# ID: svediakorp-per888
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,997
# sentences: 678
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gcrnandts N:r 44 (254) Prenumerationspris pr ä r: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6: 50 Idun ensam » 4: — Fredagen den 28 oktober 1892.
Byrå: Klara 7.
K y r k o g a t a 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten ä post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och FRITHIOF Träffas &amp; byrån kl. 12 — 1.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Elise illJXm några dagar — » J l w den första novem- ber — firar Dra- matiska teatern sitt fyll- da femtionde år.
Det är ett osökt tillfälle, som nu erbjuder sig för oss, att i vårt porträttgalleri införa bilden af den konst- närinna, som under det förflutna balfseklet ut- gjort bufvudstadens dra- matiska sceners främsta prydnad.
Det är nu fyra år, se- dan fru Hwasser lämna- de den kungliga scenen, där hon då varit an- ställd i mera än fyrtio år.
Hennes konstnärs- skap är barn af en an- nan tid än den närva- rande, de roller, hon fick öfva sig på, de uppgif- ter, hon lärde sig se upp till, voro af annat slag än de, som nu lämnas till unga primadonna- ämnen.
På den tid, då mam- sell Jacobson — som hon hette före sitt gif- termål med hofkamrera- ren Daniel Hwasser — kom till teatern, var det ' den stora konsten, som härskade på nationalsce- nen.
Det högre dramat utgjorde vid sidan af operorna spellistans huf- utglfvare: HELLBERG.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag lösnummerspris 15 Br » (vid kompletteringar).
Boktr.-Aktieb.
5:te årg.
Aiisioiispris; 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Hwasser.
vudsakliga inhebåll, skå- despelarne voro mera va- na att bära riddarman- teln och borgjungfruns kjortel än att slita sina egna kläder på scenen.
Komedien betraktades som en bisak, en förströ- else för såväl skådespe- lare som för publiken på mellanstunderna mel- lan det allvarliga ar- betet.
Den stora repertoaren höll den stora stilen uppe — modifierad hos de unga förmågorna af en allt mera framträdan- de sträfvan efter natur- lighet i uppträdandet.
Men den moderna, ro- mantiska dramatik, som särskildt ifrån Tyskland trängde sig in på de svenska scenerna,och som där upptog ett betydan- de utrymme vid sidan af det klassiska skåde- spelet, den frestade till uppstyltning och till för- konstling mera än till enkel storhet i stilen.
Sedan Elise Hwasser gjorde sina första läro- spån i täcka småflidfcs- roller i komedien, befann hon sig snart nog för- satt midt upp i det stora, dramat.
Hon fick un- der årens lopp spela Desdemona och Ofelia, Tekla Wallenstein och Egmonts Clärehen, men
Det är så ljurligt att följas åt För två, som vandra tillsamman gärna, Ty det förkortar den längsta stråt, Och mörkret skingras af hoppets stjärna.
N. också Jane-Eyre, Syrsan, Ladyn af Worsley- Hall.
V a r det att undra på, om det senti- mentalt uppskrufvade hos de Birch-Pfeifer- ska » intressanta » hjältinnorna förledde deras framställarinna till ett något konstladt spel- sätt?
Realistiska roller åstadkomma ett rea- listiskt framställningssätt, uppskrufvade rol- ler ett affekteradt.
Men de verkligt stora uppgifterna höll henne uppe, och hon förstod att se sina upp- gifter stort, liksom hon i allt högre grad lärde sig att se dessa med egna ögon.
Hon kunde vara excentrisk och patetisk, men hon banade väg för sin egen personlig- het, och ju längre hon arbetade sig fram, dess större möjligheter till utveckling, till själfförnyelse visade hon sig äga.
Hon följde med sin tid: från det tyskt romantiska skå- despelet till det svenska — Jolins, Frans Hedbergs, Ludvig Josephsons, Wijkanders stycken — till den franska sededramen — Dumas fils, Meilhac-Halevy, Sardou — och till deu norska, till Björnson och IbseD.
Det behöfver knappast sägas, att denna gradvisa öfvergång från en romantik, som oftast var af skäligen blodlös och vattenhal- tig art — den tyska såväl som den sven- ska — och till skarpt personlig verklighets- diktning medförde ett lika gradvist omslag i skådespelerskans framställningskonst.
Fru Hwasser behöll alltid böjelsen och förmågan att se sin uppgift i stort, och det var ej all- tid hon kunde inpassa sig i en liten ram, hon som var van att tolka stora känslor med vild patos och i starka färger.
Det kom gärna något monumentalt in i hennes framställningar.
Hon som så länge varit van att spela hjältinnor, att inneha den roll, som var andligt öfverlägsen hennes med- gpelandes roller, hon förlänade gärna med eller mot sin vilja ett drag af öfverlägsen- het, af storhet i godt eller ondt, åt sina ty- per.
Det var ingen småaktighet i det hat, den skadelust, härsklystnad eller elakhet, hon tolkade, då hon spelade den svarta anden i den franska komedien — i » Dora », i » Denise », i » Danicheffarne ».
Hennes Frou-Frou blef ingen liten lättsinnig pariserflicka, och hennes drottning Anna — i Scribes komedi » Ett glas vatten » — blef vida mer än en indolent och oskadlig nolla med drottningkrona på sitt hufvud.
Fru Hwasser kunde icke göra sig liten, men hon kunde gifva en liten människa drag, som pekade ut öfver denna människas egen synvidd och gjorde henne till en typ, på samma gång som de individuelt belysande dragen voro utarbetade med genialisk skärpa.
Hon passade aldrig — och allt mindre, ju äldre hon blef — till att spela hvardagsmän- niska, men så mycket mera till att fram- ställa kvinnor, som voro hufvudet högre än sin omgifning, och som hellre befallde än lydde, excentriska kvinnor, som brydde sig katten om människors prat, utan som gingo sin egen väg och handlade efter egen känsla och eget hufvud.
Från hennes tidigare ty- per af inbundna, stolta, själfmedvetna kvin- nor — Jane Eyre, Anna Holm i » Blommor I drifbänk », » Fröken Elisabet », Mathilda i » D e nygifta » — utvecklade hon sig till att gifva fru Inger till Östråt, Lona Hessel i » Samhällets pelare », fru de Varenne i » Prins Panin », grefvinnan Danicheff, markisinnan i Alfred de Mussets » Il ne faut pas jurer de rien ».
Det är ett nytt område inom diktningens värld, hon nu kommit in uti, hon som förr räknat som sina typiska roller Myrrha i » Sar- danapalus », Thusnelda i » Fäktaren från Ra- venna », Sigrid fagra i » Bröllopet på Ulf- åsa ».
Men med de nya uppgifterna kommo nya sidor i hennes naturell till sin rätt.
Hon kunde visa en djärf och blodfull realism och en humor af en helt och hållet originell art.
Den kunde vara dämpad, fint och älskvärdt själfironisk — som hos drottning Anna, den närsynta och barnsligt bortkomna, inte vidare klyftiga, men hjärtegoda och känsliga kvin- nan på tronen — eller saftigt grotesk som hos Mussets markisinna, en af de mest full- lödiga sceniska skapelser, jag sett på svensk scen.
Så djärft hållen, så målad med tjockt påbredda färger skulle knappast någon svensk skådespelare våga anlägga en roll — allra minst rollen af en förnäm dam — men de skulle ej heller med en så suverän öfverläg- senhet genomföra typen, så att åskådaren fullt ut måste tro på den.
Som den gamla lefnadsglada hertiginnan i » Sällskap där man har tråkigt » — en roll som kunde tyckas enkom skrifven för henne — säges hon också ha varit ypperlig, då hon repeterade denna roll, som hon aldrig kom att utföra inför publiken.
* Den öfverlägsna genialiteten karaktäriserar fru Hwassers konstnärsnaturell under hennes sista tid, hvilken också betecknar höjdpunk- ten af hennes utveckling.
Det blir för henne ej tal om något nedåtgående, endast om framåt intill det sista, om en lika energisk som fruktbringande sträfvan ut ur den stilisering, som betecknat hennes ståndpunkt förr, om vinnande af jämnvikt mellan det excentriska i hennes skaplynne och förmågan att med enkel sanning återgifva själstillstånd och ka- raktärer.
Den unga tiden, som främst af allt for- drar personlighet i konsten, och som gärna bevittnar, hur konstnären söker sig fram på sitt eget sätt, som alls ej stötes af originali- tet, blott det är själ och karaktär i den, men som ringaktar den banala, dussinartade kor- rektheten, sätter främst bland Elise Hwas- sers prestationer hennes skapelser inom de verkliga karaktärsrollernas område — jag vill ej precis säga inom den realistiska dra- matiken, ty Alfred de Musset var väl minst lika mycket fri diktare och skapare, som han var efterhärmare och realist.
Hennes Thus- nelda var en kraftfull studie i den något svulstiga tyska stil, som härskar i Fiiedrich Halms dram, hennes Hermione — i » En vin- tersaga » — en harmoniskt måttfull grekisk kvinnostaty, som stigit ner från sin sockel och fått lif.
Men aldrig fick fru Hwassers individualitet ett så helgjutet och så äkta ut- tryck, som när hon i täflan med ett yngre släkte, som kom med nya åsikter, sökte min- dre plastisk skönhet än individuell karaktär — eller då hon, som ingen af de yngre, för- f. jS.
pRUNDTVIG.
mådde förena deras anspråk på skärpa i karaktärsteckningen med det äldre släktets kraf på ideel skönhet och harmoni i framställningen.
Då hon på sin afskedsföreställning visade sig i drottning Annas gestalt, föreföll det helt och hållet själfklart, att hofvets alla damer och herrar bugade sig, hvar hon gick fram.
* Det är endast några få af fru Hwassers sceniska skapelser, jag här haft tillfälle att nämna.
Hon som under snart sagdt fyra årtionden var kungliga scenens primadonna, representerade under denna tid vid sidan af Georg Dahlqvist, af hrr Schwarz och Elm- lund dess verksamhet inom det dramatiska området.
Hon spelade lekfulla ingenuer i hvit klädning och med utslaget hår • — i » Lilla kusin », » Rosa och Rosita », » D e onyt- tiga », » Fjärilsfebern », » Släktingar ».
Hon var nordisk mö i Beskows » Torkel Knutson », i Josephsons » Folkungalek » och » Marsk Stigs döttrar », i Wijkanders » Lucidor », i Hedbergs » Stolts Elisif ».
Hon var Daniel Hjorts mo- der, innan hon blef Dagvård Freys.
Hon var Shakespeares Hermione och Kleopatra och Runebergs Tekmessa i » Kungarne på Sa- lamis ».
Hon, som varit en sprittande Puck i » Midsommarnattsdrömmen », gjorde en präk- tig gummtyp som den silfverhåriga markisinnan de Villemer.
Hon blef Björnsons Maria Stuart, liksom hon förut varit Schillers, hon blef Ibsens Fru Inger, Lona Hessel, Nora och fru Alfving.
Hade hon varit ett dussin år yngre, skulle hon ock blifvit Hedda Gab- ler och » Frun från hafvet ».
Hon delade primadonnornas öde att se an- dra förmågor tränga sig fram i deras väg, att se de bästa rollerna upptagas af de unga.
Hon måste tigga sig till att få lady Macbeths roll, då Rossi gästade på kungliga teatern, liksom hon tiggt sig till att få » Gengångare » uppförd.
När Olga Björkegren hade hufvud- rollen i Sofokles ' » Antigone », åtog sig fru Hwasser drottningens lilla biroll, men åter- gaf dennas enda scen med öfverlägsen hög- het och styrka.
Så lämnade hon teatern och Stockholm och slog sig ner på västkusten, i Fiskebäcks- kil, där hon förut plägat tillbringa somrarne.
Mestadels ensam har hon lefvat där i fiske- läget - - en daglig segeltur ut till de ytter- sta skären, då sådant så medgifver, eljes långa promenader på badhusbryggan.
Teater- världens händelser och nya företeelser vet hon föga om.
Hon lefver i sina minnen från den tid, då hon var med, och då hon var scenens drottning, dessa årtionden, som medförde en så stark och en för tidens gång så betecknande utveckling för diktningen lik- som för den sceniska framställningens konst.
Georg Nordensvan.
Det gifves inga obevekligare och hårdare människor än de, som alltid äro sysselsatta med att betrakta sin egen olycka.
E. Chr.
Kleist.
O k f o b e r s n ö.
(ty^jjjjolen nyss en gulvarm dager J imm ' öfver parkens grönska spred; ner från rymd, som molndok drager, fara fina flingor ned.
