# ID: svediakorp-per884
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,895
# sentences: 628
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 40 (250) Prenumerationspris Fredagen den 30 september 1892. pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl • Idun ensam _ _ &gt; 8 — 6: 50 4: — Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r, (Aftonbladets nya hus.)
P r e u u m e r.
s k e r i landsorlen ä post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n Redaktör och FRITHIOF Träffas a b y r å n kl.
Den konstnärinna, hvars bild Idun i dag meddelar, har måhända mer än någon bidragit till, att vårt svenska språk klingar rent och form- skönt, icke blott på vår främsta dramatiska scen, 12 -- 1.
A l l m.
Telef.
61 4 7.
Bertha | j j å ynglingen eller Jr | ungmön klappar på Thalias tempelpor- L tar för att blifva upptagen i gudinnans ut- valda krets, är hjärtat van- ligen så uppfylldt af en- tusiasm och rosiga dröm- mar om framtida stor- het, att det icke finns plats för den tanken, att konsten är svår, att lag- rarne växa högt.
Den kännedomen vaknar först, sedan man stigit öfver tröskeln till tempelgår- den, och kostar ofta både bittra tvifvel ocb bittra tårar.
Det är ganska vanligt, att konstnovisen icke ens frågar sig själf: » Äger jag modersmålet så i min makt, att jag sannt kan återgifva, hvad jag skall framställa på scenen? » Och dock lig- ger just i detta skåde- spelarekonstens storahem- lighet.
Detsamma gäller äfven sången.
Utan en sann deklamation och frasering blir sången utan själ.
utgifvare: HELLBERG.
Utgifningstld: hvarje helgfri frviae Lösnummerspris I 5 drs (vid kompletteringar) Qernmults Koktr-Akiicb 5:te årg.
AiiHoitKpriM: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
Por » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 öro för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr ncmp.-rari T a m m e l i n. utan äfven i sången på vår opera.
Bertha Carolina Ma- thilda Tammelin, enda barnet till den utmärkta karaktärsskådespelerskan Carolina Bock, född Rich- ter, och hofflöjtisten Bock, är född i Stockholm den 2 1 december 183G, allt- så samma år, månad och dag som vår hertiginna af Dalarne.
Uppväxt under en stor konstnäriu- nas moderliga vård och i en tid, då den sven- ska dramatiska konsten stod på sin höjdpunkt, med namn sådana som Emilie Högqvist, Fanny Westerdahl, Olof Ulrik Torslow och Nils W i l - helm Almlöf, var det helt naturligt, att den unga flickan skulle fat- tas af kärlek till teatern.
Utrustad med godt huf- vud, med för en kvinna utmärkta språk- och bok- kunskaper, musikalisk och med stora fordringar på sig själf, inträdde Bertha Bock 1853 vid kungliga teatern, hvilken hon sedan tillhörde oaf- brutet i trettiofyra år, hvarunder hon utförde mer än tvåhundra tal- och 3ångroller.
Och dessa, kan man säga, omfattade alla brancher, men i hvilka hvarje de- talj var utarbetad till
Y f s ej af fädrens ära, en hvar har dock blott sin; Kan du ej spänna bågen, är han ej din.
Hvad vill du med det värde, s o m är begrafvet?
Stark ström med egna vågor går genom hafvet.
JiS.
ett litet mästerstycke af sanning och karak- tär.
Därtill fick man höra en diktion, så träffsäker och naturlig, där aldrig en bokstaf kunde falla bort och där, hur sakta stäm- man än ljöd, hvarje stafvelse likväl trängde till salongens minsta vrå.
Det är ej här meningen att uppräkna Bertha Tammelins alla roller, men några böra nämnas för att beteckna konstnärinnans mångsidighet, och då böra vi ej glömma: tant Beate i » Så kallad ungdom », Brita Lejonhufvud i » Kung Martha », fru Pernelle i » Tartuffe », Adol- fine i » Familjen Benoiton », Mistress Reed i » Jane Eyre », grefvinnan i » Fröken Elisa- beth », Lady Deborah i » Richard Sheridan », Fru Laroque i » En fattig ung mans äfven- tyr », Ulrika i » Släktingar », drottningen i » Hamlet », drottning Kristina i » Vasaarfvet », abedissan i » Dagen gryr », Philaminte i » Lärdt folk i stubb », Ingrid i » Engelbrekt och hans dalkarlar » och mistress Malapropp i » Rivaler- na ».
A f sångroller böra äfven nämnas: Puck i » Oberon », V e veranda i » Slottet Monte- nero », markisinnan i » Regementets dotter », drottning Milda i » Riddar Blåskägg », Bar- barina i » Figaros bröllop » och prinsessan i » Den förtrollade katten ».
Det är en rätt vacker samling af skarpt utpräglade karaktärer, hvilka fortlefva i gamla teatervänners minne; men Bertha Tammelin ville lämna ett varaktigare arf efter sig i det goda utsäde hon sådde och fortfarande sår som lärarinna i deklamation och svenska språkets talande.
Redan sedan flere år hade de yngre förmågorna vid teatrarne vändt sig till Bertha Tammelin för att få en behöflig tukt på sina ofta bedröfliga utförsgåfvor, och resultatet af dessa lektioner blef så uppse- endeväckande, att musikkonservatoriet i sep- tember 1879 skyndade att anställa henne som lärarinna i deklamation för sångeleverna.
Här väntade henne en rik verksamhet, åt hvilken hon ägnade sig med kraft och energi, och för hvilken konsten och konstnärerna stå i stor tacksamhetsskuld hos henne.
Arbetet både vid teatern och konservatoriet samt dess- utom med de många enskilda eleverna blef dock till sist för mycket, hvarför hon läm- nade scenen som premieraktris den 1 juli 1887, så mycket hellre som hennes allt mer aftagande synförmåga hindrade henne att fritt röra sig.
Men nekade ögonen henne sin tjänst, så var hennes öra lika känsligt för hvarje språkets skiftning, och man kan nä- stan påstå, att hon åstadkommit underverk med sin förmåga att omdana de mest omöj- liga idiom.
Det är i sanning ingen lätt sak att utplåna en till det komiska gränsande provincialism eller att få kraft och spänstig- het i en läspande tunga.
Till hennes redan stora verksamhet kom slutligen äfven den att vara lärarinna i deklamation samt rollers instu- derande vid k. dramatiska teaterns elevskola, hvartill hon kallades 1889, och när vi kasta en blick på listan öfver dem, som genomgått hennes skola, så finna vi där namnen på nä- stan alla, som nu utgöra våra teatrars bästa prydnader.
Bland damerna se vi Olga Fåh- reus, Ellen Hartman, Louise Fahlman, Dina Edling, Lina Sandell, Anna Lisa Hwasser- Engelbrecht, fru Jungstedt-Linden, Anna Klem- ming, AdéleAlmati, Ellen Nordgren-Gulbrand- sen, Vendela Anderson-Sörensen, Augusta Öhr- ström, Helga Rundberg, Selma Riego, f. Zuhr, Constance Behrens, Amanda Janson, Sofie Lindegren, Anna Sternvall, Karin Svanström, Valborg Holmlund, Emma Holmstrand m. fl.
och bland herrarne Oskar Beeekström, Albion Örtengren, William Engelbrecht, Georg Törn- qvist, Emil Hjertstedt, Mikael Bratbost, Erik Åkerberg, Anders de Wahl och Axel Felix Lindberg, som varit anställd vid Svenska tea- tern i Helsingfors och för närvarande åtnju- ter statsstipendium af finska senaten för id- kande af sceniska studier, och många flere, och dessutom hafva många lärare och lära- rinnor vid våra elementarläroverk och folk- skolor samt präster och andra det offentliga ordets förkunnare jämte damer ur societeten begagnat sig af fru Tammelins utmärkta handledning.
Det är således med fulla skäl man kan säga, att Bertha Tammelin utfört en god lifsgärning, då hon i den dramatiska och mu- sikaliska konsten höjt och rensat vårt mo- dersmål, oeh såväl enskildt som offentligt har man skyndat att gifva henne ett fullt och odeladt erkännande.
Literis et artibus, som pryder hennes bröst, tilldelade henne konung Oskar redan den 1 december 1885.
Sedan 1873 är Bertha Tammelin förenad i det lyckligaste äktenskap med den kände skalden, revisorn i kammarrätten, Filip Tam- melin, och i det gästfria konstnärshemmet trifvas väl det kvicka skämtet och det glada skrattet.
Här i all enkelhet äro de unga konstnärerna och litteraturens män alltid väl- komna.
Här musiceras och deklameras, här kåserar man och kritiserar med äkta konstkär- lek och god ton allt nytt, som uppenbarar sig i skönlitteraturen eller på skådebanan; och skulle äfven kritikens bugg en och an- nan gång falla skarpa, så träffa de endast ytligheten och humbugen, ty de tongifvande i denna älskvärda krets sätta konsten högt och hålla öm vård om gammal god tradition.
Till sist må också nämnas, att Bertha Tammelin, själf varm musikvän, har kom- ponerat flere särdeles vackra romanser, där- ibland » Geniviéves sång » i komedien » De onyttige », hvilken hon tillägnat Elise Hwas- ser, samt flere kända sångstycken, intagna i » Det sjungande Europa ».
Med en aldrig domnande entusiasm för sin konst oeh med samma energi skall Bertha Tammelin, vi hoppas det, ännu länge verka i det skönas tjänst.
Adolf He / lander.
Stilla Smijlla §8f lycka Stilla Stilla lycka I egna det lycka.
solskensblid, lycka, full utan hemmets af frid!
flärd värld!
JÉGNÉR.
Under Mål lifvets för Hvar hvarje på Finns denna där Tröttadt Dock dödligs som goda När den Lön du Lön för finner svett mot och dig vi slutat, ger på Stilla lycka din ro!
möda bygdt, tryggt.
dagens för dig?
bo, blicka kamp mången Möter liknar tomtar sinne med hopp, jordestig en fröjd, Hem, Om vandringslopp id, och strid; plågsam helga utan I det egna Stads till dig vår Stads till dig vårt flärd hemmets Filip stund grund.
värld!
tanke går, hjärta trår.
