# ID: svediakorp-per887
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,175
# sentences: 653
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 43 (253) Fredagen den 21 oktober 1892.
Prenumerationspris pr ä r: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr 8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6 50 Idun ensam » &lt;t: —: Byrå: Klara v.
K y r k o g a t a 1, 2 tr, (Aftonbladets nya lms.)
Premimer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Bedaktör och Träffas å byrån kl. 12 — 1.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Alfhild fru Agrell har er- kändt sig vara för- fattarinna till en bok, som under denna sommar lästs med girighet, sommarens mest lästa bok.
Boken heter / Stockholm, är utkom- men i sin andra upplaga och väntar på den tredje.
Det är den svenska fru Buchholz, som talar i bo- ken, det är Lovisa Pet- terkvists memoarer un- der en stockholmsvistelse, som beskrifvas; en re- sebeskrifning af komisk art är det, som / Stock- holm lämnar.
Det be- rättas, huru fru Petter- kvist, som behöfde » bilda sin själ », far ned från Norrland till Stockholm med sin man, och där gjorde fru Lovisa bekant- skap med hufvudstadslif- vet och med alla dess förförelser, men icke en tum vek hon från sin uppfattning — icke en tum.
Låt vara att det är en småstadsuppfattning.
Fru Lovisa är i alla fall en personlighet, hon har sina tycken och sina » präng- siper », den adliga själen.
Skratta kan man åt hen- ne, men hedra henne må- ste man på samma gång.
Hon har sin lilla fåfänga, och ännu vet hon, att hon kan sätta ett manligt utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris I S öre (vid kompletteringar).
Oernandts Boktr.-Jkticb.
5:te årg.
Anuonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-raxl Agrell.
hjärta i brand, och så mycket gumma som vig- netten vill låta påskina att hon är, vill hon då icke vara — bestämdt tycker hon sig vara i si- na bästa år ännu.
Skratta måste man åt hennes naiva misstag.
Tror hon icke rent af, att kyparne äro fina herrar, därför att de äro klädda i frack!
Och likasom hon tar de- ras frackar på allvar, så ser hon också varietén med husmoderns och hust- runs nyktra blickar och blir sedligt harmsen där- öfver; hon ser taflorna på konstutställningen från innehållets synpunkt, och när hon finner en, som framställer en strumpstic- kerska, utbrister hon, att ingen människa stickar strumpor på det viset, och målaren är en klå- pare, förklarar hon djärft.
Hon lägger det sunda förståndets kritik på det hela.
I början niger hon väl för alla, men snart repar hon mod.
Hon har också goda läromästare; hennes förträffliga vän- ner Willy, en något vrä- kig stockholmslitteratör, ända till brädden fylld med slangord och världs- förakt, och den allvarlige Krycke, något för myc- ket storartadt melankolisk och dystert grubblande.
Om det gifves ett erida vekt ställe i ditt hjärta, så vet, att det är därifrån din räddning skall komma.
j3.
p.
" y7.
J3INDESBÖLL.
Lovisa Petterkvist är en humoristisk karak- tär, konsekvent hållen, och uttrycker därigenom en ny sida hos fru Agrell, som vi hälsa med glädje.
Orden: skratta på samma gång som hedra skulle kunna begagnas för att uttrycka hela humorns hemlighet; skratta och förakta det är komik; fru Agrell har ofta låtit oss i sina pjäser skratta föraktfullt; skratta och hedra, känna sympati, under det man skrattar, detta intryck af välvillig ironi har fru Agrell ej lyckats framkalla så väl någonsin som i denna sista bok.
Fru Agrell hade också förut » gjort sig ge- men » i sina bondhistorier.
» På landsbygden » var en sådan samling, » Från land och stad » en annan.
Hennes bondhistorier äro mycket förtjänst- fulla utan all fråga — de äro väl studerade, väl berättade, och en sådan bit som Vår Her- res blomster är en liten pärla.
Fru Agrell har själf sett sitt folk; hon har varit inne i ladagården och sett ladugårdspigan brottas med korna, hon har varit med på bondbröllopet och hört magen ackordera med svärfadern om hem- giften, hon har på åkern sett far och mor vara osams, därför att mor ej orkade arbeta så snart efter barnsbörden, hon har sett på marknadsstassen och marknadseländet med fyl- lan och villan, auktionsklubban har hon hört och auktionskvickheterna känner hon — och egoist, girig och småaktig är han, denne bon- de, det har hon funnit.
Grunden till denna girighet vet hon visserligen.
Hon vet, att bonden har det knappt, och att det är de yttre förhållandenas små och trånga villkor, som göra honom till handelsman, som så godt som tvinga honom att anse allt som varor; dessa förhål- landens tryck skapar honom till en, hvilken dyrkar penningen mer än lif och hälsa, ofta mer än hedern.
I Stora pengar visar hon, hur en bondkvinna vill vara ädelmodig och verkligen gör en uppoffring, men i stället för att ha godt samvete öfver det, känner hon sig olycklig; hon vet bäst, att det är » stora pen- gar » för henne.
Fru Agrell har sett bonden i de stora kri- serna, vid de festliga tillfällena, och aldrig visar ' han sig mindre till sin fördel än då.
Hon har icke som Bondeson t. ex. sett ho- nom i sitt stilla förnöjsamma hvardagslag, i det rena hemlifvet, när han icke är bragt ur jämvigten genom för honom ovanliga förhål- landen.
Hon lärde sig förstå deras gester, hon lärde sig tala deras språk, och till och med deras ädelmod lärde hon sig, men den äkta sympatien för dem fick hon aldrig.
Fru Agrells sätt att skildra bondlifvet visar en sida i hennes naturell och hennes författar- skap.
Hon har den dramatiska talangen, hon griper en situation, hon ser raskt, hon målar djärft, karaktären står framför henne i en ögon- blicksbild; i ett psykologiskt moment, uttryckt genom någon yttre påtaglig handling, vill hon fånga människan.
Hon vill ofta låta sina ka- raktärer få ett visst maner, någonting utmär- kande för ögat och örat.
Så t. ex.
Sanden med sina korta, kärfva uttryck och sin brum- mande ton, Erik i Vår med sitt stilla, saftiga bondlugn eller gumman, som rycker af sig mössan, jag minns ej hvar.
Författarinnan har sett dem så.
Hon har en hos kvinnlig för- fattare sällsynt förmåga att tillspetsa sin re- plik, så att den verkar kraftigt som ett klubb- slag: den både hörs och känns.
Men just denna förmåga af effekt, af vision är också faran för henne, hon ser för hastigt, för ytligt, för ögon- blickligt, har svårt att vara rättvis, vill icke gärna fördjupa karaktären.
Så blir t. ex. Thora i Ensam en nära nog skematisk figur, det är hennes situation som misskänd, som in- tresserar författarinnan, och karaktären hålles abstrakt ädel utan många nyanser.
Hon har med en energi, som förskaffat henne namn af manhataren, giort sin krigsförklaring mot de manliga odygderna.
Allt för mycket har re- dan skrifvits och talats om fru Agrell i detta hänseende.
Det är icke någon hufvudsak för vår författarinna att förfölja männen, så som det t. ex. varit för fru Schram eller för Strind- berg att förfölja kvinnorna.
Hennes syfte är snarare dels att predika idealism som i Vår, där en ung flicka förenar sitt öde med en kroppsarbetare, dels att predika uppror mot de konventionella former, som samhället påläg- ger.
Hennes opposition är riktad mot värl- dens orättvisa, hon vill uppvisa, att världens dom är ett dömande efter skenet; detta ge- nomgår hennes författarskap.
När männen, därför att de äro män, tillåtas att tyrannisera sina hustrur och, ehuru odägor, gynnas och uppmuntras af den allmänna oponionen, dä blir fru Agrell på allvar förtörnad — se Räd- dad.
När en kvinna, därför att hon en gång begått ett felsteg, stämplas som ohederlig, fast hon hela sitt lif bemödat sig att utplåna det och försona — då tar fru Agrell hennes för- svar — se Ensam.
När en hustru tvekar mellan ett nyttigt lif, tillbragt i armod, och ott onyttigt, tillbragt i öfverflöd — då visar fru Agrell, att hon står under inflytandet af värl- dens falska värdering, och att, har hon blott mod och kraft, kan sagan om prinsessan, som tog herdegossen, än bli sanning och den rika flickan bli nöjd med sin kroppsarbetare som man — se Vår.
Verkligheten kanske icke alltid är så osam- mansatt, som den här framställes, pliktens bana icke alltid så klart utstakad som här, och det konventionella torde ha sin nödvändighet lika väl som det principiella — erkännas måste dock, att i de flesta fall fru Agrells stridsrop mot det falska skenet och mot fegheten att följa med hopen gjort godt och väckt tankar.
För öfrigt ligger öfver hennes författareskap en sådan frimodighet, hon styr en så rak kurs mot sitt mål, att man i denna tid af tvekan, där synpunkter ändras, lifsmål uppgifvas, känner sig helt upplifvad af att finna fasthet och mot- ståndskraft och klarhet i syftet.
* * soffhörnet.
Hela den späda varelsen är eld och kraft.
Hon bryter ibland, så att man hör, att hon är norrländska.
Om någonting miss- hagar henne, så säger hon ifrån.
Hon låter sina vänner ve^a, att när hon vill ha dem på middag, så skola de komma, och när hon vill göra dem en tjänst, så skola de ta emot den.
Hon är en sådan där vän, som man finner så få af.
Det är så få, som bry sig tillräckligt om oss för att vara despotiska mot oss.
