# ID: svediakorp-per883
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,891
# sentences: 659
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 22 januari 1892.
N:r 4 (214) Byra: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr är: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
&gt; 6 Idun ensam » 4 (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Kedaktör och utgifvare: FRITHIOF H E L L B E R G.
jet har varit en tid, rik på sorg, som vi senast upplefvat.
Den härjande farsot, som lik en giftig vind strukit fram öfver hela Europa, har kraft dyra offer.
Hvarje ny dag har gif- vit oss nya dödsbud och nya ämnen till smärta.
Äfven i svenska led har manspillan varit stor, och särskildt ha Iduns läsa- rinnor haft anledning med oro dröja vid medsystrars sjukbäddar oeh i förtid redda grafvar.
Lycklig den, hvilkens kära de svarta skuggorna icke nått!
När ett ungt lif — mänskligt att döma rikt på löften, rikt på framtid — plötsligt skördas, då får saknaden ett eget ve- mod.
Kring det namn, som i dag läses här ofvan, knöto sig vackra förvänt- ningar, till dess med ens från den tyska hufvud- staden ingick budskap, att Alma Kjellberg i det nya årets första vecka för alltid lagt ned sin stråke.
Dödsorsaken var följ- derna af en lunginflam- mation, som redan på eftervintern och våren 1888 kastade fröken Kjellberg på sjukbädden, och som — aldrig fullt häfd — i dessa kritiska tider bröt upp på nytt.
fredag.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Lösrrummerspris I 5 öre.
Allm.
Telef.
61 47.
(vid kompletteringar).
Alma Bokir.-Aktieb.
5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Gemandts AuiioiiHjkris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal-stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Kj e l i b e r g.
Den 8 i denna månad fördes hon till sin sista hvila i främmande jord.
Den syskonkrets, ur hvilken Alma Kjellberg utgått, har gjort sig känd för rika konstnärliga an- lag.
En hennes syster är den unga skulptrisen Agnes Kjellberg,hvilkens bild Idun i n:r 32 för i fjol bragte sina läsa- rinnor.
En annan syster är den kända pianisten Olga Kjellberg.
Violinen blef det redskap, som val- des att gifva uttryck för Alma Kjellbergs rika mu- sikaliska temperament.
Hon föddes i Veners- borg den 1 mars 1 8 6 6; var således vid sin död blott 25 år fyllda.
Vid konservatoriet i Stock- holm erhöll hon sin mu- sikaliska uppfostran, där F. Book var hennes lärare i violinspelning.
Efter afslutade studier började hon med stor framgång uppträda på konserter och erhöll snart därefter anställning vid Drama- tiska teaterns orkester, hvilken då leddes af orgel - nisten Heintze, och hvil- ken plats hon under några år bibehöll.
Under dessa år i hemlandet medver- kade den unga artisten ock vid ett stort antal af k. operans symfoni- konserter oeh vann i
IDUN 26 1692 Ej sällheten beror af öden och af lycka: Att vara nöjd, det är att vara säll.
fr. enskildare som i vidare kretsar allt flere vänner för sitt själfulla spel och sitt anspråkslösa, älskvärda väsen.
I september år 1887 begaf sig Alma Kjell- berg till Berlin för att under ledning af en af den moderna violin virtuositetens heroer — Sauret — utbilda sig i sitt fack.
Den ly- sande konstnären fann i den unga svenskan en värdig lärjunge, af hvilken han snart lärde sig vänta det allra bästa.
Han uttalade sig ock alltid med synnerlig berömmelse om hen- nes spel.
I fjol anställdes Sauret vid musikkonserva- toriet i London: Alma Kjellberg följde sin prreceptor dit.
Då på sistone hennes sjuklighet dock började taga öfverhand, återvände hon till Berlin, där hon hade sin syster Agnes nära sig, hvilken numera ock är bosatt därute.
Det blef hennes sista färd.
Ar 1890 aflade den unga lofvande konst- närinnan sitt senaste besök i fäderneslandet, från hvars Musikaliska akademi hon innehade ett stipendium.
Under studieåren i Berlin ha dock alltjämt, som angenäma hälsningar till vännerna här hemma, trängt underrättelserna om hennes framgångsrika deltagande i kejsar- stadens musiklif.
En åldrig moder delar vid hennes graf syskonens sorg.
Om deltagandet kan lindra, känna de helt visst, att detta här hemma sträcker sig lika vida som sympatierna för den unga, rikt begåfvade konstnärinnan, hvilkens öde det skulle blifva att så tidigt kallas bort till en värld, där den fullaste harmoni råder.
Lycka.
|] m man till flere olika personer skulle framställa den frågan: hvad räknar ni som lycka, skulle man troligen få olika svar; fortsattes förhöret i större skala, blefve nog en rätt stor öfverensstämmelse märkbar.
De flesta räkna lycka som ungefär detsamma, nämligen öfverflöd.
Öfverflöd på penningar, öfverflöd på njutningar, öfverflöd på glädje, kärlek, nöjen — detta är för de flesta liktydigt med lycka.
Detta veta vi alla och hafva klart för oss.
Men här kommer något mera till, som vi icke alltid tänka på.
Det är nämligen detta — uppfattningen af huru vi skola finna lyckan.
D e flesta tänka sig lyckan såsom någonting, hvaröfver ingen har någon makt, något som faller öfver oss utan någon vår förskyllan och värdighet.
Och vid första påseendet ser det nog också ut så.
Den eller den har ovedersägligen lyckan med sig i alla sina företag — ja, de finnas, som lyckan ordentligt förföljer.
Men se vi när- mare på saken, få vi ofta nog klart för oss, att detta egentligen icke, åtminstone icke alltid, betyder » lycka », utan blott att lyckas.
Detta är naturligtvis också en lycka, så till vida som det ju alltid måste medföra en känsla af lycka, när man vunnit framgång.
Men eljes är det stor skillnad på lyckan och att lyckas.
Det senare kan bero på en slump, den förra beror på oss själfva.
T y lyckan, den verkliga sanna lyckan, är icke G. jSlLFVERSTOLPE.
en gåfva och ej heller en lotterivinst.
Det kan väl så tyckas, att den, som allt går väl i hand, som skonas för sorger och motgångar, som arbetar med framgång, som har fullt upp och att dela med sig af denna världens goda, att han skall veta, livad lyckan är, att han skall alltid vara lycklig.
Bättvisligen borde han också vara det, men är han det alltid?
Sanningsenligt måste härpå svaras: nej, icke alltid.
Nästan alla hafva vi gjort den erfaren- het, att de människor, som vi ansett vara — och som verkligen också borde vara lyckliga, vid närmare påseende dock befinnas icke vara det.
Och här visar det sig, att lyckan beror icke af yttre omständigheter, utan af hjärtats och sinnelagets beskaffenhet.
Detta bekräftas än ytterligare däraf, att människor, som lefva i djupt betryck och måste kämpa med svåra lidanden, dock ofta äro lyckliga.
Hvaraf kommer då lyckan?
Icke af rikedomen, ty i så fall skulle de rika aldrig hafva en ledsam dag, och det veta vi alla, att de hafva.
Icke af höghet och ära, ty just på samhällets höjder gäspar mången munnen ur led af blott tråkighet.
Icke i obegränsade njutningar, ty det se vi blott alltför ofta, att just det att ingen gräns är utstakad störtar i olycka.
Det är för den tänkande nästan solklart, att det som mängden räknar för lycka, nämligen öfverflödet, just detta är ofta nog ett hinder för lyckan.
Snarare skulle man då kunna säga, att måttlighet i allt är lyckan, så vida icke detta just vore ett medel att nå lyckan — och ganska ofta också att behålla henne.
Lyckan är alldeles personlig.
Det kan ej nekas, att somliga människor äro mer än andra personligen disponerade för lycka.
D e hafva något soligt i lynnet, något varmt i hjärtelaget, som gör, att de alltid försöka se den bästa sidan af allting, alltid äro tillhands med ny tröst både åt sig själfva och andra, alltid med nytt mod resa sig efter ödets slag.
Detta är, som sagdt, en förmånlig disposition, och icke alla äga den.
Men skulle den ej kunna i viss mån förvärfvas?
Man talar om, att barnen » brås på föräl- drarne », och naturligtvis spelar också detta någon roll.
Men ofta nog utvecklas detta » påbrå » ganska mycket, därigenom att föräl- drarne själfva icke bry sig om att bortarbeta sina egna fel och svagheter, utan måste låta barnen opåtaldt taga efter allt hvad de se och höra.
Om far och mor ständigt knota och äro missbelåtna, afundas andra deras besitt- ningar och ringakta sina egna, så vore det väl underligt, om barnen ej skulle blifva miss- nöjda, afundsamma och anspråksfulla.
Och om sedan lyckans håfvor också bokstafligen regna öfver dem, skall dock detta från barn- domen invanda knotande hindra dem från att blifva lyckliga, såvida icke någonting alldeles oförutsedt öppnar deras ögon.
Eller när de föräldrar, hvilkas tillgångar sådant tillstädja, göra sig all upptänklig möda att tillfredsställa barnens oupphörligt stegrade anspråk, utan att besinna, att de därigenom tillintetgöra hvarje möjlighet till lycka i fram- tiden — huru skulle då deras barn, en gång komna till mogen ålder, kunna förstå att vara lyckliga?
Det finnes ännu ett annat sätt att från- röfva sina barn den timliga lyckan.
Huru mången fattig moder säger icke i sitt oförstånd: » Min flicka eller min gosse skall bli lyckligare än jag, skall icke behöfva sträfva, icke för- saka så som jag, » o. s. v. Och så försaka både mor och far mer, än de borde och kunde, barnet växer upp med anspråk på lifvet, som aldrig kunna tillfredsställas, och blir vida mera olyckligt, än det hårdaste arbete och de bitt- raste försakelser kunnat åstakomma.
(Härmed är j u icke sagdt, att sorger, bekymmer och försakelser utgöra lyckan i lifvet, utan blott att man kan äga lyckan trots allt detta, och att rikedom och timliga fördelar icke gifva något bref på lyckan.)
Men huru då finna lyckan?
