# ID: svediakorp-per900
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 10,920
# sentences: 423
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gernandts Boktr.-Aktieb.
N:r Fredagen den 12 februari 1892.
7 (217) By r a: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; 6: 50 Idun ensam » 4: — (Aftonbladets Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Vt * dödsbädd.
&amp; yst, P a nalfas stilla!
i} o n sofucr re ' rt farligt slätabc rubbar.
&lt;£n bämpab stråle från lampans st en rnb fjennes anlet snubbar, ett fårabt anlet, ett nissnabt ocf mcb brustna ögon ocf) grånab locf, en böbens sista lämning, en fjanbfull (En asfa — ocf) bocE.
.
.
!
fjärran brusntng af stabens ib i rummets tystnab stämmer, od] böbens stilla närhet bärrrib .meb bubbel tvngb beflämmer.
ItTen lätt, s o m snö uti aftonstunb betäcfer sfymmanbc jorbens ruub, en för bammefs flinga faller fparje ny sefunb.
lfiig blir så unberltgt fuaft i sinn ', mitt fjufuub bjupt jag sänfer.
$å se &lt;£n tråbbe en bana boet s o m bin; bär, i} vab målet sfänfer!
uarm, en offranbe bitter strib, en f) ärltg seger, en Ijuflig frib, en pust — ocf) sförben suebes som strå i fjöstetib.
.
.
nya hus.)
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
5:te årg.
Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r a.
(vid kompletteringar).
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Människans arfslott på jorden är att aldrig känna sig fullt tillfredsställd.
E. ITTen mört.
: tjelt plötsligt, f p a ö gycfelsfen!
JTTånn ' yrar jag eller ö r ö m m e r?
tEyst, nalfas stilla!
fjon sof ner r e n på uarligt slätaöe fuööar.
&lt;£n himmelens » tnöflåfi, starf ocf; ren, (£n öämpaö stråle från lampans sfen sig in t fämmarn tömmer.
uiö fjennes anlet snuööar, D i ö r&gt;agors sorl oel) luftens gnyn ett fåraöt anlet, ett russnaöt ocf öärofuan tänöer sig stjärncsfyn, meö brustna ögon ocf; grånaö locf, ocf; rum ocf; gränser utfå en öööens sista lämning, s o m öimmor för min syn.
en f / anöfull asfa — ocf; öocf.
.
.
!
^rån fjärran ^LYGARE-pARLÉN.
* • nalfas i öjupa leö ocf; marfens grunöer gunga.
©cf; plats uiö plats ocf; traft till traft uiö tunga fötters tramp i taft af otalö sfara ITten ej ett orö blir sagöt.
Där » o r o männer, fuinnor ocrj barn, öe f o m m o meö uästanuäöer, öe buro öörjar od; ftsfegarn, öe buro örypanöe fläöer; i uattenstöflar, i oljerocf, t bistert gråsfägg, i lingul locf, en brofig sfara — men a l l a öe buro sorgen ocf!
(£j orö.
TlTen frafttgt tryefte fjuarann ' i tystnaö ualfiga fjänöer.
€ j tår.
2TCen öga mot öga brann öen elö, s o m smärtan Den snillrike Crusenstolpe, mannen med den fruktansvärda pennan, den inbitne högaristokra- ten med revolutionsfanan i handen, fällde vid ett tillfälle ett yttrande om Emelie Flygare- Carlén, som är genialiskt slående, och som i all sin korthet innebär en den mest träffande karaktäristik öfver henne.
» Det är för märkvärdigt med fru Carlén, » sade han, » ibland känner jag, att jag talar med den stora författarinnan, men lika ofta, att jag talar med lilla mamsell Smith från Strömstad. » Fru Carlén var i själfva verket ett egendom- ligt bevis på den ensidighet, hvarmed naturen stundom kan gå till väga vid utdelandet af sina rikaste gåfvor.
Hos henne var författare- förmågan lysande utvecklad, men icke utan uppoffring af andra egenskaper.
Hon ägde en outtömligt rik fantasi och ett briljant minne, men hon gjorde sällan något verkligt stort in- tryck.
Endast undantagsvis hade man inför henne den förnimmelse, som Crusenstolpe ger uttryck åt, då han talar om » den stora för- fattarinnan ».
Hon var det, det visste man, men man kunde icke märka något genialiskt hos henne.
Hon var icke heller i sällskaps- lifvet någon älskvärd kvinna, och andra intelli- genta, men på långt när icke så begåfvade kvinnor som hon satte henne med lätthet i skuggan.
Därför utgjorde hon i själfva verket jfcSI veriges största, mest produktiva och mest aldrig någon medelpunkt, kring hvilken man (\ MS lästa författarinna och den af alla sven- samlade sig, och då hon öppnade sin mun, ~&lt;J ska författare, hvars arbeten gått längst fick man icke vänta sig att få höra några öfver jorden i öfversättningar, icke blott till kvicka eller spirituella inlägg i samtalet, utan alla de stora kulturspråken, utan till många hvardagliga anmärkningar, som hvilken som andra, där eljes svensk litteratur är alldeles helst kunnat komma fram med.
okänd, — har efter ett längre aftynande, Detta sammanhängde nära med att hon i hvarom de stora huvudstadstidningarna haft allt, utom hvad som angick hennes författare- nästan dagliga bulletiner, aflidit i den höga skap, satt inne med ganska små vyer.
Hon åldern af öfver 84 år.
hyste föga eller intet intresse för allmänna Det är här icke meningen att gifva en fram- frågor, i hvilkas behandling hon personligen ställning af fru Oarléns författareskap.
Det är aldrig deltog.
Den enda fråga, som veterligen kändt af hvar och en, till och med inom kret- intresserade henne, var den rent filantropiska sar, där skönliteraturen är en sällsynt gäst, att söka lindra nöden.
Fru Carlén utöfvade och de lika långa som talrika rekapitulationer också en storartad välgörenhet och har stiftat däraf, som gifvits öfverallt i den dagliga pres- flere stora fonder, bland hvilka en å 10,000 sen, locka icke till efterföljd.
kr.
för understöd åt fattiga fiskare och fiskare- Min afsikt är en annan.
Då det gäller en änkor i norra Bohuslän samt en annan vid författarinna af Emelie Flygare-Carléns rang Upsala universitet, ' äfvenledes å 10,000 kr., för och storhet, är det alltid af intresse att lyfta stipendier åt obemedlade studerande från norra på den slöja, som hittills täckt henne som Bohuslän.
personlighet och kvinna, så mycket mera som den stora allmänheten, som beundrat författarin- * nan, ännu aldrig fått någon annan inblick i hennes privata lif, än den hon själf gifvit i Det är en känd sak, att alla författare äro sina » Minnen ».
Efterföljande anteckningar äro svaga för beröm.
Fru Carlén hade också den frukten dels af en flitig personlig beröring med lilla svagheten och, det må erkännas, på vida den frejdade författarinnan för sex å sju år större grunder än de flesta andra.
Den, som sedan, då hon ännu var i besittning af hela under de senare åren — jag talar icke om de Minnen ur Emelie Fl^gare-Carléns lif.
fyllas.
tänöer.
©cf; stänöigt tätnaöc leö uiö leö, od] fjufnuö böjöes rnö Intfuuö neö, s o m stormen böjer furen meö öån på ööc fjeö.
R De stoöo öm uagga när en gång i ljusa barnaörömmar; öd] genom öin öiftnings mogna sång är ö e r a s bloö, s o m strömmar.
B a f arbetsfåraöe anletsörag slå tusen hjärtan meö samma slag, sof goöt, sof trygg i stolthet: öig sörjer öitt foif i ö a g!
