# ID: svediakorp-per894
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,901
# sentences: 573
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gemandts N:r 5 (215) Prenumerationspris pr är: Idun med Modetidning och • kolorerade planscher kr.
8: — Iduu m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; G: 50 Idun ensam » 4: — - Fredagen den 29 januari 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Bohtr.-Aklicb.
5:te årg.
Redaktör och.
utgifvare: U t g i f n i n g s t i d: Aunoiispris: FRITHIOF HELLBERG.
hvarje h e l g f r i fredag.
Träffas å byråu kl. 12 — 1.
Lösnummerspris 1 5 öre.
(vid kompletteringar).
35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjad!
tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Allm.
Telef.
61 47.
Emanuella Carlbeck.
Det finns naturer — r och många äro ty värr de — hvilka taga dagen, som han kom- mer, och tiden, som hon går, utan atl bekymra sig om något annat, än livad som rör dem närmast: deras eget välbefinnande, den jordiska lyckan.
ett kärleksrikt och bildadt hem.
Hon föddes den 24 aug.
1829 i Norunga församling af Elfsborgs län, där hennes far, fil.
doktor Johan Carlbeck, då var kyrkoherde.
Mo- dern, Gustafva Siick, var af tysk börd.
Det finns åter andra — kanske alltför få — hvilka söka sitt mål så att säga utom sig själfva, söka det med innerlig längtan, tro sig kallade till något, utan att på länge veta hvad, men som dock aldrig uppgifva hop- pet om en högre ledning mot det dunkelt drömda målet.
Om dem gälla i fullaste meniDg de tröste- fulla orden: » den som söker, han finner. » Redan i sin barndom be- rördes Emanuella smärt- samt af att se, hur några äldre idioter, som från andra socknar stundom brukade vandra igenom hennes hemtrakt, blefvo föremål för gyckel eller misshandel af tanklöst och hårdhjärtadt folk.
Med en stackars » fåne » kunde man på den tiden tillåta sig hvad som helst.
Han var både rätts- och skyddslös.
Antingenhade han ett uselt hem eller intet hem alls, var liksom prisgifven åt olycka och behandlades i många fall vida sämre än djuren.
A f dem hade man dock nytta och sörjde således för dem efter förmåga.
Men fånen!
Så mörk fanns ingen skrubb, så usla inga trasor, så hårda inga ord och slag, att ej allt detta var » just lagom » åt honom.
Emanuella Carlbeck var i sin ungdom en af dessa sökande andar.
Hon är också en af dem, som i rikaste mått funnit, hvad hon sökt: en lifsverksam- het, som, på samma gång den fyllt hennes hjärta med ödmjuk glädje, varit till oberäknelig välsig- nelse för de dittills här i landet mest vanlottade och försummade af alla mänskliga varelser: idio- terna.
Hennes barndom för- flöt lugnt och lyckligt i Så vidt möjligt var, sökte man nog i Emanuel- las hem att med ett vän- ligt ord och en hjärtligt
Blif icke trött, bevinga dina fjät, Och mången framgång kan du än förmoda.
Det bästa når ej mänskan, men det goda Är också godt: gå hän och lef för det!
ESAIAS JEGNÉR.
menad gåfva fägna de arma idioter,.som drogo där förbi.
Men — de voro många; de voro utsocknes; flere af dem voro redan gamla och närmade sig sin enda fristad: grafven.
Hvad var att göra åt dem?
Och de unga idioterna?
Och barnen?
Människan är i allmänhet hård till sin natur.
Hon vill ej gärna offra något, där intet synes vara att vinna, åtminstone ville eller tänkte icke vårt folk den tiden på att offra något för de arma idioterna, och så för- blef dessas tillstånd oförändradt.
Men Emanuella Carlbeck, barnet med det vakna sinnet och det varma hjärtat, kunde icke glömma, hvad hon sett, utan hördes ofta vid anblicken af någon ny usling utropa: » Att ingen människa tar denne om hand! » eller: » Om jag hade ett eget liem, skulle jag ta honom! » hvilket längre fram föranledde en hennes väninna att säga till hennes systrar: » Tänk, ni flickor, hvad Emanuella skulle få för en märkvärdig samling, om hon en gång finge ett eget hem! » Så kommo Emanuellas skolår.
Under hennes bortavaro från hemmet inac- korderades i detta en 21-årig idiotisk flicka från Stockholm, hvilkens i allo svåra natur och våldsamma vredesutbrott störde hela husets frid.
Men vid Emanuellas återkomst ändrade sig allt detta på ett märkbart sätt.
Flickan slöt sig till henne, lärde genom henne att så småningom öfvervinna sin häftighet och fick till och med lust för arbete, hvarigenom hon blef jämförelsevis lättskött — så länge allt gick sin jämna gång.
Men en sommar, då Emanuella var vid västkusten, blef flickan åter mycket orolig och omedgörlig, och då Emanuella vid hemkomsten bedröfvad före- höll henne detta, svarade hon med en viss ånger: » Ja, det är så ledsamt, så!
Men om jag kommit till Emanuella, då jag var liten, hade jag aldrig blifvit sådan ... » hon dock, stort med afseende på gagnet, om än aldrig så ringa till namnet.
D å vädjades till hennes hjärta från en nära släkting, hvars nioårige son var en idiot, som natt och dag försatte sin omgifning i oro.
Utan betänkande skyndade Emanuella dit och öfvertog vården om den olycklige lille.
Och nu visade sig än klarare än förra gången hennes snart sagdt underbara makt öfver dessa abnorma väsen, som benämnas idioter.
Hvad ingen annan förmådde, det förmådde hennes fasta och dock milda vilja.
Hon kunde bringa gossen till lugn, till sömn, till lydnad — och nu först vågade hon tro, att hon dock funnit sin rätta kallelse.
Hennes barndoms svärmiska tanke på de sinnesslöas uppfostran och vård mognade allt mera, helst sedan en högt värderad vän till henne, pastor Glassell, för hvilken hon framlagt sin framtids- plan, allvarligt tillrådde dess fullföljande.
Emanuella vistades vid detta tillfälle med sin lille skyddsling vid västkusten.
Hennes beslut att mottaga till vård några olyckliga små blef nu bekant, och inom en månad hade redan tre sådana anmälts.
Med dessa och sin lilla släkting slog hon sig nu ned å Nya varfvet vid Göteborg, och där grundades den 1 sept.
1806 det första idiot- hemmet i Sverige.
Att steg för steg följa dess tillväxt och utveckling under mer än 25 år tillåter oss ej utrymmet.
Allt nog att det fortgick stilla och obemärkt under första tiden samt flyttades, allt som elevantalet ökades, från en mindre lokal till en större, alltid med fästadt afseende vid en stilla ort och en egen trädgård, där barnen kunde sysselsättas med lämpligt arbete samt fritt och friskt röra sig och leka.
Nu började allmänheten få öppna ögon.
Det fanns då verkligen sä många idioter i landet, att någonting måste göias för dem utöfver hvad fröken Carlbeck redan påbörjal!
De ständigt ökade ansökningarna till hennes Tänkvärda ord, hvilka likt ett utkastadt lilla hem bevisade detta, och så bildades i sade skulle gro i stillhet för att en dag spira Stockholm redan 1868 Föreningen för sinnes- upp och mogna till gyllene skörd!
slöa barns vård, hvilken förening under ständig Nu följde för Emanuella en tid af oro och tillväxt, äfven den, fortgått och fortgår allt- tvekan, en sökandets tid, hvilken vi redan jämt.
flyktigt påpekat.
Fröken Carlbeck anmodades 1869 att öfver- Var det verkligen Herrans mening, att hon taga föreståndarinneskapet vid denna förenings skulle fortgå på den inslagna vägen?
Var blifvande uppfostringsanstalt i Stockholm, men hennes vilja ren nog, hennes både fysiska föredrog af många skäl att arbeta på egen och andliga kraft tillräcklig?
Sökte hon i hand » under Guds omedelbara styrelse », detta detta m ak tpålig gande värf endast andras gagn så mycket mera, som hon ej ville lämna sitt och icke en skymt af hvad hon visste sig eget lilla hem och dessutom ansåg, att båda icke vilja eftersträfva: egen berömmelse?
anstalterna — hennes egen treåriga och den Endast den, som själf » brottats med Herran » nya — sågo ut att bli allt för stora för att i långa, ensliga nattvakter, kan förstå hennes kunna sammanslås till en.
Och det var så själstillstånd under denna allvarliga själspröf- långt ifrån, att hon ansåg en enda anstalt ning.
tillräcklig för hela riket, att hon fast mer Åren 1858 — 18G4 verkade emellertid var öfvertygad om, att i framtiden en sådan Emanuella hos nära släktingar dels som lära- inom hvarje län skulle behöfvas.
rinna, dels som husförestånderska och dess Man skakade tviflande på hufvudet.
Och emellan som sjukvårdarinna.
Under denna dock har hennes förutseende besannats.
Det tid hade flere framtidsförslag gjorts henne, ena idiothemmet har måst upprättas efter det såsom att tillsammans med en äldre vän bilda andra, och så har idiotsaken nu mera blifvit ett hem för vanvårdade barn, eller att söka in- en humanitetsfråga., som icke Jean falla.
träde som aktiv medlem hos Föreningen för Och fröken Carlbecks hem?
frivillig vård af sjuke och sårade i fält m. va.
Från en obetydlig liten vrå i Göteborgs Men ännu kunde Emanuella icke besluta utkant har det, med hjälp af välvilliga dona- sig; ännu ansåg hon sig alltjämt för ringa tioner, rest sina egna murar i en vacker trakt för ett stort mål, och till ett sådant sträfvade nära Mariestad och rymmer nu omkring 70 lyckliga barn, hvilkas lif delas mellan oskyl- diga lekar och nyttig verksamhet i skol- och slöjdsalar, i trädgård och på åkerfält.
Detta nya hem, Johannesberg, invigdes 1881.
Kort därefter hedrades fröken Carlbeck med guldmedalj, som, när nu en gång utmär- kelser skola finnas, väl sällan eller aldrig blifvit bättre placerad.