H v a d skall man göra, om nu lyckan beror på oss själfva?
Man skall] bjuda till att vara nöjd; man skall vara anspråkslös; man skall lära sig förstå, att lyckan bor inom, icke utom oss.
Det är en disciplin, som hvar och en kan ålägga sig själf, den att icke knota, att med tålamod fördraga, hvad som ej kan ändras, att med tacksamhet mottaga, hvad lifvet ger oss, att glädjas äfven åt små gåfvor och att taga vara på äfven de obetydligaste af lifvets glada och goda sidor.
Det går också an att bearbeta sitt eget sinne och hjärta, att öfver- vinna sig själf, och blott och bart detta, att vinna seger öfver sig själf, är en försmak af lyckan.
Verklig lycka — det är frid med sig själf, med sin nästa, med sin Gud, det är kärlek, offer, försakelse, arbete i det godas tjänst.
Allt detta ger lycka, är lycka.
Men det kommer aldrig till den, som icke själf arbetar på att förskaffa sig det.
Däremot är det så, att j u mera man arbetar på denna lycka, dess rikare blifver hon, dess längre stannar hon kvar.
Mathilda ©ff Lang / et.
lifef h e m.
Af Laura FitinghofT.
jej, men du är ju en riktig liten häxa, en fe!
Kan du trolla, barnunge!
Blommor, bladväxter och — Anna, » — han mulnade — » har du lånat pengar?
Fiskar- gossen, konstverket, som jag tänkt skaffa till vårt hem, en gång » då vi bli rika » och j a g utan saknad kan undvara ett fjärdedels hun- dra!
Hur har du fått dem?
Och Snödrop- pen? » — Den unga frun bara skrattade, tänderna lyste som pärlor och ögonen glänste.
Det kom ett varmt glödande skimmer i dem från den flammande brasan.
Från blomstergrupperna vid fönstren spreds ett mildt ljus från ett par små lampor med skära kupor, till hälften dolda i det gröna.
Ljusglans och värme i hvar vrå.
.
.
» Ja, hvad är det! » af bröt den unga hust- run sin mans undrande utrop — » men ser du detta —!
» Hon gick fram till fönstret och började höja och sänka rullgardinen, hifvande som en
liten sjöman.
Han stod bredvid och såg ut gudomligt med den där » fiskargossen », som jf ?å 3 ?mocensen uti kotiljongen som ett frågetecken.
sitter där i det gröna och kastar hufvudet ' jtLan fäst en fjäril lätt vid hennes larm.
» Att anskaffa bilder och blommor, ser du, tillbaka, rusad bara af lyckan att lefva?
f) en darrar ännu kvar, dess trolska vinge, därtill fordras egentligen bara tur, ben att Och » Snödroppen » där borta under palmen springa med och se ' n en liten bra näsa att — så drömmande ocb omedveten, med så " öch vid dess åsyn färgas kinden varm.
snoka upp skatterna med.
Men rullgardiner / » mycken kraft och skönhet och ett svenskt Hon knäppte händerna och riktade tillintet- konstverk till på köpet!
Tycker du, att det gjord ögonen mot taket — » Nej vet Di, det är mycket tråkigt, att den har en bit af arm- zA ena sidan gods och guld i massa, var nästan oförskämdt, en spindel - — komma i bågen afslagen, » tillade den unga hustrun zÅ andra en i styfrar räknad lott, nerdinglande från mitt nyborstade tak — det och såg litet häpen och ångerfull ut.
skola vi bli två om. » — Den hänförda glansen i hennes mans ögon zA ena sidan ekipage och fuchsar, » Nej, nej, Kossy! » Han fängslade hennes slocknade.
armar.
» Det är en äkta liten lyckospindel — » Såg du inte efter det, då du köpte den, &lt;A andra knappa spår f agnsslantar blott!
araignée de soir grand espoir!
Den spinner eller har Fina åter hedrat sig? » j u bara lycka åt oss —!
» Den unga frun såg mycket förnärmad ut.
o » Ja visst! » Hon kysste honom.
En ny » Skulle inte jag se, att en bit af armbågen ljusreflex i ögonen — » Ja rullgardinen •• —!
var borta på ett konstverk?
Om ett hårstrå * A ena sidan präktiga salonger, Ser du, för en stackars kvinna att få upp vore borta vid ett ögonbryn skulle jag se det! » sådana fordras det mod — fysiskt, då man tor- Hennes man log litet tvätydigt.
nat upp två stolar på ett rangligt bord att » Och Fina, » fortsatte hon, verkligt retad.
tA andra kanske trenne rum och kök, stå på för att nå upp, och moraliskt, ty det » Just som om hon skulle få röra vid våra o är fruktansvärdt, hvilken viljekraft, hvilket konstsalcer,&gt;•&gt; hon lade en stolt tonvikt på det o4 ena sidan laler och visiter, tålamod och ihärdighet det kräfves.
Med den sista ordet.
» Men du — inte såg du, att här lilla borren har jag borrat sju hål, innan » Snödroppens » armbåge var borta? » flvem skall då segra?
Xyden mig den gåtan, jag fick bredden på gardinkäppen att passa » Ja, då den där lilla gröna slingan ligger iA andra endast hushållslråli och stök.
3 klara stjärnor uppå himlens hvalf!
till krokarne, och så har jag trott, att det öfver, så att man ej ser den —!
» varit bra, och krånglat mig ner och börjat » Nå, det är ju med flit gjordt, förstår du! » Skall Slmors vackra fjäril lyfta vingen bifva på snöret, och surr — så har jag haft » Det är väl något fel med » fiskargossen » iych lämna fältet fritt — för &lt;Arons kalf?
hela gardinen öfver mig och hållit på, att bli också, » frågade mannen oeh granskade miss- ihjälslagen af järntenen nere i ändan på den troget föremålet för sin fråga.
på köpet.
Men ser du mm / » » Å h, ingenting, » ifrade hustrun, » ett par Och så började hon sin sjömanöver igen, tår.
Det var j u bristen på dem, som gjorde i det hon ofrivilligt drog undan sitt hufvnd att jag fick den efterlängtade pjäsen så billigt.
och med ögon och öron uppmärksamt följde Som den nu är placerad, märkes ingen skada.
Den första fläcken.
den högra gardintrissan.
Men jag, som vet, att han är utan tår, och |et är märkvärdigt, huru fru B. alltid är Han drog henne häftigt från fönstret, och ser, huru lycklig han kan vara ändå, jag fin och ren.
Aldrig en fläck, ehuru.kläd- tycker, att han är älskligare och rarare än hon följde med gardinsnöret i handen.
» Gud bevare dig för sådana dumheter, någonsin.
På museerna gå vi j u och njuta ningen är nästan utsliten, och ändå vet jag, att af konstverk, som äro utan både armar och hon flitigt rör sig både i kök och källare.
Jag barn!
Tänk om du fallit ned.
.
.
!
» » Asch, du skall inte inbilla dig sådant!
ben oeh näsor, hvilket då är riktigt orimligt.
får lof att fråga henne därom. » » Det är en mycket enkel konst, » svarar fru Fina höll j u i stolsbenen hela tiden!
Men Och jag tyckte icke, att det skulle göra du kan tro, att jag sparat in åtskilligt genom något, att det var ett litet fel på våra konst- B. på denna fråga, » jag gnider alltid ytterst min handtverkarförmåga — Se här är räk- verk.
Jag tänkte, Ludvig, » — hon smög omsorgsfullt ut den första fläcken. » Den första sig intill honom.
— » att hemmet och vi är rent af demoraliserande.
Har man haft en ning! » Han tog gardinsnöret ur hennes hand och hustrur äro till att framhålla det vackra och klädning i månader utan fläck, kan man vara fastgjorde det, medan hon spraDg till dörren, det goda — och att på ett fint sätt dölja öfvertygad om, att den första fläck, som får sitta kvar, inom en vecka följes af tio- och bristerna.
Tror du inte, att det är rätt? » strök ner luggen och bugade sig tafatt.
tjogtals fläckar.
Han efter och nappade räkningen af henne.
» Om jag tror det — du hemmets genius, » Det var då skönt, nu får man åter prome- Läste: du välsignade lilla skatt till hustru! » nera på golfvet, » menade en husfader, då vid An — spikalt fast mattan i salången 3 kr.
Ditto ett besök några skråmor kommit på det ny- spikatt fast och hängt upp diverse släktingar i olja målade, så omsorgsfullt aktade golfvet.
En och vårlandskap ditto 25 öre per styck för de stora, 15 öre för de små summa 5 kr.
borrning och upp- månad därpå tänkte ingen mera pä att akta sättning af rullgardiner fem lufter 10 kr.
An 25 öre golfvet.
32- lackérfernissa, putsat opp gungstol och salsmöbel — Per för 25 öre bronstinktur till förgyllning och arbe- tet dermed 3 kr.
Summa 21:25.
Hennes man hade satt sig i gungstolen vid brasan.
Hans ögon voro fuktiga, men han skrattade ändå så hjärtligt, att hon på pal- len bredvid honom blef nästan stött.
» D u förstår väl — det skall vara likt en riktig räkning med » A n » och » Per »! » » Visst! » Han skrattade ånyo.
» Var allvarsam nu, skall du få höra!
För hvar sak jag fått färdig utan främmande hjälp, har jag » betalt » i den här lilla asken af det där tillskottet till hushållet, som du gaf mig, till tapetserare och hjälpgumma.
Jag har knappt vågat se efter, huru mycket det hade blifvit, och när du kom hem den här gången från mötet, så ville jag promt, att du skulle ha din » fiskargosse » att fröjda din konstnärs- själ med, oeh jag älskar » Snödroppen ».
Själf kan jag ju ställa mitt hem i ordning, fint och snyggt och ordentligt ungefär som en billig tapetserare och en bra hjälpgumma.
Men taflorna, blommorna och lamporna, konstver- ken, — det som du tycker om — och jag med för öfrigt — ser du det!
Ä r det inte " ~Viu BabilJiiii ".
on u Den första fläck på sanningens spegel i den lilla barnasjälen fördunklar snart hela spegeln, om det ej genast med kärleksfullt allvar gnides ut.