Tammelin.
Hemlängtan.
E t t u t k a s t af Vilh.
Lundström.
|in läsarinna, har du en gång riktigt på l allvar pröfvat, hvad denna underliga, obeskrifliga känsla, som kallas hemlängtan, egentligen vill säga?
Du befinner dig kanske just på den plats på jorden, som du i din fantasis mest inspi- rerade ögonblick lifligast önskat att besöka, på Paris ' boulevarder eller i Rivierans trollska nejder, bland Romas ödemurar eller på Napo- lis strand, och du vill nu i fulla drag njuta af lyckan att ändtligen hafva hunnit din läng- tans mål.
Och omkring dig har du allt, hvad da nå- gonsin skulle kunna önska dig.
På hotellet stå hoptals bugande tjänsteandar, som i hopp om rikliga drickspängar icke tyckas hafva nå- gon annan fröjd här i världen än att tillfreds- ställa din minsta nyck, table d ' höten är ut- märkt, vinerna äro superba, vädret det mest tjusande — du skulle med bästa vilja icke kunnat uttänka något gynnsammare, då du här hemma drömde om att få skåda den sköna, rika, vimlande världen.
Och dock — - dock lägger sig plötsligt en slöja öfver din ljusa glädje, en tyngande börda trycker med ens ditt sinne, och en enda mal- örtsdroppe förgiftar i ett ögonblick din njut- nings bägare.
Du vill slita slöjan, kasta af tyngden, icke känna malörten, men det går ej.
Ty det är en af de mäktigaste bland makter, som plöts- ligt med starka band omsnärjt ditt sinne — det är hemlängtan.
Du vredgas öfver din egen svaghet att icke kunna behärska dina känslor, du kallar dig
själf ett barn, en stackare, du vill intala dig, att du aldrig haft så grundadt skäl att vara nöjd och att njuta som just nu, och dock — - dock borrar sig den där gnagande känslan allt djupare och djupare in i ditt hjärta.
Huru länge och huru ifrigt hade du ej längtat att för en gång få komma ur de gamla, kälkborgerliga förhållandena, att få andar en annan, friskare luft, att få se det stora, pul- serande lifvet på nära håll, att få lefva, lära, njuta — och så, då du ändtligen hunnit där- hän, då längtar du tillbaka till den där gamla, utnötta hvardagsprosan, vid hvilken du nyss så innerligt leddes!
Man kan blifva ursinnig för mindre.
.
.
Och det finns vid sådana tillfällen ögonblick, då man tycker sig icke nog kunna förakta sig själf, och då man skulle vilja förbanna natu- ren, som aldrig kan låta människan behålla en enda glädje hel och odelad.
.
.
Det är något dylikt jag har kännt denna eftermiddag här borta i den stora kejsarstaden vid Nevan.
Jag har hela morgonen och förmiddagen vandrat omkring och sett allt, hvad Östeuro- pas hufvudstad kao bjuda, tjusats af stolta palatser och förgyllda kupoler, blandat mig i vimlet på en millionstads gator; jag har gått och gått, sett, beundrat, njutit, och så har jag till sist trött kommit åter till hotellet.
Och i den mjuka resårsoffan har jag nu slagit mig ned för att smälta alla intrycken, frossa i minnet af det sköna och egendomliga jag nyss skådat och hämta krafter till en ny upptäcktsfärd bland den väldiga kejsarstadens alla sevärdheter.
Och för min tjusta fantasi hägra dessa breda, af palatser kantade gator, de härliga grekiska kyrkorna med deras höga, glänsande pelare, deras helgonbilder och rökelsedoft; i tankarne vandrar jag åter bland sorlande fon- täner, i lummiga parker eller utmed den stolta Nevan, som majestätiskt utbreder sin alltid svallande yta.
Då — jag vet ej huru — faller min blick på det framför mig stående bordet.
Där lig- ger ett bref hemifrån.
Det är redan flere dagar gammalt; jag har läst det upprepade gånger, vägt hvarje ord, men icke kunnat spåra däri någon anledning till oro för mina käras skull och så lugnt åter ägnat mig åt njutandet af resans nöjen.
Och nu, medan min fantasi frossar i min- net af nya intryck, vidgade vyer och vexlande stämningar, medan allt är så nytt, så fängs- lande, så intressant, faller hälft omedvetet min blick på det där så många gånger lästa bref- vet med det blå tjuguöres frimärket ...
Och i ett nu är allt förändradt!
Min tanke, som nyss hänryckt vankade kring på Nevans stränder eller bland Peter- hoffs glittrande kaskader, är nu plötsligt långt borta, där hemma i den lilla småstaden vid Mälarstrand.
.
.
Nyss i en världsstad och nu i en af världens mest förgätna afkrokar!
Huru trefliga, huru omvexlande förefalla mig ej med ens dess smala, krokiga gator, som aldrig besvärats af någon stenläggning, huru hemtrefliga, huru inbjudande dessa små låga trähus med sina röda tegeltak, sina gam- maldags fönsterluckor och sina hvita gardiner bakom de fyra rutorna!
Och allt detta, som för icke länge sedan var mig så tråkigt, så enformigt, det är nu så behagligt, så kärt, så pittoreskt!
Och människorna!
Huru kälkborgerliga, huru andefattiga fann jag dem icke förut med deras små intressen, deras hvardagsskvaller och de- ras trånga vyer!
Och huru djupt känner jag icke nu, att de alla vuxit fast vid mitt väsen, att deras små fröjder och deras små bekym- mer intressera äfven mig, att det i denna eviga hvardagsprosa finns en skär, aldrig anad poesi ...
Så tycker jag mig sakta gå genom gatorna, titta in än här, än där, och öfverallt mötes jag af denna friska, rena, trefna luft, som D y s s föreföll mig så unken och kvalmig.
Och så kommer jag till slut till den lilla gården med den gröna grinden och den brokiga blom- stertäppan — mitt barndomshem.
.
.
Huru varmt välkomna mig icke de mina, huru mjuka äro icke deras famntag, huru lugnt och tryggt kännes det icke i deras närhet!
I mitt rum är allt ordnadt af kärleksfulla hän- der just så, som ingen annan skulle kunna; där nere i bersån skymtar kaffebrickan, och en glad röst ropar åt mig att raska på.
Och öfver det hela med all dess trefnad, dess kärlek, dess idylliska frid svajar det gula korset på den blåa bottnen, min egen, svenska flagga.
.
.
Det sjuder inom mig; stolt ville jag för hela världen peka dit och ropa: ser du, här är mitt barndomshem, mitt fosterland, mitt alrt!
Kanske blir jag för häftig, ty plötsligt vak- nar jag ur mina drömmar.
Hotellrummet, som nyss var så bekvämt oeh så inbjudande, är nu så naket, så kallt, så mörkt; jag ville gifva allt för att blott ett ögonblick få skåda hem och fosterbygd, glittrande Mälarfjärd och blå- gul flagga.
Med tusen osynliga fångarmar har hemlängtan gripit mig — jag måste ut, ut att glömma.
.
.
Långsamt vandrar jag ned för Kasanskiga- tan, följande strömmen, som böljar fram mot Nevski.
Snart öppnar sig för min blick Nev- skiprospektet med dess vimlande lif, dess pa- latser och butiker, dess tusentals droskor, dess kaféer och dess tiggare.
De sistnämnde hafva snart omringat mig; med aldrig svikande om- döme upptäcka de genast främlingen.
Det är gubbar och barn i brokig blandning, trasiga, utmärglade, hemlösa.
.
.
Jag delar ut mina småpengar, så långt de räcka; snart är det sista tiokopeksstycket gånget, jag måste stoppa ned portmonnän och gå.
En liten barbent, trasig flicka följer mig ett stycke med utsträckt hand; slutligen måste jag bestämdt säga ifrån åt henne, hon vänder om och mumlar något mellan tänderna.
Var det en sista bön?
Eller förbannade hon mig.
.
.
?
Hög och vördnadsbjudande med sina långa, skuggiga pelargångar och sin ädelt formade kupol reser sig midt framför mig Kasanski- kyrkan.
De förbigående buga och korsa sig, genom de öppna portarne går en jämn folk- ström in och ut.
Hvar skulle man väl känna sig hemma om ieke i ett Herrans tämpel?
Där finns säkert ro äfven för hemlängtan!
Så tänker jag glad och går dit in.
Man betraktar hälft förtrytsamt kättaren, som icke korsar sig.
Nästan omedvetet gör jag då själf korstecknet för att ej längre blifva observerad, och jag känner mig till och med frestad att som de andra buga mig för första bästa helgonbild.
.
.
Men någon ro, någon hemfrid finns det ej heller därinne.
Kallt och stelt är allt — kallt och stelt som de höga, smäckra marmorpelarne, som förlora sig i rökelsemolnen däruppe i hvalf- ven.
.
.
Man gapar på helgonbildei na, vandrar fram och tillbaka, köper ett ljus vid salubor- det, tänder det framför bilden, medan pennin- garne klinga i försäljarens låda, bockar sig och korsar sig, ser förnöjd ut att ha uppfyllt all rättfärdighet oeh skyndar ut igen.
.
.
Icke ens härinne, inför den alltomfattande Gudens ansikte finns en bekant, en befryndad själ, ett känslouttryck, som harmonierar med mitt eget väsen.
Allt är vana, handtverk, slentriaD.
Jag minnes 1 detta ögonblick den lilla kyr- kan i grannsocknen till mitt barndomshem.
Jag hade alltid funnit den så ful, så futtig, så obetydlig.
I denna stund skulle hon vara min längtans mål!
— — — Jag vandrar äter ute på Nevski.
Dess bru- sande lif böljar ånyo förbi mig; alla ha så brådt, så brådt.
Den e n e ser glad ut, den andre ledsen, öfver de fleste hvilar den slöa likgiltighetens prägel.
Men ingen känner mig.
Och då griper mig, medan jag ströfvar framåt, allt djupare och djupare en onämnbar längtan, en l ä D g t a n efter ett vänligt, kärleks- fullt ord, efter ett hägnande kvinligt väsen, efter en huld, varm hand att förtroligt sluta i min egen.
