# ID: svediakorp-per892
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 25,904
# sentences: 666
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Storkholm.
N:r 48 (258) Prenumerationspris pr är: Idun meu Modetidning och kolorerade planscher kr 8 — I d u n m.
Modet, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam _.
» 4: — Fredagen den 25 november 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata (Aftonbladets n y a Redaktör 7, 2 t r, hus.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten a post a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n ••Tron ej hvad håglösheten hviskar till er, striden är för hög (ör er för- måga, och att den kämpas ut väl er för- utan » Tegnér.
ed dessa den store § !_, skaldens ord såsom motto utsände » S ven- ska kvinnoföreningen till fosterlandets försvar » sitt första upprop till Sveriges kvinnor att med Danmarks vackra föredöme i Sveriges bygder verka för foster- landskärlekens väckande och närande samt genom anslutning till föreningen medverka till detta dess ideella och äfven till dess materiella mål: en insam- ling af medel till det fa- sta försvarets stärkande.
Huru uppkom då denna kvinnoförening?
Var det någon eller några ungmor, hvilka ville göra sig märk- värdiga eller söka vinna något för kvinnans lik- ställighet med mannen, äfven när det gällde den under en så lång följd af år dryftade försvarsfrågan '?
Nej — det var i stället en blyg, tillbakadragen, men varmt fosterländsk kvinna, hvilken, såsom hon själf till en vän skrifvit: » efter mycken tvekan och ångest » till tidningen Nya Dagligt Allehanda insände en artikel kallad: » Kvin- nan och försvaret », som i nämnda tidning infördes utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 12 - 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Augusta alt och Utgifnlngstid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris i 5 ära (vid k o m p l e t t e r i n g a r) Gemandts Boktr.-Aktieb.
5:te årg.
AnnonMjtriM: 35 öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser ' 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d Wästfeit.
i början af april 1883.
Hon uppmanar däri Sve- riges kvinnor att genom handling visa, att de älska sitt fosterland och verkligen vilja offra något därför, » ty ännu aldrig, » skrifver hon, » har en kvin- na, som älskar, undan- dragit sig att — när så behöfves — för den äl- skade göra till och med stora offer.
Och hvilken svensk kvinna älskar väl icke sitt fädernesland? » Det är bilden af den varmhjärtade svenska kvin- na, som så uttalade sig, hvilken vi i dag hafva nöjet att framställa för Iduns läsaiinnor.
Augusta Wästfeit föd- des den 18 juni 1850 på den gamla egendomen Ågården i Vestergötland, hvilken af hennes far, kaptenen vid Vestgöta re- gemente Ferdinand Wäst- feit, då arrenderades.
Så- väl af fadern som modern, Sofie Keenstjerna, uppfost- rades dottern Augusta jämte en yngre bror till att älska sitt fosterland och att vörda dess histori- ska minnen.
Svenska hi- storien var städse Augu- stas älsklingsämne, och bland sina käraste barn- domsminnen räknar hon de aftonstunder, dä hon jämte brodern efter slu- tad läxläsning fick läsa
Kärleken, huru oegennyttig den än är, behöfver alltid något mera än att bringa offer — den vill älskas igen.
i * * * * W * * *: p. j " EoSTRUP.
4 * * W &amp; * * * * * * * * * * * ^ högt för föräldrarne nr Fryxells svenska histo- ria.
— Polens olyckliga resningförsök vintern 1862 — 63 och dansk-tyska kriget 1 8 6 3 — 6 4 gjorde på den tänkande, lifliga trettonåringen de djupaste intryck.
Ar 1865 flyttade famil- jen " Wästfeit till Stockholm, där Augusta sedan åtnjöt undervisning i en af de förnämsta skolor- na.
— Varmhjärtad och begåfvad klädde hon nog som oftast sina tankar i ord, än i bunden, än i obunden form, men anspråkslös och till- bakadragen som hon är, gömdes dessa opus fort undan allas blickar längst bort i skrifbordslå- dan.
Några af dem hafva dock sedermera blifvit framdragna och synliga i den af Sv.
kvinno- föreningen 1886 utgifna kalendern » Hervor » samt i en barnbok, utgifven på Beijers förlag 1890, kallad » Ur historien och sagovärlden ».
En bland Augusta Wästfelts största egenska- per är dock hennes okufliga energi, hvilken, sedan hennes första tidningsartikel, den här ofvan omnämnda, vardt synlig, städse koncent- rerat sig kring det vackra målet: fosterlandets försvar, och genom hvad hon för denna sak verkat, har hon visat oss, hvad kärlek i för- ening med en god vilja kan uträtta.
Vintern 1 8 8 3 — 8 4 hade på Augusta Wästfelts initiativ åtskilliga fosterlandsälskande kvinnor börjat intressera sig för bildandet af en svensk kvinnoförening till fosterlandets försvar, och den 9 april 1884 sammanträdde också ett större antal likasinnade kvinnor samt konstitu- erade sig till en förening under namn af Svenska kvinnoföreningen.
Samma dag blef ett af 142 i olika delar af landet bosatta kvinnor undertecknadt upprop infördt i de allmänna tidningarna.
Uppropet framhöll såsom förenin- gens främsta mål att » lägga i dagen det varma intresse, hvarmed den svenska kvinnan tager del i fosterlandets viktigaste fråga, men äfven att genom föredöme i offervillighet öfverallt i Sveriges bygder väeka till lif och underhålla känslan för fosterlandets frihet och själfständig- het, liksom för de plikter, som i detta afse- ende åligga alla, man eller kvinna, hög eller låg, rik eller fattig. » Mänga sanna fosterlandsvänner gladde sig åt den svenska kvinnoföreningens uppkomst och begynnande verksamhet, men många voro äfven de, som med misstro, ja, hån både i tal, skrift och tryck bemötte föreningen i sin helhet och ofta äfven de enskilda medlemmarne däraf.
De funno3 ock, som blefvo så skrämda, att de ej vågade kvarstå i föreningen.
Den som dock ägde mod oeh kraft att hålla ut var Augusta Wästfält, hvilken blifvit vald till sekreterare i föreningens styrelse och såsom sådan fick så att säga kläda skott för icke blott styrelsen, utan för hela föreningen.
Med oändligt tålamod mottog hon hån och motsägelser, alltjämt arbetande för sitt mål, viss om den goda sakens slutliga seger.
Och icke blott hos sig själf uppehöll hon modet, hon förstod äfven att hos andra ingjuta intresse samt att, där detsamma slappats, å nyo upplifva det och stärka till fort- satt arbete för föreningens mål.
Otaliga äro de handbref, hvilka hon såsom uppmuntrande hälsningar utsändt till Sveriges olika bygder, och ofta hafva genom hennes ord de vacklande blifvit återförda till kampen mot den likgiltig- het, som så länge förlamade vårt folk.
Det gick icke fort för Svenska kvinnoföreningen att vinna terräng, men så småningom har den dock vunnit mer och mer erkännande och hade den 2 6 oktober 1889 den uppmuntran att från chefen för fortifikationen få mottaga en anhål- lan, att föreningen för sina medel ville inköpa den för Vabergets befästande nödiga marken.
Med anledning häraf beslöt föreningen vid all- mänt årsmöte i november samma år att af sina samlade medel ställa till h. ni:t konungens förfogande den för den omtalade markens inköp erforderliga summan 2 4, 0 0 0 kronor.
Då.
den Allmänna försvarsföreningen 1889 började sin verksamhet, var det med Svenska kvinnoföreningens lokalkomitéer såsom grund och stöd, som den framträdde, och säkert kän- des detta erkännande af » det starkare könet » godt för de inom Svenska kvinnoföreningens led förr så ofta förkättrade kämpande kvinnorna.
Det är snart nio år, sedan Svenska kvinno- föreningen först bildades, och i de olika af sekreteraren författade årsberättelserna kan man följa dess arbete oeh utveckling steg för steg.
Glädjande är att se, det den särskildt de sista åren vunnit många flere medlemmar och l å D g t större fympati än förut.
Af detta års räkenskaper framgår, att föreningen snart har samlat de 1 0 0, 0 0 0 kronor, som hon föresatt sig såsom sitt första materiella mål, utgörande ett bidrag till fästningen KarLborgs fullbordan, och torde detta resultat öfverallt böra framkalla både beundran och tacksamhet.
I årsberättelsen för 1891 skrifver Augusta Wästfeit några beaktansvärda ord, hvilka vi här anföra: » Man talar nu för tiden så mycket, kanske mer än nödigt är, om kvinnans rättig- heter; den allra största, den dyrbaraste af dem alla har hon redan, den att i hemmet upp- fostra sina barn och där i deras unga hjärtan nedlägga gudsfruktans, fosterlandskärlekens och pliktkänslans ädla utsäde.
Det är således i kvin- nans hand, som nationens öde i viss mån hvi- lar, ty om än männen styra staten, är det dock kvinnorna, som uppfostra männen och gifva gossens själ den första, måhända för all- tid afgörande riktningen.
Ingenting är därför viktigare än att hos Sveriges kvinnor ingjuta en varm och lefvande fosterlandskärlek, och ingen tillfredsställelse kan heller för föreningen gifvas större än den att se sina ansträngningar i detta afseende krönta med framgång. » Heder åt den kvinna, som så tänker och handlar, och som offrat sitt intresse, sin tid och sina krafter på detta sätt såsom frivillig i fosterlandets tjänst!
Hennes arbete skall bära rika frukter!
Vi hälsa henne och den svenska kvinnoför- eningen, hvars stiftare och stöd hon är, med Wennerbergs ord till dem: Förfäras ej du lilla h o p, gå fram!
E t t h o p p som d i t t ej k o m m a skall på skam, Och slutlig seger skall din kärlek v i n n a, G u d signe dig, du ädla svenska k v i n n a!
E.
F.
Må vi göra kvinnan rättvisa, hon sätter ofta i verket det goda, som mannen nöjer sig med att framkasta förslag till.
Aug.
Gayard.
I » skvallerfrågan ».
FLPJJLNDER rubriken » Skolskvaller » märkes i ett af Iduns senaste nummer en läsvärd ar- tikel af märket J. F — lm, hvilken föranledt undertecknad att gripa till pennan för att med några ord behandla det intressanta ämnet, synnerligast som det tyckes mig, att förf.
mera tänkt på och afhandlat det fördömliga i att lärares sympatier och antipatier göra sig gällande vid undervisningen än själfva » skolskvallret ».
Ehuru fullt ense med förf.
vill jag dock yttra några ord till deras försvar, hvilka möjligen kunna blifva föremål för klander i detta afseende.
Antag till dömes, att i en klass finnes en lärjunge, som ej blott ådaga- lägger lättja och håglöshet, utan äfven ständigt är ledare och deltagare i alla förekommande streck.
I början har man förlåtit honom och efterskänkt straffen, då ban förefallit ångerfull, men sedermera har ban for hvarje gång straf- fats allt strängare.
Nu vill man, att läraren, fastän han väl vet, huru nämnde lärjunge upp- viglar de andre, huru han, så fort lärarne vändt ryggen till, gör narr af dem, och fastän han ser, hur trilskt och ovänligt han beter sig, trois allt skall bemöta honom på alldeles samma sätt som den flitige och artige lärjun- gen.
I annat fall heter det å den » förfördela- des » sida: » Ja, jag har ett sådant mothåll, så.
.
.
, » fastän han väl vet, att han med flit och ett godt uppförande skulle kunna återvinna sin lärares förtroende.
Isynnerhet får man ofta höra oförståndiga mödrar säga: » Min stackars gosse har ett så- dant mothåll af den och den läraren, han var en gång med om ett litet spratt, man vet ju, hurudana pojkar äro, de mena ju aldrig så illa. » Sålunda skapas en opinion för de » stac- kars förtryckta lärjungarne » och mot de där » barbariska skollärarne ».
Därigenom blir det föreställningsättet rådande, att partiskhet vida oftare gör sig gällande, än hvad som i verklig- heten är fallet.
Men är det att undra på, att en lärare beter sig olika mot den af sina disciplar, hos hvilken han finner flit oeh intres- se, än mot den, som visar håglöshet och lättja.
Vore det ens rättvist och nyttigt, att lärjun- gen ej i lärarens uppförande kände belöning eller straff för sitt uppförande?
Rättvisa kan ju iakttagas i alla fall.
Nu vilja vi återvända till det, som egent- ligen utgör ämnet för vår lilla uppsats: skolskvall- ret.
Det låter ja mycket fult detta ord — skvaller — eller hur?