Den första obestraffade olydnaden följes snart af flere.
Den första anmärkningen i betygsboken fyller snart hela boken.
Den första genomsvirade natten följes snart af flere, om ej allvarligt arbete utplånar dess minne.
Det första greppet i främmande kassa följes snart af storartad balans.
Det första steget på det sluttande planet följes snart af hejdlöst nedstörtande, om ej all- varlig ånger och försonande kärlek i tid hejda steget, omsorgsfullt utplåna den första näcken.
Må man ej rygga tillbaka för både allvar och bestämdhet, jjjjdå det gäller att gnida ren den lilla barnasjälen, men ^må man äfven.
vakta sig för att själf genom misstänksamhet och onödig stränghet sätta den första outplånliga fläcken på barnets rena sinne.
^^ sitter tyst ochgrulllar på sin framtid, 3 denna natt hon fora skall sitt val: " ^Den rike mannen " har till henne fr 3 går på zAmaranthcns stolta hal.
^tLan är ej mera ung — det må lekan JHen desto äldre adelsnamnet är, ' öch många hårstrån pryda ej hans h JHen desto fler kraschaner bröstet lä 3 morgon redan skall han hämta svar DYlen ack, en annan väntar ock sin d %n larndomsvän, som länge henne äl Så rik på kärlek, som hans m lärs är tom Maria Nyström.
En om, att kvinna skulle kunna förordnas till att innehafva för henne passande tjänstebefattnin- gar (han nämnde därvid särskildt befattningar i post- och telegrafverken samt klockare-, or- ganist- och skollärarebefattningar).
Kompetens härtill skulle hon förvärfva sig genom examen för den lärare eller vid det läroverk, som hon fann lämpligt.
Detta var Svenséns första för- sök att bereda kvinnan en friare, framför allt mera själfständig verksamhetskrets.
förklaring.
I Iduns senaste julnummer var under titeln » Pastorskans stora middag » intagen en skiss af den högt skattade författarinnan fru Anna Wahlenberg-Kjerrman.
Denna skiss synes hafva väckt ond blod hos åtskilliga medlemmar af landets aktade folkskollära- rekår, att döma af de skrifvelser, som ingått till såväl Iduns redaktion som di- rekt till författarinnan.
Att det ej varit författarinnans afsikt att med sin skiss det ringaste förnärma någon eller att framstäl- la de i skissen uppträdande skollärarne som typer, vare sig i ena eller andra hänseendet, för hela kåren, togo vi från början för gif- vet och äro ännu mer öfvertygade där- om efter vårt senaste samtal med henne.
Lika litet torde någon, som det allra min- sta följt med tidningen Idun under dess nu 4-åriga tillvaro och lagt märke till de tendenser, som alltid fått göra sig gällande vid tidningens redigering, kunna tillvita oss att i elakt uppsåt och för att skada en allmänt aktad och ansedd kår hafva intagit skissen.
Iduns utgifvare, själf son af en folkskollärare och med många anförvanter, som ägnat sig åt det maktpåliggande och aktningsvärda, om ock ej alltid så tack- samma, folkskollärarekallet, bör af dem, som känna honom, ej misstänkas för dylikt.
Det enkla sakförhållandet här är det, att författarinnan, hvars arbeten ju höra till våra mest lästa och omtyckta, med sin kända blick för det komiska och burleska fått fatt i ett ämne, vid hvars utveckling hon så mycket mindre kunnat undgå att så som hon gjort teckna de figurer, hvilka nu å vissa håll väckt anstöt, som hon grun- dat sin skiss på en verklig tilldragelse i en församling, hvars namn hon meddelat oss.
Och lika väl som det ej kan falla för- fattarinnan och redaktionen in att bedöma hela folkskollärarekåren efter ett par, tre mer än lofligt grofva och ohöfliga skrifvel- ser, som kommit dem tillhanda, så äro vi ock öfvertygade om, att de allra flesta af folkskollärarekårens medlemmar ej skola bryta stafven öfver oss för hvad i denna sak passerat.
d m Carl Johan Svensén.
såsom representant för Aspelands och Hand- börds härad intogs samtidigt af Carl Johan Svensén, då 43 år gammal och ägare till ett hemman i Tveta socken af Kalmar län.
Det var just Svensén, som bragte nya, icke minst för den tiden ovanliga ämnen under riksda- gens afgörande, oeh det var likaledes Svenson, som, irrande för humanitära, mindre materielt gagnande, men därför icke mindre praktiska reformer, ofta lämnade obeaktadt utlåtandenas oeh siffrornas torra språk, med hvilket han dock ingalunda var obekant, för att i kraftiga, bevekande ordalag vädja till rättskänslan hos sina kammarkamrater.
Föremålet för hans in- tresse, hans studier och hans vältalighet var detsamma, som det varit under många föregå- ende år, ända sedan han 1859 såsom ledamot af bondeståndet inträdde i riksdagen: det var kvinnan, och särskildt värnandet eller kanske snarare utvidgandet af kvinnans medborgerliga rättigheter.
Frågans första behandling tillkom det s. k. allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
För- slaget blef i det stora hela ej ovänligt mot- taget.
Utskottet erinrade om, att kvinnor re- dan förut kunde antagas till lärarinnor i folk- skolor, och utskottet erkände tillika statens plikt » att lämna utväg åt kvinnan att bereda sig den förbättring i ekonomisk ställning, hvar- till hennes anlag och insikter kunna berättiga henne ».
Utskottet föreslog också, att kvinna skulle få rätt att bekläda organistbefattningar och tjänster vid telegrafverket.
Men allden- stund frågan om kvinnas användande vid tele- grafverket just då var beroende på utredning, nöjde sig rikets ständer och sedermera rege- ringen med att lämna den begärda rättigheten rörande organistbefattningar.
Och detta blef hela resultatet af Svenséns första försök.
Men han släppte icke sitt tag.
Följande riksdag 1862 framlade han ånyo ett förslag om rätt för kvinna att antagas till befattnin- gar i statens tjänst, särskildt vid post- och telegrafverken samt vid allmänna sjukvården.
» Kvinnan måste frigöras i arbete och förvärf, » förklarade Svensén, och han sökte visa nödvän- digheten däraf, genom att anföra det faktum, Frithiof Hellberg.
att den 31 december 1855 funnos i riket 111,096 flere kvinnor än män.
Vare sig nu denna hänvisning till siffrornas språk gjorde verkan eller folkrepresentanterna tänkt när- mare på saken, säkert är, att Svensén fick, icke sin vilja fram, men i stället ett ampelt erkännande för sina idéer.
Rikets ständer förklarade sig nämligen anse » tidpunkten vara inne att utvidga kvinnans rätt till anställning få dessa dagar har årets riksdag högtidligen i det allmännas tjänst ».
Samtidigt anhöllo 0 S &gt; öppnats.
Vi ha ansett det vara en lämplig ständerna, att regeringen måtte vidtaga åtgär- tidpunkt att bringa våra läsarinnor bilden af der i denna riktning.
Sådana åtgärder vid- en man, som kanske i högre grad än någon togos också i fråga om anställning i postver- annan inom den svenska riksförsamlingen käm- ket.
Telegrafverket blef däremot stängdt för pat för häfdandet af kvinnans anspråk oeh rätt.
kvinnan; åtminstone blef hennes anställande Det var en gång, då andra kammarens kal- därstädes beroende på telegrafstyrelsens pröf- marbänk var något annorlunda, än den nu är, då man därifrån hvarken borde A.
P. Daniel- Svenséns offentliga bana var densamma, som ning i hvarje fall.
sons allvarliga eller Nils Petersons i Runtorp flertalet före och efter honom vandrat.
Den Outtröttlig i striden för sina idéer återkom torroliga yttranden om grundskatter och indel- började med en allt lifligare verksamhet i kom- Svensén redan riksdagen 1865 med ett förslag ningsverk, tullar och värneplikt, vägunderhåll- munens tjänst, och efter kommunens förtroende till utvidgande af kvinnans medborgerliga rät- ning oeh rösträtt.
Den gången — det var följde snart valkretsens.
tigheter.
Han ville med detta förslag bereda 1867 års riksdag — sutto på denna bänk, som Vid 1859 års riksdag intog Svensén första kvinnan rätt till akademiska examina samt rätt alltid haft att framvisa en eller annan märklig gången en plats i svenska riksdagen.
Han var till anställning vid statens järnvägstrafik och representant, Emil Key, den skriftlärde bland då medlem af det hedervärda bondeståndet.
till passande befattningar på den civila tjänste- landtmannapartiet, Jonas Jonasson i Gullaboås, Hans kamrater i ståndet behöfde ej länge vara mannabanan.
Inom riksdagen tyckes denna den store fredsvännen, och rektor Dahm, den be- i okunnighet om, hvars andas barn han var.
fråga hafva framkallat åtskillig oro.
Bland de kante pedagogen och läroboksförfattaren.
Platsen Redan samma riksdag väckte Svensén förslag, många yttranden och reservationer, till hvilka F ö r I d u n s re a on Carl Johan Svensén.
Svenséns uppträdande eller kanske snarare hans sätt att uttrycka sig var icke en bondes.
Det väckte därför uppseende, och det var så mycket mera ägnadt att framkalla förvåning, som Svensén aldrig fått någon omfattande bok- lig bildning.
En fattig bondson från Ålems socken (Kalmar län) hade han fått nöja sig med de kunskaper, som kunde meddelas i Ålems folkskola.
Lyckligtvis intog denna skola en särskildt gynnad ställning.
Den var grund- lagd af riksrådet Johan Skytte och ägde ända sedan den tiden vissa privilegier.
Det kun- skapsmått, den meddelade, sträckte sig också utöfver hvad som bestods i de allmänna folk- skolorna.
Men lika litet som det var tillräck- ligt för en folkets representant, lika litet till- fredsställde det Svenséns lifliga och energiska lynne.
Kroppsarbetet vid jordbruket lämnade alltid någon stund öfver, och den använde Svensén noggrant till att förkofra och vidga sitt vetande.
I eget hem fortsatte han seder- mera att fullkomna sin bildning, och vid detta arbete utöfvade otvifvelaktigt hans intelligenta hustru ett ej obetydligt inflytande på honom.