© d; faller nu öammets flinga ocf, ej plånar öen ut öitt minne, ^ ö r uaömalströja s o m flåöcsrocf öar lefuer öet innerst inne, öär fnyts öet stänöigt meö nya banö, så länge öu äger ett fosterlanö, så länge en.öyntng rullar mot Pifcns flippestranö.
* * en mört, en unöerltg flunga.
2XlIt närmre örages öen täta feö, sin själs spänstighet, dels af hvad en af hen- nes få nu lefvande gamla väninnor beredvilligt meddelat mig.
Det är icke alltid rosor, men rosen är icke heller evighetens blomma.
Inga människor sakna svagheter, och den verkliga storheten fördunklas icke af att svagheterna komma i dagen.
Det är för öfrigt en känd sak, att storhet och obetydlighet äro nära frän- der och trifvas godt i hvarandras sällskap och dessutom — Emelie Flygare-Carléns lif har minsann icke varit en dans på rosor.
allra sista, då hennes tankekraft var omtöck- nad — hade tillfälle att vara tillsammans med henne, fick i grund och botten lära sig den svåra konsten, om han icke kunde den förut, att väga sina ord på guldvikt.
Det behöfdes icke mycket för att bringa henne i misshumör, men så kräfdes det heller icke mycket att få henne god igen.
Egendomligt nog — men det fanns en tid, då kvinnan hos henne var till och med öm- tåligare än författarinnan, och då en rival i det förra fallet var mer fruktad än i det senare.
Denna ömtålighet utsträckte sig gärna äfven till allt, hvad hon ägde, och att kritisera hen- nes klädning var i hennes ögon en lika stor synd som att kritisera ett af hennes arbeten.
Och den kritiken var stundom icke så lätt att återhålla, då hon äfven vid ganska framskri- den ålder ägde en barnslig förkärlek för bjärta färger och gärna bar flammande gula eller högt rosafärgade klädningar.
* * * Hvad man icke skulle kunna tro — icke minst på den grunden, att hon med sin kolos- sala produktion icke bort ha haft stor tid att tänka därpå • — men fru Carlén var en mycket klok och god husmoder.
Hon kunde laga sin mat själf, och vid supéer i hennes hus hade hon alltid själf lagt sista handen vid anordnan- det.
Hon ägde en viss förmåga att få allting att taga sig väl ut och att få litet att se ut, som vore det mycket.
Då man tog en köttbit från en af henne upplagd karott, så blef det ett hål efter biten, men rikligt såg det alltid ut, då det kom in på bordet.
Denna hennes sparsamhet i smått tager sig så mycket egen- domligare ut, om man ställer den vid sidan af hennes storartade, om också för egen del okloka generositet.
Det förekommer, som om hon hört till det slags människor, hvilka mycket väl veta, att ett öre är pengar, men som aldrig kunna få klart för sig, att en krona innehåller hundra öre, och flere äu en äro de, som begagnat sig af hennes oförstånd i detta fall.
* * * Det finns författare, som äro punktligheten personifierad i sitt arbete, och som skrifva sina böcker med den automatiska noggrannheten af ett urverk.
Till dessa hörde icke Emelie Flygare-Carlén.
Hon skref, alldeles som andan föll på henne.
Visserligen steg hon i allmänhet tidigt upp om morgnarne, men det var icke alltid signalen för henne att slå sig ned vid skrifbordet.
Andan kunde komma på henne likaväl på middagen och sent på kvällen som tidigt på morgonen.
Var hon riktigt inne i inspirationen, så kunde hon helt och hållet isolera sig från sin omgif- ning; hon fick maten insänd i sitt rum, ja, hon gaf sig ibland icke ens tid att stiga upp pä flere dagar för att icke under påklädningen för- lora tråden af berättelsen, utan satt upprätt i sängen och skref.
Och då löpte pennan med den hart när otroliga lätthet, hon hade för att skrifva, och som endast är i stånd att för- klara hennes väldiga produktion.
Det är bekant, att en stor del af de typer och figurer, hon för fram i sina romaner, är hemtad ur verkligheten.
Och om hon icke kunde skära ut figuren hel ur ramen, så lap- pade hon ihop den med smådrag från alla håll.
Det var tillräckligt för henne att höra berättas något egendomligt för att genast foga in det på sin rätta plats, och härvid hade hon en utmärkt hjälp i sitt goda minne.
Den rike smugglaren och handlaren i » Jungfrutornet », som gör i strandvrak och dylika snygga affärer, anses sålunda äga en på Gotland ännu i våra dagar nämnd förebild; läsareprästen i » En natt vid Bullarsjön » ansågs på sin tid så slående porträtterad, att man till och med nämnde namnet på en vid västkusten verkande präst- man; den besynnerlige grefven i » En nyckfull kvinna », som ser sitt dubbla jag, lär ha sin motsvarighet i en medlem af den Bildtska släk- ten, som lefde på 1700 talet o. s. v. Och hade hon endast uppslaget gifvet, så var det tillräck- ligt för hennes fruktbara fantasi att däraf göra en hel historia.
Hvad som alltid vållade henne det största bryderiet, voro de i hennes skärgårdsromaner flitigt förekommande sjötermerna.
För att klara dem, lierade hon sig med ett par sjöbussar, särskildt en gammal kapten Hult, en riktig skutskeppare, som hade i uppdrag att läsa ige- nom korrekturet till romanerna för att se efter, att allting var all right, innan de släpptes ut i världen.
* Ingen svensk författare har uppburit så höga honorar för sina arbeten som Emelie Flygare- Carlén.
Och ändå är det småsaker, mot hvad hon skulle ha fått, om hon lefvat i något af de stora kulturlanden, eller om endast den li- terära äganderätten varit bättre skyddad.
Då hon med Waldemar Klein år 1838, tret- tioett år gammal, debuterade som författarinna, erhöll hon af sin förläggare, Thomson, — 5 (säger fem) kronor arket (lika med 16 sidor tryckt) — lika mycket som han betalade för öfversättningar.
Och då hon uppgiorde de sista kontrakten, hvari hon förband sig att till Fa- milj-Journalen lämna sex noveller om tre och ett tredjedels tryckark hvardera, så erhöll hon för dessa noveller 1,000 kronor stycket, d. v. s. icke mindre än 300 kronor arket.
Dessa noveller, som ingingo i nämnda tidskrift åren 1877 — 82, voro dock skrifna långt förut.
För sin kanske förnämsta roman Ett köp- manshus i skärgården, hvilken ingick som föl- jetong i Aftonbladet åren 1859 — 60, uppbar hon tillsammans öfver 12,000 kronor, däraf i följe- tongsarvode 10,800 kronor — det högsta pris, som väl någonsin en svensk tidning betalat för en följetong.
Ett annat arbete, för hvilket hon, om man tager i betraktande dess betydligt mindre om- fång, fått ännu mer betaldt, är Skuggspel — i hennes eget tycke det bästa hon skrifvit.
Förutom svenska akademiens stora guldmedalj, som hon erhöll efter detta arbete, uppgick nämligen honoraret till 8,500 kronor.
Knappast har någon svensk författare väckt en sådan sensation med sina arbeten som Emelie Flygare-Carlén.
En sådan storm, som En natt vid Bullarsjön, där hon går läseriet in på lifvet, väckte, ett sådant debatterande och partitagande för och emot, en sådan ovilja å ena sidan, entusiasm å den andra, utan att intresset med afsikt eller icke skrufvades upp med några konstlade medel, har ingen svensk roman vare sig förr eller senare åstadkommit.
Och romanen Ett rykte, för hvilken hon på det våldsammaste angreps med beskyllningar för osedlighet, väckte föga mindre uppseende.
Våra dagars läsare ha svårt att förstå den uppståndelse, dessa bägge arbeten åstadkommo.
