# ID: svediakorp-per897
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,444
# sentences: 685
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gernandts Boktr.-Åktieb.
N:r 52 (262) Fredagen den 23 december 1892.
Byrå: Prenumerationspris p r å r: R e d a s t ö r och ntglfvare: Klara v.
K y r k o g a t a 7, 2 tr, Idun med Modetidning och FRITHIOF HELLBERG.
(Aftonbladets nya hus.)
kolorerade planscher kr.
i Träffas a byrån kl. 12 — 1.
Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; &lt;: 50 Prenumer.
sker i landsorten å post- Idnn ensam.
» 4 anstalt, i Stockholm hos redaktion.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Amelie * fT % est la femme? » ^ — denna fråga på- tvingar sig ovillkorligen den besökande, då han nu for tiden genomvand- rar Gripsholms gamla borg.
T y den ordning, som råder ej allenast i gemaken, utan i det min- sta krypin af den stora byggnadens många skrub- bar, vinklar och vrår, antyder en kvinnas hus- moderliga och vakande närvaro.
Den resande, som kom- mer för att endast på ett par timmar hasta genom slottsvåningarna, hinner måhända ej att reflektera bäröfver; men otvifvelaktigt erfar man en känsla af välbehag, orsakad af den trefnad, som egendomligt nog rå- der i de obebodda rum- men; det förefaller en ej, som om de stått, som de nu stå, i nära ett år- hundrade, inneslutande endast minnen från hän- farna tider — rutorna i de höga fönstren äro klara, de inlagda skå- pen och borden damfria, sängarna i barock- eller annan stil med pösande sidenkuddar äro väl bäd- dade, de dyrbara gamla speglarna blankpolerade — kort sagdr, det stora slottet är välordnadt som ett hem.
Allt angifver, Utglfningstid: hyarje helgfri fredag Lösnummerspris 1 5 ört (vid kompletteringar).
5:te årg.
A nnonspris: 35 öre pr nonpaxeillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje p&amp;börjadt tiotal stafr.
Utlandska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Wiedberg.
att en kvinnas öga va- kar öfver dess bohag, att en kvinnas hand pie- tetsfullt vårdar de ej minst från konstnärlig och kulturhistorisk syn- punkt värderika minnen, som inneslutas i Sveriges märkligaste borg.
» O M est la femme? » Ni skall utan svårighet finna henne.
Fråga en- dast efter slottets åldfru — och när i dessa tider af restaurering, nymål- ning, ommålning, byg- gande och rifvande frå- gas det ej efter henne?
Hon kommer genast, vän- lig och hjälpsam, redo att gladt och beredvil- ligt lämna de upplysnin- gar, som hon kan gifva, eller att på annat sätt bistå med råd och dåd i hvad som faller inom hennes befogenhet.
Den nuvarande åld- frun på Gripsholms slott är doktorinnan Amelie Wiedberg, född Holm- berg.
Hennes lifs historia är enkel; den betecknas af samma fröjder och sorger, som falla på tu- sentals andras lott.
Det är historien om en fin och ädel kvinnas utveckling, om huru en männi kokaraktär danas för lifvet genom yttre och inre förhållanden,
Ej någon i den vida värld, Hur djupt han än var undangömd, Hnr fjärran bort från larm och närd, Af lifvets herre än var glömd.
Hvar blomma i sin rosengård Han slutit i sitt fadershägn, Och alla röna de hans vård, Fast än som sol och än som regn.
JpUGENIE.
en historia om många pröfningar, men ock om mycken vunnen kärlek, aktning och ett rättvist, allmänt erkännande.
I utkanten af det bokskogsbälte, som går nästan tvärs öfver Sydskåne och följande Romeleåsen bildar liksom en gräns mot den rika Söderslätt, ligger Gerdslöfs prästgård.
Ännu för omkring tjugu år sedan var den en af dessa gammaldags låga, halmtäckta gårdar, man ännu någon gång kan få se i detta landskap.
Strax bredvid ligger kyr- kan på en kastanieskuggad backe.
Nedan- för utbredde sig den vackra Näsbyholmssjön, omgifven af hög, tät bokskog och med en och annan lummig holme.
På sjöns andra strand såg man den väldiga, krenelerade hvita borg, som utgjorde Näsbyholms mycket gamla slott.
Godset tillhörde baron Blixen- Fineke, känd särskildt från skandivanismens dagar på 1860-talet och svåger med Kristian I X.
Detta slott besöktes ofta af kungliga personer; stora jakter anordnades; skogen var rik på högdjur; skotten smällde; hornen smattrade; ljudet hördes bort till prästgår- den på sjöns andra strand.
Här förnams det af en häpen barnflock, som från det halmtäckta prästhemmets trappa med barnslig bäfvan och vidöppna ögon stir- rade bort mot skogen, mot det gamla slottet, i hvars mörka gångar hängde stora mörka bilder af bistra krigare, den förnäma ättens förfäder, och kring hvilket dunkla sägner smögo, sägner om död, som gifvits af egen hand.
Den äldsta flickan i denna syskonkrets var Amelie.
Hennes far, kyrkoherden i Gerdslöf, sedan kontraktsprosten L.
P. Holmberg, var en i Skåne allmänt känd, högt aktad och mycket använd man.
Till det yttre en ståtlig, kraf- tig gestalt, med vördnadsbjudande uttryck och hållning, var han en sällsynt kunskaps- rik man; han ägde lifligt intresse för allt humant, var framstående predikant och ut- märkt talare, särskildt riksdagstalare; under flere år utgjorde han såsom riksdagsman en prydnad för det forna prästerståndet.
Han blef jubeldoktor i Upsala 1 8 7 7.
— Hans hustru, Wilhelmina Gullander — en kvinna, utrustad med ett rikt gemyt och sällsynt praktisk duglighet — var dotterdotter af en tap- per finsk officer, som stupade vid Oravais, och dotter af prosten i Malmö, teol. d:r A.
P. Gullander, i hvars gästfria, välburgna, i den driftiga köpmannastaden allmänt upp- burna hem Sveriges blifvande erkebiskop, Henric Reuhterdal, som ung fann stöd och hjälp.
Amelie, äldsta dottern, föddes den 15 april 1848.
Den romantiska trakten, skogs- och insjö- idyllen omkring den gamla tunga borgen, gaf henne mera kärlek till en begränsad, idyllisk natur med romantisk stämning än till den stora öppna slätten, hvilken så att säga da- nar kraftig realism såväl i dikt som i prak- tiskt arbetslif.
Men denna benägenhet för mera inåtvändt drömmeri motverkades hälsosamt genom det driftga prästgårdslifvet; » tidigt uppe » var regeln för allt husets folk, och prästfrun gick själf i spetsen härför; redan vid femtiden surrade hennes spinnrock i kapp med tjäna- rinnornas, och hon var ytterst noga med att hennas döttrar från barndomen skulle vänja sig vid enkelhet, flit och ordning.
När de blefvo större, var det också de, som före- stodo all bakning, strykning m. m. i hem- met, hvilket allt ingalunda var en ringa upp- gift i ett skånskt prästhus från » den gamla goda tiden ».
Det var vid sådana tillfällen att stiga upp klockan 3 på morgonen och sedan oförtrutet hålla ut dagar i sträck.
Särdeles beskäftiga voro ock husets döttrar vid tiden för den » stora gåsslakten » och se- nare » julslakten »; och tillagningen af alla de olika slagen julkost, för att ej tala om brygden af det porterbruna, söta, starka jul- ölet, var af stor vikt i detta liksom öfver hufvud i alla dåtidens skånska prästhem.
Då Amelie var elfva år, erhöll prosten Holmberg Espö pastorat, beläget så nära kusten, att Östersjöns brus om kvällarne söfde barnen i det nya hemmet till ro, hvar- vid dock Amelie timvis kunde ligga vaken och lyssna till mistluren, som från båtar och skepp varnande ljöd, när dimman låg tät öfver hafvet.
Hennes lifliga fantasi fick här- af en liten ersättning för den saknade skogs- trakten.
Espö prästgård, med dess vackra byggnad och äfven i Skåne sällsynt yppiga trädgård, omtalades allmänt såsom ett mönsterhem.
I detta, liksom i ännu några andra af den rika slättens större prästhem, t. ex. Tegnérs i Kjellstorp, Bååths i Hammarlöf, Rietz ' i Peng, Cavallins i Hvellinge o. s. v. förena- des det frikostiga, gästfria lifvet, som i all- mänhet utmärker prästgårdarne i Sveriges Gösen, med en ganska ovanlig andlig bild- ning och lyftning.
Detta gaf sin prägel äfven åt umgänges- lifvet.
Särskildt voro de båda hemmen Espö och Kjellstorp nära sammanknutna i en vän- skap, hvilken i sextio år trofast förenade fä- derna och sedan upptagits af barnen.
I ungdomskretsen i Espö och Kjellstorp var den af alla omtyckta, väna och blida Amelie kanske den gladaste och en syskon- lik förtrolighet rådde i densamma.
Till den hörde — i förbigående sagdt — tvänne män med nu frejdade namn, professor Esaias Teg- nér samt kibliotekarien i Lund, d:r Olof Tegnér.
Stillheten och lugnet på den stora slätten stördes då ännu ej af järnvägstågets brus och hvissling.
Denna del af Skånes söderslätt låg nämligen afsides, nästan liksom för sig själf, och detta gjorde måhända sitt till, att hjärtligheten och sammanhållningen mellan vänner och grannar blefvo så mycket större.
Amelie erhöll liksom sina systrar under- visning i hemmet af en skicklig guvernant, fröken Sara Lundblad, en af Sveriges mest framstående blomstermålarinnor, elev af den europeiskt berömde prof. Jensen i Köpenhamn.
Den yppiga skånska trädgården gaf henne osökt anledning af öfva sin konst, och mån- gen vacker målning, på hvilken Espöfrukter äro afbildade, sändes härifrån ut i världen; s. t. ex. befinna sig efter beställning af ko- nung Carl X V flere sådana taflor på Grips- holms och Ulriksdals slott.
Amelie var i många hänseenden rikt be- gåfvad.
Hon hade äfven anlag för målning, och snart sågs äfven hon vid staffliet.
