# ID: svediakorp-per896
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 44,538
# sentences: 1,947
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Julnummer.
Stockholm.
Gernandts Boktr.-Aktieb.
N:r 51 (261) Prenumerationspris pr Idun med Modetidning och kolorerade planscher Idun m.
Modet, utan kol.
pl Idun ensam Fredagen den 16 december 1892. år: Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
kr 8 • 6 50 Prenumer.
sker i landsorten i. post- &gt; 4 anstalt, i Stockholm hos redaktion Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Utglfningstid: hvarje helgfri fredag Träffas a byrån kl. 12 — 1.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Lösnummerspris 15 öra (vid kompletteringar) 5:te årg.
Annouspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platsen 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utlandska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Bland världsligt vise och lärde dock Bland världens ringe funnos de m ä n, Ä n n u, som förr, finns Kristus ej till Man anade, att han fanns.
Som trodde på Guds f ö r b u n d, För fåfäng m a m m o n s t r ä l, Blott t r e n n e kommo till visshet och Hvars f r o m m a hopp förbidade än Som lefver i yppig lust, men vill Förläto all lifvets glans.
Den fulla f r ä l s n i n g e n s stund.
Ej v å r d a sin a r m a själ.
De söka v ä g genom okändt land, T i l l d e m flög ängeln u r himlakor T i l l t r ä g n e f o r s k a r n på dunkel stig De trotsa f a r o r och ö k e n b r a n d.
Och bådade: Glädje, glädje stor!
I b r u t n a strålar han n ä r m a r sig.
Likt glimtande stjärna u r dunkel sky Kring d e m förklarades H e r r e n s makt För kärlekens längtan och trones hopp De sågo en sanning, skär o c h ny.
I tonejubel, i stråleprakt.
Han g å r likt skinande morgon opp, Den heliga natten skred och skred.
.
.
Den heliga natten skred och skred.
.
.
Bebådande nådig dag, som gryr, — — Evighetsljus, som aldrig flyr.
Upplyste f u n n o de rattan led.
H e r d a r n e sutto vid krubban n e d.
JHjtita j§ m i t t Stoff.
enna vår tid är lika full af sväf- vande åsikter, meningar och teo- rier, som skämd luft är fylld med bakterier; mot dessa senare söker man energiskt o c h med förnuftiga medel värja sig själf I &amp; • — ' o c h sin omgifning, men den ^ massa af teorier, » som ligga i luften », ^ insupas af ung o c h gammal utan en tanke på, huruvida icke flertalet af dem innehålla ett själs- o c h kroppsfördärf- vande gift.
s Kvinnan tyckes — i allmänhet taladt — ännu icke hafva insett vådan af att i tankar o c h ord leka med de mest farliga teorier.
För flertalet af kvin- nor är det ännu tämligen nytt att syssla med tankeexperiment, o c h därför roar det mången af oss att leka med just de farligaste åsikter, liksom det i hög grad roar barnet att leka med en rakknif, utan att hafva en föreställning o m det lifsfarliga i en sådan lek.
Men följderna af att i tankar o c h ord leka med moraliska giftämnen uteblifva aldrig; och den, som nu går igenom lifvet med vaken blick och öppet öra, den m ä r k e r n o g - samt, hur dessa följder göra sig gällande i många olika sorgliga former, så väl i affärsvärlden, familjelifvet, som o c k i våra moderna offentliga nöjen o c h i sällskaps- lifvets olika kretsar.
Nog kunde man förutse o c h vänta, att en så väldig rörelse, ett så starkt ström- drag s o m den så kallade kvinnofrågan med- förde, måste afsätta mycket slam!
Men detta slam bör o c h måste rensas undan, ty det är just däri s o m de giftiga teorierna alstras liksom bacillerna i materiel orenlighet.
Det säges j u, att kvinnan, i så väl godt som ondt, går längre än mannen.
Detta påstående bekräftar sig åtminstone i fråga o m sådana själslifvets yttringar, som härleda sig från insupandet af giftiga teorier, ty då en kvinna förfäktar dylika, är hon långt mera fanatiskt angripen än en af samma giftstoff angripen man.
Kanske kommer detta sig däraf, att en fanatisk kvinna aldrig tager någon notis om logi- ken.
I hvarje fall är faran, att förskämd smak, råhet o c h tygellöshet skola starkt utbreda sig bland ett folk, mycket nära, då den kvinn- liga ungdomen slår sig på att leka med m o - raliska giftämnen, ty då är mannens bästa jordiska värn, en aktningsfull kärlek, h o - nom beröfvadt, o c h därmed sjunker äfven ett folks andliga lif med en förfärande ha- stighet.
Därför är det af allra högsta vikt, att alla kvinnor, som sakna fast andlig grund o c h lifserfarenhet, läras att värre än pesten sky bekantskapen med sådana teo- rier, som söka uppbäfva pliktkänslan, döda blygsamheten o c h därmed äfven den sedliga renheten i hjärtat.
Hvarje kvinna, som håller på med sin uppfostran, och därmed böra vi ju alla hålla på till lifvets slut, o m icke en tillba- kagång skall äga rum, måste lära sig inse, att ett är att inträda i något arbetsfält, som förr ensamt var förbehållet åt mannen, ett annat är att hänfalla till sådan manliga ovanor o c h förirringar, hvilka det är vår plikt att, medels vårt föredöme o c h infly- tande, bekämpa hos våra manliga arbetskam- rater o c h umgängesvänner.
Vi måste alla lära oss inse, att kvinnans frigörelse från många tvingande skrankor medför högre förpliktelser än den att blott och bart skapa sig en bättre ekonomisk ställning; vi hafva nu en stor insats att göra i det sanna framåtskridandet, i det verkliga upplysningsarbetet, o c h ve oss själfva, om vi svika denna vår högre uppgift eller förväxla den med en falsk frihet, som för just oss kvinnor tillbaka till träldom!
Bland sekelslutets många giftiga teorier äro de, som sträfva efter att » frigöra » män- niskan från den uppenbarade religionen de farligaste.
Dessa teorier spela i ett folks andliga lif samma roll som kolerabacillen i människans lekamliga organism, o c h man skulle kunna påvisa märkliga likheter emel- lan det andliga smittämnets härjningar i den andliga organismen o c h kolerabacillens ödeläggande makt i en däraf angripen män- niskokropp.
Är man lycklig nog att själf vara, så att säga, en desinficierad åhörare af nämnda teorier o c h läror, förnimmer man med hä- pen undran, huru som förfäktarne af dem gifva ifrån sig gammalt o c h nytt; omtug- gade meningar, blandade med gröna hug- skott, allt osmält; o c h gifver man akt på dessa manliga o c h kvinnliga » förkämpars » lif o c h lefverne, så ser man lätt, att själ o c h ande lida af svåra krampanfall, ända tills en andlig död gör människolifvet till en hemsk karrikatyr på det naturliga lif, som tillhör djuret.
Och huru förfärligt smittosamma äro icke unison.
nyss nämnda utgjutelser, när de strömma ut bland en relativt okunnig o c h fullstän- digt okritisk åhörareflock; särdeles gäller detta o m ungdomen, som dessutom saknar lifserfarenhet.
Smittade individer blifva genast liksom besatta af eftersnackets o c h dumhetens dä- moner o c h rent af drifvas till att i sin ordning återgifva de hörda eller lästa för- nekelserna, hädelserna o c h smädelserna, utan att det faller dessa andligt sjuka in att underkasta teorierna ens ett ögonblicks pröfning eller eftertanke.
Bland de många exempel, som jag sett härpå, skall ett nämnas, emedan det är betecknande för giftets art. Två unga flickor hade en lördagsafton i ett sällskap blifvit angripna af det nämnda onda, och följande förmiddag hördes de i en offentlig promenad ifriga o c h högljudda demonstrera de insupna lärorna för tre af sina manliga bekanta.
Den » upplysning » de själfva erhållit o m sjöodugligheten hos — Noaks ark hade framför allt slagit an på flickorna, o c h nu när dessa fem ung- domar tillsammans underkastade arkens längd-, bredd- o c h höjdförhållanden samma slags granskning, s o m kommit detta fartyg till del föregående afton, så blef det med ens så klart och tydligt, äfven för de tre ynglingarne, att så väl berättelsen o m syn- dafloden som o c k de öfriga af bibelns hi- storiska skildringar voro idel dikt o c h säg- ner, hvilka judendomen, i förening med kristendomen, påtvingat det ena hedna- folket efter det andra.
Så fördummad blef med ens blicken äfven hos desse unge män, att de icke insågo löj- ligheten af en sådan föreställning s o m den, att gamla sägner o c h dikter skulle hafva makt o c h kraft att omskapa världen o c h gälla för människans andliga lifsfäste under nära två tusen år.
Det är antagligt, att denna lilla ungdoms- flock delade missödet med så många af våra så kallade skolbildade ynglingar o c h flickor, att nämligen vara blottad på just sådana kunskaper, som skydda o c h bevara det andliga lifvet.
Hade de fått en klar och lefvande upplysning o m det historiska faktum, att hvarje hedniskt folkslag, som ägt o c h äger ett spår af religion o c h gu- dalära, i denna bevarat minnet o m synda- floden, fastän detta minne är iklädt skilda former?
Och som desinficierande medel borde den upplysningen spridas, att en holländare, Pe-
ter Jansen i Hoorn, år 1609 byggde efter förminskad storlek ett skepp, med samma inbördes måttförhållande som angifves för arken, o c h att detta skepp visserligen var odugligt till sjöfart, men däremot rymde en tredjedel mera last än ett fartyg af van- lig form.
Och detta samt att därjämte hål- la sig flytande — icke att segla från ort till ort — var j u arkens ändamål.
Genom bekantskapen med dylika fakta skulle säkert många unga tungor o c h läp- par bevaras från att blifva andliga sjuk- lingars tanklösa eftersnackare, då de förra tala om den uppenbarade religionen såsom den blindfödde om färgerna.
Det ligger ett djupt, omfattande allvar i varningen: » Sitten icke, där de bespottare sitta, utan hafven eder lust i Herrens lag! » Och liksom det urgamla dämoniska: » Ja skulle Gud hafva sagt » o.
s. v., på samma gång s o m det utgör en förvridning af skaparens ord, innebär en uppmaning till ett grund- lagsbrott, bestå de nyare teorier, som utgå från samma källa, af en blandning af lögn o c h sanning i afsikt att föra människan till öfverträdelse af samvetslagen samt de borgeliga lagbuden.
Därför har man, genom att varna för kristendomsfientliga teorier, äfven i själfva verket angifvit själfva pesthärden, själfva källan till alla de öfriga giftiga teorier, som nu sväfva i luften.
Då j a g för kort tid sedan var stadd på en resa, blef j a g i en af våra städer in- bjuden att deltaga i ett aftonsamkväm.
Obekant med personer o c h förhållanden, trodde jag först, att denna samling af ele- ganta damer kommit öfverens o m att för aftonen — i skydd af sina namn o c h sam- hällsställningar — försöka, hvem som kun- de gå längst i djärft o c h ohöfviskt skämt, och jag var betänkt på att skyndsamt smyga mig bort.
Men snart blef jag öfvertygad o m, att alla dessa dels dumma, dels van- vettiga o c h sedeslösa teorier, rörande kär- leksförhållande, äktenskap, frihet från sam- vetslagen, det berättigade (ja, o m varm människokärlek vittnande) i vissa slags mord m. m. d., afhandlades på fullt allvar.
Och fastän kristendomen icke nämndes, måste det j u vara klart för hvarje närvarande, att dylika teorier omöjligt kunde framställas och försvaras af kristna människor, utan blott voro att betrakta s o m utflöden från det stora pestkärret.
Ofta äro dylika diskurser endast en käck lek af unga damer, s o m inbilla sig, att slikt kläder dem, o c h de låta gärna sina så kal- lade åsikter fara, när dessa möta motsä- gelser af t. ex. den unge man, hvilken de trott sig fängsla genom en dylik käckhet.
Men ostraffad leker dock ingen själ med giftiga tankar; smittämnet biter sig fast; det kan ligga gömdt o c h doldt i hjärtat under åratal, utan att röja sin tillvaro; dock behöfves det blott, att en konflikt med lifvet, en frestelse, en motgång eller ibland att en plötslig framgång inträffar, och de glömda teorierna blifva till en makt, s o m går i förbund med de mänskliga lidel- serna, o c h ve då den själ, som ej har det enda lifsfäste, som kan motstå storm och våg.
I unga Iduns läsarinnor, akten på upp- maningen i den » Hustafla », som I kanske aldrig läst: » Bevara ditt hjärta med all flit, ty därutaf går lifvet! » Ave.
Då SYanerna kommo, Skiss af Selma Lagerlöf.
Med tre illustrationer af V.
A n d r é n.
ångt inne i landet låg en liten sjö.
Den hade ett klart vatten, som sällan piskades af stormar, den hade vass- strånd, där grönstrimmiga gäddor sofvo och dunklädda andungar höllo simöfningar, och en badstrand, där nakna barn lekte på den hvit- sköljda sanden.
Den afspeglade ett par klyft- rika bergkullar och en grå riddarborg och en mörk liten skog och några sakta sluttande sädesfält och flere bondgårdar, som voro rätt oansenliga och mosslupna, som bondgårdar väl ofta voro i slottens och riddarnes tide- hvarf.
Den sköljde törstiga alrötter och loc- kade ned till sig sviktande björkars mjuka grenar, den mottog små bullrande bäckar och afsände en liten älf till närmaste grannsjö.
En ö ägde den, ljuflig, trädbeväxt och rikt grönskande.
Rundt om den smalnade sjön till tysta, hemlighetsfulla sund, nästan igen- växta af näckrosor, nästan öfvertäckta af strandskogens rika växtlighet.
Och det hände sig, att de träd, som från ön sträckte sig ut öfver vattnet, voro rönnar, hvilka detta år voro ovanligt rikt gifvande, och hvarhelst de hvita näckrosorna eller deras glatta blad läm- nade en flik af vattenytan oskyld, där åter- gaf den i trogen spegling bilden af en röd rönnbärsklase.
Där i sjön funnos inga svaner, men ingen for i båt eller i flatbottnad eka in i dessa sund utan att tänka, att de voro som be- redda till hemvist åt de kungliga fåglarne, hvilkas härliga skepnad mytens gudinnor och sagans förtrollade kungasöner älskade att an- taga.
Deras hvita fägring skulle framträdt med kraftig verkan mot den färgmättade halfdagern, som härskade under löfverket, och det skulle varit en stolt syn att se dem simma fram i det svartgröna, af gyllne sol- fläckar och speglande röda bärklasar skiftan- de vattnet.
Men det hände sig, att fastän svaner al- drig förr blifvit sedda vid insjön, så kommo de dock en gång dit, och därvid tillgick så, som nu skall berättas.
En morgon kommo fem svaner flygande rätt öster ifrån.
Det var just vid den tiden, då solen sköt upp öfver synranden, och sva- nerna flögo så, att det såg ut som om de fem sköna fåglarne kommit framilande rätt ur solskifvan.
Efter dem afsköt solen häf- tigt framträngande, Jifligt färgade strålknip- pen, som om svanerna vore hennes flyende fångar, hvilka hon ville fängsla och inhämta.
Ty, där de kommo, omgaf morgonens rosen- färg deras vingar, liksom den kantade him- melens hvita skyar, och de voro som skapel- ser från sollandet, som lefvande vordet ljus, hvilket jagade ned mot jorden.
Men då fåg- larne sågo vingspetsarna glöda under solens häftiga strålregn, förfärades de och trodde, att eld råkat in bland deras fjädrar.
De kastade sig då ned i insjön, som låg rätt under dem.
Där piskade de vattnet till skum med tunga vingslag.
D e uppkastade öfver sig en båge af yrande stänk och hörde med glädje ett regn af eldsläckande droppar smattra ned på ryggens täta fjäderklädnad.
Välbehagligt böjde de den långa halsen bakåt, så att drop- parne äfven skulle kunna falla på bröstets mjuka dun.
Men solen, deras mäktiga förföljare, läm- nade dem ingen ro.
Hon genomträngde skum- met och duggregnet med strålar, och genast sågo sig svanerna omgifna af en eldfängd, gnistrande sjö; de nedfallande dropparne för- vandlades till mångfärgade lågor.
Utom sig af fasa öfver att de själfva öfverhöljde sig med ett eldregn, borrade de sig med hufvu- det före och halsen långt utsträckt ned i vå- gorna.
Djupt kommo de dock ej, ty det tro- get bärande vattnet kastade de dunrika fåg- larne åter upp till ytan.
Gång på gång ville de tvinga sig ned i djupet, men blefvo åter uppvräkta.
Till sist lågo de stilla, trötte af kampen, maktlöse och förtviflade.
Och se, då hade de med ens färglöst vatten omkring sig; den snabbt uppstigande solen förföljde dem ej mer med skarpa strålar, allt var fred.
Då började svanerna att i god ro söka efter föda längs de vassrika grunden, som omgaf rönnarnas ö, men ännu förstodo de ej att leta sig fram till svanesunden, som omgåfvo den åt landsidan till.
Eftersom det aldrig förr funnits svaner i sjön, kunde de kungliga fåglarnes ankomst ej undgå att väcka stor förvåning och undran.
Änderna rodde med snabba simtag ända ut i vasskanten och stirrade på dem mellan strå och svajande blad; måsarne kretsade outtrött- ligt fram och åter öfver dem, och ur den ma- riga småskogen, som betäckte de klyftrikå kullarne, uppsteg ett moln af kråkor.
Dessa skreko i sin bestörtning så, att det hördes rundt om sjön, och den gamle stallknekten på riddarborgen, som var tidigast uppe af alla i den trakten, blef uppmärksam på skrä- net.
Han undrade, hvarför kråkorna hängde öfver kullarne som en svart sky, och hvarför måsarne ilade fram öfver sjön, som hvita blixtar, och kom så att upptäcka svanerna.
Han lät ryktet därom gå vidare, så att en hvar, som vaknade, genast fick veta, att det var svaner i sjön.
Hvarpå denne i ilande fart ref till sig kläderna och skyndade ut på murarne eller upp i tornet för att få se dem.
Men då borgherre och borgfru, då tärna och page, som alla stego bittida upp, hade sett svanerna och gladt sig öfver synen, så fanns ännu en på slottet, som ej sett dem.
Den lilla borgfröken själf visste intet och såg in- tet, ty hon låg alltjämt i sin sötaste sömn.
Utanför hennes kammardörr rådgjorde hennes tärnor, om de skulle väcka henne.
» Skola vi våga väcka jungfrun? » sade de.
» Hvem vet, hur länge de kungliga fåglarne dröja i sjön?
Hvem vet, när det härnäst kommer svaner hit till oss?
Otröstlig blir jungfrun, om hon ej vaknar, förrän svanerna äro flugna. » Och det ändade så, att de fromma tärnorna väckte den lilla jungfrun med det högljudda tal de förde utanför hennes kammardörr.
På borgen fanns i de dagarne en gäst af stor betydenhet, fast ingen tänkte på honom den morgonen, då svanerna kommo.
Det var
Illa var det ock, att han rätt gärna ville äga den lilla juDgfrun, ty hon var mer fin och fager än någon han dittills sett.
Detta förebrådde han sig som en dårskap.
T y det var så, att alltsedan han kom till borgen, hade han ej kunnat afvinna jungfrun ett enda ord.
För henne svarade fader och broder, för henne svarade moder och syster, men hon själf öppnade ej sin mun för att tilltala honom.
Hon var mycket blyg, det såg han, men han fruktade ock, att hon måtte vara alldeles utan tankar för att kunna tiga Och han ville ha en klok och glädtig hustru, fägring var ej nog för honom.
den unge herr Birger, som var den lilla borgfrökens trolofvade.
Deras fäder hade sedan lång tid tillbaka bestämt dem för hvarandra, och nu var ungersvennen kommen för att lära känna sin blifvande hustru.
Honom hade ingen tänkt på att väcka, men han hade allaredan af tryckande oro drifvits upp ur sin bädd i det trånga tornrummet och gått ned i lustgården.
.
Denna var ej omgifven af någon mur åt sjösidan, ty här steg berget, på hvilket borgen låg, så brant upp ur vattnet, att intet konstgjordt värn behöfdes.
Riddaren gick nu förbi de stora blomstermattorna med blå förgätmigej och röd nejlika och gult lejongap, som omgåfvos af smala sandgångar, och stan- nade ute vid själfva bergkanten, där några snabbt uppspirande ungträd lefde det gläd- jens lif, som den grunda jordmånen ej länge skulle tillåta dem att behålla.
Herr Birger var hemma ute i hafsbandet och van vid de vidsträckta synerna, därför älskade han denna fria plats.
Men allt medan hans blickar ilade bort så långt, som blickar kunde nå, tänkte han oroliga tankar om den lilla jungfrun, som var hans trolofvade.
Han tänkte, att hon var dum, han tänkte, att hon var viljesvag, han tänkte, att hon var okunnig i allt det, som en husfru borde veta.
Han tänkte endast.
ondt om henne, och så mycket det än var honom emot att bryta ett gifvet löfte, tänkte han, att han måste upphäfva förlofningen.
hand på deras mjuka, dunklädda kroppar.
Ty han var rätt olycklig denna morgon, och då medför det en lindrande känsla af trygg- het och frid att se något, som påminner om hemmet.
Nu, då han såg sig om efter en farkost, varseblef han, att det låg en liten ekstock rätt under honom vid bergets fot, och han upptäckte, att dit ned ledde utför branten en lönlig stig, som väl fiskare brukade begagna för att slippa den långa omvägen rundt om muren och vallgrafven.
Men just då han ämnade klättra ned till båten, kom den lilla borgfröken springande för att se fåglarne, äfven hon.
Hon var mycket ifrig, ställde sig ytterst ute på ber- get och blickade ut öfver sjön.
H o n stod så högt, att hon för en betraktare framstod utan all annan bakgrund än den blå himlen, och därigenom blef hvarje gestaltens ytterlinie så tydlig, att den outplånlig brände sig in i ögonen.
I det hela påminde hon om en trollslända, som med fällda vingar söker att klänga sig fast på yttersta spetsen af ett grässtrå.
Hon var mycket liten och finlem- mad och ytterligt smal om lifvet.
Den långa, släpande klädningen höll hon för daggens skull upp med sin ena hand, så att den drogs till ofvan om fotleden och bildade yf- viga veck baktill.
Hon hade halskrås af spetsar, genomvirkade med guldtråd, och en likadan långschal kastad öfver skuldrorna; i detta fanns en påminnelse om vingar.
En brokig insektsdräkt bar hon, brunröd, randad med guld och guldfargadt silke.
På fötterna bar hon blekröda strumpor, tunna, genom- skimrade af hudfärgen, och skor af guld- skinn, på hvilka daggen satt mörka fläckar.
Hon bar en hatt, flätad af bast.
Det ofant- liga brättet sköt långt utom ansiktet — midt fram stod det upp, eftersom hon tryckt ned hatten i nacken, slängande den på sig i all hast som en pojke sätter på sig sin mössa.
Röda silkessnören och guldtränsar voro in- flätade bland bastet, eljes bar hatten hvar- ken plym eller ros.
Den lilla borgfröken brukade väl gå myc- ket fin alla dagar, ty hon kunde ej tåla nå- got oskönt eller orent i sin närhet, men hon hade ock ökat sin prydnad för svanernas skull, ty hon tänkte sig sagornas fågel gudom- ligt skön, hon trodde, att den alltid bar guld- krona på hufvudet, och att morgonens rosen- färg alltid kantade dess vingar.
Medan han stod i dessa bekymrade tankar och tänkte på, att han måste afsäga sig den lilla jungfrun, fick han se svanerna.
där de lågo i sjön och sökte sig föda utmed de vass be växta grunden.
Han blef genast helt glad vid att se hafsbandets fåglar så långt inne i landet.
Han förundrade sig, öfver att svanerna kommit just denna morgon.
Det syntes honom, att de måtte vara komna för hans skull, för att han skulle få en hälsning från sitt hem, då han som bäst behöfde den.
Han blef rörd öfver att se dem, som om han trott, att några af de kärleksfulla tankar, hvarmed hans moder följde hans färd, tagit svanehamn för att komma och hjälpa honom.
Han fick en sällsam lust att fara och se fåglarne på riktigt nära håll.
Han kände ett begär, starkt och dragande som hemläng- tan, efter att få se deras halsars mjuka krök- ning, höra det lätta rasslet i vingarue, då de gledo genom vattnet, och smekande lägga sin Nu hade hon dock litet gagn af all sin möda, ty hennes vackra ögon sågo svanerna blott som fem små hvita punkter, så långt bort lågo de.
Hon såg så bedröfvad ut, som om hon velat brista i gråt.
Riddaren greps af medömkan.
» Vill du gärna se svanerna? » sade han.
D å vände hon sig mot honom, kämpade mot sin blyghet som ett barn och hviskade ändtligen fram ett ja.
Som han var lika ifrig, förrådde han in- gen undran, utan svarade rakt på sak: » Här nedanför ligger en båt.
Jag skall ro dig dit ut. » » O ja! » sade hon.
Då kom han att undra på, hur de skulle komma utför branten, men detta bekymrade ej henne.
Hon hade många gånger gått fiskrarnes väg.
Han gick före, och hon kom efter lika lugn, som om hon vandrat utför den fastaste slottstrappa, och då han besinnade de små fötter hon hade att gå på, tänkte han, att hon ej måtte sakna mod.
Medan hon slä- pade på sitt tunga släp, fläktade bon sig
med en solfjäder, på hvilken den lysande fågel Fenix var utsydd.
På den svarta silkes- bottnen stod han brinnande röd med hals- krage och näbb och klor af guld, och rundt om honom fladdrade rödgula lågor.
Så sprungo de ned i båten, och han bör- jade ro med stor ifver.
Årorna böjde sig, årtullarna knakade, och med en liten klin- gande suck läto sig de små vågorna utjäm- nas under den platta bottnen.
Medan de foro framåt, voro de båda fullt öfvertygade om, att fåglarne skulle ligga all- deles stilla och tillåta, att de rodde midt in i flocken.
D e talade om, att det var illa, att de ej medtagit bröd för att mata dem, och de ansågo, att de borde kunna trifvas De fem stora, hvita fåglarne störtade fram öfver vattenytan med brusande fart.
Deras vidt utsträckta vingar piskade vattnet våld- samt och med starkt dån.
Sjön skummade hvit i deras spår, och de foro fram under en båge af uppstänkta droppar.
Men allt mer höjde sig deras kroppar, så att snart endast fötterna oeh vingspetsarne nådde vattnet.
Så hade de ändtligen luft under vingarne och höjde sig i en snedt uppstigande linie.
Borta vid ön foro de ännu rätt lågt, så att de unga hoppades, att de skulle slå ned där, lockade af de stilla sunden, men de flögo beslutsamt vidare.
Länge synliga, seglade de bort öfver kullar och berg och vände ej åter.
därför att hon gjort sig alldeles för under- bara tankar om honom.
Men dum var hon ej och icke viljesvag och ej heller tafatt, bara så innerligt barnslig och oerfaren.
Han ville gärna hafva henne till sin hustru, myc- ket gärna.
De hade nu ingen brådska vidare, och rid- daren förde båten framåt med långsamma årtag.
Innan han for hem, gjorde han en tur rundt om ön in i dessa sund, där sva- nerna skulle hafva bott.
Ungersvennen förstod nu med ens, hur han skulle locka jungfrun till saratal; ej en se- kund var där tyst i båten.
Till sist frågade han henne äfven, hvarför hon nu hade mod att tala.
•Ii hela sommaren i de ljufliga sunden bakom ön, om bara ingen störde dem, innan de hunno att upptäcka dessa.
Och i det de sade detta, kastade de båda hotfulla blickar mot vass- bankarne och de trädbevuxna stränderna, fruktande att en bågskytt eller stenslungare kunde vara dold där och tänka på att störa de älskade främlingarne.
Ungersvennen rodde friskt undan, afstån- det var drygt.
Han såg stundom framåt ef- ter svanerna, men de syntes honom alltjämt för långt borta.
Vågorna hvälfde fram och åter och skylde dem.
Han tog allt raskare årtag.
Då gaf den lilla borgfröken, som hela ti- den haft blickarne skarpt fästa på fåglarne, till ett anskri.
Han släppte årorna och så^ sig om.
Nu voro de dem visst tillräckligt nära.
Men på samma gång hörde han ett Btarkt buller.
Fåglarne lyfte.
Så voro de borta, och de unga hade för- drifvit dem.
Men sedan de öfvervunnit sin första häpnad, sade junkern stolt, att detta ville han aldrig ångra.
T y en syn, jämförlig med den då svanerna lyfte och deras dånan- de vingslag piskade sjön till skum, hade han förr ej sett.
Då han sade detta, fällde den unge herr Birger åter sina åror och satt stilla stirrande rätt in i hennes milda ansikte.
Han såg med ens klart i många tiug.
Han tänkte på det enformiga lifvet i riddarborgens fru- stuga och förstod, hur litet jungfrun sett och erfarit, då detta kunde vara så mycket för henne.
Men åter, efter detta var så mycket för henne, så hade hon längtan efter sköna ting och stora händelser.
Och han liksom anade att detta, att han, hennes trolofvade, kommit, varit henne rent öfverväldigande.