I all- mänhet består ju vänskapen nu för tiden i att kallprata en stund och vara underhållande — men de där storstadsvanorna har fru Agrell icke, hon är landtligt hjärtlig.
Om ni betraktar fru Agrells ansikte på por- trättet och i verkligheten, förstår ni, att hon hör till dem, hvilka gjort sina eröfringar bland herrarne.
Hon kom från en norrländsk små- stad upp till Stockholm; där uppe i Norrland hade hon som ung flicka varit med på många slädpartier och baler.
Någon finare pensions- uppfostran i modern mening tror jag knappast hon fick.
Hon fick den uppfostran, som be- stods, herrarne funno, att hon såg bra ut, damerna tyckte hon var kokett, därför att herrarna tyckte, att hon såg bra ut, föräldrarne ansägo, att hon var ett underverk, därför att hon var så roLg och lifiig, själf tyckte hon, att hon hade rätt tråkigt, till och med när hon läste Sues och Coopers romaner, och hon tog sig för att arbeta alldeles planlöst än med det ena och än med det andra, men sy det lärde hon sig aldrig — åtminstone ej att tycka om det.
Hon blef gift, fick ett angenämt hem, kom till Stockholm och beslöt att bryta sig en bana.
Energi hade hon.
Hon lärde sig skrifva på samma sätt, som hon lärde sig spela, d. v. s. nästan på lek.
Hennes nyförvärfvade stockholmsvänner hade ingen aning om denna talang, tills hon en vacker dag slog sig ned vid ett piano: hon hade fingerfärdighet, och hon spelade på gehör, och när hade hon lärt sig det?
» Det är omöj- ligt att spela, som ni gör, utan att öfva minst ett par timmar dagligen », sade någon.
» Ja, det kan ni gärna tro: världen vill bedragas, men sanningen är, att jag icke öfvar alls nu- mera och aldrig har öfvat med flit någonsin, » svarade hon.
Så där tog hon allt på lek, men hennes författareskap öfvergick från att vara en blott förströelse till något » ida mer.
T Nyligen har hon lämnat våra landamären för att för sitt svaga bröst i andra klimat söka hälsa.
Kommer hon tillbaka frisk och kry, som doktorerna förutspått, skola hennes vän- ner förlåta henne hennes otrohet att lämna dem.
Hellen Lindgren.
* På tamburklockan ringer det.
In kom- mer ett litet hundkräk, en liten svart best med ögon som pärlor, kringskuttande och skäl- lande förtvifladt.
Han hette Bell och fick icke äta socker, för då blef han för fet, och han dog också sedermera — i sockersjuka troligen.
En glad kvinnlig röst höres därute.
Då visste fru Agrells vänner, att de hade kärt främman- de, ty det var hon som kom.
Hur hon kunde skämta!
Hon kröp upp i soffan och såg ut som en bortskämd barnunge.
Hon berättade missöden och framgångar och spelade scener i En regel för att lefva lyckligt tillsammans med andra är att undvika stående tviste- ämnen.
— Etiketten är olika i olika land, men sann artighet är öfverallt den samma.
Eti- ketten, hvarvid vi fästa så mycken vikt, är blott ett artiflcielt hjälpmedel, som okunnig- heten antar för att härma artighet, som är resultatet af ett godt hjärta och godt omdöme.
Ooldsmith.
IDUN 339 hon poppelns skugga faxa såg på forsgardinen af och an; JitilcklHCI och böjde stormen trädet ned och månen ännu lägre sam, Af Lord Tennyson *.
helt spöklik då dess skugga fram ' •yjfked dunkel mossa djupt betäckt upp öfver hennes kudde gled.
™ var blomparter ni och efter hand Hon suckade: Må natten svinna! — spaliern förmurknad nu och bräckt, Han kommer icke mer — som pcrsikträdcts grenar band; Jag är så trött!
Må snart jag hinna, i tomma uthus vinden liven I döda, ro hos er!
och tag i rostig klinka tog; på taket ogräs rötter slog å landtgård ödslig och allén.
Rätt tid t en dörr i dödstyst hus Hon suckade: Må lifvet svinna!
— med skräll slogs upp af osedd hand; Han kommer icke mer — en fuga surrade, en mus Jag är så trött!
Må snart jag hinna, bak frätt panelning pep ibland.
I döda, ro hos er!
Mång forntids skepnad gick igen, mång stämma från förrunna år förnams i dunkel korridor Hon grät, när kvällens dagg sig sänkte, och ljud af fjåt på löftet se ' n.
hon gråt, när daggen åter svann; Hon suckade: Må lifvet svinna!
— för gråt, hur aftonrodnan blänkte, Han kommer icke mer — hon såg ej — ej, hur gryning brann.
Jag är så trött!
Må snart jag hinna, Ibland af ' fläder•mössen skrämd, I döda, ro hos er!
när mörkret ut sin mantel slog, gardinen hon från fönstret drog och såg i natten ut, förstämd.
För sparfvens skri på takets brant, Hon suckade: Må natten svinna!
— för urets evigt samma tick, Han kommer icke mer — för poppelns sus vid polens kant, — • Jag är så trött!
Må snart jag hinna, för allt, för allt hon leda fick.
I döda, ro hos er!
Dock mest af allt den stund hon skydde, Vid midnatt ofta till hon spratt, när ugglan skrek kring ensligt bo.
Omsider hanen gol, och matt cid kärret bölade en ko.
— Beständigt samma, samma blott!
— Halfvaken låg hon länge så, tills kulen morgon kall och grå upp öfver ödslig landtgård gått.
Hon suckade: Må dagen svinna!
— Han kommer icke mer — Jag är så trött!
Må snart jag hinna, I döda, ro hos er!
när öfver dammkorns muntra dans en strimma göts af kvållsolns glans i rummet in, förr ' n dagen flydde.
Hon suckade: Må ro jag finna!
— Han kommer icke mer — • Jag är så trött!
Må snart jag vinna den frid, som grafven ger!
Edv.
Hammarstedt.
Hj är teäfventyr.
Ett litet samtal, för mödrar att begrunda.
Ett stenkast knappt frän gården låg en liten svartbrun, unken damm och bredde sömnig ut sin våg, betäckt med gulgrönt slem och slam.
Förkrympt en silfverpoppel tätt bredvid där stod.
I hvarje gren han skalf liksom till märg och ben.
— För öfrigt milsoidt naken slätt!
Hon suckade: Må lifvet svinna!
— Han kommer icke mer — Jag är så trött!
Må snart jag hinna, I döda, ro hos er!
Då vaken hon om natten låg och månen lågt bland skyar brann, * Som kändt har nyligen Englands störste sam- tida skald Alfred Tennyson slutat sina dagar.
V i meddela som ett prof på hans diktkonst denna vackra dikt i en for Idun nyutförd öfversättning af amanuensen E. Hammarstedi.
&gt;f| ?|^l) eri, herr doktor, ni är verkligen ko- r * msk misk, » utbrast fru von G. och skrat- tade, så att tårarne kommo henne i ögonen.
» Skratta ni, min nådiga, skratta ni; jag står i alla fall fast vid mitt påstående. » » Nå, men hvad vill Ni då egentligen bevisa därmed? » » Att er dotter inte längre är något barn. » » Ja, men doktor, » invände fru von G., åter skrattande, » Dolfi är ju knappt sexton år! » » Knappt sexton!
Var Ni själf vid sexton år fortfarande ett barn? » Fru von G. blef allvarsam och tänkte efter.
» Vid sexton?
— Ja, » svarade hon därefter bestämdt.
» Nå, låt vara!
Men vid aderton kanske inte längre? » Fru von G. log och ryckte på axlarne.
» Ser ni, » triumferade den gamle husläka- ren.
» Hos den ena tidigare, hos den andra senare.
Fröken Rudolfine är tidigare utveck- lad, hon är redan en vuxen dam. » » Tror ni det, därför att hon förra julen fick sin första långa klädning? » Fru von G. lu- tade sig tillbaka i soffhörnet och var idel munterhet.
» Om jag inte kände er så väl och vore en smula elak, skulle jag kunna säga, att ni till- hör de fruar, som önska, att deras döttrar alltid förblefve barn, för a t t.
.
.
» » För att man inte genom dem skall kunna räkna ut mammas ålder.
Ja, ja, det vet man, så påstår malicen.
Men då ni nu inte är elak ... » » Då jag inte är elak, så säger jag det inte, men anser för min plikt att ta er ur er allt för stora sorglöshet, och jag vet, att ni en gång framdeles skall tacka mig därför. » Hon räckte honom sin band.
» Ja visst, herr doktor, jag är er alltid tacksam, mycket tacksam, och känner er tillgifvenhet för vår familj.
Men tro ni mig, i den här punkten misstar ni er!
Jag är fullt och fast öfver- tygad, att Dolfi ännu helt och hållet är ett barn, och därför måste jag nyss så hjärtligt skratta åt er anspelning på löjtnant B., som ju för resten själf också är nästan ett barn. » » Skratta gärna, nådig fru, men håll bara ögonen öppna! » » Det gör jag, doktor, det gör jag visst.
Jag håller strängt på, att Dolfi alltid öfvervakas och aldrig är ensam.
Miss Charli vakar öfver henne som öfver sin ögonsten. » » Jag vill inte säga något ondt om miss Charli, hon är helt visst en mycket aktnings- värd person; men hon är ändå själf tämligen ung och förefaller en smula ytlig. » » Ytlig?
Hvad tänker Ni på!
Tvärtom, hon är för sina år alldeles märkvärdigt allvarlig och stadgad, och hvad Henrik beträffar, är han den ordentligaste unge man, jag känner. » » Jag ber; det faller mig alls inte in att betvifla den saken.