Men hon har haft andra och större fröjder.
A f de ofullkomliga varelser hon mottagit i sitt hem ha flere kunnat bildas till verkligen dugande människor, hvilka med rörande tack- samhet äro fästa vid detta hem och vid henne, som öppnat det för dem.
» Moster tycker om det eller det, » eller » moster blir ledsen, om jag gör det eller det, » äro inom denna krets de kärlekens maktspråk, som be- stämma hvardagslifvets handlingar.
Säkert är också mosters gillande i arbetsväg mera för dem än de pris och hedersomnämnanden deras slöjdalster vunnit på flere utställningar både in- och utomlands.
Men att de ej finna moster själf tillräckligt hedrad med guldmedaljen, visas af en annan, som en af gossarne egenhändigt och med gan- ska stor talang graverat på en hittad blybit.
Där stå både namn och årtal helt prydligt samt därunder, om jag minns rätt, en kvist — kanske en lager?
Och så ligger kärleksverket i ett riktigt etui, som han också gjort själf.
.
.
En främling kan ej se denna enkla gåfva utan rörelse.
Hvad skall icke då » moster » känna.
Att hon gommar den som en skatt är säkert, liksom hon gömmer månget annat minne af dessa små, som i sitt armod ej förstå, hur stora deras gåfvor äro.
Och så har nu Emanuella Carlbeck i sitt eget hem den där » märkvärdiga samlingen » af stackare, som väninnan en gång skämtade om.
Svarade nu bara hemmets ekonomi mot dess kärlek, vore hon så lycklig hon någonsin kunde begära.
Men det vill någonting till att dagligen underhålla ett hushåll af nära hundra personer, och till denna siffra uppgår nu hemmets hela personal med lärarinnor, sköterskor och gårds- folk, hvilka alla äro väl behöfliga, om det hela skall gå som det bör gå, omsorgsfullt och systematiskt.
Det årliga statsanslaget, som de senare åren varierat mellan 3, 0 0 0 — 3, 9 0 0 kronor, är ju icke stort; till detta kommer 1,000 kronor från det alltid mot anstalten utomordentligt välvilliga Skaraborgs läns landsting; vidare räntan af någon mindre donation och slutligen 12,000 kronor från de betalande barnen — hela den beräknade årliga inkomsten uppgående till ungefär 18,000 kronor om året.
Vill någon åtaga sig att för denna summa underhålla ett hundra personers hushåll så som hon underhåller sitt?
Utan att vara indiskret, kan man våga gissa, att hon mer än en gång har haft och har sina bekymmersamma stunder.
Praktiska vänner ha rådt henne att, som hemmet är betungadt af skuld, mottaga endast sådana barn, som betala och helst fullt.
T y många betala endast half afgift och andra åter en högst obetydlig.
Ja, icke mindre än 17 frielever finnas där, för hvilka hon väl- villigt öppnat sina dörrar, något som man förehållit henne såsom mycket » oklokt ».
.
.
Hennes förstånd ger vännerna rätt, men
hennes hjärta blöder vid tanken att släppa ifrån sig en enda af just dessa fattigaste, som alltid stått henne så nära.
Och när hon ser, hvilka glädjande resultat som under årens lopp vunnits med dessa » förkastade », huru många af dem som blifvit nyttiga, verksamma, lyck- liga varelser, hur skulle hon väl åt dem säga ett farväl, som kanske vore detsamma som ett förbi — ty ute i världen förbli de dock all- tid oförstådda främlingar?
Tvärtom är hennes önskan — hennes sista och varmaste — - att vid Johannesberg få bygga ett särkildt arbetshem, dit barnen vid lämplig ålder skulle få öfvergå, och där de skulle kvarstanna på den grund, att inkomsten af deras arbete till stor del skulle betäcka kost- naderna för deras underhåll.
Det är det sista, det största hon tänker sig for sina kära.
Det är en djärf tanke, nästan en förmäten, skola kanske åter de kloka säga.
När Jo- hannesberg nu har svårt att bära sig, huru mycket mera då!
Om någon hade sagt, då fröken Carlbeck satt vid Nya varfvet med sina fyra elever, att hon en dag skulle i eget hem hysa 70 små, att hennes verksamhet skulle tilldraga sig välförtjänt uppmärksamhet, hedersbetygelser och statsunderstöd, skulle man äfven funnit denna tanke förmäten, och dock har allt detta skett — därför att Herren så ville; därför att saken var hans; därför att äfven dessa brutna knoppar, som kallas idioter, gömma i sig ett frö till högre utveckling; och slutligen därför kanske att hon, som med kärlekens hela värme arbetat för denna utveckling, skulle däri finna den enda lön hon begär.
Och skulle ej Herren äfven kunna leda till en god utgång hennes oegennyttiga önskan om ett arbetshem såsom en tryggad fristad för hennes skyddslingar?
Kan han ej i varma hjärtan uppväcka lusten att till denna nya byggnad lägga en kraftig grundsten?
Sannerligen: för ett ädlare ändamål har sällan en känsla vaknat, en hand öppnats.
Ensamt det, att fröken Carlbeck aldrig be- gärt något för egen del, att alla hennes önsk- ningar och omsorger gällt dessa vanlottade små, som sökt skydd i hennes famn, borde väcka till lif den helt naturliga känslan att ekono- miskt understödja hennes trägna arbete, hennes, som för de elända öppnat sin dörr, när andra stängt sin, och sin famn, där andra vändt sig bort; hennes, som äfven bakom skuldran på det mest fula och förkrympta barn skymtar de spirande vingarne.
Hon har hela sin tid lefvat för dem, och säkert skall hon ända i det sista tänka på dem.
Men då skall hon för för första gången ha en önskan äfven för sig själf, den att med ödmjuk tillit våga säga: » Herre, här är jag och barnen, dem du mig gifvit hafver. » Lea.
Förtroende är kärlekens skönaste blomma; fattas det i kärleken denna lefvande, fasta, oryggliga tillit, så liknar han ett skönt, starkt träd, hvars hufvudrötter äro afhuggna; en lätt vindstöt kan omstörta detsamma.
J. de Lafontaine.
Hvad tjänar det till att hafva en hel grufva af kärlek, om den brinner på ett ställe, där den icke värmer någon människa, utan endast förtorkar hjärtat med sin instängda eld?
H. Beeeher- Stowe.
l ^ e s i g n a h o n e n.
såg min knoppning under vinterdag, " öch ofta var mig döden mycket nära, Dylcn slutligt fick min veka stängel bära %n ros af ädelt, oförgängUgt slag.
Xy sådan är den evigt vises lag, l^änd af de ödmjukt lidande, de fromma: Vr tårmängd mark uppspira skall min blomma, ^Dcn bleka, prydd med stilla, mildt behag.
c JBär mig, du pröfvade, invid ditt bröst I $ag dofta vill för dig till lifvels höst, ^a, än när dagen skymmer, när det kvällas; ^Den blida sommar flyktar hastigt bort, ^) e bjärta rosor vissna innan kort, ZJYlcn mina hvita blad ej skola fällas.
Charlotte Lindholm.
Själfständighet.
N å g r a ord till de unga af Helena Nyblom.
iet är ett underligt faktum, att i vår tid, då det talas så mycket om personlig- hetens kraf och betydelse, de utpräglade per- sonligheternas skara synes blifva mindre och mindre.
Sådana original, som jag har känt i min barndom och första ungdom, äro nu alldeles bortblåsta.
D å fanns en hel mängd typer af en sådan originalitet, att benämningen » ett original » icke var så långt ifrån att be- tyda » en karrikatyr ».
Dessa original — för det mesta gammalt folk — lefde nämligen till den grad i sina egna tankar och föreställnin- gar, att intet af det, som försiggår i den yttre världen, hade ringaste inflytande på dem.
Man hade om dessa olika individer de mest komi- ska historier, som bevisade, hur otillgängliga de voro för alla yttre inflytelser, men det oaktadt ofta besutto många framstående och betydliga egenskaper, hvilkas tillvaro ingen kunde förneka.
Denna slags originalitet är dock icke något man suckar efter eller saknar.
Om en veten- skapsman är fördjupad i sina reflexioner, be- höfver han ju icke därför gå med ena benet i rännstenen, och då han möter sina bekanta säga: » jag har tyvärr blifvit halt » — som man berättade om en bekant professor.
Icke heller är det ju nödvändigt, att en filosof går så fullkomligt upp i sin abstrakta tankegång, att han låter sig kastas af hästen, lugnt blir sittande på den grind, han faller på, och där- ifrån hälsar sina bekanta, som om han fort- farande sutte till häst — och andra liknande yttringar af en misslyckad originalitet.
Denna falska uppfattning, att bristerna hos en be- tydande man äro en del af hans storhet, har man lämnat.
Man önskar, att enhvar, antin- gen han har en teoretisk, praktisk eller konst- närlig begåfning, skall kunna se ut som au- dra människor, kläda sig ordentligt och upp- föra sig naturligt och icke som ett dårhus- hjon.
Det slags originalitet, som endast tjänar till stoff för komiska anekdoter, är verkligen icke något eftersträfvansvärdt.
Det finnes blott ett slag af originalitet, som är ännu värre, det är den påtagna.
Det finns människor, som vilja göra intryck med att säga eller göra bizarra saker för att därigenom skilja sig från mängden, och dessa ansträngningar för att vara » egen », huru väl de än kunna lyckas, äro dock af samma underhaltiga värde som all osanning.
Ett sökt väsen, en sökt stil — det må vara i hvilken konstart som helst — visar förr eller senare sin inneboende tomhet.
A f detta slags ansträngda originalitet ha vi ännu en del, och så länge som osanning fin- nes på jorden, kommer den nog fortfarande att lefva och trifvas.
En helt annan sak än det att vara eller vilja vara originel är den att hålla på sin personlighet.
D e allra flesta människor hafva en personlighet, äfven om den är aldrig så liten.
Små barn ha alltid en ganska utpräg- lad, naturlig personlighet, men de flesta män- niskor hålla alltför litet på denna sin bästa privata egendom.