Hon hade tegat ej af brist på tankar, utan Då svarade hon med stort allvar, att det modet hade hon vunnit, sedan han kunde göra en sådan dårskap som att ro ut till svanerna.
Han hade förut synts henne så förskräckande vis.
Då täukte han på, att dessa svaner redan från första stunden synts honom som hans moderstankar, komna i svanehamn för att hjälpa honom.
Och han prisade den förunderliga visheten i att kunna vara dåraktig.
Men ju längre in de kommo i de tysta sunden, dess vekare och dåraktigare blef deras tal.
Och då han till sist började prisa lyckan af, att den han älskade redan var honom lofvad till hustru, måste hon ju åter kämpa en lifskamp med blygheten för att få mod att svara honom.
Men jungfruns fader, den gamle borgher- ren, han, som denna morgon redan haft bud ute rundt om sjön för att förbjuda en hvar
att oroa svanerna, han, som redan i tankarne byggt dem ett svanhus ute på ön, han, som drömde om svanjakter och höll gille på stekt svan, han var ytterligt förgrymmad öfver de ungas färd.
Nere vid sjöstranden gick han fram och åter, svärjande öfver deras dårskap.
Och i sitt sinne öfvervägde han redan, om denne herr Birger skulle få blifva hans måg, allrahelst som han ej syntes ha makt att vinna hans dotters kärlek.
Men då han såg, hvarthän de unga rodde, sedan illgärningen var begången, gingo många tankar genom hans hufvud, och han log midt i sin vrede.
Och ej mer suckade han efter att se hvita fåglar flyta omkring i de tysta sunden, tänkande, att dessa passade ändå mycket bättre som ett tillhåll för ung lycka, att de måhända voro prydda med så drömlik skönhet, för att två människor på en värdig plats måtte kunna utbyta de ord, som lofva kärlek och lifslång trohet.
oie 3ig R t i n g öj ?uet ui3a 4fättet!
JCotnet uagga-t » itt m o g n a gu££, oiom 4&amp;,aE£ m ä t a uåt * iläppa j ?ufE; 9TLen fi.uat 4et 3u 3en Han3, 4om 4attet of&amp;ötSelltan4en &amp; ting oiuea * t i n n i n g?
^ot3en4 tmjnStge agate ojvttet Uugnt otS 4i-n " töandet ne&amp;Jfc X u a t dt fiägate, på, 4t-n egen otnntng.
k a n, 4om m e 3 u a k n a 4tån3tgt unnen 4tn ktaj ?t, 4itt m o 3 SFS * a t t o ä t n a m e 3 Etj; oclv $EoS 9 " o4tetEanSet ocft j; a3ten4 minnena ciCoat i- &amp; xn3et — t IvotEHen fi-uS3a 9 " o4tta4 n a n, 4om i ^atotna cf&amp;aEE, i 4pet6en j; öt 4&amp;atotna; JFoE&amp;et * Eij; oofi / 3e44 jJtiRet 4&amp;u33a?
oettge4 oitc riiwvii upp, fiete3 3ia!
JCögt o o r t 4tott ät.
Sitt äSEa IlaEE; Kli i n r a p s 2Du foritraii.
4&amp;af,E 4&amp;u33a o å t t j; oE&amp;.
j; tån ^aEf Su n a t Eucli » .S Sva ^tvp 3ig 044 Med illustration af V. Andrén.
^äc &amp; OU t 3en 4wen4&amp;.a Stdfiten!
3e 4EumtanSe 3ug3etna ÉrVunSt o m &amp; t t n g 044 t 9 " ö3 fiugSetna!
o c k ^o4tta o44 Sattte 4£ä&amp;ten!
4$rithiofj palmgren.
När löfven falla.
J&amp;u.44na!
^ ö t 3u, fi / u.
* Di / vi m o 3 e t &amp; ui3et (gammal!, fitac&amp;fig oo ?v u t a n 4to3.
Ö g a t g£ a n » e t aj; j; eBetgEoS, SHLcL-t ?ion fiEtc&amp;at m o t 4totmiga tiSet.
naånga tå / ta * n o n töm3e J 3e fiti / nnanSe fionefcna ?Föt Se v ä x a n S e 4Önetna, oiom 4a f å n g e 4in mo3et gfömSe!
Q^e Sig Uttng v Sitt nem£anS4 S) at fiugSetj k o n fio33e 3 m 4tof / ta &amp; laflt,; 8n-6.eE, j; i !atSi !o4 v 4ptåH.
oo ?i Stälit, oTtot ocft / pti » a3 ^ot wvanEtga 3ug3et.
(9Cn i&gt;icn &amp; aj; uet4 fiolrot m o t 6ttan3en 0Ln 6tå 4&amp;ogatna 4u4an3e, (9un gå at|«atna 9TLert rtOTit Si&gt;af / j-e4; fitu4an3e, Sen 4uen4lia a-riSen?
; ^ar du sett, när löfven falla?
Har du sett, när hösten kommer, stilla och mild, och lägger svalkande händer på sommarens heta hjärta?
Har du sett, huru han målar den gröna dräkt, som jorden hittills burit, i färger så lysande, som om han doppat sin pensel i aftonrodnans glöd och morgonens guldglans?
A c k, det är vackert!
Det, om något, är att dö i skönhet — sommarens härliga d ö d!
Det är sant, att hösten kommer också med stormar och regn, med mulna, kulna dagar.
Sommaren låter icke så lätt kufva sig.
Han strider och kämpar, han vill lefva, lefva i evighet, han vill icke dö, icke nu, då lifvet är så rikt, så härligt.
Därför måste hösten med hårda händer börja sitt verk.
Han andas på blomstren, och de blekna och böja knäckta stänglar; han skakar trädens kronor, och löfven hvirfla omkring; han rör upp de stora vattnen, så att böljorna vräka högt upp på land.
Och sommarens makt är bruten.
Men nu komma de stilla, lugnande dagarne.
Det upproriska sinnet har lagt sig, undergif- venhet och lydnad ha kommit.
Klar som en spegel af stål ligger nu den lilla insjön, och stränderna, klädda med mörka furor eller bleka björkar, spegla sig däri.
Ljusa mor- gondimmor sväfva likt skimrande slöjor öfver ängar och skogar, och när de smälta for solens blick, aftecknar sig mot den klarblå himlen tranornas och vildgässens ordnade flykt bort till sydliga, blidare länder.
Mer och mer prunkande blir skogens prakt: blodröd står lönnen bland mörkgula aspar och guldskim- rande björkar, och den lätta dimman flyr ej mer, tätnar, står stilla, insveper de aflägsnare föremålen liksom i ett matt silfverhvitt moln och gifver de närmare ett slags fantastisk otydlighet.
På sådana dagar är det tyst, så tyst i naturen.
Töcknet stiger högt upp mot himlen, och ingen solstråle förmår leta sig väg därigenom.
Alla fåglar tiga — deras sång är ju för längesedan slut, men man hör ej ens ett vingslag, ej ens ett kraxande af korp eller kråka.
Blott då och då faller ett löf ur lönn eller kastanie sakta, som fruktade det att störa naturens högtidliga stillhet.
Detta är hvilans ljufva lugn.
Stormen har tröttnat och hvilar tunga vingar bortom skog och berg.
Regnet har tröttnat och står stilla som fin och silfverhvit dimma.
Den rika växtligheten har uttömt all sin kraft och hvilar nu — löfven falla.
D e hafva gjort sin plikt, de hafva hämtat ljus och luft och regn och burit det alltsammans till den stam och de grenar, ur hvilka de sprungit fram.
V i kunna se det på den kraftiga stammen, på de uppskjutande årsskotten.
De täta knoppar, ur hvilka nästa års blad skola komma fram, skifta i brunt och grönt, de hafva blifvit härdade och starka nog att utan skydd af de gamla stå emot köld och snö och is.
Den gamla stjälken har gjort sitt arbete, har fyllt sitt kall — löfven falla.
Men de falla sakta, undergifvet, lugnt.
Deras lifsgärning är fullbordad; de hafva däri satt in sin fulla, rika kraft.
Nu är det slut med denna kraft, men den behöfves ej heller: löfven falla.
Dock icke såsom onyttiga tjänare.
Deras ungdom har blifvit omsatt i de brunskiftande knopparna och ligger där och samlar sig till det arbete, som en ny vår skall ålägga nya blad.
Detta är de gamlas tröst; det är där- för de falla så sakta och stilla, därför att de veta, huru det nya lifvet, som skall spira fram, den unga kraften, som skall arbeta, blifvit grundlagd af dem, har utgått från dem, så att det är de gamlas lif, som går igen i de ungas.
Och blir detta skönare, rikare än de gamlas, så beror detta ju på, att de blad, som nu falla, tillfört stam och grenar så mycket mera näring, att de, i sin ordning, kunna gifva de blad, som skola komma, mera saf och saft och lif än förr.
Detta veta kanske ej de unga blad, som nu drömma i knoppen, och om de veta det eller senare blifva upplysta därom, glömma de helst bort, att deras unga mod, deras öf- verströmmande lifslust äro ett arf från de gamla — de gula, förvissnade blad, som i höstens hvita dimma sakta falla af ..
De glömma — de vilja måhända glömma — att de hafva en tacksamhetsskuld till något förflutet.
Men det borde de icke, ty deras öde blir ock fullbordadt — nästa gång, när löfven falla.
Mathilda Lang / et.
Min princip är, att om jag finner en sak träda emellan mig och min plikt, hugger jag den af, med rötter och grenar.
Att göra slut på den med ens, det är enda sättet.
Commodore Ooodenorigh.
Den, som har alla rikedomar.
ett förnöjsamt sinne, äger Hinduiskt ordspråk.
iamrerns änka.
Af Elin Ameen.
Med två illustrationer af Elin A n d e r s s o n.
et var en julafton sådan den bör vara i norden, med stark frost, klingande slädföre och tusentals stjärnor gnistrande från en molnfri himmel.
Kamrer Salbom gick i halfmörkret af och an i sin våning.
EU par lyktor från gatan lyste till- räckligt för att kunna vägleda honom på hans vandring genom de fyra rum, som utgjorde hans våning.
Han hade som vanligt ätit sin middag på källaren, men mot vanan tog han inte nu sin eftermiddagslur.
Det var i alla fall julafton, och denna dag för ju alltid det underliga med sig, att man kommer i en särskild stämning, olik alla andra stämningar under året.
Om det icke för alla kan vara någon religiös maning, finnes det dock väl knappast någon, som ej på den dagen i sitt inre förnimmer någon genklang från forna dagar, i det minnen från förflutna julaftnar stiga upp i hans själ, ömsom i glada, jublande toner från en lycklig barndom eller med vemodigt brustna ackord från dagar af sorg och ensamhet.
Så var åtminstone fallet med kamrer Salbom, där han vandrade af och an igenom rummen med hän- derna på ryggen och hufvudet sänkt.
Han hade i tankarne återsett sig själf som liten gosse i det enkla, nästan tarfliga hemmet, där dock aldrig julglädjen saknats, och där granen hvarje julafton i strålande glans lyst för hans förtjusta barnaögon, ja, ända till dess han var student och försökt finna det alltsammans en löjlig gammal tradition och barnsligt pjoller, men likväl inte lyckats, därför att älskade föräldraögon lyste i kapp med jul-ljusen, och därför att ömma moders- händer smekte ynglingens hufvud, alldeles som de i alla år smekt barnets.
Nästa jul tändes inga jul-ljus mera i det hem- met, ingen far räckte ut handen till ett trofast handslag, ingen mor lade välsignande handen på hans hjässa.
De voro båda borta, och han skulle aldrig mera se reflexen från jul-ljusen tindra i deras ögon — aldrig mera.
Det kom en jul, då han såg dem tindra om möjligt ännu klarare i en skön flickas djupblå ögon.
Det var den första kärleken, som man kanske efter många år ler åt — men där blir alltid vemod i det leendet, och ingen annan lycka i världen kan komma en att glömma den första kärlekens tjusning och smärta.
Lycka?
Blef han lycklig med den andra, hon som blef hans hustru, och vid hvars sida han just i detta hem framlefde tjugusex år?
De sym- patiserade egentligen ej i någonting.
Hon hade brukat kalla honom » gnatig », envis och retsam.
Han hade otaliga gånger med en äkta mans hän- synslösa uppriktighet sagt henne, att hon var in- skränkt och saknade » idéer » och all högre lyft- ning.
Hon hade frågat, hur det skulle gått med hans strumpor och skjortor, hans mat och hem och hela ekonomi, om hon varit » lärd » och med högre lyftning i stället för en praktisk ordnings- människa.
Då hade han måst tiga, ty sitt hus skötte hon med flit och ordning, och deras knappa inkomster fick hon förunderligt att räcka till.
Där blef till och med ett öfverskott för hvarje år och detta använde kamrern till största delen att sätta in i pensionsinrättningar för sin hustru.
Dessa pensioner blefvo till slut hans förhärskande vurm.
Hans hufvud blef en räknemaskin, där den ena tabellen upprullades bredvid den andra, .där summor lades till och drogos ifrån, och där allt låg liksom i fack i största ordning.
Ibland tyckte hustrun, att det gick litet för långt, och ville hellre använda pengarne till annat, men i detta fall var han orubbligt bestämd, och då det ju var hennes egen framtid, som betryggades, kunde hon ej annat än på det hela taget vara belåten.
Hon var tio år yngre än han, stark och vid fullgod hälsa.
Det föll ingen af dem in, att det som hände någonsin kunde inträffa — nämligen att hon en vacker dag insjuknade och dog — dog från man och pensioner.
Då först förstod han, att han likväl älskat henne.
Han sade sig det hundra gånger om dagen, när hans strumpor voro trasiga, när skjortknapparne felades, när värdshusmaten ej smakade honom.
Han hade nämligen upphört med eget hushåll, sedan hustrun dog, ty han och jungfrun hade genast kommit i lufven på hvarandra, och sedan han kört af henne, hade han svurit på, att aldrig någon piga mera skulle sätta sin fot i hans hus.
Madam Andersson, på andra sidan köksförstun, som emellanåt hjälpt dem i huset, hade åtagit sig uppassningen samt lagningen af morgon- och afton- måltiden, om han åt middagen ute.
Madamen var en beskedlig, fattig änka, och som hon i allt rättade sig efter honom, blef där aldrig något gräl.
Men hustrun fortfor han att älska, sedan sak- naden och vanan väckt honom på denna känsla.
När han med någon af sina bekanta talade om henne, grät han, och för den, för hvilken han, me- dan hon lefde, endast haft klander och snäsor, hade han nu efter döden endast beröm.
När han efter gammal vana gick att första gån- gen efter hustruns död betala in en pensionsaf- gift, såg kassören förvånad på honom.
» Men — kamrerns fru är ju död! » Ett ögonblick stod han som slagen af åskan med gapande mun och klotrunda ögon.
Han hade inte en sekund kommit att tänka på pensionerna!
Men hastigt fattade han sig, räknade upp sum- man och sade vresigt: » Angår det er, om min hustru är död, hva ' falls?
Angår det någon, om jag betalar in mina pensionsafgifter, hva ' falls? » Kassören ansåg honom för sinnesrubbad, men ryckte på axlarna och tog tills vidare mot pen- garne.
» Jag skulle tro, » fortfor kamrern i samma upp- bragta ton, » att liksom jag i 26 år haft råd att ha en hustru och betala pensionsafgifter för henne, så kan jag ha råd att ta ' en annan hustru och betala för henne.
Adjö! » Han tog sin med bredt sorgflor prydda hatt från disken, gjorde en djup, ironisk bugning och skred mot dörren, i det han gaf sin lilla magra, torra gestalt en så imponerande hållning som möjligt.
Han hörde icke det skallande skratt, som då- nade efter honom, ej heller kassörens utrop: » Nej, vet ni hvad, gamle Salbom tänker redan på att gifta om sig! » Men det hade gamle Salbom inte ett ögonblick tänkt på.
Orden om » en annan hustru » hade kommit öfver honom utan mening eller reflekte- rande, som ett halmstrå för att rädda hans pen- sionsvurm.
Med verklig bedröfvelse gick det ljuset upp för honom, att alla pensioner voro förgäfves, alla kalkyler fåfänga.
Hans Karolina skulle aldrig få ett öre däraf!
Han älskade henne högre, än han någonsin gjort efter hennes död, sedan han gjort denna upptäckt.
Han kände en vansinnig längtan att rycka upp henne ur grafven och skaka lif i henne, på det att hon måtte en dag komma i åt- njutande af de pensioner, som inrättningarna nu skulle bedraga honom på.
Om han bara för att förarga de där herrarne skulle gifta om sig?
Men på de flesta håll var pensionen personlig och indrogs vid dödsfall.
Det var en stor missräk- ning.
Men kanske kunde det med någon mellan- gift arrangeras så, att det öfverflyttades på den andra hustrun.
I ämbetsverken skulle han ha ut sin rätt, antingen hustrun vore nummer ett eller nummer två — det var alltid någon tröst.
Tanken att taga en hustru för pensionernas skull blef alltmera en fix idé hos kamrern.
Men ännu på det andra året gick han som änkling ensam i sitt dystra hem, betalade regelbundet sin änkas pensioner, men hade inte ännu en aning om, hvarifrån han skulle få denna änka.
Och nu var det julafton.
Salboms hade aldrig haft några barn, men julafton hade de i alla år inbjudit några fattiga barn till en liten julfest.
Då tändes en liten gran i ett hörn af salen, fru Salbom, hvars styfva fingrar eljes aldrig rörde vid det gamla pianots gulnade tangenter, hackade då igenom första reprisen till en gammal polska, som hon ideligen tragglade om och om igen, tills de små klampande fötterna tröttnade och småttin- garne slogo sig ned till en god välfägnad.
Det var den enda gång på hela året, som barnaskratt och barnafötters tramp hördes hos Salboms.
Men de gladde sig däråt, blefvo själfva som barn igen och hade sin fröjd äfven de åt vaxljusen i granen.
Den dagen grälade de aldrig, liksom af en tyst öfverenskommelse, utan bådas ansikten skeno af välvilja och julfrid.
Nu var det andra julaftonen, som hemmet varit lika tyst och öde.
I afton tänkte kamrern icke blott på pensionerna, han saknade de små fattiga barnen och granen i hörnet där borta.
Om han ändå skulle köpa sig en gran!
Och några vaxljus!
Det var inte för sent ännu.
Han hade, när han galt hem från middagen, sett en hel massa granar ännu kvar på torget.
Undras, om madam Anders- son är hemma — hon kunde gärna gå efter gran och ljus.
Han gick ut i köksförstun och ropade på ma- damen.
Hon kom ögonblickligen ut från en dörr på motsatta sidan.
» Hör nu, madam, jag fick en sådan lust att ännu en gång se en julgran med ' tända ljus — vill madam gå ner till torget och köpa en gran, bara en liten en — och så en vaxstapel i krydd- boden.
Här äro pengar — skynda sig och kom snart igen. » Madamen höll på att bli förvånad öfver, att hon skulle köpa gran åt kamrern, men som hon egentligen aldrig reflekterade öfver annat, än hur hon skulle få sina fattiga styfrar att räcka till, lydde hon honom mekaniskt och kom snart till- baka med en liten gran och en vaxstapel.
Kamrern hade under tiden tändt taklampan i salen, och vid dess sken började han med hjälp af madamen att sätta i ljusen.
Men bådas hän- der voro otympliga och ovana vid detta arbete, så att flere ljus föllo ner i golfvet och de öfriga ringlade på sned, när till slut lampan släcktes och ljusen i granen tändes.
» Herre Gud, så vackert, » sade madamen, i det hon torkade sig i ögonen med förklädessnibben.
Äfven kamrerns ögon voro fuktiga, i det han blinkade mot de sneda små ljusen.
» Ser madam, jag kom att tänka på min salig hustru, som alltid hade gran på julafton och fest för fattiga barn.
Min älskade hädangångna var en ovanlig kvinna, madam. » » Det vet jag väl — bevare mig, så hon höll räfst med tjänare och hjälpmadamer — det var inte värdt att slingra sig undan. » » Madam kan väl inte spela piano? » afbröt kamrern.
» Kors, när skulle jag fått lära sån ' t ».
.
.
» Nej, jag kunde just tro det.
Jag ville så gärna höra den där polskan.
.
.
tam — tam tam tam — tam — tam — ta.
.
.
nej, det går inte.
.
.
» Kamrern suckade och såg vemodigt bort till pianot.
» Skulle madam inte tycka om ett glas vin? » frågade han plötsligt.
» Vi få väl skåla med hvar- andra, eftersom här inga andra finnas, och önska hvarandra — god jul I » Bitterheten i tonen af de sista orden gick för- lorad för madamen.
Kamrern gick till skänken, tog fram en vinbutelj, ett par glas och några cakes på en talrik.
Han slog i glasen och räckte mada- men det ena.
» Var så god — drick — skål, madam — och en god jul. » » Tack, go ' a kamrern — god jul tillbaka. » » Sitt ner, sitt ner, madam, » sade kamrern vän- ligt, sedan de druckit, » eller kanske hon skall bort på något julkalas, eh? » », så kamrern talar, hvem skulle jag gå till, jag har ingen i hela världen, som bryr sig om mig. » Hon satte sig på yttersta kanten af en stol, slätade ut förklädet och drog sjaletten till rätta öfver hjässan.
Det var just intet festklädt par, de två, han i fläckig nattrock, på hvilken arm- bågarne voro trasiga, hon i en urfälld bomulls- kjol, en lappad och smutsig brun tröja och en icke särdeles ren bomullsduk på hufvudet, under hvilken det gråsprängda håret i ovårdadt skick stack fram.
Kamrern hade slagit sig ner i en gungstol och vippade sakta af och an.
Han hade aldrig förr än i afton sett, hur madam Anderson egentligen såg ut.
Hon hade inte fula drag, bleka och fina, fast det inte skulle varit ofördelaktigt, om litet såpa och vatten gått öfver dem.
I sina unga da- gar hade hon nog sett bra ut, nu var hon väl sina femtio år, med krökt rygg och fåradt ansikte, men härdig och seg såg hon ut; hade nog bestått i mången lifvets hårda dust och skulle nog ännu länge hålla ut.
» Jaså, madam har inga närmare släktingar? »
frågade kamrern och återknöt samtalets tråd.
» Nej, inte en — mannen min dog, när jag var tretti är — min ende son förlisle härom året på färd till Australien.
Jag är alldeles ensam. » Hon putsade näsan med förklädeskanten.
» Lefver hon bara på sitt arbete — har hon ingen pension? » Madamen visste, hvad pensioner var, ty vakt- mästaränkan nere i gården hade femtio kronor om året i pension efter sin aflidne man.
Hon kunde därför med djupa suckar svara ett blek- lagd t nej.
&gt;Hm, hm — det är mycket illa, när en änka inga pensioner har.
.
.
» För hvarje gång kamrern vippade med gung- stolen, gaf den ifrån sig elt lätt knarrande ljud.
Nu upphörde plötsligt knarrandet.
Gungstolen slod stilla, och kamrerns runda, utstående ögon sågo stelt in i ljusen i granen.
Han hade fått en idé.
Den tog lifsförm i hans hjärna, den växte och blef med ens fullmogen.
» Madam — vill madam bli min änka? » Madamen hoppade till på stolen och vände ett förskräckt ansikte mot kamrern.
Hon trodde, att han hade blifvit kollrig.
» Jag borde kanske framställa min fråga i en annan form, » återtog kamrern, » vill madam bli min hustru för att en dag göra mig den glädjen att bli min änka? » Det om änka och hustru kunde madamen inte klargöra för sig.
Hon blef emellertid rädd och trodde fortfarande, att kamrern blifvit sinnessvag.
Hon reste på sig och ville gå, men kamrern tog henne temligen omildt i armen och tryckte ner henne igen på stolen.
» Hör på mig, människa, och svara mig ordent- ligt, » sade han otåligt.
» Hon är ensam, och jag är ensam, hon pasnar upp mig och lagar mina kläder — .fast förbaskadt illa gör hon det — men hon kan bättra sig.
Vill hon bli min hustru, så kan hon flytta in i rummet där på andra sidan salen och hålla sig där och i köket — för hon må inte tro, att jag vill ha henne hängande inne hos mig, mer än när hon städar.
Hon skall lära sig laga mat, så att jag slipper äta middagar ute, för en sådan mat, som hon nu kan laga, vill jag inte ens lukta på.
Hon skall få snygga kläder och aldrig slita ondt mera, och när jag är död, får hon pensioner — hör hon, pensioner•! » Han utslungade ordet med triumferande stolthet.
Madamen började förstå.
Om kamrern också talade i ett anfall af vansinne, så var det han sade nog värdt att tänka på.
Han behöfde någon, som såg om sig och lagade mat åt sig — det var hvad hon bäst förstod.
Hon skulle hålla sig i rummet innanför salen och i köket — det var som sig borde, han var en förnäm man, hon en fattig, ringa kvinna.
Hon skulle få det bra och aldrig lida nöd mera — det var hufvudsaken för henne — få det godt till döddagar och efter kam- rerns död pension liksom vaktmästaränkan.
Det ' föll henne inte längre in att förundra sig, hon satt och såg på julljusen, som snart skulle vara utbrunna, och blinkade med ögonen, som voro fuktiga af lycka öfver de härliga framtidsutsik- terna.
Bara inte kamrern ångrade sig, när » an fallet » gått öfver!
Hon såg förstulet på honom från sidan.
Han hade åter satt gungstolen i gång och satt med hufvudet tillbakalutadt och elt förnöjdt uttryck i ansiktet.
» Nå, madam, » sade han, utan att se på henne, » skall jag taga ut lysning om söndag — alla tre gångerna på en söndag, så är det gjordt, eller hva '? » » Som kamrern vill — och stor tack för all kamrerns godhet ... » » Stidder sladder ... » Kamrern gick fram till granen och släckte det ena ljuset efter, det andra.
De hade nu brunnit ner, och barren osade från flere ställen.
Så blef det åter mörkt, och endast gaslyktornas ostadiga sken gaf ett svagt ljus i rummet, så att de dunkelt kunde urskilja hvarandras gestalter.
Då hördes en snyftning från stolen, där mada- men satt.
» Hvad är det? » frågade kamrern.
» Att Gud skulle låta mig få en sådan lycka på gamla d a g a r.
.
.
och jag får väl heta fru, fru Salbom? » Kamrern gick ett par slag af och an och stan- nade sedan framför madamen.
» Det får hon, » sade han, » det blir hennes rätt, som ingen kan fråntaga henne, lika litet som pen- sionerna.
Det där om pensionerna skall jag för- klara för madam en annan dag, för det är ändå hufvudsaken.
Det viktigaste är, att hon blir min änka, ser hon. » Ännu fjorton dagar senare, när kamrern och madam Anderson en eftermiddag sammanvigdes i kyrkan, hade den senare icke fått klart för sig, hvad som fordrades af henne som änka, om kam- rern äfven lyckats trumfa i henne hennes plikter som hustru.
Men fru Salbom blef hon i alla fall, det kunde ingen fråntaga henne, vare sig som hustru eller änka.
" V, kunde jag ...!
%) är hennes eget rum — än sängen står höljd af de hvitaste spetsar; och in i min hjärna det flydda jag etsar, där i dörren jag stannar förintad och stum.
Jag vandrar omkring i min lyckas graf, de snärjas i sorg, mina tunga tankar, och världen mig syns som ett natthöljdt haf, där vinddrifven seglare ej kastar ankar ...
Daniel Fallström.
Bokläxan.
^ Skiss af Anna Med Wahlenberg.
tre illustrationer af V.
A n d r é n.
en nu skulle du passa på, käraste Emelie, » sade fru Björklund och knäppte upp kappan, för hon tänkte verkligen stanna en stund.
H o n hade myc- ket att säga, och här skulle tagas i med allvar.
» Jag törs inte.
Hvad skulle doktor O a s - son säga, när han kommer hem igen, » sva- rade Emelie, en liten aftärd varelse med gul- blek hy och infallna drag, som gåfvo henne utseende af att vara omkring fyrtio år, fastän hon bara var ett par och trettio.
Hon vände sig oroligt i hvilstolen och såg på sin mor, som satt och stickade vid fönstret.
» Nej då, det törs jag rakt inte, » uppre- pade hon.
» Doktor Classon ä j u i alla fall ansedd för att vara bland de allra skickligaste af våra läkare, » sade den gamla frun.
Med vignett af J e n n y Nyström.
vmfar tröstlöst lifvet, hur gränslöst armt, när kärleken mer ej vill hlomma ... &amp; Cyss var i min våning smekande varmt, och nu stå rummen isande tomma.
Så skrämmande tyst / %-j ekot väcks opp af hennes skratt, det klingande friska, och rosiga läppar ej skälfvande hviska om stundens lycka ...
om framtidshopp.
^Där hennes stol, i hvilken hon satt med nacken lutad mot ryggstödets siden och lyssnade tyst den långa natt till alla de dikter, jag skref under tiden.
^Där hennes llomlord.
" Mvar ros har gått ut, och lladen ha fallit vissnade, döda.
~0, kunde jag — vore det hlott en minut — få se dem som fordom växa och glöda!
» Här i sta ' n, ja, » sade fru Björklund.
» Men i Granköping — — — » Och så kom den fram igen, hela den där historien, som de hört så många gånger förut.
Emelie måste fara till doktor Smedman i Granköping.
