# ID: svediakorp-per893
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,861
# sentences: 816
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 2 december 1892.
N:r 49 (259) Prenumerationspris pr Byra: år: I d u n me&lt;l M o d e t i d n i n g o c h kolorerade planscher kr.
!
I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6 tdun ensam _ &gt; i K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r, (Aftonbladets nya hus.)
50 P r e n u m e r.
s k e r i landsorten &amp; post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och FRITHIOF Träffas å b y r å n k l.
A l l m.
Telef.
Carolina nappast har ekot af de festtoner och det jubel förklingat, hvar- af Förenta Sta- ternas stora och mäktiga republik genljudit från Atlantens strand till Stilla hafvets kuster vid firan- det af Columbi minne, förrän ett dödsbud kom- mer, som försänker dess nyss så glädjedruekna folk i tårar och sorg.
» Mrs Harrison, ' the first Lady of the Land ', är död, » lyder budskapet, som i dag fyller hvarje hjärta med sorg hos de millioner medborgare, hvilka i henne funnit idealet af den sanna amerikanska kvinnan.
Carolina Scott Harri- son föddes för femtiosju år sedan i Oxford, Ohio.
Hennes fader, doktor J. Witherspom Scott, var föreståndare för dåvaran- de » Oxford kvinnliga se- minarium ».
Den unga Carrie, såsom hon oftast kallades, uppväxte och fostrades i ett hem, där hon frän spädaste ålder lärde att akta och älska sanningen, och den strän- ga disciplin, som härska- de i detta gammalmodiga hem med dess rena mora- liska atmosfär, gjorde henne fullt vuxen att i senare ålder med värdig- utgifvare: HELLBERG.
61 12 — 1.
47.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag Lösnummorspris 1 5 öra (vid kompletteringar).
Qerncmdts Boktr.-Aktitb.
5:te årg.
Amnonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande&gt; o. » L e d i g a platser&lt; 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Harrison.
het fylla den ansvars- fulla och upphöjda plats i samhället, hvilken skulle falla på henne3 lott.
Så gingo åren, och den vack- ra mörkögda Carrie med sitt glada skämtsamma lynne och sin naturliga älskvärdhet vann hjärtan och sympati bland alla, som hon kom i beröring med.
I samma stad, där hon och hennes föräldrar bod- de, vistades en yngling, Benjamin Harrison, så- som studerande vid uni- versitetet.
Ehuru tillhö- rande en af landets mest aktade familjer var Ben- jamin Harrison fattig och hade ingenting i världen att förlita sig på mer än sin egen förmåga och sin orubbliga viljekraft.
Ti- digt hade en ömsesidig böjelse uppstått mellan dessa båda unga männi- skor, så synbart olika i många afseenden.
H o n liflig, vacker och blixt- rande kvick, han allvar- lig, tillbakadragen och af ett oansenligt yttre.
Re- dan innan hans juridi- ska studier blifvit afslu- tade, trolofvades de båda, och när Benjamin Har- rison vid tjuguett års ål- der aflagt sin slutliga examen, hemförde han kort därefter såsom brud sin Carrie, några år yngre
Vill du icke blifva bättre, så upphör du snart att vara god.
J3:T än han själf.
Man ruskade på hufvudet åt denna förening — båda så unga, så medellösa — samt spådde allt annat än en lysande fram- tid.
Hela deras förmögenhet vid deras gifter- mål bestod af 800 dollars, som mr Harrison erhållit i förskott på en byggnadstomt han ärft efter en afliden faster, och med denna lilla summa började det unga paret reda sig ett litet bo i Indianapolis, dit det kort efter sin förening flyttade.
Det var ett anspråks- löst hem, bestående af endast trenne små rum, som den unge juristen kunde erbjuda sin brud, men där funnos kärlek och hopp, förnöjsamhet och friskt ungdomsmod att er- sätta hvad som fattades i utstyrsel och be- kvämlighet.
Den unga frun förrättade själf alla hushållsgöromålen, hon kokade, städade och sydde, och det finnes ännu många i In- dianapolis, hvilka påminnasig den unga vackra mrs Harrison, iklädd en enkel kalikåklädning, med korg på armen göra sina uppköp för det lilla hushållets behof.
Hvita huset, och efter den dagen var mrs Har- risons hälsa för alltid bruten.
En tärande lung- sjukdom ändade den 25 sistl. oktober, efter outsägliga lidanden, denna ädla och upphöjda kvinnas lefnadslopp, och hon begråtes och saknas icke allenast af en älskad make och sina tvänne barn, utan tillika af en hel na- tion, som i henne för alla tider skall se sitt ideal af en sann amerikansk kvinna.
Allt sedan Martha Washingtons dagar har ingen med mera värdighet, behag och fin takt uppburit det höga och ansvarsfulla kal- let att vara » The first L a d y of the Land » än Carolina Scott Harrison.
Signe Ankarfelt.
X^afluttna.
fjj^är slottets trappa af ef * ^r&gt;ib ålbriga muren sig flamrar, bär pilbninet slingrar långa stänglar od; törnrosbusfarue duga Men så utbröt inbördeskriget, och hvarje medborgare uppmanades att uppfylla sin plikt mot fäderneslandet.
Icke att mr Har- rison tvekade ett ögonblick att göra sin, men det kändes allt svårt att lämna maka och barn just nu, då det började ljusna, för att gå ett ovisst öde, ja, kanske döden till m ö t e 3.
Men hon bad honom i första rummet följa pliktens bud samt öfverlämna allt i Guds hand.
Ej nog härmed, hon följde honom ut i krigets alla vedermödor och blef inom den brigad han förde från seger till seger en verklig » Sister of Merey », de sårades och sju- kas vårdarinna, de döendes tröstande engel.
Vid krigets slut återkom han med rang, ära och utmärkelse och hon älskad och välsig- nad af tusentals, med hvilka hon delat kri- gets alla vedermödor och fasor.
— bär lyser nu månen blef, bär smiba strålar i sr&amp;melef löpen meb siffnerbamrar.
Ur raufors odj grenars fång en jättetos fram sig sträcfer.
JTtot trappsteget (ätt bon staber sin pecflabe Falf od] boftav odj glober. '
Afast Ijotab af oartbrjarens gång, t) on bågar odj nätter sjunger en satta, som färlefens yrsel » äcfer.
Ifieu r&gt;i, som ej äfsfa få, når bitterbiet är förflarlig: när fram bäröfrer r&gt;i » aubra, bystert slutna intill boaranbra, ben rosen ni trampa på.
fjott brinner odj rusar i natten så — odj färlef, farlef är farlig!
Från den dagen var Benjamin Harrison ej längre den obetydlige juristen, utan en man, af hvilken fäderneslandet väntade sig mycket.
Sedan mr Harrison år 1881 blifvit ut- nämnd till Förenta staternas senator, inträdde ett nytt skede i mrs Harrisons lif.
Deras hem blef för sex års tid i Washington, och hon kom icke allenast i beröring med, utan drog, genom sin älskvärdhet och sina många förträffliga egenskaper, omkring sig allt, hvad landets hufvudstad hade af framstående män och kvinnor.
Slutligen, när fäderneslandet visade hennes make den största utmärkelse, som kan ve- derfaras en medborgare, och han blef högste styresman öfver Förenta staternas mäktiga re- publik, mottog hon allt detta med ett- lugn och en värdighet, som utmärka den sanna ödmjukheten.
Ej så liten saknad kände hon öfver att ännu en gång nödgas lämna sitt stilla husliga lif, som alltid utgjort hennes högsta lycka, för att ikläda sig de mången gång så tunga och ansvarsfulla plikterna af en presidents hustru.
Det synes också nu, som dessa plikter blifvit henne för tunga och att hon med sitt lif fått betala denna sin aldrig eftersträfvade upphöjelse.
Genast efter hennes utbyte af det lugna hemmet i Indianapolis mot Hvita huset i Washing- ton märktes en oroande förändring i hennes förut, åtminstone skenbart, starka hälsa.
Så kom influensan och gjorde sin påhälsning i J B E R N H A R D.
Fredrik Hyoander.
Arbetsbrist.
f vad är klockan?
Ej mer än elfva!
Åh hvad tiden dock går långsamt!
Hvad skall man taga sig till innan andra frukosten?
Man kan ju ej promenera så här tidigt på dagen!
Den unga frun steg upp ur den bekväma hvilstolen, lade gäspande bort sin bok och såg sig omkring i det lilla täcka kabinettet, där hon som oftast tillbragte förmiddagen.
Allt var i den förträffligaste ordning; hvar sak stod på sin plats, icke ett damkorn var synligt, intet spår af något, som kunde rättas eller anmärkas på.
Ingenting felades, vare sig af det som var behöfligt och nyttigt eller af det öfverflödiga och vackra.
Tapetserare och ar- tister hade öfverbjudit hvarandra för att med den moderna lyxen förena de estetiska fordrin- garna, och hvartenda rum var så » stilenligt », så efter konstens regler utstyrdt som möjligt.
Det unga paret hade uppfyllt allan rättfär- dighet och på kosmopolitiskt sätt genast efter vigseln begifvit sig ut på bröllopsresa, läm- nande åt gästerna att roa sig så godt de kunde och hade lust till, sedan brudparet rest.
De nygifta hade på ett par månader galopperat igenom Europas stora städer, beskådat museer och vaxkabinett och köpt fotografier i massa, af hvad de både sett och icke sett, och hade nu för fem, sex veckor sedaa återkommit hem för att inträda i den eleganta bostad, den hans mor och hennes mor, hans och hennes systrar och bröder, tanter och » öfriga anförvandter » bemödat sig att fylla med allt, som kunde upp- tänkas af lyx och komfort.
Hvart fru Elly — hon var döpt till Eleonora efter farmor, men namnet förkortades natur- ligtvis efter engelskt mönster — hvart hon än vände sina blickar, kunde hon ej upptäcka ens en tom plats och ännu mindre en brist i det utsökta, stilenliga möblemanget.
Kabinettet var möbleradt i rococo, salongen i renässans, matsalen i gammaltysk stil, rökrummet i moh- risk stil o. s. v. Och alltsammans så full- ständigt och genomfördt, att ej ens minsta grand fanns att lägga till.
Hon gick ut i salen och slog upp dörrarna till det antika linneskåpet, fyldt från öfverst till nederst med finaste liDnevaror af alla slag, hvart och ett mönster ombundet med brode- rade band — äfven här allt så fullständigt som möjligt.
Missnöjd slog hon igen skåp- dörrarna och gick bort till buffeten; redan första blicken på de mot den mörkblå sam- metsväggen innanför de blanka rutorna upp- radade silfverpjäserna sade henne, att här var också öfverfullt, och hon gick tillbaka in i salongen, där hon med en suck kastade sig ned i ett soffhörn och med trött min slöt ögonen.
Det är en helt annan sak att gå och be- skåda fyllda skåp och visthus, när vi veta, att det är vår egen flit och omtanke som fyllt våra förrådskamrar, än när andra händer prop- pat och stoppat dem fulla.
Det är också med en annan känsla man på äldre dagar går och beser det man under sin arbetstid och i sin krafts dagar församlat i ladorna, än när man finner hvarje yttring af verksamhet på den tid, då man ännu kan verka, stängd genom att allt, hvad som skulle kunna göras, redan är undangjordt.
Icke bättre var det ställdt med köksdepar- tementet.
Visserligen kom Mari — mammas gamla Mari, som i tjugu år varit kokerska » därhemma » — hvarje dag in i kabinettet, redogjorde för föregående dagens utgifter och frågade pliktskyldigast, hvad frun ville hafva till frukost och middag.
Men som frun vanligen ' ieke visste hvad hon ville hafva eller kunde få, och Mari dessutom alltid på förhand hade programmet uppgjordt, så var den rådplägningen snart öfverstökad.
Den ut- märkta huspigan, som tant Jeanette skaffat, och som fem år tjänat hos presidenten Y:s, visste sina åligganden så väl och fullgjorde dem så noga, att fru Elly ej heller här hade något fält för sin verksamhet eller någonting att hålla uppsikt öfver.
» Mamma ville veta, hvad jag önskar mig till julklapp, » sade Elly halfhögt och såg sig omkring.
» Jag undrar just hvad det skulle vara! » tillade hon småleende, men ändå med
en liten suck.
» Jag kan inte upptänka något, som jag kunde vilja hafva, om inte det skulle vara ett spann mjölkhvita hästar och en sju- glasvagn!!
Och om jag finge det, så vet jag knappt, hvad jag skulle med det att göra! » Och så gäspade hon igen och sträckte på sig.
Men på en gång var det som om hon fått nytt lif.
Hon sprang upp och gick med spänstiga steg in i mannens rum.
Hon.
skulle ju arbeta någon julklapp åt honom, och nu, medan han var borta, passade det så bra att gå dit in och se efter, om något felades, som hon kunde ersätta.
Men därinne var det på samma sätt: toilet- ten.
överlastad med lyxartiklar, skrifbordet likaså, rökbordet, bokskåpet, klädskåpet — allt fullständigt försedt och luxuriöst utstyrdt.
In- genting kunde upptänkas för att öka trefnaden eller bekvämligheten i dessa rum.
Taflor och dekorationer på väggar och i hörn, blommor och vaser och makartbuketter — alldeles som i alla de andra rummen Nej, hon må- ste ut och se, hvad som fauns i butikerna, och då skulle hon väl också kunna finna på något att » önska » sig till julen!
Och så påtog hon sin dyrbara promenad- dräkt och gick med en skymt af intresse ut för att söka efter några lyxföremål, som möj- ligen icke ännu blifvit införda i det eleganta och stilenliga möbelmagasin, hon kallade hem.
Stackars barn!
Välvilliga mammor, tanter, systrar, väninnor hade i största välmening sam- mansvurit sig för att göra henne själf till en öfverflödspersedel i ett hem, där det fanns öf- verflöd på allt och ändå en högst betänklig brist — arbetsbrist!
Mathilda Langlet.
Giftermålsagenter.
i n.
Soekenskräddaren.
