# ID: svediakorp-per885
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,934
# sentences: 626
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 41 (251) Prenumerationspris pr å r: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6: 50 Idun ensam _ &gt; i: - Fredagen den 7 oktober 1892.
B y r å -.
Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
1 ' reuumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm-hös redaktion.
Bedaktör och FRITHIOF Träffas ä byrån kl. 1 2 - 1.
A l l m.
Telef.
61 4 7.
Marie otografien gör, som vi veta, veten- skapsmännen och konstnärerna all- deles ovärderliga tjän- ster.
Icke mindre oskatt- bar är Niepces och Da- guerres konst därigenom, att hon ställt sig i pie- tetens tjänst och skän- ker oss bilderna af våra kära, äfvensom af före- målen för vår beundran, samtidens, ja — i andra hand — forna tiders stor- heter.
Genom trogna af- bildningar ersätter hon till viss grad resorna för dem, som icke hafva råd eller tid till dylika; hon har, korteligen, för vår tids människor blifvit oumbärlig, och få skola de vara, till hvilka intet fotografiskt alster hittat vägen.
Våra tjänstflic- kor hafva nästan alltid sitt lilla album, med ståt- liga » gossar » i högtidliga fotografiminer och några snutfagra väninnor, om ock de mera ansedda bland fotograferna icke mycket bidragit till sam- lingen, och äfven i bond- stugorna ligga numera gärna, bredvid bibeln och psalmboken, några foto- grafikort på husets enda byrå.
Blottmanejbehöfde streta uppför så många trappor, för att komma till fotografens atelier!
utgifvare: HELLBERG.
TJtgifningstid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris 1 S öre (vid kompletteringar).
Gernandts Boktr.-Aktleb.
5:te årg.
Anuouspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » PIatssökande&gt; o. » Lediga platsen 25 öro för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad Röhl.
Dessa fyra eller fem trap- porerbjudamerendels den största svårigheten, ty af- giften är j u måttlig för ett konterfej, hvars naturtro- het är lika med spegelbil- dens — på samma gång det delar dennas fel.
Men huru redde man sig ännu för några få tiotal år sedan, då inga fotografer funnos?
Hade man tillgångar, lät man måla sig och de sina i olja, eller tog man sin tillflykt till miniatyrmål- ningens vackra konst; med mindre råd satt man för någon halfartist, som kunde föra ett rit- stift, eller till och med anförtrodde man sig åt någon bekant, som litet förstod sig på rita; skuggporträtt kunde litet hvar taga.
Eller också gick man till Marie Röhl.
Detta namn var på sin tid vida känd t, och länge skall det lefva i aktad hågkomst; vår konsthi- storia skall draga för- sorg om detta, och skulle den en gång få så mån- ga namn att bära på, att den nödgades ute- lämna alla andra än de största, har Tegnér före- byggt, att Marie Röhls skulle blifva alldeles för- gätet.
Hvilken minnes ej hans sköna:
Lifvet äger ej det högsta värde Bland de många gåfvor af Guds hand.
Jorden, där vi föddes, som oss närde, Är dock ej vårt enda fosterland, Vårt behof ej bröd blott, men de orden, Som nedkalla himmelen till jorden.
f. Konstens genius.
(Till Marie Röhl.)
Dig han den med och konstens genias valt bland sina svurna, valde dig ifrån din födsel re ' n, purpurbältade, den hiralaburna tidens vagga och med tidens urna, allt hans väsende är gudars återsken.
Han har ditt klosterlöfte: du är nunna, blott han, blott han, får vistas för din syn.
Ej annan kärlek vill han jungfrun unna än den, som morgondrömmarne förkunna, en flyktig luftgestalt, en målad bild i skyn.
Och när ditt hjärta med oändlig trånad den bildens like söker natt och dag, tag dig till vara, om du ser förvånad, att hon från jorden dock till slut är lånad, men ack, har lycklig den, som bär hans anletsdrag!
D å vi sade, att Marie Röhl på sin tid i viss mån ersatte fotograferna, var det icke menin- gen att likställa alstren af henne, en » konstens svurna », med dem.
V i talade nyss om spe- gelbildens fel.
Fotografien vet föga om sjä- len; det är icke hennes sak att ertappa skilda stämningar och af ett ansiktes uttryck taga fasta på just det för dess ägare mest karak- täristiska.
Man har talat om andekroppens ansikte, det förklarade anlete, som den sanna konstnären ser i det, i hvilket tiden och be- kymren ristat rynkor och mer eller mindre vanställt.
Fotografien är sann, ja, till och med allt för sann eller hänsynslös i sin san- ning, och därmed icke rätt sann.
Den åter- gifver, som bekant, de obetydligaste bisa- ker med samma trohet som den återgifver t. ex. ett själfullt leende, den framsträckta handen gör den dubbelt så stor som den, hvilken hålles vid sidan o. s. v.; den ser, korteligen, endast som vårt yttre öga ser.
Vårt inre öga rättar det, vi se med vårt yttre: vi veta, t. ex., att båda händerna äro lika stora, och se dem därför sådana.
Så, med elt korrigerande seende, ser äfven kon- sten, och blifver därmed, om man så vill, äfven hon på sitt håll osann; blott att hennes osanning är någonting högre än fotografiens sanning.
Just i motsats till fotografien, som en gång skulle låta Marie Röhl träda tillbaka, är det väl funna uttrycket styrkan i hennes konst.
Man känner, att det genom sympati blifvit ertappadt; blott den, som själf äger noblesse, finner sådan hos andra.
Därtill kommer hos henne det kvinnliga i uppfattningen; så, som hon sett, se icke manliga ögon, så, som hon — om vi få säga så — sett in mjukt behag hos dem, hon afbildade, kan endast en fint senterande kvinna göra.
Hvar och en har, som bekant, » felen af sina förtjänster », och Marie Röhl var ej alltid fullt säker i sin teckning, hvilket isynnerhet blef märkbart, då hon ej längre hade sin gamle lärare Fors- sell att vädja till; hennes mjukhet blef någon gång veklig.
Endast mycket sällan upphörde hon likväl att blifva tilltalande.
Maria Kristina Röhl var född på Skön- stavik i Huddinge socken den 26 juli 1 8 0 1.
Fadren, konsul Jakob Elias Röhl, förut an- ställd på Barthélemy, hade med sin hustru, Kristina F. Kjerrman, fyra döttrar, af hvilka en ännu är i lifvet.
Han var en genom re- sor och läsning mindre vanligt bildad man och gaf sina döttrar en vårdad uppfostran; bland deras lärare namnes en artist Hambrén, som införde den lifliga, kvicka Marie på konst- närsbanan.
Hennes anlag visade sig så af- gjorda, att man ansåg det böra göras allvar med deras utvecklande, hvarför hon blef elev (1823) hos kopparstickaren, professor K.
D.
Forssell.
I hans hus vistades hon sedan länge och genomgick där en allvarlig skola, i hvil- ken hon lärde sig väl sköta crayon och rit- stift och äfven utförde ett och annat kop- parstick.
Emellertid blef porträttering hen- nes hufvudsak, och sedan hon 1830 fått egen atelier, blef hon snart för sin konst så an- litad, att det började blifva en modesak, att gå till » mamsell R ö h l ».
Flitig som hon var, strödde hon kring sig porträtt, och i mång- faldiga bättre ställda familjer räknas dessa ännu till husets klenoder.
Hon ritade till en början mest med svarl krita, stundom äfven med färgade kritor, men öfvergick allt mera till crayonen.
Flere af hennes porträtt, såsom de af Franzén, Geijer, Holmbergsson (far och son), Nils Månsson, Anders Danielsson och Emilie Högqvist, graverades och litografiera- des af Forssell, Ruckman, bröderna Cardon, Herlin m. fl.
och äro därför mest bekanta.
1849 begaf hon sig utrikes och for först till Paris; åren 1851 och 1852 vistades hon i London och Liverpool, men återvände 1853 till Paris, där hon uppehöll sig i tre år, dels arbetande på Coigniets atelier, dels sysselsatt med att kopiera i Louvrens galleri.
Hon hade nu vinnlagt sig om pastelmålning och hann äfven i denna konstart till en viss höjd; dels utförde hon fotografier i pastell, dels ko- pierade hon bibeltaflor af Doré o. a., detta lik- väl mera af eget intresse, ty sedan hon åter- kommit till Stockholm, hade fotografien bör- jat dominera.
Hennes ekonomiska ställning var emellertid så grundad, att hon kunde bära det minskade tilloppet af beställningar, och i sin atelier, fyra trappor upp i Brunke- bergs hotell, arbetade den gamla konstnärin- nan hädanefter mest på taflor, som skulle glädja hennes vänner eller henne själf, med samma flit som då hon i yngre dagar ritade kunders porträtt.
Stilla och tillbakadragna förflöto hennes ålders dagar, och den 30 juni 1875 upphörde de.
1843 hade Marie Röhl blifvit medlem af Konstakademien.
I sitt umgänge förrådde Marie Röhl ett spirituelt hufvud och hade från ungdomen bevarat ett lifligt lynne.
Hon var ock god och hjälpte alltid, där hon kunde; sin gamle lärare Forssell visade hon en verksam tack- samhet.
På sätt och vis opraktisk, lämnade hon sig t. ex. vid uppköp merendels på nåd och onåd i den säljandes händer; men detta oaktadt efterlämnade hon mera än mången för » praktiskhet » prisad.
Det porträtt af henne, vi hafva den lyckan att kunna lämna, är ett själfporträtt, ritadt framför spegel.
En samling af icke färre än 1,200 konceptritnin- gar af henne finnes nu på K.
biblioteket, där den flitigt begagnas.
Richard Bergström.
fr .. JVADMÄN.
1492 — 12 oktober — 1892. man, en hjälte skilda kutter fira med tacksamt minnes rika gärd i dag, åt hvilken börden icke skänkt en spira, men nästan kungligt mod och sinnelag, en man, som aldrig tvekat, rädd och svag, men framåt städse på sin fana skrifoil, om också böjd af nödens tunga slag, och som sin lösen alltid trogen blifvit — ej minst när lyckan huld en härlig seger gifvit.