^fed från trädens löfverk sväfva fjun på fjun i rastlöst fall; åt naturen ren de väfva på en svepning, hvit och kall.
J^Cästa dag kvart Ilad i parken ses från kalla grenar strödt: öfverhölfd med grönt är marken som vid hus, där någon dött.
Xy när första snön har gifvit åt naturen vinterns hud, innan höst och stormar rifvit och barn fått på sina bästa kläder och sätta sig ned till en måltid, som i all sin enkelhet dock är förmer än de andra dagarne, då är det makan och modern, som offrat egen hvila för att bereda glädje åt dem, hon håller af.
När på sabbaten hjälpen bringas den insjuk- nade, som vrider sig i sina plågor, när på sabbaten tröstens ord talas till de bedröfvade eller undervisningens ord till de okunniga, när på sabbaten evangelium förkunnas, då beror allt detta på uppoffring.
Men då visa oss också skriftens ord vägen: Man må ju göra väl på sabbaten.
Försök att fordra litet mindre och gif i stället litet mera, ty det är saligare gifva än taga.
Hellre än att du låter andra anstränga sig, för att du själf skall få ha lugn, så försaka något af din egen hvila för att hjälpa andra med deras börda.
Låt oss icke gå med tillslutna ögon för de offer, som bringas oss själfva, isynner- het af hustrur och mödrar, beredda att för- saka, endast då vi tvingas därtill, utan låt oss i allt bevisa oss som lärjungar af honom, hvilken kom hit icke för att låta sig tjänas, utan för att tjäna och gifva sitt lif till åter- lösen för många.
Ty söndagsfrågan, som ju ock blifvit ett af tidens många brännande spörsmål, kan lösas endast på den ömsesidiga uppoffringens väg, men den rätta kraften och förmåga till uppoffring kan du vinna blott i vår frälsares skola. » och förllelit den rika skrud, hon med smärta Irådt sig reder Giftermålsagenter.
till sin sommarlefnads slut och sin hela löfprakt oreder till sin egen graffärd ut.
Bernhard Risberg.
Herr agenten Ström.
f vilket bildergalleri kan icke stundom ett enda ord frammana för minnet!
Hur tyd- ligt de stego fram vid ordet: frieriannons, dessa män och kvinnor, som jag i skilda sam- hällslager sett verka som giftermålsagenter!
Kvinnan och söndagen, De hafva formligt slagit ring omkring mig, fflfö en profpredikan, som kyrkoherden H.
och för att blifva kvitt deras sällskap finnes KH * G. Blumenberg häromdagen höll i Norr- intet annat råd än att föreställa ett par, tre köping, behandlade predikanten söndagafrågan af dem för allmänheten.
och framhöll, huru önskligt det vore, att sön- Egentligen borde jag väl först afteckna mina dagshvila kunde i möjligaste mån beredas tidigaste bekantskaper bland dessa egendomliga så många, görligt vore.
Därvid yttrade talaren affärsmänniskor, men i denna stund tränger sig bland annat följande behjärtansvärda ord, som en bland de nyaste så i förgrunden, att jag vi ansett skäl att återgifva, så mycket mera nödgas börja med honom.
som saken sällan ses äfven ur denna be- Herr Ström gjorde sig vid ganska unga år rättigade synpunkt.
till grosshandlare, slog snart och vigt en eko- Frågan om söndagshvilans möjlighet är icke nomisk kullerbytta och vardt så agent i flere lättlöst: » V i ha hela klasser af yrkesmän, i affärabranscher, men höll sig med svårighet hvilkas befattning söndagstjänst ingår.
Dit höra uppe bland sina forna sällskapsbröder och så i främsta rummet vid posten och järnvägar kallade vänner.
anställda.
Men vi hafva många flere; det en- Det föll honom dock i början aldrig in att dast talas mindre om dem.
Söndagstjänst göra affärer i giftermål för sin nästa; han åligger sjömän, den åligger läkare, den åligger hade gjort det en gång helt och hållet för i mer eller mindre mån hela den talrika bus- egen räkning blott med tillhjälp af sin gamla tjänareklassen.
Och ändå är icke förteck- moster, och hou hade skött denna affär gratis, ningen full; ännu saknas de, som mer än af rent intresse för systersonen.
En tillfällig- andra ha ständig söndagstjänst, fastän det het, som det ju kallas, när länge gömdt ogräs- alls icke talas därom, nämligen de många frö plötsligt spirar upp i en människas tanke, husmödrar, som måste dela jämnt om jämnt gjorde herr Ström till agent äfven för gifter- med tjänarinnan, och ännu mera de ändå målsaffärer.
talrikare husmödrar, som alls ingen tjänarinna Ludvig Hain, herr Ströms forne skolkam- ha, utan själfva måste passa upp i sitt hus rat och senare kamrat bakom disken i en di- sent och tida, helg och söken.
versehandel, återkom från ett flerårigt vistande Denna erinring leder oss också in på frågans långt fjärran från fäderneslandet.
Gissningarna hjärtpunkt.
Den enes hvila kommer alltid och berättelsenia om, hvar Ludvig Hain under att i mer eller mindre mån bero därpå, att denna tid vistats, varierade, men ett var sä- den andre uppoffrar något af sin.
När på kert, han hade förtjänat sig en ansenlig för- sabbaten äfven i det torftiga hemmet man mögenhet, och då detta blef kändt, framstod plötsligt mannens bild klar och ren, målad på guldgrund och med en antydan till helgon- skimmer kring hjässan.
Hälft banbrytare för europeisk civilisation, hälft missionär och hel kapitalist vardt Lud- vig Hain en storhet i sin fädernestad, och dock kände han en oöfvervinnelig rädsla för bildade kvinnors sällskap.
Han hade blifvit ovan vid de former, som iakttagas i finare kretsar, sade han själf till Ström, men tillstod på samma gång för honom sin önskan att blifva gift med någon flicka, som ägde skol- kunskaper i förening med en förmögenhet, någorlunda värdig hans egen.
Ludvig Hain afskydde nämligen beröringen med fattigdomen, där denna icke uppbars af den humor, hvilken agenten Ström genom sitt uppträdande lärt honom att beundra som ett nytt och dråpligt sätt att lätt flyta öfver ving- leriernas många blindskär.
» Jag har tänkt på det du sade angående ett ansenlig; re giftermål, du Ludvig », sade Ström en dag såsom inledning till ett nytt ficklån, » och har nu funnit en passande hustru åt dig. » » Säger du det!
Ro fram med varan då, min bror!
Är hon kurant, så slår jag till. » • Hains frivola affärston tände plötsligt vinst- begärets gnista hos agenten.
» Hvad får jag i provision? » sporde han kallt.
» Det beror på varans hela beskaffenhet, » svarade Hain lika kallblodigt.
I stadens norra utkant, där järnvägen stry- ker fram, bodde ett äldre äkta par med de- ras enda barn i ett större hus, som var deras eget.
Mannen hade i yngre dagar varit ar- betskar, sedan som gift man idkat handel med matvaror, som hans hustru insaltade och tillredde.
Han var tillika en af dessa out- tröttliga svenska lotterispelare, hvaraf vi hafva sä många, men i olikhet med de allra flesta af dem vann han ett par gånger större sum- mor, och då » en lycka sällan kommer utan följeslagare », tillföll honom slutligen äfven ett betydligt arf efter en ogift bror, som varit sjökapten.
Då lade Möller ned sin affär och köpte det stora huset för att lefva på afkast- ningen af sin egendom.
1 Flickan, som bar det klingande namnet Guld- borg, var då tio år.
Hon blef nu tagen frän folkskolan och förflyttad in i stadens förnäm- sta flickpension, hvarest hon visserligen be- handlades på ett opartiskt sätt af lärareper- sonalen, men blef i stället så mycket sämre bemött af sina kamrater, hvilka betraktade det som en fläck på den fiu-fina skolan, att den forne arbetskarlens dotter skulle njuta un- dervisning därstädes.
Flickans anspråksfulla dopnamn blef först ändradt till Guldkorg, sedan till Guldkorf, ty förståndsuppfattning, i förening med en ad- lande själsbildning, hunno icke eleverna att tillägna sig; därtill voro kunskapsämnena allt för många i denna högre flickskola.
Guldborg bad att få kallas vid sitt andra dopnamn Leontina, och skolans föreståndarinna upptog detta namn, men förkortade det till Tina, hvilket gaf kamraterna anledning till nya speglosor.
Tina slet sig dock igenom alla skolklas- serna och erhöll vackra afgångsbetyg, men hennes sinne var blifvet hårdt och kallt, hen- nes själ misstrogen mot alla människor.
Denna misstro fick ny näring genom de fri- are, som snart anmälde sig, än hos hennes föräldrar, än hos henne själf, och antingen i samhällsställning stodo öfver henne eller ock hörde till föräldrarnes klass och i båda fallen icke gjorde sig synnerligt stort besvär att
skyla affärsspekulationen under en lånad flik af kärlekens mantel.
Tina afvisade alla dessa giftermålsanbud, och då hon vid föräldrarnes frånfälle — hon var då tjugusju år — stod fullständigt ensam i världen utan en enda förtrogen vän, beslöt hon att vara ännu mera på vakt mot alla människor.
Vid denna tidpunkt hade hon lagt en lifs- plan, som det var hennes fasta föresats att följa: Göra hvar människa rätt, men aldrig godt; aldrig bry sig om nästans görande och låtande, icke fästa sig vid någon, vare sig man eller kvinna, betala — på ett eller an- nat sätt — hvarje tjänst, som visades henne, samt för öfrigt njuta af lifvets goda så myc- ket, som var förenligt med en bildad flickas smak, goda rykte och förmögenhet.
Tina inbillade sig, att hon härigenom kring sig uppfört en kinesisk mur, som skulle skydda henne mot lifvets alla sorger och växlingar.
Hon hade med fullt uppsåt dresserat sig till egoist.
Det låg dock ingalunda i Tinas lynne eller lifsplan att lefva som enstöring; hon ville del- taga i sällskapslifvet för att visa forna skol- kamrater, att hon förstod skicka sig och göra anspråk på att höra till bildadt folk.
Agenten Ströms fru hade redan i Tinas föräldrars tid hört till hennes bekanta, och nu var det denna dam, som införde den rika arftagerskan i åtskilliga tongifvande familjer, med hvilka fru Ström räknade släktskap, och för dessa tjänster betaltes af Tina medels ansenliga presenter.
En eftermiddag bjöd fru Ström Tina jämte tvänne andra ogifta damer till sig på kaffe.
Agenten var borta och väntades först hem nästa dag, sades det, och nu skulle i denna lilla fruntimmerskrets föreläsas en nyss ut- kommen roman.
Men af läsningen blef det ingenting, ty agenten kom hem, » förrän han trott », och i hans sällskap befann sig den i stadens alla sällskapskretsar så mycket omtalade Ludvig Hain.
De båda herrarne förenade sig då med det inbjudna damsällskapet och detta till all- män trefnad och belåtenhet.
Ludvig Hains skygghet för bildade kvinnor i allmänhet hindrade dock icke, att han var en skicklig fågelfängare, då han förut fått be- sked om den fågels natur, som han önskade fånga.
För första gången fick nu den tanken insteg hos Tina, att någon höll af henne för hennes egen skull.
Ludvig Hain var ju själf allt för rik till att bry sig om hennes penningar, trodde hon, och både agenten, dennes fru samt friaren förstodo att styrka henne i denna tro.
Ett hälft år efter hennes, som Tina fullt och fast antog, tillfälliga sammanträffande med Hain i Ströms hem blef hon gift med den vidtbereste mannen, och sammanslåendet af hennes och hans kapital bildade en ställning, på hvilken han klef raskt upp i affärsvärlden.
Tina kände sig obeskrifligt lycklig, sedan den mur hon uppfört omkring sig hade fallit och hon ägde nägon, på hvilken hon kunde slösa hela det sparade förrådet af sin kärlek och sina omsorger.
Den äkte mannen befann sig synnerligen väl vid samlifvet med en hustru, som blott lefde för att lyckliggöra honom och ej ett ögonblick reflekterade öfver, huruvida hon var älskad tillbaka.
Tina hade ju åtnjutit så få prof på kärlek — föräldrarne hade aldrig ansett det för pas- sande att smeka sitt barn —, och då Hain, när det föll honom in, icke hade svårt för att spela älskare, blundade Tina envist för den brist på finhet, som utmärkte den äkte mannens uppförande mot hustrun.