^ / fåns Persson hade efterträdt den enögde mäster Knut i yrket och äfven upp- tagit sin driftige företrädares verksam- het som giftermålsmäklare för ortens bönder.
Måns var en mycket säflig och fåordig man, men när han, klädd i sin långrock och med sin minst tre fot långa måttstock i vänstra handen samt åtföljd af sina lärlingar, trädde inom bondens stugudörr, gick en ilning af glädje, blandad med bäfvan för något hemlig- hetsfullt, genom familjens vuxna söner och döttrar, för att icke tala om tjänstpigorna, som hade kärleksbud från kärasten att vänta genom lärlingarne samt tillika gladde sig vid utsikten till att få den förtjänta klädningen sydd inom de närmaste veckorna.
Under de första dagarne talade Måns icke ett ord om något annat, än det som rörde hans förelagda arbete, men då han tillklippt och tråcklat ett hälft tjog klädningar samt di- verse manliga plagg, kunde en van iakttagare märka, att mäster började tänka på den hem- liga delen af sin verksamhet.
Med betänksam min betraktade han sina lärlingars nedböjda hufvuden, kring hvilka sy- trådsslingan satt hårdt spänd för att tillbaka- hålla pannluggarne, strök sitt eget långa, i pannan benade hår sorgfälligt bakom öronen, fäste hållkroken fast i sitt ena byxknä, tog plats i stugans högsäte och började vaxa en tråd, så den skrek under hans blåstrimmiga vaxkula.
Husfadern, som halflåg i kakelugnssängen, reste på sig; husmoderns fot trampade något saktare sin spinnrock; man beredde sig till att tala och höra.
» Skulle jag kunna få anstånd med att sy sängdynorna, tills jag varit hos Sven Knutsons i Bolet? » » Vi ville allt gärna ha de två äldsta bar- nens hemgiftssängar fullt färdiga nu i höst; en vet ju aldrig, när ens tid är ute, och det är godt att ha beställt om sitt hus. » Det var husmodern, som talade, medan hon i sakta tempo trampade rocken och drog ut den klara » ullråsan » till en fin, jämn tråd.
» Ja, det förstås, en vet ju inte, när en friare, som anstår, kan komma till gården, » sade mä- ster Måns med mycket a Ivar.
» Hvad är det som brådskar så hos Sven Knutsons? » Husfadern styrde rakt på målet, medan han stoppade sin sjöskumspipa.
» Sonen, Knut, äv myndig nu och skulle kunna öfvertaga gården — förstås om han får ett bra gifte — de gamla börja bli utslitna och önska få hvila sig.
Knut är en rask pojke och på allt sätt hygglig. » » Hur ' är det, Måns, finnes där inte mer än en son hos Sven? » » Nej, och bara två döttrar; den äldsta är gift utsocknes och har fått ut sin arfvedel; den yngsta går och läser sig fram i år; hon är visst jämnårig med er Nils. » » Vår Nils läste sig ju fram i fjol, » inblan- dade sig husmodern.
» Det äi ju sant.
Nå, då år det Knut och er Anna, som äro ungefär lika gamla. » » Hon är bara på nittonde året; är det icke så, du mor? » — Medan detta samtal ägde rum i stugans öfre ända, sutto husets döttrar .och pigor vid sina spinnrockar nere vid förstugudörren, och det var omöjligt för de i smyg spejande skräd- darlärlingarne att märka, om någon af dem hörde eller förstod, hvarom den diplomatiska underhandlingen rörde sig.
» Det var något jag ville fråga dig om, Måns, » återtog husfadern efter en liten paus, » men jag kan inte komma på ' et.
— Jo, vet du något, om Sven Knutson har köpt någon kalf af den nya rasen från Axelvall? » » Nej, det har han inte, ty han sporde mig just, om jag inte hade sett, hur den nya rasen trifdes hos er. » » Han kan ju komma hit och se, när han får tid, » genmälde husfadern och gick ut.
Han hade nu gifvit sitt bifall till sin dotters giftermål med en yngling, som var henne så till vida obekant, som hon endast sett honom i kyrkan några gånger och aldrig talat ett ord med honom.
Nu var den svåraste delen af sockenskräd- darens hemliga uppdrag fullgjordt, men det återstod att af husmodern få besked om, huru många sängkläder och hur stort linneförråd som dotteru medförde i boet, ty detta intres- st rade mor Sven Knutson pä det lifligaste.
» Kanske jag kunde sy åtminstone Annas hemgiftsdynor med detsamma, ifall de icke äro allt för många, » sade Måns begrundande.
» Till fyra sängar.
Hur många får Knut Svensson?
» » Han skall ju ha gården med löst och fast.
Det är ett godt bo för en ungkvinna.
Men mor Sven Knutson hade hört talas om er nya Tandning på dynor och ville nog, att jag skulle skaffa henne den. » » Jag skall randa af den på en bit väfsticka, som du kan lämna henne vid tillfälle. » » Kanske Anna ville göra det; mor Knutson har hört så mycket godt om hennes väfkonst. » » Mäster kan ju själf spörja henne, när det bär sig. » Spinnrocken sattes i raskare fart; Måns visste nu, att samtalet i det föreliggande äm- net var afslutadt och saken afgjord, ty det föll honom ej in, att flickan skulle säga nej till ett så ansenligt anbud.
Med den mest oskyldiga min randade Anna stickan och räckte den själf åt mäster, som nästföljande söndag begaf sig till friarens hem med sitt goda budskap.
Så kom under loppet af veckan Sven Knut- son » för att se på Axelvalls-boskapen », och nu hade sockenskräddaren spelt ut sin roll och kunde med lugn afvakta sakens vidare utveck- ling, under det han tänkte på att skaffa sig nya mönster till brudens klädning och till brud- gummens kostym.
Utom detta för sockenskräddarens ärelyst- nad mycket smickrande syarbete var han så godt som själfskrifven bröllopsgäst samt kunde emotse en ansenlig » förning » af gillesmat med sig hem till sin hustru och sina tystlåtna lär- lingar.
Men långt innan detta bröllop kom till stånd, var sockenskräddaren i färd med att på annat håll och på liknande sätt inleda nya giftermåls affärer.
Ave.
" Glädj ebringare ".
Iji.ar ni någon gång en vår eller som- J [1 J mar, medan trädgårdarne blomma och fälten stå gröna och det susar i de lummiga trädkronorna, legat bunden vid er bädd, med sjukrummets fyra väggar obarm- härtigt skiljande er från det brusende vårlif- vet därute?
Har ni då känt, hur underbart lockande detta vårlif ibland kan förefalla, hur en sol- stråle, som silar in mellan jalousiens spjälor, kan sätta hela fantasien i skälfning, hur en vindfläkt från vårlifvet i de feberheta ådrorna kan väcka deu meät förtärande längtan efter lummiga skogar, efter svalor, porlande bäc- kar, efter fågelsång och blomsterdoft, efter allt det som gör våren så skön och som i det tysta, mörka sjukrummet förefaller som en hägring från en annan värld?
Och har ui erfarit, hvilken obeskriflig glädje man känner, då man ligger så där och dröm- mer och längtar och en vän kommer in och sätter en bukett friska blommor bredvid eus bädd?
Dessa blommor föra liksom genom ett trollslag hela naturens tjusning in i rum- met; de bära med sig en hälsning ifrån sko- gar och ängar, den sjuke pressar sitt ansikte mot de svala, doftande bladen, och med ögo- nen slutna drömmer han sig fri ur den kvafva kammaren, bort dit hans längtan drar honom, där fåglarne sjunga och stora susande sko- gar sluta honom i sin famn.
Blommorna, vårens och sommarens barn, föra alltid glädje med sig, emottagas alltid, hvart de komma, med tacksamhet, men al- drig sprida de så mycken glädje, bringa de så mycken tröst som vid en sjukbädd.
Vid glädjens fester, som de måste vara med om att smycka med sin fägring, få de oftast blott ett flyktigt erkännande, ett tanklöst tack, men den sjuke, som förbränner dem med sin febervarma hand, sin heta andedräkt, han skänker dem sin kärlek, sin tacksamhet, de få trösta och hugsvala honom i hans plågor och längtan.
I denna stund, medan du läser dessa ra- der, lida tusen och tusen människor i hundra- tals sjuksalar — bleka, utmerglade, skepps- brutna, ligga de där på sina bäddar, läka-
rens knif har söndersargat dem, kräftsjukdo- mar förtära deras inre, feberbranden lyser i deras ögon.
.
.
Till huru många af dessa bäddar, där vå- ra lidande bröder och systrar kämpa mot plågor och död, har en kärleksfull hand bragt några af de blomstervärldens glädjebringare, som man är så snabb i att bryta åt lyckans barn?
Jag vet icke, men jag tror ej, att de äro många, åtminstone icke i vårt land.
Och dock finnes äfven här en ansats till denna kärleksverksamhet, äfven här har or- ganiserats en » blomstermission », som, om än icke mycket känd och utbredd, dock kan vara en början till någonting, som en gång skall utvecklas till ett lefvande och kraftigt vittnesbörd om den kärlek, hvars lifsvillkor är att gifva ut sig för andra.
I n:r 32 af Idun för i år förekommer en af fru Ramsay skrifven uppsats om blomstermissio- nen; varmt och lifligt skildrar hon däri, hvil- ken roll blomstermissionen spelar i England, hur nödvändigheten af dess tillvaro trängt in i det allmänna medvetandet, hur på egendo- marne man t. o. m. har en särskild liten trädgård, där man odlar blommor till missio- nen o. s. v. Denna artikel har närmast gifvit mig an- ledning att i Iduns spalter införa några ord om Kristna föreningens för unga kvinnor blomstermission, som måhända icke så många ha reda på.
Den verkar — om än i smått — alldeles som blomstermissionen i England.
Hvarje söndag gå några af dess medlemmar omkring på sjukhusen och dela ut blommor, textade kort och frukter — efter råd och lägenhet; vid jul eller påsk anordnas kaffe- bjudningar på Grabbens gärde eller något annat ställe o. s. v. Medlemmar af före- ningen, som hafva landtegendomar eller som- marnöjen, skicka in blommor därifrån, andra bidraga med textade kort eller apelsiner.
Men verksamheten behöfver ökas; vi be- höfva mera blommor, mera frukter, flere ar- betare.
T y sjukhusen äro stora, och de li- dande, som ligga där och längta efter en fläkt af tröst och lifsglädje, äro många.
O, att in- gen af dem behöfde vänta förgäfves — hur mycket blommor vissDa ej nu i praktfulla trädgårdar, utan att glädja någon — att de i stället kunde hitta vägen till de dystra sjuksalarne och blifva glädjebringare åt li- dandets barn!
— Jag vet, att bland Iduns talrika läsekrets finnas hundratals personer, som äro ägare af drifhus och trädgårdar — månne icke en vänlig erinran om all den glädje och tack- samhet, en sändning frukt och blommor till K.
F. U.
K.
blomstermission skall uppväcka, kunde förmå en och annan att någon gång komma ihåg blomstermissionen med en gåfva?
I den händelse, att någon skulle vilja följa denna uppmaning, bifogar jag ett litet prak- tiskt råd, nämligen att skicka blommorna, så att de på lördags kväll eller söndags mor- gon ankomma till K.
F. U.
K:s byrå, A r - senalsgatan 2 A, Stockholm, då de hinna fram i rätt tid till utdelningen, som sker efter gudstjänstens slut.
De blombuketter våra unga sjukhusbesö- kerskor föra med sig äro vanligen icke mån- ga och ofta ganska enkla, i synnerhet på vintern.
Måtte kärlekens drifkraft mång- dubbla antalet och i gifvarens hjärta upp- väcka känslan af att, om en skön blomma fröjdar den friska och lyckliga, gör den det i ännu högre grad med dem, som ligga fängs- lade i sjukdomens bojor.
Mathilda Roos.
Julfrid.
ufAlJathilda Langlets uppsats om » Jul och julklappar » i ett af Iduns senasten:r tilltalade mig särdeles mycket.
In- nerligt önskar jag framgång åt de bebjär- tansvärda sanningar, som den innehöll.
Får jag nu också i all anspråkslöshet kom- ma fram med en tanke om » Jul och jul- klappar » och få rum för densamma hos Idun, likasom jag lifligt önskar hjärterum därför hos Iduns flitiga julklappsarbetande läsarin- nor?
I kära svenska systrar, som just nu ha edra älskande hjärtan och hufvuden fulla af tankar på julfröjd och julgåfvor, läggen dem åt sidan för en stuud eller, ännu hellre, uppoffren några af dem för min lilla fram- ställning!
Jag skall försöka att inte säga för myc- ket, och dock blir mitt hjärta öfverfullt, när jag tänker på mitt ämne.
Men låten mig först, innan jag går vidare, se Eder in i ögo- nen?
Riktigt!
Annu stråla de i oförmin- skad glans.
Ännu rodna sammetslena kin- der, och ännu finnes ett öfvermått af hälsa och lefnadslust, ett rikligt öfverflöd af lyck- liga känslor och leenden vid tanken på alla de glada öfverraskningar, som I stån i begrepp att göra, och alla de vackra och kär- komna gåfvor, som I skolen komma att få.
Men skall det också så vara några veckor längre fram i tiden?
Fars älskade villiga » tös », mors allrabästa hjälpreda, skall hon äfven då stråla af hälsa och lefnadslust?
A c k nej!
Bleka skuggor smyga genom hemmet.
Far vill ha ett ögonblicks hjälp att leta reda på en undangömd bok eller dagens tidning.
Alltför gärna ville han äfven ha ett litet sällskap på sin hvil otimme, men tösen har » inte tid », » alldeles omöjligt ».
Far drager en suck och går helt resigneradt åter in på sitt arbetsrum med en innerlig önskan, att julen » väl vore öfver », att hans flic- ka hade litet mindre julklappsbestyr och litet mera tid för honom.
Och mor, som har stök och bestyr med julstädning, julslakt, jul- bak m. m., dubbelt så mycket göromål som eljes, hon näns inte säga något åt flickorna, ty hon vet, hur olyckliga de skulle känna sig, om » klapparne » ej blefve färdiga.
