# ID: svediakorp-per889
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,225
# sentences: 594
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 45 (255) F r e d a g e n den 4 november 1892.
Prenumerationspris pr år: [d S o Ä S?
^, » - Idunm.Modet.ntankol.pl.
Idnn ensam Oernandts Byrå: K l a S-^«^ Kedaktör och utgifvare: t r ' • 6: 5 0 P r e n u m e r.
s k e r i taneteorten å post- &gt; 4: — a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
F ^ E I O F HELLBERG.
i r a n a s a Dyran * i.
± * i.
A l l m.
T e l e f.
6 1 VI.
5:te årg.
Utgifningstid: b?
r,.
h e ^ r i fred., LösnummBrspri » 1 5 9 r t (vid kompletteringar).
Annonspris: ^ ^ ^ g g ^.
25 ö r e för hvarje p&amp;börjadt tiotal stafv U t l a n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d F r å n svenska d a m k o m i t é n f ö r Chicagoutställningen.
H. m:t d r o t t n i n g S o f i a af S v e r i g e o c h N o r g e.
Boktr.-Aktleb.
lÖUN 354 Var glad, men kom i håg, att du är för god Att flyta bort på nöjenas syndaflod, Det bästa nöjet kommer och går som vinden, Men knappt den lek är äkta, som bleker kinden.
Så slå dig lös en gång ur det tomma lif, Som vill förslappa själen — och myndig blif!
Vänd sinnet bort från narrspel och lumpna flärden, Och se med vaket öga din plats i världen.
^RITHIOF De svenska ^vinnorna på Chicagoutställningeii. '
i bringa i dag våra läsarinnor trenne porträtt, som stå i samband med det lifliga arbete, som för närvarande be- drifves, att äfVen från de svenska kvinnornas sida åstadkomma ett vär- digt deltagande i den stundande världsutställ- ningen.
I dessa dagar, då med skäl öfver hela vårt land de varmaste intressen knytas kring denna sannt fosterländska sak, tala våra bilder för sig själfva.
Hennes majestät drottningen har med varmt nit omfattat företaget och ställt sig som dess beskyddarinna.
Fru Ellen Ankarsvärd, född Nyström, in- tager den ansvarsfulla platsen som den sven- ska damkomiténs ordförande.
Friherrinnan Thorborg Rappe, född Eappe, står vid hennes sida som komiténs vice ord- förande.
I slutet af denna månad kommer här i huf- vudstaden att anordnas en utställning i för- ening med basar till det nämnda syftets förmån.
Idun som de svenska kvinnornas organ vill allt framgent noga följa denna deras gemensamma sak och i mån af sin förmåga främja den.
H ä r nedan läses den inbjudning, som af ett trettiotal damer ur hufvudstadeus societet i dagarne utfärdats rörande den nyssnämnda utställningen.
Inbj udning.
F r å n k v i n n o r n a i de F ö r e n t a S t a t e r n a i A m e r i k a h a r utfärdats en i n b j u d n i n g till E u r o p a s k v i n n o r att deltaga i d e n stora världsutställningen i Chicago 1893, som skall firas till m i n n e af A m e r i k a s u p p - täckt.
E t t särskildt palats h a r i Chicago blifvit uppfördt för att i n r y m m a k v i n n o r n a s utställning, h v i l k e n till omfång och betydelse skall blifva d e n första i sitt slag.
D e n n a u t s t ä l l n i n g skall innefatta alster af k v i n n l i g k o n s t och slöjd, ett bibliotek med k v i n n l i g a författares arbeten och kompositioner s a m t utförliga redogörelser för k v i n n o r n a s v e r k s a m h e t in- o m olika o m r å d e n o. s. v. Afven till de svenska k v i n n o r n a h a r i n b j u d n i n g a n l ä n d t att deltaga i d e n n a stora u t s t ä l l n i n g.
D e t ä r en fosterländsk a n g e l ä g e n h e t, att ej de m å sak- nas i d e n n a internationella täflan, och m a n h a r d e n vissa f ö r h o p p n i n g e n, a t t de v ä r d i g t skola deltaga däri.
E n d a m k o m i t é h a r ock tillsatts for att vid- taga d e åtgärder, som för detta ä n d a m å l s v i n n a n d e äro af nöden, och h. m:t d r o t t n i n g e n b a r behagat blifva d e t t a företags höga b e s k y d d a r i n n a.
D e t är med h e n n e s s a m t y c k e och gillande, d a m k o m i t é n i förening med a n d r a för saken intresserade d a m e r h ä r m e d vädjar till d e svenska k v i n n o r n a och u t b e - der sig deras m e d v e r k a n, på det att detta fosterländ- ska företag m å fullständigt k u n n a förverkligas och ej af bristande medel endast delvis n å sin fullbordan.
E n u t s t ä l l n i n g å Stora börssalen i Stockholm a n o r d n a s den 29 och 30 n ä s t k o m m a n d e n o v e m b e r, omfattande för Chicago-utställningen afsedda ut- ställningsföremål s a m t i öfrigt alster af k v i n n l i g v e r k s a m h e t i n o m olika o m r å d e n.
I s a m b a n d h ä r - med k o m m e r a t t ö p p n a s en basar, till h v i l k e n bi- d r a g af alla slag emottagas med t a c k s a m h e t af un- dertecknade.
S t o c k h o l m den 26 oktober 1 8 9 2.
Ellen Ankarsvärd, Thorborg Rappe, f. Nyström, Kungsgatan 32.
Damkomiténs ordförande.
f. Rappe, Norrtullsgatan 14.
Damkomiténs vice ordförande.
Lotten Abelin, Gustafva Adelsköld, f. Zetbelius, Karlavägen 14. f. Brolin, Villagatan 2.
Anna Bsrgenstråhle, Hedvig Björklund, f. Wallenberg, Karlavägen 15 B. f. Rundstedt, Stora Vattugatan 18.
Lilly Bäckström, Kerstin Cardon, f. Ebrenclou, Norrmalmstorg 4.
Drottninggatan 52.
Calla Curman, Lotfen af Edholm, f. Lundström, Floragatan 3.
f. von Heijne, N y a garnisonssjukbuset.
Malin Fock, Ellen Fries, Östermalmsgatan 25. fil.
dokt.
Artillerigatan 20.
Eva Fryxell, Georgine Georgii.
Regeringsgatan 89. f. Georgii, Strandvägen 33.
Sofi Gumaslius, Agda Montelius, Drottninggatan 2. f. Reuterskiöld, S:t Paulsgatan 11.
Laura Netzel, Gerda Mordenfelt, f. Pistolekors, Klara Bergsgatan 50.
K. slottet.
Rosalie Olivecrona, Ingeborg Petrelli, f. Roos, Klara Bergsgatan 21. f. Bketrä, Amalienborg, Djurgården.
Lotten Reuterskiöld, IKoliy Rothiieb, Linnégatan 7.
Karlavägen 23.
Ebba Rudbeck, Sophie Settervall, f. Ulfsparre, Karlavägen 20. f. Billow, Sturegatan 18.
Hulda Sohlman, Ebba Tamtn, f Sandeberg, Klara vestra kyrkogata 7 f. Tersmeden, Slottsbacken 4.
Dagmar Thomas, Eva Upmark, f. TörnebJadh, Villagatan 3.
f. Kindstrand, Malmskilnadsgatan 26.
Maria Waern, A " na Wallenberg, Baldersnäs.
f. von Sydow, Kungsträdgärdsgatan 14.
Ebba Åkerhielm, Maria Åkerman, f. Gyldenstolpe, Nybrogatan 9. f. Clason, Kung-gatau 34.
Att skrifva dagbok.
^Jtt säkert och ofta anlitadt medel att re- Hf dan i tidiga år fördärfva sin själ och gifva sin karaktär en snedvriden rikt- ning är att skrifva dagbok.
Påståendet må ljuda som en paradox, men träffar, skulle jag tro, dock sanningen ganska nära.
Na- turligtvis är här icke tal om sådana kortfat- tade anteckningar, som endast afse att lämna de nödvändigaste hållpunkterna för minnet och vanligtvis äro affattade ungefär s å: D e n 2 1.
V o r o v i hos N.
N: s och h a d e m y c k e t roligt.
Träffade A n n a P.
D e n 29.
M i n n a m n s d a g.
F i c k af p a p p a och m a m m a ett k l ä d n i n g s t y g (svart helylle) och ett p a r ljusa h a n d s k a r.
Sissi och E l l e n voro h e m m a på kvällen.
Sådana små oskyldiga anteckningar göra ingen skada.
Enda faran är, att de små- ningom kunna urarta till skildringar i den här stilen: D e n 2.
H u r ä r det möjligt, att en dödlig k a n lida så, u t a n att förintas?
H v i l k a g r y m m a m a r t e r hafva ej söndersargat m i t t arma, förtviflade hjärta vid a t t å t e r och åter i n a t t e n s ensliga t i m m a r ge- nomlefva detta e n d a förkrossande ögonblick!!!
H a n s blick — j a g g l ö m m e r den a l d r i g!
E v i g t, evigt skall ekot af detta sista: » farväl! » genljuda i m i t t hjärta.
M e d v e n s t r a h a n d e n p r e s s a d m o t barmen, den högra t r y c k t m o t ögonen, vacklade j a g, en bild af outsäg- lig smärta, in i m i n k a m m a r e, kastade m i g öfver sängen och — grät — grät — grät — O. s. v. Men hvarför skulle då detta slag af själf- biografi vara så förkastligt?
Svar: till en början har dagboksskrifveriet samma faror som allt själfbiograferande och memoarförfattande.
Historikern betraktar memoarlitteraturen såsom ett visserligen vär- defullt materia], men endast för så vidt som det studeras med kritik och användes med JIOLMQREN.
varsamhet.
Historikern lämnar aldrig ur sikte, att memoarförfattaren talar i egen sak, skrifver sin egen historia, bedömer sina egna handlingar och deras motiv samt följaktligen saknar den första förutsättningen för att kunna gifva en fullt sann framställning — han står icke utom sitt ämne, kan ej se per- soner och förhållanden tillräckligt objektivt, allra minst sin egen person, som han, äfven då det sker omedvetet, frestas framställa i möjligast gynnsamma dager.
Men medan memoarförfattaren skrifver med allmänhetens och eftervärldens dom för ögo- nen, har dagboksförfattaren intet, som ut- ifrån påverkar honom att hålla sig till san- ningen.
Dagboksförfattaren är själf sin pu- blik, och den publiken är så till vida lik hvarje annan publik, att den vill smekas och smickras, hänföras och beundra.
Och då publik och författare sammanfalla till ett, är det ju lätt att tänka sig, hur publikationen skall blifva.
Ej nog med att ynglingen eller ungmön, som stjäl timmar af natteD för att » anförtro sig » — som det så skönt heter — åt sin älskade dagbok; — ej nog med, säger jag, att dagboksförfattaren lär sig att ljuga inför sig själf; nästan värre är, att han lär sig ljuga äfven för andra.
Dagboken måste matas, så att den ej blir för mager eller rent af dör af svält.
Anspråken på ett romantiskt och spännande innehåll ökas efterhand, och så blir resultatet ett uppsökande ute i lifvet af allt, som kan ge nytt stoff och nya uppslag till den lefvande roman, man håller på att dikta fram med sig själf som medelpunkt.
Inbillningen får förgylla upp den prosaiska verkligheten.
Tycken affekteras, känslor skruf- vas upp, små förbindelser ingås och tagas kanske för kontant af den ena parten, me- dan de för den andra ej äro annat än ett slags lek, som tar slut i samma stund något Dytt och mera romantiskt innehåll kan an- skaffas för den kära dagboken.
Verkliga och omedelbara känslor förytligas under denna procedur af själfdissekering.
Fantasilifvet utvecklas sjukligt på både för- nuftets och känslolifvets bekostnad.
Den dagliga själfbeskådningen skapar ihåliga Nar- cissusfigurer, som kanske för sent vakna upp öfver sin olyckliga brist på omedelbarhet, sin oförmåga att helt och utan själfsmick- rande observation hängifva sig åt glädje, smärta, kärlek eller hvad det vara må.