O, dagens hjälte, knappt behöfs att orda om hvad din bragd har varit för en värld, om hvad du velat, livad du fick fullborda, och hvad du lidit under vågsam färd; men blef den lyckan icke mig beskärd att tälja om igen din hela saga om idrott vida skild från ytlig Jlärd, jag ville dock på minnesbilden draga ett par tre spridda streck — låt vara matta, svaga.
En mystisk värld du redan tidigt kände: vårt Islands gamla sagorika ö, där het vulkanens röda lava brände i vild, förtviflad kamp med evig snö, och dit som ung du for på stormig sjö, från början van att trotsa vreda vågor, att söka någon huld, förtrollad mö, att grubbla på och lösa dunkla frågor, om ock det ömsom gällt att trotsa köld och lågor.
Du var likväl ett barn af söderns länder, och trogen hemmet städse blir en man; du längtade att uppnå Indus ' stränder, fast på en stråt, som blott ditt snille fann, och se det mål, dit Alexander hann.
Till Osterland flög djärj ' t din håg mot v ester: orimlig tanken syntes — men var sann, och därför hyllas du på jubelfester af adel och af folk, af konungar och präster.
För att till verklighet få bytt din saga, i purpurglans af tjusadt öga sedd, fick långa år från land till land du draga, besviken, gäckad, misskänd och beledd; din plans förintelse var nästan skedd, när god och mild Castiliens Isabella dig hälft förstod och du från Palos ' redd fick mot det obekanta kosan ställa med vad till framtids dom att fria eller fälla.
Hvem skulle då ägt fog att dig förmena triumfens jubel, när du steg i land med Spaniens höjda fana i din ena och dragen värja i din andra hand!
En högre plikt likväl din känsla band: för himlens herre fromt ditt knä du böjde på nyupptäckt, på nyförvärfvad strand, med glädjen,s utbrott än du stilla dröjde och rörd till ödmjuk tack din milda stämma höjde.
I hätsk och giftig afunds mörka smedjor man hvässte lömskt mot dig förtalels dolk, men dina bojor blefvo hederskedjor, ditt adelsbref är fritt från smuts och solk — ja, hvar gifs denna stund elt upplyst folk, där ej ditt namn bärs fram på ärans vingar,
där ingen enda ämnet värdig tolk fvån hvardagslifvets värj sig uppåt svingar och dig ett högstämdt loj från fyra sekler bringar?
Förgängligt, dödligt föddes allt på jorden, och mull blott äro själfva häfdens blad — hur gripande besannas ej de orden just nu, då halfva mänskligheten glad begår din höjtid öfver land och stad!
Min riddersman, hvar är din mull, din kista, hvar fann du hvilan, hvarom sist du bad!
Om det man stundom forskare hör tvista — ett står dock fast: ditt namn skall ej sin krona mista.
het, människokärlek, tålamod, uppoffring och framför allt uthållighet!
Men detta allt är egenskaper, som höra till kvinnans Datur och i förening med sann blygsamhet gifva prägeln åt det kvinnliga väsendet.
Sjuksköterskan har i ett troget, samvetsgrannt uppfyllande af sina plikter ingalunda någon lättare uppgift än läka- ren gentemot det motsatta könet; tvärtom — - hon kallas utan skrupler till mannens sjukbädd, under det den kvinnliga läkaren endast begär att få behandla sina medsystrar.
Är icke den verkliga orsaken att söka p å annat håll, då man så mycket söker betona, C.
L. Törnberg.
att den studerande kvinnan skulle förlora nå- (CaLixTus.)
got af » das ewig weibliche? » Är det inte månne mera tanken, att den akademiskt bil- dade kvinnan skulle upphöra att vaia den obetydliga salongsdam och modedocka, som en stor del af skapelsens herrar helst vill finna Kvinnligheten och de akade- i henne?
Är det icke fruktan att mista ett angenämt tidsfördrif och en ypperlig kokerska, miska studierna.
hvilkens ideal är en lyckad maträtt?
Att det * M$år tid med sina fruktansvärda anspråk akademiska studiet måste efterlämna något féysJC fordrar af oss människor insatsen af vår spår hos kvinnan, däri har mannen fullkomligt fulla kraft, om vi ej i den förtviflade kampen rätt, men den, som resonerar rättvist, skall för tillvaron ömkligen skola duka under.
Den aldrig frukta, att den allvarliga, handlingskraf- fordrar duktiga, handelskraftiga samhällsmed- tiga kvinnan skall i föreläsningssalar och hög- lemmar, icke blott män, utan äfven kvinnor.
skolor förlora sin bästa prydnad — kvinnlig- Men mannen, som sedan årtusenden varit van heten.
Visserligen skall den studerande kvin- att skrifva det gamla bibelordet: » Han skall nan vara lika litet sympatisk för den sentimen- vara din herre » på sin sköld, kan och vill ej talt svärmiske yngling, hvilken söker sitt ideal vänja sig vid att i kvinnan se ett med honom i ett smäktande, poetiserande väsen, som för andligt jämbördigt väsen, en människa — lik- vivören, hvilken fikar etter det kvinnliga endast som han.
Stolt intalar han sig själf och an- i kroppsliga behag.
Men efter en sådan kvinn- dra, att han ensamt är berättigad att vara en lighet sträfvar väl ingen ädel kvinna.
människa i ordets fulla bemärkelse, åtnjutande För henne är kvinnligheten pliktuppfyllelse i alla rättigheter, och ensam befogad att förvärfva utöfningen af förutnämnda dygder, och detta » ewig sitt lifs uppehälle på det andliga området efter weibliche » skall kvinnan aldrig förlora genom fritt val.
Kvinnans kallelse vare blott att i akademiska studier.
Och den sanne mannen, hem och familjekrets verka som hushållerska som söker kvinnligheten endast i dessa dygder, och barnens uppfostrarinna och att med honom skall högakta, förstå och känna sig dragen till dela det kroppsliga arbetet.
en sådan kvinna.
Likväl var vårt århundrade bestämdt att ändt- ligen väcka kvinnan ur den andliga letargi, hvari man invaggat henne, och så uppstod den sträfvan, som fått namn af » kvinnofrågan », och som allt mäktigare gripit allt flere hjär- tan, ju mera man velat dämma för densamma.
Nu brusar den i höga vågor öfver de flesta europeiska länder, ja, kanske ännu högre på andra sidan oceanen.
Från små begynnelse- ansatser har under de sista årtiondena åtmin- stone elt nytt område öppnats för kvinnans förvärfsverksamhet på akademisk grund, näm- ligen läkaryrket.
De ifriga förkämparna för den goda saken ha säkerligen med glädje följt de resultat Aesculapi kvinnliga lärjungar upp- nått, och just dessa resultat torde vara ett fullgodt bevis för, huru obefogade och fördoms- fulla de äro, alla invändningar af motståndarne till de kvinnliga läkarne, ty deras svarta pro- fetior ha på ett glänsande sätt vederlagts af obestridliga fakta.
Hvad dessa motståndare hufvudsakligen betona är, att «kvinnligheten skulle gå förlorad genom studierna och läka- rens praktik — kvinnan vore icke andligt vuxen denna uppgift — och det funnes intet absolut behof af kvinnliga läkare. » Dessa tre hufvudpunkter stå likväl som full- komligt godtyckliga antaganden, påståenden, hvilkas riktighet af iogentiog bevisas, men som tvärtom vederläggas af måoga fakta.
» Kvinnligheten skulle gå förlorad! » Hvern kan framlägga slående bevis för, att den kvinn- liga läkaren måste förlora något af sin kvinn- lighet vid studiet och utöfningen af sitt yrke?
Har man någonsin dristat sig att frånkänna sjuksköterskekallet kvinnlighet, detta kall, hvil- ket, liksom läkareyrket, fordrar lugn, mild- Den andra invändningen, att kvinnan ej är kompetent till akademiska studier, är lika litet hållbar som den första.
Det kan ju ej för- nekas, att genom falsk uppfostran och sociala missförhållanden kvinnan i allmänhet sjunkit ned till en obetydlig modedocka, en salongs- prydnad, som invaggat männen i den angenäma drömmen, att hon redan af fysiologiska skäl afstode från täflan med honom på intelligensens område.
Många kvinnor ha likväl nu vaknat upp ur detta ovärdiga, själslösa tillstånd och bevisa dagligen, att de äro fullt vuxna en täf- lan med männen.
Ryska, engelska såväl som amerikanska uni- versitetskliniker och laboratorier ha att uppvisa ett jämförelsevis betydande antal kvinnliga assi- stenter och praktiserande läkare, ett antal allt- för talrikt för att kunna anses blott som un- dantagsfall.
Att dessa kvinnliga assistenter kunna fullt mäta sig med sina manliga kolle- gor både i teoretiskt experimental medicin och i den rent praktiska kan ej omtvistas.
De medicinska facktidskrifterna gifva äfven de kvinnliga läkarne hedrande vitsord.
Månget arbete af kvinnor har väckt berättigadt upp- seende, och om bland dessa vetenskapliga ar- beten intot blifvit ryktbart och epokgörande, så är det ej underligt vid en tid, då äfven det starkare könet, som likväl är många hundra gånger talrikare representeradt vid universite- ten, så ytterst sällan åstadkommer något fram- stående.
Under den relativt korta tidrymd af 1 5 till 2 0 år, som kvinnliga läkare förekommit, ha de uträttat mer än nog för att till full evidens bevisa, att de äro vuxna sitt kall.
M. Schmidl.
Rivaler.
Skiss för Idun af V i l m a Lindhé.
|,et är i allmänhet ingen lätt sak att bli omtyckt och gillad af sina bekanta och umgängesvänner, men mot Thyra hade ej själfva afunden något att anmärka.
Då hon gifte sig vid aderton års ålder, ta- lades vidt och bredt om, hur bortskämd, okun- nig och tanklös hon var, samt hur olycklig hon skulle göra sin man, den präktige, om- tyckte kapten Hugo Stråle, som mer än en mor önskat till sin måg.
Att välja någon annan än Thyra hade al- drig fallit honom in, ty han blef förälskad första gången han såg henne, medan han ännu var löjtnant och hon okonfirmerad.
Det var långt nog att vänta, tills hon blef så gammal, att han kunde framföra sitt frieri.
Han var flere år äldre än hon och hade inom sig gjort det löftet att vara göd och öfvereeende som en fader, om det beböfdes, ty mer än en hade afrådt honom från gifter- målet.