Såsom detta förslag förelåg, led det emel- lertid af en oformlighet, den nämligen, att kvinnan kunde förvärfva sig kompetens till dessa platser endast på en krokväg.
Svensén själf torde nog hafva märkt denna brist, ehuru han af sitt sangviniska lynne och sitt lifliga intresse för saken förmåddes att framlägga för- slaget.
I den varmhjärtade motivering, hvar- med han inleder sin motion, framhåller han också med eftertryck den af ständerna förut behandlade frågan om » kvinnans undervisning och upptagande inom fosterlandets bildnings- anstalter », och han betonar särskildt, att, om nu staten ej hade något att uppoffra för kvin- nans intellektuella bildning, den åtminstone kunde lämna henne tillträde till lämpliga tjänster.
den gaf anledning, höra flere berömda namn, såsom exempelvis frih.
J. G-.
N.
S. Åker- hielm, grefve R.
de la Gardie, herrar P. von Ehrenheim, C. Treffenberg och professor Rib- bing.
Den sistnämnde framkom härvid med påståendet, att den filosofiska gradens absolve- rande » liksom i allmänhet vetenskap i ordets strängaste bemärkelse för kvinna helt enkelt är omöjlig ».
Erfarenheten har sedan visat, att denna den filosofiske professorns sats ej hållit streck.
Allehanda farhågor och förslag uttalades i riksdagen under denna frågas be- handling.
En ledamot af prästeståndet ansåg, att den ogifta kvinnan borde försörja sig ge- nom handarbete, och ville därför höja tullen å fruntimmersprydnader.
Andra befarade, att samtliga statens ämbeten skulle råka i hän- derna på kvinnor.
Frågan förevar flere gån- ger hos stånden, men stötte på motstånd, sär- skildt hos prästeståndet.
Slutligen löstes den dock så, att rikets ständer anhöllo, att k. m:t ville vidtaga åtgärder, hvarigenom kvinnan skulle få rätt till anställning i lämpliga tjän- ster och befattningar samt rätt att aflägga de kunskapsprof, som fordras för dylik anställning.
Det var den sista ståndsriksdagen, som på detta sätt, tack vare Carl Johan Svenséns ini- tiativ, sökte värna om kvinnans medborgerliga rättigheter.
De praktiska resultaten af detta beslut kommo visserligen ej genast, men otvif- velaktigt står det i ett nära samband med re- geringens beslut af 1869 och 1873, genom hvilka kvinnan erhöll rätt att aflägga såväl student- examen som flere akademiska examina.
Naturligtvis hade Svensén under sin politi- ska bana hunnit syssla med mångahanda andra ärenden.
Hans anföranden och förslag gingo i afgjordt liberal anda och han stack ej under stol med hvad han tyckte och tänkte.
Inom riks- dagen blef han, ehuru många hånade honom för hans verksamhet till kvinnans bästa, an- sedd, och 1868 var han en af dem, som del- togo i stiftandet af det s. k. nyliberala partiet.
Svensén hade nu nått ett mål.
Hans lif- liga natur nöjde sig dock ej därmed.
Sedan han nu ordnat kvinnans medborgerliga rättig- heter, blef det hans uppgift att söka gifva henne en ställning inom äktenskapet.
Han väckte i detta syfte förslag i fråga om gifto- mannarätten.
Dessa förslag, hvilka afsågo, att myndig mö icke skulle stå under giftoman, väcktes vid 1868 och 1869 års riksdagar, men synas ej hafva blifvit behandlade af riksdagen.
Åtminstone var detta fallet 1868.
Den korta motivering, som åtföljde Svenséns 1869 förnyade förslag, är så; karaktäristisk för hans sätt att tänka och uttrycka sig, att vi här anföra den fullständigt: Då människans rättigheter allt mera göra sig gällande, vore det en protest mot helgden af dessa rättigheter att hindra kvinnan att vid en af de vik- tigaste handlingarna följa sin öfvertygelse eller vid ingåendet af äktenskap.
I alla civiliserade länder har man bestämt en viss ålder för kvinnan, dä hon förklaras myndig icke allenast i afseende på sina ekonomiska angelägenheter, utan ock i fråga om hennes rätt att välja make.
Om dessa Svenséns förslag sålunda ej direkt uträttade något, hafva de indirekt ingalunda varit utan verkan.
Äfven denna fråga blef ej genast löst, men löst blef den i alla fall.
Å r 1872 utkom den kungliga förordningen, som gjorde Carl Johan Svenséns förslag till en ännu gällande lag.
Då denna förordning utfärdades, tillhörde Svensén ej längre riksdagen.
Efter det nya representationsskickets första treårsperiod drog han sig tillbaka till hemmet, där han tillbragte de närmaste sex åren, tills han 1876 än en gång inträdde i svenska folkets representation.
Åren började nu taga ut sin rätt, och härtill kommo ändrade politiska förhållanden, för hvilka Sven- sén att börja med åtminstone kände sig främ- mande.
Han anslöt sig så småningom till landtmannapartiet, ehuru det, sanningen att säga, ej finnes mycket gemensamt mellan detta prak- tiskt nyktra parti oeh den sangviniske entusi- asten Carl Johan Svensén.
Hans håg " började dragas till andra ämnen och intressen, hvar jämte han flitigt deltog i riksdagsarbetet.
Än en gång ville han dock kämpa en dust för kvinnans frigörelse, denna gång i ekonomiskt afseende, och det var i sådant syfte han 1877 frambar ett förslag om gift kvinnas äganderätt.
Den gången blef Svenséns arbete utan resultat.
Lagutskottet afstyrkte obarmhärtigt förslaget, och i den korta diskussion, som i andra kammaren föregick förslagets förkastande, hade Svensén förargelsen höra sin egen bänkkamrat Nils Peterson i Runtorp tala emot förslaget.
P. använde därvid det för båda parterna ganska betecknande uttrycket, att Svensén » i något förtjusningens ögonblick » åtagit sig faderskapet för motionen (förslaget härledde sig ursprungligen från Föreningen för gift kvinnas äganderätt i Stockholm).
och kanske också få några öre af hyggliga människor utanför restauranternas dörrar.
Så, kom och låt oss försöka! » » Jag är trött och hungrig, låt mig stanna.
Ack, om jag bara finge dö i natt! » » Dina önskningar äro bra anspråksfulla.
De stekta sparfvarne flyga en inte i munnen, ens när man skall till att d ö; man får allt göra något därför.
Det vore nog det bästa, men för den saken behöfde man en kamin och för tio öre kol, och just det felas oss. » » Du gör orätt, min gubbe, i att tänka på döden för dig själf.
Du är ännu frisk.
Om inte precis som förr, då du arbetade i sten- brottet, men då det blir töväder, behöfver man gatsopare, och med litet tur kan du få arbete.
Du har ännu krafter nog att sköta kvasten. » » Jag fryser, » huttrade mannen; » jag är nä- stan naken.
Se där, man ser ju bara skin- net.
Det är dock nedrigt, att man vid sjuttio- två år, dä man släpat och slitit hela sitt lif, inte skall kunna få dö i ro som en hund på sin halm.
.
.
Seså, kom med; kanske ger man oss en allmosa, om vi visa folk vårt elände; här svälta vi ju i bjäl utan hjälp.
Nå, vill du dd packa dig upp och komma! » Detta var inom riksdagen Svenséns sista dust för kvinnan.
Riksdagens uppmärksamhet och tid togos i anspråk af andra större frågor.
Själf började Svensén draga sig undan från det mera ansträngande riksdagsarbetet.
Hans hälsa var ej den bästa; kanske tyckte han sig märka, att en ny anda, som var främmande för honom, kommit in i riksdagen.
Lifligt intres- serad för sin sak höll han dock ut till det sista, och han kvarstod ännu såsom representant för sin valkrets, då döden d.
28 sept.
1883 bort- kallade honom.
» Jag kommer strax, » svarade hon gråtande; » men det säger jag dig, hit upp kommer jag aldrig mer. » Det snöar.
Glanskis betäcker trottoarerna; gaslågorna lysa bleka bakom butikernas skylt- fönster.
Vinden piskar ansiktet som med nå- lar.
De få passerande ila förbi, inbyltade upp till ögonen.
På herrskapsekipagen klatscha pälsbrämade kuskar med all fart på hästarne och alla människor storma fram så fort för att skydda sig för den isande blåsten, att de två fattiglapparne ej ens hinna frampressa de enda orden — » en slant! » A f de många, som arbetat för kvinnofrågans lösning, har ingen praktiskt och positivt fört den framåt såsom Svensén.
Något torde väl berott på den gynnsamma tidpunkten, men detta faktum kan ej förringa Svenséns förtjänst, hans nit i arbetet och hans intresse för sin sak.
Detta arbete saknade ingalunda sina törnen: stickord och speglosor från motståndare eller från dem, som ansågo dylika ämnen alltför obetydliga.
Dess mer må hans minne aktas och hedras, och säkert skola ej ens hans forne motståndare draga sig undan, då det nu gäller att gifva detta minne en fast och varaktig form genom en vård på den nitiske kvinnokämpens graf.
Skulle några af Iduns läsarinnor med ett aldrig så litet bidrag till detta minnesmärke vilja hedra den värme förkämpen för deras kön, så kan anteckning ske å Iduns byrå, där i detta syfte ock en lista finnes framlagd.
H.
L. Viciorin.
i.
, _^sllii3 fibns SMEH IS Fnnd .ÅS axuvc • JC.
ASIS .Ilijrienfii ahaacIguDri ISJIOVM IB ZIDTI M •; ia ila ^ f ö K Q ilq löHsb KrävnS I .BmrnUB gilbvlod - flin BbriJsiifim gniriiliila SR.SII I ti;!
- 70 [sq snhhno filaiöla anfi / tainncm Tis, nobnnH- ~ \ T i - n f p p V L C i.
111 Sedan de en god stund fåfängt bidat, drar den gamla kvinnan mannen med sig.
En skä- rande hosta söndersliter hennes bröst, men hon hejdar sig ej, utan leder honom fram efter välkända gator.
