# ID: svediakorp-per901
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,718
# sentences: 569
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


SfoHhohn.
N:r 8 (218) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning oeli kolorerade planscher kr.
8: — Iduu m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; 15: 50 Idun ensam » 4: — Fredagen den 19 februari 1892.
Byra: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm bos redaktion.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Trädas å byrån kl. 12 — 1.
AUm.
Telef.
61 47.
Eokir.-Ahiicb, 5:te årg.
Utglfningstid: hvarje helgfri Gernändis fredag.
Lösnummerspris 15 öre.
(vid kompletteringar).
Auiionspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser.
25 öre för hvarje påbörjad!
tiotal stafv.
Utländska aunons.
70 öre pr nonp.-rad.
L i l l y C a d i e r. ldre stockholmare erinra sig ännu ganska väl från midten af femtiotalet en charkuterihandel, hvars stora, blåmålade fönster på Fredsgatan bjöd på en utställning af kökets läc- kerheter, och som på sin tid med rätta betraktades såsom hufvudstadens för- nämsta, snart sagdt enda rnat7aru- och delikatess- handel.
Kokkonstens al- ster lämnade emellertid gaaska snart rum för an- dra konsters alster, då innehafvaren af charkuteri- boden öfverlät lokalen till konsthandlarfirman Lever- tin &amp; Sjöstedt och själf öfvergick till en vidsträck- tare verksamhet, allden- stund han i n:r 12 vid Gustaf Adolfs torg öpp- nade en utsökt restau- rant, känd för den tidens fiosmakare under namn af Trois fréres provenceaux.
Då emellertid grosshan- delssccieteten i Stockholm lät uppföra » Hotel Ryd- berg », öfvertog värden för Trois fréres proven- ceaux den nya affären 1859 och gjorde såväl ho- tell som restaurant på sin tid till ett mönster för en rörelse af detta slag.
Under en lång följd af år beredde » Hotel Ryd- bergs » matsalar och en- skilda rum sina kunder tillfälle till att göra när- mare bekantskap med det finare och finaste franska kökets alla resurser, utan att därför en god och solid svensk mathållning försummades, till fromma för alla fosterländska ma- gar, som föredrogo en mera bastant föda fram- för en lättare och mera om- växlande matsedel.
Alla, som plägat besöka » Hotel Rydbergs » matsalar, från den ständige middagsgä- sten, » kamrern », på sin reserverade plats vid sitt särskilda bord allt, intill de mera tillfälliga gäster- na och deltagarne i fest- måltider och tillställnin- gar, minnas med nöje de angenäma stunder en un- der skicklig och omsorgs- full ledning väl anrättad diner eller souper i för- ening med en rik och ut- vald vinkällares skatter beredt dem, och mången skulle med saknad tänka på » Hotel Rydbergs » re- staurant, då hotellet snart öfvergår i andra händer, om icke dess föreståndare sörjt för att i ännu större utsträckning tillgodose så höga civilisationens kraf som ett utsökt kök och därigenom tillgodose fin- smakares och älskares af goda viner tycken.
Äfven här blef nämligen » stu- gan honom för trång »; i
Att jämra öfver ondt, som är förbi, Är att ånyo störta sig däri.
Kan man ej olycksödets armar stäcka, Bör man med tålamod dess kränkning gäcka.
yv.
jSHAKSPEARE.
den mån hufvudstadcn utvidgades och förskö- nades och tilloppet af resande främlingar öka- des, gjorde sig behofvet af ett större, verkligt storstadshotell gällande, och sålunda öppnades år 1874 Grand Hotel.
Hvem känner icke Grand Hotel med sitt oöfverträffliga läge, sin komfort, sin gedigna och eleganta utstyrsel, sina vackra matsalar med ty åtföljande präktiga festvåning, i hvil- ken så många baler, bröllop, banketter och fester af alla slag hållits!
Stockholm har vis- serligen, sedan Grand Hotel byggdes, fått flere, till och med större salar, men ingen som kan mäta sig med des3 stora matsal i dekorativ skönhet, framför allt numera sedan densamma helt nyligen genomgått en grundlig restaure- ring och dekorerats i ljusa och glada färgto- ner, som göra det ståtliga rummet högre och luftigare än förut.
Därtill kommer, att mat- salen satts i omedelbart samband å ena sidan med en förtjusande damtoalett, hållen i Louis X V L s stil, medan musiken från sin förra plats flyttats upp på en af läktarne på salens tvär- sidor, och å andra sidan med ett i morisk stil rikt inredt kafé på nedra botten i f. d. Bo- linderska huset.
Skaparen af Grand Hotel lefver icke mer; den 5 mars 1890 afled nämligen Bégis Cadier, som från den obetydliga eharkuterihandeln vid Fredsgatan blef uppbyggare och ägare af det ståtliga hotellet.
Han öfverlät emellertid sitt verk i de bästa händer, nämligen åt den, som med aldrig svikande mod, aldrig tröttnande ifver stått vid hans sida under alla de år han med sådan framgång arbetat på att först grunda och sedan utveckla och höja hotell- och re- staurationsväsendet i Stockholm och medelbart i hela Sverige.
Änkefru Lilly Cadier, hvars bild i dag pryder Iduns nummer, har nämli- gen efter sin make öfvertagit värfvet att fort- sätta hans verksamhet, sedan hon utlöst öfriga arfviDgar och blifvit ensam ägarinna af Grand Hotel jämte det s. k. Bolinderska huset samt öfvertagit arrendet af Hotel Rydberg till den 1 april med annexet i det s. k. Celsingska huset äfvensom arrendet af egendomen Bergs- hamra med lägenheten Tivoli, hvarest familjen Cadier en följd af år haft sitt sommarsäte.
Änkefru Lilly Cadier föddes den 3 februari 1832 i Narva, där hennes fader Abraham Bo- berg var handlande.
Som hans namn anty- der, syne3 han hafva varit af svensk här- komst, hvilket är så mycket sannolikare, som Narva ju länge varit en svensk besittning.
Lilly Boberg var den åttonde af elfva syskon och uppväxte i enkla vilkor, som man lätt kan föreställa sig på grund af förhållandena i Narva på trettio- och fyrtiotalen.
Hennes föräldrar tillhörde den reformerta trosbekännelsen, hvil- ken äfven hon omfattade.
Sedan hon växt upp, kom hon till Petersburg i excellensen Dashkovs hus, och då denne utnämndes till sändebud i Stockholm, åtföljde hon 1853 hans familj till Sverige.
I excellensens hus blef hon bekant med sin blifvande make, Bégis Cadier, som var hofmästare hos ministern, och med hvilken hon 1854 gifte sig.
Släkten Cadier är en gammal släkt från södra Frankrike, och Bégis Cadier härstammade själf i sjätte led från Pierre Cadier, hvars afkom- lingar i fjärde och femte led drifvit hotellrö- relae, hvarför denna verksamhet kan sägas vara utmärkande för släkten.
De båda makarnas äktenskap välsignades med fyra barn, af hvilka äldsta dottern, Ninni, till föräldrarnes stora sorg och till djup sak- nad för alla, som kände hennes älskliga väsen, afled strax efter hemkomsten från Kreuznach, där hon förgäfves sökt förbättra en svag hälsa.
Den andra dottern, Olga, är gift med ryttmä- staren vid Skånska husarerna, hr Sigfrid Wen- nerberg; sonen Bégis biträder sin mor i ho- tellets vidlyftiga förvaltning och yngsta dottern, Inez, är gift med d:r Karl Malmsten, fram- stående specialist i bröst- och halssjukdomar, yngste son till framlidne professor R. Malm- sten.
Änkefru Cadier har lefvat ett det i ordets egentliga mening verksammaste lif; vid sin makes sida har hon icke allenast förestått den utomordentligt vidlyftiga och ansträDgande inre ekonomien i två stora hotell, utan därjämte äfven haft hushållningen på Bergshamra och Tivoli att öfvervaka.
På Bergshamra drefs och drifves fortfarande en stor svinafvel, hvars resultat bland annat i form af läcker spädgris varit och är en - piéce de résislance på hotel- lens matsedlar, och Tivolis stora blomster-, frukt- och grönsaksträdgård förser hotellens kök med en del förnödenheter.
Till sin personlighet är änkefru Cadier sär- deles vinnande och intagande, med enkla och flärdfria vanor, sådana ett arbetsamt och om- tänksamt lif plägar alstra, och med ett ut- prägladt sinne för ordning och prydlighet, hvarom också alla anordningar på Grand Hotel nogsamt vittna.
Hon talar franska, tyska och ryska samt svenska, som vore hon infödd.
För konsten, äfven i annan gestalt än kokkonsten, är hon icke heller främmande, och detta synes vara ett drag i hennes familj: en af hennes bröder är artist, och hennes make var en ifrig och intresserad älskare af antikviteter samt anlade en dyrbar samling, som hon omsorgs- fullt vidmakthåller; själf är hon i besittning af en utsökt smak och äger stor esprit d ' ar- rangement, hvilket ofta sports i de stundom mycket konstnärliga anordningarna vid större fester på hotellen.
I kretsen af sina barn och barnbarn firade änkefru Cadier den 3 dennes sin sextionde fö- delsedag, strax efter det hon sett de förskönin- gar och förbättringar hon vidtagit med Grand Hotel fullbordade, och det är med anledning däraf Iduns red.
ansett tillfället lämpligt att i sitt galleri införlifva bilden af den, som väl får anses som den förnämsta kvinnliga repre- sentanten inom värt land på den kulinariska konstens område.
Q.
H.
D.
Det ges ögonblick i människans lif, då hon står världsanden närmare än eljes, och då det står henne fritt att göra ödet en fråga.
Fr. v. Schiller.
Jag fruktar mycket, att vårt lilla jordklot torde vara världsalltets dårhus.
F. V. A. de Voltaire.
Ett farligt system.
Af F r i d a N.
N. ff^| [yji) ycket har blifvit taladt och skrifvet om af skuldsättning, af att låna sig fram i världen.
Det gör människan ofri, på- lägger henne ett mången gång ganska tungt beroende samt har i släptåg en massa bekym- mer och trassel i ett hem.
Det finnes kan- hända personer, som måste anlita andra om penninglån, åtminstone heter det så; men månne då icke begäret att » lefva högt » eller ett omättligt förvärfsbegär, som slutligen dock bär åt motsatt håll, så att ruin blir följ- den, i stället ofta varit driffjädern!
