# ID: svediakorp-per899
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,980
# sentences: 511
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gcrnandts Boktr.-Akti&amp;b.
N:r 6 (216) Prenumerationspris pr är: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
S Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
• t&gt; 50 Idun ensam » 4 Fredagen den 5 februari 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 47. athilda ed våra dagars stor- artade utveckling ha äfven för kvin- nan öppnats nya banor.
Hemmet, hvars trånga sfer fordom var tillräck- lig för hennes verk- samhet, började vid en växande kulturutveckling mer och mer visa ten- denser till ett oroväc- kande öfverflöd på kvinn- lig arbetskraft.
Den un- ga dottern, som ej längre inom hemmet fann nå- gon sysselsättning, ka- stade helt naturligt sina blickar utom detsamma, och härmed var första impulsen gifven till kvin- nans uppträdande på den arbetsmarknad, som förut varit mannen ensam för- behållen, ett uppträdan- de, för hvars sena före- komst mannens egoism sä ofta och så orättvist fått uppbära skulden.
En bland de första, som hos oss begagnade sig af dessa åt kvinnan nyvunna rättigheter, var nuvarande lärarinnan för den pedagogiska afdel- ningen å Gymnastiska centralinstitutet i Stock- holm, Mathilda Öhman.
Hon föddes i Stock- holm den 31 oktober 1838.
Våra sociala missförhål- landen tvungo henne att redan som barn kasta sig i kampen för tillva- 5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag Lösnunimerspris I 5 öre.
(vid kompletteringar).
Aiuioiispris: 85 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal slafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Ohman, ron, där hennes unga kraf- ter offrades för att skaffa existensmedel åt en åldrig moder o c h en sjuk syster, hvilkas nästan enda stöd i lifvet hon var.
Än engagerades 14 — 15-åriga att spela den skolflickan dansmusik på privata tillställningar, hvil- ka slutade först fram morgonen; än satt på hon, ensam vakande i det lilla hemmet, långa under nattens timmar sysselsatt med något sedan skolan tagit dagens handarbete, alla timmar Efter anspråk.
afslutade vistades af i hon studier i egenskap sjuksköterska släkting.
trädde hos en Därefter riunebefattning land, till- hon 1860 en lära- i hvilken Norr- plats hon innehade till hösten 1865, då längtan drog efter henne hemmet tillbaka till Stockholm.
Ar 1864hadeGymnasti- ska centralinstitutet nat sina portar kunskapstörstande nan, och man beslöt öpp- för den kvin- Mathilda sina krafter att öh- pröfva på detta nya verksamhetsfält.
Då hade hon redan gar, och anmälde kursen pågått men det fjorton da- välvilliga uppmuntrande tagande sig, visserligen mot- hon rönte af då-
Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bergås, ty den hör evighetens rike till.
VIKTOR RYDBERG, varande öfverläkaren för den pedagogiska af- delningen, professor Hjalmar Ling, kom henne att det oaktadt våga försöket.
Hon inskrefs som elev och hade inom kort hunnit fatt de andra.
Detta års kurs räknade åtta elever — första året hade ej haft mera än fyra.
Den 8 maj 1866 aflade hon examen med utmärkta betyg, och följande dag erbjöd prof. Ling henne anställning som biträdande lära- rinna vid Centralinstitutet, en utmärkelse, som icke kom någon af institutets öfriga elever till del.
Under ledning af den dåvarande ordinarie lärarinnan, fröken Hildur Ling, utvecklades hon till en skicklig och för sitt kall varmt in- tresserad gymnast.
Också har hon alltid i tacksamt och troget minne bevarat prof. LiDg och hans syster.
Efter denna senares död 1884 tillträdde hon ordinarie befattningen som lärarinna för den pedagogiska afdelningen, hvilken plats hon än i dag innehar; dessutom deltar hon i skötandet af institutets klinik.
Hennes verksamhet har ej endast varit in- skränkt till institutets egna elever, hvilkas an- tal, under de snart tjugusex år hon där varit anställd, uppgått till 216; hon har dessutom ägnat sin tid åt skolor, privatelever och patien- ter till en numerär, vida öfverstigande tusen- talet.
Under prof. Bergs ledning förestod bon den dåtida elektricitetskliniken på Centralinsti- tutet samt under tre månaders tid undervisningen i sjukgymnastik under ordinäre lärarinnans sjukdom.
Dessutom var hon ensam lärarinna för de kvinnliga eleverna i Stockholms Gymna- stik- och Fäktklubb under tre års tid.
Utom de betalande privatpatienter, hvilka be- gagna sig af hennes erfarna och skickliga be- handling, finns det ett stort antal medellösa, åt hvars vård hon utan ersättning och med en aldrig tröttnande människokärlek ägnar sina le- diga stunder.
Hennes uppfattning af sin ställning som lära- rinna är värd allt erkännande.
Skämtsam och kamratlik utanför lektionstimmarne, utöfvar hon under dessa en sträng disciplin.
Hon är också varmt afhållen af alla sina elever och följer än i dag med oförminskadt intresse allas deras öden i lifvet, hvilka under loppet af något öfver ett fjärdedels sekel varit ställda under hennes handledning.
Mycket mera vore att lägga till denna enkla lefnadsteckning, som blott ofullständigt skildrar den anspråkslösa och varmhjärtade kvinnans mångåriga verksamhet i den lidande mänsk- lighetens tjänst.
H. W. Hela världen är en rad af underverk, men vi äro så vana vid dem, att vi kalla dem hvar- dagsting.
H. C. Andersen.
Lifvet själft är icke annat värdt, än det rätta man velat, det goda man uträttat och det minne man efterlämnar.
Es.
Tegnér.
Fyra visor.
IV.
Du ljumma vårkvällsskymning.
Hur är du mig så kår!
— Bland tunga skyar skymtar En stjärna hår och där.
— Af Emanuel Geibel.
Tolkade af Fågel Blå.
I.
Förbi är röda rosors tid, Nu liljor blomma blott; Nu har mitt hjärta vunnit Till hvila kärlek gått.
Ur skog och dalar stiger Mot himlens blåa lof t frid, Ljuf som en dröm om våren Violens varma doft.
Du nalkas, lifvets lugna höst! — Den heta kärleksglöd Dock lämnat kvar uti mitt bröst En strimma rosenröd.
Och efter vårens vilda strid Nu frid mitt hjärta fått; Förbi är röda rosors tid, Nu liljor blomma blott.
II.
Du frågar mig, du lilla, Hvi jag min tid vill spilla På sång och klagolåt; — Jag har försummat våren Och lekt med hjärtesåren: På skämt nu följer gråt.
När Och Jag Mig Och Jag vårens rosor glödde bägarns purpur blödde, var ej törstig då, vinkat eldig drufva rosenläppar ljufva; — aldrig sökt dem nå.
Nu sjunker sol i hagen, Nu bleknar sommardagen, Nu eldas det, mitt bröst; Men våren är försvunnen Och dr ufv ans glöd förbrunnen; Han nalkas, lifvets höst, Förbi med solskensdagar!
— Nu sjunger jag och klagar Min sorg på hvarje stråt: Jag har försummat våren Och lekt med hjärtesåren: — På skämt nu följer gråt.
III.
Du är så tyst, så blyg, du lilla; Och ser jag dig i ögat in, Där strålar mot mig blidt och stilla Ditt oskuldsfromma barnasinn '.
I ord du ej din känsla kläder, Du småler endast fint och godt; — Så månen ler, när sol gått neder, I himlens blåa stjärneslott.
I skära drömmar hån mitt sinne Förrinner, när du ser på mig; Blott ett behåller jag i minne: Att jag förenad är med dig.
En sång jag ville dikta, Lik denna ljumma kväll.
Men kan ej tonen finna, Så vek, så blid och säll, Styrelsesättet i våra hem.
Af Ellen Bergström.
» Det ärftliga lagbundna ko- nungadömet är den borgerliga frihetens och den borgerliga ordningens säkraste värn. » (Känd statsman.)
huru jag tror mig äga något öra för ti- i dens ljud och missljud samt intresse för det, som arbetar inom den, ehuru jag städse haft motvilja för allt, som kan kallas orätt- visa och förtryck, och känner deltagande för lidandet och nöden, är jag emellertid för min ringa del förvissad om, att den socialdemo- kratiska framtidsstat, som förespeglas oss så skön af en del agitatorer, endast är en utopi, att samhällsskadorna icke skulle botas genom en omstörtning af det bestående statsskicket, utan snarare därigenom skulle beredas åter- gång till forna tiders näfrätt och barbar, och jag har icke ännu funnit anledning att öfver- gifva min tro på den konstitutionella monar- kien såsom den bästa af alla samhällsformer, om jag ock måste medgifva, att den måhända lider af brister, sådana som vidlåda allt mänskligt.
Må ingen genom denna inledning före- ställa sig, att jag vore nog förmäten att ämna inlåta mig på statslära eller nog enfaldig att försöka mig på att lösa den sociala frå- gans krångliga problem, då jag saknar alla förutsättningar för att behandla dessa hög- viktiga ämnen.
Men när man förnimmer detta högljudda missnöje mot allt bestående, som intränger snart sagdt öfverallt, och ser så mycket stackars folk, som » drifves hit och dit af vädret », kan j u äfven helt naturligt en kvinna, ehuru utan lärdom, väckas till tankar på rådande förhållanden och missför- hållanden, och hvar orsakerna till de senare samt om möjligt botemedlen mot dem kunna vara att söka.
Några sådana utan alla anspråk framställda tankar, som hafva sammanhang med hemmets skick och styrelse, må jag ju äga någon befogenhet att här komma med.
Hemmet utgör en liten stat i staten, och de båda hafva nog långt innerligare samband med hvarandra, än man vanligen antager.
