# ID: svediakorp-per880
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,729
# sentences: 653
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 37 (247) Prenumerationspris Fredagen den 9 september 1892. pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher kr.
I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» 6 Idun ensam _ » 4 Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
1 ' renumer.
s k e r i kmdsortcn ä post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Kedaktör och utgifVare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
A l l m.
Telef.
Sigrid 61 47.
Utgifningstid: hvarie helgfri fredag Lösnummerspris 15 öra (vid kompletteringar).
Gernandts Bokir.-AktUb.
5: te år g. Amnoiispris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
Iför » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » •25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l a n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Elmblad.
(Toivo.)
f et är nu mer än tio år sedan jag för för- i. sta gången såg sig- naturen Toivo under ett par små skisser i en af våra huvudstadstidnin- gar.
Toivo är ett finskt ord och betyder: förhoppning, och den, som valt denna signatur — hvilken dess- utom snart blef ofta syn- lig i tidskrifter och ka- lendrar samt allt mer och mer blef allmänhe- tens gunstling för sina vekt fina, känsliga samt om bäde originalitet och äkta skaldeflykt vittnande sånger och visor — hör- de jag, var en ung son- dotter till gamle pastor primarius Abraham Za- charias Petterson; att hon var, visserligen född i Stockholm, men hälft finska, ej endast emedan hennes moder var en Suo- midotter, utan ock för det hon tillbragt sin barn- dom och första ungdom i Suomilandet; vidare nit hon var protegerad - t Lea, som om henne ytt- rat, att hon både var en förhoppningsfull förmåga och » en rikligt snäll och rar tös »; i ett kåseri-re- ferat i N.
D.
Allehanda öfver en publicistfel ubb- fest kallade » Kapten Gul- liver » henne för: Sig- rid den fagra, och Gul- liver visste, hvad han bå- de sade och skref.
Själf hade jag dock icke kommit att med mi- na lekamliga ögon se för- fattarinnan i fråga.
Men en dag fick jag tillbud af min vän Albert A n - derson-Edenberg att ingå som daglig hjälpreda i hans tidskrift, Svenska Familj-Journalen, som då förvandlats från månads- skrift till veckoblad och behöfde förstärkt redak- tion.
» Men jag har själf så mycket att ställa med ekonomien och så ' nt där, » sade Albert, » att du får rätta dig egentligen efter redaktionssekreteraren; där slår redaktionssekre- teraren — Toivo ».
Jag såg en lång, vacker flicka, med pojkaktigt hår, men flickaktigt leen- de, och med bruna ögon, hvilka hade ett uttryck, som man aldrig ser an- nat än hos riktigt tro- fasta kvinnor och hos.
.
.
pudlar — må ingen stöta sig på parallelen; Chateaubriand, den store skalden och statsmannen, har j u sagt, att dess mer man studerar människor- na, dess mer lär man sig högakta pudlarne.
Jag blef mycket be- låten med min nya re- daktionssekreterare, o,ch jag kunde, skam till sä --
1892 200 Väl ödet hjältebröst kan sönderkrossa, E n h j ä l t e v i l j a d e t ej b ö j a k a n!
A t t resa sig må j o r d e m a s k e n vägra, Ett ädelt hjärta strida skall o c h segra.
J H.
/ CÖRNER.
gande?, ej heller märka annat, än att re- daktionssekreteraren å sin sida var nöjd med både min litterära förmåga och min flit och mitt uppförande.
Jag tror, det var blott en enda gång vi kommo i tvist: det gällde Flau- berts egenskap af, icke stor författare, ty därom voro vi båda entusiastiskt ense, utan om hans lämplighet för Familj-Journalens publik, hvil- ket jag på det ifrigaste bestred; naturligtvis blef redaktionssekreteraren segrare i striden.
Så uppgick Familj Journalen i tidskriften Svea, och den gamla redaktionen skingrades.