Men ehuru dessa anlag aldrig kommo till någon utveckling, så hafva de dock framträdt i form af varmaste intresse för all konst, såsom konstnärligt sinne i allmänhet och i fin smak.
Detta är något, som i ej oväsentlig mån gör henne till en värdig åldfru på den gamla Vasaborgen; hennes omvårdnad af dennas konstskatter, vare sig taflor, gobeliner eller andra föremål, har ej allenast sitt upphof i noggrann pliktuppfyllelse, utan i uppriktigt och sant konstintresse.
Vid mycket unga år blef Amelie förlofvad med sin kusin, doktor Anders Wiedberg; den unga fästmön brukade under förlofnings- tiden ibland gömma sig undan i en vrå af vinden för att ostördt kunna framtaga sina forna lekkamrater, dockorna!
Som nittonårig ung fru, föga bekant med världen, men sällsynt intagande, både genom yttre och inre gåfvor, följde hon sin man till det nya hemmet, läkarebostället vid Grips- holm.
Doktor Wiedberg var en både omtyckt och skicklig läkare, och han blef detta allt mera år för år, ifrigt och outtröttligt intresserad som han var att städse utveckla sig inom sin vetenskap.
Denna var för honom ej ett » lefvebröd », utan en lifsuppgift.
Hans unga hustru var honom ofta behjälplig vid svåra operationer, under hvilka de sjuka befunno sig i läkarens eget hem, och hennes blida, lugna väsen verkade alltid ytterst välgörande på de lidande.
Mot svaga, fattiga och olyckliga visade doktorinnan Wiedberg alltid det ömmaste deltagande.
Vill man höra varma ord af tack och tillgifvenhet, skall man göra en titt in i Mariefreds fattighus och få de gamla gummorna där att tala om » deras doktorin- na »!
Hennes styrka har öfver hufvud va- rit att kärleksfullt verka i det tysta och obe- märkta.
Men med allt detta var det UDga doktors- hemmet ett af de gladaste i den trakten; gästfrihet var släktarf hos båda makarna, och de utöfvade den på ett hjärtligt enkelt sätt, som kom alla att finna sig väl hos dem.
Doktorsbostaden hade ett vackert läge, helt nära den präktiga » Ekbacken » eller djurgår- den.
Från fönstren syntes en liten flik af Mälarfjärden med dess stränder, klädda af hägg och al, som böjde sig djupt ned öfver vattnet.
Längre bort skymtade slottets röda murar.
Och knngliga jakter ägde rum i backarna ofvanför — skotten smällde, hor- nen smattrade, ekot rullade öfver vikar och åsar — barndomsintrycken från det första skånska hemmet vaknade upp och fingo nytt lif.
Barnets romantiska drömmar voro för- verkligade, och den unga kvinnan fattade en nästan svärmisk kärlek till denna trakt, i hvilken hon vid en älskad makes sida fun- nit ett lyckligt hem.
Till den trefnad, hon kände, bidrog ej li- tet det mottagande hon rönte såväl af sta- dens som traktens vänliga invånare.
Bland besökarne i detta hem vilja vi, i
förbigående och på tal om kungliga jakter, nämna konung Carl X V, som någon gång sökte hvila på soffan i doktorns enkla ar- betsrum eller, om han var hungrig, här in- tog en smörgås.
Under 14 år bodde doktor Wiedberg vid Gripsholm; han var på en gång stadsläkare i Mariefred, slottsläkare å Gripsholm samt bataljonsläkare vid Sörmlands regemente.
Dessutom utöfvade han en ganska vid- sträckt enskild praktik, hvilken ökades i samma mån som hans rykte växte.
Våren 1881 erhöll han regementsläkare- platsen vid lifregementets grenadierkår och flyttade strax, därefter till Strömsholm.
Det var med stor smärta och djupt vemod fru Wiedberg lämnade hemmet vid Grips- holm.
Det sista farväl, hon sade, var till d. v. åldfrun å slottet, hvilken, 80-årig, ej förmådde lämna sina rum.
Föga anade hon, då hon från trappan till åldfruns bostad kastade en sista blick öfver borggården, att hon inom kort skulle beträda densamma så- som ingång till eget hem.
Vistandet vid Strömsholm blef kort.
Hösten samma år utbröt en häftig difteriepedemi i nejden.
Denna sjukdom hade doktor W.
all- tid med stor framgång bekämpat, och han sade någon gång, att han ej hyste fruktan för densamma, ty han hade aldrig misslyc- kats vid dess behandling.
En dag denna höst hemkom han trött och illamående från en patient och blef strax därefter kallad till en fattig difterisjuk ar- betares läger.
Sin vana trogen, for han utan en sekunds dröjsmål.
V i d hemkomsten be- rättade han, att han » för första gången glömt medtaga cigarr », hvilket varit så myc- ket obehagligare, som patienten hostat upp slem i hans ansikte.
Den sjuke tillfrisknade, men — inom tre dagar var den kraftige läkaren död, i sina bästa år död i difteri, smittad af den man, hvars lif han räddat.
Hans människovänliga verksamhet var slut.
Och med hans bort- gång inbröto tunga dagar för hans familj.
Hans hustru, som så hastigt och oväntadt blifvit änka, tillintetgjord af sorg, stod en- sam med fyra barn, det äldsta 13 år, det yngsta 3 månader gammalt.
Och till sorgen kommo mycket allvarsamma ekonomiska be- kymmer.
Under den nästan hopplösa tid hon med sina barn efter sin mans död vistades hos sin bror, direktör Teodor Holmberg å Tärna, erhöll hon en dag bref från en trofast vän- inna på Gripsholms gamla slott, som fram- kastade tanken rörande åldfruplatsen, hvilken, mänskligt att döma, inom kort måste blifva ledig.
Fru W.
begaf sig genast till Stockholm och fick audiens hos konung Oscar, som särdeles nådigt och med stor välvilja åhörde hennes framställning.
Han kunde dock in- tet löfte gifva, utan yttrade endast, att om ingen annan stode platsen närmare, skulle hon, fru W.
, vara vid godt mod.
Men ännu var platsen ej ledig.
Och vå- ren 1882 flyttade fru W.
med sina barn tillbaka till det gamla hemmet i Espö, där far och mor, nu åldriga och sorgsna, stodo på trappan och med öppna armar, ehuru med tårade ögon, emottogo den älskade äldsta dottern, som åter sökte huld och skydd un- der det gamla fädernetaket.
Ett år kvarstannade hon här; så kom eu dag på våren bud med posten, att platsen vid Gripsholm vore ledig.
Oaktadt hon hade många medsökande, erhöll hon densamma på slottsintendenten kammarherre Ekenstiernas förord och tack vare flera ädle män, sär- skildt n. v. generaldirektör Wieselgren och riksmarskalken excellensen Sparre, hvilka öm- made för hennes belägenhet, och som till hennes förmån lade sitt ord hos konungen, men framför allt på grund af dennes minnes- godhet.
Sysselsatt som han just vid detta tillfälle var i Norge, skref han dock ett särskildt bref till generaldirektör Wieselgren för att genom denne genast låta underrätta fru W.
, att hon erhållit platsen.
Nämnas bör ock, att hon af 1883 års riksdag erhöll en lifstidspension af 300 kr., hvilken utan motstånd beviljades i båda kam- rarna, hvarvid framhölls, att doktor W.
dött » som en soldat på sin post », att han » föll på stridsfältet under utöfvandet af sin tjänst. » fa olm, har också upprepade gånger gifvits henne i pressen.
Bättre än det offentliga erkännandet är dock den tillgifvenhet, hon vunnit af många vänner.
Så har den kvinnas lif förflutit, hvars bild i dag synes i Idun.
Grundtonen i hennes enkla lefnadssaga, den praktiska dugligheten förenad med känslig uppfattning af natur och historiska minnen, har följt henne från barn- domen och allt intill denna dag, har följt henne från sjö och skog och borg vid Gerds- löf till slottet vid mälarfjärden.
Åfven för henne har detta varit ett » öde- nas och minnenas slott ».
Efter två års bortavaro återvände hon så- lunda en vacker vårdag i maj att taga sin bostad inom den gamla borgens murar.
Åldfrun vid Gripsholm har till uppgift att med ganska knappt arbetsbiträde sköta om och skydda mot mal och andra inkräktare slottets stora förråd af möbler eller rättare möbelklädslar, dynor och öfverdrag, att vår- da, städa och vädra det stora förrådet af sängkläder, af linne — slottet äger omkring 1000 handdukar och 600 par lakan, af hvilka en stor del förskrifva sig från Hed- vig Eleonoras tid och af denna drottning och hennes hofdamer egenhändigt blifvit märkta och försedda med årtalen 1679 och 1686 — men äfven af sidentyg, broderier, fransar, tofsar m. m., afsedt för komplettering af mö- beltyget, gardinerna, o. s. v. — Förut fanns äfven på slottet ett stort förråd af gobeliner, som dock på senaste tiden blifvit öfverflyt- tade till husgerådskammaren i Stockholm.
Hon har också att svara för städning och rengörning af de många och vidlyftiga loka- lerna inom slottet.
Och detta faller sig ej så lätt om sommaren, då ångbåtarne från hufvudstaden ständigt ditföra stora skaror af resande, hvilka genomvandra slottets vånin- gar och gemak; detta nödvändiggör hvarje vecka en omfattande storstädning.
fDen faliga natten.
ögtidligt stum fram träder natten på den vida heden och Ireder mantelnj dunkelgrå och skum, ut öfver enslig nejd och tysta leden.
' Vind domnar af, och fågelns stilla aftonkväde slutar; på fältet hjorden hvilar, mot sin staf sig herden, trött af dagens tunga, lutar.
3ien nattens ro hlir djupare vid gryningsstundens möte.
fDu drömlikt tysta timme, kan det ho en hemlighet fördold uti ditt sköte?
Det åligger dessutom åldfrun att tillse, att vid påkommande besök af furstliga per- soner eller då stora, mera offentliga fester skola hållas på slottet, allt är i fullt ordnadt skick, redo till parad.
Sådana besök hafva i fru W; s tid gjorts upprepade gånger af konung Oscar, af konungen af Portugal, Sachsens konung och drottning, Badens furste- familj, af franska eskaderns befäl och man- skap o. s. v. Enär hon emottog sysslan efter en mycket gammal dam, som under åratal varit instängd i sin bostad, var den s. k.