Han är en charmant ung man, er väninnas herr son; men han är också ung, glad och ståtlig, och, hvad sotr.
är allra farligast för ett flickhjärta, han är — löjtnant. » » Ni är en oförbätterlig skämtare, käre dok- tor!
De två, tro ni mig, tänka inte på annat än sina barnsligheter; särskildt Dolfi är allde- les för barnslig.
Tänk bara: i går berättade min man, att han i Uggleviksskogen, alldeles i närheten af källan, upptäckt ett fågelbo med ett hälft dussin ungar.
Och då bestormade Dolfi mig med de mest ihärdiga böner att i morgon eftermiddag få gå med miss och se på fågelboet.
Hon tiggde så länge, tills jag må- ste ge mitt löfte.
Hvad säger ni om det?
Och Henrik har sitt nöje af precis likadana småsaker.
De två stå för öfrigt mest på krigs- fot med hvarandra. » » Jo, det är just det rätta!
Tänk då till- baka på edra egna erfarenheter, nådig fru.
Ni var nog också bevakad af mamma, men det oaktadt lyckades säkerligen månget streck, om hvilket den goda damen inte hade någon aning. » » Visserligen, men säg — är det nödvändigt, om jag var dåraktig, att också andra skola vara det? » » Obetingadt!
Det måste så vara!
Alla män- niskor äro dåraktiga vid den åldern, men sig själfva förefalla de inte dåraktiga alls.
Det är först efteråt, som den insikten kommer, sådan är nu världens gäng.
Människohjärtat är ett underligt ting. » » Ack, doktor, vi lefva i realismens tide- hvarf, och då kommer hjärtat först i andra rummet och det nyktra förståndet har första stämman, » » Ser ni, nådig fru, den iakttagelsen har ni gjort själf, och dess bättre kan ni inse, hur viktigt det är, att hvarje moder anstränger sig att alldeles särskildt bilda sitt barns hjärta, att det inte allt för snart må komma till med-
vetande om detta » nyktra » förstånd, utan söka och finna alla goda känslors säte just i hjär- tat.
Men i hvarje fall är hjärtat utsatt för allehanda förvillelser.
Vid en viss ålder lida de unga hjärtana at en kronisk kärleksträngtan, som ofta urartar till glupsk hunger eller lyst- nad efter » snask ».
Nå, jag är inte någon sådan pedant, som ni kunde tro pä grund af mina varningar.
Tvärtom är jag af den åsik- ten, som kanske synes er en smula betänklig, att några små harmlösa hjärteäfventyr alls inte skada, innan hjärtat gripes af en allt annat kufvande böjelse.
De äro för hjärtat, hvad riktigt god, fin konfekt är för gommen.
Den smakar så utsökt och verkar välgörande och uppkryande.
Men, väl att märka, måttligt njuten 1 Snaskar man i sig för mycket, är magen snart förderfvad och oduglig för sund, kraftig näring.
Och ser ni, det är just det jag ville göra er uppmärksam på.
Jag är an- svarig för er dotters mage, ni för hennes hjärta, och detta så mycket mer, som denna dotter, trots edra protester, nådig fru, nu är uppväxt till en blomstrande jungfru.
Jag skall öfvervaka, att hon inte snaskar för mycket söt- saker, och ni måste ägna Rudolfines hjärte- böjelser en noggrann uppmärksamhet, att de icke bringa hennes sinnes renhet någon skada. » » Det allvar, med hvilket ni talar, förskräc- ker mig, käre doktor!
Har ni kanske upptäckt något med Dolfi? » » Nå, nå, oroa er ej!
Det är helt säkert in- genting af betydenhet.
Men ett ingripande, tror jag, är ändå af nöden. » » Ni gör mig verkligen förfärligt ängslig!
Men säg då, hvad har ni märkt? » » Jag såg något mycket behagligt: jag såg, hur fröken Dolfi, just som herr Henrik kom in i rummet, satt och lekte med ett rosen- rödt konfektpapper. » » Med ett konfektpapper!
? » » Ja, med ett rosenrödt konfektpapper.
Hon vek tillsammans det och lindade det graciöst om sitt finger.
Därpå började hon, som ni också hörde, att gnabbas med herr löjtnanten om antalet blad på den stora palmen i er sa- long. » » Ja, ja — men vidare, vidare!
Hvad gjorde bon sen, » frågade fru von G. upprörd.
» Sen kastade hon i skämtsamt trots öfver sin motsägares omedgörligbet konfektpapperet inför herr Henriks fötter. » » Det såg jag inte alls!
— Och så?
Hvad gjorde hon så? » » Nu gjorde hon inte något mer.
Men hvad en löjtnant gör i ett dylikt fall, är inte svårt att lista ut.
Han tar ett steg framåt och sätter en fot på corpus delieti, så kastar han en blick omkring sig, att ingen spejare finns i närheten, och har han lugnat sig i det af- seendet, bockar han sig ned och putsar sin stöfvel eller sina pantalonger, något som inte väcker någon misstanke, då som bekant en löjtnant alltid borstar och putsar sig, och vid detta tillfälle råkar det röda lilla papperet komma i ban3 hand.
Nu drar han af sina handskar och rullar tillsammans dem, som lite hvar ju plägar göra, och som äfven mili- tärer för sed och vana hafva.
Inte kan han rå för, om då en sådan där liten pappersremsa kryper med in i handskarne. » » Omöjligt, herr doktor!
Och allt det där gjorde Henrik, » utropade fru G. bestört.
» Se nu, hur ni upprör er!
Det är onödigt; bevara ni kallblodigheten och tänk efter, om ni aldrig någonsin på snarlikt sätt smusslade till en löjtnant eller kapten något skrifveo? » » Ni är hjärtlös!
Jag är utom mig, och ni skämtar.
Men säg mig, hvad följde vidare? » » Vidare?
Jo, handskarne stoppades i kap- pan, och så gingo de stridande parterna ut i salongen för att räkna palmbladen och kon- statera, hvem som hade rätt eller orätt.
Miss naturligtvis pliktskyldigast i hälarne. » » Men kappan med handskarne? » » Den lades helt bekymmerslöst åt sidan i den säkra förutsättningen, att det inte skulle falla någon människa in att undersöka ett par sammanrullade militärhandskar. » Doktorn visade med handen mot en stol i hörnet af rummet.
Fru von G. uppgaf ett litet rop, störtade så öfver handskarne, tog dem med och satte sig åter.
Hon måste sittande undersöka detta oerhörda.
— Hastigt vecklades handskarne upp.
Mycket riktigt — där föll ett rosen- rödt papper ut.
Hon vek upp det med dar- rande händer och lämnade det sedan åt dok- torn.
Denne läste: Älskade Henrik!
I morgon mellan klockan 4 och 5 är jag i Vggleviksskogen, naturligtvis i sällskap med miss (ty värr!!!)
Vi komma att hålla oss i närheten af källan.
Kom säkert.
.
.
Med 10,000 kyssar Din Dolfi.
» Jo, jo, fågelboet, det så ifrigt efterträdda fågelboet har en stor dragningskraft för barn, » gycklade doktorn i godmodig ton.
» Skämta då inte!
Råd mig i stället, hvad jag skall göra.
At min man vill jag på intet villkor säga något härom. » Fru von G. grät några nervösa tårar.
» Hvad ni skall göra?
Först och främst dricka ett glas sodavatten, » svarade doktorn, i det han smulade sönder deu rosenfärgade pappersremsan mellan sina fingrar.
» Så i natt lugnt sofva på saken, och i morgon skall ni nog själf bäst veta, hvad ni bör göra.
En så förståndig, bjärtegod och bildad mor som ni finner alltid det rätta.
Men nu måste jag gå; jag har pratat bort oförsvarligt med tid, men som jag hoppas inte onyttigt. » hvarvid den bästa kommer alt Ulldelas ett pris af 25 kronor.
Beskrifningarna, hvilka endast böra upptaga mindre be- kanta oeh nya handarbeten, ned- skrifvas kortfatladt och lättbegripligt på blott en sida af papperet.
Redaktionen förbehåll- ler sig rätt att äfven meddela de bättre af de ej prisbelönade beskrifningarna och utta- lar som sin varma förhoppning, att ingen af våra läsarinnw, som kan ha något att med- dela, undandrager sig detta.
Emellertid vilja vi särskildt framhålla, att några få verk- ligt originella och • trefliga beskrifningar, lämpade.
att tillverkas af olika medlemmar inom familjen, äldre som yngre, döttrar som söner, och af varde som gåfvor för olika, åldrar och kön — att en så utvald och sorterad beskrifning äger större värde än någon aldrig så rikhaltig samling af kri- tiklöst hopfördt likt och olikt i många tiotal nummer.
Men hvad som göres, bör göras fort!
An- nars kommer det hela för sent.
Inom den 5 november måste alltså alla i täflingen deltagande skrifter vara till Redaktionen insända.
Måla eller ieke måla ... n uppsats » Några ord om oljemålning », som förekom i Idun för någon tid se- dan, har frestat mig till, jag vill inte säga ett genmäle, men några spridda inkast — fastän jag nog kunde känna mig hågad att också opponera mig direkt mot ett och annat af hvad uppsatsens upphofsman — eller antagligen snarare upphofskvinna — däri yttrade.
Jag läste engång i en dansk tidning bland » Hvarjehanda » ett råd till ungdomar, som ämna gifta sig.
Det goda rådet var så kortfattadt som möjligt och lydde: » L a vcere \ i&gt; När jag Han promenerade med stora steg genom läste S.
L:s råd och vägledningar till unga rummet, medan han knäppte sin rock; så stan- damer, som visa lust för oljemålning, föll mig nade han framför fru von G. och sade tank- den danska kvickheten i minnet.