Från morgon till kväll gå hennes trötta fötter oför- trutet omkring, på det intet skall blifva ogjordt till den stundande helgen.
När nat- ten kommer och sömnen sänker sig ned öf- ver jorden, då undrar den ännu vakna mod- ren med oro, om ingenting är glömdt, men troligtvis gå ändock de oroligaste tankarne in till arbetsrummet, där tysta, beställsamma tomtar sömma, brodera, måla och snida de härligaste julgåfvor.
Allt till beredande af julens fröjd och glädje, men detta kanske äf- ven och det utan att de kära, flitiga tomtarne hafva en aning därom, på bekostnad af det allra förnämsta, julens frid.
Och det bara för att tomtarne vilja ha så mycket gjordt och börja därmed för sent!
Pjfjlj När sedan julafton är inne, kanske råder då ännu en nervös brådska, kanske lägges då sista handen vid någon större, ej fullbor- dad julklapp.
När man så andligen samlas för att taga upp » klapparne », hvem har klädt granen, hvem har dukat julbordet?
Flickor, flickor, Ni lackade julklappar, minns Ni det?
Eller sydde till och med i smyg på det sista arbetet.
Glädje och kärlek ha Ni nog kännt därvid, men hvar är nu fri- den, hvar äro de strålande ögonen, hvar de rosiga kinderna?
A c k, det fördärfliga natt- vaket har härjat outsägligt.
Sömniga, ut- tröttade, utledsna äro Ni litet livar.
Har jag inte rätt?
Jag vet ju allt detta så väl, af egen erfarenhet, ty jag har också varit en sådan där oförståndig, nattjulklappsarbe- tande varelse.
Men jag har insett fördärf- vet därmed, och jag kan aldrig tänka mig, att jag skall komma att bereda eller erfara min- dre verklig julglädje, därför att jag inte äm- nar sitta upp cirka 4 veckor hvar eller hvar- annan natt och förstöra min hälsa både för den stundande högtiden och ' kanske därige- nom ock för all framtid.
En annan bild till den förra: Det oundvikliga julstöket är öfver.
(Det vore visserligen ett önskningsmål, äfven det, att därvidlag en liten reform kunde införas.)
Julgåfvorna, helt obetydliga, kanske så myc- ket mera kärkomna, äro färdiga och inlagda.
Julaftons morgon rinner upp.
Friden inne i huset lyser ut genom de klara rutorna.
Frid ute i nejden, frid i hjärtan och sinnen.
Denna dag, en värdig förberedelse till den heliga natten, då englar sväfva ned till jor- den att åter och åter till troende hjärtan föra sitt glada badskap.
Och vid julgranen sedan om kvällen, då julljusen dock allra skönast återskimra inne i barnaögon, då talar far om frälsningens evangelium och mor börjar sakta att sjunga — » N u segrar alla trognas hopp, vid englars lofsång rinner opp, så skön och klar en morgonstjärna. » — D u känner dem väl, de heliga tonerna!
Jag har så många gånger undrat, hvarför inte julen varit detsamma, sedan jag blef » stor », som när jag var en liten en.
Nu har jag funnit det.
V i fullvuxna människo- barn äro uttröttade af allt det arbete, som föregår helgen, våra sinnen äro icke längre spänstiga, de äro nedtyngda af jordiska om- sorger.
Mor och far skicka oss icke längre till sängs » i god tid », så att vi med stärkta och uthvilade lemmar kunna bli väckta till » ottan ».
Långt efter midnatt äro vi ännu uppe, och vakna vi för att begifva oss af till kyrkan, så är det med tunga hufvuden och värkande kroppar.
Och huru skall det då vara med den inre harmonien?
Kan du ännu inom dig känna samma nästan öfver- väldigande känsla af lycksalighet som förr, när du nu stämmer in i julpsalmen, den evigt unga, den som i det svenska landets tempel ljuder så godt som samfälld denna dagens tidiga morgonstund?
Det gäller att bryta med gamla inrotade fördomar.
Jag beder Eder så innerligt, I svenska systrar!
Tanken, medan ännu är tid, på att för edra hem, för far och mor och kanske för en ännu kärare, bevara eder jul- frid, eder hälsa och edert mod!
A f hela mitt hjärta önskar jag nu Eder alla en god, en glad, en lyckosam och frid- full jul!
Maja Bernhardsdotter.
Mildhet och undergifvenhet äro kvinnans starkaste vapen.
Ögonen och hjärtat äro alltför ofta källan till kvinnans omdöme.
Meilhan.
Lättjan färdas så långsamt, att fattigdomen snart hinner upp honom.
Franklin.
J) å försen.
1 En vandring genom utställningen oeh basaren till förmån för de svenska kvinnornas 1 Chieagoutställning.
€ n ström af människor myllrar upp för de breda trapporna i Stockholms Börs.
Flertalet utgöres väl i dag af damer: eleganta pälsbrämade vintertoaletter blandas bland anspråkslösare dräkter, vittnande, att det som här förehafves intresserar äfven vidt skilda kretsar.
Men äfven män i stort antal komma och gå.
Det är främst en kvinnor- nas sak, men ock en nationel sak, det här gäller, och ingen med sinne och hjärta för fosterlandets utveckling och framgång på hvarje område kan stå likgiltig.
Vår energiska damkomité, som arbetat och arbetar på, att den svenska kvinnan värdigt måtte representeras å den stundande chicago- utställningen, framlägger här resultaten af sitt arbete.
En svensk kvinnlig chicagoexposi- tion på förhand således!
Allt för många torde ej de bland oss vara, som komma att en gång med egna ögon få skåda den stora utställningen i den fjärran västern, och där- för begagna vi med så mycket större glädje tillfället i dag.
Men ett är att märka: det är icke endast, hvad som antagits för Chi- cago, som här exponeras, utan äfven hvad som ytterligare erbjudits, men af brist på ut- rymme ej kan få medfölja.
v Älskvärda läsarinna, vill Ni anförtro oss eder arm och det ärofulla uppdraget att tjäna Er som ciceron på en liten vandring genom de festsmyckade lokalerna?
Entiéo, 25 öre, är satt så billig, att ingen må fördenskull kunna anse sig utestängd — vi offra med nöje den lilla skärfven vid ingången!
När vi ur den med flaggor och grönt de- korerade vestibulen träda in i stora börssalen, möter oss en angenäm syn.
Det vackra rummets ljusa och glada färger — hvitt och guld — förhöjas i dag rundt om alla väggar med dekorationer af grönskande växter, blå- gula svenska flaggor omväxlande med stjärn- baner och ståtliga sköldar från vår skicklige Grabows atelier.
Den stora långväggen midt för ingången under fönstren upptages till hela sin utsträckning af konstnärligt ordnade ut- ställningsföremål.
På dess midt hänger ett stort porträtt af drottningen, utställningens höga beskyddarinna, måladt af fröken H- Lind- gren och verkningsfullt omramadt af flaggor och grönt.
* * * En sorlande ifrig skara brusar här inne vid musikkapellets toner.
Men vi lotsa oss skick- ligt fram genom trängseln.
På bord, hyllor och montrer i en lång sträckning erbjuder sig ett rikt färgspel af växlande stoffer och motiv.
Det är de textila kvinnoarbetena, som, hvilket är helt naturligt, behärska det första intrycket ge- nom sin mängd och sin dekorativa prakt.
» Handarbetets vänner » föra naturligtvis främst af alla sina runor med den äran: en utsökt samling af broderier och väfnader af alla slag bär vittne om de oaflåtliga framsteg, det lifskraftiga sällskapet åstadkommer för vår inhemska handarbets- och textila konst.
Mästerliga gobeliner i mjukt förtonande fär- ger med blomster- och fruktmotiv, svällande mattor i flossa med stilren komposition, por- tierer i egendomliga färgbjärta skånska väf- nader, möbelbeklädnader, kuddar och afdel- ningsskärmar i alla slags konstsöm och stilar, broderi och applikation, kläde, silke, läder — en sannskyldig färgernas och stilarnes fest, vid hvilken ögat berusar sig.
Selma Giöbels utställning står värdigt vid sidan häraf.
V i hinna icke ingå i några detaljer af all denna handarbetsrikedom; för de talrika besökariunorna af de permanenta utställningarna här i hufvudstaden äro de förut välbekanta.
Bland mera representativa namn på detta område saknas nog icke många; Tora och Jakob Kulle gå i spetsen för den originella skånska väfnadsindustrien, som i Amerika bör ha utsikt att göra uppmärk- samhet och lycka.
Tekniska skolan har en mångsidig afdel- ning prof på de kvinnliga elevernas arbeten inom alla dess olika läroområdeu, ritning, mål- ning, modellering, metallarbeten, träslöjd m. m.
Från landsorten ha rikliga bidrag insändts; från det nordligaste Sverige till det sydliga- ste äro skilda landskap representerade.
Frö- ken Ingelotz och fru Charlotte Randel utställa vackra samlingar af de delikata, världsbe- ryktade vadstenaspetsarne.
* Men när edra ögon, kära följeslagarinna, hunnit vänja sig vid denna brokiga lek, skall Ni så småningom upptäcka flere detaljer af intresse, äfven sådana som icke kunna räk- nas till de textila konsterna, kvinnornas gebit par préférance.
Här utställer fru Hilda Pe- terson, f. B ö ö s, vår skickliga glasetserska, en väldig, synnerligen vacker glaspokal, » Da- mernas Chicagopokal ».
Den bär i djup, konstnärlig etsning ingraverade drottningens och de fem ledamöternas i centralkomitén namnchiffer.
Se här, hvilket utsökt album!
Hvad är väl det?
I en alldeles öfverdådig läderpla- stik af fröken Meukow har komitén för mu- sik låtit utföra eu inläggsperm för 28 kar- tongblad, af hvilka hvart och ett bär ett porträtt af en svensk ryktbar musikutöfvar inna jämte biografisk text, det hela på det smakfullaste monterad t.
Några af våra för- nämsta sångerskor, kvinnliga kompositörer och iustrumeutalister komma i denna tilltalande form att presenteras för världsutsfällnings- publiken, och har man därvid särskildt med- tagit dem, hvilkas verksamhet och rykte re- dan förut trängt utom fosterlandets gränser.
Utom detta album exponeras särskildt fyra större porträtt — en konstellation af fyra lysande stjärnor, hvilkas strålar trängt från soluppgångens land till västerhafvets kuster.
Behöfva vi nämna dem: Jenny Lind, Kri- stina Nilsson, Louise Michaeli, Sigrid Arnolds- son.
D e två ännu lefvande ha själfva skänkt sina bilder, Jenny Linds är en gåfva af hen- nes efterlefvande make.
* Litteraturkomitén har också åstadkommit ett vackert album med inneliggande por- trätter af de flesta bland vårt lands mest framstående författarinnor.
Bland dessa por- trätt förekomma några mera sällsynta, det af friherrinnan Sofie Knorring till exempel.
Äfven detta album är ett verk af svenska kvinnor, utgånget från Selma Giöbels atelier och utfördt i läderplastik af fröken H. v. Diiben.
Porträtten i detsamma af en kvinnlig foto- graf — • Selma Jacobsson.
På en smakfull bokhylla representera ett sextiotal band af svenska författarinnors för- nämsta verk deras inlägg i litteratur och ve- tenskap.
Till chieagoutställningen kommer detta bibliotek att betydligt komplettera ».
Banden äro utgångna från en kvinnlig bok- bindares — fröken Bettina Levyson härstädes — verkstad.
Som en representativ personlighet för den svenska kvinnans inlägg på andliga fält höjer sig öfver denna litterära utställning Fredrika Bremers porträtt i olja.
Den synnerligen intressanta bilden är nyutförd af en af våra talangfullaste målarinnor, och har hon där- vid gått dels efter Södermarks förut kända porträtt, dels efter Kjellbergs byst och olika fotografier, så att här, visserligen i andra hand, dock åstadkommits ett porträtt af char- mant likhet, efter hvad det säges, och ka- raktäristik.
Den stora författarinnan finnes för öfrigt representerad äfven i skulptur i en byst af fru Anna Hierta Retzius.
Oeh så, medan vi tala om konstverk, glömma vi icke den stora, väl utförda foto- grafieu efter Carl Larssons kartong till en af de berömda målningarna i Göteborgs kvinn- liga flickskola — Birgitta, i sanning också hon en representativ bild, som ogärna borde sak- nas, där den svenska kvinnoodlingen vill hugfästa sina minnen och samla sina frukter.
Och så, medan vi se på album, kunna vi ej gärna förbise det ytterst praktfulla exemp- lar, som i sig, i särskilda fackpärmar, inne- sluter alla de statistiska uppgifter, som med stor flit samlats, öfver kvinnans verksamhet på skilda områden här hemma.
Hvilka värde- fulla och bevisande dokument i all sin kort- fattade och torrt exakta form!
Genom dem talar halfva vårt land sin historia.
Fröken Gisberg har här i hufvudpärmen gifvit ett mästerprof af läderplastik, och äf- ven af de inlagda fackportföljerna äro de flesta vackra vittnesbörd om konstnärlig smak såsom hälsovårdsafdelningens i hvitt perga- ment med det röda korsets sinnebild o. s. v. Men nej!
Kanske tröttas Ni till sist af alla dessa intryck, som tränga sig på Er, och en liten oskyldig förfriskning i den po- etiska formen af en doftande violbukett kau jag få ha den äran öfverräcka Eder!
Blom- sterkiosken här i hörnet står till tjänst — välj efter behag!
Ni drar ett djupt andedrag af dess milda vällukt och fortsätter vid min arm er van- dring.
Ännu återstår allt för mycket af in- tresse, att vi kunna tänka på någon längre hvila.
Här i hörnet midt emot blomsterkiosken har Dräktreformföreningen anordnat en ut- ställning af sina praktiska modeller till barn- dräkter, skoldräkter, kvinnliga underdräkter, lämpade efter hygienens och naturens for- dringar.
Fröken Augusta Lundin låter re- presentera sig och den mondäna toalett- konsten — för hvilken hon ju är en så framskjuten målsman, eller skola vi ej säga målskvinna — genom eu charmant prome- naddräkt.