Men hvad det betecknar är inte alltid så fult, som man tror.
Man är mycket känslig för det.
Ofta säga lärare och föräldrar: » Intet skvaller! » Bland lärjungarne är ordet ännu mera förhatligt.
Det behöfs ej mera, än att en af kamraterna skriker: » Kalle har skvallrat, » så är detta tillräckligt att för lång tid beröfva den sålunda beskyllde med- lärjungarnes aktning och tillgifvenhet, äfven om anklagelsen är grundlös.
En lärjunge, som anklagas och — ofta på lösa skäl — fälles af kamraterna för skvaller, är bland dem så godt som fågelfri.
Stundom förfara kamrater- na riktigt hjärtlöst och grymt mot dem, som sålunda förbrutit sig!
En dylik händelse, som jag själf bevittnade, vill jag meddela som bevis härför.
En lärjunge, vi kunna kalla honom Per L, trampar sidokamraten, Eskil K., på foten upp- repade gånger.
Läraren märker, att Eskil ej sitter stilla, och frågar honom om anledningen.
» Därför att Per trampade mig, » säger denne, ej för att få kamraten straffad, utan enda«t för att fria sig själf.
Emellertid blifver Per afbasad och erhåller en anmärkning för oskick.
Påföljande lofstund höjdes ett allmänt rop från kamraterna: » Så fegt att skvallra! » » TJach, skvalleikäring! » och den olycklige Eskil smög sig rädd och gråtande ut, genast förföljd af en ständigt växande hop, som snart letade rätt på honom och så illa slog honom, att rektor måste ingripa.
En annan historia: Anna L.
hyste stor förfäran för profskrifningen i svenska.
Hon väntade ett visst historiskt ämne och tog med sig upp i skrifningen sin historia, som hon gömde på sig.
Därigenom lyckades hon få ihop ett rätt skapligt tema, för hvilket hennes lärarinna gaf henne rätt mycket beröm.
Där- emot hade kamraten, Ebba O., som för tillfället ej så väl kom i håg, hvad hon läst om det uppgifna ämnet, och beredt sig på ett annat, lämnat ett underhaltigt skriptum, hvilket för- anledde lärarinnan att säga till henne: » Hur kommer det sig till, att Ebba skrifvit så dåligt och Anna så bra?
Det var verkligen oväntadt. » Ledsen öfver att hafva misslyckats och harm- sen öfver, att kamraten genom sitt oärliga till- vägagångssätt ansetts skickligare än hon, brast Ebba i gråt, och bekännelsen slapp ur henne, huru hon hade sett kamraten fuska.
Stor upp- ståndelse!
Anna L. blef ganska hårdt straffad, men fortfor att stå i samma goda förhållande till kamraterna, hvaremot Ebba af alla blef ansedd som en elak och afundsjuk » Skvaller- lotta ».
Det händer verkligen nästan oftast, att omtalandet af en straffvärd förbrytelse bland kamraterna anses värre än själfva gärningen.
Underligt, eller hur, och likväl sant.
Om tiil dömes ett spratt begås och läraren, okunnig om den brottslige, frågar hela klassen, anses det äfven då orätt att på lärarens uppmaning yppa honom.
Hellre sänkta sedebetyg för hela klassen än den brottsliges bestraffande.
Det är denna falska uppfattning med alla dess följder, tyranni af svagare kamrater, uppstud- sighet mot lärare m. fl, som måste utrotas.
Det s. k. skvallret ', som så lätt skiljes från det verkliga, illviljans och afund^jukans, är och bör betraktas som något helt annat än detta, om ej rättsbegreppet skall blifva förvändt, om det skall vara möjligt för läraren att uppfostra rätt.
F / orent / n.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun uppteeknadt af Claes Lundin.
3.
L J | a dag befann jag mig, till egen förvåning ^sss * och ej utan oro, på en bänk i mamsell Holmans flickskola.
Huru det hade gått till, kan jag ännu icke begripa, då min far så kraf- tigt satte sig emot all skolundervisning för flickor.
Mycket tänkte jag dock ej då för ti- den på orsaken till den viktiga tilldragelsen, men så mycket mera på denna själf.
Skolan låg vid en af den inre stadens trånga gator, alldeles oberörd af hvarje solstråle och lika obekant med frisk luft.
I en föga rym- lig sal voro några och trettio flickor hopträng- da vid två långa bord frän klockan nio på morgonen till klockan ett samt sedan mellan tre och fem på eftermiddagen.
Värmen var ganska besvärlig sommartiden, då vi hade blott en månads ledighet, mellan dagarne före mid- sommar och den 20 eller 21 juli, och ej miu- dre obehaglig var kölden under vintern.
Luf- ten i skolrummet var sannolikt under alla års- tider mycket dålig.
På den olägenheten tänkte jag icke då, men inser den nu, då jag erin- rar mig.
hvilken tryckande känsla man erfor, när man trädde in i skolrummet.
Fönsterna öppnades aldrig mellan september och maj, då innanföosterna voro insatta och noga klistrade samt i saknad af hvarje slags draglucka.
Någon tambur eller annat slags förrum fanns icke, utan hängdes öfverplaggen, voro de än aldrig så våta, i skolsalen, där de nog icke förbättrade den redan förut dåliga luften.
Men hvad brydde vi flickor oss om sådana olägenheter?
Bleka voro vi visst, det kommer jag ihåg, och många af oss ganska svaga, men barnaglädjen saknades ingalunda.
Under det korta frukostlofvet, som alltid tillbragtes i skolrummet, lekte vi så godt det trånga ut- rymmet inedgaf, och dammet, som uppstod af våra häftiga rörelser mellan och på bänkarne, lade sig nog på bröstet kanske, men ej på våra glada sinnen.
Någon lekplats i fria luf- ten agde vi icke.
Huset låg mellan två gator och hade icke någon gård.
Undervisningen sköttes af mamsell Holman ensam, med något biträde då och då af en bland de äldre flickorna.
Lärarinnan var glad och vänlig, omtyckt af alla, men troligtvis icke synnerligt kunnig.
Efter hvad jag sedan in- hämtat, hade hon först på äldre dagar valt läroyrket, då äktenskapsförhoppningarna voro alldeles uttömda.
» Något skall man väl ta sig till, » sade hon, och så satte hon upp skola.
» Hon är mycket snäll i fransyskan, har jag hört, » försäkrade min mor, hvilken själf icke kunde bedöma den saken, men hade djup akt- ning för sidan språkkunskap.
Stackars, snälla mamsell Holman och hen- nes » fransyska »!
Den var nog icke af första ordningen, kanske knappt den sjunde.
Då jag vid mogna år kom till Frankrike för att » ever- tuera mig i språket » och därvid sökte använ- da den Holmanska franskan, fann jag, att den dugde rakt intet.
Men hvem kunde ana.
det, dä jag gick i skolan?
Min mor var mycket lycklig, öfver att jag gick i en » riktigt fin » skola, där man fick lära spräk.
Min far hade fogat sig i nödvändigheten, men suckade, då han vid ingången af hvarje kvartal måste pun- ga ut med 8 riksdaler banko.
» Fransyskan » var det läroämne, hvarmed mamsell Holman skyltade, det lockbete som hon lade ut för borgerliga mödrar, men dess- utom läste vi både katekes och biblisk histo- ria samt till och med Jakob Ekelunds läro- bok för första begynnare i fäderneslandets hi- storia, lärde oss de fyra enkla räknesorterna och plågades med så kallad skönskrifning, hvars resultat vardt en mycket vårdslösad hand- stil.
Vår hufvudsakliga sysselsättning var dock handarbeten, i synnerhet slätsöm i långa ba- nor, högt uppskattad af mödrarna och uppta- gande en oändlig tid.
Symaskiner voro då ännu icke uppfunna, och det ansågs alldeles nödvändigt att offra en god del af skolunder- visningen åt sömnad.
Med slätsöm omväxlade ock åtskillig konstsöm, i synnerhet hålsöm, men äfven broderier på stramalj, hiskligt smak- lösa i mönster och vanligtvis lika dåliga i ut- förande, fastän detta arbete öfvades endast af skolans äldre och mest försigkomna lärjungar.
Hvad som däremot skulle utföras af alla var de på den tiden högt ansedda märkdu- karne, hvilka kanske upptogo största tiden af allt vårt arbete.
Jag arbetade visst flere år på min märkvärdiga märkduk och svettades vid sybågen, knåpande med tvinnadt silke på hårduk, men sä åstadkom jag också något präk- tigt, enligt hvad min mor och mamsell Hol- man försäkrade.
Midt på duken syntes två basunblåsande englar, hvilka höllo en krans af rosor mellan sig, och inne i den kransen hade jag sytt begynnelsebokstäfverna till mina för- äldrars för- 3ch tillnamn.
Öfrerst på duken lästes mitt eget namn med årtal och dag, och så kommo ett par rader med stora och lilla alfabetet, icke blott i tryck-, utan äfven i skrifstil, samt en rad siffror.
Nederst i ena hörnet syntes ett litet rödt hus och ett grönt träd och i andra hörnet en kyrka med spet- sigt torn.
Med stolthet öfver mitt arbete samt out- säglig glädje, öfver att det ändtligen var full- bordadt, sprättade jag slutligen märkduken ur bågen och bar den i triumf hem, där den för- skaffade mig loford och smekningar af mina öfver detta storverk förtjusta moder.
Duken sattes i glas och ram och hängdes öfver sof- fan, en hvitmålad pinnsoffa med svart läder- sits, där den sedan förevisades för alla, som besökte oss, och i åratal beundrades.
Mamsell Holman tillkännagaf en dag, att om flickorna voro riktigt snälla och deras för- äldrar ville kosta på en tillökning af ett par riksdaler i kvartalsafgiften, skulle de få lära sig rita för en riktig ritlärare.
Detta välvil- liga tillbud antogs dock icke af flere än tre eller fyra, och bland dem var jag icke.
Min far ansåg sig icke ha råd att öka på skolaf- giften och kunde ej inse nyttan för en flicka att lära sig rita.
Den af skolmamsellen redan anställde läraren var en ung norrman med det svenska namnet Dahlblom, egentligen, som jag tror, handtverksmålare och hvars namn ännu fortlefver ifru Boberg-Dahlbloms frukt- och blom- sterhandel vid Drottninggatan.
Han upphörde dock snart med sin verksamhet i skolan.
Men emedan mamsel Holman ville, att flickorna icke skulle sakna titundervisniog, åtog hon sig själf att meddela sådan, hvilket var ett tilltag af samma beskaffenhet som hela hennes skola.
Figurer kommo dock ej i fråga att teckna, men väl landskap, och de utfördes i svart- krita, utpetade med beundranvärdt tålamod, och då någon förhöjning i kvartalsafgiften icke mera afhördes, fördrogo föräldrarne äfven denna gren af undervisningen samt till och med gillade den.
Efter några års skolgång, hvarunder jag lärde mig att hjärtligt hålla af den snälla mam- sell Holman, som ville flickorna så väl, men förmådde så litet, förklarades jag vara fullärd, och mamsell tillbjöd mig att taga plats som underlärarinna i hennes skola.
Hon började nämligen känna sig något trött och obekväm i följd af en tilltagande fetma.
Hvarifrän hon fick den, begriper jag icke, ty inkomsterna voro ganska magra.
Jag var då femton år ocb borde naturligt- vis tänka på att på något sätt bidraga till mitt uppehälle, ty föräldrarne hade nog med omsorgen för min bror.
Han skulle snart in på gymnasium och kunde naturligtvis icke för- tjäna något.
Och så behöfde föräldrarne spara till den tid, då han skulle ligga i Upsala, ty därtill hade min far nu gifvit sitt samtycke.
Annorlunda var det med mig.
Jag behöfde, som man väl kan förstå, icke lära mera, utan nu skulle jag lära andra och förtjäna pengar.
Jag fick af mamsell Holman hela tio riksda-
ler riksgäld hennes far var banko i månaden skolflickor glad öfver sin lärda dref gäck att jag läste timmar att i kvartalet, som mot fem vidare ocb min dotter.
dagligen.
slippa betala var endast den lärdomen.
min ' ' JfloMon En s t o c k h o l m s b i l d.