De tyckas för det mesta hafva mycket brådt med att nivellera sig själfva och uppgå i en allmän mening, och långt ifrån att blifva och förblifva utpräglade människor blifva de så småningom dussin- människor — icke så sällan en af dem, af hvilka det går tretton på dussinet.
Är det något, hvartill jag särskildt skulle vilja uppmana de unga, så vore det detta att bevara sina personligheter.
Efterapa ej fader och moder och lärare och kamrater och parti- chefer, utan försök att tänka och döma själf!
Man skall kanske svara: det är just, hvad de unga hafva allt för myckeu lust till.
D e äro alltid färdiga att skrika ut sitt omogna omdöme, då ingen ber dem därom, och i syn- nerhet när det gäller motsägelse.
Det är just denna motsägelseanda, som de unga äro be- satta af.
Jag medger, att det är ett fel hos många af de unga, detta att vilja säga emot för alt säga emot, och då har det j u lika litet värde som allt annat, som icke har en sann grund.
Då motsägelse kommer af motsägelselust och icke af öfvertygelse, är det ju blott ett slags koketteri, som icke inbringar den opponerande annat än en ordstrid.
Men ofta tror jag, att denna motsägelselust likväl kan komma af en hemlig motvilja mot att få allting i sig med sked.
Det är den unga personlighetens första sparkningar, när barnet slår efter barnpigan, som vill mata det- samma, och griper efter skeden för att själf äta sin välling.
Ä r det verkligen denna första lust att vilja sköta sig själf, som framkallar de besynner- liga och ofta omogna meningar och omdömen, hvilka de unga framkasta, så föredrager jag dock långt mer att höra därpå än att höra den artige eleven, som upprepar lärarens utan- lexa.
För min del föredrager jag att höra människor säga en dumhet, som de själfva hittat på, framför de klokaste saker, som äro stulna från andra.
Hellre en äkta koppar- slant än en oäkta specie.
Det är icke nöd- vändigt, att de unga säga allt, hvad de tänka.
Både gamla och unga äro alltför snabba i att gifva luft åt omogna tankar, men något hvari de unga borde öfva sig litet mer, det vore att tänka själfva.
» Tänka vi då icke själfva? » skulle kan-
hända mången af de stridslystna unga män- än på ert eget, hvarför vill ni hellre känna niskorna vilja spöija.
» Nej förlåt, det gör ni med andras hjärta än med ert eget?
inte!
Ni ser er för det mesta försiktigt om- Ingen vill eller kan förneka det stora in- kring, innan ni vågar tänka något, och så flytande, som omgifningarna utöfva på den tänker ni inte edra egna tankar. » enskilde, men jag är säker på, att hvarest Jag vill icke ge er samma råd som Mark det finnes en verklig, själfständig personlighet, Twain, när han talar om barnens förhållande där låter den sig icke omskapas som vax i till de gamla.
» Kom ihåg, att gubben och gum- audras händer.
man äro gamla!
De ha sina fixa idéer, och Försök, ni unge, att helt stilla, utan öfver- så länge de tala till er, kan ni ju låtsas, som mod, utan lust att därmed vilja skryta om ni trodde dem och ville göra hvad de säga eller göra er bemärkta, att själfva bilda er er.
Sedan, när ni kommer för er själf, en åsikt om saker och tirig.
Om något i kan ni ju göra, som ni vill. » (Hvilken kvick lifvet eller i konsten rör ert hjärta, så låten parodi på barns allmänna tänkesätt!)
Detta det röras!
Måhända är det icke alltid det är, som sagdt, icke att rekommendera, men bästa, som griper er.
Hvarje ålder har sina hvarken föräldrars, lärares, kamraters eller behof och sin uppfattningsförmåga, och det, partichefers bifall eller klander bör vara be- hvaröfver jag grät, då jag var sexton år, gråter stämmande för er, förr än ni själf känner i jag ej öfver nu, men jag erkänner gärna och ert inre, att ni med full öfvertygelse kan vara med tacksamhet, att det den gången grep mig.
med därom.
Föräldrars och lärares votum Hör ni andra meningar om de ting, ni be- har icke så afgörande makt nu, som det förut undrar — eller ej tycker om, så hör noga haft.
Kamraternas meningar och åskådnings- efter och öfverväg, hvad som blifvit sagdt, sätt ha ett stort inflytande och partiledare en men apa icke strax efter alla.
Man hör utomordentlig.
Så snart en ung man blir så väl på klangen, om ett yttrande kom- vuxen, ja, redan långt förut, blir han vanli- mer direkt eller blott är en genklang, och gen fångad af något parti, stämplad med dess att repetera dessa dussinmeniugar gör hvar- fabriksmärke och är sedan icke en fri män- ken klokare eller bättre.
En sak ville niska längre.
jag framför allt råda er till; när ni först har I stället för att en ung man länge och i låtit er röras af något, vare sig det gäller stället borde leta sina vägar själf och med förståndet eller känslan, så sök att göra klart hjälp af sitt eget förstånd och sin egen känsla för er själf, hvarför det gör intryck på er.
göra sina egna upptäckter, sina egna misstag Allt, som verkligen får makt öfver oss, har och sina egna andliga eröfriugar, så följer en sanning till grund, och det är denna san- han nu med kompaniet och tänker och kän- ning vi skola göra klar för oss, så att vi ner efter de lagar, som chefen utdelar.
Hvart kunna gifva andra människor skäl för våra Dessa skäl och bevis äro vår och ett af de partier, i hvilka vår moderna åsikter.
tid är splittrad, är egentligen ett slags fräls- privata armé, de enda vapen, med hvilka vi ningsarme.
De betrakta hvart och ett sitt kunna bevara vår själfständighet, och med program som det enda saliggörande.
De fånga hvilka vi kunna möta andra.
Då är det och binda människorna och äro upphofvet till icke endast en nyck, ett tycke hos oss: » jag tycker så, därför att jag tycker så », utan personlighetens död och undergång.
man har de klaraste och naturligaste grunder, Man behöfver endast se, hur människor hvarför man har den åsikten.
bära sig åt, när de för första gången se och Det finns så få människor, som ha eller höra något, och så höra deras mening, när de ha diskuterat saken med sina kamrater kunna ge grunder för sina meningar om saker eller ha fått läsa kritiker af de ofelbara och ting, att det fullkomligt förfärar en, ju domarne, efter hvilka de rätta sin tankegång.
längre man kommer in i lifvet.
Till och Vid en konsert eller ett skådespel kan man med bland kloka, intelligenta, reflekterande redan iakttaga, hur de sitta och titta förstulet människor har jag ofta förgäfves sökt efter på hvarandra för att liksom undersöka: » törs en enda liten grund för de dcmar, hvilka de jag tycka, att detta är bra?
— Månne det är uttalat.
Jag har fått undvikande svar, otyd- bra?
— Om jag nu klappar i händerna, är det liga förklaringar, och så ha de flytt och räd- kanske på tok? » Och blott någon sällsynt dat sig för att undgå att svara på denna gång kunna verkligen sanningen och skönheten enkla fråga: » hvarför? » i det, som presteras, så fullkomligt rifva dem med, att de glömma sina skrupler och sin försiktighet och hängifva sig åt ögonblickets intryck.
Ofta kan också denna entusiasm blott vara följden af den smittande makten hos en stor publik, som applåderar, då det larm, som uppstår, drager alla med sig.
Men har man låtit hänföra sig, så komma tidnin- garna och kritikerna, och så måste man draga öronen till sig.
Ack nej, man var egentligen icke alls så vidare hänryckt!
Man tyckte egentligen icke vidare om det, nej, då allt kommer omkring, var det egentligen bara strunt.
Samma förhållande är det med böc- ker.
Tala med en människa, strax efter sedan hon läst en bok, och så sedan hon mött sina kamrater i » frälsningsarmen ».
Man skulle icke tro, att det vore samnia sak, hon talade om, så listigt och säkert har hon förändrat hela sin åsikt.
Detta bevisar blott, huru utom- ordentligt få människor det är, som ha och våga ha en åsikt själfva.
Det står i bibeln: » Hvarför tanken I ej själfva, ' hvad rätt är? » — och det är ett visst ord.
Hvarför tror ni mer på andras förstånd Man skall aldrig börja med att reflektera öfver en sak.
Det är just det lyckliga hos ungdomen, att den kan störta sig i beskå- dandet af något, såsom man en sommardag störtar sig i hafvet.
Men då man kommer upp och börjar bli torr, kan man gärna svara på frågan: » var det kallt eller varmt? » Var icke så rädd för att ha en åsikt, äfven om du skulle vara alldeles ensam om den i hela världen.
Egentligen kunna aldrig två män- niskor tänka lika i ett och allt.
Ä r du fjor- ton år, skall du icke önska eller tro, att du absolut skall känna detsamma som din mor- mor, och blir du tjugufyra, så gör icke narr af hvad du höll af, då du var fjorton år.
Hvarje ålder har sin egen uppfattning och behöfver sin egen föda.
Det gäller blott att vara sund och naturlig och hafva litet mod till att älska och beundra, hvad man själf gripes af, och icke blott efterapa de andra.
Om någon frågar, skall man ha klart för sig, hvarmed man vill försvara sin helge- dom, och är det allvar med ens kärlek, till hvad man dyrkar, försvarar man det icke för att säga emot, utan emedan det är sanning för en själf, och det är dock blott den per- sonliga sanningen, som har betydelse.
Man behöfver därför icke tro, att detta är det sista och absoluta, man skall komma till.
Ungdomen är blott begynnelsen af lifvet, och om man icke förändrar sig helt och hållet, så verkar dock utvecklingen en stor förän- dring.
Till denna utveckling hör, att man väl och noga skall lyssna till andras meningar och yttranden, men man skall aldrig låta sig öfverrumplas.
Skall någon kunna öfvertyga en, måste det vara därför, att det är något i ens inre, som hemligt svarar den andre och säger: » ja, du har rätt! » Kökstijranner.
För I d u n af Maja.