» fatburen » — omfattande allt, hvad vi ofvan uppräknadt — helt naturligt i ett rätt oordnadt skick; mal och möss hade fritt herravälde bland den stora massan madrasser, sängkläder m. m.
Allt detta är nu förändradt.
Den största prydlighet och ordning råda öfverallt, dit åldfruns myndighet sträcker sig.
Alla olika slags persedlar, sängkläder, stycken af dyr- bart gammalt siden, mattor, linne o. s. v. äro skilda från hvarandra, omsorgsfullt upplagda och utbredda i särskilda rum, i detalj för- tecknade, uppmätta eller vägda och försedda med vederbörliga etiketter.
Har man gjort en rund i äfven dessa rum, som ej sakna sitt intresse, skall man lätt inse, att detta varit ett arbete, som kraft flere år.
Offentligt erkännande af det sätt, hvarpå fru Wiedberg fattat sin uppgift på Grips- ~Som llixt från sky fördelar mörka moln och llytung dimma, så, plötsligt, nattens alla skuggor fly för jtierrens klarhet, som begynner glimma.
Quds ängel hlid har stigit ned att ljus från mörker skilja, för att till jorden lära lud om frid och skänka mänskobarnen en god vilja, uti hans namn, som kommen är att våra lördor draga och lära huldt uti sin Irodersfamn till Spaderns hus de trötta och de svaga.
zÄr du Iland dem, som länge bidat denna stund i hoppet, till krullan i det ringa ' jBetlehem med fromme herdarne styr vandringsloppet!
~ö lyssna, hör på änglasången, dela himlafröjden!
Stäm in med heliga serafers Tior och jubla: » Åra vare Gud i Charlotte höjden! » Lindholm, Kuli-konkurrens bland kvinnorna.
|] amer och — kulis, ursäkten samman- ställningen!
Den är ej vidare galant, men ämnet som här skall behandlas är all- varligt och kräfver i främsta rummet ord, som träffa hufvudet på spiken, de må för öfrigt ljuda illa i somliges öron.
Jag tror ingen skall vilja förneka, att vissa företeelser på den kvinnliga arbetsmarknaden verkligen äro sådana, att de osökt leda tanken på de indiska arbetarne, hvilkas behoflöshet går öf- ver europeiska begrepp, och hvilkas inverkan på den allmänna lönenivåns sänkande tvif- velsutan förr eller senare skall göra sig mäk- tigt gällande.
En indisk kuli arbetar för en dagaflöning af endast ett par öre eller jämnt så mycket som behöfs, for att han med några näfvar kokt ris skall stilla hungerns kval och hålla krafterna någorlunda uppe.
V i som spisa kulins hvardagsmat endast i form af gröt vid hälgerna eller som tillbehör till hönsfricasén, ha svårt att tänka oss en tillvaro, uteslutande baserad på ris till alla mål, ris ocb ingenting annat än ris.
Men hvad vi mycket väl kun- nat fatta är, att en arbetare med så måttliga anspråk på lifvet måste tilldraga sig de ve- sterländska varuproducenternas stora upp- märksamhet, och detta allt allvarligare, ju mera skärpt konkurrensen blir och ju önsk- ligare det synes vara att kunna erhålla ar- betskraft till billigaste pris.
Också är det kändt, hurusom frågan att införskrifva indiska kulis varit flere gånger på tal så väl i Eng- land som i Amerika.
Hittills har det dock stannat vid hot, och fråga är, om ens ett dylikt experiment skall låta verkställa sig utan de allra allvarsammaste faror för den inre ordningen i de land, som tilltrodde sig våga försöket.
Meu medan de europeiska, och amerikanska arbetarne ännu lyckats undgå faran af kon- kurrensen från nyssnämnda håll, finna vi, hur en i sig själf så stor och rättvis sak som kvinnofrigörelsen skapat svårigheter af lik- nande art, i det att kvinnorna i flere yrkes- grenar hota att öfverflygla d. v. s. underbjuda männen på arbetsmarknaden.
Easamma frun- timmer ha ju i regeln så små behof.
De skatta ej som männen åt dyrbara ovanor.
De kunna följaktligen nöja sig med mindre löner både än familjefadren, som har hustru och barn att försörja, och den ogifte arbetaren, hvars lif ställer sig dyrare.
Helt visst har konkurrensen på detta håll bidragit att för- sämra villkoren för en del yrkesarbetare.
Jag tror dock icke, att kvinnans framträ- dande på arbetsmarknaden har haft eller skall få så fördärfliga följder för det manliga arbetet som många föreställa sig.
Jag tror det icke af flere skäl, som här skulle bli för vidlyf- tigt att utveckla.
En alldeles obestridlig fara — och en fara för kvinnorna själfva — ligger däremot i hvad jag dristat mig kalla kulikonkurrensen kvin- norna emellan.
Det finns som bekant arbetsområden, hvilka tillhöra kvinnan så uteslutande, att det aldrig fallit en man in att söka sticka sin näsa dit.
Eller har man väl hört talas om karlar, som » gått frun tillhanda » eller » sett om barnen »?
Detta slags anställningar utbjudas ofta på ett sätt och i ordalag, att man måste häpna.
Det låter nämligen ofta, som om den, hvilken utbjuder platsen, gjorde en barmhärtighets- gärning, och som om unga flickor borde vara tacksamma att få arbeta åt andra för ingen annan lön än maten och tak öfver hufvudet.
Det är alldeles icke ovanligt att i tidningarna få läsa annonser af ungefär följande inne- håll: » En bildad, men anspråkslös flicka af god familj, som är kunnig i alla inom ett hushåll förekommande göromål, spelar piano, talar franska och äger skicklighet i handarbeten samt har ett gladt och jämnt lynne, kan, mot att betala för sig, få gå frun till hända och se till barnen, om svar med porträtt meddelas » Ädelmodig 3 7 ».
Obs.
Ingen som ej genomgått högre läroverk må göra sig be- svär! » Ja, hur är det möjligt, att sådana erbju- danden kunna göras och — • mottagas?
Det är bara den naturliga fortsättningen på de från andra hållet utgångna annonserna, som man läst så länge i tidningarna och som igen- kännas på de oföränderliga slutorden: » På lön fästes intet afseende, blott på ett hygg- ligt bemötande. » Om det nu endast vore fattiga flickor, som, drifna af en tvingande nöd, funno sig föran- låtna att gå in på hvad villkor som helst hellre än att gå utan arbete och svälta ihjäl.
Men ofta är det damer i mycket god ställ- ning, som endast därför att de vantrifvas hemma eller känna behof af verksamhet, gärna betala för sig för att utan besvär och föröd- mjukelser komma i besittning af en plats.
Och detta gratisutbjudande af arbetskraft har sträckt sig äfven till andra arbetsområden.
Att vilja arbeta är aktningsvärdt, och att den, som har godt om pengar, t. o. m. beta- lar för att få arbeta är i och för sig ännu mer aktningsvärdt.
Men det är på samma gång obetänksamt.
T y hvad blir följden?
Jo, att de fattiga flickor, som behöfva arbeta för att upphälla sig, och som måste fordra aflöning, blifva utan plats eller få nöja sig med en lön, som ej räcker till det nödtorftiga.
Kan ej här med full rätt talas om en kuli-konkurrens kvinnorna emellan?
Kulin kräfver åtminstone någon lön för sitt arbete.
Den unga dam, som betalar för att få arbeta, är för de fattiga, arbetssökande medsystrarna farligare än en kuli.
Eftertanke och solidari- tetskänsla borde kunna råda bot på detta förhållande.
Det borde aldrig förekomma, att någon betalade för att få skänka andra sitt arbete.
Det nedsätter arbetet.
Och det ska- dar oerhördt dem, som mer än andra hafva rätt att få arbete och skörda frukterna af det- samma, de fattiga som vilja arbete.
Efraim Rosenius.
En mängd människor gräma sig öfver det, som ingenting annat än lättja hindrar dem från att åtnjuta.
The Rambler.
Julstämning.
f nga frun kväfde en gäspning o c h drog en djup suck.
Åh, denna enformighet!
Den korta vinterdagen nalkades sitt slut och blickade hälft sömnigt in på den unga kvin- nan, där hon i dåsig liknöjdhet låg tillbakalutad i gungstolen.
I alla vinklar o c h vrår låg redan mörkret på lur, färdigt att utbreda sin makt öfver hela det präktigt utstyrda rummet; men ännu var det tillräckligt ljust för att skönja de mjuka, in- bjudande fåtöljerna och ett prydligt skrifbord, på hvilket en hel massa paket lågo.
Där voro stora och små paket, runda och fyrkantiga paket, pa- ket med långa verser o c h med korta verser, ver- ser med blott rim o c h verser med innehåll — med ett ord, julklappar.
Det var julafton, årets skönaste fest, och ändå ljöd det så uttråkadt detta: » Åh, en sådan enfor- mighet. » Inga sorger tryckte den unga frun, älskad o c h älskande, frisk o c h ung, rik och oberoende.
Lif- vet log emot henne i hela sin förföriska glans, men — man kan tröttna äfven på lyckan.
Solskenet blir mattande o c h förslappande, o m det ej dä o c h då afbrytes af någon uppfriskande regnskur, eller om ej en frisk vind rycker upp de domnande ner- verna.
Hvad dessa familjehögtider voro tråkiga!
Detta evigt enahanda!
Huru väl hon kände hela programmet.
Snart skulle det eleganta åkdonet köra fram för att föra henne o c h hennes man till den fashionablaste kyrkan med den modernaste prästen.
Vid hem- komsten tände betjänten kronor och kandelabrar och, då bjällror därute bådade svärföräldrarnes ankomst, tändes äfven den ståtliga julgranen.
De vanliga lyckönskningarna till glad jul, te ur fint, äkta porslin, utsökta konfektyrer och bak- verk och så julklappskorgen.
Där fanns det dyrbara armbandet till » min char- manta svärdotter », den smakfulla blombuketten till » min egen lilla hustru », de eleganta tygerna, de luftiga spetsarna från svärmor, otaliga toilett- pjäser och bijouterier.
Å h, hon kände det allt förut, detta evigt enahanda.