J a g tror, att dagboksskrifvandet var mera gängse förr än nu.
Det frodades tvifvels- utan bättre i det romantiska känslokvalmets disiga atmosfär än i vår nyktra tidsålders förståndsklara om än kyligare luft.
Men säkert är, att dagboken lefver ännu.
Ännu sitta gossar och flickor och unga män och unga kvinnor och skåda ned i sina hjär- tan och känna på sina känslor och anuotera allt, hvad de kunna fiska upp ur sina högst intressanta personligheters djup.
Hvart sådant leder, har jag i det föregående sökt antyda.
J a g tror, att man gör ungdomen en tjänst genom att förbjuda dem skrifva dagbok, straffa dem för itererad förseelse och i nöd- fall bränna upp skräpet för dem.
Efraim Rosenius.
Värdinnan.
•KSYrosshandlare Lundgren bebodde en nätt ejslÉa liten våning vid Karlavägen.
Sol hade den, ljus och luft strömmade in, och i sa- longen stod ett präktigt blomsterbord, försedt med riktiga praktexemplar till begonier, chry- santemum m. m.
För öfrigt var hela salongen en smakfull komposition af brysselmatta och schagg; och tre större och fem mindre dukar med celebra namn i hörnen; och i enkla, men stilfulla ramar intygade grosshandlarens este- tiska intressen.
Skulle man nödvändigt an- märka något var det, att man för mycket anade tapetsörens konsterfarna händer.
Denna känsla har man däremot icke i mat- salen.
Den var ordnad con amore.
Väggarna pryddes af ekhyllor med gamla tennstakar, kopparfat, stånkor, sejdlar, dryckeshorn o. d.
Genom buffetens glasdörrar såg man dråpliga silfverpjäser glänsa mot väggen, som var be- klädd med mörkblå sammet.
Man anade, att den gedigna möbelns andra a f d e l n i D g innehöll elegant äkta porslin.
Den öfriga våningen gjorde samma intryck af gediget välstånd utan lyx och prål.
En psykolog hade endast behöft genom- vandra våningen för att kunna ge ägarens karaktäristik.
Grosshandlaren ägde fin bildning och god smak, det omtalade de välfyllda bokskåpen i biblioteket.
H a n tyckte om god mat, äkta viner och fina middagar — det syntes på den omsorg, hvarmed matsalen var dekorerad.
Hans håg låg alldeles från varietélifvet — där fanns ej porträtt af en enda halfnaken, tjock kafétyska eller engelska med knotiga kindben och brist på vådor.
Med ett ord: intet enda bland de pseudosångerskor producerande län- derna fanns där representeradt.
Däremot tyckte han om Operan och Dramatiskan.
Hvardera hade sitt album på nedersta ateniennehyllan, och öfver pianot hängde ett stort porträtt af Mozart.
Fotografier i allmänhet tycktes vara mannens svaghet.
E n beslagen ekkista på fyra snidade ben innehöll en mängd dylika från hans utländska resor och från National- museeum, och utom ofvannämnda album funnos ett för släkt och vänner samt ett för kung- liga personer och stora andar ur den veten- skapliga världen.
tvärtom väntade det som en belöning för alla fina middagar då gästerna druckit hennes skål.
En afton då han gick från teatern efter 2:dra akten, öfverraskade han sin städerska och hennes gardist i den bästa salongssoffan och med hvar sin anisette framför sig på divanbordets plyschduk.
På något mirakulöst sätt försvunno två damastdukar, och efter en middag söndérslogos sex kaffekoppar med fat.
I hans nya säng- kammargardiner gick mal, och hans mörk- bruna nattrocksknappar isyddes regelbundet med hvit tråd.
Vid hvarje sådan liten förtretlighet tänkte han på onklarnes tanter, men så mumlade han i mustascherna: » Bah, kvinnfolk som kvinnfolk! » och kom ändå icke ut med frieriet.
Midtemot grosshandlarn bodde hans vän, häradshöfding Smedberg.
E n dag gick han upp för att se om denne, som fått influensan.
» Nej, se du, hedersbror, » ropade denne emot honom.
» Så snällt af dig att titta till mig.
Du har väl stök hemma efter festen.
Voro alla onklarne och tanterna med? » Grosshandlaren stod som fallen från sky- arne och började undra, om influensan med- förde synvillor och yrsel.
» Genera dig inte, » skämtade vännen.
» Jag fordrade ingen invitation.
J a g kunde ju ändå icke ha det nöjet att infinna mig. » » Min käre vän, » talade grosshandlaren i låg och faderlig ton.
» Jag hade visst icke fest i går.
Var ju själf på middag hos Ebren- heims och sen på Operan och Rydberg med Giinter. » Ett ögonblick såg vännen djupt öfverraskad ut, men så gaf han upp ett skallande skratt.
» Nej, för katten, då var det naturligtvis din tjocka hushållerska, som festade, » och härads- höfdingen, som studerat skuggspelet på rull- gardinerna med en svag misstanke, om att vännen Lundgren ändrat åsikt om varietéen, fann episoden utomordentligt komisk, men ej så grosshandlaren.
Samma dag skickade han till Idun följande annons: Värdinna, bildad, musikalisk och af god familj, erhåller plats hos äldre ungkarl.
Svar till » Allvar- lig », Iduns expedition.
Han strök ut » äldre » ett par gånger, men lät det slutligen stå, ty 40 år voro ej så litet, och hans lilla måne var ej just så ungdomlig.
I ena hörnet af biblioteket stod rökbordet, och däröfver hängde cigarrskåpet.
Hvarenda * * cigarr bar om magen det lilla bandet, som * tycktes säga: » Gif akt!
Äkta havanna! » I spelbordet fanns knappt en rispa och jeton- » Posten! » lådan var ovanligt elegant.
Erik slängde postväskan på matbordet och För två år sedan hade grosshandlaren ord- rusade ut igen.
nat våningen och satt bo på ungkarlsmanér.
» O, den vilde pojken, » säger syster Ellen I nästan lika lång tid hade hans onklar och lugnt, lägger bort handarbetet och öppnar tanter, kusiner och andra vänner haft ett oänd- väskan.
ligt besvär att skaffa det gedigna och eleganta » Jungfru Larsson, » läser hon, » Baron von boet en härskarinna, men grosshandlaren var Kliugen.
Den stilen har jag aldrig sett förr.
obeveklig.
H a n ville ej riskera att bli kom- Ramsboda är skrifvit med större bokstäfver menderad på baler och supéer, s p r i D g a gat- än Jönköping.
Och så är här Idun. » lopp med ljusa själar på armen, obligatorisk Ellen lämnade det öfriga åt sitt öde och sommarsejour vid Marstrand och Dalarö och slog sig ned på verandan för att studera sin mycket annat.
Och dessutom!
H a n var ej tidning.
kär i någon.
Hvarför skulle han gifta sig, Ellen var 28 år, men främlingar togo henne då han kunde få s l i p p a!
för 20.
Hon var snarare lång än liten, snarare Dock kunde han ej dölja för sig själf, att mager än fet, snarare mörk än ljus.
Hon han haft minst lika stora lidanden att utstå hade frisk färg, lugna intelligenta ögon och under dessa år, då han varit både husfader välformade, hvita händer.
Hon var dotter och husmor.
till baron v. Klingen i hans första gifte och Hans kokerska, som lagade utmärkt mat, 15 år äldre än den äldste af halfsyskonen.
gaf honom ofta tydliga vinkar, om att hon ej Hon hade ej ett öre, ty hennes mor hade hade något emot att bli fru i huset, utan haft lika mycket, och hvad hennes far hade gick åt det vill det som Ellen så till i hemmet, Därför visste hon ej hvad säga att ha egen kassa, men ansåg något särdeles lyckligt.
studerade Idun samvetsgrannt och kom Värdinna, bildad, musikalisk och af god familj etc.
Hon stirrade fundersamt ut öfver Vättern, och Idun åkte kälkbacke nedför hennes svarta sidenförkläde och föll med ett prasslande ned för hennes fötter.
Fem minuter, tio minuter gingo, och så reste hon sig med en liten energisk nick och gick till sitt lilla skrifbord.
F å dagar därefter satt grosshandlar Lund- gren framför en hög af biljetter i alla former och färger och beskådade en liten epistel, som innehöll Ellen v. Klingens ansökan om platsen samt konturerna af hennes lif.
Ytterligare ett par dagar, och så höll Ellen i sin hand en liten biljett, som bad henne vara välkommen i grosshandlare Lundgrens hem i egenskap af värdinna med 800 kronors lön, och som väckte en liten huslig storm i det friherrliga hemmet.
Ännu några dagar, och så ringde Ellen med klappande hjärta på vid grosshandlarens tamburdörr.
Städerskan, som var ny, öppnade och gjorde sin reverens, och » herrn » kom själf ut i tamburen.
Främlingen hade tätt flor och breda brätten på sin hatt, tackade knapphändigt för väl- komsthälsningen och gick genast in i sitt rum.
» Väl maskerad, hon, » tänkte grosshand- laren.
» Undrar, om hon är koppärig eller harmynt. » » D e t.
.
.
jag.
.
.
jag hoppas.
.
.
det skulle glädja mig, hm, om fröken kunde trifvas i mitt enkla ungkarlshem. » Grosshandlaren höll på att tappa koncepten.
Herre Gud, det var ju en liten skönhet, och bara barnet!
Måtte i distraktion skrifvit 28 i stället för 18 i brefvet.
Ellen förlorade ej fattningen.
Hon hade nu en gång fattat sin farkosts roder och be- slutat föra den med fast hand.
Hennes kvinn- lighet och takt sveko henne ej ett ögonblick, och lugnt och gemytligt som två gamla kam- rater samspråkade de.
Grosshandlaren sade sig, att detta var den angenämaste kväll han tillbragt i sitt hem.
* Två veckor hade gått, och så en kväll stodo de åter i matsalen framför det dukade bordet.
Ellen skar bröd, och grosshandlaren stod och fixerade henne.
Han såg, att hon hade gråtit.
» Tant Mala har visst varit här, » frågade han med den mest obesvärade ton i världen.
» Ja, » svarade Ellen kort.
Tant Amalia var en snäll gammal fröken, hvilkens lifsuppgift det var att se allting på förhand och ge goda råd.
Redan för åtta dagar sen, d. v. s. då Ellen presenterades för henne, hade hon sett, att » de unga tu » hade äktenskapstycke, och dagen därpå, då hon på Lundgrens kontor hämtade en 100-lapp till ett barnhem, i hvars styrelse hon presiderade, tog hon tillfället i akt och rådde honom att för lifstiden lägga embargo på sin lilla värdinna.
H a n visste mycket väl, att släkt och vänner haft bestyr med deras ungkarlshushåll, och kunde mycket väl räkna ut allt hvad tanten i förtroende med- delat Ellen och alla goda råd hon öfversållat henne med.
Kunde han bara läsa de tankar som tumlade innanför den där hvita pannan!
» Hon hade visst en hel del att tala om, » fortsatte han obevekligt, fast han såg en ner- vös ryckning i ögonlocken.
» Åbja, hon satt här en god stund, » sva- rade Ellen.
Hon bemannade sig snabbt, ty en aning sade henne i samma ögonblick, att han därborta kände till alla de historier om honom och henne, som den snälla tanten i älskvärdaste välmening relaterat för henne.
» Hon rådde mig.
.
.
» Ellen kom af sig.
» Jag berättade för henne, att min far ångrat sig.
.
.
att han vill ha mig tillbaka hem. » Hon kom af sig igen, och i förlägenheten skar hon oförsiktigt, och ett, tu, tre gjorde knifven, som lyckligtvis ej var nyslipad, en liten skåra i vänstra pekfingret.
Ellen blef rätt belåten, då hon såg blod- dropparna sippra fram, ty då kunde hon skylla på dem, att tårarna kommo henne i ögonen och gråten kväfde rösten.
Hon blef alldeles nervös af att känna den klara blicken ur ett visst par skarpa blå ögon hvila på sig.
