# ID: svediakorp-per891
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,615
# sentences: 651
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 47 (257) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning oeh kolorerade planscher _ _ kr 8: — I d u n m.
Modet, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam &gt; i: — Fredagen den 18 november 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata (Aftonbladets n y a 7, 2 t r, hus.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten ä. post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Sophie ' erv- och sinnessjuk- * ijk \ domarnes fruktans- Vi^ värda tillväxt in- om hela det moderna sam- hället har under de se- naste årtiondena framkal- lat stora ansträngningar för deras kraftiga bekäm- pande.
Läkarekonsten har sträfvat att uppinna det lämpligaste behandlings- sättet af de mångfaldiga slagen af nervösa lidan- den, som påträffas i vår tid, och staten offrar sto- ra summor för ordnan- det och förbättrandet af sinnessj ' ukvården.
Här i Sverige utgår numera ej mindre än en million kronor årligen till underhållet af statens anstalter för sinnessjuke, de så kallade hospitalen och asylerna, de förra af- sedda för de sjukes ku- rativa behandling, de se- nare för de obotlige.
Den vård, som där ägnas de olycklige, är också syn- nerligen god.
Förbätt- rade lokaler, förbättrad kost, tillfälle till arbe- te af mångfaldiga slag, lämpadt efter den sjukes vanor och behof — nägot, som visat sig särdeles verksamt för återskänkan- det af sinneslugn åt de oroliga patienterna — ja, till och med förströelser har man förskaffat de sjuke.
Tvångsmedel an- R e d a k t ö r och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä b y r å n kl. 12 — 1.
A l l m.
Telef.
61 47.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag L ö s n u m m e r a p r i s 15 ö r a.
(vid kompletteringar).
Qtrnandts Boktr.-Jktleb.
5:te årg.
Aimoiispris: 35 öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser- 25 öre för h v a r j e påbörjadt tiotal stafv.
U t l a n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Hermanssson.
vändas numera ytterst sällan och endast efter omsorgsfull pröfning samt under sträng kontroll.
Delade på skilda klasser efter deras olika sam- hällsställning, uppfostran och lefnadsvanor, omgif- vas de sjuke af läkare och vårdare, som behandla dem med välvilja och sympati liksom med för- stånd och intresse.
Att trots dessa upp- offringar från det allmän- nas sida och de vackra resultat, hvartill de ledt, ännu mången betraktar våra hospital med fruk- tan och misstro, är emel- lertid ett faktum.
Den gamla föreställningen att » dårhusen », som man än- nu understundom envisas att kalla våra hospital, äro fängelser, där man inspärrar olycklige, blott för att befria samhället från det vidriga i deras åsyn eller från följderna af deras skadebegär, fän- gelser, hvarifrän ingen återvänder till de siöa — denna uppfattning, som möjligen hade nägon verk- lighetsgrund för ett sekel tillbaka, är ännu så djupt rotad bland vårt folk, att flere årtionden väl skola erfordras, innan en riktigare åsikt blifvit all- män.
Huru ofta mötes ej läkarens bestämda före-
Den, som icke kan skämta, är olycklig; men ännu olyckligare är den, som endast kan skämta.
f '.
skrift att för en sinnessjuk så fort som möj- ligt söka inträde vid ett af våra hospital med ett lika bestämdt: » Skicka min arma hustru, mitt harn, min mor till dårhuset — omöjligt!
Förr vill jag då underkasta mig alla svårigheterna vid den käras vård här hemma. » Och under detta motstånd mot lä- karens ordination förloras en dyrbar tid, sjuk- domen får utvecklas och är efter ett eller par år obotlig.
Ty — och detta kan ej nog ofta upprepas — för utsikten till förbättring är särskildt vid dessa sjukdomar af allra stör- sta vikt, att den sjuke genast kommer under den sakkunniga behandling och vård, som al- drig under de gamla förhållandena i hemmet kan beredas honom.
* * * Det erbjuder sig emellertid för det ömtåliga sinne, som ej kan öfvervinna sin motvilja mot den offentliga hospitalsvården, en annan ut- väg att bereda en älskad sjukling den vård han kräfver.
Vårt land har nämligen äfven några enskilda värdanstalter för sinnessjuka.
Där är de sjukes antal vida mindre, hvilket medgifver en mer individuel vård, de utgöras till största delen endast af personer ur en mer bildad samhällsklass och hvilkas sjukdom är af lindrigare art.
Men vården, som de er- hålla, är lika sakkunnig och lika kontrollerad som på ett af rikets allmänna hospital.
Sådana privata vårdanstalter för sinnessjuke få, enligt nu gällande lagstiftning, om de vilja mottaga mer än fem patienter, ej öppnas utan kongl.
m:ts tillstånd, hvilket åter förutsätter, att alla anordningar vid anstalten af sakkunnig myn- dighet undersökts och befunnits tillfredsstäl- lande, att föreståndaren eller föreståndarinnan är sin ansvarsfulla uppgift vuxen samt att slutligen läkare på platsen öfvervakar och le- der de sjukes behandling.
Vi äga af sådana anstalter för närvarande tre och bland dessa mottaga två endast kvinnliga patienter.
* sätt.
Hon började sin bana vid knappt fyllda tjugufem års ålder, då hon af dåvarande öfver- läkaren vid Malmö hospital, den människo- älskande och för sitt kall entusiastiske doktor Salomon, kallades att öfvertaga föreståndarinne- platsen vid hospitalets kvinnoafdelning.
Dok- tor Salomon skref till henne: » Jag har hört omtalas, att Ni har intresse för sinnessjukes vård.
Har Ni också mod, kraft och sinnes- styrka nog för detta arbete, så kom och hjälp oss, kom ju förr desto hellre, i öfvermorgon, i morgon! » Den unga kvinnan hade snart fattat sitt beslut, och den 15 oktober 1861 — en dag, som aldrig, har hon sagt, skall gå ur hennes minne — gjorde hon sitt inträde vid Mal- mö hospital och i den offentliga sinnessjukvår- dens tjänst.
Redan efter fjorton dagaro prof- tid befanns hon så lämplig för den lediga före- ståndarinneplatsen, att hon, trots sin ungdom, därtill utnämndes.
Hon fick nu närmaste ansvaret för bortåt hundra sinnessjukas vård och tillsyn, hon erhöll ett tiotal sjukvakterskor under sig oeh därtill en mängd ekonomiska be- styr med patienternas arbeten och dylikt.
Hu- ru han skött det allvarliga och ansvarsfulla värf- vet, därom vittnar, bland annat, den skrifvelse till kongl.
m:t, hvaruti direktionen för hospi- talet rekommenderade fröken Hermansson till någon offentlig utmärkelse, då hon, efter det Malmö hospital blifvit genom ett kongl.
be- slut förvandladt till asyl, skulle under år 1879 lämna detta hospital for att öfvertaga enahanda befattning vid det stora, nyanlagda hospitalet vid Lund.
Det heter i denna skrifvelse om fröken Hermansson: » Till förstånd och hjärta rikt begåfvad, har hon under fullt klar upp- fattning af pliktens bud, med sannt kristlig kärlek oeh fördragaamhet verkat i sitt kall samt genom sina huldrika omsorger lämnat åt läkaren det mest verksamma biträde i hans hemödanden att äterväcka till lif det domnade förnuftet hos de olycklige, hvilka måst anför- tros åt hans omvårdnad. » Medicinalstyrelsen, hvars yttrande såsom öfverstyrelse för rikets hospital kongl.
m:t infordrade, vitsordade detta direktionens omdöme, och fröken Hermansson erhöll af kongl.
m:t den medalj » för nit oeh redlighet i rikets tjänst », som på porträttet pryder hennes bröst.
Den bild, Idun i dag lämnar sina läsare, visar dragen af grundläggarinnan till den första af våra nuvarande privata vårdanstalter för Vid Lunds nya hospital arbetade hon en- sinnessjuka.
Det är nu tio år sedan fröken dast två år.
Den högst ansträngande verk- Sophie Hermansson å villan Holmehus i Malmö samhet, som hennes plats kräfde under denna öppnade en enskild vårdanstalt för nerv- och första tid, då den stora anstalten, mer än dub- sinnessjuka fruntimmer, sålunda afsedd för belt så stor som Malmö hospital, skulle iord- kurativ behandling ej blott af sinnessjuka kvin- ningställas, orsakade henne en svår sjukdom, nor, utan äfven af sådana, hvilkas lidande än- och hon såg sig nödgad att begära afsked från nu blott består i höggradig nervositet.
statens och den offentliga sinnessjukvårdens Behofvet af en sådan anstalt var då stort, tjänst, där hon då verkat i tjugu långa år.
Efter ett hälft års hvila öppnade fröken Her- föregående försök i samma riktning hade ej utfallit rätt lyckligt, och platserna på hospita- mansson den privata värdanstalt för nerv- och len voro ytterst svåra att erhålla till följd af sinnessjuka fruntimmer, som hon ännu allt- det stora antalet sökande.
Särskildt funnos jämt förestår.
Hon hade under sitt arbete vid högst få platser för sjuka af en högre sam- hospitalen allt mer kommit till insikt om be- hällsklass, platser, som berättigade till eget hofvet af en sådan mindre anstalt, orduad mer rum, bättre kost m. m., de s. k. första-klass- som ett hem; och lifvad af sitt gamla intresse, platserna.
Beträffande kvinnor blef nu denna satte hon nu planen i verket.
Hon inköpte brist i någon mån afhjälpt genom Holmehus.
en på Malmö stads område belägen villa, om- Fröken Hermansson hade, då hon öppnade gifven af en liten park.
Här fick hon utan denna anstalt, redan samlat en rik erfarenhet svårighet kongl.
m:ts tillstånd att mottaga tio på sinnessjukvårdens område.
I tjugu år sinnessjuka kvinnor, och den 15 maj 1882 öpp- hade hon oafbrutet egnat sig åt denna verk- nades anstalten.
Platser där ha alltjämt varit samhet och det på ett i hög grad framstående mycket eftersökta och arbetet har krönts med ^.ICKERT.
stor framgång.
Patientantalet ökades 1885 till tolf.
Fröken Hermansson, som i dessa dagar fyllt femtiosex år, har nu i trettioett år ägnat sig helt och uteslutande åt vården af sinnes- och nervsjukdomar.
Den ledighet, hon under en och annan sommarmånad kunnat få, har hon begagnat till studier å hospital såväl i Norge, Danmark och England, som inom sitt eget land.
Man kan förstå, hvilken fond af erfarenhet hon sålunda skall hafva samlat, lifvad af det var- maste intresse, rikt begåfvad till hufvud och hjärta.
De många, som hafva hennes kloka och ömma omvårdnad att tacka för återvunnet sinneslugn, kunna bäst vitsorda, hvad hon är.
Må hon ännu många år kunna fortsätta sin ädla verksamhet för lidande medsystrar!
Vi hade önskat att ge en rikare och lifii- gare bild af fröken Hermanssons verksamhet och person.
Vi begärde för sådant ändamål af henne några materialier, men hennes an- språkslöshet har gjort, att vi, såsom synes, endast kunnat teckna de yttre dragen af detta innehållsrika lif.
Ur de rader, hon emellertid tillskrifvit oss i ämnet, tillåta vi oss citera följande, hvilket synes oss bäst vittna om den anda, som lifvat denna kvinna under hennes långa och svåra arbete i människokärlekens tjänst.
Efter att ha omtalat sitt inträde vid så unga år i hospitalsvårdens tjänst, säger hon: » Till ett sådant arbete fordrades ungdomens mod och förtröstan, ty det var ingen vandring på rosor man bjöd mig på bland sinnessjuka och vilda dårar.
Min lifslycka har jag dock kännt spira upp ur mitt arbete, oeh aldrig har jag ångrat, att jag ägnat mig åt denna gren af sjukvårds- kallet.
Många, många af dessa kära, sorgsna vänner har jag fått se blifva friska och lyckliga, återskänkta till sin familj, att där tillbringa återstående lefnadsdagar.
Då jag kännt mig trött af arbetets vedermödor, har en liten ljusning i ett eller annat sinne bland mina sjuka blifvit ett så stort fröjdeämne för hjärtat, att jag åter med glädje tagit upp mina plikters utöfning såsom vårdare, såsom trö- stare. » Och hon slutar med följande ord: » Min lilla anstalt har nu lyckligen fortgått i tio år.