Ett annat motiv kan vara ett så starkt herskande lyxbegär hos såväl mannen som hustrun, ja, äfvenväl hos de vuxna barnen, att skuldsättning måste tillgripas, för att alla parter skola kunna tillfredsställas.
Det kan ju ha funnits en tid, då husets tillgångar till - läto ett dyrbart lefnadssätt på alla kanter, men en senare period medför oförutsedda för- luster — kanhända just på borgensförbindelser för s. k. vänner och bekanta, som fört ett för deras villkor öfverdådigt lefnadssätt.
Då vore det af högsta nöd att inskränka sig, om man blott kunde taga mod till sig att trotsa all- männa opinionen och lefva enkelt och spar- samt, icke blott i mat och dryck, utan jäm- väl i kläder, bostad, nöjen etc.
Det är j u olänkbart, att en familj skall kunna utan skuldsättning lefva lika storartadt på 4,000 kronors årlig inkomst som på 8,000 kr.
Men hvarför icke, som ordspråket säger, hellre » stämma i bäcken än i å n »?
Hvarför icke hellre rädda, hvad räddas kan, än gifva allt till spillo: sin själfständighet, sin frid, barnens framtid, ja, sin egen ålderdom, och detta allt blott af falsk blygsel, af slapphet, af fruktan för hvad den eller den skall säga, eller af skräck för några försakelser, som man dock i sina yngre år har tusen gåuger lättare att ålägga sig och uthärda, än då man blir gam- mal och bräcklig och den lilla satsen: » du måste » står obeveklig och tvingande framför en.
fjgjyi faran Och huru nyttigt för barn och ungdom att tidigt, vid unga år, vänja sig vid att försaka!
Man skulle då ej så ofta få se denna for- drande, pockande ungdomsskara, som går sin väg så stolt framåt, som kunde ingen ödets växling nå en enda af dem alla; ej heller bland de mindre bemedlade eller till och med bland arbetsklassen dessa utsläpade gamla uppoffrande, förtryckta mödrar, som hellre in- snärja sig i skulder, för att deras döttrar med herrskapsmanér må få gå och » slå dank » dag ut och dag in, än hålla de nådiga » frök- narna » till verkligt arbete och en smula för- sakelse.
T y om de hänga händerna på en virkning, kallar åtminstone ingen tänkande människa detta för arbete.
.
Må därför d en, som är i goda omständig- heter, gifva exempel på enkelhet, arbetsamhet och försakelse, såväl husmodern som familjens döttrar; ty våren I öfvertygade, att » under- klassen » har sina ögon skarpt riktade på den s. k.
» öfverklassen ».
Den borde ju, såsom alla borde, betänka, att hvad som kan gå an för en familj med verkliga inkomster, som räknas
i tusental, om i en mera bemärkt samhälls- ställning, omöjligen kan vara passande och lämpligt för dem, som äga mindre eller blott skola lefva af sitt arbete samt intaga en ganska obemärkt eller ringa plats i samhället.
Men människor göra det allmänneligen icke; efterhärmningslustan nedifrån och uppåt, hela skalan igenom, är för stor, och apuaturen tager ut sin rätt till föga heder för varelser, som dock blifvit begåfvade med så många ädla egenskper.
Ville de blott bruka dem!
Beklagligen är tidens sed, att alla vilja kläda sig och lefva öfver sina tillgångar, och för dem, som befinna sig på samhällsstegens lägsta pinnar, är det trasgrannlåt och lysande skräp, som frestar, men för dessa icke mindre ruinerande än sidenklädningen och hvarjehanda » garnityr » för dem, som utan förskyllan eller värdighet kommit några pinnar högre upp.
Hvad blir oftast följden, om icke att slå in på detta bedröfliga och fördärfbringande skuld- sättningssystem, som kan liknas vid en farlig kräftsjukdom, som tärande och säkert förstör hela samhällskroppen, såväl » öfver- » som » un- derklass ».
Nu vore det dock godt och väl, om man blott ådroge sig ensam allt detta elände; men skuldsättningens broder är borgensförbindelsen.
Genom borgensförbindelser indragas vänner och bekanta i ens derangerade affärer för att i sin tur falla offer för den njutningslyst- nad, man ej varit mäktig betvinga vare sig hos sig själf eller sin omgifnirjg.
Ä r det mannen, som är så svag, är det illa nog; men hur mycket värre, om det är hustrun, ty hon ut- öfvar ett ännu större inflytande på sin om- gifning.
Och dessutom kommer mannen svår- ligen tillrätta med en nöjeslysteo, fåfäng, tank- lös och kanske på köpet nyckfull kvinna.
Mycket kan visserligen vinnas genom tålamod och öfverseende därvidlag som vid allt annat; men af dessa egenskaper brukar oftast det manliga släktet icke kunna berömma sig — undantag gifvas naturligtvis, men tunnsådda äro de.
Äro både man och hustru af samma anda — ja, då är måttet rågadt och de barn be- klagansvärda, som skola fostras i ett hem, där lyxbegäret i mat och klädedräkt är så stort, att anskaffandet härutaf skall gå framför allt, så länge det kan, äfven om det skall anskaf- fas på andras bekostnad; där de små vänjas att lefva hvar dag kräseiiga, men förr eller senare skola lämnas utblottade på allt, på ekonomisk bärgning, arbetsförmåga, sinnesspän- stighet, på mod att försaka.
Och här stå vi inför en följd, hemskare, förfärligare än hvilken annan som helst — den andliga ruinen.
Obetänksamma, nöjesträng- tande föräldrar, stannen åtminstone en enda minut i djup och allvarlig eftertanke inför denna verklighet och betänken, hvad I ären skyldiga såväl eder själfva som edra barn!
* I det föregående ha vi uteslutande afsett penninglån, hvilka vanligast upptagas af männen, om ock kvinnan skuldmedvetet måste mången gång erkänna sig vara orsaken.
V i skola nu sysselsätta oss med en annan sorts lån, uteslutande praktiseradt af kvinnan, van- ligen husmödrar emellan, ett fördömligt och i de flesta fall obehöfligt lånesystem: den om bristande ordningssinne vittnande ovanan att låna, den eDa af den andra, husgeråd, som snart sagdt förekomma i dagligt bruk, eller ock rent af sådant, som erfordras vid matlag- ningen.
Hvarför kan man icke ordentligt och i rätt tid förskaffa sig, hvad som nödvändigt behöfs i ens hus?
Hvarför icke se öfver sina förråd och köpa hem, så att de räcka för en vecka eller längre; ty den som har någon förmåga att ordna ett hushåll, springer väl ej och köper för gången sådant, som utan förlust kan förvaras, hvilket spring blott är ett slöseri med både penningar och tid, som kunde bättre användas, och tjänares kläder och skodon.
Och ändtligen — om något alldeles oför- utsedt skulle inträffa, hvarför icke då så godt först som sist skicka till försäljningslokalen efter det som behöfs i stället för att ut- trötta grannar och vänner med att låna likt och olikt, hvilket ju ändock skall betalas.
Lita på, att den som sköter sitt hus så oor- dentligt, att till och med matlagningen skall ske med lånta ingredienser, den är heller icke så nogräknad med att betala igen det, som lånats.
Husmödrar på landet, som hafva grannar, göra ofta alldeles på samma sätt, hvilket i någon mån dock kan ursäktas, ty de kunna komma i bryderi; men en husmoder i staden, som har så att säga allt inpå näsan — aldrig!
Vanligen äro dock husmödrar på landet myc- ket mera förtänksamma än husmödrar i staden, som ha så lätt att kunna anskaffa allting, ty denna lätthet släppar deras eftertänksamhet och kommer mycken förargelse åstad.
Hvad kan exempelvis vålla mera förtret, än att maten, såvida husets herre är punktlig och for- drar, att den skall vara färdig på bestämdt klockslag, i brist på t. ex. en oundgänglig krydda ej kommer på bordet i rattan tid.
Jungfrun skickas naturligtvis i första rummet in till grannfrun, som blir hindrad i sina göromål, bringas ur » humör » och kanske får söka i sina förråd för att slutligen lämna besked om, att hon ej f. n. har det som åstundas.
Så i flygande fläng ut i staden, under det frun orolig, röd och varm, står där och vän- tar med slefven i hand.
Stackars den man, som under dessa kritiska ögonblick vågar sticka sin näsa ut i köket med en billig för- frågan, » om maten ej snart är färdig »; han får kanske veta, » hvar David köpte ölet ».
Och dock är han i sin fulla rätt och borde gifva sin fru en allvarlig läxa för hennes slarf och glömska — om det hjälpte.
Ofta när något fattas i hushållet, skjuter en sådan fru skulden från sig på » Kristin » eller » Au- gusta »; men icke åligger det, i rättvisans namn, tjänarinnorna att se efter förråden, om man icke, för att söka vänja dem till efter- tanke, möjligen vill anförtro dem något visst, såsom koksalt, grötmjöl eller något annat.
Nu kan det nog ock för en del husmödrar, synnerligast i staden, där allt skall direkt köpas, vara ganska kinkigt ibland att få hus- hållspenningarne att räcka till, men i så fall är det bestämdt farligare att låna sig fram, ty hvar taga penningar ifrån till skulders beta- lande, då den bestämda summan ej ens räckt till de dagliga behofven?
Må alla andra ut- vägar då försökas; spara, spara på öret, räkna efter, om icke det eller det kunnat undvaras!
Ja, må man hellre, äfven om tråkigheter äro att befara, begära tillskott i hushållspen- ningarne, blott icke låna, vare sig lifsförnöden- heter eller penningar.
Ä r det något nödvän- digt husgeråd, hvars användande regelbundet återkommer, om ock efter långa mellantider, t. ex. en syltgryta, en strykugn, ett bykkar eller dylikt, så försaka hellre hvilken lyx- artikel som helst än att gång på gång låna dessa i hus oundgängliga nödvändighets- saker.
Må man exempelvis kläda sig enklare; om ett dyrbart ytterplagg, en hatt, ett kläd- ningstyg, ett teaterbesök eller andra nöjen fresta, så låt tanken på allt detta fara, tills det nödvändiga blifvit skaffadt till hemmet.
Var öfvertygad om, att den, som besväras genom ditt slarf, gör sina iakttagelser och anmärkningar.
