# ID: svediakorp-per895
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,314
# sentences: 713
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 50 (250) Prenumerationspris Fredagen den 9 december 1892.
Byrå: pr år: I d u n m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam &gt; i: — Redaktör och K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r, (Aftonbladets nya hns.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten ä, post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas a b y r å n kl. A l l m.
Telef.
12 — 1.
8 1 47.
Utglfningatid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris 1 5 öra (vid kompletteringar).
Gemandts Soktr.-Aktieb.
5:te årg.
AnnoiiNpris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser " 25 öre för h v a r j e p ä b ö r j a d t tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
lare Johan Jolin, föd- des här 1854 och e- mottog redan från sin spädaste barndom i det litterära oeh konst- älskande hemmet den smak för konstnärlig idrott, som utmärkte denna familj.
Hen- nes mor, Lars Hjorts- bergs dotterdotter, har också idkat litterär verksamhet och,bland annat, öfversatt åtskil- liga på Stockholms kungl.
teater uppför- da stycken.
Ellen Jolin.
I Ellen Jolins för- äldrahus umgicks ock- så Fredrik Wilhelm Scholander, och af denne högt värderade faderlige vän fick hon sin första undervis- ning i akvarellmålning samt arbetade på hans m mm atelier under två vint- rar.
Det är sanner- ligen icke alla, som E m m a Löwstädt-Chadwick.
få tillfälle att njuta af en sådan lärares handledning.
Men El- len Jolin nöjde sig ej därmed.
Hon tog ock- Det var en samling nya taflor i olja, akvarell så lektioner i målning af fröken Kerstin Car- m. m. som målats af två svenska konstnärin- don och den norske konstnären Carl Hansen, nor och framkallade lifligt intresse hos våra hvilken någon tid bodde i Stockholm.
Därpå konstälskare samt togs i betraktande af ett genomgick hon ett års kurs på slöjdskolan, större antal bland allmänheten än som vanligt- hvarefter hon antogs som elev vid konstaka- vis brukar infinna sig på sådana särskilda ut- demien.
Två K E N sista veckan i november detta år be- redde här i Stockholm en stor triumf åt det kvinnliga arbetet.
Inom mer än ett område visade sig detta stå på höjden af hvad som utmärker vårt folks verksamhet.
Den stora offentliga utställningen på Börsen, anordnad för att underlätta den svenska kvin- nans deltagande i den stundande Chicago-upp- VISNINGED, ådagalade, att hennes förmåga kan värdigt ställas vid sidan af mannens både på slöjdens och konstens fält.
Samtidigt med den utställningen, men icke så snart tilländagången, ehuru likväl allt för kort, väckte en annan, mera enskild, i Konst- föreningens f. d. lokal, stor uppmärksamhet.
IROJL målarinnor.
ställningar.
De två konstnärinnorna äro fröken Ellen Jolin och fru Emma Löwstädt-Chadwick, bägge födda i Stockholm och elever af vår konst- akademi, fastän därpå utbildade i främmande land, där också en af dem, fru Chadwick, se- dan flere år har sitt hem.
Ellen Jolin, dotter till vår glade, kvicke och allmänt värderade författare och skådespe- Detta var 1877, då akademien ej längre ute- slöt fruntimmer från sina skolor, utan lät dem lika väl som de manliga lärjungarne njuta af sin undervisning.
På akademien arbetade frö- ken Jolin till 1882, men vistades en tid af dessa fem år i Paris, där hon under världs- utställningen 1878 studerade allt hvad denna utställning erbjöd i konstväg, utan att dock själf då lägga hand vid ' något arbete.
Efter
Att finna hvarandra, när själen är ung, Och följa till åldern hvarandra, När vägen är lätt och när vägen är tung, Med glädje tillsammans den vandra: Hvar finnes i världen för tvänne En lott, som kan liknas vid denne?
G. "
återkomsten hit arbetade hon flitigt, men vi- sade föga af sina arbeten.
Ett och annat såg man, fann det » ganska bra », men just ingen- ting mera.
Då företog hon 1889 en studie- resa på fullt allvar till Paris och målade där det året samt under 1891 på Julians atelier, en af de parisiska » fria akademier », som upp- sättas vanligtvis af någon modell, bos hvilken unga konstidkare samlas och arbeta under hand- ledning af någon känd lärare.
På nämnda atelier målade Ellen Jolin för Jules Joseph Lefebvre, bekant konstnär, som bland annat är representerad i Luxembouig-galleriet i Paris.
Den studieresa, som dock tyckes ha mest inverkat på konstnärinnan och fullt utvecklat henne som akvarellist, är den hon nu senast företog till Italien, där hon uppehöll sig i fjor- ton månader, men icke arbetade under någon mästares ledning.
Hon deltog endast i mo- dellmålning i Cercolo artistico i Roma, men arbetade för öfrigt på egen hand, såg med uppmärksamt öga, hvad det sköna landet har att erbjuda, i synnerhet i måleriska byggna- ders inre och gamla minnesmärken från konstens olika skeden, uppfattade säkert och känsligt samt återgaf med stor talang.
Det var det konstnärliga utbytet från denna vistelse i södern, som fröken Jolin nu utställde i omkring sjuttio större och mindre akvarell- målningar, hvilka väckte konstälsk&amp;rnes lifliga intresse och gjorde henne med en gång till hela allmänhetens gunstling.
Förut föga känd af denna allmänhet, är hennes konst numera högt aktad, omtyckt och beundrad.
Det säk- raste beviset därpå torde vara, att ett stort antal af de utställda kons; verken genast funno köpare.
Målningarna från Firenze, Assisi, Roma m. fl.
platser i Italien gå nu att sprida glädje och konstnjutning i många svenska hem, alla friska ooh lätta, samvetsgrannt framställda samt ut- förda med mycken noggrannhet äfven i detal- jer, utan att det hela lider däraf, ingenting tillkon stladt, allt ärligt, enkelt och fullt konstnärligt.
* * * Bland de af konstakademien år 1879 belö- nade täflingsarbetena med motiv » Syndafloden » befann sig en tafla af ett ungt fruntimmer, som då i fyra år varit akademiens elev och ingaf stora förhoppningar.
Hennes namn var Emma Löivstädt, dotter till en aktad stock- holmsborgare, skräddarmästaren C. Ii.
Löw- städt, och född 1856.
Strax efter mottagan- det af denna belöning begaf fröken Löwstädt sig till Paris och stannade där några månader for att studera målarkonsten.
Efter åter- komsten hit deltog hon åter i den af akade- mien då utlysta täflingen » Lokes fängslande » och vann 1880 andra priset.
Denna uppmuntran gaf henne anledning att efter slutad kurs vid vår konstakademi å nyo begifva sig till Paris för att riktigt grundligt taga kännedom om det franska målningssättet.
I Frankrike målar man på många olika sätt, och där gäller företrädesvis hvad vår store skald sjöng: » i många former trifs det sköna ».
Det är dock ett uttryckssätt, som kanske mer än de öfriga får gå och gälla för fransk målarkonst, det som fått namn af det moderna och äfven gör anspråk på att vara framtidens och är mer eller mindre impres- sionistiskt, d. v. s. söker att på duken fästa det ögonblickliga intrycket, skall vara verklig- hetstroget och är vanligtvis ett uttryck af konstnärens subjektiva uppfattning.
I det ut- tryckssättet ligger onekligen något frestande för ett ungt konstnärssinne, och Emma Löw- städt eller, som hon efter sitt giftermål 1882 kallar sig, Löwstädt-Chadwick, drogs allt mera åt det hållet.
I de taflor hon, strax efter det hon för alltid slagit sig ned i Frankrike, då och då skickade hem, märktes denna böjelse icke mycket, men den har allt mera bemäkti- gat sig den talangfulla konstnärinnan, och på den utställning, som hon jämte fröken Jolin nu haft här, har den slagit ut i full blom.
År 1882 visade hon på » salongen », konst- utställningen i Champs-Elysées i Paris, » Dé- part pour la mer », hvilken vi fingo se äfven här, och året därpå gjorde hon likaledes på » salongen » lycka med » Soupe de marins », tvä taflor som behandla måleriska scener ur '.
' en franska kustbons lif.
Den senare målningen ha vi dock ej haft tillfälle att se i original, men fo- tografien gifver otvifvelaktigt god föreställning om taflans värde.
Fru Chadwick har behandlat flere motiv från Frankrikes kust, hvilka vunnit bifall på de stora årliga utställningarna i Paris, på hvilka hennes arbeten varit godt representera- de under tio års tid.
Hon har deltagit i » sa- longen » i Champs-Elysées alla de åren, med undantag af 1891, då hon pä den nya utställ- ningen i Champs de Mars visade » Lecture », en genremålning af, såsom fotografiafbildningen intygar, mycket god verkan.
I år deltog hon åter i utställningen i Champs-Elysées.
Hennes arbeten ha icke blott vunnit bifall hos Frankrikes konstälskare i allmänhet, utan ock erhållit officiela belöningar, hvilket var fallet med hennes » Five o ' clock », som på 1887 års » salong » fick mention.
Den taflan har varit utställd äfven i Stockholm.
Det är icke någon » Five o ' clock tea » i den fina världen, sådan som t. ex. den i Frankrike bekante målaren Stewart framställt, med eleganta her- rar och damer i en praktfullt möblerad sa- long, utan bland några fattiga kvinnor som i en vindskammare hålla en liten skvallerstund vid koppen, en bild ur småfolkets värld, ka- raktäristiskt uppfattad och återgifven med är- lig konst.
Efter sitt giftermål med den nordamerikan- ske målaren Francis Brook Chadwick har konstnärinnan vistats mest på landet och har sitt hem sedan flere år i Grés i norra Frank- rike.
Hennes pensel behandlar också mest scener ur det franska landtfolkets lif.
Men hon har äfven besökt norra Afrika och däri- från medfört många intressanta ej blott figur-, utan äfven landskapstaflor, såsom man finner på hennes utställning här.
Också hennes fä- derneslands natur har gjorts till föremål för hennes målning, hvarpå man såg flere profpå samma utställning.
Under sistlidne sommar uppehöll hon sig i Jämtland och målade där åtskilliga landskapsmotiv, mycket raskt ut- förda.
Sedan hon under flere år icke sett Sverige, har hon nu kommit hit på ett längre besök och stannar förmodligen ett år för att J I O D H E.
riktigt studera svensk natur och svenska folk- typer.
Man äger grundad anledning att hop- pas, det resultatet af hennes studier här skola ytterligare bidraga att göra det svenska nam- net aktadt och omtyckt på främmande jord samt att visa, det den svenska kvinnan med framgång deltager i samtidens kulturarbete.
Claes Lundin.
Kvinnliga eröfringar.
