# ID: svediakorp-per881
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,818
# sentences: 560
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 38 (248) Prenumerationspris Fredagen den 16 september 1892. pr är: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher _ _ kr.
8- — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun e n s a m — » i: — Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
r T e r m i n e r.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och FRITHIOF Träffas a b y r ä n kl. 1 2 - 1.
A l l m.
Telef.
osima f ed anledning af de nyligen afslutade festspelen i Bay- reuth hafva vi ansett lämpligt att för Iduns läsarinnor presentera den kvinna, som lika genia- liskt som pietetsfullt leder dessa världsberömda fest- spel, vid hvilka uteslu- tande den store hädan- sofne mästarens skapel- ser komma till utförande.
Det är ett ädelt värf, hvaråt denna kvinna vigt sig, och att hon fyller det på ett värdigt sätt framgår till fullo af föl- jande skildring, som med vänligt tillmötesgående ställts till vårt förfogan- de af en både på det musikaliska och litterära området väl bevandrad person, hvars iakttagelser grunda sig på egen er- farenhet från de nu af- slutade feätspelen.
Klockan fattas ännu några minuter i fyra på e. m.
Ute på terrassen framför » Festspielhaus * i Bayreuth, med sin be- undransvärdt vackra ut- sikt öfver den gamla markgrefliga staden, är det ännu lifligt: ett vim- mel af folk från alla världsdelar, ett oafbrutet surr, hvari alla civilise- utgifVare: HELLBERG.
61 47.
Utglfningstld: hvarje helgfri fredag Löanummerspris I 5 öre (vid kompletteringar).
Gernandts Boktr.-AhtUb.
5:te årg.
Anuoiispris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser- 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d Wagner rade, och äfven ett och anuat mindre civiliseradt, språk blanda sig, och, hvad som särskildt torde intressera Iduns läsarin- nor, en samling af toa- letter, från de enklaste och allra mest regelrätta till de extravagantaste, sådan man näppeligen torde finna den på någon annan teater i världen.
Men alla trängas mot ingångarne, ty den an- dra af de tre signaler, som, alltid med motiv ur dagens stycke, utblå- sas framför teatern för att tillkännagifva aktens början, har redan ljudit, och i den rymliga salon- gen är snart hvarje plats besatt.
Endast de två ytterplatserna på neder- sta bänken till venster stå ännu tomma.
Men omedelbart innan det elektriska ljuset släekes och förspelet börjar, öpp- nas dörren ännu en gång, och i det skarpa ljuset från sommardagern där utanför aftecknar sig kon- turen af en hög dam- gestalt, som förd af en manlig arm tar den ena af de tomma platserna i besittning.
Ibland kysser herrn vördnadsfullt hen- nes hand och aflägsnar sig åter, ibland slår han sig ned bredvid henne.
Damen är fru Cosima
IDUN 298 1§52 H v a r j e slaf bär i sin egen hand sin bojas n y c k e l.
" JV.
^ S H A K E S P E A R E.
den ström af främlingar, som mellan 10 — 1 2 göra sin visit i villa Wahnfried, och hvilken mottages af en eller nere af döttrarna.
Efter frukosten far hon direkt till teatern, där hon sedan tillbringar sin dag till föreställningens slut klockan tio till half elfva på kvällen.
Under andra pausen, hvilken räcker en tim- me, ger hon hvarje dag middag, vanligen för ett större antal inbjudna, i salongen, innan- för familj elogen (en del af det s. k. Fiirsten- galerie), och efter föreställningens slut samlas i de flesta fall några af de intimare vänner- na i villa Wahnfried.
D e dagar, då iDgen föreställning äger rum, upptagas regelbundet af större eller mindre tillställningar, hvarje lördag af stor soiré i villa Wahnfried.
Wagner, den store tondiktarens änka och verk- ställarinnan af det testamente han i Bayreuth skänkt samtidens konst.
Herrn är i förra fallet hofkapellmästaren i Karlsruhe, Felix Mottl, som omedelbart beger sig ned i orkestern för att dirigera, i senare fallet kammarsångaren A l b.
Fuchs från Mtinchen, öfverregissören vid årets festspel, och hvilken alltid under föreställningen har sin plats vid fru Wagners sida.
Om någon ledning kan sägas vara rent personlig, så är detta visserligen fallet med fru Cosimas ledning af festspelen.
Med spänd uppmärksamhet följer hon hvarje föreställning från början till slut, och man ser henne där- under ofta hviska med Fuchs, som då lika ofta gör en anteckniag i den textbok han har i handen.
Och innan föreställningen börjar klockan fyra, har hon redan tillbragt minst tre timmar på teatern för att öfvervaka allt, att ej tala om att hennes förmiddagar dess- utom i regeln äro upptagna af partiella re- petitioner med solister eller kören, vid hvilka hon aldrig felas.
Ingen detalj undgår henne, för allt räcka hennes tid och hennes skarpa blick till, och för Bayreuth är ju också in- genting godt nog: intet är så fulländadt, att det ej kan göras ännu fullkomligare.
För en och annan lär väl den envåldsmakt, med hvil- ken hon leder festspelen, vara mindre ange- näm.
Konstnärssjälfsvåldet, till hvilket eljes hvarje teaterledning måste taga hänsyn, har i Bayreuth ingen plats, och ingen konstnär, vore han än världens förnämste, får här vara annat än en integrerande del i det hela, ett medel att gifva det bästa möjliga uttryck åt mästarens intentioner.
Åtskilliga röster inom den tyska och ej alltid afgjordt wagnerfiend!
; - liga pressen ha höjt sig mot hvad man i detta afseende betecknat som en olidlig och otill- börlig despotism, men man skall i de allra flesta fall kunna konstatera, att bakom detta då alltid stått ett missnöje, som haft rent personlig grund.
För institutionen i Bayreuth och för samtidens musikaliskt dramatiska konst i dess helhet är det emellertid en lycka, att det är som det är.
Detta, att en enda vilja behärskar det hela, och att denna vilja tillika förmår att utan några sidohänsyn fullfölja den bortgångne mästarens afsikter, ger åt föreställ- ningarna i Bayreuth, oafsedt den tekniska fulländningen, en konstnärlig enhet, ett djup och allvar i framställningen, som skilja dessa från alla andra teaterföreställningar.
Till dessa större soiréer inbjudas alla, som gjort visit, och här samlas nu allt, som på något sätt utmärker sig på konstens, littera- turens eller bördens område, samt naturligtvis ännu mycket mera, som ej utmärker sig ge- nom någonting alls, utom genom sin lust att se allt det märkvärdiga.
Oaktadt den mag- nifika villan har godt om utrymme (sällskaps- rummen utgöras af den kolossala musiksalen, en lika stor samt en mindre salong och mat- salen), blir trängseln ofta besvärande, då ett par hundra bjudningskort ej höra till ovan- ligheterna.
Men det saknar ju ej ett visst intresse att armbågas med folk, när man hvarje ögonblick riskerar — höllo vi på att säga — att få en knuff af något af samtidens berömdaste namn eller till och med af en kejserlig eller åtminstone furstlig armbåge.
I det senare fallet fick man under in- nevarande års festspel nästan för mycket af det goda.
Den första stora soirén i villa Wahn- fried bjöd på ej mindre än tre » riktiga » prin- sessor, däraf en kejserlig, och det har blifvit en formlig modesak bland Tysklands tallösa furstar af alla grader — för öfrigt som det tyckes äfven bland Frankrikes högsta aristo- krati — att resa till Bayreuth, och alla låta de med nöje bjuda sig till Wahnfried.
Man skall för öfrigt göra dem den rättvisan, att de ej göra någon vidare affär af sig, utan som vanliga dödliga fullkomligt otvunget röra sig bland mängden.
En stor del har till och med under föreställningarna föredragit en van- lig parkettplats framför Fiirstengalerie.
Det kan emellertid ej hjälpas, att de, enligt sa- kens natur, på soiréerna något lägga beslag på värdinnans tid till förfång för de öfriga gästerna.
Men så underkastar sig också fru Wag- ner, för att kunna genomföra detta, ett ar- bete, som ej mången vid hennes ålder skulle stå ut med.
Redan de månader, som föregå festspelens början, då allt förberedes och in- öfvas, äro naturligtvis fulla af mödor och be- svär, men detta är ett intet mot den egent- liga festspels månaden, då till själfva arbetet dessutom kommer ett sällskapslif, en i vid- sträcktaste omfång utöfvad gästfrihet, som en- sam för sig skulle vara arbete nog för de flesta.
Fru Wagner börjar sin dag tidigt.
Mor- gontimmarne användas till parliela repetitio- ner (hvilka ofta kunna börja klockan åtta på morgonen), konferenser och dylikt till klockan half ett, då hon vanligen ser gäster hos sig på frukost.
Däremot visar hon sig ej för Det intressantaste på dessa soiréer blir i alla händelser värdinnan, fru Cosima själf, som lik en drottning rör sig bland sina gäster, för hvilka hon gör les honneurs på det mest fulländade sätt.
Men så har hon ju i detta afseende någonting att påbrå; hennes föräl- drar voro som bekant Franz Liszt och den lika mycket genom börd, älskvärdhet och begåf- ning lysande grefvinnan d ' Agoult, som för- fattarinna mycket känd och uppburen un- der signaturen Daniel Sten.
Fru Wagner är nu i midten af 50-talet, men ser be- tydligt äldre ut (en något äldre syster är gift med Napoleon IILs siste inrikesminister Emil Olivier).
Det snöhvita håret, öfver hvilket hon bär ett mörkt flor, som till hälften täcker ögonen för att skydda dem mot ljuset, den ståtliga, ehuru något lutande gestalten, alltid svartklädd, ger ett på samma gång utsökt förnämt och nästan sibylleaktigt intryck.
Det märkvärdigaste är dock ansiktets uttryck.
Hon har faderns skarpt skurna profil, den böjda näsan, den något breda, men superbt modellerade munnen.
D e blå ögonen stråla (äfven sedan hennes syn de sista åren blifvit försvagad) af intelligens, och när hon talar, komma öfver hela hennes väsen en glans, en liffullhet, som i tusen skiftningar åter- spegla energien, vitaliteten och älskvärdheten i hennes begåfning.
