# ID: svediakorp-per882
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,853
# sentences: 552
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 39 (249) Prenumerationspris pr Fredagen den 23 september 1892. år: Idun m e d Modetidning oeh kolorerade planscher kr I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• Idun ensam » 8: — 6: 50 4: — • Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a (Aftonbladets nya Redaktör 7, 2 t r, bus.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n Det är kanske ej fullt riktigt, att den, som ned- skrifver minnesrunan öf- ver henne, tillhör en an- nan, en ny generation, som åtminstone i förhål- lande till henne kan an- ses som mycket yngre.
Men kanske också just därför den, som skrifver detta, har en förutsätt- ning att teckna de sista årens fru Limnell, den vördnadsvärda och den alltid unga gamla, hon, som lefde i nutidens alla strömningar, kände med dem alla, stod emot en mängd, egde en kristens tro och hopp och en utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
AUm.
Fredrika ••fl et ligger likasom på &lt;M.
allas läppar att ef- % ter fru Limnells från- fälle om den hädangångna säga något sådant som att hon hörde till de er- kända celebriterna inom Stockholms literära säll- skapskretsar.
Men ome- delbart efter en sådan sats kommer en ny tanke, en tvekan och en fråga: var det icke egentligen hon, som jämte fru Hier- ta skapade en literär värld här i Stockholm, var hon icke den enda, som kunde kallas en stor- het däri, och är det icke les beaux restes af hennes skapelse vi ännu fortfa- rande hedra med namnet en literär värld?
och Telef.
61 4 7.
U t g i f n i n g s t i d: hvarje helgfri fredag L Ö 8 n u m m 8 r s p r i 3 I 5 öre (vid kompletteringar).
0«rnandts Bohtr.-Akiiab.
5:te årg.
Aniionspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p a b ö r j a d t tiotal stafv U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d Limnell.
världsmänniskas blida tolerans.
» Profeter här, profeter där oeh världens barn i midten, » sjunger Goethe; fru Limnell var icke utan sin lilla svag- het för profeter här, pro- feter där — prcpheten rechts, propheten linlcs — men hon glömde icke bort världens barn i midten.
Det var hennes kvinnliga hjärta, hennes varma hjärta, som så fort tog eld och så väl visste att bibehålla sin värme, som sken igenom i allt hvad hon sade och gjorde, oeh som gaf ett säreget behag åt hen- nes personlighet; det var ett flickhjärta, som bru- sade upp helt plötsligt i sedlig indignation; då kastade ögonen blixtar, då fanns ej ett spår af ålderdomströtthet hos den- na redan brutna kropp, hon talade och • — hur hon talade!
Det var så färdigt alltsamman, så man hade velat trycka det, det var tankar, som plötsligt föddes i stun- dens inspiration, präkti- ga, jag höll på att säga, manliga tankar.
Den öfverlägsna kvinnan träd- de i ett nu fram ur sin gömma, och där låg en charme öfver personlig- heten — lifvets egen charme.
V i stå vid hen
Tre ting måste en man hålla heliga: sitt tempel, sitt fosterland och sin hustrus hjärta.
Till intetdera får han frambära lögn såsom offergåfva, om han vill lycklig varda.
f.
nes graf icke med känslan af, att vi blott hafva förlorat en röst i den offentliga diskus- sionen af viktiga samhälls- och tidsfrågor eller en hand, som var färdig att af hjälpa nöd, hvar den än fanns, utan med känslan af att vi ha förlorat en personlighet: ett skön- hetsintryck, som satte vår själs intimaste strängar i dallring, är borta.
Denna känsla af något eget, af något på sitt eget sätt lefvande, verkande, tjusande, fick man genast man såg henne.
Hvem är den där damen?
utbrast ofrivilligt en hvar vid inträdet i ett obekant sällskap, där hon var med, och vid mönstringen af de närva- rande.
Dessa ögon, som hade något af stjärn- glans i sig, denna mun, som log som en flic- kas, denna hy, som var en ung flickas, och som jag förmodar 40-talets poeter enstämmigt kallade liljehvit, denna röst med sin egna brusande fulltonighet, en röst, hvars make jag endast hört hos fru Hwasser, och själfva denna fetma, som knappast vanprydde, där- för att den så klart bevisade andens seger öfver det materiella — den vackra gången, de ända in i det sista lätta rörelserna motsade den — allt detta bildade ett helt, en bild, en ljus bild, som skall stå kvar som ett kärt minne för enhvar, som sett den.
Och det är ej svårt att förstå, att om i yngre år det kvinnliga behofvet att behaga tog ut sin rätt, så att t. o. m. litet för mycket pärlor, band och blommor räknades till fru Limnells egen- domligheter som ung, så fanns bär också något att pryda, en uppenbarelse, som nog icke skämdes för att visa sig.
Jag minns henne från Läsesalongens sammanträden senast.
Någon gång kom hon, och mycket deltog hon ej i diskussionen, men det spelande ögat följde hvarje ord, färdigt att sentera hvar tanke blixtsnabbt.
Och plötsligt var hon — in- somnad.
V i sågo på hvarandra leende, vi kände till det, men hon sof icke som andra människor, hon tycktes kunna höra på samma gång, ty förekom där något, där hon ville vara med, var hon plötsligt vaken och liflig som en lärka.
Det behöfver väl icke till- läggas, att det endast var undantagsvis och vid en diskussion utan viktigare afgöranden, en sådan blund kunde öfverraska den eljes mer än alla andra vakna och intresserade.
Men det var framför allt som värdinna stora skaror minnas henne.
Där skulle man se henne i hennes hem vid Röda bodarne eller på Malmtorgsgatan eller ännu hellre på det vackra Lyran, sommarbostället vid Mä- laren med de många gästerna.
Här var den naturliga ramen för hennes eleganta person- lighet och älskvärda konversationskonst.
I staden — hur gåfvo icke det präktiga möble- manget, de utsökta taflorna, de smakfulla by- sterna och blomgrupperna en imponerande lifsglädje åt samvaron; en stolt prägel af ri- kedomens lätthet att behärska de gröfre be- hofven, att lyfta som fjäderlätta leksaker hvad som annars förefaller som tunga bördor, bröt bekymrens o k; det låg i luften, att man kände detta — men rikedomen tryckte ej, den var ej ett anspråk, en höghet, en öfver- makt.
Lätta artistsjälar fladdrade omkring i denna luft, insögo dess blomsterångor med samma välbehag, som tungsinta filosofer betänksamt satte stöflarna ned i de tjocka mattornas mjuka väf.
Allt hvad lifvet har besynner- ligt och motsatt, nyckfullt och växlande stämmer möte i en sådan krets.
Oberömd- heter, som blifva berömdheter, skaka där hand med berömdheter, som blifva oberömdheter, allt eftersom tiden går.
Det är ungefär samma typer öfverallt: aktriser, som man lätt kän- ner igen på deras vältaliga gester och stora ögon, som se en ända in i botten på själen; naturligtvis saknas minst här, där sonen är Musikaliska akademiens sekreterare, en mängd unga damer, som skola bli något utomordent- ligt i musikväg, som icke tro på någonting somhelst vare sig i denna värld eller den nästa utom på musikens allt förlossande makt och så förstås på makten af sitt smålöje och koketteriet med sin solfjäder; där finnas också mera anspråkslösa unga målare, som ingen kan slå på fingrarne med färgproblem, men som skulle stå sig slätt i en examen i rätt- stafningskonsten; professoren i vetenskapsaka- demin, som tyckas veta allt mellan himmel och jord med undantag måhända af konsten alt knäppa sin väst och knyta sin halsduk — med andra ord samlingen är brokig och fulltalig, och den är sig så där temligen lik här oeh i Paris, nu och för hundra år sen.
Den icke minst intressanta i den äldre kretsen var säkerligen värden själf, fru Lim- nells förste man, rektor Svedbom, en fint bildad man med mångsidiga intressen.
Bland gästerna kunde man få se den spensliga Fredrika Bremer, litet öfverspänd och guver- nantartad, Björnson, då för tiden salongshöf- ding, lika allsmäktig som han nu är bonde- höfding, den gåtfulle Ibsen med de tätt sam- manbitna läpparna, lutad mot en kakelugn, men som en gång tog bladet från munnen i » ballongbrev till en svensk dame », som just var fru Limnell.
Där gick Wikner, en stor gunstling hos värdinnan, med sitt hängande hufvud, oeh där kunde man ända in på sista tiden träffa fruarna Adlersparre, Ankarsvärd, Retzius, Kerfstedt, Lea eller höra fru Ny- bloms lustigheter, som hvarken skonade gamla eller nya skolan i vår moderna lite- ratur.
Om också en god del af hvad man med ett fult namn kallade salongsliberalism sög sin näring här, så var det ej ställets fel, det var det dåvarande Sveriges fel, om det var ett fel, och dessutom är det oundvikligt.
Man kommer ej tillsammans i en salong för att vara riksdagsman och partimänniska, utan för att vara människa rätt och slätt och god kamrat.
Detta kamratsällskap mellan män och kvinnor, som smutta sitt te tillsammans och meddela sina intryck om dagens ditt och datt, den sista boken och den sista pjäsen, medför en del kotteriväsen, det är sannt, men är det icke mera afunden än den opartiske betraktaren, som ondgöres däröfver?
Att det låg en viss ytlighet i den tidens sätt att be- döma samhällsfrågor måste medges.
Histo- rieskrifvaren kommer nog att påpeka detta: den tiden var fallen för stora idéer, och den glömde ibland de närmaste målen för de af- lägsnare.
Fru Limnell var icke ytlig, men hon var barn af sin tid, och hon hade tiden3 metod att låta taga sig af det nya.
Att tankearbete ej hörde till de saker, som af- fk.
pÖDECKE.
skräckte henne, utan som lockade henne, märktes lätt, men hon hade behof af ett visst ombyte af idéer, som Spurgeon en gång för- liknade vid det kroppsliga behofvet efter luftväxling.