Snart dyker Seines svarta fåra fram ur den täta snöyran, likt en jätte- lik katafalk infattad mellan höga lanternor med gyllene sken.
Mannen har begripit; han viker tillbaka, som hästen stegrar sig vid afgrundens rand, och rosslar: » Nej, nej! » » Hvarför ej, » frågar hon och omslingrar ho- nom med sina armar, » det vore ju så fort öfver.
Hur skönt skulle vi icke sofva denna natt, min gubbe! » » Hu, jag fryser, » säger han och gör allt fortfarande motstånd, medan hans tänder klappra mot hvarandra.
Och han upprepar meka- niskt, med stirrande ögon, en tanke, som plötsligt tyckes upplysa mörkret inom honom: » Nej, nej, icke så, » ropar han med ett hest skratt, som klingar håligt i hans bröst.
» I dag skola vi skratta, min kära gumma!
V i skola ha en lustig begrafningsfest. » • — — Det fryser på så skarpt, att man!
- löi 319 is nsathaeaiv fiabnijrl Hb labfiisllådiöl III måst inställa byggnadsarbetena, och detta är Af Georges de Peyrebrune.
äfven fallet i Passy, där bangården på den i - BB iBTfiö » ris^ilby,) nam tejllr / d Jod Janne ioj ena sidan kransas af villor.
Störda i sin ro Ofvers.
for Idun.
abylad sjsmnigi .na auad * s; foi vbo uarf Jejbyw e fröso förfärligt i sin vindskammare i sjätte våningen, som låg så nära under ^ *] _ taket, att snön på takpannorna liksom tryckte på deras skuldror.
Mannen sade: » Om vi skulle gä ut? » Hans hustru, som åren och kölden gjort loj, svarade: » Hvarför det?
Vi ha det inte bättre på gatan. » i i i iöl iiåmioi Men den gamle mannen, som ännu var lef- nadskry, envisades: » Man kunde i alla fall gå in på järnvägsstationen för att värma sig af dessa arbeten, ha beboarne för en tid läm- nat sina lägenheter.
De äro väl stängda, men genom trädgårdarne lätt tillgängliga.
Kort före midnatt ströko två skuggor om- kring ett af dessa öfvergifna hus.
De gingo så långsamt, så utmattade af hunger och köld, de båda gamla, att de knappast syntes röra sig.
Nu knarrade en dörr, som, utan tvifvel murken, gifvit efter för en lätt stöt, och djup tystnad låg åter öfver det tjocka snötäcket.
De olyckliga befunno sig på eu gård, och mannen, som kände vägen, gick fram emot
30 byggningen, följd af sin hustru, som hotade att kväfvas af hostan.
Så klirrade en krossad ruta, det var allt.
Mannen, som stigit in genom fönstret, syn- tes åter på tröskeln till en dörr, där hustrun väntade honom.
Båda stego in och bommade för ingången.
De smögo sig till köket, tände en lampa och sågo sig omkring.
De sökte hvar- ken skafferiet eller källaren, men väl platsen för veden.
Kvinnan rafsade samman kolen i Bin söndertrasade kjol, mannen belastade sig med ved, och ända till randen fyllde de spiseln i matsalen därmed.
Ändtligen skulle de kunna värma sigl O, denna kosteliga värme, som så småning- om spred sigl Hon grät af glädje öfver den, oeh han skrattade.
Hopkrupen framför eld- staden, hvars murar hon smekte med sina händer, mumlade den gamla kvinnan: » Hur ljufligt varmt det är! » Men han svarade: » Skada, att man inte har något att tugga på, annars skulle vi ha haft ett härligt kalas. » Hon snyftade.
» Bah, » fortfor han skämtande, » den som sofver, han äter.
Sätt dig bredvid mig, min kära gumma! » Han drog en länstol till närheten af elden, hjälpte henne att sätta sig bekvämt däri och kysste henne rörd på pannan.
Hon log, redan hälft i sömn, oeh hviskade: » Min Gud, hur skönt det är! » » Inte sant? » sade han.
» Vi moja oss som millionärer.
Men jag skall också ha mig en stol bredvid din.
Du tillåter väl, gumma? » Hon mumlade, nästan somnad: » Ja, bred- vid mig, mycket, mycket nära, som.
.
.
» » Som förr, när vi ännu voro unga, när man ännu kunde arbeta och åt hvarje dag.
Hur vi älskade hvarandra då! » Hon stammade: » Men nu äro vi gamla.
Hur fort den goda tiden gick öfver!
.
.
.
Jag är så hungrig, » tillade hon sakta.
» Så sof dä, » svarade han.
Men hon fortfor: » Finns då här alls intet att äta eller dricka? » » Men, min gumma, vi äro väl ändå inte några tjufvarj ... Väck inga onda tankar hos mig.
Äfven jag är hungrig.
.
.
min Gud, du vet, hur hungrig jag är! » Och han lutade sin öppna mun mot elden, som ville han dric- ka den framströmmande värmen.
Då skalf hela hans kropp, men hustrun hade somnat djupt in.
» Ändtligen, » sade han.
Och nu reste han sig långsamt och gick med lätta steg genom rummet.
Det var väl stängdt, och tunga gar- diner hängde för dörrar oeh fönster.
Så gick han tillbaka till spiseln och drog spjället för; en tjock, frän rök vältrade fram, utbredde sig långsamt och fyllde rummet.
Och den olyck- lige lutade sig åter tillbaka i sin länstol, bred- de ut sina lumpor på den med gyllene arabe- sker sirade purpursammeten och lutade sig nära intill sin sofvande hustru, som han be- traktade med eu stelnad, hård blick.
Men han tänkte icke tillbaka på det lif, som han skulle lämna.
Han föreställde sig i sitt inre, hvilken uppsyn villans ägare skulle göra, då de en vacker dag komme hem oeh funne de stelnade, förfärliga liken.
Det skulle helt sä- kert härma dem och störa deras aptit i denna koketta sal, där silfverservisen glänste bakom buffetens spegelrutor.
Och han tänkte sig, huru han skulle göra sin ursäkt, stryka af sin mössa och säga: » Förlåt, mitt goda herrskap; men när man vill dö och inte hemma har, hvad därtill kräfves, så får man väl lof att låna, eller hur?
Vi ha brutit oss in hos er, IDUN 3892 det är sant, men det skedde i den goda af- sikten att befria det ärade herrskapet, som inte bekymrade sig om oss, från två onyttiga va- relser, hvilkas blotta åsyn är oangenäm i en så vacker och rik stad, där hela världen dan- sar, leker, skrattar och roar sig.
Hvarför finns det ingen afgrund, i hvilken alla männi- skor, som sakna bröd, kunde få störta sig?
Det är en brist hos en god regering.
Man skulle ge dem en sista tallrik soppa och s å.
.
.
krasch!
Det vore den sista utvägen.
.
.
Sof godt, min gumma, min enda kära!
Det är vår sista natt.
.
.
Hur vacker var du ej vid tjugu år!
— Minns du det ännu?
.
.
.
Det var om våren, när äppelträden blommade.
.
.
fäl- ten.
.
.
den gröna skogen.
.
.
Hjälp, jag kväfs!
Du gode Gud, hvarhelst du finns.
.
.
och ser ned på oss.
.
.
» du det med, » och så kan det pågå, tills all förmåga att tåla är slut.
Vi hade sett ett barn, hvars enda förlustelse- ämne var den lilla hunden; vi hafva också sett gamla ensamma fruntimmer, hvilkas behof att bredvid sig se någon lefvande varelse blifvit fylldt af en stackars hund.
Vi medgifva, att sistnämnda slag af hundar icke förefallit oss synnerligen be- hagligt, och o m den ensliga gamla blifvit knarrig och trumpen, därför att lifvet farit illa med henne, har hennes dagliga sällskap så tämligen modelle- rat sitt lynne efter hennes.
Han är misstrogen emot folk, som hon är det, och hennes antipatier blifva också hans.
Men hvad gör detta?
Bjäbbar den lille hunden mot oss, då vi möta h o n o m o c h hans ägarinna, visar han med sitt uppförande, att han i oss finner misstänkt folk, så är den saken hjälpt med litet humor, ty saken låter väl se sig från en lustig sida.
Om Bob eller Tusse gör oss den eller den förtreten, behöfva vi icke taga detta så seriöst, allra minst hafva vi rätt att från ett enstaka drag komma med allmänna slutled- ningar.
Den fräna röken steg oeh Den omsvepte de båda gamla, något, men så blefvo tysta.
Nu i hand med halföppna munnar, le mot änglarne.
Sven Nilsson berättar i sina Dagboksantecknin- gar från en resa 1819, huru han, efter att ha fått vada i land från en usel båt, sökte o c h fick tak öfver hufvudet under sin sista natt i Norge.
Själf låg han på en träbänk, hans roddare på golfvet.
» Det var märkvärdigt, » fortfar den berömde natur- forskaren, » att se, hur min hund vid delta till- fälle mot all vana betedde sig.
Han tyckte san- nolikt, att jag kunde vara i fara i en så vild trakt, ensam, blott orogifven af dessa främmande karlar; ty så snart j a g hade lagt mig, kröp han upp o c h lade sig vid mitt hufvud o c h blef liggande där hela natten med vidöppna ögon, skarpt fästa på min omgifning. » Vid sådana tillfällen kan man få klart för sig den enorma anslutning hunden har till människan.
Vårt stockholmslif är visserligen icke ägnadt att låta hundens alla goda sidor fram- träda, men äfven här göra sig de bästa af dem gällande, såsom hans rörande trohet, hans tack- samhet och tålighet.
Och hvilken vet, hur många inbrott och öfverfall han här årligen förekommer, hvarom förbrytares bekännelser nog kunde bära vittne?
Men hvad vore t. ex. lappen utan hund, och låtom oss själfva befinna oss i mark och vil- lande skog, där vi hafva så mycken hjälp af hun- den, o c h man skall icke motsäga oss, då vi på- stå, att hans betydelse för människan är rent af ett supplement, som så ansluter sig till vår natur, äfven i dess högre afdelningar, att det gör h o n o m värd att kallas en vår vän.