1 lenaste i hon mård svept det kära, skall att ädla, ta » Ut, blåa i den de verka motion.
blodet doktorn ut gå, person: barnet sig det dåligt; och sammet dyra älskade ut Det är och sin ja, befallt: friska ej ett af kväfve och er en sats Den klemade hvad får brinner och vindarne i ej pröfva bita går tänker: är går och tänker trappor, bara hvars så för midt efter varma var ber från mödan promenad.
hon hamnar sitter njuter fåtöljen sylt hon och hela timmen, och bit för hon skum.
sybarit långsamt läckerhet så rum mjuka med en sannskyldig När på strapatsen tårtor sin choklad.
lön i Hellbachers och som gnistra hvilan dags om vänder allén, sken.
sin slut Här men för kronor längtar Så från till bilder, så.
i solens hvarje tempel och en bron, där nöjet lång.
på taflor pudrade Hon och konstens öfver framför Det kall trötta kalla gång. » brådskar, ohågad som går ej förbi dess tvärt annan heten Hon helt snögruppshyddan » En vintern ljuset lagt.
förbi Barmhärtig prakt.
sig gnistor och Hon Kungsträdgården, gren blinkande ty så.
ej dagens snöklädd Hon på.
kinder, genom märker På syre ibland. » i mjälla går men grand, drifhusblomman, hon Del allt.
medicinen, aldrig ni får Hon luften, gå framför och om älskar bit.
betalar, varsnar hon snäcka vid snäcka full med något gelé, som dallrar och glittrar Hon har sig som ej sked det dallrande utaf begärligt Vet trött nu sitter och Och » Det förmår ned.
barnet, motion, middagsbordet i sin mamma af rakt kära, ju neka guldet nu all vid gull.
sked älskade efter petar förlorar att efter halkar kära, så glänsande hjärta något: portion.
lutter sin älskade knappast Min 8 m o r var stolt öfver Det med med ängslan aptit: barnet en bit. » bror, ket är mer än en bidragande orsak, bland många andra, till den allmänna nervförstö- » Det arma, älskade barnet, relse, som tycks vara en viktig sida af den hon tål ej dylik motion! » moderna kulturens » offerväsen ».
Anna Knutson.
Men jag vill våga det påståendet, att kunde vi lägga tillsammans alla stötar och hugg, som dagligen tilldelas ömmande ner- ver med pianotagenten som tillhygge, skulle summan bli så stor, att vi ovillkorligen må- O m p i a n o k l i n k.
ste fråga oss: kan allt det oförskyllda lidan- M o t t o: TRA TATALA TA TA.
de, som pianospelet vållar, uppvägas af de Diabelli.
tvifvelsutan stora och uppfriskande själsnjut- ningar, som kunna skrifvas instrumentet till usiken är en gudarnes gåfva till män- niskorna, men, likasom elden, lika- förtjänst och berömmelse?
Det är ej nog med att grannarne få lida som vinet, en gåfva så väl till för- bannelse som till välsignelse.
En källa till oerhördt, då ett barn skall lära sig spela de gräsligaste kval så väl som till den hög- piano.
Hur torteras icke det arma barnet själft af dessa eviga skalor och öfningar, in- sta njutniug.
nan det inhämtat så pass mycket, som anse3 Man kan tänka sig ett himmelrike utan både messor och prädikningar, men bestämdt höra till en god uppfostran!
Många erinra icke utan musik — musik, som redan i jor- sig pianolektionerna såsom det sorgligaste de delifvet är en upplösning i himmelsk har- upplefvat under sin uppväxttid.
Och när så moni af alla ändlighetens dissonanser.
Man den unga damen anses utbildad nog att kun- kan tänka sig plågoriket utan eld och svaf- na » roa främmandet » med sin talang, hur vel, men knappast — - så sade mig åtminstone ofta händer det icke, att hvad hon presterar en gammal utpint pianolärare — knappast är en godtköpsanrättning, som, dränkt i en sås af pedal, befinnes fullständigt onjutbar utan klink på ostämda pianon.
för gästerna, utan att de därför behöfva vara O piano, du barn af storproduktionen, som producerar toner en masse, fabriksmaskiner- musikaliska finsmakare.
Flickan har färdig- nas musikaliska syster, hvad du är prosaisk het, det faller ingen in att bestrida.
Det och tråkig och stel och tung, där du står enda felet med henne är, att hon är omusi- orubblig vid din vägg.
Dig kan man ej ta kalisk.
Ett fel tyvärr, som ingen doktor kan med i båten en månskenskväll, som förr man bota och ingen pianolärare heller.
År af möda och tråkighet för att kunna gjorde med hornet, felan, guitarreD, mandoli- nen.
Du frestar ej som herdepipan till tråka ut andra!
Musiken har öfversvämmat världen som en ljufva möten, ej som lutan till drömmar i enslighetens ro.
Ditt fält är balen och kon- syndaflod.
Det är rent förskräckligt sommartiden, då sertsalongen, där är du på din plats.
Hem- mets trefnad förstör du gärna, och sämjan man har fönstren öppna och kan få höra en mellan grannar har ingen farligare fiende än fyra-fem-sex pianon i samma kvarter släppa ut hela floder af dissonerande oljud.
du.
Det är som om man befunne sig i en J a g vädjar till alla, som ej äro musik- handlare eller pianofabrikanter: finns det för jättelik lefvande speldosa, som förlorat för- känsliga nerver något mera marterande än ståndet och vefvade upp hela sin repertoar på en gång.
Man kan bli vansinnig själf af att pianoklink?
Ni sitter vid ert arbete och har just lyc- höra oväsendet.
Olyckan är, som sagdt, att hela världen kats få tankarne samlade.
Då tränga toner genom trossbottnen.
Det är grannen inunder, numera spelar piano, ej blott de, som hafva som spelar sitt älsklingsstycke, det där gamla, anlag för musik, utan äfven alla andra.
Det ni vet.
Lätt och obehindradt slamrar det måtte sammanhänga med hela den demo- undan som en bryggarkärra i en utförsbacke.
kratiska tidsströmningen, som, hur myc- Ni känner hvar enda ton så väl, som ni kän- ket godt den för med sig, dock lider af det ner möblerna i ert rum.
Vid femte takten, stora felet att förbise anlagens och begåfuin- andra reprisen, håller ni andan oeh rynkar gens betydelse.
Det förhåller sig alldeles icke ögonbrynen, ty ni vet, att just nu kommer så, att i alla möjliga hänseenden » en ann ' kan vara så god som en ann '. » Därför att det att köra fast.
Och det kör fast.
Det har ännu aldrig fru Petterssons döttrar spela piano, är det låtit bli att köra fast, så många tusen gånger alls inte sagdt, att fru Anderssons böra göra ni har hört det där stycket, i stilla skym- detsamma.
Ty det kan mycket väl hända, ningsstund, i arla morgondito, under dagens att fru Anderssons döttrar sakna musikalisk begåfning, och hvarför skola de då pina sig timmar eller nattens.
Och så börjar det om igen från början, själfva och andra med att använda sina små lätt och sorglöst utför backen, tills ni åter flinka, arbetsdugliga fingrar till något, hvar- rynkar ögonbrynen vid den ödesdigra femte till de aldrig varit ämnade.
Ned med den dumma fördomen, att ett takten, och det skräller till och blir tyst, hvarpå följer ett hjälplöst trefvande öfver tan- visst mått af färdighet i pianoklink skall genterna, som man trefvar efter dörrarne på vara oumbärligt för den, som vill anses ha en mörk vind.
Och så om igen — om fått en god uppfostran!
Må endast musika- liska människor handskas med musikinstru- igen — ment.
Litet mindre — och — bättre musik än Ert arbete är förstördt, era nerver förstör da, er själsfrid borta, och ni ledes vid lifvet.
den, som vanligen bestås i familjerna, skulle Det talas så mycket i våra dagar om ner- inte skada.
Musikaliska ungkarlar kunde vositeten såsom en tidssjukdom.
Man skyl- då våga tänka på att gifta sig.
Ty näst att ler på öfveransträngning i skolorna, på det få en hustru med verklig musikalisk talang jäktande lif, som blifvit en följd af den allt är det målet för männens drömmar att få en mer tillspetsade kampen för tillvaron, på hustru, som åtminstone ej äger förmågan att missbruket af stimulantier o. s. v. Pianots störa hemmets trefnad med pianoklink.
syndaregister låtsar ingen om.
Jag vill ej Efraim Rosenius, gå till öfverdrift och påstå, att pianomissbru- läser man en messa Så utan öfver reson: doktorn
I D U N 1392 De s v e n s k a kvinnornas Chicago- utställning.
^om vi förut omnämnt, förberedes till den 29 och 30 november å Börsen härstä- des en utställning i förening med basar af de föremål, som insändts och delvis anta- gits att deltaga i de svenska kvinnornas Chi- eagoutställning.
Vi behöfva väl ej erinra om det verkligt fosterländska syfte det här gäl- ler att främja, för att alla kvinnor med in- tresse måtte omfatta en sak, som till den grad är deras egen.
Utställningen på börsen lofvar att blifva en intressant och rikhaltig uppvisning af alster af kvinnlig verksamhet på olika områden, representerande litteratur, skön konst, konstindustri och handaslöjder af många slag, såsom väfnad, knyppling, konst- och linnesömnad, glasetsning, föremål af gra- verad koppar m. m. Iduns redaktion utgifver i anledning af basaren ett extra festnummer, rikt försedt med porträtter, andra illustrationer och text, allt med afseende på den svenska kvinnans deltagande i Chicagoutställningen.
Detta nummer skänkes till basaren och kommer att därstädes försäljas.
Den svenska damkomitén vågar emellertid i ännu vidsträcktare grad än hittills påräkna damernas i landsorten ekonomiska understöd för sin nationella sak.
Om någon vore väl denna värd uppoffringar af litet penningar och tid.
Exempelvis kunde kretskomitéer bil- das, som hvar på sitt håll anordnade någon liten fest till kvinnoutställningens förmån.
P å basaren å Börsen kommer, bland myc- ket annat, en försäljning af fågel, vildt, fruk- ter och sylter att anordnas, och vi ha sär- skildt blifvit ombedda att påpeka, att gåfvor till denna afdelning äro ytterst välkomna — ett bland flere sätt att visa sitt intresse för saken.
Redan ha från flere håll glädjande prof på praktiskt intresse rönts, så har exempelvis från Vesterbottens län insamlats och insändts 100 kr.
genom landshöfdingskan Crusebjörn.
Men den yttersta tiden nalkas allt när- mare, då alla för Chicagoutställningen af- sedda föremål måste afgå ocb arrangementen begynna på ankomstorten, och den nitiska och arbetsamma sveDska damkomitén har väl förtjänat att stödjas i sin uppoffrande sträf- van att bereda den största möjliga framgång åt det svenska kvinnoarbetet vid den stora världsutställningen.
För alla, som " kunna göra något, hänvisa vi dessutom än en gång till den inbjudning, som var införd i Idun n:r 4 5.
Mormors vantar.
| o r m o r, h v a d skall j a g fägna syster Maja m e d till j u l e n, » r o p a d e lilla E l i n förtvif- lad, ty h o n tyckte, att stora syster h a d e s å mycket rart, s å mycket, att Elin icke k u n d e hitta på någonting nyttigt, och nyttigt m å s t e det vara, så hade m a m m a sagt.
Mormor visste n u som alltid att r å d a i n ö d e n, och inom kort såg m a n d a g l i g e n E l i n m e d h e m l i g h e t s f u l l m i n aflägga sina s m å besök hos den snälla g u m m a n.
Vi t i t t a in till d e t v å b u n d s f ö r v a n d t e r n a.
I stora länstolen sitter den gamla i hvit, krusig m ö s s a och med putsade, klara glasögon på näs- t i p p e n.
B r e d v i d h e n n e E l i n, s o m l ä r sig a t t s t i c k a ett p a r v a r m a, s v a r t a y l l e v a n t a r åt systern, s o m ä r ifrig s k r i d s k o å k e r s k a o c h d ä r f ö r b e h ö f v e r n å g o t v a r m t p å d e n lilla h a n d e n.
381 F a s t ä n g a r n e t är fint, h a d e s m å fingrarne r e d a n h u n n i t s t i c k a » d e t t r å k i g a », d e n 10 c t m.
l å n g a p u l s v ä r m a r e n, afvigt o c h r ä t t — 16 m a s k o r p å hvarje nål.
» N u m å s t e vi t ä n k a p å p a t r i a r k e n, s o m s t y r h e l a f a m i l j e n, » s ä g e r m o r m o r, » d ä r f ö r t a g a vi h ä r p å s i d a n en afvig, t v å r ä t a o c h å t e r igen en afvig, fortsätta s e d a n med r ä t a m a s k o r r u n d t sex gån- ger, g l ö m m a d o c k ej d e afviga p å s i d a n.