Något öfver ett år drömde Tina sin kär- leksdröm; då inträffade en af dessa oförbränne- liga tilldragelser, som både i dikten ooh verk- ligheten förekomma så ofta, att de i all sin sorglighet fresta till löje.
Tina ville en dag gifva bort en af männens gamla aflagda rockar och frågade honom om lof därtill.
Han stod just i färd att tända sin cigarr och gå till sitt kontor, då frågan framställdes, och till sitt liknöjda: » Var så god! » tillfogade han: » Känn dock först efter, hvad det är som glidit ned emellan tyget och fodret; jag tyckte, då jag nyss kastade rocken från mig, att där ligger något; kanske en se- del, och då är det din. » Det var ingen sedel, utan ett bref från agent Ström, skrifvet i Hamburg en månad efter Tinas bröllop och innehållande en ma- ning till Hain att betala honom den summa han betingat sig, för det han » tjänat honom i affären T.
M ».
Ett uttryck i slutet af brefvet lämnade icke Tina Möller i tvifvel om, hvilken affär som menades, och i ett nu rycktes äfven från hen- nes själs ögon den bindel, som dolt hennes makes råa, lumpna natur.
Tina Möller hör dock icke till dem, som erkänna för någon, icke ens för bedragaren, att de låtit sig snärja, narra och bedraga.
Icke med ett enda ord röjde hon för Ludvig Hain eller agenten, att hon kände till » affären T.
M.
», men den forna försteningen i hennes väsen inträdde åter.
Detta dock endast på ytan, ty i hennes inre rasar smärtan dubbelt stark, emedan den aldrig får komma till utbrott, icke ens då Tina är ensam.
Hvad hon dock icke helt och hållet kan dölja för människokännaren, är sin afsky för Ludvig Hains hela uppträ- dande; hvarje rått ord, hvarje simpel åtbörd framträder nu för henne i en till vämjelighet förstorad gestalt och pinar hennes sönderslitna själ ända till förtviflan.
Han tyckes dock icke lägga märke till hust- runs allt mer och mer förstenade yttre vä- sen, utan skrifver hennes afvisande sätt på samma räkning som sin egen likgiltighet för » äktenskapliga karesser ».
Agenten är dock så stolt öfver » affären T. M. », att han sedan med en ganska stor för- kärlek drifver giftermålsmäkling som en bi- näring i kompaniskap med sin smidiga, in- ställsamma hustru.
Ave.
A n n e Charlotte Leffler di " Ht Cajanello.
S e t väi 6a.fi.wt, fi-afc Setta nj-atta Somnat, » om Sentia gom-Se Pta * S e n n a Nånstans » j / al!
aj; efS j^a » t » b S e t n » to » ot ^j-ag ett minn » tiSeSom, j ö t aWtlS » omna / t, ännu » tå v fjEom?
UfaS j; tån SLEte » Rä / tUeH » - » aga, e t t fiEaS, » ovn t u i e t ojWfc n o t S e n » n o » t — o å m ö t f t jrlnn » t n g e n fto » t » o m S e t a t t t a g a j; öt aEEtlS aj? » fleS 2) ln Sjupa aj; e n å f » R a S tö » t nut tö » t.
Hät Sen naSe SEi| ?ut / t, ut noatje t a S, u-t n u a t j - e otS Sen Su n ö t tl££ S e m, » o m m e S » I t t EjäS: fijättBEoS » Utljwt, Sin nefa S l U t n l n g, STten nät Su S e n o a t p a t g oc ?i » å g, fvufc inöt&amp;a g£bS.
» Huggot fäc&amp;te Sen en oed o a g, Sä * man » &amp; Etgfieten Stog j k a m å t, j; ac&amp;l !a Su åfc t t S e n o c l i » å £ju » et j&amp;fl p å » o t g o c H l i o a E o o H g t å t.
9TCot o t ä t t o i i a n!
oc-ft Sj / ät^t täc&amp;te Så S e n £jöS &lt;patofsen, l f e t e n » å g m a n j ä m t Stg g a; Sin p e n n a » BElxfat » f l t ä m S e feSa t t o E f e n — Su » t u t l i a jllcli aj?
&amp; ä n » £ a n j; öt Se » ma 2FLu ät- S u Botta ....
.
.
(9 c d S i n gtaj?
» rlaEE teSa » ej- u t i nej, » n ö n » oeft nott4S.en4Ej.u4et » &amp; l » tan » Ha££ me3 EanS H {a » » l » &amp;.
taget JUJäSa », nät Kpigram.
» oEen » j u n H e t olS Jtafien » QTLen j / j - ä t t a n j; t å n S i t t g a m E a » ttanS.
fvemEanS » änSet hornen Kvicka, då är saken klar, en Utan » aj; f^jung, » om ännu töS %&gt;å hr as de då så visst - på kära far; en ZHen räka de hli dumma, nu££nlng4gätS J » o m &amp; not4 f) å hr as dc på — » min gumma &gt;.
• T v å l, — aj?
» o e n » f i a nanSet fja, då är skälet lika klart och visst, jtjå syndalockar är det aldrig hrist, » fttmtat olS l ?j / ätSat » » tlUfa 8tu » i aj ?tong£öS.
Daniel Fal / ström.
Mttarre.
^ ^ ^ ^ ^ den oästa i handeln förekommande tvälsort och d ä r j ä m t e det m e s t p r a k t i s k a och ekonomiska^reningsi Försäljes hos de flesta specerihandl.
s å v ä l i stänger som u t s t ä m p l a d i stycken om 4 0 0, 2 0 0 och 100 gr. .Efterse a t t tvålen är s t ä m p l a d H y l i n «fc C:i. t y endast då garanteras för, a t t den ä r utgåneen från
.flnne Charlotte Leffler di Cajanello.
öga kunde författaren till utkastet om fru Agrell, som stod i Iduns sista num- mer, ana, att han så snart och af en så sorglig anledning skulle få uppgif- ten att åter tala till Iduns läsarinnor.
Anne- Charlotte Leffler diCajanello afled den 21 okto- ber i Neapel.
Då denna tidning redan för ett par år sedan * meddelat författarinnans bio- grafi och porträtt, kan här blott bli fråga om att nedteckna några personliga intryck och allmänna reflexioner.
Dödsbudet kom i måndags med morgon- tidningarna.
Ingen hade hört något förut.
Sjukdomen var kort, och detta dödsbud verkade förlamande och på ett besynnerligt sätt som ett af dessa ödets despotiska beslut, som man ej förstår.
V i hade hoppats så mycket af denna författarinna, hon stod ännu i sin fulla kraft.
Ingen visste, hvad hon härnäst skulle producera som författarinna.
Hon befann sig i en kris — i en brytnings- period.
Hvem vet, hvart hennes utveckling skulle ha fört henne?
Hon var bosatt i Ita- lien, hade under de sista åren indruckit skön- hetsdyrkan, hade gjort nya erfarenheter, lefde midt i ett rikt nytt lif med nya intryck, un- der helt andra lifsförhållanden än här uppe under en oblid sol, en karg natur, där lärda spörsmål behandlas med ett allvar och ett pedanteri, som om de vore lifvet.
Om allt detta, hela denna nya förundrade blick på lifvet i dess sydländska passionerade form hade hennes sista böcker talat — Kvinnlighet och erotik till exempel.
Det var ett enligt min tanke flerstädes omoget språk, hon hade talat i den boken, men det intressanta var, att hon hade talat det, problemkvinnan, den nyktert tänkande.
Hon hade varit likasom barn på nytt, låtit sig tagas af alla dessa en sydländsk himmels nya intryck, och hon höll på att smälta dem, det var ett koas för henne att förarbeta dem, henne, den fram- för alla andra rediga, logiska.
Hon afsvor ju nästan kvinnosaken i » Den kärleken », hennes sista pjäs; hon tog ju nästan den oöfverlagda driftens parti i romanen » Kvinn- lighet och erotik. » Och allt detta påbörjade, det var nu slut utan afslutning.
Det var punkt midt i me- ningen.
En gastrisk inflammation, så lydde det lakoniska telegrammet, en gastrisk sjuk- dom hade öfverraskat henne, midt som hon skref och lefde och hoppades.
Nyss, för fyra månader sedan, hade hon erfarit moders- glädjen för första gången.
Hon var icke omgift längre än sedan två år tillbaka.
Hon hade icke varit hertiginna af Cajanello mer än denna korta tid, och så dör hon ifrån allt sammans.
Det var icke mer än ett år sedan hennes bästa vän, den kvinnliga pro- fessorn Sonja Kovalevski hade dött, lika oförmodadt och för mänskliga blickar oför- klarligt.
Då, medan vi som bäst grubblade, slog oss kanske en tanke: » D e, som gudarne älska, dö unga. » Det är ett gammalt ordspråk från klassicitetens dagar.
Unga — j a — • men hon var icke ung!
Hur gammal var hon då egentligen?
V i måste se efter.
Hon var född 1846 — således icke egentligen ung.
Men var det möjligt, att hon var så pass * I n:r 18 för år 1890. för t v ä t t n i n g af kläder.
' rsedda med vår pirmas namn.
, brik.
gammal?
Och så förstodo vi, hvarför döds- budet var så särskildt skakande.
Det var därför, att vi alla i hemlighet och omedvetet hade den känslan, att hon skulle öfverlefva oss, hon var ungdomen och hälsan själf — det fanns j u ingenting, som hindrade, att hon kunde bli sina sjuttio år tyckte vi.
Hon fällde en gång ett karaktäristiskt yttrande.
» Om det är någonting, jag ursinnigt tänker kämpa emot, så är det ålderdomen, » sade hon.
» Om jag blir gammal, så ämnar jag icke kläda mig som gammal, jag skall fortfarande kläda mig som ung — j a, det skall jag. » Intrycket af lugn, samlad, sansad kraft, var det första man erfor, när man såg henne.
Troligen berodde intrycket på ögonen — nästan kalla och forskande, men tillika muntra som ett barns, en pojkes, en af alla drömmar ännu icke hemsökt fjortonårings.
Det var dem man först såg i hennes ansikte.
Sedan munnen: den starka munnen med det be- slutsamma draget.
Det öfriga glömde man bort, man blef öfverraskad, när några an- märkte, att håret var gråsprängdt, det hade man ej märkt, nu kom man ihåg det; hvad man hade sett var, att det var burrigt fram.
Det var alltid till ögonen man vände till- baka, därför att dessa ögon voro kritiska, så att man blef rädd, men också därför att när man öfvervunnit rädslan, så voro de så förtroendeingifvande, så kamratlikt förtroende- ingifvande och ärliga.
Motsägelser, som man ej tålde af någon annan, tålde man af henne, och man gaf sig gärna in i en diskussion sine ira et studio — utan fördom och för- kärlek — och man fick nästan alltid orätt.
V i ta från bokhyllan ned våra böcker från det s. k.
Unga Sveriges glansdagar, dessa jubel- och klangdar, som inföllo i början af 80-talet.
Där äro de af Geijerstam utgifna revyerna, där fru Edgren skref om Annie Besant en gång, där är » Ur Lifvet », första och andra samlingen.
Men — hvad de ha blifvit dammiga!
Det är redan forntid, som fläktar emot oss från dessa böcker, det är ett längesedan förgånget, denna pingsttid för då- tidens oppositionella ungdom, som fru Edgren då slöt sig till, dessa, som voro » fulla af sött vin », ungdomens och hoppets söta vin.
Man trodde då för tiden, att det var nog att be- visa, att människor hade orätt; var detta blott gjordt, så skulle nog också förändringarna, reformerna komma af sig själfva.
Så naiv var man, och så bevisade man.
Man ställde upp motsatser; det var frun och mannen i äktenskapet, den ena hade rätt, den andra orätt, det var de unga gent emot de gamla, barn gent emot föräldrar eller underordnade gent emot förmän.
Man lät alla dessa föra rättegång med hvarandra, och denna process- lystnad, denna grälsjuka grep hela literaturen, och äfven fru Edgren återgaf den i sina skrifter.
Hvem af denna krets minnes icke, hur man för att få större sammanslutning till stånd bildade ett literärt sällskap, den s. k.
» svältringen », namnet taget af öfverenskom- melsen, att matsedeln skulle ha sitt bestämda, begränsade antal rätter.
DeD, som gjorde les honneurs mest imponerande bland värdinnorna, var fru Edgren.