Jag vill bekänna inför Gud och män- niskor det nådefulla hägn vi, friska såväl som sjuka, åtnjutit under denna tid.
Vi ha varit bevarade för alla olyckor — de sjuka äro ju ej herre öfver sina handlingar — tillbud till sorg och bekymmer ha ej uteblifvit, men med Guds hjälp ha vi blifvit bevarade.
Med Guds hjälp!
Detta är mitt lösensord. » H.
H.
Epigram.
För frestelsen hon först sig gifvit, Och därför kvinnans skuld är störst, Så sägs — men undras, hur det blifvit, Om ormen råkat Adam först!
Snorre.
J U L O C H JULKLAPPAR.
tt julen står för dörren och julklapps- köpandet skall begynna, det ser man, om ej af annat, så af de profkartor på lyxföremål, som utbjudas i alla butikfön- ster.
Hvem skall köpa allt detta utländska kram?
frågar sig enhvar, som med något all- var tänker på lifvets förhållanden.
» Kan allt detta gå åt? » frågar sig den med dylikt mera obekanta.
Men det går åt — det finnes köpare till detta och mera därtill.
De mycket omtalade » dåliga konjunkturerna » förmärkas ej, då det gäller prydnader och lyxföremål.
Penning- bristen försvinner alldeles inför de frestande, onekligen mycket vackra och smakfulla mode- sakerna.
Men så gäller det ju också att göra andra en glädje!
Gör man verkligen det?
J a, det är frågan — that is the question.
Först och främst, är det någon glädje för den, som ger?
Och sedan - - är det någon glädje för den, som får?
Kanhända.
Likvisst hör man ju ofta, mycket ofta, både den ena och andra beklaga sig öfver svårigheten att » hitta på » någon lämplig jul- klapp.
Ä n är det så — och detta är nu- mera det vanligaste — att öfverallt lyxartik- lar äro hopade i den grad, att det gränsar till det omöjliga att finna något nytt eller något präktigare än det gamla.
Än åter är den, som skall begåfvas, kinkig, kritisk eller öfvermätt på allt, som står att köpa.
Och att gifva något enkelt eller nyttigt, om det aldrig så väl behöfdes, räknas i allmänhet för en förolämpning.
Och när år efter år julklappar skola gifvas af samma personer åt samma personer, så blir det till slut en tryc- kande pålaga, som man helst ville vara af med.
När härtill kommer, att julklapparna med hvarje år måste ökas i mängd och dyr- barhet, kan man ej undra på, om mer än en familjefader med bekymmer skulle motse ju- lens annalkande.
Hvad åter vidkommer dem, som få jul- klappar, är tillfredsställelsen ej heller alltid obetingad.
Om också mera sällan förekom- mer, som en gammal historia förmäler, att en familj öfverraskas med fem sockerskålar, så händer det dock, att öfverraskningen, om ej egentligen oangenäm, måhända blir rätt besvärlig.
Man får saker, som ej behöfvas, som ej passa i den öfriga omgifningen, eller man får dem af personer, som man ej gärna vill stå i förbindelse hos, eller man får all- deles oförtjänta gåfvor.
Men äfven antaget, att både den som ger och som får erfar ett oblandadt nöje af gåf- van, så är det ändå starkt fråga om, huru- vida det är rätt att slösa en hel del pengar på inköp af lyxföremål och öfverflödiga sa- ker.
Synnerligast gäller detta det utländska kram af alla tänkbara och otänkbara slag, som i långa banor införes i landet, glittrar i oräkneliga butikfönster och förleder till an- vändandet af penningar, för hvilka kunde finnas vida bättre bruk.
När man ser ut- bredt inom väldiga spegelrutor dyrbarheter och grannlåter af alla tänkbara slag, afpas- sade för alla stånd och åldrar, och betänker, hvilka oerhörda summor allt detta represen- terar, hvaraf naturligtvis största delen måste gå tillbaka till produktionsorten, så blir man nästan förfärad.
Hvad har väl vårt fattiga land att i utbyte mot allt detta gifva dessa stora kulturländer, hvilkas lysande glitter or- dentligt öfversvämmar oss?
Denna fråga må- ste man göra sig, och man måste få ett gan- ska nedslående svar.
Ännu värre blir det, om vi fråga vidare: Hvad nytta har vårt folk af denna lyx?
Är den förädlande, bildande, gagnelig på ett eller annat sätt?
Svaret på denna fråga gifver sig själft, men det är icke angenämt att höra.
Skulle det ej kunna gå an att organisera en liten strejkrörelse i denna riktning?
Skulle icke förståndigt folk och folk, som vill anses förståndigt, kunna komma öfverens om, att i dessa tider, då så mycket nöd stirrar emot oss, då allt är tryckt och stillastående — inskränka antalet af de köpta julklapparne, framför allt af det utländska kram, som visserligen blänker och uppväcker ögonens begärelse, men hvars verkliga värde dock så föga motsvarar hvad man betalar därför, un- der det den skada, som däraf i det stora hela anstiftas, sannerligen är oberäknelig?
J a g tror bestämdt, att det går an, och att ingen förlorar därpå, utom importörerna, och de måste ju stå sitt kast och lära sig, att af skadan blir man vis.
Någon utropar nu kanhända: » Sist skref en knarrig misantrop mot julgranarna • — nu kommer en ännu värre och vill taga ifrån oss julklapparne!
Skola vi då förlora all vår julglädje! » Värdaste!
Missförstå mig ej!
J a g vill ej taga bort julgåfvorna — jag vill blott inskränka dem inom rimliga gränser och rim- liga kostnader.
J a g vill ej heller taga bort julglädjen, den ljufliga, välsignade julglädjen, och ej heller de yttringar däraf, som omfatta julgåfvor — jag vill blott leda denna glädje i det rätta spåret, då den för mig oeh för mången synes vara kommen på villovägar.
J a g vill blott påminna om, att julgåfvor, som ursprungligen voro en yttring af glädjen öf- ver den bästa gåfvan i himmel och på jord, nu börjat få så mycket af det jordiska, att det är fara värdt, att julen blir blott en pen- ningens fest och icke, som den borde oeh skulle vara, en hjärtats och känslornas högtid.
Mathilda Langlet.
Giftermålsagenter.
II.
Hennes nåd.
den lilla stad, hvarest hon som frånskild hustru bodde i flere år, hade man nästan glömt hennes namn för den osmakliga titeln » hennes nåd », hvilken hon lagt sig till, då hon gifte sig med en adlig militär, samt lyc- kats få behålla, äfven sedan äktenskapet blif- vit upplöst.
Hon hade inga barn, men var däremot försedd med en hel skara fattiga brors- och systerbarn, som hon sysselsatte sig med att i placera » i rika familjer; flickorna såsom «sällskap », » lektricer » o. d. i hem, hvarest » där var tillgång på manligt umgänge, med utsikt till giftermål och försörjning »; de unge männen såsom » umgängesvänner » i de rikaste borgarfamiljerna.
P å detta sätt hade hennes nåd verkligen lyckats att få flere af sina skyddslingar bort- gifta, och det är föga troligt, att hon under denna tid drog någon ekonomisk vinst af dessa affärer, som hon sköte med en förvå- nande skicklighet.
Men bland de giftermålskandidater, som hon ännu hade på lager, fanns en aflägsnare släkting till henne, en landtjunkare med ett vackert, klingande familjenamn och en öfver- intecknad egendom, ett stort rykte för dum- het i förening med kärlek till glaset, och det var han, som kom hennes nåd på den tan- ken, att hon själf borde kunna förtjäna pen- ningar på de giftermålsaffärer, hon inledde.
H a n kom nämligen till henne, samma dag som han hämtat sig en korg hos en greflig kusin, och föreslog hennas nåd helt tvärt att mot en viss provision af den flickas förmö- genhet, som hon lyckades » snoka upp », skaffa honom en rik fru och det så fort som möj- ligt för att » förarga kusin Lovisa ».
Hennes nåd älskade penningar, tog därför saken i öfvervägande, och hennes tankar fast- nade genast vid en granne, den tjuguåriga änkan efter en såp- och tvålfabrikör.
» Men, min nådiga tant, mannens döds- annons stod ju i tidningarna under förra vec- kan, » utbrast landtjunkaren häpen.
» Just denna omständighet faller sig bra.
Den unga damen — ty hon är en dam med nobel hållning — står fullständigt ensam — alla hennes anförvandter ha emigrerat till Amerika — och det kommer icke att dröja en månad, innan hon är belägrad med friare: det gäller därför att komma först till kvarnen och få först målet.
H a r du någonsin sett den unga damen? » » Ja, på teatern ett par gånger — Mörkt, vågigt hår, bruna ögon — Vacker, icke sannt? » » Rika damer äro alltid vackra i skuldsatta herrars ögon.
— Men du har naturligtvis tuttat eld vid hennes första anblick, kämpat mot din vanvettiga kärlek och slutligen stått i fara att söka glömska i — drufvans safter.
Men nu, då din älskade är fri — » » Nej, ta mig — förlåt tant!
— om jag vågar mig på att berätta henne denna hi- storia! » » Det behöfver du icke heller, min gosse; du håller dig grannlaga i bakgrunden, tills guldfågeln är i garnet.
Ah, en titel, sådan som du kan bjuda för detta mamsell Nilsson, skall göra effekt i den tafla, som jag kommer att måla för henne, och det redan i morgon dag! » — — Hennes nåds beslut blef verkligen till hand- ling, men effekten däraf blef helt annorlunda, än hon föreställt sig, ty den unga eukans tacksamhet öfver » kondoleancevisiten » förbyttes till harm, så fort hon fick klart för sig hvad som egentligen åsyftades därmed, och gifter- målsagenten fann sig föranlåten att betydligt af korta sitt besök.
Hon skulle möjligen hafva förnyat både detta oeh » anbudet », om icke olyckligtvis en af änkans väninnor, som besökte henne, flytt in i matsalen vid hennes nåds ankomst och där lyssnat till hela samtalet samt sedermera • — retad af sin väninnas förtegenhet — be- rättat historien ute i staden.
Detta nederlag blef ännu förargligare genom giftermålskandidatens oförsiktighet att förtro en af sina närmare bekanta hela planen med alla dess detaljer, och detta redan innan den strandat, hvadan denna händelse, i förening med vissa andra förhållanden, gjorde, att hen- nes nåd flyttade från staden och bosatte sig i ett af våra grannland.
Hon var så godt som glömd i sin forna hembygd, då hennes namn åter dök upp, äfven nu i.
förening med en giftermålsaffär.
En af hennes forna yngre manliga umgän- gesvänner hade genom ett öfverdådigt lefnads-
sätt blifvit skuldsatt öfver öronen, och då detta — liksom hans mindre aktningsvärda karak- tär — var allmänt kändt i hans egen krets, fann han det omöjligt att där » reparera sina affärer » genom giftermål.
H a n beslöt därför att resa till en tysk badort för att » verka genom sitt vackra utseende och sin samhälls- ställning », men besökte på utresan hennes nåd, som begrep afsikten med badresan, och hon hade genast ett förslag att göra honom.
I en af de svenska familjer, hvarest hennes nåd anbringat en af sina systerdöttrar, hade under ett af de senaste åren en ung, rik aff- tagerska blifvit inackorderad, till hemlig för- argelse för » sällskapsdamen », som i arftager- skan såg en farlig rival om ortens ende ogifte ståndsperson.
Äfven hennes nåd, som hade en starkt utpräglad släktkänsla, önskade få den nykomna familjemedlemmen aflägsnad, helst från orten.
Detta gjorde, att denna arftagerska genast stod för hennes tankar, då hon fick besök af den nye giftermålskan- didaten, och sedan hon gjort aftal med ho- nom, skref hon till sin systerdotter.
Några dagar senare anlände en elegant herre till den temligen ensligt belägna egen- domen och lät genom kammarjungfrun anmäla sig till besök hos sin » kusin »; därmed me- nades hennes nåds systerdotter.
H ä r ute på den aflägsna landsbygden, hvarest långväga besök hörde till sällsynthe- terna, blef nu gästen inbjuden till familjen, som .icke kände det minsta till hans föregå- ende lif.
Hans vackra utseende, världsvana och älskvärda väsen, sällskapsdamens akt- ningsfulla sätt mot den betitlade » kusinen », arftagerskans ungdom och oerfarenhet i för- ening med hennes längtan efter att fä se nå- got af » stora världen » samverkade till det af hennes nåd afsedda målet.