Och jag blef fullt: hågad att skrifva i Idun ett » låt bli! » till de » Stort folk har ock trådt barnaskor — en- unga damer, som äro hågade att börja måla gång blir flickan brud och mor.
Om våra utan att äga konstnärssinnet.
mödrar ofta ville betänka detta!
Det ock en Det är min fasta åsikt, att ingen, som du- blick tillbaka på deras egen ungdom skulle spara dem mycket bekymmer.
Och nu god ger till något annat, bör slå in på artistbanan.
natt, nådig fru; lägg min lärdom om sötsa- Ty den vägen är belagd med sådan slags sten- kerna på hjärtat, och skulle fröken Dolfi för- läggning, att man skall vara skapad på ett derfva sin mage, så kalla bara på mig, skall alldeles särskildt sätt för att kunna gå den.
Om man är skapad till konstnär, så blir man jag ordinera henne bäska piller. » det, därför att man inte kan annat.
Men blir Thesi Bohrn.
man något annat, fastän man tror sig skapad till konstnär, så kan man vara öfvertygad om, att man ej hörd^ till dem, som både äro kal- lofordade och utvalde.
Att vara artist är ej blott att måla taflor eller att modellera, utan det är att uppfatta hela lifvet och hela världen från en alldeles " Iduns julklappsbasar ' särskild synpunkt.
Man är ej målare endast den stund på dagen, då man målar, utan också kommer äfven i år alt öppnas, som vi hop- då man ser, då man tänker eller talar, då man pas till alla våra läsarinnors hugnad och är lat, då man skrifver ett bref — förutsatt nytta.
De närmast föregående åren har in- att man verkligen är målare hela dagen och tresset för &gt;-&gt;basarem&gt; visat sig mycket lifligt, inte hör till de så kallade artister, som afkläda och vi äro öfvertygade, att det ej skall stå sig konstnärsskapet med målarblusen.
efter i år.
För att bli konstnär — verklig konstnär — 1 detta syfte anordnar nn redaktionen fordras ej blott arbete, utan också kallelse, gni- stan.
Utan den kan man bli en skicklig handt- en extra pristäfling verkare, man kan till och med bli en ansedd för korta uppsatser, angifvande och personlighet.
Men konstens gudinna har aldrig beskrifvande nya, vackra julklappshand räckt sin hand att kyssas åt den, som trängt arbeten, sig okallad in i hennes helgedom, komme han TVatt-TVål, den; i handeln förekommande tvälsort och därjämte det mest praktiska och ekonoiniskaSrenini flesta specerihandl.
såväl 1 stänger som utstämplad i stycken om 4 0 0, 2 0 0 och 100 j tvålen är stämplad H y l i n A C-.i, t y endast då garanteras för, att den ä r utgåneen frå: bästa Försäljes hos de Efterse att
än klädd i professorsfrack och med en paeke lofordande tidningskritiker i fickan.
Men når man ej konstnärsskap, så kan man väl duga till dilettant —?
Det där ordet dilettant behöfver ju ej vara liktydigt med fuskare.
Det kan också betyda en person, som utan att egna hela sitt lif åt ett yrke, omfattar det med intresse och ärligt söker förkofra sig i detsamma i mån af sin tid och sina resurser.
Och det må väl ej vara förkastligt att måla taflor, om man har lust och håg att måla taflor — -?
Nej, visst inte, om det endast sker till ens eget nöje.
Att måla har åtminstone den för- delen framför att spela piano, att grannarna få lefva i fred och ro, utan att störas i sitt dagsarbete och sin nattsömn.
Och det är en god sak!
Men hur ofta nöjer sig dilettanten med att arbeta för sin egen tillfredsställelse?
Hur ofta har han hjärta att neka sin samtid nöjet att glädjas med honom öfver hvad han kunnat åstadkomma?
Han tycker det vore synd att inte exponera på konstföreningen, han känner sig vara artist, då han anordnar lotterier på sina taflor eller säljer dem • på auktion, som svenska konstnärer för sed hafva.
Och skulle han mötas af en mindre aktningsfull kritik, så hör han naturligtvis till de missförstådda, mot- arbetade, förföljda snillena • — och då måtte han väl vara konstnär!
» La peinture a chassé l ' art » har någon fransk kritiker yttrat.
Det myckna målandet verkar till skada för den verkliga konsten.
Det är ej förenadt med oöfvervinnerliga svårig- heter för den, som har energi och någon be- gäfuing, att uppnå en aktningsvärd färdighet i att måla.
Och för den stora publiken är det omöjligt att skilja en händig tafveltillverkare från en konstnär, som är konstnär just däri- genom att han har ett eget ord att säga, ett ord, som ingen annan sagt förut på samma sätt.
Ett lätt, till och med ett lättvindigt uttrycks- sätt har slagit dunster i ögonen på mer än en, som af en målning endast fordrar, att den skall visa något vackert, sak samma om den visar något sannt, något kändt och personligt.
Och särskildt inom den svenska konsten ha de otaliga dilettanterna — som förr i världen kunde uträtta något godt därigenom att de, som oftast voro bildade och intelligenta per- soner, spredo håg och smak för konstnärlig sysselsättning — verkat till stor och afgjord skada, därför att de sänkt publikens anspråk på konst.
Konsten får ej bli ytlig, den måste ställa höga fordringar på sig själf, eljes sjunker den.
Men det finns en dilettantism, som ej upp- träder med anspråk på att täfla med konsten, och som utöfvas utan fåfänga och inbilskhet.
Hvarför skulle ej den unga dam, som har smak och händighet, få lära sig måla for att sedan kunna pryda sitt hem och glädja sig själf och sina vänner med små arbeten, som, om de också ej ha något egentligt konstvärde, dock kunna vara prydliga nog?
Ett namnsdagskort med en egenhändigt målad vignett bör natur- ligtvis äga högre värde än ett af de vanliga fabrikskorten.
Och kan man måla ett par blommor på en tekopp, bör denna alltid se mera prydlig ut, än om den kommer oprydd.
Har man djärfhet och anlag för det dekorativa, behöfver man ej köpa färdiga afdelningsskärmar, utan kan själf måla dem, och de hvita kakel- ugnarna erbjuda en utmärkt lämplig yta att dekorera med färg — för den som det kan.
Det är just knuten: man skall kunna, hvad man vill, eljes blir man en fuskare.
Att pryda för t v ä t t n i n g af vrsedda Ibrik.
med vår kläder.
firmas namn.
gratulationskort, porslinskoppar, afdelningsskär- mar och kakelugnar är ett företag värdt all aktning, om resultatet verkligen visar talang och ej endast god vilja.
Men medgif, att man hällre ser ett klockställ med ett enkelt orna- ment, ditsatt på mekanisk väg, eller en ler- kruka utan någon prydnad, än att denna » pryd- nad » består af en klumpigt tecknad och groft målad blomma, som visar, att upphofskvinnan hvarken kan teckna eller måla, om bon också gått igenom någon godtköpskurs och lärt sig konsten på några lektioner.
Det är ej mera lifvande att se åtskilliga moderna arbeten i denna väg än att se våra gamla tanters försök i att måla blommor på siden.
Hos de ena liksom hos de andra kan det finnas talang — man önskade endast, att de, som ej ägde sådan, skulle behälla sina välmenade alster för sig själfva.
Ty allt som faller inom konstens om- råde är ju till för att glädja — det klumpiga, let dåligt gjorda hvarken gläder eller uppfo- strar ögat och smaken.
r Man kan vaia lika bra konstnär genom att måla ornament på en kruka eller fantasier på en tallrik, genom att skära i läder eller kom- ponera mönster som genom att måla oljefärgs- taflor.
Blott man ger sig själf åt arbetet, ej endast leker med det, och blott man har sådana anlag därför, att man kan öfvervinna svårighe- terna och ej blir stående på fuskarens stånd- punkt.
Ty märk väl: det jag vill opponera mig emot, det är mot de talanglöses » konst- verksamhet », det må sedan vara fråga om att måla » Modersglädje » i olja eller måla en söt ängel på ett julkort eller en förgät-mig-ej på klockstället, som » föremålet » skall få i afskeds- present.
När det är fråga om att måla taflor, som ske la sitta i ram på en vägg, anser jag dilet- tantism för något särskildt afskyvärdt.
Jag kan förstå dem, som, utan att äga någon vidare för- måga, teckna i en skissbok för att sedan ha utkastet till minne af den dag, då det kom till.
Jag kan också förstå, att det kan vara uppfriskande för den, som älskar färg och tyc- ker om att se på naturen, att lifva upp sitt sinne och sitt öga genom att göra studier i olja eller akvarell efter verkligheten — fastän jag har svårt att förstå, hur den, som målar då och då på lediga stunder, skall kunna se på sina försök med någon verklig glädje.
Ty om man ej målar snart sagdt ständigt, så mister man handlaget, och man skall ej ha synnerligt stora fordringar, om man är nöjd med det man gjort.
Jag anser, att det helt enkelt är ogör- ligt att dela sig mellan målning och sådana sysselsättningar, som ej ha med konsten att skaffa.
Det blir lek — låt vara en uppfri- skande lek — och ingenting annat, då handels- mannen eller kontoristen om söndagen målar en akvarell.
Inom konsten — det må gälla stor konst eller liten — gäller det att sätta till all kraft att gifva sig helt eller också spara sig till annat.
Och nu några inkast med anledning af S.
L:s uppsats.
Den ger sig ej ut för annat än för att meddela några praktiska råd åt unga försökare.
Men dessa råd äro, hvad själfva förfaringssättet vid målning beträffar, ej obe- tingadt rådliga att följa.
