego in på perrongen.
Där började de vandra fram o c h tillbaka, tysta vid hvarandras sida. '
Så började den äldre af kvinnorna snyfta.
» Inte gråta, mamma! » bad den yngre bevekande.
» Gör inte afskedet svårare för mig, än hvad det redan är. » » Nej, Kerstin, jag skall vara lugn.
Men du kan inte förstå, hur dat känns för mig att lämna dig så där vind för våg, du som alltid behöft ett stöd.
Och så blir jag ensam! » » Äskade lilla mamma, vi skola ofta skrifva till hvarandra, och så vet du j u, att bara jag får litet rangeradt för mig, tar jag dig till mig. » » Tack, min egen flicka ' Nog vet jag, att du håller af mig.
Men hvad kan inte hända dig där- borta bland alla dessa vildt främmande männi- skor, som jag därtill hört skola vara så elaka.
De kunna ju rent af ta lifvet af dig! » » Se så, älskade gumman, inte sådana barnslig- heter.
Det är bestämdt inte på långt när så far- ligt, som du föreställer dig.
Vet du, jag känner mig så modig och stark. » » Men så känner jag mig så mycket mera ned- slagen och öfvergifven.
Ack, om pappa ändå hade lefvat! » » Vi få med ungerdifvenhet böja oss för Guds vilja.
Du vet ju själf, hur nödvändigt det är för oss båda, att jag får komma ut och förtjäna mitt bröd.
Du vill väl inte, att jag helt o c h hållet skall gräfva ner mina pund '?
Det vore otacksamt af mig, efter allt hvad mina kära föräldrar kostat på mig i uppfostran. » » Ack ja, Kerstin, jag vet ju, att du har så rätt i allt hvad du säger och tänker säga.
Men du kan lyckligtvis inte fatta, hvad det är att lämna ifrån sig sitt enda barn, allt hvad jag äger här på j o r d e n!
Ack, om Gud af nåd snart ville taga mig bort! » » Det var en syndig önskan, mamma.
Men ser du, där borta kommer tåget Man kan redan höra, hur det pustar. » » Hu, sådana otäcka ögon det har!
Låt oss gå längre intill väggen, så att du inte blir öfver- körd.
.
.
» Nu öppnades dörrarne till väntsalarne, och fol- ket strömmade ut, idetsamma tåget ångade in i i banhallen.
Det blef ett spring fram o c h tillbaka, ett slående i kupédörrarne, ett knackande på vagns- hjulen, ett sorl och ett skrik, ett släpande med 7 korgar o c h kappsäckar, ett körande med gnisslande godskärror, allt under det lokomotivet fräsande släppte ut hela moln af ånga.
Det var endast ett kort uppehåll.
Konduktören ringde i stationsklockan, o c h alla skyndade att försäkra sig om platser i kupéerna.
Vid en af de sista hade de båda sorgklädda kvinnorna stannat.
Där fanns tämligen godt om rum, så att den unga flickan gjorde sig ingen brådska med att stiga in.
Hon hade slagit armen om moderns lif, smekte henne och sökte kärleks- fullt kyssa bort de fallande tårarne.
» Inte gråta, inte gråta.
lilla mamma! » Så kom konduktören med lyktan i ena handen och biljett-tången i den andra.
» Skall fröken med, så raska på.
Vi äro ändå försenade. » En sista, häftig omfamning och den unga flickan hoppade in i kupén.
Hon stannade orubblig kvar vid fönstret, fastän de öfriga passagerarne trängdes och ville fram dit, de också.
» Adjö lilla mamma!
Skynda dig hem nu bara. » » Adjö, mitt eget barn, o c h skrif snart! » » Ja visst!
Om ett par, tre dagar kan du nog ha bref.
Då skall jag berätta så mycket.
Se så, gå nu, mamma, det blåser kallt. » » Sitt inte i draget och svep väl om dig filten, Kerstin! » » Ja, tack, mamma lilla. » En hvissling, o c h tåget började långsamt röra sig framåt.
» Adjö, mamma! » » Adjö, Kerstin min. » Energiska viftningar.