» Det vore bättre hon klädde sig anspråkslösare. » » Springa på teatern och konditoriet, göra lustresor och förnöja sig på alla sätt, det kunna de; men sedan skola de slita på en annans dyrt nog anskaffade hus- geråd, emedan de bevars ej ha råd att köpa sig något. » Man må icke förundra sig.
Och så en annan sakernas sida!
Betänk, hvilken inverkan exemplet utöfvar på din omgifning!
Såsom dottern ser sin mor sköta sitt hushåll, kommer hon oftast att en gång i framtiden sköta sitt, antingen med ordning och omtanke eller ock med lån och slarf, allt efter exemplet i föräldrahemmet.
Säga hvad man säga vill om vistandet i andras hem under de förträffligaste husmödrars ledning, det gamla från barndomen invanda, det sitter där i alla fall innerst kvar och leker » titt ut » med senare föredömen och föreskrifter.
Lika- ledes utöfvar man i mångt och mycket infly- tande på tjänarinnorna, helst då äfven de i de flesta fall få egna hem att sköta.
Dess- utom — - hvem tager icke mycket hellre en tjäna- rinna, som haft plats i ett hus, där man vet, att en ordningsälskande och sparsam husmoder herskar, än från ett, där en oordentlig och slarfvig kvinna skall hetas vara den styrande.
Mycket mera kunde vara att säga i detta ämne och om detta system, som innebär en hotande fara för hela svenska folket och varit till fall för så många, som drager med sig så svåra frestelser, att de förledt mången, in- kommen på det sluttande planet, att t. o. m. förfalska andras namn på lånehandlingar för att åtkomma penningar och med dessa fort- sätta ett öfverdådigt lefnadssätt.
Ofta frågas då: » Om est la femme »?
Måtte icke svaret ligga till hands uti en fåfäng hustru eller fåfänga döttrar!
Eller om en ung, gift man kommer i skuld upp öfver öronen, huru ofta kan icke frågas: » Hvar är kvinnan? » Kanske, om man forskade så långt tillbaka som till barndomsdagar, skulle man finna en moder, som ej förstått att med omsorg sköta sitt hus, finna att barnen i detta hem jämt och ständigt hört ordet låna och åter låna ljuda om öronen, tills de glömde hvarje män- niskas plikt att först och främst söka reda sig själf, utan att i stort och smått, i nöd och i onödan, vända sig till andra för att hjälpas.
Ett hem där hvarken far eller mor i deras minne och hjärta inskärpt satsen: » Hjälp dig själf, så hjälper dig Gud. » Då vi nu om och om igen se, hvilka olä- genheter, ja, rent af faror följa med skuldsätt- ningen såväl för oss själfva som för andra, böra och skola icke vi kvinnor enas om att, i hvad på oss vidkommer, söka genom exempel uti enkelhet, måttlighet och ordning motverka allt hvad lån heter, såsom beröfvande människan mycket af hennes själfständighet och därigenom äfven en stor del af lifvets värde och behag?
Gud är skalden, mänuiskorna äro endast aktörerna.
Dessa stora skådespel, som spelas på jorden, hafva blifvit författade i himmelen.
J.
L.
G. de Balzac.
önskvärdt, att personer äro excentriska, på det detta tyranni må kunna störtas. » » Ä r det kanske inte för oss det där, Wolter? » Skiss för af Idun Alvar Sten.
Han log.
Det var ett hjärtegodt leende, som lyste Jj=jet var ett mycket modernt par.
Hon / 4hf hette i sig själf Stark och han Bouchardt.
upp hans behagliga, friskhyade, kanske litet L Men då de gifte sig, slogo de ihop båda flegmatiska ansikte, » Åtminstone kan du ta det åt dig, Evi.
namnen och kallade sig Stark-Bouchardt.
Hon hade sitt eget arbetsrum, och det var Tror du inte, att jag både från höger och alldeles lika inredt som hans.
Och hon ryn- vänster blifvit beklagad för att ha ett sådant kade alltid förnämt på näsan, när hon tänkte vilddjur i huset. » Fru Evi lutade sig förtjust emot plysch- på, huru de flesta andra unga fruar fingo logera öfverallt och ingenstädes utan någon kudden i soffhörnet.
» Åh, åh!
Men du slätar naturligtvis all- fridlyst helgedom.
Frihet var den grundval, på hvilken hela tid öfver med hartassen och säger, att inte deras äktenskap skulle byggas upp.
Ty unga är hon så farlig, som hon ser ut. » Och hon granskade högst själfbelåtet i frun hade läst Stuart Mill och var mycket spegeln på väggen midt emot bilden af ett emanciperad.
Man behöfver väl inte bli en träl, för det mycket ofarligt vidunder med kortklippt, bur- att man gifter sig, sade hon och knyckte på rigt, ljust hår, barnsligt mjuka drag, rödskim- nacken.
Kan man inte lefva som ett par rande hy och vakna blå ögon.
Och så fortfor hon i samma andedrag: goda kamrater utan fordringar och utan » Wolter, du!
Fastän de bråka så ohygg- ansvar?
Allt detta hade de kommit öfverens om ligt om oss och våra förhållanden de där små- redan före sitt giftermål.
Inte för det fru stadsinfödingarue, så kunna de ändå inte kri- Evi skulle tviflat på sin man, nej, visst inte.
tisera bort vår lycka.
T y vi äro j u lyckliga, Men det var ju en principfråga, och fru Evi Wolter, säg, äro vi inte? » Wolter hade kommit och satt sig bredvid höll mycket strängt på sina principer.
Och det svar, som mötte Regnet forsade ned i strömmar och smatt- henne i soffan.
rade emot fönsterrutorna, så man nästan vän- hennes frågande blick bakom de blå glas- tade, att de skulle brista sönder.
Och blåsten ögonen, var sådant, att hon lät Stuart Mill hven i knutarne med ett långdraget, klagande falla i golfvet ooh med slutna ögon tryckte tjut, och mörkret svepte sig så tätt om träden sitt hufvud mot hans arm.
Det steg upp någonting så underligt varmt där ute i esplanaden, som sjöngo sina sorge- i hennes bröst.
Och hon hviskade helt sakta, kväden om höst och förgängelse.
Men dess skönare kändes det bara att ha som om hon varit rädd att det profanerande ett varmt och trefligt litet hem, där man var stadsskvallret kunnat få fatt i tonfallet.
» Wolter!
Kära, kära Wolter! » skyddad emot storm och oväder.
Han slog sin arm om hennes lif och drog Fru Evi svepte den mjuka vegaschalen tätare omkriDg sig och kröp ännu djnpare in henne ännu närmare intill sig.
Och så böjde han sig ned och såg på henne.
Och det i det bekväma soffhörnet.
blef Hon satt och njöt i fulla drag af sin till- genomgoda draget omkring munnen ännu vackrare än vanligt, när han helt upp- varo.
Ty soffan var så mjuk, och Stuart Mill var rörd hviskade: » Friheten är bra, Evi, men ett slags frihet så intressant, " och chokoladkonfekten smakade vet jag ändå, som jag inte ville uuderskrifva så utmärkt.
Och litet emellan såg hon upp på Wolter, i vårt äktenskapskontrakt.
Om du någonsin i som såg så innerligt präktig och treflig ut, världen skulle ta dig friheten att fästa dig vid när han satt där midt emot henne vid skrif- någon annan än mig — det skulle jag inte kunna bära och inte förlåta. » bordet i sin hemrock af blå flanell.
Men det var oförsiktiga ord.
Hon kände plötsligt en öfverväldigande lust att helt vanvördigt släDga undan boken Knappt voro ds uttalade, förrän lilla Evi och rusa fram till honom.
Och så skulle var försvunnen och fru Stark-Bouchardt i stäl- hon förmå honom att lämna de där eviga let reste sitt trotsiga hufvud.
gamla luntorna och dra honom med sig till Smidig som en ål gled hon ur hans armar soffan för att få ett riktigt hyggligt afton prat och ställde sig midt framför honom.
till stånd.
» Nej, Wolter, nej, ingen halfhet, » sade hon.
Men det var ju emot hennes principer.
» Man måste vara konsekvent i allt.
Frihet I sitt eget rum måste han väl få ha sin med vilkor och inskränkningar är ingen fri- frihet, förstås!
Och om det nu en gång het.
Och tvånget är lyckans graf.
Nej, blif roade honom att hänga öfver de där dammiga du bara förtjust i hvem du vill, om du trött- otingen, så — — nar på mig.
Jag skall inte ens förebrå dig Med en undergifven suck afslutade fru Evi det.
Naturligtvis måste jag ha samma pri- sin tanke och tog åter i tu med sin läsning.
vilegium, fastän det ju är en annan sak, om När tio minuter förgått, hördes det likväl jag kommer att begagna mig af det. » från soffhörnet: Hon förde handen genom sitt burriga hår, » Wolter! » som hon alltid brukade, när hon blef ifrig.
» Ja, Evi. » Och hennes frihetsglödaude blod hade färgat » Har du tid att höra på det här stället, hennes kinder nästan lika granna som den Wolter?
Det är alldeles för oss. » röda klädning hon bar.
» Ja, bevars.
Börja på du bara. » Helt segerstolt spatserade hon fram och Han lutade sig bakåt mot skrifstolens rygg- tillbaka i rummet.
Hon hade ju gifvit en stöd.
Och fru Evi läste: » I vår tid är blotta exemplet af själfstän- lysande upprättelse åt den så ofta misskända dighet, blotta vägran att böja sig under oket kvinnliga logiken.
Hade hon kanske inte skäl i sig själf en välgärning.
Just emedan all- att vara stolt?
Frihet männa opinionens tyranni är sådant, att det Men Wolter, den odågan, satt bara i soffan gör personlig excentricitet till ett brott, är det | och skrattade åt hennes värdiga uppträdande.
Så måste hon gå ut och se efter kvälls- värden.
Och vid bordet först råkades de.
Och alla principfrågor voro glömda, när teköket surrade och äggkakan doftade så aptitretande och deras nya porslin lyste så bländhvitt på den hvita bordduken.
Herrskapet Stark-Bouchardt var på bröllop.
Det var häradshöfding Berg3 äldsta dotter, som skulle gifta sig.
Evi stod och hängde i dörren mellan salen och matsalen, medan brudens far höll ett långt, tröttande tal.