Om vi vilja kalla det för en ostadighet, så kunna vi göra det, och vi kunna se ett exempel på hennes mångpröfvande ex- perimenterande med nya andliga riktningar i hennes intresse mot slutet af sitt lif för teo- sofins drömmar, federationens kamp mot sam- hällsolyckorna, pietismens grubbel öfver värl- dens gåta och människosläktets fördärf oeh problemdiktningens glädjelösa frågande och frågande.
För den nuvarande medelålders- generationen, uppfostrad i otro på någon plöts- lig förändring i människonaturen, allt för flegmatisk kan hända, när det gäller de stora målen och de stora frågorna, de fjärran ut- sikterna och framtidsmöjligheterna, kunde denna andliga rastlöshet ibland taga sig något fantastisk ut.
Men det är ju å andra sidan också faktiskt, att tron ännu i dag verkar under, att det djärfva försöket bereder möj- ligheter, där inga förut funnos, och det är möjligt, att fru Limnell med sin barnsliga tro såg längre och djupare än vi, som tviflade.
Äfven praktiskt förstod hon att verka, hvarom vittna de talrika allmänna värf, i hvilka hon tagit del: Handarbetets vänner, Eugeniahemmet, Föreningen försinnesslöabarn, Klara skydds- oeh arbetsförening, Fredrika Bremer-förbundet, Föreningen för gift kvinnas eganderätt, Läsesalongen äro namnen på de inrättningar, sällskap och stiftelser, där hon gagnat antingen som ledamot eller på ännu mera ingripande poster.
Härtill inskränkte sig dock icke hennes välgörenhet.
Huru mången fattig har icke med tunga steg van- drat uppför hennes trappa och med ett helt fång af ljusa förhoppningar skyndat nedför den igen, med en välsignelse öfver gifvarin- nan, så varm som endast ett jublande tack- samt hjärta kan gifva den.
Hur mången har hon ej gett den dyrbaraste gåfva af alla, förnyad arbetskraft, genom att ge lifvet den riktning, som den arbetande behöfde för att utveckla sig.
Jag tänker särskildt på de konstnärer, hon understödt och uppmuntrat, dessa bräckliga varelser, hvilkas andliga ska- parkraft lefver på vår, blommor, färger, kär- lek, och för hvilka en resa till Italien eller en vistelse utrikes eller blott nyhet i intryc- ken äro en hälsodryck, som föryngrar deras talang.
Så fick Fredrika Bremer sin resa till Grekland bekostad af fru Limnell, och hon var en mästare att utdela sådana gåfvor och gjorde kurer, som ingen doktor kunde eftergöra.
Det var ej sällan hennes hjälp- samhet missbrukades, men det nedslog henne icke att fortsätta.
Under den sista svåra vin- tern bespisades massor af folk i hennes kök.
Somliga missbrukade på det mest oförsynta sätt hennes godhet.
Hon blef mycket ond, hon förklarade, att hon skulle stänga sina dörrar för dem — för alltid och obevekligt.
Men, sade den, som berättade detta för mig, hon kunde det icke.
Om några dagar hade hon tagit emot dem ånyo.
Och om det hände på gamla dagar, att hon ville draga sig från sina många förtroendeuppdrag.
.
.
Nej, hon fick icke, det var allas åsikt, hon var den milda fridsstifterskan, som ingen kunde motstå, med
henne gick det lätt, när hon trädde emellan, utan henne gick det icke.
Och om hon hade sina sorgliga erfarenheter inom fattigpraktikens område, så tröstade det henne säkert att veta, att blott den sak, som lyser öfver alla och icke är förmörkad för någon, också hinner till alla, och att den, som lyser öfver både goda och onda, är den enda rätta bilden af den all barmhärtiga kärleken.
Vid sitt frånfälle, som inträffade måndagen d.
12 sept, var fru Limnell 76 år gammal; hon var född d.
14 juli 1816.
Hennes föräl- drar voro lektorn vid Hernösands gymnasium Olof Fredrik Forsberg och hans hustru, Catha- rina Margaretha Svedbom.
Hennes lif var ej utan växlingar och olyeksslag: hennes förste man, rektor Pehr Erik Svedbom, med hvilken hon ingick äktenskap år 1842, dog 1857, och byråchefen Carl Abraham Limnell, med hvilken hon var omgift sedan 1860, gick bort år 1882.
A f hennes söner är den äldre sekreteraren i Mu- sikaliska akademin, dr W.
Svedbom, den yngre, en rikt begåfvad gosse, angreps tidigt af en obotlig sjukdom.
Man torde ha grundad an- ledning att hoppas, att äfven för eftervärlden ej fru Limnell blir ett okändt namn, om något utdrag ur hennes brefväxling med sam- tidens intressantare personligheter kommer att se dagen.
Hennes många vänner skola i alla händelser ej glömma henne.
Det fanns ett namn, som gafs henne hälft på skämt och kanske icke alldeles i vänlig mening under hennes medelålder, namnet » lilla rektorskan »; det fanns ett annat, som blef hennes speciella tillhörighet under hennes ålderdom, och som skall uttränga det förra, namnet: » lillatant ».
Det fanns nog ingen i Stockholms stad, som hade så många, som använde den titeln, men alldeles säkert fanns det ingen, till hvilken så många använde den med detta uttryck, detta uttryck af tacksamhet och kärlek, som var naturligt, när den riktades till henne.
Hellen Wféaria, min första Pf sä ren som en kyss på kom kärlek dalande att frän gaf sä ljuf stämning när Maria, med tanke var majsolens fagra i min spirande bottenlöst och i ljufva af ljus och vek sträle löf i lek.
du lät sjunka blick, sekunder drömmar förgick.
Maria,, min första kärlek, på jorden är lyckan half, en ros mellan frostkalla ett bleknadt hvilar drill.
kärlek, din jungfruliga en evighet still, vingen min första din bland läppar klingande som När dina lärkan pä en vårdag panna dö, en hviskning som snö, din skära alla sorger Lindgren.
drifvor, regnbägshvalf.
Förklungen är som genom ditt väsen För god för du var, Maria, hvart på melodien, ljöd.
den syndiga och sä blef du min första också med det milstenen de slockna när fridsamt ditt minnes bär, riksväg är.
Och tända sig smärtors facklor, död.
kärlek, mig mina tankars du käraste jorden och däröfver bländhvita Fredrik blodröda dö, dalar snö.
Nycander.
% RESPEKTERA INDIVIDUALITETEN!
Af Hanna Kamke.
IPpjfevarje människa har vissa naturliga, just «fibd&gt; henne tillhöriga egenskaper, genom hvilka hon skiljer sig från alla andra väsen af samma art.
Summan af dessa egenskaper utgör hen- nes individualitet eller den för henne egen- domliga beskaffenhet, som kännetecknar henne som individ.
Endast om hon lefver individu- elt, d. v. s. i öfverensstämmelse med sina na- turliga anlag, kan hon uppnå den fulla ut- veckling och den lycka, hvartill hon egentli- gen blifvit bestämd.
Förutsättningarna till en sådan, på en naturenlig utveckling grundad lycka äro gifaa för alla, men få äro de, som vinna just denna lycka eller utvecklas till hela den kraft och skönhet, hvartill de ursprungli- gen ämnats.
Detta sorgliga faktum har sin grund däri, att man i uppfostran allt för litet beaktar de naturliga anlagen, den individuella beskaffenheten, och helt enkelt dresserar efter schablon.
Det ligger i sakens natur, att skolan med sin nödtvunget skematiska undervisning ej kan fästa mycket afseende vid individualitet och därför ej häller ensam kan dana karaktären.
Hon kan visserligen gifva allmänna grundsat- ser, men hon har hvarken tid eller tillfälle att öfvervaka, att dessa grundsatser också verkli- gen tillägnas af de unga och blifva bestäm- mande för deras viljeriktning.
Största delen af detta arbete måste därför falla på hemmets eller rättare sagdt på moderns lott.
Hemmet skall vara den plantskola, där karaktären grund- lägges och utvecklas för att sedermera vinna stadga i lifvets strid, och modern den träd- gårdsmästare, som med ömma händer vårdar den späda plantan.
Hon skall vaka öfver de gryende anlagen och genom sin vård framdraga dem i ljuset.
Men liksom växten fordrar en god jordmån oeh en passande luft för att kunna frodas, så måste äfven den unga män- niskoplantan urpväxa i en god jord och vara omgifven af en ren atmosfär.
Ädla, goda grundsatser böra råda i hemmet och hela sam- lifvet vara genomträngdt af kärlek, sanning och sedlig renhet, då skall äfven barnet upp- taga dessa grundsatser i sin själ och små- ningom frivilligt, liksom drifvet af sin inre natur, utöfva de dygder, det lärt sig att älska och ära i hemmet.
Men för att modern i sin uppfostran skall kunna uppnå de goda resultat, hon åsyftar, måste hon alltid fästa afseende vid de sär- skilda, individuella a D l a g e n och ej söka stöpa alla i samma form.
Hon bör stödja och stärka det svaga sinnet, förmildra det kraftiga, men därför ej söka bryta detsamma, utan leda det in på en sådan väg, att det kan nyttigt an- vända sin kraft.
Allt dåligt, som vill upp- växa, måste borttagas, och mindre goda anlag med mildhet och förstånd bortarbetas.
Maa bör dock ej tro, att det goda kan utvecklas eller det onda utrotas inom mycket kort tid, ty i naturen tagas inga språng, och allt tar sin lugna utvecklande gång, vare sig till godt eller ondt.
Om modern, såsom naturligt är, bär inom sig ett ideal, efter hvilket hon skulle vilja bilda sitt barn, så bör hon ej förtvina, om det ej lyckas henne på samma sätt, som hon tänkt sig, ty kanske detta ideal här en helt annan individuel prägel, än hennes barn af naturen fått.
De sedliga grundsatserna måste ju visserligen för alla vara desamma, ty hvad som är rätt, är rätt, men individualite- ten gifver en färgskiftning åt karaktären, att den framträder i ett helt nytt, men därför ej mindre skönt ljus.
Emellertid skall man ej fästa afseende blott vid barnets moraliska egenskaper, utan också gifva akt på dess intelligens och söka utfor- ska, åt hvilket håll dess begåfning ligger, sä att det kan utbildas i öfverensstämmelse med sina anlag oeh en gång i lifvet antaga en he- drad ställning.