Till dess de förlorade hvarandra ur sikte i mörkret.
Ännu några minuter blinkade de tusentals lju- sen från den terrassformigt byggda staden fram genom mörkret, så blefvo de allt färre, när tåget väl hunnit ut på landsbygden, o c h efter en stund stod endast den dystra, regntunga skogen på ömse sidor.
Den unga flickan stod dock allt fortfarande kvar vid fönstret, till dess hon kände någon lätt rycka i kappan, under det en munter karlröst sade: » Lilla mamsell kan gärna dra in hufvudknop- pen, annars kunde det hända, att hon får näsan brynt mot telegrafstolparne. » Då gick hon bort o c h satte sig i det aflägsnaste hörnet af kupén, dit ljuset från taklyktan endast helt sparsamt föll.
Hon fann det icke obehagligt, att man pratade ganska högljudt rundt omkring henng.
Ofrivilligt lyssnade hon än till det ena, än till det andra samtalet.
Det skingrade hennes allvarsamma tan- kar.
Ja, hon kunde till ock med draga på mun- nen åt en eller annan lustighet, som yttrades af de mera frispråkiga passagerarne.
Men det blef sent, o c h så småningom dogo samtalen bort för att efterföljas af snarkningar och pustanden, endast afbrutna för några ögonblick, då tåget höll vid en eller annan station.
Kerstin Sangvin kunde dock icke sofva.
Ju tystare det blef omkring henne, dess tyngre kommo hennes tankar.
De irrade tillbaka till hvad hon nyss lämnat, säkerligen för lång tid, j a kanske för alltid, de skyndade fram mot det, utom till namnet, okända mål, dit det rullande tåget förde henne.
För ett år sedan hade hon sannerligen ej kun- nat tänka, att hon så kort därefter skulle en ru- skig höstnatt sitta ensam bland en hop främmande människor i en tredje klassens kupé för att be- gifva sig bort till en atlägsen skogsbygd som en fattig vikarierande småskolelärarinna.
Men om- störtningarna hade kommit så hastigt.
Dotter Ull en, efter hvad man ansåg, förmögen handlande, hade Kerstin Sangvin vid aderton års ålder kommit in på seminariet i födelsestaden.
Icke för att hon bestämdt sig för lärarinnekallet, men hennes far hade tyckt, att hon gärna kunde gå där hellre än att gå sysslolös hemma.
Alltid kunde det bli nyttigt till något, hade han sagt, fastän hon alls icke behöfde brådska med att söka sig plats, åtminstone så länge han lefde.
Men Kerstin hade knappt hunnit taga sin exa- men, så dog fadern helt hastigt.
Och som så ofta är fallet hade han bott i ett korthus, hvars väg- gar visserligen äro vackra att se på, men så lätt falla sönder för en vindpust.
Och döden blef en sådan olycksfläkt.
Lars Johan Sangvin lämnade ingenting efter sig.
Tvärtom, hans affärsställning visade sig vara mycket dålig, o c h några månader efter mannens död stod änkan med sin dotter på bar backe.
Hvad var då naturligare, än att den tjugutre- åriga Kerstin, som var en altvarlig flicka, genast sökte göra de kunskaper fruktbringande, som hon
8 I mest för ro skull inhämtat på seminariet.
Hon hade vackra betyg, så att hon hyste godt hopp om att snart få plats.
Men det gick ej så lätt som hon tänkt.
Hon fick annonsera och läsa alla möjliga annonser en lång tid utan resultat.
Slut- ligen, när modet börjat svika, lyckades hon erhålla ett vikariat som småskolelärarinna långt uppe i en obygd, där den ordinarie lärarinnan dött kort efter påbörjad hösttermin.
Det var på väg dit hon nu befann sig!
Allt under det natten skred, tänkte hon på sin kära gamla mamma, som nu låg ensam i det lilla torf- tiga hemmet högt uppe på bakgatan.
Säkerligen möttes nu deras tankar.
Ack, hvad hon längtade efter att få det så ställdt, att hon kunde taga modern till sig.
Och så gingo hennes tankar bort till den nya verkningskretsen.