I synnerhet förefaller förebråelsen raot » Ett rykte » för osedlighet oss oförklarlig.
Men smaken har sedan dess förändrats, och känslorna äro nu i den vägen mera förhärdade, än hvad de voro för fyra sekel tillbaka.
Fru Carlén var själf medveten därom.
Dels på grund af smak och böjelse, dels på grund af sin dåliga syn var hon i allmänhet mycket li- tet bekant med den nya realistiska litera- turen.
Men då någon en gång läste upp för henne en af fru Anne Charlotte Lefflers no- veller, slog hon ihop händerna och utropade med naiv förvåning: » Och då kallade man min ' Ett rykte ' osedlig! » Det sista literära arbete, fru Carlén hade för händer, var korrekturläsningen af deu för några år sedan utkomna nya upplagan af hennes arbeten.
D.
v. s. en hennes väninna läste högt, och fru Carlén, hvars syn försvagades så med tiden, att hon de sista tio åren af sitt lif var nästan fullständigt blind, hörde på.
Frän detta arbete har jag följande ganska ro- liga historia.
Man hade iust fått början af korrekturet till den bekanta novellen: » Ungherrarne och gamle herrn ».
Plötsligt, midt i berättelsen, tog korrekturet slut, men författarinnan hade då blifvit så intresserad af sin egen berättelse, som hon glömt, och så nyfiken öfver, » hur det skulle gå », att hennes väninna måste leta reda på den årgång af Svensk Familj-journal, där den ursprungligen stått tryckt, och läsa novel- len till slut.
Jag nämnde, att fru Carléns lif icke var en dans på rosor.
Kan det måhända anses indiskret att med några strödda anteckningar ingå på detta om- råde och på hennes bägge olyckliga äktenskap?
Jag tror det icke.
De medspelande personerna i detta långa lifsdrama äro för längesedan dö- da, bipersonerna likaså, och hvad den nyss aflidna författarinnan beträffar, så kan berät- telsen härom endast vara ägnad att kasta en lidandets gloria öfver hennes minne.
Ty Emelie Flygare-Carlén har lidit mera, än hvad som vanligen brukat komma på en männi- skas lott.
Samma dag som mamsell Emelie Smith fyllde tjugu år, den 8 augusti 1827, lämnade hon som fru Emelie Flygare sitt fädernehem i Strömstad med sin man, provinsialläkaren dr A.
Flygare, bosatt i Konna socken i Kro- nobergs län.
I februari 1833 blifven änka, återvände hon till sin födelseort med tvänne små barn (ett barn hade dött före mannen).
Om dessa sex år, som hennes första gifter- mål varade, talade hon sedan mycket sällan, sin mans namn nämnde hon nästan aldrig, men så mycket vet man, att äktenskapet var olyckligt.
Dr Flygare lär ha varit en be- gåfvad man, men hans unga hustru fick vid hans sida genomgå en ganska bitter början af lifvets skola, där fattigdom och bekym- mer intogo en mycket framstående del af kursen.
Sommaren 1834 förlofvade hon sig med en ung jurist, J. B,.
Dahlin, som dock redan året därpå kort före det tilltänkta bröllopet våd- ligen omkom under segling.
Frukten af denna förbindelse blef en dotter, Bosa, som upptogs af en fru Bågenholm, medan fru Flygare år 1839 flyttade till Stockholm, där hennes året förut utkomna roman » Waldemar Klein » väckt en betydande uppmärksamhet.
Dottern Bosa erkändes dock alltid öppet af modern, och då hon senare vid 17 års ålder infördes i hufvudstadens literära och sällskap- liga lif, var hennes nära släktskapsförhållande till Emelie Carlén så mycket bättre kändt för alla, som stodo i någon förbindelse med fa-
miljen, som det aldrig frän dennas sida för- doldes.
År 1841 ingick Emelie Flygare nytt äkten- skap, denna gång med den som lycklig skald kände Johan Gabriel Carlén, bland hvars mest kända sånger jag endast erinrar om hans vackra » Galérslafvens sång ».
De tio år, som nu följde, voro säkerligen de lyckligaste och lugnaste af Emelie Flygare- Carléns lif.
Under dessa år utvecklade hon hela sin talang.
Alla hennes romaner, med undantag af » Ett köpmanshus », tillhöra denna period.
Mannen hölls ganska strängt på mat- tan och var nöjd med sin roll som sin be- römda hustrus man.
Och bägge, såväl mor som styffader, förenade sin ömhet om hennes son från första giftet, Edvard Flygare, som vid deras äktenskaps ingående var tolf år gammal.
Må jag ett ögonblick uppehålla mig vid honom, som spelat en så ingripande roll i Emelie Flygare-Carléns lif, och hvars död blef signalen till den olyckliga delen af hennes andra äktenskap.
Jag har här framför mig en ganska di- ger samling » skizzer och noveller af Edvard Flygare, utgifven år 1860 af Emelie Flygare- Carlén ».
De utgöras dels af resebilder, dels af smärre noveller och berättelser, som bära vittne om en ganska lofvande talang, om ett öppet, finkänsligt öga och ett varmt hjärta.
Enligt samstämmiga omdömen lär äfven Ed- vard Flygare, som afied 1852 i lungsot endast tjugutre år gammal, ha varit en ovanligt älsk- lig och sympatisk ung man.
Förhållandet mellan honom och modern var alltid prägladt af stor hjärtlighet, äfven om han stundom på sitt torrt godmodiga sätt kunde skämta med hennes svaghet för lysande färger.
Också Johan Gabriel var mycket fästad vid sin styf- son och förhållandet mellan dem var som mel- lan en äldre och en yngre bror.
Men efter Edvard Flygares död inträffade den stora vändpunkten i makarne Carléns lif.
Hittills hade deras hem varit lifligt och gäst- fritt, en af samlingsplatserna för den tidens literära storheter, men nu drog sig fru Carlén med ens tillbaka och slöt sig nästan helt och hållet för sig själf.
Den till lefnadsåren yngre mannen fick under dessa år den utpräglade smak för utelif, som karaktäriserade hela hans återstående lefnad, och som slutade med att kroppsligen och andligen ruinera honom.
Johan Gabriel var en beläst och begåfvad man, men han var på samma gång en svag natur, och under 1860-talet, ja, ända till sin år 1875 inträffade död var han en af det stock- holmska källare- och värdshuslifvets flitigaste och mest kände kunder.
Hans stora svaghet vid sidan af glaset var att stoltsera med sina revolutionära åsikter, — han kallade alltid sig själf med namnet » medborgare », — och var Johan Gabriel riktigt i tagen, så vände han ut och in på sin stora filthatt, så att det eldröda fodret kom i dagen, för att sålunda i yttre måtto göra reklam för de röda åsikter, som spökade i hans hjärna.
Det spenamn, hvarmed han allmänt hedrades, var visserligen icke så prydligt, men kanske så mycket mera karaktäristiskt.
Han gick nämligen bland vän- ner och bekanta under benämningen » revolu- tionsfåret ».
De literära vännerna, sådana som bl.
a. den finkänslige och nogräknade August Blanche, från hvilken han i början till och med var så oskiljaktig, att man för omväxlings skull äfven brukade kalla honom » Blanches skugga », drogo sig också så små- ningom undan för hans umgänge, och det var till sist icke ett så synnerligen valdt sällskap, som stod till den stackars Johan Gabriels för- fogande.
Att makarne Carléns lif under sådana för- hållanden icke kunde blifva så särdeles lyck- ligt är uppenbart, äfven om de så mycket som möjligt sökte dölja misshälligheterna för världen.
* Jämte de äktenskapliga tråkigheterna ha- de Emelie Flygare-Carlén ytterligare ganska bittra pröfningar att genomgå.