.
.
Då ser jag mig plötsligt, när jag viker om närmaste hörn, stå på en grön, öppen plats, och i dess midt reser sig hög och vördnads- bjudande en kvinnostaty.
Jag träder närmare och ryser: det är icke bilden af en kvinna — - det är Katarina II.
Trött slår jag mig ned på en trappa i den omgifvande parken.
Icke långt från mig ser jag en manlig varelse nedsjunken mot sockeln af statyn; hans stora hufvud med det tofviga håret och de förvridna dragen ligger lutadt mot en af stenarne, käppen och tiggarpåsen ha glidit ur hans hand och rullat ned på sandgången.
I ett ögonblick har jag fattat situationen — det är en af det ryska samhällets mest för- följda p arias, det är en polsk jude.
.
.
Polack och jude!
Och vid foten af Katarina II:s staty!
Heliga rättvisa, hvarför låter du då det iskalla ödet håna dig?
På en sekund är min egen barm öfver min gnagande, nöjesförstörande hemlängtan som bort- blåst.
Inför denne olycklige, hvars ena fäder- nesland blott hägrar i profetians dunkla löften, och hvars andra fosterland förtrampats af denna samma kvinna, vid hvars stolta staty han sjun- kit ned, inför denne olycklige, som icke han längta, eftersom hans längtan vore utan hopp, utan mål, inför honom förstår jag, att hem- längtan icke är en naturens förbannelse, utan en af dess skönaste gåfvor.
.
.
Ty den känslan gömmer det bästa, som jor- delifvet äger, den är trånaden efter moder eller brud, efter kärlek, frihet, fosterland.
S k i s s för Idun af Elsa Lindberg.
K l ^ r e t e hade lexor, » nedrigt många », en, » O två, tre, franska, historia och så den där » gräsliga » räkningen — hela fyra problem om » arbetstid » och om » hvad A och B får » och » hvar de mötas » och hvad det nu var allt för otyg, de handlade om.
Men det värsta var, att klockan redan gick på 7, och ännu hade Grete inte lärt en enda.
Det var förfärligt att tänka sig.
De små ned- bläckade fingrarne refvo nervöst bland böc- kerna.
Saken var den, att Grete fått en så » rys- ligt stilig » bok till låns af en skolkamrat.
En tjock lunta, uppsprucken i ryggen ocb
med hundöron oeh andra tydliga bevis på flitigt begagnande.
Den hade varit så spän- nande, att Grete inte kunnat släppa den ur händerna.
Bara ett kapitel till och så ett till och så ännu ett.
.
.
» Har du inte börjat med dina lexor än, barn? » hade mamma ropat gång på gång.
Hvarje gång hade Grete hoppat till och hjälte- modigt försökt att lägga boken å sido, men så hade åter symaskinen surrat på där ute i salen, och det lilla mörka, rufsiga hufvudet hade på nytt sjunkit ned öfver de tummade bladen.
Så hade Lina, jungrun, tändt lampan, och nu satt Grete där med lexböckerna framför sig.
Håhå jaja!
Med hvilken skulle hon börja?
Med franskan?
Hu, så långt!
Allt om be- stämda artikeln.
Den där fåniga grammati- ken bestod då bara af undantag och undan- tags undantag?
Och Vidholms hederliga språklära fick sig en otålig puff, så att den dansade längs bordet.
Det var då också nedrigt utaf Behm att ge alla exemplen.
Han hade ett sätt att ge lexor, han!
Först när han gifvit en rik- tigt lång en och alla ropat i korus, att det var » alldeles för långt », så brukade han sätta sitt lilla tjocka hufvud på sned, så att den röda halsen slog ett pösande veck öfver den stärkta kragen, dra ned vesten, som alltid var för kort, och illparigt stirra ut öfver klassen — och så höll han sitt lilla vanliga tal.
Han talade fort, med korta andetag, tills han mötte ett r; då riktigt hvilade han på det och lät det rulla fram med öm för- siktighet.
Flickorna tyckte, att det var all- deles, som om han åkte kana; först springer man fram en bit med små, korta, hastiga steg för att få fart och se ' n mjukt glida hän öfver det hala.
» Det är många, » brukade han säga, » i den härvarande klassen, som har svårt, tror jag, det tror jag alldeles säkert, att följa med.
Jag har verkligen märkt det.
För dem är nog lexan för lång.
D e kunna ju sätta upp handen, så får jag se, och så få vi väl rådgöra, tror jag. » I de sista orden funnos två r, och därför upprepade han dem ännu en gång, » rådgöra, tror jag », och lät dem långsamt rulla fram och likasom smekte dem kärleksfullt med tungan.
Naturligtvis hade ingen satt upp hand!
Nu satt Grete där och försökte komma ihåg, att: » Min bror har ett godt hjärta och ett utmärkt minne » hette: » Mon pére a le coeur bon et la memoire excellente ».
Oe ' h så satte hon fingrarne i öronen, sträckte ut sina långa ben och läste vidare.
» Voici la mai- son de mon pére 1 ' architecte en est mort. » » En est mort, » upprepade hon och dun- kade med handen i hufvudet för att riktigt pränta in det — » en est mort, en ... » Det tog i dörren.
Lina stack in hufvudet och frågade från frun, om Grete ville komma in och se fröken Molly, innan hon gick.
» Hon är färdig nu och är så fin och grann och söt, ackurat som en karamell. » Ja, det var ju så sannt det, stora syster, Molly, skulle på bal i kväll!
Hon var bra lycklig, hon, och Grete kom med en rik- lig martyrmin in i den upplysta salen, där syster Molly stod framför trymån och knäppte de långa, gula handskarna.
» Nåå, hvad tycks? » Systern vände, lång- samt sin smärta gestalt rundt omkring.
» Rysligt stiligt! » svarade Grete med kän- sla och öfvertygelse.
» Hvar ska ' jag sätta liljekonvaljerna? » Molly satte hufvudet på sned och gick två steg bakåt och så två åt höger och två åt venster.
» Här eller här? » » Här, tycker jag, » föreslog Grete och kläm- de med all makt ned blommorna på systerns axel, utan att tänka på den förödelse de små nedbläckade fingrarne gjorde i de ömtåliga tyllpuffarna.
» Släpp dem, Grete; du förstör alldeles mina ärmar!
TJsch!
En så ' n unge! » och hon ska- kade henne ifrån sig.
» Vagnen är här! » förkunnade i detsamma Lina, helt anfådd af det häftiga springandet i trapporna.
» Hvar är mamma, är hon inte färdig än? » ropade Molly nervöst, och två knappar flögo på en gång ur ena handsken.
» Fort, Lina, tråd och nål!
Där i syskri- net!
Så, skynda sig då! » Lina gjorde sig den största möda att få allt i syskrinet så mycket som möjligt huller om buller; till slut uppfiskade hon långsamt, » utsökt långsamt » som Molly kallade det, en synål mellan det tjocka, spruckna pekfingret och långfingret.
Så kom mamma infrasande i svart siden- klädning och puderasken i ena handen.
Mol- lys ljusa lugg skulle pudras för att inte räkna under aftonens lopp.
Det var ett högtidligt ögonblick.
Mamma allvarlig som en prestinna med pudervippan kretsande som en hvit dufva öfver Mollys sänkta hufvud, i bakgrunden Grete och Lina andäktigt följande ceremonien.
» Så ja, så!
Litet mer på ena sidan kan- hända. » Mamma vände och vred Mollys vackra hufvud.
» Hit nu med bufvan! » Grete för sin del vågade knappast andas af bara oro, att den ljusa teaterhufvan skulle kunna rubba Mollys fina hår.
» Akta elden! » förmanade mamma därute i tamburen, när Lina stånkande drog på henne galoscherna.
» P å skänken står en tallrik med sylt och bakelser; och så se efter, att inte Grete sitter uppe för länge.
Se så där ja! » Hon stampade med högra foten, som inte rik- tigt ville gå ned i galoschen.
» Akta elden för all del! » När Lina stängt dörren och släckt gasen i tamburen, så gick hon in i salen för att släcka lamporna där.
Men hon kom aldrig längre än öfver tröskeln.
Så sjönk hon ned på närmaste stol och skrattade, så att tårarna trillade som ärter utför hennes runda, blanka kinder.
Framför trymån, mellan de två höga golf- lamporna, stod Grete.
Djupt begrundande blickade hon in i spegeln under de hvita, halfslutna ögonlocken.
Tvänne blekröda si- denband på grekiskt sätt knutna öfver det rika, mörka håret, klädningen framtill urvi- ken, öfver axlarna ett blekrödt tygstycke, dra- peradt i mjuka veck, i ena handen puder- asken och i den andra pudervippan, som fri- kostigt strödde puder öfver ansikte och hår.
Häftigt vreds det lilla mörka hufvudet om, och det blixtrade till i ögonen, men så drogs mungiporna ned, och Grete såg skamsen ut, skamsen som en riktig liten skolråtta.
» Nå, jag må säga, jag må säga, » bröt jung- frun slutligen ut.
» Klutat ut sig, det har hon, med » harns » från fröken Mollys bal- klädning.
Och puder det har hon då smetat öfver hela ansiktet, så att hon då mest lik- nar en hvitlimmad vägg.
Ha, ha, ha, ha, jag må E ä g a, » och hon slog sig på knäna ocb skrattade, tills Grete förnärmad ref af sig banden och tygbiteD, rusade in i sitt rum och slog igen dörren, så att det dånade i hela huset.
Där inne kastade hon sig nästan med ra- seri öfver historielexan.
.
.
» Den unga drott- ningen var ingalunda vuxen den svåra upp- giften att afhjälpa missförhållandena i lan- det.
Hon hade visserligen ärft sin faders lysande snillegåfvor - — — — — — » hon rabblade vidare och vidare.
Det var, som när en stor flod flyter fram, jämnt och lugnt, tråkigt och sömnigt.
Men när bon kom till ett årtal, upprepade hon det ihärdigt gång på gång med olika tonfall; först barskt och så mjukare och så mildare och mildare, tills hon slutligen hviskade fram det och liksom smekande bad siffrorna att stanna kvar i det lurfviga lilla hufvudet, som hade så förfärligt svårt för allt hvad siffror hette.