» » H u r u k a n det blifva t u m m e n, m o r m o r l i l l a?
» » Jo, s e r d u b a r n, det blir e n kil, s o m m a n s m å - n i n g o m ö k a r ut genom att taga u p p en m a s k a ä n h ä r ä n d ä r, tills m a n h a r 2 0 m a s k o r m e l l a n d e t v å afviga.
D å d r a g e r m a n e n y l l e t r å d g e n o m dessa 20 m a s k o r och fortsätter stickningen en l i t e n bit.
Se p å d i n h a n d, d ä r ä r j u e t t litet af- stånd mellan t u m m e n s slut och a n d r a fingrets f ö r s t a led. » » Får j a g inte sticka t u m m e n först? » » Jo — n o g g å r d e t för sig, m e n s k o l a vi i c k e t ä n k a p å m o d e r n och b a r n e n först?
Elin m i n n e s väl fingervisan ännu? » E l i n b e t ä n k t e sig e n s t u n d o c h s j ö n g s e d a n l i k s o m för n å g r a å r t i l l b a k a, p e k a n d e p å f i n g r a r n e och börjande med t u m m e n: » Det ä r f a d e r n m e d s t o r t m o d, d e t ä r m o d e r n, m i l d o c h god, det ä r brodern, stark och stor, det är hjälpredan åt mor, d e t ä r v å r lilla, s ö t a v ä n, o c h d e t ä r h e l a familien. » Vid d e s i s t a o r d e n k n ö t h o n lilla n ä f v e n, s k r a t - tade hjärtligt och famnade den r a r a mormor.
» Nu b ö r j a r d e t bli a l l t för k i n k i g t, » s a d e E l i n den dagen hon skulle börja med fingrarne Men h o n i n s å g s n a r t, a l t d e t v a r ett m y c k e t lätt a r b e t e m o r m o r h a d e föreslagit sin lilla tös.
S e d a n h o n d r a g i t en y l l e t r å d g e n o m a l l a m a s k o r n a u t o m ge- n o m 18, som v o r o t u m m e n n ä r m a s t, fördelat d e s s a p å 2 s t i c k o r, p å e n tredje s t i c k a å t v ä n s t e r s l a g i t u p p 5 m a s k o r och s e d a n f o r t s a t t s t i c k n i n g e n k n a p p a s t en fingerslängd för a t t a f s l u l a d e n s a m m a s o m m a n v a n l i g t v i s a f s l u t a r en s t r u m p a, s å v a r ä n d t l i g e n pekfingret färdigt.
N u gick det fort a t t från y l l e l r å d e n lyfta 16 m a s k o r, 8 på h v a r sin sticka, taga 4 m a s k o r u p p af d e 5 s v ä f v a n d e från det s t i c k a d e fingret o c h s o m f ö r u t å t v ä n s t e r s k a p a 4 m a s k o r till.
D a g e n d ä r p å s t i c k a d e Elin t r e d j e fingret p r e c i s s o m långfingret, m e n k u n d e ifrån y l l e t r å d e n e n - d a s t lyfta i i m a s k o r för a t t b e h å l l a 12 till li 11- fingret, s o m o c k s å ville v a r a m e d.
Det v a r d e n s k ö n a s t e d a g e n E l i n l i l l b r a g t i m o r m o r s trefna k a m m a r e — den dag hon stickade åt » Gullbrand ».
M o r m o r h a d e tagit fram en liten f ö r t o r k a d b l o m - m a, den första morfar skänkt h e n n e på h e n n e s s e x t o n d e födelsedag.
Det v a r en stilla vårafton, f ö n s t r e t u n d e r h ä g g e n h a d e s t å t t u p p e o c h på f ö n s t e r b r ä d e t i d e t lilla s y s k r i n e t, s o m m o r m o r alltjämt ä n n u begagnade, h a d e hon hittat violen.
S e d a n på kvällen, då m a n bad h e n n e sjunga, fann h o n ej b ä t t r e ä n: » Gullbrand, det är v ä n n e n min, b a r e r r i n g e n s l ä t o c h fin, om h a n s lycka vet min sång, m e n d e n v i s a n ä r för lång. » Elin h a d e sett t å r a r i m o r m o r s ögon, m e n de v a r m a, s t e k t a ä p p l e n, s o m h ä n g d e i en t r å d fram- för b r a s a n, togo h e n n e s o d e l a d e i n t r e s s e i a n s p r å k.
S l u t l i g e n blef o c k s å i u m m e n färdig af d e 2 0 m a s k o r, s o m b i l d a d e kilen, o c h af o m a s k o r, s o m togos u p p på inre sidan.
A n d r a v a n t e n gick m y c k e t l ä t t a r e ä n d e n första.
Men ej n o g h ä r m e d.
Då arbelet var fullbordadt, s k r e f E l i n e n l i t e n v e r s öfver d e treiliga stick- k v ä l l a r n e h o s m o r m o r, öfver d e n v i s s n a v i o l e n, öfver » G u l l b r a n d » o c h s t e k t a ä p p l e n.
T y s t o r a s y s t e r k u n d e k a n s k e a n s e h e n n e s y l l e v a n t a r för e n p r o s a i s k gåfva, o c h d e t s k u l l e s m ä r t a E l i n o c h m o r m o r djupt.
M e n d å liten E l i n s e n a r e af M a j a s f ä s t m a n fick h ö r a de o r d e n: » Jag tycker o m yllevantarne, d ä r ligger l i k s o m p o e s i m e l l a n m a s k o r n a » — d å s p r a n g h o n å t e r till m o r m o r, s l o g a r m a r n e o m h e n n e s h a l s och h v i s k a d e: » Mormor, de äro poetiska. » Christel.
» La parisienne » t urudan parisiskan, den äkta parisiskan är såsom typ oeh individ, har en ung pa- risare, rn:r Bigeon.
medarbetare i Le Figaro, i denna vecka velat lära oss stock- holmare och isynnerhet stockholmskor.
Myc- ket var det dock icke, sanningen att säga, som vi fingo lära under den tre kvarts timme, som det lätta kåseriet varade, åtminstone alls in- genting nytt, ty en hvar af oss har väl läst en eller annan af de några tusen chroniques, essais, études, esquisses eller rätt och slätt obetitlade tidskrifts- eller tidningsartiklar, att ej tala om noveller och romaner, som behandla detta samma ämne.
Det får medgifvas, att det under sådana förhållanden icke faller sig synnerligen lätt att komma med några nya uppslag.
Hr Bigeon vedervågade heller icke försöket: han höll sig till det gamla oeh kända.
Han genomsnck de särskilda klasserna af det stora parisiska samhället, damen af stora världen, bördens eller rikedomens, bourgeoisien, ämbetsmannaståndet, artisterna, » folket » o. s. v. och skildrade med mycket lätt hand de olika förhållanden, hvarunder parisiskan ur den ena eller andra af dessa kategorier lefver och haf- ver sin varelse.
Han hade för de flesta den beundran, hvilken han såsom deras landsman och talande om dem för en främmande publik bör uttrycka, och som de verkligen förtjäna — nota bene de, som hr Bigeon uteslutande fram- höll, de bästa hvar och en i sin art.
Han lät oss emellertid kanske för mycket se blott ljussidorna.
Det heter ju, att undantagen äro till för att bekräfta regeln, men vi fingo icke en gång en aning om, att undantag gifvas.
Det skulle kunna vara anledning att fästa oss vid några af de anmärkningar, hvilka före- läsaren gjorde, icke så mycket för att kritisera dem som ej mera för att med denna utgångs- punkt uppdraga en jämförelse med motsvarande förhållanden hos oss.
Men vi måste låta detta anstå till vårt nästa nummer, för hvilket vi skola anmoda en af våra medarbetare att med- dela sina erfarenheter om » Parisiskan och stockholmskan. » Att stärka linne ä r e n k o n s t, s o m e g e n t l i g e n ä r e n u p p f i n n i n g från den senare medeltiden.
Såsom en mäktig hjälp för s å v ä l k v i n n l i g s o m m a n l i g fåfänga fann d e n s å g o d t s o m g e n a s t u t b r e d n i n g b l a n d a l l a civili- s e r a d e folk i E u r o p a.
M e n icke n o g h ä r m e d.
M a n sökte göra k o n s t e n s å fullkomlig s o m möjligt och dref d e n formligen v e t e n s k a p l i g t, s å a t t m a n in- r ä t t a d e s k o l o r därför, h v i l k a l ä m n a d e b å d e t e o r e - tisk och praktisk u n d e r v i s n i n g i konsten att stärka.
A l l d e l e s s ä r s k i l d t g y n n a d v a r d e n n a k o n s t af den lika statskloka som nyckfulla drottning Elisa- b e t af E n g l a n d.
H o n t y c k t e i c k e b l o t t o m b l ä n - d a n d e hvitt, stärkt linne, u t a n g y n n a d e ä n n u mer det blåhvita.
U n d e r h e n n e s s e n a r e lifslid r å k a d e e m e l l e r t i d det » b l å n a d e » l i n n e t i o n å d, s å a t t h o n s t r ä n g e l i g e n förbjöd det.
O r i g i n a l e t till f ö r b u d e t finnes ä n n u kvar, och aktstycket är s å kuriöst, a t t d e t t o r d e i n t r e s s e r a, o m vi å t e r g i f v a d e t.
D e t lyder i öfversättning s å l u n d a: » Vår n å d i g a d r o t t n i n g h a r b e h a g a t b e f a l l a, a t t h v a r k e n m a n eller k v i n n a, af h v a d s t å n d eller å l d e r d e t v a r a m å, får u n d e r s t a sig a t t b ä r a blå- n a d t l i n n e.
T r o t s d e n n a b e f a l l n i n g h a n å g r a här- v a r a n d e i n v å n a r e vågat öfverträda detta förbud.
F ö r a t t d y l i k t m å f ö r e b y g g a s, offentliggöres p å H e n n e s M a j e s t ä t s b e f a l l n i n g d e n n a lag å n y o, o c h e r i n r a s o m, a t t t r e d s k a n d e straffas m e d h å r d t fän- gelse.
Gifvet i v å r t p a l a t s St. J a m e s.
Elisabet, Regina. »
IDUN 332 Iduns julklappsbasar.
De yngre flickorna i f a m i l j e n k u n n a g l ä d j a m o d e r eller t a n t e r m e d p å s a r a t t f ö r v a r a g r y n e r, mjöl m.
m.
u t i.
M a n s y r af lärft eller » b o l l a n d s » v a n - l i g a p å s a r m e d e n d r a g s k o 3, 4 c m.
från k a n t e n och broderar midt på ena sidan initialerna och p å d e n a n d r a, h v a d p å s e n i n n e h å l l e r, t. e x.
Ä r t e r, R i s g r y n m.
m.
Vill m a n, k a n m a n f o r d r a m e d röd diagonal det, s o m står u t o m dragskon, det p r y d e r a l l t litet, m e n då b ö r äfven r ö d t a n v ä n d a s a t t b r o d e r a m e d.
Till e n 2 k i l o s p å s e t a g e r m a n e n bit, s o m ä r 7 0 c m.
l å n g o c h 29 c m.
b r e d.
Finska.
För kyrkan.
F ö r p e r s o n e r, h v i l k a h a f v a dålig hörsel, s å att de i kyrkan b ö r a hafva plats n ä r a predikanten, är det mycket behändigt att hafva en l ä t t s t o l, h v i l k e n d e k u n n a t a g a m e d sig.
För yngre personer kan en vanlig tältstol passa, h v a r t i l l m a n d å b r o d e r a r p å m ö r k t l i n n e - eller y l i e j a v a t y g något vackert mönster, fordrar det s a m t p r y d e r d e t m e d s n ö r e n, f r a n s a r o c h toffsar, o m m a n s å vill.
F ö r ä l d r e p e r s o n e r ä r o d e s s a s t o l a r o b e k v ä m a, m e n d å får m a n j u l ä t t a, b e h ä n - d i g a s t o l a r m e d r y g g s t ö d, h v i l k a äfven k u n n a s l å s ihop och b e k v ä m t b ä r a s m e d sig.
D e m pryder m a n på s a m m a sätt s o m föregående.
Sådana stå a t t k ö p a i G e m l a b u t i k e n i S t o c k h o l m o c h flerstä- des.
Finska.
Bilderbok åt de små.