Det torde vara för Iduns läsarinnor be- kant, att fru Wagner först var gift med Hans v. Btilow, som äkta man mindre behaglig än genial som pianist och dirigent.
Om detta äktenskap, efter hvad det säges, ej kunde uppfylla minimalfordringarna på huslig säll- het, blef det nya äktenskapet i stället så myc- ket rikare härpå.
Från det förra har hon medfört döttrarna Daniela, gift med konsthi- storikern d:r Tode, Blandine med en italienare, grefve Gravina, och Isoide.
Det senare skänkte henne sonen Siegfried och dottern Evchen.
* * * Det skulle kunna skrifvas mycket om Co- sima Wagners personliga betydelse för nutidens största konströrelse, och om huru hennes ener- giska ingripande efter mästarens död åter- förde festspelen på riktiga banor.
Då detta emellertid skulle föra långt utom det tillmätta utrymmet, få i stället ofvanstående flyktiga anteckningar efter rent personliga intryck tjäna som ram till den bild, Idun i dag med- delar sina läsarinnor.
Den är utförd efter den sista, nu snart tioåriga fotografi som fin- nes och ger ett icke dåligt begrepp om ori- ginalet, mera dock ej; men när det ej lyckats ens en Lenbachs pensel att åftergifva de un- derbara dragen, kan man rättvisligen knap- past begära mera af fotografien.
Farväl, sommar!
' jfföstens l [röda vittnande, astrar att redan lysa sommarns dagar gått att de fria böljans fjärdar sånger Genom bli blekblå hän mot och det skola luft söder en saga blott.
på svarta ställes sista frysa, vingar svalans flykt, kvittret re ' nförklin- gar kring det näste hon Sakta dalande likt bladen falla nakna grenar, öfver i norden byggt.
gyllne höstlig liksom flingor stig dragna gar, emot aftonhimlen teckna — klin- sig.
Och du tar som du sett och du höra farväl tycker gråt dig ur Sommarn af kära i yppigt i sena fjärdens dör.
stållen, sommarljus, Ben sista kvällen dofva brus.
rosen slock- nar, fjäriln domnar nattens under frostens mörker Ullen nar, där som Men vårens när kyss, bår duk stjärnor tjock-.
lyste skymningsbrasan nyss.
vänligt glimmar, speglad i ett binder du ljufva minnens älskadl ögonpar, i vinterkvällens krans timmar från som- mar ns dar ... Daniel Fallström.
' % BORT MED GIFTERMÅLSANNONSERNA!
I I öder en följd af år ha vi med förtrytelse och förvåning aktgifvit på de i våra allmänna tidningar oupphörligt återkommande giftermålsannonserna, i hvilka än » en ung, bildad (!)
man med fördelaktigt yttre », än » en flicka med förmögenhet » bjuda ut sig på » detta nu så vanliga sätt », och vi ha med stigande harm undrat, huru länge ett så hän- synslöst bruk opåtaldt skulle få passera i denna efter bildning och finhet sträfvande tid.
Allt sedan vi första gången — det är väl nu om- kring tjugo år sedan — sågo sådana annonser, ha vi, oaktadt vårt starka ogillande af dem, med ett visst intresse följt utvecklingen af detta förkastliga bruk, ty vi ha velat se, huru långt detta gyckel skulle drifvas, och om det icke en gång af sig själft skulle upphöra.
Man kunde vänta sig det af vår tid, synes det oss.
Men i stället har det till den dag som är varit i ett ständigt crescendo, så att den rätt- tänkande allmänheten börjar tycka, att saken går alldeles för långt, och erfarenheten har visat, att den har ledt till högst bedröfliga följder.
Om vi nu exempelvis öppna ett nummer af Dagens Nyheter, af hvilken tidning väl aldrig ett enda nummer utgår, som ej innehåller både tre och fyra dylika annonser, kunna vi häraf sluta oss till mängden af dem, som idka spor- ten, och till de förargelseväckande, ja, rent af olycksbringande följder den kan medföra, syn- nerligast då man besinnar den spridning denna och flere andra af våra tidningar ha, och huru de banat sig väg till de aflägsnaste landsorter.
Det är därför sannerligen pä tiden, att nå- gon tar i tu med saken och söker sätta en gräns för ett så onaturligt bruk, ja, man kan nästan säga » samhällsvådligt oskick ».
Länge ha vi väntat, att Idun skulle göra det, ty just i en sådan tidning, så ha vi tyckt, borde striden börja och kämpas ut, och just Idun tillkommer det att väcka på den unga kvin- nan och visa henne in pä den rätta vägen, då hon kommer in på villospår.
Men i stället har Idun själf intagit giftermålsannonser, något som hos mången väckt både förvåning och ogillande *.
Det var därför med stor tillfreds- ställelse vi efter hemkomsten från en liten resa fingo först se » Evas » meddelande, för hvilket vi hembära henne ett hjärtligt t a c k, ty det var rätt att draga fram saken i ljuset, och sedan att Iduns redaktion nu är villig att upptaga striden och öppnar sina spalter för tankeutbyte i denna ingalunda likgiltiga fråga.
» Tillfället gör tjufven », heter det, och vi ha ej kunnat motstå begäret att lika högtidligt som » Eva » inlägga vår protest mot detta » ofog », och vi göra det med djupaste allvar och upp- mana hvar och en rättänkande man och kvinna att göra detsamma.
Ty ingen må tro, att de af » Eva » omnämnda sorgliga händelserna äro enastående.
Nej, om de, som själfva vunnit erfarenhet i saken, ville tala, så skulle man få höra, huru mången blygselns tår, bäfvan och onämnbart bitter stund de fått upplefva för sin tanklöshet att gifva sig in i leken, och man skulle bli fullt öfvertygad om nödvändig- heten att bekämpa detta oförsvarliga lättsinne.
Vår tid gör så mycket för att gifva kvinnan frihet, där hon förr haft tvång, men icke skall hon därför taga sig friheter.
Man kan fordra af vår tids kvinnor, att de skola ha så myc- ket själfkänsla, att de ej på ett sådant sätt prisgifva sig till åtlöje och gyckel, och att de ej besinningslöst kasta sig in i förhållanden, ur hvilka de svårligen fullt obesudlade kunna utträda.
Låt vara, att allra största delen af män insända giftermålsannonser är tillkommen på skämt, ty vi kunna ej tro, att cågon man verk- ligen vill gifta sig med den kvinna, som på den vägen kommer honom till mötes.
Det skulle då vara, synes det oss, ett alldeles säll- synt fall, om han toge henne till godo.
Ett farligt och dåligt skämt är det i alla händel- ser, och bra klent utrustad på både hufvudets och bildningens vägnar skall den människa vara, som ej kan hitta på något bättre sätt att roa sig själf och andra.
Och om det är klandervärdt af en man att belamra tidnin- garna med dessa annonser, så är det detta i dubbelt mått, om en kvinna gör det.
Ingen må komma fram med skälet: » Ibrist på bekantskaper ».
Ty hvilken tid ha man och kvinna sett så mycket af hvarandra i det dag- liga lifvet som just i denna, då kvinnan be- redts tillfälle att inkomma på snart sagdt alla lefnadsbanor, där mannen förut varit ensam, och nu dagligen arbetar tillsamman med ho- nom?
Och är det icke just under arbetet, som man lär känna och bedöma hvarardra?
Man kan väl därför med skäl misstänka, att de, som mena allvarligt med sitt annonserande, just äro såda personer, som antingen ej kunna arbeta eller icke vilja göra det, som taga sin tillflykt till » detta nu så brukliga sätt » och sedan ge sig ut på ströftåg för att se, » hvad han eller hon uppsluka månde ».
Ej heller för den aflägset boende landtbon gäller denna fras, ty på landet är gästfriheten större och rangskillnaden mindre än i städerna.
Umgängestonen är enklare och förtroligare, hvarför man har lätt att knyta bekantskaper, och den ofta ganska talrika ungdomen af båda könen träffas oftare, än stadsbon tror.
Här tala vi af egen erfarenhet.
» Ja, hvad skall man göra vid ofoget? » tänker mången.
Jo, man skall opponera sig • Idun har aldrig emottagit och infört gifter- mälsannonser, utan att den annonserandes namn och adress uppgifvits för redaktionen, som därigenom satts i tillfälle att kontrollera vederbörandes rättsin- niga afsikter.
Emellertid ha vi nu beslutit, att och i både tal och skrift söka bevisa, att det är ovärdigt vår upplysta tid: ch i grund och botten orätt att drifva gyckel med en så all- varlig sak som äktenskapet, och man skall hemställa till de tidningar, som pläga mottaga dessa » bidrag », om de ej skulle kunna exi- stera dem förutan.
Idun med sina mänga goda krafter skulle otvifvelaktigt kunna verka mycket till frågans lyckliga lösning, och det vore ett värdigt mål för en sådan tidning och ett rensningsarbete, som skulle bereda rum för en ädlare sådd.
Upplysa och värna är ju vår tids uppgift.
Må därför ingen, som härtill äger förmåga, undan- draga sig att göra det.
A.
R.
Sport.
N u t i d s b i l d, tecknad af Ave.
Jf \ et var en tidig vårmorgen, just i hjul- t +PL sportens brytningstid, då den trehjuliga £ \ r maskinen, som på landsbygden fått det L betecknande namnet » Vältepetter », nä- stan blifvit glömd och dess eftertädare, bi- cykeln, ännu icke bringat människor till ryktbarhet och hästar till att skena; den var endast känd i de större städerna.
Därför kan man förstå madam Rönns fasa vid den flyktiga skymten af en bicykelryttare i den dimmiga morgonen, innan solen var uppe.
Gumman var på väg till fru Svingel, den förra häradsskrifvarens änka, som hade inac- korderade sommargäster i sitt rymliga hus.
Där skulle vara storbyk denna dag; därför var madam Rönn, husets hjälpgumma, så ti- digt ute och vandrade.