H o n hade brefväxlat med skol- rådsordföranden, kyrkoherden Magni.
Hans bref hade varit fulla af vänlighot, ehuru han hade be- redt henne på, att hennes plats icke skulle bli af de allra behagligaste.
Småskolan låg långt från kyrkbyn uppe i en skogstrakt, folket var hårdt och sträft och okunnigt, rent af litet fiendtligt mot skolan.
Kyrkoherden hade nyss kommit till för- samlingen, var en kraftfull man, tycktes det, men bekände själf, att han ännu föga lyckats omskapa sina hårda pastoratsbor.
Klockan fyra på morgonen skulle Kerstin Sang- vin komma fram till Färila station, där hon borde stiga af.
Där skulle skjuts hämta henne för att föra henne till det goda tre mil längre bort be- lägna Grästorp — så var församlingens namn.
Hvad det led på natten hade Kerstin Sangvin blifvit ensam i kupén, ty de flesta af passageranie hade stigit ur vid mellanstationerna.
Det var kallt, och hon huttrade o c h frös, där hon satt uppkrupen i sitt hörn på den hårda, gulmålade träbänken.
Hon kände sig sönderbråkad i krop- pen.
Slutligen tog hon af sig resväskan, begag- nade den som hufvudkudde, lade sig ned och svepte filten väl omkring sig.
Där låg hon i timmar o c h stirrade i taket.
Ty sömnen ville inte komma.
Andtligen slumrade hon till för att kort därpå väckas af konduktören, som kom för att underrätta om, att nu var hon framme.
Ett fint, genomträngande regn föll, då hon steg ut på platformen till stationshuset, där det lyste på nedre bottnen ur fönstren till expeditionsrum Logogryf.
skatter nog inom mig göm- mer men stundom äfven det som dåligt är, den som mig eger icke bort mig glöm- mer, för honom är jag ofta mycket kär.
Jag mången stund af njutning honom skänker och är hans sällskap om han ensam är.
Jag icke talar och ej heller tänker, men mångas tankar jag inom mig bär.
Inbunden är jag ofta, må så vara!
Det dock som fel hos mig ej räknas kan.
På artighet jag äfven brukar spara och vänder ryggen åt en hvar, minsann.
Af många delar små består mitt hela, vidt skilda stundom, det ej nekas kan, men om mitt hela du vill sönderdela, af hvarje del ändå ett helt du fann.
rika W.
S C KONEJ.
H DE GEER, FÖDD HOFLEVEMNTÖR.
När Och Din Och solen sig bak mörka skyar gömde Herrens rådslag svårt att tyda blej, egen sorg för makens sorg du glömde, ödmjuk tro till korsets jot dig dref.
Men Det Det Att sommartiden hastigt flyr — gyllne axet ses i solen glöda, vittne bär, alt skördeanden gryr, odlarn väntar lönen för sin möda.
Och hösten fäller rosenbladen alla, Och vintern skrider sakta i hans spår.
ERAN dunkla skyn ses snön i flockar falla — Dock mänskan hoppas på en evig vår.
MARIA.
Innehållsförteckning.
En stad i Danmark.
6) En stad i Spanien.
7) En stad i Irland.
8) Ett land i Europa.
9) och 10) Järnvägs- stationer i Sverige.
11) En bekant socken.
12) Ett järnverk i mellersta Sverige.
13) En siad i Sydamerika.
Ä r o orden funna, bilda de bokstäf- ver, som komma i de med punkter ut- märkta fälten i ofvanstående figur nå- got, som tillönskas Iduns samtliga gåt- tydarinnor.
Initialförvandlingsgåta.
I hvart och ett af vidstå- ende åtta ord skall första bok- stafven utbytas mot en an- nan, så att ett annat ord upp- står.
Ordnas de nya orden rätt, gifva deras initialbok- stäfver namnet på en ung- domstidskrift.
Z — s.
Aritmogryf.
1, 2, 3, 4, 5, 6.
7, 8, 9: en stad i Sverige.
1, 9, 5, 3, 2: ett sträng- instrument.
1, 2, 7, 8: en lem.