Det var icke utan, att ej stämningen var en smula högtidlig och tryckt, Hon hade tänkt öfver det förut • — det man man kände ansvaret af att vara de nya idé- talade om, hade hon redan lagt i ordning i ernas fanbärare, en ny tids inledare, man ett system, hon hade svar på allting — hon spelade nog en smula storhet för hvarandra kunde till och med tiga och höra på efter- då och kände sig ej fullt säker i rollen.
tänksamt, hon var som en docent i filosofi, Var det något af viktighetsmakeri och för- tyckte man nästan — nota bene utan pe- konstling öfver det hela, så var det å andra danteriet.
Men så kom det en blixt i ögat, sidan lefvande nitälskan för literatur, som bara en enda, men som visade kvinnan eller fanns då.
Det var fru Edgren, hvilken bäst med andra ord, att hon hade tänkt med själ uppehöll rollen af fransk salongsdam.
Hon och bjärta och ej blott med hjärna.
Denna samlade och var medelpunkten i den unga strid mellan den nyktert arbetande beräkna- falangen.
Hon hade japanesiskt bric å brac, ren: hjärnan och hjärtat eller snarare lidelsen, solfjädrar på väggarna, porträtter, taflor, by- det onyktert dömande ögonblicksorganet, den ster och nya danska böcker på alla bord i striden var henne medfödd, den striden gjorde sin våning och gjorde sina soaréer med världs- hennes lif skiftningsrikt och framkallade äf- vana.
Men diskussionen ville aldrig riktigt ven en brytning i bennes idévärld.
gå bra.
Det var problemernas och debatternas tid, Det var icke sant, det som många sade, att hon saknade omedelbarheten.
Snarare sak- men jämte det teoretiska intresset fanns nade hon då sinnet för behaget af det in- där också naturdyrkan.
Minns ni från litera- konsekventa, af känslans snedsprång, hvarige- turhistorien en mamsell från Ludvig X I V: s nom känslan, denna lösdrifvare bland våra dagar, som tillhörde den preciösa kretsen, förmögenheter, tillåter sig att beskrifva zigzag- som Moliére sedan karrikerade — m:lle de Scudery.
Denna gamla dam beskref Ömhets- figurer på sin bana.
Det var eget att se dem tillsammans, dessa landet, hon gjorde upp en geografisk karta vänner, hon och fru Kovalevski, den sista en däröfver.
Genom landet gick en flod — - In- äkta ryssinna med en droppe zigenarblod i klinationsfloden — från norr till söder: den sig.
Hvem af dem var vetenskapsmannen, mottog två bifloder, Tacksamhetsfloden och forskaren, matematikern, och hvem var roman- Aktningsfloden.
Äfven bland 80-talets ny- författarinnan?
Jo, vetenskapsmannen var, ifrare teoretiserade man mycket öfver kärle- försäkra oss vetenskapens annaler, fru Kova- ken och ofta nog ganska tillgjordt som då, levski och romanförfattarinnan var fru Ed- men skillnaden var, att kärleken eller det gren, men hvem skulle ha kunnat ana det?
bästa i lifvet ej ansågs ha mycket att göra Fru Sonja tänkte alltid på minst tre saker med reflexion och underordnandet under so- på samma gång, och fru Edgren följde alltid ciala regler.
Tacksamhet, aktning höllos icke en bestämd tankegång nära nog trådrätt.
Hos för att vara några mäktiga tillflöden till kär- den förra trängdes orden om plats och tan- leken.
Den naturdyrkan man bekände sig karne om utrymme, och hennes samtal var till innebar, att allt skulle vara naturfriskt, ett evigt flöde.
Fru Edgren var lugnet i ursprungligt, omedelbart, trotsigt, skulle växa stormen af detta böljande fantasihafs vågor, vildt, så att säga, ur naturgrunden.
och hon styrde kursen med besinningen hos Men hur fru Edgren, sedermera efter sin en erfaren lots, som alltid vet, hur kompas- skilsmässa och sitt nya giftermål hertiginnan sen står.
di Cajanello, studerade situationer och typer ur samtiden, gjorde hon sig småningom allt Hylin &amp; C:is Fabriks-Aktiebolag,, K 3 31
mera fri från maneret, skolans bittra ironiska maner, och från slagordens tryckande ok, åt- minstone till en del.
Som exempel på så- dana slagord kunna nämnas det Ibsenska » att vara sig själf », ärlighet, sanning, eller nu för tiden, när tidsströmningen går emot den de- mokratiska nivelleringen, Nietzsches bekanta: » den andliga fornämheten ».
Fru Edgren fick under sitt studium fram intressanta motsatser, den själfsvåldiga yrhät- tan, den kufvade hustrun, den egenkära nar- ren till äkta man, men en lång tid smakade nog, hvad hon bjöd på, ännu Ibsen.
Redan nu var dock stilen utmärkt: hur präktig, hur bredt flytande, hur sant episk kunde den ej vara!
Men månne ej ändå fru Edgren gjorde sin största och originellaste insats, när hon i » En sommarsaga » skildrade den norska kraftnaturen och ställde densamma i så stark motsats till de märglösa kulturtyperna vid en svensk badort, exempelvis denne docent med sitt eviga framhållande af motsatta synpunk- ter, detta: » å ena sidan » och » å andra sidan », som är teoretikerns naturliga uttrycksformel, ett slags gift, en handlingsdödande bacill, hvars sjukdomssymptom fru Edgren likasom hela den tidens » unga Sverige » känt och ville komma ifrån.
Kan man ej härifrån datera hennes allt mer framträdande motvilja mot teorin och närmande till naturen, hennes tilltagande benägenhet att skildra konstnärslynnen, som dricka djupt af lifvet, våga ta för sig af naturens evigt dukade bord, dessa lynnen, som hata på förhand uppgjorda principer och regler.
Det är egentligen icke någon helgjulen ka- raktär, man kan påvisa som målsman och exponent för denna nya riktning hos henne.
Det " är ännu ganska oklart för henne själf, hur typen skall ställas mot bakgrunden.
Men att en sådan positiv typ af mod och hand- lingslust höll på att arbeta sig fram hos henne, det ser man.
Att instinkten allt mer vann öfver reflexionen som lifsfaktor, är alldeles uppenbart.
Att hon i det svenska lynnet såg den förnäma tillbakadragenheten, den trötta och blaserade öfverlägsenheten som ett farligt folklyte, upptäcker man också lätt.
Desto mer är det att beklaga, att hon ej fick fullborda skildringen, ty den norske lä- raren antyder, hvart hon syftade, och ger godt hopp, att hon skulle lyckats att visa, hvad enkel energi och orädd rättframhet för- må.
Det ligger mycket i ordet: vare sig selv, som ännu icke har blifvit tolkadt genom dikten, och i fru Edgrens variationer öfver temat själf ständighet ligger något äkta svenskt, som gör, att det är en förlust ej blott för vår literatur, men också för vårt kulturlif att ha förlorat hennes skarpa blick för både solsidan och skuggsidan i vårt lynne.
Hellen Lindgren.
En i Stockholm bosatt person sökes, som är villig och kompetent att, efter närmare träffad öfverenskommelse, till nästa år åtaga sig att i Idun sköta en allsidig och.
underhållande gåtafdelning.
Sökanden måste vara van författare på detta område samt förtrogen med alla de skiftande for- mer för dylika tankeöfningar, som numera äro brukliga.
Svar ställes i bref till Iduns Redak- tion.
blem har i alla tider varit o c h är fortfarande ».
.
.
» Den vackraste nalurtafla är onekligen » — den, som jag beskrifver o. s. v. Ser du, hemligheten är att icke spara på superlativer; jag har för länge Herre, det er en stor synd sedan kommit under fund med, alt det måtte vara att döde en fager taiike.
det enda erkändt riktiga sättet att » ta publiken ».
Ibsen.
Ty hur skall man eljes förklara de starka uttryc- Herr redaktör!
kens ymnighet?
Kanske du nu börjar förstå, att Naturligtvis kommer Ni ihåg — ty en riktig jag verkligen duger till att skrifva? » redaktör minns allting —, att jag en gång mot slu- På denna vädjan fick j a g ändtligen ett gynsamt tet af förra året bad Er om ett råd i anledning af svar i form af ett vänligt leende.
Uppmuntrad Snorres uppträdande i den stora &gt;frågefrågan », o c h häraf fortsatte jag att redogöra för, hur jag ytter- att Ni var nog älskvärd att låta trycka min epi- ligare skulle bära mig åt, ehuru det ej var utan, stel i Idun.
Den där utmärkelsen, hvarigenom Ni att jag började fatta misstankar med anledning af på sätt och vis upphöjde mig till rangen af för- min goda väns stora intresse.
Tänk om j a g brände fattarinna, har ej lämnat min ärelystnad någon mina skepp!
Kanske hon tänkte fuska mig i yr- ro.
Önskan att vinna flere lagrar på samma o m - ket!
Jag beslöt därför yttra mig försiktigare o c h råde har med hvar dag vuxit i styrka, o c h nu sade kort o c h godt: » Den egentliga uppsatsen har ni mig här igen.
skrifver sig j u nästan själf, när man har ordent- ligt reda på sig.
Jag redogör för min mening o m Till min något » blåstrumpsfientlige » herre o c h man har jag ej sagt ett ord o m detta mitt tilltag; saken o c h förklarar andra åsikter i samma fråga för mer eller mindre oriktiga — ty så göra de det torde Ni förstå af det epitet, jag med smärta vana författarinnorna.
Så skall jag förstås citera nödgats använda om h o n o m.
A andra sidan har en vers här o c h där o c h helst också afsluta arti- jag, såsom en sann Evas dotter, naturligtvis inte kunnat behålla mina högt flygande planer allde- keln med en sådan.
Ser du, det är ett godt sti- listiskt grepp att flitigt citera de mest lästa skal- les för mig själf.
Häromdagen beslöt jag därför derna.
Sådant tar folk.
Om de så själfva kunna att i mitt förtroende inviga mina barns guvernant, den anförna versen utantill, känna de sig alltid som tillika är min goda vän.
Och det är egentli- gen med anledning af ett samtal oss emellan — för öfvertygade o m, att den är anbringad på rätt ställe.
hvilket jag här skall redogöra — som jag nu vän- der mig till Er.
1 den sista afdelningen af skrifveriet bör man Till en början kunde jag inte alls få henne att för att understödja läsarens minne göra en repe- begripa, hvad jag egentligen åsyftade.
Men när tition af allt, hvad man sagt förut, o c h den skall hon äudtligen fått saken klar, gaf hon sin förvå- man inleda med » kort sagdt », » med ett ord » eller ning luft på ett i mitt tycke ganska oartigt sätt.
något dylikt uttryck.
Ja, nu har du hört, hur jag » Skulle du kunna skrifva? » utropade h o n i en ungefär tänker mig saken. » ton, s o m ovillkorligen kom mig att tänka p å: » Hör du, låt mig göra dig ett par samvetsfrå- i Skall detta vara hennes nåd? » i fru Lenngrens gor.
Känner du verkligen inre kallelse att skrifva? » odödliga skaldestycke Porträtterna.
Jag var emel- » Om någon har inre » kallelses så är det väl lertid allt för talträngd för att låta henne dela den jag, ty ingen människa i världen har uppmanat gamla Susannas öde o c h svarade därför saktmo- mig till författarskap, det försäkrar jag dig. » digt: » Ja, hvarför skulle inte jag kunna likaväl » Och du kommer inte att anse den tid, du an- som alla de andra skrifvande damerna. » vänder på det där, för bortkastad? » » Men hvad i all världen skall du då skrifva o m?
» » Bortkastad!
Jag skall naturligtvis få betaldt frågade Susanna — vi kunna j u kalla henne så, för hvad jag skrifver; jag har sett i Iduns Bref- på „grund af den ofvan omtalade likheten.
låda, att goda uppsatser honoreras rundligt.
Tänk så på, att hela hemmet får liksom » en högre lyft- » Ah, liksom de andra författarne och författarin- ning » genom detta, för att icke nämna med hvil- norna: o m allt möjligt.
Tror du inte, att äfven jag kan ha något att säga i t. ex. försvarsfrågan, ken glädje o c h stolthet min man, trots sina blå- strumpsfientliga teorier — de ge sig nog, när jag som j u nu nästan blifvit » kvinnornas fråga », eller fått ett berömdt namn s o m författarinna — skall om vår alllmer sig utvecklande förmåga att hålla de otäcka karlarne stången, hvilket ändå i alla tala o m » min hustru, författarinnan », och barnen om » vår mor, författarinnan ».
lider blir den egentliga » kvinnofrågan » — andra lika viktiga problem alt förtiga — eller att jag Här gaf Susanna mig ändtligen rätt o c h sva- har mina » tankar » o m förhållanden, som höra rade: till » hemmets trånga krets ».