Den icke min- sta utgjordes af den hårdhet och ovänlighet, hon alltid fick röna från sin dotter Bosa, sedan gift med en broder till Johan Gabriel, den begåfvade häradshöfding Bichard Carlén, genom hvilket äktenskap sålunda mor och dot- ter blefvo svägerskor.
Icke förr än i början af 1850-talet fick den sjuttonåriga Bosa komma upp till hufvudsta- den för att inträda i sina dotterliga rättighe- togo också understundom mycket besynnerliga former.
Jag vill berätta ett exempel.
Efter Edvard Flygares död kom hon på den tanken att taga upp fosterbarn.
Det låg en filantropisk känsla under denna idé, kanske också en liten tanke på det effektfulla i ett dylikt upptagande af andras barn såsom sitt eget.
Det fruktansvärda koleraåret 1853 lämnade rika tillfällen för ett ingripande i filantropiskt syfte, och fru Carlén upptog i sitt hus en fattig fader- och moderlös gosse.
Den lille Melcher fick i det Carlénska hem- met en kuriös uppfostran.
I religiöst hänse- ende ägde han — förutom det allmänna fö- remålet för vår religiösa känsla — äfven att särskildt dyrka » Edvards minne ».
Det var lika viktigt som något annat och fick icke försummas i en enda aftonbön.
Han inlärdes dessutom en massa fraser och uttryckssätt, som skulle lämpat sig för en gammal männi- ska, men som i ett litet barns mun togo sig pinsamt egendomliga och konstlade ut.
Den unge Melcher växte emellertid upp och blef — hvilket ju var att vänta — motsatsen till hvad hans fostermor tänkt sig.
Han blef icke något mönsterbarn alls, snarare tvärtom och skickades slutligen ut till sjös.
Bedan på första resan — till Ostindien — dog den unge gossen i ett feberanfall utanför afrikan- ska kusten och begrofs i hafvet.
Då kapte- nen kom tillbaka till Sverige, fick han af fru Carlén det kinkiga uppdraget att på sin nästa resa medföra en liten ask med blommor och jord från Edvards graf, hvilken han skulle sänka ned i hafvet på samma ställe, där Mel- cher blifvit begrafven.
Förgäfves förklarade kaptenen sanningsenligt, att han icke visste, på hvilken plats det varit, och att det icke hade sig så lätt att bestämma en sådan sak midt ute i öppna hafvet.
Det hjälpte icke.
Asken måste sänkas i hafvet!
Hon gaf sig ingen ro, förr än kaptenen gifvit henne ett bestämdt löfte att efterkomma hennes be- gäran.
ter och vistas hos modern.
Det första mötet dem emellan lär ha varit ytterst egendomligt.
Sammanträffandet ägde rum på tu man hand i det Carlénska hemmet, men efter en stund kom fru Carlén ut ur rummet, gråtande och alldeles utom sig.
Det första, den unga flic- kan, som ännu aldrig sett sin mor, haft att säga henne, hade varit — en bitter förebrå- else öfver att hon födt henne till världen.
Jag har nämnt, att det Carlénska huset var gästfritt.
Det var också samlingsplatsen för en stor mängd framstående personer inom li- teraturens och konstens värld.
Bland dem, som sågos där, befunno sig män sådana som L.
J. Hierta, August Blanche, J.
H.
Tho- mander, Crusenstolpe, Bidderstad, Bjursten, v. Braun, H. Mellin, Axel Emanuel Holmberg, A. F. Arwidsson, C.
J. Backman, Edvard Stjern- ström och det ännu lefvande amiralitetskam- marrådet Bäckström m. fl.
Den bitterhet mot modern, som sålunda genast vid första mötet fått ett så skärande uttryck, blef en känsla för lifvet.
Förhållan- det mellan mor och dotter blef aldrig godt, icke ens till det yttre.
Bosa Carlén var en kall och hård natur.
Själf författarinna — en af hennes mest kända arbeten är romanen » Tattarens son » — var hon kanske den skar- paste belackare af sin berömda moders arbe- ten, som någonsin funnits.
Det var » den stora författarinnans » umgän- geskrets, men » lilla mamsell Smith » hade också sina bekanta, som togo sig mycket egen- domligt ut vid sidan af de förra: hyggliga, men skäligen obetydliga människor, med hvilka hon fritt kunde samtala om de hvardagligaste saker, utan att någon begärde af henne, att hon skulle vara snillrik.
* Ända till år 1865 bodde makarne Carlén i ett litet hus, som de själfva rådde om, pä Humlegårdsgatan midt emot Humlegården, den nuvarande 29:an.
Det var ett nätt hus med en liten vacker trädgård, i hvars lusthus, som visst står kvar ännu i dag, Emelie Flygare- Carlén med förkärlek vistades.
Här i träd- gården brände hon också vid sin flyttning, såsom en gärd åt Edvards minne, alla manu- skripten till sina arbeten!
Utaf åtskilligt i dessa korta, löst framka- stade anteckningar — stoffet är så rikt, att man, för att begagna en gammal term, skulle kunna fylla volymer — torde framgå, att Emelie Flygare-Carlén, jämte sin hvardaglighet på ett och annat, utom författarinnan liggande område, i själfva verket var en ytterst egen- domlig och fantastisk natur.
Hennes idéer *
c k I I 11.
M 1: S / Tv ^ ^ ^ 1 r i I SS {v, V, ^ I
År 1865 sålde de sitt hus vid Humlegårds- gatan och flyttade till n:r 5 Kaptensgatan, och här bodde fru Carlén ända till i våras, då hennes vänner på grund af ekonomiska skäl måste höra sig för efter en mindre lä- genhet åt henne och hon flyttade till sin se- nast bebodda lägenhet i n:o 55 Grefturegatan.
Det var en vacker våning på Kaptensgatan, två trappor upp och med en vidsträckt ut- sikt öfver staden.
Ifrån farstun kom den besökande utan nå- gon slags förmedlande tambur in i ett litet, tämligen enkelt möbleradt rum med två fön- sterlufter.
Längst bort till höger stod en stor bokhylla, på bordet nedanför soffan lågo all- tid Post- och Inrikes Tidningar samt Afton- bladet, hvilka af sina respektive utgifvare år efter år skickades till den frejdade författa- rinnan och forna medarbetaren, och framför det ena fönstret stod ett stort skrifbord.
Bläck- hornet stod intill det sista alltid på sin plats, pennskaftet likaså, och vid sidan lågo Walter Scotts, Ivanhoe och Quentin Durward m. fl.
arbeten.
Det var Johan Gabriels skrifbord.
Salongen till vänster var stor och elegant.
Där rådde en viss gammalmodig lyx; tunga förgyllda möbler, öfverklädda med mörkbrun sammet; ett stort antikt skåp prydde långväg- gen, det var alltid fullt med blommor i fönst- ren, och från ena kortväggen stego tvänne snöhvita gipsbilder från sina piedestaler ut i tomma luften.
På divansbordet lågo årgångar af Familj-Journalen, häften af den på franska utgifna italienska tidskriften lievue Internatio- nale — det låg alltid ett märke, där förfat- tarinnans sista novell Uhéritier et son adver- saire (Arfvingen och hans motpart) började — samt några af hennes arbeten i godtköps- upplaga.
Det innanför belägna rummet, som tjänade henne både som sängkammare och arbetsrum, var helt litet och mycket enkelt möbleradt.
Ett stort bokskåp, innehållande hennes arbe- ten på alla de främmande språk, till hvilka de blifvit öfversatta, utgjorde den förnämsta mö- beln.
Vid fönstret stod hennes lilla skrif- bord.
Den, som för sex å sju år sedan besökte Emelie Flygare-Carlén, öfverraskades af att på mattorna finna utlagda hvita tidningsark.