G o s s a r n e i f a m i l j e n k u n n a u n d e r d e l å n g a v i n t e r a f t n a r n e r o a sig m e d a t t k l i p p a u t taflor o c h b i l d e r, d e l s u r v a n l i g a s. k. b i l d a r k, s o m k ö p a s i b o k h a n d e l n, dels u r g a m l a b ö c k e r o c h tidskrifter, s o m sett s i n a b ä s t a d a g a r o c h d ä r f ö r blifvit k a s s e r a d e.
D e s s a u r k l i p p u p p - k l i s t r a s m e d l i m b l a n d a d t k l i s t e r p å lika s t o r a stycken g a m m a l t bomullstyg s a m t läggas därefter i press att torka.
Tygstyckena häftas s a m m a n till e n b o k, h v a r s r y g g k a n t a s m e d e t t s t y c k e starkt tyg.
En sådan bok är mycket hållbar och d ä r t i l l billig s a m t ä g e r f ö r d e l e n, a t t m a n själf k a n v ä l j a b i l d e r till d e n s a m m a, s o m l ä m p a sig för d e s m å.
(F r å n s m å b r ö d e r n a till Ullan).
Ella.
Glashylla att upphänga på väggen.
D e n b e s t å r af 3 g l a s s k i f v o r af o l i k a s t o r l e k.
H v a r j e skifva k a n - t a s m e d ett 8 c m.
b r e d t a t l a s b a n d p å s å s ä t t, a t t m a n i h ö r n e n lägger v e c k, s o m s t a d i g t t i l l s y s.
Vid a l l a fyra h ö r n e n p å d e n s t ö r s t a s k i f v a n fast- sys något s m a l a r e b a n d, vid hvilka s e d a n de b å d a a n d r a s k i f v o r n a f ä s t a s p å g o d t y c k l i g t a f s t å n d från hvarandra.
D e fyra b a n d e n k n y t a s s a m m a n ofvan h y l l a n i en r i k r o s e t t, b a k o m h v i l k e n f ä s t e s e n r i n g för u p p h ä n g n i n g p å v ä g g e n.
Äfven p å d e sex hörn, som bilda framsidan, anbringas s m å r o s e t t e r för a t t d ö l j a s t y g n e n.
F ä r g e n p å b a n d e n v ä l j e s i ö f v e r e n s i - t ä m m e l s e m e d r u m m e t s öfriga d e k o r e r i n g.
D e n n a lilla h y l l a, p r y d d m e d m e r eller m i n d r e d y r b a r a k o n s t v e r k o c h s m å s a k e r, s e r finare o c h l ä t t a r e u t ä n e n l i k n a n d e af p o l e r a d t eller ö f v e r k l ä d t t r ä.
Ella.
Paraply- och parasollväska m e d k o r s s t y g n s b r o d e r i.
E r f o r d e r l i g t t y g: 1,55 m e t e r g r å t t l i n n e af 8 0 c m.
bredd.
V ä s k a n b e s t å r af e n d u b b e l, 8 5 c m.
l å n g s a m t upptill 4 4 och nedtill 25 cm.
bred r e m s a, h v a r p å e n 6 8 c m.
s t o r k v a d r a t af t y g e t f a s t s y s n e d t i l l i fyra o l i k a b r e d a m o t v e c k, h v i l k a tillstic- k a s i h e l a s i n l ä n g d m e d l i t s e r o c h v i d g a sig uppåt.
Broderiet s y s m e d rödt och blått garn, och v ä s k a n k a n t a s och g a r n e r a s m e d litser s a m t u p p h ä n g e s vid litsöglor.
D e n n a v ä s k a ä r synner- ligen praktisk och b e k v ä m att u p p h ä n g a p å insi- d a n af e n g a r d e r o b d ö r r.
/ sola.
Dockhus af papp.
S t o r l e k e n: u n g e f ä r 3 5 c m.
l å n g t.
18 c m.
b r e d t o c h h ö j d till t a k å s e n u n g e f ä r 3 0 c m.
M a t e r i a l e n: styf p a p p, h v a r å p å f r ä m s t a l å n g - sidans midt i » undervåningen » ritas dubbeldörrar i s n e d a u t s k u r n a r ä n d e r o c h öfverst e t t f ö n s t e r i dörrarnes bredd m e d u t s k u r n a rutor.
Fordras m e d k u l ö r t s i l k e s p a p p e r, s o m k a n oljus litet för a t t blifva riktigt g e n o m s k i n l i g t.
S å höga fönster i öfver- o c h u n d e r v å n i n g e n m e d l å n g g a r d i n e r af u d d a r n e i ett b u k e t t p a p p e r s a m t fordrade liksom d ö r r a r n e, m e n i a n n a n färg.
L å n g s i d o r o c h g a f l a r n e h o p s y s v i d k n u t a r n e, o c h k l i s t r a s r e m s o r öfver.
F ö n s t e r k a r m a r: en m å l a d r a n d om hvarje fönster.
T a k e t: e n h e l skifva m e d v i k n i n g till å s.
G r a n d o c h g å r d s p l a n i ett s t y c k e af styfVaste p a p p, lim- m a d t o c h ö f v e r s i k t a d t m e d s a n d till g å r d s p l a n.
E n k ä l l a af s p e g e l g l a s k a n å d e n n a a n b r i n g a s.
I h u s e t s golf g ö r a s t v ä n n e s t o r a u t s k ä r n i n g a r, h v a r i - g e n o m m a n k a n i n s ä t t a t ä n d a j u l g r a n s l j u s i förut g j o r d a » s t a k a r ».
S k o r s t e n a r n e h a f v a b å l för luf- tens skull, äfvenså u t s k ä r a s » stjärnor » i taket om s å behöfs.
E n plåt, h ä n g a n d e på i n s i d a n taket i 1892 e n s t å l t r å d o c h b ö j d efter t a k e t, s k y d d a r m o t för- bränning.
Karna.
Modern lampa.
J a g h a r n y l i g e n sett e n v a c k e r, o r i g i n e l i d é för e n m o d e r n l a m p a.
I m å n g a famil- j e r finns d e t s ä k e r t g a m l a o s t i n d i s k a k r u k o r eller u r n o r eller i n g e f ä r s b u r k a r — m i n d r e eller s t ö r r e.
Hos en l a m p h a n d l a r e utväljer m a n ett l a m p h u s m e d g l a s o c h t i l l b e h ö r — l a m p h u s e t b ö r alldeles p a s s a i u r n a n s h å l.
M a n h a r d å g e n a s t, för r i n g a v ä r d e, e n af d e s s a l å g a, h e m t r e f l i g a l a m p o r.
Äfven en m o d e r n m a j o l i k a - eller p o r s l i n s u r n a k a n n a t u r - l i g t v i s a n v ä n d a s.
E n s k ä r m af m j u k t taft h ä n g e s p å s t ä l l n i n g e n af s t å l t r å d.
Vainqueur.
Minneslappar.
M a n skaffar sig 36 l a p p a r af s i d e n, ungefär 7 cm.
i fyrkant och i s å m å n g a kulörer s o m möjligt.
D e s s a ö f v e r k a s t a s n ä t t o c h l ä g g a s i en p a s s a n d e l&gt;len k a r t o n g.
Ä n d a m å l e t m e d d e s s a är, a t t m o t t a g a r i n n a n s k a l l k u n n a l ä m n a u t lap- p a r n e till s i n a v ä n n e r för a t t få d e r a s n a m n eller m o n o g r a m s y d t.
i ä r p å o c h s e d a n af J a p p a r n e för- f ä r d i g a sig e n l y s e d u k, soffkudde eller d y l i k t.
Att g i f v a r i n n a n s n a m n finnes å e n l a p p ä r n a t u r l i g t.
H — na.
Kornisclter.
M a n skaffar sig r u n d a k ä p p a r af t r ä, så långa som fönstrens bredd, d ä r de skola an- vändas.
Sedan borras hål i båda ändar.
I den e n a ä n d a n ä r m e n i n g e n, a t t e n p i l s p e t s eller rät- t a r e e n l a u c e t t s p e t s o c h i d e n a n d r a e n pilfjäder s k o l a i n s ä t t a s.
Äfven d e s s a g ö r a s af t r ä.
Min m a n t ä l j d e d e s s a åt m i g, m e n äfven e n v a n l i g snickare kan j u anlitas.
När m a n så har träet i o r d n i n g, b e s t r y k e s k ä p p e n m e d s v a r t e m a l j färg, o c h s p e t s e n o c h fjädern b r o n s e r a s i g u l d.
Till m ö r k a g a r d i n e r t a g a d e sig m y c k e t b r a u t, o c h böra då i gardinerna vara messingsringar, hvilka trädas på käppen, innan den uppsattes.
H — na.
Bordtäcke.
Af g a m l a b l e k t a s i l k e s g a l o n e r k a n fås e t t u t m ä r k t v a c k e r t t i l l b e h ö r till b o r d t ä c k e n eller l a m p m a t t o r.
Ä r o g a l o n e r n a t. e x.
b l e k t r ö d a, t a g e s fraisefärgad p e l u c h e, g a l o n e r n a eller silkes- g a l o n e r n a s ä t t a s i k a n t e n eller i e n k l a m ö n s t e r o c k s y s till m e d s i l k e i e t t p a r n y a n s e r af p e.
l u c h e n s färg s a m t m e d g u l d t r å d.
Effekten b l i r öfverraskande.
M a n k a n få e n b å r d e n k e l eller b r e d alltefter d e n t i l l g å n g m a n h a r p å g a l o n e r.
Till b l e k t a b l å g a l o n e r p a s s a r h u s a r b l å t t eller b l e u s é v r e s; till g u l a g a l l o n e r vieil o r eller oliv p e l u c h e m e d m y c k e t guld.
Vainqueur.
s e d a n öfverklädes m e d klippt hvitt papper p å van- ligt s ä t t o c h t j ä n a r till h a n d t a g.
H-na.
||Cache - pot.
En vanlig fikonmatla fodras med vaxduk.
I kanten rundt omkring öppningen sys en tjock u l l g a r n s f r a n s, o c h öfver h e l a m a t t a n — ej i b o t t n e n — p å s i d o r n a s y s s m å b o l l a r af ylle i b r o k i g a färger.
K a n äfven g ö r a s m e d finare f r a n s af s i l k e o c h m e d p o n p o n g e r af s i l k e.
Vainqueur.
Namnamspåsar.
H a l m h a t t a r a f v i n b u t e l j e r, f o d r a s m e d o m s o r g.
Af e t t s t y c k e c r e l o n n e eller a n n a t t y g g ö r e s e n p å s e, s o m s y n e s 20 c e n t.
öfver h a l m - hattens öppning.
En dragsko göres på påsen, och e n s n o d d, s i l k e eller ylle, d r a g é s i g e n o m, s å a t t påsen väl kan slutas.
I halmbottens spets k u n n a b o l l a r eller toffsar f ä s t a s.
D e n n a p å s e a n v ä n d e s äfven m e d fördel till s y - p å s e — stoffet k a n d å v a r a s i d e n eller p e l u c h e.
Vainqueur.
Blommor.
För Idun Helena Nyblom.
af (Forts.) %ag Cj tror d e t oftast är doften, görande, då j a g aldiig gon absolut föredraga Hvilken ror då om något ofta Dågon, eller doft där man är det om något är sä För en e n om gärna doft, be- något, och vill som man väntar minnas, innehåller på — poetiska, behöfver ju sig för någon blommorna.
doft.
om något af hvaraf hela full.
resten bestämma utan tycker m a n vaiit lycklig m e d särskildt oförklarliga naturen en b l o m m a man särskildt ställe, också aningir mig ha hört nå- på, att den erinrar som detta s o m ä r d e t af- tror Det icke heller särskild favorit är en svår någon dom att bland afgifva, h u r u v i d a liljekonvaljer, violer, lackvioler, reseda Halmdockor.
Aflagda h a l m h a t t a r till v i n b u t e l j e r k u n n a m e d fördel a n v ä n d a s till trefliga d o c k o r.
A r m a r g ö r a s af t y g, s o m fylles m e d s m å k l i p p t a l a p p a r, h u f v u d e t af s a m m a s o r t, (o m m a n ej vill b e s t å e t t billigt p o r s l i n s h u f v u d).
Ögon, n ä s a och m u n s a m t h å r s y s m e d u l l g a r n af k u l ö r t ylle eller b o m u l l s g a r n.
Kjol b e h ö f s i c k e.
E t t b r o k i g t för- k l ä d e, h v i t a v i d a ä r m a r, s v a r t l i f s t y c k e öfver d e n h v i t a s k j o r t a n.