Den utspårade eleganten fick arftagerskan jämte hela hennes förmögenhet; hennes nåd erhöll sin provision, och hennes systerdotter fångade ortens enda » parti », förvaltaren af en utländsk mans jordegendom.
Efter sex års förlopp var arftagerskans hela förmögenhet förstörd och hennes man så invecklad i svindlerier, att han ansåg det för nödvändigt att afvika ur landet.
Hans hustru flyttade med sina två barn tillbaka till sina gamla vänner på den landtgård, där hon varit nog olycklig att göra sin afvikne mans bekantskap.
Förvaltarens fru hade icke kunnat motstå att prisa sig själf och sin moster som an- stiftarinnor af » lilla Fridas glänsande parti », och i den lilla staden, där hennes nåd börjat sin bana som giftermålsagent, blef det då snart kändt, att den nygifte mannen afsändt en betydlig penningsumma till henne.
Nu är den olyckliga makan till denne äf- ven tyrare död, sedan hon först i grafven ned- bäddat de två barnen, hvilka varit sjukliga allt ifrån det de blefvo födda, och nu kan förvaltarens fru » icke nog beklaga den olyck- liga fåfängan hos lilla Frida, som, trots alla mina (fruns) varningar, blef bedårad af titel och namn samt gifte sig med en person, som var nästan utstött ur sin egen klass och knappt erkänd som släktinge af hennes nåd, min moster, och mig. » Ave.
Efter vårt lif är så kort, låt oss göra det minne, vi efterlämna, så varaktigt som möj- ligt.
• Sallusi.
bevis på den sanning, att snille ej skapar lycka, att ju högre utveckladt det andliga lifvet är, dess större äro ock sorgerna.
ag äofite 3tta b \ l !3 jWj-aga v 3 * ucfle » - Tragiken i Sonja Kovalevskys lif ligger i konflikterna mellan hennes hjärna och hennes R a m t a t e * * ta », hjärta.
Hon hade ett starkt behof af den SDa-fc » fltefi uti / ttt » igt fo^e, 3a-fc f^Ua-ng lycka, som hon likväl ej kunde förmå sig att gripa oeh hålla fast.
Än var det arbe- v^tån fyllda, gf !aa: tet och dess kraf, som ställde sig i vägen, K o n d t den t-atta, den en3a.
då.
hon ville lefva, men oftare var det hen- nes ständigt vakna reflektion och upprifvande själfanalys, som åstadkommo osäkerhet och ^-ag |l !u33e v 3j-upa 6&amp;oga * t, att 8t \ j; t&gt;a 3ig slitningar, och som kommo henne — liksom så mången annan af vår allt för medvetna Hoi-tt oc-rv j; ti • tids själsaristokrater — att trasa sönder sina J granen » » U 6 a n 3 e H t o i a a 3å 3-sog en känslor genom att ideligen hålla dem under mikroskop.
rvoidHvung j; ötfii; J u mera hon såg af lifvet och ju mer hon Xon at 3en tatta, den endci.
lärde känna människorna, dess starkare blef hennes längtan efter den hvardagslycka, som värmer hjärtat och ger hjärnan ro, och dess mindre kunde hon tillfredsställas af sin ab- sia strakta vetenskap, som, hur mycket hon än veti&gt; * temga 6ttan3, älskade den, likväl aldrig kunnat fylla henne S) e £ånga uågotna * Rlwi * ma.
ocfi Högt 3e helt, och ej heller af det skönliterära förfat- tarskapet, som från att ha utgjort ett tids- topa mot {a t a 3: fördrif under hvilotiderna hufvudsakligen blef för henne ett bedöfningsmedel, morfin mot K o n a t den tafta, den en3a.
de upprifvande tankarne.
Hugo Gyllander.
Hon ville vara kvinna, och hon möttes, hvar i världen hon kom, af hyllning åt sin lärdom, åt sitt vetenskapliga skarpsinne.
Men hon hade likväl ej styrka att helt och hållet afsäga sig den verksamhet, som sysselsatte henne allt ifrån barnåren.
Och det var just Sonja Kovalevsky.
för detta pris, som den lycka hon drömt sig, erbjöds åt henne.
Också den gången T e c k n a d af A.
C. Leffler-Cajanello.
analyserade och dissekerade hon sina känslor » Sonja Kovalevsky.
Hvad jag upplefvat tillsam- och möjligheterna i det lif, som kunde vänta mans med henne oeh hvad hon berättat mig om sig henne, i fall hon blef hustru åt den man, själf. » A f A n n a Carlotta Leffler, D:ssa d i Caja- hon älskade, mot det pris att hon uppgaf sina nello.
(A l b.
B o n n i e r s förlag).
andra intressen.
Och resultatet af analysen ^tt allt igenom intressant och egendom- blef vissheten om, att de båda ej förstodo ^f, ligt arbete, en gripande skildring af hvarandra fullt ut — och hon hade nu ej ett människolifs lust och sorg, triumf kraft att sätta sin framtid på ett kort.
Lif- och vanmakt, af en sällsynt rikt begåfvad vets mest betydelsefulla dag, den dag då vi kvinnas möjligheter och lifsresultat är den i ställas inför afgörandet af vår hela framtid, dagarne utkomna bok, som blef det sista ar- af vårt vara eller icke vara, den dag, som bete, fru Leffler-Cajanello från sitt soliga hem för så många bland oss blir » början till slu- i södern skickade upp till sitt nordiska hem- tet », därför att vi ej ha kraft att inse, hvad land.
E n i raska drag åskådligt hållen teck- som är lif och hvad som är andlig död, och ning af en personlighet, som, på samma gång ej förstå vår plikt mot oss själfva, denna af- hon är utprägladt individuell, visar många görandets dag blef också för henne lefnads- drag, belysande den ras, hvars barn hon är, hoppets och lefnadsglädjens begrafningsdag.
och den tid, hon tillhör.
Efter den dagen skulle hon liksom andra Lika litet som Sonja Kovalevsky var nå- söka sin tröst i arbetet.
Men hennes lif var gon vanlig kvinna, var hennes lefnadslopp nu utan hållpunkt, och arbetet var ej mera likt andras.
För oss, som lefva belåtna eller det samma för henne som det varit.
Den resignerade i kakelugnsvärmen, och som se själsstämning, som hvilar öfver henne under lifvet utanför vår knut genom dubbelfönster, hennes sista lefnadsår, har så många berö- är det söm läste vi en roman — en mycket ringspunkter med Victoria Benedictsons sin- spännande och innehållsrik och öfverraskande nesstämning mot slutet af hennes lif, som de roman — då vi följa den unga flickans öden båda kvinnornas sinsemellan så olikartade från hennes barndomshem inne i Ryssland förutsättningar och lynnen kunde medgifva.
och till hennes dödsbädd i Stockholm.
Hen- Det fanns vida mera spänstighet och böjlig- nes lif är uppfylldt af starka brytningar, af het och mera förmåga af resignation hos den jäsande planer och högtflygande förhoppnin- eldiga, liffulla, elektriserande ryska damen än gar — ett upprördt idélif och ett starkt kän- hos den slutna, tillbakadragna, säfliga skån- ska kvinnan.
E n egen inre värld ägde de slolif.
Sonja Kovalevsky ägde en energi, som båda, dit främmande blickar ej fingo tränga Och båda ledo de af att gå som ej erkände någon omöjlighet, och en begåf- in.
ning och en arbetsförmåga, som skulle räckt främlingar genom världen.
Sympati behöfde till för ett dussin människor.
Hon nådde de, af hjärtevärme ville de mötas, oeh de fullt ut de mål, hennes ärelystnad ställde funno aktning och beundran, som ej kunde upp för hennes arbete.
Och likväl var det tillfredsställa dem.
Att få lefva ett helt lif ett obarmoniskt lif, fullt af slitningar, af i harmoni mellan den yttre och inre världen tomhet och krossade illusioner, som släcktes var deras begär, deras liksom så många an- den vinternatt, då sjukdomen blef henne öf- dras — och deras lif trasades sönder i små vermäktig — ändå blef hennes öde ett nytt konflikter och uppslitande, upproriska, het Jag sökte din bild förjaga.
J
sande tankar och fick till slut så litet värde för dem själfva, att döden blef en befriare, då han tog dem, när de ännu knappast hun- nit lefva sin ungdom till slut.
* * * Se där i få ord det intryck af Sonja Ko- valevskys personlighet, som hennes väninnas teckning ingifvit mig.
Då boken antagligen kommer att läsas af en hvar, som intresserar sig för vår literatur och för psykologi, skall jag ej här återgifva några af de detaljer ur Sonja Kovalevskys lif, hvaraf boken meddelar så många och så olikartade.
Från lifvet i Ryssland, från Ber- lin, från pariserkommunens skräckdagar med- delar " den egendomligt belysande drag.
Så subjektivt som den är hållen, är det helt na turligt, att en relativt stor del af dess inne- håll rör sig kring det, som dess författarinna hade gemensamt med föremålet för skildrin- gen, och den uppehåller sig kanske väl myc- ket vid enskildheter, som synas vara af föga betydelse, då man jämför dem med andra tilldragelser i Sonja Kovalevskys lif, hvilka behandlas helt summariskt.
Vi få likväl ej glömma, att det är » hvad jag upplefvat till- sammans med henne », som fru Leffler-Caja- nello velat berätta, och det har hon berättat på ett sätt, som kastar en utpräglad person- lig belysning såväl öfver föremålet för skil- dringen som öfver skildrarens egen person- lighet.
.
Strängt taget blir läsaren i boken mera bekant med fru Leffler-Cajanello än med fru Kovalevsky — mer än en gång får man det intryck, att den förra ej trängt till botten af den senares skaplynne, och att, när det gällt att skildra detta, hennes egna känslor och tankar fått gifva en god del af materialet.
Hon har emellertid på ett samvetsgrannt sätt framlagt sin personliga uppfattning af Sonjas väsen och karaktär — och något annat har hon aldrig velat gifva i sin bok, som ej ut- ger sig för någon fullständig lefnadsteckning.
Hon har skrifvit med skarp uppfattning och klara tankar, men också med värme, med jämnvikt och med ett vemod, som särskildt i skildringens slut visar hän på känslostäm- ningar, dem fru Leffler Cajanellos läsekrets ej varit van att träffa på hos henne.
Det betyder i själfva verket föga, antingen lifvet är kort eller långt — dess brist eller dess rikedom på innehåll står ej i något för- hållande till dess dagars antal; att det vä- sendtliga i den mänskliga tillvaron är hjärte- lifvet, och att på dess område den högst och den minst begåfvade kunna mötas som jämn- likar, det är den åskådning, dit fru Leffler- Cajanellos skildring af sin väninnas person- lighet fört henne.
Det var också hvad hon lärde af sitt eget lif.
Georg Nordensvan.
Iduns julklappsbasar.
Strumpeband.
L i l l a V i v a n s t i c k a d e f ö r r a j u l e n e t t p a r till s i n e g e n m a m m a.
D e v ä c k t e a l l a s förtjusning.
» Ett p a r dylika s k u l l e j a g vilja h a, om j a g k u n d e slippa de förargliga k n y t b a n d e n.
Jag k u n d e d å slippa b e g a g n a de skadliga gummi- b a n d e n, » f ö r k l a r a d e » stora, s y s t e r ».
N u k o m m e r lilla Vi v a n i h å g d e t och v i l l g ä r n a t i l l f r e d s s t ä l l a » stora systers » önskan.
Lilla Vivan h a r i år lärt a t t v i r k a o c h t y c k e r d e t ä r m y c k a t roligt.
L ä g g e r u p p 20 ä 25 m a s k o r, v i r k a r rätt fram och tillbaka m e d alltid 1 l u f t m a s k a i s l u t e t af h v a r j e h v a r f.
H v a r t tredje h v a r f g ö r e s en l u f t m a s k a, e n öfver- h o p p a d i slutet, d å det bildar s m å h å l i b å d a k a n t e r, g e n o m h v i l k a t r a d e s ett fint g u m m i b a n d.
Förses med vanliga spännen att knäppa.
Bellis.
Kaffe- eller tebordsgarnityr.
D e t t a b e s t å r af 1 s t ö r r e o c h 12 eller flere m i n d r e u n d e r l ä g g eller d u k a r af fin linneväf.