Jag måtte väl liksom » Ja, lyckliga de, som slippa skämmas för att alla både bildade o c h icke bildade människor nu deras hustru eller mamma gjort sig löjlig med för tiden ha » åsikter ».
Till omvexling skall jag skrifveri.
Det finns nog en hel mängd sådana, du. » ibland skrifva små intressanta berättelser, p o e - Min kära guvernant gjorde mig ännu en fråga, mer o. d. som dock lyckligtvis besvärade mig mindre än de öfriga, o c h det var o m jag kunde skrifva svenska.
Tycker Ni inte, herr redaktör, att det där låter Jag tycker hon så gärna kunnat frågat, o m jag höra sig?
» Nå, hur skall du då gå tillväga, sedan du be- är en bildad människa.
Jag skulle inte kunna skrifva mitt eget modersmål!
Himlen vete, stämt dig för ämne o c h fått titel på din uppsats? » hvad nutidens guvernanter mena med sitt prat fortsatte Susanna.
om att kunna skrifva svenska.
De tyckas tro, att » Jo, först skall jag ha ett motto.
Att inleda den föregående generationen ej fått mera bildning hvad man skrifver genom att anföra ett vackert än köksorna och la ' gårdspigorna.
Visserligen med- ordspråk eller en tanke af någon berömd skrift- ger jag, att somliga skribenter ha ett underligt ställare ser så distingueradt ut o c h ger intyck af, sätt att uttrycka sig, men det har j a g alltid be- att man äger stor beläsenhet.
Jag har redan sam- traktat s o m ett slags originalitet.
Aldrig har jag lat ihop några ordstäf, som jag tycker skola ta varit nog enfaldig att anta, att de skulle sakna sig bra ut som motto, t. e x.
: Låta hvar inan ha förmåga att på ett fullt korrekt sätt skrifva sitt sin mening gör ingen vred — Elt kvintin förstånd är bättre än en ccntner lärdom — Kvinnoråd kan modersmål.
Jag medger, att det i våra tider kan vara en smula kinkigt med stafningen, men såväl ock stundom vara godt. » den s o m interpunktionen åta sig j u förläggarne Här gjorde min kära Susanna ett inpass, som och redaktörerna.
Eller hur?
visar, hur grundligt oerfaren hon är i författar- Bref från landet.
skapets hemligheter.
Hon sade: » Nå, o m du i dina samlingar inte har ett motto, som passar för hvad du för tillfället skrifver om? » Jag kunde ej låta bli att visa mig en smula öfverlägsen och svarade: » Denna din fråga förvånar mig, ty svaret ligger ju, såsom en stor norsk skald uttrycker sig, » snub- iende najr ».
Jag lämpar både titel o c h text efter mottot förstås.
Om man har blott en smula om- dömesförmåga, kära du, behöfver man sannerli- gen inte läsa många uppsatser, försedda med motto, förrän man kommer underfund med, att nio tiondelar af dem tillkommit på det sättet.
Så gäller det att rycka in på själfva uppsatsen.
Besynnerligt nog lyckas många författare ha fas- ligt svårt att göra en god början.
De begripa inte, att man för att väcka läsarens uppmärksam- het måste slrax nyttja ett talesätt, som lifvar och slår an.
Jag har tänkt mig något i den här vä- gen: » En af de viktigaste, för alt ej säga den vik- tigaste fråga, som i närvarande stund sysselsätter den civiliserade världen, är » — den, s o m jag då skrifver o m, förstår du.
» Det mest svårlös ' a pro- » Och så, » fortsatte Susanna, » tycks du ha glömt det viktigaste af alltsammans, nämligen att skaffa en redaktör, s o m tar emot, använder och — h o - norerar, hvad du skrifver. » Detta, herr redaktör, tyckte jag var det enda förnuftiga hon presterat under hela vårt samtal.
Naturligtvis behöfver jag en redaktör, o c h därför vänder jag mig till Er, » damernas egen », med för- frågan, o m jag får skicka er mina » tankar ».
Med utmärkt högaktning En stackars landtfru.
Poslscriptum.
Ville blott nämna, att jag i sep- tember tänkt skicka er ett litet höstkväde, men att jag afstod därifrån, då jag i Iduns Breflåda såg, att Ni redan fålt bortåt ett par tusen dylika.
Jag är emellertid till fullo öfvertygad, att särskildt min lilla » Höststämning » skulle i hög grad ha slagit an både på Er o c h er ärade publik.
D.
S.
alltid ned till det lägre borgerskapet, hade aldrig något gemensamt med de » sämre bar- nen ».
Till de senare räknade man dock, ädelmodigt nog, icke en bodhandlares eller B E R Ä T T A D T AF H E N N E S J Ä L F OEH FÖR I D U N ens en handtverksmästares dotter, så vida för- U P P T E C K N A D T AF CLAES LUNDIN.
äldrarne icke voro alltför fattiga, men hon stod vanligtvis så där midt emellan » bättre » 1. och » sämre ».
I fru Linds dansskola i Trångsund hade TJTWTIN far var borgare i Stockholm, och pW 1 det var ansenligt nog på den tiden, jag gjort bekantskap med en liten grosshand- en riktig hederstitel, tyckte man, äfven laredotter, och vi tyckte mycket om hvar- om man icke hörde till det bögre borgerska- andra, men aldrig bjöd hon mig hem till pet.
Egentligen var det stor skillnad på sina föräldrars fina våning vid Skeppsbron, högre och lägre borgare, större till och med och då jag en gång frågade min mor, om jag än mellan kunglige ämbetsmän och gross- icke fick be min lilla snälla danskamrat till handlare.
D e senare räknades till det bögre oss, förklarade min mor, alt det icke pas- borgerskapet, och sådana kaxar som Tottie sade sig.
» Lika barn leka bäst, » sade min mor, &amp; Arfvedson, Schwan och Schön och Berg- man Olsson, Erdmann, Burgman och hvad hvilken nog kände sig smickrad af att rika de allt hette, som utgjorde börsens pelare och grosshandlarens dotter fattat tycke för mig, myndigheterna på börsbalerna, stodo ofantligt men dock ansåg ståndsskillnaden för stor mycket öfver en handtverkare, vore han äfven och icke ville tränga sig på dem, som stodo ålderman, till och med öfver en bodhand- öfver oss.
Men hon höll också lika strängt lande, äfven om denne vore stadsmajor, så- på, att jag icke skulle umgås med barn af som gamle Strindberg vid Stadssmedjegatan föräldrar, som ansågos » sämre » än vi.
eller Johan Wedberg vid Storgatan.
Namnet öfverklass hörde man aldrig på Rangskillnaden var stor från ofvan och den tiden, men begreppet fanns skarpt utbil- allt nedantill inom Stockholms borgerskap.
dadt, fastän gränsen mellan denna och under- Öfverst såg man de stora handelshusens inne- klassen stod högre upp än nu.
Så hade hafvare.
Det fanns stora handelshus ännu för också borgerskapet sin öfver- och underklass.
femtio år sedan.
Så kommo de mindre be- Den förra kunde gå jämsides med åtskilliga tydande grosshandlarne, men de voro inga- statsämbeten, men var i sin ordning dock lunda sämre än bryggare och bagare eller uuderklass till bördsaristokratien, och det slaktare, och likväl voro dessa ganska dryga skulle fordras en rätt stor förmögenhet i reda patroner.
Arfsägnen om bryggarekungen pengar, skepp och bruksandelar för att Westman från Gustaf den tredjes tid spred den borgerliga öfverklassen skulle släppas in ännu en viss glans öfver t. ex. handelsman- i umgänge med aristokratien.
Däremot var nen och bryggaren Brandelius, handelsman- den borgerliga underklassen själf öfverklass i nen och bagaren Piehl, som rådde om stora förhållande till ej blott » arbetskarlar », utan huset vid Drottninggatan, midt emot Hötorgs- också sina egna gesäller, lärgossar och pigor.
Från farmors ungdom.
gränd, slaktareåldermannen Frodell på Söder och andra sådana storgubbar, i jämförelse med hvilka en kryddkrämare, hette han också Eurenius vid Lilla Nygatan eller Eisen vid Regeringsgatan eller Weber vid Kornhamn, var rakt ingenting, och en handtverkare, vore det äfven själfve skräddareålderman Spång- berg i Salviigränd, mindre än ingenting.
Varer all mänsklig ordning undergifna, hette det på den tiden, och den ordningen följdes mycket noga ända upp ifrån hans majestät och ända ned till sillpackare och vågkarlar, som hörde till stadens tjänstemän.
Så flicka jag var, fick jag ändå allt detta noga inpräntadt hos mig.
Fruntimmerna följde naturligtvis faderns och mannens grad på samhällsstegen, såvida en flicka icke ge- nom giftermål fick flytta upp en eller annan pinne, hvilket visst kunde inträffa, men inga- lunda var vanligt och nästan aldrig orsaka- des af annat än hennes föräldrars goda för- mögenhetsvillkor.
Man gifte sig nog för pen- gar äfven på den tiden, kanske till och med oftare än i våra dagar.
Männen inom de olika borgerliga graderna umgingos visserligen icke med hvarandra, men träffades dock på allmänna sammankomster, t. ex. bland stadens femtio äldste.
Frun- timmerna hade däremot ingen beröring med hvarandra.
Om de också sutto i samma bänk i kyrkan, och äfven det hörde till un- dantagen, så hade detta ingen vidare inver- kan.
Det umgänge, som grosshandlarens son hade i skolan med handtverkarens pojke, kunde alstra bekantskap, till och med vänskap för lifvet, förutsatt att den framtida ställ- ningen vardt någorlunda lika, men sådana tillfällen funnos ej för flickorna.
» Bättre mans barn », och gränsen för dem gick icke Min far hade både gesäller och lärgossar, och ehuru de hade mat i huset, intogo de dock icke sina måltider vid mästarens och hans familjs bord.
Om detta för femtio år sedan ännu var sed i några handtverkshus, började det dock att allt mera komma ur bruk.
Det var endast vid högtidliga tillfäl- len, som gesäller och lärlingar inbjödos till mästaren, och äfven då visste den senare och hans familj att iakttaga sin värdighet.
Det kunde aldrig komma i fråga, att jag ens fick tala med lärgossarne, och för stor förtrolighet med en tjänstpiga var strängt förbjuden.
Hvar och en var herre öfver sin stackare, förhållandet mellan gesäller och lärlingar var icke bara det mellan äldre och yngre, utan som mellan öfver- och underklass.
Hela samhället iakttog noga rangskillnad, och det icke blott i umgänge, utan också i bostad och bohag, till och med i mat och dryck.
Ett förmöget handtverkshus kunde nog ha råd kanske att äta samma slags mat som den kunglige ämbetsmannens familj, men det passade icke, och i möbler måste det vara enklare hos handtverkaren, liksom i kläder och allt annat.
Handtverkaren kände sin ringhet i jämfö- relse med de klasser, som stodo öfver honom, men var dock icke utan sin lilla stolthet, och på egenskapen af borgare satte han stort värde.
Herre i sitt hus ville han vara, själf- härskare i förhållande till gesällerna.
Lär- gossarne stodo så lågt, att man icke tog de- ras ställning ens i betraktande.
D e voro slafvar, kanske icke så mycket under mästa- ren, hvilken var alltför hög för dem, som ej mera under gesällerna samt äfven under pi- gan.
Sällan fanns det flere än en piga i handtverkshuseD, men en dryg del af sitt ar- bete lade hon på lärgossarne.
D e måste bära ved och vatten, borsta skodon och förrätta alla andra gröfre göromål.
Huru de under sådana förhållanden kunde lära yrket var obegripligt, men det tänkte jag som liten flicka naturligtvis icke på.
Både min bror och jag betraktade Kalle, Janne och de an- dra lärgossarne som våra trålar, och det be- svärade oss icke det ringaste att i vår mån öka deras trälarbete.
Från kvinnans arbetsfält.
S T U D E I R F R Å N S T O C K H O L M S H O R S I O N T af G. Gullberg.
XI.
K O N S T N Ä R I N N O R.
» M||las freie, frohe Kiinstlerleben! » éilP&gt; Hvilken lockelse för unga sinnen lig- ger det ej i tanken på konstnärns » lyckliga » lif!
Triumferna, applåderna, blommorna och lagrarne!
Det offentliga erkännandet, vänner- nas beundran, populariteten, allt detta inne- bär någonting frestande, lockande.