För henne fick han nog prisa sin förlorade skatt huru mycket som helst.
Det intresserade inte henne, inte alls.
Och åter såg hon bort till den motsatta ändan af matsalen.
Det där intetsägande sjåpet!
Den där koketta, behagsjuka, insnörda dockan!
Evi utslungade i tankarne alla dessa epitet rakt i ansiktet på Lida Bergfors.
T y det var j u oförskämdt!
Det var ju rysligt, afskyvärdt, exempellöst att kokettera hela aftonen för en gift herre, när frun var närvarande.
Och han!
A h, inte skulle han alls inbilla sig, att hon var svartsjuk.
Han hade j u sin frihet, förstås!
Men hon var bara upprörd öfver hans brist på takt.
Så där offentligt inför allas ögon — — — Och att han kunde välja en sådan som Lida Bergfors till föremål för sin uppmärk- samhet, det var det, som var det förödmju- kande.
Talet var slut.
Och Evi smög sig obemärkt ut i salen för att inte behöfva gå fram och skåla.
Och där satte hon sig ned vid ett litet hörnbord, nervös och upprörd.
Gästerna började strömma ut i salen.
» Åh, så ni smickrar, doktor Bouchardt!
Aj, förlåt, Stark-Bouchardt menade jag.
Jag kan aldrig komma ihåg, att ni nu är en annan än i forna tider. » » För er, fröken, hoppas jag alltid förbli densamma. » Fröken Bergfors såg upp på honom med en smäktande blick under den svarta, frise- rade pannluggen.
Och de hade gått förbi.
Det stack till i Evis bjärta.
Sådana voro alla män — — alla — — alla — — Och hon, som kunnat tro, att Wolter vore ett undantag.
Å h — huru hon misstagit sig!
Men den triumfen skulle han inte få att se henne förödmjukad.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
- ypr Priset i t ä f l i n g e n i n o m » Iduns julklappsbasar har nu, genom den bland våra läsarinnor för- anstaltade omröstningen, tillerkänts signaturen Kaima, hvilken alltså äger att för Redaktionen upp- gifva namn och adress, då de utfästa 25 kr.
omgående öfversändas.
ningskort genom någon valrättsförenings försorg till medlemmar och andra personer, som man önskar in- tressera för saken.
Korten innehålla att mr eller mrs så och så vill presidera (» take the cliair ») vid ett » drawing room meeting », som hålles där och där, » by kind permission of mrs X.
» Vidare upplyses om dag och timme samt hvilka bland kända talare och talarinnor, som skola gifva adresser » on women ' s suffrage ».
Längst ner i ena hörnet står » Tea and Coffee. » Vanligasle tiden är 3,30 e. m., och bäit är infin- na sig i tid, ty oaktadt de stora ståtliga salongerna — hvars hela golf äro upptagna af stolrader — fin- ner man snart svårighet alt få en god plats.
Ofta är en upphöjning föranstaltad för den presiderande och för dem, som skola uppträda.
De förnämsta ta- larinnorna äro: mrs Henry Fawcatt, mrs Ormiston Chaut, mrs Wynford Philipps, mrs Morgan-Brown, mrs Stopee, mrs Bateman samt den nyligen aflidne och djupt saknade lady Sandhurst m. fl.
Och det är ej tu tal om att icke dessa kvinnor i flytande vältalighet, i klart och logiskt (öredragande, i rikt och djupt innehåll, kunna täfla med ruåoga fram- stående talare.
Med öfvertygande kraft bemötas de vanliga invändningarna, och nödvändigheten liksom rättvisan a: den önskade reformen framhålles med öfvertygande värme af både talare och talarinnor.
En ny uppfinning.
$) u kanske liksom Alt Edison, En upptäckt, jag har sport, den trollkarVn, gjort hvartill ej hörts Hur man, så länge man år Kan lysa Som inte jag förstår Men själf på något har den tänkt Att när det lider Vi skola Som En vis, precis, det gör ingenting Jag till liten fråga Om gör, må själf lågorna Fast tändsticksställen.
dock jag Edison besvara, bli lika klara, det år dunkelt Här finns Som innanför.
ju folk, hyser som hvar om sig höga Och då hvad Om de med all sin Ej lyste Och och stor fotogen Ej mera dankar.
på och ljus kunde förtret, riktighet besparing Ty Och grym man vet, tankar, mer ån simpla hvad så här, kcäUen, unge / är de bekanta Som saken.
mig just emot skina kalas, och gas man om man ville behöfoa.
ha en fest, Så bjöd man dem, som lyste Det gick ju an förut Men Ty vansklig tänk, alt vore Ju alla längre Fastån Jag Den Då lågor stackars led, tända!
mig till arma slut fruns en förfäran, minut ut på kokerskans Från pigan •&gt;Frun, begäran når det fasans utanför i det är kolmörkt har dom slockna / - ned, sökte tänker hon i köket Och henne Nu supén att så kan hända sjönko värdinnan Gått idén, blef det på kvällen lifligt bäst, pröfca.
dock om ledsam — - Man vet gu ' nås, Och maken; vaken, rop gången: i salongen, allihop. » Snmi ' e.
Frågan om " kvinnans valrätt " i England.
I salongerna och i kyrkan.
B r e f till I d u n.
London i februari 1892.
Den sida af kvinnofrågan i England, som åtmin- stone trader de tvänne sista åren stått först på dag- kvinnans valrätt.
Många och varma äro den frågans förkämpar bland män lika väl som bland kvinnor.
Förra året var, som torde vara be- kant, saken åter väl förberedd vid parlamentet, och dagen för motionens åtgörande var bestämd, men i sista stunden fanns ej tid därtill — och därmed var ännu ett års uppskof.
Detta år har också agitatio- nen varit lifligare än någonsin, och i » House of Commons » anses frågan hafva en bestämd majoritet • — om mr Haldanes eller sir Algernon Bootbwicks motioner blott tillåtas komma före.
ordniDgen, är De olika föreningarna: » Soeiety for Women ' s suf- frage », » Franchise League », Women ' s Liberal Asso- ciation » m.
fl.
arbeta nu med full fart, isynnerhet med fästadt afseende på nästa års omval af » House of Commons ».
Vid en märjgd politiska möten äro denna frågas kvinnliga förkämpar anmodade att infinna sig för att tala, och de äro så eftersökta som talarinnor, att många af dem, som kunna ge en stor del af sin tid till det offentliga lifvet, resa från det ena mötet till det andra i olika delar af landet under vissa ti- der af året.
I London äro » drawing room meetings » (salongs- möten) kanske de mest vanliga och mycket besökta.
Hur går det då till på ett sådant salongsmöte?
Jo, sedan någon dam lofvat sin salong samt » Chair- man » — eller » Chairwoman » — talarinnor och ta- lare blifvit bestämda, kringsändas tryckta inbjud- Ej mindre än 38,000 kvinnor äro i England ägare af större eller mindre jordegendomar — utom alla husägarinrcr — och det tyckes sannerligen vara en underbar orättvisa, att de sakna den medborgerliga rättigheten — som kvinnan här dock i forna tider ägt och deras underlydande aibetare nu äga — att lägga in sin sedel i valurnan.
A r det ej antagligt att de stå högre i insikt och intelligens, såväl som i social ställning, än — d^ras kusk eller stalldräng?
Och är det ej en orättvisa, att dessa som få bära sin del af skatter och taxering äro nekade öfriga medborgares rättighet — och skyldighet — att gifva sin röst med i valet af stiftarne af landets lagar?
Men hvad tom framför allt ligger dessa ädla kvin- nor om hjärtat är det tryck, de orättvisor, hvarun- der så många af deras svaga och fattiga systrar lida.
Det är eå mycket, mycket som behöfver rättas och ändras, så många områden, där upplysta, varmhjär- tade och praktiska kvinnot behöfva ha sin hand med i spelet, både i den kommunala och i den po- litiska världen.
Det är förunderligt att höra samma ord upprepas i dag, som så varmt framhöllos för 20 a 30 år se- dan af sådaua män som Stuart Mill och Canon Char- les Kingsley, den utmärkte prtstmanneu, författaren och vetenskapsmannen.
Denne senare säger bl.
a. i en artikel för Macmillan ' s Magazine, år 1869: » Det är rättvist, att en viss inkomst eller förmc ' genhet ger en man rätt att rösta, men hvarför skulle ej en kvinna med samma förmögenhet, eller kanske mån- ga hundra gånger större, ega samma rätt? » — • » Det finne3 utan tvifvel politiska områden mera lämpade för mannen än för kvinnan, men finr.es det ej så- dana områden mera lämpade för kvinnor än för män, där kvinnor visat mycket stor förmåga att styra och ställa, råda och handla.
Hvem kan säga, att sådana kvinnor som Florence Nightingale och Elisabeth Fry eller miss Burdett Coutts ej äro åt- minstone lika lämpliga som någon manlig valman, eller att de ej skulle försvara sin plats i parlamen- tet lika väl som någon vanlig medlem af under- eller öfverhuset? » • — » Skulle det ej vara en vinst för kvinnorna själfva såväl som för samhället, om de intresserade sig för politiken?
Skulle ej deras renhet och allvar hjälpa att göra hvad som nu kal- las politik mera rent och mera allvarligt?
Månne ej mycket mera kunde ha gjorts, och kan ej mycket mera blifva gjordt härefter, om dessa — som vanligen känna vida bättre än män mänskligt lidande och följ- den af mänsklig dårskap — vore i stånd att begära vidare samhällsförbättringar, ej som en gåfva af det fysiskt starkare könet, utan som den önskan hvil- ken de som medborgare hafva rättighet att se upp- fylld, där så är rättvist och möjligt etc. » ska frågor, öfver » woman ' s Rights » (kvinnans rättig- heter), med värme och kraft framhållande rättvisan i fordringar, som i våra dagar så ifrigt påyrkas af förkämparne för de nödvändiga reformerna af kvin- nans ställning.
Om man - visst ej kan säga, att Englands kvinnor äro allmänt vakna till känslan af hvad som bör vara, är det dock säkert, att ett stort antal är väl redo att bära större plikter och nya ansvar, och det är allt skäl att antaga, att de nya förpliktelserna skola uppväcka de likgiltiga till varmare intresse.