Huru mången människa fram- släpar ej sin tillvaro ledsen och uttråkad, eme- dan hon i ungdomen ej fick utbilda sina na- turliga anlag och blef ställd på en plats, för hvilken hon saknar begåfning och för den skull äfven båg.
Otaliga människor drifvas blott af högmod in på de lärda banorna och föra därför en tynande, mer eller mindre otill- fredsställd tillvaro, både hvad ekonomien och glädjen af arbetet beträffar.
Och ändå böra denna glädje och hängifvenhet åt arbetet fin- nas, om ett godt resultat skall kunna nås.
Därför, tag noga reda på anlagen och ut- bilda dem samvetsgrannt oeh grundligt, obero- ende om det arbete, dit barnets begåfning visar, af t r å D g b r ö s t a d fördom ställes högre eller lägre i rangskalan.
Vi hafva sagt, att utbildningen skall vara grundlig, och det med fog, ty myc- ket ofta försyndas häremot, då den unge man- nen och isynnerhet den unga flickan skickas ut i världen blott hälft och ytligt förberedda för sitt kall.
Hvad under, om en sådan yng- ling eller en sådan flicka snart ökar antalet af de många platssökande, öfver arbetsbrist kla- gande individerna.
Vår tid är specialstudiets tid, och då for- dringarna till f ö l j d däraf ställas så högt på den enskilde, bör också hvarje fader oeh moder söka låta barnet ägna sig åt ett särskildt, med dess naturliga anlag öfverensstämmande fack och drifva det att däri uppnå den möjligast största framgång.
Den unge bör tidigt v ä D J a s att ställa målet högt och lära sig att på sitt område söka blifva den bäste och främste.
Det klagas öfver arbetsbrist, oeh ändå ä r det så svårt att få dugliga arbetare, isynnerhet om någon större yrkesskicklighet är af nöden.
Detta visar sig på alla områden, till och med på den lärda vägen, där ju förberedelesn i allmänhet dock är mera grundlig.
Sök till exempel en spåklärare eller lärarinna, som fullständigt be- härskar ett språk, både hvad dess grammatik, skrifning, konversation och literatur beträffar, och du kan vara öfvertygad att finna blott få, men detta fåtal äfven öfverhopadt af arbete.
Att samtidigt kunna fullt behärska tre, fyra språk är hardt när omöjligt, och den beträf- fande skall alltid öfverflyglas af någon annan, som gjort ett språk till sitt speciabtudium.
Vidare kan man vara öfvertygad, att skick- liga, i sitt fack grundligt bildade köpmän hel- ler aldrig sakna plats, att dugliga, yrkesskiek- liga handtverkare alltid få arbete.
Skomakare, skräddäréi sömmerskor måste påtingas i veckor, t. o. m. månader på förhand, och vi hafva själfva sett, att detta varit fallet äfven med arbetsamma dugliga hjälphustrur.
Men hvar finnes då hela denna rad af arbetslösa, hvarför anmäla de sig ej?
De finnas där nog och an- mäla sig äfven, men de kunna ej användas-.
De hafva ej lärt sig att arbeta, de bstfvä ej helt ägnat sig åt något oeh kuitha därför ej heller grundligt och på eget ansvar fullgöra ett uppdrag.
Om Vi förorda, att hvarje barn skall få ut- bilda sina individuella anlag och i öfverens- stämmelse därmed välja sitt kall, så göra vi det under den förutsättning, att bildade för- äldrar samtidigt jgpifYa sina barn en sådan all- Snäh bildning, att den ej blott kan verka be- fraktande på det särskilda kall eller yrke, de Valt, utan äfven för dem öppnar de kretsar, dit barnet af födelsen hör, inen på grund af det valda, kallet eljes ej skulle vinna tillträde.
Sker detta-, skaA månget yrke höjas och handt- vérket ' ej längre betraktas som en lägre, de öbUaäde förbehållen sysselsättning, ' utan den insikten småningom vinna fotfäste, att bildning och yrkesskicklighet på praktiska områden myc- ket väl k u n D a förenas.
Ehuru man således bör söka lära känna och äfven respektera barnets individualitet, så bör man dock taga sig väl till vara att ej som individualitet stämpla sådant, som endast är bevis på själfsvåld och egensinne.
Det är ej alltid lätt att bär träffa det rätta&gt; isynnerhet om.
» man i början försummat att sätta sig in i D a r n e t s natur-.
Modern skall studera sitt barn, liksoiö trädgårdsmästaren studerar sina växter-.
Öon måste känna dess säregna natur, Vilwdren för dess tillväxt och förkofran, hur mycket solsken, hur mycken allvarlig sträng- bet som kräfves af just denna individualitet.
Hon bör bemöda sig om att allt djupare in- tränga i barnets själslif, så att hon vet, hvart- hän hon skall vända den tuktande saxen för att bortklippa de vilda skotten, hvar hennes mjuka händer skola stödja och hjälpa svagheten.
Enda sättet att så lära känna sitt barn är att flitigt umgås med detsamma både i allvar •och nöjen.
Äfven när barnet leker för sig Själft eller med jämnåriga och tror sig obeva- kadt, bör modern oförmärkt gifva akt på det- samma för att från alla sidor lära känna dess skaplynne.
Ett hufvudvillkor för att modern skall kunna rätt intränga i sitt barns inre och äfven för framtiden bevara sig dess förtroende, är att hvarje kväll låta det frivilligt omtala sina fel oeh förseelser, låta det bedja Gud om förlåtelse, för hvad illa det gjort, och uppmuntra det att dag för dag ånyo strida emot sina onda böjelser, så att det ändtligen vinner seger.
Ge- nom denna dagliga själfpröfning inför modern vänjer barnet sig att tänka öfver sig själft, dess samvete blir vaket och ömtåligt, och det lär sig att tidigt mäta sina handlingar efter en sedlig måttstock och blifva strängt emot sig själft.
Här fordras dock af modern en vaken uppmärksamhet, att barnets själfpröfning göres med allvar och uppriktighet och i den sträfvan att lätta samvetet, så att det må kunna fullt af frid och glädje uppsöka sin bädd.
Vill modern emellertid lära rätt känna sitt barn, bör hon ej blott lyssna till de dagliga bekännelser, hvartill det af sitt samvete drif- ves, utan äfven låna ett villigt öra till förtro- endet om dess små fröjder och sorger.
Stöt aldrig tillbaka ditt barn, när det kommer med hjärtat öfverfullt af glädje eller sorg, utan slut det i din famn och lät det där jubla eller gråta.
Tar du i barndomen del i dess glädje och sorg, då skall en gång äfven ynglingen och jungfrun, mannen och kvint.an komma till dig med sina visserligen större, men därför ej mera djupt kända fröjder och sorger.
Om vi å ena sidan betona, att barnets in- dividualitet skall respekteras och det uppfost- ras j) å grund af sina hatlir.igä anlag, så vilja vi å dndrå sidan framhålla, att barnet skall uppfostras äfven till aktning och respekt för ändras individualitet.
Tyvärr ser inan i lifvet alltjämt ett ringaktande och ett nagelfarande af andra, hvilkas personlighet ät skiljaktig från ens egen, oeh man glömmer beständigt, att naturen uppenbarar sig i tusentals olika, men därför ej mindre berättigade former.
Respek- terandet af andras individualitet skall öfvas redan i barndomen gentemot syskon och kam- rater, och barnet må aldrig tillåtas att med Hög- aktning Uttala sig om en annans personligtet, begåfning eller smak, därför att den ej går i samma strömfåra som dess egen.
» Hvad du är dum », är ett uttryck, som aldrig opåtaldt bör få gå öfver barnaläppar; den ena kan vara klok i ett, den andra i ett annat, och därför är det bäst, att barnet Vänjes ätt afhållä sig från förhastade omdömen.
Har det ej lärt sig att bära respekt för olikartade naturer^ då kanske den tid kommer, då modern med sorg varseblifver, att det barn, hon med sådan för- sakande ömhet vårdat, blickar ned äfven på henne.
Aktning för andras personlighet förutsätter en med själfaktning parad ödmjukhet, » öd- mjuka dig » är ett ord, som bör djupt inpräg- las i barnasinnet, men som äfven modern dag- ligen bör tillropa sig själf för att i denna så viktiga sak kunna föregå sitt barn med godt exempel.
Modern bör själf taga sig till vara att klandra och fördöma andra, därför att de hysa andra åsikter, hafva en annan r i k t D i n g än hon själf.
Hur vet hon, att just hennes väg är den rätta, och kunna ej olika vägar föra till samma mål?
Ehuru ingen dagtingan med det onda får ske, så bör man dock ej en- sidigt bedöma personerna och deras lif blott från sin egen ståndpunkt.
För att ett sådant respekterande af andras individualitet skall kunna äga rum, erfordras en varm människokärlek, som villigt erkänner förtjänsten, aktar äfven det lilla och med mild- het dömer svagheten och bristerna.
Här som i all uppfostran gäller det, att modern, den uppfostrande, själf söker blifva allt mera ge- nomträngd af denna varma, öfverseende kärlek, att den småningom äfven meddelas åt hennes barn, så att detta vinner den hänsynsfullhet och takt, som är den rätta proberstenen på hvad människans bildning är värd.
Till hänsyn emot andra således är det, som den unge skall uppfostras, utan att han där- för behöfver förlora något af sin egen person- lighet, ty just när jag rätt ärar min egen in- dividualitet, kan jag förstå att tillbörligt upp- skatta den fordran på aktning, som den an- dres, från min skiljaktiga natur ställer på mig.
Slutligen skulle vi här vilja tillägga ännu en sak, som tyvärr allt för litet beaktas.
Vi mena hänsynsfullheten familjemedlemmarne in- bördes emellan.
Emot främlingar tror man tig i allmänhet behöfva vara mera hänsynsfull än emot sina egna, och man försvarar sin bristande takt i hemmet med den ursäkten, att det ej är så noga, då de ju ändå veta, att man hål- ler af dem, och att det vore obekvämt att be- höfva pålägga sig ett tvång.