I synnerhet är det triumferna från scenen, som tända eld i unga hjärtan.
Hvilken af oss har icke i ungdomens dar känt denna egendomliga drag- ningskraft som scenen äger?
Hvem af oss har icke åtminstone i en flyktig stund drömt drömmar, .hvari teatern spelat en stor roll?
Och huru ha icke våra hjärtan klappat af hänförelse vid våra tidigaste besök å teatern, hvars skenlif vi tagit för verklighet, hvars glitter vi trott vara det sanna guldet?
Rampens ljus förgyller allt!
De urblekta målade skogarne på den nötta väfven stå i detta l j u 3 i den härligaste grönska och fägring, teatergarderobens slitna dräkter blifva furstars och furstinnors prydnad, och glasbitarne i mässingsinfattningen Golcondas gnistrande skatter.
Och huru sköna oeh ädla och stora blifva ej människorna i detta ljus, som för- vandlar färghandlareDS karmin till hälsans purpur och kommer pannans rynkor att för- svinna under fettsminkets tjocka lager!
Så brusar salongens bifall ut i en åska af applåder, buketter kastas, bravorop skälla och svepa in de lyckliga där uppe på scenens golf i en atmosfär af smicker och beröm och stolthet — — — Hvilken lycka måtte det ej ligga däri?!
Men på ett ögonblick förvandlas allt.
Sa- longen, nyss strålande af ljus oeh glansen från damernas eleganta toaletter, nyss fylld af publikens bifallssorl oeh glada stämning, lig- ger nu tyst och tom.
Scenen är mörk och dyster och rampens ljus är släckt.
Skogarne bli åter gammal väf, de lysande dräkterna åter gamla paltor.
Och människorna!
Med karminen och fettsminket tvättas osanningarna bort, de fula blifva åter fula, dygden åter last, hjälten åter den tarfliga hvardagsmänniskan, de stora tankarne, de ädla orden, de vackra hand- lingarna blifva åter till hvad de voro, små- sinnade intrigspel, afund, strid och kif.
Allt var blott ett sken, en hägring, som försvann, när teaterdrängen släckte rampens ljus!
Men ändå!
Allt är icke blott sken af det, som visar sig på de bräder, som föreställa världen.
I den spegel, som under några korta stunder ställts framför oss från scenen, ha vi skymtat vårt eget lif, våra fel och dygder, våra laster och brott, onda och goda
lidelser.
I de ord, som klingat oss till mötes, ha vi hört maningsropen till oss att besinna oss och tänka på, hvad vår frid tillhör.
V i hafva konfronterats med oss själfva — i all vår nakenhet I Rampens ljus lockar ungdomen, som svär- mar däromkring.
Ej minst den kvinnliga ungdomen.
Men huru många bränna ej sina vingar därpå!
Att blifva en scenisk konstnär eller konst- närinna af rang fordrar i våra dagar stora betingelser, ej blott inre.
Fordringarna på konstens barn ha höjts, i samma mån som aktningen för dem vuxit och deras sociala ställning förbättrats.
Eller kanske är gången den omvända: de sceniska konstnärinnornas samhälleliga ställning har blifvit bättre, i den mån de ställt större fordringar på sig själfva.
Den tiden är nu väl så där tämligen förbi, då den unge mannen eller unga kvinnan steg direkt från ett eller annat obetydligt yrke upp på sceneD.
Nu fordras utom begåfning och lust äfven öfning, studier.
Något konservatorium för utbildande af skådespelare och skådespelerskor sakna vi dock, taget i dess vidsträcktare bemärkelse.
V i få tillsvidare nöja oss med hvad som finns, » Dramatiska teaterns elevskola ».
V i d denna skola lämnas undervisning i deklamation, pla- stik, scenisk framställning, literaturhistoria m. m., och är skolan hufvudsakligen väl af- sedd för teaterns eget behof.
Därifrån utgå dock elever till andra teatrar både i hufvud- staden och landsorten.
Konsten skänker icke i ett fattigt och litet land som vårt sina utöfvare rikedomens skatter.
Tvärtom arbeta våra konstnärer väl i genom- snitt under små ekonomiska förhållanden.
Dock har på senare tiden betydlig förbätt- ring härutinnan uppstått.
En skådespelerska af rang kan vid vårt lands första scen väl drifva upp sina årsin- komster till c:a 3 å 5,000 kronor, vid sekund- teatrarne till något mindre.
Jag talar nu icke om sångerskor och primadonnor » en vogue », hvilkas inkomster, beroende på konjunkturerna, kunna stiga till betydliga belopp.
Så in- spelade en af våra berömda sångerskor — då operettdiva å Nya teatern — • på en enda säsong 16,000 kronor — 100 kronor per afton under 160 aftnar!
Men detta är undan- tag.
En inkomst af ett par tusen kronor om året är det vanliga.
En sådan inkomst är ju god nog, men så komma afbränningarna för toaletteD.
Ty de flesta toaletter får skåde- spelerskan bekosta sig själf.
Mina läsarinnor kunna säkert lättare än jag bedöma värdet af dessa dyrbara toaletter, hvari våra skåde- spelerskor så ofta briljera på scenen.
Drag detta värde från lönen — • hvad återstår?
Och detta är i alla fall de lyckligaste, de som genom begåfning, geni, arbete och flit lyckats drifva sin konst till något mer än den hvardagliga medelmåttan — men de andra!
Den sceniska konsten har sitt proletariat, sitt väldiga proletariat.
Alltifrån de hygg- liga medelmåttorna, som för en knapp lön afton efter afton, år efter år, fylla scenens fordringar på obetydliga bifigurer och fyllnads- roller, ända ner till den dramatiska scenens statister, operans korister och balettens figu- rantskor.
Hur mången tänker — när han åskådar ett praktfullt féeri eller utstyrselstycke, ett skådespel med mycket » folk » eller en lysande opera — på dessa stackars flickor, som i tri- kåer och glitter fylla scenen med sin fägring för en aflöning af kanske 50 öre, 1 krona eller 2 kronor pr.
afton, på dessa statister som spela » folk » för några ören, eller dessa små » balettråttor », som få göra ett hårdt och ansträngande arbete först på lärorummet, sedan på scenen för en lön som knappast räcker till tarlatan åt deras korta balettkjortlar?
Nej, man tänker ej på detta.
Man ser blott det glittrande skenet.
De unga flickorna — och ynglingarne med!
— som drömma om skådebanans triumfer, må därför tänka sig många gånger för och pröfva sig själfva energiskt, innan de låta sig gripas af teaterns armar.
T y en gång i dess nät, är det svårt att komma därur!
* * * För musiken och de bildande konsterna ha vi särskilda läroanstalter uti K.
musikkonser- vatoriums och K. akademiens för de fria kon- sterna undervisningsverk.
Det förstnämnda, musikkonservatorium, har väl icke i främsta rummet till uppgift att utbilda konstnärer i detta ords stora betydelse, utan tvärtom att utbilda och examinera personer, som önska anställning som organister, kyrkosångare, musik- lärare vid allmänna läroverken eller musik- direktörer vid militärkårer.
Men likväl drömmer nog mer än en af konservatoriets alumner om att drifva det längre än så.
Att få bestiga operans scen, kanske att blifva en ny » nordens näktergal », en europeisk » diva ».
Eller — om det ej är i strupen,; utan i fing- rarne man ser sin framtid — om den store berömde, firade viol- eller pianovirtuosens glän- sande framgångar.
Drömmar gå som strömmar!
Huru många, som drömt sig en Kristina Nilssons triumfer, får ej nöja sig med att sjunga biroller på scenen eller kanske blott en röst i kören?
Huru mången, som velat blifva en Popper- Menter, slutar ej med att vara glad att få ge undervisning i skalor åt gensträfviga barn?
Men, låt vara!
De böra icke låta nedslå sitt mod däraf.
» Skam i den djäkne, som icke har biskopsstolen i kikaren. » — V i skola sätta målet högt, äfven om vi ej kunna nå det!
Undervisningstiden vid musikkonservatorium, som står under musikaliska akademiens in- seende, är indelad i två terminer, vårterminen från den 15 januari till 31 maj, hösttermi- nen från 1 september till 15 december.
Sökande till elevplats skall personligen an- mäla sig å de tider, som för hvarje termins början meddelas i annons.
För att varda till elev antagen fordras: 1) anlag för musik samt så mycken ut- bildning i det ämne, i hvilket undervisning önskas, att anlaget tydligen framstår; 2) nöjaktig insikt i musiklärans elementer svenska språkets läsande och skrifning samt räkning; 3) ålder af minst tolf, högst tjugu år; dock må den, som önskar undervisning i orgel, sång eller komposition, vinna inträde vid högst tjugufem års ålder; 4) prästbetyg, utvisande god fräjd, läkare- intyg om god hälsa samt tillståndsbevis af målsman.
Elev erlägger vid inträde i konservatorium inskrifningsafgift med fem kronor samt en terminsafgift af tre kronor.
Från terminsaf- giften kan dock befrielse vinnas af elev, som kan styrka sin medellöshet och är känd för flit och godt uppförande.
Examen anställes efter hvarje termin.
Un- dervisningstiden får icke utsträckas utöfver 3 terminer i hvarje hufvudämne.
Ä t fattiga elever, som utmärkt sig, utdelas stipendier och gratifikationer.
* Akademiens för de fria konsterna undervis- ningsverk omfattar skola för målare- och bildhuggarekonst.
I den förra upptagas äfven kvinnliga elever, men ej i den senare.
Läroåret, som börjar den 1 september, för- delas i två terminer.
Ansökning om inträde vid läroverket skall skriftligen affattas och, ställd till läroverksnämnden, vara till direk- tionen inkommen före den 20 augusti.
Vid ansökningen skola vara fogade intyg om fullständiga namn, födelseår, ålder, fräjd och kunskaper samt, därest inträdessökande är omyndig, tillstånd af målsman.
Ingen elev antages, som ej nått 15 år.
Inträdesfordringarna i målare- och bild- huggareskolan äro: att medels betyg eller annorledes visa sig innehafva sådant mått af allmän bildning, som af läroverksnämnden anses nödigt för till- godogörandet af undervisningen; att medels företeendet af teckningar samt af betyg visa sig innehafva erforderlig färdig- het i klotsritning med skuggning samt i teck- ning efter landskaps- och figurplanscher, skulp- terade ornament och delar af människofigurer; att medels ritningar och betyg styrka sig ha genomgått en förberedande kurs i linear- ritning ocb perspektiv samt att genom bifogande af på egen hand ut- förda teckningar och utkast visa sig äga anlag för konstnärlig verksamhet.
Dessutom måste sökanden aflägga prof. Skolan är indelad i två klasser, och elev må ej åtnjuta undervisningen i den lägre mera än 3, i den högre mera än 4 år.
Undervisningen är konstnadsfri, och elever hafva utsikt att erhålla resestipendier och gratifikationer, som utdelas vid de årliga exa- mina och täflingarna.
Husliga scener.
et ligger något afskräckande öfver dessa två ord: husliga scener.
D e bilda ej blott skuggsidorna, utan till och med den djupa, mörka nattsidan i månget hem.
Man kunde med skäl förlikna dem vid ett åskväder, de ha i mycket dess karaktär, sakna blott dess välgörande efterverkningar.
I stället för att rensa luften och gifva svalka göra de den för det mesta tung och tryckande.
Hvem har icke ofta mycket mot sin vilja blifvit vittne till dylika » husliga scener »?
Ofta tränger ljudet af vredgade ord, hög- Ijudt skrik och gråt, ja, smällande i dörrarne ända ut på gatan.
Och hvarför egentligen?
Undersöker man saken närmare, har man i de flesta fall gjort en mygga till en elefant.
För bildade människor är ett slikt uppförande ovärdigt, och i ett bildadt hem, det vill säga där det råder en verklig hjärtats bildning, kunna slika scener slätt icke förekomma.
Någon enstaka gång kan väl gallan koka öfver äfven hos de saktmodigaste, och i den första upphetsningen säger man mycket, som helst borde vara osagdt, men allt hålles dock inom rimliga gränser: själfbehärskning och
353 1892 ädel måtta äro den bästa pröfvostenen på sann bildning.
Detta borde enhvar af familjens medlemmar betänka oeh lägga på hjärtat samt af all makt sträfva förekomma sådana scener i stället for att framkalla dem.
Isyn- nerhet är detta föräldrars plikt, de borde som familjens öfverhufvud hålla på dess värdighet.