När ingen annan kunde hjälpa, så kunde han, och man måste ju försöka all- ting, när det var fråga om lifvet.
Hon hade nu i två och ett hälft år gått och dragits med sitt onda och inte velat rådfråga någon annan än deras husläkare, doktor Classon, bara af fruktan för att han skulle bli stött, och hon hade inte blifvit annat än sämre och sämre.
Men nu, när det foll sig så bra, att han själf reste bort, kunde väl de göra det- samma.
Han hade visserligen varit där och skrifvit recepter och anvisningar och presen- terat sin vikarie för de två månader han skulle vara utomlands, men det var i alla fall lättare att göra den där lilla resan nu, än då han var hemma.
Och nu skulle man passa
på, det hade den lilla vältaliga och tjänst- aktiga fru Björklund föresatt sig, och hon tog af sig både kappa, hatt och handskar och talade och talade och vred och vände på sa- ken, tills hon ändtligen fick de båda damerna att se den från den sidan hon ville och lofva resa redan i morgon dag.
Och på det viset hände det sig, att det blef allvar af med Granköpingsfärden.
Men det var mycket hemlighetsfullt.
Ä t jungfrun och alla bekanta sades det, att man for och hälsade på släktingar, och det var ingen mer än fru Björklund, som visste hvart kosan ställts.
Tre dagar senare kommo de igen, och då hade Emelie fått veta, att hon hade njurli- dande i stället för magkatarr, och att allt hvad doktor Classon sagt, att hon skulle göra, det skulle hon inte göra, och att allt hvad han sagt, att hon inte skulle göra, det skulle hon göra.
En månad senare satt hon på en vanlig stol i stället för i hvilstolen, och efter ytter- ligare några veckor gick hon ut och gick sin mammas ärenden, i stället för att denna gått hennes, och alla människor talade om under- verket och förvånade sig öfver lilla Emelie, som höll på att bli frisk igen.
Från alla håll kom man och lyckönskade henne.
Modern strålade af glädje och fru Björklund af stolt- het, och hon själf kände sig så lätt och lyck- lig till sinnes, som om hon kommit till en annan och bättre värld, i stället för att hon bara fått lof att stanna litet längre i den gamla, som hon förut tyckt vara så sorglig.
Men då två månader gått, försiggick det en märklig förändring med henne.
Allt efter som hon blef bättre och bättre till kroppen, blef hon sämre och sämre till mods, åtmin- stone på förmiddagarne mellan tio och tolf.
Det var som om en ofridens ande smugit sig öfver henne vid den tiden.
Hon passade för det mesta på att gå ut och gå under de tim- marne, men var hon tvungen att sitta hemma, så spratt hon till vid minsta knäpp, såg först åt dörren och sedan åt doktor Classons me- dikamentsflaskor, som fortfarande ' " stodo kvar, dammade och ordnade på bordet bredvid hvil- stolen, hvilken likaledes stod på sin gamla plats, behängd med själar och filtar, ehuru de numera blott sällan begagnades.
Och hvar dag klockan ett drog hon en lätt- nadens suck.
Nu började doktor Classons mottagningstid, och han kunde inte väntas längre den dagen.
Hvar morgon var hennes första tanke: nu kommer han.
Och hon blef nästan rädd, när hon såg sig i spegeln och märkte, att hon blef fetare och fetare, att kinderna började få färg och ögonen glans.
Om han ändå ville komma en eftermiddag, då man hade lampan tänd, skulle det kanske inte synas så mycket.
Hur skulle hon kunna säga deras gamle doktor, som varit husläkare hos dem i så många år, som de höllo så mycket af, och som de hittills trott på som på en gud, att de nu misstrodde honom och sökt en annans hjälp.
Nej, hellre ville hon sjunka genom golfvet.
Doktor Classon tycktes emellertid blifvit strängt upptagen, då han kom hem efter sin utländska resa, ty den ena veckan förflöt efter den andra, utan att han lät höra af sig.
Emelie dammade och ordnade till ingen nytta sina medikamentsflaskor och sin hvilstol.
Han dröjde alltjämt.
Men en dag mellan tio och tolf, då hon som vanligt tog sin promenad, höll hennes hjärta på att stanna midt på Norrbro.
Där, på samma trottoar, endast på ett par stegs afstånd, kom doktor Classon emot henne.
Han stannade, såg på henne, som om han sett ett spöke, och kom sig hvarken för att taga i hand eller säga goddag.
» Ä det n i.
.
.
?
Hur kommer det sig t i l l.
.
.
?
H v a?
» frågade han slutligen.
» Ja, nog ä ' det jag, » svarade Emelie och försökte se lugn ut, fastän hon kände, hur hon rodnade, och bra mycket hellre velat ha bleknat, så hade hon inte sett så frisk ut.
» Ute och går! » Han mönstrade henne från topp till tå med sina små skarpa ögon.
» Jag trodde det skulle göra mig godt, » framkastade hon helt sakta.
» Och jag trodde ni aldrig skulle gå mer, » sade doktorn på sitt vanliga tvära sätt.
» Hvad har ni gjort åt er?
Har ni varit på bad- resa? » » Ne-ej.
Men den där vällingen, som dok- torn ordinerade, var allt utmärkt bra, den.
.
.
Och för resten.
.
.
ibland ä ' jag bättre, och ibland ä ' jag s ä m r e.
.
.
» » Jaså.
Hm.
Jag tittar upp i morgon, » sade han, fixerande henne uppmärksamt ännu ett ögonblick, lyfte på hatten och gick.
Klockan tio dagen därpå satt Emelie i sin hvilstol med kuddar bakom ryggen, en sjal om axlarna och en filt om knäna.
Gardinen var något neddragen, så att dagern inte skulle falla för starkt på hennes uppblomstrande an- sikte, och den urdruckna vällingkoppen stod ännu kvar på bordet bland medikamentsfla- skorna.
Modern satt och arbetade vid fönstret för att hvar minut kunna titta ut på gatan, och deras konversation bestod endast af en fråga och ett svar: » Kommer han nu? » » Nej, det var inte han. » Men • plötsligt sprang den gamla frun upp med en nick och en hviskning, rättade på sin mössa och drog filten längre upp öfver Eme- lies knän.
Det ringde, och strax därpå trädde doktor Classon in i rummet.
» Nå, hur står det till i dag? » sade han, gick fram och satte sig bredvid Emelie och klappade henne vänligt på handen.
Jo, det var allt litet sämre.
Hon brukade vara sämre och bättre ungefär hvarannan dag.
I går hade hon varit så bra, men i dag var hon ganska klen igen.
» Ja, herre gud, det går så där upp och ner och fram och tillbaka, » sade modern.
Nu börjades emellertid förhöret.
Hur var det med svullnaden och värken?
Likadant, kanske något bättre.
Och aptiten?
Hon orkade inte äta mycket, fastän det kunde hända ibland att någonting smakade.
Och mattheten?
Jo, hon var nog ganska matt.
Och sömnen?
Dålig.
Hon låg så mycket vaken så.
Och illamåendet?
Som förut ungefär.
Och smärtorna i veka lifvet?
De voro kvar.
Emelie var så rik på krämpor som en män- niska gärna kan vara.
Hvad han än frå- gade om för ondt, så hade hon det, och ändå hade hon i går, som en annan frisk männi- ska, stått på gatan midt framför honom.
Det gick öfver hans förstånd.
Han gick bort och rullade upp gardinen, hvilket genast föranledde den sjuka att sätta handen för ansiktet.
Men doktorn höll undan den och ställde sig att betrakta henne.
Det var ingen synvilla hvad han sett i går.
Dra- gen hade verkligen blifvit fylligare, hyn lju- sare och friskare.
Hon hade genomgått en riktig föryngringsprocess.
Och han, som nästan väntat finna henne död och begrafven!
Doktorn satt en stund försjunken i funde- | ringar.
Till slut fästes hans uppmärksamhet vid koppen på nattduksbordet.
» Och ni ä ' ordentlig med vällingen, » sade han.
» Ja-a då. » » Ja-a då, det ä ' hon visst, det, » sade mo- dern, som suttit så tyst som en skrämd råtta under hela förhöret.
» Jag kokar den själf hvarenda morgon, vet doktorn, och vispar i mjölet så långsamt och väl, så det inte ska ' bli några klimpar.
Och det har jag gjort ända sedan i julas, då hon började med den.
Jag skulle inte våga låta någon annan göra det.
Och vet doktorn, jag tror bestämdt, att den gjort mycket till att hon blifvit bättre. » » Bättre!
Ä ' hon bättre nu?
Så lät det inte nyss. » » Ja, det vill säga ibland.
.
.
Ibland kan man nog säga, att hon ä ' en smula bättre ... » Doktorn hörde inte på henne.
Han satt och tummade en af medikamentsflaskorna.
» Och det här har ni också tagit ordent- ligt? » frågade han.
» Ja då. » » Hur många satser? » Den gången kände Emelie, hur hon blek- nade af förskräckelse.
En sådan fråga hade hon alls inte beredt sig på.
» Fyra, » drog hon till med efter ett ögon- blicks betänketid.
Han sade ingenting, men tog flaskan och läste på den.
Därefter såg han upp på Eme- lie, och aldrig hade hans små hvassa ögon varit hvassare än då, och läpparne knep han ihop, så att de kröpo in i munnen.
» Min bästa fröken, jag visste inte, att ni brukade tala osanning, » sade han.
Hon försökte mumla något, men orden ville inte komma fram.
» Detta hämtades tre dagar, innan jag re- ste, » sade doktor Classon, » och det ä ' öfver hälften kvar. » De båda fruntimmerna tego, och Emelies darrande fingrar drogo i filten.
» Vill ni vara goda och förklara, hvad det är för en komedi, som spelas här, » sade han.
Emelie brast ut i gråt, och modern tappade strumpstickan i golfvet, men ingendera sva- rade.
Doktorn upprepade sin fråga för andra gången.
» Vi trodde, ni skulle bli så ond på oss, » sade Emelie snyftande, och så kom hela sa- ken fram med tårar, ursäkter och förklaringar.
Han satt och hörde på med hoprynkade ögonbryn och afbröt inte en enda gång, men då Emelie slutligen tystnade, vände han sig till den gamla frun och bad henne säga till jungfrun att komma in med en sopskyffel och en damborste.
Hon lydde blindt, utan att ens våga sig fram med ett hvarför, och kom strax igen, åtföljd af tjänstflickan.
» Sopa ut det här, » sade doktorn, pekande på medikamentsattiraljen på nattduksbordet, och då flickan började plocka bort flaskorna, tog han själf borsten och gjorde rent hus.
Sopas skulle det.
Och vällingskoppen fick också komma på skyffeln tillsammans med det öfriga.
Då jungfrun var ute igen, pekade han på filten, som låg öfver Emelies knän.
» Tag bort den där! » Modern lade tyst och lydigt ihop den.
» Och den där med. » Det var själen.
Och så blef det kuddar- nes tur och så pallens.
Emelie såg ut som en liten plockad fågel, där hon satt alldeles afbyltad i den stora stolen.
» Och nu ska ' vi se, om ni orkar promenera som i går, » sade doktorn.
» Var god och gå efter er nyaste medicin. » Emelie reste sig, visade sig kunna gå lika bra som dagen förut, öppnade ett skåp och tog fram ett par väl undangömda flaskor, som hon ställde på det rensopade bordet.
Det var alldeles tyst i rummet.
Emelie och hennes mor tordes knappast se upp.
De sutto bara och väntade på, att uppgörelsens stund skulle komma, då han skulle säga dem, att han inte ville ha någonting mer med dem att göra.
Men han stirrade bara på flaskorna, tog upp sin annotationsbok och började skrifva.
» Nå, hvad äter ni i stället för vällingen, som er mor kokar åt er om morgnarne, » frå- gade han till sist.
Emelie räknade upp alla sina förhållnings- regler från den största till den minsta, och han skref igen.
» Och nu kanske jag får litet närmare reda på, hur ni befinner er. » Förhöret börjades på nytt och ledde den gången till ett resultat, som skilde sig be- tydligt från det förra, och hvarje svar han fick tecknade han upp.
» När reser ni till doktor Smedman igen? » frågade han helt tvärt.
Jo, det skulle bli om fjorton dar.
Han gräfde i boken, tog fram ett visitkort, skref ett par ord, steg upp, gaf kortet åt Emelie med begäran att lämna det till dok- tor Smedman, då hon råkade honom, och tog adjö på sitt vanliga något korta och sträfva sätt.
D å han därefter vände sig till modern för att taga afsked af henne, föllo Emelies ögon mekaniskt på kortet.
Det skrifna utgjorde endast två rader: » På skolbänken sitta vi alla, hur gamla vi än äro.
Därför — tack! » Och där gick den gamle grånade skolgos- sen helt saktmodigt ut ur rummet med sin bakläxa, som han så ärligt erkänt, att han fått.
Men med detsamma blef han för Emelie en helt annan människa än nyss.
Han var inte längre den där barske herrn, som hon så länge gått och varit rädd för, och hvil- kens storhet verkligen hade sjunkit en smula på sista tiden.
Han var åter deras gamle, käre doktor, som ägnat dem sin bästa om- tanke under så många år, som hjälpt dem så många gånger, och i hvilkens samvetsgranna händer de så tryggt lämnat vården om sin hälsa.
r Och denne deras redbare, gamle doktor hade de misskänt så svårt, smugit för och velat föra bakom ljuset!
Så fort han var ute, sprang Emelie öfver golfvet, som om hon varit alldeles frisk igen, ryckte upp dörren till tamburen, tog ner hans rock från hangaren och hjälpte honom få den på, trots alla protester, och sedan letade hon fram hans galoscher och ställde dem framför honom.
Hon hade helst velat ligga på knä och äf- ven hjälpa dem på.
Hon ville göra sig så liten och ödmjuk inför honom, deras stac- kars, käre, gamle redlige doktor, mot hvil- ken de burit sig så illa åt.
Och då hon se- dan låg i fönstret och såg efter hans bort- rullande vagn, tyckte hon, att hon åter skulle kunna anförtro honom sin hälsa och sitt lif.
Han hade fått sin storhet igen.
de löddriga skimlarne.
Ur kransen slita de blommen och kalla från himlarne döden och domen.
Hvem blef vår störste?
som bäst knöt Månne men som en svag och lumpen satt lägst på han, tankenätet, man roddarsätet — som gärna såg, att gisslet bet, fast själf som narr betraktad?
Behåll hans verk och ära det, C ' o men vare han ' föraktad.
Om ur personlighet och lif hvart andens blomster M e d vignett af V.
Andrén.
gif spruckit, oss personligheten, gif det lif, som blomman druckit.
Nu hänger det is från bommar och stag.
Den lära skall dock lättast Hvar förfryser som står på lifvets droppe på seglet och morgonstjärnan fladdrande på isade däcket svag Räck lyser.
tros, fötter.
oss ej blott en präktig men visa stjälkens ros, rötter.
Hör sjöarnes slag!
De bita grinande om ståfvens ketting och sprötet.
I kvinnor, hvilka dubbelt fast De vagga det hoinande er famn skummet nu hämten öfver brusten mast i skötet.
om barnen slutit, den enkla krans vi knutit.
Låt tyst oss fira Ett moln af natt ren stjärnan Ack, höljt.
en stilla fest, bröder vid min sida, vi ha så många stjärnor i vår som ingen lämnar rund, frälsad, en högtidsstund, den sista som blir hälsad.
följt, som slocknat i det vida.
Hvar nödeld, som förbrann har hört oss vilsna Vår tvist haft många blott gåtan blef till kol, Tänd mastens spillra till ett bloss!
stamma.
Den, tungomål, hvilken, stödd af ingen, som människa densamma.
var störst bland oss, skall böja knä i ringen.
Er krans, som frusen Af ord vi fyndigt Hvarandra knutit väl vi nät.
Räck fånga; kransen som vår vördnads når däcket sjunker men ej ett svar af evighet, blott svar likt sken på gnistrar skön, räck honom, som vi akta.
sakta.
Verner ånga.
lön, von Heidenstam.
Och än i denna morgons nöd på vrakets sköra jag bräder vet knappt mer om lif och död än fordom mina fäder.
Nattrocken.
Hvar fråga från Hvad blott en droppe hjärtan, som Berättelse vardt, l förblöda.
böjd den ene kallat svart, den andre nämnt det röda.
Dock i af ' - &gt;aC Mathilda Roos.
M e d tre illustrationer af J e n n y Nyström.
spunno alla sina garn kring samma nystans och alla jordens kärna, vilsna barn ha styrt mot samma stjärna.
En krans bär galjonen gyllene ett minne från lummiga men böljorna klättra kring lutande med sträckta och hvitnande De tumla med brak, rak, stränder, händer.
vrak lltsedan i höstas hade det inom Björk- ska familjen varit en på dagordningen stående fråga, när fru Björk ändtligen skulle skaffa sig en ny nattrock.
Frågan gick långt tillbaka i tiden; den väcktes redan för en åtta, nio år sedan, det vill säga, då nattrocken började bli så utsliten, att den var nästan helt och hållet betäckt af stoppar och lappar, både på längden och tvären.
Men vid den tiden bestod frågan egentligen endast af flickorna Björks läng- tansfulla utrop, då de morgnar och aftnar sågo modern iklädd den gamla stoppade, ur- blekta rocken: » A c k, om mamma ändå kunde få en ny nattrock! » Ty familjens tillgångar voro allt för blygsamma, för att man skulle våga tänka på någonting annat än det allra nödvändigaste, och dit räknades icke en natt- rock, åtminstone icke af fru Björk själf.
Fru Björk var en sextioårig kvinna, som för ett par decennier tillbaka blef änka - med sina tre små flickor, utan ett öre efter man- nen att försörja dem med.
Historien om dessa tjugu år skulle vara historien om en enda lång följd af nöd och bekymmer; men det skulle också vara historien om kärlek och lycka, historien om ett litet näste, som de skyd- dande modersvingarne gjorde varmt och ljuft, historien om glada, oförgätliga stunder, då granen tändes på julaftonen och man öppnade julklappspaketen, för hvilkas anskaffande » mamma » sträfvat så många nätter.
Hårdt och obevekligt hade fattigdomen tryckt dem, men ingen af dem hade någonsin dukat under för bördan.
Glada och modiga, starka i kärleken till hvarandra och i för- tröstan på Guds hjälp, hade de kämpat och hållit sig uppe, ända tills ljusningen kom och bördan lättades, genom att de bägge flickorna växte upp och blefvo i stånd att med sitt arbete lätta moderns bekymmer.
Mycket blygsam blef dock fortfarande de- ras ställning.
De 9 0 kronor i månaden flic- korna förtjänte, den ene som telefonist, den andre som bodbiträde, voro allt hvad de hade att lefva på, ty moderns ögon voro numera så klena, att hon ej kunde sy och brodera som förr, och äfven med fru Björks utomor- dentliga talang att spara räckte icke pengarne till annat än det allra nödvändigaste.
Men — i höstas inträffade någonting, om hvilket fru Björk för många år sedan upphört att drömma, någonting som beredde den lilla familjen ännu större glädje, än då Maria och Ida fingo sina platser, någonting som med ens gaf en förändrad, mera positiv karaktär åt frågan om en ny nattrock åt modern.
Fru Björk fick nämligen ett arf på 6Ö0 kronor af en gammal morbror i landsorten, som hon knappast mindes, då hon i tidnin- garna fick läsa, att han var död.
Underrättelsen om detta arf träffade fru Björk en förmiddag, medan flickorna voro borta.
Hennes första känsla var en svind- lande glädje, en öfversvallande tacksamhet mot Gud, ett barnsligt begär att skynda till flickorna och ropa: » Mina kära barn, hör ni hvad som händt, det ljusnar mer och mer för oss.
.
.
Gud är så god.
.
.
så g o d.
.
.
» Men hennes nästa känsla var mera nykter; den kom helt sakta och försiktigt smygande in i hennes själ och kunde tolkas ungefär så här: » Nej, jag skall ingenting säga åt flickorna ... få de veta, att jag har 6 0 0 kronor, så lämna de mig ingen ro for den här nattrockshistorien, och det är en galenskap att jag, gamla kärring, ska ha ett nytt plagg, då det gamla är så bra.
Pengarna skola vara orubbade kvar åt mina flickor, när jag går bort, och inte användas till D å g r a lyx- artiklar. » Men då Maria och Ida vid middagstiden kommo hem och efter vanligheten hälsade på modern med en kyss, sågo de genast, att någonting händt, någonting- som icke var led- samt.
Moderns bruna, vänliga ögon hade ett skimmer, hvilket hon, trots alla bemödanden att se likgiltig ut, ej kunde dölja, och den lilla krokiga gestalten snurrade ännu ifrigare än vanligt omkring bordet, som hon höll på att, duka.
» Mamma, hvad har händt? » frågade Maria, i det hon kom och ställde sig bredvid modern.
Fru Björk ryckte omärkligt till, men hon försökte att låta obesvärad och likgiltig, då hon utan att se på dottern svarade: » Ingenting. » » Jo, mamma, någonting har händt, » ifyllde I d a / i det hon ställde sig på andra sidan och barrikaderade modern, » jag ser det på dig.
.
.
jag ser det på din nästipp, » tillade hon, i det hon pojkaktigt sträckte fram sitt finger mot moderns lilla spetsiga näsa.
» Hvad i all världen skulle ha händt, » svarade modern, och hon gaf bägge döttrarna en hastig, undvikande blick.
» Ja, det är just det vi inte veta.
V i veta bara, att någonting händt, men inte hvad, och det är det du skall tala om för oss. » Nu kände modern, att hon måste kapitulera.
Det var dess- utom en alltför stor frestelse att en gång för döttrarna, som så trofast, så manligt delat hennes bekymmer, och som skänkt henne så mycken glädje, få omtala något riktigt gladt och roligt.
» Ja, kära barn, jag ser, att jag inte duger att gömma på hemligheter, » sade hon småle- ende och ställde ifrån sig tall- riken, » det har verkligen händt något roligt, något mycket ro- ligt till på köpet.
Gamle mor- bror John, ni minns, som jag för många år sedan bad om litet hjälp, och som aldrig gaf mig något, han är död och har testamenterat mig 6 0 0 kronor. » » Ja, men lyder mamma också? » » Jag ska först ha pengarne i handen, » svarade fru Björk och sköt undan flickorna.
» I handen!
Tror mamma inte, att det är sant, när mamma själf sett testamentet? » » Man kan aldrig veta, » svarade fru Björk kort, » det skadar inte att vara försiktig. » » Nå, lofvar mamma, att när du har pen- garne i handen, köpa en ny nattrock, » fort- satte Ida.
Återigen var fru Björk litet döf.
Hon hade gått fram till kakelugnen och nu satte hon tallrikarne i nischen med så mycket bul- ler hon kunde.
» Lofvar mamma att köpa en, så snart mamma har fått ut pengarne, » fortforo flic- korna, som bägge ställt sig på hvar sin sida om modern.
» 6 0 0 kronor! » Bägge flickorna slogo ihop händerna af förtjusning, och Ida började hoppa omkring i rum- met och knäppa med fingrarne som en skolpojke.
» Sexhundrakronor!
Mamma, mamma, vi ä ' ju rika nu!
/ ' S.
; Hva ' i alla dar ska ' vi göra fg * - med så mycket pengar? » Modern svarade ej.
Hon var rädd för att genom något svar eller någon invändning väcka till lif den ödesdigra frågan om nattrocken, » Hvad vi ska ' göra, » upp- repade Ida, i det hon kom fram till bordet igen.
» Jo, » tillade Se sida 428. hon och slog handen mot bordsskifvan, så att tallrikarne, som stodo på en hög, hoppade, » Nu ska » Jag lofvar ingenting, vi skola först riktigt lilla mamma ha en ny nattrock och det i syna den gamla. » morgon dag.
Nu ha vi ändtligen råd därtill, » Det har du gjort 9 9 9 gånger, och du vet, eller hur mamma? » att den håller på att ramla sönder, så trasig Modern skramlade med tallrikarne så myc- är den. » ket hon kunde och låtsade ej höra.
Hon hade » Den är nylappad just i höst, » invände fru annars den förträffligaste hörsel, men var det Björk.
någonting hon ej tyckte om att höra, blef » Nej, men du är då som en liten gammal, hon alltid litet döf.
istadig ölänningi » utropade Ida och stampade » Nu ska ' mamma ha en ny nattrock, hör med foten, » men nu ska ' du också för en mamma det, » sade Ida och tog modern i gång få se, att vi rå på dig, att du för en armen.
gång ska ' göra som vi v i l l.
.
. » » Hör mamma, » upprepade Maria och tog » Nej, kära mina flickor, nu få ni inte modern i den andra armen.
bråka så där med mig, inte tränga mig så, » Ja, jag hör, ja, jag hör, » svarade fru jag kan inte reda mig mot er, » sade fru Björk Björk och nickade bekräftande.
» Jag skulle i det hon afvärjande sträckte ut sina händer.
vara stendöf annars, för ni skrika, som om Det kom en lätt darrning i hennes röst och en dimma öfver ögonen, då hon med ett barns- elden stode i knutarne. » ligt, ängsligt uttryck vände sig mot dött- rarna.
» Kära, snälla mor, förlåt oss! » ropade nu flickorna om hvarandra, och kastade sig öfver modem med de ömmaste smekningar, » vi skola inte tala om nattrocken, ifall det gör dig ledsen, vi tänkte bara.
.
.
» » Ja, ja, vi få väl se, » sade frun, i det hon besvarade flickornas ömhetsbetygelser, » det kan ju hända längre fram, vi få som sagdt se, då jag väl en gång fått pengarne. » Flickorna gåfvo hvarandra en menande blick, men frågan om nattroeken bortlades tills vidare.
Så snart frun fått sina pengar, hvilket skedde kort därefter, dök den emellertid upp igen och denna gång med förnyad styrka.
Den hade till och med, under det den hvi- lade, omärkligt ändrat form och framställdes nu icke mera som en obestämd undran, huru- vida » mamma skulle köpa sig en ny nattrock, » utan i stället när den skulle köpas.
Denna snara undgick emellertid icke fru Björk, och hon undvek den genom att svara, att hon icke » synat » den gamla.
» Nå, då skola vi genast syna den! » utbrast Ida, i det hon sprang bort till ett hörn af rummet, som frun medels en gardin ordnat till garderob, och tog fram den gamla natt- rocken.
Det var ett egendomligt plagg, den där gamla rocken.
1 Den var förfärdigad af stor- rutigt rödt tyg, sydd med lif och kjortel, som kapotter förr i världen, och ett skärp kring midjan.
Kanten fram var all- deles öfversållad af fina, mä- sterligt gjorda stoppar, armarne och lifvet hade dussintals lap- par, hvilka alla sutto tråd- och ruträtt.
Det låg en obeskrifbar prägel af kvinnlig ordning, af försakelse, sträfvan, ihärdighet öfver det urblekta, lappade tyget.
Maria och Ida, hvilka sutto framför kakelugnen, där elden flammade i skymningen, bredde ut nattrocken på en stol och sutto så en stund tysta och betraktade den, försjunkna i drömmar, som än framkallade en tår i deras ögon, än lade ett varmt, skälmaktigt leende på läpparne.
Det var hela deras barndoms- och ung- domssaga, som hade inväfts i det där gamla plagget, som, gömdes i de nötta urblekta lap- parne, i de trådslitna stopparne.
Allt hvad de och modern tillsammans burit och lidit, de små fröjder, hvilka, likt vildblommor vid sidan af en stenig väg, skjutit upp för dem, och som de med så mycken tacksamhet upp- plockat, om allt detta kunde nattrocken be- rätta, ty den hade varit med om allt.
Men den hade också varit med under mo- derns välmaktsdagar, den tiden då hon var en ung, älskande maka, som med mod och förhoppning såg in i framtiden.
Det var ju icke underligt, att hon höll det gamla plagget kärt och hade svårt att skiljas ifrån det!
.
.
.
» Ack, kära gamla nattrock! » utbrast Ida, i det hon kastade sig ned öfver nattrocken .-i.L ' -; ai ' w:iiL^!
!
och pressade sin kind emot den, » jag kan inte beskrifva, hvad jag känner för dig, det är otroligt, att man kan känna så för ett dödt ting.
Jag både ä ' skar och hatar dig.
.
.
» » Huru säger du barn, huru? » utropade fru Björk, som stod bredvid, » hatar du nattroc- ken.
Jag förstår inte, hur man kan säga någonting så enfaldigt, hvad menar du där- med?
» » Ja, det kan jag precis inte säga, » svarade Ida med en drömmande blick.
» Det är så inveckladt.
Jag hatar nattrocken, därför att den gör mig så ondt, därför att det känns, som om vi aldrig, äfven se ' n mamma gjort en ny, skulle kunna göra oss lösa från den.
Jag känner, att den kommer att bli ett spöke för oss, ett sådant där kärt gammalt spöke, som tomtar ikring om kvällarne, sedan man lagt sig, och hindrar en att somna med alla minnen det berättar. » Ida böjde sig ånyo öfver nattrocken, och några minuter därefter hörde modern, hur hon sakta snyftade.
» Kära lilla barn, huru är det? » hviskade hon och sökte fömå Ida att upplyfta hufvu- det, » du gör mamma ledsen, hvarför gråter du? » Ida såg upp och vände sitt ansikte mot modern.