Hon kom flyende öfver nyplöjda åkrar — där troll och deras anhang icke ha makt att färdas — fram till Mariero och slog med knutna händer på den låsta förstugudörren; en af sommargästerna vaknade och skrek, att elden var lös, och ville hoppa ut genom ett fönster, men kunde lyckligtvis icke få upp hasparna, innan fru Svingels röst stillade oväsendet.
Dörren öppnades, och madam Rönn tumlade in i förstugan.
» Världens sista tid — yttersta domens dag! » flämtade hon, stödjande sig mot den ena väg- gen.
— » Hin onde har nu kommit lös; med en eldglöd i gapet körde han nyss förbi mig på ett förskräckligt stort spinnrockshjul. » Fröken Davida — sommargästen, som nyss velat ut fönstervägen, fast det varit vida be- kvämare att gå genom förstugudörren — skrat- tade högt; hon hade sett en bicykel och gjorde spe af madamen, som tagit en modern sports- man för själfva mörkrets furste.
Men madam Rönn höll ändå fast vid sin åsikt, att där var något demoniskt med den varelse, hon sett; det hade hon kännt på sig.
Hon förfäktar ännu i dag denna sin mening, och nu mera gifver mången henne rätt.
— • — Fram på förmiddagen höll bicykelryttaren sitt intåg på Marirero, där han bad att få rasta en dag eller två, efter som han fått veta, att fru Svingel hade inackorderade gäster.
Då han aflämnade sitt visitkort, studsade fru Maria Svingel vid att se namnet; notarien Henrik v. Diinker var en beryktad sportsman, fast icke just på bicykel.
» Jag vet icke, om här är plats, » sade hon tvekande och förlägen.
dolde ett litet leende genom att hädanefter giftermålsannonser icke under några Gästen för- hållanden intagas i Idun.
Red.
stryka sig med handen öfver sina långa
mustascher.
— » Verkligen fullt hus, fru Svingel, och jag som hyste hoppet att — j a, jag får väl förtro min älskvärda värdinna, att jag är så godt som förlofvad karl och tänkte få min fästmö inackorderad i detta så väl renommerade hus; därför kom jag egent- ligen nn hit för att bo här ett par dagar, så jag kan beskrifva omgifningarna.
Men, fru Svingel tar kanske inte emot manliga gäster i inackordering ?- » » Jo bevars, Mariero är icke något nunne- kloster, men — — » » Fru Svingel har hört ofördelaktiga ryk- ten om mig — kanske till någon del sanna.
Men nu är det slut med dårskaperna; jag gifter mig, slår mig ned på min fäderneärfda egendom, ett mönster af äkta man och landt- brukare.
Vågar den ädla borgfrun icke nu låta fälla ned vindbryggan och gifva den for- dom förirrade riddaren härberge? » Fru Svingel måste mot sin vilja skratta åt sportsmannens humoristiska ton, hvilken passade så väl till hans utseende af fin världs- man.
Han fick stanna kvar och anvisades ett rum i herrflygeln, där äfven den nye hä- radsskrifvaren, fru Marias svåger, Albert Svin- gel, hade sin bostad och sitt kontor.
Ingen af husets många gäster hade sett sportsmannen komma, och fru Maria hade funnit för godt att icke nämna ett ord om hans närvaro i huset; han skulle se detta och dess innevånare sådant som det hela tedde sig i hvardagslag, och hon afskydde unga da- mers vana att — som hon uttryckte det — smeta upp sig, för det en ny herre infunnit sig.
Då hela sällskapet efter middagsringningen samlade sig i matsalen, presenterade hon gä- sten: » Notarien vonDtinker, » och tillade små- leende: » Den diaboliske sportsmannen, som in- gaf madam Rönn tanken på domens dag. » Detta yttrande löste de band af förlägen- het, som bundit sällskapet; konversationen blef så liflig vid bordet, att damerna glömde harmen öfver, att värdinnan icke förberedt dem på, att de skulle sammanträffa med den beryktade notarien.
Då man stigit upp från bordet, gingo her- rarne — de voro nu fyra till antalet, härads- skrifvaren, hans biträde samt en sjuklig ny- bakad student — ut i det fria för att röka en cigarr.
Damerna flockades i hvardagsrum- met kring värdinnan.
Allas sinnen voro nå- got upprörda, alla frågor, som surrade kring fru Maria, vittnade om, att den nye gästen var föromål för damernas tankar och känslor.
» Hvilket väsen för en pannkaka 1 » — Fru Maria bjöd till att behandla hela saken som en ren bagatell.
» Han är dock hvarken hin onde eller fra Diavolo.
— — Hvad han vill här?
Jo, inackordera sin fästmö. » » Han — fästmö! » lät det i korus.
» Men, mina damer, hvad har han då gjort för annat ondt än att ofrivilligt varit nära att jaga lifvet ur madam Rönn? » » Davida, har du aldrig hört omtalas, hur den karlen gjort det till sport att locka till sig andras fästmör! » — » Ja, först var det fröken Adelstjerna, sedan fröken Tjärnér, därefter i tur kom — — » » Ja, låt det vara, kära flickor, » afbröt fru Maria med en viss moderlig myndighet; » här är ju ingen fara å färde, ty ingen af eder är förlofvad. » » Å n Davida då!
Å r hon ingen? » Fru Marias ögonbryn rynkades.
» Notarien är ju nu bunden, och i mitt hus skall han dessutom nog låta bli att öfva an- nan sport än på sitt spinnrockshjul — » » Han bär ju ingen förlofningsring, » sade Davida i liknöjd ton och förde därpå samtalet in på andra ämnen.
I fyra hela dagar stannade sportsmannen kvar på Mariero; den femte dagen efter fru- kosten tog han farväl — » till härnäst » af Af Clemontine von Eraunmiihl *.
hela sällskapet och for lika ljudlöst, som han kommit.
I.
» En töcken hjulbeningl » utbrast madam ^ V ^ T Ä R A kvinnor kunna på två vägar bidraga Rönn, när han susade förbi hennes stugudörr.
W till hemmens prydande: genom sitt eget » Och den skulle fara i rätta ärenden och arbete och genom anskaffande och till- med rätta och naturliga medel!
— Om jag godogörande af konstens och konstindustriens ville sätta mig upp på mitt spinnrockshjul och damma i väg, finge en nog se, hur det alster.
I båda fallen måste den första ledande skulle gå för en kristen människa.
— Nej, grundsatsen vara harmoni, harmoni mellan jag står vid hvad jag har sagt; han är en prydnaderna och boningsrummens arkitektoni- af den ledes anhang, det ser jag på hans ska värde, deras ändamål och inredning.
Det arkitektoniska värdet betingas hufvud- ögon. » sakligen genom stilen.
Ju blygsammare stilen Notarien hade anförtrott fru Maria, att han nu skulle fara och » låta inringa sig » samt i ett boningsrum kommer till uttryck — exem- komma tillbaka med sin fästmö, och — med pelvis i rum, där hela ansatsen till stil myn- undantag af madam Rönn — gladde sig hsla nar ut i dörrar och fönster, strukna i träfärg hushållet öfver, att den muntre och artige eller hvitt, en hvit eller grön kakelugn, en sportsmannen snart skulle återkomma och symmetriskt ornamenterad eller blommig tapet stanna där en tid tillika med sin trolofvade.
— dess friare är man i valet af prydnader.
Om i ett sådant rum hänga stålstick eller De första veckorna hördes ingenting från oljefärgstaflor, med förgyllda eller träramar, honom, och fru Maria hade i tysthet börjat om en messings- eller bronslampa upplyser det, härma sig öfver, att hon gjort förberedelser om en persisk eller en brysselmatta täcker till att emottaga gäster, hvilka troligen aldrig golfvet, spelar ej någon väsendtlig roll.
Att på allvar tänkt tillbringa sommaren i hennes undvika i sådana modernt indifferenta rum äro hem.
Men efter ungefär en månads förlopp dock prydnadsföremål af skarpt utpräglad stil.
anlände ett bref från notarien, hvari han be- Ju bestämdare däremot arkitekturstilen är i klagade, att hans fästmö nödgades sommaren ett rum, dess bestämdare måste prydnaderna öfver vistas hos en tant i Norrland, och som passa in i ramen och i första hand sådana, han själf icke kunde få tillträda sin egendom som stå i ett visst sammanhang med arkitek- förr än i mars, så önskade han att under tre turen: gardiner, kronor, vägglampor o. s. v. å fyra månader få inackordera sig på Mariero.
I ett bonadt renässansrum passa icke hvita Denna gång anlände han med skjutshästar, tyllgardiner; i en rokokosalong hänga vi ej en men bicykeln var med bland hans ressaker, messingskrona, utan en af glas.
Mera fri- och madam Rönn uttalade oförbehållsamt sin stående prydnadsföremål bchöfva ej så strängt åsikt, att hjulet och dess egare hade ett visst ansluta sig till stilen, isynnerhet om de be- afgrundslikt tycke med hvarandra.
sitta högre konstnärligt värde, eller om de voro Nu blänkte en slät guldring på notariens kända och använda under den tidsperiod, då venstra hand, och det glimmade så underligt den förevarande stilen blomstrade.
Orientali- till i fröken Davidas violblå ögon, när hennes ska konstsaker passa allt från gothiken till blick första gången föll på denna trohetssvm- barocken, under det att i rokokons tid kine- bol.
siska föremål smyckade salongerna och hörde » Notarien tillhör nu vår lilla krets af stad- till de rikes bohag.
En allt för stor sträng- gade människor.
— - Jag menar, utom fru het i sådana saker skulle väsendtligt ingripa Maria, Albert och mig, » sade hon skämtande på hemmets trefnad och behag, då därigenom och fattade sin fästmans venstra hand.
» Se, ofta de käraste minnen eller värdefulla pjäser herr notarie så lika våra ringar äro med er! » måste förkastas och våra våningar väl ändå Hon snuddade vid hans hand, då hon visade inte vilja vara några mönsteranstalter för stil- honom sin egen ring.
renhet.
» Barnsligheter, Davida, alla förlofningsrin- Men harmoni måste äfven råda mellan rum- gar äro ungefärligen lika, » sade härradsskrif- mets prydnad och detsammas ändamål.