D e n s t ö r r e d u k e n, s o m ä r m e l l a n 6 0 o c h 8 0 c m.
i f y r k a n t, b e r o e n d e p å bor- dets storlek, skall ligga m i d t p å b o r d e t ofvanpå den vanliga hvita d u k e n och tjäna s o m underlägg till kaffe- eller te- o c h g r ä d d k a n n a, s o c k e r s k å l o c h b r ö d k o r g a r m.
m.
D e s m å d u k a r n a, s o m ä r o 18 cm.
i fyrkant, läggas r u n d t omkring bordet och t j ä n a d e l s till u n d e r l ä g g för k o p p a r n a, d e l s till servietter.
P å den större d u k e n s y s med tvätt- ä k t a g a r n i flere färger, a n t i n g e n e n b å r d r u n d t o m o c h ett b o t t e n m ö n s t e r i m i d t e n, e l l e r o c k s å en b u k e t t, s o m t ä c k e r n å g o t m e r a ä n h a l f v a d u k e n.
K a n t e r n a u p p r i s p a s till e n s m a l f r a n s, s o m l a n - guetteras.
De s m å d u k a r n a u t s t y r a s i likhet m e d d e n s t ö r r e m e d b å r d eller e n l i t e n b l o m m a i e t t af h ö r n e n s a m t u p p f r a n s a s o c h l a n g u e t t e r a s.
— (F r å n ä l d s t a d o t t e r n till m o r.)
Ella.
Garnityr för spelbordet.
Af g r å t t l i n n e k l i p p a s s t y c k e n, h v a r t o c h ett n å g o t s t ö r r e ä n det före- mål, spelbordet, hvartill det skall a n v ä n d a s.
Hvarje stycke uppfransas och languetteras i kanterna, h v a r e f t e r m a n i h ö r n e n s y r s v a r t a klöfver- o c h spader- s a m t r ö d a ruter- och hjärterfigurer.
På dessa s m å mattor ställas ljusstakar, cigarrkoppar, k o r t l e k m.
fl.
t i l l b e h ö r å s p e l b o r d e t.
1 s t ä l l e t för s m å m a t t o r k a n m a n göra en större, s o m täcker hela bordet, m e n då bör m a n kring k a n t e r n a sy u t äfven k u n g a r, d a m e r o c h k n e k t a r i b r o k i g a f ä r g e r s a m t i m i d t e n i n s k r i p t i o n e n » Lefve l y c k a n » eller d y l i k t.
Ä r m a n v i s s o m a t t få t v ä t t ä k t a färger, k a n m a n i s t ä l l e t för g r å t t l i n n e a n v ä n d a h v i t t tyg.
Äfven k a n a n v ä n d a s m ö r k t k l ä d e, m e n d å blir d e t h e l a m y c k e t d y r b a r a r e.
(F r å n d ö t t - r a r n a till far eller s t o r a b r o r).
E / la.
Ölkorg.
H u r u får m a n ej f u n d e r a o c h b r å k a s i n h j ä r n a m e d a t t finna p å l ä m p l i g a p r e s e n t e r å t fader e l l e r a n d r a m a n l i g a s l ä k t i n g a r, d e t l ä r väl m å n g e n hafva pröfvat på.
En sak s o m rätt b r a p a s s a r åt dem, är en ölkorg.
E n s å d a n tager sig b r a u t p å s e r v e r i n g s b o r d e t s a m t s k y l e r d e fula f l a s k o r n a.
M a n k ö p e r e n s å d a n k o r g af j ä r n - t r å d, m e n en m i n d r e s o r t för halfflaskor, endera, för 4 eller 6 flaskor.
S å t a g e r m a n af tjock, b r u n p a p p e r s s t r a m a l j så stora bitar, att de t ä c k a helt o c h h å l l e t f l a s k r u n d e l e n, ty s t r a m a l j e n k a n ej v i k a s, u t a n d e t b ö r v a r a s k i l d a b i t a r för h v a r j e rundel.
Dessa bitar broderas med en bredare bård på midten och helt s m a l a i k a n t e r n a s a m t s y s s e d a n fast v i d k o r g e n.
D å d e t t a ä r gjordt, v i r a r m a n y l l e b a n d i p a s s a n d e färg k r i n g h a n d - taget samt veckar dylika b a n d kring stramaljen b å d e u p p e och n e r e s a m t emellan h v a r afdelning, ä f v e n s o m u p p f ö r d e t r å d a r, h v i l k a g å från flask- r u n d l a r n a uppåt handtaget.
Målar m a n korgen m e d oljefärg, i n n a n d e n b e k l ä d e s, ä r d e n v a r a k - tigare.
Finska.
Hårbroderi.
I s t ä l l e t för a t t, s o m d e t v a r i t b r u k - ligt, s y n a m n o c h b l o m m o r af s i l k e eller p ä r l o r p å a l l e h a n d a s m å s a k e r s å s o m t. ex. k a m f o d r a l, linialer, visitböcker, cigarrfodral, p e n n t o r k a r e och b o k m ä r k e n m.
m.
, h a r j a g s e t t ett n ä t t m o d e a t t s y m e d d e n s h u f v u d h å r, s o m för m o t t a g a r e n k u n d e v a r a af v ä r d e o c h e t t k ä r t m i n n e.
M å n g e n s ä t t e r j u s t o r t v ä r d e p å s i n k ä r e s t a s h å r s å s o m ett m i n n e.
Naturligtvis syr m a n med korsstyng på stramalj.
A r h å r e t fint o c h l j u s t, s å a n v ä n d a s t v å s t r å n, i a n n a t fall b l o t t ett, o c h s y n e s d e t t a s o m g u l t t r y c k vid o l i k a skiftning, h v i l k e t ä r g a n s k a fint.
B e h ö f v e r ej fyllas m e d n å g o t o m k r i n g d e t s y d d a.
F. S.
Vintermössa.
Till v i n t e r m ö s s a n å t g å r för u n g e - fär 1 k r.
m y c k e t tjockt s t i c k g a r n, h v i l k e t v i r k a s m y c k e t l ö s t i f o r m af e n k r a g p å s e m e d r a n d i g a s t y n g m a s k o r, tills d e n blir 4 5 c m.
l å n g.
Sedan virkningen är färdig, d o p p a s den ö m s o m i v a r m t ö m s o m i kallt v a t t e n o c h v a l k a s m o t ett t v ä t t - b r ä d e, tills d e n ä r s t a d i g.
D ä r p å v i k e s e n 27 c m.
bred kant, s o m lägges inåt i tre delar.
Sedan formas kullen r u n d och slät.
För att p r y d a m ö s - s a n k a n m a n s ä t l a e n v i n g e eller e n r o s e t t p å e n a s i d a n.
Till s m å b a r n p a s s a r d e t u t m ä r k t m e d s n ö r e n o c h b o l l a r, o r d n a d e p å ett s m a k f u l l t s ä t t.
S a m m a m o d e l l p a s s a r m y c k e t b r a för her- r a r s o m r e s - eller r ö k m ö s s o r, e n d a s t m e d d e n s k i l l n a d e n, a t t m ö s s a n d å v i r k a s af m a t t g a r n i något vackert m ö n s t e r u t a n p r y d n a d e r och valkas icke.
Henny.
Tobaksskrin.
Man köper en c i g a r r l å d a till for- men helst hög.
Den öfverspännes på sidorna och l o c k e t m e d ej a l l t för tjockt, m e n v a c k e r t s k i n n eller v a x d u k, s o m f a s t s ä t t e s p å ö m s e s i d o r af hvarje hörn medels tätt s a m m a n s a t t a s m å r u n d a möbelstift.
S e d a n d e k o r e r a s lock o c h s i d o r m e d större och m i n d r e fasonerade möbelstift i en stor s t j ä r n a p å h v a r j e ' s i d a.
Vid l o c k e t s o c h l å d a n s insida invikes skinnet och fastklistras.
I lådans b o t t e n s ä t t e s m o i r é p a p p e r o c h i h v a r j e h ö r n fyra h ö g a stift s o m fötter.
S å s k i c k a s s k r i n e t till e n s n i c k a r e, s o m f o r d r a r d e t i n u t i m e d t u n n a skifvor af m ö r k t p ä r o n t r ä.
P å s a m m a sätt kan m a n göra nätta juvelskrin, m e n s ä t t e s d å p l y s c h u t a n p å i s t ä l l e t för s k i n n s a m t i n u t i d y n o r af s i d e n, s t o p p a d e m e d b o m u l l kring v ä g g a r n e och lockets insida.
Violrot lägges i n u t i d y n o r n a för a t t b o r t t a g a c i g a r r l u k t e n.
Henny.
Ett särdeles elegant fotografiställ.
Hos Meeths k ö p a s 3 st. p a t e n t s t i c k o r o m 3 7 c m.
l ä n g d s a m t 7 nystan guldtråd.
S e d a n k l i p p e s af t e m l i g e n tjockt p a p p e n oval r a m om 24 cm.
längd och 19 c m.
b r e d d m i d t öfver.
P a p p e r e t u t s k ä r e s i n u t i, s å a t t själfva r a m e n s b r e d d u t g ö r 5 c m.
Papp- r a m e n j ä m t e stickorna guldfernissas (fernissan fås i f ä r g h a n d e l n).
Därefter l i n d a s r a m e n t ä t t m e d g u l d t r å d e n, m e d s t i c k o r n a förfares p å s a m m a s ä t t, m a n b ö r j a r 2 ' /?
c m.
från s p e t s e n o c h l i n d a r ä n d a n e d till k n o p p e n.
Därefter t a g a s 2 af stic- k o r n a, r a m e n l ä g g e s p å d e m 8 c m.
från k n o p p a r n a o c h f a s t s y s.
Vid r a m e n s öfre k a n t f ö r a s s t i c k o r n a i h o p i k o r s.
D e n t r e d j e s t i c k a n f a s t s y s äfven b a k p å och bildar stödet.
M a n lagar så, att alla spetsarna komma i jämnhöjd med hvarandra.
För a t t gifva r a m e n e t t p i k a n t u t s e e n d e h ä n g e s ett p a r m ö r k r ö d a r o s o r öfver d e i k o r s l a g d a s t i c - korna.
Alma U.
Vackert näsduksetui.
M a n t a g e r ett s t y c k e b l o m - migt siden, 42 cm.
i längd och 21 cm.
i bredd, på b a k s i d a n lägges en t u n n v a d d (om så ö n s k a s, k a n v a d d e n p a r f y m e r a s), o c h öfver d e n n a d r a g é s s l ä t t s i d e n i s a m m a färg s o m d e t b l o m m i g a (eller 1 n å g o n a n n a n p a s s a n d e färg).
S e d a n s y r m a n ihop det hela med smygstyng r u n d t om.
L ä n g d e n vikes s e d a n midt itu, och så h o p s y s ena sidan från v i k n i n g e n.
D e n e n a af d e b å d a ö p p n a h ö r n - s n i b b a r n a vikes u p p och nedfästes med en siden- r o s e t t.
Vid d e b å d a ö p p n a s i d o r n a f ä s t a s s i d e n - band, som h o p k n y t a s i rosett.
Hela etuiet kan äfven g ö r a s af s l ä t t s i d e n, o c h s y s ett m o n o g r a m m e d guld- eller s i l f v e r t r å d n e d a n f ö r d e n u p p v i k t a snibben.
Alma U. Toalettdyna, piffig och ovanlig.
E n p å s e g ö r e s af tät domestik 14 cm.
i fyrkant.
Denna stoppas v ä l m e d kli, e n a s i d a n ö f v e r k l ä d e s m e d s i d e n, v ä l s p ä n d t.
S å t a g e s 3 8 cm.
s i d e n i f y r k a n t, s o m r y n k a s p å alla sidor.
D y n a n lägges uti det r y n - kade stycket med den med siden öfverdragna s i d a n u p p å t, d ä r e f t e r f a s t s ä t t e s det r y n k a d e s t y c k e t 2 c m.
frän d y n a n s h ö r n.
T y g e t s o c h d y n a n s h ö r n sättas mot hvarandra.
Man lagar, så att det blir mest med r y n k o r i h ö r n e n.
Därefter v ä n d e s den pösiga sidan uppåt.
S e d a n v i r k a s e n liten d u k af k r e m f ä r g a d a n k a r t r å d.