Det är ej lätt att finna på något nytt för den, som ej behöfver räk- na sina penningar.
Men där ligger ännu ett litet paket i botten på korgen: » Från gamla mamma. » Den enkla lilla blå duken, som mamma själf stickat, där hvarje lycka innesluter en hälsning från modern där borta i den lilla småstaden.
Julen i det enkla barndomshemmet!
Inga dyr- bara lyxartiklar, enkla jul grannlåter af eget ar- bete, små, anspråkslösa julgåfvor, men julfröjd och julfrid öfver hela huset.
Hvad trollade där fram julstämningen?
Hon tänkte på de glada tillrustningarna där, hvarest ej allt kunde köpas färdigt i butikerna.
Re- dan veckor förut hade man stoppat o c h lappat, stickat och sytt, och ett par dagar före jul stod mamma själf vid bakbordet för att skära af de- gen till de många julbullarne, som skulle skickas åt bykgumman, åt kvastgumman, åt skurerskan, åt den och åt den, och en hel hög reservbullar att sticka i handen på alla de små, som med tiggarpåsen stannade vid köksdörren.
Ingen fick om julen förgäfves sträcka ut sin hand.
Huru lycklig gamla mamma såg ut!
Ögonen logo, mun- nen log, hela det blida ansiktet log vid tanken på all den glädje dessa små stackars julbullar ändå kunde åstadkomma.
Där måste hon riktigt sätta några russin på bullen, ty den skulle ut till den stackars änkan med sina många små barn.
Barn tycka j u det är så rart med russin, o c h det märkes ej, o m man sätter några russin mindre i sina egna julbullar.
Så kom då ändtligen den kära, välsignade af- tonen, f skymningen stod där i matsalen en hel rad prydligt öfvertäckta korgar; men dyrbarheter innehöllo de ej, endast gamla, lappade kläder, stoppade strumpor, en julbulle, litet ljus, litet gryn och litet snask till barnen.
Därule stampade brö- derna framför kälkarne, nu skulle det bära af, korgarne måste man hinna sticka in före guds- tjänsten.
Det var roligt att titta litet i dörrspringan, att se den glada öfverraskningen och höra de välsig- nande utropen i den fattiga kojan.
Så det värmde ända in i hjärtats innersta, det gaf ton åt sången där borta i den lilla kyrkan, det spred glans kring det anspråkslösa julträdet i det enkla barndoms- hemmet.
Det var julslämning.
— Den unga frun sprang upp.
Ännu hade hon en timme ledig.
Fort på med hatt o c h kappa.
Midt öfver gatan fanns en enklare skobutik, där fick hon ett par goda stöflar och ett par små, starka kängor, från närmaste leksaksbutik en häst och en docka, så litet snask och bröd, och hon var färdigrustad.
Varm och ifrig smög hon sig ned till det fattiga folket i källarvåningen, glän- tade på dörren o c h sköt sakta in sina uppköp.
Hon måste dröja en stund därute, hon kunde ej höra sig trött på jublet där inne.
Så det stam- pades med de nya stöflarna, huru raskt de små tänderna knaprade på karamellerna och moderns af glädjetårar kväfda röst, då hon hviskade ett tack till den, som beredt hennes barn en sådan jul.
Det var åter s o m förr i barndomshemmet.
Den äkte mannen kunde ej nog beundra sin vackra hustrus klara ögon, den charmanta svär- dottern fick tusende komplimenter för sitt fagra utseende, men ingen anade, att några små stam- p a n d e barnafötler och en fattig moders lack hade färgat kindens rosor och tändt denna underbart varma strålglans i de vackra ögonen, att några små fattiga gåfvor skänkt den unga frun i gen- gäld en dyrbar julgåfva — hennes barndoms jul- glädje, den rätta julstämningen.
Maria Nyström.
Slakt på landet.
an vaknar i dagbräckningen med en bly- tung förnimmelse: Usch, nu är visst blodbadet begyndtl Man gräfver Ded sig i kuddarne och för- söker sofva på nytt; men nej, det går inte.
På landet lefver man så intimt tillsammans med sina husdjur, att den dag de skola slaktas, blir en sorgens och rädslans dag.
— Är det flere djur, som skola slaktas, bli de icke fär- diga, tills vi komma upp, och vi råka då ibland få se slaktarne släpa i väg med ett svin eller en ko, hvars tur nu är kommen.
Det arma djuret sätter hufvudet i vädret och luktar på den friska luften.
Hvad vill det säga att fä komma ut nu?
Skulle det redan vara vår?
Glada aningar genomströmma det.
Det min- nes sitt härliga frihetslif om sommaren — skall nu allt detta börja igen?
Mera se vi ej, förrän vi fly för den skräckinjagande synen.
Men vi veta, att svaret är det döfvande slaget, som brutalt gör slut på allt.
Och medan dju- ret vrider sig i den sista dödskampen, stå slak- taren och ett par käringar beskäftiga omkring, ängsliga att icke kunna uppsamla hvarje droppe af det blod, som för några sekunder sedan strömmade genom sprittande ådror.
Mat, mat åt de lystna människorna skall det alltsammans bli.
» Hvilka rofdjur vi människor äro ändå, » sade jag till slaktaren, då jag en stund senare blef utkallad för att närvara vid upphuggningen af köttet.
» Ja, vi ha väl makten vi å '. » » Vi ha så, ja, men en vacker dag kommer här kanske något ändå större och mäktigare väsen från en annan planet och behandlar oss som vi nu djuren. » » Var så god, inte mig emot,?
sva- rade han.
» Det finns — » började jag, men höll plötsligt inne.
Jag ville berätta för ho- nom om vegetarianerna, men blef rädd, att han skulle sluka ett stort stycke rått, varmt kött midt för näsan på mig.
Och dessutom hade jag ju själf beställt honom att slakta åt migl Då kunde det ju gagna mig bra litet att prata om vegetarianer 1 Och för öfrigt var det detsamma, hvad jag sade, det gled alltsam- mans spärlöst förbi hans slaktarsjäl.
Det är ingen annan råd än att taga världen sådan den är och försöka att tänka på det, som en husmoder bör tänka på vid en slakt.
Och det är sannerligen mer än nog.
Man kan blL ordentligt yr i hufvudet af det alltsammans: en del skall vattnas, och en del skall inte vattnas; somligt skall kokas och somligt skall vara rått; somligt skall saltas, somligt gömmas färskt, det ena gå 9 gånger genom kvarnen, det andra 5 och en del bara hackas.
Gryn skola blötas, förvällas eller kokas — tre yt- terst fina distinktioner — o. s. v. utan ände!
Man skall ha formlig administrationstalang för att reda sig med alltsammans.
Och så all denna oändlighet med mat!
En gång om året rulla vi oss och vada oss i mat — större de- len af året är det en riktig trollkonst att finna på något till middag — men nu gäller trol- leriet att få plats för alltsammans.
Mat i alla former hotar att spränga huset.
Hvar skola vi få byttor och kar till alltsammans?
Det svämmar öfver bord och bänkar!
Vid en slakt är idén om grytan, som kokade gröt öfver stad och land, satt i verket.
Två pigor stå vid köttkvarnen och mala, så svetten lackar, en hackar och en bultar, här koka de sylta, där stoppa de korf, smågossarne tälja korfpinnar — vi flänga, som gällde det lifvet, och » komma vi ej till Dovrefjäll i kväll, så förgås all värl- den, » sa ' hönan.
» Men snälla du, är du inte nöjd öfver att ha all denna maten åt barnen dina då?
An de, som ingen mat ha att ge sina, och du be- skärmar dig, att du har för mycket! » » Jo, jo visst, jag tycker det är en synner- ligen lugnande tanke, att om jag skulle dö nu, så kunde jag efterlämna åt mina barn circa 300 korfvar och ett par hundra köttbullar — ett ganska anständigt morsarf, det! » Men den gamla slaktarmadamen, som varit med om slaktningen här i många år, och som varit med hos alla fruarna här, ruskar på hufvudet: » Hon är för rar, den frun. » Lena har släpat år efter år utan några reflektioner.
Blir hon bara tillräckligt smord med varmt kaffe, så går det bra.
Hon knyter sin röd och hvita hals- duk om pannan, kaflar bra opp och begrafver sig så i ett haf af tarmar och » vommar », som hon skall g ö r 3 rena.
Undras just, hvem som är mamma till den genialiska idén att fylla tarmar och vommar med mat i stället för det, som var i dem förut?
Lena reflekterar inte öfver det heller, hon; hon gör sin plikt, får tarmarne rena och hvita, så att de se ut som oskulden själf och man glömmer deras mer än tvifvelaktiga forntid.
Men köksan, hvars upp- gift är att underhålla en osläcklig eld under kaffehurran och dessutom sörja för att munter- heten hålls uppe genom att prestera ideliga kvickheter, förklarar, att hon får tarmvred bara af att se på alla tarmarne.
Emellertid lider det en gång till slutet.
Så småningom blef det dock rum för alltihop.
På matborden stå byttor och tinor i rad, och un- der taket hänga korfvar af alla slag så nätt som pärlor på ett snöre.
Det blir skuradt och fejadt, och världen kommer åter i siaa gamla gäogor.
Husmodern ser med välbehag på fruk- ten af dessa dagars möda, emotser med största sinneslugn besök om det så vore af själfve bi- skopen, gläder sig öfver den fred, som det ger att på långa tider slippa spekulera sig grön och gul för middagsmaten, fröjdar sig till sist själf åt all den goda maten och rycker på ax- larne åt vegetarianerna.
Besluter så, att nästa gång hon träffar slaktaren vänskapligt trycka hans hand och be om ursäkt för sitt något öfverlägsna uppförande på slaktedagen.
H.
Ingen kan vara rädd om sin tid, som ej är noga i valet af sällskap.
Jeremias Taylor.
Ä I julmarknaden.
En liten promenad härs oeh tvärs.
' jj^jtå är åter jul och i hvarje hem, rikt som ringa, rustar man sig att värdigt fira den / Zséss sköna högtiden, som kommer barnens ögon att tindra och fyller deras hjärtan med glada anin- gar.