* 1 ' &gt;jr ag gör helst allt själf. » Med dessa fem ord tro vi oss hafva tillfylles betecknat en hel klass fruntimmer, liksom den bekanta satsen: » 1 ' état c ' est m o b (jag är staten) blifvit ett utmärkande kännetecken på en viss klass tyranner.
Hvem kan förneka, att ett slags öfverensstämmelse äger rum mellan alla tiders och släktens oinskränkta regeringar?
Den, som ännu, oaktadt Elisabets af England och Katarinas af Ryssland bevisade förmåga att styra folk, tyiflar på det kvinnliga släktets herskaretalang, han må vända sin blick från de krönta storheterna bland Evas döttrar till de mindre bemärkta herskarinnor, som med järnhand styra — lyckligtvis, skulle vi vilja säga, endast — ett kök.
» Jag gör helst allt själf » är en riktig köks- tyranns första tanke på morgonen.
Med öf- verlägset förakt skådar hon ned på den hus- mor, som anförtrott frukostens tillagande åt sin tjänstflicka och själf gladt sprakar bort morgonstunden med man och barn.
» Hur kan man på det viset öfverlåta sina sysslor åt andra? » För den äkta kökstyrannen äro alla tjänande personer varelser af lägre grad.
Hon är djupt öfvertygad om, att » sådana där kräk » lägga sig till med kafFeböner o. d., och att deras samveten äro af rymligaste slag.
Därför måste alla göromål ske under hennes ögon eller helst af hennes egen hand.
Jämt är hon sysselsatt och har aldrig ro att sitta stilla.
Då hennes man för henne vill uppläsa någon nyhet ur morgontidningen, må- ste hon ut i köket och späcka steken, och då barnen komma till henne med sina små be- kymmer, känner hon sig öfvertygad, att mjöl- ken kokar öfver, och måste rusa ut för att rädda densamma.
Hennes omgifning har kanske svårt att för- stå och värderar så föga denna hennes jäk- tande ifver.
Men hvad gör det?
Herskar- innan finner sin lön inom sitt eget bröst.
Känns hon inte igen på den stolta blicken, som säger: » Finns det ett sådant kök som mitt?
Har någon så blanka kastruller och hvita trä- kärl som jag?
Kan någon framvisa sådana sylter som mina, eller ges det en enda, som kan laga bättre mat än jag?
Hvems linne är så bländhvitr, så väl mangladt och så väl struket som mitt? » A l l detta är nog obestridligen sant.
Det vore ju en synnerlig lycka att få en tjä- narinna från ett sådant mönsterhus.
Försök!
Tillfälle att eröfra en sådan skatt erbjudes ofta, ty märkvärdigt nog tyckas tjänsteflic-
korna ha mycket brådt att gå igenom den makalösa kursen.
Hvarje halfår, kanske of- tare, flyttar någon af dem.
D u skyndar att antaga ett af dessa praktexemplar bland jungfrur.
Hvad följer?
Du skickar henne på tor- get.
Hon köper allt, hvad galet är.
Hon har ingen aning om, hvilken del af oxen som passar till stek, hon kan inte skilja gamla ägg från färska, godt hvetemjöl från dåligt sådant.
Du förvånas med rätta.
» Jo, se frun, som ting själf, » säger den Nå ja, den frun ville bestyren — den som som hon!
jag var hos, köpte all- skamflata tjänstflickan.
helst själf ha de yttre kunde vara så utmärkt D u öfverlämnar därefter åt tjänarinnan en- dast de inre göromålen och matlagningen.
Sak samma!
Den stackars varelsen vet inte mer än katten i spiselvrån, hur hon skall steka en gås eller stufva en aborre eller späcka en hare.
D u förvånas ånyo.
» Ja, se min förra matmor gjorde allt själf! » D u känner en ännu djupare beundran för denna makalösa fru, som gjorde allt själf.
D u är ung och vill likna henne.
V i l l du det verkligen?
Låt varna dig, gör det icke!
Blif ingen allenastyrande köks- despot!
Uppoffra icke din äktenskapliga lycka för begäret att enväldigt herska i kö- ket.
V a r oersättlig i första rummet för din make och dina barn.
För deras trefDad må du ensam verka.
Om du har råd att hålla en tjänarinna, så lär henne sköta sina göro- mål.
Undervisa henne med foglighet och ef- ter en bestämd ordning.
Öfverse med hennes mindre förseelser och visa henne aktning och tillgifvenhet.
D å hon gör en sak väl, erkänn det, och fordra sedan med bestämdhet, att hon ständigt sedan gör detta lika bra.
Men akta dig för den själfbelåtna maktfullkomligheten, som finner sitt uttryck i de stolta orden: » Jag gör helst allt själf. » Kvinnans intressen vid den ny- öppnade riksdagen.
rariskar man statsverksproposilionen med hän- syn till hvad den vill göra för kvinnan — och det är endast den synpunkten vi här ha att göra med —, märker man genast, att en af våra s. k. stora frågor, läroverksfrågan, framkallat förslag, som, om de komma att genomföras, skola få ej ringa betydelse för kvinnan.
Dessa förslag af- se ombildandet af de mindre allmänna läroverken till samskolor d. v. s. skolor för samundervisning.
I sam- band därmed står förslaget om rätt för k. m:t att låta undervisningen i dessa skolor bestridas af kvin- nor.
För det uppväxande släktets uppfostran är sam- undervisningen en sak af största vikt.
Det är dock ej denna dess betydelse, som fört den fram för riks- dagen.
Snarare har den kommit dit af praktiskt- ekonomiska skäl.
Då läroverkskomitén 1882 föror- dade indragning eller ombildning af åtskilliga peda- gogier och mindre allmänDa läroverk, mötte detta motstånd från de städer indragningen gällde.
D e framkastade då såsom ett motförsvar tanken på sam- undervisning, hvarigenom de smärre läroverken skulle se sitt lärjungeantal förökadt, således kostnaderna för hvarje lärjunge förminskade.
Det var sålunda besparingshänsyn som härvidlag förde frågan om samundervisning på tal.
Men ordet hade nu en gång nämnts, och man bör- jade fästa vikt vid saken.
Ecklesiastikministern Ham- marskjöld ansåg (1887) det lämpligt att » anställa för- sök » med » den af många högt prisade samuppfott- ram&gt;.
Oaktadt denna något obestämda ståndpunkt förde han dock frågan framåt genom att erinra om, hvilken betydelse samuppfostran kunde hafva för kvinnliga lärjungar, hvilka i smärre städer hade svårt att få någon högre utbildning.
Flickskolekomitén betonade i sitt betänkande (1888) samundervisningens betydelse och lämplighet sär- skildt på platser, » där lärjungarne komma från täm- ligen likartade familjer och äro syskon, grannar, be- kanta till hvarandra, växande upp under jämförelse- vis enkla lifsförhållanden ».
Äfven ecklesiastikmini- stern Wennerberg förklarade sig i sitt förslag 1890 ej hafva något att invända mot kvinnliga lärjungars tillträde till de ombildade mindre läroverken.
Frågan var dock ej så långt kommen, som man på grund af dessa uttalanden skulle kunna tro.
I så väl 1887 som 1890 års förslag var de kvinnliga lärjungarnes tillträde till det ombildade läroverket beroende af kommunalstyrelsens beslut och följaktli- gen äfven af tillgång på utrymme och lärarekrafter.
Osh enligt 1887 års förslag skulle vid ett samunder- visande läroverk endast en lärarinna tillsättas och det på den minst fordrande platsen.
I 1892 års nu framlagda förslag hafva dessa in- skränkningar försvunnit.
Visserligen skulle det om förslaget antages, bero på kommunalstyrelsens be- gäran, om ett läroverk skulle organiseras såsom sam- skola eller icke, men om en sådan begäran fram- ställes och bifalles, hafva sedan manliga och kvinn- liga lärjungar lika rätt till inträde vid läroverket.
Likaså hafva lärareplatserna vid samskolorna förde- lats mera jämnt mellan lärarinnor och lärare.
Lä- rarinnorna, som skulle äga fast anställning, skulle med 1,500 kr.
och två ålderstillägg på 250 kr.hvar- dera ersättas för 24 timmars arbete i veckan.
Efter 55 lefnads- och 25 tjänsteår skulle de vara berätti- gade till en pension af 1,200 kr.
Rektorsbefattnin- gen får dock ej innehafvas af en lärarinna.
Vårsådd.
Ur lifvet af Edith Forssman.
Belönadt med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
åfptt bref till professorn » — den gamla &amp; \ ordentliga, men anmärkniugsvärdt fu- la hushållerskan öppnade försiktigt dörren till skrifrummet och framräckte ett kuvert, hvars tarfliga yttre tydligen väckt någon undran hos henne.
» Ett tiggarbref, pub. » — den som skref kände visst icke, att professorn ej var den, som kastade bort allmosor åt förste bäste.
— • Hon knyckte på hufvudet och gick, me- dan den gråhårige herrn i sin bekväma skrif- stol utan hast bröt brefvet och fäste den skarpa bakom glasögonen förskansade blicken på de ojämna raderna: » Dåliga ögon, darrande hand, » läste han mumlande, » min yngste gosse K n u t.
.
.
har alltid varit sin mors glädje » — hvad är det för sentimentalt snack!
— Han fortsatte • åter med halfhög röst i af brutna satser: » Vågar vända mig till herr professorn som Utom dessa reformer har ecklesiastikministern Gill- jam i årets statsverksproposition framställt ett annat kusin och gammal vän till min aflidne käre förslag, som för kvinnans uppfostran har en ej ringa man.
.
.
hjälpa gossen på väg.
.
.
tog den betydelse.
Han begär nämligen ett anslag af 5,000 hvita mössan senaste v å r.
.
.
har en brinnan- kronor för att vid högre lärarinneseminariet införa de håg för studier. » undervisning i huslig ekonomi, d. v. s. matlagnings- konst.
Uppslaget till denna nya åtgärd har kommit » Jaha, » professorn knep ihop de gråblå från professorskan Anna Retzius, hvilken såsom gåf- ögonen, och öfver h a n s tunna läppar gled ett va erbjudit seminariet en i gång varande matlag- ningsskola med inventarier.
