# ID: svediakorp-per890
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 26,947
# sentences: 654
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


fttwkhohn.
N:r 46 (256) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning ocb kolorerade p l a n s c h e r kr I d u n m.
Modet, u t a n kol.
pl.
• 6 50 Idun ensam » 4 Fredagen den 11 november 1892.
By ra: Klara v.
Kyrkogata (Aftonbladets n y a Redaktör och 7.
2 tr, hus.)
P r u n u m e r.
sker i landsorten ä potrt- a n s t a l l, i Stockholm h o s redaktion T r ä 3 a s ä. b y r å n kl. jet gör godt att se, verklig och obe- stridlig förtjänst, som anspråkslöst gömt sig undan, dragés fram ur en undanskymd tillvaro för att erkännas och belönas.
Man kan måhända tycka, att den- na naturliga handling af billighet och rättvisa ej skulle behöfva tjugufem å r för att vinna verk- ställighet, och det vore nog för alla parter bäst, om detta erkännande kunde komma förr.
Men D ä r man är dömd att, som ryssen säger, » äta körsbär med de store », bör man vara nöjd, om man får ett och annat bär med och slipper att uteslutande hålla sig till kärnorna.
Särskildt vid en lyrisk scen, där en eller flere större stjär- nor lysa med ett så starkt ljus, att de för- dunkla de smärre, be- höfves det för dessa smärre åratal af arbete, innan deras mödor och förtjänster blifva obser- verade.
Där Vid vår kungliga opera firades nyligen en artist, hvars förtjänst i främ- sta rummet bestod i ett ärligt, samvetsgrant och anspråkslöst arbete i den lyriska konstens tjänst.
Och detta arbete 12-1.
Allra.
Telef.
61 47.
Wilhelmina Ijji utgifvare: FRITKIOF HELLBERG.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag L ö a n u m m e r s p r i s 15 ä r a (vid k o m p l e t t e r i n g a r!
ftemandts Bolctr.-Jkticb.
5:te årg.
35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
f ö r &gt;Platssökande » o. » Lediga platser » 25 o r e för hvarje p ä b ö r j a d t tiotal stafv.
TTtlandRka a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d Strandberg.
hade då varat i tjugu- fem år.
Det var fru Wilhelmina Strandberg, som på årsdagen af sin debut vid samma konst- anstalt tog emot publi- kens hyllning och kam- raters tacksamhet för sin verksamhet under dessa år i konstens tjänst.
Det gjorde ett vackert intryck att se denna hyllning ägnas ea artist, som ej kan sägas höra till de konstens söndagsbarn, hvilka naturen slösande doterat för deras blif- vande kall.
Och när man såg fru Strandberg på sin hedersdag åler- gifva den gamla, trogna Margareta i » Hvita frun » och tänkte tillbaka på hennes utvecklingsgång under det förflutna kvart- seklet, då kunde man nästan känna sig tack- sam för ett så talande bevis på, att inom den lyriska konsten åtmin- stone icke allt beror » på Guds nåde », utan att eget arbete också spelar en roll med i den lyri- ska artistens utvecklings- drama.
Det var — så föreföll det åtminstone — detta egna arbete, som här i främsta rum- met hyllades och detta med full rätt.
Därige- nom hade fru Strand- berg undvikit att stanna
Det är ej mänskan godt att vara ensam, Hvar hjärtats bättre känsla är gemensam: Det ljud, som ingen hör, är icke till, Den känsla ingen delar, hon står still.
Men sorg-, som delas af en annan, tappar Sin bitterhet; din glädje, blott han klappar Uti en annans bröst, blir dubbelt skön.
Deltagandet är ädla sinnens lön.
^SAIAS kvar på ett visst område och iuom ett visst rollfack; då den ena branchen roller ej läm- pade sig för henne, fann hon alltid en annan, där hon snart kände sig hemmastadd.
Naturligtvis förutsätter sådant äfven goda anlag, och dem hade fru Strandberg * fått af naturen och gynnsamma förhållanden i öfrigt.
Den musikaliska begåfningen hade hon i arf från hemmet.
Familjefader i det hem, där Maria Wilhelmina Söhrling — så lyder fru Strandbergs flicknamn — växte upp, var mu- sikdirektören Vilhelm Söhrling, då, bosatt i hufvudstaden.
Från detta hem medförde fru Strandberg anlag och insikter i musikaliska ting, hvilka hon under sin uppväxttid — hon är född den 6 november 1 8 4 5 — kom att inhämta.
Det medfödda musiksinnet och den goda smaken fingo här sin första utbildning, på samma gång Wilhelmina Söhrling här uppfostrades af sin mor, Marie Elise Vret- man.
Musiksinnet är inom Söhrlingska släkten en ej blott ärftlig, utan äfven dominerande egen- skap, såsom också visade sig hos Wilhelmina Söhrling liksom ännu hos hennes fader och syster Selma, som lefva på Gotland och göra värdefulla insatser i musiklifvet i Visby.
Vi kunna således utan öfverdrift taga för gifvet, att Wilhelmina redan från början blef bestämd för scenen eller åtminstone för konstsången.
Detta framgår också däraf, att hon redan vid jämförelsevis unga år började studera solosång vid konservatoriet.
Där väckte hon uppmärksamhet, mindre med sina röstmedel än genom sin naturliga begåfning för musik, det vill säga hvad mau plägar kalla godt öra, säker uppfattning och riktigt omdöme.
Rösten karaktäriserades som en mezzosopran.
Sin första utbildning erhöll dep af professor Giinther, därefter gick den i skola hos hofsångaren Isak Berg, som vid denna tid såsom sångmästare ägnade k. ope- ran sin rika erfarenhet.
Den 1 8 oktober 1 8 6 7 tog Wilhelmina Söhrling det afgörande steget och beträdde för första gången de til- jor, där man söker framställa världen.
I en liten, nu glömd operacomique af Nicolo Isouard » Joconde » gjorde fru Strandberg sina första sceniska lärospån.
Försöket slog väl ut, om man får döma af samtida utlåtan- den; den unga debutanten förutsades en vac- ker framtid inom operacomiquens subrettfack.
Hennes dramatiska aktion var liflig och obe- svärad, och gången var — såsom en bedö- mare uttrycker sig — » behändig ».
Trots denna framgång fann dock sånger- skan det nödigt att ytterligare förkofra sig i sin konst.
Det fanns vid denna tid många och vackra föredömen vid vår operascen, hvilka kunde sporra de yngre till ansträng- ningar.
Arnoldson, Willman, Arlberg, Ben- rens samt fruarna Michaeli och Stenhammar voro sådana lysande förebilder.
At den sist- nämnda anförtrodde Wilhelmina Söhrling den ytterligare utbildningen af sin röst, medan hon själf fortsatte med att debutera (såsom Sophie i DAlayracs lilla sångspel » En egen- dom till salu »).
På våren 1 8 0 8 anställdes hon fast vid den operascen, som hon ännu tillhör.
Den framtid, som en musikbedömare (det var för öfrigt professor Bauck) förutsade Wilhelmina Söhrling såsom subrett inom operacomiquen, blef också en verklighet.
Men uppgifterna voro att börja med af anspråks- lös art. Marcellina i » Vattendragaren » och Lotta i » De löjliga mötena » hörde till dessa sångerskans första partier.
Bättre blef det, då sångerskan fick öfvergå till Mozart, och då åt henne anförtroddes Zerlina i » Don Juan » och Cherubin i » Figaros bröllop ».
Det var, som vi ofvan sagt, en i fråga om sångkrafter gyllene tid, och det gick följ- aktligen ej så fort för nybörjaren att komma fram.
Page- och subrettroller tillhörde vid denna tid fru Charlotte Strandberg, som i sådana uppgifter var allmänt omtyckt och med hvilken en nybörjare hade svårt att tätla.
Så småningom fästes dock uppmärk- samheten vid Wilhelmina Söhrling.
Det var i hennes framställningar något friskt och omedelbart, som gjorde sig gällande; sången var fri från alla oarter, intonationen alltid ren.
Härtill kommo såsom synnerligt vik- tiga egenskaper omsorg och noggrannhet, hvilka särskildt utmärkte och än i dag utmärka sån- gerskan.
Så småningom anförtroddes åt henne Urbain i » Hugenotterna » och Siebel i » Faust », den glada Mirza i » Lalla Rookh » och Anna i » Muntra fruarna », hvars aria i den nu stympade måltidsscenen alltid applåderades, Anna i » Friskytten », Diane i » Kronjuveler- na », Jenny i » Hvita frun » och flere andra.
Under de sista trettio å fyrtio åren har namnet Strandberg behärskat roller af detta slag; de utfördes först, som ofvan sagts, af fru Charlotte Strandberg, och ärfdes se- dan af Wilhelmina Söhrling, hvilken från sitt giftermål 1 8 7 8 bar namnet Strandberg.
Hennes man, Olof S., var tjänsteman i tull- verket.
Det fanns också många likheter mellan dessa båda sångerskor, icke minst däruli att de båda aldrig höllo fram sig själfva, på samma gång de voro föredömen i fråga om plikttrohet.
Ingendera a f dem har kommit till användning i den större repertoa- ren.
F r u Wilhelmina S. har dock ett par gånger försökt sig på större och allvarligare uppgifter och det ej utan framgång.
Vid operan » Carmens » framträdande kreerade hon den blida och ädla Michaela och bibehöll under en lång tid detta parti.
En än mera afgjord framgång skördade fru S. i Hall- ströms opera » Vikingarne », där hennes Astrid vann erkännande från alla håll.
Hennes utveckling gick emellertid ej i riktningen af mera allvarliga uppgifter.
Hon höll sig vid sina subrett- och pageroller, tills hon rned åren — i detta fall äfven arfta- gerska efter fru Charlotte Strandberg — bör- jade utföra äldre, mestadels komiska gum- roller, hvilka hon alltid förstått förläna godt humör och ibland, där så påfordrats, äfven en viss f i n e s s.
Hennes Martha i » Faust » och » Mefistofeles », amman i » Romeo och Julia », Marcellina i » Figaros bröllop » och rars Bent- zon i » Lakmé » höra till fru Strandbergs mera burleska uppgifter, hvilka dock ej hin- drat henne att såsom Margareta i » Hvita frun » och ännu mera såsom fru Ragnhild i » Den bergtagna » och markisinnan i » Rege- mentets dotter » visa prof på finhet och smak i framställningen.
Under senare år har fru Strandberg fått ägna en del af sin begåfning JEGNÉR.
åt rent dramatiska uppgifter, och hon har äfven där gifvit vackra prof på den samvets- grannhet och det goda, naturliga omdöme, som alltid varit bestämmande, då det gällt hennes konstnärliga arbete.
Vi böra bland dessa uppgifter minnas mor Renaud i » Flic- kan från Arles » och drottningen i » Sven Orädd ».
För vår lyriska scen är fru Wilhelmina Strandberg nästan oumbärlig; det finnes för närvarande ingen, som kan åtaga sig de vis- serligen ej stora, men många och viktiga upp- gifter, som höra till hennes repertoar.
Och hos publiken förenar sig omdömet om Wil- helmina Strandberg med föreställningen om en den mest samvetsgranna, plikttrogna och älskvärda sångkonstnär.
H.
L En Victorin.
skärgårdssaga.
_J^angt, långt där ute invid hafcets bryn, * y där östan hörs i glesa tallar susa, en klippa trotsigt höjer sig mot skyn, oeh vid dess fötter saltsjövågor brusa.
Den stupar lodrätt ned i Östersjö.
Men i dess midt en klyjla är belägen; om den kan folket ifrån Yxelö berätta dig en gammal sällsam sägen Det och dref och Ack, om du och var när ryssen kom med eld och svärd spridde skräck på våra östra stränder, fiskar ' n ut från hemmets lugna härd lade skärgårdsskogarne i bränder.
mången holme ännu vittne bär denna tid, då hotad var hvar tufva; ser kanonen än på Mellstens skär ryssegrafvarna vid Utö grufva.
Där bodde da på klippig Yxelö en åldrig fiskargubbe, böjd af åren.
Men i hans koja fanns en däjlig mö, det var hans dotter, ung och frisk som våren.
När gubbens järnhand skötte båt och skot och stormen rasade och hög gick vågen, då redde hon i för ' n hans strömmingsnot, såg ut åt hafvet och var glad i hågen.
•Men som det men När och på oeh af sin mor en kostlig ting hon fått, gömdes hemma under utskärsfärden; var en gammal bräcklig harpa blott, den var flickans rikedom i världen.
solen sänktes bakom västlig skog, skymning drog sitt flor kring skär och harpan drömmande hon sakta slog, tonen klang i skära sommarnatten.
Med till han han De där sitt och tonerna en hälsning ljuf och öm honom öfver viken städse vände; hörde och förstod; i nattens dröm åter hälsningen till henne sände.
vuxit upp på naken skärgårdsstrand, hafvet svallar och dar måsen reder enkla bo af hafstång, sten och sand, där de växlat sina ljufoa eder.