E n k e l, billig, r o a n d e a t t g ö r a, l ä m - p a r sig b a l m d o c k a n för j u l g r a n e n, för s t ö r r e skol- fester, för s m å b a r n etc. Vainqueur.
No ' permar.
Af grof gul k a r t o n n a g e k l i p p a s p e r - m a r i s a m m a slorlek som nothäftena.
Å d e n e n a s y s m e d m ö r k r ö d t g a r n o c h k a n t e r af silfvertråd o r d e t » D a n s m u s i k », » Idyller » eller n a m n e t å d e notor, hvilka däri skola förvaras s a m t en r a n k a r u n d t om.
Å den a n d r a permen endast en r a n k a.
Till r y g g a n v ä n d e s r ö d p l y s c h o c h till foder i d e t h e l a s i d e n, g l a n s k a m r i k eller p a p p e r.
Notorna i n l ä g g a s l ö s a eller f a s t s y s d e i r y g g e n v i d n å g o t starkt tyg under plyschen.
H — na.
o Eldgaffelshandtag, 6 0 c e n t i m e t e r l å n g t, i g e n o m - s k ä r n i n g 4 — 5 c e n t.
b r e d t.
R u n d s v a r f v a d t eller å t t k a n t i g t, ek- eller a n n a t t r ä d s l a g.
Fernissadt eller b e t s a d t.
F i n a möbelspik s p i k a s d ä r p å i faso- n e r, s t j ä r n o r eller r a d e r — v a n l i g a s a d e l m a k a r e s s. k. n e l l i k o r s e ä f v e n trefliga u t (g u l a n u b b).
V a n l i g a eldgafflar b e f r i a s från s i n lilla k n a p p o c h s k j u t a s i n i d e t n y a skaftet, d ä r i e n 5 c m: s i h å l i g g å n g blifvit g j o r d.
B e k v ä m t o c h trefligt m o d e.
Vainqueur.
Prydnader för julskinkan.
Till fatet, h v a r p å jul- s k i n k a n s k a l l s e r v e r a s, s y s e n d u k af h v i t t l i n n e.
P å d e n n a b r o d e r a s m e d r ö d m ä r k t r å d figurer t. e x.
en s p r i n g a n d e g r i s, e f t e r s a t t af e n p o j k e m e d s l a k t - knifven i h ö g s t a hugg, kokerskan, hvilken v ä n d e r s k i n k a n i g r y t a n, h u s m o d e r n d å h o n s k ä r, för s a m t v ä r d e n, d å h a n l å t e r sig v ä l s m a k a.
R u n d t o m f a s t s y s en v i r k a d s p e t s eller s y s l a n g u e t t.
V i d a r e g ö r a s af s i l f v e r p a p p e r v i n d r u f s k l a s a r s å - l u n d a: M a n v i r a r i h o p r u n d a b o l l a r af b o m u l l, f ä s t e r d e m i ä n d a n af e n t r ä p i n n e o c h o m v i r a r med papper.
D e s s a tillika m e d u t u d d a d e b l a d o r d n a s till k l a s a r, h v a r a f e n f ä s t e s n å g o n s t a n s p å s k i n k a n o c h d e n a n d r a vid e n grof t r ä p i n n e, af- s e d d a t t s t i c k a s i n i d e n grofva b e n p i p a n, h v i l k e n eller rosor lukta lof a t t t y c k a För resten allt a n n a t: bäst.
är det med blommor man förändrar D å jag var liten, framför alla klinten.
sina tandade var blad gällde så som underligt, var en vild fullt att blomma, ja, ett hatade och förföljde.
än när en gul fläckad det att plocka Man af blåklint, åker och så dem I fick i c k e g å i n i s ä d e n, o c h man h a d e berättat oss om, h u r u i en stor hade mig var aldrig gladare, alldeles med åren.
m e d sin s k r i a n d e b l å ton och som landtbrukarne Jag som med sin smak m i g, o c h d e t v a r blå- föreföll blomma ogräs, har man v a r d e t en b l o m m a, fängslade Det denna Lyckligtvis om d e m alla.
åker, s m å barn, som gått in gått vilse som i en urskog och dött där inne.
Men nom ofta säden gick där någon smal gångstig g e - med ett dike p å hvarje då tog m a n först i utkanten alla af råg- eller hveteåkern vid dikes- kanten.
Men var det alltid nya, lysande blommor, som lockade en längre in, och m e d klappande som så sida, och de blåklintar, som växte hjärta försökte i e t t g u l t haf, man öfver vallmo ens den af.
Men hvars sorgen att binda dem i krans Att sitta så sida, v a m t i lä siktet och en alldeles ringar icke särskild m a n till sitt att h å l l a roligt all- falla med deras kunde man af en h v e t e å k e r ' p å m e d solen tjock krans midt af lycksalighet.
hufvud öfver längre, och röd tråd.
där, gömd en tillsam- annan deas blad stjälkar utan hvarje binda se höllo, sega slogo och men man hade snart blåklintarne grågröna, band En en också, långa, var böljor hufvud.
frestade tid m a n k r y s s a sig fram i an- blåklint, E n krans och så en hel m a s s a armen.
Sedan och så v i s s n a d e d e.
var det
Eu annan blomma, som också uppväckte ett slags jaktpassion hos en som barn, var näckrosen.
Att komma till någon stilla skogssjö, där näckrosorna blommade, föreföll mig alltid vara något, som gränsade till det öfvernaturliga.
Att detta svarta, ogenomträngliga vatten verkligen kunde frambringa en sådan flora af hvita och gula trollblommor!
De små, gula, som likna stora guldknoppar, förefölio mig dock vara en simplare sort, men dessa stora hvita näckrosor, som lågo och simmade på de flata, gröna bladen, som om de alldeles särskildt voro upplagda att beundras i sin symmetriska, fläckfria skönhet, tycktes mig vara uppenbarelser från någon trollvärld.
Då uppstod genast inom mig den lust, som är så vanlig hos alla barn, att vilja rifva af alla de blommor man ser.
Man såg sig hopplöst förtvinad omkring, i fall det icke fann3 någon gammal båt att till- gå eller åtminstone en ära eller båtshake för att fånga näckrosorna med, men när man var nog lycklig att ha någon bekant bland poj- karne, kunde man ibland få hjälp att gå på jakt efter dem.
Hvar och en, som försökt att plocka dessa blommor, vet, huru svåra de äro att få fatt i, huru de med långa, sega stänglar, som likna guttaperkarör, äro fastade vid botten af den sjö, hvari de växa.
När man vill fånga dem, svaja de på dessa lösa stjälkar, dyka ned som svanor, som vilja undkomma, och får man ändtligen fatt på dem, måste man hala som i ett långt ankartåg för att få upp dem.
Och det underliga är, att nästan i samma ögonblick som man plockat dem, är tjusningen vid dem förbi.
Så godt som ögonblickligen antaga de ett slappt, ledset utseende, som visar, att de icke längre lefva i sitt rätta element, och om man också sedan sätter dem i stora vattenskålar, få de dock aldrig igen sitt ursprungliga fängs- lande utseende.
De ha något stelt och tråkigt i sin symmetriska fullkomlighet, som gör, att man snart mister intresset för dem.
De skola, om någon, ses i sitt rätta element.
Man skall icke plocka dem.
På det hela taget borde man taga som re- gel att aldtig afplocka för många blommor i taget.
.
Det tar ganska mycken tid att hålla afploc- kade blommor länge friska, och de flesta ge sig icke tid därtill.
De vårda dem ett par dagar genom att klippa af stjälkarne och ge dem friskt vatten och låta dem sedan vissna; och det finns ingenting sorgligare och fulare än vissna blommor.
Att ombyta ett par grenar eller några få blommor flere gånger i veckan gör däremot intet besvär.
* * * Så kommer den mörka tiden bort emot ju- len, då alla blommor äro slut, och de utländ- ska blommorna ännu äro dyra.
Man saknar alltid i sina rum den uppfriskande synen och den färgvärme, som blommor skänka hela omgifningen.
För att ersätta de lefvande blommorna har man blomstermålningarna.
I Japan brukar man om sommaren pryda väggen med ett snölandskap för att uppfriska sig vid åsynen af något kyligt, om vintern brukar man däremot målade blomstergrenar pä väggen för att glädja sig med bilden af blommor, när de lefvande icke äro i sitt fulla flor.
Hos oss har man också i många tider odlat blomstermålningen, men på ett mycket otill- fredsställande sätt i de så kallade » stilleben ».
En sådan blomstermålning är oftast en anord- ning af en vas med olika blommor, ett par frukter bredvid, en knif eller ett glas eller andra små föremål, som strös på bordet bredvid blomsterglaset.
Detta slag af blomstermålning är bland det ledsammaste man kan tänka sig, och det är därför icke underligt, att blomtermålningen hos oss har kommit i misskredit och anses som en di ettantkonst, som kanske kan roa den utöf- vande, men som ingen bryr sig om att se på.
Emellertid odlas numera blomstermålningen på ett helt annat sätt i de stora kulturländerna.
Man finner med rätta, att allt, som hör till växtvärlden, är det mest dekorativa, hvarmed man kan pryda ett rum.
Växterna ha både de mest graciösa linicr och de mest olika fär- ger; de kunna anbringas horisontalt och verti- kalt, högt uppe och lågt ned — öfver allt taga de sig bra ut.
Man väljer helst att återge växande plantor eller åtminstone växten i så fullständig form som möjligt, då man ju icke får tillfälle att se de eleganta stjälkarne och grenarne, när man proppar ned blommor i en vas.
Med sädana blommor dekorerar man dörrar och paneler, tak och skärmar.
Jag har sett ett tak i en matsal dekorcradt med växande drufraukor, hvilket gjorde en utomordenligt vacker verkan.
Också växande klematis har jag sett anbragt som takdekoration.
Ibland målas dessa blomsterdekorationer i naturliga former och färger, andra gånger sti- liseras de och lämpas efter dörren eller väggen, hvarpå de skola målas; hållas till exempel i en olivgrön eller mild träfärg.
Väl komponerade och väl utförda är det få dekorotioner, som så lätt smälta tillsamman med arkitekturen i ett rum som dekoration med växter och blommor.
Det är långt ifrån någon lätt konst, och det fordras långsamma och omsorgsfulla studier af både form och färg för att rätt känna de mångfaldiga blommornas olika karaktär och med elegans oeh säkerhet kunna återge den, och i Paris t. ex. syssel- sätta sig de allra förnämsta målare också med blomstermålning.
(Slut i nästa n; r.)
Dannfelt, d o t t e r till s v e n s k n o r s k e generalkonsuln, skola i n o m k o r t göra ett i n t r e s s a n t e x p e r i m e n t.
Dessa d a m e r, h v i l k a i n n e h a vederbörliga intyg från » H a n d a r b e t e t s vänner » i Sverige, ä m n a i L o n d o n g r u n d l ä g g a en skola för svensk väfnadskonst, i hvil- ken skola u n d e r v i s n i n g skall meddelas i hvarje slags väfning och brodering.
* Tre och en half månad som fabriksar- beterstca.
F r u M i n n a W e t t s t e i n, en fint bildad k v i n n a och en kraftig förkämpe för k v i n n a n s rättig- h e t e r i staten och samhället, h a r nyligen i t r e och en half m å n a d lefvat som fabriksarbeterska i ett af Sachsens fabrikscentra för a t t k u n n a s t u d e r a dessa arbeterskors lif.
S i n a i n t r y c k och sin erfarenhet h a r h o n framlagt i en bok, som i dessa dagar ut- k o m m i t i Berlin och v ä c k t s t o r t uppseende, D e n i n n e h å l l e r m y c k e t af stort intresse, m y c k e t som bör beaktas af lagstiftare, lärare, präster, läkare, fabriksidkare m. fl.
och icke m i n s t af de högre klas- sernas k v i n n o r.
Vetenskaplig utmärkelse åt en prinsessa.
Prinsessan T n é r e s e af B a y e r n, syster till r e g e n t e n prins L u i t p o l d, h a r blifvit h e d e r s l e d a m o t af veten- skapsakademien i M i i n c h e n, h v i l k e n för första gån- gen förlänat d e n n a u t m ä r k e l s e åt en k v i n n a.
P r i n - sessan T h é r e s e h a r utgifvit flere arbeten om R y s s - land och Brasilien och är direktris och abbedissa vid kungliga ordenskapitlet St. A n n a i M u c c h e n.
Härberget för tjänstflickor, K l a r a östra k y r k o g a t a 7.