Som S.
L. själf påpekar är det omöjligt att lära sig måla efter regler.
Det finns flere hand- böcker i målningsteknik • — på svenska språket ha vi åtminstone två vägledare i akvarellmål- ning, den ena mera löjligt omöjlig än den andra.
Hvem kan tänka sig något mera barockt än att gifva recept för, hvilka färger som böra blandas till en aftonhimmel och hvilka till ett åskväder, hvilka till en förgrundsko och hvilka till en bokskog?
Det var engång en mycket » grön » ung man, som tillfrågade sin lärare, hvilka färger han skulle använda för att måla fönsterglas.
Föga mindre galet är att läsa sig till i en bok, hvil- ken blandning som är den rätta för en lugn insjö i solsken.
Något bättre sätt att uppamma ett själlöst schablonmåleri finnes säkert ej.
Att kopiera är farligt, det också, just därför att man genom att studera, hur andra sett na- turen, tillegnar sig deras uppfattning, i stället för att ens studium bör endast och allenast gå ut på att skaffa sig en egen uppfattning och ett eget uttryckssätt.
Det skall mycken själf- ständighet till för att under flitigt kopierande bevara sin egen blick för naturen.
Någon enda gång kan det ej skada att kopiera, fast det säkert ej heller gagnar stort.
De, som kopiera bra, måla i regeln dåligt, då de ställas, ej fram- för en målning, utan inför naturen.
Skall man gifva unga artister och amatörer ett råd, så bed dem studera naturen och ingenting annat än naturen, bed dem afbilda det de ha för sina ögon så noggrant som möjligt utan minsta försök att försköna eller ombilda det.
Och om det är fråga om att nå konstnärsskap, så böra de akta på den gamla satsen: » för att bli målare skall man lära sig för det första att teckna, för det andra att teckna och för det tredje att teckna » — den regeln ha de mera nytta af, än om de följa S.
L:s anvisning att ej bry sig om någon » synnerligt fullständigt teckning, innan man börjar med färgläggningens.
Många skickliga målare teckna visserligen just genom att måla och börja sin tafla med att anlägga färgtonerna — för nybörjaren leder ett dylikt förfarande lätt till slarf, och nybörjare slarfva minsann tillräckligt ändå.
Jag har sett artister, som haft elever — som nu för tiden alla artister ha — och som undervisat dem i målning efter naturen med det mest välvilliga öfverseende med deras ab- soluta oförmåga att teckna en gren eller en sten.
I stället för att sätta sig ner och teckna på den famlande nybörjarens tafla, sätter läraren i litet färg här och hvar i taflan, hvarpå eleven endast har att fortsätta med de färger, läraren anbragt.
Och den så kallade » studien » blir allt annat än studerad, den blir ett sammelsu- rium af färg utan hållning på grundval af en svag teckning utan spår af karaktär.
Det är just genom en dylik undervisning, som dilet- tantismen uppammas.
De gamla anvisningar i sättet att anlägga en studie, som S.
L. kommer med, äro ej att anbefalla.
Ju enklare man går till väga, dess bättre — från totaltonen till lokaltonerna hällre än, som S.
L. vill, antingen öfvergå från de mörkaste partierna till de ljusare eller från de ljusaste till de mörkare.
När jag målade ak- varell för gubben X.
i tiden, lärde mig denne att till en början anlägga alla skuggor med en och samma blandning af engelskt rödt och terra di Sienna, och det har funnits lärare i oljemålning som, när eleverna skulle måla ett hufvud, börjat med att blanda till åt dem en portion skuggfärg och en portion mellanton för att sedan D å upp till dagrarna.
Naturligtvis äro alla dylika metoder förkastliga, det ena föremålet, det ena motivet bör hvarken an- läggas eller målas på samma sätt som det andra — det är inte fråga om att lära sig måla så som andra måla, utan att få fram sitt eget lynne i sitt arbete.
Jag skall för öfrigt ej gå in i detalj med S.
L:s anvisningar, då jag antaeer, att de unga Hylin &amp; C:is Fabriks-Aktiebolag, 3 i o w £ £ » 31
försökare, som läst dem, inskärpt 1 sitt minne den sanning, som där framhålles, att det ej kan uppställas regler för, hur en sak bör åter- gifvas i målniDg.
» Det er ganske svsert at male, » sade en af Danmarks främste målare.
Konstnären vet, un- der hvilka vedermödor ett konstverk blir till.
Men dilettanten finner det » ovanligt intressant att tillbringa sina lediga stunder framför staffliet med oljestudien p å ».
Dilettanten anfäktas ej af konstnärsfebem, och han är i regeln vida mera nöjd med sig själf och sitt arbete, än hvad konstnären plägar kunna bli — åtmin- stone den konstnär, som ej lägger sig att hvila på vunna lagrar, utan som oaflåtligt söker sig framåt, efter nya mål att nå, nya svårigheter att öfvervinna.
Georg Nordensvan.
Rivaler.
Skiss för Idun af Vilma Liudhé.
(Forts. o. slut från föreg.
n:r.)
f iddagsbordet var längesedan dukadt och så festligt Thyra kunde önska, med gnistrande kristaller, silfver och blom- mor.
Själf stod hon iklädd blekblä, tättåtsittande sidenklädning framför en af de stora vägg- speglarna i salongen och smålog åt sin egen bild i medvetande af, hur vacker, smidig och ungdomsfrisk den var.
Bara Hugo ville komma 1 Hon hade väntat honom redan länge!
Hon blef allt otåligare.
Om en halftimme kunde gästerna vara där, och nog borde väl han, som inte haft det ringaste besvär med något, åtminstone göra så mycket som ordna med vinerna.
Dessutom skulle han kläda om sig.
Kinderna blefvo rödfläckiga, händerna kalla och darrande.
Hon var ond och kämpade förgäfves mot de frambrytande tårarna, som hon visste skulle förstöra både dräkt och ut- seende.
Han hade lofvat att skynda — hvar- för gjorde han det inte?
Hvad voro i hennes ögon befäl, tjänstgöring och allt annat mot att låta henne vänta.
Svärmodern kom in och fick en hastig, pröf- vande blick.
Det fanns intet att anmärka.
Den svarta sidenklädniogen och spetsmössan klädde så väl, att Thyra måste se på henne ännu en gång.
» Det är då åtminstone väl, att hon ser så ut, när man skall ha henne i huset, » tänkte hon.
» Jag kommer kanske för tidigt? » » Svärmor är väl ingen främmande. » Det sades snäsigt, ty den unga hustrun var allt för mycket ur humör för att kunna be- härska sig.
Den gamla svarade ej.
» Jag har inte hört Hugo ännu, » sade hon ett ögonblick senare, medan hon i smyg betraktade sonhustruns upprörda utseende » Det ser ut, som om han glömt dagen! » Det sades så skärande bittert, att den, som hörde det, ryckte till.
» Bara det inte händt honom något? » » Händt?
Svärmor kan då ocksä hitta på! » brusade hon upp.
» A r det för att trösta, så betaekar jag mig för sällskapet. » Sidenklädningen frasade omkring henne, och i ett nu var hon ute ur matsalen och inne i salongeD.
Hon ångrade redan sin häftighet och blyg- des öfver sig själf, men det fanns också ingen i världen, som kunde reta henne så som svär- modern.
Skulle hon nu blifva tvungen att bedja om förlåtelse kanske?
Hon stod och kämpade med sig själf ännu, när hviskande röster trängde till hennes öron.
» Hvem var det?
Hade Hugo kommit köks- vägen e l l e r.
.
.
?
» Hon visste ej hvarför, men allt blodet rusade till hjärtat, medan hon sprang till dörren.
E Q af hans kamrater stod därinne, sam- talande med modern — båda voro häftigt upprörda.
» Hugo! » skrek Thyra så gällt, att det hör- des genom hela våningen.
» Det har händt honom något! » » Ingenting farligt, hoppas jag, försök att vara lugn, » svarade officern tröstande.
Lugn!
Det svartnade för hennes ögon.
» Hvar är han, för mig till horom! » I detsamma hörde hon tuDga steg i trap- pan liksom af människor, som buro en b ö r d a.
Hennes ögon vidgades af fasa.
» Ar han död? » frågade hon andlöst.
» Nej!
Med Guds hjälp är det ingenting lifs- farligt. » Hon skrattade till, hon mindes sedaD, att hon skrattat, och hur hemskt det lät.
Där kommo de!
Hon ville rusa fram, men kunde ej, ty hennes lemmar voro blytunga och nekade att göra tjänst.
Det sista hon såg var svärmodern, som ömt och varligt stödde hans hufvud, från hvilket blodet sipprade.
* * * När Thyra vaknade upp ur sin dvala, låg han redan till sängs, men hon fick ej komma in till honom, bur hon tiggde och bad.
Lä- karen hade förbjudit det.
Hans mor var därinne, och det stack till i hennes hjärta af bitter afund.
Var inte hon som hans hustru honom närmast?
Hur hon genomlefde dessa väntans timmar, kunde hon aldrig erinra sig.
Människor hade kommit och gåtr, hade bedt henne vara lugn och sagt henne, att det endast var ett ben- brott och en kontusion åt hufvudet, men det var som hade hon sett dem genom en dimma och hört deras tal på långt afstånd.
Det enda hon tydligt mindes var, att hon legat pä knä utanför sängkammardörren, lyssnande till hvarje ljud därinnanför, samt att hon frusit ända in i benpiporna.
Skymningen hade redan fallit pä, då läka- ren lämnade sjukrummet.