Hon ryckte upp näsduken för att linda den om det sårade fingret, men förekoms af grosshand- laren, som helt lugnt förband blessyren och sade: » Det där fick ni, för det ni narrades. » Ellen såg på honom med blixtrande ögon, men lät sig icke bekomma, utan fortfor med orubbligt lugn: » Tror ni ej, jag känner mina snälla tanter, och tror ni det är första gången jag är föremål för deras ömma omsorger?
Men naturligtvis vredgas ni öfver att höra ert namn nämnas bredvid mitt.
Så fort en gammal mamsell kommer hit och pratar en hop dumheter — strax är ni färdig att tänka på konvenansen och skandal och hufvudstupa resa från » la bete. » » Ni kan ju lätt få en annan » värdinna » i stället för mig.
J a g reser hem, och så äro vi främlingar för hvarandra liksom för ett par veckor sen, » hviskade Ellen, men rösten var tämligen osäker.
» Ni tycks ha mycket lätt att göra vänner till främlingar, » sade han ironiskt, men ej en skymt af ironi låg i hans ögon.
Den blick, som mötte Ellens, var så varm och uttryckte en sådan blandning af hopp och bäfvan, att Ellen ej kunde svara för att ej förlora all själfbehärskning och ej kunde hjälpa, att hennes hand darrade i hans och en skär rodnad drog öfver hennes ansikte.
För grosshandlaren tycktes detta vara ljufva tecken.
Hans vackra anlete strålade, och det låg något jublande i hans kraftiga stämma, då han sade: » Ja, ja, res när som hälst — i morgon dag — men med det villkor att jag får komma efter mycket snart och hämta min värdinna och föra henne som fru i huset tillbaka till mitt hem-.
Säg, Ellen, vill du bli min hustru, » slöt han vekt och innerligt.
Och Ellen såg på honom, och hennes ögon blefvo de ledstjärnor, som han följde genom lifvet.
Nästa dag reste Ellen hem, men den julen blefvo alla barnen i tant Malas barnhem bjudna på kaffe med dopp ho3 unga fru Lundgren, född von Klingen, och när gästerna mätta och rörda togo afsked, gaf dem värden hvar sin guldfemma till minne af värdinnan.
Mina.
En kvinna borde visa stor blygsamhet rö- rande sin lärdom och dölja den omsorgsfullt, framför allt inför andra kvinnor, när hon vet något, hvarom de äro okunniga.
Madame de Puisieux.
gården då är syssla D å lysa då små, fladdra De sjunga i&gt;Slumren, De breda tittar » Nu omkom Där kikar kom, » Titta på Vid själfuaste » Uppe är .Nej till Då fnissa de källarglugg, i mjugg: lionung nos så i jungfrubur på lur: skrifver, som små bakom söt, blöt. » till sitta gossen, rasslar in: i le sin bås. » sin. » lufvor och led. » stugan med Greta vinden i i tullan fönstret den ned: ladulås: och nissar ro. » kolsvart fet kissen skalkögda i i i krukan lägger ro, på små fäll. » skorsten liten tassla där i sofuer trängas tissla, snöhvit sparfvebo: i liten en kring.
sijämekväll: skinande det ring, kring gnistan en hvar.
nejden vingar, liten Mar, en under lufua, gluttar Där och uti gladt en nymånen eldröd så står » Barnet i or små Där de lufvOr en » Hvilen, Där och flinka gråkapp små » Broka tyst tomtame, ha, far ha, gaf ja. » rutans i frosthgt Anna is, ris.
Knutson.
Blommor.
För Idun af Helena Nyblom.
rop de fleurs! » — » Allt för många lH^ blommor! » är ett uttryck, som man täm- ligen ofta kan ha anledning att använda, när det är fråga om mänskligt tal.
Det slags poesi, som endast består af » ett blomstrande språk », har Sverige också haft sin stora portion af.
Dessa festtal, där före- målet för hyllningen begrafs under smickrande uttryck, och dessa b e g r a f m D g s t a l, där en fat- tig, syndig människa, som stoppas i jorden, fär ett regn af artigheter efter sig, som om det var en förnäm gäst ms.n följde till dör- ren, allt detta slags blomsterkastning är man ganska van vid och ganska trött på.
Det är vid sådana tillfällen det uttryck passar, som säger: » Idealet kan g å under i välmening ».
Hufvud3aken blir fullkomligt otydlig för en genom alla de prydnader, som sättas på, lik- som en aria, hvilken sjunges med allt för många fioriturer.
Orsaken hvarför man finner alla des^.a prakt- ord i språket så öfverflödiga ligger nog däri, att man känner, att det är en tomhet, som skall täckas med ett blomsterregn.
Ett ut- tryck, som icke har något innehåll, verkar all- tid fränstötande eller gör alldeles ingen verkan på en.
Annorlunda är det i naturen!
Der firjnes ingenting, som icke har en or- sak för att existera, intet, som icke är ut- tryck för en hel lång rad af förutsättningar - Tvål, och därför kommer som ett logiskt resultat, — etfc sorgligt eller glädjande resultat.
Naturen kan nu, en gång för alla, icke ljuga, och det är därför man alltid vänder till- baka till den, ty äfven när den är hård och grym, är den alllid sann.
Mången har säkert lagt märke till, huru ofta vissa blommor gifva en viss prägel åt ett landskap.
Det förefaller en nästan, som om det vore blommorna, som betecknade de olika landskapens karaktär.
Och dock äro blommorna resultatet af den olika jordmånens karaktär.
Det är den våta, den steniga, den sandiga jorden, som skapar den vexlande floran, men man tänker mindre på orsaken än på resultatet, det är resultatet man gläder sig öfver, och det är det man minns.
En så liten och obetydlig blomma, som ljungen bär, kan, i den oändlighet hvari den utbreder sig, ge en ganska säregen färgton till stora, vida landsträckningar.
I bergtrakter och på sandhedar, där ljungplantan växer, klär den landskapet i en varm, omväxlande färgprakt.
När sommaren är inne och ljungen blir rödviolett, lilas-färgad, karmosinröd, ger den en sådan skala af sammetsaktiga färger åt jorden, att det först och sist är ljungen man minns. '
I England såg jag första gången ljungen blomma i stor utsträckning, och ännu många år efter, då jag tänker på England, ser jag dessa violettröda sträckningar af böljande jord med höstsol öfver.
Ljungen har ingen doft, men den har un- derbara färgskiftningar och förmågan att kunna eröfra genom samlade legioner.
Ett helt annat intryck än det, man får af ljungen, får man af vårblommorna i de först utslagna björk- och ' bokskogarne.
Ljungen är hård och risig och kan hålla sig länge af- plockad, utan att vissna, den är skapad att trotsa höstens stormar och regnskurar.
Hvitsipporna, som komma i tusental med den första värmande vårsolen, äro ömtåliga varelser.
Deras stjälkar äro sköra som sol- strålar, och deras fina blad smälta nästan lika lätt som snön, hvilken ännu ligger i deras närhet.
Man skall helst icke plocka dem, utan låta dem stå och täcka den ännu frusna jorden med sin blomstersnö.
På intet ställe har jag sett sipporna göra ett så öfverväldigande intryck som i boksko- garne i Danmark.
Marken i bokskogarne är annars betäckt med de många vissnade bladen från det förflutna årets löf-fall, och om som- maren gör den därför ett visset, sterilt in- tryck.
Men de otaliga, spirande vårblommorna, som finnas gömda i denna jord, komma en gång om året och bryta si&lt;$ igenom.
Just då bok- skogen står i sin första glans (och då är den den mest idealiska skog, som grönskar), då bryter hela skogsbottnen ut i ett enda hvitt ljus.
Blåsippor finnas visserligen också däribland och likaså gullvifvor och skogsstjärnor, men hufvudsakligen är det dock hvitsipporna, som gifva uttryck för jordens lycksalighet öfver att vakna till lifvet igen.
Det ser ut, som om en engel hade flugit hän genom skogen och strött jorden full af millioner hvita stjär- nor.
De dofta endast svagt, och de vissna hastigt, när man plockar dem, och efter få dagar är hela denna här af blommor, som har stormat jorden, spårlöst försvunnen.
Så snart skogen börjar mörkna det minsta, den bästa i handeln forekommande tvålsort och därjämte det m e s t praktiska och ekonomiska '; renings: F ö r s ä l j e s h o s d e flesta s p e c e r i h a n d l.
s å v ä l 1 s t ä n g e r s o m u t s t ä m p l a d i s t y c k e n o m 4 0 0, 2 0 0 o c h I 0 0 g r E f t e r s e a t t t v å l e n ä r s t ä m p l a d H y l i w «fc C: i, t y e n d a s t d å g a r a n t e r a s f ö r, a t t d e n ä r u t g å n c e n f r å n
så snart en starkare värme böljar genom luf- ett bad, och bland dessa rosor träffar man icke ten, äro de borta, lika hastigt som de kommo.
blott lösbladiga bukettrosor utan man ser täta, Det är, som om de inte kunde tåla att mångbladiga rosor som gloire de Dijon, Ma- möta lifvets vanskligheter, utan endast existe- réchal Niel och stora, mörkröda, tunga rosor, rade, som en känsla eller fantasi kan existera, som blanda sina kvistar och grenar i hvar- och man minnes dem också, som man minns andra och slå ut i så otaligt många blom- mor, att man knappt fattar, huru de kunna en lycklig dröm från sin ungdom.
Men de följas snart af andra blommor, som få plats.
också komma i härskaror och ge hela jorden Redan under det de stodo i knopp, undrade omkring oss en alldeles säregen prägel, — och man, huru alla dessa otaliga knoppar en gång det är fruktblommorna och med dem de blom- skulle kunna rymmas, då de slogo ut, men de mande buskarne, syrener, guldregn, viburnum, skaffade sig plat3.
De trängdes så tätt som hagtorn, hvilka, alla på en gång, ge allt hvad människor, hvilka vilja se på ett triumftåg, de de ha.
På ingen tid af året bryta blommorna kröpo upp på hvarandra, lade sig tillsammans fram i en så öfverflödande rikedom.
Frukt- i pressande klungor och fyllde alla murar, alla trädgårdarne se ut, som om de vore öfvertäckta hus, alla staket med millioner doftande blom- med snödrifvor af blommor, de snöhvita pä- mor!
ronträden stå där bland de hvita och ljusröda Som bakgrund till trädgårdarne i Cannes äppelträden, och där emellan ösa guldregnsbu- ser man alpernas snötäckta toppar långt borta skarne sitt guld, så att det flyter ned utefter mot den blå luften, i förgrunden störta de alla grenar, och syrenerna knuffa hvarandra i brännande röda rosorna ut som jubelrop i sol- sidan för att få plats.
skenet!
Jag minns särskildt en rätt hög klippa, Det är öfver denna första sommarens blom- ningstid en hänsynslös slösaktighet, som en- som var alldeles betäckt med hvita och ljus- röda rosor, som kastade sig ned öfver stenarne dast den första ungdomen känner.
Så bära sig människorna åt i det första ut- som ett vattenfall; andra klippor voro alldeles brottet af en ung och lycklig kärlek.
Det är betäckta af blodröda kaktusblommor.
Den lilla ett fullkomligt förtroende, en gränslös lust och oansenliga planta, som till hälften dolde sig längtan efter att skänka allt, säga allt, jubla bland stenarne, slog plötsligt ut i en häftig, röd flamma, och alla dessa flammor inhöljde frän morgon till afton.
När man tänker på dennu första sommar- klippan som i eld.
Vid Como-sjön har jag också sett, huru ett tid, är det blommorna man i synnerhet minns.
Man ser dem lysa och rodna, stråla och slag af blommor har kunnat eröfra en stor ut- brinna öfver alla buskar och träd.
Och un- sträckning jord.
Så till exempel nerierna (ole- der trädens och buskarnes blommor har man andrarne, som de kalla dem i södern).
Deras sedan allt, som samtidigt vältar fram ur jor- långa grågröna blad ha ingen vidare skönhet den: tulipaner och narcisser, auriklar och pio- och buskarne växa ofta risigt, men när blom- ner, allt som strålar i färger och ljus.