Vi h a flere gånger i I d u n talat o m d e n n a vackra i n s t i t u t i o n och dess behjärtansvärda v e r k s a m h e t, så att v i nu endast helt k o r t behöfva p å p e k a, a t t — för a t t i n å g o n m å n l ä t t a dess eko- nomiska t r å n g m å l — den 14 och 15 december en försäljning k o m m e r att a n o r d n a s i bärbergets lokal, till hvilken alla slags gåfvor u n d e r d e n n ä m n d a adressen med t a c k s a m h e t m o t t a g a s.
Litteratur.
En ny diktsamling inom den ligen af Daniel Fallström u t k o m m e r kort i bokhandeln.
» Vildrosor » — så blir n y a bokens n a m n — lär erhålla en synner- elegant utstyrsel, och då den omtyckte författarens veka och stämningsfulla diktning bor- g a r för i n n e h å l l e t s m o t s v a r a n d e f ä g r i n g, förmoda vi, a t t d e m å n g a b e u n d r a r i n n o r n a b l a n d I d u n s lä- sarinnor skola till h r F a l l s t r ö m s s k a l d s k a p m e d motse hans insats i julbokmarknaden i — deras julklappskorg.
nöje och Diktsamligen u t k o m m e r p å F r i t h i o f H e l l b e r g s förlag.
UP n o t i s b o k e n.
Når solen dalar.
N i t t i o år fyllde d e n 15 d e n n e s änkefru p r o s t i n n a n Sofia H a a g, född v o n Cosboth, sedan m ä n g a å r tillbaka bosatt i V i m m e r - by.
D e n gamla, som ä r för sin höga ålder ovan- ligt rask och kry, är n ä s t a n dagligen i v e r k s a m h e t med h a n d a r b e t e n och l ä t t a r e sysslor i n o m h e m m e t.
E n k e f r u H a a g, hvars framlidne m a n var k o n t r a k t s - p r o s t och k y r k o h e r d e i R u m s k u l l a pastorat, L i n k ö - p i n g s stift, är väl b e k a n t för en hel m ä n g d d a m e r n ä s t a n öfverallt i n o m Sverige.
U n d e r sina y n g r e dagar höll n ä m l i g e n fru H a a g i R u m s k u l l a präst- gård ett väl ansedt, m y c k e t besökt pensionat för flickor och u n g a k v i n n o r, h v i l k a d ä r undervisades u t i såväl bokliga k u n s k a p e r som husliga göromål.
Teater och musik.
Kung!, operan uppför i m o r g o n för första g å n g e n prof. I v a r H a l l s t r ö m s opera » G r a n a d a s dotter ».
Huf- v u d r o i l e r n a innehafvas af fru S t e r k y och h r L e m o n.
* K.
Dramatiska teatern synes detta spelar hysa en i allo b e r ö m v ä r d afsikt att i m i n d r e v a n l i g utsträck- n i n g tillgodose d e n i n h e m s k a d r a m a t i s k a k o n s t e n, och flere svenska originalstycken m o t s e ett s n a r t uppförande.
Efter den f ä g n a n d e framgången för Michaelsons » E t t u n g k a r l s h e m » följde i lördags ny- h e t e n n: r två, G. af Geijerstams fyraaktslustspel » A n d r a s affärer ».
Efter allt a t t d ö m a k u n n a vi vis- serligen icke förespå det senare ett lika v a r a k t i g t lif som det förra, d å det onekligen står åtskilligt ef- ter både i u n d e r h å l l a n d e i n t r i g, skicklig d r a m a t i s k byggnad och dialogens osökta k v i c k h e t.
M e n af den v a n e och ofta lyckade lustspelsförfattaren å t e r - fanns dock så p a s s m y c k e t i flere verkningsfulla scener och fyndiga repliker, att intresset och äfven m u n t e r h e t e n hållas r ä t t väl u p p e för de fyra a k t e r n a.
D e hufvudsakligaste felen torde d g g a dels i den slitna r a m, i n o m hvilket stycket spelar, dels i en viss b e n ä g e n h e t för allt för farsartade effekter.
A f venså borde de fyra a k t e r n a m e d fördel för k o n c e n t r a t i o - n e n h a k u n n a t s a m m a n d r a g a s till t r e.
Svensk väfskola i London.
T v å välkända svenska damer, grefvinnan H a m i l t o n och fröken E m e l l e r t i d stöder ett förtjänstfullt utförande lyck- ligt s ' yckets e g n a förtjänster.
D e n af författaren E n af h u f v u d s t a d e n s äldsta i n v å n a r i n n o r, enke- fru U l r i k a E u p h r o s y n e Roos, född v o n K e p p e l, fyllde s a m m a dag 94 år.
D e n gamla befinner sig vid för den höga åldern goda själs och kroppskraf- ter.
H o n äger sålunda m i n n e t väl i behåll, och synen är, om också något, dock icke så m y c k e t för- svagad, att h o n icke med tillhjälp af glasögon k a n både läsa och skrifva.
Sin födelsedag firade 94- å r i n g e n hos sin måg, f. justitierådet Olivecrona, där h o n såg sig omgifven af barn, b a r n b a r n och barn- barnsbarn.
DUN 384 ovedersägligen bäst tecknade typen, en u n g n o t a r i e med e t t synnerligen rörligt stämningdif, s o m flam- m a r u p p för d e n e n a efter d e n a n d r a af d e r e p r e - s e n t a n t e r för d e t täcka könet, s o m k o m m a i h a n s väg, och alltid älskar lika » v a n s i n n i g t », fick g e n o m h r Personnes roliga, p å humoristiska detaljer rika spel både t r o v ä r d i g h e t och lif.
F r u Rundberg hade i fru E v a L i n d s parti fått en roll, som passade h e n - nes k o n s t n ä r s t e m p e r a m e n t, s o m vore d e n gjuten efter d e t, och h o n inlade ock i sin framstälining en lekande och smidig elegans, som v e r k a d e beta- gande.
E n tråkig uppgift hade d ä r e m o t k o m m i t p å h r Bcecksiröms del i m e d.
k a n d i d a t e n s skepelse, och m a n k a n ej påstå, a t t skådespelaren lyckades för- bättra författarens arbete.
F r u Stermall gjorde en af sina intrijjanler och gjorde d e n väl, och fru Liit- inarck samt fröken Anländer framställa hvarsin gam- m i l d a g s g u m m t y p, e t t p a r p e n d a n t e r eller r ä t t a r e kon- traster af god karaktäristik, s o m v i skulle vilja kalla » den hederliga landsenfalden » och d e n » m i n d r e h e - derliga siorsttidsenfalden ».
H r Gränders medgör- lige b r u k s p a t i o n förtjänar ock e n eloge.
Bifallet v a r r ä t t lifligt.
Operasångaren Johannes Elmblad gifvtr sin bebå- dade konsert nästk.
m å n d a g d.
28 dennes i Vetenskaps- akademiens hörsal m e d biträde af fröken J e a n n a H ö j e r s a m t d:r K a r l V a l e n t i n och h r E.
Sjögren.
Filharmoniska sällskapet gifver sin första a b o n n e - m e n t s k o n s e r t i Musikaliska a k a d e m i e n n ä s t k.
tis- d a g, h v a r v i d k o m m e r a t t uppföras A n t.
D v o r å k s » S p ö k b r u d e n », stor ballad för soli, k ö r och orkester.
B i t r ä d a n d e ä r o f i u D.
E d l i n g samt h r r A.
Odrnarin och C.
A.
S ö d e r m a n.
Berättelse af Vilma L i n d h é.
« (Forts.) a n v a r förmögen, och Agnes behöfde endast k a s t a e n blick p å m o d e r n för a t t förstå, h v a d frågan gällde, o c h h v a d s l u t e t s k u l l e b l i.
Där satt Lilly vid fönstret m e d solskenet spe- l a n d e öfver d e t g y l l e n e h å r e t — s a n n e r l i g e n h o n b e h ö f d e k o k e t t e r a s o m h o n g j o r d e för a t t f å n g a en m a n i » Om h o n gifter s i g m e d h o n o m o c h m a m m a b o r h o s d e m — s o m h o n n a t u r l i g t v i s g ö r — blir j a g fri — för a l t lefva s o m j a g vill — fri från alla bördor! » jublade det u p p inom henne.
» Då flyttar j a g u p p till g o s s a r n e, » f o r t s a t t e h o n sin; t a n k e g å n g o c h drog ett djupt befriande an- detag.
Hon v a r genomtrölt p å a l l t s a m m a n s — inte s å mycket p å det rastlösa arbetet som p å att se m o r o c h s y s t e r g å h e l t o c h h å l l e t u p p i försöken a t t d ö l j a d e s m å t i l l g å n g a r n a u n d e r s k e n af half e l e g a n s — n å g o t m e r a k u n d e d e t ä n d o c k a l d r i g bli.
D e r a s t o a l e t t e r l i k s o m själfva h e m m e t b u r o s p å r af d e t t a o ä k t a, s o m g e r en p r ä g e l af s i m p e l h e t å t allt d^t k o m m e r n ä r a A g n e s h a d e en m e d f ö d d s m a k o c h e t t s k ö n h e t s - s i n n e, s o m blifvit s t a r k t u p p o d l a d t g e n o m u m g ä n - get m e d f a d e r n, o c h k u n d e ej f ö r d r a g a v ä r d e l ö s a g l i t t r a n d e s m y c k e n, b r o k i g t u t s t y r d a d r ä k t e r af billiga t y g e r, g o d t k ö p s p r y d n a d e r p å v ä g g a r, h y l l o r och bord samt dammiga konstgjorda krukväxter, som stodo i blom år u t och år in.
För honom — uppkomlingen — som satt och strök sina mustascher m e d den stora väiformade r i n g p r y d d a h a n d e n, p a s s a d e d e t fullkomligt i stycke » Inlet i h e l a r u m m e t ä r s å s i m p e l t s o m h a n, » länkte Agnes, m e d a n h a n salt d ä r alldeles genom- t r ä n g d af ö f v e r t y g e l s e n o m, h u r b r a h a n t o g s i g ut, s a m t h u r v ä l d e n s p l i t t e r n y a v å r k o s t y m e n p a s s a d e h a n s p r ä k t i g a figur.
M o d e r n v a r idel s o l s k e n o c h l å n g t m e r a b e l ä g e n än d o t t e r n.
S a m t a l e t h a d e v a r i t lifligt, i n n a n A g n e s k o m, men tvärt afstannat.
K o n s u l n reste sig tafatt och osäker, t y h a n v a r ej d u m n o g a t t ej v ä d r a e n fiende.
» Ekipaget b o r d e v a r a här, » s a d e h a n o c h s å g ut genom fönstret.
» J a g h a r b e s t ä l l t v a g n, » fort- LABSON &amp; C:o s a t t e h a n v ä n d till A g n e s.
» K a n s k e r o a r d e t a t t v a r a m e d o m e n å k t u r till l a n d e t?
» " Hon h a d e k ä n n t e n s å d a n D r i n n a n d e l ä n g t a n j u s t efter a t t s i t t a t i l l b a k a l u t a d i e n b e k v ä m v a g n, k ä n n a v å r v i n d e n s v a l k a d e h e l a ö g o n e n o c b se a n d s k a p e t t r ä d a fram m e d s k i f t a n d e s c e n e r.
Visst h a d e h o n önskat sitta e n s a m o c h tyst — m e n i v ä r s t a fall.
Det v a r n ä r a, a t t h o n s v a r a t j a.
» Agnes h a r krior o c h s å d a n t a t t rätta, » s a d e modern afgörande.
Det v a r tydligt, ' a t t h o n ej ville h a h e n n e m e d.
H o n r o d n a d e till — i n t e d ä r f ö r, a t t m o d e r n s o r d s å r a t h e n n e, u t a n af b l y g s e l öfver a t t h o n l å t i t fresta s i g.
» M a m m a h a r alldeles rätt, j a g lackar, m e n j a g h a r v e r k l i g e n infe tid, » s v a r a d e h o n o c h k u n d e ej u n d g å a t t s e, h u r g l a d h a n blef.
Vagnen k o m i det s a m m a.
» V a c k r a djur, infe s a n n t, fröken L i l l y?
» s a d e h a n o c h s l o g u t m e d h a n d e n, s o m för a l t v i s a dem.
» Kom o c h s e, h u r d e k r å m a s i g » H a n v a r s å r ä d d h o n ej s k u l l e s e eller förstå, a t t h a n skaf- fat o c h kunde skaffa d e t e l e g a n t a s t e o c h d y r a s t e af allt.
» En s å d a n v a g n!