Efter fyra års förlopp var han emellertid lika lycklig och förälskad som den afton han förde henne in i det egna hemmet som en blyg, rodnande brud, och de, som beklagat ho- nom, hade kommit på skam, ty var någon hustru omtalad såsom klok och förträfflig, så var det hans.
I kamraternas lag syntes han aldrig, och mer än en af dem gjorde sig lustig öfver hans brådska att komma hem, hans sätt att storma uppför trappan och in i tamburen, där hon mötte, eller hans synbara stolthet öfver hennes vackra utseende och husligbet.
Han hade varit den förste, som skänkt henne sin hyllning, och när hon gaf sitt ja, skedde det utan tvekan, men mindre af kär- lek än tillfredsställd fåfänga, ty ingen af hen- nes jämnåriga hade förlofvat sig så tidigt eller med en så ansedd och framstående man.
Kärlek föder kärlek, och det dröjde ej länge, innan hon gaf honom sitt hela hjärta.
De fyra åren hade förflutit som en lycklig dröm, afbruten endast af tvänne nämnvärda tilldragelser.
Thyra födde en son ett år efter bröllopet, och Hugo mistade sin far några månader senare.
Var nu den första händelsen en outtömlig glädjekälla, så var den andra orsaken till rätt många bekymmer samt till de första menings- skiljaktigheterna makarna emellan.
Hugo kände ingen djupare personlig sorg vid faderns bortgång, ty denne hade så länge varit sjuklig, att döden kom som en befrielse, men den pension han innehaft indrogs med hans död och lämnade änkan fullkomligt me- dellös.
Hugo älskade sin mor och hade skäl att göra det, ty utan henne hade han ej blifvit den man han var, och så trofast hade hon sträfvat för att hålla honom uppe, att hon väl förtjänade en lycklig ålderdom.
Otaliga gånger hade b an också redan som yngling sagt henne, att hon en gång i fram- tiden skulle komma till hans hem — i fall han fick något — och blifva den första och käraste äfven där.
» Det hoppas jag att inte blifva, » hade hon svarat med ett vemodigt leende.
» Om jag också gifter mig, » svarade han raskt, » blir mamma ändå alltid den förnämsta. » Hon strök undan hans mörklockiga hår och kysste den rena pannan — det var hennes enda svar.
Hon visste, att dessa ord aldrig kunde bli sanning, och önskade det ej heller, men de värmde hennes hjärta under långa, tunga år.
Han däremot glömde, att de någonsin yttrats, men vid löftet att taga henne i sitt hem stod han fast — och nu skulle det infrias.
Det finnes väl knappast något, som så skräm- mer en ung, lycklig hustru som » att få en svärmor i huset », och Thyra gjorde allt för att få saken ordnad på annat sätt.
Hvarför skulle J.on nödvändigt bo hos dem?
Det kunde ju betalis för henne på den ort, där hon nu bodde.
Säkerligen stannade hon helst kvar, där hc_i lefvat största delen af sitt lif.
Eller om hon nödvändigt ville bo nära sin son, hvar- för inte hyra ett rum i närheten eller inac- kordera henne hos andra — man kunde ju träffas dagligen och vara oberoende å ömse sidor.
I detta fall var Hugo omedgörlig, och Thyra, som blifvit van att i allt få sin vilja fram, måste gifva vika.
När hon så gjorde, ökade hon v / frivilligt i tankarne sin egen meritförteck- ning, på samma gång det hemliga agget mot inkräkterskan blef större.
Ännu i sista stunden var det stridigheter om, hvilket rum den gamla skulle bebo, ty våningen var egentligen ej större än som be- höfdes.
Det enda, som med lätthet kunde undvaras, var kabinettet bredvid Hugos arbets- rum, och han ifrade också, för att hon skulle få det, litet som det var, men åt gatan, med sol och särskild ingång från tamburen.
Rum- met begagnades endast, då det var främmande, ty Thyra satt alltid inne hos sin man eller i sängkammaren, men det var förtjusande möble- radt, och hon hade sitt skrifbord där.
Det var en sanning, att hon aldrig skrifvit en rad vid detsamma, men den näpna, allt annat än praktiskt användbara lilla möbeln blef med ens oumbärlig, och för att visa det satt hon där ofta med hushållsboken framför sig.
Här var det Hugo, som gaf vika, och ett gårdsrum i samma förstuga förhyrdes samt blef moderns surrogat för ett hem.
Det var nu hvarken från skrif bordet eller kabinettet Thyra ej kunde afstå.
Hennes hem- liga tankegång var, att rummet låg för nära mannens, att modern kunde få för mycket in- flytande öfver honom, och att hon ej ville dela med sig af hans tid och tillgifvenhet — inte det ringaste — inte till han3 mor en gång.
Thyra beklagades allmännt och lat beklaga sig, och när så sväimodern verkligen kom i huset, beundrades hon lika allmänt och säg det ej häller ogärna.
» Ingen hade sett en sonhustru så uppmärk- sam och förekommande, » och det var hon också — inte ens i detta förhållande fanns något att anmärka.
Hela våningen låg mörk, men skenet från gaslyktorna utanför strömmade in, så att man mycket väl kunde se, hvad man tog sig för.
I sängkammaren sprakade en brasa.
Gossen hade nyss badat och somnat in, mätt och för- nöjd i sin lilla barnvagn.
Thyra stod i matsalen med ett stort, hvitt förkläde framför sig och ordnade med välbe- hag det nypolerade silfret på buffeten — det var ju lika blankt och nytt som för fyra är sedan.
Det hade varit en bråkig dag, och hon var trött.
Dagen därpå — bröllopsdagen — skulle blifva middag för det närmaste umgänget, och hon satte sin ära i, att allt skulle vara hemma- gjordt.
Hon visste, att Hugo ej kunde låta bli att småskryta öfver henne, och det var så behagligt att höra sig berömmas.
Någon sprang uppför trappan.
Det var en- dast en, som gjorde sig så brådt.
Hela hen- nes ansikte lystes upp af lycka.
Inom ett ögonblick hörde hon sabeln rassla mot golfvet och slöts i hans famn.
» En sådan flitig liten hustru — och så vacker! » — han kunde ej låta bli att säga det, och det var ju en sanning, det kunde hvar och en se.
Hela huset hade varit upp- och nedvändt på morgonen, och nu var det ordnadt igen.
Äterigen kysste han henne och kallade henne » sitt lilla troll ».
» Kom, skall du få se, » sade hon själfbelå- tet och förde honom våniugen rundt.
» Minns du som i morgon för fyra år sedan? » frågade han.
» När du bar mig uppför trappan hit in, » smålog hon.
» Tack för dessa fyra år, » hviskade han rörd och kysste hennes hand.
Balkongdörrarne utåt gatan stodo halföppna.
Utanför fönstren sträckte sig tätt planterade rader af lindar på hvardera sidan af körba- nan.
Vintern kämpade en sista kamp med våren, som snart skulle behålla segern, och doften af svällande knoppar och frisk mylla trängde in i rummet.
» Ska ' vi tända ljus? » frågade hon.
» Nej, för all del!
Men hvar är mamma? » » Inne hos sig, du ville väl inte hon skulle varit med om allt bråket? » » Min far är sjuk, som frun vet, och jag tror.
.
. » resten dog bort i en snyftning.
Det blef alldeles tyst i rummet, medan Thyra öfvertänkte situationen.
» Jag skall naturligtvis koka geleet och göra alltsamman färdigt, innan jag går. » Thyra blef betydligt lättare om hjärtat.
Hon var känd för att vara om ej god, så åtmin- stone rättvis mot sina tjänare, och att neka kunde ej komma i fråga.
(Forts.) 6 ^3 Barnens teaterbesök.
et är ganska vanligt, att barn, till och med konfirmander, af sina föräldrar ta- gas med på teatern eller ensamma tillåtas gå dit.
Bland skratt- och applådsalvorna blan- da sig vid lustspel, farser och operetter van- ligen äfven glada barnastämmor.
Detta är emellertid inte något glädjande förhållande, ty på denna väg gå vi dåliga resultat till mötes.
Alla, som hafva göra med barna- uppfostran, måste hjälpa till att motverka det- ta oskick, och därför riktar jag med dessa rader en allvarlig bön till dem, hvilka ung- domens välfärd ligger om hjärtat, att skänka frågan ett moget öfvervägande och betänka, hvilka vådor för tidiga teaterbesök ej kunna undgå att medföra för våra barn.
» Jo, » svarade han, » och vår kärlek är också ny för hvarie dag som går. » Hans röst hade blifvit otydlig, och det stod tårar i hans ögon.
» Vi äro endast för lyckliga, » fortsatte han — » det kan inte vara rätt. » » Inte vara rätt? » frågade hon förvånad.
» Jag menade — mot andra. » Om en uppfostiare i obetänksamhet ofta för sina myndlingar till detta slags förströel- ser, så skola inga förmaningar och visdomsord förmå bibringa dem öfvertygelsen, att det trogna arbetet i en liten krets är af högre värde än dessa nöjen, och att man måste be- trakta nöjet endast som en krydda till lif- vet, som endast i ringa mängder må njutas; de skola lära sig att i arbetet se en börda, i världsliga förlustelser lifvets enda mål.
Den riktning för önskningar och begär, som barna- sinnet i unga år bibringas, behåller det äfven i en framskridnare ålder.
Nöjes- och njut- ningslystnaden växa allt starkare, och icke en- dast hälsa, tid och penningar skola engång off- ras dem, utan kanske ock dygd och heder.
Jag vet nog mycket väl, att icke hvarje liten teaterbesökare alltid måste bli njutningslysten och lättsinnig, och att inte ens alla nöjes- lystoa prompt löpa förderfvet i armarne.
Men på förderfvets väg äro de alla.
Om man en- dast ville få ögonen upp för, hur dåraktiga den ömhet och kärlek äro, som nödvändigt vilja dela med barnen allt, hvad de själfva skatta, och som beklaga de stackars barn, hvilka förvägras deltaga i alla de vuxnes lust- barheter.
» Ä r inte äktenskapet det heligaste och stör- sta af allt på jorden? » » Jo — men jag tror ändå, att man skall vara människa framför allt. » Nu blef hon häftig.
» Är det inte att vara människa att fylla sina plikter till det ytter- sta.