Läraren i historia, han riktigt lefde på år- tal, han.
Men så var han då också liten oeh blek, med stora vattenblå, milda ögon.
Och så var han så mager, så mager.
Grete trodde, att det var för att årtalen voro en så klen kost.
Näst årtal svärmade han här i lifvet allra mest för regenternas släktskap.
Det var något rysligt, när han slog in på den trafven.
Hittade han då på något rik- tigt kvistigt, som sista gången t. ex. när han frågat Grete, hvem Karl X Gustafs morfar fars svåger var, så skfn han formligen upp, och j u längre svaret dröjde, dess mera för- tjust tvinnade han fingrarne omkring hvar- andra.
Så där ja!
Nu var den lexan undangjord.
Men nu hade hon det värsta, sitt lifs plåga, räkningen kvar.
Grete suckade; så sträckte hon armarne öfver hufvudet, och så gäspade hon så grund- ligt, att det gick som en lång våg öfver hela kroppen.
Den som ändock fick sofva!
Hon lade ned hufvudet på bordet, blott för att känna, bur skönt det skulle vara, om hon nu inte hade haft någon räkning, utan finge gå och lägga sig i stället.
Så slöt hon ögonen, bara ett litet tag, bara litet.
Grete tillbad sömnen.
Åh, att få krypa ned i en sval, mjuk säng och så sofva, sofva.
.
.
Men hvad tänkte hon då på!
H o n hade ju räkningen!!
Hon flög upp som en pil och smällde Nyströms räknelära i bordet för att bli vaken.
Åh, hvad hon hatade matematiken, ja, och räknelärarn med, därför att han var så mörk och så grof och så röd, därför att han var så nervös och retlig.
Alltid skrattade han, när man sade något dumt, och då blef man naturligtvis ännu dummare och räddare.
Så gjorde han alltid narr af ens svar, så att hela klassen brast ut i skratt, och det värsta var att man själf tvingades att skratta åt sin egen dumhet, just när man var så yr och konfys, att man inte visste, hvar ens eget hufvud satt en gång.
Och när han såg på en sedan — då var det, som om han borrat sig in i ens innersta, räknat ut och vägt upp ens lilla förstånd i så och så många kilogram, hekto- gram och gram.
Ja, nog hade då Grete för- stått, att hennes lilla förstånd i matematik var vägdt ocb funnet för lätt, alldeles för lätt.
Hon riktigt ryste, när hon slog upp räkne- boken.
» Om 17 väfvare på 10 dagar väfva 1190 m. tyg, hur mycket väfver hvar och en dag- ligen? » läste hon.
Sjutton väfvare!
Pennan gnisslade på papperet.
Först en etta, rak som en löjtnant i sprättbågstil, och så en sjua, som graciöst böjde sitt hufvud och släpade efter sig en lång svans, alldeles som Mollys släp.
.
.
Ja, Molly, j a!
Henne hade hon nästan glömt!
Hon var på bal!
H o n var lycklig, hon!
Och åter suckade Grete.
Så skref hon under sjuttontalet tio med en liten fyllig nolla och så 1190 — mycket långsamt och mycket omsorgsfullt.
Så började hon åter.
» Om 17 väfvare på 10 dagar — — — » Men hvad var det?
Upp till henne stego toner, ömma, smekande, lockande.
Det var Donauwellen, som spelades i våningen inunder.
Hon lyssnade och lyssnade.
Den lilla trubbiga pennstumpen, som bar så många märken efter Gretes hvassa tänder, föll ur hennes hand.
Hon märkte det ej.
A c k, den som finge dansa!
Hon lutade sig tillbaka i stolen och öppnade ögonen, så vida och stora.
Den som vore stor!
En sådan där blekröd, luftig klädning som Mollys, och så puder i båret och blommor, doftande blommor, och ljus och lekande, klingande skratt!
Så mu- sik, sprittande dansmusik, som kom en att glömma allt, allt utom glädjen och njutnin- gen, som flöt liksom eld genom ådrorna och kom foten i skon att spritta af danslust.
Ah, Grete kände, hur de bådo och lockade, tonerna, som ljödo upp till henne därned- ifrån, och hon följde dem in i drömmarnas vida land, och hon glömde allt, de 17 väf- varna, den unga drottningen, den bestämda artikeln, alla världens långa, sömniga lexor.
Modersmål oeh barnajoller.
(I anledning af en uppsats i Idun den 9 sept.)
(^vilket är det skönaste, som finns att se i världen? » Frågan framställdes i ett sällskap, där man roade sig med att framkasta och besvara kvistiga frågor.
Svaren haglade tätt.
En svärmade för vildt storslagna naturbilder, en för leende landskap.
En sökte skönhetens böjd i diamantens gnist- rande färgspel, en annan i blommornas dof- tande färgprakt.
Männen påstodo, att en skön kvinna var skapelsens prydnad, men priset för det bästa svaret vann en ung mo- der, som blyg och rodnande, men med öppen och leende blick svarade: Min lilla sofvande gosse!
Om det gällt att besvara frågan, om hvil- ken som vore örats, i stället för ögats, största njutning, så skulle jag velat svara något ditåt.
Jag skulle sagt, att om en sonat är nå- gonting härligt och upphöjdt, att om opera- primadonnans aria är stor konst och skåde- spelarens kraftigt och vackert skolade röst är en njutning för mitt öra, så finns det dock intet, som så förmår tränga till mitt hjärtas innersta djup, som min lilla, flickas barnsliga joller.
Just joller!
Just de ljud, som äro van- ställda, för alla andra än för mig oförståe- liga uttryck för begrepp, som knappast hunnit uppstå i det lilla hufvudet!
Det är icke de ord, hvilka barnet hunnit lära sig att korrekt uttala, som mest smeka mitt öra och komma mig att le af förtjusning, utan det är det stapplande försöket, det famlande, letande, som fängslar mitt öra, mitt intresse.
Det är jollret.
Låtom oss icke upphöra att jollra med våra barn!
En författare i ett föregående nummer af » Idun » har framfört några vackra och väl- menande ord om vårt modersmål.
Han vill, att vi skola vårda och ansa detta dyrbara och heliga arf, och att större ansträngningar skola göras i skola och hem för uppöfvandet af talets konst.
Jag är med honom i detta, i själfva ön- skemålet, ehuru jag tror, att han icke rätt fått syn på de verkliga orsakerna till, att talet är vanvårdadt hos oss, och att talet som konst knappast hos osa kan sägas exi- stera.
Det är emellertid blott en enda punkt af hans framställning jag här vill inlåta mig på.
Jag är icke med honom, då han tror, att man i barnkammaren jollrar bort språket med de små genom att i språkkunskap ställa sig på deras ståndpunkt.
Jag tror icke som han, att » barnets utveckling i ett rent talande af modersmålet fördröjes », genom att man jollrar med det, eller att det skulle vara nyttigt att förjaga jollret ur barnkammaren.
Jag tror tvärtom, att intet skärper barnets uppfattning af språket och underlättar dess ansträngningar att tala det som ett flitigt begagnande — från omgifningens sida — af just barnets egna uttryckssätt.
Jag har ofta märkt det hos mina egna små, huru de liksom kännt sig slagna, förlägna af att höra mig, stora pappa, begagna deras egna allra som tokigaste ord, och huru de då försökt att ändra, att rätta dem.
Med någon uppmärksamhet skall man lätt i barnets joller kunna spåra ett system, finna bevis för dess intelligens och uppfinningsför- måga vid skapandet af egna uttryck, ofta målande nog för dem, som söka lära, fatta dem.
Det är icke så betydelselöst, som man skulle tro, om barnet öfverlämnas åt försöken att själf finna beteckningar för saker och ting, ty man skall lätt kunna påvisa de ofta fyn- diga kombinationer, som ledt till uppfinningen af dylika uttryck.
Ofta, då jag iakttager min lilla flicka under hennes jollrande prat med mig, ser jag, hur hennes blick får ett sökande uttryck, huru den lilla munnens fina linier växla oeh ombildas under ansträngningen att forma ett ljud till likhet med hvad hon hört af mig eller själf föreställt sig.
Om jag försöker underlätta hennes arbete genom att korrekt uttala ordet, så misslyckas jag säkert.
Söker jag däremot att jollra med ocb blott så småningom låter ordet växa ut gradvis till sin rätta form, så går arbetet mycket fortare.
Arbetet!
Ja för barnet är dot nog ett ar- bete.
Ett arbete i det tysta, hälft omed- vetna.
För mig däremot är det en njutning, ett nöje, det renaste, njutningsfullaste nöje som finnes: att jollra med min lilla flicka.
Skulle jag låta beröfva mig en sådan njut- ning, så länge jag kan få äga den?
En njutning, som på samma gång är en tröst, en vederkvickelse, en hvila?
Icke!
En tröst — därför att jag vet, att om värl- den är full af motgång, af strid och neder- lag och sorger, så är allt detta glömdt under de snabbt flyende ögonblick jag med hennes lilla hufvud mot mitt bröst får jollra och leka.
En vederkvickelse och hvila — därför att jag här, i min lek med henne, får lämna bakom mig alla de stränga former och band, som fjättra oss därute i lifvet, att jag får för ett ögonblick åter blifva som hon, som ett barn!
Därför jollrar jag med henne.
Därför frågar jag henne icke: » Är Wanda pappas stora flicka? » utan jag spörjer mellan kyssarne: » Är Anda pappas tora tumpa? » Och jag finner hennes svar: » Pappas jaja tora tumpa! » mycket » rarare » och oändligt mycket mera vältaligt och skönt än all deklamation i världen!
Och, för att återgå till hufvudfrågan, om det verkligen så skulle vara — hvilket jag dock med en ganska stor erfarenhet icke kunnat finna — att jollrandet verkligen något försenar barnets språkliga utveckling, så skulle jag ändock icke anse detta vara så stor skada, att jag därför skulle vilja förjaga jollret ur samspråket med de små.
Dröjsmålet, försenandet måste i alla fall vara obetydligt och är oväsentligt gent emot faran att för tidigt kyla barnasinnet.