Säkert är också, att de bästa hustrur och mödrar, de insiktsfullaste husmödrar äro att finna bland dem, som djupast känna plikten att intressera sig för samhället i stort, för dem som lida och behöfva hjälp ej blott med den enskilda och allmänna barmhertig- hetens medel, utan genom nödiga samhällsreformer.
Och hur svagt är ej arbetet härför, om ej rösträt- tens starka kraft finnes bakom!
Anna Iduns panoptikon.
Når et finns och nu att ett så Att samla medlemmar för att stärka de olika före- ningarna — som sprida skrifter, hyra byråer, aflöna där tjänstgörande m. m.
— är äfven en af dessa mötens uppgifter.
Men det är ej blott salongerna, som öppna sina porlar för möten af detta slag, utan äfven kyrkorna.
Så var jag nyligen på ett talrikt besökt möte i en fri- kyrklig förs&lt;mlings kyrka, där mrs Ormiston Cliaut — en af Englands främsta kvinnliga predikanter och talarinnor — höll elt utmärkt föredrag om kvin- nans valrätt.
En söndagseftermiddag för en kort tid sedan predikade rev.
Harry Jones, mycket fram- stående prest och skriftställare i sociala och politi- faktum, som jag mycket att jag Jag med ett bringa en grubblat så länge måste ge luft åt mina tankar.
har, ten damerna fria.
ord, på, den allvarliga afsik- för kvinnan stor och vik- tig fråga under debatt.
I våra dagar arbetar man dess bättre på alla områden oförtrutet och framgångsrikt för att bereda kvinnan full likställighet med man- nen.
Men i ett betydelsefulla, att fall, finner det största och mest man sig undergifvet i kvinnan totalt sättes tillbaka, att hennes rättigheter negligeras.
Jag ske syftar på rättare äktenskapsfrågan på den fråga, eller kan- som gifvetvis måste föregå hvarje äktenskap: på förlofnings- frågan.
Hvarför skall förbehållet att det vara få taga en förbindelse af den och betydelse?
älskvärd männen högsta tänkbara som tröttnat på titel, kunna få säga rent ut gad man med den » Albert, däremot, lyckligaste dig lycklig för om du så vill jag fröken- inte har göra dig till bland dödliga, iag vill göra lifvet. » hvarför skulle inte det Är han gå an?
förut bunden, eller skulle han va nog att säga nej, så finge man sätt, sin till en ung, stad- Ja, ordna om helgd anständiga inkomster och goda släktförbindelser: någonting ensamt initiativet i fråga Hvarför skall ej en snäll och flicka, haf- horribel smak och förhärdadt hjärta det som så, att icke i naturligtvis söka saken omtalades någon mån på vore för kvinnliga finkänsligheten kränkande.
» Har ni hört, att T. ett den ex.: fröken X.
i förrgår fria- de till notarien Y, och att notarien fick kor- gen? » Eller: » Man sat sig påstår, att om, att lighet förlofvad, I allmänhet afslutas salongsmötena med diskussion, och därefter serveras alltid i salen te och kaffe med smörgås, kakor och tebröd af några af husets unga damer eller af tjänare.
Fleetwood-Derby.
att han na hennes förvis- i hem- hand hviskas denochden sedan fröken så har aldrig kan skulle komma på Det Q. löjtnant Z.
redan är ha hon låtit honom veta, några utsikter att vin- — så framt han ej snart andra tankar. » nog ibland » friat själf », om, att och ännu fröken oftare om att äktenskap kommit till stånd, icke genom den manliga kontrahentens initiativ, utan ge- nom en resolut mamma eller tant såsom » mel- lankommande part ».
framställes till ohöljdt scenen.
svårt man på att icke I » Flickan från Arles » och med Men ett dylikt fall helt det är gemenligen bevisa sådant, och därför heller tro det.
I behöfver alla händelser höra dylika fall till undantagen.
Nu frågar jag emellertid: hvad gagnar det egentligen kvinnan, om hon kan bli telegraf- kommissarie eller doktor, postsparbanksföre- stånderska, kantor eller ordförande i fattig- vårdsstyrelse, när hon i alla fall icke kan bestämma, att hon skall bli fru, och än min- dre hvilkens fru hon skall bli!
Hvad har hon för glädje af sin äganderätt, när hon än- då icke kan få välja hvem hon vill till sin äkta » skatt »?
Hvad båtar henne kommunal och politisk rösträtt, så länge hon icke själf kan utse den man, som hon vill öfverrösta i den husliga konklaven?
Med ett ord: hvad är det inte för skyhög humbug att tala om, att kvinnan är fri, så länge mannen alltid är » friare »?
Nej, det måste bli ändring i det här.
Det är visserligen sannt, att intet lagrum finnes, som förbjuder kvinnan att muntligen eller skriftligen framställa kärlekens stora spörsmål: vill du bli min?
Men det finnes någonting, som är starkare och fruktansvär- dare än alla lagar, det är konvenansen.
Och detta despotiska begrepp har i denna sak på ett alldeles bestämdt sätt tagit parti för män- nen.
Häfden, konvenansen, medger dock i detta fall ett undantag, ett futtigt, eländigt undantag, slängdt åt mänsklighetens bättre hälft så som man kastar en allmosa åt en tiggare.
Skottdagen ha flickorna rätt att fria.
Skottdagen, kan tänka!
Sedan en stackars ungmö gått i tre långa år, utan att få öppna sitt hjärta, då skall hon på fjärde året under en enda lumpen öfverloppsdag ändtligen få lof att ge sitt känslosvallande inre luft.
Men man betänker inte, att hon då kanske är så öfverväldigad af harm öfver den långa tyst- nad, som ålagts henne, att hon på den da- gen icke ens kan tala ut, hvad hon har på hjärtat.
Och dessutom, om hon nu i tre runda år gått och täukt på löjtnant X.
, men t. ex. just den 20 februari gjort bekantskap med brukspatron Y.
, som har nästan lika stiliga mustacher, men tio gånger så stora inkomster!
Ä r det då så gifvet, att hon kan bestämma sig precis till den 24?
Den 25 redan är hon kanske på det klara med, att svärmeriet för löjtnanten varit blott ett fåfängt flicktyc- ke, och att brukspatronen är den ende, den rätte.
Men då har hon fyra långa år, innan hon får tala igen, och på den tiden har bruks- patronen mycket väl kunnat hinna att skaffa sig både en brukspatronessa — en annan na- turligtvis!
— och ett par små arftagande brukspatronstelningar.
Detta är j u upprörande.
Jag har en tant, mycket respektabel, en smula gammaldags till sätt och klädsel, men alldeles inte till åsikter.
Med henne resonne- rade jag härom dagen just i denna fråga.
I princip voro vi fullständigt öfverens.
Det rådande förhållandet var odrägligt och måste ändras.
Här om någonsin borde full likstäl- lighet råda könen emellan.
Reformen, det slutliga målet voro vi alltså på det klara med, men beträffande sättet för dess genom- förande och särskildt angående hvad man på riksdagsspråk kallar » öfvergångsstadgandena » stodo vi båda undrande och spörjande.
» Kunde det inte gå an, » sade gumman och tog sig en pris, ty den lilla ovanan har hon; » kunde det inte till en början gå an att göra skottår hvartannat år och sätta ut en eller två skottdagar i hvarje månad. » » Tants idé är utmärkt, » sade jag, » verk- ligen alldeles utmärkt.
Men jag fruktar, att den stöter på ett oöfvervinneligt hinder.
Kungl.
vetenskapsakademien skulle då få sin alma- nack fullkomligt intrasslad. » » Ä n se ' n, » menade tant, » kan di inte orka med att göra en ny almanack för hvart år och inte bara år för år skrifva af den gam- la, som di nu gör?
Ja, ja utom sol- och månförmörkelser förstås, som di gör nya för hvarje år. » Jag hade en smula möda att öfvertyga gumman om, att det egentligen var de pla- netariska förhållandena, som bestämde alma- nackens innehåll, och att vetenskapsakade- mien endast var att betrakta som ett slags redaktionskomité åt de i rymden roterande storheterna.
Men så lät hon då ändtligen detta sitt projekt fara.
Då kom i detsamma aftontidningen, som tant genast fördjupade sig i med stor ifver.
» Här ska ' du si, » skrek gumman och ge- stikulerade på sitt egendomliga sätt, » han har kanske hittat det rätta.
Det är då för väl, att annat folk blir klokare, se ' n den där välsignade Borgen blef bortkollrad och nar- rade k. m:t att förbjuda flickorna gifta sig i god tid. » Det var Nils Perssons i Vadensjö motion om skatt på ungkarlar.
» Det var en god idé, » menade tant, » en välsignadt god idé. » Jag, som själf är ungkarl, grumsade en smula emot, ty jag är, uppriktigt sagdt, in- gen vän af skatter.
Men då fick jag mig en ganska amper läxa af gumman.
Om man kämpar för idéer, så skall man inte ge tappt, fastän det gäller ens egen pung, inte ens om det gäller ens eget skinn, sade hon.
Jag måste ge henne rätt och försökte se saken opartiskt.
Och då medgaf jag, att Nils Perssons motion var i hög grad ägnad att befordra just den sak, som vi talat om, d. v.
s. kvinnans fri- och rätt.
.
., nej, kvinnans friarerättigheter.
Få bara ungkarlarne några år digna un- der en tryckande skattebörda, så skola de minsann bli både glada och tacksamma, om en flicka förbarmar sig öfver dem och för- klarar, att för framtiden vill hon blifva de- ras enda skatt.
Ja, jag tror till och med, att redan nu blotta tanken på, att detta oför- utsedda onus kunde komma att betunga de- ras budget, gör, alt många med bäfvan och hopp motse skottdagen, då kanske någon ung- mö har dem i åtanke.
» Det är skada, att Publicistkarnevalen inte blef bestämd att hållas på skottdagen, » sade tant.
» När en flicka har masken på, så kan hon komma sig för med hvad som helst.
Och dit kommer ju ändå hela världen.
Täuk så många partier det då skulle blifvit af! » » Det är sannt, » medgaf jag, » men det kunde kanske hjälpas genom en frivillig öf- verenskommelse.
Man kan ju » leka skott- dag » den dagen eller rättare den natten också.
En maskerad är just skapad för anakronismer. » » Mycket rätt, mycket rätt!
Laga du bara så, att det kommer i Idun, och då är den sa- ken hjälpt. » Bien!
— Mohren har gjort sin tjänst.
Sowvola.