Efter hela den ståtliga salens inre lång- vägg pågår en liflig marknad; här utbjudas till salu alla de växlande gåfvor, som skänkts till basaren, lockande i brokig exposition till flitiga inköp i dessa julklappstider.
Kom- mersen går också undan med all fart.
Hvad Ni eller jag här fästa oss vid hålla vi vac- kert hemligt för hvarandra — kanhända skall det en gång uppenbaras i hvarderas jul-
klappskorg!
Nog finnes här tillräckligt att för en god stund hålla en icke allt för be- slutsam själ i valet och kvalet.
Men vi styra så småningom våra steg mot ingången till » de femtio äldstes rum ».
Strax till vänster om densamma bjuder oss en tidnings- kiosk tillfälle att fylla våra andliga behof.
Iduns extranummer går åt som smör, och Ni förlåter oss väl ett förnöjdt leende vid tanken på det goda ändamålet.
Se här basarbok- marknadens allra färskaste nyhet, som Ni ej får försumma försäkra Er om, innan uppla gan stryker åt.
Det är en prydligt utstyrd kalender, eller hvad vi skola kalla den, med ett vackert omslag, komponeradt af Ottilia Adelborg.
Innehållet är också värderikt, som Ni förstår redan af titeln: » Den svenska kvinnans sociala ställning; kronologisk öfver- Strax bredvid har Ni en utställning från friherrinnan Rappes idiothem.
Ni vill knap- past tro, att denna nobla, snidade ekmöbel på den präktiga flossamattan, att allt detta är förfärdigadt af hennes vanlottade unga skyddslingar, för hvilka arbetets glädje dock är ett sådant ljus i deras skumma lif.
Ni kan själf bli ögonvittne — där intill sitter en af de unga eleverna, en halfvuxen flicka med sin väfstol, samt en gosse, hvilkens skick- liga slöjdknif låter det stilfulla mönstret slå ut öfver trädets hårda yta med rimfrostkri- stallernas matematiska precision.
sikt ».
Rätt så, Ni har den redan i er ficka.
Kommer Ni till chieagoutställningen, kan Ni där få köpa den i engelsk öfversättning.
framställes här den förvånande färdighet de gradvis nå från 7 till 14 års ålder, tack vare den ypperliga och vida beryktade me- tod, som användes för handarbetsundervisnin- gen vid Stockholms folkskolor.
En stor- sömmerska skulle exempelvis ha synnerlig heder af ett så i hvarje den minsta detalj omsorgsfullt och vackert arbete, som en fjor- tonårig flicka bär levererat i denna klädning.
Den instruktiva samlingen är anordnad i tvänne stora, synnerligen vackra, skulpterade skåp i fornnordisk stil, som tillsamman uppta en bredd af ej mindre än fyra meter.
Här ha vi nog något, som särskildt kommer att väcka intresse på den amerikanska utställ- ningen, då den s. k. svenska folkskolans me- tod redan förut står i högt anseende därute.
* * * Skölden öfver dörren bär inskriften: Skol- och hemslöjd.
V i stiga in, och våra blic- kar mötas först af en vacker liten utställ- ning äldre broderier.
Men sannerligen — sitter icke här under fönstret en veritabel vadstenaknypplerska, så prydlig i sin bind mössa, medan kDyppelpinnarne på hennes dyna hoppa och dansa i bizarr lek.
Det blir ändå allvar af i form af de stiligaste spetsar, som trollas fram under de skickliga gamla fing- rarne.
Ni får sträcka Er på tå för att se; här skockas alltid beundrande åskådarhopar.
En mycket intressant utställning är den, som fröken Hulda Lundin, i sin egenskap af slöjdinspektris för Stockholms folkskolor, har åvägabragt.
Genom en serie af olika före- mål, tillverkade af folkskolans unga elever, » Man bjude lyckan handen! » Ja, hvarför icke.
V i stiga ännu ett rum längre in och tränga oss fram till lyckohjulet En smula lotteri sätter ju krydda på de all- varligare sakerna.
Och här behöfver ruau icke så alldeles som annars köpa » grisen i säcken », ty de många vackra vinsterna stå öppet exponerade med sina påsatta nummer- lappar, så att Ni lätt kan kontrollera, att all den rätt vederfares Er, som lyckans gudinna gunstigt beskär.
Ni släpper en krona ur ar- resten i portomonnän, och Ni vinner — en charmant julklapp åt er fästman och värd det tiodubbla.
Eller kanhända vinner Ni in- genting alls, men vet ändå, att er slant kom en vacker sak till godo.
Och det är lika roligt.
Men, vet Ni hvad: nu ha vi ärligen förtjänt en stunds hvila, ett glas vin och en frukt vid buffeten.
I den mindre börssalen på an- dra sidan vestibulen har denna sin plats.
Här är också smakfullt smyckadt med flaggor, sköldar, ståtliga gobeliner och grönt, och unga damer fylla förekommande ert glas, välja edra drufvor, skära för er tårta.
Ah, hvad det smakar efter den långa, intressanta, men nog litet tröttsamma vandringen mellan vår » världsutställnings » alla skattekamrar!
Ännu en drufva, om jag får b e.
.
.
Men Ni hejdar er midt i meningen, Ni lyfter er lilla uppnäsa, och i långa andedrag väd- rar Ni begärligt.
En obeskrifligt aptitretande doft strömmar genom salen.
Ack, det var sant, så när hade jag glömt!
Våffelbruket där inne i rummet till höger.
få förflytta nå- got exemplar af fjäderfäet ur den- na dess naturliga omgifning till er egen stekgryta.
Och sedan vi så grundligen materiellt ha stärkt oss, kan- ske Ni kan för- må ännu en sista andlig strapats — jag lofvar Er, att den skall bli ett nöje!
Det, om något, är ögonblickets in- stitution.
Två unga husbålls- skoleflickori sina praktiska och nätta blå dräk- ter, hvita mös- sor, ögonen klara af elden och de täcka ansiktena blomstrande röda af värmen och ifvern, där de vända sina frä- sande våffeljärn.
Här är det värst att balanceratill- gång och efter- frågan.
» Fårjag — får jag, » ropa flere rösteri h var- andra, och flere armar sträckas med tomma asiet- ter, begärliga ef- ter mer.
Men så äro de också delikata, de våff- lorua.
Eller hvad säger N i?
På andra si- dan buffeten göra vi en visiti » Vildt- rummet », en ori- ginell tillställ- ning, hvars ar- rangementer o- tvifvelaktigt skulle ha väckt gamle jägargubben Ekdahls i » Vildanden » odelade gillande.
Hela fonden är dekorerad med graua.r, ett sannskyldigt nordiskt landskap; mellan deras rötter kilar den vinter- hvita Jösse, och allahanda skogsfågel sitter uppflugen i grenarne.
Välförståendes att Paris har sina » Femmes peintres et sculp-teurs », som årligen an- ordna kvinnliga salonger, men vi nordens parisare ha hittills fått nöja oss med att uppleta våra konstnärinnor in- blandade bland männen på våra vanliga utställ- ningar.
Här har nu för första gången gjorts ett försök att åstad- komma en svensk kvinnlig salong och, vi medge det med nöje, ett mycket lyckadt sådant.
Det är fröken Kerstin Cardon, som har hedern af dess ordnande.
Svenska villan på Chieagoutställningen.
villebrådet redan är till lifvet vederbörligen expedieradt, och ni behöfver ej spilla vidare krut på det, möjligen en liten silfverprojektil — de skola ju ha en egen träffsäkerhet, be- rättar Selma Lagerlöf oss i » Gösta BerliDgs saga » — ur er portmonnä för förmånen att Kvinnornas utställningspalats.
Kvinnornas konstutställning lyder inskrip- tionen å den gyllene skölden öfver flygel- rummen till vänster i den stora börssalen.
Ni kan Ni ej förtycka skådar Snart hvad sagdt kvinnliga nästan utan E n hel är äldre att saker.
det bästa.
Ett Det pröfning — ty och en den bländande härinne icke det hela de, ende kära fot stånd » att vi två duktiga sådau har båda fun- sakförståndigaste.
ljus flöden.
som någon på äro få ju- äro väl här på stå- förnumstig ett ett sprider V i tyst sätt, nöjda.
de- » g o d t för- som Både förtäl- med som i en upplaga af 2,000 exemplar tryckts och skänkts att försäljas till förmån för de svenska kvinnornas deltagande i chicagoutställ- ningen, meddela vi i dagens nummer trenne illustrationer, som vi förmoda skola äga intresse för alla våra läsarinnor, i denna tid då så mycket talas om den förestående världsexposi- tionen.
Utom den Svenska villan, om hvilken här nedan lämnas några närmare notiser, bjuda vi således äfven på en generalvy öfver ut- ställningsplatsen, som tillräkligt torde tala för sig själf, samt en afbildnirjg af kvinnornas ut- ställningsplats.
Öm detta hade vi redan i våras tillfälle yttra oss, då vi meddelade porträtt af dess arkitekt, miss Gregoria Hayden, hvarför vi nu endast dit hänvisa.
våra ock Hildegarders utmärka sig i samma Charlotta Wahlströms von Schultzenheims blif allra ej porträtt, fack.
landskap » Trogna perprex, trefligaste fina det är Och och med Ida med beundrare » blott rapphönshundar ett — S v e n s k a villan och dess — par och de mästare.
med Paulis s k ä r g å r d s s k ä r m o c h m e d Jenny Nyströms v a c k r a s a g o b i l d e r o c h m e d Anna Palms s o l f j ä d e r o c h m e d Ottilia Adelborgs fru den bild af den svenska utställnings- byggnaden på chicagoutställningen, hvil- ^sJ ken vi meddela, må fogas några rader om dess tillkomst och dess mästare.
Två af våra mest begåfvade yngre arkitek- ter, hrr Gustaf Wickrnan och Fredrik Lilje- kvist, erhöllo af komitén för Sveriges delta- gande i c h i c a g o u t s t ä l l n i D g e n i uppdrag att till komitén inkomma med förslagsritningar t i l l den svenska utställningsbyggnaden å nämnda exposition.
Besultatet af denna täflan hedrade i hög grad komitén.
Ty ehuru hr Wick- mans byggnadsförslag var det dyrare, gick löst ijnptill &lt;7&lt;iJ \ originalkartonger alfabet », som furstesönerna Och till blir på med » Prinsarnes en julklapp gamle alle-, blomster- till Bonniers de unga förlag.
allesammans!
* Ja, du ha denna de svenska vi så ternligen liten utställning — ty fall bland de kolossala alla jordens las i vår ska få vår fram de om majdag den vi på alla men upprul- svenskt naggande attaf gedignaste — från Michigans detta kvinnokomités att känna nan och öden de små och bäst har varit fosterländ- företrädda.
Och nu ett Och Ni tillägger och så något ett utställning.
vägs till Det — göra Ä n n u äro mest gagnrika att lära dem som vid skola och » få det förnöjsamma.
ond tror dag ärligt insats kvin- och harvart he- förmid- förvissat det oss.
sällskap!
med som rätta: något kvinnornas vi jag, stanna svenska så i ändå gjort vär lds- bara half Chicago. » empel, vara då blygsamma alla, för en hvart kunna den och åt s o m för närvarande kan bli — • detta i jag, vet, för a n g e n ä m t tack vilja bära blifvit Börsen tack hvem att O m på och — lands glada, dagsbesök N i expositionsplatsen skola vårt oss fosterlandet » Och mötas, stolthet äfven och drande och med framför 1 lysande jättestaden vägar vi skulle den fjärran våra de i att vid detta, resultaten svenska väl ett g a m m a l t » liten, i sträfvan.
Och är k o m m a finns säger: kännetecknande är den oss Chicago- uppvisningar åstadkomma resurserna och blir som det som Att lilla världspanoramat M e n ordspråk, god ».
hörn, på stränder.
orienterat kvinnornas varelses nöjd.
oeh välsignade göras för genom undervisning), bättre », Det är utan att icke hur hvarje förbannelse arbete, människorna, (hufvudsakligen all äta ex- huru de ond — våren 1884 vid Konstakademien, hvarefter han på hösten sistnämnda år anträdde en studieresa till Frankrike, Tyskland och Italien.
Bland hans hittills utförda arbeten må nämnas de utomordentligt ståtliga och uppseendeväckande förslagsritningarna till en riksdagsbyggnad, tänkt förlagd till Skeppsholmen eller Rid- darholmen, och riksbanken till Helgeandshol- men.
Hans senaste arbete, som på Chicago- utställningen genom sin originalitet helt visst kommer att ådraga sig stor uppmärksamhet, är en verklig heder för vårt land och vår sam- tida byggnadskonst.
Iduns julklappsbasar.
våra Hilde- Thorells o c h Hildegard Norbergs.
O c h två Elisabeth, Keyser o c h Warling, s o m gard ja, en blott hvarandra jer, att tagit att alltid elektriskt i nicka äfveu hållit sina ingå V i åt hvitt men har allra för dukar.
sträfvat gällt ledsagarinna, vilja taljkritik.
och taflor äfven dagen och utställd; ofta har femtiotal nits ypperliga icke Ur det extra nummer af Idun, framstående ensidigt de ryns Ett af så då representerade tidigare icke nyaste, entré, karaktäristiska aldrig ha extra härinne.
våra här undantag del det med äro konstnärskap anordnarne få liten bjudes samtliga artister enhvars en som skola naturs och inte Buskin.
på bortåt 110,000 kr.
och med omkring 6,000 kr.
öfversteg hr Liljekvists, beslöt komitén det oaktadt att hos regeringen förorda den förres, först och främst därför att detta var det originellaste af de två, och vidare emedan det visade ett nära.
' ubbelt så högt torn, där den svenska flaggan bättre skulle s y D a s, samt det för öfrigt medgaf en bättre öfverblick och en lämpligare anordning af utställningsföremålen.
Hr Wickroaros förslag kom också, med några obetydliga förändringar, hvilka å vår bild äro iakttagna, till utförande.