Man undrade häröfver, men förklaringen var fun- nen, då man fick se den gamla försiktigt gå fram öfver golfven med ögonen fästa på de hvita pappersarken.
Det är bekant, att hon på de senare åren af sitt lif helt och hållet saknade sin syn och till eeh med för den skull undergick en operation, som dock föga hjälpte.
Hon var också alltid mycket närsynt, och manuskrip- ten till hennes arbeten voro så svårlästa och skrifna med en så fin och gnetig stil, att hon själf ansåg dem omöjliga att tolkas af någon annan än henne.
* Emelie Flygare-Carlén var mycket anlagd åt det mystiska, och hennes böjelse för my- stik tilltog i hög grad med åren och närdes af hennes ensamma, instängda lif, som endast afbröts, då några af hennes gamla vänner kom- mo på besök till henne.
Ett uttryck för denna mystik var hennes flitiga vandringar till sin sons och sin mans grafvar.
Den, som för några år sedan om förmiddagarne passerade öfver Östermalms kyr- kogård, kunde ofta råka på en äldre, svart- klädd dam, som gick fram och tillbaka på gångarne i nordöstra hörnet af kyrkogården eller också dröjde framför en större grafvård, innanför hvars järnstaket alltid låg fullt med blommor.
Det var Emelie Flygare-Carlén vid Edvard Flygares graf.
Här var hon hvarje dag, som det var henne möjligt att komma ut, men på somrarne aflade hon äfven regel- bundet en å två gånger i veckan besök vid Johan Gabriels graf på Nya kyrkogården.
Ofta, isynnerhet fram mot aftnarne, kunde man äfven få höra underliga, afbrutna ljud inifrån hennes rum.
Det var, som hörde man någon tala i telefon till en person, hvars svar man icke kunde uppfatta.
Det var frågor, svar, ett helt resonnemang med osynliga va- relser, samtal, som i sin hemlighetsfulla en- sidighet på åhöraren gjorde ett egendomligt gripande intryck.
* Emelie Flygare-Carlén var mycket liten till växten.
Som ung lär hon ha varit ganska täck, med ett behagligt ansikte och en AD, graciös figur, ehuru hon med åren blef täm- ligen fet.
De ljusa, bjärta färgerna i toalett- väg, som hon förut hyst en sådan förkärlek för, försvunno efter sonens och mannens död helt och hållet, och hon förekom sedan alltid svartklädd.
* * * Det nämndes, att fru Carlén icke intresse- rade sig för frågor af allmän innebörd.
Att hon likväl hyste ett lefvande intresse för fi- lantropisk verksamhet och var besjälad af varm medkänsla för de fattiga och nödlidande, bevisas bäst af den storartade välgörenhet, hon under sin lifstid utöfvade.
Det är nästan rörande att se, huru hennes hjärta för fattigdomen tar sig uttryck i de testamentariska dispositioner hon gjort.
Ty- värr lämnade hon icke mycket efter sig.
En person, som gifvit under hela sitt lif, kan icke ha mycket kvar, då hon dör, och det är ju be- kant, att det för ett par år sedan bland hen- nes vänner var ganska allvarligt fråga om att sätta i gång en nationalsubskription till hennes förmån.
Det behöfdes nu icke.
Hennes eget räckte, och det blef till och med ett par tusen öfver.
Enligt hennes testamente, som upprättades för femton år sedan, skall på hennes begraf- ningsdag utdelas 150 kronor till de fattiga i Strömstad och 100 kronor till de fattiga inom Östermalms församling.
Hvad som blir öfver af kontanta penningar, tillfaller fattiga fiskare i Strömstad.
Till sin födelsestad har hon äfven donerat alla i hennes ägo befintliga öfversättningar af hennes arbeten till främ- mande språk.
Bland hennes smycken, hvilkas försäljnings- summa tillfaller Strömstads fattiga, finns ett mycket dyrbart guldarmband, en present af Familj-Journalens utgifvare.
Detta armband har hon skänkt till Strömstad med föreskrift, att det skall behållas i stadens vård och icke säljas förr, än nöd och olycka öfvergå staden.
Hennes linne och sängkläder skola fördelas bland Östermalms fattige.
På allt annat skall auktion äga rum, hvars försäljningssumma är anslagen till de fattige.
Bland hennes kvar- låtenskap torde hennes böcker — alla med hennes egenhändigt skrifna namnteckning — tilldraga sig den största uppmärksamheten.
I sanning — då man läser alla dessa fö- reskrifter i hennes testamente, alla vittnande om hennes goda hjärta för de fattige, så för- står man, att Emelie Flygare-Carlén icke hörde till dem, som taga något med sig i grafven, och som endast med svårighet skilja sig från den jordiska mammon.
Det var något helt annat, hennes hjärta trådde efter.
Berör det icke själens djupaste strängar, då man bland hennes sista föreskrifter finner uttryckt den önskan, att hon måtte få med sig i kistan de mellan henne och Edvard Flygare växlade bref- ven samt Johan Gabriels bref som fästman — alla sirligt inlagda i buntar?
Till och med » Carlos » gamla hatt med det demokra- tiskt röda fodret skall följa henne på den sista resan.
* Jag har med dessa, nu afslutade anteck- ningar afsett att göra Iduns publik närmare bekant med Sveriges största romanförfattarinna, ty den platsen lär ingen vilja bestrida Emelie Flygare-Carlén.
Det kan ju alltid äga sitt intresse att komma på närmare fot med en författarinna, hvars stora talang, alla literära skolor och smakriktningar till trots, står höjd öfver allt tvifvel, och hvars arbeten äfven i en ganska sen framtid icke endast komma att upptaga en stor plats på bokhyllan, utan äf- ven i det nittonde seklets svenska literatur- historia.
Det finns författare, som sluta med att blif- va endast stora namn, hvilka man nämner med respekt, hvilka hvar och en, som vill göra anspråk på bildning, måste känna till, men som ingen läser.
Jag tror icke Emelie Fly- gare-Carlén kommer att höra till dem.
I och med smakens förändring kan man väl påtaga sig mer eller mindre skarpa kritiska glasögon, man kan möjligen komma att afhända henne ett och annat, men publik skall man helt säkert få svårt att beröfva henne.
Som personlighet, en underbar blandning af stort och smått, trivial ända till hvardaglighet på samma gång som fantastisk och egendom- lig, nykter och bizarr, kälkborgerlig och ge- nial, den ena gången helt och hållet på jor- den, den andra högt uppe bland molnen — sådan kommer Emelie Flygare-Carlén att stå för den personliga hågkomsten.
Thore Blanche.
A f de trenne porträtt af Emelie Flygare- Carlén, vi meddela i dagens nummer, är det å första sidan för vår räkning tecknadt af fru Jenny Nyström-Stoopendaal efter senast tagna fotografi af den frejdade författarinnan.
Denna är dock flere år gammal, då från den senaste lefnadsperioden ingen annan afbildniDg föreligger än den byst af Augustinus Wallen- berg, som Idun ensamt varit i tillfälle repro- ducera i n:r 32 af årg.
1889.
Ett alldeles särskildt nyhetens intresse torde dock de två andra porträtten i detta nummer äga, då de aldrig förut varit offentliggjorda och framställa författarinnan frän tvänne efter hvarandra följande decennier, under hvilka hon stod på höjden af sitt författarskap.
Det å andra sidan återgifna förskrifver sig från slu- tet af 1860-talet och betraktas allmänt af dem, som stått den aflidna närmast, som det till karaktäristisk likhet yppersta, som någonsin af henne tagits.
Detta är ock reproduceradt efter det original, som alltid under lifstiden hängde öfver hennes mans, Johan Gabriel Carléns skrifbord.