S e n lill, att f i n n e s hos I ti un med Modetidning alla e d r a b e k a n t a!
Om lifräntor.
Af Oskar Lundgren.
(Forts. o. slut fr. n:r 6.)
ar en far eller mor insatt penningar för sina barn på en bank i afsikt att därmed bereda dem trygghet i ekonomiskt afseende för framtiden, så händer det ofta, att, sedan föräldrarne dött och barnen vid myndiga år på en gång fått ut sin förmögenhet, denna genom deras eller andras förvållanden for- skingras.
Lättheten att ur en bankinrättning få ut de insatta medlen frestar också ofta att vid minsta behof uttaga och förbruka dem.
Annorlunda blir förhållandet, då medel insättas i lifränteanstalterna.
Då lifräuteboken erhålles, måste redan vid första insatsen en bestämmelse göras angående de vilkor, hvar- under medlen till anstalten öfverlämnas.
Denna bestämmelse gäller sedan som ett kontrakt, hvilket hvarken af ränteanstalten, delägarne eller någon annan får ändras.
För- äldrar kunna sålunda därigenom på förhand bestämma, när och i hvad form de insatta penningarna få uttagas: antingen såsom en bestämd summa vid viss ålder, såsom utdel- ning under vissa år eller såsom pension för ålderdomen, och de kunna vara förvissade om, att ingen ändring kommer att göras i deras bestämmelser.
De kunna sålunda lätteligen utan nämn- värda uppoffringar lägga en säker grund för sina barns ekonomiska oberoende genom att så tidigt som möjligt göra insättningar för dem i någon lifränteanstalt.
Fortsättas dessa, tills barnen vid mognare ålder kunna taga vid, så växa beloppen i förvånansvärd grad.
Om t. ex. för en person endast 20 kr.
under hvartdera af hans 30 första lefnadsår insättas i en lifränteanstalt, som ger 6 % ränta, så har han ändå, om medlen få stå orubbade till hans 55:te lefnadsår, att lyfta antingen en behållning af 10,878 kr.
eller också årligen så länge han lefver 1,087 kr.
Hvarje omtänksam moder borde icke under- låta att efter råd och lägenhet söka bereda sina barn lifräntor.
Har man gods och rike- domar, bör man likväl icke så förlita sig på dessa, att man förgäter att med de medel, som stå till buds, trygga de sinas framtids- existens.
Det är ett sorgligt faktum, att många, som blifvit uppfödda i rikemans hem, fått sluta sitt lif i fattigdom.
Eländet och nöden erfaras ofta af dessa i dubbelt mått, emedan deras viljekraft, spänstighét och styrka slappats genom en veklig uppfostran.
Många af de förmögnares söner och döttrar hafva under sådana förhållanden tvingats in på brottets väg just därför, att de saknat det ekonomiska stöd, de från barndomen varit vana vid.
Hade de haft aldrig så litet att bygga sina förhoppningar uppå: en liten årlig utbetalning från en lifränteanslalt, en pension att vänta sig, som i framtiden kunnat trygga deras ålderdom, så kanske de kunnat hålla sig uppe.
Men man vet, huru det går, när hoppet är ute och nöden står för dörren.
Välmaktsdagarnes hederskänsla viker då lätt för frestelsens röst.
Viktigt är därför, att den som befinner sig i tryggad ekonomisk ställning i rätt tid ser sig om efter ett medel att bevara en sådan äfven åt sina barn.
Ett godt sådant äro lifränteanstalterna.
Dessa hafva emellertid sin stora betydelse icke endast för de rika.
Äfven mindre be- medlade af alla klasser och åldrar kunna
skande illusoriskt intryck af en verklig bal om bord, hvilket ytterligare förhöjes af det manskap i uniform från k. flottan, som ock blir tillstädes.
Kungl.
operan.
Ett godt grepp af k. operans dra Och inom denna pikanta ram komma en hel maliska afdelning synes det hafva varit att upp " serie roande och lysande upptåg och skämtsamma taga Ludvig Holbergs odödliga komedi » Jäppe på öfverraskningar alt » gå af stapeln ».
När » linien passeras », väntar man sig särskildt något extra berget » eller » Den förvandlade bonden ».
Och den Jäppe, som här framställes af hr HOLMQUIST, be- fint i den vägen — men vi äro strängeligen ålagda att icke skvallra allt för mycket ur skolan, för att höfver näppeligen stå tillbaka för någon af hans föregångare.
Uppgiften är för hr H. betydligt vansk- något litet spelrum må lämnas öfrigt åt den kända ligare, då han j u har att återgifva rollen på sven- älskvärda kvinnliga nyfikenheten.
ska språket, hvilket med det hos Holberg före- Ett brokigt vimmel hör en karneval till; men kommande rättframma språket är vida svårare att om det nu ock skulle vara någon af Eder, unga gå i land med, än då rollen återgifves på danska.
läsarinnor, som redan i fjol hedrade Publicisternas Hr Holmquist firade emellertid en i alla afseen- karneval och då tyckte, att detta vimmel ibland var någon smula FÖR kompakt, kunna vi berätta, den fullständig framgång.
Särskildt lyckades den framstående skådespelaren att åt andra och tredje att genom nya arrangement utrymmet i år är vid aktens dråpliga scener förläna den rätta måttan pass DUBBELT SÅ STORT som i fjol såväl å dansbanan Också hälsades han af som i buffeterna I Och dock säljas icke flere bil- och den rätta färgen.
jetter nu än dä.
Så att godt svängrum blir det, den nästan fullsatta salongen både med högtider af skratt och det lifligaste bifall.
— Medspelarne utan att man precis behöfver känna det ensligt, i stycket äro visserligen hufvudsakligen ej till för och det är en utmärkt sak på en karneval.
annat än att ge Jäppe hans repliker; men något För damernas toalett- och afklädningsrum komma bättre utförande af deras roller, än hvad här åt- i år de bästa och bekvämaste anordningar att vid- minstone första aftonen (i lördags) företedde, bor- tagas.
Med ett o r d: vill Ni njuta ett ovanligt och de man haft rätt att vänta.
Särskildt hade det gladt nöje — tag då er snälla man eller bror el- varit önskligt, att Nilla, Jäppes hustru, fått en ler fästman eller pappa och mamma med Eder, köp SNARAST biljetter hos fröken Nordqvist i tid- bättre representant.
ningskontoret vid Gustaf Adolfs torg och uppkalla Som fyllnadsstycke i programmet gafs fröken V i tro, att okunnighet om lifränteanstalter- er bepröfvade fyndighet för nägot riktigt » stiligt » Helene Munktells operacomique » I Firenze », som nas gagnande verksamhet är den förnämsta i toalettväg.
Vi äro i alla fall vissa om, att JUST dock gick ovanligt klent.
Mellan de båda styc- NI kommer att bli den allra mest förtjusande.
Och kena dansades en mazurka af baleltkåren.
orsaken till, att dessa icke anlitas flitigare så — om lördag kväll i nästa vecka träffas vi Dramatiska teatern bjuder sedan i tisdags åter på än som sker.
Önskligt vore därför, att hvar alla ombord å KRYSSAREN SVENSKA PRESSEN] ett nytt program, som bland flere andra särskildt och en i sin stad bidroge till att lämna upp- äger den förtjänsten att vara synnerligen omväx- lysningar och sprida kännedom om desamma.
lande.
Ett nytt svenskt original, en fransk hög- Glädjande nog finnes det redan hela kommu- klassik och en modern pariserkomedi — kan man gärna begära större utbyte af en enda tea- ner i vårt land, där man ser till, att lifräntor terafton?
anskaffas åt hvarje nyfödt barn.
I allt vidare Smånotiser för kvinnovärlden.
Anna Wahlenbergs » Cendrillon », hvilken hon kretsar talas också om en obligatorisk för- själf blygsamt betecknat som blott och bart en FRU EMELIE FLYGARE-CARLÉNS JORDFÄST- säkringsskyldighet af samtliga medborgare.
» dramatisk skiss », bör till sin innebörd ej vara NING ägde rum i söndags e. m. i Östermalmskyrka Det torde emellertid ännu dröja länge, i närvaro af den aflidnes brorsöner och andra härva- främmande för flertalet af våra läsarinnor, då den snart sagdt in i minsta detalj är en trogen dra- innan en sådan blir verklighet, och till dess rande anhöriga samt representanter för vetenskap, matisering af den täcka familjebild, som under literatur och konst, medlemmar af tidningspressen, titeln » I gåsmarsch » fanns införd i Iduns julnum- borde icke den enskilda omtänksamheten en del äldre personer, i synnerhet damer, som till mer för är 18fc0.
Den vackra lilla hvardagsidyl- slumra.
hört den vördnadsvärda författarinnans umgänges- len förfelade ej heller från scenen att göra ett krets m. fl.
Kyrkanvar för öfrigt nästan till trängsel godt och värmande intryck, så mycket mera som fylld af folk ur alla samhällsklasser.
den unga » hjältinnan » i fröken SEELIG fått en fram- Kistan var rikt smyckad med kransar och blom- ställarinna, som mjukt och innerligt gifver rollens mor.
Bland de förra syntes en stor och vacker anda.
krans från Publicistklubben, hvars medlem den Moliéres » Den inbillningssjuke » gick på alla hän- hädangångna var allt sedan 1885, då klubben för- der med en fart och en lust, som böra betinga sta gången invalde damer.
Vidare funnos kransar Publicistkarnevalen i Nya Cirkus från Strömstads samhälle, hennes födelseort; från den gamla komedien ett ganska långt nytt lif i den nuvarande besättningen.
Dråpliga voro isyn- styrelsen för den af henne bildade Rutger Smiths nerhet hr BACKSTRÖMS Argan o c h fru RUNDBERGS den 27 februari.
fond, från författarinnorna Marie Sophie Schwartz Toinette.
Skulle bland de öfriga rollinnehafvarne Lea o c h Sylvia o c h många fler.
någon nämnas — samtliga voro ypperligt på sin Många af Iduns älskvärda läsarinnor gömma Komminister Th. Carlson höll en anslående re- plats — förtjäna fru STERNVALLS Béline och hrr helt visst i angenämt och gladt minne den kar- ligiös betraktelse med utgångspunkt från andra, HAMRINS och RYDG7 ' ENS drastiska Diafoirus far neval, som på Publicislklubbens initiativ i fjol ar- och tredje verserna i Davids 42:a psalm: » Såsom- och son allt erkännande.
rangerades till förmån för Publicisternas under- hjorten ropar efter friskt vatten, så ropar min själ, Programmets slulnummer DE COURCYS enakts- stödsförening.