Vignett af J e n n y a,llen L m m e i meS » Huggos oftj-dtna ojj-uttio å t » e ' n Se » » utS 4tj,atna » ig tanSet.
Sn » arn » t-ttet i j; ti3£u » t 2) en fifå, g a m f a me3 knäppta ^ u f e n » aj ?ton i H e m m e t utå JCatEeHen » to » » o m ung.
Hon j ?ått, ojom dESte 3e » 4 t ö t n e n » m a f i a t.
Sat ^ a g g o t Hon - 6a3Sat ocH å t a l a t Hon teSt vat, &lt;£j.uj ?ua j; ötHoppnt.ngat » ttanSa » ett, J n n a n Set d n tag öSe 9TLen » HåSat 3nn&lt;xn Hon » ötiSe Se SoSe.
etugc u a t a t 91Xot n u tja, a, eviqa,; j d » t d n i t å tat, (SLc-H, Henne * föåt, Hut £atta Så, ©Smj / ultt; Hon » aat, 3å ö3et » Eog, ÖCningen » udt-ES, Hut HdttYg!
©m ^ å ^ o o t n a t&gt;oto » å Hj.dttan » » m å, » ^Cefcte, Su gaj; — (^taSj-en » å 6tot ocPi / atEYg.
(^tanen, ^at » om.
iiil ocH j; öt e n » tun3 Hon Signat: S) ttt n a m n meS tj-u » j; tån tot tvii topp, oTa L m f e t v att titta opp, &lt; ?Cette, 3u tog;, o a t e cutgt oa£ » i.gnaSt! » Ha3e ptopntngen » HåtSa tiS £Bte3t ö j W t Stagen » i n miESa j; tiS, 2) oefian p å g t e n e n » » tdngeE oiln uacflta, HögtiSEiga » tdnapeE, JEiHnaSe ^&lt;u » t e n JSiHt j-uEEj.ua u t an^ef.
Ö L n n u meS Henne p å Hnufiotg © g o n, aj; » ö m n e n » Mamma, du måste lofva oss att göra en ny nattrock! » utropade hon häftigt.
Det är inte bara det, att den är ful och söndrig, men det är någonting annat, som jag ej kan uthärda.
Den håller på att bli för mycket af dig själf, det är för mycket själ, den blir ett slags afgud för oss, om du inte tar bort d e n.
.
.
» Modern betraktade orolig sina flickor; hon såg, att äfven Maria hade tårar i ögonen.
Men nu var också hennes motstånd brutet, förebråelser och böner kunde hon stå emot, men icke tårar.
» Nåja, kära barn, efter ni inte lämna mig någon ro, skall jag väl ge med mig och köpa tyg till en nattrock.
Men då få ni aldrig mera kalla mig en gammal istadig ölänning, hör ni det. » Frun gaf dem en barnsligt, förebrående blick; det var icke utan att det där uttrycket stött henne litet.
» Nej, aldrig mer, aldrig mer! » utropade flickorna förtjusta, i det de sprungo upp och omringade modern, » du är den snällaste lilla gumma, som finns, och alls inte någon istadig ölänning! » (Forts, å sidan 427.)
|ötgått, QTLucfiet; Hon ä g t ocH j; öt » aHat HanSet, QTLinne », Hut tj-uj; i.
Se j^uSSa Nyström.
atm, (9Cn tunga, åESttgt tempel.
Hat Soeli j o t S e n j ?öt Henne Hopp, GLn d t Hdt go3t att JCvnS, aj; EeHat ocH foten uatm, ée, £&amp;at » Hon.
ta.EE HaSSen » g u n g a, uata; Hut i 3ött ' n, » o m Sjdtj ?t » Eå » opp, o i l i m m a t e n Eij; » g£aS » Hata!
oiåg 4 t n moSet p å l i n a fiteSinS, oina&amp;Ga » m å aEjuot p å » pdn » tig t å &lt;£d » te Sen - Bon., » o m v a H a n oftotma i Happ Sen tu. » ta ttS ' tStEE HatnaHjdttat en H£at&gt; dt, S) dt &lt;£d » te ottt: » ^ u S j » o m Ha j ?oet.
.
.
&gt; » Hurra tfatmot oiå n u j; öEj-et Hon SudEie », fiEiS ocH o d t S i g: — nu är granen fiatn-Batnen » goSt Hon Han taS » ptång, » m HtuoHa.
ojom Se Hon » j-aEj; j-u tfat e n gång 9TLot j-uEen » — ooH EijWt » fucila.
^9ä£ Hon uet, att den Banan » Edng3 SEit » t u n 3 o m aj; » ttoEE » ocfv motHet AtangS, STLen ocH » å, a t t S) e ndt utå, Sen anSa », eutga j.u£tj,u » en tdn3a ».
L.e&lt;x.
färdig! » (
Barnafrid.
n vårdag hörde jag i Villastaden följande, samtal mellan en barnjungfru och en tvååring: » V i ' ka gå i ' kogen! » » Nej, det är mycket roligare att gå i sta ' n än i skogen. » » Ja ' vill gå i ' kogen! » » Nu är lillan stygg; kom snällt med till sta ' n. » » Man kan också gå i ' kogen! » När replikskiftet hunnit till denna sanning, skildes våra vägar, men ännu på afstånd hör- des lillans balfgråtande röst tala om skogen och barnjungfruns bannande stämma, medan hon drog den lilla naturmänniskan ned » i sta ' n ».
Det bevittnade syntes mig som ett samman- drag af hela vårt uppfostringssystem, genom hvilket barnen göras till sällskapsmänniskor, stundom till samhällsmedlemmar, sällan till människor.
Det bittra rön, som här träffade ett vak- nande natursinne, att dess oskyldiga längtan kallades » stygghet », emedan den afvek från den » ledande opinionen », detta rön upprepas i åratal för de flesta barn, under föräldrars, tjänares, lärares knådning af det mjuka ler, som är barnets personlighet.
Man kallar denna modellering uppfostran, stödd på erfarenheten, att en del af den tidi- gaste uppfostran måste vara formande, måste bestå i inöfvandet af för barnets och omgif- ningens väl oumbärliga vanor.
Men efter de första lefnadsåren borde tvärtom uppfostrans mål vara motsatsen till att forma, vara att bereda utvecklingsfrihet åt den enda kraft, som, i stort sed t, gör det för mänskligheten betydelsefullt, att nya generationer fogas till de förflutna, den nya personlighetens kraft.
Hvarje barn är en ny värld, en värld, i hvilken icke ens den ömmaste kärlek helt kan intränga.
Hur öppet än det klara ögat möter vårt, hur förtroendefullt än den mjuka handen lägges i vår — denna späda varelse skall kanske en gång komma att förtälja om allt det lidande dess barndom varit utsatt för — och hvarför?
Emedan äfven de kärleksfulla- ste uppfostrare vanligen behandla barnet un- der det antagandet, att alla barn ha ungefär samma natur, äro upprepanden, icke original, icke nya underbara personligheter.
Barnet är visserligen en fortsättning af föregående släkt- led, ett upprepande, i viss grad, af alla tiders barnanatur, men tillika, och i vida högre grad, en alldeles ny sammansättning af själsegen- skaper, med nya möjligheter till kval och fröjd, till styrka och svaghet.
Denna nya människa skall slutligen på eget ansvar, under eget äfventyr, lefva denna för- färande allvarliga tillvaro.
Hvad hon skall kunna tillföra lifvet af skapande krafter, af nya begynnelser; hvad hon skall äga af spän- stighet under ödets tryck, af makt att lyck- liggöra, att lyckliggöras — allt detta beror, utom af själfva naturen, af uppfostrarens sätt att behandla denna individuella barnanatur.
Det beror på, om han ser den som den lefvande cellen, ur hvilken den andliga organismen skall framväxa, eller som kryddskåpet, där etiket- terade lådor skola fyllas med de för lifvets praktiska kraf behöfliga ingredienserna.
Visserligen måste hvarje personlighet för sin utveckling till människa bland andra män- niskor lära sig att — för eget och andras väl — underordna sina mer oväsentliga lifs- yttringar för de väsentligare och äfven att be- härska våldsamheten i de senare.
Och denna lärdom kan ej nog djupt inpräglas.
De bud och förbud, man ger barnen, borde endast i nödfall vara stundens ingifvelse.
Som regel borde de vara framgångna af en öfver- läggning, ett val mellan hvad man vill fast- hålla som hufvudsak eller bisak vid barnets utveckling.
Sedan uppfostraren gjort detta ur- val, borde barnet lyda hemmets lagar lika ovillkorligt, som det påverkas af naturens la- gar.
Hvarje brott mot lagarne borde ofelbart medföra, ej konstlade straff, men handlingens egen, obevekligt straffande följd.
Men utanför dessa lagars område borde bar- net aldrig tvingas mot sin natur, sin längtan, sina stämningar; dess sunda egoism borde er- hålla sin rätt lika väl, som man tillser, att dess känsla för andras väl och ve utvecklas.
Nutidens hem, där man visserligen ofta ser samvetsgranna föräldrar nära barnens oberät- tigade egoism genom att åt barnens kraf offra sin trefnad, sina vanor, sin personliga utveck- ling, ha dock i det hela taget många före- träden framför den gamla tidens, när barnen sutto som tända ljus vid måltiderna och egent- ligen blott då, samt vid vissa högtidliga till- fällen, befunno sig i föräldrarnes närhet.
Men en ofantlig brist har nutidens uppfost- ran, jämförd med den äldre tidens: den är öfveruppfostran.
Kedan Goethe klagade, att uppfostran sträf- vade att göra om personligheter till filistrar, och detta har blifvit många gånger värre, se- dan nu tiden blifvit pedagogisk, utan att på samma gång bli verkligt psykologisk.
Under den stränga tuktens tid pressade bar- nen in hela sin personlighet i ett hårdt tvång under korta stunder, men njöto dessemellan i barnkammaren frid och frihet i någon gam- mal trotjänarinnas hägn.
D e unga viljorna drabbade samman; de egna tyckena gjorde sig gällande; den vaknande personlighetens lifsyttringar af lust och olust, af sympati och antipati blefvo blott i ringa grad stäfjade, ehuru också i mycket ringa grad riktade.
Fantasien fick, i den ostörda leken, sin sunda utveckling.
Så sker det ännu i England, per- sonlighetens land, hos oss här och där på landet eller i några få Stockholmshem, där familjen afstår salongen för att bereda bar- nen ett lekrum.
Men i regeln äro barnen ej någonsin för sig själfva; de lära sig ej leka af eget initiativ; de hänga håglösa hos de äldre och vilja bli underhållna; de ha öfver- mått på medel till sysselsättning, men ej den lust, som kommer af den fritt skapande kraf- ten.
I nutidens hem ha barnen på samma gång själfsvåld och ofrid, öfvermättnad och tomhet.
De få sällan i ro äga sig själfva, ej heller föräldrarne, medan de borde vara säkra om odelad uppmärksamhet vissa stun- der, men lära respektera föräldrarnes ro och tid dessemellan.
I den pedagogiska ifvern täflar skolan med hemmet.
Båda samverka så, som Eleven klagar:.
.
.
Och hvar det fanns ett fel, de ströko ut, Och öfverkorsad blef jag så till slut Med tusende båd ' små och stora drag, Att ingen kunde se, att det var jag.
Nutidens uppfostran har påminnelser, rät- telser, råd, maningar i oändlighet, men fram- kallar föga lydnad; tråkar ut barnen, utan att verkligen ge dem goda vanor.
Man inser ej, att man därunder öfvar en oupphörlig nöt- ning på personligbeten; man sträfvar att af- tvinga barnen en själf behärskning, omtanke, ordning, måtta, harmoni, rättvisa, som ett helt lif icke kunnat bibringa uppfostrarne själfva — och man liknar därunder i sin moraliska renlighetsifver åldtfrun på Drottningholm, som skurade oljefärgstaflorna med sand.
För att taga några af de allra vanligaste utplåningssträfvandena, hur ofta heter det ej, när barnen säga sig tycka illa om någon: » Det är mycket fult; man skall tycka om alla människor » — e l l e r när barnet säger sig afsky något skolämne: » Allt är lika roligt, bara man är flitig ».
När barnet nekar att dela ut sina smekningar, får det höra att den, som är snäll, är vänlig mot alla.
Till läs- vurmen, som tror sig gömd i en vrå med sin bok, ropas det: » Sitt inte och häng jämt öfver boken »; och till den i sitt handarbete fördjupade: » Skall du då aldrig titta i en bok? » Så fortgår det dagen i ända under prote- ster just mot barnens personligaste väsen, käns- lor och tycken.
Deras miner, rörelser, lekar — äfven de, som hvarken äro osköna eller ohälsosamma, blott ovanliga — tillrättavisas, medan barnens ofta ytterst retliga skönhets- sinne af de vuxna oupphörligen såras; bar- nens äckel kallas då » pjåsk », så vida det icke rent af straffas, som det t. ex. skedde med en liten flicka, hvars fint organiserade varelse var bräddfull af den känsligaste skönhetskär- lek, och som fick stryk, när hon med ett ut- tryck af leda kallat en smutsig kamrat — » en liten gris »!
Endast den, som behandlar ett barns käns- lor vilja och rätt med alldeles samma hänsyn som en vuxen människas, och som aldrig iå- ter barnets personlighet k ä D n a andra gränser än naturens egna eller den, på åt barnet gifna skäl grundade hänsynen för dess eget eller andras väl, endast den äger den första förut- sättningen att kunna verkligt uppfostra.
Upp- fostran bör visserligen vara en personlighe- tens frigörelse äfven ur den egna lidelsens öfvervälde.
Men den bör aldrig sträfva att idrota lidelsen själf, som är personlighetens innersta kraft, och som icke kan finnas, utan att det tillika finnes ett för mycket, d. v. s. faran af ett motsvarande fel.
Att besegra det möjliga felet i hvarje själsanlag genom att framälska det motsvarande goda i samma an- lag, detta ensamt är en verklig uppfostran.
Detta är en ytterst långsam uppfostran, vid hvilken det omedelbart ingripande betyder föga; hemmets andliga atmosfär, dess vanor och uppgifter däremot nästan allt.
Uppfostran må- ste framför allt kunna vänta, kunna beräkna alla verkningar för framtiden, icke för nuet.
Uppfostraren tror sig ofta spara barnet framtida lidanden genom att » motverka dess ensidigheter », som det heter, och besinnar ej att, genom bemödandet att tvinga barnet i motsatt riktning mot den, dit dess personlig- het visar, lyckas man blott förringa na- turen; ja, ofta blott bibehålla svagheten i egenskaper, ej den motsvarande styrkan.
En stark lifskänsla, känslan af fullhet, hel- het, allsidig kraftutveckling, förmående — detta är lyckan.
Barn hafva flere lyckomöj- ligheter ån de vuxne, ty de kunna mer ode- ladt och omedelbart förnimma denna lifskänsla.
De borde få bruka dessa lyckomöjligheter un- der den tid, då de vuxna delvis ha makt öf- ver deras lif.
Snart nog komma de unga att på egen hand försöka, förvärfva, förblöda, och därunder får intet enda af uppfostrans alla inflytanden ens tillnärmelsevis den betydelsen som att individen icke är öfveruppfostrad, att den h a r styrka kvar att lefva — det är att lida sina kval, njuta sina fröjder, verka sitt verk, tänka sina tankar, att helt och stort kunna hängifva sig, det enda villkoret att kunna arbeta, älska och dö.
Julens ljus och barnens vän menade något djupare än en teologisk sats, när han sade, att barnen höra himmelriket till.
Han me- nade, att ingen når det högsta, utan genom enfald, ovärldslighet, förmåga att, utan bi- afsikter, fullt ge sig åt sin viljas mål; att hänsynslöst kasta hela sin varelse i den rikt- ning, åt hvilken den dragés, och att detta är barnasinnets heliga styrka.
Det är denna styrka, som anfrätes af nu- tidens öfveruppfostran, och det stora proble- met är därför att finna de medel, som hos barnet motverka, hvad det alltid äger af vil- dens samhällsfiendtliga egenskaper, utan att dessa medel på samma gång komma att för- trycka barnanaturens egendomligaste energi.
Vid denna barnaglädjens årstid torde må- hända detta ord om vikten äfven af barnafrid, i en djupare mening än den vanliga, hafva utsikt att icke förklinga alldeles ohördt.
Ellen K e y.
- 6X På en järnvägsresa.
A f A m a n d a Kerfstedt.
Med två illustrationer af Elin A n d e r s s o n.
•&gt;|^ » errarne förde sina damer från middagsbordet in i salongen.
Stämningen var glad, och man fortsatte ifrigt det redan vid desserten började samtalet.
Medan man ännu gick i tågordning, korsade sig replikerna, och en och an- nan herre vände sig om för att lifligt besvara en anmärkning från något af de eftersta leden.
Äm- net gällde kärleken, detta uråldriga och dock be- ständigt unga, aldrig slutdiskuterade ämne, som tages upp generation efter generation årtusenden igenom med samma intresse.
Men sedan herrarne för sina damer gjort den vanliga konventionella bocken och m a n slagit sig ner i de bekväma stolarna och sofforna, inträdde plötsligt en af dessa tystnader, som äro dess mer märkbara, ju högljuddare sorlet förut varit, en sådan där tystnad, som utgör en värdinnas fasa.
Det var också hon, värdinnan, som efter en stunds väntan tvingade sig till att bryta den.
» Ja, nu ha vi disputerat så länge om det rikti- gaste sättet, bur kärleken bör uppstå, den basis hvarpå den bör grunda sig och andra klyftiga ut- redningar i ämnet, » sade hon med ett skälmaktigt leende, » om jag nu ville, så kunde jag, medan vi dricka kaffe, berätta er en liten historia som illu- stration till den ena af de teorier, som blifvit ut- talade här. » » Ack, gör det, » ropades ifrigt omkring henne.
» Nå ja, » sade hon och satte sig tillrätta i sof- fan, » det var ungefär för en tolf år sedan, några ögonblick innan Malmötåget skulle sätta sig i gång från Central-stationen, som ett herrskap från Norr- land, herre och fru, litet hufvudyrt sprang fram och tillbaka på perrongen, frun med en resväska i handen, hvarpå bokstäfverna S. Ö- voro brode- rade, ej som nu i förvillande monogramslingrin- gar, utan klart och tydligt, bredvid hvarandra.
Hon öppnade en andra klassens kupédörr och satte in sin väska, då en herre, som vårdslöst le- gat utsträckt på soffan, hastigt reste sig.
» Förlåt, » sade hon brådskande och ifrigt, » det finns nog plats i nästa kupé, » och hon tog, oak- tadt herrns lifliga och artiga protester, väskan till- baka och gick in genom dörren bredvid, som hen- nes man dessutom redan öppnat, lockad af ordet » rökare », som stod utanpå.
Det var första gån- gen de reste på järnväg.
» Såg du så hygglig den där herrn såg ut, » sade frun, så snart de satt sig tillrätta.
» Nej, vet du, jag har annat att tänka på än ... » » Ja, men han såg hygglig ut, och han bad mig så artigt att stiga in, fast han nog gärna ville ha soffan för sig själf, » sade frun.
Vid Södertelje stego de ur och rätade på De- nen under uppehållet.
» Nu börjar hon nog att räkna minuterna, tror du inte det, Sofie? » sade herrn och såg på sitt ur.
» Ja, timmarne har hon nog räknat hela veckan, » sade frun och smålog emot honom på ett sätt, som riktigt värmde den okände, hvilken från sin öppna kupé- dörr hört hvad de sagt.
» Och känner jag dig rätt, Sofie, sä har du gjort alldeles detsam- ma, » sade herrn med ett godmodigt skratt.
Och därmed kom konduktören och smällde igen dörren om dem på det där svenska kupéskakande sättet, som nog på svaga personer skulle kunna åstadkomma en lindrig nervskakning.
Saken var, att de voro på väg högt upp frånNorrland för att bevista sin enda dot- ters konfirmation: hon hade gått och läst för fruns bror, som var präst nere i Söderman- land.
» Stjärnhof fyra mi- nuter! » Hur de båda träng- des i kupéfönstret.
Jo, där stod hon i sin ljusa bomullsklädning och sin halmhatt ifrigt spejande på det långa tåget.
Båda de- ras näsdukar började hvifta, och hon störtade fram.
Det var något i de tre människornas ansikten, som visserligen gladde de högre varelser, som osyn- ligen ömma för mänskligheten.
» Mamma, pappa, » ropade hon.
» Tag det här, min lilla pulla, » sade herrn med litet osäker röst och räckte ut genom fönstret mot henne en påse Södertelje-kringlor.
Hon hade hoppat upp på fotsteget, och hon tog emot den, medan hon oupphörligt pratade: " Ack, att ni är här, jag trodde aldrig jag skulle kunna vänta så länge.
Ena hästen är sjuk, vi har bara trillan, men det gör ingenting.
Jag står gärna bakpå på fjädrarne, bara jag har er med inuti, » och så skrattade hon muntert och öfverdådigt, fastän tårar glittrade i ögonfransarne.
Nu kom konduktören och öppnade, och hon hoppade ned, men o ve, han kom att med dörren stöta till påsen, så att den sprack, och alla kring- lorna rullade ut på perrongen.
Hon kastade sig på knä och plockade skynd- samt upp dem i hörnet af sin kappa, under det hon oupphörligt lyfte sitt unga strålande glada ansikte mot föräldrarne, som nu småningom sam- lat ihop sina saker och stego ur.
Kringlorna voro upplockade, hon höll dem kvar i kappsnibben med ena handen, under det hon med den andra armen turvis kramade pappan och mamman och lade ansiktet mot deras bröst, så att hatten föll ned på nacken och håret rufsades upp, medan hennes ögon lyste fuktiga af glädjens och rörelsens för- enade känslor.
» Ja, det hela varade fyra minuter — fyra korta minuter, som den » hygglige » herrn från kupé- fönstret hade tillfälle att betrakta denna scen.
Han skulle till Malmö, där han bodde, och tåget brusade obarmhärtigt i väg med honom.
Men det märkvärdiga skedde, att han steg af vid Sparre- holm och vände med nästa tåg tillbaka till Stjärn- hof, han tog reda på, hvem trillan tillhörde, och hvem som menades med S.
Ö., och så for han till sitt land igen.
Några månader därefter skref han ett bref till pappan, som bodde hundratjugu mil ifrån honom.
Fick i svaret intet annat be- sked, än att han själf var rosenrasande och stock- galen.
Uthärdade i ett hälft år till.
For då de hundratjugu milen, presenterades i familjen och gifte sig efter ytterligare ett år med en aderton- åring, som hållit allt hvad den sextonåriga lof- vade.
Kom nu och säg, att icke kärleken ibland kan vara en inspiration, ha något af en profets egenskaper. » » Den herrn hade förtjänt en ärlig näsbränna, » sade en herre, som satt i gungstolen, » det är inte på det sättet man skall besluta om en så allvar- lig sak.
Hvad kunde han veta om en flicka, som han sett i fyra minuter.
Om hon också var al- drig så intagande.
.
.
» » Men det var väl inte bara det, att hon var in- tagande, » sade en medelålders herre, som hittills suttit tyst.
» Det finns vissa utseenden, eller kan- ske också vissa situationer, som med ens fram- ställa hela personligheten.
Det kunde ha varit vissa själiska egenskaper han fäst sig vid, till exempel den oförställda barnakärleken, den okonst- lade naturligheten, den friska ungdomsglädjen, den anspråkslösa.
.
. » » Och så var det förstås ett mycket vackert ansikte därtill, » sade den skepti- ske herrn i gungstolen litet hånfullt.
» Åh ja, det var det nog också eller hur gumman? » sade den andre skrat- tande till en något fyllig dam, som satt i soffan.
» Men hvad det nu än var, så ha vi aldrig, under de många år vi lefvat tillsam- man, kunnat utan rörelse se en påse Södertelje-kringlor. » Ett människolik Ett människolif — huv intimt och hort!
Se, åren flyga och svinna bort som maskrosens fjun för vinolen.
Vår känsla vissnar, vår tanke dör, och grönskan sitt höstlöf på grafven strör — Vi äro ej mer, Och aldrig ser.
den strålande solen oss åter.
Må känslan vissna, må tanken dö!
Må glömskan sitt höstlöf på graf ven strö!
Må solen för alltid sjunka!
På lifvets vårliga, gröna stig, där skänktes mig glädje, där mötte jag dig.- ej mer jag begär — men stå mig när och smek mig, när natten stundar.
Hugo S-ZL Gyllander.
1892 hade systerns runda, barnsliga kinder och energiska mun.
Och hon hade stora, grå, trohjärtade ögon.
Då hon vände sig emot mig, hade en bok glidit ifrån hennes kDä ner i gräset bredvid arbets- väskan.
Jag böjde mig ner och tog upp den — det var Herbert Spencer — och när jag räckte henne den, följde min lilla bukett af linnéa med.
Hon tackade med en glädtig blick ur de liffulla, forskande, allvarliga ögonen.
Med sitt solbrända ansikte och sina kraftiga skuldror stod hon för mig som själfva ungdomsstyrkan, ungdomsmodet och ärligheten och trofastheten.
Det föreföll mig som hade jag sett henne och känt henne länge, som vore vi gamla vänner och goda vänner.
Med ett leende lade hon mina linnéor på bädden bredvid den sjukas hand.
När hon skulle vakna, skulle de vara det första hon finge se.
Jag lyfte på mössan och drog mig tillbaka, tyst som jag kommit.
Där var stillhet, men där var lif i skogen.
Myrorna arbetade, och spindlar spunno silfvernät i solskenet, och fågelkvittret hördes frän djupet med lockande hvisslingar och koketta svar och jublande duetter.
Och solstrålarne drogo långa linier af guld genom den mörka grönskan, och det oafbrutna suset i träden spelade sin vaggsång för den täcka unga flickan, som sof sig till friskhet och lif i grandoft och hafsluft, me- dan hälsan och hoppet vakade vid hennes bädd.
— — — En liten tafla, som borde blifvit målad i ett par verser och ej torrt skildrad i prosa.
Georg (ZT.
Med en vignett 9 e här en liten tafla, som borde varit målad i förg i stället för med svart bläck — eller skildrad i ett par verser och ej på torr prosa.
— Det var ute i skärgården en solskensdag på högsommarn.
Jag hade gått upp på bergs- knallarna för att andas in ett par munnar fri- luft, som kom från hafvet öfver ängar och skogar, öfver fjärdar och skär.
Här uppifrån syntes hafvet i en hvass, skimrande linie blänka fram vid synranden söder ut under solen.
Så gick jag neråt backen, och gick vidare fram på upptäcktsresa inåt skogen, där gra- narna växte allt högre och ställde sig allt tätare, där grönskan blef saftigt frisk, doften under träden och suset i topparna allt starkare och stillheten allt mera tyst.
Jag hade kommit till en gångstig och följt den fram till en krök, där linnéa växte.
A f dem hade jag bundit en liten bukett för att föra med mig hem något af skogens friskhet.
Då fick jag syn på taket af en villa ett stycke framför mellan träden.
Och i detsamma fann jag mig inför en liten tafla, som kom mig att stanna helt tvärt.
Där var en säng flyttad ut under granarna, och i den låg en ung flicka nedbäddad.
Ett stort artistparaply skuggade öfver henne.
Bredvid bädden, med ryggen emot mig, satt en annan ung dam i en fällstol.
Jag såg af henne en storskyggig halmhatt och ett par kraftiga skuldror, och bredvid i gräset låg en stor arbetspåse.
Den sjuka hade fallit i sömn.
Ett täckt ansikte med barnsligt runda kinder, upphettadt Jenny Nyström.
röda af den starka luften.
Kolsvart, trotsigt hår ned öfver pannan, långa, mörka ögonfran- sar, kraft och energi i munnens linier.
En blå sjal bredd öfver hals och armar, en blek liten hand mot det hvita lakanet.
Och där var stillhet omkring.
Där stodo yfviga, yppiga granar med friskaste grönska och gamla, vresigt knotiga och mossklädda, som hårdnat i vinterstormar.
Och ur orm- bunkarnes mjuka bädd stucko späda ljusgröna granbarn upp, men också bland dem var en och annan redan vissnad och bar gula, förtor- kade barr.
Solstrålarne lekte i grenverket, det prasslade till ibland, Där en grankott föll, eller när en fågel flög upp.
Och öfver fågelkvitt- ret inifrån skogen spelade det jämna, oafbrutna suset af vindarne från hafvet hit in i skogs- kammaren, där blå sommarhimmel var tak öfver granväggarna och där små fåglar, små pigga lemlar och ekorrarne med nyfikna ögon tittade fram bakom stenar och kommo fram på grenarne för att se efter, om skogens skyddsling sof godt.
•Stilla och ljudlöst sof hon, och till henne hviskade fågelsången om lifvets fröjd och lust och hafsvindame om hälsa och kraft och suset i granarna om hemmet, om julen och om allt lyckligt och gladt.
Jag ämnade genast draga mig tillbaka, men flickan med den stora halmhatten hörde att någon kommit bakom henne.
Hon vände sig om och gaf mig ett tecken att stanDa och att vara tyst.
Den sjukas sömn var dyrbar.
De voro så lika hvarandra, de båda systrarna, som hälsan kan vara lik sjukdomen.
Hon var stark och kraftfullt bygd, var solbränd och 11 0!
Nordensvan.