Ville du kanske, att jag skulle vårda mitt barn eller mitt hem på annat sätt, än jag gör?
Jag vet sannerligen inte något jag urakt- låter. » » Inte jag heller, » svarade han med en viss tvekan och tillslöt hennes mun med en kyss.
» Frun, » sade en tårfylld stämma borta vid dörren.
» Hvad är det, Lina? » frågade Thyra häf- tigt.
Hon blef så rädd, att något misslyckats ute i köket, ty det var kokerskan, som talade.
» Jag skulle be att få gå hem till mitt ett slag? » » Gå hem?
— Nu! » Må man också noga besinna, att den, som för tidigt får smaka på njutningen, för sig grumlar framtidens fröjd; man borde väl b e - vara den åt barnen åtminstone till ynglinga- och jungfruåldern.
Först vid den tiden kan teaterbesöket bjuda dem full, gagnande glädje och en tillfredsställande njutning.
Man be- höfver knappast ha satt, med hvilken sann- skyldigt andäktig uppmärksamhet sådant ungt folk då följer skådespelets gång och opera- musikens toner, under det de blaserade unga herrarne på modet med slö ledsnad — de ha ju för länge sen sett allt — stirra omkring genom sina kikare.
Skådespelarne skulle finna en frisk publik, mottaglig för den dramatiska literaturens bästa skatter, en publik, som inte endast då fyllde huset, när affischen lofvade en smaklös fars, en publik, som ej blott be- gärde » något för ögat », medan diktaren sträf- var att förädlande inverka på hjärta och sinne.
Hennes röst hade fått en skärpa, som hon ej själf visste af.
» Nej, naturligtvis- inte - &gt;- men nu! » » Hon har ju sitt trefliga rum, och vi träf- fas vid tebordet. » » Men om hon känner sig ensam? » » Hon har ju tidningen. » » Har du skickat in den? » » Det gör jag genast — hon får den före någon af oss. » Han skrattade.
» V i glömma oftast att läsa den. » Återigen fortsatte de sin rond och sågo på hvarje möbel, som skulle de fått den samma dag.
» Tycker du inte det ser alldeles nytt ut? » frågade hon med hemlig stolthet.
9 den hasta i handeln förekommande tvälsort och d ä r j ä m t e det m e s t p r a k t i s k a och ekonomiska rening Försäljes hos de flesta specerihandl.
s å v ä l i stänger s o m u t s t ä m p l a d i s t y c k e n om 4 0 0, 200 och 100 g £fterse att t v å l e n är s t ä m p l a d I l y l i n &lt;fc C:i, ty endast dä garanteras för, att den ä r utgången fråi
Man må ej inbilla sig, att teaterns föräd- lande inflytande äfven sträcker sig till barnen, och att teaterbesöken kunna befordra deras andliga och sedliga utveckling.
De för teatern skrifna dramerna äro nu engång för alla icke lämpade för barn, och den behöfliga förbild- ningen och den rätta mottagligheten finnas ingalunda förhanden.
Barn förmå alls icke fatta och förstå det fulla innehållet, den egent- liga betydelsen och tendensen i särskildt de bättre teaterpjäserna, utan förlora fastmer ofta diktens tanke under betraktelser öfver kosty- mer, dekorationer och upptåg.
Å andra sidan söka också föräldrarne vanligen ut stycken, som kunna bjuda de små mycken ögonfägnad och skrattretande pointer, men hvarifrån skulle då det hälsosamma inflytandet på förstånd, känsla och hjärta härleda sig?
Tvärtom måste känslans ästetiska bildning och uppfostran till det ädla och sköna lida därunder.
.Jag för- nekar visst inte, att äfven vi vuxna gärna hjärtligen skratta åt upptågen och vitzarne i dylika stycken.
Men barn stå, särskildt på grund af sin härmningsdrift, på ett helt annat sätt under desammas inflytande och missbruka, hvad de höra.
Och så få vi äfven besinna, att dramerna liksom romanerna försätta åhö- raren i en främmande, från verkligheten oftast vidt skiljd värld; att de med lifvets verklig- het obekanta barnen ta dessa framställningar för sanning och vid utträdet i lifvet engång kunna genom sådana förryckta åsikter ställas helt oskickliga att reda sig, ja, kunna för- spilla hela sin lefnadslycka.
Hvarför skulle vi inte bespara våra barn en sådan strid och disharmoni mellan drömmen och verligheten?
Och till sist är ej att förgäta, att teaterbe- söken hos våra barn kunna uppväcka känslor och begär, som helst borde förblifvit outveck- lade.
Det är förvånande, hur likgiltig man plär vara just i denna punkt, ehuru väl knap- past någon finner det i sin ordning, att redan barnen erhålla inblick i könsfrågor.
Det må gärna vara, att de därvidlag sakna klara be- grepp; men genom att åse scenens förälskelser och åhöra de förälskades språk masts nödvän- digt barnen väckas till aningen om sexuella känsloströmningar.
Det hemlighetsfulla öfver dessa för dem hittills fördolda förhållanden eggar den unga inbillningskraften; drömmande sitta de där sedan — obevakade af de vuxne — och samtala med andra barn om sina gjorda upptäckter inom en värld, full af den förbjudna fruktens lockande behag.
Och detta allt skulle icke vara skadligt?
På barnaliteraturens område bemödar man sig numera att gifva de unga en sund läsning.
Är det då inte dårskap att å ena sidan gilla dessa bemödanden och sam- tidigt genom teaterbesök förorsaka barnafanta- sien eggelser, som genom dagar och veckor gifva sig tillkänna i deras samtal och dröm- mar, och hvilka ofta nog vid deras inbördes umgänge i skolan och vid lekarne föranleda de farligaste och de sorgligaste påfund?
Besinnen allt detta, föräldrar!
Vänjen edra barn vid enkla och i god mening barnsliga förströelser och inpräglen hos dem, att lifvets lycka icke ligger däri att » vara med om allt! » G. Folke.
Sen till, att Idun med Modetidning Fru Kolumbus.
dessa dagar, då öfver hela världen den store upptäckarens minne firas på fyra- hundraårsdagen af hans första landstigning i Amerika, synes det dock, som om alla, ja själfva kvinnorna, glömt b&lt; rt en viss person, som väl borde ha rätt att påräkna någon åmin- nelse i detta sammanhang.
Det är synnerligen anmärkningsvärdt, att i våra dagar, då fruntimren kommit så långt fram i första ledet — och särskildt vid detta tillfälle, att de tillåtit fru Kolumbus att sjunka så fullständigt ned i glömskans hafi Måhända har emellertid fru Kolumbus större del i sin mans lyckliga upptäckter än de flesta berömda mäns oberömda hustrur.
Kolumbus gifte sig år 1 4 7 0 med en fröken Palestrello från Lissabon, hvars fader var en bekant sjöfarande.
En del af hennes hemgift bestod i åtskilliga värdefulla kartor, dagböcker och viktiga anteckningar.
Ända från barndo- men hyste hon stort intresse för sjölifvet, och hennes hem var en af de platser i Lissabon, hvarest den tidens intresse för geografiska upp- täckter var störst.
Då hon ännu var ganska ung, följde hon med sin fader på flere resor i okända farvatten, därun ler hon gjorde geo- grafiska anteckningar, som sedermera ofta blefvo Kolumbus till stor nytta.
Det finnes knappast någon bild af denna tappra samt begåfvade kvinna, och en så- dan skulle vara en passande gärd åt hennes minne.
Ur en moders dagbok.
af fabrik.
Min fästman har skrifvit till sin mor om vår för- lofning.
Han afgudar sin mor, och jag undrar, om jag skall kunna göra detsamma.
Det är kanske min plikt, och jag vill visst uppfylla den, men kan man be- falla öfver sina känslor och intryck?
Jag är myc- ket rädd, för att hon är sträng, att hennes första blick på mig blir misstrogen, forskande.
O, då du- kar jag alldeles under.
Måtte hon likna sin son — sådan han ser ut i min närhet.
Ibland har jag öf- verraskats af allvaret i hans ögon, då han varit till- sammans med andra människor.
Månne han har moderns eller faderns ögon?
Jag vågar ej fråga därom, ty då vill han veta skälet, och det är ju barnsligt af en stadgad fästmö.
Ack, så nyfiken jag är på min andra mamma!
Hålla af henne bör jag i alla händelser.
Det måste hon för- tjäna, som har fostrat en sådan son.
Huru förunderligt i alla fall att man ej kan gifta sig med mindre än att få en sådan där adoptiv mamma!
Men se, detta är nog en ful tanke!
Den måste genast » öfver bord ».
Skulle jag kunna annat än älska den, som han ställer högst och gifver sin varma, sonliga kärlek?
Det må således redan vara afgjort, att jag håller af henne.
Men — så nyfiken jag är på värt första samman- träffande.
Och litet orolig också.
INGA SCHENFELT.
vilken nyhet!
Min förstfödde, älsklingen, min stolthet, mitt hopp, underrättar mig om sin förlofniDg.
Hans bref andas jubel och lycka, den varmaste öfvertygelse om dess varaktighet.
Hvad jag blef glad!
Hans framgång har, från det första skolbetyget till och med hans sist genomgångna examen, ut- gjort den renaste fröjd för mitt hjärta.
Så ock meddelandet i dag, men — det var blott en reflex från hans hänförelse.
Hvaraf kom då det stygn af smärta, som ännu svider inom mig?
Måste jag tvifla på min öfvertygelse om moderskärlekens fullkomlighet, dess allt uppoffrande styrka och tåla- mod att gladt försaka.
Finnes då intet hos männi- skan, som är fullt rent?
Länge har jag suttit här med min sons bref i handen, läst det om och om igen.
Däri finnes in- tet, som mitt förstånd ville se annorlunda än just så som det är, och likväl hafva tårar trängt fram i mina ögon, tårar af smärta.
Och efter noggrann pröfning har jag funnit, att grunden, den förhatliga grunden till denna känsla är — egoism.
O, hur jag blyges öfver mig själf, öfver att nöd- gas inse min svaghet!
Men jag lider däraf, att jag efter denna dag har endast andra rummet i min sons hjärta, ty så är det, så blir det och så bör det vara.
Förut har han satt sin moder högst i sin kärlek, hvilket för mig varit den skönaste tanke, och jag bar läst i hans hjärta som i en öppen bok.