Pryd- varen, och hans sorgsna blick vändes bort naden skail ej stå i ett oproportionerligt högt från de tre blänkande ringarne.
värde i förhållande till rummets uppgift.
Om Fru Maria reste sig långsamt upp från sitt också en lord Elsmere tillåter sig att i sitt sybord och såg på klockan.
» Det är nog palats Bridgewaterhouse i London upphänga tid för oss att gå i köket, Davida, » sade hon.
den efter detsamma uppkallade madonnan af (Slut i nästa n:r.)
Rafael i sin sängkammare i stället för att in- förlifva henne med sitt värdefulla galleri, så står det i harmoni med det hela.
Men om en enkel privatman äger en enda eller ett par värdefulla taflor, så tillhöra de det bästa eller äro det värdefullaste han äger och böra därför Ett vänligt och gladt ord från en kvinnas smycka ett rum, som ej är ägnadt åt profana mun kan ofta, ja, nästan alltid göra den ändamål: salongen, mottagningsrummet, hvad mest sorgsne eller hårde man glad och un- det nu må kallas, eller herras st-uderrum.
För dergifven.
öfrigt böra taflor fördelas så, att de, som ha rent familjevärde: porträtt eller personligt be- Psykologerna analysera det mänskliga hjär- tydelsefulla framställningar, placeras i sof- och tat, kvinnorna decbitfrera det, kanske utan att ens kunna läsa det.
* Den i Darmstadt utkommande » Tidskrift för Rodnaden är gifven kvinnorna liksom ordet inomhus-dekoration » hade nyligen utlyst en pristäf- ling öfver frågan: Hur kunna våra damer bidraga åt diplomaterna: för att dölja deras tankar.
titt prydandet af våra hem!
Sju af de ingångna skrifterna förvärfvade pris, och bland dessa sju med- dela vi här den i vårt tycke bästa, hvilken bör in- tressera äfven svenska läsarinnor.
Om prydandet af våra hem.
hvardagsrummen, verk af konstnärsvärde där- emot i de rum, som begagnas för sällskap och representation.
Vid konstverkens teknik må man ock fästa afseende, så att inte oljemål- ningar, akvareller och gravyrer föras tillsam- mans i oharmonisk trängsel.
Oljefärgstaflor paesa bäst i mörkare, rika rum, akvareller och gravyer i enklare, ljusa.
Särskildt de nu så moderna pastellerna kräfva helt.
ljusa, helst rokokorum och böra förses med guldramar.
Af husgerådsföremål må endast sådana använ- das som rumsprydnad, hvilkas konstnärliga eller etiska värde öfverstiger deras materiella.
Att exponera silfverserviee — den må nu ock utmärka sig genom form, gravyr eller dylika konstnärliga egenskaper — är till och med i matsalen absolut smaklöst.
En äreskänk till herrn i huset, som erkännande af hans för- tjänster i det offentliga lifvet, kan dock få plats i sällskapsrummet, äfven om dennas ma- teriella värde skulle vara större än det konst- närliga.
I detta fall blir det etiska värdet af- görande.
För att harmonien mellan rumsprydnaderna och rummens inredning och möblering rätt må ses till godo, fordras, att hvarje föremål i för- sta rummet uppfyller sitt ändamål, och att detta icke genom utpyntandet på något vis går förfeladt.
Jag vill här ånyo tala om gardi- nerna.
Dessa tjäna till att afbålla det genom fönstren inströmmande ljuset eller utanför stå- endes blickar.
Men då vi endast tillfälligtvis önska ernå detta, måste också gardinerna utan besvär lämpa sig därefter, alltså låta öppna och sluta sig.
Detta sker bäst genom slätt nedhängande, vid stänger med ringar fastade och med dragsnören försedda gardiner.
De fastspikade gardindraperierna, som vi ännu i så stor utsträckning bibehålla från empire- och den senare klumpighetsperioden, äro smak- och stillösa, emedan de ej äro ändamålsenliga.
Detsamma gäller portiererna.
De äro afsedda att efter behag än sluta än öppna förbindelsen mellan rummen.
Visserligen kunna vi som prydnad anbringa ett fast draperi öfver den egentliga gardinen eller portiéren för att ma- skera de ofta föga prydliga ring- och drag- snöretillställningarna.
Nobelt och estetiskt skönt är emellertid ej ett dylikt draperi trots aldrig så elegant veckning.
Jag hyllar den estetiska grundsatsen, att hvarje teknisk nödvändig de- talj bör vara synlig och så framställd, att den i sig själf verkar som prydnad och ej behöf- ver döljas genom någon främmande utpyntning.
Stänger, ringar och snören må därför tillver- kas af ädelt material och med vederbörlig smakfullhet.
Att anbringa portierer öfver dör- rar, i synnerhet öfver sådana som skola öpp- nas pä vanligt sätt, har sina betänkligheter.
Vid skjutdörrar kunna de vara på sin plats, dock äro de i detta fall endast till prydnad och kunna därför arrangeras som fasta dra- perier.
Ännu oändamålsenligare är det att belamra möbler, som skola nyttjas, med prydnadssaker, som måste afrödjas vid begagnandet, och hvilka ej stå i något passande san; manhang med dessa möbler.
Att på allehanda bord, bokhyllor och buffeter lasta upp varor, album, nipper och dylikt vittnar om förskämd smak.
Till skrif- bordet höra endast skrifutensilierna samt möj- ligen en eller annan dyrbar fotografi och som krön — om bordets form sådant tillåter - - en byst, ett ur eller en lampa.
Bokhyllans öfversta fack bör prydas med något liknande.
Buffeten bör endast bära föremål, som tillhöra matbordet.
Äro dessa smakfulft valda, äro de ju ock prydliga.
Ett par kannor, bägare, krus kunna ock få sin plats på buffeten, utan att de egentligen användas, blott på ett ställe där de ej äro i vägen.
Alla föremål, som ej för något annat syfte än sin egen skönhet, konst- eller affektionsvärde finna en plats i hemmet, må placeras å trymåer, gueridons, etagérer, panelhyllor, med ett ord å möbler, hvilka ej tjäna något nyttighetssyfte, och i rum, som äro afsedda för sällskap och hvila.
K ä r l e k o c h karantän.
En sannfärdig historia för dagen.
SS£|j^|3iddagen var slut, och i stället för att låta gä- sterna tränga sig fram och trycka värdfolkets gj^ajs hand till tack för den goda maten och det goda vinet, hade konsuln och konsulinnan, som till- hörde den moderna skolan, hvar på sitt håll gjort en liten afböjande gest och, fattande sin bordsgran- nes arm, gått i spetsen för gästernas par in i salon- gen.
» För all del, mitt herrskap, jag ber.
.
!
En liten enkel hvardagsmiddag.
.
.
Så här oss emellan.
.
.
Vänner emellan! » Denna enkla hvardagsmiddag, till hvars åtta rätter betjänten hvarje gång gjort en vördsam hem- ställan åt halftjoget gäster om valet af det eller det slags vinet, två sorter till hvarje rätt, hade kryddats med samtal om de dåliga tiderna.
En närvarande bankdirektör hade kunnat meddela uppgifter härom, hvilka skulle kommit håret att resa sig på de närvaran- des hufvuden, så vida ej flertalet af herrarne varit fiint- skalliga och damernas chevelyr genom den moderna uppläggningen alldeles förhindrats från hvarje ten- dens till uppståndelse.
De två enda af de närva- rande herrarne, som bevarat sin bårprydnad, voro värden, hvars vackra gråa lockar förträffligt passade till det fryntliga goddagspilt-ansiktet med de vänliga och goda ögonen, och en ung löjtnant, hvilken satt vid sidan af husets unga dotter och af samtalet med henne betydligt distraherades från åhörandet af de allmänna finansiella kalamiteterna.
Han hade för resten närmare skäl att tänka på sina egna.
• (plrajjj) Så mycket mera obehagligt syntes löjtnantens herr fader, gamle baronen som innehade den ena heders- platsen bredvid värdinnan, (bankdirektören hade na- turligtvis den andra), berörd af de ledsamma utsik- terna för hösten.
Och han hade dubbelt skäl därtill, ty han hade under året haft all möjlig otur.
Det hade börjats med att hans son, hvilken tjänstgjorde vid ett rangregemente, befanns » vara inne » för ett par tiotusental uti en liten vexel-ring kamrater emel- lan, som i våras gjorde en del väsen af sig.
Affä- ren måste klareras, det förstås, både för att ej af- afbryta den unge mannens lofvande karrier och eme- dan han hade utsikt till ett rikt parti, men enda utvägen att då anskaffa den oundgängliga summan var att sälja hela skörden » på rot » från Stora Bol- lingsta till konsuln.
Inte hade han fått den sär- deles högt betald, men den såg också ut att bli eländig.
Nu hade den i stället blifvit ypperlig, hvil- ket ju var förargligt, men ännu förargligare var, att löjtnant Gerhard fick korgen af den, till hvilken han omsider kom sig för att fria i somras.
Det ena som det andra kunde ju emellertid repareras, därigenom att Gerhard nu i stället friade till konsulns enda dot- ter, och middagen var just tillställd för att åstadkom- ma ett närmande och, i följd däraf.
en framtida för- bindelse, hvilken tycktes mycket väl anstå alla par- terna.
Alla, utom en.
Och det var till på köpet en af hufvudpersonerna, nämligen den unga fröken själf.
Hon hade vid bordet konverserat lätt och ledigt med sin granne löjtnanten, men för hvarje gårjg han an- såg sig böra i sina blickar — • ty han var för myc- ket världsman att ännu göra det i ord — inlägga något af den varmare känsla eller beundrande hyll- ning, hvarmed han ville, såsom han i sitt sinne mili- täriskt uttryckte sig, öppna approcherna, så möttes han af ett fint, en smula ironiskt leende, som ej bådade godt.
— » Jäkeln i min legemen! » tänkte den unge baronen och tvinnade sina vackra mustascher, » det nappar ej så fort, och jag vill gärna ha förlof- ningen klar till den 1 oktober för gubbens hypoteks- räntor och mina omsättningar — » Den fina middagen tycktes ej ha stämt sinnena till större glädtighet, ty vid kaffet i salongen rörde sig samtalet omkring ett annat ämne, som ej var muntrare än affärerna, nämligen den väntande ko- leran, dess härjningar i Byssland och i Hamburg och läkaresällskapets råd mot densamma.