Månne kärleken till ens egna verkligen kan vara så luttrad och ren; nar det behöfves tvång och själfbehärsk- ning för att gifvä den ett hänsynsfullt och fin- känsligt uttryck?
Kanske då äfven den takt, man bevisar i umgänget med främlingar, beror blott pä fruktan för det allmänna omdömet och har sin rot ej i ett verkligt kärleksfullt, bil- dadt sinne?
Syskon skola sinsemellan umgås höfligt, barn vara vördnadsfulla mot sina föräldrar och hafva aktning för den tid dessa tillhöra.
Utan den förra generationeas arbete skulle den nuvarande ej vara&gt; hvad den är, ei kunna verka, såsom den gör.
Men äfven föräldrar skola hysa akt- ning för det goda i den nya tiden och ej vilja med maktbad nedhålla och bryta en ny gene- rations sträfvanden, utan äfven i kärleken för det gamla alltid göra rättvisa åt det nya och alltid minnas, att det fanns en tid, då äfven de stödde sig på och höjde sig öfver det gamla samt kämpade äfven de för en ny tids intressen.
" ATT » Vf^ \ u SKILJAS ... " kunde åtminstone ... kors, hvad du häDgfärdig ut.
Inga är väl inte sjuk? » » Nej. » - Hvad behöfver du då sitta och se så där ut?
Det är just treffigt, när man kommer.
Har tårar i ö g o n e n.
.
.
Hvarför det? » » Jag blef så glad, när du kom. » Det var underligt, hvad hon såg söt ut!
Var hon söt?
Det hade han inte tänkt på.
Tyckte hon verkligen, det var roligt, att han kom hem?
Det hade hon aldrig sagt förut.
Han brukade just inte vara vänlig mot henne, men det brukade hon ju inte heller mot ho- nom.
» Tycker du, det var roligt?
Barnsligheter!
Du är Ju gammal nu. » » Tjugusju år — inte är det så värst mycket. » » Så värst mycket, » han drog på munnen, » nej, det kan du kanske ha rätt i.
När jag tänker rätt därpå, ser du mycket yngre ut; det lifvet klär dig.
Hvarför har du aldrig begagnat det förr? » » Det har jag haft minst hundra gånger. » » Äh, sä du drar till.
- - Hvad läser du?
Idun. » » Nej, du får inte se, hvad jag läser; det är ingentiug. » » Nej, det kan väl hända, men jag vill se ändå.
Jaså, du läser » Att skiljas ... » Ja, gärna för mig, höll jag på att säga. » Hon steg upp och började ifrigt syssla med silfverpjäserna på skänken.
Han tog tidningen och läste om den lilla flickan, som inte visste, om hon ville vara hos pappa eller mamma, som helst ville, att båda skulle stanna hos heDne, och som därför slog sina små starka armar om far och mor, så att de icke mäk- tade frigöra sig.
Han kastade tidningen från sig på bordet och tände sin cigarr.
» Så dumt!
Befängdt pjoller! » Det kom litet hest fram; han harklade: » De bär cigarrerna äro inte bra.
— Hvad ni fruntimmer äro roliga ändå.
.
.
Hrm — hrm — fördömda cigarrer! » Han gick ut ur rummet.
» Adjö; jag går ut. » » Adjö, min vän — » Jg?
s e r
Hon satte sig i fönstret och tog tidningen åter.
Nej, nu orkade hon inte läsa mera.
Hvad det var vackert ute; det hade varit kvalmigt hela dagen; nu hade vinden vändt sin, och det blåste friska fläktar.
Molnen, som sett så dystra ut, hade guldkantats af so- len, och hafvet glittrade i återskenet från guld- bården.
Det gjorde nästan ondt att se därpå.
» Mamma, mamma, » ropade från trädgården en frisk barnaröst, och ett litet lockigt hufvud stack upp ur blomsterrabatten, » jag har så ro- ligt; jag leker mamma och pappa med blom- morna.
De här två de tycka så mycket, myc- ket om hvarandra, de kunna aldrig skiljas.
O, hvad det är roligt, allting är roligt; är det inte det mamma? » » Det är roligt, att du kan leka och vara glad, lilla barn. » » Hvar är pappa? » » Pappa har gått bort. » » Kommet pappa snart hem? » » Nej, han kommer inte hem i kväll. » Hon nickade åt den lilla och stängde fönst- ret.
— Om hon skulle läsa — nej, bon hade ingen lust.
Om hon skulle gå ut med Inga — nej, det lockade inte heller.
Så underligt, hon tyckte det gick i tambu- ren; inte kunde Hanna vara tillbaka redan?
Hennes man — nej, han brukade aldrig kom- ma hem så dags, det visste hon nog.
Han stod framför henne.
» Greta! » » Nej — men — är du hemma!
Jag un- drade j u s t.
.
.
» » Jag — jag » — han såg litet generad ut — » jag tyckte inte det var trefligt att gå på börsen i kväll.
Vill du inte kläda på Inga, kunde vi ju gå tillsammans ut till » Kullen » och dricka kaffe.
Det är så skönt väder. » » Jo, det blir hon nog glad öfver. » Den lilla kläddes i sin röda kappa, och mamma knöt på den lilla hufvan, böjde sig ned, kysste sin unge och hviskade: » Hvad det är roligt, allting är roligt! » insändandet af 35 öre och 10 stycken af hvardera slaget likaledes portofritt för 65 öre, allt i frimärken eller helst sparmärken.
Sport.
N u t i d s b i l d, tecknad af A.ve.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
.^fjter glimmade det till i Davidas ögon, men nu var det vrede; hon följde dock med, ty hon kände, att fru Marias uppmärksmhet blifvit väckt och måste söfvas.
» Davida, låt bli allt sådant där! » sade fru Svingler, då hon fört in sin svågers fästmö i mjölkkammaren.
» Hvilket det där, kära Maria? » » Din gamla sport.
— D u vet, att då flic- korna därinne uppräknade notariens meritlista, kunde jag gifvit dem ett motstycke — Albert är icke den förste trolofvade karl, som du, genom din trollska skönhet, lockat till dig.
Jag har aldrig nänts att säga Albert, att han svikit en god och bra flicka för en erkeko- kett. » » Du.
kan aldrig förlåta mig, att jag vunnit din unge svåger, fast du ju själf ifrigt dref på, att vi skulle förlofva oss. » » Ja, 3edan du snärjt honom och i så hög grad blottställt hans rykte, att.
.
.
» » Nej, nu är du för lustig, Maria!
Kan nu också en karls rykte blottställas? » log Davida utan ett spår till vrede.
» Ja, det är just hvad det kan, » svarade fru Svingel med eftertryck, » och mycken sorg, synd och många bekymmer skulle undgås, om unga kvinnor ville på allvar lära sig för- stå, att ynglingen, lika så väl som flickan, har sitt sedliga rykte att tillvarataga.
Du, Davida, blottställde min svåger så, att en för- » Ring ».
lofning emellan er två blef nödvändig, om han icke skulle rent af lida andligt skepps- sk brott, sedan hans första fästmö löst honom från förbindelsen med henne. » » Men, kära du, hvarför rör du nu upp i de där ledsamma sakerna?
D u kan då icke Tjänstebetygsfrågan.
säga annat, än att jag under dessa två år anvisande till uppsatsen i n:r 34 af Idun, undvikit allt, som kunnat bedröfva Albert. » bedja vi härmed få hänleda ärade hus- » D u menar, att du icke idkat din gamla mödrars uppmärksamhet på de formulär till sport, sedan du själf blef förlofvad.
Här har tjänste- och afskedsbetyg, som åtfölja detta I ju icke varit någon lägenhet därtill; jag har nummer.
Genom att upptaga och samarbeta ju under denna tid blott tagit rent af omöj- de bästa idéerna från de i täflingen delta- liga manliga individer i huset; men i dag har gande olika förslagen, ha vi sökt åstadkom- jag sett tillräckligt för att misstro dig. » ma ett möjligast tillfredsställande betygsfor- » Jag är själf ledsen öfver min lilla obe- mulär.
Författaren till den i n:r 34 införda tänksamhet; jag kom för ögonblicket ej ihåg, uppsatsen betonade vikten af, att likformiga att jag bör vara på min vakt mot notarien. » betygsblanketter för tjänarinnor komme alt an- Davida såg verkligen så nedstämd och be- vändas i hela vårt land.
V i d det virrvarr, dröfvad ut, att fru Maria ångrade sina häf- som nu är rådande i fråga om betygen, är tiga förebråelser: hon hade icke tillräckligt det nämligen nästan omöjligt för en busmor djup människokännedom till att misstänka att med tillförsikt fästa afseende vid dem och äktheten af ett saktmod, som ej byttes i harm rättvist bedöma deras relativa värde.
Om en vid så hänsynslöst uttalade tvifvel på D a - likformig blankett antoges i så vida kretsar vidas sedliga allvar.
som möjligt, vore därför mycket vunnet, och Sommarmånaderna förflöto i ro och lugn; vi uppmana samtliga våra läsarinnor att ver- hvarken Davida eller notarien gaf anledning ka härför genom att upptaga och fasthålla till några anmärkningar; de tycktes båda ha vid här framlagda formulär.
nedlagt sin gamla sport.
Formulär med den i dagens nummer före- Endast madam Rönn visade, att hon fort- kommande uppställningen äro under tryckning farande hade sina egna tankar om hjulrytta- i vackert format på godt papper och kunna re- ren, och hon yttrade äfven då och då samma kvireras genom Iduns expedition, Stockholm, slags ovilja mot häradsskrifvarens fästmö.
till ett pris af 5 öre pr styck för tjänstebetyg Ju längre sommaren led mot hösten, dess och 4 öre pr styck för afskedsbetyg.
5 styc- flere göromål tycktes häradsskrifvåren få; man ken af hvardera slaget sändas portofritt mot undrade därför ej på Mariero öfver, att hans f f ansikte fått ett så egendomligt frånvarande uttryck, oeh att han så litet syntes till bland husets sommargäster och blott ägnade helt korta stunder åt Davida.