Hurudant det borgerliga samhället är, beror helt visst till stor del på, hurudana hemmen äro.
Om man tittar in i de senare, skall
man få se ungefär samma styrelseformer som i staterna representerade.
De äro i miniatyr stundom republiker, någon gång despotier, tyvärr allt för ofta anarkier och äfven till någon del konstitutionella monarkier.
Som jag emellertid förhåller mig tämligen likgiltig, ja, tvifvelaktig mot det mycket be- römda republikanska styrelsesättet — gäroa för mig må det äga några företräden!
— men icke heller går så långt åt höger som Stjern- stolpe, hvilken, då han läste om kejsardömet Marockos intagande, utbrast: » Strunt i lan- det, men det var skada på författning! », för- bigår jag dessa båda slag af styrelseformer.
Mot familjedespotismen skulle jag nog pole- misera, för så vida den i vår tid icke utgjorde en så försvinnande insats i det hela.
Tidsandan tyckes gå i den riktningen, att den vill afskaffa lagbundenheten i hemmen såväl som i samhällena; barnen tåla lika li- tet så kalladt tvång som medborgarne göra det; föräldramyndigheten börjar blifva otidsen- lig, och allt mera mognar det släkte, om hvilket det blifvit sagdt: » Barnen skola sätta sig upp mot föräldrarne. » Ungdomen fostras i allt för många hem i själfviskhet, egenvilja, olydnad och otyglad frihet, så att verkligen små anarkier uppstå litet hvarstädes.
Den insuper närapå förakt för de försumliga eller svaga fäderna och mödrarna, lär sig pocka på sina rättigheter, utau att åläggas några skyldigheter; missnöje med hvad hemmet kan åstadkomma förspörjes nog, men att det exi- sterar något, som heter plikt, är för den unga friskaran motbjudande att höra talas om eller rent af obekant.
I full konsekvens härmed är också den lefvande, praktiska kristendomen, hvilken som ett salt bör ingå i lifvets alla detaljer och skydda mot förruttnelse, fullständigt utesluten däri- från.
Med bästa vilja kan man icke fritaga den kroppsarbetande klassen från att lämna en stor kontingent till detta slag af hem, ehuru det vare långt från mig att vilja påstå den enda.
Orsaken till en sådan upplösning som den nu nämnda är nämligen ofta att söka däri, att familjefadren för ett lif i dryckenskap, hvarigenom han spiller aktningen för sig hos barnen och med den väldet öfver dem.
Som ett vanligt motstycke ser man då, huru hust- run blifver loj och likgiltig samt söker sin tröst i kaffe och prat hos grannkvinnor.
Bar- nen blifva därigenom öfverlämnade åt sig själfva och tillbringa sin mesta tid utan kontroll på gator och gårdar.
Ännu oftare ligger orsa- ken i den öfverdrifna klemigheten, då man icke vill veta af det gamla kärnspråket: » Upp- föden edra barn i tukt och Herrans förma- ning! », utan endast håller på uppfostrans andra sida: ömheten och kärleken.
I nu nämnda hem är det antagligeD, som roten och upphofvet till många samhällsvådor äro till finnandes, ty månne det ej är från dem, som dessa fräcka pojkar utgå, dem man med en känsla af obehag möter på gatan, hvilka våga allt, och för hvilka man måste väja, om man vill undgå att antastas af dem, hvilkas nöjen understundom, efter hvad man läser i tidningarna, bestå i att lägga hinder på banan för det frambrusande tåget, gifva falsk brandsignal om nätterna, bryta upp bref- lådor och annat dylikt ofog; månne icke äf- ven den sortens ungdomar, hvilka i skolans ordning endast se fjättrar, dem de, så fort sig göra låter, söka afskudda för att i stället » läsa privat », och hvilka så ofta sluta som mer eller mindre förolyckade existenser?
Och månne det ej är dessa samma, som utgöra, då de hunnit ett stycke längre fram, en så fruktbar jordmån för en hop revolutionärt och socialistiskt utsäde?
Deras pockande på sam- hället blifver en följdriktig utveckling af poc- kandet på hemmet; deras missnöje med det förra en följd af det från barnaåren innötta missnöjet med hemmets förhållanden.
Upp- fostrade i själfsvåld, som de äro, huru skola de sedan kunna.
och vilja foga sig i den borgerliga ordning, som måste finnas, för att ingens rätt skall blifva trädd för nära, i den » lagbundenhet, scm är frihetens värn »; och då föräldrahemmet icke bibragt dem ett rätt begrepp om, att med rättigheter följa skyldig- heter, huru skola de sedan ute i lifvet kunna fatta denna viktiga princip?
De hafva bil- dat sig liksom den föreställningen, bland flere andra falska, att samhället skall bjuda på en stor och bekväm vagn, i hvilken hvar och en skall hafva plats att sitta upp och mak- ligt färdas fram, på samma sätt som de förut åkt i den, som föräldrarne dragit.
Den oreda i begreppen, som man med häpnad möter hos en stor del folk, hvilken gör dem till lekbol- lar för tilltagsna uppviglare, och hvilken man så gärna tillskrifver deras bokliga insikter och bildning, är enligt min tro långt snarare att tillskrifva den bristande sedliga disciplinen i barndomshemmet.
Härtill kunna läggas de märkliga ord, som den tyske statsmannen Varnhagen von Ense uttalar på ett ställe i sina dagböcker: » Socialism och kommunism äro straff för öfverhoppad kristendom. » Ett ordspråk säger, att nöden drifver hund i band, och när dessa den otyglade egenvil- jans och egoismens representanter en gång själfva sitta som familjefäder, då omständig- heterna pålägga dem band och tvinga dera att lefva för andra, då är den läxa, de hafva att lära, både sur och svår.
Den själfvisk- het och det själfsvåld, som i barnaåren jäm- förelsevis lätt kunnat kufvas, men som i stället fritt fått tillväxa, följa dem som ett ondt, hvilket förbittrar båda dem själfva och dem, som äro omkring dem, och sprida sig som en missnöjets smitta åt många håll.
Hvad nu missnöjet särskildt beträffar, framhålles det nära nog som en dogm, att det utgör vilkoret för allt framåtskridande och alla förbättringar.
Må vara att däri ligger någon sanning, men å andra sidan kan väl med fog däremot invändas, att det ofta händer, att den enskilda människan, som söker visa välvilja och ställa efter bästa förmåga, tröttnar i sina bemödanden och svalnar i sin ifver i stället för att sporras till vidare an- strängningar, så framt hon ständigt röner otack och klander.
Och gäller detta måhända icke också i det offentliga lifvet?
Låtom oss nu titta in i de hem, som hafva motsatta styrelsesätt, med andra ord utgöra konstitutionella monarkier i smått!
Fadren är kung i sitt lilla rike, modren hans mini- stére — här blifver bilden ju något haltande — tillsammans bilda de regeringen, hvilken styr efter gällande grundlag, d. v. s. den gudomliga lagen, med hvilken de hafva att göra sig noga bekanta och tillägna sig som sin; de tänkande och längre komna barnen utgöra kamrarne, hvilka må tillfrågas och äga rätt att säga sin mening, hvilken god- kännes, om den är god, och de små barnen de, som ännu icke äga rösträtt.
Föräldrarne hållas i vördnad, lagen i helgd.
D e för ord- ningens skull införda stadgarna efterlefvas, och en sund frihet, grundad på lydnad och kär- lek, råder.
Barnen få där hållning och skick; ungdomen blifver medveten om, att den har förpliktelser och moralisk ansvarighet.
Visst händer det, att det blifver split i kamrarne, men den respekt och det förtroende, » stats- chefen » ingifver, hejda alla öfverdrifter och lugna sinnena.
D e hem, där en sådan ande och ett sådant styrelsesätt äro herskande, höra till fosterlandets samhällsbevarande element, och de unga män och kvinnor, som utgå från dem, hafva alla förutsättningar att blifva nyt- tiga och goda medborgare och medborga- rinnor.
Skola icke därför vi alla föräldrar, hvilka samhällsklasser vi än tillhöra, hvilka älska våra fäders land, hvilka önska, att det må rensas från osunda jäsämnen, för att få lämna det i arf åt våra efterkommande friskt och rättsligen fritt ena oss om att inrätta våra hem efter sist antydda princip?
Må vi gifva akt på, om tygellöshet och oordning hålla på att gripa omkring sig i dem och i sådant fall stämma i bäcken, då vi merendels ej kunna det i ån!
Må vi hvarken tillåta ett missnöjets gnat på anordningar, dem vi med erfarenheten och kärleken till rättesnöre in- fört, eller ett oförsynt pockande på förmenta rättigheter!
Må vi lära våra barn, att hvar människa, hon vare ung eller gammal, ja, så snart hon blifvit en medveten varelse, äger plikter, om dessa ock till att börja med endast bestå i att gå små ärenden från mamma ut i köket!
Må vi praktiskt innöta hos dem så- dana heliga bud som dessa: Den där två kjortlar hafver, han gifve den, som ingen haf- ver!
Arbetaren är värd sin lön.
Hedra fa- der och moder!
Gif käjsaren hvad käjsaren tillhör och Gud, hvad Gud tillhör, o. s. v. Icke vill jag hafva uttalat ett sådant öf- verord, som att allt ondt härmed genast vore afhjälpt, men förvisso skulle en rätt god dam därigenom sättas mot den destruktionens stört- flod, som synes hotfull för vår samfundsord- ning.
» Barnet är mannens fader », och två forntida vise, hvilka omskapade sina nationer till den tidens främsta, riktade sin förnäm- sta uppmärksamhet på barnens uppfostran.
Men för att kunna regera väl måste vi uppfostra oss själfva så, att våra barn, i stort som smått, må kunna se upp till oss och vörda vår styrelse så väl som våra lärdomar och efterdömen.