» Ack, » sade fru friherrinnan, löjtnantens mamma, » min tanke är den, att all pest är en Herrans straff- dom öfver människornas synder, ett gissel, ser her- skapet, öfver vår fåfänglighet och vårt högmod.
Men min tröst är, att Han, som rifvit oss, Han helår oss ock, och när Han hafver slagit oss, så förbinder Han oss.
.
.
Men alla mänskliga anstalter äro fåvitska mot Hans råd. » » Hm, » sade baronen, som gärna afbröt, när hans gemål började citera skriften, » ypperlig chartreuse det här; den gröna chartreusen är ändock kronan för alla likörer.
Så vida » — tillade han — » icke rent af en äkta champagne-konjak är alt föredraga. » » Låtom oss jämföra, » sade värden; » Gustafsson, servera baron.
.
.
den här Hennesy från 67, exposi- tionsåret, tror jag inte har sin make i Stockholm.
Fru friherrinnan, låt min hustru slå i en liten droppe, jag försäkrar er, att ingenting är helsosammare. » » En soupcon blott, » medgaf friherrinnan, som icke var van vid sådana här » hvardagsmiddagar » på Stora Bollingsta och tagit rätt väl för sig af gudsgåfvorna hela tiden igenom — » blott en soupcon.
Tack!
— Men, mina kära vänner, om ni tillåta mig kalla er så, hvarför allt detta öfverflöd?
Ack, vi äro j u in- genting annat än jordmaskar, stoft och aska, och när Han varder oss kallande, hvad återstår väl då af all vår fåfänglighet, vi världens och ondenes barn?
— Gerhard! » » Hvad önskar mamma? » frågade unge baron, som utan synnerligt större framgång än under middagen bemödat sig att väcka fröken Mariannes intresse och därför pratiskt och prosaiskt börjat slå sig ut för bankdirektören.
Hvad mamma önskade, fick hvarken han eller nå- gon annan veta, ty med detsamma inträdde, oanmäld, en af konsulns kontorister, hållande kvällens Post- och Inrikes-Tidningar i hand.
Konsuln rynkade ögonbrynen, och konsulinnan an- tog en min af ytterlig förvåning.
Den enda af värd- folket, som ej tycktes taga den underordnades djärf- het hårdt, var unga fröken Marianne, hvars kinder till och med fingo en färg och ögonen en glans, som igendera delen förut haft under hela middagen.
Och den unge baronen, som satt vid hennes sida, kunde ej undgå att märka den plötsliga förändringen.
Hans blickar följde riktningen af hennes och kommo så- lunda att fästa sig på den unge man, hvars inträde förorsakat all denna rörelse.
Det var icke en man af den unge gardesofficerns värld och följaktligen honom fullkomligt obekant, men hvilken såg ut att vara af ganska god värld ändå.
Hans mörkgrå helkostym afbröt visserligen mot de andra herrarnes frackar, men den var af elegant snitt och bars med ledighet på en högväxt och välbygd kropp.
Ansiktet var icke så fint och vackert som baron Gerhards, men hade mera uttryck af manlighet och kraft.
Det ljusa håret var lätt krusigt och upp- struket.
» Hvad vill herr Aronson härh frågade konsuln sträft.
» Låt herr Aronson stiga fram och taga en kopp kaffe först med oss, » insköt fröken Marianne med ett bortskämdt barns egenvilja.
Herr Aronson bockade sig, tacksam för denna vänlighet, för fröken Marianne, men tycktes ej ha tid eller håg, åtminstone ej det förra, att följa upp- maningen.
Han närmade sig konsuln, som satt i soflan bredvid friherrinnan, och räckte honom Post- tidningen, tilläggande som förklaring: » Hela Tyskland är förklaradt kolerasmittadt! » Konsuln for upp ur soffan med en ed, som visser- ligen icke passade i en så fin salong, och som nä- stan kom den fromma friherrinnan att falla bak- länges.
» Tyskland förklaradt kolerasmittadt!
Men då blir det j u karantän! » » Ja, det är redan anstaltadt om sådan. » » Men då kommer inte Liibecks-båten in? » » Nej, den blir naturligtvis liggande i några dagars karantän. » » Och då går hela vår kanespekulation åt —!
» » Käre konsul, » förmanade friherrinnan, » kom ihåg ordet: edert tal 6kall vara ja, ja och nej, nej! » Konsuln tycktes ha svårt att behärska sig, och en pinsam tystnad följde, hvilken först afbröts af fröken Marianne, som gick fram till herr Aronson med en af hennes egen lilla hand ifylld kaffekopp och nu frå- gade: » Får det vara en chartreuse eller en Hennesy, hr Aronson? » Konsuln var så bestört öfver nyheten, att han icke ens bemärkte denna förtrolighet, men konsulinnan hostade meningsfullt, ehuru detta icke tycktes göra ringaste intryck på dottern.
H r Aronson drack sitt kaffe med en min, som hade han sväljt himmelsk nektar, men var tillika själf så upptagen af affären, att han knappt bemärkte den öfverlägsna köld, hvar- med han bemöttes.
Bankdirektören drog konsuln afsides, gamle och unge baron utbytte menande blie-
kar, friherrinnan försjönk i inre konteraplation, men vägde tankfullt den förgyllda sockertången i handen, likasom för alt beräkna dess värde.
De andra gäs- terna sågo på hvarandra, hvem som först skulle bryta upp, ty uppenbarligen var något i olag.
Om en stund togs också afsked, konsuln gick till sitt kon- tor med herr Aronson, och mor och dotter voro al- lena.
Konsulinnan antog en mycket allvarsam min.
» Du är mer än oförsiktig, mitt kära barn, » sade hon, » och det skulle mycket väl kunna hända, att baronen missförstår din nedlåtenhet mot din fars kontorist och drager sig tillbaka.
Tänk dig därför väl för, huru du uppför dig! » » Nedlåtenhet?
Det måtte väl ej komma någon nedlåtenhet i fråga af dottern till en köpman mot en sin fars medhjälpare, som i morgon, det vill säga om ett år eller par, kan vara hans vederlike, så duglig som alla, och pappa med, säga att han är! » » Bevars, bevars, hvad du tager varmt uti.
.
.
Jag kan väl ej föreställa mig, att min kloka Marianne har fått några dumma funderingar i sitt lilla hufvud.
Det skulle vara så mycket olämpligare just nu, när du väl ser, att du hvilken dag som helst kan bli fri- herrinna. » » Men om jag händelsevis inte skulle bry mig om att bli friherrinna? » » Hvad i all världens namn säger du? » » Jo, mamma, eftersom vi nu kommit att tala om detta, så låtom oss tala ut.
Jag tycker inte om ba- ron Gerhard, jag kan ej fördraga hans tillgjorda mor, och jag tycker, att vi äro för goda att låna oss åt den där komedien.
Och våra pengar, eftersom de väl lära vara hufvudsaken för det friherrliga herr- skapet, äro också för goda att kastas i gapet på de bägge herrarnes många björnar och reparera deras dåliga aflärer. » Konsulinnan var alldeles bestört.
» Du vill inte bli friherrinna ...
Förvillade barn, hvad är det jag hör!
D u skulle neka att gifta dig med en af de vackraste och elegantaste officerarne vid gardet, som älskar dig, och som kan bli kammar- herre när som helst och kan föra dig på hofvet och göra dig så lycklig och oss med!
Och pappa som gladt sig så mycket åt detta parti och kanske kunde bli kommendör till Oscarsdagen, om Ni voro förlof- vade.
.
.
Ack, min Gud, hvilket elände! » Hon grät bittra tårar.
» Kära mamma, » sade fröken Marianne med den obesvärade ton, som de unga nu för tiden äro vana att antaga, » var nu inte barnslig.
Låt mig sköta mitt hjärtas angelägenheter själf, och du skall få se, att när jag blir fru Aronson, skola både du och jag känna oss mycket lyckligare!
För si, fru Aronson skall jag bli, si! » Konsulinnan svimmade.
* * Under tiden hade konsuln gått till kontoret med ganska bekymrade tankar.
Den stora kaffespekula- tionen var misslyckad, därom kunde ej råda minsta tvifvel, och i stället för vinst hotades han med en mycket allvarsam förlust.
Han hade sålt el t ansen- ligt parti kaffe att levereras inom ett par dagar, och detta medfördes af den väntade tyska båten.
För att fullgöra leveransen hade han nu, då båten skulle läggas i nere dagars karantän, ingen annan utväg än att uppköpa samma kvantitet på platsen, och han kände alltför väl sina konkurrenter i spe- kulationen för att ej veta, att de skulle begagna sig af hans förlägenhet, så snart den blefve dem bekant, och stegra sitt pris på ett sätt, som skulle tillfoga honom en betydlig förlust.
Kort sagdt, han hade väntat att förijäna sina 20,000 kronor på affären, en summa som han förutsåg väl skulle komma att behöfvas för en del af utgifterna till det påtänkta giftermålet, och nu skulle han kanske i stället förlora nära nog samma belopp.
Och tjugutusen kronor äro pengar i våra dagar äfven för en af våra börsmatadorer.
Huru den där affären afvecklades och det just genom herr Aronsons kloka råd och energiska be- medling, det är något som en god del af Stockholms börs i dessa dagar talat om, men som skulle vara olämpligt att här närmare redogöra för.
Allt nog, redan samma afton efter ett ifrigt telegraferande och telefonerande åt olika håll, kunde konsuln se, att affären skulle klara sig ganska bra, och det var för den skull med helt belåten min han vid tiotiden på kvällen äter inträdde i sin våning.
Men vid denna husliga härd stod det ganska illa till.
Konsulinnan hade vid sitt vederfående efter slutad svimningsattack åter upptagit samtalet med sin dotter för att, som hon sade, söka bringa denna till förnut.
Men hvarken hägringen af friherreska- pets gloria eller vädjandet till de barnsliga känslorna eller andra af de använda förnuftsgrunderna hjälpte.