Seminariet har visser- sarkastiskt leende, » man ser nog, hvart det ligen icke utan vederbörligt tillstånd kunnat motta- lutar, » brummade han; » gumman syftar för- ga detsamma, men planen med gåfvan har tydligen stås därhän, att jag skall stå till tjänst och rönt erkännande öfver allt.
Direktionen har begärt taga mig på halsen en gröngöling till pojke, det anslag, som är erforderligt för att upprätthålla undervisningen i matlagningsskolan.
Ecklesiastik- som kommer hit med en tuppkycklings orubb- ministern har också förordat detta anslag, ehuru han liga öfvertygelse om att vara ett lärdomsljus anser, att åtminstone att börja med skolan bör af yppersta slag.
Nej tack vackert, j a g vill blifva i enskild ägo, men få af seminariet under vis- ingenting hafva att skaffa med den förhopp- sa vilkor begagnas.
ningsfulla ungdomen — ingenting alls.
Är Om riksdagen, såsom man kan hoppas, godkänner detta förslag, har den husliga ekonomien tagit plats han ett snille, bryter det nog fram äfven utan mitt åtgörande, i annat fall kan han j u bli bland de officielt erkända läroämnenas antal.
Att det i sådant fall snart skall tränga sig fram till skomakare; det är ett hederligt yrke och flickskolorna i landet, därom kan man vara förvis- bättre, än att han svälter ut sig på den lär- sad Rektorn vid högre lärarinneseminariet ger det nya läroämnet en synnerligt vacker rekommenda- da banan som andra narrar före honom. » tion.
Det skulle enligt hans åsikt gifva bättre för- utsättningar för utöfning af det husmoderliga kallet, komplettera den teoretiska och estetiska utbildning, som våra högre flickskolor meddela, och bereda nö- dig omväxling i arbetet, särskildt för tiden mellan det 14:de och det 16:de lefnadsåret, då flickorna vanligen visade mindre håg för studier.
Han anför också, att på många ställen i landet intresset för det nya läroämnet redan vaknat, men att man saknade kompetenta lärarinnor.
Slutligen förekomma i statsverkspropositionen en del för kvinnliga biträden i statens verk viktiga för- slag angående löneförhållanden.
En nyhet bland dessa är den af generalpoststyrelsen föreslagna och af k. m:t gillade reformen, att kvinnligapostfunktio- närer skulle få rätt till ålderstillägg, hvilket de förut ej haft.
Generalpoststyrelsen betecknar den före- slagna anordningen såsom rättvis och billig och till- lägger ytterligare några uttalanden, som för post- verkets kvinnliga biträden äro ganska smickrande.
Styrelsen säger nämligen, att så väl omfånget och beskaffenheten af kvinnans arbete i postverkets tjänst som hennes förmåga att fullgöra detta arbete tala för, att hon ej bör utestängas från denna förmån.
Och civilministern instämmer med generalpoststyrel- sen.
I öfrigt inrymmer den kungliga propositionen de för hvarje år kommande anslagen till löneförbätt- ringar åt lärarinnor vid folkskollärareseminarierna och vid högre lärarinneseminariet m. m. samt till det gradvis pågående införandet af slöjd såsom un- dervisningsämne vid våra folkskollärarinneseminarier.
H.
L. Viciorin.
Han bet sig i läppen, och det satiriska löjet på hans mun förbyttes till någonting midt emellan ett bittert vemod och en bister grimas, men med en beslutsam rörelse tog han brefvet och gömde det under en pappers- press af marmor med handtag af brons, in- nan han åter lutade sig ned öfver den me- dicinska afhandling, han just höll på att ut- arbeta; ty trots de sextio åren var professor Winter ännu kry och själsstark som en ung man.
Pennan raspade på nytt lika flitigt öfver papperet som före brefvets ankomst, man kunde hafva trott, att det lilla afbrottet blott varit en förbiilande dröm, om icke det där sällsamma uttrycket fortfarande kvardröjt i professorns ansikte och hans blick gång på gång förirrat sig till en viss marmorpress, som om den varit en hemlighetsfull graf- vård öfver någonting, som borde vara gömdt och glömdt.
Orden knöto sig emellertid icke mer så lyckligt samman till formfulländade satser, han fann icke snabbt nog de jämförande ställena i sina medicinska auktoriteter, och med ett buttert » fördömdt » sköt han förar- gad undan manuskriptet, så att de lösa bla- den flögo omkring.
Han gick några gån- ger fram och åter på den mjuka mattan i det komfortabla skrifrummet med sina väl-
fyllda bokskåp, sina byster och taflor och den gedigna mahognymöbeln; det var just ett sådant arbetsrum, som en bildad man med fint utprägladt konstsinne och en solid för- mögenhet skulle inrätta åt sig till daglig vistelseort.
Han såg sig om med dröjande tankfulla blickar — hvad grubblade han öfver?
— Steg där kanske fram i minnet bilden af en liten pilt i lappad blus och utgångna skor, som sällan fick äta sig mätt, men som lik- väl envist utstod allt för att girigt hänga öfver gamla, lånta skolböcker.
Den gossen skulle nog trotsat en värld, om den velat tvinga honom att » blifva vid lästen » i stäl- let för att genom tistlar och törne bana sig väg till vetandets höjder.
I den lille parfveln skulle visserligen varit svårt att spåra den blifvande professorn, man- nen, hvars namn hade en så utomordentligt god klang inom den medicinska världen, men så var det likväl, och han, som nu stod där och såg sig om i det vackra skrifrummet, hade säkert, då han kämpade emot brist och nöd, icke vågat drömma om den lifvets kom- fort, som nu omgaf honom.
Det ryckte till i det stränga ansiktet — de gamla minnena borde ju äfven berätta, att det var hans eget trägna arbete, hans järn- flit, som drifvit honom framåt till hvad han nu var — ja väl — men fanns där då icke något mer att förtälja, något om välvilliga beskyddare, som understödt den kunskaps- törstande ynglingen, om hjälpsamma händer, utsträckta i den .yttersta nöden; den egna kraften har dock sin gräns, det måste han veta af egen erfarenhet.
Nå, nå, hvad skulle alla dessa tankar tjäna till, hvart ville de föra honom?
Pro- fessorn satte sig åter vid bordet, tog fram bref- vet under marmorpressen och läste det upp- märksamt ännu en gång, sedan började han skrifva och bar ännu samma kväll, högst egenhändigt, ett bref på posten.
Några dagar senare förbluffade han vid middagen sin gamla hushållerska genom att helt tvärt be henne göra i ordning gårds- rummet till den följande aftonen för en ung student — en aflägsen släktning — som han beslutat gifva fritt kvarter under höstter- minen.
Jungfru Fina, som var den personifierade punktligheten och helt och hållet ovan vid alla surpriser, höll på att tappa stekfatet i golfvet af häpnad.
När hennes husbonde gaf en liten middag eller såg några vänner på supé, var det alltsammans aftaladt dem emellan flere dagar förut, så att hon hade god tid för sina förberedelser, men nu slog den märkvärdiga nyheten som en bomb ned på henne, att professorn — professorn, som alltid rynkade ögonbrynen åt » pojkglopar », skulle taga en student i sitt hus, ty efter- som gården var hans, måste väl rummet där- nere äfven tagas med i räkningen.
Hon var så öfverväldigad, att hon icke förmådde i ord uttrycka sin förvåning, utan blott helt pas- sivt förmoda, att den unge herrn äfven skulle äta vid professorns bord.
» Det är inte så afgjordt, » svarade denne emellertid något kort och med en stel blick, och med en liten nervös snörpning kring mun- nen sväfvade jungru Fina ut i köket för att grubbla öfver, om jorden fått någon knuff, eller om det var hennes husbonde, » som hade en skruf lös i hufvudknoppen ».
I alla fall lät den samvetsgranna kvinnan ingenting förhindra sig att med borste och tvål göra allt som göras kunde för det tarf- liga gårdsrummet, men när hon vände sig till professorn och frågade, huru det skulle möb- leras, befallde han henne helt barskt att bä- ra ned från vinden en gammal säng, ett ran- kigt bord och några ledbrutna stolar — mera behöfdes ej, en fattig gosse fick lof att vara nöjd med minsta möjliga.
Jungfru Fina tryckte läpparne hårdt till- sammans, som om hon varit rädd att låta något ord undfalla sig, men inom sig tänkte hon: » Professorn har säkert ångrat sig, en ungdom här i huset är så emot alla hans vanor. » I denna tro styrktes hon ytterligare, då hennes husbonde vid middagen gaf några mycket bestämda order angående den främ- mande.
Morgon och kväll skulle hon få bära ned skummjölk och bröd, middagarne fick studenten äta på ett enkelt matställe i närheten — • det skulle professorn ställa om.
» För resten, » slutade han, » får Fina inte börja med något fjäsk och spring för att be- tjäna honom därnere; unga herrar bli bara bekväma och egenkära, om man passar upp dem, kom ihåg det! » Professorn såg så barsk ut därvid, att hus- hållerskan helt förskräckt knäppte ihop hän- derna och suckade: » Gud hjälpe fattigmans barn, som måste lefva på andras nåd. » Hadej professorn verkligen ångrat sig?
Den frågan gjorde han sig själf, när han om kvällen satt och väntade på sin unge gäst, som skulle anlända med aftontåget.
Ångrade han att med de få raderna, i hvilka han ut- lofvade fri bostad och litet hjälp i öfrigt, möjligen hafva ingifvit den medellöse studen- ten några högtflygande förhoppningar på den rike släktingens bistånd!
På dessa frågor fann han intet svar, men inom honom stod det fast att genast från början låta den un- ge herrn förstå, att han hade alls inga an- språk; skulle det gå honom väl, skulle han hafva en framtid, måste det bero på hvad han själf dugde till och därmed bastå.
— Det var icke lumpen snålhet, som föranledde hans karghet gentemot denne okände yng- ling, det var hans principer; därför beslöt professorn också att förhålla sig så passiv som möjligt och intaga en afvaktande, skarpt iakttagande hållning.
Just då han hunnit så långt i sina grubb- lerier, rullade ett åkdon nere på gatan, och några ögonblick senare hördes raska steg i trappan.