Detta har smekt min egenkärlek, min modersstolthet, se där allt!
Ja, mitt fel är stort, men Gud skall hjälpa mig att öfvervinna det.
Hittills har jag öfvervunnit kroppslig svaghet och många andra pröfningar för mina barns skull; nu gäller det att äfven besegra en andlig brist, och den blir svårare än allt annat att tygla.
Dock, det måste lyckas mig!
I dag har jag besvarat hans bref.
Bad honom icke skicka hennes porträtt.
Sådana endast vilse- försedda med vår firmas namn.
Ur den unga fästmöns dagbok.
Studie för Idun finnes hos alla edra bekanta!
il för t v ä t t n i n g af kläder.
leda och vålla vanligen missräkningar.
Jag föredra- ger att först se originalet.
Att hon är en skönhet, önskar jag icke, men ack att det ej måtte vara nå- got för mig motbjudande i hennes yttre.
Det för- sta intrycket slår lätt djupa rötter.
Ja, nu bryter egoismen åter fram.
Hvad bety- der egentligen ytan?
Och huru föga betyder det, jämförelsevis, hvad som förnöjer mitt öga, då det är just honom hon bör behaga framför alla andra.
Jag skall och jag vill älska henne, där / ör att hon älskar honom och han henne, annars frårigår jag min mission såsom en god, rättänkande moder.
Min väg är tydligt och klart utstakad, den kom- mer jag ock att gå såsom den enda rätta, och allt blir då godt.
En svärmoder får ej vara partisk, det bör hon sky som en synd.
Ser hon fel — tanke hon då: äfven mitt barn är ej utan brister, det har troligen flere, än dem modersögat ser, och hvarför skulle jag inte öfverse med en annan mo- ders barn liksom med mitt eget?
Ur moderns dagbok.
Nu är jag lugn och nöjd.
Hon är här, den täcka lilla Annie, som fängslat min älsklings hjärta och intagit äfven mitt.
Jag tackar Gud att kunna ned- skrifva detta, och jag finner mig stundom, som upp- lefde jag min egen ungdom; så drager de två un- gas lycka mig med sig inom sin trollkrets.
Den är så rik och varm, denna lycka, rik i kärlek, rik i hopp; allt gestaltar sig ljust, äfven inför en nykter åskådning, för dessa två och deras framtid.
Och icke blir jag den svärmoder, som kommer störande emellan dem.
O, de stackars fruktade, ofta misskända, stundom misskännande svärmödrarna, hvad jag beklagar dem!
Genom min erfarenhet skulle jag också kunna säga de sistnämnda något, jag som varit så nära att likna dem, men genom strid och bön uppryckt egoismens och afundens plantor ur mitt bjärta.
Ur fästmöns dagbok.
Det var så förunderligt högtidligt inom mig, då vagnen stannade vid min fästmans föräldrahem.
Jag såg då intet af all dess storslagna, natursköna om- gifning, jag endast darrade af obestämd oro.
En jungfru förde oss in i tamburen.
Hur jag fick hatt och kappa af mig, vet jag icke.
Så slogos salongs- dörrarne upp, en högrest, vacker, äldre dam kom emot mig med öppen famn och.
.
.
ack, med min älskades ögon, hans goda, leende min.
.
.
V i kysstes så hjärtligt, och hon höll mig så fast omsluten, att min fästman slutligen utropade: » Får inte jag vara med? » » Jag höll verkligen på att glömma dig, för första gången, min käre, käre gosse!
Och haf nu tack, för det du fört henne, som du älskar, med dig till mig!
&gt; Så ljöd hennes svar i den hjärtligaste ton, och med ens voro allt mitt bryderi, min oro borta.
Jag finner mig så väl, som vore jag i mitt eget Hylin &amp; C:is Fabriks-Aktiebolag, 31 oTt°götagTan 31
hem, och glömmer ofta skillnaden i ålder, då min nya mamma lifligt omfattar mina små intressen och roas af hvad jag tycker mest om.
Det är endast hennes hvita hår, som åldrats, och det är så vac- kert.
Eedan första aftonen, då hon följt mig in i mitt förtjusande sofrum, sade h o n: &gt;Du, lilla Annie, och jag, vi få många förtroligt trefiiga stunder tillsammans, det skall du få se. » Jag tvinar intet alls därpå och är så glad, så Den venstra handen.
ed tacksamhet tillgodogöra vi oss alla dagligdags välsignelserna af vår bestän- digt framåtgående moderna kultur, och ingen af oss, som nu lefva och sträfva, skulle önska sig satt tillbaka till en tidigare kulturperiod.
Och dock måste vi tillstå inför oss själfva, att vi i många hänseenden tjorde bättre, om vi vände åter till naturtillståndet, ty våra bruk osh sedvänjor motsäga ofta naturens ursprung- liga afsikt och bestämmelse.
Dessa rader vilja vara ett försök att åter förhjälpa en af våra oumbärligaste lemmar till sin medfödda rätt — den venstra handen.
Hvarför — har jag ofti frågat mig • — för- summa vi så afsiktligt vår venstra hand?
Så afsiktligt och så oförsvarligt.
V i nyttja det venstra ögat lika mycket som det högra, det venstra benet som det högra, hvarför försmå vi då bruket af vår venstra hand?
Nåron grund därför står ej att finna; den venstra handen är danad liksom den högra, hvarför skulle den icke utbildas liksom den?
sin barnafärdighet, arbeta lika bra med den ena som med den andra handen.
En gosse kom nyligen hit ned till Stockholm från Norr- land; han hade i den öfverfyllda folkskolan i sin hemort oanmä kt fått skrifva med venstra handen och gör det lika skickligt och snabbt som sina bögerbändta kamrater; vidare kän- ner jag en dam, som understundom sköter saxen äfven med venstra handen; hon kan omvexlande hvila den tröttade handen, då hon är sysselsatt med klippning.
En ung flicka, som från födseln saknar högra armen, skrif- ver, broderar och tecknar med sin venstra hand bättre än många, som äga bägge ar- marne i behåll.
En äldre herre, som är teck- nare vid en litografisk anstalt, arbetar samti- digt med båda händerna; han utför således dubbelt mot någon annan, som också naturen förlänat tvänne händer.
Vi måste äfven taga i betraktande förde- larne af en liksidig kroppsutbildning; miss- bildningar genom skolios skulle förminskas ge- nom en dylik liksidig öfning.
Och hvilken fördel vid olycksfall, som drab- ba högra handen!
Nu heter det: » Tyvärr är det den högra handen!
Arbetaren, fadern är nu arbetsoduglig! » Den venstra handen kom- mer inte ens med i räkningen; den är inte öfvad, men kunde dock lika väl som den högra lära sig arbeta.
Borde vi icke försöka att äfven utbilda den venstra handen i stället för a t afsiktligt låta den förspillas?
Om dessa rader förmådde bi- draga till en dylik återgång till naturen, skulle vi därigenom förskaffa kulturen nya hjälpkällor.
Jenny Ute i Kungsträdgården såg jag nyligen en liten fyra-, femärig pys roa sid med att kasta sten mot målet af en trädstam; jag fäste mig särskildt vid, att han kraftigt och skickligt omvexlande kastade med båda händerna.
Just som jag förnöjde mig däiåt, uppträdde hans mamma på skådeplatsen och förhöll sin lille herr son: » Hur ofta har jag inte sagt dig, att du bara skall kasta med högra handen; se bara, hur de andra små barnen göral » Så fortgår uppfostran, till dess det natur- liga människobarnet vant sig att låta den ven- stra handen hänga sysslolös och obegagnad och endast nyttjar den högra.
I människornas ur- tillstånd emellertid icke endast ägde man, utan nylljade äfven två händer.
Ännu i dag svinga vildarne sina dödsbringande vapen med den venstra handen som med den högra.
Vi ha ej att kämpa mot en naturlig brist, utan mot en onaturlig sed, då vi förorda den venstra handens utbildning.
Hvilken vinst vore det ej för enhvar i vår rastlösa tid att kunna arbeta med den venstra handen som med den högra!
Enstaka fall bland mina bekanta ha bevisat mig, att de vuxne, som ej med våld hämmade När allt höstarbete i trädgården ända till kål- upptagning och djupgräfoing är undangjordt, glömme man ej att låta alla trädgårdsredskap grundligen ren- göras från rost och insmörjas med fett eller olja.
Man noterar, hvad som möjligen bör nyanskaffas till våren, och låter genast laga det bristfälliga.
Stenia.
0.
Det är inte sed, skall man kanske svara mig.
Mig tyckes det emellertid vara en dålig vana, som sakrar allt berättigande.
Den är framför allt onaturlig.
Om vi till exempel aktgifva på ett litet barn, som nyss kommit till den utvecklings- grad, att det förmår utföra själfständiga, af- siktliga rörelser: det använder venstra handen som den högra.
När barnet blifvit en smula äldre, och om något föremål räckes fram emot det, griper det utan tvekan efter detsamma med den venstra handen såväl som med den högra.
Men nu träder uppfostran enligt mo- dern sed emellan: » Nej, min älskling, man sträcker fram högra handen », och modern skju- ter tillbaka den stackars venstra handen och lägger namnamet eller leksaken i den högra.
ske med rent torrt linne.
— Vid förvaring af frukt gäller detsamma som om potatis, att den står sig bra i tunnor mellan torfströ eller torfmull.
Den som har särskilda frukthyllor i källaren, kan lättare syna äpplena och iakttager därvid att vända hela förrådet, så att än stjälkarna än blomfröet är upp- åtvändt.
Ovanligt stora vackra äpplen lindas hvart för sig i silkespapper.
Helst läggas pappersark öf- ver hyllorna.
Om äpplen ligga länge i torra rum, innan de komma i källaren, skrumpna de lätt, i synnerhet för tidigt skördad frukt, eller om den ligger på ett dragigt ställe.
Vinterfrukt, hvarpå solen skiner, kan ej stå.
sig länge.
— A f äpplekart kokas nu genast äpplesaft, vin (cider) och marme- lad, af den sämsta beredes ättika.
Afven kan man koka ett förråd af sylt och äpplemos och torka en del af förrådet.
Vill man torka hela päron, så för- vällas de förut, och ett djupt kors skares tvärs öfver den tjocka ändan.