4, 7, 8, 5, 0: ett ordningstal.
2, 7, 8: en fågel.
9, 3, 4: ett fyrhändt djur.
8, 2, 7, 6: ett verb.
3, 4, 7: en myt.
9, 7, 2: ett verb.
J.
A. L — m.
vik, land, da, pots, dor, matt, i, såg, o, ri, rätt, bång, don, fast, eng, aal, gra, ra, bro, ro, e, na, bel, sa, my, mar, dam, go, ta, cu, la, a, li, borg, en.
Af förestående 35 stafvelser bildas 13 ord, som insättas i de uppifrån och nedåt gående rutraderna så, att en bok- staf kommer i hvarje ruta.
D e 13 or- den äro: 1) En republik i Sydamerika.
2) Ett land i Europa.
3) En stad i Preussen.
4) En stad i Nubien.
5) A I glädje som i sorg du, trogna maka, Vid makens sida stark och modig står, Snar att uppmuntra, redo att försaka, Du så den goda säd omkring dig sår.
C a r o l i n e D e G e e r, f ö d d W a c u t m e i s t e r; a f JOHAN NORDLING.
(Med porträtt.)
— E n n y å r s d i k t; a f DANIEL FALLSTRÖM.
— H j ä r t a t s b e l e f v e n h e t; a f MARIA.
NYSTRÖM.
— T i l l ett n y t t lif.
.
.
P.erättelse a f FANNY CHRYSANDER.
— V i s i t e r; e n b e t r a k - telse i v i s i t t i d e n a f IVAR DAL.
— I å r s s k i f t e t.
— T e a t e r.
— Ur notisboken.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, t e c k n a d p ä v e r k l i g h e t e n s g r u n d f ö r I d u n a f ALGOT SANDBERG.
— F r å n I d u n s l ä s e k r e t s: T i l l C a r o l i n e D e G e e r, f. W a h t m e i - s t e r; a f MARIA.
— T i d s f ö r d r i f.
— Ifrån din makes » Minnen » mot oss strålar Din ädla bild så skön och stor, Och omedvetet en idyll han målar — Ett hem, där fridsam kärlek bor.
Lösningar.
2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 M Du unga brud, som, älskad utaf alla.
Förenar hjärtats guld med skönhet sällan spord, — En kvinnlig vän dig ock hörs kalla: y&gt;En ängel ren på denna jord.&gt; WACHTMEISIER.
Du, dygderika, trefaldt säll du är Som maka, moder och som kvinna, Din hela lefnad oss en maning bär Att lifvets fröjd i fyllda plikter finna.
• I I 1 1 1 1 1 1 1 1 1 It 1 Itl 1 * 1 1 1 1 1 1 I I 1 l « l 1 1 1 1 1 1 1 * 1 1 1 1 l«l 1 1 I I 1 * 1 1 1 1 1 1 * 1 I I l«l 1 I I 1 1 1 1 * 1 1 * 1 1 1 1 1 1 1 i 1 1 1 * 1 1 1 1 1 1 U Uti yiförlofningstiden- », denna fagra dikt, I varma färger, dem ej tid kan bleka, Han tecknar oss två rena hjärtans bikt.
Och amoriner mellan orden leka.
Från Iduns läsekrets.
TILL CAROLINE Stafvelsegåta för nyåret.
1 1893 N och restaurationslokal.
Det var folktomt, så när som på några stationskarlar, som sprungo fram o c h tillbaka, och Kerstin Sangvin kände sig så övergifven, där hon stod helt ensam o c h lät ögat följa det bortilande tåget, till dess det försvann i en kurva.
En känsla af köld genomilade henne, och hon skyndade in på restaurationen, där hon, trots den tidiga timmen, efter något dröjsmål kunde erhålla en kopp kaffe.
Pigan, som serverade det, yttrade: » Är det den nya skolmamsellen, s o m skall till Grästorp? » » Ja, » svarade Kerstin o c h kände sig glad åt att träffa någon som tog notis om henne.
» Ja, då skall fröken fara med postskjutsen, som går om en timme.
Pastorn har styrt om det så, sade postiljonen, som kom i går afton.