D u k e n v i r k a s m e d tof- felvirkning, i 25 s m å fyrkanter, hvarje fyrkant om 12 m a s k o r i l ä n g d.
D e s s a f y r k a n t e r h o p v i r k a s, s å att m e l l a n d e m bildas fyrkantiga h å l.
Hvarje sida innehåller 5 fyrkanter.
O m k r i n g det h e l a v i r k a s ett pikåvarf.
D u k e n l ä g g e s n u öfver s i d e - net och nedfästes m e d h ö r n e n åt d y n a n s sidor, d ä r e f t e r u p p d r a g e s s i d e n e t i puffar m e l l a n d u k e n s hål.
D e n n a d y n a är ovanligt vacker.
Alla dessa a r b e t e n ä r o billiga.
Alma U.
Mormors garnpåse.
M a t e r i a l e t, s o m v ä l j e s a l l t efter r å d och l ä g e n h e t, k a n b e s t å af g r å linneväf, ylle- eller l i n n e s t r a m a l j i n å g o n m ö r k färg.
Af tyget klippas 2 lika stycken, 90 cm.
l å n g a och 30 cm.
b r e d a, v i d e n a k o r t s i d a n t v ä r a o c h d e n a n d r a s l u t a n d e i en s n i b b.
Det e n a stycket uppklippes 3 0 c m.
l ä n g s efter p å m i d t e n, h v a r e f t e r d e n n a öppning k a n t a s.
Styckena sys på afvigsidan sam- m a n, s e d a n det h e l a först blifvit f ö r s e d t m e d in- s k r i p t i o n e r n a » Ylle » p å d e n t v ä r a s i d a n o c h » B o m - ull » p å d e n s p e t s i g a s a m t d e s s u t o m m å t t l i g t ut- s i r a t s m e d o r n a m e n t eller b l o m m o r.
Omkring m i d t e n af a r b e t e t k n y t e s ett b a n d, v i d h v i l k e n d e n s å l u n d a bildade dubbelpåsen upphänges p å väggen.
F ä r g e r n a v ä l j a s efter g o d t y c k e.
Denna present b l i r n o g v ä l k o m m e n till mormor, ty hon kan ju, a n t i n g e n h o n s t i c k a r eller s t o p p a r, s t ä n d i g t h a f v a sitt lilla g a r n f ö r r å d h ä n g a n d e v i d s i n s i t t p l a t s.
Ella.
A t t s k r i f v a dagbok.
E t t l i t e t i n l ä g g m o t u p p s a t s e n i s a m m a ä m n e i n:r 4 5.
|llijjjen uppsats i Idun, som handlade om vå- &lt; « § l g 3 dan af att skrifva dagbok, har väckt min motsägelselusta.
Uttrycken synas mig väl skarpa, då man näppeligen på allvar kan skrifva egenkärlek, dålig karaktär och känslopjunk på dagbokens räkning.
Ooa de, som skrifva dagböcker, endast tala om, att de träffade den personen då eller då, att de fingo en ny klädning m. m. dylikt nonsens, så äro de nog ej i fara att, som ni säger, förytligas af sådant skrifveri.
Den saken, ytligheten, tyckas de redan vara på det klara med.
De hafva nog skaffat sig dagbok för att göra som en eller annan väninna.
Ett sådant ef- terhärmningsmedel är enfaldigt, om än ej allt för vådligt för karaktären.
Dock kunna ju sådana flickor på 12 a 14 år tillhållas att ej anteckna dylika bagateller, äfven om de kunna vinna något därpå i konsten att ut- trycka sig i skrift.
Men när åren gå och de stå inför alle- handa spörsmål, så kan nedskrifvandet af glädje och sorg vara till nytta.
Men det är ej blott de af eder påpekade kärlekslidandena, som ett ömtåligt sinne skyggar för att bära till torgs.
Det är äfven ofta religiösa spörs- mål, egen oförmåga och småsinthet, svikna idealer m. m., som då afhandlas i dagboken.
Det blir ett tillrättagående med ens eget jag, som långt ifrån förytligar.
Ingen män- niskas själslif blir rikare, af att hon hastigt söker att slå bort det, som faktiskt var ett lidande, säkert fullt af maning för ens inre lif.
Många uppsöka dagboken, då deras hjärtan äro tunga, fulla af tvifvel, ensamhet och misstro, af sorg öfver död och förgän- gelse, och då tala de ut sin klagan, utan att kasta sina sorger på någon människa.
Det kan synas, som om de talade endast för sin egen person, men hvarje inre samtal i en människa är dock ett tal med hennes samvete.
Då en person upphört att tala med sig själf, då är fara å färde.
En död talar ej.
— J a g vet väl, att det af många anses fasligt narraktigt att bära på och skrifva om ett obesvaradt tycke.
Man bör ju glömma det fort och gladt.
J a, det är så mycket, som är klokt oeh nyttigt, som man ändå ej kan göra.
Och så länge förtroende och kärlek finnas i världen, framkalla alltid misstag och svek härutinnan lidande.
Om religiösa tvifvel öfverfalla en, så är det godt att klargöra dem efter bästa förmåga.
Ett undanskjutet tvifvel är ej dödadt.
Man går ej framåt på så sätt, ty man vågar sig ej öfver den gömda faran.
Invändas kan ju, att man kanske fastnar i tvifvel, om man mycket skrifver därom.
Min tro är, att så ej är fallet, om man ärligt sträfvar och mo- digt ser sin frestelse an.
Det går lättare att slumpa bort sig själf, om man binder för ögonen med flit.
J a g tror, att dagboken kan och bör blifva en god vän, en bönbok, i hvilken jag prof var mig själf.
Förvisso finnas andra sätt än dagboksskrif- vande att vinna tröst och klarhet.
Man kan j u tala med någon god vän och begära den- nes råd och medkänsla.
Men när man nu en gåDg är sådan, att man ej vill höra för mycket klander af sina vänner, så blir lätt deras mening något okritisk, äfven om de äro till hands och hafva tålamod att af- höra en.
På än flere sätt kan man nog vinna till- fällig tröst.
Varaktig frid får man blott på ett.
Men så länge striden pågår i ett män- niskhjärta mellan rätt och orätt, och så länge glädje och sorg hafva sin djupa betydelse för oss, så är dagboken ett af de hjälpmedel, som blifvit pröfvadt af våra förfäder oeh äfven af Johanne.
Blommor.
För Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) le damer, som tycka, att en krans icke passar till deras huf ?udform, borde i alla fall icke vara så rädda att sätta en enda blom- ma i håret.
Men deras tid kommer nog snart igen!
Att visa sin glädje och beundran genom att strö blommor för någon är också ett natur- ligt och vackert bruk.
Däremot finner jag det mindre vackert och naturligt att på scenen till skådespelare eller sångare skicka upp kran- sar, stora som begrafningskransar eller vagns- hjul.
Skulle man tillkasta en uppträdande konst- när en sådan hedersgåfva, skulle det vara det samma som att slå ihjäl honom på fläcken, hvaremot ett regn af små buketter som ett regn af vänliga tankar aldrig skulle kunna annat än glädja och uppmuntra den det gäller.
Det har blifvit ett bruk att taga emot de nyblifne studenterna utanför skolan med blom- mor.
Om dessa gåfvor bestå af lösa, enstaka blommor eller sådana buketter, att de kunna pryda sig med dem, tyckes det mig vara ett vackert bruk.
Blommor äro alltid uttryck för deltagande, både i sorg och glädje.
Men att öfverlämna de nyblifne studenterna kolossala, bundna bu- ketter med papper omkring, som de med be- svär skola gå och bära i händerna, är en be- synnerlig karrikatyr af den vänliga seden att vilja smycka festens föremål.
I Spanien brukas det, när någon berömd eller högtstående person gör sitt intåg i e D stad, att låta det regna öfver honom från alla fönster och altaner med lösa rosenblad.
Enligt min tanke är detta just högsta ut- trycket för den känslan, att blommor skola komma lätt, icke kunna slå eller besvära, utan endast fladdra.
Jag har varit med om soldaternas hem- komst från kriget, då Danmark stred mot Tyskland 1848, och hela hären öfversållades med ett oafbrutet regn af blommor under mån- ga timmars tid.
Luften var bokstafligen upp- fylld af blommor, som från alla hus och tak regnade ned öfver soldaterna.
Der ibland funnos också lagerkransar, men endast små och lätta, passande för ett huf- vud, icke de3sa monstrum, som fabriceras för att hedra ryktbara personligbeter.
På Capri har jag sett dem hälsa sitt hel- gon St. Antonio med ' blomsterkastning af gula blommor af en kvist-artad buske, liknaude gullregn.
De refvo af dem utan stjälkar och fyllde alla förkläden och hufvuddukar där- med.
Då helgonet bars fram i processionen, ströd- des från alla murar och terasser ett jämnt regn af dessa guldgula blommor öfver honom, så att det såg ut, som om han gick fram ge- nom ett regn af solstrålar.
Då processionen gått förbi, lågo alla de gula blommorna kvar och påminde om de första vårdagarne uppe hos oss, när lönnen fäller sina ljusa blommor öfver den svarta jorden.
I katolska länder visar man öfver hufvud taget sin sympati och tillbedjan för himlen, för madonnan eller för det helgon, man är särskildt hängifven, genom ideliga blomster- offer.
Jag ha. '
sett madonnabilden på madonnans födelsedag omringad af en stor skog af långa stänglar med hvita liljor, — renhetens sym- bol, — och i vissa kapell i katolska kyrkor äro helgonbilderna stundom alldeles dolda af en oändlighet med blommor och ljus.
Så erinrar jag mig ett kapell till höger om ingången i Madelaine-kyrkan i Paris, huru det var ett fullkomligt orangeri af blommande azaleor, kamelior, rosor och liljor framför al- t. ret och dessutom alltid strålade af stor illu- mination af brinnande ljus.
Det förefaller tem- ligen prosaiskt att se dessa krukväxter med papper omkring direkt flyttade från blomster- marknaden utanför och in i kyrkans kapell.
Däremot kunna andra anordningar af blom- mor i kyrkan eller för kyrkan ofta göra in- tryck af en omsorgsfull tillredelse för ett hög- tidligt tillfälle.
Så har det till exempel i många af de små italienska byarne varit brukligt att blom- sterströ gatorna, där en procession skulle gå fram.
Genzano var särskildt berömd för förmågan att på det mest konstnärligt utsökta sätt blom- sterlägga sina gator.
Man måste kalla det blomsterlägga, ty blommorna ströddes icke löst, utan lades som tjocka mattor af afrina blom- blad i mosaik, som bildade tafior.
En målare, som en gång var närvarande vid en sådan fest, berättade mig, att en man utan- för sin dörr lagt en madonnabild af blomblad och därtill bildat en bakgrund af stärkt gula blommor.
När han var färdig, stod han länge och betraktade sitt verk, som om det varit något, som icke behagade honom därvid.
Ett ögonblick gick han in i sitt hus och kom ut igen med en korg, full af lilas-färgade lavendelblommor, som han sakta strödde öfver den guldgula bakgrunden, så att den lysande effekten mildrades, och målaren, som var vittne därtill, sade mig, att det utan tvifvel var den vackraste förbättring han kunde ha gjort.
Samma lust, som nu tycks vara genomgå- ende, nämligen att låta blommor verka genom att samla dem i stora, likartade färgmassor, ser man också tydligt i alla våra offentliga anläggningar och i större privata trädgårdar.
Blomsterplanteringarna äro ju också här ett slags mosaik, där icke någon växt får bli högre än den andra, utan allt hålles inom vissa stränga gränser, och blommorna nyttjas som färgfläckar till att bilda vissa figurer.
I stora anläggningar å gröna gräsplaner se också dessa anordningar utomordentligt prakt- fulla och dekorativa u t; men dock är det icke utan, att man med en viss tillfredsställelse och lättnad ibland kommer in i någon gam- malmodig trädgård, där allting växer som det vill om hvartannat, och där man återser alla de gammalmodiga blommor, som nu icke längre anses fina oeh förnäma nog att taga i betrak- tande.
På en stor herregård, jag känner, där par- ken är hållen i den mera högtidliga och mo- numentala stilen med härliga, utländska väx- ter, blomsterrabatter i mosaik och evigt grön- skande, blankbladiga buskväxter, har husets fru borta i köksträdgården bevarat en särskild blomstergång för sig själf till minne om gamla tiders smak.