Under torkningen uttagas de allt emellanåt ur ugnen och neddoppas i äpple- eller päronsaft.
— Svarta prickar på äppleskal äro ett plags svamp, som kan inverka menligt på hälsan, därför bör man varsamt aftorka rå frukt, innan den fortares, och helst alltid skala den åt barnen.
Angående inläggning af surkål (jfr Hjälpredan 1891, 187) tillägges här, att man kan förvara hela kåt- hufvuden i stället för sönderskurna eller hyflade, och att hvita rofvor ägna sig till surjäsning.
— Potatismjöls beredning sker nog öfverallt efter un- gefär samma metod; under september och oktober månad lär potatisen innehålla det finaste mjölet.
Man väljer dessutom stora, stärkelserika potatisar för ändamålet.
Under torkningen vänder man mjölet ofta, för att skydda det från att surna.
— V i d in- köp af ljusförråd bör man ungefärligen beräkna åt- gången för vintern, emedan gamla stearinljus upp- lösas hastigare och rinna.
•T » Husmoderlig almanack.
Lamporna och deras skötsel.
långa mörka höstkvällarne äro redan WgJ öfver oss, o c h lampan tändes med hvarje dag allt tidigare i fars studierum, v i d Innan årstiden blir för ruskig och kall, undan- mors sybord eller för lexläsningen i barnakret- stökar husmodern de sedvanliga höstgöromålen, be- D e t kan j u därför i dag vara skäl att stående i byk, bak, radikalrengöring, bergning af po- sen.
tatis, kål, rötter och frukt, inläggning af surkål m. m., tala några ord o m våra lampors utstyrsel o c h framtar den nedlagda päls- och vintergarderoben; vård, o c h börja vi då m e d att litet orda om bereder potatismjöl, insätter innanfönster m. m. d.
— lampskärmarne.
För mindre hushåll, där brygghus äro svårare till- E n vacker lampskärm på en stilfull lampa gängliga för bykning, rekommenderas anskaffande af Huskvarna tvättmaskin, som ' visserligen kan anses kan nästan jämföras m e d en dyrbar o c h vac- vara dyr (50 krono /), men som dock snart gör sig ker möbel.
Den är dessutom ett a f de före- betald, emedan man aldrig behöfver någon främ- mande hjälp; naturligtvis bör man då äfven äga en mål, s o m väcker mesta uppmärksamheten i ett vridmaskin.
Angående den sistnämnda påstås allmänt, rum, o c h som oftast beskådas, måhända p å att gummivalsarna blifva förderfvade af, att man grund a f sin ljusa färg.
Enhvar, som tycker låter kläderna gå heta igenom dem.
V i d användande om att se sina rum prydliga, offrar därför af Huskvarna tvättmaskin kan likväl det sistnämnda knappt undvikas, och kan jag försäkra, att det ej gärna litet på denna utgiftspost.
heller det ringaste skadat min vridmaskin, som va- F ö r inte så länge sedan tillverkade man rit i bruk hvar 14:de dag under 5 års tid.
Kanske ganska vackra skärmar a f silkespapper, s o m detta beror på god omvårdnad i öfrigt: så t. ex. veckades i handen; de togo sig bra ut o c h återinsätta vi hvar gång efter slutbegagnandet de voro billiga, men man har dessvärre sett allt små träklossarne vid ändan af valsarna, hvilka hålla isär dem och sålunda bevara dem för tryck mot för många a f dem o c h det till o c h med i så hvarandra.
Det lilla besväret har visat sig vara afskyvärda färger, att deras dagar väl snart af stor nytta.
— Förrådet efter ett större bak har äro räknade.
ofta sina svårigheter att en längre tid förvara.
Mjukt (Möter.
bröd står sig i allmänhet längre, om man i degen tillblandar litet rifven kokt potatis, förvällda risgryn eller några russin; förvaring i glaserade krukor är nästan lämpligare än i bleckburkar.
Om det blott är fråga om att hindra bröd att mögla, utan afse- ende på att det blir torrt, så nedläggas limporna, med litet mjöl strödt emellan, ännu varma i en säck, som upphäoges på luftigt ställe.
Knäckebröd » slår ej igen sig », om det förvaras i slutna bleckkärl.
Den radikala rengöringen och städningen gälla ej allenast boningsrummen, utan i lika hög grad kök, skafferi, visthus och andra uthus — vedbodar ej förglömmande3.
Till skurning af våra metallkärl utbjudas nuförtiden mångfaldiga s. k. putsmedel, af hvilka en del kan vara utmärkt.
Ett enkelt sätt, som man dock alltid bar tillhands, är skurning med rå potatis och fint pulvriserad skursten, hvar- vid dock måste iakttagas, att sista guidningen bör Men om man nu skall öfvergifva papperet, är det därför inte nödvändigt att ta sin till- flykt till så dyrbara material.
S o m underlag begagnar man g o d satin a f vacker färg; öfver denna anbringas billig crepe, tyll eller tarlatan.
D e t billigaste blir härvidlag nästan det bästa, ty skillnaden mellan en skärm, gjord af dyr- bara tyger, o c h en af billigare blir inte syn- nerligen stor, dä det tilltalande v i d ett dylikt arbete m y c k e t mer ligger i färgens skönhet och ett smakfullt arrangement än i stoffets kvalitet.
Band o c h spetsar, som användas för skärmen, kunna o c k vara af billigare sort; endast b ö r man, hvad angår spetsarne, välja dessa a f lät- taste o c h luftigaste slag.
Eu sak emellertid vore det dålig ekonomi att köpa billigt, och det är själfva ståltråds- ställningen.
För det första är formen smak- lös hos de billigare ställningarna, dessutom äro de föga solida.
En god ställning håller där- emot länge och väl, och när skärmen slites och smutsas, kan den förses med nytt öfver- drag.
Afven är eldsäkerheten större vid de bättre ställningarna, då dessa göras med större öppning för glaset och denna ofta dessutom omgifves med ett stycke messingsbleck eller glimmer, som hindrar antändning.
Färgen bör alltid vara ljus.
Man får nog visserligen se mörkröda skärmar med svarta spetsar, men den röda färgen är också den enda, som tål att användas mörk.
Emellertid stjäl den allt för mycket ljus och gör pä mån- gen ett högst obehagligt intryck, hvarför man gör obetingadt bäst i att välja andra och för ögonen mindre tröttande nyanser.
Och man har ju tillräckligt att välja mellan!
Dir fin- nas de blå och ljusgröna, rosa, guldrödt, majs- gult.
Ljuset blir gärna något kallt genom blått och grönt — ungefär som månsken, hvarför detta passar utmärkt i sofrum, under det att det ej tar sig riktigt bra ut i andra rum, med mindre än att de äro starkt upplysta.
Detta är däremot ej fallet med de varma, gulröda färgtonerna.
Mycket modern är pagodformen.
Från den ring, som omsluter lampglasets öfre ända, ut- löpa med lika mellanrum 6 horisontala, om- kring 25 cm.
långa spröten, hvilkas ändar för- bindas med nästan halfcirkelformade, nedåt böjda stycken metalltråd.
Det uppstår således en dal eller sänkning mellan hvarje par af strålspröten.
På undersidan beklädes ställnin- gen med satin, medan man ofvanpå kläder med tarlatan, som fastsys på hvart af de sex buktiga partierna i räta veck, alltså mellan ringen om glaset och bågen, som förenar sprö- tenas ändar.
Härtill åtgå sex stycken, 25 cm.
långa och 80 cm.
breda, i allt omkring 2 me- ter tarlatan.
Därpå anbringas kappan, som äfven kan göras af satin, 20 cm.
hög med 1^ cm.
upp öfver kanten.
Den påsys i veck.
När den göres af tunn silkestaft, beräknar man omkring 5 meters längd för det hela.
Till sist döljes kappan af en rynkad spets af sam- ma bredd, som sys så, att en liten kant fal- ler ned och döljer sömmen.
Vid ringen om glaset anbringas ock en rynkad spets, som står nägra cm.
upp öfver skärmen.
Om spet- sen knytes en rosett af band i skärmens fär- ger.
A f spetsar åtgå alltsomalls 8 meter, af band 1 meter.
Och nu komma vi till kapitlet om lampor- nas behandling.
Mången husmor anser detta så viktigt, att hon själf putsar och håller dem i stånd.
För dessa, som ha öfning i saken, kunna dessa råd ha föga betydelse.
Men vi ta nog ej fel, om vi påstå, att många af våra unga damer, som afton efter afton förarga sig öfver den dåligt lysande lampan, kunna ha nytta af dem.
Till lampornas rengöring bör man ha en ask, som innehåller två lappar, en för glaset och en för lampan, lampborste och en sax, som, likt de gamla Jjussaxarne, har ett rum att uppfånga nedfallande stycken af veken.
Man börjar med att skrufva af det stycke af me- kanismen, i hvilket glaset hvilar, och som om- sluter röret för veken.
Detta putsas och torkas, hvarefter man klipper och putsar veken samt det inre af det metallrör, hvari den är innesluten.
Härvid kan man begagna en hårnål, som böjes efter behof.
På den sista tiden ser man i handeln några små billiga och ganska praktiska appa- rater för vekens putsning.
De vridas rundt omkring och afskära härvid veken samt upp- samla resterna.
Veken måste klippas mycket jämnt, annars osar lampan och lyser dåligt.
När allt är putsadt och ordnadt, påhälles fotogenen, som ej bör nå för högt i oljehuset, då den lätt sipprar ut, när lampan bäres, och för öfrigt ljusstyrkan minskas.
Ett lampglas är en bräcklig tingest, men lyckas man bara bevara det en tid, blir det gärna af lång varaktighet; somliga påstå, att detta ock skall vara fallet med glas, som fått någon slags skavank.
Visst är emellertid, att ett lampglas länge kan göra tjänst, om man blott är försiktig med det.
Fuktighet bör al- drig få komma vid glaset — hvarken i form af fuktiga trasor eller fingrar.
Det mörka la- ger, som bildar sig omkring lågan inne i gla- set, bör alltså aldrig tvättas bort.
Detsamma gäller de hvita fläckar, som uppstå på glaset, om tändstickor tändas öfver lågan.
Man bör bättre göra till regel att aldrig så tända sina stickor.
Ett godt putsmedel för lampglas har man i torr träaska eller fint pulvriserad pimpsten.