De gamle ledas i minnet tillbaka till sin egen ungdoms julfröjd och därför, när julträdet på af- tonen tändes och familjemedlemmarne samlas kring julbordet, så mötas alla ögon i kärlek och harmoni, och julfrid breder sig öfver allas sinnen.
Men innan dess — hvad stök och omtankar!
Det är ej nog att förse skafferi och källare; vid julen komma äfven så många andra kraf, så många önskningar, som man vill uppfylla, så långt för- mågan sträcker sig.
— Alla vilja vi glädja våra närmaste och vänner med julklappar, och mången har måhända ej haft tid att tänka på dessa förr än i allra sista stunden.
Med damernas benägna tillåtelse skola vi före- taga en liten promenad, och jag förmodar, att den bör vara angenämast på eftermiddagen, då butik- fönstren stråla i rik belysning, och då tusen sinom tusen ting i regnbågens alla skiftningar ligga symmetriskt utbredda för ens blickar.
Vi befinna oss redan på Drottninggatan.
A h, här är minsann mycket att skåda, och vi kunna få ett godt stycke arbete, innan vi här bhfva fär- diga.
Någonstädes skall början göras, och hvar- för icke hos den gamla välkända o c h af vår fina stockholmsvärld guterade firman F r.
Marcus, Drott- ninggatan 2 0.
Allt hvad den franska fabrikationen har att bjuda damvärlden i klädningsväg, i siden och ylle och lätta baltyger med för ögat smekande färger, finnes här i rikaste urval, och böra vi kanske påminna o m, att svenska svarta siden af gedignaste kvalitet utgöra en af denna firmas mång- åriga och erkännansvärda specialiteter.
När vi här afslutat våra inköp, påminna vi oss kanske, att just nämnde firmas förutvarande chef.
hr Oscar Jacobsson öppnat ny egen affär alldeles snedt emot, Drottninggatan 2 7, och med minnet af hans alltid tillmötesgående o c h älskvärda sätt mot sina kunder, underlåta vi ej att äfven där aflägga ett besök.
Redan den smakfulla dekorationen af färgrika silkespopeliner i skotska färger inom den stora spegelblanka glasskifvan i skyltfönst- ret tilltalar o s s, o c h inne i den eleganta bu- tiken finnes mycket, som frestar, icke minst ballyger — vi få komma ihåg, att Innocencen till- stundar.
Men folkströmmen för oss vidare.
Utan- för T h.
Lunds kappaffär, Drottninggatan 2 1, är folk trängsel.
Det är också en elegant exposition af damöfverplagg, modellkappor, supé- och aftonkap- por, att icke förglömma de mjukaste och behag- ligaste morgonrockar, allt till de facilaste priser.
Mina ärade damer, han 1 varit i IWyrstedt och Sterns etablissement, Drottninggatan 1 1?
Behöfs en ny salsmöbel i rennäsans, en mjuk smyrnamatta eller elt par portierer, så ha ni här en mångfald att välja på.
Hvem vet, I han måhända drömt om ett litet förtjusande kabineit i r o c o c c o, i skärt eller ljusblått — stöten blott på edra män.
Hr van Rijswik, etablissementets skickliga artist och dekoratör, är trollkarl att på några timmar anordna ett dylikt i eder våning.
Då vi nu äro så nära, aflägga vi en visit i Stockholms klädningstygsmagasin, Drottninggatan 5, ty billiga ylleklädningstyger till några få kronor äro ju alltid lämpliga julklappar åt familjens ungdo- mar.
På tal om ungdomar, isynnerhet » slitvargar » i skolåldern och därunder, skola ni icke glömma Mina Lundelis Magasin lör barnkläder.
Drottninggatan 40.
Här finnas kostymer för alla åldrar och pris.
En sak, som alltid är välkommen som julgåfva och alltid finner användning, är handskar.
Dessa kunna vi finna af bästa kvalitet hos fru Maria Ferlin, Drottninggatan 1 7, hvilken är enda försäljaren af de så omtyckta handskarne från Jouvin et comp.
Ett stort och välkändt handsklager, för så väl promenad som baler har äfven Alb.
Schmidts handsk- affär, Arsenalsgatan 8, att bjuda på.
Sträcka vi färden upp till Brunkebergs torg, sä ha vi här J.
F. Holtz välkända affär Brunke ergs- to-g 7, med många för julen passande artiklar och styra sedan våra steg till Herm.
Meeths, Regerings- gatan, 26 och Vesterlånggatan 3 4, som med sina väl- försedda expositioner af julartiklar, däribland bref- papper i små eleganta kartonger, porslinsbrickor, syskrin o. d. som lämpar sig för små, men väl- komna gåfvor, helt säkert skall finna många kö- pare.
Medan vi äro i farten, kunna vi titta in i nästa hörn, i Gust.
Johanssons glasmagasin, Regerings- gatan 2 4, ty till julen behöfves j u alltid en liten
förstärkning i servisen, ett par dussin finslipade glas, litet nysilfver; dessutom finnes här äfven en mängd dekorations-och prydnadsartiklar.
Hos Hus- qvama Generaldepö ', Kungsträdgårdsgatan 2 2, finnas dess utmärkta stålsymaskiner att tillgå, och en dylik är ju en präktig julklapp och underlättar mycket ar- bete.
Dessutom finnas här ståtliga vapenprydnader för matsalar, m. m.
Hos Henrik Labatt, som nu nedslagit sina bopålar på det moderna Östermalm.
Sturegatan 2, lära damerna ej försumma att af- lägga ett besök, och när vi så åter kommit ned åt Norrbro, ha vi där midt på basaren den gamla stockholmsfirman Anstrin &amp; komp., som alltid är väl sorterad med siden- och ylletyger, lätta bal- tyger o c h mjuka, smidiga ylleschalar.
Om den unga flickan svärmar mest för en baldräkt, så svärmar gamla mormor helt säkert lika varmt för en mjuk lamaschal.
Och så äro vi nere i själfva staden, där vi hafva en gammal bekant, Aug Carlsson, Vesterlånggatan 50, hvilken dessutom har sin filial Drottninggatan 6 1.
Det stora, väl furnerade manufakturmagasinet är väl försedt med såväl elegantare s o m enklare yllety- ger, och litet hvar af damerna vet, att hans svarta och kulörta sidentyger, trots sina billiga priser, stå i hög kurs.
Och så — hvem känner icke K.
BI.
Lundbergs Bosättningsmagasin, Storkyrkobrinken 7?
Hvilka mas- sor af » passande julklappar » finnas icke här och allt af prima kvalitet.
Behagas det näsdukar, eller strumpor, bordsdukar eller mattor, stickade koftor eller västar?
Man kommer i valet o c h kvalet, men man går bestämdt därifrån, belåten med sin handel.
* Det händer dock att husmodern plötsligt erinrar sig, att skafferiet behölver förstärkning, ty helg- dagarne äro många, och då gå vi i första rummet till Percy F. Luck, Jakobsgatan 18, hvilken dessutom har filialer både vid Sturegatan och Kornhamnstorg.
Iduns läsarinnor känna nog af den utförliga och rikhaltiga priskuranten, hur denna firma är försedd med teer och kaffe, viner o c h konserver, syltade och torkade frukter, hvarje vara satt till ett pris så lågt som blott möjliggöres genom fasta pris och kontant handel.
Medan vi tala o m skafferiet, böra vi icke glömma T h.
Winborgs präktiga lactoserincacao, hans erkända goda kött- o c h fisksåser; och vidare vilja vi på- minna o m Hultmans svenska fabrikatet ' af chokla- der, konfektyrer o c h marmelader; o m J.
R. Nordlings hälsosamma cacao Columbia; om Otto Dahlströms &amp; kompis Excelsiorte, direkt imparteradt från Kina och Bovrils stärkande köttextrakt Vi få ej heller glömma att förskaffa oss litet god kex, frän Göte- borgs kexfabrik, hvars utmärkta tillverkningar med skäl kunna rekommenderas, lika litet som Lars Blonténs oleintvål till linnetvätt.
Upplysningsvis kan nämnas, att Klara fabriks stearinljus ha namn om sig ett vara af prima sort och alla dessa olika, i ett ordnadt hus så nödvändiga artiklar, finnas att tillgå i hvarje väl sorterad speceriaffär.
Samma förhållande är det också med den öfver hela landet kända Barnängens tekniska farriks mång- faldiga alster, f hvarje parfymbod o c h diverse- handel finnas så väl denna fabriks som ock Henr.
Gahns fabrikater af Eau de.
colonge, parfymer, tvålar och aseptin, äfven dessa lämpliga julgåfvor, Sedan vi slutligen försett oss med iitet godt portvin, kanske också litet sherry och rödvin, hos K. A. Nydahl &amp; komp.
Stureplan 2, så kanske ärade fruarna tillåta mig i förtroende påminna o m en sak.
Den rikliga julmaten anstränger cfta matsmältningsorganen väl mycket, och därför vore det klokt att hafva några buteljer af Högstedt &amp; kompis magstärkande Banyuls Trillas hemma.
Vinet är rekommenderadt af många läkare.
Vinfirmans adress är Regeringsgatan 3 2.
Och nu endast en liten sak till — Litet blom- doft i jul, några vackra hyacinter och tulpaner.
Sådana finnas i rikt urval, jämte alla möjliga sorter blomfrön, i H. Svenssons fröhandel, Lilla Ny- gatan 1 7.
Mycket mer vore nog att påpeka, men j a g är rädd att damerna redan äro trötta på mitt säll- skap.
Det återstår mig blott att blygsamt draga mig tillbaka, i det jag vördsamt tillönskar — en god jul.
— er.
De skola fara illa, som söka sin välfärd i andras människors hus.
Äldre Eddan.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun uppteeknadt af Claes Lundin.
5. tockholms söndag var för femtio år sedan ganska olik vår tids helgdagar.
Då förrät- tades icke något arbete i hemmen, möjligtvis med undantag af de handtverkshem, i syn- nerhet tillhörande skräddare- oeh skomakare- yrkena, som icke hunnit få kundernas be- ställningar färdiga till lördagsaftonen, utan afslutade dem på söndagsmorgonen.
Innan klockan tolf hade dock allt arbete upphört, och då öfverlämnade man sig åt helgdags- hvilan, hvilken onekligen var mera verklig hvila än nu för tiden.