O^f) åsom mjxä.
sig, våra läsarinnor tilläfventyrs erinra har Idun tidigare i år meddelat en °KL * J&lt; revy öfver kvinnornas framsteg på det juridiska området.
Det är emellertid icke en- dast på detta fält, som de kvinnliga emancipa- tionssträfvandena gått framåt, och det torde därför vara af intresse att kasta en kortfattad blick på de öfriga områden, där dessa sträf- vanden mest gjort sig gällande.
Besinnar man, att det redan i forntiden fanns kvinnliga läkare samt i alla tider kvinnor, som genom egen kraft arbetade sig upp till ära och anseende, skall man anse kvinnorö- relsen vara en urgammal sak, men denna rörelses egentliga början har skett fö.rst pä senare tider.
I Amerika, de kvinnliga emancipationssträf- vandenas hemland, kan emellertid dessas början följas ända till oafhängighetskriget (1776), i d e t att då, såsom fru Livermore skrifver, äfven det svaga könet ville deltaga i det stora verket och understödja sina kämpande bröder.
Så sammanslöto sig omkring 200,000 kvinnor i för- eningar och började deltaga i männens sträf- vanden och arbeten.
Man satte sig icke här- emot, ty de voro högst nödvändiga, men man trodde, att de efter krigets slut åter skulle draga sig tillbaka.
Detta giorde de dock ej, utan stannade på de eröfrade platserna.
I början af detta århundrade förstodo de redan att själfva leda offentliga angelägenheter, formulerade lag- förslag, kort sagdt, de utvecklade slutligen en sådan verksamhet, att männen ieke mer kunde underlåta att taga hänsyn till deras sträfvanden.
De utstakade målen uppnådde visserligen endast få, men de läto sig icke afskräckas häraf, utan sträfvade modigt vidare, tills det lyckades dem att på fyrtiotalet göra en stor eröfring.
Det var universitetet Geneve i staten Newyork.
Detta öppnades för kvinnor, och miss Elisabeth Blackwell var den första kvin- na, som besökte denna högskola och där 1850 promoverades till medicine doktor.
Snart erhöll miss Blackwell till och med tillåtelse af staten att upprätta en medicinsk skola för kvinnor och att där undervisa.
Äfven på andra områden började kvinnorna alltmera konkurrera med männen och efter 1868 i sådan utsträckning, att de kvinnliga läkarnes antal i Förenta staterna år 1891 upp- gick till öfver 3,200, därjemte räknade man en mängd kvinnliga professorer, advokater, apote- kare och öfver 4,000 innehafvarinnor af stats- ämbeten.
Till och med i krigsministeriet i Washington ha 64 kvinnor vunnit inträde.
I förbundsskattkammarkontoret äro 1,400 kvinnliga biträden anställda, och af dessa ha
IDUN flere ganska hög rang med 2,000 dollars aflö- ning.
Öfver hufvud taget kunna sträfsamma kvin- nor bli allt i Amerika, utan att just behöfva slä sig ned i Wyoming, där det täcka könet, tack vare sina förkämparinnors eDergi och männeöS) såsom SBhopetihäuer säger, » degrade- rande vördnad för kvii norna » fått full jämn- likhet med männen.
Visserligen har en kvinnlig jurists ansökan att erhålla platsen som högste domare vid unionens högsta domstol blifvit afslagen, ehuru kvinnliga jurister, såsom i föregående artikel omtalats, fått rätt att föra mål vid denna domstol, men i stället har den viktiga posten som förbundsmarskalk, hvilken hvarje enskild stat har att besätta, och som hittills endast gifvits åt män, nyligen i Missouri förlänats åt en kvinna.
Till och med värdigheten af Förenta sta- ternas president vilja de eröfra, och ett all- deles Dytt försök härtill bar vid de nyligen afhållna valen gjorts.
Redan när Cleveland förra gången skulle afgå, lät den bekanta fru JBelva Lockwood från Washington af de eman- ctperade kvinnornas förening uppställa sig som kandidat och lyckades äfven få några tusen röster.
Och nu, när han på nytt genom sina landsmäns förtroende står vid trappsteget till presidenttribunen, hade den kvinnliga motkandi- daturen samlat ännu flere röster.
De amerikanske damerna ha emellertid i själfva verket för längesen eröfrat de första trappstegen till denna värdighet.
Många af dem, ensamt i staten Jowa 13, styra de s. k. counties, och hvad staden Argonia i Kansas beträffar, äger den sedan 1887 en kvinnlig borgmästare, Susanna Medora Salter, af hvil- ken Idun i årgången 1890 n:r 26 meddelade ett porträtt.
Hon är ännu ung, hustru till en advokat och moder till fyra barn.
Hon val- des med hjälp af kvinnornas röster, ty i Dämnda stat ha kvinnorna redan fått rösträtt.
Utom Argonia har visserligen ingen ameri- kansk stad kvinnlig borgmästare, men i stället har i den lilla rumäniska staden Branesti en kvinna valts till sådan.
På det rent vetenskapliga området ha kvin- norna med framgång upptagit täflan med män- nen.
I Amerika verka mänga kvinnor vid därvarande universitet såsom professorer i filo- logi, filosofi och historia.
En af dessa, miss Johanna Backer, anses såsom en utmärkt kän- narinna af den grekiska forntiden, och miss Alice Lamb är framstående i det matematiskt- astronomiska facket.
Hvad Sverige angår, torde det vara öfverflödigt att erinra om den för oss alla bekanta aflidna professor Sofie Kowalewski vid Stockholms högskola samt om de många kvinnor, som hos oss utbilda sig till läkare.
Två parisiskor ha eröfrat områden, som männen aldrig trott sig skola förlora.
Den ena, fru Le Ray, bar med lysande framgång studerat fornforskning i Asien, den andra, frö- ken Palbotier, orientaliska språk.
Till och med själavården ha kvinnorna be- mäktigat sig; i Amerika finnas för närvarande 165 kvinnliga pastorer, af hvilka miss Carrie Bartlett i Calamazzo, Californen, var den för- sta .. Reverend Bartlett är 22 år gammal och har ett synnerligen fördelaktigt utseende.
Under sina kyrkliga funktioner bär hon dock ej prä- sterlig dräkt, utan är klädd i en helt modern, svart klädning och har en stor svart Rem- brandtshatt på hufvudet.
Hennes församling är mycket nöjd med henne.
En amerikansk fru Hattie Kimbali har där- emot mera fäst sin uppmärksamhet på de jor- diska vägarne och såsom järävägstjänsteman visat en sådan förmåga, att hon nyligen blif- vit valt till president i ett järnvägsbolag.
De tekniska studierna synas dock ligga främ- mande för kvinnorna, ty utom denna järn- VägSpresidentska ha endast fyra amerikanska dainer aflagt teknisk examen.
A f dessa äro två civilingeniörer,- en miss de Barr från Chi- cago skeppsirigeniör, och den fjärde, Elise Pool fran Chelsea i Massachusetts, styrman.
En första eröfrariDna på det maritima området är hon dock icke, ty Tatjena Statov, en rysk jättekvinna, var befälhafvarinna på en skonare, som hufvudsakligen gick på Hvita hafvet och som förolyckades 1891, och den 1889 aflidna miss Hannah Millar, en engelska, kunde i lik- het med sin syster Betsy berömma sig af att under många år som kapten på briggen » Cle- tus » ha genomkorsat bafven.
Gregoria Hayden, den kvinnliga arkitekten och kvinnoutställ- nings-palatsets i Chicago skaparinna, är för våra läsarinnor väl känd.
I England ha kvinnorna intagit en domine- rande ställning som lärarinnor, och det finnes nu där flere sådana än lärare.
Äfven som handelsbiträden ha de börjat att användas så mycket, att manliga biträden till och med i London börja bli sällsynta.
Detsamma är förhållandet i Tyskland, och man har redan exempel på kvinnliga handels- resande, och hvad Sverige angår, veta vi ju, huru kvinnor allt mera anställas i affärer, på kontor, ja, till och med i statens ämbetsverk.
Vi afsluta dessa spridda drag från de kvinnliga eröfringarnas fält, hvilka för öfrigt kunde fylla en volym, med att för rättvisans skull omnämna ett område, där kvinnorna an- setts » omöjliga ».
Ätminstone berättas det från Amerika, att kvinnor icke kunnat användas som tulltjänstemän, emedan de visat för stor » grundlighet » (d. v. s. nyfikenhet) vid visita- tionen af resandes bagage, men detta kan, så- som vi tro, endast vara förtal.
Emellertid: man har kallat vårt århundrade ångans och uppfinningarnas tidehvarf, men det kommer kanske ock att kallas kvinnoemancipa- tionens och de kvinnliga eröfringarnas århun- drade.
Giftermål.
jL \ et var en gång en turturdufva och en skata.
De bodde tillsammans, d. v. s. deras bon voro i samma träd.
Det var två hanar.
Nu skulle de ut och söka sig honor, och skatan var den första, som gick nt på friarefärd.
Han kom först till en kråka.
Hon hade sex döttrar.
Hon visade fram den ena efter den andra.
Hon ställde upp dem i rad, och de nego och nego, så att de smällde näbbar- ne i marken.
Men skatan tyckte, att de voro för gråa.
» Men jag har förmögenhet, » sa ' kråkan.
» Hvad ger du då? » sa ' skatan.
» En blank kopparslant, en silfverfingerborg och en tesked. » » Det var regalt, » sade skatan, — » ja, då tar jag henne: men jag vill ha den yngsta, » sa ' skatan.
» Tar Ni den äldsta, lägger jag en sax till, » sade kråkan.
» Den kan bli genant att ha i boet, » sade skatan.
» Då ger jag en kopparslant till. » sade kråkan.
jS°l.
393 » Mynt är bäst, » sade skatan.
Och så var det köpet uppgjordt.
Och skatan förde hem sin brud.
Det första görat han nu hade, det var att få ett ställe, där han kunde gömma sin för- mögenhet, så att ingen kunde komma åt den, S ' en skulle de bygga boet färdigt.
Men nu gick det icke riktigt bra.
Krå- kan ville ha det på ett sätt och skatan på.
ett annat.
» Det är jag som bygger, » sa ' skatan.
» Men det är jag, som värper och lägger- ägg. » sade kråkan.
» Och om du inte gör det bekvämt för mig, så kunde det gå på tok alltsammans, och det vore förskräckligt. » Ja, skatan måste gifva vifea, fast det sved.
Och nu lämna vi dem så länge ".
* * * Nu flög turturdufvan ut, han skulle ock- så på friarfärd.
Skatan hade gifvit en an- visning på kråkmor och de fem döttrarna, som voro kvar.
Turturdufvan flög dit.
Guld och gods voro bra att ha, men det var dock något annat, som den lilla turturdufvan trängtade efter; och när han fick se kråkfröknarna tyckte han just ej, att de sågo inbjudande ut.