Askan strös på en torr lapp, som vecklas om en liten pinne, med denna gnider man glaset, tills fläcken försvinner, hvarefter man putsar med en torr lapp eller lampborsten.
I hvar- dagslag putsas glaset lättast genom att gnidas med sammanskrynkladt silkespapper eller van- ligt tidningspapper.
A propos lampborsten, så ha många glas fått sitt banesår genom dennas skaft af flätad järntråd.
Det kan nog därför löna omaket att omlinda detta med något tjockt, mjukt tyg.
Minst besvärlig är lampans utvändiga puts- ning.
En lapp är i allmänhet tillräcklig för att aftorka dammet.
Har däremot lampan stått någon längre tid oanvänd, kräfvas star- kare medel.
Lampor af porslin tvättas med varmt vatten, hvari man upplöst litet soda, men man får akta sig för att låta sodan rinna ned på lampfoten, om denna är af metall, ty den antar då af sodans inverkan en grågrön färg.
Lampor af brons eller andra metaller ren- göras med en borste, doppad i vatten, tillsatt med salmiaksprit, hvarpå man noga torkar med en torr lapp.
Förgyllda och starkt ornamen- terade lampor böra torkas med sågspån, som sedan aflägsnas med en borste.
Mycket vinnes, om lamporna påfyllas om morgonen, ty de flesta olycksfallen råka dem, där de slängas hemlösa omkring i ett fönster eller på en bänk.
Därför: låt det vara en oeftergiflig regel, att lamporna ordnas om morgonen!
C.
B.
UP n o t i s b o k e n.
En porträttbyst af Fredrika Limnell, modellerad af professor Böljeson, var utställd på första höstsamkvämet å damernas » Idun », som ägde rum förliden lördag.
V i d samma tillfälle uppläste fru Amanda Kerfstedt en af henne författad skiss; musik utfördes af fruarna Sellholm och Lind samt fröken E. Posse.
Två silfverbröllop.
Att en person får fira två silfverbröllop torde allt vara ganska ovanligt.
Detta har dock i dagarne inträffat, då provinsiallä- karen i norra Dalslands distrikt d:r L.
K. Blume firade sitt andra silfverbröllop — naturligtvis inom ett andra gifte.
Doktor Blume är närmare 83 år gammal.
* Inga telefonfröknar mer!
Telefonfröknarna skola snart tillhöra det som varit, om man får tro de amerikanska tidningarna.
Det skall nämligen ha lyckats en amerikansk elektriker att konstruera en automatisk apparat, som snabbt och säkert uträttar hela deras arbete.
Ett kvinnligt spelets offer.
I början af augusti hyrde en fröken Jane Armstrong från New- york en liten villa i Nizzas omgifningar.
Vid sitt första besök i Monaco kunde hon ej motstå frestel- sen att försöka spellyckan, som äfven första dagen var henne så gynsam, att hon vann 100,000 francs.
Hon gjorde nu det löftet att aldrig mer återvända till Monaco, men bröt för några dagar sedan detta löfte och spelade på samma n:r, på hvilket hon förra gången vunnit, tills hon förlorat hela sin till unge- fär 1,000,000 francs uppgående förmögenhet.
Hem- kommen tog den 26-åriga kvinnan en revolver, ja- gade sig en kula genom hjärtat och dog på stället.
Litteratur.
Vårt århundrades folkhjälte, Guiseppe Garibaldi, af Cecilia Bååth-Holmberg.
På Fahlcrantz &amp; C.os för- lag har den talangfulla, för Iduns publik välbekanta författarinnan under denna titel börjat utgifvandet af ett arbete, som lofvar att bli af synnerligt in- tresse.
T i o år äro nu gångna, sedan den ryktbare folkhjälten gick hädan, och författarinnan har ansett tiden vara inne att fylla en brist i vår literatur, som hittills saknat någon utförligare skildring af den märklige mannens skiftande, nästan sagolika lefnadsöden.
Hon har därvid begagnat de yppersta källor, som i detta ämne stått att tillgå, och hennes kända framställningskonst och lifliga stil ha ej kun- nat förfela att af det rika materialet åstadkomma en verkningsfull och fängslande skildring.
Arbetet ut- kommer under loppet af hösten i 6 häften ä 75 öre.
Amatören, handbok för konstsläjden i hemmet, ef- ter Sales Meyer af Hugo Hörlin.
V i ha förut på- pekat detta instruktiva arbete, som måste vara väl- kommet för alla våra nu så flitigt konstslöjdidkande damer.
Det tredje häftet föreligger redan, liksom de föregående rikt försedt med illustrationer till textens förtydligande.
I detta häfte behandlas före- trädesvis olika slag af inläggningsarbeten.
Linnea, den från Vadstena af Erik Wallin ut- gifna lilla tidningen för barn och ungdom, förvärf- var en allt större vänkrets i svenska hem och för- tjänar det ock genom sina goda egenskaper: för den unga publiken väl afpassade berättelser af sven- ska pennor, vackra teckningar därtill, äfven de svenska, och roande tanketäflingar för hvarje num- mer.
Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde 1 lördags Webers alltid lika populära opera » Oberon ».
Främsta intresset tilldrogo sig äfven här fru Ostberg och hr Odmann som resp. Bezia och Huon.
Ett bättre utförande af de bekanta och svårsjungna ocean- och krigsari- orna, än som nu kom desamma till del från de " båda framstående konstnärernas sida, torde man näp- peligen här hafva hört.
N y för aftonen var fröken Wolf i Fatimas parti.
Om man undantager taldia- logen, som ju alltid vållar fröken W.
vissa svårig- heter, reder hon sig mycket bra med föreliggande uppgift.
Särskildt gör rösten sig förträffligt gäl- lande i duetterna med Bezia och Scherasmin, tör hvilket parti hr Johanson särdeles väl lämpar sig.
Öfriga rollinnehafvare göra sitt bästa.
Det hela le- des ypperligt af hr Hallen, och särskildt förtjänar orkestern beröm för utförandet af uvertyren.
Om måndag återupptages » Skrifvarkungen ».
I morgon lördag gifves säsongens första symfoni- konsert, hvarvid uppföres: Mozarts Ess-durs sym- foni samt förspel till Parsifal och Charfreitagszau- ber ur tredje akten af samma opera.
Vidare kom- mer fröken Hulting, elev af hr Arlberg, att föredraga konsertarian för sopran » A h Perfida » af L. van Beethoven.
Vidare utföras Andante cantabile ur kvartett (D-dur op. 11) af Tschaikovsky samt Air de Babet ur Scfene Pittoresqne af Massenet.
K.
Dramatiska teatern gifver i morgon en afskeds- recett till förmån för hr Svante Hedin.
Program- met upptager » Duvals skilsmässa », och att här blir proppfullt hus, är ju naturligt.
nej, svägerska med sin bror, nej, hur katten blir det nu, om Annie gifter sig med Otto, » undrade Torsten, under det Henriette o c h Margareta voro nära att kikna af skratt åt hans bemödanden att reda de krångliga släktskapsförhållandena.
Fiiharmoniska Sällskapet ämnar under sitt nu in- » Jag blir svåger med min bror och svåger med gångna nionde arbetsår gifva sedvanliga tre abonne- min svägerska, » fortfor han, utan att låta sig mentskonserter, vid hvilka följande musikverk skola störas.
komma till utförande: » Hvad blir du då i förhållande till mig, efter Slabal mäter, ny komposition för soli, blandad allt blir så krångligt? » frågade Margareta, ännu kör och orkester af Gunnar Wennerberg, Spökbru- kämpande med skrattlusten.
den, ballad för soli, blandad kör och orkester af » Dig stänger jag in i arrest, tills du blir snäll Anton Dvorak, l:sta aktens final ur musikdramat och lär dig att inte göra narr af store bror, » ropade Parsifal af B,icbard Wagner, nya kvartetter för blan- dade röster af Johannes Brahms, Signe UWs färd, Torsten, rusade fram, grep stolen med åtföljande konsertdikt för soli, blandad kör och pianoforte af Margareta och försvann genom dörren, utan att fästa sig vid hennes högljudda protester.
August Söderman, Forngrekisk sångcykel för blandad » Åh, det var gräsligt, aldrig trodde jag, att du kör och pianoforle af Max Zenger och Sur la mer, skulle vara så tung, » pustade han, då de båda en körer för fruntimmersröster med pianoforte-ackom- stund därefter kommo tillbaka, han med stolen och pagnemang af Vincent d ' Indy.
Abonnementslista hon efter.
finnes utlagd i Abr.
Lundquists Hof-musikhandel.
Margareta gaf honom en sötsur blick, som han stod redo att med kallblodighet uppfatta, ty han visste, att om det fanns något, som retade Marga- reta, så var det, om man trodde hon vägde mer än fyra pund.
» Tacka vet jag Dora, » fortfor han så lugnt han kunde, sedan han uthärdat blicken, » med henne kan man springa miltals, h o n är så lätt som spindel väf. » » Dora väger bara tre skålpund mindre än jag, » invände Margareta.
NOVELL » Skålpund minus skål i sådant fall, » envisades af han.
» Mal élevé, » sade Margareta med en axelryck- Ä MG PALM.
ning, » jag vill ej byta ord med dig.
Gif mig nycklarna, Henriette, får jag gå o c h göra i ord- Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista ning vår iilla supé i ditt ställe, medan jag lugnar mina nerver efter Torstens elakheter. » pristäfiing.
» Sockra inte på biffarne och lägg inte lök i te- (Forts.) pannan nu i förtreten, Greta lilla, » varnade han vilken oerhörd spänstighet, hvilken enorm mot vänligt och slog sig ned i soffan bredvid Henri- ståndskraft äger ej ett sådant sinne; det drömmer ette samt erbjöd henne älskvärdt sin hjälp med glädjedrömmar, innan tåren ännu torkat, det lockas att laga ihop Ingas strumpa.
till dans efter bjudande toner vid afgrundens rand.
» Greta lilla, tag in några af edra förtjusnings- Men lika lätt har det äfven att, då en obetydlig kakor ur stora bleckasken till teet, » sade hon, un- dimma för en stund skymmer ljuset, finna mörkret der det hon sakta och varligt drog den olyckliga kolsvart och finna natten evig, fastän erfarenheten strumpan ur hans händer, innan han hunnit tappa lärt, att dag följer efter natt.
mer än åtta maskor.