T y det rent undervisande i saken är för mig af ojämförligt ringare betydelse, än det som jag anser vara det viktigaste af allt: att icke för tidigt lägga formernas tunga band på barnet och barnasinnet, dessa former och formler, som lifvet är så fullt af.
De komma tidsnog, allt för tidigt!
Låtom oss därför icke upphöra att jollra med våra små!
Låtom språk puristerna rensa så mycket de vilja i den språkliga örtagård, som tillhör de försigkomna barnen, den mogna ungdomen och det vuxna släktet.
Men låtom barnkammarens kära joller, de tultande smås eget Volapyk vara i fred, som ett värn ännu för dem själfva och en ljuf glädje för de store!
En gammal far.
Iduns panoptikon.
^#£ * ngenting är, gudnls, beständigt i denna förän- Ö | Ä derliga oeh förgängliga värld; men utaf allt f° gängligt vet jag ingenting, som dunstar bort med en sådan fart som en nordisk sommar, om jag undantar smekmånadsglädjen hos ett äkta par, som ingått ett s. k. resonemangsparti.
Det förefaller mig, som det bara vore ett par vec- kor sedan jag gick oeh funderade på, hur jag skulle kunna skafia mig en ny sommarpaletå, och ändå äro de tre kreditmånaderna redan förbi, och jag kan när som helst vänta mig en vänlig påstötning från min skräddare.
Jag minns så väl, när vi » invigde » Hasselbacken för vårsäsongen.
Det tycks mig vara så nyss, att om det inte vore för att jag är fullkomligt fri från hufvudvärk, skulle jag nästan kunnat tro, att det var i går.
Men icke desto mindre mötte jag i förgår tant Amelie, som är känd för att hålla ut på sitt sommarställe till det allra sista, och hon kånkade på två stora hattaskar och en liten trädgårdskanna samt kommenderade en liten trupp på två stadsbud och en jungfru.
Så att nu är det slut på sommaren — • absolut förbi!
r Det är visst värdt att tala om, att vi ha så långa dagar om sommaren, när de likväl alla tillsammans bilda en så kort, en så hastigt försvinnande bit af det lång » året.
Alla mina fiickbekanta och alla mina bekantas fiickbekanta ha kommit tillbaks från brunnar oeh bad, resor och sommarnöjen med sina små hufvuden och sina små handkappsäekar fulla af förtjusande minnen och näpna souvenirer.
De ha vuxit till i fägring på ett oroväckande sätt, men hvad har man egentligen för glädje af det, när de små slarfvorna mestadels gått och skänkt bort sina hjärtan åt stiliga löjtnanter och söta små vice häradshövdingar!
Enda trösten är, att dylika sommarinklinationer ofta nog dunsta bort ännu hastigare än sommaren själf.
Ja vi äro redan vid begynnelsen af paraplymakar- nes, galoschfabrikanlernas och regnkappsbutikernas gyllene period.
V i börja åter med en viss högakt- ning betrakta våra illuminationskaminer, som under sommaren varit lika förbisedda som en låghalt 40- årig skönhet under balsäsongen, och de förtänksam- mare bland vårt släkte köpslå redan om vinterpale- tåer oeh pälskappor.
I städerna gå husmödrarna för längesedan och räkna och ordna, styra och ställa för flyttningen, denna välsignade, familjetrefnaden förintande och allting uppochnedvändande procedur, som förbitt- rar vårt lif minst en vecka närmast före och tre hela veckor närmast efter den 1 oktober.
På lan- det går mamma och tittar med ögon, som tindra af välbehag, på den till gödning ställda ungstuten, allt medan hon plockar för honom portioner i mat och dryck så läckra och så rundliga, att de väcka den svartaste afnnd äfven i det blygaste lilla kvigobjärta.
Ungstuten idislar förnöjd och drönar af from tack- samhet, ty han tror i sin godtrogna själ, att trakta- mentet förskrifver sig uteslutande från matmoderns välvilja.
Det arma kreaturet har ingen aning om den afskyvärda egoism, som kan dväljas hos den mest ärevördiga matrona, utan han tror det är ett synnerligt bevis på ynnest, när hon klappar honom på länden och säger: » Det är rätt, ussen lille!
Ä t du och stå på dig.
Den 20:de i nästa månad skall du ta ' s. » Ja, hösten är en ledsam årstid för både folk och få, en årstid, som alstrar tungsinthet, snufva och reumatism, en årstid som rycker oss ut ur all som- marens fågelsång, poesi och drömlif och kastar oss in midt ibland bekymren om så prosaiska ting som hyreskvartal och torr björkved, varma ullstrumpor och mjölig sandjordspotatis.
Det enda försonande drag, som hösten egentligen har, är att den bjuder vår gom på läckrare frukter än någon annan årstid.
Men hvad ha vi för glädje af det i år, då kolera- bacillerna kunna sitta och göra sig osynliga i den genomskinligaste astrakan, då dödar lura bakom de franska päronens svällande skal?
Asch, det är så ledsamt alltsammans, så jag vill inte längre tala om det.
Låtom oss prata om någon- ting annat, någonting gladare!
* För några dagar sedan läste jag i eu tidning, att den s. k. guldkuren, som förts ut på helbregdagörar- arnes marknad af en amerikansk » doktor » Keely, och som en annan » doktor », en svensk-amerikansk sådan vid namn Haller, med tvifvelaktig framgång sökt införa i Skandinavien, skulle vara den mest kompletta humbug.
Det är möjligt att så är med hänsyn till det sätt, hvarpä desse hedersmän till sesculaper brukat kuren.
D e ha förnämligast sökt kurera sådant folk, som haft allt för stor kärlek till glaset.
Och det är nog inte rätta användningen, ty om man ger en gammal inbiten bacchibroder gnid — t. ex. en femkrona — så nog » tar han in » det utan all fråga, men först sedan det förvandlats i mer eller mindre sprithaltigt fluidum.
Det blir sålunda helt enkelt en homöopatisk kur, och sådana stå icke vidare högt i kurs inom den moderna terapien.
Men ett faktum är, att guldkuren länge och med framgång användts som huskur hos alla civiliserade folk, och att om den också icke hjälper mot » flugors, så har den visat sig som ett i mänga fall alldeles osvikligt medel mot migrän och nervåkommor.
Ni ler ett misstroget löje.
Har ni verkligen aldrig hört talas om denna märkvärdiga kur?
Ahjo, min nådiga, jag skulle nästan vilja hålla ett litet vad, om att man flere gånger med utmärktaste verkan an- vändt den på er själf.
Hvad behagas?
Skulle det vara bra roligt att få veta, när någonsin i all världen det inträffade?
— Minns ni inte för en tid sedan — jag tror det var ej längre sedan än i början af maj detta år — minns ni inte, att ni hade ett meningsutbyte med er man angående en viss toilettfråga.
Det stod inte till att få honom att ta reson.
Ni bevisade, ni öfvertalade, ni bad, ni blef riktigt ond, men ingen- ting hjälpte.
Han var envis som synden.
Denna tvist angrep edra nerver.
Ni vaknade med migrän följande dag, och ni somnade sedan med migrän på kvällen.
Veckan led mot slutet, cch ni befann er alltjämt vid samma beklagansvärda kon- diton.
Er man sade sina mest småtrefliga kvick- heter och slösade på er uppmärksamhetsbevis af tu- sen slag, men er pinsamma hufvudvärk tillät er icke att belöna honom med det minsta lilla leende.
Så kom lördagen, och då er man räknat upp hus- hållspengarna, lade han dessutom två tiokronor och en femkrona i guld på bordet, och så sa ' han: » Se här min älskling!
Gå nu ut och köp den där hatten, som vi talade om för några dagar sedan, och sök se ' n att krya till dig, så fara vi till Has- selbacken och äta middag i morgon. » Minns ni inte, hur blixtsnabbt all migrän försvann, hur ni flög honom om halsen och kysste honom och svängde omkring med honom, så att pianostolen damp i golfvet.
Hur ni skratttde och grät om hvartannat och pratade, så att ni kunnat göra en spannmålsbärare nervös?
Se det var guldkuren!
Den botar ögonblickligt.
Ah, bevars, ni vet det nog, ty detta var säkert inte första gången, som ni — eller rättare er man — pröfvat denna kur, och det var nog heller inte den sista.
Det tråkigaste med en hel hop sjukdomar och åkommor äro de obehagliga sviter, som de bruka lämna efter sig.
Men de åkommor, som botas med guldkur, medföra däremot högst behagliga sviter: pärlgarnityr, sidenklädningar, guldarmband, sobelboor och ibland sommarresor till Marstrand eller kanske till Rivieran.
Förstås, gubbarne granska sina kre- diträkningar och upptäcka där andra sviter, som äro af mindre behaglig art.
Men det oroar i van- liga fall icke » patienten ».
Äfven en silfverkur kan vara bra nog, men den är kantänka svagare och lämpar sig just icke för fullvuxet folk annat än på sin höjd som palliativ.
Men den mest högljudda lilla grinvarg håller inne midt i gallskriket och blir tyst ock kry och belåten, bara man ger honom en 10-öring och i-äger: » Se så, tyst nu!
Här har du att gå och köpa dig karameller för. » Scavola.
F r å n sakens " andra s i d a ".
* j j = | å nedskrifvaren häraf i n:r 38 af Idun JPY läste A.
R:s i ädel harm uttalade ana- tema öfver giftermålsannonserna, kunde han ej, trots en ovilkorlig aktning för den öf- vertygelsens och förtrytelsens värme, hvarmed ar- tikeln var skrift-en, undgå att känna sig obe- hagligt berörd af dess ensidiga uppfattniog och skärpa.
Frågan är ömtålig, mången tycker löjlig, men då den nu kommit på tal, så må vi behandla den med allt allvar, men också med en något så när fördomsfri blick.
Jag vågar h o p p a B, att Iduns spalter äfven skola öppnas för den, som icke kan helt resolut kalla det ifrågavarande bruket för » sport » eller » ofog ».
A.
R.
säger, att bruket är i tilltagande, men skola vi särskildt döma efter de annon- ser, som läsas i Dagens Nyheter, skulle jag förr tro, att det aftagit på de senare åren; ty nog är antalet där nu dagligen mindre, än det var för några år sedan.