Byggnaden är nu re- dan fullbordad af Eskilstuna Träförädlings- aktiebolag, som uppförde den å en öppen plats i nämnda stad, men är den nu åter sönder- tagen och inpackad för att sändas till Chicago.
Den väl belägna plats, Sverige för sin ut- ställningsbyggnad åt sig fått upplåten, och å hvilken det äger rättighet att uppföra en fritt liggande byggnad, gränsar intill Turkiets pavil- jong och upptager 11,000 kvadratfot.
Tomtplat- sens beskaffenhet betingar en triangulär grund- plan.
Herr Wickrnan har i sin stilfulla och originella ritning användt motiv från våra gamla klockstaplar — särskildt från deras egendom- liga sträfvor — hvilka han, för att gifva bygg- naden en så nationell prägel som möjligt, sam- mansmält med andra motiv från våra gamla slott från Vasa-perioden — det hela, såsom synes, likväl alldeles själfständigt behandladt och tillräckligt moderniseradt för att byggna- den till sin karaktär skall fullt lämpa sig såsom expositionsbyggnad.
Gustaf Wickrnan är född i Göteborg den 8 november 1858, genomgick efter förbere- dande studier i Göteborgs elementarläroverk Chalmerska slöjdskolan och studerade hösten 1881 Hängande nåldynor.
Två små dynor, 12 cm.
långa och 8 cm.
breda samt fyllda med kli eller sågspån, öfverklädas den ena med laxfärgad och den andra med ljust mossgrön atlas eller plysch, hvarpå förut anbringats ett broderi, af grönt silke på den lax- färgade dynan och tvärtom.
Kring dynorna fast- sys en snilj af samma färg som broderiet eller dynan.
Dynorna knytas från ena hörnet samman medels sniljer, som sluta med silkesbollar.
Sedan de blifvit rikligt försedda med knappnålar, upp- hängas de på en vägg, athenienne, kandelabrar eller dylikt, och på så sätt har man ständigt knapp- nålar till hands.
I synnerhet är det bekvämt, när man har bjudning, ty damerna behöfva ofta knapp- nålar till sina arbeten.
Ella.
Ankare.
Till smågossarnes kostymer kan man, i stället för att köpa, med lätthet själf förfärdiga ankare.
De uppritas i önskad storlek på hvit gaze till hvita.
ankare, svart gaze till mörkblå, samt på något stadigt rödt tyg till röda.
Därefter fylles hela det uppritade mönstret medels stjälk- eller kedjestygn af persiskt garn eller, o m sådant ej kan erhållas, af fint yllegarn.
Innan man klipper ut ankaret, bestrykes det på baksidan med tjockt gummi, som får torka, på det att kanterna seder- mera ej skola upprispas.
Ella.
Ryska tofflor.
Ett vanligt tofielmönster använ- des till mått.
För 25 öre mörkgrönt o c h 50 öre skärt mjukt ullgarn köpes.
Af det mörkgröna vir- kas en toffel af stolpar, som börjas i tån, det skära börjas likaså i tån med en uppläggning och ett vanligt hvarf, sedan virkas hvartannat hvarf ygglor öfver vanlig makramékafvel.
Vid sidorna virkas det skära fodret bredare, så att det som en rulle vikes öfver kanten af det gröna.
Foder o c h yttertyget sammankastas, innan det påsys vid sulan, så att det blir jämnt.
Till sula virkas af skärt med ygglor, så att hela toffeln är skär inuti och grön utanpå.
Efter fotens längd beställes en sula, stickad rundtorn och infälld, att ej tråden ligger bar.
— Toffelns vidsyning vid sulan börjas i tån, och bak sättes ett styft papper som kappa.
Det skära fodret nedvikes rundtorn i en rulle, däri sättes ett gummiband, och sist isys sulan.
— Hela toffeln går till 1,25 och är ett ganska roligt o c h lätt arbete.
Essy.
Antik väska.
Från mina förfäder har jag hämtat eu god idé att ersätta de dyra skärpgehängen med allehanda tillbehör, som numera brukas.
— En 1 ' k dec.
bred klädesremsa göres så lång, att den blott är 2 ' fe å 3 dec.
från klädningskanten.
Där- på sys fyrkantiga eller hjärtformiga fickor, i alla färger, o m man vill, eller enfärgade.
Vill man brodera på hvarje liten ficka, kunna blott lättare mönster användas.
Häri anbringas alla de små- saker, som finnas i gehängen.
Vid fickan fastsys ett band som knytes kring lifvet.
Essy.
Sängprydnad.
Då sängar stå vid en kall yttervägg eller man ej har taflor att pryda väggen med, är särdeles vackert att öfver 2 sängar göra 2 stora sköldar af portiérfilt, så breda som sängarne o c h med ett grannt broderi i chattersöm.
Sköldarne sättas på papp att ännu bättre skydda mot drag.
På ljus vägg bör vara mörk sköld o c h tvärtom.
Essy.
Kudde af skånskt förkläde.
En praktisk och tref- lig julklapp, passande för alla dem, som äga lyc- kan af ett eget rum med en soffa, är en mjuk och god hvilkudde, och kan en dylik med ringa arbete och ej för stor kostnad erhållas på följande sätt.
Köp ett vackert randigt ylleförkiäde utaf skånsk almogeväfnad, utan bård, häraf sys en kudde, 50
cm.
lång o c h 36 dito bred, med ränderna på tvärn.
Sedan syr man ett foder at domestik, detta stop- pas med fjäder.
Då öfverdraget är påsatt, sättes en tjock snodd omkring och en stor boll uli hvar- dera hörnet, allt uti samma färger som tyget.
Detta med ordning och smak utfördt blir nära lika vackert som en broderad kudde.
Utaf ett dylikt förkläde blir en kudde med ofvannämnda mått samt en mindre i fyrkant.
Bollarne arbetas på så sätt: Man klipper af kort tvenne runda skif- vor till hvarje boll, 5 cm.
i diameter, med ett.
hål inuti, dito; bägge skifvorna läggas tillsammans och öfversys med garn uti de färger man önskar.
Man tager en lång ända utaf hvarje färg och syr, till dess hålet är alldeles fullt.
Nu skares ytter- kanten upp, o c h mellan kortskifvorna lägges en dubbel linnetråd, som hårdt tillknytes.
Korten rifvas bort, och bollen klippes jämn.
Af tråden göres en liten snodd, vid hvilken bollen fastsys på kudden.
Lovisa.
Hur en muff blef en matta åt mormor.
Moster Gustafva steg högtidligt in i hvardagsrummet, hål- lande ett paket af mystisk fason på armen.
För- äldrarne voro ute, ungdomen stojade allena.
De äldre bland syskonen arbetade på julklappar.
Mo- sters inträde hälsades med glada utrop.
Torsten sprang fram, tog byltet, som befriadt från pappers- omhöljet befanns vara en kolossal muff, och lät den dansa i luften ett par gånger, innan moster hann räddande träda emellan.
» Ja, mina små vänner, nu skall muffen ej mera värma händerna utan — fötterna. » » Hur då, på hvilket sätt skall det gå till? » Bar- nen trägdes kring henne.
— Mosters ögon öfver- foro den glada barnskaran, och hon sade: » Tänk o m ni alla finge vara med om alt utföra underverket! » » Åh, det var härligt, präktigt, » ljödo utropen o m hvarandra.
Torsten lät åter muffen kapriolera.
» Till att börja med lugn, » sade moster och fån- gade muffen.
» Ellen, här har du sprättknif, ser du sömmen, sprätta försiktigt upp den och plocka bort vidsittande ull.
Lilli tager fodret och skiljer åt ullen noga.
Torsten, spring i köket efter Han- nas kardor, som ligga i ullkorgen. » Hej bara, hvad det skall gå!
Torsten försvann.
» Nu är skinnet rent från ull! » » Bra!
Se här, klipp af detta tyg 5 em. breda remsor, att det räcker rundt o m skinnet » Då moster utvecklade tyget, hördes ett sorl af förtjusning: &gt;Ah, mosters fina brudkjol! » » Ja » — moster suckade — » målen äter nog till slut upp den, nu måste den nyttjas. » Det tjocka sidenliknande tyget med inväfda bjärta röda rosor och blå förgätmigej klipptes i lagom remsor, o c h Ellen började fälla dem på ena sidan.
» Här äro kardorna! » anmälde Torsten.
» Jaha, och här har du den gamla ullen och litet ny till, karda upp det nu vackert, oeh låt se, att du ej strör ikring dig. » » Nå, nu är allt klart, ser jag, nu taga vi rem- sorna, kanta därmed skinnet och så breda vi ul- len på bordet, fästa det hela därpå och vända räta sidan nedåt.
Hämta du, Klas, den grofva säckväf, som ligger i tamburen på bordet. » » Hvad har detta varit? » sporde barnen, då Klas återvände med det begärda.
» En potatissäck!
Nu är den tvättad, blekt o c h väl manglad, se bara, hur hvit och glänsande den blifvit, detta blir ett ypperligt och stadigt foder.
Ellen får sy fast fodret riktigt jämnt.
Och nu » — moster tog ur sin arbetsväska 3 stora nystan mattväf, ett blått, ett gult och ett rödt — » kom hit, Klas, tag du alla dessa ändar i en hand, och Lilli börjar fläta däraf ett stadigt, tjockt snöre, när du tröttnar, fortsätter Torsten, så Ellen, alla få ni tura om. » o Barnen voro så ifriga, att den behöfliga längden var färdig inom kort.
» Nå, hvad ha vi nu åstadkommit », sporde moster, då skinnet var kantadt, stoppadt, fodradt och snöret fastsydt.
» En riktigt urstilig matta », sade en basröst vid dörren.
Alla vände sig om.
Pappa hade oför- märkt inkommit, och nu beundrades konstverket.
Det svarta skinnet tog sig onekeligen väl ut uti det mörkblå tyget, omgifvet af granna röda rosor och förgätmigejer.
Till jul får gamla mormor den att hvila fötterna på.
Anita.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh föF Idun uppteeknadt af Claes L u n d i n.
4. ifvet i hemmet var ytterst regelbundet.
Klockan sex på morgonen började ar- betet i verkstaden, men redan fö-ut voro mina föräldrar i verksamhet, och pigan samt lärgossarne hade gjort undan åtskilliga grof- sysslor, t. ex. från Stortorgsbrunnen burit hem en väldig kopparflaska med dricksvatten, i för- bigående sagdt ganska dåligt, samt åtminstone hvar annan dag från klappbryggan vid Flug- mötet, nedanför den storartade sopbacken, fyllt en så med sjövatten, hvilken, hängande under en stång, som hvilade på de bärandes skuldror, forslades uppför Tyska brinken och sedan flere trappor upp i huset.
Denna vattenforsling, tjänstflickans och lärgossarnes kanske styfvaste arbete, orsakade att trapporna nästan ständigt voro nedspillda oeh slippriga samt under vin- tern islupna, hvaraf arm- och benbrott ofta voro en följd.
Men det var man van vid och hade naturligtvis ingen aning om en vatten- lednings fördelar.
Vi barn väcktes icke förrän klockan mellan sju och åtta, ända till dess min bror började gå i Klara skola, då hans uppstigande måste ske förr.
Vi fingo alltid kaffe på sängen och doppade hvar sina två långa skorpor, som pigan tidigt hämtat i bagarbodluckan i grannskapet.
Min bror utrustades med frukostbröd, då han begaf sig till skolan, eller, hvilket han tyckte mera om, sex styfver i frukostpengar, vid hög- tidliga tillfällen ända till två skillingar banko.
De hemmavarande åto alltid riktig frukost, vanligtvis dock endast kallmat, klockan nio.
Middagsmålet hade under vår tidigare barn- dom intagits klockan ett, men efter skolgån- gens början framflyttades tiden en half timme.
Maten var tillräcklig och, åtminstone som jag då tyckte, väl lagad, men aldrig af finare slag.
Min mor betrodde aldrig pigan att ensam till- reda måltiderna.
Sill, salt strömming, lutfisk och kabiljo, välling och ölsupa förekommo ofta.
Hvar torsdag var, som ännu i många hus, ärtdag.
På söndagarne åts vanligtvis ox- eller kalfstek och därpå köttsoppa, ibland också en- dast pepparrotskött.
Soppan var alltid andra rätten.
Någon tredje förekom icke.
Kaffe dracks klockan tre, och klockan sex åts en smörgås, hvarefter gröt, vanligtvis mjöl- gröt, förtärdes klockan frammot nio, hvarpå vi genast gingo till sängs.
Hösttiden inköptes så stora matförråder för vintern, som penningtillgången medgaf, fläsk och kött, som saltades hemma och lades i stora tunnor, saltad lax och strömming, pota- tis, ärter, kålrötter o. s. v. Det var som skulle man förse sig för en långvarig belägring.
Vin- tern belägrade nog också Stockholm, ty då voro vi afskurna från åtminstone hvarje regel- bunden förbindelse med den öfriga världen, och tillförseln af lifsmedel var ytterst knapp.
Finland var då ännu till god del Stockholms stora förrådshus, men med » paketernas », de små Åbogaleasernes, skutornas och storsluparnes sista resor för året upphörde den tillgången.
Färsk fisk syntes just ej mycket till under vintern, men man köpte så mycket mera lut- fisk af lutfiskblöterskorna i Fiskargången bred- vid Södra slaktarhuset invid Slussen.
De som bodde på Norrmalm och Ladugårdslandet och äfven folket på Kungsholmen hade ingen när- mare Fiskaregång än den vid Norra slaktar- huset, där Nationalmuseum nu står.
Kött köp- Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
tes aldrig pä salutorgen, fanns cj heller där, utan saluhölls endast i de två slaktarhusen.
Det såldes efter en af magistraten vid hvarje månads början utfärdad taxa, hvilket äfven var förhållandet med öl och allt slags dricka samt mjukt bröd.
Jag kommer mycket väl i håg, huru min far klagade öfver de svåra tiderna, då min mor en dag kom hem från slaktarhuset och och berättade, att taxan på oxkött ökats till elfva skillingar riksgäld för en mark samt på kalf ända till femton.