Är stertiden kommer, slå de ut i en sådan mång- det någon tid, då blommorna behärska jorden fald af rosenröda, mandeldoftande blommor, att och ge sin prägel åt hvar enda odlad fläck, det på afstånd ser ut, som om en tjock rosen- krans omvirade de vägar, där de växa.
så är det då.
Ett berg vid samma sjö var från foten till Men sedan uppstår en tystnad.
Det är blott som en kort öfversvämning af toppen betäckt med ljusblå hortensia, så att ett stort, vildt blomsterhaf, denna första blom- man på afstånd trodde, att det var inhöljdt i stringstid!
Den sköljes hastigt bort och för- ett särskildt lysande luftlager.
(Forts.) svinner, och jorden öfvergår till sommarens mognare och mera arbetsamma period, då blom- morna blott odlas gruppvis, och då man mera sysselsätter sig med att få frukten att mogna.
Från velocipeden.
Men midt i sommaren kommer så ett nytt utbrott af den poesi, som till och med den elocipedsporten börjar vinna allt större allvarligaste arbetsjord gömmer på.
terräng äfven bland damerna i vårt Det är rosornas tid!
land, och dess hit tills mest framstående ut- De trädgårdar, där man särskildt älskar och öfvarinna, lärarinnan fröken Nanny Palmkvist odlar rosor, få också af rosorna en alldeles i Helsingborg, har för sina duktiga hjulsports- egen prägel.
När man tänker på ett sådant bragder under de sista åren låtit ofta tala ställe, tänker man på rosor.
Man ser dem om sig.
Vi äro därför också öfvertygade, klänga uppför husets murar ända upp till att våra läsarinnor skola känna sig intresse skorstenarne, man ser dem på alla buskar i rade af följande lilla skildring, som fröken alla färger.
Man minns, hur man bar beun- Palmkvist tillsändt oss från sin senaste längre drat dem i alla deras olika nyanser och arter, velocipedfärd från Helsingborg till det i och man tänker på dem som på höjdpunkten somras afhållna lärarinnemötet i Jönköping, af sommarens lycksalighet.
om än densammas nedskrifvande af flere ound- Ingenstädes har jag fått ett sådant intryck vikliga omständigheter blifvit försenad, hvilket af rosornas öfverflöd som i Cannes.
författarinnan ber oss ursäkta inför våra ärade Som bekant odlar man i denna stad blom- läsarinnor.
mor till parfym och däribland stora åkrar * * * med rosor.
Men de rosor, som användas till rosenparfym, äro ett särskildt slag, mest lik- Högra pedalen opp, högra foten på den, nande vilda rosor och växande på låga buskar, ett fast tag i styrstångens båda handtag, ett hvilka afskäras korta, så att de ej såsom växt raskt hopp opp i sadeln, och jag var redan egentligen pryda landskapet.
ett godt stycke på väg mot Jönköping.
Från Men däremot finns där en oändlighet af höjden öster om staden kastade jag, sittande i sadeln, en blick bakom mig till » Sundets alla andra rosensorter.
Klangrosorna krypa upp i de högsta träd pärla », till dess vackra infattning, sundet och - och öfversålla dem med buketter af sina små de lummiga backarna, såg på klockan hvita och gula blommor.
Öfver alla de mu- hon var redan 12.20 e. m.
— och styrde mot rar, som här omge trädgårdar och parker, kasta Markaryd, målet för dagens ridt.
sig klangrosorna ut, som om de störtade sig i Utkommen på landsbygden mötte jag allra ör t v ä t t n i n g a f kläder.
•sedda med vår firmas irik.
namn.
först — en man!
Ett lyckligt förebud, efter hvad män alltid haft privilegium på att vara!
Hvarför?
— Han ställde sig aktningsfullt allra ytterst vid vägkanten, sänkte sin af ålder och nötning gulnade hatt mot jorden och hälsade ordagrant som följer: » En riktig fröken!
— En riktig fröken!
En rik — ».
J a g hörde ej mer.
Men i förbifarten ägnade jag den » rid- derlige » en bugning, som borde tillfredsställt t. o. m. en mindre nött » riddare » än min.
Hvad vägarna lågo hårda och fina!
H u j!
hvad det gick undan för bara ett fjärdedels kilograms drifkraft!
Benga prydliga skolhus — heder åt dem, som velat det!
— Bjuf och röken från dess grufvor, Ästorp och dess kyrka, Söderåsen som en buktande linie öfver en ljusare botten trädde fram och försvunno lika snabbt för mina ögon.
Äker och äng började brytas itu af smärre skogsbackar.
J a g hade kommit in i skånska skogsbygden och for på alltjämt de präktigaste vägar, hvita af sol och torka, med den moderata hastig- heten af tio kilometer på tre fjärdedels timme vidare norrut.
Men under det att nejden växlade karak- tär för mina ögon, dessa ögon, som i all sam- dräkt med kor, getter och får lustvandrade i » grönan skog », vände mina tankar tillbaka till den hälsning, som redan vid färdens bör- jan blifvit min.
» En riktig fröken! » hade mannen komplimenterat.
E n kvinna, som tvättat kläder i närheten af min väg, hade ropat till mig, medan hon entusiastiskt svängde kring med ett plagg ur tvättbaljan: » Det var det duktigaste jag sett af en flicka! » » Duktigare » saker af » flickor » har jag sett, och » duktigare » bragder väntar jag få se, liksom jag lifligt hoppas på handlingar och företag från mina medsystrars sida, som skola bära vackra vittnesbörd om » riktigt », odladt och själfständigt hjärtelag.
Men icke desto mindre: de vänliga tillropen gladde mig, och sanningen att säga — de glädja mig än.
Ett vänligt ord genljuder länge, ett hjärtlöst, obe- täukt träffar som slaget af en snärt, häftigt, men — glömmes ofta med svedan.
Den » allmänna meningen » om dam veloci- pedsport har ändrats icke obetydligt under sista tiden.
Då jag för ungefär blott ett är till- baka visade mig för första gången på två hjul, vållade jag en icke ringa oro i vårt annars med undantag för riksdagsmannaval, skolrådsval, skolhusbyggnadsfrågor, och präst- val mycket lugna samhälle.
De älskvärda helsingborgarne, som i eu hel del fall ännu alltid finna sig väl vid det gamla ordspråket » skynda långsamt », korsade sig och visade den djupaste indignation.
Kvinnorna visade sig, sanningen att tillstå, hårdast skakade och dju- past kränkta af det vederstyggliga exempel, jag företedde Månget blidt och blått kvinno- öga vände sig i de dagar melankoliskt mot det blå, under det att kvinnliga läppar, om de ej slöto sig öfver outtalade tankar, ifrigt disku- terade, hvad som syntes eller icke syntes af min stackars kroppshydda.
En hade tvärs igenom strumpa och stöfvelskaft sett en kvinnlig vad sticka fram, en annan konturerna af ett helt kvinnligt ben, en tredje två kvinn- liga ben, som » vefvade och trampade precis som två karlben ».
Och de » skakade och kränkte » suckade och suckade om igen, så att sundet häfdes i små vågor, som sympatiskt suckade mot strand.
Och af alla dessa suckar växte upp en liten mntvind, som hejdande trädde min ende och nye Pegasus emot och tvang honom röra sig i stad och närmaste omäng i en sedigare gång, än han af naturen var danad till!
Hylin &amp; C:is Fabriks-Aktie bolag, 3 i ö T ^ T a n 31.
358 Men starkare tryck på pedalerna!
Stormen har saktat af, suckarna ha tystnat.
Om en yngre helsingborgska nu suckar, så är det i nio fall af tio för en velociped.
Rid på alltså!
Många damer hafva fritt erkänt, att de vilja komma efter.
Vill man, och inser man välsignelsen, så — för att få pengar till » hästen » — en hatt, en kappa mindre bara!
— Hvilken dag, hvilken sommarluft, hvilken sommarfägring, hvart man blickar!
Gula och gröna fält, ängar och kala backar, en liten skogsdunge då och då af björk och bok, gran och furu, ilar man » pibende grad » förbi, un- der det att doften af slaget och icke slaget gräs, af björklöf och barrskog strömmar en emot och begärligt inandas af ända till sin bas kraftigt vidgade lungor, ö g a t glänser af lust, huden rodnar, muskler spännas af energi och kraft — en kraft, som man kan- ske aldrig drömt — hjärtat klappar i en raskare takt och drifver fram genom ens kropp i hastigare lopp ett lifligare syresatt, bögrödare blod.
H u r man känner sig ungdomlig och varm!
Hur ha de kommit, denna lefnads- lust och denna ifver?
H u r denna harmoni mellan kropp och ande, mellan människa och den natur, man rör sig i?
— » Hälsans gåfva dyraste gåfva! » uttalade jag omedvetet.
Hälsa är lycka.
Velocipedridt befordrar hälsa.
Ergo: Velocipedridt befordrar lycka.
P å styrstången hade jag bundit fast mina nödvändigaste reseffekter.
En impregnerad regnkappa, en klädning (ifall resdräkten blefve genomblöt), ett par linnen och strumpor, ett par böcker, det var allt och ändå en god del för mycket.
Ty vid sportsfärder måste man inskränka sina behof på reseffekter till det minsta möjliga.
Däremot bör man be- räkna resdräkt, skodon så solidt som möjligt.
Ty man råkar ut för regn och solsken, för goda och dåliga vägar, för små olycksöden, som ej kunna undvikas.
För den skull bör resdräkten göras af mörkt, mjukt tyg, som » för sig ».
I stället för de besvärande under- kjolarna bör man bestå sig en underdräkt af sammanhängande lifstycke och benkläder af samma tyg som ytterdräkten och fodrade, hvars tyngd uppbäres liksom ytterdräktens af axlarna.
Alla plaggen böra gifva kroppen tillräckligt utrymme.
Det är af särskild vikt att bröstkorgen kan för en kraftig in- och utandning röras fritt.
Inga band få » dragas åt » kring veka lifvet.
f U U fN — » En dam behöfver ej stiga ur vid möte med rädda hästar; kan hvila sittande i sa- deln. » — Damerna äro bekväma, ja.
Men hur vill man dra växel på denna arfsynd?
Sport är ju ägnad att utveckla vighet, styrka, kraft, icke bekvämlighet.
Den dam, som är så bekväm, att hon icke, då så påfordras, vill stiga af velocipeden, som icke genom använd- ning af trampen kan svinga sig opp i sadeln — en mycket enkel konst för öfrigt — den gör helt säkert klokast i att stanna hemma.
Skygga hästar blifva ej mindre skygga, där- för att velocipeden stannar på vägen.
Ofta måste den kastas i närmaste dike, medan de uppskrämda djuren passera förbi.
Den, som öuskar hvila efter en längre ridt, gör det tro- ligen icke i sadeln utan på — dikeskanten.
Ljungbackar på ena sidan, Lagans ådal på den andra, sådant ser Småland ut från vägen till Ljungby.
Täck ligger dalen på ömse sidor om den speglande ån, obeskrifligt täck ligger Vidöstern i sin rika, gröna in- fattning af lummig löfskog.
Smeksamt springer här och där en udde ut i vattnet, öfver hvilket alar och andra strandens träd böja sig än längre ut för att skåda sin sommarfägring i vänliga vågor.
En ko, som glupskt äter däl- dens saftiga gräs, en get i allt sitt naturliga okynne, ett människobarn, som latas i gräset bredvid sin liggande velociped, störa ingalunda taflans poesi.
Utsikten från bron öfver Lagan vid dess utfall i Vidöstern: glöm ej tillräckligt länge njuta af den, herrar och fröknar turister!
Sjön, stränderna, Värnamo, allt tillsammans bildar ett helt af obeskriflig täckhet, stäm- ningsfullhet, som i all sia fridfulla skönhet fängslar t. o. m. icke födde småländingar.
Med smålandsbackar, sandmoar, dåliga vägar får man formera en närmare bekantskap, ju närmare man nalkas Jönköping.
Vore icke vägarne så fullständigt utan » bund » och grund, man föredrogo bestämdt trots kapplöpnings- maskin och naturanlag krypa på alla fyra upp till den hvassa backryggen.
Har man så hunnit upp på backens krön, så skådar man blott nedanför en sluttning, utför hvilken man endast kan gå, en ny ättestupa, uppför hvilken ens väg går fram.