Och nu låg den arma modren, såsom hon själf be- nämnde sig, förgråten på kabinettssoflän och önskade sig döden.
Marianne hade gått in i sitt rum.
Genom sin mans hemkomst såg konsulinnan sina lifsandar en smula styrkta och vaknade åter till medvetande af den förfärliga utsikten till att icke blifva svägerska åt en baron och svärmor åt en an- nan samt därigenom så godt som adlad själf.
Men gränslös blef hennes häpnad, när hon, efter att för- siktigt ha meddelat sin man denna sakernas ställ- ring, fann honom taga den ganska trankilt.
» Vill Marianne nu så gärna ha Aronson, » förklarade han kort och godt, » så kan hon ju få honom.
.
. » Och när konsulinnan fällde något ord om mesal- lians och om skillnaden på rik och fattig, satte kon- suln henne i sitt knä, alldeles som om de bägge ännu varit unga, och så berättade han henne en liten historia.
» Det var en gång, » sade han, » för nu snart tret- tiofem år sedan en fattig bruksbokhållare, på hvilken den rike brukspatronens dotter låtit sina blickar falla.
Han hade älskat henne från första ögonblic- ket han såg henne, men han kände, såsom du nu gör, skillnaden mellan rik och fattig alltför väl, att han någonsin skulle vågat tänka på att begära hen- nes hand.
Hur det gick till, att ändock de bägge unga kommo att yppa sina känslor för hvarandra, det hör icke hit; allt nog, det skedde.
Och som den unga brukspatronsdottern var en frisk och öppen flicka, precis som vår Marianne är nu, så berättade hon för sina föräldrar, huru det var, och nekade be- stämdt att taga en annan friare.
Om hon hade tagit denne, så skulle hon med tiden blifvit lands- höfdingsfru, men äfven om hon kunnat förutse detta, hade hon visst ändå med all säkerhet blifvit sin fattige riddare trogen.
D e n där unga flickan hade emellertid en pappa och en mamma, som icke voro så svaga och ömma för henne som Mariannes föräl- drar äro, utan de ville tvinga henne till konvenans- partiet, och för att icke bokhållaren skulle stå i vä- gen, kördes han tvärt ifrån sin plats.
Han fick en annan i en småstad, ty vackra betyg kunde hans förre principal icke neka honom Och så inträffade det kort därpå att, precis som det i år hotar, koleran kom till Sverige.
Alla möj- liga orter, spärrades och den, som anlände från ko- lerasmittad plats, måste ligga i tio dagars karantän, innan han fick komma in i någon annan stad.
Den unga brukspatronsdottern hade skickats till Stock- holm för att förströ 6 i g, men när koleran började gå där, skrefvo föräldrarne, att hon måste komma hem.
Och hon reste på ångbåten, och ångbåten förde henne till samma stad, där hennes älskling bodde.
Och hon hade skrlfvit och underrättat ho- nom om sin ankomst, för att de åtminstone skulle få se hvarandra och kanske på vederbörligt afstånd utväxla några ord.
Men när den unge mannen såg sin käresta stå på ängbåtens däck och nicka åt honom, glömde han både lag och förordning och förbudet att ha minsta beröring med » de misstänkta ».
Och innan ens land- gången blifvit utlagd och sundhetsinspektören kom- mit ombord, svängde han sig upp pä däcket och tog sin flicka i famn och kysste henne fem, sex gånger i hela den rysande församlingens åsyn.
Och följden af detta brott mot karantänsförfattningarna blef först och främst att de bägge två fördes tillsammans till karantänsanstalten, där händelsevis inga andra voro inlogerade under de tio dagarne, samt vidare att de blefvo gifta följande vår utan hänsyn till skillnaden mellan fattig och rik.
— Känner du, säg, möjligtvis till den där gamla historieu? » » Tyst, » sade konsulinnan och gömde sitt hufvud vid sin mans bröst.
» V i voro bra tokiga, men vi voro bra lyckliga både då och sedan! » Men mannen tog hennes hufvud och böjde det uppåt och kysste henne.
Och se, under det gråa håret hade hennes ansikte rodnat som en ung flickas.
Renholm.
E t t underbarn.
Af Ivar Dal.
å arnavärlden är vexlande och rik på varia- toner liksom blomsterriket.
Det finns barnsliga barn och lillgamla barn, odygdiga och olydiga, barn i barnaåren och fullvuxna barn.
Det finnes små lysande och eleganta skyltar på pappas och mammas upp- fostran, och det finns också en afdelning, som kallas enfants terribles.
Men den lilla planta, hvarom jag nu vill tala, hörde till klassen underbarn, som är mycket stor och talrik.
Och väl må man fråga, hvart alla dess medlemmar taga vägen.
Världen skulle vara rik på skrifvande, stu- derande, målaude, musicerande och talande snTlen, om underbarnens stora familj voro plantor af mångårig art.
Men deras tillvaro är såsom den stora sjö- ormens.
D e låta tala om sig vidt och bredt, de förvåna och intressera världen, n. b.
den värld, som tror på deras tillvaro, — och så — inom kort tystna de underbara sagorna af sig själfva, och man vet ej.hvarifrån de kommo, eller hvart de gått.
Man glömmer att de funnits.
Men den, som ej glömmer, det är under- barnet själf.
Det glömmer ej sin korta storhetstid.
Och den lille får en gång erfara, att hvilken fram- gång än må blifva honom beskärd, så stor, som då han var liten, kan han dock aldrig blifva.
Och lilla Elsa, hon med de gula lockarne på det fyndiga, kvicka lilla hufvudet, hon glömde ej heller.
Glömde ej ens, sedan lockarne räknat och fyndigheten försvunnit.
Hon mindes så klart den gången, då hon besvarat tant Marias straffpredikan med ett för tillfället föga passande citat: » Gamla fröken med egiden — höll ett kort och lämp- ligt tal — öfver pojkar nu för tiden — utan aga och moral. » Hon mindes, att pappa ändå måtte ha fun- nit det passande, ty han hade skrattat så hjärtligt och hviskat åt mamma: » Den un- gen har hufvud på skaft!
H o n kommer att bli något till kvick med tiden, hon. » Och mamma hade nickat och försökt att dölja sitt leende med en sträng blick på lilla Elsa.
H o n mindes, hur ofta hon varit medel- punkten för skrattande, beundrande tanter och farbröder, hur allt hvad hon sade måtte ha varit ofantligt kvickt och bra sagdt, eftersom det kunde roa människor så.
Hon mindes, hur hon deklamerat sina verser och sjungit sina visor, hur hon lyst med sina små kunskaper, och hur hennes första betygs- böcker exponerats högtidligt såsom konstverk.
Ty » hon hade ju så obegripligt lätt att lära, den söta ungen. » Ja, det var gladt att lefva på den tiden, och det var bra underligt, att världen blifvit så förändrad sen dess.
Ingen henne.
hundra stackare Leendet på en kvinnas mun kan tillstå dig allt och tillåta dig intet.
Kvinnor behöfva ofta mera tid till att göra intet än männen till arbete.
beundrande krets slöts mer omkring I skolan var hon ju bara en bland och en ganska illa behandlad liten bland de hundra.
Kamraterna skrattade visserligen åt henne, men det var bara för att göra narr af henne.
» Se på Elsa! » hette det, » nu skall hon visa sig på styfva linan igen för fröken.
Men det var inte värdt, att hon försöker att mor- ska sig den här gången.
Det lyckas inte! »
Och det lyckas inte heller.
Lärarinnan tycktes inte alls beundra hennes kvickhet.
Ja, hon sade till och med rent ut en gång, att Elsa var dum.
— Bara för att hon inte genast kunde säga, hvad 47 gånger 79 var!
— Men det var då en riktig orättvisa, ty dum var hon inte, det visste hon, för hon hade j u så ofta hört pappa säga, att hon var riktigt kvick.
Det förstås, att nu var det länge sedan han sade det.
Men han hade också blifvit så underlig på sista tiden, han liksom hela den öfriga sorgliga, grymma världen, som just nu hittat på att behandla lilla Elsa så illa.
Hade hon inte häromdagen, när hon sagt något till farbror Knut just i den stil, som fordom beundrats så, fått en sträng blick från pappa och ett kort: » Barn skall ses, men ej höras! » Ja, det var något nytt att lära.
Men lif- vet hade så många nya lärdomar att bjuda lilla Elsa på numera.
Och alltsom åren gingo och Elsas kjolar och flätor blefvo längre, var det isynnerhet en lexa, som föreföll svår att lära i grund, svårare än både algebra och Euklides, och det var, att det inte var världen, som var så stygg, utan hon själf, underbarnet med de gula loc- karne, som var både dum och obetydlig.
Ja, den lexan var så svår, att mamma mången gång måste ta sin flicka i famn och gråta med henne — och ge henne baklexa.
Det var baklexa i mer än ett fall.
Det var att försöka glömma sina allra första lär- domar i lifvet och lära sig nya i stället.
Men riktigt glömde hon ändå aldrig.
När hon ödmjukt måste böja hufvudet och inse, att hon inte kunde och inte förstod, hvad hon kanske borde förstå, då mindes hon en tid, då hon kunnat och förstått långt mer än hon behöft.
Och då berömmets och beundrans smekande solstrålar någon gång föllo på henne som på andra, då kände hon den vemodiga glädje, som den erfar, som för ett ögonblick förflyt- tas till den kära hemtrakt, där han ej mer får vistas.
Och hon mindes med saknad den tid, då man skänkt henne all den hyllning hon åstundade.
Nu fick hon aldrig, aldrig nog däraf.
Hon fick ej nog af kunskaper och talanger, ej nog af framgångar på något håll.
Hon hade varit den främsta, det var svårt att finna sig i att kanske ej ens vara den andra eller tredje.
Och lifvets lycka kom och knackade på hennes dörr, såsom den en gång, en enda, kommer till de flestas.
Och hon öppnade med jubel sitt hjärtas portar för att välkomna den flyktige gästen, men då hon skådat ho- nom i ansiktet, gick ett drag af missräkning öfver hennes eget.
Det var ej lyckan, sådan hon en gång drömt sig den.