I vimlet, Stundom i skymmande sommarnatten ljuda i drömmen toner frän förr, susa som säng öfver stilla vatten, klappa så sakta på hjärtats dörr ...
(D.
Fallström.)
Stockholm på den välkända restauranten en midvinterdag, när skymningen i fön- sterrutorna förde en fåfäng strid med de elektriska lågornas segerrikt strålande oceller.
Middagen pågick som bäst, å la carte, charmant som vanligt, och uppassarne serve- rade oupphörligt aptitligt doftande rätter, hvilka under gästernas lifliga samspråk in- mundigades med tydlig belåtenhet öfver till- lagningen.
Det var verkligen en ovanlig tillströmning af folk den dagen, man måste vara riktigt påpasslig for att kunna få tillfälle att » vika ett bord » och för att sedermera kyparen ej skulle fullständigt negligera ens hungriga till- varo vid det där bordet; man måste ofta nog » vänta ut » de mättade för att få slå sig ned och studera matsedeln — som vanligt var det j u hufvudsakligast ungkarlar, hvilka träng-
des där vid borden: officerare, jägmästare, ju- rister och andra.
Bäst jag satt där och skar i en chateau- briand, kom en familj in i lokalen, herre och fru med son och dotter.
Föräldrarne voro inemot 50-talet båda två, dottern såg ut att vara en 16 år, sonen vid pass 10.
Troligen var det någon godsägare — hvarför ej också högvälboren och f. d. militär — från huf- vudstadens grannprovinser, en ståtlig man med präktig hållning och nobless i hvarje åtbörd, skarpa ögon, yfviga mustascher, håret något gråuadt.
Frun en liten blid kvinna med hjärtvänliga ögon och en viss skygghet att komma in bland alla de stojande her- rarne, dottern fullväxt, smärt och rank, med djupa, mörka ögon, hvars blickar du gärna skulle velat fånga, gossen tafatt med slyn- gelaktiga fasoner.
Det saknades plats vid småborden i resta- uranten, hvarför familjen efter någon tvekan slog sig ner vid det stora bordet i matsalens midt, där fruntimmer eljes ogärna sitta — - man exponerar sig där så obehagligt!
Upp- passaren bugade sig för de nykomna gästerna och fick genom godsägaren, jag älskar att fcaila honom så, reda på de resultat, det ge- mensamma studiet af matsedeln gifvit uppslag till.
Ungmön var intressant nog med sina vackra ögon, som hon i smyg förde omkring till grannborden för att spionera på den eller den gästens smak eller sätt att äta; gossen hade fått tag i ett par tandpetare, dem han mycket samvetsgrannt tuggade ut till fina trå- dar, medan far och mor med låg röst sam- talade om någon angelägenhet.
Till sist kom då maten ändtligen in, man åt, godsägaren betalade det hela, stolarne skö- tos undan — då, medan samtliga gästers ögon voro fastade på gruppen för en sekund, då kysste flickan och gossen fadern och mo- dern på hand till tack för maten, alldeles som om de varit hemma hos sig på ägen- domen.
Man riktigt kände, huru sorlet ögon- blickligt tystnade, huru känslorna vällde i hårda eller veka ungkarlshjärtan — det var då också ett ovanligt uppträde i matsalen, detta!
Familjen gick, och snart började middags- konversationens surrsurr lika käckt igen, men vid ett af småborden satt där en herre på ett 50-tal år, som ej rörde knif och gaffel på en god stund, utan blott såg ned mot tall- riken — — det ryckte litet nervöst i mun- vinklarne, och jag tyckte han mumlade: » den, som ändå hade någon af de gamla kvar i lifvet att kyssa på hand eller hade några barn, som kysste mig på hand, när målti- derna ändas! » — • — T i l l sist upphörde emel- lertid den » barnslige » herrn med sitt dröm- men ', de flesta andra hade nog redan glömt hela händelsen; det var ju också blott ett en-passant-motiv ur restauranternas skiftande panoptikon.
Hugo Samzelius.
Små kulturbilder.
Af Ave.
I. denna den lömskt smygande, hemlighets- fulla farsotens tid kommer man — synnerligen om man bor i en större stad — att studera den moderna kulturen, sådan som den visar sig vid bår och graf.
Och när vi äldre aktgifva på den nya tidens företeelser på samfundslifvets olika områden, då tvingas vi också till att göra jämförelser emellan den tankegång, som skapat och uppbär flydda dagars seder och bruk, och den som fostrat och bär vår tids uppfattning af hvad som skall kallas ett höfviskt sätt emot vår nästa.
Därför är det dock ingalunda sagdt, att vi äldre i allt gifva » den gamla goda tiden- » företräden.
Meningen med dessa små kulturbilder är helt enkelt att framlägga några af äldre dagars seder bredvid nutidens till en yngre generations benägna påseende.
När man på landsbygden genom något till- fälligt bud eller med det ordinarie postbudet erhöll ett stort kuvert med breda svarta kanter och svart lack, då visste man, innan brefvet bröts, att det innehöll bud, att någon så kal- lad ståndsperson inom kretsen af ens umgänge eller bekantskaper aflidit.
Dessa » sorgebref » utgjordes antingen af ofantliga biljetter, eller ock var det sedvanliga till känn nagifvandet tryckt på första sidan af ett helark; i båda falleu afslutades notisen med antingen: s. b. u.
(sorgens beklagande undanbedes) eller ock med s, b. ö. s.
(sorgens beklagande ökar saknaden).
Det är dock föga troligt, att dessa vinkar efterkommos; kanske voro de ej heller så all- varligt menade, ty jag minnes, att herrar och damer plägade tala om, att de » varit på kon- doleansvisit i sorgehuset ».
Bland bondeståndet så väl som bland de mindre besuttne folk- klasserna fanns icke mången person, som var så ohöfvisk i sitt uppträdande, att han icke skulle ha sagt sitt halfhöga: » Beklagar sorgen », då han träffade en bekant, som genom döden förlorat någon anhörig.
Dödsannonser i tidningar voro på 1840-talet, liksom » sorgbref » och begrafningsbiljetter, dessa senare icke sällan utsirade med en graf- vård och en tårpil samt försedda med sitt oundvikliga o. s. a (om svar anhålles), ett slags privilegium för ståndspersoner.
Dödsannonserna voro dock helt enkla och innehöllo blott, att N.
N. stilla aflidit, sörjd och saknad af så och så många anhöriga.
Stundom afslöts dessa tillkännagifvanden med hänvisning till en eller flere psalmverser.
Den sed, som nu mångenstädes öfvas, att i tidningar bekantgöra en afliden anförvandts religiösa ståndpunkt, d. v. s. att genom annons tillkännagifva, att N.
N.
dött i tron på Kri- stus, är en tämligen ny sed, och den skulle i äldre tider ha väckt anstöt inom alla klasser, såsom varande ett vanhelgande af så väl kri- stendomen som af familjelifvet.
Man hade i dessa tider-föga begrepp om att » häfda personligheten »; därför kucde man nog fä se tillkännagifvet, att hustrun till herr N.
N. aflidit, liksom äfven, att en son eller dotter till herr N.
N.
och hans hustru gått hädan; men aldrig drömde man i den tiden om, att somliga af oss skulle få upplefva den dag, då » personlighetsprincipen » blifvit så genomdrifven, att vi numera ej sällan få se, hur tre- och femåriga barn, i egna namn, annonsera om sin fars eller mors frånfälle.
Sådana märkvärdigheter få vi åtminstone stundom nu mera bevittna i landsorten, lik- som också att sådana små föräldralösa, i eget namn, inbjuda begrafningsgästerna, naturligt- vis medels biljetter och annonser.
Begrafningskransar voro på 1840-talet på sätt och vis okända, och det kan förklaras däraf, att blomsterodlingen då ännu låg i sin linda.
Då utgjorde icke, såsom nu är förhål- landet, denna del af trädgårdsskötseln en god inkomstkälla för ett icke ringa antal svenskar, och ej heller fitnnos i den tiden samfäfdsmedel med södern, hvilka möjliggjorde en blonistef- handel, som öppnat en ny utsikt till förvärf för några af våra städers kvinnor och mail.
Det är dock en gammal sed att gifva den döde blommor och grönt med sig i grafven.
Ståndspersonerna klädde en afliden ungmö i myrtenkrona; ynglingen fick en myrtenslinga kring sin bleka panna, och i bådas högra hand sattes en blombukett.
Den fattigare delen af landtbefolkningen, den som ingen blomsterträdgård hade, fick buxbomskvistar från storbondens trädgårdshäckar; och det var hos rik och fattig allmän sed att beströ en af- lidens sista hvilobädd med gröna kvistar.
Om odalbonden i den tiden ej anlitade tid- ningarna för att tillkännagifva, att döden gästat hans hem, så lämnade han dock ej sina vänner i okunnighet därom.
En sorgklädd tjänare — • dräng eller piga — bar dödsbudet till släkt, gilles- och byalag, och på samma sätt bjöds också till begrafning.
Utom gillelaget stå- ende, men i samma by boende personer in- bjödos äfven, men blott till » att följa N.
N.
till jorden ».
Ville dessa senare gäster riktigt visa sitt deltagande för de efterlefvande, så gick man klädd i mörk dräkt till sorgehuset, äfven om det låg afsides från kyrkvägen, be- traktade med stilla vördnad liket, erhöll någon förfriskning och slöt sig till de eftersta leden i » likfärden ».
Det var en i dubbel bemärkelse tung van- dring för många af männen, ty likvagn var för menige man en nästan okänd sak.
Lik- kistan bars på en tung bår, hvilken hvilade på bärarnes skuldror, och ett ständigt ombyte af bärare gjorde, att färden blef långsam.