En lördag i början af september, då ma- dam Rönn hjälpte fru Maria att plocka skär- bönor ute i köksträdgården, yttrade madamen plötsligt: » Nej, nu kan jag inte tiga läDgre! » » Hvad står på? » » Det står på, frun, att studenten, en af fröknarna och den åldrige ungkarlen, som säges ha kommit hit för att finna sig en pas- selig fru, nu veta lika så mycket om hjulbe- ningens och fröken Davidas brefskrifning och spatserpromenader som häradsskrifvaren och a J g » » Så-å! » hördes fru Marias rö«t dämpad, där hon stod gömd för madam Rönn af bö- nornas brédbladiga rankor.
» Och hur vet min svåger.
.
.
» » Genom mig, förstås, ty jag har aldrig trott de där två mera än jämt; de äro ju så lika hvarandra i ögonen, vet jag. » » Det var visst inte mer än fjärde eller femte dagen efter det som han kom hit med ring på fingret, » fortfor madam Rönn halfviskande, » som jag såg honom hjula förbi min stuga och ta hela landsvägssvängen ned till kröken vid skogen.
Men då han sedan ej blef syn- lig i backen, som han ju borde blifvit, om han farit på rätta vägar, for den tanken i mig, att han vikit in på skogsvägen, som går till- baka hit förbi parken.
Jag satte af gensti- gen hit, såg fröken Davida komma ut med matkorgen, som hon skulle bära till den sjuka madam Holm, följde efter henne, såg henne och hjularen prata med hvarandra både länge och väl, och när detta sedan blef en nästan daglig vana, talade jag om det för härads- skrifvaren, ty jag har alltid tyckt honom va- ra en rent för god karl till henne. » » Hvad sade han då? » » Ingenting för tillfället, men ett par da- gar efteråt kom han in i min stuga och sade sig visst ha glömt att säga mig, att allting var som det skulle vara emellan de två, som jag talat om, och att jag skulle hålla saken hemlig för alla så länge, på det intet onö- digt skvaller skulle uppstå.
Sedan har jag flere gånger sett dem byta bref med hvaran- dra, och hur det gått till, att flere än jag sett detta, vet jag inte; men säkert blir här nu ledsamheter, om inte häradsskrifvaren sjun- ger ut med hvad han menade, då han sade mig, att allt var r e g ä l d t.
.
.
» » Ja, det är nog på tiden nu; vi ha också tänkt, att det skulle bli i morgon.
Har ma- dam flere kycklingar att sälja mig?
— Jaså, tio.
— Jo, de räcka till.
K o m hit i mor- gon bittida med dem och stanna så här och hjälp till med middagen. » Fru Svingel kom ändtligen fram på träd- gårdsgången; hon såg något upphettad ut, men så föll också kvällssolen rakt på det gröna snår, hvari hon stått så länge.
Madam Rönn dolde illa sin missräkning; hon hade trott sig få bevittna ett gripande uppträde, men så sade också fru Svingel, att allting var som det skulle vara.
» Konstiga människor ändå de bildade! » mumlade hon, då fru Maria med ett litet leende lämnade henne och gick ned till sin svågers kontor.
D å sällskapet denna afton stod i begrepp att säga god natt åt hvarandra, yttrade hus- modern sin önskan, att alla hennes gäster måtte infinna sig vid den lilla festmiddag, som hennes svåger ville gifva i morgon.
Det var en bemärkelsedag, som han önskade fira;
han hade dock förbehållit sig nöjet att själf i morgon lämna närmare förklaring.
Alla hade infunnit sig i sällskapsdräkter; Davida var strålande skön i gräddfärgad ylle- klädning och prydd med blekröda rosor; samt- lige herrarne hade af henne erhållit hvar sin blomma, och det var väl blott händelsevis, som notariens frack pryddes af en blekröd ros.
Stämningen vid middagsbordet var liflig, häradsskrifvaren var, mot vanan, nästan upp- sluppen.
Han salt bredvid Davida, som vid sin andra sida hade notarien till granne; fru Maria hade själf ordnat alla platserna.
Nu kom deserten, och tillika med den in- buros champagnebuteljer och höga glas: det lifliga samtalet af bröts af jubel.
Häradsskrifvaren reste sig upp.
» Mina damer och herrar!
Dufven cham- pagne, kallnad kärlek äro två obehagliga ting; denna senare förkasta vi alla — icke sannt mitt herrskap? » » Jo-jo, hör, hör! » » Och på det icke vårt vin må dufna, hål- ler jag festtalet, innan vi hälla det i glasen, ty, mitt herrskap, det är en ung brusande, pärlande, skummande kärleks skål, som här skall tömmas.
Två likstämda själar hafva funnit hvarandra.
Stort och ädelt ha de hand- lat, mig ha de korat till att här kungöra deras kärlekssaga: Hören oeh glädjens öfver den sanna, den rena kärlekens makt!
Han hade hört henne omtalas som en oemot- ståndlig tjuserska, fick lust att sätta sin egen osårbarhet på ett nytt prof. K o m, såg, seg- rade och besegrades; men inbiten sportsman, som han är, sökte han i det längsta rädda sin frihet genom att utgifva sig för trolofvad.
Hon hade visserligen en fästman, men han önskar nu ingenting högre än att se henne för evigt bunden vid sin själsfrände.
Och så: Salut med champagnekorkarna, då jag näm- ner parets namn!
Herr notarien von Diinker och fröken Davida Behrén!
Dem ägnas ett trefaldt hurra! » — • — Korkarna flögo samtidigt mot taket — det syntes, att såväl studenten som den » åldrige ungkarlen » voro inne i sina roler, men hurra- ropen uteblefvo; förvåningen, häpnaden gjorde de flesta af bordsgästerna stumma.
Skålen dracks, men bestörtning, harm oeh förlägenhet stodo så tydligt att läsa i nota- riens drag, att studenten vid anblicken däraf brast i ett skratt, som smittade den åldrige ungkarlen och grep sedan epidemiskt hela bordssällskapet, utom det förlofvade paret.
Davida var likblek, hon stödde sig mot bords- kanten, medan hon klingade med de gratu- lerande damerna.
Nu fylldes åter glasen, och häradsskrifvaren tog åter ordet: » Denna skål är för de nyförlofvades lyck- liga resa!
I nästa ögonblick skola de vara försvunna ur vår krets; vagnen, som skall föra dem till banstationen, väntar.
Ett tele- gram har underrättat om, att fröken Davidas styfmor är dem till mötes vid tåget.
Och nu tömma vi skålen för parets lyckliga resa både härifrån och genom lifvet! » Albert Svingler vände sig mot Davida; hon tryckte näsduken för sitt ansikte och störtade ut.
Notarien följde henne.
En knapp halftimme därefter åkte de i h ärad sskrifvårens täckvagn från Mariero.
Deras kofferter skulle sändas efter dem se- nare.
Denna ofrivilliga förlofning blef aldrig till- kännagifven i tidningarna; men samma år, i december, lästes däremot under rubriken vigde: Häradsskrifvaren Albert Svingel och fröken Vivi Holmbo, Mariero.
Han hade sålunda lyckats återknyta för- bindelsen med sin första fästmö.
* • * * I fjol lästes på husknutar och plank i en af våra fabriksstäder, att patron von Diinker ämnade hålla en serie föredrag öfver det be- rättigade i de socialistiska agitationerna.
Hans titel, som tillkännagaf, att talaren var jord- brukare, drog folk, men bland åhörarne fanns åtminstone en, som visste, att den in bitne sportsmannen icke mera egde eller odlade så mycket som en landsbredd jord, utan nu bara lefde af denna Dya sport.
Vid utgången från föreläsningslokalen hör- des en karl fråga sin granne: sGår du nu med till frälsningsarméens sammankomst?
D e ha en otroligt vacker kadett där. » » En flicka? » » Förstås.
Hon trängde sig just nyss fram till föreläsaren här, då han gick in, räckte fram ' Stridsropet ' och bad, att hon måtte få frälsa honom. » » Vet du händelsevis hvad hon heter? » » Ja visst, Davida Behrén. » » Äfven hon är en inbiten sportmänniska, » tänkte någon, som, inklämd bland folkhopen, hörde det korta samtalet.
Om prydandet af våra hem.
Af Clementine von Braunmlihl.
gammalt material kunna de möjligen ännu pryda ett antikvitetskabinett eller en atelier; i brist på sådana rum må de få vandra till evig hvila.
Men på hvad vis kunna då våra damer ge- nom eget arbete bidraga att smycka sina hem?
Genom hvarje prydnad, som de förfärdiga med smak och stil och anbringa på passande plats.
Stil och smak äro grundbetingelserna för hvarje kvinnlig konstnärlig verksamhet.
Det beror sannerligen icke på huru mycket, utan på huru.
Hvad detta huru mycket anbelan- gar, felas då i våra dagar intet mer.
Våra slöjdskolor, privatateliererna, de illustrerade modetidningarna och mångfaldiga boklädsverk gifva anvisning att lära och utföra en massa kvinnliga handarbeten.
Utom alla slag af bro- derier, som nu en gång för alla höra till da- mernas gebit, dragas keramiken, läderplastiken, glödritningen, olika sorters målning, etsning, knyppling, konstgjorda blommor, gobelinsimita- tion m. m. inom det kvinnliga handarbetets krets.
Förtjänar då också utförandet af alla dessa arbeten alltid sitt namn?
Vi få skilja på två olika arter af arbeten: sådana, vid hvilka tillverkarinnan endast öfvertar den tekniska de- len, och sådana, vid hvilka hon äfven skall uppfinna själfva teckningen, den konstnärliga delen.
I det förra fallet kan det kanske vara nog, om hon, utom den rent manuella färdig- heten, kunskapen om utförandet, äger tillräck- lig smak för att välja det bästa bland befint- liga maner och mönster.
Alltid går hon säk- rare till detta val af det goda och bästa, om henne3 smak är skolad genom studiet af det skönas och det riktigas lagar, genom kunskap om stilen.
Men alldeles oundgängligen nödvändig är denna stilkunskap, om någon af våra damer själf befattar sig med den konstnärliga delen af sitt arbete och därigenom höjer sig till hvad som naturligtvis ej blott fordrar känne- dom om stil, utan äfven verklig förmåga, med ett ord konst!
II.