Sådan var Torsten.
Han ville hjälpa alla, han ville hinna allt, han skulle uträtta och förbättra allt och såg världen i ljust, idel ljust under sin vanliga sinnesstämning, tills den ibland slog om Blixt och Gösta Drake komma på sina sedvan- till den andra ytterligheten.
Det fanns blott en liga besök åtminstone hvarannan dag, föröfrigt sak, som ej slog om, hans kärlek till Henriette, höllo Torsten o c h Henriette sig så mycket som den hade vuxit samman med honom.
möjligt från de öfriga grannarne.
Hvetet hade tagit skada, öfver hälften af den Till husets gamla vänner hade en ny sällat sig, präktiga skörden var förstörd.
det var den unge ägaren till Tunaholms herrgärd, hvilken han nyligen tilllrädt efter sin farbroder, En del hade visserligen blifvit räddad, men det kommendörkapten Edelberg.
var så obetydligt.
Torsten hoppades, att potatisen skulle ge god Erland Edelberg var en sympatisk, vinnande per- skörd, det blefve ändå något.
sonlighet.
Gentleman i hvarje tum.
Trofast, öp penhjärtig och förtjust åt ett godt skämt, slöt Grepe man blott verket an, skulle det möjligen han sig allt närmare till familjen Skog.
kunna gå.
Ladugården gaf afkastning, visserligen ännu inte Det var ej blott Torslen o c h Henriette, som nog för hvad den kostat, men så stod den där utöfvade så stark dragningskraft, det var egentli- också ett ideal bland ladugårdar.
gen Margareta.
Man behöfde blott arbeta af alla krafter, nog - » Bah, » sade hon en dag skrattande, då Torsten skulle det väl gå.
smått brydde henne därför, » hvad frågar jag efter den käre Barbarossa, ban är för ful för mig. » Och Torslen arbetade från arla morgonstunden till sent på kvällen.
Arbeta hade han gjort ända » Fri, » utbrast Henriette harmsen, » ful, m e d från sin spädaste barndom, då han nystade garn sådana hjärtegoda ögon; han är vacker. » åt modern och sprang ärenden, arbetat hela sitt Margareta skrattade åter o c h blef rosenröd, så lif, aldrig såg man honom utan sysselsättning.
kysste hon svägerskan och sprang sin väg.
Och Henriette, h o n stod troget vid hans sida » Aha, » sade Henriette.
och dref på sina kugghjul i maskineriet.
Den unge förvaltaren v.
Hertz hade alldeles Hur de mödosamt, men gladt, drogo strå efter uteblifvit från Annedal, han hade haft ett långt strå, dessa båda, till stacken, som dock var dömd samtal först med Torsten och sedan med Marga- att skingras som agnar för vinden!
reta o c h rest, utan att komma åter.
Margareta hade slutit sig närmare till svägerskan » Så tråkigt, att han aldrig kommer hit mera, » under denna tid, och Henriette såg med glädje, att suckade lilla Gina Blixt, då hon o c h Henriette hon vann den stolta flickans tillgifvenhet.
tröskade igenom den evigt gamle Barberaren, som hon hade så svårt att lära sig, » så tråkigt, den Annie skref ofta till systern de mest muntra hygglige von Hertz.
Hvarför kunde inte Margareta och tokroliga bref, som narrade henne att skratta, taga h o n o m?
» fastän h o n var sorgsen och nedstämd.
Annies bref förelästes vanligen högt, sedan aftonlampan » Sörj inte öfver det, Gina lilla, det är bäst var tänd o c h familjen samlad kring det hemtrefiiga hvad som sker; nu blir det någon annan, som runda bordet framför soffan.
blir fru v. Hertz. » » Vet ni hvad? » sade Torsten en kväll, då ett Gina stirrade på notorna, drog upp näsduken dylikt bref uppmuntrat dem, » jag tror, att Annie att torka en tangent, som visst var försedd med och Otto äro smått förtjusta i hvarandra. » något damkorn, samt slog därefter an ett falskt ackord.
» Åh, visst inte, » utbrast Margareta, » de gräla ju jämt. » » Vet Henriette, i dag ge vi Barberaren på båten » Just därför, » påstod Torsten, » hvad tror du, och sätta oss i stället att arbeta och prata. » Henriette? » Henriette var genast beredvillig därtill, och snart Hon såg skälmaktig ut.
sutto de inbegripna i ett förtroligt samtal, där lilla » Torsten är » klarsynt som en.
örn, » citerade Gina egentligen förde ordet.
hon och nöp honom varsamt i örat.
» Ni komma väl med till Edbergs om lördag på » Tror du verkligen? » sade Margareta förvånad.
farbrors födelsedag, vi skola alla vara kostymerade; » Tänk att bli svåger med sin egen svägerska, hur tänker du kläda dig? » sporde Gina slutligen.
F a m i l j e n på Annedal.
S o T H Ä # fc~^K7~H^ ^BT H Mm \ 9 — W JBÄJBLSLA .MMM.
BP-B _ 11M ____ — — ^ i ^ — - » Nej, Gina lilla, vi ha lämnat återbud, hvarken Torsten eller jag har lust därtill, det är svåra ti- der för oss, som du vet, men Margareta behöfver förströelse, om hon kunde få följa med er, vore jag tacksam. » » Ack j a, det får h o n så gärna, om bara ni också kunde vara med. » Henriette suckade.
» Vi ska hoppas på bättre tider, Gina lilla, » sade hon o c h tryckte vänligt den hand, som sökte hennes.
» Om jag vore rik, » hviskade lilla Gina, » så skulle ingen enda af mina goda vänner ha en sorglig stund, såvida det berodde på mig. » » Du kära lilla toka, » gaf Henriette till svar, hon kunde ej finna något annat ord, » du kära lilla toka, » upprepade hon och strök med handen smekande öfver Ginas burriga hår.
* * Det blef en sorglig höst på Annedal.
Det eko- nomiska spöket närmade sig allt mer o c h mer med sin grinande, förskräckliga gestalt.
Potatisskörden blef dålig, allt tycktes gå emot.
» Hvad tjänar det till att streta emot längre. » sade Torsten en dag till Henriette, » det finns in- gen hjälp.
Redligt arbete tycks ej löna sig, gör man något i världen med det bästa uppsåt, kan man vara viss om att misslyckas, » han skrattade bittert.
» Men fuskare och sådana, som bara se på egen vinning och skoja sig fram, de h a tur och medgång. » » Torsten, Torsten, så du talar, säg inte så där, jag .känner ej igen dig. » » Jag känner knappast igen mig själf.
Hur har jag ej arbetat, hur jag jag ej stretat, och du ser resultatet.
Ah, det är hårdt! » ban gömde ansiktet i händerna.
Det knackade på dörren.
Det var Johan Nordström, som steg in.
Då han såg husbondens sorgsna min, teg han en stund, vände sig bort o c h blinkade af alla krafter.
» Jag har bud från förvaltaren Herlz te patron, » sade han slutligen, » jag träffa ' kusken därifrån, förvaltaren ligger dödssjuk och bara ropar på pa- tron och fröken Margareta. » Torsten sprang upp.
» Låt spänna för, » sade han.
» Ja, patron, » svarade Johan, utan att röra sig ur stället, han bara stod där o c h tummade på mössan.
» Är det något mera Nordström vill?
Ack, det är sannt, aflöningen; Nordström får ta och köra till staden med litet hö, sälj det och tag sedan pengarne.
Nordström har mycket innestående. » » Jag tänkte be patron a t t.
.
.
a t t.
.
.
» stammade Johan.
» Att få påökning i lönen?
Det kan jag ej ge, som det nu står. » » Herre gud, nej, » utbrast Johan, » jag vet j u bäst, hur dä ä, att om inte — jag tänkte be, att min aflöning skulle få stå inne — hm — si jag behöfver ' n rakt inte nu, vi h a lagt åf lite förut, Stina å jag, å.
.
. » Torstens hand lades tungt på hans axel, och han böjde sig framåt.
» Tack, min gosse, » sade han, och en liten ryck- ning förspordes i hans ansikte, » tack för ditt goda bjärta och tack för din tillgifvenhet. » » Ah, patron, » afbröt Johan, och sväljde tappert under det ögonlocken gingo tätt som lärkvingar.
» Jag förstår din goda mening, men jag hvarken vill eller kan begagna mig däraf, mitt folk skall först o c h främst h a sitt, sedan de andra, » han log sorgset, » och hvad som blir öfver, tillhör oss, » han suckade djupt.
Henriette hade stått tyst och blek under hela tiden, nu gick hon rakt fram till Johan, fattade hans hårda, bruna näfve och kramade den.
» Frun, » var allt hvad Johan kunde få fram, o c h då dörren slog igen om honom, hördes från far- stun en djup snyftning.
(Forts.) — QSSS D — Innehåll sförteekning.
Marie R ö h l; af Richard Bergström.
(Med porträtt.1 — K r i - stoffer K o l u m b u s; 1492 — 12 oktober — 1892; diktat " C.L.
Törn berg {CaLixTus).
— Kvinnligheten och de akademiska stu- dierna; af M. Schmidt.
— R i v a l e r; skiss for Idun af Vilma Lindhé.
— Barnens teaterbesök; af G. Falke.
— F r u K o l u m - bus.
— U r en moders dagbok; studie för Idun af Inga Schen- felt.
— Den venslra banden; af Jenny O. — Husmoderlig al- m a n a c k: oktober; a f Stenia.
— Lamporna och.
deras skötsel; af C.
B.
— U r notisboken.
— Literatur.
— Teater och m u - sik.
— Familjen pä A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad med hedersomn.
vid Iduns senaste pristäfl.
(Forts.1 ä r det sundaste, m e s t närande, " billigaste animaliska födoämne och bör b l i lika o m t y c k t i Sverige, där bolaget nu s k a l l i n r ä t t a en depöt, s o m i England och pä kontinenten, där Bovrilfabrikaten v u n n i t en exempellös framgång p å endast några fä år, och där m ä n g a hundra tusen husmödrar icke för en enda dag numera k u n n a u n d v a r a Bovril i dess m å n g a former af soppor, såser, choko- lad, vin o. s. v.
Bovril är blifven e n nödvändighetsvara i den fattiges hem och i den rikes.