Och men så kom ryssen.
ingen barnens Gubbens stuga brann, varma böner hörde.
Snart måsen fiskarns lik på stranden fann de båda unga man till klyftan förde.
Dit sattes de.
All flykt omöjlig var, de hade blott sin vatten, harpa I nätter tre den klang nu hvilar den i djupet — och hvarandra.
så underbar — med de andra.
—
» Hvilken skatt har ej gifvits mig, och bur litet jag förstått, att det kunde varit så annorlunda.
Ja, jag har ju i tysthet grämt mig och till och med ansett mig olycklig.
F r u Lenér, hon måtte ha det, och de där andra stackars fruarna se ' n, som gamla kära tant Wisén talade om i går!
Det är synd om dem, men jag är glad, att jag fick höra det i alla fall.
J a g ser nu Rudolf med helt andra ögon.
Adéle sätter alltid i mig, så att jag ser allt med hennes ögon, och hon tycker förstås, att Rudolf är prosaisk och vårt hem litet och skralt bredvid hennes artist till man och atelierliknande våning.
J a g undrar, hvad hennes man säger, om fisken kommer illa kokt på bordet, och jag tror inte, att han låter henne ligga och sofva, sedan hon vakat halfva natten, medan han ömt som en mo- der går och bär ett sjukt barn.
J a g tror nog, att hon är mycket stolt öfver honom i sällskapslifvet, men så vill jag vara stolt öfver Rudolf i hemmet. » tigt fram till ringledningen — Lina skulle få veta af, hnru ohjälplig hon var i alla hänseenden, glömsk och slarfvig, så att man kunde mista allt anseende genom att ha en sådan tjänare.
I det samma ringde det på tamburkloc- kan.
Tant Wisén inträdde.
Lilli välkomnade hjärtligt.
Tant Wisén var en sällsynt gäst, lyckliggörande oeh lät- tande som ett godt samvete, hade en ovanlig förmåga att sätta sig in uti alla förhållanden.
Hon fick naturligtvis genast en karaktäristik öfver Lina, och hon medgaf, att den inte var tilltalande.
» Vet du, hur jag går till väga med mina tjänare därnere i mitt hem, när jag känner, att måttet på deras ogärningar hopar sig?
Jo, jag väger dem! » » Väger dem — är tant — » » Jag väger deras själsegenskaper, förstår du!
Själfva råämnet eller hvad som finDes att göra något utaf.
Lägger på ena vågen hela ruskiga högen af slarf, lättja, dåligt lynne o. s. v. och på den andra villighet, lust att lära, uthållighet, anspråkslöshet eller andra goda egenskaper, ty någon god egenskap finnes i de flesta fall.
Och så tänker jag, vore hon mitt barn, körde jag inte bort henne för annat än en mycket stor förseelse.
N u vet jag specielt, att din Lina är en ärlig och anspråkslös flicka, som du med tålamod kanske kan utbilda till en präktig tjänarinna » » Åh, tant, det faller som en sten från mitt hjärta, » afbröt Lilli; » Lina skurar så bra — ingen har så hvita golf som vi — och är så snäll mot Göran, och aldrig är hon näsvis och uträttar hvad som helst.
Och jag tycker, det vore alldeles förskräckligt att gå på kom- missionskontoret och ta någon alldeles okänd. » » Nå men, kära barn, hvem tvingar dig? » » Ingen förstås.
Men Adéle tycker, att Lina ser så löjlig ut, det är ingen stil i henne, och hon tycker, att jag är en riktig ängel, som stått ut med henne i två års tid. » » Du skall se med dina egna ögon, mitt barn.
- H ä r kommer en och säger, att t. ex. din våning är förtjusande: solen lyser just in, kaffebordet står dukadt, det är glad helg- dagsstämning, och du finner dig både lycklig och afundsvärd, till och med din Lina ser stilig ut.
Du ser allt med dens ögon, som trädt in, dens ögon, som hade sol och kärlek i blicken och själf var omgifven af en atmo- sfär af harmoni.
Så kommer en aunan, kanske bitter af liden eller inbillad förlust, dyster och tung som en dimmig höstdag.
Hon ser, att solen bleker möblerna, predikar, att kaffe är ett gift, tycker, att hvarje » Lina » ser lätt- färdig, osnygg eller lömsk ut.
Sorg, förvänd uppfostran, brist på kärlek och deltagande ha gjutit galla på hennes tunga och skärpa i hennes blick.
Afunden och det misskända » jagets » ofrid omgifva henne, och allt svepes in i denna kylande luft.
I det hem, där du nyss funnit dig lycklig och afundsvärd, finner du dig nu orolig och misstämd.
D u ser allt med en annans ögon! » Under denna monolog i tankarne mörkna- de hennes förr så leende ansikte.
P å den mörkröda stolen framme vid kakelugnen upp- täckte hon en fläck, » fotogen förstås efter Linas lilla städlampa. » Nej nu gick det för långt, Adéle hade alldeles rätt uti, att man ej borde ha för- drag, när tjänare visa sig odugliga, slarfviga och lata.
Utan konsideration borde man gö- ra sig af med dem och profva nya, tills man träffade på en, som ägde alla goda egenska- per en stor lön kan betinga.
Hon gick häf- » O, tant har genomskådat mig.
Det är en beskrifning på mig själf upp i dagen! » » På dig och otaliga andra UDga veka per- sonligheter.
Du må tro, det är ej så lätt att bli själfständig, att se sina förhållanden, både andliga och lekamliga, i rätt dager.
Just detta, att se med andras ögon, förstör både hem och ekonomi.
Den, som sitter med en tre, fyra tusen kronors inkomst eller myc- ket mindre ändå, ser vid en beramad liten inbjudning med den välbergades eller verkligt rikes ögon, och helt chablonmessigt söker han Så sagan.
Ungmöns harpa lystnad är.
Men om en gång du i den stilla natten, när månen strör sitt silfoer öfver skär och öfver ängar, skogar, berg och vatten och vinden sakta husar Östersjö, med båten närmar dig de öde stränder, du tror dig höra än vid Yxelö en ton ur djupet, som dig hälsning sänder.
Vilhelm Åkerberg;.
M e d egna ö g o n!
fru Lilli gick och ordnade i sitt lilla hem.
Hennes ansikte log ljust och lyckligt, och det fastän hon just vände sig från fönstret, vid hvilket hon sett sin man försvinna, utan att se sig om och nicka åt henne, som han de första månaderna, de varit gifta, plägat göra.
Det var länge sedan dess nu, och Lilli väntade ej, att han mera skulle återkomma till den för henne så kära vanan.
Såg hon glad ut i dag, så var det ej, emedan hon var likgiltig om sin mans ömhetsbetygelser.
Nej, det var emedan hon denna gåDg stått och sett efter honom med ej blott kärlek, utan beundran — beundran öfver hans ihärdighet i ett tröttsamt, enformigt arbete, för hans enkla lefnadsvanor, för hans sparsamhet med kläder och ändå stora förmåga att hålla sig elegant och se vårdad ut, för hans öfverse- ende och godhet.
I går till exempel, när aborren var för litet kokt till middagen, gjorde han ej, som hon hört fru Lenérs man bruka vid sådana olycksöden, nästan slun- gade tallriken i hufvudet på henne, och ej röt han af ondska och flyttade ur sängkam- maren, när lille Truls gaf hals för » ondt för tänder ».
Nej, han var alltid så god och fördrag- sam iuom hemmet.
Tant Wisén hade på det lilla kafferepet i går riktigt öppnat hennes ögon för de goda egenskaper, hennes man besatt.
åstadkomma en skugga af den gedigna lyx, den rike som en helt naturlig sak ernått, en skugga, som är så olik den verkliga lyxen som oljetrycket är lik den saftiga, af lefvande hand framalstrade taflan.
Vi måste se med egna ögon, i hvad ställning vi än äro.
Det är just, när vi med andras förgiftade blickar se på våra förhållanden, som de mången gång bli så svåra att fördraga.
Och så alstras missnöjet.
Socialisten bringar sina anhängare att se med » andra ögon » det lilla hem, i hvilket man förr lefvat nöjd, och som nu blir odrägligt.
Kamrater ' och vänner lära en att se den make eller den maka, med hvilken man genomkämpat en följd af arbetstunga, men af arbete äfven välsignade dagar, med deras ögon, och man ser plötsligt » en ragata » istället för den trogna makan och vännen eller en » stackare » istället för det stöd, man förut ägt i sin make.
Tjänaren, som varit nöjd med, ja, kanske stått i begrepp att hålla af sin matmoder, ser med en ny kamrats ögon, att denna » ser sur ut ».
Lönen, som förr var tillräcklig, blir omöjlig att hjälpa sig med; det lilla trefliga köket blir en » håla », därför att det ses med en annans illvilliga blickar.
Nej, om våra ögon först vore rätt upplysta af erfarenhet och förstånd och vi läte vår uppfattning tuktas af själfkritik, så skulle vårt lif bli så mycket lättare och lyck- ligare.
Äfven nöjet att se våra vänner och att odla ett godt upplifvande umgänge för oss eller våra barn skulle ej förbittras genom medvetandet om uppoffringar, som undergräfva vårt bestånd, eller af den förödmjukande kän- slor af det oäkta i ärran gemen ten, hvilka man också så gärna träffar med andras ögon.
Skola vi se med andras ögon, så låt det vara med de modigt lidandes, de tyst försakandes, de med lifvets vexlingar sannt erfarnes ögon.
Sådana ögon ha en förvånande förmåga att upptäcka guldkornen i gruset och solstrimmorna i själfva höstmörkret!
Laura Fitinghoff.
Blott för roskull.
Por Idun af Sigrid Elmblad (Toivo).
) et var redan senhöst, öfverallt rasslade Sy^&gt; de gula löfven ned från träden, hvars kala grenar darrade af köld och blygsel öfver att se sig sä plötsligt afklädda.
Marken var frostig och hård under fötterna.
Allt grönt, lifvande, brokigt och ljust var obarmhärtigt bortsopadt i naturens stora höstrengöring.
Icke ett enda litet grässtrå hade fått nåd att lefva, icke en enda ostyiig solstråle hade fått be- hålla sin spelplats i ro.
Hösten är en sträng herre, som ej tål fiärd eller bjäfs, och han mönstrade hvarenda vrå i sitt gråa rike med stela forskande dimögon, hvilka intet undgick; och då han upptäckt, att allt var öde, plun- dradt och osmyckadt, log han sitt bleka kalla höstlöje och satte sig på sin tron med regn- droppsspira i högra handen, frostkrona på huf- vudet och en svallande mantel af tjockt oge- nomträngligt töcken.
Och så regerade han världen.
Från sluttningen ned till byn kom ur skogs- brynet en liten blek skälfvande varelse, klädd i en tunn nedfläckad sommarklädning, och trip- pade med sina små genomfrusna fötter ängs- ligt ned åt dalen, där bondfolket höll på med höstarbeten i träget hvardagssläp.
Vid första gård knackade hon skyggt på, och då ingen
364 öppnade på hennes sakta knackning, lyfte hon ined sina fina späda fingrar på klinkan och steg in i den unkna luften i den mörka stu- gan, till stor förvåning för alla de innevaran- de.
Den fräkniga Majken stannade väfstolen, lät sina röda armar sjunka och stirrade med ljusblåa, dumma ögon på främlingen.
Mor hörde upp med att karda den präktiga får- ullen, och far flyttade betänksamt snuggan ur ena mungipan i den andra.
» Hva ä ho för en? » frågade han slutligen efter en mycket lång tankställare.
» Jag har gått vilse, » sade den lilla och såg bevekande på bonden, » och jag vet inte, hur jag skall hitta hem.
Det är så kallt, » tillade hon och huttrade till.
» Ocken går ' ä ho frå? » sporde bonden vi- dare.
Flickan skakade sitt guldskimrande, frost- tyngda hår.
» Jag tror inte, att jag är från någon gård alls, » sade hon eftertänksamt.
Alla i stugan fnittrade, och bonden drog den mungipa, hvari pipan satt inkilad, föraktligt i sned vinkel nedåt.
» Så ä ho väl ett fattighjon, » antog han myndigt.
Den lilla säg tviflande ut.
» Det tror jag knappast, » sade hon allvarsamt.
» Nå hvarifrän ä ho hemma då? » » Jag vet inte, men det var sommar däri- från jag kom, och blommorna och fåglarna sjöngo så vackra visor för mig.
Jag kan dem allesamman, » tillade hon stolt.
» Det var visst nå ' t å kunna, » invände mor försmädligt.
» Hvad sjunger ho dem för? » Barnet sänkte hufvudet.
» För roskull, » svarade det sakta, dess mod sjönk alltmer.
» Åhnecken! » Bonden skrattade torrt.
» De va mej en konstuger en.
Hvad heter ho om man törs vara så försynt å fräga? » » Saga. » » Gud förlåte ett så okristligt namn, » be- skärmade sig mor.
» När hörde man ärlig mans barn heta på det viset.