I D U N Under fruktträden löper en bred, rak sand- gång, beströdd med fin hafssand, och på hvarje sida om denna, under de nedhängande frukt- grenarne, gå två långa blomsterrabatter, där alla slags gammalmodiga blommor riktigt fro- das i vild oordning.
Där stå mångfärgade stockrosor, brokiga da- lior, solrosor, stora som hjul, vända sina gyllne sköldar upp emot ljuset, riddarsporrar, mörk- blå och ljusröda, stå höga och stela som sol- dater.
Vallmoblommor i alla färger, mörk- röda med hvita kanter, hvita med mörkröda kanter, violetta, brunsvarta och lilas-färgade, vrida sina buktade stjälkar bland det blågröna, tandade löfvet.
Astrar i alla upptänkliga fär- ger trängas om platsen.
Resedan flyter ut som ett ogräs, och jag får icke glömma de låga rosenbuskarne, de äkta, gammalmodiga proveDce-rosorna, som dofta bättre än alla an- dra rosor, och som egentligen äro den ursprung- liga typen af hvad man tänker sig vid en ros.
Där är en brokig lek af färger öfver dessa gammalmodiga blomsterrabatter, som gör en glad vid åsynen däraf, och som också sär- skildt tyckes tilltala bien, hvilka alltid svärma öiver denna gamla trädgård.
Detta slags odisciplinerade blandning af alla upptänkliga plantor och färger har också sin skönhet.
Det finns ingen bestämd skönhet i naturen, som man kan nämna som den bästa.
Det beror på personliga sympatier, oeh man kan glädja sig öfver alla olika arter, då ingen art är ledsam.
Med blommor är det som med människor: » Hvar tar sin, så tar jag min », oeh de flesta ha någon blomma, som de föredraga framför andra.
(Forts.) U P n o t i s b o k e n.
Studiistipendium för kvinnor.
Ansöknings- t i d e n till det af F r e d r i k a - B r e m e r - f ö r b u n d e t annon- serade stndiistipendiet för k v i n n o r å 120 kr, u t g å r m e d d e n n a m å n a d.
A n s ö k n i n g a r i n s ä n d a s till för- b u n d e t s styrelse och böra vara åtföljda af betyg öf- ver aflagd s t u d e n t e x a m e n, afslutad 3-årig kurs vid h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i u m eller motsvarande k u n - s k a p s m å t t s a m t uppgift å beskaffenheten af de till- ä m n a d e studierna.
* Ett vackert mål förverkligas.
D å vi i j u n i d e t t a å r meddelade föreståndarinnan för T y s t a skolans, fröken A m y Segerstedts p o r t r ä t t, o m n ä m n d e v i p å tal o m h e n n e s ädla lifsgärning äfven h e n n e s v e r k s a m h e t för bildandet af ett lånbibliotek för blinda.
T i l l fullföljandet häraf h a r h o n i dessa da- gar af fonden » Lars H i e r t a s m i n n e » erhållit ett an- slag af 6 0 0 k r.
* En lifsgärning i lidandets tjänst h a r öf- versköterskan vid Borås lasarett, änkefru Sofia A n - dersson, fullbordat, då h o n n u vid 6 7 å r s ålder och efter 29-årig tjänstetid d r a g i t sig tillbaka till p r i v a t - lifvet.
Till fru A n d e r s s o n s efterträdarinna i det m a k t p å l i g g a n d e kallet h a r a n t a g i t s sjuksköterskan fröken Kjellson från Sofiahemmet i S t o c k h o l m.
En smalands flickas roman.
I början af 80-talet begaf sig en u n g smålandstös, M a t h i l d a H a r t m a n, / r å n föräldrahemmet i Vissefjärda försam- l i n g u t för a t t söka sin lycka.
H o n k o m först till hufvudstaden, h v a r e s t h o n uppehöll sig som sömmer- ska till slutet af decenniet, då h e n n e s äfventyrsäl- s k a n d e s i n n e dref h e n n e u t i världen.
D e n n a g å n g ställdes färden hinsidan A t l a n t e n, d ä r d e n dugliga flickan lyckades slå sig väl ut.
I en familj i N e w y o r k fick h o n så ett långvarigt arbete med förfärdigandet af en af d ö t t r a r n a s ut- styrsel.
D e n n a skulle n ä m l i g e n gifta sig med en engelsk sjöofficer, stationerad i B o m b a y i I n d i e n, d i t fröken H a r t m a n, som u n d e r sitt arbete lyckats v i n n a familjens v ä n s k a p, p å inbjudan följde det n y - gifta paret.
H o n h a r sedan dess följt familjen på en m ä n g d resor och d ä r u n d e r besökt en hel del p l a t s e r i Asien, Afrika och E u r o p a.
I fjol gjorde h o n en t r i p p till Sverige.
N u står M a t h i l d a H a r t m a n i begrepp att gifta sig i B o m b a y, enligt h v a d b o n i bref u n d e r r ä t t a t sina i Sverige boende föräldrar och a n h ö r i g a.
Det ä r en officer i engelska m a r i n e n, som v u n n i t den vidtberesta smålandstösens h a n d och hjärta.
En lycklig mormorsmor.
Drottning Vic- toria h a r i dessa d a g a r fått sitt 14:de b a r n b a r n s b a r n g e n o m födelsen af en son till p r i n s L u d v i g af B a t - tenberg, som är gift m e d d r o t t n i n g e n s dotterdotter, prinsessan Victoria af H e s s e n.
D r o t t n i n g e n h a r för n ä r v a r a n d e icke m i n d r e än 53 a f k o m l i n g a r; 7 barn, 3 2 b a r n b a r n och 14 b a r n b a r n s b a r n.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Andra synifonikonserten gafs i l ö r d a g s m e d ett a l l t i g e n o m s v e n s k t p r o g r a m, s o m i n l e d d e s af L. Normans u v e r t y r till » A n t o n i u s o c h C l e o p a t r a », e t t af p r o g r a m m u s i k e n s m e s t a n s l å - e n d e n u m m e r, som alltid höres m e d intresse.
I A. Södermans utomordentligt vackra tonsättning till H e i n e s dikt » V a l l f ä r d e n till K e v l a a r », ett af d e n genialiske t o n s ä t t a r e n s förnämsta alster, utförde h r Lundqeist m e d d r a m a t i s k t lif o c h v ä r m e s a m t v i d god r ö s t d i s p o s i t i o n s o l o p a r t i e t.
D e n n a k o m p o - sion, i hvilken körens lofsång bildar en stämnings- full b a k g r u n d, k a n r ä k n a s till d e m, s o m a l l t i d g ä r n a h ö r a s o m o c h o m i g e n.
H r A. HallMs s y m f o n i s k a dikt » En s o m m a r s a g a » h a r u t f ö r t s flere g å n g e r o c h a l l t i d v u n n i t bifall.
Säkerligen s k u l l e d e n d o c k v i n n a ä n n u m e r a p å n å g o n för- kortning.
En bland våra yngre, mest framstående t o n s ä t t a r e ä r h r E. Sjögren, h v a r s » Aftonstäm- ning », förut intagen s o m pianostycke i h a n s sam- l i n g » P å v a n d r i n g », v ä c k t e liflig o c h v ä l f ö r t j ä n t uppmärksamhet.
P r o g r a m m e t s h u f v u d - o c h slut- n u m m e r u t g j o r d e s af F. Berwalds i kontrapunk- tiskt h ä n s e e n d e genialiskt u t a r b e t a d e » Sinfonie serieuse ».
Praktfullt i n s t r u m e n t e r a d och flödande af liffullhet o c h glöd k a n d e n ej a n n a t ä n v e r k a e l e k t r i s e r a n d e, s ä r s k i l d t g e n o m d e n eldiga finalen.
D e n h ä l s a d e s ock m e d d e t lifiigaste bifall.
Ut- f ö r a n d e t af s a m t l i g a n u m m e r h e d r a d e s å v ä l hof- k a p e l l e t s o m d e s s skicklige a n f ö r a r e h r A.
Hallen.
P u b l i k e n b o r d e h a f v a v a r i t fulltalig.
K.
Dramatiska teafern gifver i m o r g o n för f ö r s t a g å n g e n G. af G e i j e r s t a m s n y a s t y c k e » A n d r a s af- färer ».
Vasateatern, s o m riktigt s y n e s r a s k a u n d a n för a t t t a g a i n d e n tid, som f ö r l o r a d e s i b ö r j a n af t e r m i n e n, h a r h u n n i t m e d y t t e r l i g a r e t v ä n n e re- p r i s e r, s e d a n vi s e n a s t s y s s e l s a t t e o s s m e d d e n - s a m m a.
1 f ö r r a v e c k a n gick A u d r a n s t ä c k a o p e r e t t » Miss Helyett » u n d e r fiffigt bifall öfver s c e n e n.
Rollfördelningen var d e n s a m m a som under näst- f ö r g å n g n a s ä s o n g m e d ett viktigt u n d a n t a g • titel- r o l l e n.
F r ö k e n Helfrid Sundgeist kreerade den d å m e d m y c k e n f r a m g å n g.
F r ö k e n Hamberg lyc- k a d e s i c k e m i n d r e träffa stockholmspublikens h j ä r t a n.
H e n n e s r ö s t r e s u r s e r ä r o o b e s t r i d l i g e n för m e r ä n f ö r e g å n g e r s k a n s, o c h h e n n e s spel ä r lif- ligt o c h af g o d n y a n s e r i n g, o m ä n ej s å k o k e t t s m i d i g t s o m fröken S u n d q v i s t s.
F r ö k e n Ekströms M a n u e l a v a r s t r å l a n d e o c h fru Lindströms spanska s e n n o r a af d r å p l i g effekt.
T e a t e r n s t v å d i r e k t ö r e r, h r r Strömberg o c h Warberg, skämma minsann icke h e l l e r b o r t s i n a r o l l e r, m e n i öfrigt ä r m a n s s i d a n icke s y n n e r l i g e n g l ä d j a n d e.
Hvilken som är ledsammast som operetthjälte, hr Rönn- blad eller h r Änder, k a n m a n t v e k a o m e n god s t u n d, i s y n n e r h e t n ä r m a n s o m h ä r får b ä g g e t v å till lifs p å e n k v ä l l.
I ett ä r o de j ä m n s p e l t a: i den absoluta bristen på både röst och sång- k o n s t.
D&lt;^ b o r d e ä n d å h a b r a n ä r a till h a n d s g o d a förebilder, h v a d s o m m e d äfven a n s p r å k s l ö s a instrument kan göras i kuplettsång, om endast uppfattning och s m a k b ä r a u p p föredraget.
P å m å n d a g s afton h ä l s a d e vi i » S k ö n a H e l e n a » v ä l k o m m e n åter vår obestridt främsta stjärna p å o p e r e t t f a c k e t s h i m m e l, fru Anna Petterson-Norrie, h v i l k e n å t e r v ä n d t från s i n a t r i u m f e r i K ö p e n h a m n, s o m, n u m e r a m e d ö k a d r ä t t, ej vill a f s t å a t t till hälften r ä k n a h e n n e s o m sin.
D e n n a prestation ä r för v ä l k ä n d a t t y t t e r l i g a r e b e h ö f v a o m o r d a s; d e t ä r n o g a t t k o n s t a t e r a, a t t g u n s t l i n g e n v a r sig lik i h v a r j e d r a g af d e t fint u t a r b e t a d e, litet för själfs- 375 väldiga, men plastiskt verkningsfulla spelet s o m i h v a r j e t o n af d e t f u l l ä n d a d e v o k a l a f ö r e d r a g e t.
E n h j ä r t l i g h y l l n i n g af b l o m m o r o c h a p p l å d e r k o m h e n n e o c k till del.
H e r r / Lnrier-Paris f ö r n e k a d e sig ej h e l l e r — d e s s v ä r r e!
Ej e n s m o t s p e l e r s k a n s ö f v e r l ä g s e t s ä k r a sång kunde hålla honom uppe i duetterna, och i solonumren var h a n naturligtvis alldeles pris- gifven.
D e n g l a d a o p e r e t t e n gick för öfrigt m e d lif o c h l u s t, o c h h r S t r ö m b e r g s Menelavs, som visserligen för h v a r j e n y t t u p p f ö r a n d e s y n e s allt m e r a c h a r - geras, verkade dock oemotståndligt skrattretande.