Husmodern gick nästan alltid i högmässan, som började klockan tio f. m., och i vanliga fall tog hon åtminstone de större barnen med sig.
Det var sällsynt, att man besökte någon annan kyrka än » sin egen », det vill säga den, inom hvars församling man hade sin hemvist.
Att gå utsocknes ansågs icke rik- tigt öfverensstämmande med en god ordning och tillkännagaf ett oroligt sinnelag.
Man borde nöja sig med hvad man själf hade, och därför var ej heller sekterismen väl ansedd.
På sin höjd kunde man någon gång infinna sig i » salen », äfven kallad » sirapskyrkan », d. v. s. Brödraförsamlingens gudstjänstlokal vid Lilla Trädgårdsgatan, hvilken lokal ännu är oförändrad inpå gården, fastän församlin- gen låtit uppföra ett ståtligt hus åt gatan.
Brödraförsamlingen uppammade icke någon sekterism, oeh till och med de som öppet slutit sig till Herrnhutismen stannade dock kvar i statskyrkan.
Andra bönsalar och fri- kyrkor funnos icke.
Statskyrkans präster hunno godt till för Stockholms 80,000 in- vånare.
Några synnerligt goda predikanter funnos icke.
Johan Olof Wallins stämma hade för alltid tystnat, och om Josef Wallin i Klara hörde jag visserligen någon gång talas, lik- som om doktor Liljenwaldh i Maria och hof- predikanten Winter i Katarina, men i deras kyrkor kom jag aldrig, och om deras verk- samhet känner jag ingenting.
Min mor förde mig alltid till Storkyrkan, men jag kan ej erinra mig, att jag någonsin hörde gamle doktor Hagberg ocb ej heller hans efterträdare som pastor primarius, doktor Zacharias Pettersson.
Den, hvars predikningar min mor däremot aldrig försummade, var en ung pastorsadjunkt, magister Wennström, hvil- ken sedan vardt kyrkoherde i Falun.
Han var på sin tid mycket omtyckt som predikant, och då han uppträdde i predikstolen, måste man infinna sig tidigt i kyrkan, till och med om så var i aftonsången, hvilken då började klockan två och sedan kloekan fyra.
D å satt man och frös i den stora kyrkan.
Värm- ledning visste man icke af, lika litet som gasbelysning.
Under den mörka årstiden upplystes kyrkorna af tjocka, gamla vaxljus, hvilkas lågor flämtade för luftdraget och osade rätt starkt.
Men högtidligt var det, tyckte jag, och ännu femtio år efteråt erinrar jag mig, i hvil- ken högtidsstämning jag vid min moders hand trädde in genom södra dörren åt kyr- kogården, kastade en blick af dels beundran, dels fruktan åt Sankt Göran och draken, som då hade sin plats strax innanför den ingången, och fördes fram till predikstolsgången, där min mor hade bänkplats.
Stundom kommo vi i så god tid, att jag fick gå fram och beundra det rika altarskåpet, » sjustaken » och den stora taflan «Yttersta domen », hvilken senare skrämde mig ännu mera än Sankt Gö- ran och draken.
Vid grinden till stora ingången såg jag under lång tid en gosse, som tycktes tillhöra kyrkan oeh var väl känd af alla kyrkbesö- kanden i den församlingen.
Han biträdde kyrkobetjäningen och visade sig mycket på- passlig och nitisk.
Sedermera erfor jag af min bror, att samme gosse kommit in på gymnasium oeh skulle studera till präst.
Han har nu i nära tre årtionden varit och är fort- farande prost och kyrkoherde i Malmö.
En söndag infunno vi oss, hela familjen, i aftonsången för att böra komminister Dahlr gren, hvilken min far rekommenderat till vår synnerliga uppmärksamhet.
» Det är en kvick karl, skall jag säga, » försäkrade min far, » är riksdagsman och full- mäktig i riksgäldskontoret. » Hvad fingo vi se?
En lång, mager man med röd näsa i det ovanligt fula ansiktet.
Hvad fingo vi höra?
En med låg och hac- kande röst framförd predikan af allra torraste innehåll.
Jag vill visst icke lita på mitt barnsliga intryck, men så mycket mera på min mors omdöme i sådana fall, och det ut- föll ingalunda till predikantens fördel.
Jag frös mer än vanligt, hvilket vill säga icke så litet.
» Ja, ja, han är kanske bättre i Bricoll, » medgaf min far, och aldrig mera gingo vi i kyrkan, då den skalden predikade, och det gjorde knappt någon annan heller.
Om det var med högtidlig känsla jag trädde in i kyrkan vid hvarje gudstjänsts början, längtade jag dock alltid att komma ut igen, när kölden hunnit utföra sin verkan.
Men det kunde hända, att min mor förde mig icke blott i högmässan, utan äfven i aftonsången.
I ottesången kom jag däremot mycket sällan med undantag af julottan, hvilken aldrig för- summades, och som heller aldrig förfelade sin verkan på barnasinnet.
På söndagseftermiddagen voro vi icke sällan bortbjudna och hade då och då bjudning hemma.
Fruarna drucko då några koppar kaffe hvar och en, vanligtvis » på bit » och från fatet, och herrarne togo gärna en » knorr » eller » uddevallare » eller » kask » eller allt hvad det hette, då de slogo brännvin i kaffet, hvil- ket sannolikt stegrade lifslusten och ökade sällskapsglädjen.
Fruarna talade mest om tjänstfolket och uttryckte både harm och förvåning öfver de stegrade anspråken.
Fordran på trettio riks- daler riksgäld i årlig lon ansågs fräck af en piga.
Fruarna kommo också öfver ens om, att tjänstfolket klädde sig allt för grannt.
Detta och mycket annat, i synnerhet lifsme- delsprisens höjd, framkallade ihållande kla- govisor och försäkranden om, att världen var bra mycket sämre än i den gamla, goda tiden.
Borgargubbbarne togo sig gärna ett parti kort mest dock endast » mariage ».
Någon- gång spelades » komfio » eller » kille » af hela sällskapet, män och kvinnor.
I några fa- miljer var man musikalisk.
Det gamla kla- veret var på väg att undanträngas af det nymodiga pianot, ehuru det senare af raåDgen ansågs som » bara högfärd », men båda hade ännu att strida mot gitarren, hvilken begag- nades ej blott till ackompagnemang, utan äf- ven som själfständigt instrument, till och med på konserter.
Solosången hade ännu ej undanträngts af
kvartetter och förekom ofta i anspråkslösa Ett studiestipendium för kvinnor å 120 sällskap.
Min far hade en rätt god röst och kr., hvilket utgår från enskild donation, har af sjöng gärna, isynnerhet om det kunde ske Fredrika-Bremer-förbundet bland 15 sökande till- delats fröken Marie Louise Gagner.
Fröken G. vid en bål, och en 3ådan lagades ej sällan i genomgår f. n.
4:de årskursen af högre lärarinne- småborgarne3 aftonsamkväm.
Visan hade seminariet.
ännu icke dött ut.
Den föredrogs enkelt och okonstladt och lifvade.
sällskapsglädjen så väl Kvinnliga veterinärer i Hyssland.
Frå- före som under och efter den mer eller gan om kvinnors användande såsom veterinärer mindre rikhaltiga aftonmåltiden.
står på dagordningen i Ryssland.
Fröken Tiobro- Dans föraktades ingalunda, och äfven bland willskaja, dotter till en godsegare i guvernementet Cherson, har nyligen slutat sina studier vid vete- småborgarne fingo barnen lära den sällskaps- rinärinstitutet i Ziirich och uppehåller sig för när- konsten.
Min far, som fann det hårdt att varande i Odessa, där hon förbereder sig till stats- betala åtta banko i kvartalet för en flickas examen inför Charkows universitets professors- skolundervisning, knotade icke så mycket öf- kollegium.
Myndigheterna vid nämnda universitet j hafva förklarat sig villiga att gifva fröken Dobro- ver kostnaden för mina danslektioner, hvilka willskaja efter genomgången examen diplom såsom min mor ansåg lika nödvändiga som » fran- djurläkare.
Samtidigt] har äfven semstwo (krest- styrelsen) i ett närbeläget sydryskt guvernement syskan » och märkduken.
Utom med musik och dans, roade man sig också mycket med sällskapslekar, i synnerhet pantlekar, i hvilka äfven äldre personer del- togo.
Mot slutet af min skoltid fick jag mottaga bjudningar till kamrater, och min mor höll ej mera så mycket på, att man skulle stanna inom sin egen klass.
Det till och med smickrade henne, att jag vardt bjuden till en kamrers familj.
» D u skall få se, att hon om några år kommer på börsbalen, » sade min mor med stolt öfvertygelse till min far.
» Å h å!
» sade min far.
» Akta dig för hög- fördsdjäfvuln! » erbjudit henne anställning som kretsveterinär.
Kvinnans rösträtt i Belgien.
Den belgiska senatorn Finet ämnar för senaten framlägga ett förslag om kvinnors rösträtt.
Två andra af hans kolleger, senatorer Conick o c h Crocq, hafva ut- talat sig i samma riktning.
Sedan Finet i okto- ber i bref till ett par belgiska tidningar uttalat sin afsikt att framlägga ett dylikt förslag, har han nu i senatens revisions-utskott haft tillfälle att närmare angifva dess hufvudpunkter.
Förslaget är icke så särdeles vidtgående och går endast ut på att komunal rösträtt skulle tillfalla änkor, som vore förmyndare för sina barn.
Då barnen blifvit myndiga, skulle mödrarna icke förlora rösträtten.
Teater och musik.
Med dagens nummer följa som prof de två första arken af Eva Vigströms prisbel.
roman » Under Salomos insegel », så att våra läsarinnor däraf skola kunna bilda sig en uppfattning af, huru det romanbibliotek kommer att te sig, som med sexton boksidor för hvarje nummer skall åtfölja Idun under nästa år.
Vi lämna ock i dag prof på den rikhaltiga gåta / delning, som från nyåret ingår i hvarje nummer.
• U r notisboken.
En andra kvinnlig läkare har vårt land i dessa dagar erhållit i fröken Hedda Albertina Andersson (dotterdotter till den s. k.