Kan en männi- ska säja, hvad vi ha fått för en vettvilling i huset?
» » Åh vett skulle hon snart lära, om ho stante här, » mente bonden själfsäkert.
» Men töcken som inte är god för nåt dugandes blir inte kvar i min går.
Ge ho sig marsch iväg där- ifrå ho kom.
Tvi! » bonden spottade långt utåt golfvet.
Och Saga gick, stilla och skyggt som hon kommit.
Ut i höstdimman på den hårda, ovän- liga marken vandrade hon vidare in i byn, vilsen och uppskrämd.
Ljus lyste i de flesta fönstren, men hon gick dem alla förbi, hon vågade ej längre att klappa på, sedan den dry- ge bonden afvisat henne så hånfullt.
Hon var redan alldeles vid utkanten till en bred öde landsväg, som tycktes sträcka ut sig i det oändliga, då ljudet af klingande barnaskratt hejdade hennes steg.
Hon gick fram till den byggnad, hvarifrän ljudet kommit, och tittade in genom rutan.
Bakom de hvita gardinerna och de vackra fönsterväxterna såg hon en ung mor syssla med att lägga för gröt åt en yster barnskara.
Hon räknade fem stycken med lillan i vaggan, och alla sågo glittande glada ut.
J u längre Saga såg på den hemtrefna taflan, dess mer kände hon sin förlorade tillför- sikt komma igen, och slutligen knackade hon på.
Den unga modern kom och öppnade och tog förbluffad ett steg baklänges.
» Nej kära, ett sådant litet pyre så sent ute på vägarna, » utbrast hon medlidsamt.
Och återigen hviskade Saga bedröfvad: » Jag har gått vilse och hittar inte hem. » Men skogvaktarhustrun, ty det var den unga » D U N kvinnan, gjorde ej sä många frågor som bon- den, ty hon hade hjärtat pä rätta stället, och hon tyckte, att det ej behöfdes många oeh långa ord, när hon hade ett litet fruset, hung- rigt och vilset barn framför sig att ta vård om.
Och sä fick Saga sina kläder torkade, en plats vid bordet och en tallrik gröt framför sig, och de glada barnaögonen lyste kamrat- ligt emot henne, all hennes ängslan blåste bort, och innan hon visste ordet af, började hon be- rätta som en liten kvittrande fogel om allt, hvad vinden, böljorna, solen, månen och de tindrande stjärnorna förtäljt för henne, och som bondfolket gjort narr af henne för.
Oeh medan hon talade, förvandlades allt omkring dem.
Spiseln blef en skimrande tron, golfvet en fager blomstermatta, flugorna guld- skimrande fjärilar och de tarfliga tapeterna en väfnad af doftande röda rosor.
Barnen sutto stumma af förtjusning, men mest hänryckt var den äldste gossen, stackars Erik, puckelryggen som låg med bleka kinder och lidande mörka ögon i den stora sparla- kansbädden.
Rodnande och med lysande blick reste ban sig på armbågarna och lyssnade gi- rigt.
Han glömde sin fula puckel, sina vär- kande lemmar och sin sorgliga barndom.
Det var, som om han fått vingar oeh fri och lyck- lig flugit omkring bland blommorna, och för hvarje gång Saga gjorde ett uppehåll, grep han darrande af ifver hennes händer och bad be- vekande: » Mera!
Mera! » Och Saga sjöng oeh berättade om hvartan- nat med sin låga mjuka stämma, tills det sjuka barnet stilla somnade in så gladt och sorglöst, som det ännu aldrig förr under sitt korta smärtfulla lif dittills kännt sig.
Saga fick en liten bädd bredvid de andra barnen i stugan, men långt efter det dessa, rosiga och varma, sofvo sin trygga sömn, satt hon oeh blickade in i månljuset, som silade in genom rutan.
Ett leende lekte kring hennes läppar, och hon knäppte händerna till en taek- sägelsebön, ty nu visste hon, att om hon än gått vilse i världen och kanske skulle ha svårt att hitta vägen hem igen, fanns det ändå de, som behöfde henne, fastän hon ej var god till något dugandes och sjöng sina visor, dem vin- den och blommorna lärt henne, bara för ro- skull.
Skol-skvaller.
^ÉK^Äland allt annat skvaller, som florerar iåPli) ^ skvallerlystna värld, är skol- skvallret ej det minst anmärknings- värda.
Penalismens hela välde låg i de ma- giska orden: » skvallrar du, får du smörj, » hvartill grundtanken kunde sökas i: hvar och en är herre öfver sin stackare — ett slags kamp för tillvaron också det.
Att penalis- men numera är i ett försvinnande stadium, får väl hufvudsakligen tillskrifvas den hu- manitet och goda ton, som efterträdt den forna strykmetoden bland lärarne.
Så länge barnen af lärarne misshandlades i stället för bestraffades, öfverföllos med sparkningar, hugg och slag o. s. v., så länge kunde man väl ej rimligtvis begära, att barnen skulle sins emel- lan visa hvarandra större skonsamhet.
Ex- emplets makt är stor och störst tyvärr — det ondas.
Just därför att, som sagdt, den huma- na andan nu mera i regel är den rådande, framträda som i en skarp belysning de un- dantag, som utmärka sig i motsatt riktning och få, som väl är, sällan oanmärkta pas- 1 v r 1892 sera.
— Hvad är det vi egentligen rubricera under » skvaller » i skolan?
Låtom oss taga några exempel ur vår allra närmaste humana nutid.
Det var på s. k. storrasten.
Det var lif oeh lust på skolgården; höstsolen riktigt gas- sade och liksom uppmanade både stora och små » taga i » af alla krafter, medan ännu de lifgifvande strålarne varade.
Så gjorde de ock — brottades, sprungo i kapp och, i brist på fotboll, använde småstenar.
Till den sista gruppen slöt sig snart en 11-åring.
Vi kunna ju kalla honom Ström.
Sedan leken fortgått en stund, råkade en af småstenarna träffa en å gräset bredvid liggande kamrat på benet.
Troligen var han ej » i lynne » att tåla detta, som han i annat fall ej ens skulle bemärkt, hvarför han rusar upp och tilldelar Ström örfilar, härvid snart villigt biträdd af några lika sinnade vänner.
Var nu Ström den skyldige, hvilket i och för sig torde vara problematiskt nog att afgöra, torde väl saken härmed ansetts mer än kvitterad, klappad oeh klar — men den fick ett ytterligare inlägg.
Under lektionen, som följde därpå, anmäler eller rättare skvallrar en utom bataljen stå- ende gosse för läraren, att Ström kastat sten på Lund.
Genast inkallas Ström från sin lektion, som ock pågick i en annan klass, och tillfrågas i hotfull ton af läraren, om han kastat sten på Lund.
Förvirrad, eme- dan han såg att läraren var ond på honom, mumlar han ett otydligt svar.
Utan vidare ransakniDg, som ju ändå den störste brotts- ling har rätt till, kastades han upp på ett bord och bearbetades med knytnäfslag en god stund, hvarefter han knuffades ut ur klassen.
Lille Axel N. går i en småbarnsskola.
Länge har han med tystnad funnit sig i och låtit sig plågas af en äldre despotiskt anlagd kamrat, holad som han var att, om han skvallrade, » få mer smörj ».
E n dag tog han dock mod till sig, gick fram till lärarinnan och sade med af gråt undertryckt röst: » Arvid P.
luggar mig. » Med en bestraf- fande blick af lärarinnan och tillsägelsen » skvallra inte! » fick han återgå till sin plats — och sitt martyrskap.
En liten flicka, Anna B., kom upprepade gånger och bad sin mamma om kakor och annat godt att få med sig i skolan.
Som detta alldeles inte var vanligt annars, bör- jade slutligen mamma taga reda på orsaken härtill.
Sedan den lilla först gifvit undvi- kande svar och sagt, att hon inte fick skvallra, kom det ändtligen fram, att en af skolkam- raterna alltid slår henne på hemvägen, om hon ej har med sig något godt att gifva.
— Må det anförda vara nog att föra efter- tanken på skol-skvallrets båda ytterligheter: att låna det ett alltför villigt öra eller att alldeles slå döförat till för detsamma.
Verksammare sätt att hos barnet förkväfva goda anlag, betaga det all håg och lust för skolgång samt göra det till en ambitionslös stackare finns väl ej än just orättvis behand- ling — för att ej säga misshandling — - af läraren.
Att lärarens kall är mödosamt och tålamodspröfvande, kanske mer än något an- nat, samt därför lätt kan bringa hans sinne ur jämnvikt, erkännes.
Huru som helst äro väl första villkoren för ett lyckadt sam- arbete mellan hem och skola, att våld- samheter, orättvisor och all slags partiskhet ej utöfvas å någondera sidan.
Likaväl som det för föräldrarne mången gång kan vara rätt svårt att ej lägga i dagen ett visst f a.
voritskap för det ena eller andra mer sym- patiska eller begåfvade barnet, ligger det för
I D U läraren lika nära till hands att på samma grunder utmärka den ena eller den andra.
Om också detta kan till en viss grad för- svaras, kan ett motsatt förfarande aldrig för- svaras och dock — huru ofta händer det ej såväl från oförståndiga föräldrars sida som från dito lärares, att gunstlingsskap å ena hållet framkallar eller förutsätter aversion, ja, nära nog hätskhet å ett annat.
» Hvilket skulle bevisas » med detta — skol skvaller.
, T. F — lm.
Blommor.
För Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) Ijenna verkan af en stor massa blommor af &gt; samma slag, 30m ger landskapet karak- tär, har kanske lärt männiakan, att blommor, äfven som afplockade, göra bäst verkan, då en bukett endast består af ett slag.
Man ansåg det i min ungdom för en konst att kunna binda vackra buketter, och man öf- vade sina ögon i att välja sådana blommor, som bäst kunde passa tillsammans.
Men till och med den bäst sammansatta bukett af olik- artade blommor gör icke samma fängslande in- tryck som en bukett af en sorts blommor.
Det blir ofta något oroligt och fläckigt i en blandad bukett, som icke låter hvarje enskild blomma komma till sin rätt.
Man läser om, huru japaneserna, som kanske af naturen äro ett af de mest konstnärligt an- lagda folk, som finns, endast pryda sina rum med en enda gren eller blomma.
I de smala vaser eller det tunna, hängande rör, hvari de fästa en afplockad växt, sätta de antingen en furugren, en blommande plommongren, en enda stor lilja eller någon annan gren eller blomma, hvars form eller färg tilltalar dem som en passande dekoration.
Utan att härma dem kan man lära af dem och försöka, om de icke ha rätt i den smaken, att en enda blomma eller en bukett af likartade blommor gör ett mera tilltalande intryck än en samling brokiga blommor.
Jag har sett middagsbord dekorerade så- lunda med ett slags blommor i olika färgny- anser, från mörkrödt till blekrödt, från orange till gult, från violett till lilas, och en sådan anordning gör en mycket behaglig verkan.
Man har ett slags aflånga fat af terra-cotta, som fylla midten af bordet, fatet fylles med våt sand, och i denna våta sand stickas blom- mor med långa stjälkar, så att uppsatsen bil- dar som en lång blomsterkudde.
Dessa blom- sterfat kunna täcka ungefär en meter af ett långt bord och ha dessutom den fördelen, att man kan se de personer, som sitta midt emot en, och det kan ju hända, att det just är.
ett af de ansikten man helst vill se, som sitter på den andra sidan bordet, och då är det ett då- ligt nöje att se det doldt inom en af de.
höga, smaklösa silfveruppsatser med en jättelik bu- kett, hvarmed man så ofta plägas vid ett middagsbord.
I södern brukar man också lägga lösa blom- mor öfver hela dukeu, rosor eller nejlikor eller andra doftande blommor, så att hvar och en, som sitter vid bordet, kan taga sig en kvist att lukta på eller leka med.
En annan egendomlig bordsprydnad, pas- sande för stora festbord, är att binda belt smala guirlander af fina blommor mellan arm- stakarne.
N Från den ljuskrona eller lampa, som hänger öfver matsalsbordet, kan man ock-4 fästa lån- ga rankor af klangrosor, kaprifolium, guldregn eller i » ndra blommor, som växa på länga, böj- liga kvistar, och draga dem ned emot midtel- uppsatsen, hvarmed de förenas.
Ett sådant luftigt lusthus blir icke tätare, än att man lätt kan se och tala med sin vis ä vis.
Hvad som också nu har blifvit modernt och som både klär ett bord och är praktiskt, är att på olika ställen af bordet anbringa små vaser af glas eller porslin i olika former och sätta några få blommor i hvar.
Har man icke något stort öfverflöd af blommor, är detta en anordning, hvartill man kan hjälpa sig med litet, och som dock alltid tar sig bra ut.
Visset löf, medan det ännu bär de många olika färgskiftningarna, är också en vacker bordsprydnad och lätt för alla att skaffa.
Lån- ga, afskurna grenar kunna användas till stora vaser på hörnskåp o. s. v. Vid en middag en sommar har jag sett fön- sterna prydda och ljuset dämpadt genom en stor lindgren, fästad med ett par stift i mid- ten af fönstret.