Fina hade gått ut för att bära in reseffekterna, men den främmande hade blott en liten gammal läderkappsäck, som han själf bar i handen, han ville visst ingalunda be- svära någon annan därmed, sade han, i det han höfligt och med ett behagligt leende häl- sade på hushållerskan.
» Får jag kväll? » kanske råka professorn redan i (Forts.) Husmoderlig almanack.
F e b r u a r i.
Eftersom dagarne småningom börja blifva längre och husmoderns tankar ännu ej upptagas af träd- gårdsgöromål och vårstök, företager hon nu en ra- dikal granskning af sängkläder och sänglinne.
— Om pälsvaror genom begagnandet under vintern förlorat sig något och behöfva uppfriskas till fortsatt bruk, så sker detta enklast medels uppbettadt hvete- eller rågkli, hvarmed man duktigt gnider och borstar dem samt därpå skakar och piskar dem.
Hetsand gör ibland samma tjänst, dock borttager den ej det flitiga utseendet, emedan den ej drar till sig fett och smuts lika bra som kli.
— I källaren låter man en gång i veckan bortplocka den skämda potatisen.
Rotfrukter läggas om i ny, torr sand, om så be- höfves; de, som möjligen börja gro, förbrukas först eller rensas från de gröna skotten.
— På landet företager husmodern slakt och såpkokning, och den som roar sig med vinberedning i hemmet, tappar nu försiktigt sina sorter på andra ankare, så att all bot- tensats (resp. jäst) kvarblir i de gamla kärlen.
— Om man bland äggförrådet påträffar ett och annat ägg, som, utan att egentligen vara skämdt, ej luktar rik- tigt friskt, kan man göra det användbart genom att utställa det upptagna ägget några timmar i friska luften — dock ej medan termometern är un- der fryspunkten.
— Vill husmodern redan syssel- sätta sig med sin trädgård, kan hon upprita planen, granska sitt fröförråd, plocka de insamlade fröar- terna ur sina skidor och göra i ordning fri notan.
— Före fastlagssöndagen ställer matmodern med den i hennes trakt brukliga kosten — i alla händelser bakar hon nu sina fettisdagsbullar *.
Stenia.
Fjärilen.
trädgården, där augustisolens brännande c i l » strålar försätta den upphettade luften i dallring, längs efter blomsterrabatterna, hvil- kas halfvissnade blommor försmäkta, utan att gifva någon doft, jagar en liten flicka fjäri- lar, med en tolfårings obekymrade glädtighet, iklädd en tunn, rosafärgad sidenklädning, med bara armar och ben och med det ljuslockiga håret uppsatt under en hvit halmhatt.
I skuggan af en berså sitter hennes far- far, en vacker gubbe på 80 år, en f. d. kammarherre hos Ludvig X V I I I, med ha- kan stödd mot silfverknappen på sin käpp, småleende och med halfslutna ögon, och öf- vervakar barnets nyckfulla lopp.
Med en kattunges smidiga och lätta behag följer den lilla flickan på tåspetsarne en smal allé, som slingrar sig fram mellan tvänne rosenhäckar, och gör sig i ordning att med en flughåf af grönt flor fånga en vacker natt- fjäril med röda vingar, betäckta af svarta sammetsfläekar.
Hon tar ett steg, men stan- nar med utsträckt arm och återhållen ande- dräkt och biter sig i läppen med sina fina, hvita tänder.
Ånnu ett steg — — — — Fjäriln sitter på en ros, ett okunnigt offer, om den hotande faran.
Ett steg till — - — — — Redan sänkes håfven.
Men en dallring i luften, en plötslig skugga, har väckt fjärilens uppmärksamhet.
Han höjer sig och flyr un- dan med osäker flykt.
Barnet störtar framåt under höga rop, och förföljelsen börjar på nytt, vild, utan hänsyn till hinder, tvärs öfver gräsmattor, midt ibland ra- batter.
Fjäriln flyger från blomma till blomma, höjer och sänker sig under försök att undkomma sin fiende.
En stor fri yta visar sig för ho- nom öfver den med snäckor prydda fontänen, hvarifrån en plaskande vattenpelare uppstiger.
Han tror sig vara räddad och söker sätta sig på en näckros.
Men det nedstörtande, i fint stoft fördelade vattnet fuktar hans vin- gar, och våt och vanmäktig faller han ned mellan de fuktiga och klibbiga bladen.
Ska- kande af en häftig rysning, försöker han hålla sig uppe och kryper halfdöd framåt.
Den lilla flickan har bevittnat denna plöts- liga olycka.
Hon utstöter ett förtvifladt skri: » Farfar, fort!
K o m och hjälp mig!
Fjärilen drunknar! » Och utan att invänta den hedersmannens hjälp, hvilken skyndar sig så fort hans gamla ben förmå bära honom, störtar hon fram till * Fettisdagsbullarna och fastlagsmunkarna hafva i den kristna symboliken afseende på svampen, hvil- ken läcktes Jesus på korset; fastlagskringlorna på frälsarens törnekrona.
snäckorna i vattenbrynet, lutar sig ned och räcker fjärilen i dess förtviflade läge skaftet af håfven.
Fjärilen kraflar sig upp därpå, skakar sina vingar, och sedan han på ett ögonblick torkat dem i solen, återfår han sin glans.
Då begagnar hon sig af hans matthet, hon, som nyss räddade honom, fattar honom vid hufvudet, och med ett triumferande rop hop- par hon ned på gräsmattan.
» Oförståndiga! » ropar till henne farfadern, som kommit helt andfådd — » Att äfventyra ditt lif midt i denna bassäng, att luta dig ned med fara att falla — — — då du var så varm! » » A c k!
farfar, för intet i världen skulle j a g velat låta det stackars djuret dö i det stygga vattnet — — — » Så tar hon, betraktande sin fånge med ögon, fuktiga af ömhet, en lång nål, genomborrar därmed raskt hans kropp och sätter den vackra nattfjärilen på sin hatt, medan den ännu dar- rar af den förskräckliga tortyren.
» Så där, » säger hon, » det var bra! » Och hon vänder sig om och springer sin väg.
Den gamle kammarherrn småler melanko- liskt, och skakande sitt hvita hufvud, mum- lar han, där han ser efter den lilla flickan: » Ädelmodig och hård, öm och hjärtlös på samma gång — — — — Redan kvinna! » Georges Privat Af Ohnet sjukvård.
J. D-i.
tjöi den privata sjukvården är i Sverige ^ ofantligt dåligt sörjdt — det är ett faktum, som icke låter förneka sig.
V i tala nu icke om de större städerna, där för- hållandet torde vara något bättre, utan om de mindre städerna och landsbygden.
Låt oss antaga, att en person blir allvar- ligt sjuk och önskar blifva vårdad i sitt hem.
Det enklaste vore j u nu att skaffa en erfa- ren sjuksköterska, i hvars händer man med trygghet kunde öfverlämna den sjuke, men en sådan finnes tyvärr icke på de allra flesta ställen.
På sin höjd kanske man kan lyc- kas få tag i en s. k. vakhustru, men hur en sådan uppfattar sina plikter som vårda- rinna af sjuka är ganska egendomligt.
Har någon af er varit i den obehagliga belägen- heten att nödgas anlita hennes hjälp?
Icke?
— Nå, då kanske jag kan berätta den er- farenhet — långt ifrån angenäm —.
jag har af saken.
Jag var sjuk, farligt sjuk, och hade fått en vakhustru, som skulle se till mig under natten.
Stor och rödbrusig, med kantiga, o viga rö- relser, råkade hon oupphörligt i kollision med möblerna, och hennes första omsorg, då hon väl kommit in, var att med några betänk- samma » hm, hm » känna på mina händer och fötter, hvilket ovillkorligen ingaf mig den föreställningen, att hon ville undersöka, hur lång tid jag hade igen att lefva.
När hon lyckats komma till klarhet härom, började hon rusta sig i ordning för natten och be- fallde in en mugg med kaffe, en kopp, en skål med socker och framtog därpå ur kjor- telsäcken en liten panna, som hon fyllde med kaffe och satte öfver nattlampan.
Därefter svepte hon omsorgsfullt om sig den varma filten, satte sig till rätta i den bekväma län- stolen och — somnade.
Men hvad hade det gjort, om icke dessa ohyggliga, långdragna snarkningar varit, hvilka kommo mina af sjukdomen känsliga nerver att skälfva af smärta!
Då och då vaknade hon upp, visst icke för att se till mig, utan endast för att taga en styrketår af den bruna drycken, som stod och puttrade öfver nattlampan, och för att därpå med en belåten suck sjunka tillbaka i stolen och sofva så lugnt och tryggt, som hade hon legat i sin egen säng.
Frampå morgonen vaknade hon på allvar, och fullsöfd och i särdeles^ godt humör slog hon upp sin språklåda och trakterade mig med en oändlig rad af historier om sjukdo- mar, plågor, lik, begrafningar och skendöda, hvilka kunde kommit en frisk att rysa, och som frampressade ångestsvetten på min panna.
Det värsta var dock, när hon, då doktorn vid sitt morgonbesök frågade, hurudan natten varit, med en nick åt mig helt frankt på- stod: » Kors, hon har sofvit som en stock hela natten! » Ja, sådan vård är det, som en dylik obil- dad och okunnig varelse ger oss, och äfven allt, hvad vi kunna fordra af henne, och detta måste vi nöja oss med, ty det finnes intet bättre.
Hvilken skillnad vore det ej, om det i stället funnes kunniga, finkänsliga kvinnor, som vi kunde vända oss till med begäran om hjälp vid sjukdomsfall, och med hvilken varsamma händer kunde vårda oss och lindra våra plågor.
Ja, här är ett tomrum, ett stort tomrum att fylla; och I unga kvinnor, som stån spör- jande, hvilken verksamhet, I skolen välja, ag- nen, innan I bestämmen eder, äfven en tanke åt den privata sjukvården!
Den erbjuder eder en lefnadsbana, som icke liksom så mån- gen annan är öfverfylld, utan som torde kun- na ge eder full sysselsättning och därtill ett bättre lefvebröd än många andra.