Om och om igen samma syn och lervälling, som stod bara upp på halfva stöfvelskaftet.
Allt har en ände.
Uppför och utför hur många backar jag gått, där låg ändtligen Vättern nedanför mig!
Och där som en tafla ur » Tusen och en natt » i månsken och strå- lande i den ståtligaste illumination Jönköping.
Aldrig kan jag glömma den synen!
Månsken, glänsande vattenspeglar, en mörk landremsa liksom simmande på vattnet, konturer af hus med och utan torn och • — ljus!
ljus!
ljus!
hvart och ett reflekteradt af vattnet.
Kring- ramande detta skogens och de otaliga kring- liggande däldernas djupa och skarpt fram- trädande skuggor, öfver hvilka de högre upp- springande höjderna, öfvergjutna af ett svagt månsken, ställt sig som en yttersta vakt.
Genom dessa oupplysta skogar, hvilkas mörker från den plats, där jag stod, nästan förskräckte mig, genom dessa djupa dälder och öfver dessa något bättre belysta höjder hade jag i kvällen dragit mig fram, själf en mörk » reflekteran- de » skugga i darrande månsken, till Vätterns strand, som låg där framför mig så under- bart skön.
Emedan jag föreställde mig, att vägen öfver Örkelijunga, Fagerhult, Markaryd, Ljungby och Värnamo, utom det att den var den kortaste, skulle ligga jämförelsevis jämn och därtill erbjuda turisten sevärda platser, hade jag bestämt min färd däröfver.
Mina djärf- vaste förhoppningar öfverträffades åtminstone hvad vägen angår: ända till omkring åtta mil söder om Jönköping ligger den jämn och fin med högst få backar.
I Fagerbult har man nu visserligen starkt kuperad mark på en mindre sträcka.
Men det är en så frisk motion träna sig upp till höjderna, och det är något utomordentligt » fröjdefullt » med fötterna på hvilpinnarne ila utför sluttningen på backens andra sida.
Men man kan också hamna i landsvägs- dammet, om man är för öfverdådig i utförs- backarna.
Denna kloka slutsats drog jag, då jag efter en sådan där misslyckad flykt utför gjorde mitt bästa för att upiåna de allt för tydliga märkena efter en allt för innerlig Vid målet ännu ett mål.
Alltså besteg beröring med allas vår moder jorden.
Min jag ännu en gång kapplöpningsmaskinen, for » jordafärd » var så mycket mer snöplig som utmed Vättern — hvilken härlig färd!
— in den haft åskådare.
i staden, genom dess gator, styrde upp i en » Själfregleraude sadelställuing för damer. » gata och ett nummer vid den, steg af, knackade.
1892 J a g har endast att tillägga: jag blef insläppt, ehuru jag kom sent.
J a g är kvar än.
Endast glada och välsignade minnen har jag kvar af min angenäma sommarfärd.
J a g far nästa sommar, troligen, ut för att samla nya.
De behöfvas under långa, arbetsamma vinterdagar.
Då väntar jag möta många, ute i samma afsikt som jag.
Kanske bör jag nämna, att jag då har hopp om resa i säll- skap med och som ciceron för en landsman- inna från Washington och några amerikanska misser.
Kom med!
Såvida jag icke vinner Iduns pris och reser fritt till Chicago.
Alf.
U f n o t i s b o k e n.
Kvinnoklubbens femårsmöte ägde r u m den 27 okt.
h ä r s t ä d e s u t i d e s s l o k a l, M ä s t e r s a m u e l s - galan 13.
Sedan ordföranden h ä l s a t de närva- r a n d e v ä l k o m n a till ett n y t t v e r k s a m h e t s å r, f r a m - h å l l a n d e a t t k l u b b e n n u k u n d e s e till b a k a p å e n 5-årig t i l l v a r o, u p p l ä s t e s s t y r e l s e n s b e r ä t t e l s e, af h v i l k e n framgick, a t t u n d e r f ö r r a v i n t e r n s l o p p hållits femton s a m k v ä m s a m t två soaréer å Hotel C o n t i n e n t a l, d e n e n a af d e s s a för h u f v u d s t a d e n s fattiga, h v i l k e n i n b r a g t öfver 1,600 kr.
Af e n m e d - l e m h a d e u n d e r v i n t e r n en g å n g i v e c k a n h å l l i t s f ö r e d r a g i h ä l s o i ä r a, h v i l k a f ö r e d r a g följts m e d stort intresse.
S å s o m särskildt glädjande påpe- kades att klubben, s å väl vid ordinarie s a m k v ä m s o m a n d r a a f t n a r, v a r i t s y n n e r l i g e n flitigt b e s ö k t u n d e r senaste året.
Revisionsberättelsen upplästes s a m t g o d k ä n d e s, o c h full a n s v a r s f r i h e t b e v i l j a d e s styrelsen.
Till s t y r e l s e m e d l e m m a r u t s a g o s f r u a r n a S. Bo- s t r ö m o c h N.
F r ö l a n d e r s a m t f r ö k n a r n a H. An- d e r s s o n, C h.
B a n d e l i n, S. Gumaelius, Ch.
N y q v i s t, M.
S v e n s s o n, A.
T i b e l l o c h E.
U l l m a r k s a m t till s u p p l e a n t e r f r u a r n a A.
B u r e n, C.
R a p h a e l o c h A. Oberg.
Fru Eva Wigström, den under pseudony- m e n » Ave » för I d u n s l ä s a r i n n o r v ä l b e k a n t a för- f a t t a r i n n a n, s o m u n d e r m å n g a å r s y s s e l s a t t sig m e d s t u d i e r af f o l k b r u k o c h f o l k d i k t n i n g, h a r i d e s s a d a g a r r ö n t d e n u t m ä r k e l s e n a t t af k o m i t e - r a d e för d e n » F o l k l o r e » - k o n g r e s s, s o m n ä s t a s o m m a r k o m m e r att hållas i Chicago, erhålla m e d l e m s k a l l e l s e s a m t e n i n b j u d n i n g a t t l ä m n a bi- d r a g till d e s s a r b e t e n.
Portarne öppnas.
E n k o r r e s p o n d e n t till I d u n s k r i f v e r: F r å n o c h m e d d e n 20 o k t.
b ö r j a d e s e n n y aera för E d i n b u r g h s u n i v e r s i t e t.
F ö r f ö r s t a g å n g e n u p p l ä t u n i v e r s i t e t e t d å s i n a l ä r o s a l a r för k v i n n o r, för f ö r s t a g å n g e n h ö i l o d e s s p r o f e s s o r e r s i n a f ö r e l ä s n i n g a r för ett a u d i t o r i u m af båda könen * V å r a d a m e r t y c k a s ej v a r a s e n a a t t d r a g a fördel af d e t tillfälle till s t u d i e r, s o m n u e r b j u d e s d e m.
De s y n t e s t a l r i k t r e p r e s e n t e r a d e i n o m hvarje fa- kultet, e h u r u de ä m n e n, hvilka bäst öfverensstämma m e d k v i n n a n s uppgifter o c h f a l l e n h e t e r, h e l t n a t u r - ligt r ä k n a d e d e flesta s t u d e r a n d e.
Det f a n n s s ä k e r l i g e n m å n g a, s o m af k v i n n l i g blyg- s a m h e t h ö l l o sig t i l l b a k a af f r u k t a n för e n de- m o n s t r a t i o n från d e r a s m a n l i g a s t u d e n t k a m r a t e r s s i d a i a n l e d n i n g af d e n b e t y d e l s e f u l l a t i l l d r a g e l s e n M o t t a g a n d e t v a r äfven k a n s k e v ä l s t o r m i g t, e h u r u b u l l r e t p å d e flesta h å l l v a r u t t r y c k af b e l å t e n h e t och sympati.
* Presidentskan Harrison död.
Telegram från W a s h i n g t o n m e d d e l a, a t t p r e s i d e n t s k a n H a r r i - son, s o m varit svårt sjuk i n å g r a månader, den 2 5 okt.
aflid.it.
F r u H a r r i s o n v a r född Carrie Scott o c h d o t t e r till e n p r e s t m a n i O h i o.
H o n gifte s i g 1 8 5 3 m e d n u v a r a n d e p r e s i d e n t e n, s o m d å v a r blott 20 å r o c h n y s s blifveii a d v o k a t.
I n k o m s t e r n a v o r o s m å.
m e n d e n u n g a frun, s o m v a r en f ö r s t å n d i g h u s h å l l e r s k a, p å s a m m a g å n g s o m h o n v a r en bil- d a d o c h talangfull k v i n n a, fick d e m a t t förträffligt r ä c k a till o c h l y c k a d e s s k a p a ett a n g e n ä m t h e m för d e n u n g e a d v o k a t e n.
N ä r h o n m å n g a å r s e - nare s å s o m presidentens gemål gjorde les hon- n e u r s i Hvita h u s e t i W a s h i n g t o n, förstod h o n att g ö r a sig p o p u l ä r o c h a l l m ä n t a f h å l l e n o c h a k t a d.
Under den långa sjukdom, som nu slutat med h e n n e s d ö d, fick h o n o c k s å från o l i k a d e l a r af unionen mottaga en mängd bevis på deltagande och sympati.
Hennes m a k e v a k a d e troget vid
h e n n e s sjukbädd och k u n d e icke förmås att vika d ä r i f r å n v a r e sig för a t t a r b e t a för s i n k a n d i d a t u r v i d det s t u n d a n d e p r e s i d e n t v a l e t eller för a t t fun- g e r a vid d e n n y s s firade i n v i g n i n g s f e s t e n i C h i c a g o.
I kärlekstjänst.
Kate Marsden, hvilken unga e n g e l s k a vi förut o m t a l a t för h e n n e s u p p o f f r a n d e v e r k s a m h e t bland de spetelske i Sibirien, h a r nå- g o n t i d u p p e h å l l i t sig i L o n d o n, h v a r i f r å n h o n i n o m k o r t a f r e s e r till F ö r e n t a s t a t e r n a.
H ä r s k a l l h o n f ö r e t a g a en f ö r e l ä s n i n g s t u r n é för att s a m l a p e n n i n g a r till a n l ä g g a n d e af t v å k o l o n i e r för s p e t e l - ske i Sibirien.
Under sin vistelse i L o n d o n h a r m i s s M a r s d e n haft a u d i e n s h o s p r i n s e s s a n af W a l e s o c h p r i n s e s s a n C h r i s t i a n af S l e s v i g H o l s t e i n.
Äfven till d r o t t n i n g e n p å B a l m o r a l h a r h o n v a r i t kallad.
V i d sjukbädden.
N å g r a o r d o m g r u n d d r a g e n af e n riaturenlig sjukvård.
Af Fr.
Muller.
(F o r t s.
o. slut från n: r 4ci.)
v a d l ä g e t i b ä d d e n a n g å r, väljes d e t t a e f t e r den sjukes önskan och välbefinnande.
D e t s k a l l d å a l l t i d a f s i g själft b l i s å d a n t, a t t a l l a m u s k l e r hvila och i n t e t viktigt organ t r y c k e s eller blodomloppett hämmas.
V i l l d e n s j u k e sofva, i n t a g e r h a n h e l s t e t t l i n d r i g t åt h ö g r a s i d a n b ö j d t l ä g e, så a t t h j ä r t a t b l i r f r i a r e o c h l e f v e r n ej t r y c k e r p å m a g e n o c h t a r m a r n e.
D e n s j u k e h a r därvid hufvudet e n d a s t helt litet böjdt, m e n lägger det aldrig bakåt, drar u p p benen något litet och k r ö k e r k n ä n a lindrigt.
Mången sjuk k a n g e n o m a t t i a k t t a g a d e n n a e n k l a före- skrift falla i den e f t e r l ä n g t a d e s ö m n, h a n länge m å s t u m b ä r a.
L ä g e t p å r y g g är d ä r e m o t n ä s t a n uteslutande skadligt.
Det framkallar lätt ängslan, d r ö m m a r, s. k.
m a r a, k ö n s k o n g e s t i o n e r e t c.