Lindbladen, som alltid ligga flata i horisontal riktning, bildade som en enda grön solfjäder, och genom denna naturliga fön- sterskärm blef det ett angenämt, dämpadt ljus i rummet.
En egendomlighet för modet nu för tiden är, att damerna så litet använda blommor till hårprydnad.
Det vore dock den naturligaste sak i världen, om unga flickor prydde håret med lefvande blommor.
Bland de sydländska folken är det den vanligaste prydnad af alla.
I Spanien och Italien sticka alla fattiga flic- kor en ros eller en nejlika i håret, ja, till och med de.
unga männen af folket sätta en blom- ma bakom örat, då deras hår ju icke är till- räckligt långt att bära blommor.
Att icke använda blommor till hufvudpryd- nad är en tillfällig nyck af modet.
Intet klär ett ungt ansigte och ett vackert hufvud så bra som en krans.
Man vet, huru det i den antika tiden hörde till seden, att också män- nen buro blomsterkransar under måltiden.
Vär- den skänkte hvar och en af sina gäster en krans att pryda sig med vid bordet, för att dess doft och friskhet skulle vara ett plus i måltidens behaglighet.
Men om det nu skulle se allt för oharmo- niskt ut, om våra herrar uppträdde i svart frack och med en blomsterkrans på hufvudet, — en blomma i knapphålet borde de aldrig försmå, — så borde däremot de unga da- merna icke underlåta att pryda sig med den naturligaste och vackraste afi alla prydnader — en krans af lefvande blommor.
I min ungdom, när en bal eller fest före- stod, var det en riktig ängslan bland oss flic- kor, hvarifrän vi skulle få blommor till våra kransar.
Var det långt framskridet på vin- tern, fanns där icke mycket att välja på, och blommor voro då för tiden dyrare än nu och infördes icke heller i stora massor utifrån som nu.
Då jag var sjutton år och var på julaftonen i Rom, köpte jag för en obetydlighet stora, ljusröda rosor till en krans till håret, men så lycklig var man icke om vintern nere i Dan- mark.
Då nöjde man sig med kransar af violer eller de hvita vinterblommor, som kal- las heleborus, eller i nödfall band man en krans af murgröna.
Men kransar skulle vi alla ha, och jag tror, att de alltid gjorde oss litet vackrare, än vi skulle ha varit utan dem.
Så kunde ju de andra i alla fall se på blom- morna.
(Forts.) 365 Iduns julklappsbasar.
V i börja i d a g införandet täfling i n s ä n d a i förslagen af till de h e m m e t och h o p p a s, att v å r a julklappsbekymrade finna mången och kvalet.
till denna julklappsarbeten läsarinnor nu ur som dem bäst skola god idé som r ä d d n i n g ur valet Som tiden för täflingsskrifternas i n s ä n d a n d e varit n å g o t k n a p p, anse vi skäligt u t s t r ä c k a den så, a t t a l l a inom d e n n a m å n a d ytterligare insända skrifvelser ä g a rätt deltaga i täflan Liksom om de det utsatta priset å föregående åren 25 kronor.
s k o l a vi seder- mera afgöra d e n s a m m a genom » allmän omröst- ning » bland våra läsarinnor.
* En » tea-case ».
N e d a n s l å e n d e p r a k t i s k a o c h tref- l i g a s a k t r o r j a g s k u l l e s ä r d e l e s l ä m p a sig till j u l k l a p p, s y n n e r l i g a s t s o m d e n ä n n u ej ä r m y c k e t k ä n d i S v e r i g e, h v a r e m o t d e n t. e x.
i E n g l a n d n ä s t a n a l l m ä n t b r u k a s, o c h d ä r riktigt a n s e s b i d r a g a till h e m l r e f n a d e n.
J a g m e n a r n ä m l i g e n ett f o d r a l till t e k a n n a n, e n s. k.
» t e a - c a s e ».
Den f ö r f ä r d i g a s p å f ö l j a n d e e n k l a s ä t t: k l i p p t v å l i k a s t o r a half- m å n f o r m i g a s t y c k e n af n å g o t m j u k t tyg s å s o m flanell.
Bitarnes storlek måste naturligtvis variera allt efter t e k a n n a n s, s å a t t de hafva s a m m a h ö j d och bredd som d e n n a och helt och hållet skyla d e n s o m ett s l a g s h ä t i a.
P å d e s s a s t y c k e n b r o - derar m a n n u med silke något vackert mönster, t. e x.
b l o m m o r, k i n e s i s k a figurer s a m t, o m m a n s å vill, n å g o t litet p a s s a n d e o r d s p r å k.
Trefligast ä r a t t s y o l i k a m ö n s t e r p å h v a r j e s t y c k e.
Där- efter v a d d e r a s b å d a b i l a r n e j ä m t m e d b o m u l l o c h fodras s å m e d n å g o t smidigt, t u n n t tyg, s å s o m siden S e d a n lägger m a n de b å d a styckena e m o t h v a r a n d r a och k a s t a r tillhopa dem, naturligvis blott p å d e n r u n d a s i d a n, s å a t t d e t h e l a b i l d a r en m ö s s a.
F ö r p r y d l i g h e t e n s s k u l l b ö r m a u s y fast e n s n o d d af p a s s a n d e färg n e d i k r i n g s a m t ä f v e n l å t a d e n gå u p p o c h följa efter s ö m m e n, d ä r s t y c k e n a ä r o h o p - s y d d a, o c h s å öfverst o r d n a r m a n s n o d d e n i nås; ra u p p s t å e n d e ö g l o r, s o m få t j ä n a till h a n d t a g, d å f o d r a l e t s k a l l s ä t t a s p å o c h t a g a s af t e k a n n a n.
U n d e r d e n n a m ö s s a h å l l e r sig t e e t m y c k e t l ä n g r e v a r m t, h v i l k e t j u ä r ett af v i l l k o r e n för g o d t t e.
Till d e t t a a r b e t e k a n m a n n a t u r l i g t v i s t a g a h v i l k e t slags tyg som helst, m e n m a n bör dock välja nå- g o n m j u k s o r t af e n v a r m färg, s o m k l ä d e r d e t dukade bordet.
Elinor.
Fin krage.
K l i p p e t t m ö n s t e r i form af e n be- s p a r i n g.
U p p k a s t a p å b r e d d e n, v i r k a s å fram o c h t i l l b a k a t i o m a s k o r i luften, s a m t t a g n e d i femte m a s k a n på hvarje hål.
Kragen fästes ihop på e n a a x e l n, p å d e n a n d r a a x e l n s y s d e n i h o p.
Se- d a n virkas en spets som kragen, fastän på tvä- r e n, s å b r e d m a n vill h a f v a d e n.
E j för s m a l, u n g e f ä r 7 ' / z c m.
I k a n t e n v i r k a s pikot i form af u d d p å f ö l j a n d e s ä t t: m i d t e r s t a s t o l p e n öfver- k a s t a s två gånger, de två n ä r m a s t stående en gång och de två d ä r n ä s t ingen gång Spetsen hålles vid, n ä r d e n f a s t s y s.
E n s t å n d a r e v i r k a s s o m kra- gen, f a s t s y s v i d d e n s a m m a, m e n l ä m n a s ö p p e n på s a m m a sida som kragen.
Denna beskrifna k r a g e • v i r k a s af s v a r t r u l l s i l k e n-.r 12.
K r a g e n pryder helst sidenklädningar.
E.
Af.
» BlomsSermission ».
P å o r t e r, d ä r m a n e j, s å s o m i Stockholm, har rik tillgång pä blommor midt i v i n t e r n, eller för d e n, s o m j u l t i d e n, d å b l o m m o r n a ä r o s o m dyrast, icke h a r råd att köpa s å d a n a, k a n m a n d o c k fröjda sig själf o c h s i n a b e k a n t a med litet friskt g r ö n t, s m å ä n g a r, s o m j a g b r u k a r k a l l a dem.
För det ä n d a m å l e t tager m a n en desert- t a l l r i k eller a s s i e t t, k l i p p e r af tjockt, m j u k t läsk- papper s å stora rundlar, att de täcka tallriksbott- nen, sätter så 2 ä 3 däräf på h v a r a n d r a, doppar d e m i v a t t e n, s å a t t d e bhfva g e n o m v å t a, o c h s ä t - ter dem så på tallrikarna.
Därpå beströr man den ö f v e r s t a, s å t ä t t m a n k a n, m e d timotejfrö o c h s t ä l er s e d a n t a l l r i k a r n a p å n å g o t v a r m t, m ö r k a r e ställe- s å l ä n g e, tills fröet g r o r h v a r e f t e r d e flyttas i f ö n s t r e t.
Dagligen b ö r a d e f u k t a s, h v i l k e t tillgår s å l u n d a, a t t m a n försiktigt h ä l l e r litet v a t t e n p å t a l l r i k e n, m e n u n d e r p a p p e r e t, s å a t t f r ö n a ej flyta b o r t.
P å en v e c k a g r o d e, o c h p å 3:dje v e c k a n s t å d e g r ö n a o c h v a c k r a.
Ö n s k a r man gifva b o r t s å d a n a, k a n m a n sätta tallriken i en p a s s a n d e korg, m e n b ä t t r e t a g a d e sig u t i e n liten s t ä l l n i n g, s o m m a n själf k a n förfärdiga.
Finnes det g o s s a r i familjen, s å h a f v a d e t r o l i g e n n å g o t s y s s l a t m e d slöjd, o c h d å k u n n a d e lätt förfärdiga det h e l a.
Därtill b e -
höfVas 3 s t y c k e n c i r k a 3 0 c m.
l å n g a r u n d a trä- k ä p p a r, u n g e f ä r af e n b l y e r t s p e n n a s t j o c k l e k, s a m t 3 s t y c k e n k o r t a r e d y l i k a c i r k a 20 c m.
l å n g a, h v i l k a alla böra spetsas något i ä n d a r n a.
Dessa längre skrufvas tillsammans cirka 3 cm.
uppifrån, så att de bilda liksom tältfason, och d ä r p å fastskrufvas sedan de kortare, p å hvilka tallriken hvilar, 3 ä 4 cm.
nedifrån, m e n s å l u n d a att den ena sidan k o m m e r l ä g r e n e d ä n d e n a n d r a, t y p å d e n lägre s ä t t e s n ä s t a fast, o c h p å d e t s ä t t e t blifva d e hori- sontalt med h v a r a n d r a, sä alt tallriken står j ä m n t.
S e d a n m å l a s d e n m e d b r o n s f ä r g, s å t a r d e n sig r ä t t b r a u t; vill m a n d ä r t i l l ä n n u p r y d a d e n m e d s i l k e s s n ö r e n o c h s m å p o n p o n g e r, blifver d e n ä n n u prydligare.
D e s s a s m å ä n g a r l ä m p a sig v ä l för » Blom- stermissionen ».
Finska.
Stickade tofflor.
F ö r g a m l a p e r s o n e r, eller för d e m, s o m h a f v a a n l a g för k a l l a fötter, t o r d e stic- k a d e tofflor blifva e n v ä l k o m m e n j u l k l a p p s a m t för d e y n g r e b a r n e n i f a m i l j e n e t t l ä t t o c h trefligt a r b e t e.
M a n s t i c k a r af groft m ö r k t u l l g a r n, m e d gröfre s t i c k o r o c h patentstickning, e n r a k bit c i r k a 33 cm.
lång och 38 — 40 lyckor bred.
Utom d e n n a b i t s t i c k a s e n m i n d r e dylik, tio l y c k o r b r e d o c h 15 c m.
l å n g.
D e n s t ö r r e b i t e n s y s i h o p b a k o m, o c h framtill i n s y s d e n m i n d r e b i t e n för a t t b i l d a b ä t t r e fa&lt;; on, s e d a n d r a r m a n ett r e s å r b a n d g e n o m det hela, n å g r a lyckor uppifrån, och s å ä r o de färdiga.
Dragna utanpå skoplaggen åstadkomma d e e n b e h a g l i g v ä r m e.
O m m a n s å vill, k a n m a n p r y d a d e m m e d e n s m a l b å r d af lifligare färg s a m t en r o s e t t af b a n d i s a m m a färg.
Äfven k a n m a n k ö p a filtsulor o c h s y u n d e r t i l l, d å blifva d e stadigare.
Finska.
Broderad servett för ost och cakes.
D e t t a ä r e n n y h e t för s ä s o n g e n.
P r a k t i s k, billig, p r y d l i g o c h a r b e t a d p å ett p a r t i m m a r t a g e s s e r v e t t e n af h v i t, m j u k o c h t ä t p i q u é eller h v i t a n g o l a.
J a g t o g af d e t s e n a r e s l a g e t, e n tjock, god k v a l i t e t ä 1,26 p r m e t e r.
Det åtgick 6 8 c m.
, s o m k o s t a d e 8 2 ö r e.
S o m t y g e t v a r 9 3 c m.
b r e d t, fick j a g e n bit p å 2 6 c m.