T y o m n å g o n r o l l tål s t a r k p a r o d i, ä r det v ä l j u s t denna.
Filharmoniska sällskapet gifver s i n f ö r s t a a b o n n e m e n t s k o n s e r t tisdagen den 29 dennes, hvarvid k o m m e r att utföras Ant.
Dvoråks utomordentligt i n t r e s s a n t a o c h af d e f ö r n ä m s t a m u s i k a u k t o r i t e t e r m e d öfverflödande loford o m n ä m n d a s t o r a kör- o c h o r k e s t e r b a l l a d » S p ö k b r u d e n ».
A n t e c k n i n g till biljetter t o r d e b ö r a s k e m e d d e t s n a r a s t e.
Fröken Tora Hvass gifver s i n k o n s e r t i afton m e d b i t r ä d e af fröken S e l m a E k o c h h r F r a n z N e r u d a, h v i l k e t vi v e l a t e r i n r a o m.
Hr Franz Neruda h a r a n k o m m i t h i t från K ö p e n - h a m n o c h ä m n a r h ä r l i k s o m förra å r e t a n o r d n a en serie musikaftnar.
Då dessa helt naturligt äro m y c k e t g o u t e r a d e, t o r d e m e d s ä k e r h e t h v a r j e bil- jett varda npptagen.
Första soarén på måndag.
Operasångaren Johannes Elmblad, d e n f r a m s t å e n d e b a s s å u g a r e n, gifver k o n s e r t i V e t e n s k a p s a k a d e m i e n lördagen den 26 d e n n e s.
B i t r ä d a n d e förmågor blifva fru Sterky o c h h r E. Sjögren.
Programmet u p p t a g e r r o m a n s e r af S c h u m a n n o c h S c h u b e r t m.
m.
Fröken Sigrid Carlheim-Gyllensköid konsert i Musikaliska akademien.
förbereder en •#9 6 # f e F s h ö F d.
Berättelse af Vilma Lindhé.
J f j ä d e r n h a d e ej k u n n a t s ä g a d e t m e d o r d, pfe) m e n A g n e s h a d e l ä s t i h a n s s l o c k n a n d e \ j ö g o n o c h förstått, a t t d e t v a r p å h e n n e ensam h a n litade.
Själf h a d e h a n s t r ä f v a t sig till d ö d s för h u s t r u och barn, och n u skulle h o n — den tjuguåriga dottern — upptaga k a m p e n i h a n s ställe.
Modig, k l o k o c h f ö r t r ö s t a n s f u l l — s t a r k till själ och kropp — k ä n d e h o n ingen bäfvan, endast glädje öfver a t t i g ä r n i n g få v i s a sig v ä r d i g d e n h o n ä l s k a t öfver allt p å j o r d e n.
H a n h a d e varit tyst, i n å t v ä n d och sträf; m e n h o n h a d e förstått h o n o m, och de h a d e varit m y c - k e t för h v a r a n d r a s a m t i n g å t t l i k s o m ett h e m l i g t förbund.
H a n b e h ö f d e ej s ä g a h e n n e, a t t h a n v a r o l y c k - lig i sitt ä k t e n s k a p, t y h o n m i n d e s ej d e n t i d h o n ej v e t a t det.
H a n b e g ä r d e ej t r ö s t, m e n fick d e n — a n k l a g a d e a l d r i g, m e n blef d o c k f ö r s t å d d.
H u s t r u n h a d e v a r i t e n s k ö n h e t o c h k u n d e ej g l ö m m a det.
Ä n n u s å g h o n o v a n l i g t b r a u t o c h var stolt däröfver.
S o m u n g s t u d e n t h a d e h a n blifvit i n a c k o r d e r a d i h e n n e s f ö r ä l d r a h e m o c h f ö r ä l s k a d e sig s å o h j ä l p - ligt, e h u r u h a n v i s s t e, a t t f a m i l j e u v a r tarflig o c h dottern utan uppfostran.
H a n trodde att kärleken, den dagliga s a m v a r o n m e d h o n o m själf, l ä s n i n g af g o d a b ö c k e r, u m g ä n g e m e d b i l d a d e m ä n n i s k o r o c h e n sogfri e x i s t e n s skulle u t j ä m n a bristerna, men fann snart, att h a n m i s s t a g i t sig, o c h a t t h o n v a r en n a t u r, s o m e n d a s t f ö r s ä m r a d e s af m e d g å n g e n.
För benne, som växt u p p n ä s t a n i fattigdom, v a r i n g e n t i n g n o g d y r t eller p r ä k t i g t, o c h a t t s p a r a i något h ä n s e e n d e försökte h o n aldrig.
Att u p p m a n a därtill åstadkom intet a n n a t ä n pin- s a m m a äktenskapliga scener, där m a n n e n alltid drog det kortaste strået.
Därför h a d e också h a n s ä r f d a k a p i t a l g å t t åt till s i s t a s k i l l i n g e n, o c h h a d e h a n ej r ä d d a t u n d a n e n lifränta, s k u l l e i n t e t fun- I n i t s k v a r efter h a n s d ö d.
det t v ä r a sättet, ty h o n visste, h u r v a r m t h a n s h j ä r t a k l a p p a d e för m ä n s k l i g h e t e n.
Han hade en stor praktik — d e n största i hela Herr redaktör!
staden — m e n inte särdeles inbringande, ty h a n I d u n s l ä s a r i n n o r få så m å n g a r å d och anvisnin- h j ä l p t e h e l s t för a t t h j ä l p a o c h b e h ö f d e ej a r b e t a gar, få del af så m å n g a r ö n o c h erfarenheter p å för b r ö d, e n s a m i v ä r l d e n s o m h a n s t o d.
alla o m r å d e n, som röra k v i n n a n, allt detta fram- Det v a r ej s v å r t a t t s e, h u r v ä l k o m m e n h o n blef, eller a t t h a n g l ö m d e s i n a a n d r a p a t i e n t e r af i n - lagd t och framsagdt p å e t t vackert o c h k o r r e k t t r e s s e för allt, s o m r ö r d e h e n n e.
språk, u t g å n g e t från d e n bildade k v i n n a n s p e n n a » F u l l k o m l i g h v i l a — e n u t r i k e s r e s a eller e n och skrifbord.
F ö r e n g å n g m å de äfven lyssna till l ä n g r e v i s t e l s e v i d e n b a d o r t ä r h v a d n i behöfver, » E N RÖST FRÅN HÖTORGET.
sade h a n afgörande, i det h a n klappade hennes J a g gick d ä r i d a g utefter d e n r a d af g u m m o r, hand.
som sitta d ä r, säljande viskor, vispar och b l o m m o r; » Det e n a ä r l i k a o m ö j l i g t s o m d e t a n d r a, » s v a - k ö p t e e n liten b u k e t t g r ö n t här, e n liten g r ä s k n i p p a rade h o n m e d ett svagt leende.
F ö r s t n ä r h o n t a g i t b ö r d a n p å sig.
f ö r s t o d h o n, d ä r och s t a n n a d e till sist h o s e n g a m m a l fryntlig » Få se! » återtog h a n u p p m u n t r a n d e.
hur tung den var.
g u m m a och såg p å h e n n e s både färgade och ofär- R e s a!
M e d e n s k o m d e t öfver h e n n e e n v å l d - Om förmiddagarne läste h o n i en skola, o m gade gräs och eterneller.
s a m, s t o r m a n d e l ä n g t a n efter frihet, luft, l j u s, e f t e r m i d d a g a r n e gaf h o n p r i v a t l e k t i o n e r, o c h k v ä l - Sedan j a g frågat efter p r i s e t p å e n k n i p p a skära s k ö n h e t, g l ä d j e!
Efter allt d e t t a, s o m h o n g l ö m t l a r n e ville ej f ö r s l å t i l l a t t l a g a s y s k o n e n s k l ä d e r, sådana och fått besked d ä r o m, a n m ä r k t e j a g: a t t s a k n a, d ä r f ö r a t t h o n ej fått t i d t ä n k a p å, a t t hjälpa d e m m e d läxläsningen och se om hemmet.
» J a g tycker fiun ä r b r a d y r p å e n sådan liten Arbetet v a r h e n n e kärt o c h s k r ä m d e e j, m e n det fanns.
knippa. » H o n blef v a r m o m h j ä r t a t s a m t gick fort o c h h v a d s o m förtog m o d e t v a r b r i s t e n p å ö v e r e n s - M e n » frun » log p å e t t mycket knipslugt sätt och spänstigt, s o m vore h o n redan återställd.
Det stämmelse med modern.
s v a r a d e: » De ' kostar så m y c k e ' t e vara / » - », si, så jag får var också e n sådan härlig v å r d a g!
F ö r r h a d e fadern s t ä l l t s i g e m e l l a n o c h s k y m t lof a t t t a ' b r a betaldt, men » — h o n nickade m e - bort hennes litenhet.
Nu.
såg h o n h e n n e s å d a n När h o n k o m h e m, såg h o n genast p å den si- n a n d e, och p å s a m m a g å n g h u m o r n lyste i hvarje h o n v a r — fåfäng, s k r y t s a m, e g o i s t i s k o c h for- denfodrade ytterrocken och eleganta spatserkäppen s k r y n k l a p å h e n n e s g a m l a ansikte, såg h o n m i g är- d r a n d e — o c h n ä r h o n s å g, v a r d e t ej a l l e n a s t i tamburen, att konsul Brink v a r p å besök.
ligt o c h trofast i ögonen — » d e ' hjälper i n t e ä n d å; m e d e g n a ö g o n, u t a n l i k s o m m e d d e n bort- H e n n e s l ä p p a r k r ö k t e s i g f ö r a k t l i g t • — s å k o m j a g h a r i n t e k o m m i t l ä n g r e ä n i den här raden för gångnes.
det s o m e t t s m ä r t s a m t u t t r y c k i ö g o n e n.
de ', j a g, fast j a g setat h ä r å sålt så m å n g a år.
O c h H o n h a d e h e l s t v e l a t g å i n till s i g, u t a n a t t » Hvad h a n måtte h a lidit!
Hur kunde h a n därför, v e t frun, ä r d e ' n o g bäst, a t t så länge jag träffa h o n o m, m e n d ö r r a r n e till f ö r m a k e t s t o d o vara så fördragsam? » Därpå tänkte och grubb- sitter " här, bara vara » gummant.ii öppna, o c h h a n h a d e r e d a n sett h e n n e.
l a d e h o n.
» Att i n t e k u n n a ä l s k a s i n m o r — a t t » Och d e t till en h e d e r s g u m m a!
» k u n d e j a g ej låta a r b e t a p å d e t d a g o c h s t u n d o c h i n t e kunna — H e n n e s h ä l s n i n g v a r k n a p p a s t höflig.
bli a t t utbrista.
M e n j a g a n m ä r k t e också, a t t dock s t ö t a s b o r t å t e r o c h å t e r b o r t s o m af t u s e n n å l - H a n v a r s t o r v ä x t, m e d r ö d l e t t, fylligt a n s i k t e, i n t e alla g u m m o r tyckte o m a t t kallas vid d e t stygn. » Det v a r detta, s o m pressade n e r h e n n e mörkt vågigt h å r o c h hvita tänder.
» En grann namnet.
o c h s t a l h e n n e s kraft.
karl » v a r a l l m ä n n a omdömet, » men d u m och in- » De ' ä ' fruarnas eget fel, » försäkrade g u m m a n be- bilsk » t i l l a d e m e r ä n e n.
(Forts.) Syskonen voro tre.
Två gossar i slyngelåren s t ä m d t o c h t v ä r s ä k e r t.
— » L å t bli a t t kalla hvar- o c h e n flicka p å tolf å r.
e n d a t r a s k ä r r i n g, n i talar v i d, å h v a r gum-na, n i I b r ö d e r n a ville h o n s e f a d e r n g å i g e n.
D e r a s köper något af, för fru — — — D e ' ä ' alldeles p å studier och framgångar intresserade henne mer s a m m a sätt m e d d e ' s o m m e d fruarnas jungfrur, ä n allt a n n a t, o c h p å d e m h o p p a d e s h o n, o a k t a d t ska ' j a g tala o m.
J a g s k r a t t a r så godt för mej själf, m o d e r n i s v a g h e t o c h o f ö r s t å n d g j o r d e allt för n ä r j a g sir i t i d n i n g e n, h u r fruarna a n n o n s e r a efter att motarbeta henne.
landsflickor.