&lt;zl.
| \ u suen, s o m möta fan uppå öm » ä g " " V * / VTiva smärtas ö a m, jag r a m a r ötg för (Dm fyenne.
blott öu sången fyör af fjennes steg ©d} Ser genom fyårets gulö vxb fptffyylt änne sfimra fyennes pannbanös blanfa spänne.
Som för en spetålsfs gälla flocfa fly!
Cångt bättre blööanöe mot slam od} öy S l a n ö tornet gå på ööe ttstelslätter Un sfåöa fyennes f} år od} fyennes f} y, Som öu sfall trängta till t öar od?
nätter.
Cy t} ar en enöa gång öu på öm päg ^ått se en trolsf od} flyflig sfymt af Ijenne, ^aruäl till r o, faroäl till lycfa s ä g!
Du mer ej njuta sfall utaf öe tuänne.
" Htm längtans l} eta branö till ööös mig bränne / ' Du ber.
Du till © u ö s moöers nåö triH ty.
XTTen fyuarje morgon bitr öin pina ny (Dd} Du utan fryööa alla Itfoets rätter, efter fjennes t} år od} Fjennes fyy S l o t t trängta fan i blefa öar od} nätter.
Som bloö min gråt nu faller på öen t&gt;äg, Där jag en gång blanö sommarns gräs såg £} on lif en solros upp ur grönsfan steg, fjenne, 3 gulö på släpet lyste liljor trenne,
JTTert blicfen blänfte fall s o m fyennes spänne.
Sesatt od} blef jag flyr f © r a n D Y ttll by.
(Suö, låt mig ej mer se morgon gry, C y lifcet är mig uoröet bäsft s o m etter.
3ag efter fyenncs fjår od; linnes t} y Blott trängta fan t trilöa öar od} nätter.
© Prins!
ITTin uånöas tunga böröa r&gt;äg, 2Tttn lefnaös allt för fyåröa nöö öu fänne.
© d} när jag öött, till öina suenner s ä g: €åt o s s maöonnans btstånö be för öennc, 5 o m för en öööltg fuinnas l} år od} r / y Spelt bort sin själ t sjufa öar od} nätter.
fcum-Hit.
Med två illustrationer af J e n n y Nyström.
i. Ijörren sparkades upp, och den knubbige lille laboratDriedrängen vaggade in med en väldig damejeanne salpetersyra i fånget, om- kring hvilken hans korta armar knappast för- slogo till ett famntag.
En pust af den kalla luften utifrån lyfte för ett ögonblick på den hvita slöja af stickande gaser och vattenångor, som sväfvade öfver laboratoriet, och Bunsen- brännarnes bleka lågor fladdrade till i en gul blixt.
» Stäng dörren, » dånade det med unison kläm ur ett dussin strupar.
» Kolfven » — så kallades han gemenligen af studenterna med anledning af sin klotrunda figur — • lyckades befria sig från bördan, sköt dörren igen och klef fram i rummet.
Han knep helt menande på sitt enda öga.
Det an- dra hade han förlorat en gäng för länge sedan i en gasexplosion, som barkat hans löjliga lilla ansikte fullt med otaliga skrynklor och ärr.
» Hon har kommit. » sade han med en ton af högsta ifver.
» Just nu!
Jag såg själf, när hon gick in till amanuensen. » Ett surr af öfverraskning fortplantade sig från mun till mun vid denna betydelsefulla un- derrättelse, och man släppte genast, hvad man hade för händer, för att samla sig i grupper och ifrigt diskutera.
» Hon » hade nu också varit det allmänna samtals- och intresseämnet i en hel vecka, alltsedan amanuensen Gerle bragte den första notisen om hennes väntade ankomst.
Man ha- de undrat och debatterat hit och^ dit utan återvändo under dessa dagar.
Dorrit Linde — det ovanliga engelska för- namnet slog an, och hon titulerades redan på förhand helt familjärt för Dorrit man och man emellan.
Var hon ung eller gammal?
Ful eller vacker?
En emanciperad trubbnäsa med blåa glasögon och stubbadt hår?
Eller en liten Östermalmsälfva, som lagt sig till med sitt studentbetyg af samma skäl som sin nya pariserhatt — därför att det var modernt?
Luften var mättad till spänning af idel frå- gor som en laddad åskhimmel.
II.
Och nu skulle svaret strax stå lifslefvande midt ibland dem.
Spejande blickar riktades mot dörren till amanuensens rum, bakom hvars glasruta dock den blåa kalikågardinen afund- samt förtog all utsikt.
När den så plötsligt gick upp, störtade ett hälft dussin unga män baklänges nästan öfver!
ända.
Det blef ett kort fnitter bland de öfriga och så med ens dödstyst.
På den unga flicka, som trädde in vid ama- nuensens sida, rördes emellertid icke ett drag vid denna något bullersamma och öfverraskan- de entré.
Hon var smärt, ganska lång och välväxt.
En mörk enkel klädning af elegant snitt framhöll genast detta angenäma faktum.
Ansiktet regelbundet, af en fin oval rundning och med frisk färg.
P a D n a n var särskildt vacker, bred och klar.
En blond krusig hår- slinga hade som af en tillfällighet fallit ned.
Annars ingen lugg.
Ögonen voro stora, gråa och sågo lugnt rakt framför sig.
Öfver Gerles svartskäggiga, eljes alltid vax- hvita ansikte drog däremot en dunkel rodnad, och det glimmade till bakom glasögonen.
Han hade haft en presentation på läpparne, men nu teg han, förde Dorrit fram till en ledig plats, som låg något för sig själf bakom dragskå- pet i ett hörn af rummet, böjde sig ned och plockade från hyllorna upp en del utensilier — blåsrör, kol, sprutflaska, stativ.
I lågmäldt, en smula nervös ton började han demonstrera deras handhafvande.
Hennes gråa ögon följde orden på hans läp- par, klara, lugna.
.
.
III.
Hon hade redan arbetat på laboratoriet i en hel månad, och det hade för läDge sedan blif- vit så hvardagligt att se henne på sin plats, iförd det långa hvita laboratorieförklädet ofvan- på sin mörka dräkt och med den lugna, all- varliga profilen lutad öfver filtret eller afdunst- ningsskålen, att ingen längre gaf akt därpä.
Till en början hade man allt pröfvat en smula galanteri, och en efter annan af de djärfvare hade nalkats henne med något litet skämt, någon artighet eller erbjuden hjälp.
Men hon hade ett sådant rent af märkvärdigt sätt att mottaga allt detta med den orubbliga- ste likgiltighet och en kall, nästan förvånad blick ur sina gråa ögon, som verkade i hög- sta måtto afkylande.
Man märkte snart, att här brände man sina kol förgäfves.
Och så återtogos snart de gamla vanorna och tonen, och Dorrit fick stå, där hon stod.
Det var också det högsta hon önskade — att få vara ensam och i fred.
Hon hade kom- mit hit för att arbeta, arbeta riktigt på skarpa allvaret; och kurtis och fjäskiga unga män af- skydde hon värre än pesten.
Hon ville bli en själfständig och oberoende kvinna, ja, det ville hon; och hon hade minsann icke offrat all denna sega, nästan upproriska envishet att gent emot styffadern och modern få sin vilja ige-
nom — först att taga studentexamen, sedan att fortsätta vid akademien — för att äfven här förföljas af den ytliga och tomma ton, som i hemmet blifvit henne så motbjudande.
Åh, att blifva sin egen genom eget arbete och att en gång kunna stå ensam och stolt, utan att någon hade rättigheter öfver henne utom hon själf!
Det hade varit långa års stän- diga dröm.
Att icke hehöfva taga hans pen- ningar som en motbjudande nådegåfva, att en gång icke längre förföljas af hans rikedom och lyx.
Hade hon icke sett modern sälja sig åt honom, knappast ett år efter hennes fars död.
Hennes älskade, stackars pappa, som hade sli- tit sig till döds för deras skulll.
Men hon hade väl icke ingått i köpet, henne skulle de inte också kunna sälja — åtminstone icke längre än till en tid.
.
.
IV.
Den ende, som kom henne något närmare, var Gerle.
Men det var nu endast helt kamratlikt och å äm- betets vägnar.
Han intresserade sig så för hennes framsteg i ke- mien, och hon varverk- ligen en mycket tack- sam lärjunge.
V. Terminen var slut, och de stora salarne stodo öde och tomma.
voro resta, skingrade åt alla håll julferier.
Endast » Kolfvens » grofva laboratorie- Studenterna för att fira stönar gen- drig känt af.
Han hade svårt att samla sin uppmärksamhet och sitt intresse, och det var dock en mycket viktig bestämning han syss- lade med i och för sin gradualafhandling.
Oupphörligt drogos hans tankar och blickar bort till Dorrit, som stod så flitig vid fönstret näst intill.
Hon lyfte sin retort upp mot ljuset och såg genom vätskan.
Hennes gråa öga var oföränderligt klart och lugnt.
Puuh!
Han ruskade det svarta yfviga håret och med en nästan ondsint ifver kastade han sig på nytt öfver arbetet.
Men många minuter voro icke gångna, förrän han åter afbröt och förstulet såg bort åt sin granne.
Den lilla loo- ken, som så gärna gled ned i hennes panna, glänste i solstrimman som guld.
Så fann han då, att han måste hjälpa henne till rätta med något och lämnade sitt eget vind för våg.
Det fick vara till en annan gång, det brådskade väl ej så.
Nu var det omöjligt.
VI.
Han kände sig emel- lertid numera ganska besynnerlig till mods, när han stod så där vid hennes sida, timme efter timme under sak- ta samspråk och hörde hennes lugna, mjuka röst.
Det var icke alls som förr; den ange- nämt trygga känslan af kamratlighet hade gått ifrån honom, och han kunde stå länge och kämpa tyst inom sig själf, innan han fann ord för den enklaste sak, som rörde det arbete de hade för hän- der, allt medan han kände, hur blodet ru- sade stötvis upp och åter genom hans hjärna och hjärtat slog ojämnt och hårdt.
Oupphörligt vandra- de han mellan hennes plats och amanuens- rummet för att öfver- vaka hennes arbete.
Långa stunder stodo de sida vid sida, lu- tade öfver titreringen, medan de räknade, hur droppe efter droppe pärlade från byretten, skimrande i den gråa vinterdager, som odäm- pad föll in genom det höga nakna fönstret.
Han kände den ljumma värmen från hennes kind tätt in- till sin egen, och de- ras händer och ögon möttes ofta i arbetets ifver.
Så gick det dag efter dag, och en viss förtrolighet uppstod emellan dem.
Det var en helt nödvän- dig följd af allt detta, som de hade gemen- samt.
Men de talade aldrig om något annat, hennes laborationer.
despelet utanför slog hon upp analysprotokol- let från i går och började sina beräkningar.
Han kunde icke förklara hvarför, men han kände sig nästan ond.
Blodet slog upp åt hufvudet som en varm våg.
Nej, hon var då för omöjlig!
hvad rörde En enda gång — det var eD gnistrande kall solskensdag, och i Karolina-parken utan- för deras fönster stodo idegranarna i blinkande rimfrostskrud — hade han börjat samspråket med en blick på isprakten ut genom rutan och en inledande anmärkning: » Hvilket härligt väder i dag!
Hvad ändå träden äro vackra i en sådan skrud! » Hon såg upp på honom, förvånad, nästan förebrående.
» Tycker ni? » svarade hon en hel minut därefter.
Och utan ett hälft ögonkast på skå- Det hade isynner- het blifvit honom mot- bjudande att kalla hen- ne ni, som förutfallit sig så naturligt.
För hvarje gång han skulle ha fram det där lilla ni, blef det allt svå- rare och svårare, och till sist en gång, när han stått och stridt tyst med sig själf i många minuter, stötte han fram i ren förtviflan med: » Fröken Dorrit ».
ljödo, där han klampade fram och åter genom rummen.
Men Dorrit gaf sig icke tid att taga ferier, Han riktigt ryckte till i detsamma öfver sin därtill var hon allt för mycket uppe i arbets- Hon såg upp på honom med öfver- ifvern.
Som amanuensen Gerle också skulle djärfhet.
Han stanna i staden öfver julen och dagligdags stod raskad min.
Men hon sade ingenting.
och arbetade i sitt lilla rum innanför kalikå- drog en suck af lättnad.
gardinen, passade det ju alldeles förträffligt.
Nu var emellertid denna position intageD, Dorrit hade flyttat in till honom; det var för och utan någon anmärkning från hennes sida kallt därute, där de nu icke längre eldade.
• — fortfor han allt framgent att kalla henne frö- Han kunde icke längre förneka det för sig ken Dorrit.
Han formligen DJöt däraf, han själf, Gerle, men han var icke mera vid sunda liksom smekte fram namnet med tungan för vätskor.
Det hade kommit en nervös oro öfver hvarje gång han nämnde det.
Men annars var allt detsamma.
honom vid arbetet, som han förr till dags al-
VII.
Men han känner till slut, att det icke kan gå längre.
Han måste tala, ha luft!
Tala om något annat än dessa syror och baser, dessa viktprocent och dessa eviga formler.
Tala om.
.
.
ja, om sin kärlek!
Ty nu vet han, att han älskar henne.
Dorrit, Dorrit, du stod dock där dag efter dag så omedveten och trygg, som om ingen ondska funnes på jorden] Icke en aning af en tanke gick bredvid ditt arbete eller en dall- ring af en känsla gled fjärran från dina prof- glas och retorter.
Och din hand darrade icke, och icke värmdes dina kicder med bråkdelen af en grad.
Och likväl branu där en eld bredvid dig, rundt omkring dig, en eld, förtärande i hvarje ögonblick!
Och blickar omsvärmade dig som glödande gnistor och borde ha stungit din hud med sveda, då de träffade din hvita nacke eller din hand.
Kanske tror du icke på själarnes frändskap, fast du hvarje dag sysslar med kropparnes och löser och binder efter dess mäktiga lag?
Kanske tror du, att syran äter metallen, men att elden lefver af sin egen låga?
Du vill vara fri och bero af ingen.
Dorrit, Dorrit, ' ännu tiger han.
Men om en dag, en timme, om en sekund kanhända skall han tala.
Den stormen, som är i honom, skall tala; den elden, som bränner honom, skall tala.
.
.
Hvad svarar du då, du intet anande?
En kvinnobild från 1700-talet.
Med tvä illustrationer af G. Åberg.
m du till- bragt nå- gon vecka eller möj- ligen en sommar på Drott- ningholm, har bilden af den kvinna, vi gå att tala om, ovillkor- ligen manats fram för ditt inre öga — bilden af den svenska drott- ning, som här firade sitt biläger, här vistades under smekmånadens romantiska dagar och sedan flydde hit undan stormarne och partistriderna för att njuta det lugn, hon ej fann i konungaborgen i staden, som här var själen i lysande hoffester och glada fetes cbampétres under jägarhornens smatter, som här fann ett fält för sitt rastlösa verksamhetsbegär — vi mena Lovisa Ulrika, Gustaf den tredjes moder.
Hon liksom går igen i parkens gångar, i gemaken och framför allt i det lilla lust- slott, som ligger och drömmer i en vrå af denna värld för sig, Kina!
Försök att gå dit, icke ledd af en vaktmästare, som tröttar dig med en enfor- mig läxa, under det att en flock besökande från staden, kanske en och annan spotsk engelsman och några » geschwätzige » tyskar, kompletterar sam- lingen; nej, att gå dit, säga vi, utan något säll- skap, ensam en hösteftermiddag, då de fallande gulnade löfven påminna om alltings förgängelse och allt inbjuder till vemod intrycket skall blifva nästan öfverväldigande.
I denna kinesiska infattning, egendomlig för 1700-talets senare hälft, då man i enlighet med den uppfattning, Voltaire satte i gång, ansåg Kina för förståndighetens och korrekthetens land, skall du tycka dig se herrar i långvästar och broderade sidenrockar, kortbyxor, stångpiska, spetskrås och manschetter, damer i styfkjortlar och snörda korsetter, konstrikt upp- lagdt och pudradt hår och rödklackade skor, dan- sande, skämtande, svärmande och alla kretsande kring en gemensam sol.
Och du vaknar ur din dröm och frågar dig: Hvart togo de vägen?
Ack, med sin stolta drottning hafva de styrt af till det stora obekanta, och ännu skall ett och annat släkt- led genom traditionen erfara något om Lovisa Ulrikas hof och känna intresse, då det talas om en grefvinna Tessin, Fersen eller Ribbing, men ännu längre fram i tiden skola dessa vara föga sägande namn, till hvilka intet af bild eller saga förbinder sig.
Förbi, förbi!
Den bild af Lovisa Ulrika, som möter oss på historiens blad, är icke tilltalande, det måste med- gifvas.
Må det tillåtas oss ett anspråkslöst försök att fixera den långt mer sympatiska bild af henne, som omsväfvar oss på Drottningholm, hennes älsk- lingsställe — bilden af kvinnan mer än af drott- ningen.
Hon visar en konkret ande, full af lust och håg, och hon verkade ifrigt för åstadkommande af ett uppsving i den svenska odlingen, hvarför hon är väl värd att föras på tal bland vår tids kvinnor i hennes andra fosterland.
Det förringar ej hennes värde, att hon på flere punkter miss- lyckades i sina företag, snarare väcker det ett vemodigt deltagande.
En sak, man ofta blifver vittne till, är, att den, som » kör förut » och visar vägen, förolyckas, medan efterföljare i andra, kan- ske tredje led skörda vinsten såväl som äran.
Vi lämna åt historieskrifvarne att utreda, huru- vida den roll, hon i det politiska lifvet spelade, var förtjänt af allt det tadel, den fått, och påminna som en ursäkt för henne endast om, att hon var envåldshärskarens, Fredrik den andres, syster, och huru det skulle kännas för henne, dottern af det stolta Brandenburgska huset, att tagas med de män, som då spelade om fäderneslandets lycka, samt att se konungamakten trampas.
Hvilka emel- lertid hennes fel som drottning må hafva varit — och gärna såge vi henne rentvådd från den fläck, som sudlade henne, då hon lämnade sina vänner i sticket — onekligen måste man beundra den vakenhet och det intresse på odlingens olika om- råden, som utmärkte henne.
Hennes härsklystnad och högmod hafva blifvit så mycket framhållna, att de skymt hennes goda egenskaper, och hennes praktiska begåfning har fått träda i skuggan för hennes vittra snille.
När man från Kina fortsätter vägen ett litet stycke längre, kommer man till en bebyggd plats, som äfven bär ett namn, påminnande om Ostin- diska kompaniets dagar: Kanton.
Redan detta namn flyttar tanken tillbaka öfver ett århundrade i tiden, huru mycket mera då själfva de gammal- modiga träbyggningar, som ligga på ömse sidor om en allé eller man skulle vilja säga bygata.
Något minnesdigert hvilar öfver det hela.
Stället gifver intryck af att hafva en historia.
Ehuru nu mera familjer från staden vistas här på sommar- nöje en kort tid af året, ser det dock här föga ut som i de villakomplexer, hvilka i vår tid växa upp vid Mälarens och Saltsjöns stränder.
Ja, verkligen, ehuru det nu ser så stilla, ja, mestadels dödt ut, har här en gång varit rastlös id och verksamhet; då förnummos genom de öppna fönstren väfstolars dunk och spinnrockars surr, och genom dörrarna på smedjorna lyste gnistor och hördes släggors och hammares slammer, och en mängd flitigt sysselsatta människor tackade i sina hjärtan sin drottning, för att hon beredt dem tillfälle till arbete och förtjänst.
Det var nämligen här Lovisa Ulrika anlade fabriker för eggjärns- och polersmide efter engelsk metod, där fina in- strument, nipper och annat förfärdigades, fabriker för linne- och ylleväfnader, för sidenband och till och med sidentyg samt ett holländskt » spetsma- keri ».
Huru mycket på en gång för ett land, hvars industri nyss vaknat!
En af frihetstidens vack- raste sidor var ju, att man på alla håll sökte upp- hjälpa vårt genom Carl den tolftes krig ruinerade land, och af denna sträfvan greps äfven drottnin- gen; ett af bevisen för, att » hennes hjärta var all- deles svenskt », för att citera Tessin.
Dessa fabri- ker äro dock länge sedan nedlagda, och äfven här tränger sig på oss en känsla af vemod öfver allt människoverks korta varaktighet.
Lovisa Ulrika intresserade sig lifligt för han- daslöjden bland allmogen, och för att uppmun- tra den lät hon slå en medalj med konunga- parets bilder på ena sidan och på den andra in- skriften: Till heder för den kvinna, Som fint och snällt kan spinna, afsedd att utdelas som belöning åt den, som i detta afseende utmärkte sig.
Detta var ju något, som vinner genklang i vår, den upplifvade handaslöj- dens tid.
Själf var drottningen mycket skicklig i handarbeten, och flere prof på såväl hennes konst- färdighet som flit bevaras ännu på Kina lustslott Helt husligt satt drottningen där och broderade i en liten krets af förtrogDa, medan hennes gemål svarf- vade, och den halfvilde negerpojken Badin själfs- våldigt lekte kring dem.
Kanske voro dessa stilla, husliga stunder de lyckligaste i hennes stormupp- fyllda lif!
Det var väl äfven då, hon sällskapade med sina barn och kunde njuta kvinnans ädlaste fröjd: modersfröjdeu.
Såsom vi senare skola se, blef emellertid denna fröjd ej oblandad för Lovisa Ulrika; mellan henne och hennes yngsta barn, Fredrik Adolf och Sofia Albertina, bevarades dock alltid en öm kärlek.
I fosterländskt syfte anlade drottningen en mull- bärsträdsplantering vid Drottningholm.
Hon ville utröna, huruvida själfva råvaran, silket, skulle kunna frambringas inom landet.
I någon mån lyckades hon, och exemplet vann efterföljd, så att af svenskt silke kunde tillverkas två sidentyg hvilka drottningen skänkte sin svärdotter, kron- prinsessan Sofia Magdalena.
Någon ekonomisk vinst renderade naturligtvis ej företaget.
Man har belett försöken att odla silkesmasken och fram- ställa svenskt silke.
Men länk, om detta tal om silkesodlingens omöjlighet i vårt land en vacker dag skulle befinnas gammalmodigt!
Vi hafva i senare tider hört omtalas en art af silkesmask, så härdig, att det ej torde ligga inom omöjlighe- tens område att fullt acklimatisera den.
Lovisa Ulrikas försök i detta afseende skulle då komma till heders, liksom hennes försök med fasanodlin- gen redan gjort.
Ehuru det var förenadt med stora kostnader, och ehuru hon sannolikt äfven härvidlag rönte mot- stånd i den svenska oseden att håna allt, som sticker af mot det gamla vanliga, anlade hon på Ulriksdal ett fasaneri.
Anläggningen kröntes vis- serligen ej med framgång, men den vittnade icke dess mindre om verklig framtidsblick, ty i våra dagar har fasanodlingen hos oss lyckats så väl, att fåglarne rent af lämna fasanerierna och lefva som vilda.
Dessa båda sistnämnda företag hade, oafsedt sitt fosterländska syfte, sannolikt sin grund i drott- ningens intresse för naturen.
Under olika tider är det olika vetenskaper, hvilka liksom träda framom de öfriga och intaga första rummet i det allmänna intresset.
Liksom i våra dagar arkeo- logien och kanske ännu färskare nationalekono- mien, var det under frihetstiden naturvetenskapen, som intog denna plats, och Lovisa Ulrika tog lif -- lig del af hit hörande studier.
Hon bildade på Drottningholm ett » naturaliekabinett », hvilket hon kallade själfve Linné att ordna och heskrifva och detta i en tid, då något statsmuseum ännu icke fanns hos oss.
Hennes värderika » kabinett » blef längre fram införlifvadt med Vetenskapsakademiens samlingar.
Ett drag hos Lovisa Ulrika, som vi böra hålla henne räkning för, är hennes svenskhet.
Hennes nya fosterland blef, om icke föremål för hennes kärlek, så för hennes intresse, och hon sökte i alla riktningar höja och gagna det.
Ett uttryck för denna svenskhet var stiftandet af Vitterhets- akademien, som den då kallades, hvilkens uppgift skulle vara att vårda sig om vårt språk, vår skalde- konst och vår historia.
Det var den af Richelieu stiftade Franska akademien, som härvid föresväf- vade henne som förebild.
Akademiens första sam- manträde hölls på Drottningholm, och Höpken, Scheffer, Dalin m. fl.
blefvo dess medlemmar.
Hennes vackra bibliotek, utmärkt bland annat för de Schneidlerska banden, hvilka ännu väcka kännares beundran, förtjänar nämnas såväl som hennes myntkabinett; och de taflor af franska mästare, som på hennes tillskyndan inkommo i landet, i främsta rummet afsedda att pryda Drott- ningholms slott, utgöra nu pärlor i vårt national- museum.
Det finns ännu en synpunkt, ur hvilken hon bör ses.
Hon införde glädje i det trumpna och, må uttrycket ursäktas, bondaktiga landet, där man för politiskt käbbel och ett gränslöst ruminerande fram och tillbaka öfver ekonomi försatte all tref- nad.
I synnerhet Drottningholm blef skådeplatsen för lekar och nöjen med mera lyftning, mera för- fining och behag, mera stil, än man varit van vid i landet.
» Nöjen utan tal!
Fagra Ulriksdal!
Malmvik, Drottningholm!
Hvad sälla stunder
1892 Det att Det och som med var nu som vanligt den signade tid, allting ur led syntes ryckt.
gick likt en farsot af dårlig id, galenskapen stod tryckt julannonser, rad uppå rad, j ' etstil i annars förnuftiga blad.
Man for som vandaler med granskogen fram, mig harm uti sinnet sved; där stod den på torget stam invid stam i doftande fagra led att säljas till prål för en kort minut och vissna bland sopor, då ljusen brunni ut.
Ett gladde mig dock, att mitt fredliga hem ej dragits i yrseln med, där kunde jag höja på axeln åt dem, som allt vände upp och ned; de skulle ha skådat vårt hägnade bo, så ordnadt och prydligt i hoardaglig ro.
Och all denna mäktiga högticlsdier, som gör en dåsig och tung, ej vållade mig den minsta förtret för mage och penningpung.
Vårt te vi drucko, och hjärtligt jag njöt att ej blifva trugad med skinka och gröt.
Snillets drottning njöt, Räddad i ert sköt, Med sitt hof i edra fria Iunder; Ofta hit ur borgen Kom hon, tyngd af sorgen, Blixt i ögat, moln på Junopannan: Då steg skalden fram, Söfde med sitt glam Kvalets orm, och blixten blef en annan.
Fest sig knöt vid fest; Helst till fot, till häst, Drog man ut att söka bygdens håfvor.
Hagens skälla ljöd, Torpets tomte bjöd, Högsta gäster in på bästa gåfvor; Sommargrönt och gädda, Smultronbär och grädda, Skott och valthorn i den glada skogen; Nicopompi sång Lafaridondon Alltid klarstämd, alltid redobogen. » I dessa Atterboms verser rullas upp för oss en tafla, full af stämning från det glädtiga och vittra lifvet vid detta hof, där Dalin strängade sin lyra, där en kvick och liflig drottning samlade kring sin person, hvad den tiden Sverige ägde ypperst af andlig begåfning, skönhet och älskvärdhet, och där den skämtsamma tonen ändock aldrig blef slipprig eller lättfärdig, just till följd af den höga sedliga ställning, som Lovisa Ulrika själf i mot- sats till sin stora samtida, Katarina den andra, intog.
Genomgår man nu helt nyktert Dalins vitter- hetsarbeten, finner man alla dessa smådikter till konungen, till drottningen, till hoffröknar m. fl.
skäligen matta, och man påminner sig Franzéns strof i den berömda sången öfver Creutz: grund och botten hjärtligt tillgifven.
Han å sin sida var ett mönster af äkta män, och deras tro- het till hvarandra var obrottslig.
Utan tvifvel kan deras äktenskap räknas till de lyckligaste i den tidens furstehus.
Hennes ställning till sina äldre barn var där- emot långt ifrån god; synnerligast kom hon i ett spändt förhållande till Gustaf den tredje, hvilken ändock i så mycket liknade sin mor och af henne fått för lifvet bestämmande intryck.
Denna sönd- ring blef orsaken till, att den förr så firade drott- ningen måste, sedan bon 1771 blef änka, tillbringa sitt återstående lif i klosterlik afskildhet på Svart- sjö slott, under det den glädje, hon infört i lan- det, i ökad måtto blomstrade vid hennes sons, konungens, hof.
Dubbelt olycklig måste vi nu anse henne, därför att hon saknade den religio- sitet, som ensam gifver förmåga att med jämnmod möta lifvets oblida växlingar.
Ellen Bergström, Omvändelse.
Det är ju så mycket Så mycket, och åldrar att riktigt kan le åt så mycket, som nöter och som binder tungt.
som drömmarne rifver i det som är ungt, af hjärtat man än på sin ett minne af barndomens tär, sär höjd fröjd.
Dock alla de vänliga andar, som flytt, de äro oss nära än.
De vakta och lyssna och komma på nytt till kända platser igen.
De vänta bak töcknet allenast uppå, att vaggan sin plats i hemmet skall få.
Från undrande barnaögon de slå en brygga af sol till dig, de vandra däröfver de ljusalfer små, så finna till hjärtat de stig, så vakna de slumrande drömmarne opp, så lakes ditt sinne, så ljusnar ditt hopp.