öfver p å s i d a n, d å j a g tog u t f y r k a n t e n.
Denna fyrkant lägges s a m m a n m e d hörn mot hörn, v ä n d e s s e d a n o c h lägges å n y o s a m m a n, h ö r n m o t hörn, v ä n d e s återigen och lägges, på sätt n ä m n t s, s a m m a n.
N ä r Ni n u v ä n d e r t y g e t o m, s e r Ni d e n lilla t i n g e s t e n färdig.
D e n ä r n u 2 4 c m.
i f y r k a n t o c h h a r i h v a r t d e r a h ö r n e t e n liten » s n u t a », ö p - p e n från m i d t e n.
P å d e s s a å t t a s m å s i d o d e l a r broderar m a n n u — sedan m a n satt m ä r k e och u p p t a g i t tyget — ett n ä t t m ö n s t e r m e d k u l ö r t b o m u l l s g a r n — j a g v a l d e ett p a r s m å b l o m m o r.
Kanterna taggas och languetteras med hvitt glans- eller k u l ö r t b o m u l l s g a r n.
Vid a n v ä n d a n d e t l ä g g e s d e n n a lilla t i n g e s t p å ett fat, i n u t i » s n u t a r n e » l ä g g a s c a k e s o c h i skifvor s k u r e n ost, i n u t i m i d t p a r t i e t s ä t t e s s m ö r - a s s i e t t e n.
S å s ä t t e s h e l a fatet p å e n m e d m e d b r o d e r a d b r i c k d u k f ö r s e d d s t ö r r e b r i c k a, o c h knif- var läggas omkring.
Likaså kan servetten använ- d a s a t t i s å v ä l » s n u t a r » s o m m i d t p å lägga fär- digbredda smörgåsar.
Af d e n öfverblifna (26 c m.
b r e d a) t y g b i t e n g j o r d e j a g 3 s m å s e r v e t t e r för o s t k u p a n.
Äfven d e ä r o e n n y h e t för å r e t.
S e r v e t t e n g ö r e s r u n d, l a n g u e t - t e r a s i t a g g a r m e d h v i t t g l a n s - eller k u l ö r t b o m - u l l s g a r n.
E t t p a s s a n d e m ö n s t e r o c h till v e n s t e r o r d e t Ost b r o d e r a s.
Ea Eli.
Kirres julklappsfunderingar om ett bordkrocket.
K i r r e s l o g i g e n k a t e k e s e n o c h begaf s i g g e n o m k ö k e t d i r e k t e in i skafferiet.
L o t t a s k ö t oförmärfct i n s c h w e i t z e r o s t e n i d e t mörkaste hörnet.
Kirre h a d e inga afsikter åt det hållet i dag.
» Nej.
si i n t e får h a n t a v a t t e n k o r k a r n a, s o m j a g s k a ' h a ' till s a f t b u t e l j e r n a.
» » S a f t b u t e l j e r n a!
H o n m å t t e v ä l h i n n a få t u s e n millioner vattenkorkar i n n a n dess. » » Åh!
Var inte s å säker p å det, h a n.
K a m r e r n h a r inte druckit Berlinervatten p å hela veckan. » » Biliner-vatten heter det.
Nej, då h a n inte ä r på s a m m a n t r ä d e n om aftnarna, s å b r y r h a n sig inte om vatten på morgnarna. » » Seså, t a r h a n n u s t å l t r å d a r n e o c k s å?
» » Ja, d e t s k a l l bli till e n j u l k l a p p å t Molly. » » Han skulle j u t a ' en dockvagu på kredit i korg- b o d e n åt henne. » » Ja, det v a r d å det, m e n n ä r inte m a m m a vill h a n å g e ' p å k r e d i t, s å h a r h o n n o g s a t t i Molly d e t s a m m a.
» » Hur vet h a n det då? » » Jo, n ä r j a g k o m in i s ö n d a g s, d å p a p p a o c h m a m m a lurade skymning, så hörde jag hur pappa s a ': ' J u s t s o m i n t e j a g v i s s t e, a t t d u ö n s k a r dig en f ö r m a k s m a t t a till j u l k l a p p. '
' Just s o m inte jag visste, att du inte h a r råd till det, ' s a ' h o n. '
J u s t s o m i n t e j a g k a n få p å k r e d i t s å m å n g a m a t t o r j a g vill h a b o s M y r s t e d t o c h S t e r n, ' s a ' h a n.
Men d ä t y c k t e j a g d e t lät, s o m m a m m a g r ä t, o c h h o n f r å g a d e, o m h?
n i n t e p å 12 å r l ä r t k ä n n a att h o n ville v a r a u t a n allt h e l l r e ä n h a n å g o t obetaldt i huset.
Och s å kysstes de.
Det d ä r fåniga kyssandet! » » H v a d s k a ' h a n g ö r a af k o r k a r n a d å?
» » Jo, g i s s a.
— Det k a n h o n i n t e.
D e t s k a ' bli ett b o r d k r o c k e t.
K o r k a r n a s ä t t s t v ä r s före p å tillspel s a d e trägrifflar, o c h det b l i r k l u b b o r n a.
K l o t e n bli m i n a g l a s k u l o r m e d o l i k a färg.
S t å l t r å - den böjer j a g dubbel i båda ä n d a r och t r ä r ner i t v å l i k a h ö g a t r å d r u l l a r, s å blir d e t b å g a r.
Till p i n n a r t a r j a g t v å trägrifflar, m å l a d e m e d 4 fär- ger, o c h t r ä r n e r i h v a r s i n t r å d r u l l e, s o m fått e n blystämpel i kroppen, så den står stadigt.
Därefter s k ä r j a g m i n a g a m l a s k r i f b o r d s p e r m a r i t r e d e l a r l å n g s e f t e r o c h s y r i h o p d e m till ett band, som spännes omkring kanten på barnkam- m a r b o r d e t, s å a t t k l o t e n ej r u l l a n e r.
A l l t s a m m a n s lägges i e n af p a p p a s s t o r a c i g a r r l å d o r, s o m m å - l a s m e d a s p i n a l o c h g u l d b r o n s.
Vid k a n t e n af l o c k e t s f r a m s i d a g ö r j a g b å l för d e n lilla b l å g u m - misnodden, som sitter o m m i n a n y a kragar, och så k n ä p p s den p å knappen, som j a g trär igenom och fäster m e d en ståltråd.
Tror h o n det d u g e r?
Och s å s k a l l j a g b e s k r i f v a a l l t i h o p o c h få p r i s i I d u n.
D e t ä r 2 5 k r o n o r, o c h d e t s k a p a p p a få till m a t t a åt m a m m a, så nog ska ' de slippa s u r a öfver k r e d i t, alltid. » » T ä n k, o m h a n i n t t e får p r i s d å?
» » Inte f å r!
T r o r h o n, a t t n å g o n a n n a n k a n h i t t a p å e n s å stilig j u l k l a p p, s o m i n t e k o s t a r n å g o t.
Det l å t e r d o m allt bli, » s l ö t K i r r e.
M.
A.
L F r å n farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun uppteeknadt af Claes Lundin.
2.
¥ illsamman med min ett år yngre bror lärde jag mig alfabetet hemma samt att någorlunda skapligt läsa innantill.
Vår mor var vår första lärarinna.
Hen- nes kunskaper voro icke stora, men förmågan att undervisa i det lilla hon själf visste var sannolikt tillräcklig, och aldrig glömde hon att låta tuppen värpa.
Det var en snäll tupp och kanske min bäste barndomsvän.
Min bror höll jag också mycket af, men han var naturligtvis öfversittare och ville råda öfver mig lika mycket, som vi bägge rådde öfver lärgossarne.
E n äldre bror är kanske alltid sina systrars tyrann, men det fann jag då ganska naturligt.
Han var ju karl eller skulle åtminstone bli, och jag kunde aldrig bli mer än kvinna, en, enligt tidens föreställningssätt, underordnad varelse.
Egentligen tror jag icke, att vår mor var så mycket underordnad sin man, men nog trodde han det, och det skulle inplantas i barnen också.
Min mor var en rask kvinna, som höll både man och barn och hela hus- hållet i förträfflig ordning, men det låtsade hon aldrig om, liksom hon aldrig lät märka, att hon ägde ett stort inflytande på mannen.
Som min far kände sig liksom litet stolt öfver att vara borgare samt bisittare i äm- betet och satte värde på sitt yrke, tyckte hans hustru dock, att hela den ställningen ej vore så afundsvärd.
» En handtverkare blir ändå ingenting an- nat än en handtverkare, » sade hon, och det tycktes gräma henne.
» Kan bli ålderman, » inföll min far.
» Hvad kan en studerad karl bli? » sporde min mor.
» Allt, » svarade hon själf på frågan, » till och med biskop. » Att jag skulle bli något annat än mina föräldrars dotter och sedermera möjligtvis hustru åt någon snickare eller annan handt- verkare, kunde min far ej tänka sig.
Det låg helt enkelt i sakens natur, i en handt- verkardotters natur, tyckte han.
Min mor sade ingenting därom.
Hon talade bara om sonen.
Som man dock ej genast blir biskop, så ville min mor, att hennes son skulle studera, men det vann icke min fars samtycke.
H a n ville icke, att sonen skulle gå i handtverks- lära, vore det än hos honom själf, och ehuru åldermanskapet kunde le mot både honom och sonen, fann han dock förmånligare, att sonen ägnade sig åt handeln.
Det var alltid ett trappsteg högre.
» Först kan han ju gå i storskolan, » för- klarade min far.
Med » storskolan » menades Storkyrkosko- lan.
Vi bodde i den inre staden, och det föll sig naturligt, att en gosse sattes i denna lägre apologistskola.
Det ville min mor dock icke höra talas om.
» Då kan du så gärna sätta honom i L a n - casterskolan, » sade hon förtrytsamt.
» Ja, det ena först och det andra sen, » menade min far.
» Ne hej, nog skall han in i en trivial- skola, » sade min mor, » och han skall stu- dera.
» Aldrig hade jag sett henne så bestämd, men då min far höll fast vid sin åsikt, gick hon icke bröstgänges till väga, utan lät frå- gan tills vidare hvila.
Att hon dock slutli- gen fick sin vilja fram, förvånar mig inga- lunda nu.
Då tänkte jag icke på den sa- ken.
Min mor fick ej sällan fram hvad hon önskade, men det tycktes hennes man allde- les icke märka, och likväl var han visst icke enfaldig.
Min bror kom verkligen in i en trivial- skola, nämligen Klara, där gamle Thrysén då var rektor med Söderlind till dupplikant.
Men huru gick det med min undervisning?
Den hade afstannat med en föga fullständig kännedom i innanläsning.
D å och då talade min mor väl om, att jag borde sättas i skola, men min far var mycket likgiltig för den frågan, och det kom ej längre än till några lösa yttranden af min mor, hvilken för öfrigt sökte på bästa sätt sysselsätta mig.
J a g började redan vid mycket unga år att vara henne nyttig hushållet och ökade mitt ty- ranni öfver Kalle och Janne.
För det me- sta lekte jag dock med min docka, som var köpt i julmarknaden, ett litet träbeläte med cinoberfärgade kinder och som intog tuppens plats i mitt] bjärta, då jag ej längre befat- tade mig med a-b-c-boken.
Slutligen började min mor dock på allvar yrka, att jag skulle sättas i skola.
Min far fann det alldeles onödigt.
» Inte behöfver en flicka någon undervis- ning, » sade han.
» Lär du henne att koka gröt och stoppa strumpor, så är det under- visning nog. » Min mor underskattade visst icke grötkok- ning och strumpstoppning och hade ingalunda underlåtit att gifva mig förberedande hand- ledning i dessa husliga konster, men det före- kom henne, som borde dottern lära sig äfven något annat.
» Kanske hon skall spela klaver också? » sade min far och satte på sig en försmädlig min, som var mycket olik hans vanliga he- derliga utseende.
189Ö I D U N Nej, det hade hans hustru visst icke tänkt, men det fanns så mycket annat, som kunde vara bra att få lära, t. ex. att sy hålsöm och märka linne, något hvaruti min mor icke var riktigt hemmastadd, ehuru det brukade utgöra en del af äfven » sämre » flickors un- dervisning.
» O c h.
.
.
o c h.
.
.
, » tillade min mor, men vågade ej säga ut.
» Ah, jag vet hvad du menar, » förklarade min far, och nu såg han riktigt förtörnad ut.
» Du vill, att flickungen skall läsa fran- syska.
Jo, det fattades bara. » Han tog hatt och käpp och gick sin väg i vredesmod samt kom ej tillbaka förrän sent på kvällen, och då var ej längre fråga om min skolgång.
» Du var länge ute, » sade min mor sakt- modigt.
» Nu är gröten kall. » » Jag har ätit sexa, » sade min far och såg upprymd ut, » ända ute på Barnhuskällaren, må du tro.
Det var Gustafsson, målarmä- starn, som bjöd.