Men han hade ju kommit dit, och han fick icke vara ohöflig.
Han skulle stanna där en liten tid och så smyga sig därifrån, tänk- te haö.
På morgonen när han skulle begifva sig af, fick han se en af kråmamsellerna, son » satt där och solade sig och gjorde sig så grann, så grann.
» Det är jag, som skall ha bröllop och gifta mig med er, » sade kråkmamsellen.
» Det få vi se, * sade turturdufvan.
» Hvart skall ni ge er af? » sade kråkan- » Jag skall bara ut på eu liten morgonpro- menad, » sade turturdufvan.
» Då följer jag med på en liten vift, » sade kråkan.
» Ja men är det säkert, att det går an, » sade turturdufvan.
» Nu för tiden styr ungdomen själf, » sade kråkan.
Turturdufvan blef helt förskräckt.
Han tänkte, att det skulle bli svårt att blifva utaf med kråkfröken.
Hjälper det inte annat, så far jag väl på natten, tänkte han, och så for han ut för att göra en liten promenad med henne.
» Hvad ger ni för föda till er fru? » sade kråkmamsellen.
» Frön och korn, ärter och annan säd, » yttrade dufvan.
» Jag skall ha mask och köttmat med, » sade kråkan.
• » H u, det här blir hemskt, jag ger mig utaf redan i natt, » tänkte dufvan.
När de nu kommit ett stycke på väg, fingo de se en af kråkans systrar, som satt uppe i en vacker björk och åhörde en liten löfsångare, som sjöng.
» Hvad gör du här? » sade systern.
» Åh j o, » sade den lilla kråkan litet för- lägen, » i går såg jag två små ungar, som fallit ned från sitt bo.
Modern var så led- sen, och jag hjälpte upp dem hit, och nu har jag farit hit i dag för att höra litet, huru de mådde. » » A c k, » yttrade den lilla löfsångaren, » hon har varit så snäll, så snäll, hon har fört föda till mina ungar, ty jag har skadat en vinge, så jag kan inte flyga; och hade hon
icke varit, detta. » så hade jag varit död långt för set tålas inga nerver; jag har aldrig vetat, hvad sådant vill säga. » » Ja, du är då dig alltid lik, » sade systern.
» Har man tänkt sig en sådan dum lolla!
Det hade väl varit bättre, att du farit af till herrgården och sökt samla till din hem- gift.
Jag har redan 12 blanka kopparslan- tar och 4 guldfingerborgar, ty de unga da- merna däruppe äro mycket slarfviga.
Dess- utom har jag en hel del andra saker, som de lagt efter sig, både saxar och knifvar, » sade kråkfröken och kråmade sig.
» Och så säger man, att jag är den som bäst passar till att gifta mig, och att jag skall göra det bästa partiet. » Och så sneglade hon på tur- turdufvan.
» Jag är så olycklig, » stönade kråkfröken.
» Strunt! » sade kråkmor, » den som är rik, behöfver aldrig vara ängslig!
Får du ej en, så får du en annan: pengar är godt att ha. » » Han är så förnäm, » sa ' kråkfröken.
» Ugglan är också af gammal adel, » sva- rade kråkmor.
» Tror mor det? » yttrade kråkfröken.
» Jag tror inte, jag vet, » sa ' kråkmor.
» Så ut med dig och låtsa om ingenting. » Och så flög hon ut för att fortsätta för- lofningen och rusta till bröllop.
Dufvan var af fin extraktion.
Hennes fa- milj ansågs för den förnämsta i skogen.
Hon härstammade från det par, som drog Venus ' char; och det var ett mycket eftersökt parti.
Men den lilla kråkan, som alltid var sedd öfver axeln af alla de andra, hon trodde knappt sina öron, då hon fick böra, att en så obeskriflig lycka skulle komma på hennes lott; ty från första ögonblicket hon såg duf- van, hade hon älskat honom och tyckte hon kunde aldrig vara nog tacksam, för att han tog henne, som var så fattig och så obetydlig.
Men dufvan var belåten, och så stod bröl- lopet, oeh han förde hem sin brud.
Men den lilla turturdufvan brydde sig alls icke om denna rika kråkfröken.
I stället blef han helt varm om hjärtat, när han såg på den andras milda, vackra ögon.
Ja, hon var grå och.
ful, men ett godt hjärta hade hon.
Och den natten flög icke turturdufvan bort från kråkmamma.
Nej, han stannade kvar, och dagen därpå sade kråkmamma till turturdufvan: » Jag går alltid rakt på saken jag: tag min äldsta dotter, ja, den som jag har äldst nu.
Hon har 12 kopparslantar, 4 guldfin- gerborgar, 1 knappnålsbref och 10 nötskal, förgyllda sedan julgranen på herrgården. » » Jag tackar, » sade den lilla turturdufvan.
» Det var rysligt mycket, m e n.
.
.
» » A h, är ni inte nöjd, så lägger jag till ytterligare en virknål. » » Nej, nej för all del, » yttrade den lilla dufvan, » jag menar icke så, hemgiften är nog tillräcklig. » » Hvad menar ni då, » yttrade kråkan för- argad.
» Ni ämnar väl inte gå och göra chi- kan och vända mig ryggen, sedan ni kom- mit hit? » » O nej, tillåt mig tala, fru kråkmamma, » yttrade dufvan.
» Nå, så gör det då, men fort och reelt, » svarade kråkan.
» Ja, det är nu så att, att, att — — » sade dufvan.
» Hvad attar ni för, » sade kråkan?
» Jo jag ville, » sa ' dufvan och drog ut på ordet.
» Nå så kläm ur er då, » sa ' kråkan.
» Det här går mitt tålamod för nära. » » Jo, » yttrade dufvan, «jag skulle be att få er näst yngsta fröken i stället. » » Har man hört på den narren, » sade krå- kan.
» Hon äger inte så mycket som en tennsked en gång! » » Ja, men jag älskar henne, » sa ' dufvan.
» Hvad är det för slag? » sa ' kråkan.
» Jag skulle be er inte införa några nymodiga idéer i min familj, så länge ni är här.
Jag har gifvit mina döttrar en förståndig uppfostran och vill icke ha några nya idéer satta i huf- vudet på flickorna.
— Men vill ni ha den näst yngsta, så bevars — gärna för mig — ' J g g $ö ^ tennstämpel med på köpet för att bli af med henne, ty det är ett sjåp. » a e r o e n m e (e n Och så ropade hon på sina döttrar oeh tillkänuagaf för dem, att den näst yngsta skulle gifta sig med dufvan.
Den äldsta höll på att få en slagattack; hon hade gjort sig så säker om att blifva dufmor.
Förargelsen gjorde, att hon teg, till dess att hon kom in till sig i boet.
D å lade hon sig på rygg och sparkade med benen.
Det är kråkors sätt att dåna.
» Opp med dig! » sa ' kråkmor, » här i hu- Nu började äfven de att reda sitt bo.
Och den lilla kråkan arbetade hela dagen med flit och ifver; men innan hon lade dit en enda kvist, så frågade hon alltid dnfvan, hu- ru han ville hafva det.
Det hörde hennes syster, fru skatmor.
» D u skämmer alldeles bort karlkräket, » sade hon en dag.
» D u skall göra, som jag gör; du skall drifva din vilja igenom. » » A c k, men han tog mig ju för ingenting, » sade den lilla kråkan.
» Hvad gör det? » sade skatfrun.
» D u skall dock drifva din vilja igenom.
Så gör jag.
V i kvinnfolk ha dock det mesta att göra; vi värpa äggen och ligga ut dem med. » » Ja, men vår make skaffar födan åt oss, medan vi ligga, » sade den lilla kråkan.
» Det är hans skyldighet, » sade skatmor.
Nu kom tiden, när de bägge skulle få sina ägg, men då fick man se en stor skill- nad.
Skatmor låg på bara pinnnar och strå, men dufvan hade fört hem oeh samlat fjäd- rar och bomull, mossa och allt fint, som han kunnat uppleta för att göra det bekvämt för sin lilla hustru.
Och hon låg där så belåten och säll och så nöjd.
Men när hon då hade legat den halfva dagen, då kom maken och hjälpte henne, och hon var så lycklig, att hon grät af gläd- je, när hon såg, hur kär hon var honom.
Medan de lågo på detta sättet, kom kråk- mor för att hälsa på.
Hon hade just nu gift bort sin äldsta dotter med en ung uggla.
Så nu hade hon mindre att göra och kunde taga sig litet frihet.
» Hvad vill det här säga? » sade hon, när hon fick se, att dufvan låg på äggen.
» A r karlkräket tokig? » » Nej, men han är så god, » sade kråkan, ooh så kysste hon sin man, och de kuttrade tillsammans, precis som två turturdufvor bru- ka göra.
» Nå, » sade kråkmor, » det var dådet värsta jag har sett!
Här orkar jag inte vara läng- re, » sa * hon — och så flög hon till skat- mor.
» D u ligger inte riktigt, » sade hon, när hon fick se, hur skatmor låg.
» Jag sköter mig själf, » sade skatmor.
I detsamma kom skatan hem.
» Var höflig mot din hustru och hälsa vac- kert, » sa ' kråkmor, ty skatan såg just inte förtjust ut.
Skatan bara skrattade.
» Sånt brukas inte här, » sa ' skatmor.
» Nå ja, » sa ' kråkmor, » i det ena nästet kuttra de för mycket, i det andra för litet.
Hvar finns måttan? » » Kanske hos ugglan, » yttrade skatan för- smädligt.
«Nej, » sade kråkmor.
» Hon är vaken om dagen och han om natten.
Det är det vär- sta.
H o n kan då inte hålla ögonen på ho- nom, och han flyger ute och svirar och ro- par klävitt!
Men giftermål får man taga så som de äro. » Och så flög hon.
Marianna.
K o m oeh k ö p!
J Q L et stundar till julen, gåfvornas och glädjens 3 Ö I högtid.
C \ T En högt aktad författarinna har i julklapps- L frågan gjort ett beaktansvärdt inlägg i ett före- gående nummer, men saken är viktig och tål att dryftas, att skärskådas från flere sidor.
Det är tydligt, att vi svenskar göra oss skyldiga till en betänklig svaghet gent emot allt det mer eller mindie öfverflödiga kram, som skickas till oss från rikare länder.
Det är icke heller mer än en mening om, att vi tendera åt att vilja lefva öfver tillgångarna.
Det är isynnerhet till julen frestelsen att köpa öfverflödsartiklar gör sig kännbar.
Hvarje butikfön- ster strålar och prålar och liksom ropar till den vandrande: kom och k ö p!
Och af de vallfärdande skaror, som komma och se, synes det, att ropet icke ljuder förgäfves.