Under samma goda ledning, till Gud, till dig.
Min själ törstar efter Gud, efter den komedi » För evigt » visade sig vara ett af dessa fars- samma goda syfte, å samma charmanta lokal för- lefvande Gud; när skall jag därtjll komma, att jag arladt uppsluppna skämt, hvilkas hela verkan be- beredes i år den 2-.dra Publicistkarnevalen, och i måtte se Guds ansikte? » Sist uttalade officianten ror af ett uddigt replikerande o c h ett framförande, TVÅ hänseenden kommer den helt visst att ytter- ett farväl till den vördade och älskade åldringen flytande som olja.
Med en sådan mästare i dessa ligare bli den föregående lik, alt nämligen känne- och ett tack för hvad hon i lifvet velat och ver- konster som hr PERSONNE i hufvudrollen — snart tecknas af samma glada stämning och samma kat, I detta tack förenade sig hela det svenska sagdt styckets enda — finna vi dess SUCCÉS DE OKLANDERLIGT GODA TON, något för våra damer sär- folket, i troget minne bevarande hennes fruktbrin- RIRE helt naturlig.
Fröken SEELIG sekunderade skildt att beakta och skatta, o c h något hvarom gande lifsgärning, genom hvilken hon bragt ära med liflig elegans.
arrangörerna komma att lägga sig den allra stör- öfver vårt land.
sta vinning.
Kistan fördes från kyrkan till Norra begrafnings- platsen, dit den följdes af anhöriga och ett stort Och hvilken originel o c h treflig idé har man ej antal af den hädangångnas vänner o c h beundrare.
funnit för balarrangementen!
Huru många af Eder, Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin andra unga dansanta läsarinnor, ha ej önskat att engång ÅLDRING.
100 ÅR fyllde den 13 dennes f. d. abonnementskonsert för innevarande säsong.
Det få deltaga i det mindre vanliga nöjet af en bal nipperhandlerskan C. W. Berndt, född Fiirstenhoff, lockande programmet hade fyllt Musikaliska aka- om skeppsbord!
En eller annan lyckligt lierad härstädes.
Den gamla kan glädja sig åt väl bi- demiens salong till sista plats.
har nog ock fått fresta nöjet.
Sist var det j u de behållna själsförmögenheter.
Syn och hörsel äro artiga fransmännen, som på Marengos däck till Konserten inleddes med Mendelssohns målande däremot klena, ehuru hennes kroppsliga välbefin- dans lät samla en bukett af Stockholms kvinnliga uvertyr » Hebriderna », förträffligt utförd af k. hof- nande för öfrigt är ganska godt.
Efter ett fall för JEUNESSE DORÉE.
kapellet.
Härefter följde R o b.
Schumanns » Nyårs- fem år sedan måste hon begagna kryckor.
Hun- Men för ännu fler, ja, de allra flesta har denna draåringen är moder till skådespelaren o c h regis- sång » för soli, kör och orkester, en bland tonsät- tarens friskare sångkompositioner.
Solostämmorna dröm ej nått sin uppfyllelse förrän nu.
Menin- sören August Berndt.
i delta stycke utfördes af fröknarna GERDA PETTERS- gen är nämligen att genom omfattande dekorativa anordningar omdana den stora cirkuslokalen till KVINNANS ÄKTENSLIAPSÅLDER.
Båda kam- SON (sopran) och EDITH NYBERG (alt) samt en ama- tör med en ganska god baryton.
Programmets intet mer eller mindre än — en gammal svensk rarne ha nu bifallit regeringens proposition om stämningsfullaste nummer var onekligen N.
W.
fregatt, hvilken skall bära namnet » Kryssaren höjandet af kvinnans äktenskapsålder till 17 år.
Gades innerligt vackra och poetiska tonsättning Svenska Pressen ».
Dansen kommer att trådas AF SONJA KOVAL / VSLEY har den kände fram- till II.
C. Andersens dikt » Agnete og Havfruerne », midskepps: i däckets midt reser sig en väldig mast stående bildhuggaren Walter Runeberg utfört en af den oförgätlige lonskalden satt för solo, fram; med rår och hvita segel, vimplar o c h flaggor.
synnerligen lyckad byst, hvilken var utställd på Den kungliga logen apteras på ett fyndigt vis till timmerskör och orkester.
Solopartiet utfördes sällskapet IDUNS senaste sammanträde.
Samtidigt kommandobrygga, och här får ock fartygschefen mycket förtjänstfullt af fru LOUISE PYK, Hvars exponerades ett utkast till en minnesvård å hen- sin plats vid ratten.
Fregatten kommer för öfrigt vackra, ehuru i höjden något skarpa stämma nes graf, utarbetadt af arkitekten Liljekvist.
att fullständigt utriggas och förses med stort och synnerligen väl bibehållit sig.
Fru Pyk förtjänar smått som till saken hör, såsom kahytter, lifrädd- likaledes erkännande för sitt utförande af sopran- ningsbåtar, kanoner, väldiga marinkikare, genom solot i Griegs verkningsfulla, för sopran och alt hvilka man kan blicka ut åt hafs o.
s. v. Det komponerade växelsång med mannskör, ett stycke, hela kommer med ett ord att göra ett öfverra- 1 som väckte lifligt och välförtjänt bifall.
Största genom dem på ett eller annat sätt få sin egen eller andras framtida bärgning grundad.
Ja, det har till och med från vissa håll fram- hållits, att dessa anstalter hafva sin allra största betydelse just för de mindre bemed- lade.
A f stor vikt äro de för ålderstigna perso- ner, som disponera ett kapital.
Genom att placera detta i en lifränteanstalt kunna dessa förskaffa sig en årlig pension till dödsdagen, som säkert utfaller på bestämd dag, och kuuna därigenom komma ifrån trasslet både med s. k. undantag och förmyndare samt tillbringa sin ålderdom i ro.
Så kan ett kapital af omkring 5 0 0 0 kr.
redan från 55:te lefuads- året lämna en pension af 5 0 0 kr.
d. v. s. dubbelt så hög procent, som eljes vid ut- låning skulle kunna erhållas.
Det är dock att märka, att kapitalet vid dödsfall under sådana förhållanden tillfaller ränteanstalten.
Ju äldre en person är, dess större pension kan beredas honom genom en insats en gång för alla.
Teater och musik.
!
IDUN intresset o c h lifligaste bifallet för aftonen skänktes dock åt den komposition, som bar den välkända titeln » I rosengården ».
Detta namn är som sagdt välkändt, och dock är den nu ifrågavarande lonsätt- ningen ej blott alldeles ny, utan därjämte ett förstlingsarbete.
Att d:r K. A. Melins stämnings- fulla dikt » Prinsessan och svennen » skall utgöra ett tacksamt ämne för hrr kompositörer, iigger i den vackra diktens egen natur, Också hafva som bekant redan förut tvänne af våra kända tonsättare, hrr Svedbom och Åkerberg, med god framgång begagnat sig af densamma.
Så mycket vanskli- gare bör det då vara för en ung debutant inom tonsättningens svåra konst att aflocka motivet något nytt och intressant.
Och dock har delta skett.
Hr W. Stenhammar, elev i komposition af vår framstående tonsättare och Filharmoniska säll- skapets nitiske dirigent Andreas Hallen, rönte med detta sitt förstlingsarbete en framgång, som ej ofta kommer en debutant på detta område till del.
Om ock en del af det synnerligen lifliga bifallet får skrifvas pä den välvilliga uppmuntran, man ville visa den unge tonsättaren, så återstår dock tillräckligt för de förtjänster, kompositionen i sig själf verkligen äger.
Den är alltigenom klar och sluter sig ganska väl till texten.
Melodierna äro måhända stundom väl nyktra; man skulle önska dem något mera hängifvande.
Instrumentationen förefaller i allmänhet g o d; inledningen i folkvise- ton är förträfflig och finalen synnerligen poetisk och tilltalande.
Stycket väckte som sagdt afgjord framgång och den unge tonsättaren, hvilken som bekant nyligen också dokumenterat sig som en mycket lofvande pianist, framkallades ett par tre gånger.
Konserten måste i siu helhet betraklas s o m mycket lyckad; belåtenheten hos åhörarne tycktes ock allmän.
Fru Hwasser-Engelbrceht, den framstående skå- despelerskan, förbereder till söndagen den 0 mars en matiné å K.
Dramatiska teatern.
Den Berättelse af rätta.
från landsbygden Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora läfling.
(Forts.) f ulaftonen var inne, men en sådan tung, dys ter julafton hade Nils aldrig haft förr.
H a n kände det tomt både utom och inom sig, en djup längtan efter hem och anhöriga hade gripit honom — han riktigt trånade efter ett godt ord, en vänlig blick, men något sådant bjöds ho- nom inte här.
Mat och dryck funnos nog i huset och bjödos till öfverflöd, men den rätta julstämnin- gen saknades.
Innan de åtskildes på kvällen, bestämdes dock, att ungdomen skulle resa till julottan, hvarvid Per skulle köra för Sofi och Lina, hvilka skulle få stanna öfver högmässan; Nils åter skulle köra för Ingeborg, som endast kunde få öfvervara ottan.
Detta bestämdes af husbonden, som själf skulle stanna hemma.
» Jag och mormor ha vuxit ifrån julottan, vi, » förklarade han skrattande.
Då Nils tidigt på juldagsmorgonen inträdde i köket, där de skulle dricka kaffe, innan de begåfvo sig af.
fanns ännu ingen mer där än Ingeborg, sysselsatt med kaffebordets dukande.
Mormor, s o m vi-serligen hade sin sofplats i köket, var ännu ej vaken.
Vid hans inträde såg flickan hastigt upp, och Nils tyckte sig finna ett djupt, sorgset allvar såväl i hennes blick som hela hennes anlete.
Med ens försvann all bitterhet mot henne ur hans hjärta.
Han framträdde, räckte henne handen o c h sade med låg, innerlig stämma: » God jul, Ingeborg! » Hon lade sin hand i hans, såg honom ett ögon- blick in i ögonen och svarade ett sakta: » Tack. » Men vid delta enda lilla ord darrade hennes röst och hennes läppar skälfde, som om hon kämpat mot en återhållen snyftning.