Det tredje porträttet är taget i slutet af 1850-talet, vid den tid då » Ett köp- manshus i skärgården » såg dagen, som bekant erkändt som författarinnans mest framstående arbete.
Den intressanta brefautograf, vi meddela, är äfven den ägnad att belysa en liten episod ur författarinnans lif — för dem åtminstone, som kunna reda sig med den en smula svårlästa pikturen.
Det är den kände samlaren ocb kännaren af literatur och konst kapten J.
E. Hagdahl härstädes, hvilken benäget satt oss i tillfälle framlägga densamma för våra läsarinnor.
Vi ha så mycket mindre i den ofvanstående uppsatsen ansett oss behöfva dröja vid de nakna biografiska data ur Emelie Flygare- Carléns lif eller vid någon öfversikt af hennes rika literära alstring, som den dagliga pressen nu i sammanhang med hennes död utförligt i minnet återkallat dessa, för öfrigt förut så all- bekanta saker.
Bättre ha vi trott oss tjäna det varma intresse, som helt naturligt knyter sig kring den åtgångnas minne, kring en af vårt fosterlands ryktbaraste kvinnor, genom att just belysa hennes personligt egendomliga små och stora drag, genom hvilka framstå i sitt sanna ljus ej mindre den stora författa- rinnan än den med mänskliga svagheter behäf- tade, dock innerst goda och hjärterena kvinnan.
Redaktionen.
Vårsådd.
Ur lifvet af Edith Forssman.
Belönadt med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
ommaren var längesedan förbi, och höstreg- net strömmade öfver gatorna.
Knut Berg hade efter en mödosam ferietid återvändt till sin låga kammare och på nytt tagit ihop med studierna.
Efter sin ankomst hade han talat med professorn angående sin läsning: » Jag vet, att jag borde läsa mig till bröd, » hade han sagt, » men det brinner inom mig en sådan okuflig lust att komma vidare och vidare, jag ville obeskrifligen gärna taga kan- didaten, men.
.
.
» Professorn satt alldeles tyst och sög på en fin cigarr.
Knut hade hoppats, att han skulle säga ett ord, antingen gillande eller tvärtom, men han fick vänta.
» Jag skall vara mycket trägen i höst, » började han åter, » jag tror, att jag verkligen har förmåga att gräfva mig in i arbetet. » » D å är ju allt godt och väl, » utlät sig professorn slutligen, och däraf drog Knut den slutsatsen, att han ej ogillade hans planer; nu var det bara att gripa sig friskt an.
Som vanligt åt han sina tarfliga middagar ute.
Det var nog också behöfligt att en gång om dagen röra på sig, ty det jämna stilla- sittandet i förening med ansträngande tanke- arbete förorsakade honom denna höst ofta en plågsam hufvudvärk, till trots för jung- fru Finas kamfertspiritus och smärtstillande vatten.
Professorn hade emellertid börjat visa ett visst intresse för fortgången af hans studier; det föll sig helt naturligt, att Knut äfven under veckan tillbragte någon timme då och då i det trefliga skrifrummet, och månget klokt råd, mången värdefull upplysning mot- tog han där med tacksamhet.
Han lärde sig ock därunder bättre förstå den gamle herrn med alla hans egenheter och spårade under den sträfva ytan en i många afseenden fin och varm känsla.
Julen närmade sig nu med stora steg.
Knut hade med jungfru Fina, som småningom ta- git förmynderskap öfver honom, beräknat in- nehållet af sin klena börs och till sin stora saknad funnit, att det icke tillät honom en resa hem till julen.
Större delen af sommar- besparingarna hade hamnat i moderns knap- pa hushållskassa och till att forhjälpa en yngre syster till en kurs i en väfskola — nu var det totalt ebb i hans egen kassa.
Ett par dagar före själfva julafton fann han emellertid på sitt bord ett kuvert med inne- slutna respengar.
Han grubblade hit och dit på hvem som kunde vara gifvaren; na- turligtvis tänkte han först på professorn, men öfvertygade sig snart, att en sådan öfverrask- ning svårligen kunde härleda sig från den gamle pedanten.
D å Pina kom ned med sin bricka på kväl- len, blef hon genast invigd i förtroendet, och de grubblade gemensamt, men antingen hus- hållerskans förvåning föreföll alltför konst- lad eller Knut begynte draga vissa slutsat- ser af den ovana stilen på kuvertet, alltnog, han fattade plötsligt gummans båda händer, såg henne in i ögonen och tvang sålunda den goda själen till erkännandet, att brefvet jämte penningarna inte precis voro någon hemlighet för henne.
» Kära jungfru Fina, » — Knut var mycket rörd — » tycker ni verkligen, att jag skulle ha hjärta att taga edra själfFörtjänta styfrar. » » Ja ja, där ha vi det, » utbrast jungfrun och slog förklädet öfver ansiktet, » visste jag inte, att herr Knut skulle hålla sig för god att taga emot en julgåfva af en ringa tjän- stepiga, men jag skall säga, att den resan just skulle gjort herrn riktigt godt efter det fasliga läsandet hela hösten. » » Goda, vänliga jungfru Fina, » han måste eftertryckligt klara rösten, det var någonting som stockade sig i strupen på honom, » tro mig, det finnes ingen, som jag lättare skulle kunna begära en tjänst af än just af er, det kan jag försäkra, så snäll och finkänslig har ni alltid varit mot mig, och efter ni nu i er hjärtegodhet velat uppfylla min käraste ön- skan, så se här! » Han tog den nya blanka sedeln och stack in den i sin tunna plån- bok.
» Tusen tack, blir det en gång någonting duk- tigt af mig och jag får eget hus och hem, skall jungfru Fina alltid vara en hedersgäst däri. » Den gamla hushållerskan gned sig oaflåt- ligen i ögonen med sitt lärftsförkläde, ocb när hon gick, mumlade hon ett tyst » Gud välsigne honom, » ur sitt trofasta hjärta.
Och julen kom och Knut reste, glad i hå- gen, följd af jungfru Finas allra bästa väl- önskningar.
Professorn hade aldrig upplefvat en så ändlös lång och enslig julhelg, åtminstone föreföll det honom så, och när jungfru Fina i förbigående anmärkte: » i morgon kommer herr Knut tillbaka, » kunde han ej dölja, att han var belåten däröfver, något som kom hus- hållerskan att i tysthet triumfera.
Men när Knut verkligen anlände, föreföll den gamle herrn precis lika styf och kall som vanligt, det var oemotsägligt.
Knut såg litet allvar- sam ut denna gång, de hade haft allvar- samma underrättelser där hemma om en bror, som var sjöman och i månadtal fått ligga på ett utländskt sjukhus för en svår ben- skada; modern sörjde äfven öfver en smul- gråt till husvärd, som icke ens lät beveka sig att reparera det läckande taket på den lilla stuga hon bebodde.
Man måste förstås försöka se allt från den ljusaste sidan, det var Knuts princip, som han ärligt bemödade sig att följa, men ibland föll det sig litet svårt, isynnerhet när man hade små anfall af modlöshet och miss- tröstan om sig själf och kände, som om kraf- terna hölle på att svika.
Det hade de i alla fall inte lof att göra, han måste riktigt stål- sätta sig att blifva » plugghäst » om igen, viljan skulle åtminstone inte fattas.
Gamla Fina hade längesedan i tysthet bytt ut skummjölken mot äkta oförfalskad lands- mjölk och hittade allt som oftast på att få honom bjuden till middagen, när hon hade någonting godt och mustigt; herr Knut be- höfde så väl något att stärka sig med, det visste hon bättre än andra, isynnerhet sedan han erbjudit sig att läsa tidningarna högt för professorn och då ersatte den försumma- de tiden med någon af nattens timmar.