ATecl vigptiett a.f E.
F o r s s t r ö m, © Ty jollrande barnamun, som ännu ej ord för sin tanke har, kan jollra mera förstånd itu, än ålder tillsammans spar.
En famlande mjuk liten barnaliand, kan bräcka de Jästaste murar ibland.
Hvad längst du har glömt utaf barnslig tro, du lår dig så gärna om.
Och allt hvad som bittrast fått växa och gro, det vissnar så småningom.
Hvart aggande tvifvel, som kylde din själ, det leker ditt barn med ett skratt ihjäl.
» Ville än naturen sin förmåga Visa inom vinterns zon I Dalin: hvad var hans snilles låga?
Blott en lusteld vid Lovisas tron.
Blott att roa hennes tärnor Flög den upp i solar och i stjärnor Med ett lekande behag, Flyktigt tända för en bröllopsdag. » Helt olika förhäller det sig, om man åter läser dem med fantasi; de vinna då efter hand ofant- ligt, och man skall genom dessa snillelekar kunna bilda sig en föreställning om ett af sång och poesi uppfylldt lif, som nu icke har sitt motstycke, men som däremot i ej ringa grad påminner om lifvet vid de forna provencalska hofven med deras » jeux floraux ».
1 en tid, då så föga hölls på äktenskapets helgd, utgör Lovisa Ulrika ett vackert undantag.
Ingen fläck vidlåder henne.
Om hon ock stundom i vrede utfor mot sin godmodige gemål för hans undfallenhet för det styrande partiet och satte en viss skräck i honom, så att deras samlif visst icke var alldeles lugnt, var hon honom likväl i Det är nu så fallet, att barnasko " med växande år slitas ut.
Att vandra omkring med ett sagcftor man blir för gammal till slut.
I lifvets mångfaldiga praktiska kraf går tron på de skönaste under i kvaf.
Och jag och jag och att ler jag nu åt en saga från förr, ler ej längre med hån, nalkas julens ängel min dörr, skjuter regeln ifrån, själf jag följt min hustru kring sta ' n köpa åt Ullan den vackraste yran.
Och nu står det grönskande trädel prydt förutan att vålla mig harm, och själf jag står som ett barn på nytt med Ullan högt på min arm.
Ja, klandra mig du, som är torrögd och klok: Nu tåras min blick, jag år glad som en tok.
Men biktar jag ärligt, jag fruktar och tror, det var henne ej i lag, ty kvinnfolk är ju i allmänhet en smula för känslopjunk, som man vet.
Sigrid Elmblad {Toiuo).
bubblor.
M e d tvä illustrationer af G. Åberg.
omoiarnatten hade kommit smygande, sakta och omärkligt.
Himlen hade blifvit dunkel, färgerna slocknade så småningom öfver parken, men långt ute lyste ännu hafvet, och då slutligen äfven det mörk- nade, hördes ännu dess jämna, suckande ande- dräkt genom tystnaden.
Det var varmt ute, och alla dörrar och fönster i villan stodo öppna.
Det såg ut, som om den icke tillräckligt kunde inandas all doften och luften utifrån.
I ett af rummen en trappa upp med en altan utanför lyste det.
Där var endast ett ljus tändt på skrifbordet, och vid bordet satt en ung dam och skref.
Hon var alldeles för- djupad i sitt arbete, och pennan flög öfver papperet med en hastighet, som om orden icke fort nog kunde komma ut ur den.
Ibland stanuade hon dock, satte armbågen på bordet, stödde hakan mot handen och rynkade tankfullt ögonbrynen, liksom stirrade hon efter ett ut- tryck, som bättre än ett annat skulle kunna säga, hvad hon ville säga — så drog hon på munnen och fortsatte sin skrifning med samma fart som förr.
Hon märkte icke, att det kom en ung herre in genom den öppna dörren och stan- nade alldeles bakom henne.
» Skrifver du nu igen, Alice, » sade han och kysste henne på håret.
Hon vände sig med ett utrop.
» Fy skam!
A t t du vill skrämma mig så där! » » Märkte du inte, att jag k o m?
» frågade han med ett leende.
» Jag tyckte riktigt, att jag stampade, men när du skrifver, så hvar- ken ser eller hör du.
Låt mig se, hvad du skrifver? » Han slog sig ned på en stol ett stycke ifrån henne och räckte ut handen efter det blad, hon hade skrifvit på, men hon lade ha- stigt sin hand öfver det, en smal, outvecklad hand, och sade: » Nej, det får du inte, jag skrifver till Emilie. » » Får jag se, » sade han om igen och tit- tade öfver hennes axel — » fjärde arket står det öfver!
Hör, vet du hvad, Alice, du för- stör familjens förmögenhet i postmärken.
Jag skulle just vilja veta, hur många tusen riks- daler du skrifver upp hvart år? » » Nå ja, när du är borta, vill du också ha bref » gade hon, » och du beklagar dig alltid, ä r det inte är mer än två ark. » » Ja, det är j u något helt annat, » svarade han.
» Jag är din bror och till på köpet n din ende bror.
Skulle du inte skrifva till mig, hvem skulle du då skrifva till? » » Det finns många slags bref, » svarade hon och började räkna på fingrarne.
» Förrättnings- bref, vänskapsbref och kärleksbref, som alla äro mer eller mindre nödvändiga. » » Kallar du kärleksbref nödvändiga? » frå- gade han.
» De äro väl det nödvändigaste af allt, » svarade hon med en liten knyck på nacken.
» Har du någonsin skrifvit några, » fråga- de han.
Hon betänkte sig litet, lyfte därefter det läskpapper, hvarpå hennes nyskrifna bref låg, och framtog därunder ett annat fullskrifvet brefpapper.
» Hvem är det till? » frågade han.
» Känner du en herre, som heter Robert Sillen? » » Skrifver du till Robert? » » Jag svarar honom, när han skrifver till mig. » » Och hvad skrifver han till dig? » » Att han önskar svar så snart som möjligt. » » På en bestämd fråga? » » Den förekommer mig tämligen bestämd. » » Och du har gifvit ett lika bestämdt svar? » Hon hade satt båda armbågarne på bordet och lagt hufvudet i händerna, och så satt hon en stund tyst.
» Nej, jag har inte svarat bestämdt, » sade hon till sist, » det kan jag inte. » » Håller du inte af honom? » » Jo, ohyggligt! » » Nå, då tycker jag det är, som om saken vore tämligen klar. » » Nej, den är inte alls klar, » svarade hon och lade sitt hufvud på broderns skuldra.
» Jag tänker oupphörligt: jag vill och jag vill inte, låt bli att fresta mig. » » Du vill, med andra ord, inte gifta dig med honom? » » Jo, det kan nog hända, att jag vill, men jag vet det inte. » Hon satt tyst med sitt lockiga hufvud mot broderns axel, medan hafvet sakta suckade och plaskade utanför i natten.
» Nå, hvad har du svarat honom? » de brodern.
fråga- » Jag har svarat honom, att jag trodde, att jag höll af honom mycket, förskräckligt myc- ket, men att jag inte vet hur mycket.
Jag vill ha tid att bli säker på, att jag inte kan- ske håller mycket mer af dig och af mamma och pappa och af allt här hemma.
Ser du, att jag älskar dig, det vet jag. » Hon kastade båda armarne om broderns hals och kysste honom.
D e liknade hvar- andra, smärta och långa båda två, med brun- gult, krusigt hår, alldeles mörka ögon och den friskhet i alla färger, som endast den första ungdomen fått.
Hon var aderton och han icke tjugu år.
Han återgäldade hennes omfamning med barnslig ifver och sade därpå: » Alltså svarade du honom, att du helst ville stanna hos oss? » » Nej, jag bad honom vänta, jag bad ho- nom komma hit och vara tillsammans med oss en tid, så att vi ännu närmare kunna lära känna hvarandra; sedan skall jag svara honom, när sommaren är slut.
Den här som- maren vill jag ännu ha i ro hos er. » » Det blir en dålig ro, om han skall gå här och hänga efter dig, » svarade brodern.
» D u vet ju inte alls ännu, om han kom- mer, » sade hon.
» När du har bedt honom!
Han kommer naturligtvis rusande på kärlekens vingar, det
vill säga med första ångbåt, sedan han fått sitt bref. » » Det skall tiden visa, » sade hon och bör- jade lägga ihop sitt sist skrifna bref.
» Nåå, och underrättas Emilie i denna långa epistel, om hvad som förestår? » frågade han litet ironiskt.
» Hur kan du tänka det? » svarade hon och sände honom en förebrående blick.
» Tror du, jag har någon annan i världen till min förtrogna än dig?
— Men Emilie är ledsen!
Hon tycker inte, att jag bryr mig om henne, hon missförstår mina bref och vill ha förklaring på en hel hop uttryck i mitt sista bref, som jag verkligen inte förstår, hvad hon menar med.
Men nu har jag skrifvit sexton sidor fulla med förklaringar, och förstår hon inte efter det här, att jag håller af henne, så vet jag verkligen inte, hvad jag skall ta mig till! » » Sexton sidor fulla af förklaringar! » ut- brast han.
» Då kommer hon inte att be- gripa ett ord, och så måste du nästa vecka skrifva tjugu sidor med förklaring på de sexton i dag.
Nej, det duger inte!
— Vill man inte bli missförstådd, skall man skrifva kort, så kort som möjligt.
Skrif du hellre, att du finner alla förklaringar alldeles öfver- flödiga, och att du är öfvertygad om, att hon vet, att du håller af henne. » » Tror du det är bättre? » frågade Alice och såg på honom med stora ögon, medan hon började rifva det långa brefvet i små bitar och låta dem snöa ned i papperskorgen.
» Mycket bättre!
Se, här har du ett nytt papper! » Hon doppade pennan, och han satte sig bakom henne och tittade öfver hennes axel, medan hon skref: Käraste Emilie!
D u fordrar förklaringar!
Förklaringar oss emellan tyckas mig verkligen alldeles öfver- flödiga, och skriftligen bli de alltid mer eller mindre otydliga.
Har du icke i vår långa vänskap bevis tillräckligt på, att jag håller af dig, så hjälper det icke, om jag nu svär de allra dyraste eder därpå.
Vill du icke tro mig, så får du låta bli, men jag är sä- ker på, att du tror, att jag älskar dig och är din alltid tillgifna Alice.
» Ja, se det är ord och inga visor! » sade brodern, medan Alice lade läskpapperet öfver brefvet och med en bestämd klatsch med handen torkade det.
» Det är bättre än alla argumenter och skall ta.
henne med storm. » » Har du ännu flere bref att skrifva? » frå- gade han, då han såg systern taga fram ett nytt papper.
» Det är bara till min modist, » svarade hon, medan hon skref.
» Jag vill be henne skicka mig en af de där lätta, hvita bast- hattarne med hvit tyll, som jag såg hos henne för en tid se ' n.
Min hatt är ohjälpligt för- lorad, se ' n jag tappade den i hafvet här om dagen. » Hon skref utanskriften på detta sista bref, reste sig därpå och släckte ljuset.
Hand i hand gingo de ut och satte sig på altanen.
Natten hade blifvit dunklare.
Haf- vet lyste icke mera, och dess tunga suckande böljeslag gjorde tystnaden ännu tystare.
Dag- gen droppade hörbart ned bland klematis- rankorna och klangrosorna, på den hälft be- slöjade himlen lyste stjärnorna med fuktig glans.
De två syskonen sutto bredvid hvarandra utan att tala.
Inga tankar störde dem, in- gen kärlek plågade dem.
Lyckliga i hvarandras närhet, sammansmälta med stillheten omkring dem, sutto de hand i hand och blickade ut emot intet i den dof- tande natten.
* Åtta dagar efteråt var det en strålande solskensdag, då de två syskonen åter stodo på altanen under markisen; framför sig på en stol hade de ett stort vattenfat med såp- lödder och hvar sin kritpipa i handen.
De höllo på att blåsa såpbubblor, som de kastade ut öfver altanen och läto sväfva bort öfver rosenrabalten under dem.
Dagen var brännande het.
Solen gnistrade i alla färgerna i blomsterträdgården och ka- stade solfläckar som ett guldregn öfver allt på altanen, öfver Alices brungula hår och hvita klädning, öfver de lätta gardinerna, som fladdrade i dörröppningen och öfver de brokiga draperierna inne i rummet.
Allt var en enda munter lek af strålar och färger.
Just då kom posten.
Man räckte Alice två bref och en hattask.
Hon torkade hastigt sina händer och bröt det första brefvet.
Brodern hade lagt ifrån sig kritpipan och observerade henne.
Hon blef först blek och därpå alldeles röd i ansiktet.
Hennes ögonbryn rynkades, och hon bet sig i läppen.
» Hvem är det ifrån? » frågade han.
» Från Robert, » svarade hon.
Hon hade slutat att läsa brefvet, men stod alltjämt och stirrade framför sig.
» När kommer han? » » Han kommer inte. » » Inte alls? » » Nej, han skrifver — ja, jag skall läsa det.
Han skrifver: Ditt bref var för mig detsamma som ett afslag.
Jag är inte af dem, som tigga sig till kärlek.
Kan du inte genast och säkert svara mig på min bön, är det emedan du ingenting har att svara.
Vänta vill jag inte.
Allt eller intet.
D u erbjuder mig ett pin- samt tillstånd midt emellan, men jag före- drager att säga dig farväl.
Från denna stund är jag blott din vän Robert. » Då hon läst igenom brefvet, tappade hon det på golfvet och kom att trampa på det.
» Tänk, hur förskräckligt han älskade mig, » utbrast hon, nästan ond.
» Inte en smula tålamod — inte en smula strid för att nå mig!
Han tog mitt bref som ett afslag!
Kan du förstå det, Allan? » Brodern ryckte endast på axlarna.
» Hvem kan förstå, hvad någon annan me- nar! » sade han.
» D u ville ge honom ett hopp, som du själf trodde på, och han tog det som en handske i ansiktet! » Alice stod ännu i tankar och hade meka- niskt öppnat det andra brefvet, som hon bör- jade läsa.
Hon rynkade pannan, hennes ansikte fick ett bittert, hårdt uttryck, som brodern aldrig förr sett.
Då hon hade läst det, kastade hon det häftigt ifrån sig och sjönk ned i ett hörn af soffan.
» Läs själf, hvad hon skrifver, Allan! » Brodern tog brefvet och läste: ' » Ditt kalla och hjärtlösa bref har mer än något annat bevisat mig, hur föga värde du sätter på min vänskap.
Jag skref ett bref till dig, som icke var ett bref, men en volym, ett samvetsgrant dryftande af hela den långa tid, då jag var lättsinnig nog att kalla dig vän.
Och du!
— Hvad hade du till svar på all min förtrolighet, på alla mina böner om svar?
Icke ett ord annat än att du intet hade att svara, icke annat än ett likgiltigt uttryck, att om jag icke ville tro på dig, kunde jag låta bli!
— Hade du icke en enda timme af ditt lif, som du kunde offra på ett uttalande åt mig?
— Eller var du kanske rädd, att brefvet skulle bli för tungt till enkelt porto?
Jag försäkrar dig, att jag gärna skulle ha betalat lösen.
.
.
Men också jag har min lilla stolthet, — andra kunde kanske finna sig i din hjärtlöshet, men jag är en finkänslig natur, och jag tål i c k e.
.
.
» » Gråt inte, Alice! » sade brodern, som hade låtit brefvet falla och gick bort för att trösta systern.
» Det var du, som rådde mig, » sade hon snyftande.
» D u kunde ha låtit mig skicka mina sexton sidor. » Han böjde sig öfver henne och smålog.
» Förstår du inte, att det i alla fall hade slutat med det här.
Vore jag som du, så spillde jag inte en tår på henne. » » Se här, » sade han, i det han gick öfver golfvet och bar fram hattasken till Alice.
» Låt oss trösta oss öfver vänskapens för- gänglighet med denna världens fåfänglighet.
Jag skall packa upp den så försiktigt. » Han satte asken på hennes knä, öppnade locket och lyfte varsamt på silkespapperet.
Där låg en stor svart halmhatt med röda blommor, och bredvid låg en biljett, hvarpå stod skrifvet: » D e hvita basthattarne, som fröken såg på, äro utsålda, men jag hoppas att träffa frökens smak med innelagda hatt, som är en modell, och som har varit mycket omtyckt. » Detta var för mycket på en gång; Alice brast ut i ett klingande skratt, tog Allan om halsen och dansade rundt på golfvet med honom.
» Ä r det så man skall uppfattas af mänsk- ligheten — det blir ju lifvadt, » sade hon.
» Kom, ska ' vi blåsa dem ett stycke, » sva- rade han och drog henne ut på altanen.
De doppade kritpiporna i såplöddern och fortsatte med sin lek.
Den ena bubblan efter den andra sväfvade ut i solskenet.
Brodern hade länge stått och blåst en stor bubbla, som tömde den sista droppen i pipan.
» Ser du, här går vänskapen! » sade han.
» Den har hållit på ganska länge för att bilda sig till en sådan där stor, rund och präktig bubbla — ser du, hur den svajar i väg?
Det ser nästan ut, som om den vore tung.
— Men där kommer en liten kvist i vägen — nu stötte den emot — tack!
— den sprack! » » Och här kommer kärleken, » sade hon och satte vänstra armen i sidan, medan hon lyfte den högra högt i vädret och försiktigt släppte en regnbågsfärgad bubbla ut i solskenet.
» Den år vacker, » utbrast hon och såg ef- ter den med sina mörka ögon.
» Den var i alla fall den vackraste af dem alla!
Se, hur den lyfter sig!
Och glimmar och lyser!
— Nej, du får inte gå sönder!
— Inte emot det där trädet!
— Nej, nej! » — Hon höll ut händerna som för att hindra stöten.
» Den sväfvar rakt upp i ljuset och sol- skenet, — och nu — åh — den har brustit. » Hon lät händerna sjunka och stod och såg efter den.
» Skall allting gå sönder så där? » sade hon med jämrande röst.
» Äro vänskap och kär- lek och allt, som är lyckligast och bäst här
i världen, bara sådana där bubblor, — då är det ju inte lönt att lefva! » Brodern hade gått fram till henne och sla- git sin arm om hennes lif.
» Jo, ser du, detta håller, » sade han.
» Så som en bror och syster förstå hvar- andra, förstår ingen i världen den andra!
Hos mig skall du aldrig riskera, att jag skickar dig en svart hatt med röda blommor, när du ber mig om en hvit med tyll! » Helena Nyblom.
Ett sommarhem.
V e r k l i g h e t s s k i l d r i n g från Norge af W i l m a Lindhé.
/ Med en vignett af G.
Å b e r g.
* 5gt uppe på den branta strandslutt- ningen ligger en sä- ter — en äkta old- norsk stuga — som fru K.
.
.
.
köpt och inredt till ett för- tjusande sommarhem, och ingen lär väl lämna Lofthus, utan att om möjligt först göra henne ett besök.
Har man sett henne fara kring bygden i eget åkdon, en lätt trilla med korgfiätning, förspänd med en äkta Gudbrandsdaling, som hon sjelf kör, samt hört hennes historia, blir man nyfiken och ger sig ingen ro, förr- än man gjort hennes bekantskap.
Det var en strålande julidag jag vandra- de utmed Hardangerfjordens strand, genom den leende bygden, där — där fruktträd trängas på dikeskanter och sluttningar, bär- buskar stå nedtyngda af rika skördar och underbara rosor dofta vid hvarje husknut.
Starkt uppåt bär det, men luften är upp- lifvande som ett glas champagne.
Sätern ligger långt från människoboningar och består af ett enda stort rum, till hvilket dörrarna stå öppna, insläppande floder af solljus.
Fru K.
.
.
.
sitter vid sitt skrifbord med dagens tidningar framför sig.
Hon är en litterär kvinna, och hennes barnböcker äro bland de mest omtyckta i Norge.
Hon är ung och guldhårig, men ingen älfva, utan starkt byggd och något fetlagd.
Mottagandet är vänligt, och vi äro snart inne i ett lifligt samspråk om svensk och norsk litteratur.
Stugan är en af de äldsta i Norge och så godt som möjligt bibehållen i sitt ursprung- liga skick, utom att fönstren äro något upp- huggna och små glasrutor insatta i stället för svinblåsa.
Taket höjer sig kilformigt från sidorna till Ijoren — ljusöppningen.
Allt är i stil — gediget, vackert, dyrbart och enkelt.
På pianot står en vas med präst- kragar och gräs, som gör sig alldeles ypper- ligt.
Sängplatserna — i väggen inbyggda bän- kar — döljas af draperier i allmogestil.
På skrifbordet står ett kabinettskort i ram.
» Hvem är det? » frågar jag litet tanklöst.
» Min man. » Det borde jag förstått.
V i byta samtalsämne, men mina blickar drogos ovillkorligt mer än en gång till dessa vackra uttrycksfulla drag.
Fru K.
.
.
.
ville nödvändigt bjuda på ett glas vin, och medan hon ordnar därmed, vill jag passa på och berätta det lilla jag vet om henne.
Hon lät mycket tala om sig som flicka, ty hon sågs ofta på gatorna i Bergen till- sammans med en ung begåfvad filosofie kan- didat.
Att de älskade hvarandra, trodde folk sig veta, men någon förlofning hördes ej af.
Han var sjuk.
Hur sjuk visste ingen mer än han och hon, och någon framtid hade han ej att hoppas på.
Två somrar följde hon honom till Lofthus — till den undersköna Villa Ringgolfsnes — där han försökte uppehålla bröstsjukdo- mens härjningar.
Hon vårdade honom, och man faun det opassande, att hon gjorde det utan ring på fingret.
Hade hon bara det haft, skulle hvar och en funnit saken naturlig och som sig borde — åtminstone om hon haft en mor eller tant bredvid sig — nu dömdes hon strängt.
Mer än en gång hade han och hon talat allvarliga ord med hvarandra och frågat sig, om de för världens skull vore skyldiga att offent- ligt erkänna sin kärlek och låta mängden blicka in i sitt allra heligaste, när det mel- lan dem aldrig kunde bli annat än ett sjä- larnas förbund.
Någon förtrogen hade de ej, och det väckte stor uppståndelse och förvåning, när de — två dagar före hans bortgång — • läto viga sig vid hvarandra.
Att gifta sig med en döende man var inte afundsvärdt.
Hade han haft förmögenhet, hade det ej varit att undra på; men nu tyckte lite hvar, att hon hade föga glädje eller nytta af sin frutitel.
Den man, som älskat henne, hade dömt på annat sätt; ty han visste, att när han gaf henne sitt namn, han också gaf henne det dyrbara- ste en människa kan vinna — och som kvin- nan så sällan ernår — frihet och oberoende.
Fru K.
.
.
.
lefver ett rikt lif, och om man än finner henne lite egen, klandras hon ej, ty som ung änka kan hon göra ungefär hvad hon vill.
Om vintrarne kör hon » gulingen » på Ber- gens gator eller i dess omgifningar, och om sommaren tar hon emot gäster och gör långa fjällturer, ty hon är en sportkvinna.
Sommarhemmet är alltid sätern på Loft- hus, hvarifrån hon kan se ner på Villa Ring- golfsnes — pensionatet vid fjordbrädden, där hennes lefnadsroman afslutades.
Hon har ingen tjänare och sköter sjelf sitt miniatyrjordbruk — sätter och tar upp pota- tisen, stackar och kör in höet, ryktar och fodrar hästen.
Det är detta — att kunna och vilja hjälpa sig själf i hvad möjligt är — som väcker människors undran — därför att det är så ovanligt.
Men nu är vinet drucket, och en inre röst säger mig, att jag bör taga afsked.
Fru K.
.
följer mig ut.
V i stanna på ängsmarken, som går ända fram till dörren.
Höet står i stacken och doftar starkt i sol- skenet — Gulingen betar helt nära.
En målarinna — Fru K.
.
.
. '
sommar- gäst — står vid sitt staffli med en stor duk framför sig.
Alla människor ta för öfrigt vyer här.
Hon målar en angelica som skarpt tecknar sig mot en blåsvart fjällvägg.
Där ute på gräsplanen har man en under- bar utsikt.
Till höger djupt nere fjorden med sitt för- underligt djupgröna vatten, och på dess andra strand den väldiga Aganuten vi hvars fot stortingsmannen Johannes Aga — Norges äldste och kanske mest betydande odalman — lefver i sitt sexhundraåriga hus; där bredvid Folgefonnen med sin glittrande iskrona.
Till vänster mäktiga skogklädda åsar, från hvilka Skrikjoforsen och Björneböxet störta ned i väldiga kaskader.
I fonden stänges fjorden — så synes det — af fjällen och en utskjutande löfklädd udde, på hvilken ett kyrktorn sticker fram.
Det är TJllensvangs kyrka, densamma som af Kjerulf, Wergeland, Muncb, Gude och Tidemand med flere förevigats i toner, ord och bild.
Någon » Brudefärd » såg jag ej, men jag har sett båt efter båt glida fram öfver fjor- den en söndagsmorgon, sett de gifta kvinnor- nans hvita Skaut * afteckna sig mot vatten- ytan och de pärlsömmade färgrika hardan- gerdräkterna liksom lysa upp själfva templet.
Det är vackert — • och man glömmer det ej — men vackrast af allt är att se den nedgående solen kasta en gnistrande eldkam öfver Folgefonnens hjässa.
Forsarna och de mäktiga skogsåsarna midt- emot lysa då i guld och purpur, tills glansen bleknar och mörkret faller på, men ännu i sista stunden skifta de väldiga klippformatio- nerna i blodrödt och svartviolett.
Här bodde Edvard Grieg i många år uti sin » Sangershytte », och om man också ej som fru K.
.
.
.
har sina rikaste minnen af lycka och sorg härifrån, skall man dock — om man skådat detta paradis — aldrig upphöra att längta dit.
Nattrocken.
Berättelse af Mathilda R o o s.
(Forts. fr. sid.
417.)
» Ja, ja, det ä ' bra, de ä ' bra, » svarade modern och afvärjde, till hälften småleende, till hälften misslynt ömhetsbetygelserna.
Sedan nu nattrocksfrågan väl fått den mer utpräglade karaktär, den erhållit genom mo- derns löfte, ansåg sig fru Björk ha rättighet att någon tid bortåt hvila därpå.
För hvarje gång flickorna kommo med sina frågor och påminnelser, svarade hon blott: » Bråka inte, barn, jag har ju lofvat er, det är god tid, den här månaden hinner jag inte, vi skola * Hufvudbonad.
SträfVa ständigt Ijögre opp, lyft dig ofvan jor- degruset lik ett jätteträd, byars topp skyhögt sträcker sig rnot ljuset I Uppåt, uppåt dag från dag I — li] en, ju ljögre du är vorden, grip allt kraftiga- re tag n ?ed din rot i fo- sterjorden I 31. a.
9 \ ieUn.
4 vänta till nästa. » Men när nästa månad kom, blef det samma historia: hon hade inte tid, skulle vänta litet o. s. v. En morgon, då flickorna efter frukosten sutto och genomögnade » Dagens Nyheter », ut- brast Ida helt plötsligt: » Mamma lilla, det är stor realisation hos X.
Nu ska ' vi passa på och köpa tyg till din nattrock, ska ' vi inte det? » Fru Björk, som stod och lade in handdu- kar i ett skåp, följde sin vanliga taktik och låtsade icke höra.
Ida upprepade sin fråga.
» Nej, inte i dag, » svarade frun vresigt och utan att se sig om, » inte i dag, det är all- deles omöjligt. » » Och hvarför är det omöjligt i dag? » frå- gade Maria fogligt, under det Ida med en förtviflad rörelse knäppte ihop händerna.
» Därför.
.
.
därför.
.
.
därför att jag inte har några pengar.
Och man får inte ut några pengar ur sparbanken förrän efter åtta dagars uppsägning, och då tänker jag reali- sationen är slut! » tillade hon och vände sig om med ett triumferande leende alldeles som ett barn, då det hittat på ett riktigt elakt skälmstycke.
» Mamma ska ' få låna pengar af mig, » in- föll Ida hastigt.
» L å n a.
.
.
af dig?
— Nej tack, mitt barn, har du några styfrar öfver, så behöfver du dem allt själf. » » Visst inte, mamma.
Jag går i middag och säger upp 25 kronor i sparbanken, och då får jag om åtta da ' r igen, hvad jag lånat till tyget. » Modern släppte handdukshögen och vände sig häftigt om.
» Tjugufem kronor!
Ä ' ni alldeles från för- ståndet, barn?
25 kronor, som ni skulle kunna få hvar sin klädning för?
Aldrig ett öre öfver 15, hör ni det, inte ett öre öfver 15 till en sådan lyxartikel, som jag inte det ringaste behöfver, utan bara gör för Idas alla tokiga fantasier om att min gamla nattrock skall gå och spöka.
.
.
Men inte ett öre öfver 15.
.
.
» » Men, söta mamma, det är o m ö j l i g t.
.
.
» » Nej flickor, ni får inte bråka med mig, jag orkar det inte, » afbröt modern och fick plötsligen det milda, barnsligt hjälplösa uttryck hon ibland kunde ha i sina ögon, » jag vill inte taga ut mer än 15 kronor.
.
.
» » Nåja, vi få väl försöka, » suckade flic- korna, » men inte blir det lätt. » Det var icke utan, att då middagsstunden nalkades och flickorna skulle komma hem, fru Björk kände sig litet orolig och nyfiken på, om de köpt tyget eller ej.