Unnom de små i samhället och i hemmen, de fattiga och sjuka en sådan vän!
steg som sofvo som alltjämt.
rosslade de hand ville de Misskända vänner.
En ropandes röst * os vår hederlige skomakare såg jag en dag ett litet inackorderadt barn af det slaget, som icke får lära känna sina fäder.
Den lilla hade ingen lekkamrat, icke en gång någon enda tarflig leksak, där hon satt ensam för sig själf på golfvet.
Då öppnades dörren, o c h en li- ten pigg och treflig hund kom inrusande och sprang genast fram till den lilla.
Jag återtager mina o r d: den lilla flickan hade verkligen en enda lekkam- rat och, s o m det syntes, en, som var snäll och tillgifven.
Det var ett nöje att se de två tillsam- mans, huru Max lät misshandla sig af sin oför- ståndiga kamrat, som ryckte honom i öronen, drog honom i svansen m. m., korteligen fördrog en behandling, som han bestämdt icke skulle tålt af någon annan.
Jag erinrade mig hafva sett dylikt förut: fall, då hunden uppenbarligen förstått, att det dels icke var illa menadt, då man handskades skäligen illa med honom, dels berodde på barns- lig brist på eftertanke.
Max o c h den lilla voro vänner, som förstodo hvarandra.
Men en dag, strax pä nyåret, mötte j a g mästarn med Max i koppel.
» Jag skall till vefrinären med Max, » upplyste han.
» Är Max sjuk, » frågade jag.
» Nej, men jag har ej råd att ha honom längre, de hafva satt upp hundskatten till 15 kronor. » Det var så.
Nu, i en tid af arbetslöshet och dyrhet, har ett fåtal män, som, hvilka deras in- sikter för öfrigt än äro, antagligen icke rätt be- sinnat, att det gifves folk, för hvilka fem kronor är en riktig summa, o c b att det finnes de, för hvilka en hund är deras enda sällskap, utgifvit en ukas af mycket nedslående innehåll.
Den Stock- holmsbo, som icke har hjärta att skilja sig från sin kanske trognaste vän, skall därför plikta med en i hans ställning måhända rätt betydlig summa.
» Hunden är människans största eröfring på jor- den, » för att anföra en icke så alldeles förkastlig auktoritet, Buffon; han står i pietetens tjänst, så att förhållandet till hunden visserligen är ett för- hållande till ett djur, men ett djur, som icke nå- got annat, hos hvilket man tydligen spårar an- satser till moralitet, till hjärta o c h kärlek.
Huru mycket kan ock icke » bara en femma » betyda för den, som på öret har uträknadt, hvad som skall räcka i månader, och för hvilken den opåräknade utgiften har en särskildt rubbande och hushålls- schemat förstörande makt.
» Tål du det, så tål * Vi ha ej velat neka den » ropandes röst » att söka skaffa sig gehör i våra spalter, då den nog torde uttala, hvad många i tysthet känt; men vi kunna ej undgå att för vår del reservera oss en smula till förmån för hrr stadsfullmäktige, som nog också haft hvad man kallar sina » randiga skäl o c h rutiga orsaker » för hundskattens höjande.
Red.
af Idun.
N.
K.
S.
I n n e o c h ute, |P8Lrr och fru X — s våning strålade i rik ei » (fc elektrisk belysning, valsens toner ljödo hänförande och berusande, och par efter par dansade lätt fram öfver det bonade golfvet.
Supén var serverad, vinerna hade flödat i rikt mått, och stämningen var synnerligen animerad.
Oaktadt den långt framskridna tiden — klockan hade redan slagit två —, kände de unga ej nå- gon trötthet.
Det enda som besvärade dem, var den starka värmen, och innan kotiljongen skulle begynna, måste man därför lufta något i salen.
Fönstren slogos således upp; det här- ligaste månsken belyste den snöhvita gatan, där släde efter släde stod färdig att hemföra de balbesökande.
Därute besvärades man ej af värme.
Tem- peraturen hade där nedgått tilll — 17 gr.; och både kuskar och hästar fröso grundligt.
De förre kröpo stundom in i täckslädarne, stundom gingo de rundt omkring desamma, stampande med fötterna oeh slående med armarne för att därigenom söka i någon mån bibehålla kropps- värmen.
Men hästarne?
Ja, de måste stå stilla, skälfvande af köld i hvarje led.
Bättre hade för dem varit att med sina slädar tillryggalägga en eller annan mil än att stå här timme efter timme och frysa.
Kuskarne sågo med längtansfulla blickar upp
till de upplysta fönstren: skulle då dansen aldrig taga slut?
Skola vi stå här ännu en timma, få vi väl influensa allesamman.
Ack, den som ändå hade en kopp varmt kaffe eller ett glas punsch att värma sig med, suckade de.
Men därefter fingo de sucka förgäfves.
Ingen tänkte på vare sig kuskar eller hästar; därtill hade man i danssalen alltför angenämt.
Kotiljongen pågick som lifligast; den var för- tjusande rolig, dekorationer ochblommor utdelades i öfverflöd.
— Kotiljongen var slut, men icke kunde man därför sluta dansen.
» Älskade mamma! » bad äldsta dottern i huset, » vi få väl ännu en vals? » — » Men mitt barn, slädarne hafva redan väntat mer än en timme, och hvad tror du, hyrkuskarne skola säga därom? » — » Åh, mamma, därför få de ju hederligt betaldt.
Alla herrarne omringade mig nyss oeh bådo, att vi för all del skulle få ännu en vals.
Kära snälla mamma, det har du väl icke hjärta » tt neka oss. » Nej, naturligtvis hade hon icke det, hon var ju en så öm moder, och det var så roligt att se ungdomens glädje.
— Slutligen serverades kaffet, och de unga skulle under tiden något svalka sig efter dansen, på det de ej måtte under hemfärden förkyla sig i de kalla slädarne och få influensa, som ju härjade så förskräckligt, att man hvarje dag fick läsa i tidningarna om vänner och bekanta, som dukat under för densamma.
Ändtligen var balen slut och gästerna kommo ner, insvepta i varma pälsplagg.
Man uppsteg i täckslädarna, icke ett enda vänligt ord ytt- rades till kuskar och hästar; de förre fingo hederligt med drickspengar, och detta vore ju för dem tillräckligt.
Om de genom förkylning under den långa väntan ådragit sig lifsfarliga sjuk- domar, som kunde komma att lägga en eller annan af dem i grafven, därpå tänkte ingen, än mindre på de vid sådana förhållanden möj- ligen värnlösa änkor och faderlösa barn, som dyrt fingo umgälla balgästernas tanklöshet, att icke säga hjärtlöshet.
J. V. Små » skrikhalsar ».
våras vistades jag uti en läkarefamilj, där hemmet nyligen blifvit välsignadt med en liten efterlängtad dotter.
Hvad som där ådrog sig min uppmärksamhet, var det sätt, hvarpå den lilla uppfostrades.
Jag säger uppfostrades, ty uppfostran måste nog redan i vaggan taga sin början för att sedan fort- sättas år efter år, till dess ynglingen eller jungfrun träder ur föräldrahemmet för att sedan låta sig fostras af tiden, som ofta ty- värr brukar vara en hård tuktare.
Men reflexioner å sido och till ämnet igen!
D e första tre veckorna hörde man ej mycket af den lilla, hon åt sina bestämda måltider och sof — ja, man kan nästan säga dygnet om.
Efter dessa tre veckor kom en annan period i den lillas lif, då hon gjorde natt till dag och så tvärtom, och det är på denna tid tid j a g syftar med min lilla uppsats.
Efter att hon flere nätter hade tröttat modren med sitt skrik, föreslogs, att hon skulle i sin vagn dragas in uti ett annat rum, som beboddes af en nära anhörig, och i hvilket rum jag hade min bostad.
Första natten tyckte j a g det var rent barbariskt att låta den lilla skrika timme efter timme, utan att ge henne mat eller försöka att gå med henne och på så sätt få henne att tystna; men som det var fadrens bestämda tillsägelse, att hon fick ligga och skrika, till dess att mattimmen var inne, må- ste vi uthärda.
Det är nu att anmärka, att det var ett friskt barn.
Man vänjer sig vid allt här i världen, så ock kan man bli van att höra små barn skrika, utan att vid minsta gny rycka upp dem ur vagnen, hvilket eljes brukar vara det van- liga.
Efter en helt kort tid blef barnet så snällt och sof nästan hela nätterna.
Till min stora glädje fick jag alltså rent praktiskt bevittna, att med fasthet och uthållighet denna metod tyckes i de allra flesta fall vara hållbar.
Barnen afvänjas äfven härigenom att under sin tillväxt nödvändigt hafva någon sittande vid sängen, för att de skola fås till sömn.
Därför vill jag tillråda eder, unga mödrar: skämmen ej bort edra små barn och tron ej, att de dö, om de skrika litet; » det vidgar deras lungor », sade en erfaren läkare.
Läggen sedan själfva hand vid deras skötsel, så framt I hafven krafter därtill, ty hvad I försaken för dem af sällskapslifvets behag, fån I igen genom inre tillfredsställelse att hafva uppfyllt de plikter, som försynen pålagt eder såsom mödrar.
En barnavän.
Smånotiser för kvinnovärlden.
Drottningen har under den senaste veckan lidit af opasslighet, dock utan feber.
Hon har i följd däraf under denna tid ej kunnat lämna sina enskilda rum.
Drottningen mottog i söndags afton den smärt- samma underrättelsen, att grefvinna Solms Rödel- heim, född grefvinna af Solms Laubach, aflidit i influensa i Assenheim nära Frankfurt a / M.
Vid den hädankallade var drottningen allt sedan de tidiga ungdomsåren fäst med de innerligaste vän- skapsband.
Grefvinnan gjorde ett längre besök i Stockholm i slutet af 1850-talet.
Hon efterlämnar make o c h sex barn.
Fru Emelie Flygare-Carléns hälsotill- stånd är fortfarande ytterst vacklande och ägnadt att inge de största farhågor.
Stundtals synes nå- gon förbättring inträda, men däremellan försjunker den gamla i en dödslik dvala.