» Lundakvin- nan »), tillhörande malmöafdelningen af skånska nationen, hvilken nu i Lund aflagt med.
licentiat- examen.
Samma dag aflades med.
kandidatexa- men af fröken Sofie Holmgren.
Kungl.
operan uppförde i måndags Aug.
Söder- mans 1-aktsopera » Hin ondes lärospån », hvilken ej gifvits sedan tio år tillbaka.
Den vackra och melodiösa musiken, hvilken hör till den aflidne tonsättarens ungdomsarbeten, framkallade det lifli- gaste bifall från den talrika publiken.
De trenne rollerna Fiamma, Stenio och Babylas utfördes af fröken Holmstrand samt hrr Strandberg och Jo- hanson, af hvilka särskildt den sistnämnde för- tjänar erkännande.
Såväl fröken Holmstrand som hr Strandberg borde hafva förlänat litet mera färg åt både spel och sång.
Den vackra uvertyren applåderades lifligt.
Till sist uppfördes Mascagnis outslitliga » På Sicilien » med fröken Hallgren för första gången som Santuzza.
Debutanten lämnade i så väl spel som sång en på det hela taget mycket god tolk- ning af den passionerade sicilianskan.
Hr Öd- mann var alldeles förträfflig som Toriddo, för hvilken uppgift han synes särskildt intressera sig.
Mellan de båda operorna uppfördes baletten » Dygnets timmar ».
Hr Richard Andersson har under den förflutna veckan haft några elevuppvisningar, hvilka tydligt ådagalagt, att hans musikinstitut torde få anses som den förnämsta pianoskola, vi äga här i huf- vudstaden.
Dödens skörd.
Enkefru Nancy Andrésen, född Edberg, afled härstädes den 11 dennes efter långvarig sjukdom, 60 år gammal.
1 n:r 15 af 1890 års årgång meddelade Idun den nu bortgång- nas porträtt och biografi.
Hon var nämligen den första simlärarinnan härstädes och åtnjöt såsom sådan mycket anseende.
På hennes initiativ grund- lades ett par fruntimmersbadhus i Stockholm.
Såsom bevis på huru ansedd hon var må erinras om, att hon kallades till England för att i sim- konsten undervisa drottning Victorias döttrar.
Vi hänvisa föröfrigt till vår nämnda uppsats.
© f i f e i ^ s h ö ird.
En Sveaborgs dotter.
92 år fyllde den 16 d:s en af Stockholms äldsta invånare, fröken Ul- rika Henrika Möllersvärd, antagligen den sista i Sverige lefvande person, som är född å Sveaborg.
Den gamla är för sin ålder jämförelsevis kry Och rask.
raton hade gifvit akt på systern och funnit henne så ojämn, nyckfull och fodrande, att det bevisade antingen stort förstånd eller stor beräkning af fästmannen att vara tålig oeh öfverseende.
» Det är något i hans ögon, j a g inte tycker o m, » fortsatte hon sin tankegång, » och jag fruktar hu- strun får umgälla, hvad fästmön brulit. » » Det värsta är att inte äga hennes förtroende! » Lilly hade kommit instörtande i Agnes kammare liksom med halfuttalade ord på läpparne, men C.
W.
Berättelse af Vilma (Forts.) C ÅKES och S C H U M A C H E R Kongl.
Norrlandsgatan Lindhé.
HofLeverantör.
N:r 1 7, Stockholm.
•I envist nekat att besvara en enda fråga och blott upprepat sin bön att få vara ifred.
Agnes hade bäddat ner henne på soffan, och hon hade låtit det ske motsträfvigt nog, under synbar ifver att bli lämnad ensam.
1 sin otålighet hade hon varit rent af ovänlig; men när Agnes stoppat själen omkring henne, hade hon fattat hennes hand o c h tryckt den till sina läppar.
» Jag skall vinna äfven henne till sist, » tänkte Agnes och smålog vid föreställningen o m, hur godt och lugnt systern nu hade det i den fridfulla lilla kammaren.
Det hade ljusnat upp med en svag brytning i skyarne, som antydde att solen fanns där bakom — om det än skulle dröja, innan den visade sig.
Känslig som hon var, inverkade bvarje skift- ning i naturen på hennes sinnesstämning, och när hon vände och gick hemåt, såg hon redan allt i en bättre dager.
Hon tog en genväg genom en afsides liggande plantering med trånga gångar och täta buskgrup- per, där en del blad ännu hängde kvar och unga barrträd smekte ögat med sin saftiga grönska.
Plötsligt stannade hon tvärt.
» Var det möjligt — kunde det vara?
— Nej det var j u omöjligt! » Hon gick framåt och stötte nästan på Lilly, som stod med ryggen åt henne i förtroligt sam språk med en ung man i ulster, som höll sin paraply öfver henne.
» Var det därför hon ville vara ensam?
Var det därför hon låtsade vara illamående? » Agnes kände, hur blodet steg, henne åt hufvudet af vrede o c h förödmjukelse.
» Du är bättre nu ser jag, » sade hon hårdt och fattade hennes arm.
» Din fästman väntar — det är bäst vi gå hem. » Det var första gången hon tänkte på honom med något liknande deltagande eller välvilja.
Lilly såg alldeles förskrämd ut.
» Det är mitt fel, och jag ber er om förlåtelse, » sade den unge mannen och blottade sitt hufvud.
» Hon är ett barn, o c h o m ni är en man borde ni — — — » » Ingen kan vara räddare om henne än jag. » Först nu såg Agnes upp på honom, tilltalad af hans vackra stämma.
Hvilket allvarligt, godt, uttrycksfullt ansikte!
Han hade fattat Lillys hand och höll den i sin.
Hon stod med nedslagna ögon och ett skimmer af lycka öfver sig.
Agnes såg frågande på de båda unga, medan vreden försvann för en varm medkänsla.
» Vi lärde känna hvarandra i somras.
— Mitt namn är Möller. » » Åh! » sade hon och räckte fram sin hand.
Det var i hans hem Lilly vistats under som- maren, o c h hon hade hört så mycket godt om honom.
Bland annat alt han var en god son och en driftig jordbrukare, som arbetade upp sin lilla gård till en mönsterfarm.
» Vi skildes så hastigt, » fortsatte han.
» Kanske hade vi inte riktigt klart för oss, hvad vi kände.
Jag hann i alla fall inte säga det — • o c h så kom underrättelsen om förlofningen. » Lilly lutade sig emot h o n o m liksom för att bedja om förlåtelse.
» Men att stämma möte var inte rätt, » sade Agnes med ett misslyckadt försök till stränghet, ty det var henne omöjligt att ej känna glädje öfver hvad som skett.
» Vi träffades händelsevis i går — bara ett ögon- blick.
Jas; visste inte, att Edvin var i staden ens, och jag hade aldrig tänkt att träffa honom mera, » snyftade Lilly och såg upp på Agnes liksom för att bedja om förlåtelse.
» Jag måste tala med henne o c h höra om — o m det inte kunde göras om, » sade han med darrande röst.
» Göras o m?
» upprepade Agnes, medan allt det svåra, som förestod, trädde fram för hennes inre blick.
» Göras o m!
» Ja, — så måste det bli — men att det var hon själf, som skulle komma att gå främst i striden, det visste hon.
» Kom hem i morgon afton — om ni verkligen älskar henne — och om hon också är säker på sig själf? » sade Agnes allvarligt.
» Jag tror, att vi båda valt för lifvet.
Eller hur, älskade? » frågada han Lilly, som svarade med en så varm o c h trofast blick, att Agnes blef vek om hjärtat.
» Kom då, så får jag se, hvad jag kan göra? » sade hon muntert.
Att stå här i regnet o c h afgöra kärleksaffärer syntes henne med ens så öfvermättan komiskt.
» Nå! » fortsatte hon vänd till de unga, som synbarligen hade svårt att skiljas utan en kyss Biscuits S P I S B R Ö D, finnas hos de flesta hrr Kryddkrämare m ä n g a sorter, oöfverträffade 1 v ä l s m a k i Stockholm.
och näringsvärde.
Till landsorten m o t efcerkraf.
IDUN 444- 1892 » I dag är Lilly en annans fästmö, » återtog hon allvarligt.
» En kyss nu vore synd o c h skam — i morgon få vi s e!
» Utan att invänta svar tog h o n systern under armen o c h förde henne med sig hem.
fast j a g försökte inbilla mig, att jag gjorde det — och mamma — j a du vet, hurudan hon ä r!
» Det låg förakt o c h vrede i tonen.
» Tyst!
K o m ihåg, att det är o m din m o r du talar! » » Älskar du henne? » Agnes kände sitt hjärta klappa, som o m det velat sprängas.
Det var så förfärligt att känna Agnes lade några vedträd i kakelugnen, o c h sig genomskådad af systern.
snart flammade elden lusiigt och med ett kna- » Den man lefver och arbetar för — den älskar strande ljud eller en liten smäll då o c h då.
man nog också — äfven om man inte kan tänka lika i allt, » svarade hon ödmjukt.
Lilly var genomvåt om fötterna o c h skakades af frosskrytningar.
» Jag förstår inte, hur du kunnat vara så tålig! » Agnes hjälpte henne på med torra strumpor, » Tyst! » sade Agnes med halfkväfd röst.
» Du som o m hon varit ett litet b; rn, tog upp filt o c h vet litet hurudan j a g varit. » sjal, s o m lågo kvar på golfvet — dit h o n slängt » När j a g tänker hur du arbetat ut dig o c h hur dem i ifvern att komma till mötesplatsen — o c h mamma och j a g — hon borde väl åtminstone.
.
.
» svepte in henne däruti.
» Nöj dig med att anklaga dig själf, » svarade » Ligg nu stilla, » sade h o n och satte sig på en Agnes strängt.
» Tänker man rätt på sina egna pall bredvid henne.
fel, blir det visst inte mycken tid öfrig för andras. » Det hade börjat skymma pä, och eldskenet dan- » Jag vet j u, hur mycket bältre du är än alla sade öfver väggar o c h tak, belysande Agnes, där andra — det är därför j a g varit rädd för dig. » hon satt, stirrande in i elden.