Smånotiser för kvinnovärlden.
Christine Sundberg.
Enligt meddelande från Paris afled därstädes den 20 dennes vår lands- maninna fröken Christine Sundberg från Kalmar.
Den bortgångna var, o m icke en af banbryter- skorna för kvinnans inträde på konstnärsbanan, dock af den första falangen; från Höckerts atelier fick hon inträde uti akademien, därefter studerade hon för Fagerlin i Diisseldorff och för Vissier i Paris.
Hon var född kolorist, och hennes början ingaf stora förhoppningar, men de gäckades, ty- värr, af en ganska tidigt påkommen ögonsjukdom.
Hennes förnämsta verksamhet var uti Briothé ' s atelier, och hon gjorde den artistiska retouchen å taflor, som där restaurerades, såväl från Lou- vren som från de förnämsta enskilda samlingar.
Af hennes originalarbeten finnas några goda por- trätt, vittnande om en fm, spirituel och ele- gant uppfattning af modellen.
Hennes glada, älskvärda personlighet och tro- fasta karaktär hade förvärfvat henne en ganska vidsträckt vänkrets både i hemlandet o c h Paris.
GrefvinnanEbbaElenonora Spens, lands- höfdingen grefve Spens ' maka, född von Seth, har den 26 dennes aflidit i Vexjö i lunginflammation efter influensa.
Hon var vid sin död 62 år gam- mal.
Kvinnans äktensJeapsåkler.
Kungl.
proposi- tion har aflämnats till riksdagen om höjande af kvinnans äktenskapsålder till 17 år.
Camilla Collett, den bekanta norska förfat- tarinnan, mottog pä konungens födelsedag den 21 dennes genom hofmarskalk Frölich konungens be- löningsmedalj i guld.
Idun har trädt i författning om, att då ut- rymme bjudes, snart nog kunna meddela sina lä- sarinnor den framstående kvinnans bild.
Teater och.
musik.
K u n g l.
o p e r a n uppförde i går för första gången sedan år 1866 Goethes 5-akts-sorgespel » Egmont » med musik af Beethoven.
Vi återkomma härtill i nästa nummer.
K.
D r a m a t s i k a t e a t e r n gifver i afton ånyo Ernst Lundquists 5 akts-komedi » Lilla professorskan » samt i morgon lördag Giacosas » Kärlekens triumf » och Anna Wahlenbergs » Två valspråk ».
T r e d j e k a m m a r m u s k i s o a r é n eger rum nästkom- mande tisdag i Vetenskapsakademien, hvarom vi härmed velat erinra.
m Konst.
Samtidigt med att detta nummer lämnas ut i våra läsarinnors händer, öppnar en ny konstut- ställning i hufvudstaden sina portar för allmänhe- ten i den välkända Blanchska lokalen vid Kungs- trädgården.
Denna utställning har länge varit motsedd med mindre vanligt intresse o c h redan på förhand lifligt dryftats i sammanhang med de principer, som vid densamma för första gången här hemma följas.
Det är De anonymes utställning, och dess ledande idé ligger i själfva namnet.
Redan i ttsdags hade pressens och den offent- liga kritikens män inbjudits att öfvervara öppnan- det.
Den tillsatta juryn hade då afslutadt sitt ar- bete och därvid förfarit så pass strängt, att af bortåt ett hälft tusental anmälda arbeten endast omkring hundra genomgått skärselden, ehuru lo- kalen kunnat rymma nästan det dubbla antalet.
Vi måste uppskjuta hvarje närmare ingående på detaljerad kritik till ett kommande tillfälle och påpeka endast för dagen, att, som man vänta kunde, en hel del intressanta konstverk här fö- religga, om ock man möjligen väntat något mera frapperande och originelt som totaleffekt.
Det myckna verkligt goda, som finnes, kommer helt visst äfven att betinga lifligt besök från den konst- älskande publikens sida.
Sen till, att Idun med finnes hos alla edra " bekanta!
Modetidning Den rätta.
Berättelse från landsbygden af F a n n y C h r y s a n d e r.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.) § ag undrar, » började mormor efter en stunds tystnad, » o m Janne vet om det här? » » Ah, en så ' n karl som Nils behöfver väl inte fråga nå ' n till råds, » menade Ingeborg, hånfullt le- ende.
» Han tycker visst, » tillade hon häftigt och förlrytsamt, » att han är husbonde i huset, han. » » Kära barn, » sade mormor undfallande, » o m du har något emot, att jag fått den här stolen att sitta i, så — — » • Flickan pressade med en häftig rörelse händerna m o t p a n n a n och ropade lidelsefullt: &gt;Ah, ni kan rakt pina ihjäl en med • • — » hon tystnade tvärt, men det ryckte nervöst i läp- parne, som o m hon varit färdig att brista i gråt.
Och ännu ängsligare blef mormors ansikte, och ännu mer nedtryckt och lidande såg den lilla vissnade gestalten ut.
Då öppnades åter dörren, och häradsdomaren, som varit borta i ett ärende på morgonen, in- trädde.
Han gick fram till midten af golfvet med mös- san på hufvudet, men då han fick syn på mor- mor, där hon satt, tvärstannade han o c h sade med på en gång ironisk och vredgad ton: » Bevars!
så schangtilt ni sitter!
Ni tänker visst börja på å agera en fin hennes nåd på gammal- darna, ni? » o
» Nils har gjort sto ' ln på lediga stunder, » stam- made den stackars gumman, utan att våga se upp.
» Lediga stunder, » härmade svärsonen försmäd- ligt.
» På dom, ska ' jag säja er, kunde han i stäl- let gjort en plogstock eller ett par vagnshjul eller något annat nyttigt, för det är väl jag, som lö- nar ' n ändå, å inte ni .. » » Mormors pall var så rankig och gammal, att den ramlade omkull med henne en gång, då drän- garne voro inne, o c h då lofvade Nils, att han skulle göra en stol åt henne, så att hon kunde sitta stadigt och säkert, » förklarade nu Ingeborg så lugnt och stilla, som o m ingen skulle ha gil- lat det högre än hon.
» En stol j a!
Det sa ' han åt mej också, alt han skulle göra, men inte gaf j a g h o n o m lof att göra en så ' n tron inte. » » Bråka inte o m det nu, stoln är bra och kostar inte ett öre. » » Jaså, kostar han ingenting! » skrek fadern.
» A n trä å målning å spik å lim då, hvem får betala det, o m inte j a g?
A de ' där granna tyge se ' n, hvem har släppt till de ', o m jag får fråga? » » Pappa sir ju, att det är af en af mormors egna gamla klädningar. » » Den kunde ha gått till många riksdaler på auktion efter henne, den engång, o m han fått sitta. » Ingeborg, som stod sysselsatt med att slå upp kaffe åt fadern, utropade med nästan förfärad ton.
» Hur kan pappa tala på det sättet? » En tung suck, nästan ett stönande hördes i det- samma från den gamla i stolen.
Och det var, som om denna suck trängt djupt ned i den unga flic- kans hjärta o c h tolkat de bittra känslor, mormo- dern måste känna.
Och hon gick hastigt fram till gumman, hvilken just stod i begrepp att med till- hjälp af sin käpp lämna den plats, som så miss- unnats henne, och läggande sin hand på hennes axel, sade h o n med mild, vek stämma: » Sitt kvar mormor, och bry er inte o m, hvad pappa säjer, han menar nog inte så illa med det.
Sitt nu, » uppmanade hon ännu en gång och med ett svagt leende, » så skall ni få kaffe på ert nya bord, å då får pappa si, så bra det är inrättadt. » Vid detta så oväntade, milda tilltal af den an- nars så kärfva dotterdottern såg gumman upp men en rörande förvåning målad i sitt anlete.
Men Ingeborg ville ej möta hennes blick, det var som o m hon själf varit förvånad eller förlägen öfver denna lilla vänlighet, h o n visat.
Häradsdomaren drack emmellertid tyst och but- ter ur sitt kaffe och gick därpå in i sin kammare.
Ingeborg följde efter.
» Pappa, » började hon, » o m ni tänker säja något åt Nils om stolen, så gör det inte, så mormor hör det.
Gör det inte! » Hon fäste sina ögon bedjande på fadern.
» Det var märkvärdigt, hvad du blifvit mör i mun å ö m om mormor i dag, » hånade denne.
» Du har väl lärt dej de ' åf drängen, kan j a g tro, han är liksom lite blötsint åf sej han. » En högröd sky drog öfver flickans ansikte, men ögonen blixtrade till, och hon höjde stolt sitt huf- vud, då hon svarade: » S å mycket vett har jag själf, så jag förstår, huru rysligt svårt det ska ' vara för mormor att sitta å höra på, huru ni missunnar henne, å väs- nas, öfver att hon fått en bra stol att sitta på, — — På drängen kan ni få träta, huru mycket ni vill för mej, det rör mig inte.
Och för mig, » tillade hon med flämtande andedräkt, » får pappa gärna köra af med honom, o m det vore i denna dag.
Han hade inte här att göra å ställa till — — — till förargelser. » » Ah h å!
Kör af h o n o m gör jag då inte, för go ' likare dräng får man leta efter, » förklarade häradsdomaren.
D å Ingeborg återkom till köket, slog hon upp kaffe åt mormor, hvilken med flickans hjälp gjorde i ordning det lilla bordet, och när så Ingeborg äf- ven bjöd » dopp » till kaffet, hviskade gumman glad och tacksam: » Så snäll du är. » Därvid flög först ett vekt uttryck öfver flickans vackra ansiljte och en liten darrande suck gick öfver läpparne, men ögonblicket därpå skrattade hon bittert till: » Det finns dock somliga, s o m tro, att jag svälter å pinar er på alla möjliga sätt. » » Hvem i all sin dar kan tro eller säja de '? » sporde mormor helt förskräckt.
» Det kan vara detsamma.
Och det kvittar mig också lika, hvad somliga tänker.