Vi / i komma nu till en andra grundsats, som y bör leda våra damer vid prydandet af deras hem — ordningskärlek — och beröra därvid de hundratals små och större prydnadsföremål, som skulle tjäna till bosta- dens smyckande.
Ja, skulle!
Jag måste då genast börja som en af mina bekanta, som tid emellan lät barnens alla sön- derbrutna leksaker, fruns alla smutsiga dons d ' amitié försvinna, då de voro en styggelse för hans ordningssinne.
I hvarje hus samlar sig genom anhörigas välmening och smaklöshet, genom släktingars och bekantas vänlighet en sådan hop onyttigt prydnadskram, att man verkligen inte kan göra något bättre än att då och då rymma ut det, äfven med risk att kalla fram kära fruns tårar.
Men om hon öfverhufvud vill göra anspråk på att draga sitt strå till hemmets prydande, så måste hon börja med att aflägsna från detsamma allt, som icke pryder, som icke är skönt.
På så sätt bi- drages ofta negativt mera till hemmets pryd- nad än positivt.
Alltså, bort med allt smut- sigt, som ej kan rengöras, allt sönderbrutet, som ej längre kan begagnas, allt af dåligt ma- terial och allt smaklöst, som stöter sinnet för skönhet och soliditet — bort med det, eller förvisa det undan världens blickar till någon gömma för fromma minnen I Alla kittade eller trasiga glas, zinkadt porslin, majolika och sten- krus må bannlysas från buffeten; i den mån de äro vackra och värdefulla, kunna de möj- ligen finna plats på matsalens dörrkrön och panelhyllor.
Bort med den fläckiga borddu- ken, med den suddiga soffkudden, den slitna gardinen!
Äro dessa föremål af värderikt, I båda fallen kunna vi endast då tala om konsthandarbete, när såväl betingelserna tek- nisk fulländning som konstnärlig skönhet och korrekthet uppfyllas, och endast dylika arbeten kunna dana en prydnad för våra hem.
Men kunna vi nu fordra af våra damer, att de skola bli konstnärinnor för att bidraga till hemmens smyckande?
Rättfärdiga resultaten den stora tidsspillan, årslånga inträngande stu- dier?
Fordra det kunna vi icke, men uttala det som en önskan och äfven försöka något litet belysa resultaten af ett dylikt företag.
Hela vårt konstindustriella lif och därmed en nationalekonomisk fråga af största betydelse beror af vexel verkan mellan producenten och konsumenten.
Den sistnämnde är den afgö- rande.
Fabrikanten rättar sig efter den kö- pande publikens smak.
Men nu är det ett egendomligt, ehuru — om vi ta vår kvinno- uppfostran i betraktande — nog så förklarligt faktum, att endast den blifvande producen- ten, men icke den mycket viktigare konsu- menten noga och exakt utbildar sig.
Med an- dra ord: att endast sådana flickor få lära sig konstnärlig färdighet, som skola förtjäna sitt bröd därmed.
Vore det inte mycket viktigare, att de ägande kvinnorna, de som köpa konst- och konstindustriella artiklar, hade det rätta skön- hetssinnet och begreppet om det i bästa me- ning stilrena?
Hvilken socialpolitisk makt hvi- lar icke i kvinnans händer!
Hvartill tjäna alla bemödanden från regering och korporatio- ner att höja den fosterländska konstindustrien, när kvinnorna fortfara att hämta sitt siden från Frankrike, sina spetsar från Belgien och sina broderier från Schweiz?
Ha vi ej själfva
lika god smak, och stämmer den ej bättre öfverens med hela vårt väsen?
Och om kvin- norna säga, att det franska sidenet och de belgiska spetsarne äro bättre än de inhemska, så svarar jag dem: gif blott de inländska till- verkarne motsvarande uppdrag, och de skola lösa dem lika väl som deras främmande kon- kurrenter.
Oeh hvilken andlig vinning skulle ej kvin- norna hafva af detta studium af konstindu- strien!
Med hvilka lapprisaker, hvilka onyttig- heter tillbringa ej döttrarna i våra lyckligare lottade familjekretsar sin tid, från det de lämna pensionen, till dess de gå i brudstol!
Skulle ej denna tid få ett helt annat värde för dem, om de använde den till allvarsamt arbete, till ett samvetsgrannt studium, i stället för att de nu låta allt, hvad tankearbete vid deras syss- lor heter, utföras af andra?
Oeh när då den unga kvinnan trädde in i sitt eget hem, med hvilken helt annan känsla skulle hon ej be- trakta möbler, taflor, tapeter, j a, hvarje pry- dande småsak, om hon själf hade valt allt, om det vore förfärdigadt efter hennes smak, hennes anvisning, hennes utkast!
Hemmets skönaste prydnad är dock den konstnärligt och estetiskt bildade hustrun själf, genom sitt sinne för allt skönt och ädelt, genom sitt deltagande i mannens intressen, genom det anderika lif, hon förmår ingjuta i umgänget genom sitt in- flytande på vården af hennes dyrbaraste egen- dom — hennes barn.
U p n o t i s b o k e n.
racht.
Hennes man lämnar Berlin för att öfvertaga en annan diplomatpost.
Fru v. Colemine har efter sin vistelfe härstädes i morganatiskt äktenskap va- rit förenad med storhertig Ludvig I V af Hessen, hvilket äktenskap dock redan upplöstes före stor- hertigens död.
Vackra donationer.
Nyligen aflidna änkefru Margareta Liedberg i Sundsvall har donerat 70,000 kr.
till enskilda, 20,000 kr.
till sjömanskapellet i Sundsvall, 5,000 kr.
till Evangeliska fosterlandsstif- telsen samt återstoden af sin förmögenhet till fon- derna för inrättande af ett barnsjukhus och ett hem för vanvårdade barn i Sundsvall.
* Sarah Bernhardt kommer ej.
Sarah Bern hardts annonserade turné till norden har uppskjutits på obestämd tid till följd af de med koleran före- nade svårigheterna.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Man synes nu vilja taga igen den genom den beryktade strejken förlorade tiden; inom en veckas tid ha ej mindre än 5 operarepriser gifvits.
Den nya säsongen öppnades, som förut nämndt, på onsdagen i förra veckan med uppförandet af Ivar Hallströms » Den bergtagna ».
Ingeborgs roll utför- des nu för första gången af fru Brag, hvilken för- tjänar erkännande för det samvetsgranna sätt, hvar- på hon söker lösa sin uppgift.
Stämman räcker vis- serligen ej till i höjden, men har dock vunnit åtskilligt genom en förståndigare behandling.
Ber- gadrottningens parti uppbars af fröken Wolf, hvars ståtliga gestalt väl passar till denna roll, men hvars präktiga altstämma genom det pressade sångsättet alldeles förfelar den verkan, hon skulle ha, om to- nen framkomme mera öppen och klar.
H r Odmann sjöng Bergakungens parti vid den bästa disposition och skördade välförtjänt bifall.
Likaså hr Lundqvist som gamle Ulf.
Operan gick för öfrigt väl under hr Henncbergs anförande.
Salongen var i det när- maste fullsatt.
Fredrika Limnells jordfästning ägde den 16 dennes kl. half 4 e. m. rum i Klara kyrka med mycken högtidlighet.
Under tonerna af en ståtlig sorgmarsch, komponerad och utförd af församlingens På torsdagen gafs » Regementets dotter » med fru organist, hr Gustaf Petersson, inbars kistan och ned- Östberg i titelrolen.
Bedan vid sitt första inträde sattes på en katafalk i det med blommor rikt smyc- hälsades den celebra » gästen » med en applådstorm kade koret.
Därefter uppstämde en blandad kör, så intensiv, att den klarligen ådagalade, det publi- bestående af forna elever vid Musikaliska akademien ken icke har lust att tänka på någoa skilsmässa från och medlemmar af k. Operans personal, Cherubinis mäktigt gripande hymn » Introitus », hvarpå kyrko- sin förklarade gunstling.
Och upprepade gånger så herden d:r Staaff trädde fram till båren för att för- väl under som etter akterna blef fru O. föremål för rätta jordfästningen.
Grifttalaren höll en kortare publikens hyllning, hvilken utom applåderna tog religiös betraktelse och öfvergick därefter till att or- sig uttryck i en präktig lagerkrans och inemot ett halftjog buketter.
Men så torde ock Maries roll säl- da om den hädangångnas stora välgörande verksam- het, hennes sällsynta bildning, begåfning och in- lan, om ens någonsin, hafva erhållit ett både hvad sång och spel angår mera förträffligt utförande.
Fru tresse för literatur och allmänna frågor.
Härefter O. sekunderades särdeles väl af hr Sellergren, hvil- utfördes ett stycke af Saint-Saens för solo, orgel ken som Sulpiz har en af sina bästa uppgifter.
Hr och obligatvioloncell, hvarvid solopartiet sjöngs af Strandberg utförde Tonios parti samvetsgrant och fru Dina Edling.
musikaliskt, ehuru väl tamt.
H r Grafströms Hor- Bland den stora skara — kyrkan var nästan fylld tensius förtjänar ock erkännande.
— Efteråt uppför- — af bekanta och obekanta, som infunnit sig för att des en af Bournonvilles balletter kallad &gt; Kärleks- bjuda den så allmänt kända och saknade aflidna farväl, spådomar », förtjänstfullt utförd af fru Thelander samt märktes, förutom anförvandter, många af hufvudsta- fröknarna Brandt och Lindzén.
dens mera framstående representanter för vetenskap, I söndags uppfördes inför en till sista plats full- konst och literatur samt medlemmar af styrelserna för de många föreningar och stiftelser, i hvilkas ar- talig publik Boitos fortfarande lika populära opera bete den bortgångna tagit en så verksam del, och » Mefistofeles ».
Afven här skördade fru Ostberg som Margareta-Helena verkliga triumfer.
Särskildt för- hvilka hon så frikostigt understödt.
Ehuru den af- tjänar hennes utförande af fängelsescenen, fint tänkt lidna i lifstiden undanbedt sig alla blommor och och i alla detaljer förträffligt utarbetad, det största kransar, var kistan likväl höljd af dylika.
erkännande.