Detta vill jag dock tillskrifva det, att från första början gif- termålsannonserna nog verkligen voro till stor del en » sport » för tomma hjärnor, som genom dessa skaffade sig ett nöje.
Men om nu » skäm- tet bemötts med förakt » och alltså » sporten » visat sig vara otacksam, eller det får tillskrif- vas en mindre fördomsfull tidsanda, allt nog, jag tror, att flertalet af de giftermålsannonser, som i våra dagar läsas, äro införda på — all- var.
På grund häraf måste jag då kanske också dela A.
Jt:s åsikt, att bruket i själfva verket tilltagit.
skäl kunna säga, att de lida » brist på bekant- skaper » bland det motsatta könet; det kan bero på familjeförhållanden, en tillbakadragen individualitet, ja t. o. m. på att han eller hon så helt hängifvit sig åt arbetet, att de kom- mit att stå alldeles utom umgängesliftet.
Och frän en annan sida sedt: visst ges det i dagliga lift et tillfällen att grundligt känna och bedöma hvarandras karaktär, men huru många vandra icke ändå sökande framåt, utan att i sin dagliga umgärjgeskrets finna någon, för hvilken de kunna hysa den sympati, hvil- ken så att säga måste löda ihop den ömsesi- diga aktningen.
Och A. B.,, som väl får an- ses vara en det ideellas vapendragare, anser det väl under alla omständigheter fördömligt att knyta förbindelser utan denna sympati.
A.
R. säger, att den, som möjligen sätter in en giftermålsannons på allvar, går ut att » se, hvem han uppsluka månde ».
Härmed får väl underförstås annonsörernas ofta förekom- mande fordran på förmögenhet, och jag vill ej halka öfver denna den ömtåligaste punkten.
Med inga fraser lär dock kunna bortresoneras, att det i våra dagar vid äktenskaps ingående både ses och måste ses pä de ekonomiska för- hållandena och utsikterna, trots än förbindel- serna härleda sig från ett pröfvadt barndoms- eller ungdomstycke.
Tvänne unga hjärtna kunna tillsammans » bygga luftslott », men ha de intet mera än ovissa förhoppningars förgyllning att beslå, få de allt afstå från att » bygga b o ».
Lifvet kan därom dagligdags berätta sannsagor.
Huru små anspråken än äro, och huru förstån- digt och sparsamt ett lif än inrättas, alltid skola » i denna efter bildning och finhet sträf- vande tid » de naggande bröd- och existensbe- kymren vara större än någonsin förut, då ju konkurrensen på arbetsmarknaden ständigt blir allt bejdlösare.
Till följd häraf tvingas många, såväl män som kvinnor, hvilka kanske till och med sakna ett hem i dess bästa mening, att, fastän de trängta efter hemlif och härlek, lefva sitt lif i ensamhet och tomhet.
Man kan in- vända, att en frisk och energisk man alltid kan skapa sig en existens.
Sannt, men under tiden gä ofta de bästa åren, och jag för min del skänker min aktning ät den, som, när det gäller att timra bo och reda huslig härd, af- står från att göra det » med två tomma hän- der ».
Låt oss nu antaga, att en man eller kvinna, ställd i nägot af de förhållanden, jag ofvan an- tydt, som blifvit hindrad att i sin omgifning göra en passande bekantskap, eller som fåfängt i sin umgängeskrets sökt någon med sig har- Om nu dessa annonser införas på allvar, monierande, låt oss antaga, att han eller hon skola vi ovilkorligen antaga, att det alltid sker i sin längtan slutligen besluter sig för att göra i tanklöshet, lättsinne eller af samvetslöshet?
ett försök på den triviala annonsvägen.
Svar Jag tror det icke.
Och måste vi antaga, att komma, och då afsikten är allvarlig, förfares de band, som möjligen knytas genom dem, all- nog diskret med dem alla.
Så finnes det kan- tid och ovilkorligen komma att frätas af li- ske bland dem något, som tilltalar; korrespon- dande och ånger?
Jag vågar vara optimist.
dens inledes, och en närmare bekantskap for- meras.
Har första steget tagits i allvar, tages Att ett mera otvunget umgänge mellan de nog ej det andra i lättsinne.
Är bekantska- olika könen råder i våra dagar, må vara sannt; pen en gång inledd, ha kontrahenterna alltid och det att kvinnan nu beredts inträde på nä- tillfälle att lära känna och bedöma hvarandras stan alla lefnadsbanor, där mannen förut varit karaktär, och blir till slut en äktenskaplig för- ensam — något som dock påstås orsaka, att ening resultatet, tror jag, att chancerna för äktenskapens antal aftager — må äfven bevisa, lycka äro minst lika stora som i de alla kon- att tillfällena till grundliga omedelbara bekant- venans- och resonnementspartier, hvilka helt skapers knytande nu äro flere än förr Men öppet dagligen ingås.
De, som göra sin be- alltid finnes det dock tusentals unga, ogifta, kantskap vid en brunns- eller badort under hederliga och arbetsamma människor, som med nöjen och sysslolöshet och kanske sluta säson- •Med detta ytterligare inlägg i frågan om » Gifter- gen med en förlofning, de gå då åtminstone målsannonsernaf, hvilket vi på grund af dess mått- icke mindre lättsinnigt till väga, ja, de tänka fulla och värdiga ton ej velat undertrycka, får sa- kanske knappast på lifvets allvar härvidlag.
ken nu anses utdebatterad i ldun, sedan den ju ve- Och om nu en man af sina blygsamma derbörligen belysts från ömse sidor.
existensvillkor afhålles från eller icke vågar Red.
IDUN tänka på att bilda ett eget bem, såvida han icke kan få en hustru, som pekuniärt kan bi- stå därvid, om denne man genom annons sö- ker en sådan kvinna under allvarliga afsikter och under förutsättning att icke » taga ett troll för guld », eller om en kvinna, under längtan efter kärlek och oberoende, svarar på en bur- gen mans annons, där hon tror sig läsa all- var, är det verkligen mera förkastligt än det vi dagligen äro vittnen till.
Huru många män uppbjuda icke i det dagliga lifvet allt och åsidosätta icke allt för att » fånga » sig en rik flicka, likgiltiga om hjärtats guld följer med eller ej, och huru många kvinnor sälja sig icke bokstafligen för sin » utkomsts » skull, för att nu ändå använda det vackraste ordet, till män, med hvilka de aldrig komma att äga mera gemensamt än namnet och det materiella hemmet.
Det är sorgligt, men obestridligt.
Det tolereras, ty det är gammal praxis, och alltid finnas fraser oeh kvasipoesi tillhands, som kunna ge förbindelserna ett behöfligt romantiskt skimmer.
Här dragas fram så många exempel på, huru olyckliga de föreningar blifva, hvilka ingås ge- nom annons.
Jag vill visst icke bestrida dem, men anser dem ingalunda absolut bevisande.
Icke sällan blifva tyvärr äfven de äktenskap olyckliga, hvilka ingåtts under erkända konven- tionella förhållanden.
Men det finnes inga exempel, säger man, på några lyckliga förbin- delser, ingångna » på det numera så vanliga sättet ».
Kanske icke; men i så fall beror det helt visst på, att de, hvilka ingått sin förening på detta sätt, akta sig för att gifva sig till pris åt ett tanklöst löje; det är endast om slitningar uppstå, som bekantskapens början ut- basunas som ett afskräckande exempel.
Eli exempel, mig nära bekant, men också det enda som är mig kändt, vill jag dock här framdraga, om också detta ingenting behöfver bevisa.
En medelålders man, hvilken både lärt sig att ar- beta och att älska arbetet, men som under ett hårdt lif blifvit lämnad ensam, beslöt sig en dag, efter långt sökande och stor längtan, att försöka sin lycka genom annons.
Nå, det kom många svar, alla allvarliga, och hvilkas samt- liga afsändarinnor, efter hvad jag tror, icke behöfde ångra sin djärfhet, ty diskretion var här verkligen hederssak.
Bland dem fanns särskildt ett, anonymt och tvekande, men skrif- vet med intelligens och hjärtevärme.
Det slog an, en korrespondens inleddes, och ett sam- manträffande ägde snart rum.
Båda funno här, hvad de hade sökt; de lärde känna, förstå, hög- akta och äfven älska hvarandra.
öfver den hjärtesaga, som här uppkom, skulle det kanske kommit att hvila ett mera poetiskt skimmer, om dess uppränning förskrifvit sig från en bal eller en badort, men säkert är, att den röda tråd af kärlek, som nu ändå går igenom densamma, aldrig kunde ha blifvit starkare.
Helt säkert förundrar det såväl A.
K. som mången annan, att någon har velat bryta en lans för giftermålsannonserna.
Jag vill också uppriktigt medgifva, att det skett först efter stor tvekan.
Men mig berörde det smärtsamt att se denna viktiga fråga hårdt och ensidigt bedömd, och jag vågade icke vänta ett tole- rantare inlägg, ty jag vet, att fördomskänslan härvidlag är så godt som allmän.
Icke har jag dock velat bevisa, att detta omskrifna bruk för tagandet af lifvets viktigaste steg är pas- sande för vår tid eller det rätta.
Långt där- ifrån!
Jag vill vara en af de första att be- klaga de följder, som dess användande i lätt- sinne mången gång kan hafva i alla sina kon- sekvenser.
Jag har endast velat påpeka, att det dock finnes förhållauden, där den triviala giftermålsannonsen kan både förklaras och för- svaras, och jag önskar, att jag hade kunnat be- visa, att detta bruk icke alltid är en » sport » eller ett » ofog », utan ofta framsprunget ur en af människans ädlaste drifter: sökandet efter lifvets sällhet och lycka.
Har äfven jag skju- tit öfver eller under målet, må det därför för- låtas mig.
U R NOTISBOKEN.
Svenska på studieresa.
Under den gångna sommaren har fru Eamsay, föreståndarinna för det epileptiska barnhemmet på Wilhelmsro, tvänne må- nåder vistats utrikes för att särskilt studera epilep- tiska anstalter i Tyskland och Holland samt med- verka till bildandet af dylika i England.