Men, » hon ryn- kade sina ögonbryn och lät otålig och bitter, » hvar- för ska ' ni också sitta å titta så ängsligt å miss- troget på mig j ä m t?
Alldeles som o m ni själf vore rädd, att jag skulle — slå er — • Ah, det kan ingen människa tro, så pinsamt å retsamt det är att si, g F ö v l o f n l n g s - hur den där N.
.
., hur drängarne ska sitta å vakta på hvarenda rörelse, man gör, på hvart enda ord, man säjer, och så veta, att allt tydes till det värsta. » Vid frukosten kunde Nils ej underlåta att leende hviska åt Sofi: » S e, så bra klädningen tar sig ut som möbeltyg! » Skrattande försäkrade hon högt och uppriktigt, att hon aldrig kommit att få ett sådant snyggt möbeltyg, om ej Ingeborg varit.
Hon sade: » att skulle du nödvändigt ge bort en gammal kjol, kunde du gärna ta ' en af mormors gammal- modiga, som hvarkenjag eller du kunde begagna, » ifyllde Ingeborg med trotsig, retsam röst.
Nils såg förundrad på heune.
Han förstod henne ej, men det var dock hos henne något, som alltid retade honom och bragte hans blod i jäsning.
De söndagar, Nils nu varit i häradsdomarens hus, hade han alltid varit i kyrkan på f. m., o c h på aftnarne hade han antingen varit hos sina släktingar eller hade han, då Per var borta, sut- tit i drängkammaren och läst eller sakta spelat på sitt handklaver.
Han hade emellertid aldrig hört, att någon af det öfriga gårdsfolket varit i kyrkan någon söndag.
Det var dock underligt, tyckte han, o m ingen af flickorna, då de voro tre, kunde få tid att komma ifrån.
Det var j u dock en så- dan god predikant, och det skulle göra dem så godt att få höra kärlekens och fridens ord för- kunnas.
De tyckte måhända vägen var bra lång att gå, och kanske hade den nogräknade fadern en gång för alla sagt ifrån, alt de ej finge åka till kyrkan.
Den unge mannen suckade i sitt hjärta.
Stac- kars barn, så bortkommen hon var.
Och dock- kunde han icke undgå att förundra sig öfver denna hennes okunnighet, då hon haft en sådan lärare.
Sofi fortsatte emelleriid helt förtrytsamt: » Och därför säjer jag igen, att det var bara kitslighet, då han sade, att hans samvete inte tillät h o n o m att släppa fram en af gossarne å det till en af de rikaste, fast han då gjorde ' t, förstås, se ' n han haft honom enskildt å läst å talat med honom.
Men tänk en sådan skam det skulle ha varit för gosstackarn å hans anhöriga annars, å så myc- ket folket fått att prata o m!
» » Pastorn tyckte väl, » menade Nils, » att skammen och folkets prat var ett intet emot det, alt han skulle stå såsom en lögnare och förrädare inför sin frälsare. » Hittills hade han varit så upptagen af sitt sam- tal med flickan, alt han ej vändt sig till eller tänkt på någon af de närvarande, hvilka icke heller med ett ord lagt sig i samtalet, men vid sina si- sta ord kom han att se mot spisen, där Ingeborg satt sig ned på mormors gamla pall, och fann där- vid hennes blick riktad på sig med ett uttryck olikt alla andra, han förut sett däri.
Ej hån o c h trots eller köld och förakt stodo nu att läsa där, utan spändt intresse och dessutom något oroligt, forskande o c h ångestfullt.
Vid hans blick vände hon sig dock genast bort, under det hela hennes ansikte öfvergöts af en mörk rodnad.
Mormor satt i sin stol med sammanknäppta händer, och då det nu var tyst vid bordet, sade gumman högtidligt och långsamt: » Så rätt du har, Nils! » » Ni måtte väl höra, att Nils också är läsare å håller på och omvänder mormor med. » Detta Sofis skämt skar Nils i hjärtat, och han var helt glad, då måltiden var slut och han fick gä ut.
Dessförinnan frågade han dock, huru det skulle blifva med kyrkfärden.
» Efter det bjuds på åka, följer jag väl med då, » tyckte flickan.
Hela den söndagsförmiddagen var Nils sig icke själf.
Han deltog i psalmsången och lyssnade till predikan, utan att dock veta, hvad han sjöng, o c h utan att predikantens ord trängde längre än till hans öra.
Samtalet med Sofi, hennes gäckande röst o c h skämt, hennes om den djupaste okunnighet och köld vittnande ord återkommo plågsamt för hans minne.
Nej!
n e j!
hon var icke den, s o m passade h o n o m!
Tanken på henne förströdde h o n o m dock minst, minnet af blicken ur ett par klarblå ögon, rodnaden på en fin kind var det, som egentligen borttog hans andakt.
Han försökte med allvar förjaga detta störande minne, men kunde det ej.
På aftonen hade Sofi med Lina gått till ett par grannflickor, Per var utgången, husbonden ännu icke hemkommen.
Och Nils, s o m satt i dräng- kammaren, kom att tänka på, huru ensam mor- mor skulle känna sig, där hon s o m vanligt satt i köket.
Ingeborg hade nog gått upp på sitt rum i vinden, förmodade han.
(Forts.) Var det blott detta, som hindrade, skulle nog Nils försöka, o m det ej vore möjligt att få en häst.
En söndagsmorgon, då husbonden kom ut i stallet och gaf befallning o m att genast fä en häst förspänd, emedan han skulle till grannsocknens kyrka med en auktionskungörelse, frågade därför Nils, o m ej äfven han skulle få taga en och skjutsa någon af flickorna till kyrkan i dag.
Men fick till svar: » Den s o m inte is gå, får vara hemma. » » Men hästarne ha ju j u stått inne i flere da- gar, » invände Nils.
» Ja, vill du skjutsa för pigan då? » sade hus- bonden försmädligt, » ty Ingeborg lär inte kunna komma ifrån, å Sofi är just inte något kyrksam af sig. » » Men jag kan ju fråga ändå, » vidblef Nils.
Och så fick han då ändtligen lof att taga Blac- ken, ifall någon af flickorna verkligen ville åka till kyrkan.
Sedan häradsdomaren rest och Nils kommit in för att äta frukost, framställde han sitt förslag.
Skrattande frågade då Sofi: » Hvad i alla tider står på nu då!
Det var längesedan det bjöds på kyrkskjuts här i gården! » Och detta bekräftade Lina med den försäkran, att hon bara en gång på hela året fått åka dit, nämligen på juldagen, och nu hade hon ej varit i Guds hus sedan.
» Nå, Sofi och Lina kunna nog resa då i dag, » afgjorde Ingeborg.
» Ni hinna godt, klockan är bara litet öfver åtta än. » » Ja, men jag tycker prästen är så tråkig så, » Sofi gjorde en grimas, s o m kom Lina " och Per att storskratta.
» Är han tråkig?
Jag har hört h o n o m nu hvar söndag och tycker det är en af de bästa predi- Tacksägelse kanter jag hört, » sade Nils helt förundrad.
från de 120 gästerna vid en grötfest i Missions- » Men han är ju en riktig läsarepräst, tycker jag. » hyddan vid Pilgränd fredagen den 22j an.
till alla » Och hvad menar Sofi med en läsarepräst? » dem, s o m beredvilligt tecknat bidrag, o c h beder » En läsare, vet ja ', som fördömer alla andra å undertecknad särskildt få framföra sitt hjärtliga tycker sig själf vara helig. » tack till de medlemmar af » Kvinnoklubben », som » Var han inte nattvardslärare åt Sofi? » Nils dels lämnat bidrag, dels voro behjälpliga vid ser såg allvarligt på flickan.
veringen.
Listan är tillgänglig hos undertecknad.
» Jo, och just därför känner jag till h o n o m å Stockholm d.
22 jan.
1892. tycker inte o m h o n o m.
Han var j u så sträng o c h Fru G. Lindquist.
obillig, isynnerhet mot slutet. » Björngårdsgatan 17.
» Det kan jag ej tro, jag tycker han förefaller så mild och kärleksfull både i sitt ord o c h väsen. » » Jo det var just en vacker mildhet och kärlek, han visade! » utropade flickan gäckande.
» Det var j u flere stycken af oss, s o m han inte ville släppa fram, och ändå vet jag, att vi kunde katekesen som ett rinnande vatten utantill allihop. » Emanuella Carlbeck; af Lea.
(Med porträtt.)
— Kesigna- » Men, Sofi, det var väl ej hufvudsaken, att ni tionenaf Charlotte Lindholm.
— Några ord om själfständighet; af Helena Nyblom.
— Kökstyranner; för Idun af Maja.
— kunde katekesen utantill, utan att ni af själ och Kvinnans intressen vid den nyöppnade riksdagen; af H.
L. hjärta trodde på och förstodo vikten af de löften, Vietorin.
— Vårsådd; ur lifvet af Edith Forssman, Bel.
med ni skulle afgifva. » hedersomn.
vid Iduns stora pristäfling.
— Husmoderlig al- manack: Februari; af Stenia.
— Fjärilen; af Georges Ohnel.
» Visst förstodo vi, förklarade Sofi tvärsäkert, Privat sjukvård; af .7.
D — f.
— Konst.
— Smånotiser för åtminstone svarte jag alltid rätt på förståndsfrå- kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse gorna, dem hade jag också lärt mig utantill, » till- från landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets.
— lade hon helt naivt.
o c b.
• \ rla; s©lrlxxsr«tr s t ä n d i g t l a g e r hos Juveler ar- HALLBERG Stockholm.
O r d e r f r å n l a n d s o r t e n e x p e d i e r a s o m g å e n d e.
Från Iduns läsekrets.
Innehållsförteckning.
TE9 wO V a l s &gt; t a • « A g a m m a l t g u l d, silfver och j u v e l e r u p p k ö p a s kon- f e C U l M s t a n t eller t a g a s i u t b y t e mot m o d e r n a a r b e t e n.
O m g a m l a s a k e r i n s ä n d a s f r å n l a n d s o r t e n, s ä n d e s likvid pr o m g å e n d e.
Ä Juvelerar H Å L L B E R G, Stockholm.