Då kan fröken stanna här, för han kommer alltid hit in, innan han ger sig i väg.
Känner fröken pastorn! » » Nej. » » Det är en sådan rar präst, vet fröken. » » Jaså, är ni från Grästorp? » » Nej, men jag har läst fram mig för h o n o m, han var då i församlingen härintill.
Nu har han det minsann inte för godt, o c h fröken får det nog inte bättre.
Grästorpsborna äro alla riktiga odjur.
Kolare o c h tattare allesammans, som supa o c h stjäla och ligga på linget.
Man far inte gärna ge- nom socknen nattetid, om man kan slippa.
Jaja, fröken skall inte bli ledsen.
Kanske hon tar sig bättre fram är den andra, som nu är sjuk inne i staden.
Se hon var stark läserska, har jag hört, och det tyckte inte Grästorpsborna o m.
» (Forts.) 1.
Bokstäfver nio tag och sätt dem sam- man och se hur månget småord bildas kan!
Hvad roar barnen under ras och gam-, man?
Hvad i mitt hela du med visshet fann.
En skatt så rik på lärdom för oss alla.
Hvem elak var, men också straffad blef.
Hur plfvarne sig ofta brukat kalla.
Hvarmed vår stygga katt sitt offer ref. En sak, som barnen gerna leka med.
C.
U Hvarpå du lätt kan dina fingrar bränna.
Hvad brukas ofta när man klyfver ved?
En flod i Byssland, hur kan den väl heta?
Hvad dödar mången blomma i sin väg?
Hvad som hos hönsen kan aptiten reta.
Ett nyttigt djur, hvad är det, fäg?
Hvad stackars dåren heta får ibland.
Hvarpå har döden lagt sin kalla hand?
Hur kinden blir, när klen och sjuk du varit.
Ett fornsvenskt mansnamn, sällan bru- kadt mer.
En vind som ofta öfver fältet farit.
Ett djur som oss på flit exempel ger.
Namn på ett hundslag omtyckt utaf många.
Hvad mången strandbo noga aktar på.
En skogens jätte, som har armar långa, Hvem brukar smygande på jagttur gå?
De af Iduns ärade läsarinnor, som vilja insända bidrag till denna afdel- ning, ombedjas begagna blott en sida af papperet och att skrifva lösningen på ett särskildt blad.
Jag D C H E R.
j I (Se n:r 52 föregående år.)
Logogryfen- Julhögtid; jul, hjul, högt, tid, tö, hö, tig, du, dig, ö, lit, hu, hit, dit, öl, hi, huj, luft, id, dö.
— Bok- slafsgåtan: En god och fridfull jul.
— Rebusen: Ett stort menageri.
CAaraden: Kimfrost.
ADAM Interpunktionskvadr.
: A^JJ^ MAAS C Å K E S finnas o c h Punktgåtan: É ~B E R s G K I E N U N I » 0 R N A S W A A D T 0 R S K JM A I N /.
H E L G E S I M 0 N N 0 R M A A G N P O L K L A C 11 E N A 0 N E G A D K H E E L K A B 0 R 0 N E U B L 0 M E L T En T S K Ä F E G Å S I N i annan t ån i är en skälm Förvandlingsgåtan: 1) Miriam.
2) Ametist.
3) Rorkult.
4) Iliaden.
5) Astrakan.
6) Svealand.
7) Torshälla.
8) Ulltapp.
9) Astralolja.
10) Rote- bro.
11) Tingvalla.
— Maria Stuart.
URNA Bokstafsfyrkanten: jj-jj^ ANAT Ordgåtorna: 1) ål, al.
2) sal, sol.
3) nål, kål.
4) kök, lök.
5) kvast, kvist.
6) sill, såll.
Qeografiska kryptogrammet: MALTA KINA BELGIEN HULL HELSINGBORG VESTERÅS UPSALA BERLIN HVEN JÖNKÖPING Till Italien.
S P I S B R Ö D, Biscuits h o s de flesta hrr Kryddkrämare 1 Stockholm.
G Ä många sorter, och oöfverträffade 1 välsmak näringsvärde.