L ä g e t på rygg k a n till och m e d vid a k u t a lunginflammationer vara förenadt med stor fara.
D e n sjukes hufvud bör hvila så djupt som möjligt, likväl icke nedsjunket i k u d d a r n e; a l l r a m i n s t får d e t ligga för h ö g t.
D e t ned- s j u n k n a läget gör h u f v u d e t h e t t och öfverfylldt af blod; det höga läget h a r i längden nästan a l l t i d b r ö s t s v a g h e t t i l l följd.
3.
Sjukvården i trängre bemärkelse.
En n a t u r e n l i g u p p a s s n i n g af den sjuke är den vik- tigaste faktorn i hela sjukvården, emedan denna icke blott afser de kroppsliga behofven, utan äfven ä r a f h ö g s t v e r k s a m t i n f l y t a n d e p ä d e n sjukes lynne.
E ö r att detta inflytande skall vara riktigt välsignelsebringande, måste den sjukes hela b e h a n d l i n g g r u n d a s på en upprik- t i g o c h offervillig k ä r l e k.
Hvad den psykiska behandlingen angår, g ä l l e r d e t a t t så m y c k e t s o m m ö j l i g t u p p l i f v a den sjuke, att sysselsätta hans nedtyngda sinne med glada, uppfriskaude bilder och att hålla all f ö r a r g e l s e, a l l a b e k y m m e r o c h s o r g e r b o r t a från h o n o m.
S a m t a l om olycksfall och mer eller m i n d r e sorgliga händelser h ö r a icke till s j u k r u m m e t, t y s å d a n a s a k e r u p p r ö r a d e n li- d a n d e, ä f v e n o m h a n ej l å t e r m ä r k a d e t.
S o r g e - b u d, som ovillkorligen m å s t e k o m m a till h a n s k ä n n e d o m, få ej m e d d e l a s h o n o m f ö r r ä n e f t e r en långsam förberedelse.
Motsatsen kan ha d e ö d e s d i g r a s t e följder.
Aldrig skall den kärleksfulla vårdarinnan väcka den sjuke u r hans sömn, ty hon vet, a t t h a n icke så s n a r t k a n s o m n a om.
Lika litet bör m a n tilltala h o n o m plötsligt eller låta h o n o m ligga o c h v ä n t a p å sin vård eller på a t t få e n ö n s k a n u p p f y l l d.
F r i s k a b l o m m o r göra den sjuke stor glädje, d e t t a b o r d e de sjukbesökande lägga p å m i n n e t och tänka, att det är bättre att med blommor glädja den sjuke i lifstiden än att vid begraf- ningen hölja kistan med deras prakt.
Den sanna kärleken blir först riktigt satt på prof, då den sjuke en längre tid hålles fjättrad vid sängen.
Dä först visar sig, hvad den offervilliga kan åstadkomma i en aldrig förtröttad vård af den lidar.de.
Hit räkna vi alla de hjälpmedel ", som finnas till häfvande eller lindring af plågorna eller till påskyndande och säkert återvinnande af hälsan, såsom inpack- ningar, kompresser, sittbad, halfbad, ångbad etc. Beträffande dieten, som den sjuke bör iakt- taga, får denna ej vara hetsig och bör därför bestå af okryddad föda, så mycket som möjligt vegetabilisk.
Oafsedt att köttätandet ofta starkt befordrar utbrottet af många sjukdomar, är det ovederläggligt bevisadt, att flere sjukdommar ge- nom vegetarismen jämförelsevis lätt kunna häfvas och botas, ifall någon bot verkligen är möjlig.
Dit höra alla febersjukdomer, tuberkulos, magsjuk- domar, njurlidanden, gikt och reumatism, skör- bjugg, nervsvaghet o. s. v. Vidare bör ifrån sjukkosten uteslutas njutningen af te, kaffe, vin, öl och bränvin — tobak och cigarrer medräknade.
Alla dessa saker duga icke myc- ket till för friska och kunna således så mycket mindre vara lämpliga för sjuka.
Af de vanliga kryddorna inskränkes användningen af salt till det allra minsta möjliga, ättika, senap och peppar etc. undvikas helt och hållet.
Som dryck mot törst användes klart, friskt brunns- vatten, för omvexligs skull då och då bl ndadt med någon fruktsaft.
Att rekommendera är att klunkvis dricka friskt vatten, särskildt för alla som lida af dålig matsmältning.
I stället för te och kaffe ger man den sjuke god, söt mjölk och tjärnmjölk samt dekokt eller välling på hafre-, korn- eller klimjöl.
Frukt borde ej saknas i något sjukrum och i alla former, färsk, kokt, torkad eller inlagd, gifvas den sjuke, så mycket han själf önskar.
En sjuk har vanligen ingen eller helt liten aptit.
I detta fall bör man likväl akta sig för att mot hans vilja truga på honom mat eller dryck, emedan matsmältningsorganen ej tjänstgöra ordentligt och den sjukes plågor så- lunda endast ökas.
— Aldrig får en sköterska låta narra sig af den sjukes skenbara svaghet att genom kraftig näring söka stärka honom — ofta nog bakom läkarens rygg • — hvilket sedan regelbundet har patientens försämring till följd.
Ingenting följes väl så ogärna, som om läkaren föreskrifver sträng diet.
Då heter det genast: » Det går ej an; den sjuke för- lorar helt och hållet krafterna.
Den stackarn måste äta, eljes dör han af hunger. » — Oaf- sedt att den friska människan i vår tid äter mycket mera, än hon till en normal lifsverk- samhet behöfver, behöfver den sjuke, som ligger och sålnnda ej förbrukar några stoffer genom rörelse och arbete, endast helt litet föda.
Ja, vi gå ännu längre och säga, att måttlighet i födan är vid många sjukdomar en ytterst viktig faktor för hälsans återställande.
Under många feber- och inflammationstillstånd är det till och med nödvändigt att tidtals undvika all föda.
Men icke blott under sjukdomstiden, utan äfven under tillfrisknandet, fordras ständig upp- märksamhet, och bör då iakttagas en återhåll- sam och mild diet, vistelse i frisk bergs- och skogsluft, lagom kroppsrörelse, omvexlande med tillräcklig hvila, god hudvård och förströelse.
Mycket skulle ännu kunna anföras, men ändamålet med dessa rader: att framställa grunddragen af en naturenlig sjukvård, torde få anses uppnådt.
Teater och musik Kun^l.
operan.
I l ö r d a g s o c h m å n d a g s å t e r u p p - fördes Bizets p o p u l ä r a ope-a » Carmen », som n u fått ö k a d t i n t r e s s e g e n o m fru Jungstedt-Lindens u p p t r ä d a n d e i t i t e l r o l l e n.
T y v ä r r hafva vi b å d a gångerna varit förhindrade n ä r v a r a och k u n n a d ä r f ö r e n d a s t k o n s t a t e r a, att o m d ö m e n a h o s s å v ä l k r i t i k e n s o m p u b l i k e n v a r i t g a n s k a olika.
S o m l i g a h a f v a h a f t n ä s t a n för m y c k e t b e r ö m för h e n n e, a n d r a h a f v a f ö r h å l l i t sig g a n s k a r e s e r v e r a d e.
A n - tagligen h a r u t f ö r a n d e t af d e n t a c k s a m m a r o l l e n haft a t t u p p v i s a b ä d e f ö r i j ä n s t e r o c h b r i s t e r, o c h begärligt ä r j u ej heller, a t t fru J.-L.
s k a l l v a r a en i a l l o fullgod C a r m e n.
— P å o n s d a g e n s k u l l e fru J.
L. för s i s t a g å n g e n u p p t r ä d a i s a m m a r o l l.
I d a g (fredag) b e g y n n e r fröken Petrini ett gäst- spel h ä r s t ä d e s m e d u t f ö r a n d e t af L a k m é s p a r t i, som hon kreerat.
K.
Dramatiska teatern.
I t i s d a g s h a d e femtio å r förflutit, s e d a n D r a m a t i s k a t e a t e r n s p o r t a r för för- s t a g å n g e n ö p p n a d e s.
Med a n l e d n i n g h ä r a f gafs d e n n a d a g en festföre fällning, till h v i l k e n d i r e k t ö r Gustaf Fredrikson inbjudit samtliga förutvarande s k å d e s p e l a r e o c h s k å d e s p e l e r s k o r vid t e a t e r n, skrift- s t ä l l a r e o c h s k r i f t s t ä l l a r i n n o r, s o m a r b e t a t vid t e a t e r n, f ö r u t v a r a n d e ä m b e t s m ä n vid t e a t e r n, r e - p r e s e n t a n t e r för p r e s s e n, s l ä k t i n g a r till t e a t e r n s g r u u d l ä g g a r e A n d e r s L i n d e b e r g, m.
fl.
S t ö r r e d e - l e n af d e n öfriga p u b l i k e n h a d e o c k s å i n f u n n i t sig i h ö g t i d s d r ä g t, h v a d a n t e a t e r n d e n n a afton er- b j ö d e n m e r ä n v a n l i g t festlig o c h i n t r e s s a n t anblick.
K o r t i n n a n f ö r e s t ä l l n i n g e n s b ö r j a n i n f a n n sig k o n u n g e n, åtföljd af p r i n s K a r l och svit, h v a r v i d folksången uppspelades.
Härefter vidtog festpro- g r a m m e t, s o m ö p p n a d e s m e d en f e s t m a r s c h af F o r o n i, h v a r p å h r Hillberg f r a m t r ä d d e o c h m e d k l i n g a n d e s t ä m m a u p p l ä s t e e n af Frans Hedberg författad, särdeles lyckad prolog, i hvilken hyl- l a d e s m i n n e t s å v ä l af t e a t e r n s g r u n d l ä g g a r e s o m af d e s s m e s t f r a m s t å e n d e k o n s t n ä r e r u n d e r d e t g å n g n a h a l f s e k l e t.
S å gafs Aug.
B l a n c h e ' s odöd- liga s a g o l u s t s p e l » D ö d e n f a d d e r », h v a r t i l l C a r l Grabovv m å l a t n y a d e k o r a t i o n e r.
U t f ö r a n d e t af det p å k v i c k a o c h b i t a n d e r e p l i k e r f l ö d a n d e s t y c - ket v a r p å d e t h e l a t a g e t m y c k e t godt, S ä r s k i l d t h a d e de b å d a hufvudrollerna Knut kolare och D ö d e n fått ett p a r g o d a r e p r e s e n t a n t e r i h r r Grun- der o c h Örtengren.
En ännu något bredare och s a f t i g a r e h u m o r s k u l l e d o c k ej s k a d a t d e n f ö r r e s s p e l, l i k s o m d e n s e n a r e k a n s k e ock b o r t g ö r a s i n r o l l litet m e r a p a r o d i s k.
B l a n d öfriga r o l l i n n e - h a f v a r e b ö r s ä r s k i l d t fröken Ahlander s o m fröken S i l f v e r s v a n z f r a m h å l l a s.
Det h e l a a f s l ö t s m e d e n t a b l å, u p p t a g a n d e g r u p p e r o c h figurer u r s t y c k e n f r å n t e a t e r n s f ö r e g å e n d e r e p e r t o a r — allt s y n n e r - ligen väl a n o r d n a d t.
S a m m a p r o g r a m v a r a n s l a g e t till d e b å d a föl- jande dagarne.
I d a g fredag h a r D r a m a t i s k a t e a t e r n å t e r a n l e d - n i n g a t t gifva e n f e s t f ö r e s t ä l l n i n g, i d e t d i r e k t ö r Gustaf Fredrikson d e n n a d a g firar sitt 3 0 - å r i g a jubileum som skådespelare.
Programmet upptager » Klädeshandlaren och h a n s måg », m e d de värde- r a d e g ä s t e r n a Knut Almlöf o c h C. F. Lagerqvist i P o i r i e r s o c h V e r d e l e t s roller.
Vasateaiern ö p p n a d e i m å n d a g s afton p å n y t t s i n a p o r t a r efter en g e n o m g r i p a n d e o m b y g g n a d.