» Det är inte rätt, » brukade jungfru Fina stundom säga, » jag måste tala om för pro- fessorn, a t t.
.
.
» » Nej, för ingen del, » af bröt Knut, han kände det alltid, som om denna uppoffring å hans sida för den gamles trefnad var ett litet återgäldande af den stora tacksamhets- skuld, som alltid låg och tryckte ned honom, isynnerhet numera då han inte var fullt så förhoppningsfull som förut.
Frampå vintern ådrog han sig en lätt för- kylning i den tunna, slitna rocken.
Fina klagade hos professorn, som slog döförat till och förklarade, att hon ville göra pojken till en apoteksburk med alla sina mixturer, an- dra hade före honom gått i bara rocken och inte blifvit värre för det.
Hushållerskan teg förnärmad, nog var hus- bonden en barbar i alla fall, tänkte hon.
Knut höll sig inne några dagar.
När han se- dan gick upp på en föreläsning och kom hem i isande blåst, började han hosta och såg feberaktig ut.
Fina hade inte sagt ett ord om hans illamående, förrän professorn den följande dagen, som var en söndag, frågade, hvarför hans stol stod tom vid middags- bordet.
Svaret, afgifvet i en grafiik ton, måtte ej hafva ökat professorns aptit, åtminstone sköt han otåligt sin favoritdessert åt sidan, med den orakelmässiga frågan: » Tror hon, att jag är en boa konstrictor? » Så fort han ätit och utan att ens tända den vanliga cigarren, kastade professorn en kapprock öfver axlarna och skyndade bort till gårdsrummet.
Han hade icke på år och dag varit därinne, kanske var det därför som kammarens låga tak och dystra utsikt mot en skyhög grå mur, stucko honom så bjärt i ögonen, eller trängde sig den stora kontra- sten mellan våningen däruppe och detta tarf- liga rum, som han » funnit godt nog för den fattige gossen », alltför skarpt inpå honom; han ryckte nästan ett steg tillbaka, men se- dan flög hans blick till Knut, som till hälf- ten rest sig ur bädden för att hälsa den sällsynte gästen.
Hans ögon glänste, och på kinderna brann en stark rodnad, han såg barnsligt ung ut, där han låg, hans linne var bländande hvitt, men rocken utnött i h varenda söm; den hade aldrig varit med däruppe, men stämde nog tillsammans med den tarfliga omgifningen här, de nakna väggarna, det rankiga bordet och golfvet, som saknade matta.
En obehaglig stickande känsla genomfor professorn, när han med en enda blick upp- fattade alltsammans; det var som om en omät- lig tyngd af skuld och brottslighet sänkt sig ned öfver honom.
Likt en automat närmade
han sig bädden och stirrade på den sjuke; huru fick han nu ej plötsligt blicken upp för hans förändrade utseende, de insjunkna ögo- nen och de kantiga aftärda kinderna.
Så- dant hade icke skett på en och två dagar, åhnej; det var icke heller spåren efter ett lif i syndiga nöjen, det var vittnesbördet om ansträngdt arbete, genomvakade nätter och försakelser, en redlig själs ärliga kamp för att bana sig väg.
Ja, det var j u så han velat hafva det, det var j u därtill professorn själf så strängt hän- visat honom.
Han hade bara glömt att icke alla ägde en sådan jättekraft som han, och att järnhård flit kunde nöta ut en klenare hälsa.
Han kände icke igen sin egen röst, så tonlös var den, när han frågade: » Hur är det med dig, gosse? » » Inte så bra, fruktar jag, » svarade stu- denten med sitt behagliga leende.
» Jag har en smula feber! » suckar som ohörda genombäfvade det tysta sjukrummet!
Dock ej alldeles ohörda, Pro- fessorn hade för länge sedan gjort upp sin räkning med religionen; om han icke tviflade på en » försyn », hade han åtminstone icke frågat därefter — nu var det annorlunda.
När jungfru Fina sakta gråtande stod vid bädden och snyftade: » Här förmår ingen jordisk läkare någonting, nu ha vi bara vår Herres barmhärtighet att lita oss till, » då knäpptes som af sig själfva de styfnade hän- derna, och ett ljudlöst, men brinnande rop om hjälp höjde sig mot himlen ur djupet af den lärde mannens hjärta.
» Seså, res på dig, min gosse !.-.- Han svepte pälsen omkring honom.
» Nu gå vi. » Knut var så yr i hufvudet, att han höll på att falla, men professorn höll honom sta- digt uppe, och innan han riktigt kom sig för, låg han bakom den gröna skärmen i den gamle herms egen utsökta järnsäng, och gamla Fina smålog genom tårar vid hufvudgärden.
Och hans bön blef hörd!
Efter dagar af hopp och fruktan segrade Knuts lifskraftiga natur slutligen öfver döden, och han åter- skänktes till lifvet.
Jungfru Fina tog åter sin tillflykt till tå- rarne i glädjen som nyss i sorgen, men äfven professorns blick hade en fuktig glans, när hau uttalade sitt » räddad »!
» Herren är en mäktig hjälpare, » snyftade hushållerskan.
» Han hör bönen, hans vare också äran. » » Amen, » svarade professorn lågi.
Nästa se- kund lutade han sig ned öfver bädden, Knut hade öppnat ögonen och såg med rediga blic- kar omkring sig.
» Hvad har händt, hvar är jag? » frågade han.
» I ditt hem, min gosse, » svarade professorn med eftertryck, » du har varit mycket sjuk, men nu blir du snart frisk och stark igen. » Det gamla behagliga leendet upplyste hans aftärda drag: » Och ni har varit min skick- lige doktor, herr professor? » » Herr professorn blef kvarlämnad i gårds- rummet för evärdliga tider, » sade den gamle med ett humoristiskt smålöje, » här står din far, som icke begär bättre än att för alltid få kalla dig sin egen, trofaste gosse.
Säg, Knut, skall det bli så? » Han försökte tacka, han ville så gärna orka tänka, men den lilla ansträngningen hade helt och hållit medtagit krafterna, och han sjönk i ett dvallikt tillstånd, midt emellan sömn och vaka, ur hvilket han ej förmådde rycka sig upp.
I stället för svar räckte Knut honom båda sina händer, och deras ögon möttes i en be- tydelsefull blick.
» N u är allt, som det skall vara, » sade gamla Fina.
» Gud ske lof, att det inte kom — för sent. » » Fyrtio grader åtminstone, » mumlade pro- fessorn, och i detsamma kom den gamla lä- kareminen fram, han undersökte patienten noga, gjorde frågor och nickade på hufvudet, som om han anat svaren förut.
» Tror du, att du skulle orka gå de få ste- gen upp till mig, om jag understödde dig? » frågade han.
Knut såg förvånad på honom: » Det tror jag nog, » svarade han.
» Nåh, så ha vi då ingen tid att förlora! » Rask som en pojke hade professorn skyn- dat bort, och lika fort var han tillbaka med sin mjuka varma päls öfver armen.
Huru länge han låg så, det visste han ej, lika litet som huru ömt han dag och natt vårdades af den barske professorn och gamla, trogna Fina.
Den sistnämnda hade aldrig kunnat ana, att så mycken ömhet gömde sig bakom husbondens sträfva yta, och nu blef hon ändå slutligen öfvertygad om, att han hvarken vai en barbar eller en girigbuk.
Knut var svårt sjuk, och stundom hängde det unga lifvet på en hårfin tråd.
I sådana stunder satt professorn orörlig vid bädden och gaf akt på minsta ryckning i anletsdragen, medan en oafbruten kamp utkämpades inom hans bröst.
A c k, ännu så nyss hade denne yngling stått frisk och lefnadsglad vid hans sida, han hade kunnat dela med honom sitt komfortabla lif, hade kunnat omfatta honom med faderlig välvilja, men de dumma prin- ciperna hade alltid hållit honom tillbaka.