Hon stod upprätt med uppbjudande af all sin viljekraft, ty hon visste, att enda möjlig- heten att få komma till honom var att visa sig lugn.
Fråga kunde hon ej.
» Det skall gå bra, hoppas jag, » svarade lä- karen på hennes bönfallande blickar.
» Får jag gå i n?
» » Om ni är förståndig och inte upprör ho- nom. » » Jag skall vara det. » Den späda gestalten rätade ut sig.
Det var som hade kraft strömmat ända ut i finger- spetsarna.
» Hur gick det till? » sade hon bäfvande.
» Det var halkigt, han red som en galning för att komma hem — hästen störtade och föll öfver honom. » Hon gömde ansiktet i händerna.
» Ä r det bara benbrottet? » Läkaren dröjde något med svaret.
» Några små skråmor också.
V i ha anledning hoppas, att inga inre delar äro skadade, och i så fall kommer förbättringen att gå stadigt framåt.
Mycket beror på, att han får lugn och ro.
Mitt råd är, att ni låter hans mor sköta ho- nom. » Hon såg upp med blixtrande ögon.
» Nej!
Han är min och skall vara det ända till.
.
.
» » I många år ännu, hoppas jag, » sade läka- ren uppmuntrande.
» Jag skall ge mina för- bållningsordres • — men ni tänker väl inte gå in så där? » Först nu erinrade hon sig, att hon var i festdräkt, och såg ned på det tillskrynklade, af vatten fläckade, oknäppta klädningslifvet, som synbarligen slitits upp, då hon låg af- svimmad.
Med ens kom hon ihåg det färdig- dukade middagsbordet och alla de dyrbara rätterna, som tillagats utan nytta.
Hon svepte klädningen omkring sig och gick ut i matsa- len- Där stod allt på sina bestämda platser — intet antydde, att en fest varit påtänkt ens.
Hon drog en suck af obeskriflig lättnad, öfver att någon annan tänkt på att ordna detta och skulle tänka än vidare.
För henne var allt likgiltigt.
Hon hade endast ett att sköta.
* * Natten föll på, och hon satt i sin mjuka, varma morgonrock helt nära bädden, där han låg.
Hans mor hade stigit upp och lämnat henne platsen, så fort hon kom in, utan att ett ord vexlats emellan dem.
Vid nattlampans svagt vägledande sken såg hon bindeln öfver hans panna och därunder det bleka, lidande ansiktet, som syntes henne så främmande och liflöst.
Hon kämpade modigt med gråten — - endast ryeknigarna kring munnen och den vaggande öfverkroppen visade, hur hon led.
Hon vågade ej röra sig, knappast andas, ty han sof under kloralens inflytande.
Det var alldeles tyst i rummet, pendylen hade blifvit stannad och tickade ej ens.
Endast från gatan trängde emellanåt otyd- ligt och dämpadt bullret af en vagn eller lju- det af muntra röster.
Hela hennes uppmärksamhet var koncentre- rad på den sjuke.
Hon väntade på, att han skulle röra sig eller vakna, men han låg i en dödlik dvala, och ibland lutade hon sig öfver honom i ångest, fruktande att hjärtat redan upphört slå.
Och detta var hennes bröllopsafton!
Med ens kom det för henne, att det var vid samma tid för fyra år sedan han förde henne in i detta hem.
För ett ögonblick säg hon det ljust, festligt, blomsterprydt som då — såg sig själf i den luftiga, hvita dräkten och ho- nom kraftig, öm, allvarlig och på samma gång öfverlycklig.
Det var dessa samma väggar, som bevittnat deras lycka, som nu liksom trängde ihop sig, inklämmande henne i en afgrund af kval.
» Skulle hon aldrig mera få höra de efter- längtade raska stegen i trappan? » Vid tanken därpå sjönk hon tillsamman i hopplös förtviflan.
» Hur lyckliga hade de ej varit, han och hon, och hvad hade hon gjort för att för- verka sin lycka?
Hade hon inte uppbjudit alla sina krafter för att värna om hemmet och de sina?
Hade hon ej ägnat dem alla sina tankar, all sin tid, hela sin varelse? » • » För lyckliga, » hade han sagt aftonen förut.
Det gick öfver henne som en kall vind.
» För lycklig? » Kunde man vara det?
Hon satt länge med hufvudet i handen, och
det var som tändes en svag ljuspunkt långt borta.
» Hon hann med allt, hade tid för allt! » Hur ofta hade hon ej hört dessa be- römmande ord.
Men hvad hade hon väl egentligen hunnit med under detta gångna år annat än vara lycklig?
Egoistiskt lycklig — ty för andra hade hon hvarken haft tankar eller hjärta.
» Man skall vara människa framför allt » — nu förstod hon mannens ord och förstod, att kärleken hållit på att göra äfven honom till egoist, samt att han varit medveten därom, utan att kunna stå emot, därför att hon aldrig höjde sina blickar en enda tumsbredd öfver de egna intressena.
Hon tänkte på tjänarinnan, som ängslats öfver sin far och begråtit honom och måst förrätta dubbla sysslor, utan att klaga.
Hon själf, som hade namn om sig » att räcka till för allt » — hur illa hade hon ej bestått sitt prof, och hur hade ej andra tänkt på att bespara henne smärta.
Hon kände Lina alldeles för väl för att inte förstå, att det varit hon som sändt återbud till gästerna, låtit duka af bordet och återställt allt i sitt rätta skick.
Och hans mor?
Det var en småsak, att hon förgått sig mot henne denna dag, då hon felat möt henne hvarje stund.
Stackars gamla kvinna, hur ensam måste hon ej kännt sig i sitt sollösa, afstängda ruml Hur måste hon ej lidit af att se sig glömd och försummad!
— Helst som hon älskade sin son af hjärtat!
Hon försökte tvifla därpå; men som ett gensvar såg hon henne föi sig, sådan hon va- rit, när hon stödde hans blodiga hutvud • — modig, stark, oförskräckt, med en underlig blandning af ångest, ömhet och lycka öfver de bleka dragen.
Hon ville förjaga den bil- den, men kunde ej, så vacker hade den varit — och hvad var det annat än moderskärleken, som hållit henne uppe?
Hon böjde ödmjukt sitt hufvud i känslan af brist och otillräcklighet, knäppte sina hän- der och bad om att kunna älska rätt.
Inte en enda — inte allenast sioa närmaste, som hon kunde nå, utan de många, många, som likt bleka skuggor sträckte sina armar emot henne, bedjande om kärlek och förbarmande eller endast om en vänlig tanke, ett deltagande, tröstande ord.
Hon reste sig upp så förunderligt, oförklar- ligt lätt om hjärtat, som hade hon fått viss- het om den älskades vederfående, kysste den slappt nedhängande vänstra handen o c h smög sig ut ur rummet.
Hon måste se sitt barn, som hon glömt i sin allt uppslukande förtviflan, och svärmo- dern, som hon längtade efter, men inte visste, huru hon skulle våga närma sig.
Det lyste genom nyckelhålet till Hugos ar- betsrum.
Hon öppnade dörren ljudlöst och trädde in.
Där sof g03Sen i sin korgvagn, och där vid skrifbordet satt den gamla med bibeln fram- för sig.
Hur åldrad hon blifvit på dessa få timmar, hur härjadt hennes ansikte såg ut, och hvilket ångestfullt frågande uttryck i ögonen, liksom väntade hon ett sorgebudskap I Det ljusa uttrycket i Thyras ögon slog henne.
Ett ögonblick sågo de båda kvinnorna spörjande på hvarandra — det nästa låg Thyra pä knä med armarna om den gamlas lif.
» Mamma, älskade mamma! » hviskade hon smeksamt.
» Låt oss hjälpas åt att få honom frisk! » Hon bad ej om förlåtelse för hvad som varit; ty hennes kommande lif skulle bli en godtgörelse, och detta enda ord mamma, som den gamla längtat att höra, var en afbön, som ej kunde missförstås.
» Tror du inte, » frågade Thyra på samma gång bäfvande och förtröstansfullt, » att Gud bevarar honom för vår skull? » » Inte för vår, utan för sin barmhärtighets skull, barn, » svarade den gamla med seger- visshet, och det var som hade detta enda lilla ord barn, som hon först nu kunde gifva sin sonhustru, fört med sig en frisk vårvind af förhoppningar och framtidslöften.
Baking bolaget.
Bolagets princip är, att ingen man- lig hand skall röra vid brödet, från o c h med att degen knådas, till o c h med att det färdiga brödet öfverlämnas i kundernas händer.
Detta bageri är det förslå i sitt slag, men samma bolag kommer att upprätta flere dylika.
Bolagets aktier ägas uteslutande af kvinnor.
Det tros, att ett dylikt företag bör ha framtid för sig, emedan det är en allmän åsikt, att kvinnor såsom bagare äro ren- ligare Än män, hvarför bröd, bakadt af fina kvin- nohänder, är mera omtyckt.
Bageriets vagnar kö- ras af pojkar, men en kvinna medföljer hvarje vagn o c h lindar in bröden i papper, innan h o n låter gossen bära in dem i husen.
é Teater och musik.
Ur notisboken.
Hedradt minne.
På våren 1889 afled s o m bekant föreståndarinnan vid Högre lärarinnesemi- nariet härstädes Regina Pallin, och Idun bringade då sina läsarinnor hennes porträtt jämte skildring af den framstående kvinnans lifsgärning.
Till den- nas åminnelse ha tacksamma lärjungar o c h kam- rater på grafven å Nya kyrkogården låtit resa en minnesvård, s o m i söndags aftäcktes med en enkel, men gripande högtidlighet.