Buktikägarne kan man ej klandra för deras ansträngningar att få sälja, det är deras rättighet att få skylta och annonsera.
Det är allmänheten, som är oförståndig, då den själfvilligt gör sig till träl under sina svaga sidor.
Att butiksägaren radar upp sina varor kan ju vara till nytta för spekulanter: de kunna få se och välja.
Men huru ofta förvandlas ej åskådaren ögonblick- ligen till spekulant.
En dam har gått ut af nyfikenhet, hon får se nå- gon lysande modeartikel, och strax uppstår där ett behof, som hon förut icke visste af.
Från beundran är icke steget långt till önskan att äga.
Där höjes kanske en röst af förståndet, att hon inte har råd, men ofta är det en ropandes röst i öknen.
» Jag kan spara på något annat », är en vanlig advokatyr, och så ett tu tre är hon den lyckliga ägarinnan.
Skulle förståndets röst vara mäktigare, så uppstår nödvändigtvis i själen en nedstämmande tanke på fattigdom och försakelse, tillräckligt mäktig att för- jaga glädjen och lyckan ur hennes bröst och kan- ske ur hennes hem.
Antingen hon nu köpte en sak, som hon inte be- höfde, eller afstod därifrån, sedan begäret väckts, har ett ondt åstadkommits.
Vore det då ej bäst att gå ur vägen för en frestelse, som man ej mäk- tar besegra, d. v. s. låta bli att beundra lyxartik- larna i bodfönstren.
Man säger, att det är så svårt att hitta på någon passande julklapp, och därför går man och » tittan.
Men är det månne ett viktigt skäl?
Kan man ej fundera ut, hvad man skall ge, så tyckes det be- visa en brist på antingen uppfinningsförmåga eller verkligt behof.
— Jag tror mest det senare.
Men kan det finnas något oförståndigare än att ge bort pengar endast för utgiftens skull?
Man har eller borde åtminstone ha reda på någon nöd- vändighetsartikel, som personen i fråga behöfver, men i många fall resonneras som så: » Den saken köper han nog själf; jag skall hitta på något, som han icke annars skaffar sig. » Och så komma de många profkartorna på lyx, som våra butikfönster äro, riktigt till heders.
Enligt mitt förmenande är detta ett sätt att lära •sina vänner lefva öfver tillgångarna och skapa nya behof, och man torde göra dem en otjänst med sin välmening.
Jag håller före, att det vore mer ägnadt att höja det allmänna välståndet, d. v. s. lyckan, om man arbetade på att förminska sina behof, pruta af pre- tentionerna.
Om därför i hemmet bestämdes, hvad som skulle köpas, oeh icke i butiken, om man isynnerhet lade an på
att köpa sådana julgåfvor, » som han eller hon ändå måste köpa », så tror jag, att julglädjen ej skulle bli mindre för det.
Och om ingen ginge åstad blott för att begapa butiksfönstren, om ingen ansåge det som en njut- ning att se och beskåda lyxen på » fåfängans mark- nad », så tror jag där skulle trifvas mer lefnads- glädje i våra hem, mera verklig lycka.
Tiden skulle åtminstone bli kvitt ett af sina lyten: ytligheten.
Belzasar.
Att bekänna sin ålder.
et var en gång en snäll gammal tant, som satt midt i ett stort sällskap, då en liten flicka i den riktiga frågåldern kom till henne, lade armarne i hennes knä, såg henne trohjärtadt i ögonen och frågade, hur gammal hbn var.
Leendet dog på den gamla damens läp- par och med ett vemodigt drag öfver ansik- tet smekte hon sin lilla vän och sade: » Tant är mycket, mycket gammal, tant blir snart en gammal gumma. » Men frågerskan var ej nöjd, hon ville veta huru många år det var, och med en skygg blick, nästan bedjande om ursäkt, därför att hon hunnit så långt i lifvet, sade den gamla henne det.
» Det var många år, » sade barnet, nickade och gick, .ögonblickligen glömmande sin se- naste erfarenhet för nya rön.
Men för den gamla förklingade ej orden så lätt.
Nog visste hon förut, att hon var gammal, men åldern trädde så pinsamt tyd- ligt fram för henne, sedan hon måst bekänna den för hela sällskapet, och ett ögonblick härmades hon smått på barnet, som förmått henne därtill.
Men hon var en snäll gam- mal tant, som icke ville låta sådana känslor bygga bo hos sig, och därför började hon fundera på den ömtåliga åldersfrågan så, som hon aldrig gjort det förr, och hennes tankar gingo ungefär i denna riktning.
Det har funnits en tid, som lyckligtvis nu är förbi, då det ansågs nästan opassande för en kvinna att söka sig arbete och verksam- het på andra områden än inom hemmets värld.
Modern gaf sin dotter en huslig upp- fostran med tanken fästad på, att hon skulle blifva gift och som sådan kunna förestå sitt hem såsom en duglig husmoder.
Giftermålet ansågs såsom det enda målet för kvinnans lif, och ofta nog förflöt flicktiden för den unga under väntan och längtan, att » den rätte » skulle infinna sig.
Men nu kunde det hända som i visan: » Aldrig kom den friar ' n fram ».
Hon var med och dansade både krona och krans af sina jämnåriga, men för hennes hjässa plun- drades ingen myrten, ingen redde ett bo, där hon kunde göra sin duglighet gällande.
I sitt fädernehem behöfdes hon ej, omkring henne växte unga skaror upp, färdiga att taga hennes plats.
Med en tröstlös känsla af att vara öfverflödig började hon märka, att hon ej längre var ung.
Dagarne gledo ifrån henne, hon skulle blifva gammal, utan att hafva lämnat en in- sats af allvarligt arbete efter sig i lifvet.
Hon kunde ej hålla dagarne tillbaka, men hon behöfde ej för hela världen berätta deras antal.
Haren gömmer hufvudet och tror in- gen upptäcker honom, därför att han själf ingenting kan se.
Det ligger något liknande i fruntimmernas skygghet för att ej säga sin ålder.
Ingen blir yngre, därför att hon ej vill säga sitt födelseår, och med denna ma- növer riskerar hon lika ofta att anses ett par år äldre som tvärtom.
Tänkesätten hafva emellertid under årens lopp förändrats, och numera anses intet ar- bete nedsättande för kvinnan.
På mångfal- diga fält har hon tillfälle att för sig eller vid mannens sida arbeta för sin utkomst, och, hon är ej längre nödsakad att, som ofta förr, endast genom giftermålet se sin framtid be- tryggad.
Hon kan och får försörja sig själf oeh behöfver ej med fruktan motse ålderdo- men för att i händelse hon ej blifver gift ligga anhöriga eller vänner eller rent af en försörjningsanstalt till last.
Den förr i dik- ten och verkligheten, på scenen och i lifvet åt ömkandet och förlöjligandet prisgifna typ, som kallades den gamla, onyttiga mamsellen, skall dö ut, då kvinnan liksom mannen får efter sin begåfning och fallenhet utveckla sina anlag och söka sig passande verksamhet.
Men längre skall det dröja, innan den dör, den gamla fördom vi tagit i arf från forna dagar, den gamla fördom som gör, att vi blygas för vår ålder.
Det finnes i vår upp- lysta tid tusende och åter tusende kvinnor, som hemmastadda resonnera och diskutera om tusen olika ting, men som så lätt slinta på den lilla sten, som heter att bekänna sin ålder, och det är i sanning underbart, hur svårt många hafva att lugnt utsätta eller säga en så enkel sak som sitt födelseår.
Saken är ju löjlig, kan det tyckas, och i mångens öga nog ej värd att offra tid oeh tanke på, men så är det ej.
Så länge vi hafva svårt att bekänna vår ålder, så länge har det ej klart ingått i vårt medvetande, att det ej är efter våra dagars antal, vi skola mätas och mäta, utan efter den vilja hvar- med vi vandrat våra steg, sått våra ord och lämnat våra spår i den tid, som vi få kalla vår.
Tänka vi så, då torde kanske våra steg blifva varsammare, men på samma gång skall den gamla förskräckelsen för de måuga åren försvinna.
Med känslan af, att vi efter kraft och förmåga velat sträfva efter att gifva ett godt innehåll åt vårt lif, skola vi försona oss med silfret, som vill blanda sig i vårt hår, och den fårade kinden och det matta ögat, som de efter oss kommande ska- rorna med blicken skarpare än vår se hos » de gamla » såsom ålderdomens kännemärke, hafva mistat udden att smärta oss.
Den goda viljan, som adlar äfven den ringaste handling, ställer våra handlingar i en ljusare dager och kommer oss att våga hoppas och tro, att vi ej lefvat förgäfves.
Tant Ann.
Iduns julklappsbasar.
Koskälla som ringklocka.
En liten originel och treflig ringklocka kan man göra af en vanlig ko- skälla, som guldbronseras och på ena sidan för- ses med någon liten målning.
I ringen fästes en brokig rosett, och en billig o c h lustig småsak är färdig.
Dicken.
I stället för fönstervadd eller mossa är det myc- ket praktiskt att isynnerhet mellan fönster, som under vintern kunna öppnas, använda följande mellanlägg.
Af domestik sys en påse så stor, att när den blir fylld med sand, den upptar sam- ma rum mellan fönstren som en vanlig vadd.
Denna sandpåse öfverklädes med ett på ylleväf sydt korsstygnsbroderi och blir sålunda på sam- ma gång den är nyttig äfven en prydnad.
Ella.
Reskudde.
Af brun chagrin eller saffian göres en fyrkantig kudde, 60 cm.
lang, 45 cm.
bred.
I kanten hopsnöres den med smala skinnsnodder.
Upptill fästes ett stadigt handtag.
Stoppas med tagel.
På ena sidan anbringas en klaff för tid- ningar och om man så vill remmen för fastspän- nande af en paraply.
Monogram i ena hörnet är praktiskt och elegant.
Dicken, Staffliskynken att drapera.
I en vanlig väf upp- sattes entrådig varp.
Ljusvekegarn, oblekt och kulört, inslås efter smak, randigt och mycket bro- kigt.
Hvarannan rand, 4 ä 5 cm.
bred, bör vara hvit med rikt islagna trådar af brons- eller guld- tråd (köpes i nystan ä 8 — 10 öre).
Ju mera guld- tråd man vill bestå, j u mera höjes effekten.
I de hvita ränderna instoppas små tussar ren, hvit bomull, tillslås väl, ungefär vid hvar 15:de tråd, blott i de hvita ränderna.
De färger, som stå väl tillsammans, äro blekt blått, rose, gult och erg- grönt.
Mellan alla ränder skiljerand af två guld- trådar.
Varpens bredd: 4-0 cm.
Skynkets längd l ' h meter.
Fransar i samma stil.
Vainqueur.