Af d e n f o r n a a n s p r å k s l ö s a lilla s a l o n g e n k u n d e d e n f e s t s t ä m d a p u b l i k, s o m s a m l a d e s till p r e m i e - ren, svårligen igenkänna ens hufvuddragen.
Både scen och å s k å d a r r u m h a vidgats och höjts, den forna pelarkonstruktionen, som störde och skymde, h a r alldeles försvunnit, och i dess ställe presenterar sig n u allt l j u s t, luftigt, e l e g a n t o c h l y s a n d e af g l a d a färger o c h g u l d.
Askådareplatserna äro h ö g s t p r a k t i s k t a n o r d n a d e, s å a t t från a l l a h å l l d e n b ä s t a u t s i k t e r b j u d e s; s ä r s k i l d t s y n e s d e t ori- ginella a r r a n g e m e n t e t m e d det mot scenen starkt s l u t t a n d e galleriet m e d s i n a — p a r a l l e l t m e d p a r k e t t - s t o l s r a d e r n a — t v ä r s t ä l l d a b ä n k r a d e r v a r a ett g o d t fynd.
Af e n c h a r m a n t v e r k a n ä r framför allt ta- ket med sin väldiga gyllene ljuskrona omgifven af m e d a l j o n g e r m e d a r t i s t i s k a p o r t r ä t t b i l d e r u r e n del f a v o r i t o p e r e t t e r o c h stilfullt i n r a m a d e fält m e d g e n i e r o c h a m o r i n e r i lek o c h spel.
Victor Andréns g e n i a l a p e n s e l h a r h ä r riktigt h e d r a t sig.
Efter e n väl u t f ö r d f e s t u v e r t y r h ö j d e s r i d å n, h v a r p å d i r e k t ö r Varberg framträdde och föredrog en m e d a n l e d n i n g af d a g e n s b e t y d e l s e författad prolog, i h v i l k e n Sel / rid Kinmanson i lustiga vers s k i l d r a d e, h u r » fru T h a l i a », s o m v a r i t m i s s n ö j d med sin » gamla våning » p å Vasateatern, r e d a n » sagt u p p », d å emellertid v ä r d e n s k y n d a t att gå h e n n e till m ö t e s m e d d e n l y s a n d e r e p a r a t i o n, h v a r s
resultat h o n i kväll inbjudit s i n a gäster att kon- statera.
F ö l j d e så s o m a f t o n e n s p i é c e d e r é s i s t a n c e Sulli- vans outslitliga » Mikadon », hvilkens förtjusande t ä c k a m u s i k o c h effektfulla s c e n e r i e r s o m a l l t i d t o g o p u b l i k e n m e d s t o r m.
Med b l o m m o r o c h s m a t t r a n d e bifall h ä l s a d e vi v å r Y u m - Y u m å t e r i fröken Ekströms behagliga gestalt och skrattade s å h j ä r t l i g t s o m n å g o n s i n förr å t v å r K o k o i h e r r Strömbergs.
R o l l b e s ä t t n i n g e n v a r för öfrigt d e n g a m l a v ä l b e k a n t a p å ett u n d a n t a g n ä r.
e n v a c k e r liten a c k v i s i t i o n till u n d a n t a g, s o m s ä l l s k a p e t för d e n n y a s ä s o n g e n gjort frän G ö t e b o r g i fröken Hamburg, hvilken med mycken täckhet i spel och s å n g u t f ö r d e Titti S i n g s p a r t i.
Det v a r e n s t ä m n i n g öfver h e l a a f t o n e n, s o m vi lifligt t i l l ö n s k a m å h ä l l a i sig s ä s o n g e n i g e n o m.
Farsta kammarmusiksoarén ä g d e r u m i t i s d a g s i V e t e n s k a p s a k a d e m i e n s h ö r s a l efter ett s y n n e r l i - gen i n t r e s s a n t p r o g r a m, u p p t a g a n d e s å d a n a s t o r - h e t e r s o m C h e r u b i n i, B r a h m s o c h S v e n d s e n.
Den f ö r s t n ä m n d e s förträffliga k v a r t e t t i e s s - d u r t o l k a - d e s p å ett s y n n e r l i g e n förtjänstfullt s ä t t, o c h sär- s k i l d t v ä c k t e d e t lifliga s c h e r z o t o c h d e n p r a k t - fulla finalen ljudligt bifall.
I B r a h m s a n s l å e n d e p i a n o t r i o s k ö t t e s p i a n o s t ä m m a n af h r Lennart Lundberg, s o m h ä r fick tillfälle a t t d o k u m e n t e r a sig s o m en förträfflig p i a n i s t m e d k l a r t o c h v ä l fraseradt föredrag.
Hufvudnumret på program- m e t u t g j o r d e s e m e l l e r t i d af S v e n d s e n s c h a r m a n t a s t r å k k v i n t e t t i c-dur, ett af d e n g e n i a l i s k e t o n s ä t - t a r e n s friskaste o c h f ö r n ä m l i g a s t e a r b e t e n Aulin- ska kvartetten b i t r ä d d e s h ä r af h r C.
Sandqoist, o c h d e t s ä t t, h v a r p å d e u n g a f ö r m å g o r n a fram- förde d e n af f r i s k a s t e u n g d o m s l u s t s p r u d l a n d e k o m p o s i t i o n e n, gjorde, att d e s s s k ö n h e t e r k o m m o till s i n fulla r ä t t.
Den t a l r i k a p u b l i k e n v a r h ö r - b a r l i g e n s y n n e r l i g t b e l å t e n m e d s i n afton.
IHatitié v a r i s ö n d a g s af o p e r a s å n g a r e n C. F. Lundqvist a n o r d n a d i B e r n s ' s a l o n g för ett v ä l - g ö r a n d e ä n d a m å l.
Själf j u en af v å r a a l l r a p o - puläraste sångare, hade matinégifvaren därjämte l y c k a t s e r h å l l a b i t r ä d e af s å d a n a f ö r m å g o r s o m f r ö k n a r n a Holmstmnd o c h Wolf s a m t h r r Öd- mann, Sellergren o c h Scholander, h v a d a n det ej v a r u n d e r l i g t, a t t s a l o n g e n ej blott v a r u t s å l d till s i s t a p l a t s, u l a n att o c k s å e x t r a p l a t s e r m å s t be- r e d a s.
L e j o n p a r t e n af bifallet tog n o g m a t i n é - gif.
a r ° n själf m e d sitt förträffliga f ö r e d r a g af Sö- d e r m a n s b e k a n t a b a l l a d » V ä r f n i n g e n », t r e n n e för- t j u s a n d e v i s o r af S c h u b e r t o c h n å g r a s v e n s k a folkvisor Men äfven de öfriga e r h ö l l o s i n rik- liga o c h v ä l f ö r t j ä n t a del, framför a l l a h r O d m a n n för H a l l s t r ö m s o u t s l i t l i g a S o r r e n t o - v i s a.
Ackom- p a n j e m a n g e t s k ö t t e s förtjänstfullt af h r r Rundberg och Lindholm.
Grefvinnan Maihilda Taubes soaré, s o m s k u l l e gif- v i t s i går, h a r p å g r u n d af s j u k d o m s f a l l m å s t u p p - s k j u t a s till t i s d a g e n d e n 15 d e n n e s.
Bara en bonne.
U t k a s t af Cecilia JBååth-Holmberg.
j e t v a r v i d m i d d a g s t i d e n, s å d ä r s t r a x efter kl. 1 2; f ö r m i d d a g e n s f ö r e l ä s n i n g a r v o r o s l u t; u t från » Kuggis », h v a r s r ö d a t e g e l gafvel v e t t e åt L u n d a g å r d, d e n l u m m i g a, b e r ö m d a gamla promenadplatsen, s t r ö m m a d e en hel h o p s t u d e n t e r; en del — oftast s m å, icke allt för v ä l - födda b l i f v a n d e t e o l o g e r — gick i s m å k l u n g o r, t r e o c h tre, y t t r e g å n g e n för a t t t a g a sig m o t i o n eller » g ö r a s t o r a r o n d e n », s o m d e t k a l l a d e s att ängs yttergången gå r u n d t omkring promenad- p l a g e n; a n d r a å t e r, och d e t v a r i a l l m ä n h e t » fi- l o s o f e r n a », s t y r d e k o s a n förbi T e g n é r s s t a t y n u t e p å d e n s t o r a ö p p n a p l a t s e n o c h u p p till » s t u d e n t - f ö r e n i n g e n », d e l s för att l ä s a t i d n i n g a r, d e l s för a t t u p p f r i s k a sig m e d litet b r ä d s p e l före m i d d a g e n; en del å t e r s t a n n a d e en liten s t u n d p å k u g g i s t r a p p a n, s a t t e b i n o k l e n till r ä t t a o c h s n e g l a d e n e d åt g å n g e n till v e n s t e r n ä r m a s t det f o r n a g a m l a o b s e r v a t o r i e t, s o m en g å n g v a r i t b i s k o p s s ä t e, m e n n u t j ä n a d e s o m a k a d e m i s k t bibliotek, o c h från h v a r s s t o r a t u n g a e k p o r t s t r ö m m a d e e n kall n ä s t a n u n k e n lukt s o m af g a m l a fuktiga b o k l u n t o r.
De a l l r a flesta — till s t ö r s t a d e l e n s l ä t r a k a d e j u r i s t e r o c h m u s t a c h e r a d e medikofilare — h a d e dock genast v i k i t af i n p å d e n n a g å n g till v e n s t e r för a t t d ä r p r o m e n e r a af o c h a n — i e s t e t i s k t syfte, s o m någon leende sade.
Det v i m l a d e af u n g d o m i p r o m e n a d e n s å h ä r i m i d d a g s t i m m e n, o c h d e t lifliga p r a t e t blef ä n n u mera.
h ö g r ö s t a d t, e n ä r m a n r e n t af m å s t e s k r i k a för a t t ej ö f v e r d ö f v a s af d e t d å n a n d e l j u d e t från k l o c k o r n a i d e n v a c k r a d o m k y r k a n, s o m vid e n a sidan begränsade den gamla promenaden, hvars höga ärevördiga kastanjer och lindar n å d d e högt öfver s t a d e n s r ö d a h u s t a k.
Det f ö r m ä r k t e s l i k s o m e n v i s s u p p s t å n d e l s e b l a n d d e n lilla u n i v e r s i t e t s s t a d e n s u n g d o m; s t u - d e n t e r n a s t r ä c k t e p å sig, s å g o i n t r e s s e r a d e u t, vände ständigt hufvudet åt den där breda gången n ä r m a s t bibliotekshuset och v å r d s l ö s a d e oförsvar- ligt s i n h ä l s n i n g, d ä d e m ö t t e n å g o n af s i n a be- k a n t a b l a n d de u n g a d a m e r n a.
Dessa sågo helt f ö r n ä r m a d e ut, p r a t a d e ifrigt o c h ö f v e r t y g a n d e o c h s n e g l a d e föraktligt b o r t till s a m m a g å n g.
» B a r a en f r a n s k b o n n e — litet för m e r ä n e n vanlig barnpiga! » Upp och ned på d e n breda gången och helt n ä r a intill v ä g g e n af d e n m ö r k r ö d a b y g g n a d e n gick en u n g d a m b r e d v i d e n liten flicka m e d l å n g t n t s l a g e t b l o n d t h å r, s o m r i n g l a d e sig k r i n g h e n n e s a x l a r o c h n a c k e o c h o m g a f det fina, h ö g m o d i g a lilla a n s i k t e t m e d d e r ö d a, r u n d a b a r n a k i n d e r n a samt förlänade detta en viss mjukhet, hvilken stred mot de stora blå ögonens icke b a r n s l i g a uttryck.
Det v a r s t a d e n s lilla m e s t b e m ä r k t a a d l i g a frö- ken, och den u n g a d a m e n bredvid h e n n e var hen- n e s b o n n e, n y s s i n f ö r s k r i f v e n från u t l a n d e t, d i r e k t k o m m e n från N e u c h å t e l o c h s å l e d e s å t m i n s t o n e för s t a d e n s m a n l i g a u n g d o m ä g a n d e n y h e t e n s hela behag.