H a n vill bli rådman, skall jag säga, men det går väl inte än på länge. » J a g låg, men tanken på skolgången och franskan höll mig ännu vaken, och jag lyss- nade uppmärksamt till föräldrarnes samtal.
% Husmoderlig almanack.
November.
I f ö r e g å e n d e å r g å n g af I d u n (sid. 358) o r d a d e s utförligt o m h u s m o d e r n s s t o r a n o v e m b e r - a r b e t e: korfberedning.
O m seinslakt särskildt handlar en u p p s a t s i Hjälpredan 1891 sid. 1 7 6; fårslakt b e h a n d l a d e s i Idun 1890, sid. 558 och gåsslakt i s a m m a årgång sid. 553 samt i Hjälpredan 1891, s i d.
1 8 1, j ä m t e b i l a g a n 4 5 o c h H j ä l p r e d a n för i å r s i d.
1 7 4.
Det å t e r s t å r s å l e d e s e n d a s t a t t h ä r a n t y d a e t t o c h a n n a t, s o m i c k e f ö r u t bltfvit sagdt.
U n d e r s i s t a d y g n e t före d e n t i l l ä m n a d e s v i n s l a k - t e n b ö r m a n ej g e d j u r e t n å g o n a n n a n föda ä n litet v a t t e n o c h mjölk, p å d e t a t t t a r m a r n e s r e n - göring m å underlättas; mycken rå potatis b ö r m a n ej gifva s v i n e t p å h ö s t e n, t y d å blifva tarmarne s k ö r a.
Vid själfva s l a k t e n b ö r m a n ej förfara p å g r y m t s ä t t.
— Det till insättning bestämda fläsket o c h o x k ö t t e t g ö r m a n b ä s t i a t t b e - h a n d l a, s å s n a r t d e t blifvit l a g o m a f k y l d t: s a l t e t genomtränger då lättare och jämnare.
Det ä r fördelaktigare att välja större stycken, hvilka j u s e d a n k u n n a efter b e h o f s ö n d e r d e l a s; för s m å t t h u g g n a s t y c k e n u r l a k a m e r a o c h b l i ej s å s m a k - liga.
D e korfvar, s o m skola kokas, kräfva en särskild u p p m ä r k s a m h e t, i synnerhet grynkorf är ganska kinkig.
M a n m å s t e vid stoppning b e r ä k n a, att t a r m a r n e alltid k r y m p a något och g r y n e n etc. svälla ut betydligt under kokningen.
Nedläggnin- g e n i g r y t a n b ö r s k e y t t e r s t försiktigt, o c h u n d e r h e l a t i d e n m å s t e m a n s e till, a t t k o r f v a r n e ligga u n d e r v a t t e n y t a n o c h ej k o k a för h å r d t.
Helst b ö r m a n k o k a d e m » efter k l o c k a n », t y o t i l r ä c k l i g t k o k t korf s t å r s i g e j; profvet ä r a t t s t i c k a e n n å l eller p i n n e i k o r f v e n — s p r u t a r d å e n k l a r v ä t s k a eller e n d a s t fett u p p, k a n m a n a n t a g a, a t t d e n ä r f ä r d i g.
Efter u p p t a g n i n g e n d r a r m a n d e n g e n o m kallt vatten och upplägger d e n p å h a l m att svalna.
Lefverkorf får ett h v i t t u t s e e n d e, o m d e n k v a r - blifver ett p a r t i m m a r i d e t k a l l a v a t t n e t.
Ingen korf b ö r u t s ä t t a s för frost, t y efter u p p t i n a n d e t k a n s. k. korfgift u t v e c k l a sig, h v i l k e t j u äfven u t b i l d a s i korfvar, h v i l k a i c k e blifvit t i l l r ä c k l i g t g e n o m r ö k t a, e l l e r i t o m r u m m e n af för l ö s t s t o p - p a d e m e d v u r s t a r.
F ö r a t t p r ö f v a, o m korf i n n e - h å l l e r gift, s k ä r m a n d e n i skifvor o c h h ä l l e r k o k a n d e v a t t e n p å d e s s a.
Ä r gift f ö r h a n d e n, s å v i s a r sig efter n å g r a d y g n e n g u l a k l i g, tjock g r ä d d e på v a t t e n y t a n m e d s k a r p lukt och vidrig smak, •efter h v a r s f ö r t ä r a n d e s n a r t t e c k e n till förgiftning i n s t ä l l a sig.
— I s e n a r e t i d a n v ä n d e r m a n ej m y c k e t s a l p e t e r i korf, e n ä r m a n a n s e r äfven detta i n n e h å l l a gift; i s å fall r e k o m m e n d e r a s a t t i s t ä l l e t n y t t j a k o n s e r v s a l t.
K o r f v a r n a, s o m b o r t s ä n d a s till r ö k n i n g, förses m e d n a m n s e d l a r m e d u t s a t t a n t a l af hvarje sort.
Att genast beslryka rökta korfvar m e d i s l e r f ö r h i n d r a r ett f r a m t i d a m ö g l a n d e.
367 A l l a matförråd a k t a s n o g a för frost, s ä r s k i l d t saftbuteljer m e d o s o c k r a d saft o c h b ä r p å b u t e l j e r m e d v a t t e n, h v i l k a af frost s p r i c k a s ö n d e r.
S k u l l e ägg o c h äpplen ä n d o c k h a f v a frusit, s å u p p t i n a s d e l å n g s a m t i kallt v a t t e n.
F r u s e n potatis bör dock ej t i n a s u p p, u t a n a n t i n g e u k o k a s u t a n v a t t e n (s å d a n t u t v e c k l a s tillräckligt u n d e r k o k n i n g e n) el- ler o c k l ä g g a s d i r e k t i kokande vatten (Om frusna ättiksgurkor jfr B i l a g a n 1 8, s v a r 45.)
Lök s k a d a s j u s t i c k e af f r o s t; d o c k b ö r f r u s e n l ö k, s o m ej g e - n a s t skall a n v ä n d a s, icke vidröras.
Bäruiner borde aldrig förvaras i s a m m a källare s o m r o t f r u k t e r, i s y n n e r h e t p o t a t i s o c h l ö k, ej h e l l e r s t ä l l a s i n ä r h e t e n af färskt b r ö d.
Det s e n a r e gäller äfven o m honung, som d å lätt jäser.
F ö r e n h u s m o r, s o m i h ö s t k a n s k e inflyttat i e t t n y b y g d t fuktigt h u s, b l i r d e t g a n s k a be- s v ä r l i g t a t t b e v a r a m ö b l e r e t c.
för f ö r s t ö r e l s e.
F r a m f ö r allt ä r o s p e g l a r m y c k e t m o t t a g l i g a för fukt, s o m f ö r o r s a k a r fläckar p å s p e g e l y t a n, h v i l k a aldrig k u n n a utplånas.
Ett medel att förekomma detta ä r att på baksidan klistra tjäradt papper, s å a t t d e t t a fullkomligt t ä c k e r a l l a ö p p n i n g a r för luften.
D y r b a r a oljetaflor o c h p o r t r ä t t e r b e h a n d - las p å s a m m a sätt; eller ock k a n m a n fastlimma ett p a r t u m t j o c k a k o r k b i t a r p å b a k s i d a n, s å a t t luften k a n fritt s p e l a m e l l a n v ä g g e n o c h taflan.
I n g e n m ö b e l b ö r s ä t t a s t ä t t intill y t t e r v ä g g e n o c h i s y n n e r h e t pianot m å s t e v a r a fristående.
Stenia.
Ui » n o t i s b o k e n.
Hedrad kvinnlig Ufsgärning.
Sedan Pa- t r i o t i s k a s ä l l s k a p e t, p å a n s ö k a n af s t y r e l s e n öfver s j u k h u s e t S:t G ö r a n, t i l l d e l a t g u l d m e d a l j å t öfver- s k ö t e r s k a n v i d n ä m n d a s j u k h u s, e n k e f r u C l a r a Mar- g a r e t a D a h l i n, h v i l k e n s e d a n 1 8 5 9 haft a n s t ä l l n i n - g a r v i d s j u k v å r d s i n r ä t t n i n g a r för S t o c k h o l m s k o m - m u n, blef d e n n a m e d a l j d e n 4 d: s, i n ä r v a r o af s j u k h u s e t s öfriga t j ä n s t e p e r s o n a l, ö f v e r l ä m n a d till fru D a h l i n, h v a r v i d s t y r e l s e n s o r d f ö r a n d e, g e n e r a l - konsul Fränckel, i ett varmhjärtadt tal tolkade i n n e b ö r d e n af d e n s k e d d a u t m ä r k e l s e n.
Därefter f r a m h ö l l äfven s j u k h u s e t s d i r e k t ö r, prof. Ö d m a n s - s o n, i till h j ä r t a t g å e n d e o r d a l a g d e förtjenster, p å g r u n d af h v i l k a s j u k h u s s t y r e l s e n k ä n t sig m a n a d a t t å v ä g a b r i n g a d e t t a y t t r e t e c k e n till e r k ä n s l a.
Teater och musik.
Kungl.
operan återuppförde sistlidne fredag » Lak&gt; mé » inför e n fulltalig och synnerligen intresserad publik.
Titelrolen i n n e h a d e s af fröken Petrini, hvil- ken s o m bekant härstädes kreerat d e n s a m m a.
M e d den n ä s t a n fenomenala stämhöjd, som fröken P e t r i n i besitter, är h o n så godt som skapad för detta p a r t i, helst som h o n ock äger d e n väl u t b i l d a d e teknik, som d e t m a k t p å l i g g a n d e partiet kräfver.
Och o m h o n ej v a r fullt lika säker i sina l ö p n i n g a r s o m vid sitt förra u p p t r ä d a n d e härstädes eller ibland brast i taktfasthet, så t o r d e detta få tillskrifvas n å g o n till- fällig indisposition eller rädsla.
L i k s o m fröken P.
sålunda p å Het hela taget förtjänar e r k ä n n a n d e för sin sång, så t o r d e äfven detta böra k o m m a h e n n e till del för h e n n e s spel, hvilket betydligt utvecklats.
Onskligt vore endast, a t t m i m i k e n blefve litet m e r a skiftande och uttrycksfull och ej så stereotyp s o m den n u är.
P a r t i e t, som vid de båda första före- ställningarna egendomligt n o g sjöngs p å franska, utföres f. o. m. i onsdags p å svenska språket.
— H r r Lundqvist och Odmann i n n e h a d e sina förra roller som N i l a k a n t h a o c h G e r a l d och v o r o i alla afseen- den förträffliga.
Öfriga rollinnehafvare, bland hvil- k a fröken Wolf och fru Heintz voro n y a som resp. Mallika och R o s e, gjorde sitt bästa.
Andra symfonikonserten k. operan.
gifves i morgon lördag å Vasateatern uppförde i lördags för första g å n g e n u n d e r i n n e v a r a n d e säsong Strauss ' välbekanta ope- r e t t » Läderlappen ».
U t f ö r a n d e t l ä m n a d e i musika- liskt h ä n s e e n d e m y c k e t öfrigt a t t önska.
Särskildt var t e a t e r n s förste tenor, h r Änder, r e n t af j ä m m e r - lig, och h r Hagman v a r föga bättre.
P å spinnsi- d a n v a r d e t b ä t t r e ställdt.
F r u Lindström utförde Rosalindas roll förtjänstfullt såväl i vokalt som dra- m a t i s k t h ä n s e e n d e.
I fröknarna Nordin och Hamberg synes teatern hafva fått e t t p a r goda förmågor.
D e n förra sjöng p r i n s Orlofskys lilla parti r e n t och m e d kläm, och d e n senare v a r e n skälmsk och liflig kammarjungfru.
F r ö k.
H a m b e r g h a r en stark och bra röst, m e n den behöfver a n s a s och m o d e r e r a s, så Warberg a t t d e n ej låter s k r i k i g.
H r r och Strömberg i n n e h a d e sina gamla roller som Eisenstein o c h F r a n k; dessa voro s å l u n d a i goda hämler.
O p e r e t t e n gick för öfrigt med lif oeh lust och framkallade efter d e båda senaste a k t e r n a s t o r m a n d e applåder.
I går torsdag skulle A u d r a n s operett » Miss H e - lyett » å t e r u p p t a g a s.
Författarinnans graf.
F r u A.
C h.
Lefflers, D: s s a di C a j a n e l l o, d ö d h a r f r a m k a l l a t lifliga ut- t r y c k af d e l t a g a n d e äfven i h e n n e s n y a h e m l a n d, Italien.
Begrafningen, hvilken v a r a n o r d n a d s å e n k e l t s o m möjligt, fick e n s t o r a r t a d k a r a k t ä r d ä r - i g e n o m, a t t m e d l e m m a r af a r i s t o k r a t i e n o c h d e n v e - t e n s k a p l i g a o c h l i t t e r ä r a v e r l d e n i N e a p e l frivilligt i s t o r t a n t a l s l ö t o sig till s o r g e t å g e t.