Utgången är också mycket oviss.
tressant lektyr », » Blomsterförsäljerskan », » Lapp- flicka » (de båda sistnämnda inköpta af franska staten) m. fl.
Fröken Sidwall har äfven utfört åt- skilliga porträtt, mest af fruntimmer o c h barn.
Hon var typen för anspråkslöshet o c h oegen- nytta, färdig att glädja sig åt andras framgångar och åt allt, som hon fann vackert o c h ädelt, men aldrig i stånd att draga den fördel hon skulle kun- nat hafva af det stora anseende hon i Paris under sitt vistande där åtnjöt i vida konstnärskretsar.
Hennes vänner ha i henne förlorat en mild o c h älsklig väninna o c h hennes anhöriga en ö m dotter och syster.
Kvinlig orkesterdirigent.
I dagarne har i norra England en kvinna uppträdt s o m orkester- ledare, hvilket väckt mycket uppseende.
Denna dam är en svenska, fröken Hildegard Werner, se- dan många år bosatt i Newcastle o n Tyne, där hon verkat i den dubbla egenskapen af musik- lärarinna o c h musikskriftställarinna.
Orkestern var bildad af fröken Werner o c h be- stod af idel unga damer tillhörande Newcaslle on Tyne ' s förnämsta societet.
Alla voro klädda i hvitt.
De unga amatriserna spela uteslutande för sitt nöjes skull.
Den äldsta af orkestermedlemmarna är 24 år, den yngsta 10 år.
För tillfället var or- kestern förstärkt med ett hälft dussin medlemmar från The royal theatres kapell.
Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde i måndags » Faust », i hvil- ken opera titelpartiet denna gång utfördes af hr Öd- mann, som en längre tid af sjukdom varit hindrad att uppträda.
A t t han af den väl besatta salongen hälsades med lifligt och välförtjänt bifall är natur- ligt.
H r Sellergren utförde Mefistofeles roll på ett sätt, som tillvann honom rättvist erkännande.
H r S. arbetar sig mer och mer framåt mot första ledet af våra operasångare, rösten har utvecklats och den förr ofta märkbara benägenheten att detonera före- kommer nu mera sällan.
Hr Lundqvists Valentin och fröken Karhohns Siebel äro välkända prestatio- ner, och fröken Moritz utför Margaretas roll på det hela taget erkännansvärdt.
Stämman är emellertid något späd och räcker ej alltid till.
Hofkapellets ackompanjemang var stundom alltför starkt, så att man långa stunder knappt hörde en enda ton från de sjungande.
D e » lokale Forhold » äro här betyd- ligt ömtåligare än i gamla operasalongen.
K. dramatiska teatern.
Herman Faber — det var ett här i Stockholm alldeles okändt författare- namn, och rätt mycken undran och frågan uppstodo ock, när det lästes på affischerna öfver Dramatiska teaterns senaste nyhet.
Ett skådespel i tre akter — » A f fri vilja » var dess namn — och som sagdt Dödens skörd.
Den 15 dennes afled här en en obekant tysk författare!
Förklaringen kom.
Styc- af hufvudstadens äldsta invånare, Augusta Wil- ket och dess auktor äro i själfva hemlandet nya, helmina Heurlin, född i Venersborg den 9 oktober så nya att den svenska scenen lär vara den första, 1806, o c h s o m i något mera än 30 år eller till som blifvit färdig med sin framställning, ehuru skå- slutet af 1886 var föreståndarinna för Fruntim- despelet redan antagits och förberedes på flere tyska mersskyddsföreningen i Storkyrkoförsamlingen.
scener.
Det kan man kalla påpasslighet.
Den aflidna, som hade till föräldrar landssekre- Bekantskapen var ock i det hela angenäm.
Her- teraren i Elfsborgs län, sedermera häradshöfdin- man Fabers skådespel saknar ej longörer, men har gen o c h lagmannen Sven Erland Heurlin, Thorilds ett väl funnet ämne, som är med talang och kraft vän och mångårige korrespondent, samt hans maka behandladt; en del kalkering efter Sudermänn är dock Lovisa Sophia Sundling, var den sista öfverlefvan- märkbar.
Hjälten är ännu en gång — något som de af fem syskon.
blifvit betecknande vanligt i moderna dramer — Hon var en begåfvad personlighet, och alla, som journalist; dess bättre ock för en gångs skull fram- med henne kommo i närmare beröring bevara ställd i ett ljus af öfvertygelse och karaktär, som säkerligen i lifligt minne hennes älskvärdhet, aldrig nog torde komma det verkliga lifvet närmare än de svikande goda lynne, ovanliga arbetsförmåga samt vrångbilder af » det fria ordets män », som in- och hennes grannlaga tillmötesgående m o t skyddsföre- utländske teaterförfattare på senare tider funnit ningens arbetssökande.
De sista åren omtöckna- för godt att gifva oss.
des den gamlas själslif, o c h det fanns till slut Af detta parti ger herr Palme en varm och sym- endast en föreställning, som h o s henne var lef- patisk teckning, genomträngd af den entusiasm, hvil- vande, den att h o n ännu hade vid sin sin sida sin gamla, endast några år yngre trotjänarinna, ken denna skådespelare ofta ådagalägger; här kom- mer den till god verkan i Hallers förtviflade strid som, i dopet efter henne uppkallad o c h uppvuxen emot det tryck, som ' vill rubba honom från med henne i hennes föräldrars hus, sedermera un- der alla hennes ocb hennes systrars skiftande öden omutlighetens väg, i sviktandet och i den slutliga stannade h o s dem, ett föredöme för en trogen segern.
Herr Hillberg hade af en figur i andra pla- tjänarinna.
Denna trotjänarinna, Augusta Vilhel- net, den låge, krypande Thiele, utmäjslat en in i mina Kjellberg, hade emellertid redan ett par da- den minsta detalj karaktäristisk typ, en värdig länk i serien af hans genialiska prestationer.
Kvällens gar före sin gamla matmoder skattat åt det för- bifall ägnades ock i väsentlig mån åt honom, och gängliga.
en utsökt lagerkrans blef det yttre inseglet på pu- Herr Fredriksons Wendorf — Målarinnan fröken Amanda Sidteall är ett blikens erkännande.
bland de offer, som influensan i Stockholm har kännetecknades af den vanliga eleganta säkerheten utan att dock egentligen, synes det oss, äga någon skördat under de senaste dagarne.
Hon afled i djupare karaktäristik.
Fruarna Fahlman och San- en ålder af 48 år.
Sin artistiska utbildning erhöll dell fyllde tillfredsställande de kvinnliga hufvud- hon hufvudsakligen i Paris.
Bland hennes arbe- partierna, och i sina resp. biroller inlade äfven hr ten, af hvilka många varit i hemlandet utställda, Grunder och fru Littmark god förtjänst, medan hr kunna nämnas: » Barn som bygga korthus&gt;, » In-
Bedlund som den förföriske doktorn hade kommit mindre väl på sin plats.
Två Essipoff-konserter komma att äga rum här- städes i förra hälften af februari.
Programmen var- da synnerligen intressanta och upptaga tonverk af Beethoven, Bach, Chopin, Brahms, Liszt, Schumann, Mendelssohn, Bubinstein m. fl.
Den celebra piani- nisten madame Annette Essipoff, som är gift med den berömde virtuosen och pianoläraren Leschetizky, räknas som bekant bland samtidens allra förnämsta förmågor på pianospelets område, och man kan där- för af väl grundade skäl förespå henne ett mycket hjärtligt mottagande härstädes.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden a f Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)?
f | 9 1 | i l s har blifvit inkallad för att äta, men inte för att hålla predikningar och förmaningar.
Och det lönar sej sannerligen inte heller, ty af en dräng tänker jag inte ta ' emot några — — — Var så god å kom ihåg det hädan- efter l&gt; — — — » Ah ja, ni tycks hvarken ha fått eller tagit emot sådana af någon annan heller. » Det kunde inte hjälpas, hon måste för en gång höra, hvad han tänkte om henne.
Det blef alldeles tyst en liten stund.
» Jag skall göra en mjuk och bekväm stol åt mormor att sitta i. » Det var Nils, som helt lugnt bröt tystnaden, vändande sig med denna försäkran till gumman.
» Nej, nej, » det är inte värdt, » jag sitter bra, som jag sitter, » svarade hon och såg med en ängs- lig blick mot Ingeborg.
» Åh, » sade Nils gladt, » det finns j u slöjdbod och alla slags verktyg där, så det ska ' snart vara gjordt.
Och det har nog bäradsdomaren inte nå- got emot, tänker jag. » Ingeborg behöfde han icke bedja om lof här- till.
Men hon svarade oåtspord med rösten ännu darrande af harm: » Vi ä ' vana här i huset att först tänka på å göra det, som är nödvändigt och nyttigt, innan vi tänka på bekvämligheter.
Och », tillade hon med lidelsefull häftighet, » den, för hvilken ej våra vanor passa, gör bäst i att — att så fort som möjligt laga sig härifrån » Ett ögonblick såg det ut, som om drängen inte ämnade blifva henne svaret skyldig Men så betvang han sig.
Det var nu blott den gamlas talan, han ville föra.
De förolämpningar, han för egen del erhöll, äm- nade han icke mer svara på.
Och så genmälte han till svar på hennes första utfall: » Det är långa kvällar, och någon arbetstid för min hus- bonde tänker jag inte taga bort. » Mormor, som såg med ängsliga blickar än på den ena, än på den andra, bad sakta och ifrigt: » Kära hjärtandes, låt det inte bli några förar- gelser för min skull. » Vid bordet hade skrattet för länge sedan tystnat, och de unga där sutto nu blott o c h stirrade med häpna blickar på Nils, som så oförskräckt vågade trotsa Ingeborg, henne, för hvilken de hade så stor respekt.
Men äfven på henne — så upp- rörd, så häftig, så olik sitt vanliga kalla, lugna väsen — sågo de förundrade.
» Det är fasligt, hvad den här drängen vill göra sig viktig och ställa sig in hos mormor, » sade Sofi, så fort drängarne voro utom dörren.
Det var till systern hon vände sig med denna anmärk- ning, säker om att få medhåll; och förvissad om detsamma tillade inslällsamt Lina: » Ja, men inte passar det h o n o m att ställa sej här å predika å vara oförsk.