Med s t a d e n s u n g a d a m e r v a r f ö r h å l l a n d e t a n - n o r l u u d a; m a n k ä n d e j u icke d e n n a t y s t a, a l l v a r - s a m m a främling; m a n visste intet om hennes » förflutna lif »; d e t v a r n a t u r l i g t v i s a l l t i d n å g o t ä f v e n t y r l i g t i a t t s å d ä r skriftligen e n g a g e r a sig af f r ä m m a n d e m ä n n i s k o r i ett f r ä m m a n d e l a n d, och m a n k u n d e aldrig sätta sina fordringar högt nog; m a n var ense om, att tidens kraf på allvar v o r e fullt befogadt, o c h a.t m a n ej finge gifva det m i n s t a efter i d e t t a; d e n lilla u n i v e r s i t e t s s t a d e n s u n g a d a m e r, s o m g e n o m a t t k l ä d a sig o m ej j u s t illa s å d o c k allt a n n a t ä n » kokett » ville v i s a sig s a n n a o c h g e d i g n a o c h u p p h ö j d a öfver flärden, h a d e för l ä n g e s e d a n u t d i s k u t e r a t » D o c k h e m m e t » o c h » G e n g å n g a r e »; d e v o r o fullt p å d e t k l a r a m e d att Ibsen v a r » negativ », och fraserna » B r ä n d e s s ä g e r det » o c h » B r ä n d e s s ä g e r d e t t a » h a d e n u af- l ö s t s af citat o c h a n f ö r a n d e n u r B j ö r n s o n s » H a n d - ske » o c h fru E d g r e n s » S a n n a k v i n n o r »; d å m a n s n u d d a d e förbi d e v i t t r a k v i n n l i g a s m å flockarne, h ö r d e m a n s t ä n d i g t; » det får ej p r u t a s m e d i d e - a l e r n a — a t p i s k e s a m v i t t i g h e d e n, d e t m å bli d e t v i k t i g s t e i h v e r t h j e m — e n k v i n n a s förakt ä r e n s u n d d r y c k — det er fejgt i k k e a t l e v e efter s i n egen Isere »; framför allt v a r m a n e n s e o m, a t t m a n ej finge v i s a « ö f v e r s e e n d e », o c h a t t, n ä r m a n ej k u n d e t o l e r e r a m ä n m e d » d o n J u a n s g l o r i a n » kring sin p a n n a, så b o r d e m a n v a r a ä n n u strän g a r e — eller r ä t t a r e lika, h e l s t lika s t r ä n g, t y » k ö n s f o r r e t t i g h e d e r m å ophaeves » — e m o t sitt eget kön, och m a n borde s å l u n d a aldrig k n y t a en vän- skapsförbindelse, ä n n u m i n d r e någon ö m m a r e så- dan, u t a n att noga hafva forskat i v e d e r b ö r a n d e s » förflutna », Att » f o r s k n i n g e n » s t u n d o m k u n d e leda vilse och föranleda falska domar, betydde m i n d r e, e n d a s t » krafvet p å a l l v a r » u p p r ä t t h ö l l e s.
S t a d e n s u n g a d a m e r k ä n d e sig s å l u n d a h e l t u p p - r ö r d a öfver d e n n a gåtfulla u n g a f r ä m l i n g u t a n » förkläde » o c h u t a n af d e m k ä n d f ö r h i s t o r i a, o c h s o m b e f a n n sig s å n ä r a d e m, a t t d e vid m ö t e n p å p r o m e n a d e n n ä s t a n s n u d d a d e vid henne.
O c h d e s s u t o m v i s s t e m a n, a t t h o n i d e t ad- liga huset e n d a s t ' befraktades ' som en bättre t j ä n a r i n n a; h o n v a r ej m e d i familjen o c h fick n a t u r l i g t v i s ej v i s a sig i s o c i e t e t e n, h v a r i h e n n e s h u s h o n d f o l k, s å s o m v a r a n d e d e n f ö r n ä m s t a af s t a - d e n s adelsfamiljer, intog en viss förrang.
D e n u n g a f r ä m m a n d e flickan v a r e m e l l e r t i d s t a d e n s e n d a » bonne ».
M a n v i s s t e, a t t h o n ej f ö r s t o d s v e n s k a; d e t t a förlänade henne yttermera i de unga herrarnes ögon något visst pikant; de k u n d e då s å m y c k e t m e r a o g e n e r a d t vid p r o m e n a d förbi h e n n e p å d e n b r e d a g å n g e n, d ä r h o n d a g l i g e n v a l l a d e s i n lilla fröken, g n o l a: » Min t a n k e s t a n k e e n s a m t d u ä r v o r d e n, » eller n å g o n l i k n a n d e s m ä l t a n d e s å n g, i f ö r h o p p n i n g a t t t o n e r n a s ljufva s p r å k — o m ej o r d e n — s k u l l e f ö r m å d e a l l v a r l i g a, oftast r ä t t - framför sig sig b l i c k a n d e ö g o n e n a t t m ö t a d e r a s e l d i g a, h ä l f t t r å n f u l l a ö g o n k a s t.
Det h ö r d e, i för- b i g å e n d e s a g d t, till d e u n g a h e r r a r n e s s a m f ä l l d a vana, att n ä r de sågo någon m e r a bemärkt individ af det t ä c k a k ö n e t k o m m a e m o t sig p å g a t a n, d e, antingen de voro s å n g a r e eller ej, r e d a n p å långt håll började gnola någon k ä n d melodi, gingo med spänstiga steg och r a k a k n ä n, svängde k ä p p e n mellan fingrarna o c h a n t o g o ett v i s s t, hälft lik- giltigt, hälft v e k t u t t r y c k, i d e t d e fortforo a t t g n o l a, till d e s s d e n s k ö n a h u n n i t ett g o d t s t y c k e förbi d e m.
M e n ä n n u h a d e i n g e n k u f t i a t b e r ö m m a sig af a t t g e n o m d e n n a m a n ö v e r h a f v a t i l l d r a g i t sig d e n unga schweiziskans uppmärksamhet.
A t t h o n s t ä n d i g t gick s å e n s a m o c h a l d r i g m ö t - tes af e n h ä l s n i n g från n å g o n j ä m n å r i g u n g flicka v ä c k t e till s l u t ett v i s s t u p p s e e n d e b l a n d s t u d e n - t e r n a; n å g r a af d e s s a p å s t o d o litet e l a k t, a t t en af h u f v u d o r s a k e r n a h ä r t i l l v a r m i n d r e d e n förbi- s e d d a b o n n e n s okunnighet i svenska än de u n g a vittra s t a d s d a m e r n a s okunnighet i franska.
I r e g n o c h r u s k, i s o l s k e n o c h k l a r luft, d a g efter d a g o c h alltid p å s a m m a t i m m e — s å d ä r m e l l a n 12 o c h 1 — s å g s e m e l l e r t i d d e n s m ä r t a, s t ä n d i g t i e n m ö r k d r ä k t k l ä d d a g e s t a l t e n vid d e n lilla flickans s i d a u t e i p r o m e n a d e n.
H e n n e s fina a n s i k t e, v a n l i g e n blekt, fick e m o t s l u t e t af d e n r e g l e m e n t e r a d e p r o m e n a d t i m m e n e n l ä t t r o d n a d; h e n n e s b r u n a, af n a t u r e n k r u s i g a h å r r i n g l a d e sig i s m å l o c k a r k r i n g p a n n a o c h nacke, och m a n h a d e observerat, att j u s t i dim- migt v ä d e r, d å d e t t a m j u k a h å r blef l ä t t fuktigt, v a r det allra v a c k r a s t; m e n intet leende upplyste d r a g e n; d e b l å ö g o n e n s å g o m e d ett v i s s t t u n g t u t t r y c k, s o m s t ä d s e u p p s t å r af s t o r e n s a m h e t, r a k t f r a m f ö r sig, n ä r d e ej u n d e r d e n p l i k t m ä s - s i g a » k o n v e r s a t i o n e n » m e d d e n lilla r i k t a d e s p å denna.
N å g o n af de p r o m e n e r a n d e u n g h e r r a r n e h a d e dock iakttagit, att detta u n g a ansiket, med den s å a t t s ä g a m a s k af s ä l l s a m s t e l h e t, s o m t y c k t e s d ö l j a d e s s e g e n t l i g a själ, ett p a r g å n g e r fått lif och blossat u p p i v a r m r o d n a d.
Det h a d e v a r i t n å g o n af d e f ö r s t a d a g a r n e efter h e n n e s a n k o m s t.
L i l l a f r ö k e n s ett p a r å r ä l d r e bror h a d e då deltagit i p r o m e n a d e n; b å d a b a r n e n h a d e gått b r e d v i d b o n n e n, m e d a n d e n i l j u s b l å t t silfverprydt livré klädde betjänten på tre stegs a f s t å n d följt efter; d e b å d a a d l i g a ä t t l i n g a r n e, s o m a l d r i g fingo l e k a m e d » b o u r g e o i s i e n s » b a r n — o c h ej h ä l l e r v i s a d e l u s t d ä r f ö r — h a d e e m e l l e r - tig knuffat o c h puffat h v a r a n d r a, o c h d e n u n g a s c h w e i z i s k a n h a d e m e d l a n d e t a g i t e n h v a r af d e m i h a n d för a t t s å f o r t s ä t t a p r o m e n a d e n; e n m ö t a n d e h a d e j u s t d å sett, h u r u d e s m å v r e s i g t v r i d i t sig l ö s a, i d e t d e fäst e n blick af h a r m s e n f ö r v å n i n g p å d e n u n g a flickan, m e d a n d e n t y s t e o c h r a k e b e t j ä n t e n b a k o m d e m låtit h ö r a e n för- s m ä d l i g h o s t n i n g; det v a r d å b o n n e n s b l å ö g o n g l ä n s t till af v r e d e, h e n n e s k i n d e r h a d e glödt, och h o n h a d e p å s k y n d a t s i n a steg u p p och ned för d e n b r e d a g å n g e n, till d e s s s m ä r t a n af föröd- m j u k e l s e n å t e r lagt sig o c h h o n l u g n o c h a l l v a r - lig s o m v a n l i g t å t e r f ö r t b a r n e n in.
1 solsken och regndigra dagar, alltid sågs h o n v i d d e n n a t i m m e fylla s i n d a g l i g a s k y l d i g h e t m e d h ä n s y n till lilla f r ö k e n s m o t i o n e r a n d e.
Ut p å m e r a fria p l a t s e r, d ä r d e n friska v i n d e n från o m g i f v a n d e l a n d s b y g d v a r m ä t t a d af doft från å k r a r o c h ä n g a r, eller u t å t d e v a n l i g a b o n d - v ä g a r n e fick h o n a l d r i g g å m e d s i n f ö r n ä m a s k y d d s l i n g; i d e n af h ö g a t r ä d b e s k u g g a d e p r o - m e n a d e n midt inne i staden skulle hon v a n d r a u p p o c h n e d, n e d o c h u p p för g å n g e n u t a n f ö r den vördiga gamla byggnaden, universitetsbiblio- teket, det forna observatoriet och biskopssätet, ty h ä r, p å s t o d m a n i d e n a d l i g a f a m i l j e n, h v i l k e n ej o g ä r n a s å g, a t t e n fläkt af l ä r d o m s s t a d e n s r y k t e för h ö g b i l d n i n g s t r ö k fram äfven öfver d e s s » k r ö n t a » n a m n, h ä r v o r e luften m e r a e s t e t i s k ä n u t åt d e t s i m p l a b o n d l a n d e t.
(Forte.)
Innehållsfortec kning.
De svenska kvinnorna " på Chicagoutställningen.
(Med 3 porträtt.)
— Att skrifva dagbok; af Efraim Rosenius. — Vär- d i n n a n; af Mina — T o m t e l e k; ppein af Anna Knutson.
— Blommor; för Idun af Helena Kyblom.
— Fiån velocipeden; af Nanny Palmkvist — Ur notisboken.
— " Vid sjukbädden; nägra ord om grunddragen af en naturenlig sjukvård; af Fr, Muller.
(Slut fr. n:r 42).
— Teater och musik.
— Bara en b o n n e; utkast af Cecilia Bååth-Holmberg.