D e ' ä ' så d a n n a efter sådana, g u b e - Lilly — systern — v a r s t r å l a n d e vacker, mjuk vars — inga a n d r a vill d o m h a — tycker n å ' n de '!
o c h b e h a g l i g, o c h m e r ä n allt a n n a t t r y c k t e h e n n e N å, så få d i en landsflicka.
E n h v a r af I d u n s ärade l ä s a r i n n o r k a n g e n o m tanken, a t t h o n k u n d e gå förlorad genom d e n a t t bland sina bekanta försälja I d u n s julnummer lätt E n s å ' n h a r emellertid i n t e så g o d t o m klädnin- ständiga s a m v a r o n m e d m o d e r n.
H o n försökte förtjäna i n prenumerationsafgiften för I d u n till n ä - gar å o m b y t e n, i n t e, å så får h o n k a n s k e s n a r t e n tränga sig emellan dem, m e n misslyckades och sta å r.
af fruns e g n a klädningar, s o m ä r u t s t y r d å g a r n e r a d blef b e h a n d l a d n ä s t a n s o m e n fiende.
N ä m n d a j u l n u m m e r u t k o m m e r liksom föregående på alla möjliga sätt.
O c h flickan, s o m k a n s k e al- » A r b e t a o c h s l i t a för a t t skaffa d e m e t t l u g n t, å r m e d o m k r i n g 3 0 sidor, d e n n a g å n g m e d bidrag drig haft a n n a t p å sej förr ä n r ä t a å släta bomulls- a n g e n ä m t lif e l l e r t i l l f r e d s s t ä l l a d e r a s fåfänga, d e t af m e r ä n e t t 30-tal författare och författarinnor, kjolen, blir j u n u s å fin s o m själfva frun — • i sina får j a g, m e n af tillgifvenhet eller t a c k s a m h e t s y - däribland flere af vårt lands förnämsta, Sålunda e g n a ögon förstås.
— A till d e n d ä r g r a n n a kläd- n e s i n t e t s p å r, » t ä n k t e h o n ofta.
k u n n a vi n ä m n a Cecilia Bååth-Holmberg, Sigrid n i n g e n passar till slut i n t e sjaletlen — å så g å r H e n n e s s i n n e blef b i t t e r t, h e n n e s v ä s e n kärft Elmblad (Toivo), Amanda Kerfsledt, Ellen Key, Sel- frun själf s t a ' å hjälper h e n n e k ö p a e n hatt, eller o c h s l u t e t l i k s o m f a d e r n s.
I b l a n d g r ä t h o n öfver ma Lagerlöf, Mathilda Langlet, Vilma Lindhé, Char- också k a n s k e h o n får en af fruns h a t t a r, som ä ' b å ' sig själf, s i t t h å r d a s i n n e o c h g l ä d j e l ö s a lif, o c h lotte Lindholm, Helena Nyblom, Mathilda Roos, Anna p l y m e r och rosor p å och s o m b r ä t t e n ä ' u p p v i k t a allt oftare k o m d e t öfver h e n n e e n l ä n g t a n a t t Wahlenberg, Josefina Weltergrund (Lea) och Eva Wig- p å i alla möjliga tokiga fasoner.
k a s t a ifrån s i g a l l t s a m m a n s o c h lefva lifvet för ström (Ave) s a m t Ernst Beckman, A.
U. Bååth, Daniel J a, så duger h o s flickan i n t e d e t sättet — å i n t e egen räkning.
Fallström, Oskar Levertin, Werner von Heidenstam, Ernst de ' talet, för d e ' ä ' så » b o n d s k t », å m å n g a g å n g e r Lundquist, Oeorg Nordensvan, Johan Nordling och Alltid v a r d e t t v ä n n e s l o c k n a n d e, h j ä l p l ö s a, blir h o n u t s k r a t t a d till å m e d — å i n t e duger d e ' Birger Schöldström m.
fl.
Textbidragen komma att bedjande ögon, s o m m a n a d e h e n n e alt taga oket te v a r a så, n ä r h o n ska ' gå i n å passa o p p — å illustreras m e d n ä r a e t t 40-tal t e c k n i n g a r af Jenny p å o c h g å f r a m å t, tills h o n s t u p a d e — l i k s o m h a n i n t e d u g e r d e t e.
v a r a så, n ä r h o n ska ' följa frun Nyström, Viktor Andrén och Edvard Forsström m. gjort.
till torget.
— — A h u r frun arbetar ä b r å k a r m e ' n a, fl.
framstående artister.
gör h o n landsflickan till slut till e n riktig p i p p i n e t t Ursprungligen v a r h a n vetenskaplig forskare, m e n d å d e t ej gaf b r ö d n o g, blef h a n d e s s u t o m lärare och föreläsare.
H a n s k ä r l e k till k u n s k a p e r, l i k s o m h a n s k a r p t utbildade skönhetssinne, känslighet och snabba u p p f a t t n i n g t y o k t e s h a g å t t i a r f till d o t t e r n.
Äfven till d e t y t t r e l i k n a d e h o n h o n o m, m e d bred, intelligent p a n n a, djupt liggande kloka ögon och känslig m u n.
V a c k e r v a r h o n ej — s å g ej e n s b r a u t — m e n m a n g l ö m d e ej l ä t t d e t t a viljekraftiga, u t t r y c k s - fulla a n s i k t e.
F r å n Iduns läsekrets.
En liten nätt förtjänst till jul!
o S å h a d e å r e n g å t t.
H o n h a d e blifvit g a m m a l och s å g sliten ut, o c h d e n n a v å r v a r det ute med h e n n e s krafter, d e t s t o d ej till a t t d ö l j a.
G o s s a r n e lågo v i d a k a d e m i e n, o c h h o n s a k n a d e d e r a s h u r t i g a v ä s e n o c h s ä l l s k a p, m e r ä n h o n ville e r k ä n n a e n s för s i g själf.
När d e voro borta, k o m h o n också liksom när- m a r e d e s m å andefattiga intressen, m o r och syster o m f a t t a d e s o m lifsvillkor, o c h p i n a d e s d u b b e l t.
L i l l y v a r g a n s k a m y c k e t m e d — e h u r u ej i d e n finaste s o c i e t é — o c h m o d e r n lefde u p p p å n y t t i h e n n e s t r i u m f e r.
A t t skaffa h e n n e e n m a n m e d f ö r m ö g e n h e t o c h s a m h ä l l s s t ä l l n i n g h a d e blifvit hennes lefnadsmål.
A g n e s s å g n o g af k o k e t t e r i o c h s m å k n e p för a t t bli s j u k af v ä m j e l s e — o c h s j u k v a r h o n, d e t sågo alla u t o m hennes närmaste.
H o n a r b e t a d e s o m v a n l i g t, u t a n a t t g e t a p t, tills h o n s v i m m a d e i skolan o c h fördes h e n mera d ö d ä n lefvande.
S e d a n h o n l e g a t till s ä n g s e t t p a r d a g a r » för a t t h v i l a u p p », t o g h o n i s o m förut.
Lilly h a d e s u t t i t h o s h e n n e e n afton o c h s m e k t h e n n e s f e b e r h e t a h ä n d e r s a m t lagt k o m p r e s s e r pä d e t v ä r k a n d e h u f v u d e t.
H o n smålog v i d tan- ken därpå — det kunde v a r a behagligt n o g att ligga s j u k.
H o n b e h ö f d e v a r a frisk, för d e s i n a s s k u l l, o c h e n d a g gick h o n för a t t r å d f ö r a s i g m e d d o k t o r V e r n e r, e n b e p r ö f v a d v ä n till h e n n e s far o c h d e n enda människa h o n kunde tänka p å att anförtro sig till — o m d e t b e h ö f d e s.
H o n k ä n d e h o n o m för v ä l a t t l å t a s k r ä m m a s i g af d e t b i s t r a g r å s k ä g g e t, d e s k a r p a ö g o n e n o c h I d u n s jtdnummer t o r d e sålunda i å r liksom före- gående å r varda ej blott d e n ojämförligt rikhaltiga- ste, u t a n o c k d e n i literärt h ä n s e e n d e mest framstå- e n d e af alla j u l t i d n i n g a r.
P r i s e t ä r d e t o a k t a d t salt lika lågt s o m förut eller till ENDAST 5 0 ÖRE, h v i l k e t torde k u n n a b e t r a k t a s s o m särdeles billigt för så m y c k e n g o d och u n d e r h å l l a n d e l ä s n i n g, där- till illustrerad.
S o m b e k a n t erhåller hvarje a b o n n e n t p å I d u n e t t dylikt j u l n u m m e r gratis.
V i d k ö p af m i n s t 5 e x.
l ä m n a s dessa för 1 k r.
50 ö r e (= 3 0 öre p r st.), 1 0 e x.
2 k r.
5 0 ö r e (= 25 ö r e p r st.), 2 0 e x.
4 k r.
5 0 (= 22 ' / 2 öre p r st.), 30 ex. 6 k r.
(= 2 0 öre p r.
st.), 5 0 e x.
9 k r.
(= 18 ö r e p r st.) och 1 0 0 e x.
15 kr.
(= 1 5 öre p r st.).
A t t t i d n i n g e n lämnas till d e t t a fabulöst billiga pris beror d ä r p å, a t t d e n tryckes i en kolossal u p p - laga, och a t t utgifvaren m i n d r e afser a t t p å den- s a m m a göra sig e n förtjänst, ä n a t t göra t i d n i n g e n k ä n d i så vidsträckta kretsar s o m möjligt till års- skiftet.
A rekvisitioner p å m i n d r e ä n 5 e x.
lämnas i n - gen provision.
Alla rekvisitioner m å s t e åtföljas af kontant likvid.
Efter d e n 5 december m o t t a g a s i n g a beställningar.
De, som hafva tid och lust, förtjäna, in prenumerationsbeloppet sta år.
kunna för sålunda Idun till Med utmärkt högaktning Frithiof utgifvare Hellberg, af Idun.
lätt nä- stockholms / röAc ».
M e n s e ' n ä ' d e ' frun, s o m b e s k ä r m a r sej öfver, h u r u högfärdig h e n n e s jungfru blifvit å * så fin h o n vill v a r a — å u n d r a r å u n d r a r, h u r d e ' k o m m e r sej, att så fort flickorna k o m m a till S t o c k h o l m, blir d e ' alldeles bortkollrade.
Efter e t t å r — å m i n d r e me ' — får d e n d ä r högfär- d i g a flickan flytta, å så a n n o n s e r a r frun efter e n landsflicka igen — å så g å r d e t till å r efter å r.
F r u n får i n t e tycka illa vara n u » — slutade g u m - m a n — » att j a g ä r så h ä r frispråkig och fram tålig, m e n si, j a g h a r sitt å h ö r t d e ' d ä r så ofta, så jag k a n i n t e låta bli t e säja u t m i n m e n i n g å t fruarna själfva — n ä r d e ' ä ' n å ' n, som vill h ö r a på, förstås. » Tycka illa vara!
Jag tyckte t v ä r t om, a t t det låg så m y c k e t s a n n i n g o c h l ä r d o m i d e n n a gum- m a n s m e n i n g, a t t j a g ville göra d e n k ä n d för en större k r e t s, ä n h v a d g u m m a n själf k a n g e n o m a t t säga u t d e n till en o c h a n n a n fru, s o m h a r tid och lust a t t s t a n n a p å H ö t o r g e t och lyssna till en gam- mal g r a n r i s g u m m a s reflektioner.
gummans kund.
Innehållsförteekning.
Sophie H e r m a n s s o n; af H.
H.
(Med poiträtt.)
— E p i - gram; af Snorre.
— J u l och julklappar; af Mathilda Langlet.
— Giftermålsagenter.
I I: H e n n e s n ä d; af Ave.
— Jag sökte din bild förjaga; poem af ffi^o Gyllander.
— S o n j a K o v a l e v s k y, tecknad af A.
C. Leftter-Cajanello; af Georg Nordensvan.
— Iduns julklappsbasar.
— A t t skrifva d a g b o k; ett litet inlägg mot uppsatsen i samma ämne i n:r 45, af Johanna.
— B l o m - mor; för Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och musik.
— ' Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé.
— E n liten nätt förtjänst till jul.
— Från Iduns läse- krets.