S. k. drickeslam såldes för femtio år sedan för tre eller fyra riksdaler stycket, och mer än fem tilläts ingen slaktare att begära för sådant kött.
Om slaktarne icke höllo godt, fett och väl slaktadt kött till salu, bötfälldes de första gån- gen till 3 rdr 16 sk. banko, hvilken plikt för hvarje upprepad sådan förseelse fördubblades, men fjärde gången medförde förlust af deras borgerliga näring, och de måste då alldeles upphöra med yrket.
Sak samma var det med bagare och bryg- gare, i fall de icke hade goda varor.
Illa bakadt, osmakligt eller underviktigt bröd togs genast i beslag, och säljaren eller tillverkaren befordrades till straff.
I handtverkshusen förtärdes till måltiderna vanligtvis härdt spisbröd, hvilket var något bil- ligare än i vär tid, under det att det mjuka brödet just icke undergått stor prisstegring.
Ett franskt bröd kostade då 4 runstycken banko, det vill säga en half skilling riksgäld eller två styfver, men vägde ej mer än 2 lod, hvilken vikt sedan till oeh med sänktes till l / - * - Det läckraste bröd vi barn kände till var en fyra-skillings kryddlimpa.
Den skulle först väga 18 lod, men nedsattes sedan till 15.
Vid våra måltider dracks i hvardagslag s. k. sämre måltidsdricka eller » enkelt öls svagöl », som alltid köptes hem i fat, hvilket kostade omkring 4 riksdaler riksgäld.
Gesäller och lärgossar måste nöja sig med spisöl, sämsta sort svagdricka för 24 skil.
ankaret.
Ett fat » dubbelt öls svagöl » eller s. k. bättre måltids- dricka kostade nära 6 riksdaler fatet, och ett fat riktigt dubbelöl, som vi fingo smaka pä till jul, var nästan dubbelt så dyrt, hvarför det förekom endast i förmögnare hus.
Det lär ha händt, att priset stigit ända till 14 riksdaler fatet.
8 Vin syntes sällan till i enklare borgarfa- miljer, men på våra föräldrars bjudningar vid jultiden fanns dock rödt franskt vin, som dracks ur små spetsglas med socker till.
Sockret lades likväl ej alltid i glaset, utan togs i mun- nen, oeh fruarna sögo på sockerbiten och smut- tade på vinet i de små glasen.
Min far var en ordentlig man och ansågs mycket nykter, men tog sig en sup till hvarje mål.
På den hvitmålade skänken i salen, det ena af våra två rum, stod ett brännvinsscha- tull af sockerkist, och det innehöll två stora flaskor, som fylldes efter bebof genom inköp hos destillator Falkman vid Lilla Nygatan.
Om det då nya Svenska nykterhetssällskapet bekymrade sig min far icke.
» Det är bara påhitt, » brukade han säga och öfverlastade sig aldrig.
Sällan besökte han någon källare.
Det kunde dock hända, att han i sällskap med någon yrkesbroder tittade in på Tyska lejonet i hörnet af Skomakare- gatan och Tyska brinken eller på Drufvan i hörnet af Vesterlånggatan och Stora Gråmunke- gränd, och hvad han vid sådana tillfällen fått böra berättade han alltid efter hemkomsten, hvilken vanligtvis icke fördröjdes till någon nattlig timme, I hvardagslag gick man till sängs klockan nio.
Husmoderlig almanack.
December.
I december upptages husmodern i främsta rum- met af julbestyr.
I god tid lutar hon sin fisk, nedsaltar julskinkan (som blir riktigt läcker, o m man sedermera under kokningen tillsätter ett glas brännvin), ser om iulkorfoen och / ra / rf-förrådet, be- reder konfekt till julbord och julgran, bakar de sedvanliga cörtlimporna, pepparkakorna, smör- bakelserna, klänetler m. m. och putsar o c h fejar hela huset.
(Såvida det ej är barvinter, tjänst- gör snö vid rengöring af mattor, dock måste den sopas af, innan den hunnit smälta).
Har hon att tänka på julgåfvor åt aflägsna barn eller släktingar, så lagar hon, att dessa afsändas i god tid — alltid besinnande, att post och järn- vägar ej kunna befordra dessa massor af paketer lika snabbt som eljes.
På det att adresslappar ej må tryta, tillrådes att laga i ordning sådana af linne med papper alldeles slätt klistradt inunder, så att bläcket ej må flyta; men man låter dem torka, innan man skrifver adressen.
— För att komma minnet till hjälp, huru stora och hvilka julklappar man förut gifvit åt tjänstefolk, hjälp- gummor och fattiga, hvilka man brukar ihågkomma med gåfvor, är det, bra, om man inrättat åt sig en anteckningsbok: eljes händer det lätt, att man ger precis samma sak flere år å rad.
I samma bok kan man j u anteckna alla födelsedags-, bröl- lops- och andra presenter, som man gifver bort under årets lopp.
Den som ej har gasbelysning, utan måste upp- lysa sin våning med fotogenlampor, kan till julen höja deras lyskraft genom att tillsätta kristalloljan litet karnfert.
Vax- och stearinljus brinna ej så snart slut, om man ej tager in dem i varmt rum, förrän de skola tändas, och dessförinnan förvarat dem i fryskallt rum.
Vid inrättningen af själfva julrummet kan hus- modern ådagalägga sin smak och sitt skönhets- sinne.
— Julgranens plats rättar sig efter rum- mets storlek och möblering.
Af god effekt är det att placera den framför en spegel, som reflekterar hennes strålande bild.
Minst i vägen i små, men höga rum är den, om man hänger upp den som ljuskrona i taket.
Stammen sågas då utaf tätt vid det det nedersta gröna kvisthvarfvet och klä- des där med en stor rosett af guldpapper.
I julbrådskan brukar busmodern ej finna tid att ordna och städa riktigt i alla byrålådor o c h skåp, men under de lugna dagarna efier helgen, inuan det nya året inträder, kan hon äfven hafva hunnit med detta.
Stenia.
— C S 8 S D — Blommor.
För Idun af Helena Nyblom.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
Ea af de m, en porträttmålare, yttrade en gång till en mälarinna, att han ofta började sin dag med att måla några blommor för att få en riktig känsla för färg.
Det kommer troligtvis icke att vara länge, förrän man äfven hos oss får syn på, huru en blomsterdekoration kan ge stämning åt ett rum.
Hvarken porträtt- eller landskapsmålare kunna dock i sina ämnen finna så färgrika modeller, som dem blomstermålarne ha att tillgå.
Så som blommor kunna glöda, och en sådan färgskala som de olika blommorna ha att bjuda på, det har icke sitt motstycke i något annat i naturen.
Det finnes heller intet laad eller folk, som icke har användt blommor eller blomstermotiv som dekoration, antingen direkt eller tillämpadt i de olika haudt- verken, i väf eller broderi.
De folk, som utan tvifvel hittills ha drifvit blomsterdekorationen med mest smak, äro kine- ser och japaneser.
I Japan är blomstermålning uppdrifven till en sädan virtuositet, att hvarje kons-när, som utöfvar den, sysselsätter sig med att måla ett slags blommor, vattenblommor, fruktblommor eller trädgårdsblommor o. s. v. Hvilken fär- dighet de måste få genom att så där i det oändliga studera samma växt, kan man lätt tänka sig.
Till sist måtte de kunna göra det med förbundna ögon.
Men dock kan man icke tycka annat, än att detta i alla fall är ett något trångt sätt att idka konst, att evigt och alltid upprepa samma modell, ehuru det ej kan nekas, att japaneserna också uppnå en säkerhet och en lätthet att med få linier återge en plantas karaktär och ställning, som ingen europé kan göra efter.
De besitta dessutom en alldeles egen smak att fylla ett rum på bästa sätt.
De många japanska skärmar, lackeringar o. s. v., som vi se hos oss, bära vittne därom.
Men allra mest kan man öfverbevisa sig om detta genom att betrakta godtköpssakerna från detta land, de små papperssolfjädrarne, de tunna papperen, dekorerade med figurer och blommor, de ku- lörta papperslyktor o. s. v., som man för några öre kan köpa i alla japanska bodar hos oss.
Till och med på de allra billigaste kan man se, med hvilken öfverlägsen säkerhet en växt eller blomma äro utkastade, i de djärfvaste för- kortningar, med en elegans i utförandet, som blott den kan inlägga, hvilken har studerat sin konst till botten.
Kinesernas blomstermålningar på rispapper äro utförda med den mest samvetsgranna noggrann- het, som gränsar till pedanteri, men de sakna den lätthet och frihet, som beteckna de gra- ciösa japanernas blomsterdekoration.
A f japaneserna kan man lära sig den konsten att aldrig öfverlasta ett rum med dekoration.
Det enklaste och noblaste behöfver icke kom- ma massvis för att göra verkan, och man ser hellre på en målad gren än på stora bro- kiga blomsterdekorationer.
I de flesta länders väfnader och broderier ingå blomstermotiv, men för det mesta upp- lösta i andra ornament.
Att använda naturliga blommor i sådana stoffer, som skola tjäna till mattor att gå på, därtill ha både perser oeh araber haft för god smak.
Det är blott en så fördärfvad smak som den vi européer presterade i början af och rätt långt in i detta århundrade, som kan till- låta sig att väfva eller brodera golfmattor med kolossala rosor, penséer eller andra välskapade blommor, hvarpå herrar och damer sedan skola sätta sina skoklackar.
Ja, det är till och med ganska stötande och meningslöst att pryda soffkudden, mot hvilken man skall luta sitt hufvud, med direkta kopior efter naturliga blommor.
Vanligtvis äro också de damer, som förfär- digat liknande konstverk, alldeles icke nöjda med, att deras gäster använda sådana kuddar till sitt naturliga bruk.
De sitta i en hemlig ångest, för att dessa blekröda rosor och jätte- stora penséer skola taga någon skada af mänsk- lig beröring, — jag vill nu icke tala om de längesedan omoderna, pärlbroderade soffkud- darne, som skaffade dem, hvilka hade den djärfheten att använda dem, ett vanstäldt, koppänigt utseende.
Jag erinrar mig därvid alltid Mark Twains historia om en ung amerikansk fru, som hade prydt alla soffor och stolar med en sådan rikedom af blomsterprydt tapisseri, att hennes olycklige unge man, som kom hem trött från sitt arbete, oupphörligt blef bortjagad från alla möbler med de orden: » Tänker du verkligen sätta dig på mitt blom- sterbroderi, » till dess han alldeles utmattad utbrast: » Ar det något väsentligt som hindrar, att jag går och sätter mig på ett klädstreck? » Hvad man har i sina rum bör kunna an- vändas, annars skall det icke vara där, och de mönster man använder på mattor oeh stoffer böra vara af det slag, att det icke förefaller en naturvidrigt att gå på dem, sätta sig på dem eller luta sitt hufvud mot dem.
Föreningen » Handarbetets vänner » har häri angifvit den rätta smaken genom att alltid för stoffer, som skola användas till praktiskt bruk, blott välja stiliserade mönster.
Ea annan sak är, att på sådana draperier och stoffer, som blott skola hänga till prydnad som t. ex. portierer eller lösa stoffer att bekläda väggarne med, eller på skärmar, som stå upp- spända, kunna naturliga blomstermotiv användas, då sålunda anbragta stoffer nästan göra samma verkan som en målning.
Broderi i båge, då ett arbete utföres med lefvande blommor till modell, är en konst, som ligger måleriet myeket nära.
Blott de, som kunna teckna oeh till en del nyttja fär- gerna, kunna utföra detta slags handarbete, som väl må betecknas med namn af konstverk, och få damer ha tillräklig talang och tålamod att utöfva denna konst.
Icke heller passar det sig, att dessa konstbroderier användas an- norlunda än som draperi till prydnad, liksom man förr i världen upphängde gobeliner och väf vid festliga tillfällen.
Om man undersöker de olika broderi- och väfmönstren, skall man snart finna, hurusom blommor och växter ofta ligga till grunden för både teckning och färger.
Ända från det egyptiska motivet med den öppna och slutna lotusblomman och accantus- bladet i pelarekapitälerna till de brokiga orien- taliska mattorna är det beständigt blommorna, som leka i konstnärernas fantasi, och hvad som isynnerhet frapperar en i de många af de mönster, som de orientaliska folken och alla nationers bondfolk använda, är djärfheten i färg- sammanställningen, som ofta kan verka likt blomsterprakten i en äng, där naturen icke är rädd för att strö högrödt och ljusrödt, lilas och blått tillsamman i brokig mångfald.
Hur mycken smak och medfödt färgsinne det dock behöfves för att afväga de olika fär- gerna rätt, så att de väcka uppmuntrande och icke stötande för ögat, ser man bäst, när fär- gerna äro orätt eller smaklöst blandade.
I detta, liksom i allt annat, kan man icke nog studera och fördjupa sig i naturen, naturen som om sommaren skänker oss blomsterskön- heten lefvande och lär oss att som tröst för denna, när den vissnar, utföra arbeten, som påminna om den och glädja våra ögon med de linier och färger, som blott blommorna be- sitta i den mest fulländade grad.
Ur notisboken.
Svenska kvinnoföreningen för foster- landets försvar har, då från många håll utta- lats en önskan om, att man i stället för reda pen- ningar, som kanske ej alltid kunna undvaras, måtte få öfverlämna ett eller annat umbärligt värdeföre- mål, gärna velat gå dessa önskningar till mötes och därför inom sig bildat en särskild komité, uteslu- tande afsedd att insamla och i penningar förvandla dylika gåfvor.
Ett upprop i afsikt att väcka in- tresse för detta sätt att offrar på fosterlandets altare har ock utställts och skall säkerligen vinna genklang hos många.
Dylika bidrag mottagas af friherrinnan Anna Eappe, f. Sandahl, Stockholm m. fl.
* Efter 30 års verksamhet såsom ordförande för Kungsholms församlings skyddsförening härstä- des har nu friherrinnan Adéle Lindersköld lämnat denna befattning, som hon med sällspord kärlek till
I de fattiga oeh aldrig tröttnande omtanke om deras intressen handhaft.