Dubbla soffkuddar äro nu på modet och ha flere fördelar; då de användas, kunna de stödja så väl hufvud som rygg, och då de hängas öfver soffan eller stolens ryggstöd, bilda de hvarandras jämnvikt.
Vackert är att göra dem af gul fris eller siden o c h fullströ dem med buketter af prästkra- gar i gult och hvitt.
Gula sidenband bilda, kuut- na i rosetter, föreningen mellan båda kuddarna.
Dicken.
Klädning ål blomkrukorna.
Gamla enfärgade eller brokiga, fyrkantiga silkesjaletter öfverklädas med créme eller kulört tyll.
En kruka ställes midt på sjaletten, som ledigt föres upp ikring den.
Ett band bindes rundt omkring krukan, (den med tyll beklädda sidan utåt), o c h en elegant ro- sett fullbordar omhöljet.
Man kan äfven sy en spets i kanten, det ser nätt ut.
Vainqueur, Ämbar som blomsterställning.
Ett vanligt ämbar målas i någon vacker blekgrön färg, och därof- vanpå målar man några blommor i allmogestil, rödt gult och hvitt; därtill är lätt att hos någon målare skaffa sig schablonmönster, om man ej törs måla på fri hand.
En stor rosett i rödt och grönt fästes i handtagets hål.
Ambaret fylles med röda vallmoblommor, på hvilka förut i Idun före- kommit beskrifning, och är nu en färgrik dekora- tion i ett flickrum.
Man kan naturligtvis äfven ställa en bladväxt i kruka i ambaret, om man ej föredrager konstgjorda blommor.
Dicken.
Lampmatta af mattringar.
Mattringar — finnas i alla järnbodar — 2 storlekar, öfvervirkas med briljantgarn i. flere färger.
De små fastsys i de större.
Sammansys till erforderlig storlek i tag- gar, stjärnor eller rutor efter smak.
Gör man den bra stor och i ljusa färger, tager den sig väl ut på en mörk duk och är lätt arbetad.
Bellis.
I denna skärmarnas tid höra skärmar på ljus till ordningen för dagen.
Se här en modell.
Af grönt siden klipper man ut ett neckrosblad, som förses med en fin karkas i kanten och fodras med sam- ma tyg, som ej bör vara för mörkt.
En gul eller grön gummislang, som föreställer stjälken och kan fås hos modisten, fästes vid bladet; däri in- stickes en stark ståltråd, som håller bladet uppe.
Man aftager stjälken till önskad längd och böjer den samt fäster vid dess ända en klämmare, så- dan som användes till moderna släpupphållare.
Denna kniper till, om ljuset och håller skärmen uppe.
Noga ses till att stjälken ej är för kort, s å att fara blir för eld.
Ett par neckrosknoppar fästas vid bladet.
Man kan i stället för blad an- vända rosor af rödgult siden eller getingar med gul o c h svart sammetskropp och vingar af gul gas med glitter o. s. v. i oändlighet.^ Dicken.
Pappas ordensväska.
Herrar, som tillhöra något ordenssamfund, bruka tycka om att ha en vac- ker väska att däri förvara sina dekorationer.
Af violett sammet gör man en väska, 22 cm.
lång, 17 cm.
bred, med öfverviken klaff på hvilken man broderar monogram och något ordensemblem, exempelvis frimurarnes r ö d a " malteserkors, o m väskans mottagare är » murare ».
Väskan fodras med hvitt siden.
Dicken.
Morfars pepparnötter.
Man tager en tom cacao- burk af största dimension, målar den helt med aspinalfärg, klipper sedan ut svarta figurer (lustiga silhuetter kan man finna i gamla tidskrifter), som med gummi påklistras, hvarefter det hela öfver- strykes med kopalfernissa.
Sedan bakar man
riktigt rara o c h möra pepparnötter, hvarmed bur- ken fylles.
Obs.
Det är nödvändigt, att peppar- nötterna äro så möra, att de smälta i munnen, hvarför följande säkra beskrifning meddelas: 211 gr. brunt farinsocker smältes väl öfver el- den med ' / 3 liter god brun sirup (den får ej vara besk), några droppar cedro-essens samt 1 mat- sked finstötta kardemummor iröras.
6 strukna teskedar hjorthornssalt, upplöst i en matsked vat- ten, tillsattes.
Därefter iblandas 5 äggulor, en o m sender, 5 matskedar tjock grädde samt 10 mat- skedar smält buljongsflott af bästa beskaffenhet.
Slutligen iröres godt hvetemjöl till en ganska hård deg (460 gr.
ungef.
), s o m b ö r stå till andra da- gen, då den utbakas till bra stora pepparnötter, som gräddas i varm ugn.
Bättre o c h mörare pepparnötter får man leta efter, o c h de hålla sig lika goda året o m.
Moster Agneta.
Originell vinterträdgård.
Man låter en snickare förfärdiga en trälåda, 3 dm.
lång, 2 dm.
bred och 1 dm.
hög, dock något vidare uppåt — ungefär i form af ett baktråg.
Denna målas m e d svart aspinalfärg utanpå samt en 4 cm.
bred kant in- uti.
Sedan spikar man med möbelstift fast små bitar af torkad granbark, så att hela ytan är täckt — en o c h annan tallkotte gör god effekt.
Hufvudena på stiften målas röda med aspinalfärg och se då ut att vara små röda lafvar.
Denna låda fylles nu med löfjord, o c h däri planteras ganska tätt små fina ormbunkerötter samt blåsipp- hylsor med sina rötter.
(S o m bekant kan man i november o c h december ute i löfdungar under löfvet finna blåsippor med stora svällda, nästan blå knoppar.)
Öfverst lägges vacker mossa, o c h till sist nedstickas små kvistar af » den vandrande j u d e n », rikt växande bladväxt, så att en vacker grön fond bildas.
Man kan också så litet timo- tej eller andra gräsfrön i mossan.
Ställer man sedan lådan så mycket som möjligt i solen o c h vattnar med ljumt vatten, så har man vanligen vid julen den täckaste lilla plantering, där blå- sipporna sticka upp bland mossan och gräsen.
Längre fram komma de finaste ormbunkeblad, som vara friska hela vintern — j a året o m.
Moster Agneta.
Husmodern och drickspengarne.
JsLff Q j Ö j v a ^°S varningsrop mot oskicket af dricks- pengar ha tid efter aanan uppstämts, T men blifvit så allt genklang, har dm mattare och tills allt svagare nu igen det sista ekot daraf ej längre är förnimbart ens för den uppmärk- sammaste lyssnare.
Vi ha ej rest oss mot sig i stället i den tryckande bojan.
Oskicket korarae gästen M e n k a n m a n v e r k l i g e n tala o m n å g o n väsentligt ö k a d tjänstvillighet?
ligen.
tål O c h denna sista punkt Svår- ä r det, s o m betänkas.
Tjänstflickau i ä g e r ej längre e m o t d r i c k s - p e n g a r n e såsom ett s p o r r c i n g s m e d e l, utan så- en henne o v i l l k o r l i g t t i l l k o m m a n d e tribut.
De verka borde ha att man försökt att på det omsorgsfullaste stänga hemmet för den från huslifvet åtminstone inträngande rese- och värds- drickspenningebacillen,, lan arbete natur att med När våra husmödrar täfla med de tjänstsökandes ligt tillfredsställa hvarandra gunst för att om möj- dessas alltjämt stegrade for- dringar, så anse de älskvärda damerna hvarje medel att tillåtet: utlofva presenter, tet man öfverbjuder hvarandra litet i arbete, desto rikligare jul- A ena för den tjänstsökande flickan framställa erbjudna på att särskildt förmånlig grund af rikliga drickspengar.
A andra sidan platsen är pruta det af lönen, såsom den väl också afsikteu många moderns kunna afsikt mot glädje att att den dringen från fallet mot talar den så mycket ogyn- mäklande damen, och för- sig, o c h s o m a f ett förstån- d e n anmärk- det i n g a l u n d a har l e g a t i min på sätt polemisera hälsar j a g med ett grymt tvärtom småningom deras försiggångna Jag på förän- tidigare, n å g o t f ö r m y c k e t ville blött ett ondt, hvars till en själf- en gång visa bortskaffande helt o c h hållet ligger i n o m hennes m a k t, o c h hvilket reaktionen b l i r så m y c k e t s v å - rare, j u längre det fördrages.
Vera.
som här i viss mån är hänvisad beklaga patriarkaliskt b e r o e n d e ställning mot andra lättja i sin linda g e n o m tjänstfolket; husmodern teriella väl.
Opålitlighet, T i l l sist vill j a g ej underlåta början begärda ma- vanligt f ö r v ä r f v a d e ar- förfarande.
är bestämmande vid denna hus- ömma hänsyn till sina gästers m e d den drygt bli d e följder, öfver h v i l k a så husmödrar bekämpas digt som o c h kanske ständigare.
något på den från som att i c k e b e h ö f v e r r ä k n a så n o g a mätna anspråk få g e n o m sin tiggar- drickspengarne det möjligt, summa betsförtjänsten.
ningen, sidan föreligger här ett försök göra denna enkelt sin stora disproportion mel- o c h betalning, mottagaren tillmätta nöjen och — tillåt oss klappa li- på samvetets dörr — drickspengar.
Genom lika tid måste tagas med i räkningen.
om därför i d e flesta fall helt skadligt.
har den äfven där blifvit en faktor, som all- till källa för att hålla sig skadeslös för den för lågt tillmätta lönen.
V i d första skärskådande af saken göra sig Så tänk dig då, att jag i dag var bjuden Till baron H — s, på, deras stora, bal — Du känner svågern, den bekante juden, Svars rikedom lär vara kolossal.
nom ande finkänslan frihetens vilja ger å värdinnans innebörd draga och sida för gäst- vidare lågheten nytta af sitt eget fel.
att Det lig- ett gisslande hån i utkräfvandet af denna sällskapsskatt, till antagandet måste frun hvars betalning man ge- af en inbjudning stillatigande förplikta sig.
drickspengarne till Alldeles betjänten oafsedt att eller husjung- kanske alls ej stå i rimligt förhållande till den visade tjänsten, låter husmodern i Jag hade fått utaf min man ett siden, Ett magnifikt, superbt från Elberling, Man får så vackra siden nu för tiden För billigt pris, ja, nästan ingenting.
sitt eget hem sin gäst själf betala en del af Jag mål, sin undfägnad, denna må nu endast hon att skild hennes godtgörelse för bör samma; nes tjänare hon själf Anser behöfva någon sär- möjligen ökade konsekvent göro- betala den- af gästen, som i förlitande på hen- gästfrihet beträder hennes hem, bör hon i alla händelser ej begära eller ens förutsätta något.
Men om denne nu på skall man grund af vanans då Ur notisboken.