En del af läkarekåren i London har med värma omfattat isyn- nerhet den plan, som följes vid Bielefeld, olika små arbets- och sjukhem för olika grader af epilepsi, för- enade inom en större koloni under ett hufvud, med- delas till Idun.
* 319 Teater och musik.
o p e r a n gaf i måndags operan » Figaros bröllop » inför till sista plats ussåldt hus, hvilket visar, att de klassiska Mozartska operorna fortfa- rande äga oförminskad dragningskraft.
Utförandet var på det hela taget mycket godt, om man också ej kan säga, att mer än två af de uppträdande ägde förmågan att stilenligt tolka sina uppgifter.
Dessa två, fruarna Östberg och Edling som resp. grefvin- nan och Susanna, äro emellertid här öfver allt beröm, den förra särskildt på sångens, den senare på spelets område.
Båda låta emellertid sång och spel sam- mansmälta så nära, att de olika karaktärerna i hel- gjutenhet lämna föga eller intet öfrigt att önska.
Också hyllades de båda konstnärinnorna gång på gång med de mest ihållande applåder.
Fröken Karl- sohn återgaf Cherubins roll med skalkakti » hurtig- het och sjöng sina romanser förträffligt.
Marcellina spelades nu liksom förut af fru Strandberg, hvars gälla stämma denna gång öfvergick till formligt skrik, som inverkade obehagligt störande.
I Barbarinas lilla roll uppträdde för första gången fru Heintz.
N y för aftonen var likaledes hr Brag som Figaro.
H r B. har goda förutsättningar att bli en bra Figaro.
Det hvilar dock ännu något tungt öfver hela fram- ställningen.
Komiken är något för godmodig.
Fi- garo bör framställas klipsk och slug, vig och lätt i vändningarna, liflig och ytlig, på samma gång äfven en djupare känsla hos honom bör pointeras.
H r B:s i sig själf vackra röst räcker ej alltid till; ton- bildningen, sångsättet behöfde upphjälpas, oeh där- till är ännu tid.
I dröjsmål ligger fara.
Hr B. har emellertid som sagdt mycket goda förutsättningar och har redan visat sig kunna bli en god stödje- pelare inom opera-eomique-faeket.
H r Johansons grefve Almaviva var rätt lyckad beträffande såväl sång som spel och maskering.
Hr Strömbergs Bar- tholo och hr Sundbergs Bazil äro kända prestationer.
Det hela gick, om man undantager ett par små miss- öden, synnerligen förträffligt under kapellmästaren A.
Hallens säkra ledning.
Kungl.
De svenxka tjänstflickorna i Amerika få varma loford i en artikel, som nyligen varit syn- lig i » Newyork Herald ».
Den amerikanska förfat- tarinnan yttrar däri, att hon pröfvat tjänstflickor af många nationer, men förklarar dem af svensk na- tionalitet vara de bästa, som hafva anställning i amerikanska hem.
I Sverige förrättas arbete inom hus förnämligast af kvinnor.
De uppfostras således för hushållet och fåsom ett tillägg till denna » trai- ning » i hemmet erhålla de i folkskolan en god bok- lig bildning.
Svenska folket är hederligt, pålitligt och nyktert.
Detta är af dubbelt värde hos dem, I afton gifves åter » Lalla Bookh » och baletten som taga tjänst, och den välvilja, som visas de sven- » Undina », i morgon lördag » Oberon » med fru Ost- ska flickorna, och af hvilken de i de flesta fall göra berg som Rezia och hr Odmann som Huon.
sig förtjänta, uppskattas högre än af någon annan K.
D r a m a t i s k a t e a t e r n är redan färdig med ännu klass.
ett nytt program, som gifves för första gången i * morgon afton.
Det nya stycket heter » Lilla mamma ».
Kvinnofrågan i Nederländerna.
D e hol- ländska kvinnorna ha på senare åren skaffat sig in- För åstadkommande af bidrag till upprätthållande steg i en mängd olika yrken.
I Amsterdam har ett af operainstitutionen under de närmaste fyra åren fruntimmer i aderton år praktiserat som läkare.
Hon är gift med en af stadens mest betydande män, Ge- har den nya direktionen utfärdat följande upprop: rt ttsen, framstående både såsom författare, affärsman K. Operans nuvarande ekonomiska belägenhet och kommunalman.
Ett annat fruntimmer, fru Du- utesluter möjligheten att uppehålla dess verksamhet sart, är skicklig ögonläkare och assistent vid A m - på ett med denna konstanstalts uppgift och tradi- sterdams oftalmologiska institut, där hon har ett tioner värdigt sätt.
Under sådana förhållanden kan tiotal kvinnliga biträden.
man förutse, att, vare sig operaverksamheten skulle Inom apotekareyrket är en mängd kvinnor an- alldeles upphöra eller ock föra en endast tynande vänd, och på hvart enda apotek i Amsterdam fin tillvaro, den personal, som, då det nya operahuset nas kvinnliga elever.
För öfrigt äro kvinnor i mängd blir färdigt, finnes att tillgå, ej kan motsvara de bil- använda i handel, i banker, vid post, telegraf, tele- ligaste fordringar.
Det blir därför en tvingande nöd- fon och järnvägar.
vändighet att ställa k. Operans verksamhet under Af Nederländernas fyra universitet äro tre, Ley- bygnadsåren i ekonomiskt hänseende fullt oberoende, dens, Utrechts och Amsterdams, öppna för kvinnor, för att därigenom förhindra splittring af den nuva- hvilka ganska talrikt begagna sig af denna rättig- rande personalen samt bereda möjlighet till upp- het.
Samskolesystemet tillämpas allmänt i Neder- fostrande af nya krafter.
För att till k. Operans länderna på det lägre stadiet, och äfven gymna- nuvarande bidrag erhålla den tillökning, som efter sierna äro öppna för flickorna.
noggrann beräkning visat sig vara alldeles nödvän- dig för de närmaste åren, anser sig den t. f. direk- * tionen, då andra hjälpkällor ej stå till buds, kunna Den allmänna tyska lärarinneförenin- med tillförsikt vända sig till den konstälskande all- gen har hos preussiske undervisningsministern be- mänheten, som redan förr vid operan hotande kriser gärt, att lärarinnor oeh skolföreståndarinnor måtte visat sig både vilja och kunna räddande träda emellan.
få deltaga i de öfverläggningar rörande flickskole- Stockholm i september 1892. väsendets omorganiserande, hvilka inom kort skola T. f. direktionen.
äga rum.
I motiveringen till denna begäran yttras, att det vore nödvändigt för den kvinnliga ungdomens Anteekningslista är tillgänglig å k. Operans kansli.
sunda utveckling, att den i skolan, i synnerhet på Anteckningstista finnes utlagd äfven å Iduns byrå, det högre stadiet, då dess karaktär bildades, åtnjöte Klara vestra kyrkogata 7. kvinnligt inflytande.
Enligt de förslag till flicksko- lornas omorganiserande, som uppgjorts, skulle den s. k. öfverskolan stå uteslutande under manlig led- ning, och häri se de båda damerna icke blott ett orättvist tillbakasättande af lärarinnorna, utan äfven en fara för den kvinnliga ungdomen och därigenom E n dam är först då belåten med sitt por- äfven för familjen.
trätt, när det ser ut, som hon själf tycker, att hon borde se ut.
Kvinnorna äro som ur, som alltid gå efter, när det trettionde året är förbi.
I vänskapen förlåter man den andres för- tjänster, i kärleken hans fel.
Fruarnas kvickhet består mycket ofta endast i männens dumhet.
Kvinnorna hafva en mun för att tala och För många kvinnor består » det allra nöd- vändigaste » just af det öfverflödiga.
två ögon för att svara med.
Familjen på Annedal.
Novell af Amy Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling.
(Forts.) » M e t var besynnerligt, hvad skogsluften verkar ^ på dig, » utbrast hon hälft undrande, » du är dig j u helt olik, allvarsam.
Otto allvarsam, det är j u mer än man kan begära. » Hon böjde sig ned och var en stund alldeles upptagen af att klappa om T o j, som fägnande hoppat omkring henne.
» Hur visste du, att jag var här? » sporde hon ef- en kort lystnad.
» Henrielle sade det, och så hörde man j u din sång öfver hela nejden. » » Ja, det är sannt, » svarade hon, och så gingo de båda tysta.
» Hvad här skall bli tomt och tråkigt, då du rest, » utbrast Otto plötsligt o c h ryckte af en tall- kvist, som han noga synade på alla håll.
» Ja, sorgligt nog får du ingen att gnabbas med på hela åtla dagar; det är bra förargligt, att Dora också skall resa in, annars hade du haft henne.
Meu du kommer j u snart efter till staden, och un- der tiden kan du hålla dina skärmytslingar med Margareta, » föreslog hon.
Otlo gjorde en axelryckning.
» Margareta förstår aldrig skämt, » suckade han.
» Arma Otto, hur skall du då kunna lefva, » un- drade hon medlidsamt.
» Ja, det blir svårt nog, » medgaf han.
» Kom- mer du att sakna mig en enda grand? » frågade han plötsligt och ställde sig framför henne.
» Inte det ringaste grand, » påstod hon, böjde sig ned och ryckte af en handfull linnea, » det skall bli rätt skönt att en tid få vara i lugn och ro, » sade hon och ordnade blommorna till en liten täck bröstbukett; linneaplockningen tycktes ha an- strängt henne något, ty kinderna hade en högre färg än vanligt.
» Ack, hvad här är vackert, » fort- for hon, då Otto teg, » landet är allt ändå det bästa som finnes. » » Man kan vara lycklig hvar som helst, blott man får vara tillsammans med den man älskar, » sade Otto; » Annie, kom låt oss sättta oss på den där stenen, jag måste tala vid dig. » Annie gjorde invändningar, men Otto drog henne ned bredvid sig, och då de en halftimme senare styrde kosan hemåt, var Annies linneabukett fästad i hans knappbål, och hennes arm hvilade i hans.
Då de kommo hem till frukostdags, gick Mar- gareta upprörd emot dem.