Till ny ordförande har utsetts fru Pauline Norrman oeh till medlem i styrelsen fru Julia Sjöholm.
* Schackspelande damer äga numera att in- gå såsom ledamöter i Stockholms schacksällskap.
Anmälningar om inträde göras genom någon förut- varande ledamot hos grosshandlare S. Salomon, Skeppsbron 44, eller bokhandlare B.
Sahlberg, Freds- gatan 17.
Regementet tackar för god valet.
Härom aftonen samlades å dragonkasernen i Ystad varande officerare af Skånska dragonregementet jämte damer till fest, med anledning af att Patriotiska sällskapet tilldelat uppasserskan å kasernen Johanna Carolina Valter medalj för långvarig och trogen tjänst.
Ka- sernen hade på grund häraf iklädt sig en festlig skrud.
Trapporna upplystes af kulörta lyktor, och orderrummen voro rikt illuminerade och smakfullt prydda med flaggor, vapen och dylikt.
Ett af hör- nen upptogs af en transparang med festföremålets initialer.
Utanför orderrummen var manskapet, till- hörande kommenderingen, uppstäldt.
Sedan alla voro samlade, öfverlämnades till Jo- hanna Valter medaljen och frambärs regementets tack för det nit och den plikttrohet, som hon städse lagt i dagen.
Till trotjänarinnan hölls därefter ett längre, versifieradt, högstämdt oeh delvis humoristiskt tal, som åtföljdes af hurrarop.
Johanna Valter har tjänat sammanlagdt 19 år å kasernen, däraf 10 år under hvilka dragonregementet varit förlagdt i Ystad och dessförinnan hos kronprinsens husarregemente.
Ett lif i biljettluckan.
En för Linköpings teaterpublik välbekant person, nämligen biljettförsäl- jerskan fru Albertine Valborg Schcele, har aflidit, 76 år gammal.
Hon har under 30 år varit biljett- försäljerska rid Linköpings teater samt vid baler å Stora hotellet m. m.
Sitta gången hon skötte denna funktion var då von der Ostens sällskap besökte staden.
H o n var redan förut krasslig, men därefter insjuknade hon på allvar.
Den gamla fru Schéele var högt aktad " af alla för sitt tillmötesgående sätt, och de teaterdirektörer, som besökte staden, kunde ej nog berömma den gamla, trogna och redbara biljettförsäljerskan.
* En kvinnlig afrikaresande.
Kort efter Stanleys återkomst från Emin pascha-undsättnings- expeditionen, begaf sig en amerikanska, fru French Sheldon, af på en forskningsfärd i Afrika, kom lyck- ligt till baka och har nu öfver sin resa utgifvit en bok med titetn: » Från sultan till sultan ».
Resan började egentligen i Zansibar, men äfven- tyren redan i Calais, där vid hennes afresa vän- nerna fulla af deltagande blickade — på den vackra fruns kvarlämnade man.
Från Mombasa gick fru Sheldon till Kilimand- scharo, beledsagad af 130 bärare, alla väl beväpnade.
Därpå tågade hon in på den blodtörstiga Masai- stammens område, men hennes kvinnliga behag fjätt- rade så de vilda, att hon banade sig väg, utan att behöfva aflossa ett enda skott.
Höfdingen för de fruktade masai var älskvärdheten själf och gaf fru Sheldon audiens, ehuru det eljes ej var hans vana att mottaga fruntimmersbesök.
Han visade henne äfven sitt välförsedda harem, och man må hoppas, att hans sträfvan att roa sin gäst, ej inbringat ho- nom allt för många sparlakanslexor, ty första sul- taninnan skall ha varit mycket » förargad och svart- sjuk », emedan hon i fru Sheldon förmodade en ri- val.
Därpå diog förskarinnan (» fotograferande och under lejonens rytande och shakalernas tjut ») rundt om Kilimandscharo och kom sedan tillbaka på tyskt område — så står det skrifvet i hennes egen bok.
D U N mentens användande, särdeles anslående, men af nå- gon egentlig ursprunglighet eller helgjutenhet finner man ej mycket.
Måhända bär libretton till en del skul- den åtminstone till den senare bristen.
På program- met står det » romantisk opera, » men det är en bland- ning, synes det oss, af melodram, sagospel och opera- En hel del saker, som nu åstadkomma longörer och verka störande, borJe hellre varit borta.
Särskildt gäller detta om Mateos (Lundqvists) långa och tröt- tande melodramatiska ballad i första akten.
Första akten är nog ock den i alla hänseenden svagaste.
Jacintas romans är dock ganska intagande, liksom ock mulåsnedrifvarnes sång, hvarmed akten öppnas, Andra akten är otvifvelaktigt den bästa.
Ett af operans bästa nummer är den lilla växelsången i denDa akts första tablå mellan en gosse och en flicka, som sitta modell för infantinnan-målarinnan Eleonora.
Skada att den ej utfördes fullt mönstergillt.
En mycket god ansats åt det humoristiska är den i samma tablå förekommande kvartetten.
V i tro ock, att det ingalunda skulle skadat, om det komiska elementet fätt litet mera spelrum i operan.
I andra akten återfinnes för öfrigt ytterligare en ganska in- tagande romans af Jacinta, en dylik af styckets äl- skare Euyz samt en kärleksduett mellan dem båda.
Genom den väl anordnade baletten och den präktiga mohriska marschen med sitt li fl i ga tempo, gör denna akts andra tablå ett ganska ståtligt intryck.
Tredje aktens hnfvudnummer är duetten mellan infantionan Eleonora oeh Jacinta.
Ett framstående rum intager ock bandolerons visa, föredragen af hr Lundberg.
Libretton är allt skäligen klen.
En liten kärleks- historia förekommer visserligen i operan, men hand- lingen är för öfrigt så godt som ingen.
H r Chri- stiernsson borde, synes det oss, med sin vana vid dylika arbeten, hafva kunnat åstadkomma något in- tressantare.
Sådana osmakligheter som det farsar- tade gycklet i andra aktens första tablå och sista aktens knalleffekt med viaduktens instörtande (ulan det minsta buller) hade varit bäst att utelämna.
Att musiken ej förmår höja sig till någon högre schwung, beror nog ock på libretton.
I alla hän- de ' ser kvarstår dock så mycket af värde, att operan mycket väl låter höra sig, Glädjande är ju ock att finna, att den inhemska operadiktningen ännu ej är död.
Utförandet, som leddes af direktör A.
Hallen, vsr, om man frånräknar några missöden bland soli- sterna, värdt allt erkännande.
I främsta rummet bör nämnas fru Sterley (Jacinta), hvilken med varm känsla och ädelt föredrag sjunger sina romanser.
Fröken Almati (Eleonora) förtjänar ock att nämnas, särskildt för sitt uppträdande i tredje akten.
H r Jjemon (Ruyz) lär ha instuderat partiet för tonsättaren själf.
Han gör ock sitt bästa, men många brister vidlåda ännu såväl sångtekniken som spelet.
H r Lundqvist som ciceronen Mateo gör hvad göras kan af den långa balladen i första akten.
Att hr Brag har mycket goda anlag för det komiska opera- facket, fick han äfven här som musikanföraren Pe- drillo Pedruga tillfälle lägga i dagen.
Öfriga upp- trädande gjorde sitt bästa.
— Baletterna äro vackra och anslående samt väl inöfvade.
Flere inropningar ägde rum.
Efter sista akten måste äfven kompositören upprepade gånger fram- träda.
Konungen, som med kronprinsen samt prin- sarne Carl och Eugen bevistade hela föreställningen, gaf flere gånger signal till applåder.
Vasateatern har under loppet af föga mer än en vecka åter haft att uppvisa tvänne nya program.
Först drog Oflenbachs glada » Pariserlif » en serie goda hus, främst naturligtvis på grund af fru Anna Petterson Norries briljanta tolkning af det kvinnliga hufvud partiet.
Och i tisdags afton gjorde » Lilla hel- gonet » sitt återinträde inför hufvudstadspubliken un- der ett bifall, som med skäl kan kallas frenetiskt och till fullo förebådar, att » Sainte Nitouches » dyr- kan än en gång bör kunna blifva både långvarig och intensiv.
Den äfventyrslystna lilla fröken de Flavigny har ock i den nämnda celebra gästen en framställarinna, som genom ett betagande lifligt och skälmaktigt spel får fram det kvicka partiets alla pointer, på samma gång hennes öfverlägsna sång- konst afvinner den spirituela Hervéska musiken det mesta möjliga.
Hr Warbergs organist-operettkom- positör var också en alltigenom förträfflig prestation, som höll munterheten uppe utan afbrott, och hr Rönnblad hade i Fernands uniform en af sina bästa aftnar.
Teater och musik.
» Lilla helgonet » artar sig otvifvelaktigt att bli Vasateaterns högsta trumf för säsongen.
Kungl.
operan uppförde i lördags för första gången Ivar Hallströms förr aldrig gifna 3-aktsopera » Gra- nadas dotter » till text af H. Christiernsson.
Salon- gen var fullsatt och bifallet ljudade litet emellan.
Och dock torde det vara svårt att förutsäga, om denna opera kommer att få något långt lif eller ej.
Musiken är visserligen ganska melodiös och instrumentationen, särskildt hvad beträffar blåsinstru- Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin första abonnementskonsert i Musikaliska akademiens stora sal, hvilken var fylld till sista plats.
Programmet upptog tvänne större nummer, intetdera förut här utfördt.
Det första var Ant.
Dvordks dramatiska kantat-ballad » Spökbruden », satt för soli, blandad kör oeh orkester.
Balladens innehåll är i korthet det, att en ung älskande kvinna bortföres af sin af- lidne fästmans vålnad.
Till denna spökfärd har kompositören satt en synnerligen målande och ori- ginell musik, som ovillkorligen måste göra intryck på hvarje någorlunda känsligt sinne.
Själfva spök- färden beskrifves för öfrigt i recitativstit af en solo- stämma (baryton), beledsagad af växlande körsång.
Däremellan förekomma särdeles vackra solonummer och duetter mellan flickan och hennes fästman, hvilka båda partier utfördes af fru Edling och hr Ödmann på ett sätt, som på det hela taget måste vinua rätt- vist erkännande.
De vackra och melodiösa pariierna lämpade sig ock förträffligt för de båda framstående artisterna.
Det ansträngande barytonpartiet utfördes förtjänstfullt af hr Söderman.
Att bifallet efter de olika afdelningarna i balladen ej var så lifligt, till- skrifva vi uteslutande den gripande verkan, som stycket synbarligen utöfvade på publiken, och som hindrade denna att komma sig före att applådera.
Som shitnummer utfördes första aktens final ur Richard Wagners musikdrama » Parsifal ».
Ehuru verkan i konsertsalen naturligen ej ens närmelsevis kan varda densamma som på den berömda scenen i Bayreuth, så förfelade dock ej de härliga körerna med det storslagna orkesterackompanjemanget att göra det djupaste intryck på åhörarne.
Och om man än genom åhörandet i konsertsalen af ett lösbrutet stycke ur det genialiska musikdramat endast kan få en aning om den högtidsstund, som beredes musik- älskaren vid åhörandet af dramat i dess helhet i Bayreuth, så bör man dock vara tacksam för hvad som här bjudes.
Hr Hallen, Filharmoniska sällska- pets dirigent, är ock värd det största erkännande.
De båda styckena å aftonens program fingo ock ett på det hela taget synnerligen godt utförande.
En andra konsert med samma program gifves i afton å k. operan.
Operasångaren Johannes Elmblads konsert, hvilken måst uppskjutas ett par gånger, gifves i morgon lördag i Vetenskapsakademien.
Förebådade konserter.
Den bekante pianisten Franz Mummel och den likaledes väl kände sångaren Con- rad Behrens gifva konsert härstädes i denna månad.
Dagen är ännu ej bestämd.
På nyåret hitväntas fru Teresa Carenno.
B E R Ä T T E L S E A F Vilma « Lindhé.
(FORTS.) enne personligen hade ingenting händt, som kunde göra framtiden ljusare, men hon hade så mycket mera att lefva af.
Hon hade aldrig ve- tat, att världen var så stor, så skön och vid.
Hon satt ofta med tårfyllda ögon och såg — bara såg — insupande i fulla drag skönheten rundt om.
Själfva tankarne tycktes domnade — insöfda i ett opierus af lycka.
Detta var hvila!
Med hvarje dag blef hon starkare, gladare, an- genämare och oumbärtigare för sitt ressällskap.
Det var inte alltid så lätt att vara till nöjes, sätta sig själf i sista rummet och endast tänka på en annans bekvämlighet o c h trefnad, men i den sinnesstämning b o n var, såg hon inga svå- righeter.
Soien sken liksom rakt in i hennes hjärta o c h värmde upp där.
Doften från skogar och fält slog emot henne stark och kryddad, berusande som eldigt vin.
Detta var att lefva!
Endast sparsamt nådde henne underrättelser från hemmet, ty routen var ej uppgjord på förhand och ändrades mer än en gång.
Böcker o c h tidningar såg hon ej åt.
Det var ej tid till läsning, och hvad natur och konst hade att bjuda var så ötverväldigande stort, att allt annat föreföll smått och intetsägande.
Vänliga ögon o c h händer mötte hennes, vänliga ord upplifvade och stärkte hennes sinne; hon var alldeles frisk nu, både till själ och kropp.
Så småningom — utan att hon kunde göra sig reda för, när det började — smög sig hemlängtan öfver henne.
Midt i skönhet och lycka kom den — tog först en helt liten plats och så allt större och större.
396 I Hon fattade det ej själf och ville ej kalla den vid dess rätta namn — ty hvad hade väl hon att längta efter?
Underliga människohjärta '!
För hvarje tums- bredd af den främmande jord hon lämnade bakom sig var hon färdig att gråta af vemod och saknad, och dock skulle hon velat flyga för att komma fort nog till den plats af världen, där intet annat än arbete, försakelse och bekymmer väntade, men vid hvilken hon var bunden med olösliga band af vana, plikt o c h tillgifvenhet.