Det var ej kärleken, sådan hon en gång fått mottaga den.
Det var blott en matt skuggbild af all den hyllning, beundran oeh kärlek, som fordom kommit underbarnet till del.
Och spöket, som förgiftat en del af hennes lif, den bittra misstron mot en kärlekslös värld, reste då ibland upp hufvudet och käm- pade en kamp mot den sorgsna, blida ande, som sade henne, att det var hon, hon själf, som ej var värd kärlek.
Och så pinade hon både sig och honom, som hon velat skänka all lifvets lycka.
Hon frågade honom den ena dagen, om han » verkligen, verkligen älskade henne, om det var möjligt, att han kunde skänka sin kärlek åt en sådan som hon? » Och den andra dagen sade hon, att han hade » bedragit både henne och sig själf.
Hon kände med visshet att det ej var kär- lek, som han gaf henne.
T y den är en vär- mande, lifgifvande eld, det visste hon, och ej den ljumma dryck, som han räckte henne. » Och han, som kände, att han gaf henne det bästa hans hjärta ägde, stod där tveksam och undrande.
Men mamma hviskade åt honom med ett vemodigt leende, att hennes flicka » var inte bortskämd, och att hon därför hade svårt att tro på sin lycka; det var alltsammans. » Och pappa slog honom på axeln och sade, att » sådant där skulle han ej fästa sig vid!
Fruntimmer i allmänhet och fästmör isyn- nerhet ha alltid sina konstiga idéer, och dem skall man aldrig låtsas om.
Det är med dem som med vissa politiska frågor, ju mer man bråkar med dem, dess mer inkrånglade bli de. » Se, pappa var inte riksdagsman, men de funnos, som påstodo, att det varit e D tid, då han gärna skulle ha blifvit det.
Ja, så blef lilla Elsa gift.
Och för hen- nes sinne ryckte så småningom lifvet verk- lighet med alla dess tusen omsorger fram i första ledet, och de så kallade dumma inbill- ningarna trängdes i bakgrunden.
Men de funnos där likväl.
D e lefde uti den otillfredsställda längtan, som hvarje män- niskoande sluter inom sig, och som hos henne, det forna underbarnet, var starkare än hos ändra.
T y hon hade en klarare förnimmelse af ett förloradt paradis.
Och sorger och fröjder kommo i brokig rad, och lilla Elsa bar hvarje pröfning, hvarje sviken förväntan med stilla tålamod.
Den konsten hade hon j u lärt sig i unga år.
Men för henne blefvo lifvets fröjder så ofta svikna förväntningar blott.
Det hade hon som be- hållning från ännu yngre år.
Men en fröjd, en enda, motsvarade hennes förväntningar, och det var när man lade de små i hennes famn, de små, som voro hennes egna, och af hvilkas kärlek hon intet fordrade tillbaka.
T y på det området frågade hon ej efter hvad hon fick, blott hvad hon gaf.
Och den glädjen kunna inga beundrande tanter och farbröder, ingen exponerande pappa och mamma, nej, ingen underbarnsdressyr i världen förtaga.
nas hon af sina elever, både af dem som ännu vistas vid läroanstalten och af dem, som under årens lopp utgått därifrån.
En syster till Otto Lindblad, den beryk- tade kompositören, enkefru Ulrika Kristina Elisa- beth Nerman, har aflidit i Linköping i en ålder af 77 år.
* Italienska på studieresa i Sverige.
För att studera svenska slöjden och slöjdundervisningen har fru Adele von Portugall, föreståndarinna för det berömda Fröbelska institutet i Neapel, anländt till Nääs och skall sedan besöka skolor i Göteborg och Stockholm.
Den åldriga skriftställarinnan, fru Wend- la Hebbe, fyllde den 8 dennes åttiofyra år.
Den gamla damen är ännu vid oförminskade kropps- och själsförmögenheter.
* Stockholms sömmerskeförbund hade i sön- dags anordnat offentligt möte, till hvilket hufvud- stadens sömmerskor inbjudits.
V i d detsamma utta- lades allmänt den åsikteo, att organisationen, äfven hvad kvinnorna angår, är det enda medlet för åstad- kommande af en bättre ställning för arbetarne.
För beredande af en tillförlitlig och utförlig statistik öf- ver arbetsförhållandena inom facket beslöts att från arbeterskorna vid de olika etablissementen infordra uppgifter om arbetstid, lönevillkor m. m.
En kvinnlig jockey.
I Chicago vistas för närvarande ett ungt fruntimmer från S:t Josef, Mis- souri, fröken Frances Milfred, som söker anställning som jockey.
Fröken Milfred är en vacker blondin och anses vara en ryttarinna af första rang.
Då hon sökte anställningen sade hon: » Jag väger precis 160 skålpund.
Jag vill själf förtjäna mitt lifsuppehälle, och jag tror, ait en joc- keys yrke är det som mest tilltalar mig.
Sedan min tidigaste ungdom är jag van att styra hästar och sedan 4 år anses jag i S:t Josef för den bästa ryttarinnan.
Jag har redan en gång vunnit ett pris.
Mina föräldrar sätta ' sig naturligtvis emot mina pla- ner, men o m jag måste fara till världens ända för att få min önskan uppfylld, skall jag göra det. » * » Hjälp mot koleran » heter en liten skrift, som utgifvits från Göteborg.
Den innehåller en mängd goda råd och anvisningar, dels för de friska till skydd mot farsoten, dels åt dem, som, när far- soten kommer in i landet, angripas af densamma.
Innehållets koncentrerade form och det på sak gå- ende framställningssättet göra skriften synnerligen lämplig och förståelig för den stora allmänheten.
* U p n o t i s b o k e n.
Chicago-utställningen.
Damkomiléns byrå har nu öppnats i Arfprinsens palats vid Gustaf Adolfs torg, hvarest lokal af kronprinsen godhets- fullt blifvit ställd till damkomiténs förfogande.
Byrån hålles öppen hvarje helgfri dag, mellan kl. 11 — 2.
Ny manufaktur affär har denna vecka öpp- nats i huset n:r 27 Drottninggatan af hr Oscar Ja- cobsson, förut delägare och föreståndare i den väl- kända firman Fr. Marcus.
Den centralt belägna affärslokalen med sitt breda skyltfönster har fått en elegant inredning och försetts med elektrisk belys- ning.
Innanför butikslokalen finnes ett särskildt, likaledes mycket trefligt anordnadt rum, där kunderna hafva tillfälle se, huru tygerna taga sig ut vid ljus.
En öfvenaskning beredde hr Jacobsson de damer, som under de första dagarne gjorde uppköp i hans affär, i det han till en hvar ötverlämnade en liten bukett, omvirad med ett gult sidenband, hvarpå lä- stes orden: Välkommen åter.
* Fredrika Limnell f. En inom hufvudsta- dens vetenskapliga, litterära oeh konstnärliga kretsar mycket bekant personlighet bortgick måndags afton, då änketru Chatarina Fredrika Limnell, f. Forsberg, efter en längre tids sjuklighet afled å sitt sommar- ställe Lyran vid Mälaren, 76 år gammal.
Idun äm- nar med första återkomma till en utförligare skil- dring af den märkliga kvinnans lifsgärning.
* Efter en ädel lifsgärning afled i Bollnäs prostgård förliden lördag döfstummelärarinnan frö- ken Anna Carolina Rydén.
Själf döfstum hade hon efter genomgången lärokurs ägnat sig åt sina van- lottade likars tjänst och i nere år med nit och tro- het skött lärarinnebefattningen vid statens läroanstalt för öfveråriga döfstnmma i Bollnäs.
Närmast sak- Teater och musik.
K u n g l.
o p e r a n skulle börjat sin nya säsong i mån- dags med uppförandet af » Figaros bröllop ».
På grund af sjukdomsfall måste emellertid representatio- nen inställas.
I onsdags stod » Den bergtagna » på programmet med fru Brag för första gången i titel- rollen; men som detta nummer då redan är lagdt i press, måste vi uppskjuta vårt uttalande därom till nästa gång.
Färdiga att gif.vas äro för öfrigt ope- rorna » Regementets dotter » och » Gioconda » med fru Ostberg i titelrollerna.
Till förste kapellmästare har utnämnts hr Conrad Nordquist.
Som kapellmästare under innevarande spelar fun- gera för öfrigt hrr K. Henneberg eeh A.
Hallen.
Som kormästare har engagerats hr Max Strand- berg, hvilken under föregående år uppträdt i flere framstående tenorpa / tier.
» Jag ror gärna, » lofvade Emil till allmän för- våning.
» Ab, » upprepade Margareta.
» Tror du, jag törs taga Inga med? » frågade Henriette.
» Ja bevars, det kan du visst, låt Lisett följa gifver i morgon lördag sin med och se efter henne. » första nyhet för säsongen, nämligen den danske un- Precis half fem lågo de två båtarne nere vid ge dramatikern Gustav Esmanns lustspel » Den kära stranden, tio minuters väg från Annedal, prydda familjen », som i vintras gjorde mycken lycka i K ö - med stora löfruskor, som gåfvo en treflig mid- benhavn.
sommarsprägel åt utfärden; det var en liten öfver- raskning, som stam-Gustaf uttänkt och verkställt på egen hand.
välbekanta kammarmusiksoaréer Nu stod han där med mössan i hand och myste skola säkerligen äfven under det nu ingångna mu- förnöj dt åt de glada utrop, hans påhitt fram- sikåret vinna samma anslutning och intresse som kallade.
förut.
Biljetter till desamma finnas redan att tillgå » Det var snällt, Gustaf, » sade Henriette med hos hrr musikhandlare.
en nick.
Gustaf skrapade med foten.
» Jag ty-ty-tyckte, dä såg så to-tomt ut annars, » förklarade han.
Matkorgen stufvades in i den största båten, där Henriette, som hade en lindrig rädsla för sjön, tagit plats med Inga, Torsten, Annie, Lisett o c h stam-Gustaf.
Emil, Otto, Margareta o c h Dora slogo sig ner i den andra.
» Torsten, båten är väl säker, » frågade Henri- ette med en ängslig blick, då den sköts ut o c h af farten runkade till något; hon grep tag i kan- Novell ten som för att hålla sig kvar.