Kronprinsessan som reseskildrarinna.
Kronprinsessan har låtit till k. biblioteket öfver- lämna ett exemplar af sina såsom manuskript tryckta dagboksanteckningar under vistelsen i Egypten, hvilka i år utkommit i Karlsruhe, under titel: » Vom Nil.
Tagebuchblätter während des Aufenhalts in Egypten im Winter 1890 / 91. » Den präktiga volymen, s o m är tillägnad författarin- nans föräldrar, omfattar 164 sidor in 4: 0 samt prydes af talrika illustrationer i ljustryck, utförda efter fotografier, tagna af kronprinsessan själf, hvilket skänker de vackra bilderna dubbelt in- tresse.
utgöras af en enkel smörgås och en kopp te.
makt och för sitt sinneslugns skull ger dricks- Lundstedt.
äfven som ifrån härvid två betänkligheter gällande: den brist- Ebba som långt Ja, mig, min vä / m, finn * väl på jor- dens /. / ta En kvinna T ner beklagansvärd än jag?
Döm, om ejZmindre kunde en förtrnjta Ån det som händt mig just i denna, dag?
dött.
' * till g o d o.
genom drickspengarne SÅLEDES vinnas, ätt ten.
denna aldrig utsinande med stort besvär fått mutad, Jag hade tiggt, tills jag var ond, oeh trött, Oeh nu — när klädningen är nästa / n slutad — Sar människan ju lagt sig ned och arbetslusten o c h något det nära till hände till d r i c k s p e n g a r skall ö k a öfver den sociala karaktärssvaghet tjänstflickan sömmerskan ligger t ä n k a att utsikten triumferar Det * éäg börda.
Visserligen det själfsmidda oket, allt vidare kretsar foga sammare Den beklagansvärda.
förmanande rösten funnit k a n s k e anse d r i c k s p e n g a r n e s o m en t r y c k a n d e ekonomisk pengar, hvad modern dessutom vill slå mynt för egen del säga, om hus- En minnesfest öfver fru Anne Char- lotte Leffler-Cajanello firade kvinnoklubben härstädes härom aftonen.
Den för aftonen sär- skildt dekorerade salens ena långvägg pryddes af en rik och smakfull dekoration af svenska, nor- ska o c h italienska flaggor, hvilka omgåfvo vår fräjdade landsmaninnas lagerkransade porträtt.
Sedan ordföranden framhållit, att klubbens länge hysta önskan att fira fru Lefflers minne nu ändt- ligen skulle uppfyllas, lämnades ordet till fröken Ellen Key, s o m med lin psykologisk uppfattning skildrade den på höjdpunkten af sin lycka o c h midt under ifrig författareverksamhet bortryckta skriftställarinnans personlighet.
af denna sina gästers svaghet genom att draga af Jduns julnummer utkommer håll till i nästa o c h vackra samtliga rekvirenter våra vecka m e d rikt illustrationer den 16 dennes härifrån.
tjänarens löner mot löftet om rikliga Någon undskyllan finns ej, där- för passivt att man härskande osed.
textinne- o c h expedieras prenumeranter på drickspengar.
o c h öfriga ögonblick kan ihågkommer aldrig tänka gästers måste vid lik hem, sig i en gästfrihetens plikter, uppgörelsen med en tjänare på den förestående inkomsten ur sina fickor.
Värnandet borde af håll a henne från T » foga En husmoder, som ett enda fordran på dem, af dessa plikter att ställa någon dy- hon inbjuder till sitt af hvilka många, med små tillgångar, Fredrika-Bremerförbundet firade den 2 dennes sin årsfest å Hotel Continental härstädes.
Som vanligt var en mängd alster af konst o c h konstslöjd utställd i hotellets festvåning, där års- festen celebrerades.
Sålunda utställde Gerda Ti- rén en del af sina teckningar till hr Stadlings arbete » Från det hungrande Ryssland ».
Fru Bo- berg-Scholander hade utställt akvareller från Ve- nedig, o c h fröken Anna Palm var representerad genom en vacker skärm med Stockholmsmotiv i akvarell.
Fröken Ottilia Adelborg exponerade sitt intressanta o c h präktiga » Prinsarnes alfabet ».
Utom dessa voro en mängd andra konstalster ut- ställda, bland hvilka Handarbetets vänner samt
fröken Giöbel som vanligt på konstslöjdens om- råde intogo en dominerande ställning.
Hr J. Stadling, känd genom sina resor i Ryss- land och skildringar därifrån, uppläste under sam- manträdet ett intressant kapitel ur sin snart ut- kommande bok » Från det hungrande Ryssland ».
Belönad trotjänarinna.
För långvarig och trogen tjänst erhöll på Oscarsdagen silfverpolerer- skan på k. slottet Mathilda Pettersson guldmedaljen af 5:te storleken med krona.
* Modersvärd.
Komitén inom » sällskapet för uppmuntran till öm och sedlig modersvård », för hvilket kronprinsessan är beskyddarinna, hade i lördags middag sammanträde i k. slottet under friherrinnan Skogmans ordförandeskap, hvarvid tillerkändes understöd åt 130 däraf förtjänta möd- rar för 601 barn till ett belopp af 2,615 kronor förutom kläder till ett värde af 250 kronor.
* Kvinnlig konst.
En konstexposition, som är ägnad att tilldraga sig särdeles stor uppmärksam- het, öppnas i Paris den 20 januari nästa år.
Ex- positionens ändamål är att framvisa arbeten af alla länders utmärktaste kvinnliga konstnärer, som på allvar hängifvit sig åt konsten, utan af- seende å olika skolor eller nationaliteter.
De ex- ponerandes antal får ej öfverstiga 40.
Organisa- tionskomitén, som utgöres af flere af de förnäm- sta kvinliga artister i Paris, har med sig adjun- gerat framstående kvinliga konstidkare äfven af andra nationaliteter än den franska.
Till ledamot af organisationskomitén har äfven en svensk må- larinna blifvit utsedd, nämligen friherinnan Em- ma Sparre, född Munktell, som redan länge inta- git ett ganska framstående rum bland Paris ' kvinn- liga artister.
Friherinnan Sparre, som för närvarande vistas i Stockholm, har antagit inbjudningen och lär snart afresa till Paris för att deltaga i komiténs arbeten vid anordnandet af expositionen, hvilken kommer att äga rum i Georges Petifs berömda konstlokal i Paris.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Fröken Petrini afslutar i denna månad sitt gästspel å k. operan.
Hennes senaste uppträdande är som Violetta i » Den vilseförda ».
Angående denna prestation hinna vi denna gång ej yttra något närmare.
Under _ inöfning å k. operan är » Fra Diavolo » med hr Odmann i titelrollen.
För öfrigt lära ope- rans bästa krafter komma alt medverka vid denna intressanta repris.
K.
Dramatiska teatern.
T måndags afton nytt pro- gram.
Detta inleddes af en obetydlig tysk — och riktigt äkta ändå — enaktsfars af O. Kadelburg be- nämnd » Civilklädd ».
Om något konstnärligt värde hos produkten kan ej bli tal, men den visade sig dock förmå hålla en oförarglig munterhet uppe tack vare sina befängda situationer och ett friskt utförande.
Särskildt roade hr Bosckström genom sin kostliga framställning af en landtligt knipslug kalfaktor, som gör sig till den i trångmål stadda unga kärlekens beskyddare gent emot en barsk öfverste till pappa.
Kvällens hufvudintresse samlade sig naturligtvis kring hr L. Josephsons nya skådespel » En stormig dag », till hvilket ämnet befanns vara hämtadt ur den ryktbare holländske målaren Gerhard Dous lef- nadshistoria och närmast inspireradt af mästarens späifporträtt i Dresdenergalleriet, där han framställer sig själf, stående i sitt fönster och spelande fiol, samt en med detsamma förknippad anekdot.
Den gamle Dou har en ung hustru, till hvilken en af hans lärjungar, Frans von Mieris, fattat brotts- lig kärlek.
Mästaren upptäcker hans svek och gri- pes af en fruktansvärd misstanke gent emot hustrun, hvilken dock alltjämt stått ren och afvisande.
Kon- flikten mellan makens svartsjuka, hennes — den om sin oskuld medvetnas — sårade stolthet och den brottsliges passion utgör det versifierade styckets in- nehåll.
^ Dess upplösning är i dubbel bemärkelse harmoni: Dou öfvertygas om Brigittas trohet, von Mieris bringas till besinning, och sluttablån visar oss mästaren, spelande sin fiol i fönstret inför de på hans 60-års födelsedag uppvaktande borgarne, sedan friden och förtroendet återställts i hans hem.
Stycket innehåller många varmt kända och teck- nade scener och ger framför allt tillfälle till en stäm- ningsfull holländsk interiör, som den skicklige för- fattaren-regissören ej försummat begagna.
Tyvärr lider det af väsentliga longörer, och nästan hela den tredje akten kunde saklöst varit borta.
Spelet var förtjänstfullt.
Herr Hillberg gaf Dou med god maskering och förträfflig karaktäristik och fru Rundberg som hans hustru Birgitta vacker färg åt det skäligen blodlösa partiet.
Herr Palmes Mieris äger all den patos, som rollen kräfver.
Alldeles förträfflig var fröken Behrcns som en yr, men käns- lig ung holländsk flicka.
Det var riktig tidsstil öfver hennes prestation.
Herr Tor Aulin har till stycket komponerat en gammalmodigt verkande, stämningsfull musik, af hvil- ken särskildt Dous violinsolo i fönstret förtjänar framhållas.
Bifallet var lifligt, och författaren framropades efter styckets slut.
K O N S E R T E R.
Konsert-säsongen står nu i sitt högsta flor.
Knappt en dag förflyter, utan att en konsert gifves.
Gläd- jande nog för tillställarne synes publiken räcka till för dem alla.
Angående de senaste dagarnes kon- serter må här i korthet meddelas följande i den ord- ning musiktillställningarna förekommit.
Herr Johannes Elmblads konsert — länge bebådad — gick i lördags ändtligen af stapeln och bekräf- tade sig här, att hade publiken ock fått vänta, hade den denna gång fått vänta på något verkligt godt.
Och då blir det ju aldrig för länge, säger ordspråket.
Herr Elmblad, som med icke mindre än ett tjugu- tal nummer i det närmaste ensam utfyllde det rika programmet, dokumenterade sig som en helt enkelt genialisk romans- och balladsångare, som på det in- timaste genomträngde de skiftande kompositionernas karaktär och fann lika träffsäkert och omedelbart gripande uttryck för den veka lyriken i Sehumanns » Dichterliebe » som för det skakande tragiska i » Der Tod und das Mädchen » af Schubert eller den pompösa effekten i » Die Grenadiere ».