Annorlunda var det naturligtvis i städerna, där likvagnar då för länge sedan undanträrjgt båren och — afskaffat seden, att kvinnor gingo med i likfärd.
Men såväl i stad som på landsbygd höll sig en sed uppe, och den seden var att visa vördnad för dödens majestät.
Ingen man, ingen kvinna, ingen yngling, flicka eller något barn var i den tiden så ohöfvisk eller så oupp- tuktad, att icke åsynen af en likfärd aftvang dem skyldig ödmjukhet.
Hvem var väl så taktlös, att han eller hon själfvilligt gick för att möta och beskåda sörjande medmänniskor, hvilka följde en af sina kära till grafven?
Stilla drog man sig in i hus eller gård, i skjul eller koja, medan likfärden gick fram, och såg man sig tvungen att ute på kyrkvägen möta den, så gick man med böjdt hufvud ut på dikesrenen.
Ingen, ingen borde få anledning till att tro, det man ville bekika bleka an- sikten och skälfvande läppar.
Därför voro också de hemska, spökaktiga sorgeslöjorna en obehöflig vanprydnad för sörjande kvinnor.
Nu, då seden tillåter, att damer i moderna, färgrika dräkter trängas med likföljet vid kyrkogårdsport, vid grafkapell och vid den öppna grafven, nu torde mången förgråten maka, moder och syster välsigna den männi- ska, som genom att uppfinna den hemska sorge- slöjan erbjöd något skydd mot girigt nyfikna och spanande blickar.
Och om någon äldre människa, som i sin barndom lärt sig att bära vördnad för död och sorg, finner det underligt, att nutidens människor uttrycka sitt deltagande för sör- jande bekanta genom att låta sig i likfärden representeras af en tom vagn eller af en vid sitt visitkort häftad grafkrans, så bortfaller säkert denna undran, när vi äldre se, hur unge män i grupper leende göra anmärkningar öfver deltagarne i sorgetåget, samt hur barn ur alla samhällslager kila in emellan de sörjandes led,
springa öfver grafvarnas hägn, nedstampande gräs och blommor, för att så skyndsamt som möjligt förena sig med den skara fullvuxna åskådare, hvilkas hela diktan och traktan går Ut på att räkna grafkransarne och läsa gif- varnes namn på visitkorten.
Vill man förstå en tids seder, måste man lära sig fatta den tankeströmning, som uppbär dem.
I äldre dagar rådde oseden att offentligen förevisa » finare l i k »; det var de högt upp- sattes » lit de parade », som efterapades enligt råd och lägenhet i alla samhällsklasser.
Seden torde icke ännu vara rent utdöd, ty nyfiken- heten i förbund med fåfängan att förevisa en » grann likklädsel » äro starkare än fruktan för smitta, där farsot härjar.
Däremot är nog seden att upphänga min- neskransar i kyrkorna afskaffad nästan öfver hela landet.
Hemmen blifva nu, som till- börligt är, förvaringsplatser för de » äreminnen », hvilka icke äro afsedda att följa med likkistan eller att pryda den igenkastade grafven.
Lagern eller eklöfskransen i silfver hänges kring den aflidne ryktbare mannens kabinettsporträtt öfver hans forna skrifbord, och en del af vår lands- befolkning låter göra ett slags glasskåp för att däri, till efterkommande, förvara de kransar af pärlor eller målad metall, som af korpora- tioner eller vänner blifvit sända till sorgehuset.
Seden att i vax afbilda lefvande och döda, de mest olika existenser, från de högsta i samhället, från vetenskapsmannen, den själf- uppoffrande människovännen till gycklaren, stråtröfvaren och mördaren, är en helt ny företeelse i vårt land, och då den ännu blott, Gud ske lof, förekommer i vår hufvudstad, får den endast skrifvas på dennas konto för dålig konst.
Nog hände det i äldre tider, att nattliga gäster af kött och blod smögo sig fram emellan grafvarna, en och en, för att, lysta af månen, antingen tvätta bort vårtor från händerna i några droppar regnvatten, samlade i urhålk- ningen på någon grafhäll, eller ock för att låna en bit människoben, en handfull mull och, i svåraste fall, lägga en lottsedel på en väns graf under ödmjuk anhållan om en liten vink för att farjga lyckan.
Detta var en stygg, mörk vidskepelse, hvem nekar det; men vördnaden för de döda och deras stad visade sig dock däri, att man icke tvättade så mycket som ett fiDger på en graf- häll eller tog ens en nypa mull från en graf, utan att först ha tyst och stilla bedt slum- raren om tillåtelse därtill.
Och ve den, som lånat ett människoben och ej på utsatt tid återbar lånet!
Hans samvete frammanade för honom lika bullersamma och närgångna andar, som någonsin vår tids spiritister orka kalla fram med » vetenskapliga » medel.
Aldrig under min barndom och tidigare ungdom såg jag barn leka och rasa på en invigd kyrkogård.
Gingo barn emellan graf- var och fingo lust till en vildt växande tusen- sköna eller akleja, så gick det först an att plocka blomman, sedan man höfviskt frågat: » Gode döde, får jag lof? » Det är tydligt nog, att den tankeströmning, som förr i världen uppbar slika seder, var en annan än den, som nu gör det nödvändigt att stundom postera poliskonstaplar vid kyrgogårds- porten för att upprätthålla en smula ordning vid större begrafningar.
Och icke är det gamla tiders tankegång, som affödt de så ofta före- kommande blomsterstölderna från grafvar.
Väl var det styggt att se forna tiders natt- liga kyrkogårdsbesökares mystiska färd; jag tror dock, att himlens måne och klara stjärnor blott logo vemodigt åt dessa halförskrämda varelser, men åt den nya tankeströmoing, hvil- ken mångenstädes gör de dödas hvilostäder till skådeplatser för illdåd och tygellöshet, öfver den gråta Guds änglar och alla goda, sedliga människor.
Om lifräntor.
Af Oskar Lundgren.
K våra dagar finnes väl ingen, som icke * hört namnet lifräntor omnämnas.
MåDga veta att det ordet betecknar någonting godt, men alla hafva ej klart för sig, hvad som egent- ligen menas därmed.
Ett ord med samma betydelse, som vi lånat från främmande språk, har vunnit större burskap hos oss.
Det är ordet pension.
Lifräntor äro ett slags pension.
Att sådana lämna tjänstemännen stora fördelar genom att bereda dem en tryggad ekonomisk ställning under ålderdomen är ett välbekant faktum, men att dessa vunnits genom årliga insatser i pensionsanstalter, erinrar man sig sällan.
Ä n mindre tänker man på, att numera hvarje omtänksam medborgare för sig och de sina kan vinna samma förmån genom insättning af penningar i de s. k. lifränteanstalterna.
; Då dessa hafva sia stora betydelse icke endast för mannen, utan äfven för kvinnan i hvad samhällsställning hon än befinner sig, torde några upplysningar om desamma här icke vara ur vägen.
Lifränteanstalterna hafva till uppgift att bereda sina delägare antingen: l:a den högsta möjliga lifränta — årlig utdelning — att på ålderdomen uppbäras eller 2:a det största möjliga kapital att vid be- stämd ålder lyftas.
De äro sålunda ett slags försäkringsinrätt- ningar.
Våra lifforsäkriugsanstalter meddela också jämte lifförsäkringar äfven kapital- och lifränteförsäkringar.
Man bör emellertid icke förblanda dessa olika slag af försäkringar.
Det är endast de senare, som skola blifva föremål för denna uppsats.
Förutom de stora lifförsäkringsbolagen hafva vi numera i hvarje län särskilda ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.
Dessas enda upp- gift är att på grund af gjorda insatser under loppet af en längre eller kortare tid, hvar- under de insatta medlen dels genom ränte- vinst dels genom arfsvinst efter aflidna delägare förkofrats, bereda de kvarvarande kapitalbe- hållning eller lifräntor under den form, in- sättaren själf önskar.
Mången är tveksam vid valet af dessa an- stalter.
Ä t samtliga af de inhemska torde man emellertid tryggt kunna anförtro sina besparingar.
Om deras olikhet för öfrigt vilja vi bär icke mycket orda.
Utan tillråda vi enhvar att själf skaffa sig prospekt såväl från bolagen som länsanstalterna och själf afgöra sitt val.
Prospekt och nödiga upp- lysningar erhållas gratis hos anstalternas agen- ter eller direkt från hufvudkontoren.
Bolagen bestämma sina lifräntor något lägre än länsanstalterna.
De förra fixera på eget ansvar lifräntebeloppets storlek, de senare ställa det i beroende af gällande räntefot, hvarför beloppet icke med full säkerhet på förhand kan uppgifvas.
Dock torde det icke under- stiga det af bolagen fixerade, utan snarare öfverstiga detsamma på grund af billigare förvaltniDgsomkostnader samt understöd af allmänna medel.
Den årliga utdelningen kan börja vid hvil- ken ålder som helst.
Dock måste denna lik- som också den tid, då kapitalbildning får lyftas, på förhand bestämmas, och få medlen dessförinnan icke uppsägas.
Aflider den för- säkrade före tiden för penningarnes utfående, återgå de insatta medlen till den dödes arf- viDgar med undantag af räntan, som tillfaller de i anstalten kvarstående.
Dessa kunna äfven i de flesta anstalter på särskilda vilkor blifva delaktiga äfven af den bortdöendes kapital.
Den hastighet, med hvilken insatserna i lifränteanstalterna tillväxa, är genast i ögonen fallande.
Mången, som icke är van vid den sammansatta ränteräkningen, måste häpna inför de resultat, siffrorna lägga i dagen.