» Du lilla toka, » log han, » visst är den säker, inte behöfver du vara rädd, det är j u kaf lugnt ÄMTJ P a l m.
och bara en halftimmes väg att ro. » » Va-va-var in-inte rä-rädd, frun, » lugnade Gustaf Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista och fattade årorna.
» Frö-frö-frökens klä-klä-kläd- ning slä-släpar i sjö-sjön, » upplyste han.
pristäfling.
» Ni få inte ro så fort, » ropades från andra bå- (Forts.) ten, hvars ojämna årslag vittnade om ovana rod- dare, » vi hinna inte med er, » och Emil tog ett l å g r a dagar därefter var Otto så älskvärd att i v ett paket på posten sända Dora en brosch, fö- tag med årorna, som tycktes vilja pejla sjöns djup, och vände båten på sned, men dref den reställande en otäck, svartbent, tjock spindel med obetydligt framåt.
röda ögon, hvilken han fått skrifva efter på flere ställen, innan han lyckats få.
Stam-Gustaf vände på hufvudet och log ett medömkans leende, som nog förargat Emil, om » Hvad står du och drömmer om, Annie, » frå- han sett det.
gade Dora, som nu åter var alldeles lugn.
» Du ser så besynnerlig ut.
» Nej, hör du Jöns, du är för stark i höger åra, » Annie stod o c h såg på, hur flaggduken fladd- hördes Ottos röst.
rade.
» Jag är så tusan heller, » svarade han i hettan, glömmande Margaretas närvaro, » ser du då inte, » Jo, jag tänker, » sade Annie med en suck, » på att jag tar i lika hårdt med båda, det är båten, den kära blågula flaggan, » och hennes ögon följde som är sned.
Om jag bara hade den andra, drömmande dess böljande rörelser, » jag önskar skulle ni få se; titta bara, hur bra den går, » o c h jag vore en man, » fortfor hon, » då blefve jag hans af ansträngning röda ansikte grinade förar- soldat; hur jag skulle ila fram i striden, bur jag gadt efter den stora båten, som med lugna, kraf- skulle elda kamraternas sinne, hur jag skulle tiga årtag gled framåt.
kämpa, segra eller dö för gamla Sveriges ära med bristande öga fästadt på fanan, symbolen af ett » Hallåh, vänta, » skrek Emil.
fritt fädernesland — blått och gult, bild af nor- » Emil vill nödvändigt företaga en kapplöpning, » disk kornblommas trofasta blå bland böljande, hånade Otto, då de nådde upp de andra.
gyllene skördar, himlens oändliga blå, som hvälf- Gustaf log.
ver med gyllne solglans öfver älskad fosterjord, » Nej tack, låt oss i stället hvila en stund, » blodröd purpur vid snöhvit oskulds sida, svenska sade Emil och torkade svetten ur pannan.
männers blod, som gjutes för helgadt fädernes- » Då sjunga vi en bit, » föreslog Annie.
land. » » Ack ja, » sade Dora.
» Är du färdig, Jöns? » Annie var ibland så oberäknelig; nu hade rösten sjunkit allt mer och mer och slutade i en kväfd Han nickade till svar, och så klingade hans snyftning, så brast hon i gråt och sprang sin väg.
välljudande, klara tenor öfver sjön, och Annie föll in med en fyllig, mjuk alt.
Det blef tyst en stund.
» Den lilla kära entusiasten, » hviskade Hen- Det var en härlig sommardag.
riette.
Hela viken låg klar o c h drömde om himlens skönhet, speglade hvitglänsande björkstammar med » Bombastiskt, » mumlade Otto med en axel- skira, svepande löfverk bland högstammiga, mörka ryckning.
tallar och slokande, fransade granar med skarpa » Hon har läst för mycket romaner, » sade Mar- reflexer af skugga och ljus.
gareta och höjde spörjande sina vackra ögon mot flaggstångens topp.
Elgklippan speglade lugn och dyster sin grå- skrofliga, majestätiska bild i sjöns brantaste djup.
» O nej, » invände Dora, «men i morse såg jag henne med Fänrik Stål under armen taga vägen » Hvilket eko, » utbrast Dora, då sången förklin- bortåt granskogen. » gat, » det låter nästan, som om Elgklippan vredgad slungade tillbaka tonerna. » » Åh, » sade Margareta.
» Annie och Fänriken äro gamla goda vänner, » Ack, sjung mera, » bad Henriette, » o, det är man ser dem ofta arm i arm, » påstod Ernst.
härligt, » hviskade hon och följde med njutning de tvänne klara rösterna, som svällde ut, höjdes, » Henriette lilla, » fortfor han, » det här är enormt sänktes, smälte tillsamman och slutligen dogo godt kaffe, du, för ovanlighetens skull kanske du bort i ett sakta pianissimo.
ger mig en påtår?
Det är obegripligt, hur mycket man kan förtära, styrkt af den aptitgifvande landt- » Lefve sången! » utbrast Otto och svängde hat- luften.
Tack, tack, nu är det nog åt Helge.
Ja, ten, » lefve den! » om en vecka, kära syster, får du sitta och längta » Bravo, da capo! » ropade Torsten.
efter mig och undra, hvad jag har för mig. » » Litet till, » bad Dora, under det hon böjde sig » Du har alltid så litet för dig som möjligt, det öfver relingen och lät fingrarne glida genom vet jag nog, » nickade Henriette.
» Går du redan, vattnet.
Torsten? » » Vill inte ' d u, Torsten, vara med, så få vi en » Jag är tvungen.
Men ha ni något emot, att trio? » frågade Emil.
vi fara ut på sjön vid halffemtiden och dricka Men Torsten var inte hågad.
vårt eftermiddagskaffe i björkhagen vid Elg- » Jag skall ro, om ni sjunga, » föreslog Otto, och klippan? » Emil var ej sen att mottaga anbudet » Ack, så trefligt, » jublade Dora, » det blir för- Så summo de löfklädda båtarne sakta framåt tjusande. » under sång, som ibland lockade löfdungens fåglar att falla in med en drill.
» Men vi få hjälpa till att ro, ty jag har bara stam-Gustaf att tillgå, och vi få nog taga två Elgklippan var nu passerad, landningsstranden bålar. » närmade sig allt mer, och tvänne långa fåror, K.
DRAMAT S I KA TEATERN AULINSKA KVARTETTENS Familjen på Annedal.
AF J kantade med bubblor, som brusto efter hand, den ena rak och bestämd, den andra mera slingrande, beskrefvo den lilla flottiljens väg öfver sjön.
En treflig eftermiddag tillbragtes i björkhagen med kaffedrickning, påtårar, skämt, infall, lekar och sång.
Man ströfvade omkring bland träd och mossa, samlade växter, prydde hattarne med blommor, skar in namn i björkstammar, ryckte upp sten- söta, klättrade upp på berg och stenar, låg i grä- set o c h profvade skogens eko.
» Låt oss leka kurragömma, här är slätt och bra att springa o c h buskar i mängd till gömställen, » sade Torsten och kastade af sig rocken.
Förslaget antogs med acklamation.
Och snart korsade muntra skratt genom luften.
Lilla Inga blef trött.
Då man anträdde färden till båtarne, bars hon sofvande i » gungstol » på en hasselkäpp af pappa och morbror Emil.
» Hvilken härlig afton, » sade Henriette, då hon steg i båten o c h svepte schalen o m den sofvande Inga.
» Ja, Gud ske lof, att landtlifvet fallit pa ens lott, » genmälde Torsten.
» Det blir nog storm i morgon, » fortfor han o c h visade mot horisonten, där solen svepte in sig i en bädd af purpurrödt och rosa, s o m mot zenith ljusnade och förto- nades.
Barrskogen stack af mörk som en silhuett mot den bjärta solnedgången, o c h dess toppar lyste som i brand.
» Hur underbart, »] sade Annie sakta, » hvilket färgspel. » » Ja, hädanefter låter jag bli att opponera mig, om jag också får se en grön himmel på en tafla, alla färger äro möjliga, » påstod Otto.
Dora teg, och " Margareta ägnade solnedgången en hastig blick.
Man hade hunnit öfver halfva viken, då Gustaf plötsligt upphörde med rodden o c h böjde sig framåt med förskräckelse målad i sitt ansikte; rörelsen förlamade ännu mer hans tunga.
» Pl-pl-pl-pl-pl » var det enda han kunde få fram under ifriga gester mot båtens botten.
» H v a d?
» ropade Torsten.
» Pl-pl pl pluggen, » fick han ändtligen fram.
(Forts.) Slutredovisning för Iduns skollofskoloni år 1 8 9 2.
I n k o m s t e r: Behållning från förra året » Iduns » grundplåt ... - 278: 54 100: — Insamlade medel: Förut i Idun redovisade 807: 45 Senare influtna: A. Fl — d — D H.
L Kl Ebba 5: 2: 3: 2: Respengar betalda af en del barn Kantor — — 50 — 819: 95 19: 50 -- o: j » Kronor 13|3i 5 (i U t g i f t e r: Omkostnader för koloniens sommarvistelse enligt lämnade verifikationer S87: 39 Behållning till nästa år - - 336: 17 Kronor 1223: 5G Stockholm i sept.
1892.
Iduns redaktion.
Innehåll sförteekning.
Cosima Wagner.
(M e d porträtt.)
— F a r v ä l, sommar!
p o e m a f Daniel Fallström.
— Bort med giftermålsannonserna!
A f A. i!
.
— S p o r t; n u t i d s b i l d t e c k n a d a f Are.
— O m p r y d a n d e t a f v å r a h e m; a f Clementinc von Braunmiihl.
— K ä r l e k o c h k a r a n t ä n; e n s a n n f ä r d i g h i s t o r i a f ö r d a g e n a f Renholm.
— E t t u n d e r b a r n; a f Ivar Dal.
— T J r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u - s i k.
— F a m i l j e n p å A n n e d a l; n o v e l l af Amy Palm.
B e l ö n a d m e d h e d e r s o m n.
v i d I d u n s senaste pristäfl.
(.Forts.)
— S l u t - redovisning för Iduns skollofskoloni.