» Inga är sjuk, » sade hon, » Henrielte är där- inne hos henne. » » Inga sjuk?
Det är väl ingenting farligt? » frå- gade Annie beslört.
» Torsten har skickat efter doktorn, han bör snart vara bär.
Inga var orolig och kinkig i natt, säger Henriette, hon har inte varit riktigt kry på flere dagar, nu har hon feber och hostar.
Vill ni inte ha litet frukost?
Vi ha dukat däruppe på balkongen. » » Nej tack, inte nu — litet senare, » o c h Annie smög in till systern och den lilla sjuka.
Gardinerna voro nedfällda, ty barnet klagade öfver ondt i ögonen.
Henriette lyfte upp hufvudet, då systern kom in.
» Är det du, Annie? » » Ja, så tråkigt att Inga skall vara sjuk, » hvi- skade Annie.
» Hon är brännhet o c h klagar öfver ondt i hal- sen, hufvudet och ögonen, » Henriette slöt varligt den lilla heta handen i sin och kysste den.
» Halsen! » uiropade Annie förskräckt, » det må väl i n t e.
.
.
» och så tvärtystnade hon.
» Gråt inte, Ettan, det är nog ingenting farligt. » » Min kära lilla flicka, » snyftade Henriette sakta.
Annie lyssnade.
» Tyst, nu åker det, då kommer doktorn, det var för väl. » Inga fick messlingen, svår elakartad messling.
Den hade det året kraft många offer, och Henri- ette var förtvinad.
Inga yrade, talade ibland långa ramsor, som ingen kunde uppfatta, o c h blef ännu hetare och ifrigare, då hon ej fick svar.
På byrån inne i sjukrummet slodo några blommer i ett glas, Mar- gareta hade smugit dit dem en dag.
Lilla Inga stirrade på dessa blommor, så mycket rummets » Den vill inte, » klagade Inga och tog plats mel- lan pappas knän.
» Fåj Inga en kajamell, » bad hon därpå, utan alt mera ägna en tanke åt solen, » en kajamell, en kajamell, » o c h hon följde glad o c h sjungande, med handen sluten om pappas ena rockskört, till den stora hemlighetsfulla bruna chiffoniern med de många små, söta lådorna, som voro så lagom stora åt Inga, och som gömde de förunderligaste saker.
Inga hade de mest högtrafvande begrepp om allt det märkvärdiga, som nog låge och slumrade därinom.
Nu höjde hon sig på tåspetsarne och stack kvickt ned handen i den låda, som öppnades inne i klaffen.
» Bara se, men inte röra, » sade Henriette för- manande, » Inga kan inte se, feffanjen ä ' föj sloj å Inga föj liten. » Pappa hade nu fått upp en grann, röd, genom skinlig karamell.
» Hur säger Inga, om hon får den h ä r?
» Inga räckte begärligt ut handen, stöpte ett klumpigt ljus och sade strålande: » Datt å utatt, » hvilket i öfversättning betydde tackar ödmjukast.
Under natten blåste det skarpt, o c h följande morgon uppgick klar och solig.
Torstens lynne skiftade om med vädret.
En liten stråle af solen är nog för att tända hoppet i ett sangviniskt sinne.
Barn äro merendels sangviniska, o c h i det fal- let var han ett barn.
Hans goda vilja ville samla guld och rikedomar åt dem, han älskade, ja inte endast åt dem, ulan äfven åt de flesta andra.
Allt skulle gå så lätt, han behöfde blott göra så och så.
Men så kommo missräkningar och gåfvo honom dråpslag på dråp- slag, de fällde h o n o m till marken för ögonblicket för att stunden därpå låta honom resa sig med fördubblad ifver och förtroende till sin slutliga seger.
(Forts.) halfdager och hennes stackars ögon det tilläto, och så sammansmälte blommorna o c h en strof ur aftonbönen till ett begrepp för hennes lilla hjärna, och läpparne upprepade oupphörligt: » Likt blomman i sin vår, hvars knopp skall frukter bära ... » Gamla Karin, som aflöste Henriette vid sjuk- sängen, skakade på hufvudet; att barnet läste bö- ner bådade intet godt, hon skulle nog tagas ifrån dem.
Och gamla Karin grät och knäppte sina ofärdiga händer samman till bön för den lilla Ingas rädd ning.
Så hade dagen gått under ångest och oro.
Hen- riette var så tillintetgjord, att hon ej ens tänkte på att vara ledsen öfver syskonens och Doras afresa.
Otto hade äfven rest, endast Margareta var kvar, hon skulle stanna hos dem öfver hösten och vintern.
Henriette vankade orolig af och an, då hon var ute från sjukrummet.
Komme hvad som helst, bara hon finge behålla Inga och Torsten.
Men det såg knappast ut, som hon skullle få behålla Inga.
Det var en hård strid, som kämpades mellan lif o c h död om den lilla flickan, men till slut segrade lifvet.
Det föreföll Annedals innevånare, som-om solen lyst klarare den dagen, då do fingo visshet därom, och likväl var det en mera mulen än klar och solig dag.
Ett ihållande slörtregn hade följt på den långa torkan.
Det var hvinande, piskande störtsku- rar, som vräkte ner ur den gråsvarta himlen.
Så hade det fortfarit nu i flere dagar.
Torsten gick af och an från fönster till fönster, och Henriette smög ofta tröstande till honom, men hvad kunde hon säga, hvad kunde bon finna upp för skydd mot dessa obarmhärtiga, hårda vatten- strålar, som drefvo ner det nyss så guldglänsande hvelet med dess fullmatade, dignande ax, Torstens stolthet o c h förhoppningar, som nu vräktes och tröskades ur af vind och rägn för att mältas och förstöras bland åkerns kokor och ler.
» Ah Torsten, tror du det blir förslördt? » klagade hon och lutade hufvudet mot hans axe !.
» Det ser mörkt ut, men ännu- kanske jag kan rädda något, du vet, att jag byggde mitt hopp på denna hveteskörd.
Jag har lagt ner mycket både arbete och kostnader därpå, ty jorden var dålig, och nu, då resultatet syntes så glänsande, kom- mer detta väder.
Annedal tarfvar pengar, mycket pengar och.
.
. » » Ja, men du skulle iute lagt ner så mycket på ladugårdsbyggnaden Torsten, nog kunde vi redt oss så länge med den gamla. » » Det där förstår du inte, lilla vän.
En ladu- gård är oundgänglig för ett så stort ställe. » » Och så täckdikningen, » invände hon svagt, » den kostar mycket pengar. » » Men den var också nödvändig.
Skulle all denna vattenmängd fått ligga kvar och syrat marken, skulle till slut intet kunnat växa där. » » Ack ja, det är nog sannt, men jag trodde det kunnat ske så småningom. » » Om jag bara hade rygg att stå emot, skulle allt gå väl; blir denna hveteskörd också förstörd, så vet jag ej, hur det går. » » Pappa, pappa, Inga vill vaja med, puttas alla tje, » jollrade Inga och klef stultande öfver den för- argligt höga tröskeln — hon var nu så frisk, att hon fick vara uppe, fastän hon ej fick lämna rummen — så klättrade hon med hans hjälp upp i knäet och slog en knubbig arm om mammas o c h och en om pappas hals och förde så alla tre hufvudena tillsamman; » puttas alla tje, » upprepade hon gång på gång och smällde eftertryckligt med läpparne hvarje gång de tre hufvudena kommo hvarandra tillräckligt nära.
» Det jegnaj, jegnaj, jegnaj, » sjöng hon på sin lilla melodi, » hvatt ha solen tagit vägen? » » Däruppe, bakom molnen, » svarade Henrielte.
Inga gled ner från pappas knä, marscherade fram till fönstret och tittade en stund uppåt efter solen, och då hon ingen sol såg, hof hon upp sin lilla röst och ropade: » K o m fjam sol, kom fjam!
Inga tyckej om solen. » Men solen hade ingen brådska att lyda, och Inga klef misslynt till pappa och mamma med den lilla munnen framskjuten och en grop öfver venslra ögat, hvilken vanligtvis bådade tårar, men denna gång bara ledsnad.
» Ja, Inga lilla, laga du, att solen kommer fram och har en duktig blåst med sig, » sade Torsten och lade sin hand på hennes hufvud.
D e n y a t j ä n s t e b e t y g e n finnas nu att tillgå i Iduns expedition.
De hafva redan vunnit varmt erkännande från en hel del hus- mödrar, och talrika rekvisitioner ingå.
Priset är 5 öre pr stycket för tjänstebetyg och 4 öre för afskeds- betyg; 5 st. af hvardera slaget sändas portofritt mot insändandet af 35 öre och 10 st. af hvar för 05 öre, likaledes portofritt.
Eekvisitioner, åtföljda af likvid i frimärken eller helst sparmärken, kunna sändas till Iduns expedition, Stockholm.
KYartalsprenumeranter å jÉI ocl linas Moje- och Mönstertldaing u p p m a n a s a t t o f ö r d r ö j l i g e n f ö r n y a prenu- m e r a t i o n e n, enär u p p l a g a n s s t o r l e k i g o d tid måste bestämmas och senkommande löpa risken att bli utan ett eller annat af k v a r t a l e t s f ö r s t a n u m m e r.
Prenumerationspriset ställer sig som k ä n d t p å följande v i s: För Idun ensam: kvartal.
.
.
kr.
h 20 För Idun med Modetidning: Utan holor.
planscher: kvartal kr.
1:85 | Med kolor.
planscher: kvartal kr.
2: 25 Innehållsförteckning.
Beitha T a m m e l i n; af Adolf Hellander .. (Med porfrätt.)
— Stilla l y c k a; poem af Filip Tammelin.
— H e m l ä n g t a n; ett utkast af Vilh.
Lundström.
— L e x o r; skiss f&lt; r Idun af Elsa Lindberg.
— Modersmål och barnajoller; af En gammal far.
— I d u n s p a n o p t i k o n; af Scavola. — Från sakens » andra sida »; f jjf * * » * *.
_ U r notisboken.
— Teater och musik.
— Familjen på A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad m e d h e d e i s o m n.
vid Iduns senaste pristäfl.
(Foits.)
a