Om t. ex., som ibland händer, ränteanstalten kan betala 6 % jämte arfsvinst af de dödes räntor, så kan en årlig insats af 10 kronor under de 10 första lefnadsåren bereda: an- tingen en behållning af 354 kronor att lyftas vid 25 års ålder, 969 kronor att lyftas vid 40 års ålder, 3050 kronor att lyftas vid 55 års ålder; eller ock, om så önskas, en årlig utdelning intill lifvets slut, hvilken, om den begynner redan vid 26 års ålder, börjar med 24 kronor, samt därefter årligen stiger, — men om dess uttagande uppskjutes till 41 års ålder, börjar med 70 kronor — samt om den uppskjutes till 55 år, uppgår till 305 kr.
för män och 274 kr.
för kvinnor.
Likaså kan genom insättning af 50 eller 100 kr.
under de 10 första lefnadsåren be- redas en behållning eller årsutdelning, som är fem eller tio gånger större än de här ofvan anförda o. s. v. Det skulle blifva för vidlyftigt att här återgifva flere exempel eller några fullstän- diga tabeller, men vi tillråda alla att taga ytterligare kännedom härom genom att rekvi- rera prospekt från någon lifränteanstalt.
Många af de förmögna insätta gärna större eller mindre kapital för sig och de sina på någon af våra vanliga banker.
Detta kan ju vara godt och väl, men man vinner däri- genom icke samma syfte som genom insätt- ningar i lifränteanstalterna.
Bankerna lämna mindre ränta och ingen arfsvinst.
Penningarna kunna likväl där utfås, när ägaren finner för godt.
Detta kan naturligtvis ofta vara en fördel, men också motsatsen.
(Slut i nästa n:r.)
Vårsådd.
Ur lifvet a f Edith Forssman.
Belönadt med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) en friska ungdomliga rösten trängde så tydligt in i det tysta skrifrummet, att professorn nästan spratt till.
Nästa minut gick dörren upp, och den nyss anlände stod bugande framför honom.
» Huru skall jag rätt klart kunna uttrycka min mors glädje och min egen djupa tack- samhet, » de blå barnsligt klara ögonen sökte professorns barska blick bakom glasögonen, men denne vinkade otåligt med handen och sade sträft: » Jag är inte för något känslosvammel, unge man, låtom oss lämna det å sido, för öfrigt är det ju blott ett rum jag erbjudit
er och en oundviklig handräckning då och om sig, att detta medgifvande var ett intrång då — allt öfrigt beror på er egen arbets- i mångåriga vanor, och beslöt att så sällan förmåga och flit.
Jag har själf en gång som möjligt begagna sig af anbudet.
Han stått på samma punkt som ni, och jag vet, hade en kamrat från hemtrakten, som redan att mannen i de flesta fall är sin egen lyc- ett år legat inne vid universitetet, han skulle kas smed.
Har ni förstått mig? » nog visa honom tillrätta, menade han.
» Jag tror det, » svarade studenten lågt, me- » Godt, godt! » Professorn fattade hatt och dan en mörk blodvåg för en sekund färgade käpp, det var tydligt att audiensen nu var hans bleka kinder, » om jag ej i ord får ut- I af slutad.
trycka, hvad jag känner, hoppas jag kunna Nere på sin kammare blef det den unge bevisa det i handling, » tillade ban blygt.
mannen trångt om hjärtat; det var ändå » Teet är serveradt! » Fina öppnade cere- tuDgt att vara fattig och nödgas anlita an- moniöst dörrarna till matsalen, det var hen- dras hjälp — ofta ovilligt gifven — men i nes lilla krigslist att öfverrumpla sin hus- nästa ögonblick tog hans ungdomliga hoppfullhet bonde och första aftonen förskaffa den re- åter öfverhand.
Om blott vår Herre förlä- sande en varm kvällsvard, ty inom den gam- nade hälsa och krafter, så kunde han nog la jungfruns osympatiska yttre klappade ett en dag återgälda det, som professorn nu lade särdeles varmt och ömt hjärta.
ut för honom, ja, kanske den gamle herrn Om professorn genomskådade henne, teg framdeles skulle vara glad öfver att hafva han emellertid och bjöd med en gest stu- hjälpt honom på väg.
denten att stiga in; där i det fulla lamplju- Han nickade och smålog af inre belåten- set betraktade han sedan uppmärksamt den het.
Sedan kom jungfru Fina med en korg unge främlingens fina, intelligenta ansikte för hans linne och strumpor, en liten hylla med den kloka, tänkande pannan, det blonda slog han själf upp, och därunder arrangera- håret och de kloka ögonen; han såg nästan ut des ett gammalt gardindraperi, som förträff- som ett barn.
Skulle väl en sådan där liten ligt skymde hans anspråkslösa garderob.
Jung- fröken, mors gullgris, en gång blifva en man frun riktigt slog ihop händerna af förtjus- som dugde till något — det trodde han icke ning, hon hade aldrig trott, att en ung herre stort på, och det satiriska löjet, som alltid skulle vara » så snäll med hammare ooh nubb, » låg så nära, spred sig åter kring munnen.
som hon uttryckte sig.
Knut Berg var van Professor Wiuter kunde vara briljant älsk- att begagna sig af till buds stående resurser, värd och utomordentligt intressant, när han och rådlös var han aldrig; bakom det flick- ville, men han kunde också vara kyligt otref- aktigt finhyllta ansiktet dolde sig en sällspordt lig som ett majestätiskt isberg, det fick stu- fast vilja i förening med det mest förnöj- denten vidkännas denna första kväll, och öf- samma lynne.
Jungfru Fina spådde, att » den ver de ljusa framtidsdrömmarne och ungdom- gossen nog skulle slå sig fram i världen, » domliga förhoppningarna strödde en bitter och det hade hon rätt uti; innan kort rörde världserfarenhet sin isande frost.
sig Knut helt hemvant i den stora staden Därnere i det lilla mer än anspråkslösa och hade snart inrättat sitt dagliga lif så re- gårdsrummet — tillfälligtvis ledigt efter en gelbundet som möjligt.
bortflyttad portvakt — blef han emellertid genast bättre till mods; här var visserligen allt i skarpaste motsats till den eleganta vå- ning han nyss lämnat, men det var hans egen lilla vrå, och ban hade ej blifvit van att ställa stora fordringar på sin omgifning.
På det omålade bordet placerade han än- nu samjia kväll sina böcker och skriftillbe- hör; och moderns fotografi i en ram af snäc- kor, som han själf satt ihop, hängdes upp på en spik ofvanför bädden, sedan gick han förnöjd till sängs och sof som ett godt barn till morgonen.
När jungfru Fina trädde in nästa dag, med mjölkkannan och brödet på en liten bricka, var studenten redan uppe och klädd, syssel- satt att skrifva bref hem; och om det nu var böckerna eller porträttet på väggen eller hans egen ungdomliga företeelse, det kunde hon ej afgöra, men hela rummet tycktes hen- ne som förvandladt; i går hade det varit så tomt och öde, nu såg det helt hemvarmt ut.
» Klockan nio skulle han infinna sig hos professorn, innan denne begaf sig ut, » sade hon, » och punktlighet fäster han sig mycket vid, » tillade jungfrun med en betydelsefull nick.
Studenten smålog och lofvade det bästa.
På slaget stod han äfven i skrifrummet, och nu begynnte en liten examen angående famil- jeförhållanden, läsplan e t c, som den unge mannen i det hela bestod rätt bra.
Till slut fastställdes dagordningen, matstället m. m. Söndagsmiddagarne skulle han dock äta där- uppe, det var nu sagdt en gång för alla — dessutom — professorn dröjde litet — dess- utom kunde han förstås komma, när han be- höfde ett råd eller önskade göra en fråga.
Studenten bugade sig; han kände nog in- Professorn såg han sällan under veckan och trodde, att denne nära nog glömt sin skyddsling i gårdsrummet, men däri misstog han sig.
Från skrifrummets fönster höllo de skarpa ögonen ständigt utkik öfver studen- tens görande och låtande, och när den lilla studielampan kväll efter kväll tändes lika punktligt som hans egen däruppe — såg den gamle herrn rätt belåten ut, ehuru hans miss- tänksamma lynne allt fortfarande stod på vakt.
Hvarje söndag infann sig unge Berg, fin och borstad, till middagen i professorns ele- ganta matsal, där bordet stoltserade med ut- sökt porslin och gediget silfver och jungfru Fina, som väl kände matställets urkokta sopp- kött och flottiga buljong, serverade en rost- biff, som kunde kommit en läckergoms hjärta att klappa af förtjusning.
Det rådde mellan hushållerskan och den unge mannen det allra bästa förhållande, Knut var hennes favorit ända från första kvällen, och hon skulle gär- na, trots sin husbondes varning, nött ut sina skor för att betjäna honom, om han blott tillåtit henne att göra det.
Den första söndagseftermiddagen bjöd Knut farväl strax efter intaget kaffe för att ej falla sin värd till besvär, men nästa söndag föreslog professorn själf ett parti schack, däri han var mästare, och sedan blef han kvar- bjuden på te.
Han visste icke, om den gamle herrn tyckte om hans sällskap eller ej, men det blef från denna tid vanligt, att han till- bragte hela kvällen däruppe, och när profes- sorn tog en bok eller satte sig vid skrifbor- det, var Knut genast osynlig och tyst som ett möss bakom någon ofantlig tidning.
Han hade verkligen en förmåga att aldrig vara i vägen, det erkände professorn, och som han var fallen för vanor, blef det snart en orsak till misshumör, om Knut Berg någon sön- dagseftermiddag lofvat sig bort till en kam- rat.
Det var inte för att han saknade poj- ken — nej för ingen del — men han tyckte om regelbundna vanor, det gjorde han.