D e i t a l i e n s k a t i d n i n g a r n a h a innehållit utförliga och s y m p a t i s k t skrifna nekrologer.
F r u Leffler h a r före s i n d ö d p å i t a l i e n s k a ut- gifvit s i t t s k å d e s p e l » H u r m a n g ö r godt » i e n om- a r b e t a d u p p l a g a, d ä r d e fyra a k t e r n a s a m m a n d r a - gits till t r e.
D e t t a d r a m a o m t a l a s n u m e d en- s t ä m m i g a loford af d e n i t a l i e n s k a k r i t i k e n, s a m - tidigt m e d a t t ö n s k n i n g a r u t t a l a s, a t t ä n n u flere af h e n n e s a r b e t e n m e d d e t s n a r a s t e m å t t e utgifvas p å i t a l i e n s k a.
D e n s v e n s k a f ö r f a t t a r i n n a n s stoft ä r j o r d a d t i C a j a n e l l o s familjegraf i N e a p e l.
Konsert Ett kvinnosaksförbund har under namnet Unionen b i l d a t s i Helsigfors o c h t i l l s ä n d t o s s s i n a stadgar.
Förbundets ändamål är att genom sam- a r b e t e af m ä n o c h k v i n n o r v e r k a för f ö r b ä t t r a n d e af k v i n n a n s u p p f o s t r a n, u t v i d g a n d e af h e n n e s a r - b e t s o m r å d e n o c h h ö j a n d e af h e n n e s s t ä l l n i n g i h e m m e t o c h d e t m e d b o r g e r l i g a lifvet, till g a g n för hela samhällets s u n d a utveckling.
Ordförande ä r fröken L. Hagman, v i c e o r d f ö r a n d e p r o f e s s o r E. Tudeer o c h s e k r e t e r a r e fröken H. Westermarek.
— c©8®&gt; — i tisdags i Vetenskapsakademiens Afzelius.
Begåfvad m e d en af de vackraste altröster, som p å mycket länge hörts härstädes, måste d e n framstående s å n g e r s k a n gifvet- vis väcka intresse och skörda bifall, h v a r h o n u p p - träder.
Så skedde ock vid detta tillfälle.
Hennes föredrag af S c h n m a n n s visor m. fl.
hälsades m e d lifliga applåder af d e n ganska talrika pibliken.
F r u A. h a d e erhållit ett värdefullt biträde i fru Sterky och h r Aulin.
D e n förra sjöng n å g r a förträffliga visor af A.
F.
L i n d b l a d och J o h n J a c o b s o n samt tillsammans m e d konsertgifvarinnan ett p a r d u e t t e r af B r a h m s oeh S c h u m a n n, i h v i l k a d e båda friska s t ä m m o r n a klingade synnerligen väl tillsammans.
H r Aulin skördade liäigt o c h välförtjänt bifall för sitt utförande af B e e t h o v e n s r o m a n s i g-dur samt ett p a r egna k o m p o s i t i o n e r, n ä m l i g e n en melodisk Cavatina och en ganska k a r a k t ä r i s t i s k M a z u r k a.
A c k o m p a n j e m a n g e t sköttes s o m v a n l i g t högst för- tjänstfullt Textilutställning.
Föreningen Handarbetets vänner h a r i dagarne i sin lokal Brunkebergstorg 18 a n o r d n a t e n u t s t ä l l n i n g af n y a r e a r b e t e n o c h väfnader.
Bland de utställda föremålen märkes bland många andra konstnärligt utförda arbeten e n s ä r d e l e s v a c k e r a l t a r d u k, b e s t ä m d för d e n n y a Gustaf-Adolfs-kyrkan h ä r s t ä d e s.
K r o n p r i n s e s s a n h a r b i d r a g i t till u t s t ä l l n i n g e n m e d e n l i t e n s a m l i n g k o p t i s k a v ä f n a d e r, h v i l k a j ä m t e a n d r a prof p å främmande nationers väfnadskonst bidraga att göra utställningen intressant och lärorik.
gafs h ö r s a l af fru Davida af fröken Ellen Dorph.
Fröken Tora Hvass gifver d e n 18 d e n n e s k o n s e r t i Musikaliska a k a d e m i e n s stora sal m e d biträde af fröken Selma Ek och hr Franz Nemda.
Musikaftnar för arbetare hafva börjat a n o r d n a s p å initiativ af n å g r a framstående damer, hvilka ifra för att också bereda arbetsklassen n å g o n k o n s t n ä r l i g njut- n i n g och förströelse till billigt pris.
D e n första m u - sikaftonen gafs i lördags i A r b e t a r e f ö r e n i n g e n s l o - kal, h v i l k e n v a r till trängsel fylld af ett h ö r b a r l i g e n y t t e r s t intresseradt a u d i t o r i u m.
N ä s t a musikafton gifves i m o r g o n lördag.
Inträdesafgiften är satt så lågt som till 2 5 öre.
Litteratur.
Genom Khorasan och Turkestan, m i n n e n från e n r e s a i C e n t r a l a s i e n 1 8 9 0 o c h 1 8 9 1 af Scen Hedin.
F r å n Samson § Wallins förlag h a r första h ä f t e t af e n n y r e s e s k i l d r i n g af d e n b e k a n t e u n g e rese- f o r s k a r e n u n d e r d e n n a titel i d a g a r n e u t s ä n d t s.
D:r H e d i n h a r r e d a n v u n n i t g o d t a n s e e n d e för f ö r e g å e n d e a r b e t e n i s a m m a a r t o c h t o r d e n u ock k u n n a p å r ä k n a en i n t r e s s e r a d p u b i i k, d å h a n g å r a t t föra l ä s a r e n g e n o m t r a k t e r, o m h v i l k a s n a t u r, folklif o c h f o r n l ä m n i n g a r d e flesta k n a p p a s t h a e n a n i n g.
A r b e t e t i l l u s t r e r a s r i k t o c h u t k o m m e r full- s t ä n d i g t i o m k r i n g 12 h ä f t e n.
En framtidsblick af Ismar Thiusen.
Adolf John- sons förlag.
B l a n d d e n » f r a m s y n t h e t s l i t e r a t u r », s o m u p p k a l l a t s af B e l l a m y s b e k a n t a » En å t e r b l i c k », i n t a g e r d e l t a s e n a s t e i n l ä g g o v i l l k o r l i g e n en h ö g s t b e a k t a n s v ä r d p l a t s.
Den f r a m t i d s s t a t, s o m förfat- taren skildrar, äger mycken trovärdighet j u s t genom s i n frihet från f a n t a s t i s k a öfverdrifter, o c h, h v a d m e r a ä r, d e n ä g e r i all s i n n y k t e r h e t b å d e s k ö n - h e t o c h p o e s i.
D e n intrig, o m k r i n g h v i l k e n för- f a t t a r e n fogat s i n a s o c i a l a f r a m t i d s d r ö m m a r, v e r k a r m e d i n t a g a n d e idyllisk e n k e l h e t, och a r b e t e t s l ä s a r e s k o l a d ä r f ö r h e l t v i s s t f i n n a sig a n g e n ä m t u n d e r - v å l l n a p å s a m m a g å n g s o m u p p b y g g d a af det- s a m m a s n y t t i g a syfte att g e n o m k o n t r a s t e r n a p å - h i s a o l ä g e n h e t e r n a i m å n g e t af v å r n u v a r a n d e samhällsordning och verka sporrande på enhvar a t t g ö r a sitt till för a t t u p p n å d e t t a h ö g r e s o c i a l a ideal.
Öfversättningen är verkställd med mindre v a n l i g s m i d i g h e t o c h o m s o r g af v å r f r a m s t å e n d e translator hr /.
Granlund.
Våra barns lif och hälsa, af d:r Ernst von Brucke.
Adolf Bonniers förlag.
O m n å g o n, e n b o k för alla m ö d r a r!
Författaren, en framstående Wiener- l ä k a r e, b e t r a k t a d e s s o m en b l a n d s a m t i d e n s för- n ä m l i g a s t e a u k t o r i t e t e r på b a r n a v å r d e n s gebit, o c h detta h a n s efterlämnade arbete h a r på original- s p r å k e t r ö n t e n o v a n l i g f r a m g å n g.
M e d allt s k ä l k a n d e t d ä r f ö r ock r e k o m m e n d e r a s å t d e n s v e n s k a a l l m ä n h e t e n, s å m y c k e t m e r s o m p r o f e s s o r Abe- lins b o k om v å r d e n af s p ä d a b a r n l ä n g e s e d a n utgått ur bokhandeln.
Ur den finska sången af L.
Saxen (F å g e l Blå).
A n d r a häftet.
— Vi a n m ä l d e i fjol d e t f ö r s t a häftet af d e s s a t e c k n i n g a r u r S u o m i s folkliga s å n g af e n författare, s o m ej b ö r v a r a o b e k a n t för I d u n s p u b l i k.
D e n n u u t k o m n a d e l e n s t å r i i n t e t afse- e n d e s i n f ö r e g å n g a r e efter, u t a n u t m ä r k e r sig g e n o m s a m m a b e a k t a n s v ä r d a f ö r t j ä n s t e r af ett rent och välljudande versspråk s a m t smidig trohet mot originalet, så att det naiva behaget h o s Kante- l e t a r s å n g e r n a och de finska folkvisorna p å intet v i s lidit af ö f v e r f l y t t n i n g e n.
Bara en bonne.
U t k a s t af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
en i gatan n ä r a invid p r o m e n a d e n, s a m m a g a t a, h v a r i d e n a d l i g a familjen b o d d e, f a n n s ett h u s, h v a r s första v å n i n g låg g a n s k a lågt öfver m a r k e n.
I ett af d e n n a s m e d en r e f l e x i o n s s p e g e l f ö r s e d d a f ö n s t e r h a d e e n a n n a n u n g flicka s i n a r b e t s p l a t s, o c h h ä r i f r å n s å g h o n d a g efter d a g d e n e n s a m m a f r ä m l i n g e n g å förbi.
Till en b ö r j a n h a d e h o n m e d e n viss n y f i k e n h e t i a k t t a g i t h e n n e, funnit d e n m ö r k a d r ä k t e n v a c k e r o c h af s ä r s k i l d e n k e l e l e g a n s, f u n n i t d e t k r u s i g a m j u k a h å r e t f ö r t j u s a n d e o c h ö n s k a t riktigt få b l i c k a in i d e oftast s ä n k t a ö g o n e n.
Hon h a d e s k a k a t s m å t t p å h u f v u d e t å t s i n a v ä n i n n o r s t a l o m d e t t a » d u n k l a förflutna », s o m m a n a n a d e hafva funnits långt borta i alpernas land, och menat, att d e n n a allvarliga f r ä m m a n d e k v i n n a, s o m så allena v a n d r a d e sin egen b a n a, o c h s o m t y c k t e s s å o b e r ö r d af b å d e b e u n d r a n d e o c h s t i c k a n d e blickar, h e l t v i s s t b a r e n » s a n n » kvinnas ädlaste prägpl.
Och h o n h a d e f a t t a t s af e n ökuflig l u s t att l ä r a k ä n n a d e n n a stadens » gåta », att dela hennes en- s a m h e t, a t t f ö r s ö k a f ö r m å h e n n e a t t le o c h s k r a t t a, o c h f ö r s ö k a f ö r j a g a d e t d r a g af t u n g l e d s n a d, s o m s å ofta låg öfver d e n v a c k r a r ö d a m u n n e n.
Och h o n f ö r s u m m a d e n u m e r a a l d r i g a t t s i t t a i fönstret j u s t vid d e n tid, d ä b o n n e n gick förbi med det v a c k r a gullhåriga barnet m e d det rosiga ansiktet och de kalla ögonen.
I reflexionsspegeln såg h o n h e n n e redan på l å n g t h å l l; o c h blef h o n eii e n d a g å n g h i n d r a d a t t p a s s a p å, k ä n d e h o n det n ä s t a n, s o m o m h o n s v i k i t en f ö r b i n d e l s e.
E h u r u h o n ä n n u ej l y c k a t s v i n n a m e r ä n ett e l l e r a n n a t likgiltigt ö g o n k a s t af f r ä m l i n g e n, h a d e h o n d o c k en k ä n s l a af, a t t d e m e m e l l a n r å d d e ett v i s s t h e m l i g t s a m f ö r s t å n d, o c h h o n i n b i l l a d e sig, a t t d e n u n g a flickan d ä r u t e s k u l l e k ä n n a sig ä n m e r a e n s a m, o m ej h o n, h e n - n e s o k ä n d a v ä n, d a g l i g e n frän f ö n s t r e t b r a g t e h e n n e s i n t y s t a v ä n s k a p s g ä r d af h j ä r t l i g a b l i c k a r.