Pojken skulle bli pockande, egenkär och så vidare, han måste läras att själf bana sig en framtid.
.
.
• Ja, allt det där var rätt och bra, men nu låg han här, en vår, som kanske aldrig skulle bära den sköna rika sommaren i sitt sköte, en vacker saga, påminnande om sippor och knoppande björkar, men som aldrig skulle blifva verklighet.
A c k, huru tungt det grå hufvudet vid så- dana tankar sjönk mot bröstet, hvilka djupa F ö r l o f n l n g s - o c l x Teater och musik.
Kungl.
operan.
Andra symfonikonserlen gafs i lör- dags i k. operans provisoriska lokal inför talrikt besatt salong ocb under lifligt bifall, hvilket väl denna afton lika mycket gällde konsertens ledare som utförandet.
Kapellmästaren Andreas Hallen beträdde nämligen nu för första gången efter sitt engagement anförarplatsen.
Liksom å gamla operan var orkestern äfven här placerad å scenen, och härifrån gjorde den sig be- tydligt bättre gällande än från den vanliga ned- sänkta orkesterplatsen.
Programmet inleddes med Wagners Faust-uvertyr, senast utförd i Svea-salen, likaledes under hr Hal- lens ledning.
Med hr H:s grundliga kännedom om Wagner och hans skapelser är det gifvet, att uver- tyren beträffande utförandet ej lämnade något öfrigt att önska i pietet mot den gängse Wagnertraditio- nen.
K o m så Johannes Brahms ' konsert för piano och orkester, ett säkerligen mycket djupsinnigt och i många afseenden framstående tonverk, som dock torde behöfva höras flere gånger för att varda rätt förståeligt.
Pianostämman sköttes på det hela taget mycket förtjänstfullt af hr Wilh.
Stenhammar, elev af vår säkerligen mest framstående pianolärare här- städes, hr Richard Andersson.
Ett alltid gärna hördt och denna gång synnerligen väl framfördt nummer var andantet ur Beethovens stråkkvartett i a-dur.
Som hufvud- och slutnummer kom Schumanns förträffliga symfoni n:r 4 (d-moll), hvars alla satser mottogos med det lifligaste bifall, som i synnerhet xrig^s©lrinara,r s t ä n d i g t l a g e r hos Ju vol er ar HALLBERG Stockholm.
O r d e r f r ä n l a n d s o r t e n e x p e d i e r a s o m g å e n d e.
efter romansen tydde på en önskan att få denna omtagen.
Ponchiellis » Gioconda », k. operans nästa med syn- nerlig spänning emotsedda nyhet, kommer att gif- vas med följande partibesättning: Gioconda, sånger- ska, fru Ostberg; Enzio Grimaldi, ädling från Ge- nova, hr Odmann (altern.
hr Lundmark); Aloise Bo- daero, statsminister, hr Sellergren; Laura Adomo, hans make, fru Edling (altern.
frk.
Almati); Den blinda Giocondas mor, fröken Wolf; Barnaba, gat- sångare, hr Johanson (altern.
hr Lundqvist).
Hän- delsen tilldrager sig i Venezia på 1400-talet.
Ope- ran är indelad i 4 akter.
Dessutom repeteras å » Lalla Rookh » och » Jeppe på berget », hvilken senare gifves för första gången i morgon lördag med hr Holmqvisl i titelrollen.
Vasateatern.
Det tycks, som om en reaktion skulle ha inträdt hos vår goda stockholmska teaterpublik nu i seklets sista decennium efter den pepprade och saltade dramatiska diet den förde på 80-talet.
Det vore då icke att undra på; och bland tidens bättre tecken vilja vi gärna inregistrera sådana sakförhål- landen, som att » Miss Helyett » spelar för tomma väggar, medan gamla » Frihetsbröderna » kväll efter kväll locka en lifligt applåderande publik, och att » Hattmakarens bal » visar sig ännu en gång kunna framkalla det naivt hjärtliga skratt, vi nästan hade glömt att skratta, medan vi kittlades till paroxysmer af den vansinnigt öfverspända s. k. komik, som de senare tidernas tyska eller franska fars bjudit oss.
Vasateatern äger ock i hr Strömberg en mindre vanlig kraft i lustspelsbranschen, en kraft som är för god att slitas ut på pajazzerier.
A f den heder- lige hattfabrikören gjorde skådespelaren en verkligt humoristisk figur.
Denna prestation bär upp hela stycket och betingar dess framgång.
Bland de öf- riga uppträdande har fröken Ohlsson heder af sin » backfisch » och fru Cederberg af sin Ibsendyrkande blåstrumpa.
H r Hagman bär ock fram sin roll som » ädel älskare » med värme och naturlig enkelhet.
Som sagdt: reprisen af » Hattmakarens bal » i lör- dags var en gifven succés.
V i förmoda att premie- rens framgång skall utsträcka sig genom en lång följd af goda och glada hus.
Fru Annette Essipoff gaf sin första konsert i tisdags i Musikaliska akademien, hvars stora sal var nästan fullsatt.
Programmet upptog, om man frånräknar det allra första numret, Beethovens sonat op. 57, idel småstycken af alla möjliga kompositörer från Bach, Schubert, Chopin och Liszt till Scarlatti, Padrew- sky och Leschetizky m. fl.
Något synnerligt intres- sant förekom dock ej, och i jämförelse med t. ex. Teresa Carefio föreföll fru Essipoff i sitt spel skäli- gen matt och intresselös.
Också förmådde hon ej heller framkalla någon som helst entusiasm i salon- gen.
Bifallet var nog efter ett par nummer tämli- gen lifligt, men ej mer.
Måhända var den eljes mycket uppburna konstnärinnan, hvars teknik na- turligtvis är fulländad, denna gång ej rätt väl dispo- nerad.
— Hr Lundqvist biträdde med tvänne sång- nummer, ackompanjerad af fröken Agnes BODEN.
Andra Essipoff-konserten gifves i morgon lördag å samma ställe, likaledes med biträde af hr Lund- qvist.
Filharmoniska sällskapet gifver sin andra abonnemenls- konsert tisdagen den 16 februari.
Därvid utföras följande musikverk: uvertyr till Hebriderna af F. Mendelssohn-Bartholdy, Nyårssång af Kob.
Schu- mann (för solo, kör och orkester), Ocean-arian ur Webers » Oberon » (utföres af fru Louise Pyk), I ro- sengården (för solo, kör och orkester) af den unge tonsättaren och pianisten W.
Stenhammar, Agnete og havfruerne af N.
W.
Gade (för damröster) och Föran Sydens kloster af Grieg (för damröster).
För- utom k. hofkapellet och fru Louise Pyk-Newson bi- träda hr O. Lemon, fröknarna Gerda Petterson och Edith Nyberg samt amatörer.
Innehållsförteckning.
Vid Emelie Flygare-Carléns dödsbädd; dikt af Johan Nord- Ung.
(Med ett porträtt.)
— Minnen ur Emelie Flygare-Car- léns lif; al ' Tlum Blamjie.
(Med två porträtt och en auto- graf.)
_ vårsådd; ur lifvet af Edith Forssman.
Bel.
med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts. o.
slut.)
— Teater och musik.
• B ^ M I 1 » U1 IXIAM M A g a m m a l t g u l d, silfver ocb J u v e l e r u p p k ö p a s kon- JrSITlASllSDaJäCly t a n t eller t a g a s 1 u t b y t e mot m o d e r n a a r b e t e n.
O m g a m l a s a k e r i n s ä n d a s f r å n l a n d s o r t e n, s ä n d e s likvid pr o m g å e n d e.
Juvelerar HALLBERG, Stockholm.