Sedan den stora skaran af kamrater, lärjungar o c h öfriga vänner till den hädangångna slutit ring kring värden, af- sjöng först en blandad kör ps.
492 v. 2.
Däref- ter trädde lektor J. Humble fram.
Efter några korta inledande ord bjöd han täckelset falla, o c h för de kringståendes blickar visade sig på den vac- kert uppkastade grafkullen en i granit huggen sten, hvars kortfattade inskription l y d d e: Regina Pallin, 7834 — 1889.
Af kamrater och lärjnngar.
Lektor Humble höll därpå invigningstalet och ristade i varmhjärtade, högstämda ordalag den af- somnades lifsruna, ägnande minnet af henne, som i m e d moderlig hand förde stormande ungdoms stapplande slräfvan », erkännandets o c h tacksam- hetens ord.
Efter minnestalets slut nedlade lektor C.
A.
Zaehrisson i lärarnes vid seminariet Damn en vac- ker krans på grafven.
Sedan kören därpå afsjun- git åttonde versen af samma psalm, deklamerade lektor N. Linder för tillfället författade verser af Selma Lagerlöf.
Till sist uppstämdes hymnen » Stilla skuggor », o c h den högtidliga akten Aar slut.
* Kunglig friJcostighet.
Till främjande af den svenska kvinnans deltagande i Chicagoutslällnin- 1893 ha öfverlämnats af konungen o c h drottnin- ningen 2,000 kr., kronprinsessan 300 kr.
o c h her- tiginnan af Dalarne 200 kr.
* Ett vackert 25-års-jubileum af en plikt- trogen o c h uppoffrande verksamhet i människo- kärlekens o c h barmhertighetens tjänst firades den 13 d:s i all enkelhet ä Diakonissanstalten vid Ersta.
Det var den dagen 25 år, sedan tre af de äldsta ännu i diakonissverksamheten deltagande systrarna upptogos s o m diakonissor.
Dessa äro systrarna Margret Löfling, Thekla Petersson o c h Emelie Toll.
At hvar o c h en af jubilarerna tilldelades ett li- tit guldkors såsom ett minne af den tid som flytt.
På aftonen var anordnad en enkel supé i diako- nisshuset, uti hvilken anstaltens samtliga systrar deltogo.
Efter supén höll pastor Bring ett anslå- ende högtidstal, hvarvid han omnämnde den för- sakande barmhertighetstjänst, s o m så oförtrutet och nitiskt utöfvats under en så lång tidrymd.
* En välkommen gåfva, har, enligt hvad till oss meddelas, just i dessa dagar kommit Härber- get för tjånarinnor härstädes till del, s o m san- nerligen bekräftar satsen, att » när nöden är störst, är hjälpen närmast ».
Den i hög grad understöd värda institutionen, hvilken fru Cecilia Bååth-Holm- berg ock beskref för Iduns läsarinnor i den i somras offentliggjorda serien, har nämligen från en okänd gifvare mottagit en banksedel å 1000 kronor, en ovärderlig hjälp i dess ekonomiska svårigheter.
Må det vackra föredömet mana till efterföljd I * Kvinnliga bagare!
Bröd, bakadt af kvinno- händer, är en vara som har börjat komma i mark- naden i Chicago, säger en svensk-amerikansk tid- ning.
Det tillverkas af det nybildade W o m a n s Kungl.
operans återupptagande af Verdis populära » Aida » har gifvit fru Östberg nytt tillfälle att, in- nan hon afreser till den fjärran västern, visa, hur oersättlig hon är vid vår k. opera.
Hvem skall så som hon kunna utföra Aidas parti?
Eller hafva vi öfver hufvud någon att skicka fram i detta parti, sedan fru O. lämnat oss?
Näppeligen.
Skall då in tet kunna göras för att vid vär operascen kvarhålla en så mångsidigt begåfvad, i sin sångkonst hos oss så allén astående och i sitt arbete så samvetsgrann konstnärinna?
Trots de nedslående ekonomiska för- hållandena vid Operan, anse vi, att intet offer här- vidlag är för dyrt.
Och vi äro öfvertygade om — vår åsikt delas i detta fall af många —, att det skulle gå lättare att intressera allmänheten för ope- rainstitutionens uppehållande, om utsikt bereddes den musikälskande publiken att få behålla fru Öst- berg.
Vi tro också, att något tillmötesgående å ömse sidor skulle lända alla parter till båtnad.
Fru Ö. torde ock böra betänka, att förhållandena i Ame- rika äro i måuga fall helt annorlunda än förr.
Man mäter där med en helt annan måttstock än här.
Nog för att fru O. äfven där kommer att vinna lagrar, därom äro vi förvissade; men hennes röst torde mycket förr bli förbrukad där än här.
H varpå vinner hon då mest — på att gå eller stanna?
Hvad beslut hon än må fatta — om det ej redan är oåter- kalleligen fattadt — skall hon dock med visshet led- sagas af alla härvarande vänners — och dit räknar hon hela vår musikaliska publik — uppriktigaste väl- gångsönskningar.
Fru Wilhelmina Strandberg, firade i tisdags sitt 25- årsjubileum vid k. operan.
Boieldieus komiska opera » Hvita frun » uppfördes, och fru S. innehade här som förut den gamla trotjänarinnan Margaretas roll.
Det är en lång, samvetsgrann och hedrande verk- samhet vid landets förnämsta scen, som fru S. nu kan blicka tillbaka på.
V i torde emellertid få till- fälle vidare tala härom, då vi i ett följande nummer meddela hennes porträtt.
— Denna dag var emel- lertid hennes hedersdag och utom det att hon af h. maj:t fick mottaga medaljen literis et artibus, blef hon under och efter föreställningen föremål för den talrika publikens lifliga hyllning, hvilken tog sig uttryck i mångfaldiga inropningar, flere lagerkran- sar och buketter.
Och efter föreställningens slut var fru S. af sina kamrater inbjuden till en festlig kollation, vid hvilken till henne öfverlämnade » en dyrbar gåfva.
Hvad utförandet af operan » Hvita frun » beträffar, gick det på det hela taget bra, några mindre slit- ningar frånräknade.
Bland de uppträdande redde sig onekligen fru Stenberg (Anna) och frök.
Karl- sohn (Jenny) bäst.
H r Lundmark, som här har en af sina bästa uppgifter, spelade sin roll mycket bra, men nådde i sången ej alltid upp i tonhöjden, sär- skildt i sista akten.
H r Strömberg (Gaveston) och Qrafström (Max Irton) skötte sina uppgifter bra.
Grefvinnan Mathilda Taube, född Grabow, gifver torsdagen den 3 november en musikalisk soaré i Musikaliska akademiens stora sal.
Den framstående sångerskan biträdes härvid af k. hofkapellet under anförande af förste hofkapellmästaren Conrad Nord- quist, prof. Ivar Hallström m. fl.
framstående musi- kaliska krafter.
Biljetter tillhandahållas i Abr.
Lund- quists hofmusikhandel.
K.
Dramatiska teatern kollationerade i lördags » An- dras affärer, » lustspel i fyra akter af G. af Geijer- stam.
D e uppträdande i stycket bli fruarna Rund- berg, Sternvall och Littmarck, fröknarna Ahlander, Behrens och Jansson samt hrr Personne, Bseckström och Grunder.
Tvänne konstutställningar.
I Konstföreningens lokal vid Kungsträdgården har hofkonsthandlaren hr Theodor Blaneh för när- varande anordnat en utställning af den ryska målaren Suchoroieskis stora oljemålning » Fångad för harem », hvilken väl torde förtjäna ett besök.
Den väldiga duken framställer en enda figur, en ung, bländande skön kvinna, som med ett uttryck af dyster förtvifian och förskräckelse kastar en första blick omkring isig ' det haremsgemak, där hon nyss blifvit inspärrad.
Man kan visserligen ej förneka, att det finnes något för mycket af pose och arrangement i det hela, o c h att konst- verkets innehåll ej är synnerligen djupt tolkadt, men en mästerlig färgteknik gör emellertid dess åskå- dande tili en högtid för ögat, om än icke för hjärtat.
Genom ett effektfullt anordnande af de omgifvande draperierna och belysningen har ut- slällaren understödt det illusoriskt fristående in- tryck, som konstverket gör.
Samtidigt pågår i våningen en trappa upp af samma hus (Konstföreningens f. d. lokal) en ut- ställning af en svensk konstnärs taflor, hvilken vi på det varmaste vilja anbefalla alla vänner af vår inhemska konst.
Det är den framstående landskapsmålaren Axel Lindman, som här samlat ett fyrtiotal studier från sin senaste vistelse un- der Italiens himmel, de flesta med motiv från Capri, Napoli och Sorrento.
Man blir glad in i själen af en vandring mellan dessa ljusa bilder från södern, i hvilka konstnären med mästerskap tolkar den blåa golfens genomskinliga klarhet, sciroccobränningens pärlskum, de vulkaniska berg- formationernas pittoreska konturer, den rena luf- tens underbart rika färgspel — otroligt nästan för de nordiska ögon, som icke skådat det.
Hos den, som engång sträfvat uppför Capris krokiga gator, medan månen mjölkhvit steg upp öfver de om- kringliggande olivlundarna, eller gjort en van- dring vid » stora marinan », där aftondyningen rul- lade i guld och violett, väcka herr Lindmans taf- lor vemodsfullt ljufva minnen.
Och hos dem, som det ännu ej förunnats att annorledes än i bild umgås med dessa besjungna nejder, föda de till nytt lif den gamla åtrån att, som den icke mindre gamla, sydländskt vältaliga frasen lyder: cedére Napoli e pol morir.
Familjen på Annedal.
Novell af Amtj Palm, Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling.