T i l l s l u t v a r d e t o c k s å, s o m o m d e s s a lifliga, v ä n l i g a, hälft f r å g a n d e, hälft b e d j a n d e ö g o n b a k o m r u t a n l y c k a t s g e n o m b r y t a d e n s t e l a m a s k e n öfver d e t fina a n s i k t e t d ä r u t e, s o m o m d e n u n g a schweitsiskan förnummit den sympatiens makt, s o m h ä r t y s t s t r ö m m a d e e m o t h e n n e i d e t t a för ett s ö d e r n s b a r n s å k a l l a o c h o v ä n l i g a l a n d, i d e n n a k v a f v a, t r å n g a, g r å a s t a d.
H o n gick å t m i n s t o n e ej m e r a förbi, u t a n a t t n ä s t a n ofrivilligt s e i n; h o n b l i c k a d e till e n b ö r j a n f ö r v å n a d, s e d a n litet o v i s s t in i de grå ögonen innanför r u t a n; m e n snart blefvo b l i c k a r n e f ö r t r o l i g a: d e t s p ä n d a u t t r y c k e t i d e m f ö r s v a n n för ett l e e n d e af ö m s e s i d i g t igen- k ä n n a n d e; d e n m e r a f o r m e l l a b ö j n i n g e n p å huf- v u d e t öfvergick i e n g l a d nick, o c h d e t d r ö j d e ej l ä n g e, i n n a n d e n u n g a flickan d ä r i n n e, k l ä d d till p r o m e n a d, s k y n d a d e ut, d å h e n n e s f ö n s t e r s p e g e l v i s a d e, a t t d e n u n g a flickan d ä r u t e s a k t a k o m g a t a n fram.
E t t u t b y t e af b j ä r t l i g a o r d följde d e h j ä r t l i g a b l i c k a r n a; flickan från f ö n s t r e t s t r ä f v a d e af a l l m a k t a t t l e f v a n d e g ö r a sitt f ö r r å d af f r a n s k a g l o s o r o c h v ä n d n i n g a r; det gick k n a g g l i g t till en b ö r j a n; m a n s k r a t t a d e ö m s e s i d i g t å t m i s s t a g e n; d e n en- s a m m a f r ä m l i n g e n s d r a g lifvades, l ä p p a r n e Iogo, s å att d e s m å m y c k e t j ä m n a o c h h v i t a t ä n d e r n a s y n t e s; p r o m e n a d e n blef h e n n e s y n b a r t ett d a g l i g t n ö j e, o c h äfven d e n r e g l e m e n t e r a d e k o n v e r s a t i o - n e n m e d lilla fröken, s o m ej fick f ö r s u m m a s, gick märkbart lättare och gladare.
D e s s e m e l l a n b e r ä t t a d e h o n Lifligt o c h m e d l ä t t b ä f v a n d e r ö s t för s i n i n t r e s s e r a d e f ö l j e s l a g a r i n n a - o m s i t t eget l a n d; h o n b e r ä t t a d e o m d e » s v a r t a bergens » — Jurabergens — v i l d a majestät och om d e n b l å N e u c h å l e l e r s j ö n s s o l i g a s t r ä n d e r; h o n be- r ä t t a d e o m sin egen u n g d o m i detta land, d ä r r a n k a n o c h s å n g e n t r i f v a s, d ä r g l a d a o c h lyckliga m ä n n i s k o r lefva, d ä r g r a n a t b l o m m a n s p u r p u r l y s e r fram m e l l a n m ö r k g r ö n a l a g e r t r ä d, d ä r o m v å r e n alla höjder äro klädda med a l l a h a n d a löfträds u n g a grönska, d ä r de b l o m m a n d e fruktträden inhölja n e j d e n i ett h v i t t o c h r ö d t b l o m s t e r f l o r, s m e k t af s j ö v i n d e n s l j u m m a fläktar, o c h d ä r luften ä r fylld af ljuflig doft.
D e n f r ä m m a n d e flickan d r ö m d e sig u n d e r d e s s a s a m t a l t i l l b a k a till d e t t a l a n d; h o n g l ö m d e d e n v e r k l i g a o m g i f n i n g e n, d e n e n f o r m i g a g å n g e n fram- för d e n d y s t r a b y g g n a d e n, h o n gaf ej a k t p å d o m - k y r k o k l o c k o r n a s dofva k l a n g, h v i l k e n l i k s o m rul- l a d e u t öfver d e h ö g a t r ä d e n s k r o n o r: h o n t a l a d e o m sitt eget h e m, om k ä r a f r ä n d e r d ä r l å n g t b o r l a i d e n v ä n l i g a g a m l a s t a d e n vid d e n k l a r a b e r g s j ö n och med de snöhöljda Bernalperna söderut Och d e t a l l v a r l i g a a n s i k t e t h a d e n u fått lif; d e b l å ö g o n e n s å g o g i a d t o c h frimodigt o m k r i n g sig, mötte de m ö t a n d e s blickar, u t a n att egentligen se d e s s a — fulla af n y t t l e f n a d s m o d; k ä n s l a n af a t t v a r a s å a l l e n a v a r f ö r s v u n n e n; d e t » gåtlika » öf- ver h e n n e s v ä s e n v a r b o r t a; det var en glad, v a c k e r, v ä n l i g k v i n n a, s o m gick d ä r, v i s s e r l i g e n en k v i n n a, s o m fick sitt b r ö d i a n d r a s t j ä n s t, m e n i h v a r j e t u m e n fin, en v e r k l i g d a m.
» Ar d e t i n t e b e s y n n e r l i g t, » s a d e e n af v ä n i n - n o r n a, e n af d e v i t t r a i s t a d e n, till flickan i fön- stret, n ä r d e n n a s b e k a n t s k a p m e d d e n s c h w e i t s i - ska b o n n e n h u n n i t vederbörligen dryftas i väninne- k r e t s e n, » är d e t i n t e b e s y n n e r l i g t, a t t d e t k a n finnas flickor, s o m b e g a g n a s i g af a n d r a s t j ä n a r e för a t t g r a t i s l ä r a t a l a f r a n s k a — h v a d s ä g e r du om sådant! » Den tilltalade h a d e spärrat upp sina grå ö g o n; ett ö g o n b l i c k f ö r s t o d h o n ej m e n i n g e n; d ä r e f t e r flög d e t lifliga b l o d e t u p p i h e n n e s a n s i k t e, ögo- n e n g n i s t r a d e af h a r m, o c h h o n s t o d i b e g r e p p a t t gifva ett häftigt s v a r, d å v ä n i n n a n m e d ett t o r r t, retsamt skratt tillade: » Ja, j a, d u, t a g i n t e s å illa vid dig — m e n v o r e j a g den schweitsiska bonnen, så skulle jag inte låta locka mig att f ö r s u m m a m i n a plikter — h o n ä r b e t a l d a t t l ä r a lilla fröken t a l a f r a n s k a, m e n i n t e för a t t ge andra gralislektioner. » hånfulla blickar, i hvilka h o n skulle k o m m a a t t t r o sig l ä s a: g r a t i s — — l å t a l o c k a — — E t t p a r d a g a r v a r det g l a d a flickansiktet för- s v u n n e t från f ö n s t r e t, och i n g e n v ä n l i g blick b e - svarade bonnens frågande och sökande ögonkast.
O m n å g o n t i d v a r h o n d o c k d ä r å t e r, m e n e n d a s t för en e n d a gång, och h e n n e s t å r a d e ögon och s o r g s n a skakning på hufvudet kommo henne därutanför a t t s t u d s a o c h s y n b a r t k ä n n a l i k s o m ett s t y n g i hjärtat.
N ä r s e d a n det glädtiga sällskapet, den n y f ö r v ä r f v a d e v ä n n e n, ej m e r a k o m u t p å p r o m e - n a d e n, u t a n i s t ä l l e t h e l t o c h h å l l e t f ö r s v a n n från fönstret, blef d e n m ö r k k l ä d d a f r ä m l i n g e n s a n s i k t e å t e r allt a l l v a r s a m m a r e, n ä s t a n ä n n u m e r a s l u t e t ä n förr, Ö g o n e n u p p h ö r d e s n a r t a t t s ö k a ett s y m p a t i s k t g e n s v a r b a k o m fönsterrutan, de blickade åter kallt o c h likgiltigt framför s i g; l ä p p a r n e b u r o s a m m a s o r g s n a d r a g o c h v o r o fast s l u t n a u t o m u n d e r s a m t a l s ö f n i n g a r n a m e d d e n l i l l a; i s o l s k e n eller i r e g n d i s i g luft, d a g efter d a g, a l l t i d s a m m a t i m m e v a n d r a d e h o n med d e n n a upp och ned p å den b r e d a g å n g e n i p r o m e n a d e n, o e h ej e n e n d a b l i c k s k ä n k t e s de alltjämt melodignolande u n g h e r r a r n e, » gåtan » h a d e åter slutit sig; e n s a m h e t e n s tyngd h a d e å t e r förjagat u n g d o m s g l ä d t i g h e t e n o c h d e t lekande väsendet.
Den u n g a k v i n n a, som så stilla och m ö r k k l ä d d v a n d r a d e b r e d v i d b a r n e t m e d det s k i m r a n d e b u c k l i g a h å r s v a l l e t, o c h s o m s y n t e s s å k ä n s l o l ö s för b e u n d r a n d e eller s t i c k a n d e b l i c k a r, v a r » b a r a b o n n e — Jite.
* f ö r m e r ä n e n v a n l i g b a r n p i g a.
» Kvinnor i den periodiska pressens tjänst!
Vi ha blifvit ombedda att härmed rikta en uppmaning till alla kvinnor, som i större eller mindre utsträckning - arbeta i den svenska pressens tjänst, det de ofördröjligen måtte om arten af sin.
verksamhet meddela sig med JDamkomitén ställningen, för Chicagout- Stotfeholm, som dessa uppgifter för den statistik, ställningen utarbetas.
behöfver som tilt ut- Red.
af Idun.
Iduns Uträttningsbyrå.
S o m b e k a n t h a r u n d e r flere å r m e d I d u n s E x - pedition varit förenad en Uträttningsbyrå, hvilken ombesörjt alla möjliga uppdrag, som Iduns läsa- r i n n o r b e h a g a t gifva d e n s a m m a.
D å e m e l l e r t i d u n d e r de s e n a r e åren såväl Uträttningsbyrån s o m Tidningsexpeditionens arbeten betydligt ökats och de förra hotat att inverka h i n d r a n d e p å de s e n a r e, h a r I d u n s u t g i f v a r e b é s l u t i t ä t t skilja d e b å d a affärerna från h v a r a n d r a och öfverlämna Uträtt- n i n g s b y r å n till e n p e r s o n, s o m p å g r u n d af s i n ' affär s y n e s - s ä r d e l e s l ä m p l i g att ö f v e r t a g a d e n - s a m m a, e n ä r h a n j u s t å r i flitig k o r r e s p o n d e n s med fruntimmersvärlden.
Det a r h r Henric La- batt; o c h g e n o m a t t v ä n d a sig till Henric Labatts Varuförsähdningsbgrå, till h v a r s a n n o n s i d e t t a n u m m e r h ä n v i s a s, t o r d e e n ' h v a r af I d u n s l ä s a - r i n n o r k u n n a få h v a r j e s o m h e l s t u p p d r a g n ö j - aktigt uträttadt.
S t o c k h o l m i nov.
1892.
Frithiof Iduns Hellberg.
utgifvare.
Innehållsförteckning.
Å s y f t a d v e r k a n v a r u p p n å d d: » g r a t i s l ä r a fran- s k a » — » l å t a l o c k a sig a l t f ö r s u m m a s i n a plik- ter » — d e n u n g a flickans h j ä r t a s v e d; h o n h a d e m e n a t s å v ä l o c h v a r i t s å lycklig, u t a n e n a n i n g o m d e n e l a k a t y d n i n g, h e n n e s fritt v i s a d e s y m - p a t i för f r ä m l i n g e n h a d e f ä t t; o c h n u v å n d a d e s h o n u n d e r s m ä l e k e n, h o n f ö r e b r å d d e sig sin feg- h e t a t t ej b ä t t r e k u n n a t r o t s a det d u m m a förtalet, m e n h o n kunde d e t e j; h o n k ä n d e, a t t h o n ej m e r a gladt och o b e s v ä r a d t k u n d e deltaga i schweit- siskans dagliga promenad, hon kände, att hon u n d e r d e n n a ej s k u l l e k u n n a u t h ä r d a d e m ö t a n d e s Wilhelmina Strandberg; af B.
L. Viclorin.
(Med .porträtt.)
— E n skärgårdssaga; poem af Wilhelm Åkerberg.
— M e d egna ö g o n; af Laura Fitivghoff '.
— Blott för roskull; för Idun af Sigrid Elmblad (Toico.)
— Skolskvaller; af /.
F — Im.
— B l o m - mor; för Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) — I d u n s julklapps- basar.
— Från farmors ungdom; berättad af henne själf och för Idim uppteckrradt af Claes Lundin.
2.
— Husmoderlig almanack: N o v e m b e r; af Stenia.
— Ur notisboken.
— Lit- teratur.
— Bara en b o n n e; utkast af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Slut från föreg.
n:r).
— Kvinnor i den periodiska pressens tjänst.
— Iduns uträttningsbyrå.