Stundom kunde den unge mannen under deras samtal blifva helt varm och berätta om modern och deras hem, om sina planer och förhoppningar med en ofördärfvad ung- doms rena entusiasm, och professorn satt och hörde på med sitt stereotypa leende, tills Knut plötsligt tystnade, som om han ertappat sig själf med att begå en dårskap; hvad kunde väl denne man bry sig om honom och hans små intressen, han som var så stel och främmande, att han aldrig ens med ett ord häntydt på släktskapen dem emellan.
Han anade ej, huru uppmärksamt profes- sorn följde hvarje yttrande, hvarje uttryck i det rörliga ansiktet.
En annan gång åter kunde den gamle själf slå sig lös och be- rätta, och då lyssnade Knut med beundran till hans genialiska påståenden och kvicka träffande omdömen; man kunde lära så myc- ket däraf, tyckte han.
Till jul öfverraskade studenten professorn med nyheten, att han skulle resa hem och och hälsa på modern; han hade förtjänat sig litet respengar genom renskrifning, meddelade han, för att visa, att det var ur egen kassa han tog medlen för ett sådant extra nöje.
Gamle herrn brummade bistert, att han j u var en fri människa som kunde komma och gå efter eget behag, men man kunde se, att den resan ej föll honom på läppen.
Fina åter torkade sina tårdränkta ögon på förklä- dessnibben och menade, att det skulle bli en bedröflig jul, men försökte trösta sig med, att herr Knut skulle få det så mycket tref- ligare, och han log och sade, att det trodde han nog och så bar det af.
Han var så glad som ett vinterny, när han kom tillbaka, och så ifrig att efter den korta ferien återtaga sina studier.
Hela terminen arbetade han som en myra, men så hade han också vackra resultat att uppvisa, när våren kom.
Då han var redo att lämna hufvudstaden, förmodade professorn smått ironiskt, att han längtade efter latmansdagarne på landet.
Den unge mannen smålog.
— Han visste just inte, huru mycket tid det kunde bli öf- ver att latas — sade han — det var näm- ligen bestämdt, att han skulle konditionera und (sommaren, och tre ostyriga gossar kun- de nog gifva sysselsättning.
Professorn gjorde en afvärjande rörelse: » Useh, de pojkarne, gemena slynglar hvar- enda en, beklagar er, unge man, beklagar på det högsta. » Knut smålog åter; » det skulle nog gå, » menade han hurtigt.
Han hade ungdomens djärfva tro på till och med det omöjligas möjlighet.
Vid afskedet sade professorn torrt, att gårdsrummet stod ledigt för honom, om han ville komma in till hösten; det var inte nå- gon synnerligt vänlig inbjudning, men Knut tog den så och tackade på sitt eget hjärtliga sätt, och jungfru Fina, som stod i tamburen med kappsäcken, bedyrade tyst för sig själf, att » maken till den gossen fanns inte på den gröna jorden ».
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Att stå vid sitt ord.
Smånotiser för kvinnovärlden.
vem älskar icke en rättskaffens, genom- ärlig karaktär, och hvem önskar icke vara omgifven af personer, som han kan sätta fullkomligt förtroende till!
Dödsfall.
Fru Nanna Stridbeck afled här i Stockholm den 24 januari, något öfver 74 år gam- mal.
Fru Stridbeck, en intelligent och hjärtegod kvinna, var moder till aflidne skalden Edvard Bäck- ström.
All den ömhet och kärlek, hvarmed en mo- der kan omfatta sin ende son, ägnade hon honom under hans lefnad.
Hans framgång i lifvet och på skaldebanan var också hennes största lycka.
Under hans periodvis återkommande sjukdom vek hon al- drig från hans sida.
Utom denne sin son egde hon en dotter, gift med en af de aderton i Svenska aka- demien, prof. And.
Andersson.
Men huru vinnes ett sådant förtroende?
Vanligen icke genom någon storslagen hand- ling, utan i stället genom troheten i det lilla, genom den omutliga sanningskärlek, som vi- sar sig i hvardagslifvets mångahanda bestyr.
Mången anses rättänkande och sanningsenlig i det stora hela, men hur är det i småsaker, dessa små händelser, hvaraf hela lifvet är upp- fylldt?
Kanske tycker han, att det eller det är intet att fästa sig vid, eller han tänkei icke på, om han begår en liten, liten osan- ning.
Och dock kan denna åstadkomma mycket ondt.
I alla lifvets förhållanden gäller det att vara på sin vakt, att hafva ett vaket sam- vete, som icke låter nedtysta sig, utan höjer sin röst för att » gilla det goda, och fördöma det onda », som vi göra.
Hvad särskildt en husmoder beträffar, bör hon i allt, mot man, barn och tjänare, vara fullt uppriktig, bestämd och ej taga tillbaka, hvad en gång blifvit sagdt.
Öfva dig här- uti, och du skall vinna allas förtroende, akt- ning och kärlek!
Se här några små exempel: Har du lofvat din man att vara färdig på bestämd tid för att följa honom bort, så pröfva icke hans tålamod genom att låta honom vänta.
D u invänder, att oförutsedda hinder kunna inträffa.
Visserligen, men detta hör väl dock till undantagen, och nog kan du i de flesta fall, om du verkligen vill samt med en smula beräkning, vara i ordning till den utsatta tiden.
Har du lofvat barnen att gå ut med dem, så låt intet hindra dig från att hålla ditt löfte.
Om de små gång på gång se sig be- svikna, få de misstroende, kanske icke blott till dig, utan framdeles i lifvet till alla män- niskor.
Nej, det måste vara så, att hvad mamma (eller pappa) sagt, det kunna de lita på, det är säkert.
Likaså i förhållandet till tjänarne.
Har du gifvit en befallning, så ändra den icke!
Annars kan man få höra dem säga t. e x.
: » Frun har sagt, att middagen skall vara fär- dig kl. 3, men det kommer väl annat bud innan dess. » Akta dig att vara nyckfull, gör hvad säger, äfven i de obetydligaste saker.
du Har du lofvat en väninna att besöka henne, visa, att du har mening därmed!
Detta är i och för sig bagateller, men ge- nom ett ständigt aktgifvande på sig själf skall din karaktär vinna styrka, och du skall ej vackla hit och dit i obestämdhet och obe- slutsamhet, fel, som mycket vidlåda nutidens kvinnor.
Och då vi betänka, att det är modern, som först danar barnens karaktärer, känna vi oss då icke manade att göra allt för att bilda dem till goda, rättsinniga, sanna människor?
Men för att kunna detta, måste vi själfva söka att vara sådana och föregå dem med godt exempel.
Låtom oss sträfva därefter!
Anny Det ligger sannerligen mera vikt på, E. huru människan bär sitt öde, än hurudant det är.
W. v. Humboldt.
Teater och.
musik.
Kungl.
operan återupptog den 28 sistl. januari Goethes sorgespel » Egmont » med Beethovens här- liga musik.
Onskligt hade nog varit, om ut- förandet blifvit det genialiska skådespelet mera vär- digt, än nu var fallet.
Då emellertid våra skåde- spelarekrafter hittills så godt som alldeles saknat tillfälle att öfva sig i dylika högre uppgifter, har man ej rätt att begära någon mönsterprestation, utan får vara glad öfver, att början blifvit gjord, samt hop- pas på en allt bättre fortsättning.
Den ende, som nu i » Egmont » verkligen lyckades göra något af sin roll, var hr Engelbrecht, titelrollens innehafvare.
Dock var det säkerligen ej den Egmont, som den store skalden tänkt sig honom.
E. var en smula för borgerlig, saknade detta något, som skulle kunna förklara Egmonts välde öfver massorna och öfriga, med hvilka han kom i beröring.
Framställningen förtjänar dock i flere enskildheter rätt mycket er- kännande.
— Att fröken Zetterberg ej lyckades för- läna mera verkligt lif åt Clärchen, förvånar oss.
Det var något uppstyltadt, osäkert och kantigt i hela framställningen.
För utförandet af torgseenen i fjär- de akten förtjänar skådespelerskan dock erkännande.
Öfriga rollinnehafvare tycktes göra sin sak efter bästa förmåga.
— Den utomordentligt härliga mu- siken väckte det lifligaste bifall och torde, ensamt den, kunna hålla stycket uppe åtskilliga gånger.
Iscensättningen var ock gjord med omsorg.
I morgon lördag gifves andra symfonikonserten, hvarvid programmet upptager Wagners Faust-uver- tyr, en pianokonsert af Brahms, symfoni (d-moll) af Schumann samt 2:dra satsen ur Beethovens stråk- kvartett (a-dur).
En glädjande nyhet är, att den framstående ton- sättaren och skicklige dirigenten Andreas Hallen blifvit anställd som kapellmästare vid k. operan från och med innevarande månads början.
K.
Dramatiska teatern, Äter ett nytt dramatiskt arbete af svensk författare!
Bättvisligen måste erkän- nas, att Dramatiska teaterns direktion på sista tiden visat ett sällspordt nit för odlande af den inhemska dramatiken.
Det ena originalstycket efter det andra går öfver tiljan och ökar såväl den teaterbesökande allmänhetens som författarnes tacksamhet mot direk- tionen.
Det nu upptagna skådespelet » Ett åskslag » af Erans Hedberg har många förutsättningar att kunna förvärfva sig lifligt intresse från publikens sida.
Visserligen är stycket bygdt på en tämligen gam- malmodig idé, men handlingen utvecklar sig följd- riktigt, intresset stegras för hvarje akt, och flere spännande situationer förekomma.
Dialogen är där- jämte, såsom man j u kan vänta af en så rutinerad författare som Frans Hedberg, lättflytande, naturlig och där så lämpar sig kryddad af en godmodig humor.
Den hederlige brukspatronen Boje (hr Örtengren) har på gamla dagar gift sig med en ung och strå- lande vacker kvinna, Ester Larson (fru Fahlman), om hvars föregående lif han märkvärdigt nog ej brytt sig om att söka den minsta kännedom.