Den väldiga basstäm- man har en utmärkt klangskönhet och sällsynt om- fång, men fogar sig lika villigt till ett bedårande välljud — exempel: den italienska folkvisan — som till de öfverväldigande kraftprof, den presterade i exempelvis Sjögrens ungdomsdjärfva komposition » Bergmanden ».
Fröken Gerda Pettersson utfyllde med några sån- ger, rätt förtjänstfullt föredragna, det intressanta pro- grammet, som för konsertgifvarens vidkommande mottogs med entusiastiskt bifall.
Han föredrog ock som extranummer Schuberts » Erlkönig ».
— Konun- gen öfvervar konserten.
Musikföreningen gaf i måndags konsert — den trettioandra — i Musikaliska akademiens stora sal, hvilken var ganska väl besatt.
Det intressanta och omväxlande programmet inleddes med ett par af prof. O. Byström harmonierade gamla psalmer, följda af Haydns härliga » Aftonbön », allesammans förträffligt utförda af sångkören under hr Franz Nerudas skickliga ledning.
Programmets båda huf- vudnummer utgjordes af Franz Schuberts berömda octett för stråkkvintett, klarinett, horn och fagott, briljant utförd af medlemmar ur hofkapellet samt hr Neruda.
som själf spelade violoncellstämman, samt Åug.
Södermans lika originella som anslående mu- sik till » Peer Gynt&gt;.
Detta stycke var otvifvelak- tigt aftonens intressantaste nummer.
Såväl körerna som solonumren i detsamma, de senare förträffligt tolkade af fru Edling och hr Odmann, erhöllo ett utförande, som framkallade det Ulligaste bifall.
Ett förnyadt utförande af detta nummer på en följande konsert skulle säkerligen också hälsas med tillfreds- ställelse af alla.
Fru Edlings tolkning af Sehumanns cykel » Frauenliebe und Leben », välkänd frän före- gående konserter, mottogs likaledes med stort och välförtjänt bifall.
— Konungen samt prins Eugen och hertiginnan af Dalarne bevistade konserten.
Fröken Sigrid Cartheim-Gyllenskölds konsert å Mu- sikaliska akademien i tisdags afton var besökt af en talrik publik, bland hvilken äfven märktes konun- gen.
Konsertgifvarinnan hyllades med lifligt bifall och lager för sitt vårdade spel, öfver hvilket dock måhända en viss matthet hvilade, antagligen bero- ende af en tillfällig indisposition.
Bast lyckades hon enligt vårt förmenande i de olika numren af Chopin — särskildt preluden utfördes med mycken känslighet och smak — i Paderewskis » Melodie » och i » Lagos » nya konsertetyd » Feu follet », som var en ganska intressant och elegant skapelse.
En annan nyhet för dagen var den unge kompositören hr B. Beckmans sonat för violin och piano, vid hvilken hr Tor Aulin biträdde.
Kompositionen lär vara prisbelönt af Musikaliska konstföreningen och röjde vackra anlag; i synnerhet andantet var af melodisk fägring.
Hr Odmann bidrog — naturligt- vis under stort bifall — med en aria ur Ennas » Hexen » och tvänne sånger af Mascagni, af hvilka den ena gafs utom programmet.
Andra kammarmusiksoarén gifves i afton i Veten- skapsakademiens hörsal af den välkända Aulinska kvartetten, biträdd af fru Ida Aqvist samt förste hofkapellmästaren C. Nordqvist, hvilket senare kom- mer att förläna soarén särskildt intresse och publi- ken en angenäm öfverraskning, dä det ju är första gången under innevarande säsong, som hr N. på något sätt deltager i en offentlig musiktillställning.
Litteratur.
Kärlekssagan på Björkeberga, sommaren 1629.
Diktcykel af A. V. Båath.
Illustrerad af Victor Andrén.
Frilhiof Hellbergs förlag, Stockholm.
Utan någon gensägelse föreligger i detta arbete årets in- tressantaste och gedignaste boknyhet — ett från alla synpunkter märkligt praktverk, på hvilket vi vilja fästa den litteratur- och bokälskande publikens syn- nerliga uppmärksamhet.
Den framstående skalden har kanske aldrig nått högre med sin diktning än i denna romantiska skildring af en hjärteepisod ur den svenske renässansskalden och vagabonden Lars Wivallius ' lif.
Wivallius, född 1605 och död 1669, anses vara den rikast begåfvade visdiktaren i vår litteratur före Stjernhjelm och förde ett mycket skiftes- rikt ungdomslif.
Till d:r Bååths synnerligen vackra dikt ha nu konstnären och förläggaren fogat en ram, som kan betecknas som verkligt lysande, på samma gång den verkar fullt stilenligt.
I ett tjugutal helsidsillustra- tioner och några mindre har V. Andréns eleganta pensel lifligt och tidstroget återgifvit diktens illustra- tiva scener, hvilka sedan reproducerats i tekniskt fulländad autotypi.
Det i två färger utförda trycket liksom den sällsynt vackra pärmen oeh utstyrseln i öfrigt samverka till en helhet, som hedrar svensk boktryckarkonst.
Priset, 10 kronor, måste anses lågt i förhållande till arbetets gedigna egenskaper.
Ett i alla afseenden nationelt verk, som må finna in- gång i många svenska hem.
Skalden har ägnat sin dikt » Till min moder ».
» Vildrosor ».
Dikter af Daniel Fallström.
Tredje samlingen.
Frithiof Hellbergs förlag, Stockholm.
Denna fina och tilltalande diktsamling, som af oas förut förebådats såsom den där helt visst kommer att förvärfva våra damers synnerliga ynnest, är nu ut- kommen i bokhandeln.
Utstyrseln är innehållet i allo värdig, och det högeligen lyckade porträtt af den populäre författaren, som inleder boken, kan endast bidraga att höja dess begärlighet.
Reseminnen från Tyrolen, Italien, Schweiz och Nordafrika af E.
J. Ekman.
Den bekante pastor E.
J. Ekman har från en resa i ofvannämnda ro- mantiska trakter hemfört en stor samling synnerligen vackra bilder, hvilka han låtit gifva en vårdad repro- duktion i ej mindre än 200 helsideautotypier i stort format, hvilka bilda ett intressant galleri och sätta läsaren — åskådaren — i tillfälle att i fred och ro i hemmets hörn göra efter den lärorika turen.
Ut- gifvaren har bifogat en läsvärd text, och det hela, samladt i ett vackert band, erbjuder för det moderata priset af 8 kr.
en vacker boknyhet, som väl torde finna många köpare bland de talrika vännerna af reseskildringslitteratur.
» Palettskrap », de unga akademielevernas präktigt utstyrda julnummer, fyller äfven i år med heder sin plats bland högtidspublikationerna.
Voro utgifvarne i f|ol mindre lyckliga med själfva omslagsvignetten, gifva de nu godt vederlag i den mycket smakfulla och originella kompositionen af hr F. Hofving.
Illustrationerna för öfrigt äro ock goda, somliga verkligt delikata som B. Hedbergs » Morgon », D. Ljungdahls små landskapsskisser, H. Lindqvists » Regn », K. Borghs teckningar till Heidenstams » December- saga ».
Ur skaldegardet lysa för öfrigt så goda namn som Oellerstedt, Holmgren, Levertin och Melin samt på proäans område Viktor Rydberg, V. von Heidcn- stam, F. Hedberg och H. Weiselqren.
Så det är allt ganska godt, äfven priset, .1 krona.
» Barnens julrosor » från Ernst Bojesens välrenom- merade förlag förtjänar vackert betyg i julkonkur- rensen.
Den illustrativa afdelningen är helt enkelt öfverdådig, och de präktigt utförda färgtrycksplan- scherna böra både till stil och innehåll lifligt fängsla barnasinnet, på samma gång de ha gediget konst- värde.
Mycket roliga äro H. Tegnérs bilder från » leksakslandet » och L.
M. Moes » Häxan i backen&gt;
och » Frid pä jorden » af lyckligt funnen, naivt dra- matisk effekt.
Texten omväxlande och väl vald.
En särskild bihangsafdelning med roliga lekar ocb händiga små arbeten att förfärdigas af barnen själfva ger ökadt värde åt den vackra publikationen.
Från R. Blaedei &amp; C:is förlag föreligga flere vackra barnböcker.
En äfventyrsroman af John Johnsson bär den lockande titeln » Svenskarna i Kamerun », och den fantasirike berättaren har här funnit ett ypperligt fält för sin talang.
Våra käcka gossar — och flickor desslikes — skola icke få tid att ha led- samt i hans sällskap under de skiftesrika händel- serna i de svartes världsdel.
Edv.
Forsström har gjort » gubbar » därtill — bra gubbar, som alltid från denna penna.
— De yngre syskonen finna i E.
A:s » Små historier för smått folk » en underhållande och god lektyr, och de åtföljande planscherna i akvarell- tryck äro riktigt fina.
— » Hos morfar », bilder med text af J. O. v. Hofstcn röja nog mer än önskligt sitt främmande ursprung — hvad bilderna n. b. vidkomma.
T y någon svensk morfar med så myc- ket marsvin och åsnor på sitt landtgods torde man få svårt uppleta.
Men texten åtminstone är hem- magjord — det är dock något!
— I form af en gunghäst med tre ryttare på ryggen presenterar sig en annan liten brokig bilderbok, som nog kommer att utgöra många barnaögons fägnad.
Så här finnes att välja på för alla åldrar och smakriktningar!
!
Titania; en kärlekssaga af Axel Lundegård.
Albert Bonniers förlag, Stockholm.
Det ligger mycken poesi och skärhet öfver denna hr Lundegårds nya roman, hvilken otvifvelaktigt betecknar ett betydande fram- steg i författarens utveckling.
Det är den Shaker- spearska Titania-sagan som fått en moderniserad form, den blinda kärlekens vemodiga saga.
Stilen har ett drag af nobel diskretion, som verkar synner- ligen sympatiskt, och själfva berättelsen löper med osökt ledighet.
Den nog så intressanta förhistorien kunde måhända gärna ha varit något kortare, men det hela verkar dock ingalunda tröttande tack vare sin förtjänstfulla form.
» Titania » bör särskildt äga stora förutsättningar att bli en favoritroman bland damerna, hos hvilka vi anse oss varmt kunna för- orda densamma.
» Kommen till mig! » Några tankar af Mathilda Boos.
Albert Bonniers förlag, Stockholm.
Det lilla häftet är af rent religiöst innehåll, en af inspiration och varmhjärtad medkänsla för alla lidande dikterad maning att vända bort från egoismen och söka » det ena saliggörande ».
Svea, den välkända och sedan gammalt i så många hem välkomna julkalendern, har nu åter utkommit och kan verkligen sägas bära sina år med heder.