.
.
» hon fick ej tala till punkt, ty med en skarp blick på de båda flickorna sade Ingeborg: » Men det passar er, tycker ni, att gapskratta, då ni ser en gammal människa falla omkull. » Om stolen blef icke mer taladt på flere dagar.
Men en morgon, då Nils mötte Sofi utanför ladu- gårdsdörren, frågade han henne, om hon hade nå- gon sjal eller klädningskjol eller tygstycke att aflåta.
» Jag vet icke, » sade hon helt förundrad, » jag ska si efter — eller — jag ska fråga Ingeborg. » » Nej!
nej! » utropade Nils häftigt.
» Kan inte Sofi ' ^• (fP tänka ut något själf, som skulle passa som möbel- tyg till mormors stol?
Jag är säker pä, » tillade han hjärtligt, » att Sofi skulle vilja göra mormor denna tjänst. » » Jaså till stolen — » Det låg en liten tvekan i tonfallet, men så knyckte hon helt morskt på huf- vudet o c h utropade modigt och beslutsamt: » Ja, Ingeborg får säja, hva ' hon vill, men du ska få min röda redgarnsklädning. » » Tack så mycket! » Hans svar lät så hjärtligt och varmt.
» Jag visste och trodde j u alltid, att ... » Hvad han visste o c h trodde, fick Sofi icke höra, ty Ingeborg kom i detsamma ut ifrån ladugården med en mjölkflaska i handen, och fastän hon hvar- ken med ord eller blick låtsade märka honom, kom sig dock icke Nils för att afsluta den påbörjade meningen, utan stod tankfull och följde med ögo- nen den höga, smärta gestalten, ända till dess hon försvann inom byggningen.
Därpå gick han ha- stigt in i stallet.
Då Sofi längre fram på dagen skulle taga fram sin röda kjol för att öfverlämna den åt Nils, mötte hon just i dörren till deras rum på vinden Inge- borg, som bar denna kjol på armen.
» Det var bra, att du kom upp, » sade hon helt vänligt, » jag har just stått och sett efter, om din röda bvardagsklädning här kan ändras på något sätt, men den är verkligen så illa medfaren, att den knappt duger till annat än mattrasor, fast vi kan j u försöka få en underkjol af den åt dig. » » Usch! » utropade Sofi förlägen och förargad, » jag vill inte ha den — jag tänker ge bort den! » » Till hvem, om jag får fråga? » » De ' är min kjol, å jag gör med den, hva ' jag vill. » Sofi tyckte själf, att hon var riktigt morsk o c h duktig.
» Ja — men se på honom riktigt först, innan du ger bort den, » sade Ingeborg, » han är j u så trasig och fläckig, så att du skulle j u skämma ut både dig o c h mig med att gifva bort en sådan kjol.
Du håller inte dina kläder så snygga och ordentliga, som du borde, min kära Sofi, fast du nu är gamla flickan.
Men, » tillade hon med en liten rodnad och till hälften bortvändt ansikte, » är det någon, du nödvändigt vill gifva en kläd- ning, så ta ' den här, » hon räckte systern en grann, storrandig sådan, » mormor sa ' j u en gång, att du skulle få den, efter hon aldrig tänkte begagna ' n mer — då ville du inte ha ' n, för att han var för gammalmodig, men ta den nu å gör me ' den hvad du vill — han är både snygg och hel. » Sofi tog tyst emot den räckta klädningen och måste i sitt sinne gifva Ingeborg rätt.
Det hade allt varit skam att ge Nils den trasiga och smut- siga kjol, hon först tänkt — det förstod hon nu.
I all tysthet öfverlämnade hon den sedan åt Nils, som riktigt fröjdade sig åt, att hon nu gifvit prof på ett godt, gifmildt hjärta.
Det var nog, som han trott, endast den kärlekslösa omgimingen, som gjort henne till utseendet kärlekslös och tanklös.
Ingeborg frågade aldrig efter klädningen och låt- sade icke en gång märka, då hon en morgon in- trädde i köket för att börja sina bestyr för dagen, huru den presenterade sig i form af möbeltyg på en låg bekväm o c h stoppad länstol, som blifvit ställd på den gamla pallens plats.
Men mormor, som redan satt på denna pall, hade makat den ännu längre in i spiselvrån och blickade nu därifrån med sin vanliga ängsliga blick mot dotterdottern, då denna utan ett ord närmade sig spisen.
Men så behöfde Ingeborg viskan, som hade sin plats i själfva hörnet, och den gamla, som trodde hon böjde sig efter ett vedträ, tog genast upp ett sådant och räckte henne det.
Flickan slängde trädet ur hennes hand o c h sade med kort retad röst: » Gör er inte till, utan sätt er där ni ska ' sitta, så en kan komma åt, hva ' man ska ' ha '. » I detsamma gick någon i dörren, och Nils häl- sade god mongon.
Endast mormor mumlade en svag hälsning till- baka, och närmande sig henne, frågade den unge mannen gladt och otvunget: » Nå, har mormor pröfvat sin nya stol? » » Neej, » svarade gumman tveksamt, » å det är väl bäst att » — » Göra det med detsamma nu, » ifyllde han mun- tert .. » Inte kan mormor sitta där inne i vrån, inte, då, » tillade han med en viss skärpa i rösten » sitter ni j u alldeles i vägen för Ingeborg. » Med hälft våld drog han den gamla upp från den hårda träpallen och satte henne i den nya stolen, frågande: » Sitter mormor bra? » » Ja då!
Ja då! » De vänliga Ögonen stodo • p ö f l o f t l l n K S - o c l l V i K S e l r l n a a r " ' ^ ^ " ^ ^ „, 7 i i; " „„ stanaigt tager nos s Ä a J U V Ä P * n ^ / fulla af tårar.
» Men inte kan jag få sitta i den här fina stolen jämt, inte, å så kanske, » hon såg mot bordet, där Ingeboig stod stel och orörlig, » kanske han tar för stor plats. » Äfven Nils såg bort mot den » elaka, styfsinta flickan, » som han i sitt inre kallade henne, o c h ett ögonblick kände han sig riktigt frestad att gå fram och sjunga ut med, hvad han tänkte om henne och hennes handlingssätt mot den stackars mormodern, men han visste ju, att han ej skulle uträtta något därmed, kanske han till och med skulle göra gummans belägenhet än värre därige- nom.
Det var väl bäst att tiga.
Och så frågade han med så lugn röst han kunde antaga: » Hvad säger Ingeborg, tar stolen verkli- gen för stor plats? » Flickans vanligen bleka kinder hade en hög färg, då hon vände sig om och svarade: » Nej bevars!
Nog kommer jag fram alltid. » » Om, » började åter Nils, i det han sysslade med stolen, » Ingeborg ville vara snäll och se, så är här en liten skifva vid ena sidan, som kan fällas upp o c h vändas framåt för att tjänstgöra som bord, när mormor äter. » Men Ingeborg ville hvarken se eller höra; kaf- fepannan, som visade benägenhet att koka öfver, tog all hennes uppmärksamhet i anspråk.
» Men, kära, det blir alldeles för stort besvär för henne, » yttrade mormor med ängslig röst.
Nils såg med riktigt bevekande blick på flickan.
Skulle hon då icke kunna med ett enda vänligt ord försäkra den stackars gumman, att hon gärna ville åtaga sig det lilla besväret att fälla upp och vrida fram skifvan?
Men nej!
Ingeborg, som mött hans blick, krökte blott därvid sina läppar till ett spotskt leende.
» Mormor kan nog fälla upp skifvan själf, se här, det går så lätt. » Och han visade den gamla, huru hon skulle göra.
När han så var färdig att gå, fattade hon med sina båda skrumpna händer hans hand och sade med rörd, darrande röst: » Tack tack!
Gud väl- signe dig! » Nils lämnade rummet.
(Forts.) Från Iduns läsekrets.
Anna Maria Lenngren oeh Svenska aka- demien.
I senaste n:r af Idun står i slutet af artikeln » Våra författarinnor inför Svenska akademien » orden: » och slutligen ägnade Bottiger hennes minne den sköna sång, som på akademiens högtidsdag 1859 upplästes ».
Detta var emellertid ingalunda sista gången Svenska akademien velat hedra Anna Maria Lenngrens minne.
En än större utmärkelse afsågs därmed, att å akademiens Aimdra-årsfest C. Snoilskys för tillfället författade poem » En afton hos fru Lenngren » upplästes.
Detta skaldestycke finnes intaget i Snoilskys dikter, - fcde samlingen, 1887, s. 65.
Framhållandet vid detta tillfälle af minnet af » akademiens osynliga ledamot » var så mycket mera betecknande för akademiens uppfatt- ning af skaldinnans betydelse som, förutom af Wirséns högtidsdikt, nämnda dikt af grefve Snoil- sky var den enda, s o m vid det högtidliga tillfället framsades, och således Anna Maria Lenngren var den enda skald, som på detta sätt särskildt ut- märktes.
Såsom icke ledamot kunde hon icke in- flätas i akademiens egen minneskrans, utan erhöll sin egen runa.
A. B-z.
S Innehållsförteckning.
A l m a Kjellberg.
(M e d porträtt.)
— L y c k a; af Mathilda Langlet.
— Ett litet h e m; af Laura Fitinghoff.
— V i d R u - bikon; poem af.
.
!
/.
.
— Den första fläcken; af Maria Ny- ström.
— E n förklaring.
— Carl Johan Svensén; af H.
L. Vidorin.
(M e d porträtt.)
— V i n t e r; af Georges de Peyrebrune.
Öfvers för Idun.
— Misskända vänner; en ropandes röst, af N.
K.
S.
— I n n e och u t e; af J.
T.
— Små skrikhalsar; af En barnavän.
— Smånotiser för kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) — Frän Iduns läsekrets: A n n a Maria Lenngren och Svenska akademien; af A. B — x.
" l?
P e r l " H « 1 Q Vt » v« A Kammalt guld, sllfver ocn Juveler uppköpas kon- + * * e r i a a i S D a n a, tant eUer tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
t Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm.