Den sköna brukspatronessan, i grund och botten fördärfvad, knyter en kärleksförbindelse med förvaltaren på bru- ket, den skurkaktige Kedin (hr Skånberg), en landtlig don Juan, men blottas slutligen fullständigt af den unge läkaren Stålman (hr Törnqvist), som vid styc- kets början oförmodadt kommer till bruket och blir kallad till brukspatronens sjuksäng i stället för den borta varande bruksläkaren.
Till hufvudpersonerna torde väl kanske ock böra räknas brukspatronens dotter i första giftet, Tora (eleven fröken Svanström), hvilken naturligtvis blir betagen i den unge d:r Stålman och vid styckets slut, då brukspatronessan för alltid skilts från sin make, blir doktorns trolofvade.
Detta är i största korthet skådespelets innehåll och dess huf- vudpersoner.
Utförandet var på alla händer förträffligt.
Sär- skildt gäller detta hufvudrollernas innehafvare och bland dem främst fru Fahlman.
Men äfven hrr Törnqvist, Skånberg och Örtengren voro ypperligt på sin plats.
Och fröken Svanström, den unga debutanten, har genom utförandet af sin lilla, ej oviktiga roll gifvit synnerligen goda löften för fram- tiden.
Bland bipersonerna förtjäna fröken Åhlander och hr Hamrin särskild uppmärksamhet för deras karaktäristiska framställande af brukspatronens gamla hushållerska och kusk samt i nästan ännu högre grad hr Gränder som den präktigt tecknade prosten, en rättfram hedersman af gamla stammen.
H r O. Byström, var mycket rolig som den förlästa docenten Bejer, lafsamlareD.
D e öfriga gjorde likaledes sitt bästa och gingo väl in i ensemblen.
För iscensättningen förtjänar hr Personne särskildt beröm.
Den vackra skogsdekorationen med vatten- fallet i tredje akten — styckets bästa akt — fram- kallade lifligt bifall.
Till spelning å Dramatiska teatern har ytterligare antagits ett nytt originalstycke af Anna " Wahlenberg, kalladt » Cendrillon ».
Uppslaget till detta stycke är hämtadt från den lilla trefliga skissen » I gåsmarsch », som den omtyckta författarinnan hade införd i Iduns julnummer 1S90.
Stycket kommer antagligen att gifvas som förpjäs tiil » Den inbillade sjuke », och dess hufvudroller utföras af fröken Seelig och hr Palme.
Tredje kammarmusiksoarén ägde rum i tisdags i Vetenskapsakademiens hörsal, hvilken var fylld till sista plats af en synnerligt intresserad publik, hvilken med det lifligaste bifall hälsade programmets alla nummer.
Utförandet var ock i alla delar synner- ligen vårdadt, såväl hvad den kända Aulinska violin- kvartetten beträffar, som ock hvad angår de båda medverkande pianisterna hr W. Stenhammar och särskildt fröken Sigrid Carlheim-Gyllensköld.
Lif- ligaste bifallet väckte ock den här flere gånger ut- förda pianokvintetten af Schumann, vid hvilken fröken S.
C - G. med synnerlig smak och finess skötte pianostämman.
Fröken Annette Essipoff, den framstående piano- virtuosen, välkänd från föregående uppträdanden härstädes, gifver sin första konsert i Musikaliska akademien nästkommande tisdag den 9 dennes.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.) J l S S j a n log sitt handklaver, och sedan han för- 5| [k ' I) siktigt öppnat dörren, frågade han in i det skumma rummet: » Är mormor ensam? » » Ja, Ingeborg gick nyss, hon skulle lägga sig och sofva litet, sade hon. » Han gick in.
» Skall jag spela något för mor- mor? » » Ja, kära, så snällt! » ropade gumman gladt.
Och så spelade han psalmer o c h sånger, o c h den gamla satt tyst, andäktigt lyssnande, men när han då till melodien: » O, Kristi oss benåda! » äfven sjöng orden, störtade tårar ur hennes ögon, o c h sedan han slutat, utbrast hon med rörd, tacksam stämma: » Tack, snälla Nils!
En sådan söndags- afton har jag inte haft på många år! » Men Nils förebrådde sig själf, att han ej tänkt på den gamla mormodern under de långa söndags- aftnarne, då han j u med så litet kunnat glädja henne.
Huru han sedan satt, preludierande på sitt in- strument, kommo dess toner att söfva mormor.
Och utan att han själf tänkte därpå, hade han sakta börjat spela melodien till den gamla kära visan: » Har du en vän. » Glömmande allt o m - kring sig, började hau äfven sjunga vers efter vers, slutande med strofen: » Har du ej vän, har du dock Gud, slut då honom till ditt hjärta. » Han tystnade, men spratt till vid ett ljud från kammaren innanför.
— — Det lät som en half- kväfd snyftning.
— — — Icke kunde det vara häradsdomaren, som kommit hem?
— — Han lyssnade med återhållen andedräkt.
Då öppnades dörren, som från kammaren ledde ut i förstugan, o c h han hörde, huru någon med hastiga, lätta steg sprang trappan uppför till vin- den, och därpå hörde han samma lätta steg i rum- met ofvanför, hvilket rum just var de båda dött- rarnas.
Hans hjärta klappade hårdt och häftigt.
— — Ingeborg hade varit därinne — hon hade hört, hvad han sjungit!
Det var hon, s o m gråtit och snyflat!
Det brusade och stormade inom honom, och dock tyckte han, att det liksom sjöng och jublade där- inne.
Och minnet af den drömmande, gåtfulla blicken, han sett på morgonen, flög åter som ett strålande stjärnskott förbi hans inre syn.
Den kvällen fick han ej se Ingeborg, huru myc- ket han längtade därefter.
Och vid frukosten da- gen därpå icke heller; men då de kommo in till middagen, stod hon s o m vanligt sysselsatt vid spisen, utan att ge akt på deras inträde.
Maten satte hon fram, ulan att se upp, och med ett strängt, kallt uttryck i sitt ansikte.
Det led fram mot jul, och göromålen inom hus blefvo allt talrikare.
Det skulle slaktas och bryg- gas, bakas och tvättas.
Sent och tidigt var Inge- borg i arbete, tystlåten, sluten och tungsint.
Hon hade visserligen pigan och statgumman lill hjälp, men det förundrade dock Nils, att hon icke be- gärde mer hjälp af Sofi, som oftast endast bara satt och såg på, huru systern arbetade.
Det hade kommit därhän med Nils, att han icke längre betraktade den yngsta såsom den bästa af dem; att han icke mer tänkte på henne såsom den, hvilken skulle passa till hans hustru.
Hennes säkra, oftast näbbiga ton misshagade honom, och hvad han förut tagit för undergifven- het från hennes och förtryck från Ingeborgs sida, såg han nu med helt andra ögon.
Hon var lätt- jefull och slarfvig, sällan såg han henne befatta sig med något annat än en smutsig virkning, hvil- ken aldrig tycktes blifva färdig.
Begärde Ingeborg någon gång hennes hjälp, fick hon ofta till s v a r: » Det kan du väl göra själf. » En annan gång tänkte han dock, då någon blick ur Ingeborgs kalla ögon eller något högdraget ord af henne sårat honom • » Det är nog Ingeborgs eget fel från början.
Hon har nog alltid varit för stursk att be om hjälp, emedan hon vill ha hedern för alltihop ensam.
Detta har Sofi sett, och därför är hon sådan hon är. » » Kan du slakta, Nils? » frågade husbonden en dag, då de åto middag, » jag menar stora kreatur, för- stås. » Nils svarade ett långsamt — — » Ah j a.
» » Nå, tjurn ska slaktas i morgon, låt si, att du reder dej med h o n o m då. » » Men hur ska ' ni bära er åt med honom, han är ju så ilsken »?
sade Sofi helt ängsligt.
» Jag får göra en slaktmask och sätta för hans ögon och så få vi binda honom. » Under det Nils, tacksam för den annars tanklösa flickans oro, sade detta, kom han helt omedvetet att se mot Ingeborg, och åter mötte han ur hennes djupblå ögon en underlig, ängsligt bäfvande blick.
Hon mötte dock icke förr hans, än hennes läp- par kröktes af ett föraktligt leende och hon, vänd till fadern, ifrigt sade: » Hvarför kan inte Olsson få slakta nu som förr?
Han är inte rädd af sig. » » Rädd af sig, » hvad menade hon med det?
Nils rätade på sig, och seende stadigt på henne, sade han allvarligt, men utan hetta: » Jag är inte heller rädd.
Men man springer dock ej åstad, som om det vore en lek, och tar lifvet af ett stort lifskraftigt kreatur.
Det vill till att ha säker hand och blick, så att man med sitt slag verkligen döfvar djuret och gör dess dödskval så kotta som möjligt. » Alla lego.
Ingen hade egentligen tänkt på eller betraktat slaktningen från denna synpunkt förr.
Med heder utförde emellertid Nils följande mor- gon det svåra uppdraget.
Och på aftonen stod han tillsammans med Ingeborg i matboden och hjälpte henne med köttets styckning.
Plötsligt gaf hon då till ett litet rop, kastande ifrån sig den knif, hon höll i handen.
» Har Ingeborg skurit sig? » frågade Nils häftigt.
» Ja litet, jag skall gå in och linda något om. » Hon höll sin ena tumme hårdt sluten i den an- dra handen, men eu mörk blodström trängde dock fram och ned utefter den hvita smalarmen.
Nils störtade ut och var efter några sekunder tillbaka med sin mössa fylld med snö.
hvarmed ban bad henne försöka stilla blodet, medan han sprang in efter häfta, som han hade i sin ägo.