Härnäst fyller den femtio — en riktigt respektabel ålder för en litterär publikation.
Rik växling i både illustrations- och textväg bjuder den nu som alltid.
Ett vackert porträtt af prins Eugen inleder bandet.
Bland författarenamnen ha de flesta den bästa klang: Mathilda Roos, Selma Lagerlöf, Anna Wahlenberg, Elleu Key, själfve gamle Topelius, D.miel Fallström och många andra.
Svea behöfver inga långa rekom- mendationer för att finna trogna vänner.
Prinsarnes blomsteralfabet, ritadt af Ottilia Adel- borg.
Albert Bonniers förlag, Stockholm.
De för- tjusande originalkartongerna till delta vackra arbete voro, som vi redan då omnämnde, utställda å kvin- nornas Chicagoutställning på börsen.
Då nu bok- reproduktionen ligger framför oss, är det ett verkligt nöje att kunna loforda det konstnärliga och vackra återgifvande de fått i trycket, där den graciösa kom- positionen och de klara, lifliga färgerna kommit yp- perligt till sin rätt.
En vackrare julklapp kan näp- peligen en mor finna på åt sina små abedarier, och priset är så moderat, att det ej bör afskräcka.
Ett par äfventyrsromaner för älskare af lätt och spännande förströelselitteratur föreligga från hrr Nor- din &amp; Josephsons förlag.
Den ena, » Caloola », är en detektivhistoria från Australien af N. Gould.
Den andra bär den lofvande rubriken: Hugh Harrods sällsamma äfventyr », af Alfred Clark.
Bägge af en- gelskt ursprung.
De svenska öfversättningarna äro vårdade.
Berättelse af Vilma Lindhé.
(Forts.) •j|r^r det således borta, som om det aldrig funnits, ® ~) hvad jag då tänkte, kände, lofvade och före- satte mig? » frågade hon sig med beklämdt hjärta.
» Hvartill har då alltsammans tjänat?
» Jag är frisk, det är sannt, och kan arbeta som förr — men skall det vara allt?
Är det målet.
» Det står kvar lika mäktigt och skönt — det jag sett och fått kärt — det finns lika visst som att Herren lefver — men det måste alltid vara liksom närvarande för mig, ty står det ej bakom mitt dagliga lif — bakom äfven de minsta af mina sysselsättningar och tankar, som en uppehållande förnyande kraft — lämnar det ingen efterskörd — då har jag i sanning rest förgäfves! » Rummet blef henne för trångt!
Hon var van att gå ut i hvad väder som helst, och ingenting lugnade henne så som en lång promenad, det visste hon.
Naturen hade allt sedan faderns död varit hen- nes enda förtrogna, och det fanns ingen skiftning däruti, som ej hade något särskildt att säga henne.
Ytterkläderna hängde inne i tamburen, och hon höll på att stanna inne, bara därför att hon måste genom förmaket för att hämta dem.
Modern satt i soffan med en skål konfekt fram- för sig, vacker, utpyntad o c h själfmedveten som alltid.
Fästmannen stod midt pä golfvet.
Agnes tyckte alltid, att han såg så ohyggligt stor ut i de små rummen.
Han var rödare än vanligt och såg för- argad ut.
» Jag frågar ännu en gång, o m det är din mening att inte vara med, när middagen redan är beställd? » frågade han, vänd till Lilly, som satt borta vid fönstret med nedslagna ögon och något osäkert öfver sig.
» Jag har j u sagt, att jäg inte mår bra. » » Men du ville gä ut nyss — i det här vädret. » » För att få vara ifred, » svarade hon trotsigt.
H o n var blek och såg så upprifven ut, som visste hon ej rätt hvad hon sade.
» Jag har gladt mig så åt middagen, » inföll modern klagande.
» Du vet, att det är på Grand med taffelmusik och allt.
— Tänk o m du inte kan gå på teatern i afton heller? » Lilly slog händerna för ansiktet.
» Jag kan inte och jag vill inte, » svarade hon häftigt.
» Inte i dag. » I detsamma fick hon se Agnes, och det kom något bönfallande o c h på samma gång hoppfullt i hennes ögon.
» Skall du gå ut? » frågade hon ifrigt.
» Ja! » » Blir du länge borta? » » Kanske!
Vill du följa med? » » Nej — men låt mig vara i ditt rum, medan du är ute — det är det enda ställe i hela huset, dal- man får vara sig själf. » Hon var så upprörd, att Agnes blef ängslig.
» Jag blir bättre, om jag får vara ensam, » bad hon lidelsefullt.
» Visst får du det, » svarade Agnes och tillade med en menande blick på mor och fästman: » Jag kan inte tänka, att någon förmenar dig det? » • Lilly gick fram till fästmannen.
» Förlåt m i g, » bad hon så ödmjukt, som hade det gällt att göra afbön för något verkligt felsteg.
Hon var så kvinnligt älsklig, där hon stod — så olik sig själf — att Agnes fick tårar i ögonen.
» Herre hjälp mig att skydda henne! » suckade hon.
Den mörkblå klädesklädningen satt som hade den varit gjuten kring det smidiga lifvet, den trånga kjorteln visade de rundade höfterna, och det ljusa, lockiga håret krusade sig ända neråt nacken.
Det blixtrade till i fästmannens ögon, och snabbt som tanken slog han armen om hennes lif o c h tryckte en passionerad kyss på den hvita halsen strax nerom örat.
Hon rodnade ända upp under hårfästet, ryckte sig lös med ett skri och störtade ut ur rummet.
Agnes hade klädt sig efter vädret i gummikappa med kapuschong, som gjorde henne nästan oigen- känlig, men fullständigt skyddade mot regnet.
Luften var tjock och disig — himlahvalfvet en- formigt grått — men öfver denna, som det tyckles, odelbara massa ilade ljusa töckenlika skyar så lika bakgrunden, att de knappast aftecknade sig däremot.
Framåt, framåt!
Från hafvet — från det oänd- liga — ilade molnen in öfver landet, lägrande sig i mörkare förtoningar — lager efter lager — och tömmande ur sig yrande, hvirflande, röklika vat- tenångor.
Det låg skönhet och kraft i detta naturens vre- desutbrott, o c h Agnes gick framåt medupplyftadt hufvud och lätta steg bortåt stadens utkant, där fält och planteringar vidtogo.
velerare L A R S O N &amp; C:o J 1 u Jakobstorg 1 T r - -,!
-.
.
- - -.
-!
: - -!
: ™ Öfver hennes hufvud dånade stormen — stillade af som för att hämta andan och tog i med för- nyad kraft.
Träden böjde sig, reste sig, böjdes åter o c h reste sig på nytt — alldeles som människorna i lifvets stormar.
Afslitna grenar och halfruttna, klibbiga, bruna eller gulgröna blad lågo kringströdda på vägen — där tusen små rännilar korsade hvarandra — eller rundt om på den leriga uppblötta marken.
Regntjockan stängde utsikten, men några berg- knallar nära vägen lågo blanka, slippriga och lik- som polerade af vattnet.
Agnes försökte föreställa sig, hur det nu såg ut på hafvet.
Töcken — och så vreda, mäktiga, kalla vågor — utan sommarens förmildrande värme och ljufhet.
Det var, som ville stormen hjälpa till att göra bilden helgjuten, så kraftigt högg den i just nu.
Hon stannade, medan den for fram öfver hennes hufvud, och såg sig omkring med vidgade ögon.
Det var så mäktigt, så gripande högtidligt och dock så sorgfylldt — så öfverflödande bittert, som jämrade sig all världen i sorg och nöd.
De egna bekymren, hvilka liksom flugit undan på stormens vingar, trängde sig plötsligt inpå henne likt en flock skriande ovädersfåglar.
Hvad var det med Lilly?
Hvarför var hon så upprörd.
Att hon var olycklig, var synbart — men hoarför?
Hade hennes öga öppnats?
Önskade hon bryta med fästmannen?
Och om så — hur skulle det kunna ske, när hans gåfvor o c h fri- kostighet bundo liksom med olösliga bojor.
Hon rodnade af blygsel vid tanken därpå.
Han hade köpt sin fästmö, o c h hon hade sålt sig — frivilligt eller med sin egen mor som rådgifvare.
Att bryta var inte hederligt, och att hålla fast var ohederligt det också, o m hjärtat ej följde med i köpet.
» Kanske blir det bältre, när de väl äro gifta, det händer så ofta, och jag dömer h o n o m säkert för strängt, » resonnerade hon, utan att kunna tro på sina egna antaganden.
(Ports.)
Alla våra läsarinnor uppmana vi att noggrannt genomläsa den plan för tidningens innehåll under näst- kommande år, som vi meddela i bilagan till dagens nummer, och hvilken innehål- ler åtskilligt nytt af intresse att be- akta.
Vi upptaga äfven här nedan pre- numerationsprisen för I d u n och M o d e - t i d n i n g e n jämte den nya ungdomstid- ningen K a m r a t e n: Idun med illustr.
roman- bibliotek d:o d:0 med Modetidn.
utan kol.
planscher d:o d:0 d:o jämte kol.
planscher Modetidll.
ensam Kamraten helt å r: tre kv.
: hälft år: ett kv.
: 5: — 3: 75 2; 50 1: 50 7: 50 5: 05 3: 75 2: 15 9: — 5: — 6: 75 3: 75 4: 50 2: 50 2: 50 1: 50 3: — 2: 25 1: 75 1: — Till våra utländska prenumeranter!
För tidningen, då den befordras i korsband utom- lands, tillkommer postporto med 10 öre pr num- mer af Idun ensam samt 15 öre, då Modetidningen medföljer.
Alltså kostar postporto för Idun ensam pr helår 5:20 och för Idun med Modetidniugen 5: 80 i porto, som tillkommer till ofvanstående pre- numerationspriser.
Dubbelt korsbandsporto kan und- vikas, om annonsbilagan får uteslutas.
Innehållsförteckning.
Två målarinnor: Ellen Jolin och Emma Löwstädt-dwdwick; af Clails Lundin.
(Med porträtt.)
— Kvinnliga eröfringar.
— Giftermål; af Marianna.
— Kom och köp; af Behasar.
— Att bekänna sin ålder; af Tant Ann.
— Idunsjulklappsbasar.
— Den beklagansvärda; poem af Ebba Lundstedt.
— Husmo- dern och drickspengarne; af Vera.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Litteratur.
— Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé.
(Forts.).
utförsäljer ytterst billigt h e l a lagret af moderna juvel- ocb i^UiiAUiälcaliisablUil, guldbroscher, armband, ringar, nålar ocb kedjor.
Edelweiss-broscb af silfver från 3 kr., nålar m e d miniatyrer, s k a l b a g g a r etc. Moderna, breda turkos- ocb pärlringar frän 15 k r nor.
XTyhetI