Det var i den lilla fruns lif någonting så oerhördt att få ett nytt plagg — vanligen brukade hon sätta ihop sina klädningar af gammalt — att det icke var underligt, om hon kände sig upprörd öfver en dylik tilldragelse.
Nu hörde hon nyckelns skrammel i tambur- dörrn och strax därpå flickornas steg och rö- ster.
Men hon låtsades icke om någonting; då flickorna kommo in i rummet, nickade hon blott ett välkommen och fortsatte att duka bordet, under det hon dock hastigt och för- siktigt sneglade åt sidan för att se, om något paket syntes till.
Ida höll ett stort paket under armen.
Tänk bara, hvad så mycket tyg skulle kosta!
» Ja, nu lilla mamma, nu har » det vidun- derliga » skett! » utropade Ida, i det hon skrattande höll fram paketet mot modern, » tyget till nattrocken är köpt! » » Jaså, ja det var bra, det, » svarade mo- dern med en ännu misstänksammare blick på paketet, » nå, hvad kostade det? » » Bara sex kronor, » svarade Ida sväfvande och utan att se på modern.
Förhållandet var, att tyget kostade åtta kronor, och att Ida själf lagt till två, men som hon var alldeles ovan vid att narras, hade hon svårt att få äfven denna lilla nödlögn öfver läpparne.
Fru Björk såg något flat, men mycket för- nöjd ut.
» Nåja, det måste jag bekänna inte var dyrt, » sade hon, » tack ska ' du ha, min flicka. » Hon sträckte fram handen efter paketet, som Ida lämnade henne.
Därefter vände hon ett par gånger på det, synade det noga och stoppade det under armen för att gå och lägga det i sin byrålåda.
Det var icke ofta fru Björk fick emottaga bref eller paket, men när det någon gång skedde, tyckte hon icke om att i brådkastet öppna dem.
H o n kände ett för- siktigt, misstänksamt begär att en liten tid få gömma dem, fundera och vända på dem och så i ensamhet och stillhet bryta dem och se, hvad de kunde innehålla.
» Nå, men ska du inte öppna det, mamma lilla? » utbrusto flickorna.
» Jo bevars, men vi ska äta först, » svarade modern och höll hårdt i paketet med bägge händerna.
» Nej tack, nu kan du unna oss att få visa det! » utbrast Ida, i det hon skämtsamt ryckte paketet ifrån modern och därefter öppnade det och bredde ut tyget öfver en stol.
» Nå, är det inte vackert kanske? » » Ja, » svarade fru Björk, sedan hon gran- skat tyget och nupit däri, » men inte passar det till nattrock, inte!
Det är alldeles för ljust och elegant.
Jag har just sett efter, att Marias söndagsklädning börjar bli nött, därför är det bäst, att du tar det här, så kan man ju alltid se ' n vid ett tillfälle köpa ett nytt till min nattrock! » Bägge flickorna brusto ut i ett skratt, så hjärtligt att frun mot sin vilja tvangs att skratta med.
» Nej, mamma lilla, det var ett bondförsök så groft, att du skulle skämmas däröfver. » » Ett » bondförsök », sådana uttryck, » putt- rade frun misslynt, » det är bara ni, som äro så morska och bestämda, att en ann ' stackare knappast får ett ord med i laget. » » Jo, det får du visst, det är du som be- stämmer allt, nu ska ' du t. ex. bara bestämma, hvilken dag du vill profva, så skola vi säga till en sömmerska? » » Profva, » svarade frun med den mest af- kylande likgiltighet, » åhja, nog hinner vi med det, tänker jag.
Hjälp mig nu att lägga ihop tyget, så det kommer i sina veck. » Frun och Maria lade nu omsorgsfullt ihop tyget, hvarefter hon rullade in det i en hand- duk och därofvanpå papperet.
Så stoppade hon ned det i sin byrålåda, bredde för sä- kerhets skull ännu ett plagg öfver det, läste lådan och stoppade nyckeln på sig.
Flickorna gåfvo hvarandra en förtviflad blick.
D e förstodo bägge, att det stackars tygstycket härmed invigdes till en lång, frid- full hvila i moderns byrålåda.
Deras aning gick mycket riktigt i fullbor- dan.
Två månader låg tyget orubbadt i byrå- lådan, och alla öfverläggningar, om hvem som skulle sy nattrocken alla förslag och påmin- nelser därom ledde icke till något annat resultat, än att fru Björk, medgaf att natt- rocken finge sys.
Hvem som skulle tillverka den, var omöjligt att bestämma.
Men en dag då de kommo hem vid mid- dagstiden, möttes de af att modern med ett förnöj dt leende utropade: » Nu, kära barn, ska ' ni inte längre behöfva käxa om nattrocken.
Nu vet jag, hvem som skall sy den! » Fickorna gåfvo hvarandra en förskräckt blick.
Hvad i allan dar hade modern nu fått tag i för en gammal harpa till sömmerska?
» Ja, kan ni tänka er, hvem som har varit här, » fortsatte den lilla frun med ögonen tindrande af belåtenhet.
.
» Nej, det kan vi sannerligen inte! » » Jo, gamla mamsell Lestrad, ni minns, hon som bodde i sexan vid Nygatan, och som ibland brukade hjälpa mig litet med sömnad, då ni voro små! » » Jaså, hon som vi brukade kalla » grisen », därför att hon hade sådana lustiga ögon? » svarade Ida med en liten föraktfull dragning på öfverläppen.
» Just hon.
Det är hon som sytt min första nattrock, ska ' ni veta, nu ska ' hon få sy den här också.
Hon gör det billigare än någon annan, hon vet, hur jag vill ha det, och så behöfver jag inte genera mig för henne, utan kan behålla vadden och bitar af fodret.
Det var en riktig lycka, att hon kom. » » Nej, söta mamma, henne får du rakt inte
ta '! » utbrast Ida förtviflad.
&gt;Hon kan inte sy • • • ' * » Hon skulle bara förstöra nattrocken, » ifyllde Maria.
Men frun var obeveklig.
Lestrad skulle sy nattrocken: mamsell Lestrad påminde henne om forna, lyckliga tider, mamsell Lestrad var en fattig, pröfvad kvinna, som förstod man kunde taga vara på ett gammalt lappadt foder, utan att därför vara snål.
Mamsell Lestrad ville hon ha och ingen annan.
Flickorna insågo, att det ej lönade mödan fortsätta med några motsägelser, och efter en lång stunds öfverläggning om dag och timme, om inköp af foder, knappar etc. fastställdes det ändtligen, att lördags eftermiddag skulle mamsell Lestrad komma och taga mått af nattrocken.
Det var i dag måndag, således nära en vecka till den stora händelsen skulle äga rum.
Flickorna voro, oaktadt missnöjet med moderns val af sömmerska, mycket belåtna åt, att ett beslut ändtligen fattats, och framkastade allt emellanåt små glada betraktelser öfver den lyckliga timme, då de ändtligen skulle få sin kära, lilla mamma iklädd en ny, vacker natt- rock.
Så randades då ändtligen lördagen.
Marias första känsla, då hon vaknade, var ' en ange- näm förnimmelse, att någonting roligt skulle hända i dag, hennes nästa en orolig undran, öfver att det var så ljust i rummet, och att hon vaknat af sig själf, ej som vanligt af moderns rop: » Klockan är sju, stig upp mina flickor! » Hon sprang hastigt upp, kastade en schal öfver sig och skyndade in i moderns rum.
» Mamma, älskade mamma, mår du inte bra, » utropade hon, satte sig på sängen, där modern ännu låg, och fattade med kärleks- full ifver hennes hand.
» Nej, inte riktigt, » svarade fru Björk med svag röst, » jag vet inte, hur det ä ' f a t t.
.
.
det gick inte att stiga upp, jag ville bara svimma.
.
.
så ropade jag på er, men ni hörde inte.
.
.
jag var så orolig, att ni skulle för- sofva er.
.
.
Men det är nog bara mitt van- liga onda.
.
.
om du vill koka upp litet vat- ten åt mig, så blir det säkert bättre.
.
.
» Ida kom nu också in, och bägge flickorna pysslade om modern efter bästa förmåga och försökte öfvertala henne att ändtligen icke stiga upp, förrän hon kände sig riktigt frisk igen.
» Och hvem skall då städa här och laga middagen? » svarade modern på deras böner och föreställningar.
» Nej, kära barn, det duger inte att ligga för en sådan här obetydlig- het.
.
.
» Men då hon efter flere försök att stiga upp märkte, att hon ej hade krafter härtill, måste hon slutligen lofva döttrarna att ej lämna sängen, förrän Ida, som skulle försöka att få ledigt, om en stund komme hem.
» Det är sant, gamla Lestrad skulle j u komma i dag, du får väl ge återbud till henne, » sade frun, då flickorna beredde sig att gå.
Det var icke utan, att hon kände en liten förnöjelse, öfver att profuingen måste uppskju- tas.
Och otydliga föreställningar om, hvilken vacker klädning det där nattrockstyget skulle bli åt Maria, gledo på samma gång genom hennes inbillning och framkallade ett belåtet småleende på läpparne.
Maria suckade.
» Ja, jag skall väl gå och säga återbud då, » sade hon, » jag ber henne komma om måndag i stället, då hoppas jag du skall vara frisk. » &gt;Om måndag, » upprepade den lilla gum- man liksom förvånad, » ja, gör det, » tillade hon hastigt och såg framför sig med en drömmarde blick, » gör det då.
.
.
» Det var med tungt hjärta Ida och Maria i dag begåfvo sig till arbetet.
D e plågades bägge af en aning, som de ej ville erkänna ens för sig själfva: att modern ändå skulle besegra dem, att någon ny nattrock aldrig skulle bli sydd.
Hade det icke alltid gått därhän, att, hur mild och undfallande hon än var, i en punkt, i deras kärlekstvister, blef hon dock den härskande.
Då det gällde att försaka och lida, att uppoffra sig, då hade hon varit mycket starkare än de.
Och låg det icke i denna tysta, försakande moders- kärlek en hemlighetsfull kraft, som äfven denna gång skulle besegra dem?
Hon kom ej upp vare sig på söndag eller måndag.
Hon var alltjämt illamående, frös och hade en plågsam värk i lemmarne.
Maria måste äfven på måndagen gå med återbud till Lestrad, och denna gång utsatte de ej någon annan dag för profning.
På tisdagen gingo de efter en doktor, och då han kom, sade han, att frun hade influensa, och att hon skulle hålla sig stilla och taga in china, men för öfrigt kunde han ej säga, hur det skulle komma att gå, då hon var så gammal och svag.
Ett par dagar förgingo utan någon föränd- ring.
Hvad som mest oroade flickorna var, att modern icke sade ett ord om att stiga upp, att hon, som annars hade så mycket bekymmer för hushållet och hemmet, nu icke ens talade därom, utan för det mesta låg med slutna ögon och halfsof.
Det var som om en stor, allt slukande trötthet plötsligen kom- mit öfver henne.
På torsdags afton föll hon i en dvallik sömn, men frampå natten vaknade hon upp och yrade under flere timmar.
Det var då mest den gamla nattrocken, som sysselsatte hennes tankar.
» Kära barn, » hviskade hon och såg på flickorna med en skygg, frågande blick, » jag är riktigt orolig, därför att den är så ful, kanske ni ändå har rätt i, att jag borde gjort mig en n y.
.
.
tror ni, att den här gamla nu duger? » » Duger, älskade mamma, hvad menar du? » svarade flickorna med darrande, upprörda stämmor.
» Abja, ni vet, ni vet, » hviskade hon med en hemlighetsfull blinkning, » man måste ju ha högtidsdräkt ... jag minns inte hur.
.
.
men det står någonting om det i Guds ord.
.
.
tror ni min gamla stoppade nattrock duger.
.
.
den är nog f u l.
.
.
ni hade allt rätt.
.
.
men.
.
.
» Hennes röst gick öfver i ett otydligt mum- mel, och hon plockade oroligt med handen på täcket.
Flickorna kunde ej svara; de böjde sig blott ned öfver den magra, vissnade han- den och snyftade sakta.
Plötsligen vände hon sig åt sidan och stir- rade mot kakelugnsvrån med denna fjärrskå- dande, underliga blick, som är så egendomlig för döende.
» Hvem är det, som sitter där? » frågade hon tvärt.
» Ingen, mamma lilla, det är bara kakel- ugnen du ser.
.
.
» » Jo, det är någon, det måste jag väl se, » svarade den gamla häftigt, » ja visst, det är ju Lestrad.
.
.
hon är här för att profva.
.
.
ja, det skall hon få nu jag behöfver en ny dräkt, jag riktigt skäms för min gamla nattrock.
.
.
» Hon satte sig upp i sängen med ett be- slutsamt uttryck, och flickorna hade all möda att hindra henne från att stiga upp.
» Ja, jag måste.
.
.
det är brådt, » mumlade hon, » det är någon dag den skall vara i ordning, jag minns inte när.
.
.
kära flickor, bråka inte nu med m i g.
.
.
jag orkar inte.
.
ni ska inte vara så morska och bestämda mot mig, barn.
.
.
» Hon lade sig ånyo ned och sjönk så små- ningom i sömn.
På detta sätt förflöt natten, än under yrsel, än under en drömlik slummer.
Fram mot morgonen somnade hon djupt och stilla och vaknade icke mera.
Flickorna märkte knap- past, när sömnen gick öfver i döden, det var blott en lätt suck, ett litet djupare ande- tag, så blef allt tyst och stilla.
Men då morgonen grydde och dagern upp- lyste sängen med den lilla slumrande gestal- ten, föll den också öfver den gamla nattroc- ken, som hängde där så underligt spöklik, så ängsligt lefvande med alla sina minnen.
.
.
Och då var det, som på det infallna gamla ansiktet framskymtat ett belåtet småleende, öfver att hon ändå behållit segern, att det nya tyget ändå skulle komma att användas till klädning åt flickorna, och att hon och hennes äreskrud, den gamla nattrocken, i det sista fått följa hvarandra.
Små o r s a k e r.
Skiss af Ernst Lundquist.
M e d en illustration af V.
A n d r é n.
» vSSjKällskapet hade uppehållit sig alldeles för länge på Tistholmen med att bese de märkvärdiga jättegrytorna, och då » Tärnan » nu lade ut för att segla hem till Lysekil, hade vinden mojnat så betydligt, att man knappast gled framåt ett pär tum i minuten.
Focken hängde slapp, och storseglet stod där som en slät, hvit vägg, utan att göra synnerlig nytta.
Sundet låg nästan blankt, endast med en svag vattring här och där, som då man andas pä ett glas, och hafvet klunkade sömngifvande mot båtens sidor.
» Det här går inte, kapten, » sade baron Stråle, » vi få ta till granseglen.
Jag skall gärna ro en åra med. » » Ack nej, låt bli det, » bad öfverstinnan, » det är så fönjusande att glida fram sä här.
Tids nog komma vi till Lysekil.
Det är så härligt att se solnedgången utifrån sjön. »
as *?
» Han friskar nog i, bara vi komma förbi udden, » förklarade kaptenen, som satt vid styret.
Och därvid fick det bero.
Men den tröga farten inverkade på stäm- ningen i båten.
De unga flickorna, som varit så ystra uppe på Tistholmen och hoppat om- kring mellan de kringvräkta stenblocken som nyss lössläppta killingar, slogo sig ner i en pittoresk grupp med armarne om hvarandras lif längst fram i fören och sade icke ett ord.
En af dem gnolade tyst på en folkvisa, och alla tre sutto där och sände långa, drömmande blickar ut öfver vattenytan, som började skifta i saffransgult med violetta brytningar.
Öf- verstinnan ordnade tyst sin bukett af angelica, fackelblomster och silene, som hon plockat där uppe på den egendomliga, släta holmen, där tempeltrappornas och parkettgolfvens remnor fyllas af blommor och grönt.
Då och då ka- stade hon en blick på baronen, som satt med bortvändt hufvud, så att hon endast såg en yfvig, gråsprängd mustasch och en brunstekt kind, dubbelt brun mot den hvita flanellko- stymen.
» Det skulle vara roligt att veta, hvad ni egentligen tänker på, baron? » sade hon slut- ligen och pröfvade en bredbladig alg som bak- grund åt en yfvig angelicakrona.
» Åtminstone tänker ni då inte på att vara underhållande. » » Förlåt mig, » sade baronen och vände ett yrvaket ansikte mot henne.
» Min fantasi ske- nar i väg ibland.
.
.
ja, ni kan aldrig tänka er, hvad den nu sysselsatte sig med!
Ni minnes kanske, att fröken Dag- mar där uppe på Tistholmen gjorde narr af mig, för att jag är så förtjust i den platsen, och föreslog, att jag skulle bygga mig ett sommarnöje där.
Nåväl, när ni nu väckte mig med er väl- förtjänta före- bråelse, höll jag i tankarce på att inreda mitt blifvande ar- betsrum däroch hade nästan be- stämt mig för bambumöbel med crétorjne ä la Pompadour. » » Det kan väl inte vara ert allvar att ta upp min lilla yrhättas i d é?
» utbrast öfver- stinnan häpen.
» Den där öds- liga klippan, där det inte finns en lef- vande varelse! » » Nej, jag är för mycket sällskapsdjur för att fatta ett så förnuftigt beslut, » svarade ba- ronen skrattande.
» Det är bara ett exempel på, huru beställsamt mina tankar alltid skena långt in i framtiden för att dra ut konse- kvenser vid minsta yttre anledning.
En sysslo- lös rentier som jag har ju inte mycket annat att tänka på. » » Ni är således ' fremsynt ', som det kallas i Norge?
» » Bara med den skillnaden, att mina syner ofta inte ä ' annat än omöjliga galenskaper som till exempel nyss.
Men ibland har jag verk- ligen haft nytta af den där vanan eller ma- nien, hur ni vill kalla det.
Bland annat har jag den att tacka för, att jag ännu är ung- karl — och väl kommer att alltid förbli det. » » Att tacka? » upprepade öfverstinnan små- leende och hotade honom med den färdig- bundna buketten.
» Jag protesterar som kvinna och mor till tre giftasvuxna döttrar. » » Ja, jag har min oartiga dag i dag.
.
.
men sanningen framför allt! » » Men säg mig, hur kan er lättrörliga fan- tasi eller er vurm för att dra konsekvenser vara vållande till den olyckan, att ni aldrig har gift er?
Eller är det kanske indiskret att fråga? » » För ingen del.
Den lilla historien är nu så gammal, att den luktar mögel och gärna kan behöfva vädras litet.
Jo, det var i Mar- strand för — ja tänk, det är snart tjugu år sedan!
Men jag ber er tro, att jag då ännu var mycket ung.
I alla fall tillräckligt gam- mal för att handla klokt och förnuftigt, som ni genast skall få höra.
Jag hade gått och blifvit alldeles ohjälpligt kär.
.
.
nej, inte ohjälpligt, men ovanligt; det käraste jag vet mig ha varit i hela mitt lif, och det vill inte säga så litet.
Föremålet var blondt med svarta ögonbryn, jag behöfver inte säga mer.
Växt som en parisiska, små fötter, godt hufvud.
.
.
ingen konversationsmaskin.
Hon kunde verk- ligen tala, och det är inte alla dockor som kunna det.
Hon var lagom ung för mig, lagom musikalisk, lagom rik och hennes far hade en lagom framskjuten ställning.
Det var alltså ett riktigt önskeparti för mig.
Och ni må tro, att iag önskade det också!
När jag skulle fria, var bara en tidsfråga.
.
.
det fattades bara ett tillfälle.
Jag hade föresatt mig, att det skulle ske första gången jag blef ensam med henne. » » Och ni visste, att edra känslor voro be- svarade?
» » Naturligtvis.
Det hade hennes bästa vän- inna anförtrott mig, och hon hade det under strängaste tysthetslöfte fråu föremålet själft. » » Nå, kom det något tillfälle? » » Ja, det kom.
Jag satt ganska tidigt en morgon ensam i läsrummet och ögnade i tid- ningarna; då fick jag utifrån societetssalongen höra en af Chopins polonäser spelas upp — ni vet en af de allra svåraste, den där smattrande, som Sofie Menter spelar så bedårande, och som låter som en hel- orkester.
Jag visste, att Marianne ' höll på att öfva in den, det hade hon sagt mig dagen förut.
Det var således antagligen hon, som spelade.
Jag gick och ställde mig i dörren med mitt tidningsblad i handen.
Mycket riktigt, det var hon, som satt där uppe på estraden vid pianot, med ryggen vänd åt mig.
Det var, som sagdt, tidigt på morgonen, då lokalen alltid brukade vara folk- tom; hon hade väl enkom valt den tiden för att få öfva sig i fred.
Jag stod där försjunken i beundran af den smärta figurens vackra linier — jag kommer äD i dag ihåg, att hon hade en förtjusande klädning af något slags tunt, crépeartadt tyg, hvitt med små skära och gröna buketter, och en löst nedfallande halskrage af rikt veckade crémegula spetsar.
Det vackra blonda håret var helt provisoriskt hopsamladt i « D knut högt upp på hjässan, och ett par ostyriga, vågiga slingor klängde ner öfver ena örat.
Tänk, om jag skulle gå fram till henne, af- bryta polonäsen och be om det där samtalet?
Nej, då skulle hon kanske bli generad, för att jag stått och lyssnat på hennes musik.
Det var nog bäst, att hon fick sluta den först.
Polonäsen, ja.
.
.
den är, som sagdt, myc- ket svår.
Hennes små fingrar jagade hvar- andra som hvita fjärilar öfver tangenterna, hennes smidiga öfverkropp gick i vågrörelser, och det blonda hufvudet böjdes oupphörligt ner öfver klaviaturen.
Det var isynnerhet en passage, som måtte ha varit mer än vanligt kinkig; ni vet, den här biten » — - — han gnolade ett par takter — •, » jag kommer myc- ket väl ihåg den, ty hon spelade om den minst tio gånger ä rad, men alltid gick det sönder för henne.
Till sist blef hon otålig och ond och slog med bägge händerna ett missljudande starkt ackord liksom för att tukta pianot, för att det ej ville lyda henne.
Sedan började hon om igen, men endast för att afbryta sig midt i en löpning, och hvarje gång gaf hon, om jag så får uttrycka mig, pianot en örfil.
Jag blef helt underlig till mods.
Jag drog mig in i läsrummet, slog mig ner i ett hörn och lät tankarne löpa så där, som de bruka ibland.
I fantasien såg jag mig gift med Marianne; vi hade varit gifta i många år och — vi grälade.
Nej, rättare sagdt, hon grälade.
Och hon var lika oresonlig och brutal i sina uttryck mot mig, som hon nyss hade varit i
handling mot det stackars pianot, som väl inte kunde rå för, att hon spelat galet.
Och när jag suttit en stund och stirrat på den obehag- liga tafla, fantasien upprullat för mig, började jag resonnera kallt och klart öfver saken.
Ma- rianne hade icke själfbehärskning, Marianne var orättvis, Marianne skulle efter några års äktenskap bli en drake, ett huskors.
— Och den slutledningen verkade betydligt afkylande på mig, må ni tro.
Hvarje gång jag sedan träffade henne, stod den där lilla pianoscenen för mig • — och det blef aldrig något frieri af.
Min idol har nu varit gift i många år. » » Nå? » » Jo, hennes man så godt som bor i Karl X I I L s torg och på Stora sällskapet, då kan ni veta, hur han har det hemma.
Då de förekomma tillsammans ute i sällskapslifvet, ser han strykrädd ut för hvart ord han säger.
Och hvar gäng jag ser honom, tackar jag min lyckliga stjärna, som förde mig in i tidnings- rummet den där morgonen.
Annars hade ju jag kunnat vara han! » öfverstinnan skrattade, men så blef hon allvarsam i hast och sade: » Vet ni, baron, den där historien är ganska lärorik.
Tillåter ni, att jag talar om den för mina flickor? » » Tala om den för hvem ni vill.
— • Här ha vi aftonbrisen nu!
Kapten hade rätt.
Akta hufvudet, mina unga damer — nu går focken öfver! » Kunde med min penna blott jag måla, huru morfars gamla ögon stråla under mörka, tjocka ögonbryn.
Döttrarna i muff och sjal och kappa måste gubben krama om och klappa, dotterbarnen hissar han mot skyn .. Och man pälsar af, man pratar, frågar, gubben skämtar gladt med sina magar, gumman hand om barnabarnen ta ' r, häpen slår hon händerna tillsamman: » Nej, men hvad de vuxit allesamman, och hvad minsta pysen liknar far! » När man sedan sig till bordet sätter, bjuder mormor på de gamla rätter, barnen älskat uti forna da ' r, lägger för utaf den bästa biten, känner inte alls igen aptiten, talar om, hur frisk den fordom var.
Nu högtidligt locket lyfts på kannan, öl som mormor brygger ingen annan, om den äran är hon själf så mån.
Morfar kannan omkring bordet skickar, • » mormors stolthet, » säger han och nickar, skalken lyser fram ur ögonvrån.
Efter maten sen få barnen rasa uti morfars rum, och vid hans brasa stekas äpplen åt den unga släkt.
Brädspelsbrickor rulla kring så blanka, minsta pyr ena få » rida ranka », morfar trallar takt så gladt och käckt.
lust och gamman, men så falla ögonlocken sammari, Lillen somnar in på morfars knän, döttrarna nu ta ' hans trötta gäster, och att tysta deras små protester morfar nämnarn har i chiffoniern.
1 g a m l a bemmef.
En Nyström.
herdatjället, gamla fru prostinnan slutat staket, Nu är tyst i gamla i stället, kastar än en sista blick kring köket, men så var det lif förut innan barnen byggt sig egna hem.
ja, nu är det just i hennes smak: Men när julen kommer, kring de gamla, ångor utaf julmat luften fylla, samla kopparn glänser prydligt på sin hylla, hvarje år sig barn och barnbarn för att helgen fira få med dem.
allt är fejadt ifrån golf till tak.
Öfver ljusen bordet det är Just nu springer gumman öfver hufvudet hon kastar bjällror höras re ' n vid Det är friskt och kallt i Tidt lyss, klar frusna Prosten sitter i sin lugna kammar, klart och lustigt björkvedsbrasan flammar, lyser på hans vackra hvita hår.
Tiden fåror i hans panna ristat, men sin forna kraft ej gubben mistat, rak och ståtlig än vid sjutti år.
är allting Snart de små mormor brådt ej en gudstjänst ej ett ljud så som att ifrån stapplas fram i sina bäddar hvila, till deras rum ses ila, henne syns så skön, skönt för hennes öra deras lappar höra en barnslig aftonbön.
julbild.
M e d en illustration af J e n n y allting hennes öga vakar, tändas uti blanka stakar, uti sal ' n re ' n dukadt står, klart, att mången gäst man väntar.
och ofta hon på dörren gläntar, om ljud af bjällror henne når.
Och en stund och stjärnbeströdd drifvan knarrar ut ur salen, själen, förstubron.
skymnings- stunden, är himla- runden, under skon.
Och ur kappor, själar, fållar, pälsar, gladt man gamla rara mormor hälsar, uti kylan står hon där så varm.
Hjärteglad hon likväl tårar gjuter, när de små uti sin famn hon sluter och den minsta lyfter på sin arm.
Men hos prosten sitter nu hans magar, de berätta, gubben lyss och frågar, underliga ting han höra får.
Konstigt för hans gamla öron susar allt det nya genom tiden brusar, och han känner sina sjutti år.
» På min ålderdom jag älskar friden, » morfar säger, » och allt nytt i tiden kunde göra gubben htifvudyr, men till ängslan kan det mig ej fresta, allt skall säkert vändas till det bästa, det är al / tid samma Gud som styr. » Så vid samspråk och man skiljs, tiden hastigt ilar, och tryggt och godt man hvilar i det gamla låga herdetjäll.
Och när åter nästa morgon bräcker med det glada bud, de små man väcker: » Barn, i afton är det julekväll! » Snom.
En bröllopsresa.
Af Cecilia Bååth-Holmberg.
M e d en illustration af V.
A n d r é n.
ilmhult — tre minuter. » Jag kröp längre in i mitt kupéhörn; ehuru jag fått sitta ensam och ostörd från resans början, ångrade jag redan, jag valt att fara den tråkiga vägen till Stockholm med det långsamma dagsnälltåget.
Dörren, som jag dragit till, rycktes upp; en herre och en dam stego in; de hade en hel mängd ressaker och bråkade länge med lifliga, muntra protester mot hvarandra, in- nan allt blef behörigen instufvadt.
Konduktören stack in hufvudet.
» Ä r här någon ny instigen? » Biljetterna lämna- des.
» Till Stockholm — var så god. » Kupédörren slogs igen.
Se så — ända till Stockholm!
Det var just trefligt!
Jag fördjupade mig hälft misslynt åter i min bok, utan att närmare betrakta mitt ressällskap, hvilket vid en första hastig blick föreföll att vara ett godmodigt äldre par från landet — från » ramabondlandet » till och med, om man fä- ste sig vid snitten af deras dräkt och vid deras solbrända, grof- hylta anleten.
behag samt utan spår af modern snitt i dräkten.
Den stora gula kapotthatten med hängande band gick långt ned i nacken; hon hade genast dragit af sig handskarne, som om de besvärade henne.