Hr Odmann återgaf Faust med lif och värme, sången kliDgade härligt som vanligt, och * spelet var bättre, än vi förut sett i denna roll, sär- Afliden på sin sons bröllopsdag.
Den 14 skildt i epilogen, Faasts död, där hr Ödmanns spel dennes firades härstädes å Grand Hotel ett lysande blef verkligt gripande.
H r Nygren som Mefistofeles bröllop, bevistadt af snart sagdt hela hufvudstadens bemödar sig synbarligen att göra sin sak så sam- förnämsta aristokrati, då regementspastorn Fritz Be- vetsgrant som möjligt.
Ledsamt nog räckte dock skow sammanvigde fröken Maud von Bosen, dotter ej alltid firmågan till.
Kosten låter ofta hård och af öfverstekammarjunkaren grefve C.
G. von Bosen klanglös, och öfver spelet hvilar något matt.
Ofriga och hans aflidna maka, född Moore, samt löjtnanten rollinnehafvare gjorde sitt bästa.
Orkestern skötte vid Lifgardet till häst Oscar Fleming Holtermann.
sig väl under hr Hennebergs erfarna ledning.
Samma dag på aftonen afled i sin bostad härstädes I måndags och tisdags gåfvos operorna » Konung brudgummens moder,fru Sigrid Johanna HoltermanD.
för en dag » och » Leonora », hvilka föreställningar vi född friherrinna Fleming af Liebelitz, äoka efter dock ej hade tillfälle bevista.
hofmarskalken Markus Holtermann från Norge, ef- ter ett långvarigt lidande i en ålder af 65 och ett K.
Dramatiska teatern.
Som vi redan i förra num- hälft år.
ret omnämnde, förde denna teater förliden lördag fram sin första nyhet för spelåret: Gustav Esmanns * treaktslustspel » Den kjeere fainilie », i Dramatiska F. d. fru v. Colemine, väl bekant här i teaterns öfversättning kalladt » Kära släkten ».
Den Sverige sedan den tid hennes man var anställd såsom köpenhamnska lokalton, som hvilar öfver de figurer diplomat härstädes, har i dessa dagar ingått nytt och familjeinteriörer, författaren med godmodig ironi äktenskap med ryske ministeisekreteraren v. Biche- målar, visade sig ingalunda hindra deras senterande af en stockholmsk publik, som godt kunde spegla inhemska drag i den danske dramatikerns teck- ning.
Grosshandlar Friis är en man, som så småningom arbetat sig upp till rikedom, och i den mån denna växer, får han genom sina döttrar släktförbindelser allt högre upp på samhällsstegen.
Den äldsta, Elise, är gift med en engelsk konsul, den andra, Emily, med en svensk baron med utpräglad böjelse att sätta om svärfars pengar, och till den yngsta, Ida, friar nu en veritabel grefve med det klingande namnet Maasenbjelm.
Ida tycker egentligen om sin kusin, den unge sjöofficeren Valdemar Nyström, men hon är bländad af den högförnäma nimbus, som omger Maasenhjelm, hvilken för öfrigt är en narr och trots sitt frieri till Ida fortfarande underhåller en tväty- dig förbindelse.
Detta upptäckes, men släkten bål- ler fortfarande på förbindelsen med grefveu — alt bryta den skulle vara skandal!
— utom Emily, som tappert förfäktar en motsatt åsikt, och lyckligtvis också Ida, som vaknar ur den förtrollning, hvari den lysande vapenskölden försatt henne, och nu skänker Valdemar sin tro.
Grosshandlar Friis hade i hr Backström funnit en tolkare, som förlänade åt typen mycket gemyt.
Måhända kunde man dock ha önskat litet mindre småborgerlighet och mera af haute finance öfver denne börsmatador.
De tre döttrarna hade enhvar vät afpassade representanter i fru Sternvall som den konventionella, kallt beräknande Elise, fru Rundberg som den lifliga, litet lättsinniga, men bjärtegoda Emily och fröken Svanström som en förtjusande täck och skär ung Ida.
H r Hartmans flotte skånske ba- ron var frisk och muntrande och hr Personnes fri- ande grefve inte precis sympatisk — det fordrade ju också rollen — men elegant och säkert genom- förd.
De öfriga uppträdande fyllde godt sina plat- ser, och stycket slog mycket lifligt an.
Det torde kunna motse en serie goda hus.
Familjen på Annedal.
Novell af Ä m t j Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling.
(Forts.) dforstens ögon följde riklningen af hans hand och i varseblefvo, hur en träplugg, som fanns i bott- nen på båten, till hälften dold af ett skott, bör- jade röra på sig, påtryckt af vattnet, som sipprade in, den vacklade mer o c h mer, och innan Torsten fick undan skottet, flög den ur o c h i sjön, under det en vattenstråle jämn o c h klar, strömmade in.
Med hvilken hastighet vattnet steg.
» Fort hitåt! » ropade Torsten till den andra bå- ten, som var på färd efter näckrosor utåt stran- den o c h först trodde det var skämt samt inga- lunda gjorde sig någon brådska, » fort hit, vi sjunka. » » Ös, Lisett, ö s, » fortfor h a n; han hade ögon- blickligt kastat sig ned för att med handen täppa hålet.
Henriette var dödsblek o c h tryckte Inga intill sig, hon sof den lilla, lugn i moderns famn.
» Jag kan ej simma, » sade Henriette doft.
Så mycket hon hann att tänka på denna korta stund.
Skulle Torsten lyckas rädda Inga?
Eller skulle de alla förgås?
Skulle det vara mycket svårt att dö genom drunkning, o c h skulle Inga någon gång sedan minnas henne, tänka på henne och hålla henne kär?
Hu, den mörka, hemska sjöbotten med odjur o c h murknade tågor!
» Henriette, » sade Annie sakta; hon hade hastigt tagit af sig skor och strumpor och var nu redo att låta klädningskjolen gå samma väg, » Henriette, var.
lugn lilla syster, du vet, att jag simmar som en fisk, anförtro mig Inga, o m så behöfs, jag skall föra henne i land, frisk o c h oskadd, jag ansvarar dig för henne med mitt lif, » fortfor hon med en ton _ af hängifvenhet, som stunden gjorde sublim.
» Os, Lisett, ö s!
R o på Gustaf! » uppmanade Torsten oupphörligt, han hade stuckit två fingrar i hålet o c h dämpade därigenom till en del vatten- flödet.
Gustaf dref med förtviflans styrka den tunga farkosten framåt.
312 Lisett öste som en maskin.
Henriette slet hatten från hufvudet, höll med vensta handen fast Inga och öste med den högra.
Annie följde hennes exempel.
Hur långt borta var ej den andra båten, de skulle aldrig hinna upp dem, de kunde j u ej ens ro riktigt!
» Om vi sjunka, Torsten, så tar jag Inga på min lott, » ljöd Annies röst mellan östagen, » du tar Henriette, och Gustaf och Lisett måste hålla sig fast vid de lösa brädskotten och årorna; ryck loss dem, då båten sjunker.
Sinnesnärvaro och lugn rädda oss, » sade hon och mätte afståndet mellan de båda båtarne, » de hinna ej upp oss. » Vattnet i båten tycktes ej stiga, men ej heller minskas oaktadt ösningen.
Tio långa minuter under rastlösa ansträngningar hade gått.
» Om vi kunna fortsätta så här, är det ingen fara, » sade Torsten, » vi närma oss land rätt bra, men jag tviflar på, att Gustaf förmår hålla ut, båten är tung som ett stenlass, den går djupt, raska tag, min gosse. » Och Gustaf tog raska tag.
» För Guds skull, bryt ej af årorna, » uppmanade Annie flämtande af ansträngning.
» Hör på, jag simmar i tand, det skall lätta båten betydligt, flere pund, » och utan att vänta på svar, kastade hon snabbt af den länga klädningskjolen, steg upp på aktersätet och försvann i sjön.
Henriette gaf till ett rop, som väckte Inga.
» Os och var lugn, » hördes Annies stämma bred- vid båten, där hon dök upp.
» Jag är nu här redo att taga emot Inga, om sä behöfs, hvilket jag ej tror.
Bravo, Henriette, du öser som en krona.
Här känner jag mig rikligt som i mitt element, vattnet är så skönt i afton, nu går båten lättare, sedan jag kom ur; ska vi kappas, Gustaf?
Så där, nu går det j u utmärkt, vi äro snart framme, litet extra nöje det här, » Annie gaf upp ett litet gladt skralt, där hon sam bredvid, » här är långgrundt, jag bottnar redan, » utbrast hon efter en stund, » faran öfver, litet uppiggande äfventyr i landt- liftvets lugn, » och hon skyndade upp bakom första enbuske på stranden o c h ropade åt Lisett att komma dit med klädningen.
När den andra båten ändtligen nådde stranden, voro de redan hemma; fotbadet hade ej varit an- genämt, hvarför de skyndade hem för att byta om kläder.
Glödgadt vin och varmt te gjordes i ordning åt de » förolyckade », som de kallades, och de andra tycktes ingenting ha emot att dela deras preser- vativ mot förkylning, » Henriette, » sade Annie en morgon till systern, då de möttes i salen, » jag får j u en kopp kaffe nere i köket hos Karin?
Ser du, jag ville så gärna göra en riktigt genomgående skogsprome- nad, innan jag reser till staden.
I dag är så vac- kert, klockan är bara sex, och jag hinner hem före frukostdags. » » Tänk, så tråkigt det blir, när du reser, » suc- kade Henriette.
» Åh, det är rätt väl, att ni bli af med oss, » sva- rade hon leende.
» Vi ha j u varit härute hela sommaren som vanligt, jag, Jöns och Maurice, innan hans skola började, för att inte tala om den föregående laddningen d ' Orseauer; vet du, jag har börjat fundera öfver, huruvida det är rält det här, ty det måste j u bli er bra dyrbart, men det tänker du inte på, du kära älskling, o c b Torsten säger ingenting, om han också tänker det; kan j u inte bära sig för er att hålla hushåll flere gånger större, än ni borde.