(Forts.) f ö r s y n e n s ingifvelser komma i sådana ögonblick «3l Den späda gossgestalten släppte ej sitt fasta tag om pälsärmen, faslän han med den andra handen grep tömmarne och tvang hästen att stryka bak- länges, så att slädan kom närmare vaken.
» Tag fast i fjättern, » hördes hans röst med un- derligt lugn klang genom mörkret, och då Torsten fattat tag, manade han på Pärlan och körde honom upp ur vaken.
De voro fortfarande tysta, men deras händer sökte hvarandra.
Återstod nu att finna vägen.
Torsten var genomvåt, och det var aderton gra- ders kyla.
De måste finna vägen.
Så försökte de köra öfver glanskisen högre upp, ty Torsten var öfvertygad o m, att vägen gick där.
Men Pärlan vägrade att gå öfver glanskisen, ulan gick- i stället, som de trodde, åt land ett godt stycke.
Torsten gick bredvid, han vågade ej sätta sig upp i slädan, då skulle han frysa ihjäl.
Så förgick en stund full af pinande tankar.
Hvad skulle Henriette tänka?
Hur rysligt orolig hon skulle vara för dem.
Tilll slut tornade de emot träd, således voro de i land, men hvar?
Torstens kläder voro nu en enda ismassa, men han gick likväl framåt, ehuru trögt o c h dröjande.
Så förmådde han ej mera, snön låg här djup.
Han lutade sig mot slädkanten.
» Jag förmår ej mer, » sade han, och hufvudet sjönk.
» Tag min rock, ack tag, » bad Maurice och bör- jade knäppa upp den.
Torsten gjorde en ansträngning för att öfver- vinna den besynnerliga domnande känsla, som smög genom hans lemmar.
» Nej, nej, det tjänar till intet, » svarade han, » jag vill försöka ännu en gång, » o c h han gick ännu några steg framåt.
Så sjönk han åter ned, någon räddning fanns ej, han förmådde ej längre, lemmarne domnade, dödssömnen smög sakta o c h döfvande öfver honom.
» Hälsa de mina, hälsa Henriette, » sade han med sänkt röst.
Maurice gret tyst.
Ensam med en döende att rädda, utan hjälp, utan att känna vägen, ensam i storm o c h mörker, hvad skulle han taga sig till?
Plötsligt grep han svågerns arm o c h ruskade den.
» Torsten, Torsten, jag ser ett ljus, ej långt bort, Torsten. » Hoppet vaknade.
» Ett ljus, » mumlade Torsten o c h höjde det tunga hufvudet, » kan du arbeta dig dit genom den djupa snön, kanske vi få hjälp. » Så blef allt tyst en stund, och därefter hörde Torsten en röst utropa: » Herre Gud, ha herrarne kört ner i Erikssundsströmmen. » Det var således strömfåran, hvilken genom den starka kölden frusit till något, som de tagit för glanskis.
Efter mycket arbete lyckades de k o m m a fram med häst o c h släda ur hagen, o c h Torsten, som nu var en isstod, satte sig u p p; Pärlan fick fria tömmar och sprang glad genom mörkret rätta vä- gen till Annedal, där de väntades med ångest.
Klockan var elfva på kvällen, då de kommo hem, och Torstens ur hade stannat på nio.
Henriette ömsom skrattade och gret, och Mar- gareta kysste brodern med ovanlig ömhet.
Erland hade stannat kvar o c h skakade rörd hand med Maurice, då han om och omigen fick berätta förloppet.
Henriette nästan kväfde h o n o m med sina kys- sar.
» Om du ej varit, hade jag ej Torsten kvar nu, » sade hon o c h drog brodern intill sig.
Sedan Torsten kommit i säng, hvilket ej var någon lätt sak, då hvarje plagg var fruset, drucko han och Maurice varm mjölk med brännvin.
Sofva kunde han ej den natten, och besynner- ligt nog slapp han ifrån med en lindrig snufva och hosla.
» Det fordras Torstens järnhälsa för att ligga på is i några timmar vid 20 graders köld och ändå inte stryka med, utan vara kry dagen därpå, » ut- ropade Gösta Drake, då han fick höra deras äf- ventyr.
» Om jag tagit Svarten, som meningen var, hade vi ovilkorligen kört ner, ty han är tung, o c h vi körde flere gånger öfver strömmen, utan att veta det. » Lyckligtvis hade ban tappat en sko.
En tappad hästsko!
Förunderliga öde, hur litet fordras ej ibland för att rädda några människolif.
» Och om Maurice stannat hemma, som du hade tänkt, » inföll Margareta, » hvem skulle då ha stru- kit slädan baklänges? » » Ja, det var en lycklig tillfällighet, det där med hästskon och Maurice, » svarade Gösta.
» Nej, » sade Henriette sakta, » dst var Guds försyn. » Det var en af de första vårdagarne.
På Annedal voro brådska och stök.
Ej det van- liga stöket, då man fejar o c h skurar för att få hemmet i ordning, utan det stök, som föregår hemmets upplösning.
Torsten Skog skulle afträda all sin egendom till sina kreditorer.
Löst o c h fast skulle gå under klubban.
Blek och tårlös gick Henriette från rum till rum och ordnade.
Det var med tungt hjärta hon putsade de saker, som snart skulle vidröras af andra, ägas af främ- mande.
I dessa soffor och stolar skulle de blott se vanliga soffor och vanliga stolar, ej ana de små kära minnen, som voro förknippade därvid.
I det där soffhörnet hade hon o c h Torsten bru- kat sitta de första vinteraftnarne, på den där länstoln hade Inga med en karamell satt en liten fläck, och framför den där trymån hade Inga brukat dansa i nästan paradisdräkt, då m o r m o r var ute hos dem och satt i salongen o m kvällarne.
Där låg Henriettes guldur, som hon fått af fadern, då hon gick och läste, där stod Torstens chiffonier med de många smålådorna, som Inga trodde in- neböllo så underbara ting, den där chiffoniern, som han tyckte så mycket om — det var det första han köpt till deras b o.
Och pianot, det kära pi- anot, allt skulle bort.
Hennes ring med rosen- stenarne, det där lilla bordet, som hon satt upp Inga på, då hon lärde henne den första aftonbö- nen, dessa toalettflaskor af slipadt glas med för- gyllningar, hennes första gåfva af Torsten, dyrbara endast för henne, dem kunde hon väl få behålla?
Men nej, det fick hon inte, här var ej fråga om vilja eller icke vilja.
Hvart hon än säg, mötte henne tusende minnen från alla dessa saker, som bildat deras hem.
Kunde andra förstå, huru dyrbara de voro för henne.
Det måste ske, det kunde ej ändras.
H o n hade Torsten och Inga, hon var rik i sin fattigdom, b o n hade vänner, sanna vänner, och de skulle nog åter finna ett hem.
Hem?
Ack nej, de ägde j u ingenting, ingenting.
Torsten k o m in.
» Är du färdig, Henriette? » Färdig, ack, jaså, de skulle till tinget för att svära på sin stat.
Stam-Gustaf satt på kuskbocken, och Johan Nordström steg oombedd upp vid hans sida — han skulle åtminstone följa sitt herrskap, öppna vagns- dörren för dem och rödja väg åt dem vid tings- huset.
Styf och rak satt han där i sina bästa kläder, och styf och rak satt stam-Gustaf, utan attklatscha med piskan som vanligt.
Tingssalen var öfverfylld.
Utanför stodo skockar af folk.
Då vagnen stannade, sprang Johan ner o c h öppnade dörren, med mössan i hand.
Han behöfde ej bana väg, folket vek åt sidan, och hvar dé gingo fram, flögo mössorna af, och kvinnorna nego djupare än vanligt.
Gösta Drake kom emot dem på gården.
Han fattade Torstens hand med en tryckning, som lämnade röda märken.
Vid dörren trängde gamla mor Kerstin sig fram och räckte blyg och försagd några blåsippor åt Henriette, det var hennes sätt att visa sina käns- lor.
Det blef dödstyst i salen, då de kommo in, och då de trädde fram till domarebordet för att med handen på bibeln svära, att de ärligt afträdde allt o c h ej förhölle något för kreditorerna, var intet öga tårfritt.
Gösta Drake, den glade, tokrolige Gösta Drake, snyftade s o m ett barn.
Bibeln, som skulle användas, var glömd, men domaren sprang själf upp och hämtade en annan, så att de ej skulle behöfva vänta.
Henriettes smärta, svartklädda gestalt såg högre ut än vanligt, o c h sorgen hade lagt något föräd- lande öfver hennes bleka ansikte.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
En i Stockholm bosatt person sökes, som är villig o c h kompetent att, efter närmare träfiad öfverenskommelse, till nästa år åtaga sig att i Idun sköta en allsidig- och.
underhållande gåt afdelning.
Sökanden måste vara van författare på detta område samt förtrogen med alla de skiftande for- mer för dylika tankeöfningar, som numera äro brukliga.
Svar ställes i bref till Iduns Redak- tion.
Innehållsförteckning.
Alfhild A g r e l l; af Hellen Lindgren.
(M e d porträtt.)
— Mariana; dikt af lord Tennyson, öfvers.
af Edv.
Hammarstedt.
— Hjärteäfventyr; ett litet samtal, för mödrar att begrunda, af Thesi Bohm.
— Iduns julklappsbasar.
— Måla eller icke måla.
.
.
A f Georg Nordensvan.
— Kivaler; skiss för Idun al Vilma Lindhé.
(Slut frän föreg.
n r.)
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Tvänne konstutställningar.
— Familjen på A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad m e d hedersomn.
vid Iduns pristäfl.
(Forts.)