Hon ville dra sin hand tillbaka, men Nils behöll den, under det han med samma innerlighet i tonfallet sade: » Fridens och kärlekens högtid är inne, och jag kan inte resa till Guds hus och fira denna heliga morgon, förrän j a g fått be Ingeborg o m förlåtelse, för det jag — — — icke alls varit sådan jag Jjort vara mot den, som är matmor i huset.
Förlåt mig, Ingeborg. » En liten stund stod den unga kvinnan tyst, med nedslagna ögon, men hennes bröst höjde och sänkte sig hastigt; så drog hon hastigt sin hand ur hans F ö r l o f o l i i s s - o o l i och sade med bortvändt ansikte och något kärft i rösten: » Det — det är något, som jag inte lagt märke till, så alt be om förlåtelse behöfver Nils inte besvära sig med. » Det var ju bra, det, alt hon ej gifvit akt på hans uppenbara ohöflighet, han kunde j u vara rätt belåten därmed.
Men han var det dock e j Han kände sig åter missmodig och bitter.
A h!
att denna flicka icke ens på juldagen hade något an- nat att säga honom än det som var retsamt och sårande!
Han satte sig hastigt vid bordet.
Nu inträdde Per.
För högtidlighetens skull häl- sade han denna morgon helt höfligt, och lill hans egen stora förvåning och den andre drängens för- argelse erhöll han af Ingeborg en glad hälsning och ett vänligt » god jul » tillbaka.
De båda andra flickorna kommo nu också in, hvarefter kaffe dracks.
Därunder såg det ut, som om Ingeborg ett par gånger velat säga något, ehuru hon förhöll sig lyst.
Nils trodde sig nästan veta, hvad hon ville, o c h då de sedan på gården stodo färdiga att sätta sig i de framkörda slädarne, närmade hon sig den, i hvilken Sofi redan tagit plals, och tycktes göra sig beredd att göra det- samma, men förhindrades af systern, som skrek: » Nej!
här ska ' j u Lina sitta; pappa sa ' j u, att Nils skulle köra för dej. » Ingeborg teg ett ögonblick, men genmälte sedan likgiltigt: » Ja, det var sannt det. » Utan ett ord vidare tog hon därpå plats i den andra slädan.
Nils stoppade fallen omkring henne, och ehuru det var godt rum, erbjöd hon honom hvarken med ord eller blick plats vid sin sida.
Själf satte han det icke heller i fråga, utan ställde sig raskt bakpå medarne, klatschade med piskan och for ut af gården, för första gången körande för den styfva bonddottern.
Icke ett ord yttrades under vägen.
Framkomna till det gamla, upplysta templet, stego flickorna ur och gingo in, medan drängarne spände ifrån och skötte om hästarne.
Nils, som var säker på, att de tagit plats i Bergabänken, gick upp på orgelläktaren.
Där skulle åtminstone hennes vackra, men högdragna ansikte ej störa honom, o m han bara lyckades komma ifrån henne med sina tankar.
Illa till mods blef han därför, då han på en bänk strax invid orgeln fick syn på just Ingeborg.
Han ämnade genast vända tillbaka, då orgelnisten vänligt nickande vinkade honom till sig.
Denne hade nämligen sedan föregående sönda gar lärt känna Nils och hans ovanligt vackra och säkra röst och sade nu helt belåten: » Det var bra du kom, där är en plats ledig bredvid Inge borg; sitt där, så ska ' vi ta u p p: » Var hälsad sköna morgonstund. » Nils tvekade, men i detsamma såg Ingeborg upp mot honom och, så hastig hennes blick än var, såg hau dock, att i den låg hvarken förakt eller stolthet eller trots.
Julmorgonen hade skänkt hennes ögon något af sin blida glans.
Och han satte sig vid hennes sida.
Psalmen spelades upp, och tillsammans med or- gelnistens och den unge drängens röster tonade en hög silfverklar kvinnostämma in i den härliga julkoralen.
Han hade j u aldrig förr hört en l o n från hen- nes läppar, och nu sjöng han tillsammans med henne och glömde därvid allt: vrede, sorg, bitter- het — svartsjuka.
— F ö r hvarje ton, för hvarje vers vidgade sig hans hjärta af en förr ej anad lycka.
Då psalmen var slutad, såg hon åter upp på honom, och då låg det en sällsam glans i blicken och ett blygt vemodigt leende på hennes läppar.
Predikantens härliga utläggning af den sköna- ste af- texter: julmorgonens — stadfäste det in- tryck af frid och sällhet, Nils nu kände.
En så- dan julmorgon hade han aldrig förr haft.
Efter ottesångens slut höll han med slädan utan- för kyrkan.
Ingeborg satte sig i, han sveple åter omsorgsfullt omkring henne och ställde sig sedan bakpå medarne igen, likväl med ett litet hopp, att hon nu skulle erbjuda h o n o m plats vid sin sida.
Hon vände sig ock hastigt om, och det låg en fråga i blicken; äfven läpparne öppnades som för att säga något, hon slöt dem likväl genast utan ett ord, och vid den gryende morgonrodnaden syn- tes en hög rodnad bränna hennes kinder.
De foro hem lika tysta, som de rest åstad, men han ägde dock i sitt hjärta minnet af hennes ljusa blick och leende i kyrkan.
; Julmiddagen var förbi.
1 det stora köket var husets folk samladt utom Ingeborg, som gått upp på vindskammaren.
v i 8 3 © l r i n « a r ständigt lager hos Juvelerar H A L L B E R G 1802 Stockholm.
Ordar frän landsorten expedieras omsående Per föreslog då, att Nils skulle taga upp sitt handklaver och spela för dem, i hvilket förslag alla de öfriga instämde.
Han gick ock genast efter sitt instrument samt beredde sig att börja, då Sofi af- bröt honom r o p a n d e: » Vänta litet, så skall jag springa efter Ingeborg, så att hon också får höra på! » Nils, som kände en viss skygghet vid tanken på alt spela för Ingeborg, svarade helt ifrigt: » Nej, nej gör inte det! » Flickan sprang dock.
Ingeborg låg på soffan, och systern anmärkte i sitt sinne, att hon såg så besynnerlig och rödögd ut, men hon ropade d o c k: » K o m ner nu, så får du höra Nils spela. » Vändande hufvudet mot väggen, svarade Inge- borg i trött ton: » Ahnej, ni ha mycket trefligare, om inte jag är med. » » Hvad du pratar!
kom nu, han ska j u spela så vackert, säjer mormor. » » Låt honom spela för er då; kommer j a g ner, skulle han nog sluta med detsamma. » » Hvad ni ä besynnerliga båda två! » utbrast då Sofi helt harmsen.
» Hur s å?
» Systern vände sig häftigt o m.
» Jo, han ville j u inte heller, att j a g skulle gå efter dig. » » Ser du! » Ett bittert leende krökte Ingeborgs läppar.
» Ja hälsa du, att jag inte heller tänker genera, men gå nu för all del, så att han får spela för dig. » Då Sofi återkom, möttes hon af en spanande blick från Nils, o c h då hon på sitt vanliga oför- behållsamma sätt s a d e: » Ingeborg vill inte gå ner, » log äfven han bittert.
Men så började han spela, och alla lyssnade uppmärksamt på de ö m s o m glada, ömsom allvar- liga melodierna.
Slutligen föreslog mormor, att han skulle spela en psalm, och husbonden tyckte, att detta ock skulle passa på juldagen, » men då ska ni ock sjunga, » tillade han, » Ingeborg sjunger bra, gå upp igen å bed henne komma ner å sjunga med. » Ännu en gång sprang Sofi upp till systern, som nu tycktes ligga försänkt i djup sömn och omöj- lig att väcka.
Med detta besked kom hon till- baka.
» Hon ä bara halsstarrig förslås, » förklarade då fadern, » men ni få sjunga själfva, spela upp en psalm du Nils. » Och Nils började spela melodien till: » Allena Gud i himmelrik », och så skulle de sjunga den tillsammans, men s o m hvarken Sofi eller Lina egentligen hade någon röst, utan blott pepo till li- tet då och då, och Per inle alls deltog i sången, fick Nils sjunga ensam såväl denna s o m ett par andra psalmer o c h erhöll det erkännandet af hus- bonden, att han var en riktig baddare att sjunga.
Ingeborg var ej synlig förrän vid kvällsvarden, men hon deltog ej i måltiden, utan satte sig lyst ner på pallen vid sidan af mormors stol, stödjande hufvudet mot dess armstöd samt blickade blek och frånvarande framför sig.
Nils hörde, huru mormor, s o m på sista tiden blifvit språksammare och mindre skygg i sitt sätt, sakta frågade: » Du är väl inte sjuk, Ingeborg? » Och han var riktigt rädd, att denna vänliga, del- tagande fråga skulle blifva besvarad på det gamla tvära, vresiga sättet, men Ingeborg vände blott litet på hufvudet och svarade med matt, nedsla- gen t o n: » Nej, jag är bara så trött. » (Forts.) Rättelse.
I artikeln » Styrelsesättet i våra hem » i nummer G för i år hade å sidan 43, spalt 2, rad 26 uppifrån, ett ord utfallit, hvarigenom meningen stores.
Där står: » — — tillskrifver deras bokliga insikter »; detta bör naturligtvis vara: » — — tillskrifver deras bristande bokliga insikter ».
Hvilket härmed rättas.
Innehållsförteckning.
Lilly Cadier; af O. 11.
D.
(Med porträtt.)
— Ett farligt system; af Frida N. iV.
— Frihet; skiss för Idun af Alvar Sten.
— En ny uppfinning; poem af Snorre.
— Frågan om » kvinnans valrätt- i England.
I salongerna och i kyrkan; bref till Idun fräi Anna Fleetwood-Derby.
— Iduns panopti- kon: När damerna fria; af Sccevola.
— Om lifräntor; af Oskar Lundgren.
(SI.
fr. n:r 6.)
— Publicistkarnevalen i Nya Cirkus den 27 februaii.
— Smlnotiser för kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisb.
vid Iduns stora pristaflmg.
(Forts) — Rättelse.
T3&lt;-st » 1 V a l a U a v t A gammalt guld, silfver och Juveler uppköpas kon- f VjfUiaiSSaaai tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm.