Där kan ju inte alltid vara solsken i hemmet; daglidags förekomma så många förargelser, som äro mycket lämpade att göra lammet till en tiger; men detta oaktadt borde man aldrig tappa herraväldet öfver sig själf.
Obehagliga ordvexlingar, barnens bestraffningar, tjänst- folkets tillrättavisning, allt sådant bör försig- gå så snabbt som möjligt, med dämpad stämma och mellan fyra ögon.
Först då blir intrycket kraftigt och verkan god.
Man tror, att skrik, stoj och bannor skola uppväcka fruktan och injaga respekt, men de verka oftast motsatsen.
Tror man verkligen på allvar, att tjänstflickan passar bättre på soppan nästa gång, om man har slungat locket i hufvudet på henne?
Barn borde också, från det de äro små, vänjas att icke vråla af alla krafter, om de agas; det är oftast bara ett tecken på trots och egensinne, och denna fula vana kan lätt under- tryckas genom ett energiskt och konsekvent uppträdande.
Ofta nog förekomma också sådana scener i afsikt, att ens medmänniskor skola få veta, hvilken plågad varelse man är, man vill upp- väcka medlidande, göra uppseende, bli in- tressant.
Detta är det föraktligaste af allt, och hos alla finkänsliga naturer väcker det endats motvilja och afsky, ty d e upptäcka snart öfverdriften och hyckleriet.
Ett ädelt sinne prisgifver icke sina heligaste, inner- ligaste känslor — det må nu vara i glädje eller sorg — för främmande blickar.
Hvilken är väl den onda världens uppriktiga mening och dom om ett brudpar eller äkta folk, som spela ömma och oskiljaktiga inför alla män- niskor, eller en änka,] som högt jämrande och vridande sina händer följer sin mans lik till grafven?
Ju lugnare och mera obemärkt ett hus föreB, ju mindre man vet om det, dess mer aktning utåt, dess mera lycka och fred inåt.
» På tystnadens träd hänger frukten: fred. » Matlagning som läroämne i våra flickskolor.
oktober 1882, således nu för tio år sedan, öppnades i Stockholm en kvinnlig läro- anstalt, som redan utfört ett berömligt värf och som, i fall ej goda tecken sVika, hädan- efter kommer att få en stor betydelse för hela vårt land.
Behofvet af en anstalt, där, mot en ringa afgift och på jämförelsevis kort tid, unga kvin- nor af arbetsklassen kunde, omedelbart efter den egentliga skoltidens slut, få lära sig kon- sten att laga mat, var i hög grad trängande.
Professorskan fru Anna Retzius, född Hierta, inrättade därför vid nämnda tid med ett af stiftelsen Lars Hiertas minne lämnadt anslag af 5,000 kronor för en gång en matlagnings- skola, hvilken, i olikhet med de s. k.
» hus- hållsskolorna », endast afsåg undervisning i matlagning.
Under den första tiden kräfde anstalten icke obetydliga tillskott, men erhöll också genom sin stiftariona allt hvad hon behöfde.
Från midten af 1886 har skolan likväl burit sig och på sista åren till o c h med lämnat något öfver- skott, hvilket användts till främjande af sko- lans och sakens intressen.
Matlagningsskolans stiftarinna, som länge hyst den öfvertygelsen, att huslig ekonomi borde, såsom redan skett på flere ställen i utlandet, hos oss upptagas på de högre flick- skolornas läroplan, hembjöd redan i början af 1891 denna anstalt såsom gåfva åt Högre lä- rarinneseminarium oeh den därmed förenade Normalskolan för flickor, med villkor att där- städes skulle anordnas undervisning i huslig ekonomi åt eleverna vid nämnda läroverk.
Chefen för ecklesiastikdepartementet fann detta uppslag till en mera praktisk anordning af den kvinnliga uppfostran » vara väl värdt att taga vara på ».
Efter hans förmenande vore det dock fördelaktigare, om matlagnings- skolan fortfarande blefve den nuvarande ägarin- nans enskilda egendom; han hemställde därför till fru Betzius, om hon ville kvarstå som an- staltens ägarinna, men upplåta densamma för undervisning i huslig ekonomi åt elever vid seminariet och normalskolan, hvarpå ägarinnan svarade med att helt och hållet ställa skolan till de nämnda läroverkens förfogande, hvar- jämte hon förbundit sig att till dem öfver lämna den vinst, som affären kan komma att gifva äfvensom att ansvara för möjligen upp- stående förlust.
Med anledning häraf beviljade senaste riks- dag ett anslag för 1893 af 5,000 kronor till Högre lärarinneseminariet att användas dels till aflöning åt en lärarinna i huslig ekonomi, som tillika skall vara matlagningsskolans före- ståndarinna, dels till erläggande af månads- afgifterna för de elever, som erhålla under- visnining vid matlagningsskolan och till be- stridande af kostnaderna för undervisning i sådana ämnen (kemi, fysiologi, bokföring m. m), som stå i nära sammanhang med den husliga ekonomien.
En af seminariets elever, med goda studier i naturvetenskapliga ämnen, hade redan tidi- gare erhållit ett statsunderstöd för att i ut- landet (Tyskland, England och Belgien) taga kännedom om undervisningen i detta ämne.
Denna studieresa anträddes, som vi redan förut i Idun omnämnt, i september förlidet år och afslutades i somras.
Den 1 september detta år tillträdde den sålunda utbildade lärarinnan, fröken Ingeborg Wailin, sin plats som före- ståndarinna vid matlagningsskolan, och samti- digt tog vid denna anstalt den nya undervis- ningen i huslig ekonomi sin början.
Eleverna i nu pågående läsårs matlagningskurs äro tjugu.
Med bjärtliga välönskningar hälsa vi den nya statsinstitutionens framträdande och foga därtill en önskan och förhoppning, att det af statsmakterna gifna goda föredömet snart må vinna efterföljd vid många kvinnliga läroverk, både högre och lägre.
Ur notisboken.
•&gt;Au bonheur des dames.t I juni 1891, inkommo till Stockholms tullkammare transito- Göteborg från utlandet 4 kollyn klädespersedlar, adresserade till » grefvinnan Murossy ».
Adressaten hördes emellertid icke af, hvarför i enlighet med tullstadgan varorna utbjödos å offentlig tullauk- tion, hvilken ägde rum tisdagen den 18 dennes.
Vid uppackning af de mystiska lårarne befunnos de innehålla för dam garderoben så godt som oskatt- bara artiklar: klädningar och rober af tjockaste siden och dyrbaraste sammet samt kappor med päls- verk och snörmakerier — i få ord allt hvad den moderna och eleganta damvärlden kan önska sig.
Också hade vid auktionen infunnit sig en mängd damer, liksom våra mest framstående modeaffärer dit sidckat ombud.
För Auktionen inbragte dock på det hela taget en spottstyfver, ty de dyrbara klädespersedlarne voro värderade till omkring - 40,000 francs, då auktions- summan uppgick till endast 3,000 kr.
Grefvinuan Murossy skall i ett olyckligt äkten- skap hafva varit förenad med en stenrik ryss.
Hon hade dock vunnit skilsmässa; men på väg att söka friheten o c h lyckan hade hon plötsligen aflidit — och detta skall vara anledningen till, att hennes tillhörigheter kommit på villospår.
* Den ena af » SörmlandsflickornaT&gt;,lrm$m Karolina Jansson, har efter uppnådda 70 lefnads- år den 15 d:s i Upsala skattat åt förgängelsen.
I förening med en efterlefvande syster, Charlotta Jans- son, idkade den aflidna redan pä 1850 talet en af dåtidens ungdom väl känd tillverkning af bakelser och strufvor.
Man frågade ej efter, alt lokalen var liten och anspråkslös, utan man gick dit, väntade till det blef färdigt, åt och var belåten.
Då det visade sig, att affären ej lämnade den peKuniära behållning, som för existens var nödig, blef den öfvergifven, och de båda systrarna, hvilka inom studentkåren buro namnet » Sörmlandsflic- korna », slogo sig på matlagning och inackorde- ring.
Rörelsen gick med lif och lust.
Mången af dem, som nu äro » män i staten », torde från studiitiden erinra sig » Sörmlandsflickornas » bostad som ett godt matställe och ett välvilligt, gästfritt hem.
Samvetsgranna och redbara, med gammal- dags åsikter, sågo » flickorna » icke i främsta rum- met på egen vinst; de räknade mera med hjärtat än med hufvudet, och följden blef, att de, som jämväl lidit ekonomiska förluster, under senare åren fört en bekymmersam tillvaro.
* Kvinnliga vetenskapsidkare.
Filosofie kan- didat Anna Doberck, dotter till konstsmeden Do- berck i Köpenhamn, har af engelske kolonialmini- stern anställts såsom assistent vid meteorologiska obeservatoriet i Hongkong.
För fört ta gången i Belgien aflade den 15 den- nes ett fruntimmer, fröken Marguerite Gombert, examen till vinnande af filosofie doktorsgraden vid universitetet i Brussel.
Fröken Gombert, som endast är 22 år gammal, är filolog, och hennes hufvudämne är grekiska språket och litteraturen.
Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde i tisdags » Gioconda », och i denna operas titelroller tog fru Caroline Öst- berg afsked af Stockholmspubliken för att dagen därpå oåterkallelisen anträda resan till Amerika.
Afskedet var gripande.
Af den fulltaliga publiken efter hvarje akt flere gånger framkallad, blomster- höljd och bekransad, visade den framstående konstnärinnan tydligt, hur djupt rörd hon var.
Deuna rörelse märktes ock under själfva operans gång.
Ovationerna kulminerade efter sista akten, dä fru O. framkallades väl ett dussin gånger samt måste framträda genom dörren på den nedsläppta järnridån.
.Efter det formliga blomsterregn, som kom fru Ö till del, kunde hon ej åierbålla sina tåraf, o c h i salongen fanns väl ock knappast ett öga, som var torrt.
Då föremålet for dessa ova- tioner till slut gjorde tecken, att hon ville säga något, uppstod en dödstystnad i salongen, och man hörde endast konstnärinnans under tårar frampressade o r d: » Farväl!
Jag kommer snart åter! » Dessa ord hälsades med bedöfvande jubel och näsduksviftningar, hvarefter publiken aflägs- nade sig.
Kungen samt prinsarne Carl och Eugen öfvervoro föreställningen o c h deltogo lifligt i bi- fallet.
Ja, i fru Östbergs eget och härvarande musik- världs intresse hoppas vi, att konstnärinnans löf e om snar återkomst måtte uppfyllas, på samma gäng vi naturligtvis önska henne all den framgång, hon själf hoppas af sin resa.
På torsdagen i denna vecka skulle fru Jungstedt- Linden börja ett gästspel som Carmen, i hvilken roll hon skördat stora triumfer i Göteborg.
K.
Dramatiska teatern.
Bland våra icke allt för talrika dramatiska författare intager numera Knut Michaelsnn obestridt en bland de främsta plat- serna.
Han har under de senaste åren arbetat flitigt, och hvarje nytt slycke af hans penna har betecknat betydande framsteg.
Hans senaste verk, komedien » Ett ungkarlshem », gick pä torsdagen i förra veckan för första gången öfver Dramatiska inbindningen torde observeras, att detta blad tillhör hufvudnumret.
teaterns scen o c h gjorde,en verklig o c h förtjänt lycka.
I förmåga att tekniskt väl bygga sina styc- ken har med denna sista nyhet hr Michaelson nått längre än någonsin förut, handlingen fyller ypperligt ut de tre akterna, dialogen är ledig och ofta blixtrande kvick, karaktärsteckningen god och satiren besitter ej så liten träffsäkerhet.
» Ett ung- karlshem » blir ett repertoarstycke, därom kan ej råda något tvifvel.
Vi vilja ej här ingå på någon redogörelse för styckets intrig, som egentligen är två intriger, skickligt och verkningsfullt inspunna med hvar.- andra.
Äfven en kort redogörelse skulle inkräkta för mycket på vårt utrymme o c h i alla, händelser förtaga nöjet för de många, hvilka helt visst komma att själfva taga del af den framställning, » Ett ung- karlshem » får å Dramatiska teatern.
Denna är å samtliga händer helt enkelt utmärkt.
Herr Hillbergs tolkning af den gamle ungkarlen konsuln är fin, afmätt o c h fall af karaktäristiska detaljer.
H r Freclrikson är briljant rolig som den fjoskige, stackars kujonerade kammarherrn, öfver hvilken fröken Ahlander med vederbörlig kraft för den äktenskapliga spiran.