Hennes händer » Den öfverlägsenhet, som skrämmer, är inte äkta voro hårdt sammanknäppta, och hon såg sträng eller verklig, det kan du vara viss om, » sade ut med sin skarpt markerade profil och det mörka Agnes sorgset, » var därför inte rädd längre, utan håret, som skuggande föll ned öfver pannan.
berätta vidare. » Lilly betraktade henne oafvändt, men det märkte » Jag tycker o m det, s o m är vackert, och det är hon ej.
inte roligt att vara fattig, » började Lilly.
» Han Plötsligt smög sig en liten hand i hennes.
var rik, och jag ville bli en rik fru — rikare än Hon fattade den, men rörde sig ej.
alla mina bekanta.
Om du visste, hur j a g för- » Agnes! » aktar mig själf! » Tårar kväfde hennes stämma.
» Hvad skall j a g göra med alla hans presenter — Hon satt o c h väntade på ett förtroende, men spratt dock till, som hade hon blifvit öfverraskad.
hvad skall j a g göra? » » Var det mycket orätt, att j a g mötte Edvin, när Agnes satt tyst.
Det var samma fråga, som pi- han bad mig?
Jag hade inte kunnat låta bli, o m nade henne själf, men att Lilly förstod sitt fel det gällt mitt lif, o c h j a g var som i feber af tog halfva bördan ifrån henne.
ängslan att bli hindrad eller inte komma i tid.
» Tror du inte det kan göras o m?
» frågade Är du mycket o n d?
» En snyftning afslutade Lilly föskräckt o c h reste sig så häftig, att filten meningen.
gled ned på golfvet.
Hon var varm af själsrö- relse nu.
» Ond?
Nej — men förstår du inte, att du handlat ohederligt allt igenom? » » Att fortsätta förbindelsen vore orättare än allt Det kom intet svar, men Agnes kände den lilla annat.
handen skälfva i sin.
Lillys ansikte lystes upp af glädje.
» Gud vare » Får jag berätta det alltsammans — - ända från lofvad, att det inte är för sent, » sade hon in- början? » frågade Lilly skyggt.
nerligt.
Det glimmade till i Agnes ögon, och hon smekte (Forts. o.
slut i nästa n:r.)
uppmuntrande systerns hår, där regndropparne ej hunnit torka.
» Jag vet, att j a g burit mig illa åt — och j a g skäms så förfärligt.
Jag tyckte aldrig o m h o n o m, Bokstafsgåta för julen.
S k " iforter, De af Iduns ärade läsarinnor, som vilja insända bidrag till denna afdel- ning, ombedjas begagna blott en sida af papperet oeh att skrifva lösningen på ett särskildt blad.
Bilda af bokstäfverna f, 1, e, u, n, j, g, 1, o, 1, d, u, o, t, c, d, h, i och r en mening på fem ord, hvilkas innebörd afses åt Iduns samtliga prenumeranter.
Två ord börja med vokal, tre med konsonant.
Alla orden sluta med kon- sonant.
Ett ord har två bokstäfver, tre ord tre, ett ord åtta.
Ebon Hoi.
Logogryf.
Punktgåta.
Jag sprider glädje i hvarje hjärta, jag gjuter solsken i hvarje håg, jag lindrar sorger och dämpar smärta i fursteslott och i koja låg.
Ack, när jag kommer, då jubla alla, hvart öga lyser af hopp och fröjd, och unga, gamla mig städse kalla en gåfva, kommen från himlens höjd.
I hvarje punkts ställe skall sättas en bokstaf så, att i de fyra små kva- draternas vågräta rader uppstå bekanta ord.
Dessa äro: ha kv.
: 1) En tysk romanförfattare.
2) Namn på en forn- tida svensk kung.
3) En kanton i Schweiz.
4) Stad i Hessen.
5) Ett bibliskt mansnamn.
2-.a kv.
: 1) Ett fruntimmersnamn.
2) En dans.
3) Ett slags tyg.
4) En gudinna.
5) En frukt.
3:e kv.
: 1) En norsk kompositör.
2) Ställe i Dalarne.
3) En fisk.
4) Ett mansnamn.
5) En opera.
4:e kv.
: 1) Stad i Tyskland.
2) En sjö i Kyss- land.
3) En tysk filosof.
4) Stad i Sverige.
5) En ädelsten.
Af nio runor mitt namn består, af hvilka småord du bilda får.
— Förkortadt namn uppå mitt hela.
Hvad som på vagnar ej får fela.
Hvad Eiffeltornet kallas kan.
Hvad städse flyktar bort, försann.
Hvad som till snö en motsats är.
Hvad hästen ofta äta plär.
Då dina oid du föga väger, ett litet ord man till dig säger.
Pronomen två — dem bör du minnas!
Hvad uti flod och sjö kan finnas.
Hvad till din vän du sätta bör.
Ett utrop, som man ofta hör.
Två ord — kontraster till hvarandra.
En dryck, som mången höres klandra.
Ett utrop till — och ännu ett!
Hvad brukas alltid uti tvätt?
En nyttig fisk — • den vet du visst!
Hvad månde människan till sist?
— Nu tager logogryfen slut, ty jag vill ej dig tråka ut.
Till våra utländska 2: 50 1: 50 50 5: 65 3: 75 2: 15 — 6: 75 4: f-0 2: 50 — 3: 75 2: 50 1: 50 - - 2: 25 1: 75 1: — prenumeranter!
Innehåll siar teckning.
Rebus.
ag Erik - k Mitt andra binder strand vid strand Med starka band — En fiende till vattnets fall Och böljans svall.
Mitt hela är för vintertid, Hvad blomman är för sommar blid — I dag det tjusar ögat, men I morgon är det svunnet re ' n Sigfrid.
Albert.
Förvan dlingsgåta.
Af två ord bildas genom bokstäf- vernas omflyttning ett nytt ord t. ex. rist och from = rimfrost.
Sålunda bilda: 1) Rim och ami, ett forntida kvin- nonamn.
2) Mist och Tea, en ädel- sten.
3) Kort och lur, något som hör till en båt.
4) Ila och iden, ett skal- destycke.
5) Ask och trana, en sorts äpplen.
6) Dalen och vas, en del af Sverige.
7) Säll och Thora en stad.
8) Lut och lapp, något som man ta- ger af får.
9) Soja och tralla, en sorts fotogen.
10) T r o och bero, en järn- vägsstation nära Stockholm.
11) La- vin och talg, ett ångbåtsbolag.
Begynnelsebokstäfverna på de bilda- de orden utgöra namnet på en rykt- bar drottning.
Vira.
Cnarad.
Ordgåtor.
1) Med å en fisk — med a ett träd?
med o en ljus- 2) Med a ett rum källa?
med k en 3) Med n ett verktyg växt?
4) Med k ett rum — med l en växt?
5) Med a ett redskap — med i ämne därtill?
6) Med i en fisk — med a ett redskap?
Beseda.
Interpunktionskvadrat.
Ett mansnamn.
Ett verb.
Ett kvinnonamn.
En flod i Nederlän- derna.
Skiljetecknen ersättas med bokstäfver.
Geografiskt kryptogram.
MALTA Ett nygift par gjorde BELGIEN bröllopsresa.
Hvart HULL reste det?
Lösningen H ELS i N G B O R G erhålles genom att flyt- e V ESTERAS BERLIN MARIESTAD J ÖNKÖPING Mitt första är hvad jag vill ha, När j a g charaden sammanskrifver - Ett tillbehör, som låter bra, Men mycket hufvudbry mig gifver, 1 3: 75 Amelie W i e d b e r g.
(M e d porträtt.)
— D e n heliga natten; af Cluirlotte Lindholm.
— Kuli-konkurrens bland kvinnorna: af JEfraim Hosenius.
— Julsiäraning; af Maria Nyström.
— Slakt på landet; af fl.
— I julmarknaden; en liten p i o m e - nad härs och t^ärs; af — er.
— F i å n farmors u n g d o m; b e - rättadt af henne själf och lör Idun upptecknadt af Claes Lun- din.
5.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé.
(Forts.) Äro alla orden rätt gissade, så bil- das ett ordspråk i de genom större punkter betecknade diagonalerna, lästa uppifrån och ned.
Ada.
Mee — För tidningen, då den befordras i korsband utom- lands, tillkommer postporto med 10 öre pr num- mer af Idun ensam samt 15 öre, då Modetidningen medföljer.
Alltså kostar postporto för Idun ensam pr helår 5: 2 0 och för Idun med Modetidniugen 5: 80 i porto, som tillkommer till ofvanstående pre- numerationspriser.
Dubbelt korsbandsporto kan und- vikas, om annonsbilagan får uteslutas.
Tag 4 a, 2 i, 2 u, 5 n, 2 r och 1 t och ordna dem i kvadrat så, att de lästa från venster till höger och upp- ifrån och ned bilda samma ord.
Fnärde.
Juvelerare 1 Jakobstorg helt år: tre kv.
: hälft år: ett kv.
: IdUll med illustr.
roman- bibliotek 5: d o d:o med Modetidn.
utan kol.
planscher 7: d:o d:o d:o jämte kol.
planscher 9: Modetidn.
ensam 5: Kamraten 3: Bokstafsfyrkant.
Gudrun.
LARSON &amp; C:o Alla våra läsarinnor uppmana vi att noggrannt genomläsa den plan för tidningens innehåll under näst- kommande år, som vi meddela i bilagan till dagens nummer, och hvilken innehål- ler åtskilligt nytt af intresse att be- akta.
Vi upptaga äfven här nedan pre- numerationsprisen för Idun och M o d e - tidningen jämte den nya ungdomstid- ningen K a m r a t e n: n t a d e h ä r v i d s t ående orden så under hvar- andra — med bibehål- L A D °?
A F D E N " B * 6 1 » ordningen — att vissa bokstäfver, som då komma under hvar- andra, bilda en preposition och nam- net på ett land.
XTnT-iln iTvs - no^lieo + i n n utforsäljer y t t e r s t billigt h e l a lagret af moderna j u v e l - o c h J^UIiliU.lt !iCaJ.lbatlUIl, guldbroscher, a r m b a n d, ringar, nålar och kedjor.
TT-rrti.e-fcT Edelweiss-brosch a f silfver från 3 k r.
, nålar med miniatyrer, skalbaggar etc. &gt; Moderna, breda t u r k o s - och p ä r l r i n g a r från 16 k r n o r.