U 1 V E L E Jakobstorg U ^ Dyrbara smycken, sidentyger, lyxartiklar, viner, delikatesser, blommor, frukter, åkturer och teater- biljetter regnade ned dag efter dag.
liksom köpte han till högt pris en kurtisan i stället för att vinna ett hjärta.
Slutna inom samma trånga väggar lefde mor och döttrar, så skilda i känslor och tankar s o m hade de aldrig haft något gemensamt.
Hvad som för Agnes var sorg och skam, var för modern glädje och triumf, och medan den ena kämpade en förtviflans kamp, bröstade sig den andra själfbelåten, öfvermodig och skrytsam.
Att se henne sådan gjorde Agnes utom sig.
Lilly hade varit lycklig i det enkla hemmet på landet, där dagarne förrunno en efter en utan att, som det tycktes, lämna spår efter sig — lyckligare än någonsin förut — men modera trifdes ej.
För henne var naturen som död.
Det vackra såg hon ej o c h tänkte endast på att finna afvigsidan af allt.
Dam, sol, fukt, mygg, flugor, regn, knaggliga vä- gar, brist på umgänge, lyx och bekvämlighet voro i hennes ögon det, som karaktäriserade landet.
Lilly hade väl till en början känt sig främ- mande i de nya förhållandena, men snart gått helt och hållet upp i krocketpartier, skogsprome- nader, fiskturer, landthushållning och trädgårds- skötsel.
För att göra ett slut på alltsammans föregaf modern, att hon ej talte den starka luften, och flyttade in till staden så tvärt, att det nästan lik- nade en flykt.
Mer än allt fruktade hon, att det rika partiet kunde gå om intet, och var angelägen få saken afgjord, medan tid var o c h hon hade Lilly för sig själf.
Denna återvände hem med hjärtat uppfylldt af saknad efter det hon lämnat och fruktan för hvad som väntade.
Redan innan hon for, hade h o n kännt en vaknande motvilja mot den efterhängsne kurtisören och afsiktligt uppskjutit afgörandet.
Hon var säker på, att han och modern kommit öfverens o m att träffas vid badorten, och det var endast för att undfly h o n o m hon föredragit landet.
Att han skulle fria, visste hon och hade afsikt- ligt uppmuntrat h o n o m därtill — liksom hon skulle gjort med hvar och en, som skänkt henne sin hyllning.
Hans ståtliga utseende hade ej förfelat att göra intryck, liksom moderns berättelser o m mer än ett kärleksäfventyr, där han varit hjälten, eller om den eller den kvinnan, s o m suckade förgäfves för hans skull.
Att bli vald före dem alla — ung och medellös som hon var — smickrade hennes fåfänga.
Fat- tigt s o m föräldrahemmet alltid varit, hägrade också rikedomen såsom höjdpunkten af jordisk lycka, och att hon skulle säga ja, var alldeles gifvet.
Mor och dotter hade redan länge sinsemellan dryftat saken och gjort upp högtsträfvande fram- tidsplaner; men allt som frågan ryckte henne när- mare på lifvet, blef Lilly förbehållsam och fåordig.
Det skulle varit henne omöjligt att reda eller klargöra sina känslor, men säkert är, att friaren blef henne allt mera främmande och motbjudande.
Det var så mycket han hade att gifva, som hon ej kunde afstå ifrån, men allt oftare önskade hon att kunna erhålla det, utan att få honom själf på köpet.
På landet i en helt ny omgifning bland männi- skor, s o m omärkligt utöfvat ett stort inflytande på henne, glömde hon h o n o m nästan; men när hon rycktes ifrån dem, var hon osäkrare på sig själf än någonsin och ett lätt byte för hans och mo- derns förenade böner och föreställningar.
När Agnes kom hem, voro ringarne redan väx- lade, och göra något till saken kunde hon ej, helst Lilly drog sig mer tillbaka än någonsin, afböjande hvarje försök till närmande eller förlrolighet.
Agnes hade aldrig haft något gemensamt med henne och höll ej af henne som af bröderna; men hon längtade efter hennes tillgifvenhet mer än ef- ter allt annat och kände ibland en nästan sjuk- lig trånad efter att smekas af hennes mjuka hän- der eller kyssas af hennes barnsligt veka läppar, som hon ansåg besudlade af fästmannens kyssar.
Alt se h o n o m komma och gå, som om ' han hörde till familjen — hvilket han j u också gjorde — tog bort all känsla af trefnad, och mängen gång vände h o n tvärt, när hon såg hans siden- fodrade ytterrock i tamburen, och gick långa vä- gar bara för att slippa träffa honom.
Sedan han fått fotfäste i hemmet, kände hon sig hemlös där.
Af hans välstånd drog modern redan fördel, och det plågade henne ända till leda att se spåren af hans frikostighet.
L D Regnet slog mot fönsterrutan, höll upp ett ögonblick, liksom för att hämta andan, och smatt- rade på med förnyad kraft.
I äppelträdens grenar slet höststormen vildsint och hårdhändt.
Bladen voro till största delen borla, o c h de nakna grenarne liksom jämrade sig, där de vredos o m hvarandra.
Det var söndagsförmiddag.
Agnes satt vid sitt skrifbord med hufvudet lutadt i handen.
Framför henne låg en hög obetalta räkningar.
Dubbelt så mycket penningar, som hon ansett behöfliga, hade användts under hennes frånvaro.
Här framför henne lågo bevisen därpå.
Kreditsystem och smålån hade i alla tider varit moderns hjälpmedel för tillfredsställande af fåfänga och nöjeslystnad.
Agnes visste, att det var på detta fadern stupat.
Hon var hederlig ända till pedanteri, liksom han, och det fanns ingen dag, då ej tanken på dessa åsamkade småskulder brände henne s o m en plåga och en skam.
Att modern aldrig ägnade dem en tanke, visste hon.
Blef det betaldt, var det bra, men egentligen var det alldeles likgiltigt.
Att bli kräfd var ett obehag — eller snarare en oförskämdhet — ty hvartill voro väl butikegarne ämnade annat än till alt passa upp sina kunder och vänta, tills det möjligen folie dem in att betala.
Häftigare än någonsin smattrade regnet mot rutan, och Agnes ryste till.
Ute och inne var lika mörkt, hopplöst och dystert.
Det var som hade sol och sommar aldrig funnits!
Med sitt arbete, sina krafter skulle hon betala allt detta eller låta det vara, bära skammen o c h tvinga samvetet till kompromisser.
Att veta, att det ej fanns pengar att köpa ved till vintern eller möjlighet att skaffa varma under- kläder och skodon, medan det frossades i l y x och öfverflöd, så att det hela liknade en hvitmenad grift, kom henne att rodna af blygsel och vrede.
Hon hade kommit hem, stark och förtröstansfull, uppfylld af goda föresatser, och redan nu svek henne modet.
Det första som mött henne var ett bref från Viktor, äldste brodern, s o m studerade till läkare.
Hon hade räknat på, att han skulle taga medi- cofilen redan detta år, och nu skref han, att han slagit om och ämnade bli skriftställare.
Han hade begåfning, det visste hon bättre än någon annan, men det skrämde henne, att han kastade den säkra brödkakan för något så osäkert s o m för- fattarebanan.
Det var något annat i hans bref också, s o m plågade henne.
En frihet i lon, uttryckssätt och lifsåskådning, s o m visade, att han kastat sig ut i lifvet och med det samma slitit många af de band, som förenat dem.
Det var som hade hon till hälften förlorat ho- nom, och på samma gång visste hon, att o m de träffats dagligen, skulle de förstått hvarandra och hans åskådningssätt blifvit hennes samt hennes trånga värld öppnat sig för vidsträcktare vyer.
Det kändes så bittert att inte få följa med i hans utveckling, utan sitta här insnärjd i nät af lumpna småbekymmer, som väl en dag skulle stjäla sista gnistan af lefnadsmod och själsfrisk- het.
För den yngre brodern oroade hon sig ännu mer.
Själf skref han nästan aldrig, och hon sak- nade hans glada, pojkaktiga meddelanden, men i Viktors sista bref — s o m hon fått just denna morgon — stod alt läsa.
» För Ernst är jag myc- ket bekymrad.
Han har, som du vet, alla egen- skaper, som göra honom omtyckt af kamrater och i sällskapslifvet, men saknar karaktär och mot- ståndskraft.
Med studierna går det klent, oaktadt hans goda hufvud, ty kvartettsång, glada lag och galna upptåg taga det mesta af hans tid.
Kär är han också — som alltid — denna gång i en skådespelerska, som gästar staden.
Lyckligt- vis reser hon snart, och då är det slut — tills härnäst.
Jag förmanar o c h föreställer så godt jag kan, men tycker själf ej om rollen af mentor och R A R E 1 1 8 9 2 är rädd förlora något af hans tillgifvenhet.
Lila emellertid på, att jag gör hvad jag kan, du kära lilla mor. » Hennet ansikte ljusnade upp som alltid vid tan- ken på detta smeknamn bröderna gifvit henne.
Hon hade tidigt fått ett hem att sköta.
Fått alla bördorna, alla plikterna; men inte kärleken, inte eganderättens myndighet och styrkande glädje, och därför också i känslan af vanmakt mer än en gång gifvit allt förloradt.
Eget hem, egna barn skulle hon aldrig få — det var försent n u!
Den tidpunkt, då det egent- ligen kunnat komma ifråga, hade b o n ej haft tid att tänka därpå, o c h nu var friheten henne kärare än allt annat — så trodde hon åtminstone.
Barn hade hon j u dessutom, ty ingen mor kunde älska sina söner högre än hon älskade sina gossar, som hon kallade dem.
Deras framtid, deras intressen, framgång, ära eller nederlag voro också hennes, och bär satt hon med sina moderliga farhågor, ulan att äga moderns rättighet att gripa in eller modersnam- nets helgade myndighet alt stödja sig vid.
Och hvem är det, s o m motarbetar mig och gör oss alla olyckliga, frågade hon sig. » Om hon vore borta, s o m inte lefver till någons nytta eller glädje! » Det var inte första gången dessa tankar stego upp inom henne.
Hon förjagade dem, förebrådde och anklagade sig själf, men bära sig åt hur hou ville, kommo de igen likt hungriga gamar till det lockande rofvet.
» Om hon gick bort — o m.
.
.
?
» Där k o m m o de på nytt, de upproriska, syndiga tankarne.
Hon lutade hufvudet mot bordskanten o c h bad om att kunna förlåta och fördraga s o m fadern gjort; men det var ingen kraft i bönen, o c h det hjälpte ej att söka frammana hans bild.
Det var som hade hon först nu förlorat h o n o m, o c h någon glädje öfver att träda i hans fotspår kände hon ej.
Plötsligt lyfte hon hufvudet s o m för en uppen- barelse.
Hon hade lofvat sig själf under de lyckliga sommardagarne att bära hvad än komma skulle — bära det villigt och tåligt s o m ett stort tack för det härliga h o n genomlefvat, o c h nu svek hon sitt löfte.
Den s o m skapat världen skön och stor, hade han då ej makt att uppehålla henne — stoft- grandet?
Det var s o m hade med ens ett vidsträckt per- spektiv öppnat sig, ur hvilket tafla efter tafla trädde fram för att göra sig påmindt.
Doftande skogar, bördiga dalar, breda elfvar och strida forsar.
Hon slöt ögonen s o m för att bevara, gömma och bibehålla den sköna synen och såg på nytt.
— Mäktiga bergskedjor, där snön låg öfverst, glitt- rande i solskenet likt glada tankar.
Djupa, klar- gröna vatten, leende ängar och fält, fridfulla män- niskoboningar och — hafvet.
Här stannade tankarne.
Hon mindes särskildt en solnedgång.
Hon hade suttit uppe på en klippspets med haf- vet under sig — till venster fritt ända ut till syn- randen, men till höger uppfylldt af skär — och därbakom fastlandet med oregelbundna blågrå klippformationer.
Det var ingen leende tafla.
Ett oväder var i antågande, och solen stod blodröd nere vid hori- zonten, omgifven af grågredelina moln, s o m allt mer gingo öfver i svart.
Vattenytan Jäg oljigt blank — blott fläckvis krusad — men långt från fjärran hördes ett doft rytande s o m växte, vidgades, kom allt närmare och inom kort skulle jaga skyhöga vågor upp mot stranden.
Aldrig hade hon sett sådana molnbildningar — sådana färger!
Guld, purpur, blågult, grönblått, violett oeh svartbrunt — och så reflexer på klip- por och skär o c h återspeglingar i vattnet!
(Forts.) Innehållsförteckning.
Carolina Harrison; af Signa Ånkarfelt.
(Med porträtt.)
— Notturno; af Fredrik Nyeander.
— Arbetsbrist; af Mathilda Langht.
— Gifiermålsagenter.
I I I: Sockenskräddaren; af Åve.
— Glädjebringare; af Mathilda Roos.
— Julfrid; af Maja Bernhardsdotter.
— På Börsen; en vandring genom utställ- ningen och basaren till förmån för de svenska kvinnornas Chicagoutställn ng — Ur det exira nummer af Idun.
— Sven- ska villan och dess mästare.
— Iduns julklappsbasar.
— Från farmors ungdom; berätladt af henne själf och för Idun upptecknadt af Claes Lundin.
4.
— Husmoderlig almanack.
December; af Stenia.
— Blommor; för Idun af Helena Ny- blom.
(Slut.)
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé.
(Forts.).
: T ^ N N V L I R Q V O A L L Q '?
+ 1 0 1 1 utförsäljer ytterst billigt h e l a lagret af m o d e r n a j u v e l och A ^ U I X C L U I ö l CajLiöOi LiiUJJ., g u l d b r o s c h e r, a r m b a n d, r i n g a r, n å l a r o c h k e d j o r.
N p T r l ä.
E F C S Edelweiss-broseh af silfver från 3 kr., n å l a r m e d m i n i a t y r e r, skalbaggar etc. i.
T Moderna, breda turkos- och p ä r l r i n g a r från 15 kronor.