Han var mycket mindre till växten än hon och såg litet mera » tidsenlig » ut; hans svarta hår och skägg voro starkt gråsprängda, men hans bruna ögon riktigt lyste af en viss skälmaktig glädje, helst när de mötte hust- runs belåtna blick.
När allt kommer omkring, måtte de ändock icke vara så gamla, tänkte jag, åtminstone ej för gamla för kärleken Mitt ressällskap vann med ens min sym- pati; jag lade boken ned i mitt knä och följ- de med ett visst nöje deras intresserade jäm- förelser mellan de ställen, som passerades, och resebokens uppgifter.
Det tycktes, som De ingåfvo mig alls ej intresse, och jag bemödade mig att slå döförat till för de- ras ifriga samtal, som dock fördes halfhögt och med en viss för- synthet att ej besvära.
» Ser du, » hörde jag efter en stund herrn yttra, » där är den stora stenen öfver Linné • — vi resa för- bi Råshult, det står om det i resehandboken; — sådan hög sten, se, ser du där » » Nej — jaså — — Sätherbergs blomster- kung, boken i det vackra bandet, som du gaf mig till julklapp en gång, du minns — nej, så han ligger begrafven där!
Det var då roligt » Jag såg upp från min lektyr.
Paret blickade ifrigt ut genom fönstret, leksamt puffande undan hvarandra, skrattade, läste i resehandboken och sågo hvarandra allt emellanåt in i ögonen med så glädjestrålande blickar, att man kunnat tro dem vara ett förälskadt par, om ej de båda varit gråhåriga och burit prägeln af att hafva bakom sig ett lif af mödosam sträfvan, som gjort deras drag skarpa och deras händer grofva.
Hon i syn- nerhet bar denna prägel.
Storvuxen var hon, i saknad af hvad man kallar » hållning » och Då den stundom något bullersamma gläd- tigheten emellanåt liksom saktade af, sutto de en stund tysta bredvid hvarandra, hand ji hand, hon ibland med hufvudet mot hans axel, hvarvid hon fick böja sig rätt betydligt; då och då bytte de ett leende eller några smeksamma ord: » Pappa lilla, hvad det här är roligt! » eller: » Så vacker skogen står, hust- ru, » eller något dylikt, till dess någon glim- mande liten ödslig skogssjö nära banan eller dånet, när tåget brusade fram öfver någon bro, åter lockade dem att skynda till fönstret för att se ut.
» Herrskapet har aldrig farit den här vägen förr? » sade jag slutligen.
» Nej, aldrig — det är allra första gån- gen.
V i ha alls inte rest förr — min man bara till Helsingborg nångång; jag har inte varit norr om Vislanda.
Vet fröken — eller frun?
— jaså frun, hvad det här är? » » Ah, tyst du lilla toka, » af bröt mannen, » inte är det värdt att berätta » » Värdt?
Så du pra- tar, pappa, du som själf i morse, då vi sutto på vagnen för att åka till stationen, sade, att du inte trodde det var verklighet, så märkvärdigt tyckte du, det var — » » Ja, det är sant, det är det också — » han vände ansiktet emot mig; jag gaf ej längre akt på, att han var en grånad man; han såg ung och ge- nomlycklig ut.
» Jo, vet frun, » fort- for hon, » det här är vår bröllopsresa; vår ^ första riktiga resa som gifta • — » » Och bröllopsdagen var i dag för tjugufyra år se n, » ifyllde han.
» Ja, för tjugufyra år se ' n!
Och vi hade hela tiden som för- lofvade talat om, att vi skulle göra en bröl- lopsresa till Stock- holm.
Men så — » Hon afbröt sig tve- kande.
» Så kom det då- ligt år » — det var åter han, som tog ordet — » det var den svåra torkan 1868, frun var väl för ung att kunna minnas det nu!
— jag hade nyss köpt min egendom där nere i Värend och hade skuld på den.
Och värre såg det ut att bli.
Och så kom vi öfverens om att spara med resan så länge, tills vi betalt skulden och rådde om vår gård själfva.
Synd var det om henne, gumman här, förstås; hon hade talat om den resan hela vintern.
Men hon bar det med ro och tog duktigt fatt där hemma på gården.
— Men det stod hårdt med den skulden, och så kom barnen » J om allt var dem nytt; de reste sig upp, pe- kade ut på någon liten sjö, ryckte hvarandra i armarne, gingo från fönster till fönster, ängsliga att något under denna märkvärdiga resa skulle undgå dem, förtjusta och lyckliga öfver allt, hvad de sågo.
Det var synbarligen första gången, de gjor- de en » långresa ».
Vår bekantskap var snart gjord; den in- leddes på så sätt, att — den unga frun, höll jag på att säga — den gråhåriga damen med den klara blicken och det glada skrattet öpp- nade sin resväska och bjöd mig därur ett par vackra röda astrakaner.
Det var näm- ligen midt i frukt- och skördetiden.
» D e äro från våregen trädgård, » sade hon hälft urskuldande, men mycket belåten, » vi ha själf planterat träden samma år vi gifte oss. » » Två gossar och en flicka, ja.
Och se ' n kunde man j u inte fara från dem.
Och så kom det tusen bestyr och omsorger.
Ä n var grödan klen, än kom den dåligt i hus; så trifdes inte korna, så blef det dåliga tider
och prisfall på säden, och så var det ett och så ett annat — men vi gick på, och för hvar gång det tog emot, sade vi: Inte ska ' vi hänga ned hufvut för så litet — vi spar med bröllopsresan, du, dess roligare blir den, och dess grannare hinner det bli där uppe i Stock- holm!
Och så arbetade vi på igen » » Och för hvar gång, » af bröt han och såg på henne med skälmaktig blick, » för hvar gång vi i tidningen läste om något nytt, som inrättades där uppe, om de storartade husen vid esplanaderna och allt sådant, sade v i: ' Det är för oss, du mamma, de gör grant, det är det — det är bara det vi vänta på ', sa ' vi.
Och så skrattade vi » » Ja, liksom nu, » log hon och strök med sin arbetsmärkta hand smekande ned öfver hans rockärm.
storia, måste med undran betrakta dessa båda till det yttre redan åldrade människor, hvilkas glädje hade något af barnets lekfullhet.
Tåget stannade.
» Nässjö — femton miauter. » Hon sprang upp, ifrig och intresserad.
» Pappa du, här skulle vi j u dricka kaffe, — det har vi kommit öfverens om för länge sedan. » » Ja, kära hustru, » sade han, i det han lade armen om hennes lif, » och det har du min- sann förtjänt efter tjugufyra års väntan! » D e stego ur kupéen och gingo bort mot första klassens väntsal!
Hennes gula hatt lyste bjärt i vimlet och tilldrog sig mången leende blick.
Och jag — ja, jag var glad att hafva gjort bekantskap med det föga moderna, landt- ligt rättframma paret och att under några förbiilande ögonblick hafva mött eller kanske rättare endast snuddat vid en på solid grund byggd lefnadslycka.
» Minns du, lilla hustru, hur roligt vi hade, då vi läste om Katrinahissen? » » Jojo men!
Och nu skall vi upp och be- se all härligheten!
Men inte må frun tro, att vi under hela den här tiden bara tänkte på resa och roa oss — nej män; vi tog bara fram det så där litet emellan, då vi ville muntra hvarandra; vi hade nog an- nat göra hela dagen om.
Men Gud vare lof, det har lyckats så bra för oss, allt från åk- rarna och till äppelträden; och barnen med.
Hvad tiden led, sågo vi, att gården nog en dag skulle bli riktigt vår egen med hvart enda strå och hvar enda kalf; men inte vå- gade vi vända ryggen till, nej, inte för en dag ens; se ' n fick vi nog så god hjälp af barnen, ja, af de två, för yngste gossen har läshufvud och går i Helsingborgs skola — vi har släkt därnere; men vår äldste son — nu sköter han alltsammans; han är som inspek- tor där hemma; och nu kan pappa resa bort, fast det är brådaste bärgningstid, han, som annars knappt var från åkern en enda minut hela dagen från fem på morgonen, och som aldrig hade ro, så länge en enda skyl fanns kvar ute — j a, gubben lilla, nu åker du järn- väg till Stockholm i stället! » » Och mutter se ' n, » Tian vände sig åter till mig, medan hustrun däremot nästan under hela tiden hade talat uteslutande till honom: det var hennes hjärtas jubel, som gaf sig luft i berättelsen om de flydda årens sträfvan, hopp och framgång — » mutter se ' n, hon, som nu i tjugufyra år själf vakat öfver smör och ostar, att allt skulle bli ' prima ' och betala sig bra, hon, som donat i kök och trädgård och inte unnat sig hvila eller ens en resa till marknaden i Vislanda, långt mindre till Hel singborg, hon har nu lämnat regementet åt flickan sin; och nu åker hon bröllopsresa.
Ty nu har den dagen kommit, som vi så många år har sträfvat för: inte resan för själfva nöjets skull; men resan som ett bevis på att gården där hemma, där den ligger nu i solsken med fält och ängar och vacker skog och mer än trettio kor och oxar och hästar — att den är vår, vår egen, våra söners och vår flickas ärliga arfvedel » Hans röst darrade litet, och ögonen blefvo fuktiga.
Också hon torkade bort tåren, som rann utför kinden.
D e tego en stund, liksom för- sjunkna i tankar på det förflutna, på den tid, som låg emellan bröllopsdagen för 24 år se- dan och denna deras ungdomsdrömda bröllops- färd, en tid af många år, men hvilka dock icke utplånat det minsta af den ungdomsfrisk- het, de burit i sina hjärtan, den de liksom gömt undan hvardagslifvets rastlösa arbete, och hvilken nu brusade fram och ryckte med sig, så att den, som ej visste deras hi- Den åldriga.
Af A.
Med U.
Bååtla.
en illustration af J e n n y Nyström.
Jt^ou sitter, ben åföriga, tjebrabe gästen t ljusa salongen bliub, Docf l] tntbårtg, meb cissitab fmb.
hon fauner för ctsst ej igen ©mrriug rjeune sorlar ben Kfliga festen.
fjos någon ett brag af be tjängångna store!
fjon lyssnar till gruppernas samtal ocl] joller: Son sfönjer ej frafttga stämningar flamma, ett surr tjettnes öra når ej ftricfijet af elbtg natur; allt l] örs som bet sutte i bur om mångt, som sfebbe t går, om bagens sträfnan, om bagens pjoller.
tycfes, som nöjb ej ben ålbriga Dore meb rärlb, bär tjon bröjer än; ocl; funbe i fritjet ej tala od] glamma.
I&gt;et är, som fjuar stämning intill tjenne summe: " Jag ser tjenne safta på tmfrmbet sfafa.
på tanffulla, äbla brag Xiu lyssnar ben blinba ej mer: än faller bet sfugga, än bag — månn ' ej hennes öga ser bet är, som bpart orb hon t salen förnumme.
på bärtspimrta, tjusanbe bågar ttltbafa?
Det syns, att fjon längtar ben ttben att prisa, bå efter en » ers af Tegnér, en tanfe af (Setjer odj fler man sjöng ifring borbet Dalertt etsa.
3ag haffas ben gamla.
a 3 S gläbes att funna om sorlanbe nutibslag bocf tälja mångt buganbe brag " Hej, " sparar bon, " tama be äro od?
tunna 1 " ©d?
åter på tjufeubet sfafar ben gamla; bå smyger sig till tjenne f|ärt en flicfa, en blåögb oct] van, odj mormobers fjänber fring gunstlingen famla.
S å stryfer fjon bucflig, böljanbe ftäta; meb ens öfcer anletet far ett sfen som från framfarna ba ' r, bå lynnena ej coro fammabe släta.
" Så gammal jag nar, bå ben mannen mig smefte, som fyllbe min ungbom meb sång.
Det r&gt;ar tjos Tegnér en gång: jag stor såsom bit t t|ans fammare [efte.
" £jan låg på sin soffa; odj flarltgen f] örbc fyan tcEe » årt barnaglam: han syntes så atluarsam!
Vi unga tjans Mftaresyner ej störbe.
" ~jag ställbe mig tyst oib ben tanffultes siba; meb unbran jag honom besåg, bär, bltcfanbe framåt, fjan låg, odj ögonen ooro så bjupa od] bliba.
" Uten plötsligt emot mig bå blicfen blänfte, ej glömmer jag glansen, ben gafl 3ag bröt borf tjans syner ej af: l] an smefte mitt fmftmb — od] åter fyan tänfte. "
Den unga fjon smefer, sitt fmfoub t; on fjöjer, ur anletet lyser bet fröjb, od] stilla tion ler, — fjon ar nöjb meb » ärlben, bär än fyon, ben ålbrtga, bröjer.
1 kapellef.
M e d en illustration af V.
A n d r é n.
| et var en afton i slutet af juni.
Luften var tung och kvalmig, hotande åskmoln drogo sakta fram öfver nejden och ur- laddade sig stundom i hväsande blixtar och väldiga åskknallar.
Endast i nord- väst, där solen nyss sjunkit ned under horisonten, hade molnen delat sig och lämnat en klar strimma, genom hvilken de sista solstrålarne bröto fram och förlänade landskapet en hemsk, rödaktig färgton.
Och öfver hela naturen låg utbredd denna bäf- vande känsla af skuld och ängslan, som vi i mörka stunder erfara, utan att vi kunna göra oss reda för dess innebörd.
Som en bjärt motsats till denna tunga, tryc- kande prägel, som bemäktigat sig landskapet rundt omkring, glänste i julikvällens halfdunkel ljusske- net ut ur det gamla slottets fönster.
Lyssnaren hörde muntert glam och friska skratt ljuda där- uppe.
Utifrån föreföll allt så ljust, så skönt, så gladt.
.
.
Att dansa kände jag dock ingen lust.
Jag ställde mig därför såsom en tyst åskådare vid dörren, som ledde från balsalen till buffetrummet.
Det var, som om ovädret därute endast hade jäktat och pådrifvit dansen härinne, som ville man med den konstlade glädjen bortjaga den tryckande känslan, som ville man med den sprittande mu- siken öfverbjuda dundraren därute.
.
.
Och un- der det den ena dansen aflöste den andra, van- drade paren förbi mig ut och in, pratande och skrattande; en och annan medlidsam blick från skälmska ögon fästes väl också i förbifarten på den tråkige enstöringen vid dörren.
Man känner sig i sådana ögonblick förbittrad öfver att icke kunna deltaga i glädjen, icke kunna slita den beklämningens slöja, som lagt sig öfver ens varelse.
Askvädret tycktes emellertid så småningom af- taga, och då nu åter en ny dans spelades upp och paren ännu en gång gjort sin revy förbi mig, beslöt jag att söka svalka min panna och mitt sinne ute i det fria.
I buffetrummet mötte jag dottern i huset, jag bjöd henne min arm, och vi gingo sakta ned för de långa, smala trapporna samt trädde ut på den öppna terrassen framför slottets hufvudfasad.
Skymningen hade nu fullständigt bredt sig öfver nejden, molnen hade börjat dela sig, och åskan tycktes mullra endast på afstånd.
Vi promenerade några hvarf fram och åter på gårdsplanen och stannade slutligen framför in- gången till ett litet kapell, sådant man vid gamla herregårdar ofta finner i närheten at hufvudbygg- naden, och som uppbyggts för flere århundraden sedan af någon slottets ägare.
Öfver det lilla åttasidiga templet med dess små kolonner och sträfpelare höjde sig en fint formad kupol, och öfver ingången lästes i af tiden hälft utplånade bokstäfver den apostoliska fridshälsningen: Nåd vare eder!
Jag stannade ett ögonblick för att betrakta det egendomliga kapellet.
Min följeslagerska kastade en blick upp mot slottsfönstren, och då polskan ännu tycktes pågå, stötte hon upp dörren och bjöd mig stiga in.
Gångjärnens gnisslande och våra steg eka.de i hvalfvet.
Det lilla kapellet hade fönster på alla sidor, och skymningsdunklet var därför föga djupare där- inne än ute i det fria.
Mellan de små, korta bänkarne ledde en gång fram till altaret, och i taket skönjdes konturerna af den förklarade fräl- sarens bild.
Det hela bar en högtidlig, andakts- väckande prägel.
Framme vid det lilla altaret hängde såsom al- tarprydnad ett krucifix af hvitaste elfenben.
Men hvilket krucifix I Med en realism, så djup, så in- nerlig, så gripande sann, att jag aldrig skådat dess make, hade konstnären vetat att framställa den korsfästes bild: allt ifrån de lidande, vemo- diga anletsdragen till såren efter spikarne, med hvilka han naglats vid korset, allt var utfördt med den mest förvånande naturtrohet; hvarje sena, hvarje åder syntes spänd i lidandets timme.
V i stannade båda en stund och betraktade tigande det underbara konstverket.
Min föl- jeslagerska bröt först tystnaden.
Det låg i hennes röst något af tvekan, nästan af skygg- het, då hon sade: » Ser ni, hur gri- pande hvarje kontur af krucifixet framträ- der.
.
.
Det går för öf- rigt en underlig sägen om detsamma.
.
.
Man berättar, att den, som i mörkret träder in i kapellet, kan få se såren — lysa eld- röda.
.
.
» » Har ni kanske nå- gon gång själf sett det? » frågade jag le- ende.
» Ah, så ni talar! » svarade hon med till- kämpad käckhet, men såg sig samtidigt skyggt omkring, och jag kände att hennes hand slöt sig hårdare mot min arm.
.
.
I samma stund glän- ste på firmamentet en intensiv blixt; den upp- lyste hela det lilla tem- plet för ett ögonblick och kastade öfver el- fenbenskrucifixet ett bländande, rödaktigt sken.
Det var som om blo- det ett ögonblick ström- mat fram i de svällda ådrorna, som om de kramp- aktigt spända senorna för sista gången genomilats af lifskraft, som om hela gestalten för en sekund genombäfvats af dödskampens k v a l.
.
.
Och blixten glänste och åskan dånade, likasom en gång kring Golgatha i den nionde timmen ljungeldarne blänkte, marken skalf och hälleber- gen remnade ... Och under allt delta hvilade på krucifixets lugna, vemodiga anletsdrag ett skimmer af himmelsk för- klaring, af salig hänryckning, af hunnen evighets- fröjd.
.
.
Det varade blott ett ögonblick; skenet af blix- ten försvann lika fort, som det glänst fram, och skymningens dunkel rådde åter omkring oss.
Men vi stodo fortfarande tysta — det var, som om vi väntat att ännu en gång få se den saliga förkla- ringens skimmer öfver krucifixets anlete, Slutligen måste vi dock gå, och vi vandrade tigande ut ur kapellet och upp mot slottet.t^Där ljödo redan tonerna af en ny dans.
Helt annorlunda kände jag mig nu till sinnes än för några minuter sedan, då jag vandrat sam- ma väg och i samma sällskap.
Hade jag då va- rit nedstämd, dyster och tryckt af denna känsla, som låg lägrad öfver hela naturen, kände jag nu min själ fyllas af mod, lifslust och hänryckning.
Berodde deuna förändring i sinnet kanske där- på, att molnen på firmamentet skingrades och den klarnande, renade atmosfären tycktes före- båda en af dessa härliga, nordiska sommarnätter med deras djupa, ljusblå himmel och mystiska skymningsdunkel?
Eller var det icke fastmera en återglans af det förklaringens skimmer, som vid skenet af himme- lens blixt nyss hade glänst från bilden af Gol- gathas kors.
.
.
?
Vilh.
Lundström.
Ord af Ernst I Beckman.
Jf » si£ o / Åndi^eas Hallen.
marschtempo.
zzt 5: t: v. 1. v. 2. v.
3.
Vår sven - ska sven - ska sven - ska fa - - na fa - - na fa - - na gul gul gul och och och blå, blå blå, h EG: hur med i stolt i di - - min - - nes - - ri - - sol - g l a n s fram na ka för spår att fär - - g e r fol - - k e t gå två, gå!
och o Må ••• •&lt; * • j m — i- - i i * =:zt f- i r- 3= n l y s s - na flådd - ra man-dom till din fritt i l y f - ta svun-na nes sång o m mm v i n - dens fång, sjung stolt för din stång, m å kär - l e k högt 4. da - gars se - - g e r - g å n g, oss din fram - tids s å n g: sjun - g a ljuft din då g u l t och blått vid h u r sia - - g e t stod — men Tillfred - lig id, till h — I- =t: éz2: B - # - r * - * sven - - ska skott skref ej i blod — hur fri - - hets - strid i den och rans värl bok ä - lag vett spår i och vår h n • p N a r - - vas plog och fa - - - na slag, på spett åt g å r — för Lfit - - zens Sveri - ge se - gern hö - ga ny - - a Gud alls- k 3: - 9- • * T 5 - 9- I dag, gett, rår, på ja ja L i l t - z e n s he - ders - - d a g!
ny - a se - g r a r gett!
G u d alls - m ä k - t i g rår.
v.
2. v. 3.
- 9- - 9- •9-« - 9- - 9- - 9-: 9~ " g — - 9 — - 9 — - !a-l — !a-r — Vår Vår 2± •9&gt; •9- H l
Till Iduns samtliga läsarinnor!
En önskan, som från många håll under de senare åren fram- ställts, men som vi hittills ej kunnat efterkomma, alldenstund detta kraft betydligt ökadt utrymme i I d u n och sådant ej varit möj- ligt åstadkomma med det ovanligt billiga pris, tidningen hittills be- tingat, har bestått däri, att man i allmänhet velat hafva längre ro- maner och noveller inrymda i tidningen.
Har detta hittills som sagdt synts oss omöjligt, så tro vi oss dock nu hafva funnit ett sätt att lösa denna fråga.
Vi hafva nämligen beslutit att från 1893 års början i samband med I d u n utgifva ett Illustreradt Romanbibliotek, i sig upptagande alstren af de bästa in- och utländska förf.
samt teckningar af våra mera framstående artister.
A f detta illustrerade romanbibliotek, som tryckes i bok- format för att kunna inbindas, medfölja sexton (16) sidor hvarje nummer af I d.
U H.
En hvar prenumerant erhåller alltså under året mer än åtta hundra (800) trycksidor med omkring femtio (50) helsidesillustrationer.
Och hela detta illustrerade romanbibliotek på mer än 800 sidor med omkring 50 illustrationer, hvilket i bokhandeln skulle betinga ett pris af minst 8 kronor, erhålles af I d u n s prenumeranter för det fabulöst billiga priset af en (säger 1) kr.
pr år, alltså ett värde af åtta (8) kr.
för en (1) kr.
Naturligtvis blir det möjligt att åstadkomma denna väsentliga och dyrbara tillökning för ett så oerhördt billigt pris endast i det fall, att hvar enda en prenumerant på I d u n äfven tager det illustrerade romanbiblioteket.
Och då vi äro alldeles förvissade om, att detta tillägg skall mottagas med synnerlig tillfredsställelse af I d l i n S alla läsarinnor, och att hvarje prenumerant med nöje skall erlägga en krona för att få ett bibliotek, värdt åtta kronor, hafva vi beslutit att oupplösligen förena detta illustrerade roman- bibliotek med I d u n och sätta det gemensamma årspriset för båda till fem (5) kronor, hvaraf 4 kr.
för I d u n som hittills och 1 kr.
för det ill. biblioteket.
(Fullständiga prenumerationspriser återfinnas här nedan.)
Hvad det illustrerade romanbibliotekets innehåll be- träffar, vilja vi nämna följande.
Årgången kommer att öppnas med fru Eva Wigströms (Aves) prisbelönta roman U n d e r S a l o m o s i n s e g e l, ett synnerligen spännande och in- tressant originalarbete, illustreradt af vår berömde tecknare Y. Andrén.
Denna roman kommer att efterföljas af svenska original- arbeten: af Mathilda ROOS, hvilken i en längre roman med erkänd talang skildrar det på samma gång vilda och romantiska lifvet uppe i de värst beryktade socknarna i Helsingland, där hon på ort och ställe gjort djupgående studier angående befolkningens karaktär och seder; af Selma Lagerlöf, den genom » Gösta Berlings saga » med ens ryktbar vordna författarinnan; vidare af den omtyckta förf.
Ernst Lundquist och skalden Daniel Fallström, hvilken senare för romanbiblioteket påbörjat en nutida Stockholmsroman, för hvars utarbetande han synes särdeles lämplig såsom grundlig kännare af hufvudstadslifvets alla sidor.
Mellan dessa svenska originalarbeten komma öfversättningar af utlandets bästa förf.
att inflätas.
Sålunda hafva vi redan ett arbete liggande färdigt af Italiens mest berömda och äfven här gärna lästa författarinna Mathilda Serao, nämligen » Lu- cia », en roman af mycket spännande art (arbetet — på italienska kalladt » Fantasia » — betecknas som författarinnans allra bästa); vidare ett af M. Brociner, kalladt » Advokaten », hvilken förträff- liga roman utgör grundvalen för det med så ovanlig framgång å Kungl.
Dramatiska teatern uppförda skådespelet » Bröllopet på V a - leni »; flere andra att förtiga.
Alla dessa arbeten komma som sagdt att illustreras.
ligare ju till än hvarje annat; endast 2 ö r e i v e c k a n.
Genom följetongens öfverflyttande till en särskild bilaga få vi också större utrymme i själfva tidningen, hvarigenom åtskilliga om- råden bättre kunna tillgodoses.
Särskildt skola vi under det nya året i hvarje nummer meddela en af på detta område erfaren person skött s y n n e r l i g e n rikhaltig g å t a f d e l n i n g.
Under det kommande året skola vi anordna fyra pristäflingar i ämnen af praktiskt kvinno-intresse, en för hvarje kvartal.
Något som torde komma att väcka lifligt intresse i alla kretsar är vidare den pristäfling, som anordnas i början af det nya året, hvarvid priset utgöres af en g r a t i s r e s a till världsutställningen i Chicago nästa år, med fritt vivre under resan och vistelsen i Amerika.
Närmare meddelande I d u n s januarinummer.
M * » * * * t w 11 Ssr W f!
" fl V i v J u v e l e r 2 JahobStOrg a r e 1 härom kommer att inflyta i ett af Planen för tidningen blir annars i hufvuddragen densamma som hittills.
Hufvudnumret hvars första sida som vanligt kommer att prydas af ett kvinnoporträtt med åtföljande text, fylles för öfrigt med intressanta noveller, goda och vägledande upp- satser i ämnen, som röra kvinnan samt hennes verksam- het i och utom hemmet, äfvensom med poem, notiser från kvinnovärlden, om litteratur och konst m. m. Bilagan åter med- delar kostnadsfria läkareråd, frågor- och svar samt mat- sedlar för hvarje dag i veckan året om med åtföljande re- cept; dessutom ingår i densamma den i bokform tryckta » Iduns hjälpreda », hvilken under årets lopp i sig upptager mer än tusen anvisningar och rön på alla områden för hus och hem samt vid dess slut bildar en bok på mer än 2 0 0 sidor, som kan inbindas i därför särskildt afsedda billiga och prydliga klotpärmar samt på grund af det densamma åtföljande fullständiga sakregistret utgör den ypperligaste uppslagsbok och rådgifvare för kvinnan i alla möjliga förhållanden.
Fru Mathilda Langlet kommer fortfarande att redigera Hjälpredan.
IDUNS MODE- OCH MÖNSTERTIDNING kommer fortfarande som hittills att tillhandahållas I d u n s pre- numeranter till det mycket billiga priset af 2 kr.
50 öre pr år samt med kolorerade planscher 4 kr.
pr år.
Tidningen utkommer som vanligt månatligen med ett 8-sidigt, rikt illustreradt nummer, åtföljdt af en stor bilaga med talrika tillklippnings- och handarbets- mönster af stort praktiskt värde.
Iduns och Modetidningens prenumerationspris för 1893: Vi år: 3 li år: ' k år: ' / « år: I d u n med illustr.
romanbiblioteket 5: — 3: 75 2: 50 1: 50 d:o d-.o med Modetidn.
utan kol.
plancher 7: 50 5: 65 3: 75 2: 15 d:o d:o d:o jämte d:o 9: — 6: 75 4: 50 2: 50 Här torde ock vara lämpligt meddela, att utgifvaren genom att från den 1 jan.
1893 öfverlåta » Idun » till ett af honom bil- dadt aktiebolag, i hvilket han själf ingår som verkställande direktör och störste delägare, sett sig i stånd att skaffa tidningen eget tryckeri, hvilket j u är af betydande fördel för en så vidt spridd tidning som » Idun ».
D å utgifvaren därjämte fortfarande som hittills svarar för redaktionen och till sin närmaste man i densamma likaledes fort- farande har hr Johan Nordling, torde våra läsarinnor häraf finna, att den nämnda affärsförändringen i ingen mån kommer att inverka på tidningens hållning och plan.
En hvar torde sålunda finna, att detta illustrerade roman- bibliotek blir till innehållet ett af de värdefullaste, som någonsin utgifvits, på samma gång det alldeles bestämdt blir oerhördt bil- j LÅRSON ty hela kostnaden för detsamma går Frithiof Hellberg, ansvarig utgifvare af Idun.
Konkursrealisation, 1 j u v e l - och or.
Ä e S Ä ^ ' Ä moderna S skalbaggar etc. I T v l i e t I Moderna, ^^^^I^-K^L^^^J breda ^-?
turkos- och p ä r l r i n g a r näiar frän med 1 5 k r miniatyrer, nor.
si