» r o p a d e d e n u n g a flickan ofrivilligt, m e d a n e n fiffig ö n s k a n, a t t s å m å n g a s o m m ö j l i g t af h e n n e s b e k a n t a s k u l l e få s e h e n n e å k a förbi, s k ö t u p p i n o m h e n n e.
» 1 e n s å d a n v a g n k a n fröken å k a a l l a d a r, om.
.
.
» H o n s p r a n g i f r å n h o n o m för a t t s l i p p a h ö r a s l u t e t o c h afgifva s v a r e t.
A g n e s h a d e g å t t i n i sitt r u m — e t t litet k r y p i n åt gården, h v a r s egentliga värde låg uti a t t h o n h a d e d e t för s i g själf.
V a r h o n i n t e lycklig d ä r, s å v a r h o n å t m i n s l o n e i fred.
M ö b l e r n a v o r o g a m l a o c h fula, s å g o d t s o m lagna u r skräpkammaren, m e n hennes skönhets- s i n n e h a d e k a s t a t e t t s k i m m e r af förfining öfver det hela.
N å g r a frodiga b l a d v ä x t e r, b ö c k e r, f a d e r n s p o r t r ä t t p å e t t s t o r t staffli, e t t p a r g o d a s t å l s t i c k o c h e n a f d e l n i n g s s k ä r m h o n själf m å l a t gåfvo e t t v a r m t hemlrefligt t y c k e.
Hon satte sig vid det ö p p n a fönstret.
Några äppelträd i en trädgård bredvid höllo p å a t t knop- p a s, o c h h o n t r ö t t n a d e ej a t t b e t r a k t a d e m.
— G u d vet, h u r h o n k u n n a t lefva u t a n d e d ä r t r ä d e n!
Lilly k o m i n s t ö r t a n d e i s t å l g r å kofta, ö f v e r l a s t a d med broderier, o c h hatt med oäkta plymer.
» Vill d u i n t e följa m e d ä n d å? » f r å g a d e h o n brådskande.
Agnes skakade p å hufvndet.
Hade h o n talat, s k u l l e h o n b r u s t i t i g r å t — h o n g r ä t öfver a l l t i n g n u o c h s k ä m d e s däröfver.
» Jag ö n s k a r d u v o r e m e d, » å t e r t o g Lilly r o d - nande.
A g n e s s ä g u p p f ö r v å n a d.
» Jag s t ö r e n d a s t e d e r t n ö j e.
s o m d u vet, » s v a r a d e h o n b i t l e r t.
» Inte n ä r.
.
.
» s å h e j d a d e h o n s i g.
F ö r k l a r a k u n d e o c h ville h o n e j, o c h d e t v a r en s a n n i n g a t t h o n a l d r i g k ä n d e sig tillfreds, n ä r s y s t e r n v a r m e d; ty h e n n e s b l i c k a r v e r k a d e s o m e n i n d i r e k t tillrättavisning, m e n h o n v a r p å s a m m a gång s å trygg i h e n n e s n ä r h e t, o c h i n g e n a n n a n ä n h o n k u n d e hjälpa h e n n e m e d a t t fördröja det h o n själf f r a m k a l l a t o c h s o m m å s t e k o m m a förr eller senare.
P l ö t s l i g t v a r d e t, s o m h a d e ett ljus g å t t u p p för h e n n e.
» Gud, h v a d d u ä r blek! » s a d e h o n p å en gång ö m t och ängsligt, böjde sig n e d och kysste Agnes p å p a n n a n.
» G å!
G å!
» v a r allt h v a d d e n n a h a d e till s v a r.
H a d e h o n följt s i n b ö j e l s e s k u l l e h o n k a s t a t s i g o m L i l l y s h a l s o c h g r å t i t sig m ä t t; m e n h o n v a r r ä d d för s t a r k a k ä n s l o u t b r o t t o c h h a d e v a n t s i g vid a l t v a r a e n s a m m e d h v a d h o n k ä n d e.
N ä r Lilly v a r u t o m d ö r r e n, r u s a d e h o n u p p s o m för a t t k v a r h å l l a h e n n e.
» T ä n k o m j a g s t ö t t e h e n n e bort j u s t n u, n ä r j a g m e r ä n någonsin vill fasthålla henne, » snyftade h o n.
» Hur vacker o c h älsklig h o n ä r m e d sina blå, dufvolika ö g o n, sitt b u r r i g a h å r o c h s k ä l m s k a l e - ende!
O c h detta barn, s o m säkerligen ä n n u k a n f o r m a s till n å g o t godt, s k a l l falla i h ä n d e r n a p å en m a n, s o m u n d e r d e n p o l e r a d e y t a n d ö l j e r e n - dast råhet, egoism och tomhet.
Hellre allt a n n a t!
H e l l r e d å a r b e t a d a g o c h n a t t u t a n t a n k e p å fri- h e t, h v i l a eller r o för egen r ä k n i n g!
» M e d a n h o n f a t t a d e d e t t a m o d i g a b e s l u t, grät h o n öfver a t t k ä n n a s i g s å s v a g o c h kraftlös — g r ä t tills h o n i n t e o r k a d e l ä n g r e.
Äppelträden hade blommat ut.
Skolan v a r s t ä n g d för s o m m a r f e r i e r n a, o c h A g n e s h ö l l p å a l t g ö r a s i g i o r d n i n g Ull e n u t r i k e s r e s a.
Doktor Werner h a d e möjliggjort s i n ordination J u v e l e r a r e 1 Jakobstory 1892 1 ^, T-.
- i:, «x:, i ^ U l i i l U i ö l G a l l o » UlUil, I T v l i e t ' ' Ederweiss-brosch O T y 1 A A S S m A g n e s h a d e a l d r i g haft n å g o n u n g d o m, d e t för- s t o d h o n först n u, n ä r lifsglädjen fyllde h e n n e s å d r o r m e d sitt b e r u s a n d e, f ö r y n g r a n d e elexir.
J u l ä n g r e från h e m m e t h o n k o m, d e s s m e r a b e - friad k ä n d e h o n sig.
D e s s m e r a g l ö m d e h o n — i n t e de sina — m e n alla de m å n g a tunga, pinande s m å i a n k a r n e, s o m förkväft d e t b ä s t a i n o m h e n n e.
Umgänget m e d fadern h a d e m o g n a t hennes t a n - kelif, m e n h a n s s o r g h a d e blifvit h e n n e s o c h k a - s t a t s l a g s k u g g o r r e d a n öfver h e n n e s b a r n d o m s t i d, o c h d e n b ö r d a, d ö d e n lyftat från h a n s s k u l d r o r till h e n n e s, h a d e v a r i t t y n g r e ä n h o n själf v e t a t af.
N u m e d e n s — u t a n n å g o n f ö r m e d l a n d e öfver- g å n g — fylldes h e n n e s h j ä r t a af j u b l a n d e l y c k a.
Mörka tankar, fruktan, bitterhet, farhågor — allt s k i n g r a d e s s o m d i m m a r för s o l e n.
Visst t ä n k t e hon åter och åter p å d e m h o n l ä m n a t — väl visste h o n, att arbete och bekymmer väntade — k a n s k e i d u b b e l t m å t t — m e n öfver f r a m t i d e n h a d e lagt s i g e t t f ö r t o n a n d e s k i m m e r l i k s o m öfver d e fjärran b e r g e n, h v i l k a h o n a l d r i g k u n d e s e sig mätt på.
H o n lefde e n d a s t för s t u n d e n!
(Forts.) Innehållsförteckning.
Augusta Wästfeit; af E. F. (Med porträtt.)
— I » skval- lerfrågan »; af Florentia.
— Frän farmors ungdom; berät- tadt af henne själf och för Idun upptecknadt af Claes Lim- din.
3.
— » Motion »; en stoekholmsbild af Anna Knutson.
— Om pianoklink; af Efraim Rosenius.
— De svenska kvin- nornas Chicagoutställning — Mormors vantar; af Christel.
— » La parisienne ».
— Att stärka linne.
— Iduns julklapps- basar.
— B l o m m o r; för Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) — Ur notisboken.
— Litteratur.
— Teater och musik.
— Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé.
(Forts.).
utförsäljer ytterst billigt h e l a lagret af moderna juvel- och guldbroächer, armband, ringar, nålar o c b kedjor.
af sllfver från 3 kr., nålar med m i n i a t y r e r, skalbaggar etc. Moderna, breda t u r k o s - o c h p ä r l r i n g a r från 15 kronor.
r e r o V g e n o m a t t skaffa h e n n e p l a t s s o m r e s s ä l l s k a p o c h lolk h o s en af s i n a r i k a p a t i e n t e r, e n v ä n l i g g a m - m a l d a m, s o m ej h a d e allt för s t o r a f o r d r i n g a r, o c h s o m af tillgifvenhet för s i n l ä k a r e v a r färdig a t t g ö r a allt för e n af h a n s g u n s t l i n g a r — h v i l - ket A g n e s olvifvelakt.gt v a r.
D e t v a r m e d e n u n d e r l i g b l a n d n i n g af k ä n s l o r h o n p a c k a d e s i n koffert.
Ibland, n ä r solskenet spelade in genom fönstret, k u n d e h o n blifva j u b l a n d e glad öfver a t t få k o m m a u t — b o r t — s e o c h l ä r a!
Men oftast k ä n d e h o n i n t e t a n n a t ä n e n ä n g s l a n d e b e k l ä m n i n g, e n tryc- k a n d e f ö r k ä n s l a af k o m m a n d e o l y c k a.
Att m e d e n s k a s t a af s i g a l l a förpliktelser m o t d e m h o n offrat h v a r j e t a n k e o c h s l r ä f v a n u n d e r s å m å n g a år, syntes b å d a s o m ett brott och en omöjlighet.
Mer ä n e n g å n g ö n s k a d e h o n a t t få s l a n n a hemma.
Det e n d a, s o m f r o s t a d e h e n n e, v a r a l t h e n n e s plan, a t t m o r o c h syster skulle inackordera sig i ett s t i l l a h e m p å l a n d e t u n d e r s o m m a r m å n a d e r n a, verkligen m o t all förmodan gått igenom.
M o d e r n h a d e s t r e t a t e m o t m e d h ä n d e r o c h föt- ter.
E n b a d o r t, d ä r d e t v a r m ö j l i g t a t t föra s i n a b e h a g till t o r g s, v a r h v a d h o n r ö s t a d e f ö r; m e n Lilly h a d e s å afgjordt gifvit l a n d e t f ö r e t r ä d e t, a t t h o n m å s t b ö j a s i g för ö f v e r m a k t e n.
K o n s u l B r i n k r e s t e till C a r l s b a d a l l a v å r r r; fy h a n lefde h ö g t o m v i n t e r n o c h b e h ö f d e e n s p ä k - n i n g s t i d för a l t u t p l å n a s p å r e n d ä r a f o c h k u n n a börja p å nytt.
De försök h a n gjort a t t träffa L i l l y e n s a m h a d e misslyckats, o c h h a n h a d e rest, utan att frambära sitt frieri.
P å a f s k e d s v i s i l e n h a d e m o d e r n afsiktligt v a r i t ur vägen; m e n Agnes h a d e kommit in och envist h å l l i t s i g k v a r, ä n d a tills h a n m å s t g å m e d oför- r ä t t a d t ä r e n d e o c h illa d o l d v r e d e.
Han v a r alldeles säker p å sin sak och betraktade d e n u n g a flickan n ä s t a n s o m s i n t i l l h ö r i g h e t; ty ban h a d e t u r h o s fruntimmer — helst på de s e - n a r e å r e n, s e d a n h a n blifvit f ö r m ö g e n o c h b ö r j a t lefva u n d a n — o c h d e n u p p m u n t r a n h a n r ö n t h a d e v a r i t alltför tydlig, för a t t m e r ä n e t t s v a r g ä r n a k u n d e k o m m a i fråga.
H a n f u n d e r a d e p å a t t skrifva, m e n v i s s t e m e d sig, a t t h a n ej v a r m ä s t a r e i k o n s t e n, o c h s å for h a n, l ä m n a n d e allt å t f r a m t i d e n o c h s i n e g e n o e m o t s t å n dlighet.
A g n e s a n d a d e s u t s o m efter e n ö f v e r s t å n d e n fara.
N ä r h a n återkom, h a d e h o n m o r och syster i säkerhet p å landet, och kände h o n honom rätt, s k u l l e h a n a l d r i g u p p s ö k a d e m d ä r.
Till h ö s t e n kunde h o n således spara sin ängslan.
e n r