En djup o c h skär in- nerlighet hvilar öfver Elsas parti och får äfven sin fulla betoning genom fru Sandells nobla konst.
Herr Hamrin breder öfver James osympatiska figur bjärt färg, men ock ett försonande drag af hu- mor, o c h herr O. Byström ger åt älskaren både värme o c h kraft.
Fru Sternoall o c h hr Encall ut- fyllde med framgång ramen.
Margareta var i hufvudstaden hos fadern, o c h lilla Inga lekte glad hos rättar-Stina.
De finnas, som blifva förmögna genom cessio- ner, underligt nog.
Torsten o c h Henriette ägde ej ens en kudde att luta hufvudet mot, då auktionsdagarne gått till ända.
Henriettes hela egendom var den svarta, enkla dräkt, hon bar, samt en daguerrotyp af Torsten o c h Inga, och hans en omgång kläder och den linfärgade flätan från chiffoniern.
Så stodo de där, hemlösa, fattiga, slutna intill hvarandra i den gråaktiga vårdagern och tänkte tillbaka på de stunder af lycka, de tillbragt inom Annedals murar.
» Pussas alla tre, » sade lilla Inga och kom fram med spetsad mun.
Erland Edelbergs vagn svängde upp till trappan, han hade erbjudit Torsten att tills vidare hjälpa honom med skötseln af Tunaholm, ty han behöfde därtill en van hand o c h var själf för oerfaren.
Torsten hade tacksamt anlagit anbudet.
Nu följde ett sorgligt af sked frän de af tjänarne, som ännu voro kvar på Annedal.
Gamla Karin skulle följa med dem till Tuna- holm, hon tillhörde familjen.
Henriette sprang ett ögonbick in i den tomma barnkammaren och sjönk på knä i stum b ö n; då hon reste sig upp, såg hon lugnare ut, skyndade hastigt ner i trädgården, bröt en kvist af en sy- renbuske med bladknopp o c h virade in den i sin näsduk.
» Ett ungkarlshem » är utkommen från trycket » Jag är färdig nu, » sade hon.
på W.
Bilies förlag.
» Vårt bagage tar inte stor plats, Erland, » sade Torsten, o c h så tego de alla, endast Inga jollrade, under det föräldrarnes blickar dröjde vid Annedals hvita byggnad, s o m all: mer o c h mer sjönk i Musikföreningen gaf i måndags konsert.
Då emel- dimman.
Henriette pressad, ^pparne tillsamman, o c h lertid föreningens ordförande återigen uraktlåtit att sända biljett till konserten, anse vi oss ej Torstens händer slöto:: .årdt om hvarandra.
Då vagnen stannade vid Tunaholms flygelbygg- behöfva vidare omnämna densamma.
nad, kom en smärt, ungdomlig gestalt " emot dem Första kammarmusiksoarén af den välkända Aulln- på trappan.
ska kvartetten gifves i morgon lördag i Veten- Det var Annie.
skapsakademiens hörsal.
Att dessa soaréer skola Med ett utrop slöt Hen Jette henne intill sig.
komma i åtnjutande af samma intresse o c h upp- Erland hade med sin • iliga finkänslighet velat märksamhet som föregående år, taga vi för all- bereda dem en liten g fverraskning, han hade deles gifvet.
skrifvit till Annie.
i hon med tårfyllda ögon, » Älskade syskon, » • En ma.iné för välgörande ändamål gifves o m hon hade ämnat säg komna, men det föreföll söndag i Berns ' salong af vår populäre operasån- henne som ett hån 3 det också blott var en gare C. F. Lundqvist.
innerlig framtidsönskd non kunde ej få det öfver Grefvinnan Taubes soaré nästkommande torsdag sina läppar.
i Musikaliska akademien behöfver ej mer än ett » Älskade syskon, om Jaj} &amp; % hade kunnat vara till enkelt omnämnande, då j u dessa musiktillställ- någon nytta, hade jag ' • " mnait förr, men du vet ningar äro af det slag, att de ej gärna försum bäst, Ettan lilla, hur fog.
praktisk j a g är.
Men i mas af någon musikvän.
alla fall har j a g nu egen iniigt lagat supén, o c h den måste ni prisa, o m 3&lt; n an skulle vara aldrig Fru Olefine Moe, den välkända och afhållna konst- närinnan, firade i lisdags i Kristiania sitt 25 års- så dålig, » fortfor hon sä •-måningom, i det hon försökte antaga sin gaml skämtsamma ton.
» Nej jubileum som operasångerska, uppträdande som se lilla Ingaknytet, känner du igen moster Annie?
Angela i » Den svarta dominon ».
Säkerligen blef hon på denna dag bågkommen af många härva- Du lilla rara rara gurka, som kan krama moster så duktgt, » småpratade hon upphittande tjogtals rande vänner och beundrare.
omöjliga smeknamn, s e k hon alltid brukade, då hon var ovanligt uppröd » Inga vill vaja hos i - slej Annie, » förklarade 4P \ den lilla damen o c h höll sig fast i mosterns kläd- ning.
» Det skall du visst få &gt;.
:.
min lilla sidensvans, men kom nu in o c h pä.
sa af er, jag har brasa därinne i salen. » Hon slog upp dörren och drog Henriette o c h Ingå med sig dit in.
» Ah! » utbrast Henrietta oéh stannade på tröskeln, Novell » mitt piano, mitt kära, g tml ».
piano, » o c h hon af slog armarna om systerns h ils; h snurrade henne helt o m, » Torsten!
Torsten!
Ser du, kom, skynda Å mg P a l m.
dig, » och hon ilade, gråtandi jfi skrattande om hvartannat, mellan Annie,].
teo o c h pianot.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista » Det är du, Annie, som gj&gt;rt detta, du älskade, pristäfling.
kära flicka, » ropade hon.
» Det är egentligen du sjä-if, som gjort det, » (Forts. o. slut fr. föreg.
mr.)
svarade Annie rosenröd, » du minns de där fyra- » Ä ö n ser ut som en drottning, » hviskade någon hundra riksdalerna, som voro dina och.
.
.
» här v » Herre Gud, hvilken sorg, hvilken sorg, » afbröts hon af ett nytt utroji frän systern, som snyftade Jan-Ersmor i sin vrå.
öppnat dörren till rummet bredvid.
Då de stego ur vid Annedals trappa, sade » Peffonjen, peffonjen, » sjöng inga, som nyfiket Henriette: stuckit in sitt hufvud, då nv.ilern öppnat dörren.
» Tack för sista skjutsen, Gustaf, och tack Johan. » » Fåj Inga en kajamell, » fort de hon sin sång Torsten gick fram och strök de glänsande hä- och drog fadern med sig.
starne smekande öfver länden; om han klädt sina Därinne stod Torstens chi Ironier, Henriettes tankar i ord, skulle han sagt: flickbyrå, hennes kära, slipad uaskor, Torstens &gt;Tack för redligt arbete, » men han sade ingen- första gåfva, några omgångar l äder, deras sängar ting.
och sängkläder samt Torstens s!
: nfbord.
Henriettes klocka låg öfverst i hennes: .U Brunte o c h Dockan förstodo h o n o m ändå o c h sågo på honom, s o m ville de säga: » Tack hus- » Det är pappa, s o m ropat iii det, » sade Annie.
bond ', tack för du varit g o d mot oss, tack o c h Så var det ändå en b i.
af o et gamla hemmet.
farväl. » » Och här, Ettan lilla, ha,i med mig till dig Allting har ett slut, så väl sorg som glädje, så och Torsten från pappa, » SE .- • nnie och lämnade ock de dystra auktionsdagarne på Annedal.
henne ett kuvert.
- rö- Familjen pd Annedal.
» Det är ej mycket, knappast tusen riksdaler, men det kan j u vara bra att ha till grundplåt, nej, nej, tacka inte mig, det är j u från pappa. » » Jag har ännu mera att visa, » fortfor hon o c h styrde kosan mot rummet bredvid, » tror du, Ettan lilla, att jag ej skulle få mer än pianot för dina fyrahundra riksdaler, var så god, mitt högt älskade herrskap, och stig in i förmaket o c h pröfva, om tapetseraren gjort sin plikt, » hon slog sig leende och lycklig ned i en emmastol, som stått i Anne- dals förmak, o c h inbjöd syskonen att taga plats i den gamla välkända soffan.
Skrammel af glas hördes utanför, och strax där- efter inträdde jungfru Lisett, deras egen Lisett, med en bricka, glas o c h vinkaraff.
» Åb, » utbrast Henriette rörd, » det är j u nästan som förr. » » Roligt, att du tycker det, » sade Erland, s o m dragit sig tillbaka, så snart de stigit ur vagnen, men nu visade sig leende och vänlig som alltid.
» Måtte ni komma att trifvas, och måtte vi snart på fullt allvar kunna säga, att det för eder är som förr, » fortfor han o c h klingade med dem.
» Tack Erland, med Guds hjälp skall det nog gå, » svarade Torsten o c h tömde sitt glas i botten, » af skadan blir man vis, » fortfor han, » det har varit en hård lexa, men j a g har ändå dragit lär- dom af den. » » Sjungen bit för oss Annie, » bad Erland, sedan de en stund pratat.
» Gärna, » sade hon o c h satte sig villigt vid pi- anot, åtföljd af Inga, s o m troget höll i hennes klädning.
» Vet ni af, » frågade hon, sedan hon-sjungit ett par folkvisor, » vet ni af, att Otto kommer hit ut i morgon, » hon fortfor att preludiera, under det hon talade, o c h betraktade uppmärksamt en bukett af blåklint på den ljusgråa tapetbottnen.
» Det var ett angenämt budskap, » utbrast Erland gladt, » då j a g sist bad honom, ursäktade han sig med, att hans tid var så upptagen. » Annie tycktes ej höra, hon fortfor att spela.
» Otto har alllid mindre att göra, då Annie ej är i hufvudstaden, » invände Torsten med en me- nande min.
» Aha, » utbrast Erland förtjust o c h fäste småle- ende sina blickar på den smärta gestalten vid in- strumentet.
Annie tycktes alltjämt vara ovetande o m det samtal, som fördes bakom hennes rygg, hon satt och smålog för sig själf o c h blickade fortfarande drömmande på den bjärta blåklintsbuketten på väggen, under det fingrarne gledo öfver tangenterna och framlockade än muntra än vemodsfulla toner, som kommo Henriettes ögon att tåras.
» Ettan, » sade Torsten o m kvällen, då de gingo till hvila — lilla Inga sof redan sin oskuldsfulla sömn i en stor klädkorg bredvid moderns bädd — » Ettan du, då Erland gifter sig, skola vi ta o s s ett arrende och åter gripa verket an; hvad vi skola arbeta, arbeta o c h spara, o c h du skall få se min, älskling, att vi skola lyckas. » » Ja, Gud gifve, det ville gå väl, och det gör det nog, Torsten, vi ha j u det bästa uppsåt, äro unga och friska, ack j a, det måste gå.
Jag skall bli ännu flitigare, j a g skall bistå dig allt hvad j a g kan, men j a g förmår så litet, mot hvad jag skulle önska k u n n a » » Bah, Henriette, lilla, liksom du ej visste, att du är den bästa hjälp i världen för mig, » sade han och kysste henne ömt.
» Ja, Gud vare lof, att vi ha hvarandra o c h fram- tiden, du skall få se, Ettan, att det blir en lugn, lycklig o c h sorgfri framtid, » fortfor han.
» Ja, » upprepade hon, » Gud vare lof, att vi ha hvarandra, hoppet och ett godt samvete. » o Innehållsförteckning.
Elise H w a s s e r; af Georg Novdensvan.
(M e d porträtt).
— Oktobersnö; poem af Bernhard Risberg.
— Kvinnan och sön- dagen.
— Giftennå ' sagenter.
I: H e r r agenten Ström.
A f Ave.
— Epigram; af Snorre.
— A n n e Charlotte Leffler di Caja- neUo; poem af Daniel Fallström.
— A n n e Charlotte Leffler di Caianello; af Hellen Lindgren.
— Bref frän landet; af En stackars landtfru.
— FrÄn farmors u n g d o m; berättadt af henne själf och för Jdun upptecknadt af Claes Lundin.
1.
— Från kvinnans arbetsfält; studier från Stockholms horisont af G. Gidlbcrg.
X I; Konstnärinnor.
— Husliga scener.
— Matlag- ning som läroämne i våra flickskolor, — U r notisboken.
— Teater och musik.
— Familjen på A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad m e d hedersomn.
vid Iduns pristäfl.
(Forts, och slut.)