Du kära lilla Ettan, du skulle förstås taga af dig ditt egna sista par skor, om du därmed kunde bereda någon af oss blott ett nöje, du är så där dum, Gud skapar ibland någon gång, hvart tusende år, en sådan där liten engla- människa som du för att låta andra stackare spegla sig i och gå bort i en vrå för att ställa sig att skämmas. » » Men Annie, kära Annie, d u.
.
.
» » Se så, Ettan, var tyst och låt mig tala till punkt, jag börjar bli förståndig och tänker mer, än ni kanske tro, då ni ibland se mig munter och bekymmerslös som en speleman; men jag har många naturer, jag är ett riktigt mixtum kompo- situm, ett virrvarr af påbörjade, oafslutade, tra- siga karaktärsfragment, med få goda impulser och tjogtals dåliga.
Jo, jag har börjat fundera på, ser du, om inte ni, du och Torslen, ändå ba litet ekonomiska bekymmer — kanske inte precis be- kymmer, men något sådant där, fastän ni intet låtsas om.
Hur är det, Ettan? » » Ännu har det gått, Gud vare lof, m e n.
.
.
» » Jag kunde tro, att det ej var så alldeles bra. » » DUN » Det har j u varit missväxt ett par gånger, som du vet, men nu i år är hvetet så vackert, Torsten räknar på det. » Henriette suckade.
» Ettan, vill du lofva mig en sak? » » Det beror på, om jag kan så. » » Ack ja, hvad du kan, alltså afgjordt!
Jo, ser du, » fortfor hon med högre färg än vanligt, » ser du, jag har af mina klädpengar sparat ihop en liten treflig summa; du vet, att jag alltid varit en snål-Jans, ända sedan jag var alnshög, nu har jag fyrahundra riksdaler, som jag vill, att du skall taga som betalning för den tid jag varit hos er både somrar o c h vintrar.
Det är nog litet, det vet jag, men det är dock något. » » Men Annie, hur kan du.
.
.
» » Raraste Ettan, hur kan du neka mig att göra det som är rätt och billigt, du får inte tänka på bara mig, utan också på Torsten, Inga och dig själf.
Se så, du vill j a?
» » Nej, Annie, så länge jag kan.
.
.
» » Måtte den tiden aldrig komma, då du inte kan, men de där pängarne äro dina, o c h om du envisas att ej taga emot dem, blir det grundplåten till Ingas hemgift.
Jag är envisare än du tror, lilla syster, o c h nu går jag ner till Karin och dric- ker din skål i kaffe. » Och med en hjärtlig kyss skiljdes hon från systern.
Henriette stod och såg efter henne.
Den kära, älskade Annie, ack ja, gudnås, hon hade nog rätt, det unga hemmet var ej vuxet den tyngd, som pålades det.
Hjälpte det då icke, huru mycket de än arbetade!
Hur skulle allt gå?
Annie vandrade med raska steg öfver sand- gången ner till köksbyggnaden.
» God morgon, Karin, hur står det till i dag? » frågade hon en äldre kvinna med anletsdrag, som tydde på förgången, ovanlig skönhet; det var fa- miljens högra hand, dess begåfvade vän och tro- tjänarinna.
Karin hade haft sin sorgliga, enkla roman, som plöjt fåror i den förr så bländhvita hyn och läm- nat ett något, som minde om tårar, i de blåa ögo- nen.
Karin var med själ och bjärta fästad vid d ' Orseauerna, det är ej för intet man sliter ut sig och delar glädje och sorg med sitt husbondfolk, släktled efter släktled.
Som helt ung kom hon till Lottys föräldrar, sedan, då Lotty gifte sig, följde hon henne, och nu hade hon följt Henriette.
» Så tråkigt att Karin skall ha sådan gikt, » ut- brast Annie deltagande och smekte den knöliga, värkande handen; ena benet var så ofärdigt att hon måste begagna käpp.
» Man skall något ha till straff för sina synder, lilla fröken Annie, » sade hon blidt och klappade den lilla handen, » man får var nöjd, det kunde vara värre. » Det kunde vara värre, det var hennes tröst.
Annie suckade, hon kunde ej afhålla sig från att trycka en kyss på den vissna kinden.
Karin sken upp.
» Herre Gud, fröken Annie, sä hjärtegod hon är mot en stackare. » » Jo, jag tackar, » sade Annie litet rörd, » hur många gånger har inte Karin varit god mot mig, då jag var liten, och vaggat, gungat, pysslat och vakat, då jag varit sjuk.
Men nu ville jag gärna ha en kopp kaffe, » afbröt hon muntrare och slog sig ned pä en hvitskurad trästol.
» Det blir på sätt och vis en afskedsskål det här, » fortfor hon och höjde koppen med det präk- tiga rykande kaffet, » jag reser i öfvermorgon, som Karin vet, och skall nu ut på ströflåg i skog o c h mark, jag måste magasinera skogsluft i lungorna, så att det räcker, tills jag får komma hitut här- näst.
Skål Karin!
Glöm inte bort mig då jag rest, » tillade hon leende, tömde koppen, klappade vänligt Karin på axeln, nickade och försvann.
En stund därefter ropade hon på stora Toj och styrde kosan bortåt skogen öfver kullarne.
Toj sprang före.
Han viftade med svansen och gjorde ideliga språng för att betyga sin tillfredsställelse.
Gräset var dagghvitt och glittrade.
Daggpärlor lågo små, runda och gnistrande på dvärgsnäten bland gräs och buskar.
Det låg en stämning af nymornad ungdom öf- ver naturen.
Allt var friskt, vaket, fullt af lif.
Hon tyckte, att hjärtat slog hastigare, att blicken skådade mera frigjord och klarsynt omkring sig.
Hvad lifvet ändå var skönt, fullt och härligt.
Ja, ungdom är en förundlig makt, en kostbar gåfva, som aldrig kan återeröfras, då den flytt, aldrig köpas.
Så tänkte Annie, då hon skyndade framåt i den klara morgonstunden o c h insöp med hvarje andedrag naturens skönhet.
Så stannade hon ett ögonblick på den högsta kullen, där ljungen skiftade i violett, och såg utåt fjärden; häruppifrån kunde hon se långt ut i fjär- ran, där skogen skönjdes som ett smalt, gråblått band.
Några fjärilar fladdrade kring prestkragar och tjärblomster, syrsorna sjöngo sin eviga, m o - notona sång, björken på kullens topp dallrade med sina långa, hängande grenar, och fröklöfvern på fältet nedanför böljade och fyllde luften med sommardoft.
Toj, som sprungit i förväg, återvände nu, och för att påminna om sin närvaro, stack han sin stora nos i hennes nedhängande hand och såg upp till henne med trohjärtade, kloka, bruna ögon.
» Äh, är det du, gossen, » sade hon oeh klappade honom.
» Nej, T o j, nu ta vi oss en springmarsch, » och hon samlade ihop sin långa gråa klädning i ena handen och började en kapplöpning med Toj, Hon sprang, ända tills de nått skogen, då ka- stade hon sig ned bland mossan, föga aktande, att den var fuktig.
Toj lade sig bredvid henne med hängande tunga och slog svansen fram och åter, så att de torra barren på marken hvirflade upp.
Efter en stund reste hon sig, hängde hatten öf- ver armen och följde smågnolande den smala gång- stigen, som slingrade mellan de susande furorna; en stark kådlukt slog emot henne därinne, där tallarne stodo mera spridda, och solen började gassa på.
Än uppför än nedför branter gick stigen, än kan tad af ormbunkar, lingonris och några enstaka lin néor, än genomådrad af knotiga trädrötter och öfversållad af barr, som gjorde hennes skor glat- tande hala; till slut var det nästan omöjligt att komma uppför en sluttning, hon bröt en käpp af en gammal torr trädgren, och så fortsattes färden.
Gnolandet hade öfvergått till sång, hon sjöng med full röst, så att det ekade i skogen.
Här i en- samheten gick det så bra att sjunga ut sina känslor.
» God morgon, Annie, » ljöd en välbekant röst, och då hon hastigt vände sig om, såg hon Ottos friska leende ansikte.
» God morgon, hvad vill du här? » utbrast hon föga vänligt.
» Hälsa på dig, naturligtvis, njuta af ditt säll- skap, » svarade han och räckte henne handen.
» Bah, du vet nog, att jag helst är ensam på mina ströflåg. » » Nej, det visste jag verkligen inte, men om jag stör dig, så — så skall jag naturligtvis ailägsna mig, hur ogärna jag än gör det. » Annie såg upp helt förvånad.
» Du är ovanligt snäll och medgörlig i dag, » sade hon.
» Jag vill alltid göra dig till viljes, » fortfor han allvarligt.
(Forts.) Kvartalsprenumeranter lim ocli M m i s Me- och Mönstertiflning u p p m a n a s a t t o f ö r d r ö j l i g e n f ö r n y a prenu- merationen, enär upplagans storlek i god tid måste bestämmas och senkommande l ö p a r i s k e n a t t bli u t a n e t t e l l e r a n n a t af k v a r t a l e t s f ö r s t a n u m m e r.
Prenumerationspriset ställer sig som k ä n d t p å följande v i s: För Idun ensam: kvartal kr.
1; 20 Pör Idun med Modetidning: Utan kolor.
planscher: kvartal kr.
1:85 Med kolor.
planscher: | kvartal kr.
2: 25 Innehåll sförteekning.
F r e d r i k a L i m n e l l; a f Bellen Lindgren.
(M e d porträtt.)
— M a r i a; p o e m a f Fredrik Nycander.
— R e s p e k t e r a i n d i v i d u a - l i t e t e n!
A f I-Janna Eamke.
— » A t t s k i l j a s.
.
.
» A f » Ring *.
— T j ä n s t e b e t y g s f r ä g a n.
— S p o r t; n u t i d s b i l d t e c k n a d a f Ave.
(Slut från foreg.
n:r).
— O m prydandet a f vära h e m; af Clementine von Bruunmuhl, I I.
— U r notisboken.
— Teater o c h m u s i k.
— F a m i l j e n p å A n n e d a l; n o v e l l a f Amy Palm.
B e l ö n a d m e d hedersomn.
v i d I d u n s senaste pristäfl.
(Forts.)