Därmed sprang han o c h var snart åter med så- väl häfta som linneremsor.
Då han sedan skulle hjälpa henne med förbind- ningen och stod med hennnes hand i sin, förstod han icke själf, hvad s o m gick åt honom.
Han, U ^ c ä r l o f i i i i x s s - o c l i som icke darrat på morgonen, då han stod fram- för den ursinnige tjuren, färdig att gifva honom dödshugget, darrade nu vid åsynen af det blod, som ifrån Ingeborgs hand droppade ned på hans.
Han kände sig förargad på sig själf öfver denna svaghef.
Nu skulle hon väl åter håna honom.
Han såg på henne och sade sakta: » Ingeborg hade nog rätt: jag är allt en rädd stackare. » Men Ingeborg svarade ingenting, hon smålog blott ett underligt, svagt leende, och dä han slu- tat, hviskade hon med en liten skälfning i rösten: » Tack,Nils! » hvarpå hon tigande återlog sin sys- selsättning.
I samma ögonblick kom Sofi springande och ropade ifrig och otålig: » Du måste komma in, In- geborg!
Kyrkvärden i Järfva är här, och pappa har sagt till, att han ska bjudas på aftonvard.&gt; Ingeborg, som nästan aldrig lät häftig eller otå- lig mot systern, föreföll likväl så nu, då hon svarade: » Jag går inte härifrån, förrän jag slulat; för en gång måtte väl du kunna styra om maten. » Detla tyckte också i sitt sinne K \ h, på samma gång han litet smått undrade, hvem denne kyrk- värden i Järfva var, som han nu för andra gån- gen hörde nämnas som gäst i Berga.
För icke så länge sedan hade han varit där en söndagsafton, då Nils varit hos sin morbror; morgonen därpå hörde han nämligen Lina säga till Per, som ock varit borta: » Här var storkalas i går, må du tro, kyrkvärden i Järfva var här. » Och då nu Sofi på sått litet retsamma sätt sade: » Det bryr jag mig visst inte om, det är i alla fall för din skull han kommer, » kastade Nils en frå- gande blick på Ingeborg.
Hon uppfångade först med tydlig förlägenhet hans blick, men så förändrades plötsligt uttrycket i hennes ansigte, och återtagande sin vanliga hög dragna min och besvarande hans ögonkast med en kall, säker blick, svarade hon: » Ja, jag kom- mer strax.
Nils får hugga sönder alltsammans så länge, som jag sagt till, att jag vill ha ' det.
Jag saltar ned det senare i kväll. » Hon drog ned sina klädningsärmar, slätade till håret, tog af sig sitt stora förkläde och gick.
Systern stod helt förvånad kvar och utropade: » Jag kunde knappt tro, att hon så lätt skulle gå in!
Förra gången han var här, var hon så stram å ohöflig som helst. » » Hvem är kyrkvärden i Järfva? » frågade Nils med något osäker röst.
» Det är en ung, rik, barnlös änkling, som jag bestämdt skulle ta ', om nan bara ville fria lill mig. » svarade flickan och sprang skrattande sin väg.
Nils stod kvar och högg sönder köttet, så att hela boden skakade därvid.
* * Ett par dagar därefter voro drängarne tillika med statkarlen till skogen efter ved, medan hus- bonden själf rest tiil sockenstugan på kommunal- stämma.
På morgonen snöade det visserligen nå- got, men under förmiddagens lopp ökades det mer och mer till full snöstorm.
Karlarne hade slut- ligen riktigt svårt att k o m m a fram med sina ved- lass, men Nils skyndade dock på af alla krafter, ty han tänkte på, huru svårt gårdens kvinnor skulle hafva att reda sig, om de behöfde ved, vatten och dylikt, då vägarne nog voro alldeles igendrifna.
Så fort de därför kommit hem, bad han de andra sköta om hästarne och veden, så att han fick göra vägarne fria.
Han tog ur redskapslidret en skofvel och skyn- dade in på gården.
Där fick han då se, huru Ingeborg i snöyran sökte arbeta sig fram till matboden, och huru snön i väldiga drifvor låg hopad just på vägen dit.
Men hon var ej rådlös, det såg han ock.
Äfven hon hade en skofvel i handen, hvarmed hon kraftigt och hurtigt banade sig en liten väg.
Glömmande kyrkvärden i Järfva och sin föresals att aldrig mer närma sig Ingeborg, stod han dock nu bre dvid henne.
» Får jag hjälpa Ingeborg? » frågade han, ehuru han ögonblickligt ångrade sin fråga: naturligtvis skulle hon gifva ett trotsigt, afvisande svar.
Men hon såg hastigt upp.
Och den unge man- nen bländades nästan af det friska, strålande an- siktet och den glada, vänliga blick och ton, hvar.
med hon svarade; » Ja tack! » Det föreföll Nils, där han stod i den djupa, kalla drifvan med snöstormen rusande omkring sig, som o m han blott sett rosor och sol och strålande klar himmel.
Men han hade ju fått löfte att hjälpa henne!
Och så högg han i med sådan fart att vägen till- boden inom kort låg öppen.
Blott nedanför trapp v i g s e l r i n g a r ständigt lager nos Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående steget låg ännu kvar en hög, sammanpackad drifVa, hvilken Nils just med sin spade tänkte bearbeta, då Ingeborg käckt ropade: » Ah, den där hoppar jag öfver! » Hon gjorde så äfven, men fick därvid ej fäste på trappsteget, utan vacklade baklänges och skulle hafva fallit, om ej Nils i sina armar uppfångat henne.
Den förr purprade kinden fick Visserligen där- vid en ännu högre färg, och hon gjorde sig hastigt lös, men hon skrattade dock åt sitt missöde pä ett gladt otvunget sätt.
Det första, friska, hjärt- liga skratt, Nils hört från hennes läppar.
Och hela den dagen, huru ruskig den i öfrigt var, tyckte sig Nils gå i ett klart, bländande skim- mer.
Nu.
sedan han sett henne så glad, utan den vanliga sturska minen och hållningen, nu se- dau han, om ock blott för ett ögonblick, hållit henne i sina armar, föreföll det honom, som om aldrig mer något kallt och främmande kunde komma emellan dem.
Stackars Nils!
De dagar, som återslodo till ju- len, visade honom tydligt, huru han bedrog sig, Så främmande, så stolt, ovänlig och fåordig hade hon knappast varit som under denna tid Först kände han sig bedröfvad, nedslagen, olyck- lig.
Oupphörligt frågade han sig själf, hvarför han nån ' sin kommit dit, hvarför han varit en så- dan dåre alt själf utsätta sig för de kval, han led.
Sedan förargade det honom, att en sådan högmo- dig och styfsint flicka skulle utöfva ett sådant välde öfver honom, och så började han visa sig om möjligt än styfvare och ovänligare än Inge- borg själf.
Han försökte därunder inbilla sig att han föraktade henne, att han ej brydde sig mer om henne än om den fl i niga obehagliga Lina.
Det var ju för öfrigt för den yngres skull han kommit.
Sofi var dock öppen och sann.
Det var systern och fadern, hårda och hjärtlösa som de voro, hvilka gjort äfven henne skenbart tank- och känslolös — — — Under öm och kärleksfull led- ning sku le nog det goda h o s henne väckas till lif igen.
Och så flydde den unge mannen med sina tankar, ord och blickar ti!
1 den unga flickan, hvilken dock ofta hade ett gladt ord och leende ansikte midt i den tunga, tryckande stämning, som var rådande i julbrådskan.
(Forts)!
Från Iduns läsekrets.
» Små skrikhalsar ».
Till de unga mammors tjänst, hvilka tänka följa en » barnaväns » råd uti n:r 4 af Idun, ber en gam- mal mamma att få säga några ord.
För visso är det allt utom rätt, att, såsom barna- vännen säger, » vid minsta gny rycka barnen ur vagnen » men fullt lika orätt är att låta ett litet barn skrika mer, än det tål.
Undertecknad, som en gång också var en ung mamma, och sedan dess uppfostrat sex barn, var liksom många unga mödrar fullproppad med upp- fostringsplaner, som skulle sättas i verket vid första barnets födelse.
Stackars lilla pyre, därmed experi- menterades erbarmligt, i all välmening, förstås.
Bland andra teorier var också den, alt det skulle få skrika, så mycket det ville, och det skrek också, tills det fick bråck, till stor skada för barnet själft och djup bedröfvelse för dess mamma.
» Barnavännen » säger, att det barn, som skall få skrika hela nätterna, bör vara friskt.
Nå, men hur pkall man veta, att så är, och alla barn ha ej lyc Kan äga en läkare till pappa, som kan veta, om det är friskt eller ej?
Om » barnavännen » också varit mamma, skulle hon nog funnit det lite väl mycket begärdt af ett litet nyfödt barn, att det skulle kunna hafva klart för sig genast med detsamma, ifall man får skrika om dagen eller natten.
Således, mina unga mammor, våren försiktiga och på samma gång förståndiga beder En gammal mamma.
Innehållsförteckning.
Matbilda Öhman; af H. W. (Med porträtt.)
— Fyra Tisor af Emanuel Geibel, tolkade af Fågel Blå.
— Styrelsesättet i våra hem!
af Ellen Bergström.
— I vimlet; af Hugo Samxe- Vms.
-- Smä kulturbilder, af Ave.
I.
— Om lifräntor; al ' Oskar Lundgren.
— Vårsådd; ur lifvet af Edith Forssman, Bel.
med hedersomnämnande vid Xduns stora pristäfling.
(Forts.) — All stå vid sitt ord; af Amy E.
— Smånotiser lör kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets: .Små skrikhalsar »; af En gammal mamma.
» » T S a w T U a l e l ^ a w ^ gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon - r e r i O M i S D S A H) tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
i Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm.