Sedan dess hade jag förlorat Toivo, visst icke ur tankarne, men ur det personliga samman- träffandets sfär, tills jag nu af Idun anmo- dats lämna några ord till hennes porträtt.
Jag har skrifvit till henne om denna anmo- dan och till svar fått en vänlig och kärkom- men epistel, hvarur jag ej tvekar lämna föl- jande utdrag: » Hvad är det ni vill veta, gamle vän och kamrat?
När jag är född och död?
Född är jag den 28 maj 1860, naturligtvis af mina föräldrar, arkitekten Pettersson och Rosa af Heurlin, finska, och dotter till, som man sagt mig, en ganska framstående statsmannatalang, senator Edvard af Heurlin.
- Min far, en varm konstnärssjäl, förstod sig ej på siffror, och då han rycktes bort från hustru och två späda barn, såg det mörkt ut för de senare.
Men hvarje moln har sin silf- verkant, och min far hade förstått att till- vinna sig hvad bättre är än guld — verkliga vänner.
Dessa gjorde hvad de kunde för att bistå min mor; och så fick jag växa upp under torftiga, men dock sorgfria förhållanden.
Jag var en klen, dum stackare som barn; skolundervisning har jag aldrig åtnjutit och äfven tyvärr allt för knapp privatundervisning.
Mina lärarinnor hade visst aldrig roligt med mig, och ett är visst: jag ej heller med dem.
Mycket har jag emellertid lidit af att aldrig ha haft någon fast elementar kunskapsgrund att stå på.
En viss snapphaneförmåga har jag ju haft, och då med ökade krafter vet- girigheten växte, bjöd jag till att med själf- studium fylla bristerna i min bildning.
Men hur föga de afhjälptes, vet jag bäst själf.
Vid femton års ålder gick jag upp till Lea med ett drygt dikthäfte.
Hon skakade på hufvudet och gaf mig det dräpande rådet att först och främst lära mig svenska.
Det rå- det tog jag så ad notam, och hvilken välvilja, ja, långt mer än välvilja: verklig moderlig vänskap, hon sedan slösat på mig, för den kan jag aldrig nog visa henne tacksamhet.
Att jag knåpat ihop litet vers under några år och utgifvit ett par böcker • — » Vind för våg » 1885 och » Ljusa skyar » 1886 — vet ni, men det är redan fyra år sedan jag dog som så kallad författarinna för att lefva upp i man, barn och hushåll.
Jag vet, det finns själs- och kroppsstarka kvinnor, dem jag af innersta hjärta beundrar, hvilkas vingar växa med ökad verksamhet, hvilka hinna med allt och ingenting försumma, men jag hör tyvärr ej till dem.
Mitt hem, min man och mina två små barn ha kommit mig att på det stora hela betrakta ett skrifbord som en lyxartikel, och dock kännner jag ibland längtan efter en vrå för mig själf och permission från alla andra intressen än skrifning.
Men hvad hjäl- per det!
Min man, som är ledsen öfver att jag nedlagt min penna, skulle nog gärna gifva mig en sådan permission, men intressena gifva det ej, jag kan ej dela dem. » Jag har, som sagdt, ej tvekat att gifva of- fentlighet åt denna lilla själfteckning, ty den målar så förträffligt, så troget författarinnan — enkel, anspråkslös, blygsam och.
.
.
trofast: rykte och litterär ära må nu ha sin lockelse, åtrån att gifva form åt fantasiens drömmar sin röst, men de få vika för hemmets intres- sen, kärleken till och vården om dem, hvilka stå den unga makans och moderns hjärta allra närmast.
Det är Toivo lifs lefvande, skola alla hennes vänner säga.
Mot den nämnda teckningen ville jag lik- väl nedlägga ett par små gensagor.
Man må ej af denna teckning draga den slutsatsen, att Toivo är utan vidare kunskaper.
Hon har, tvärtom, mycket bra — • man lär känna sådant under gemensamt arbete i dagliga » byrå » - göromål, och jag torde således betrak- tas som kompetent domare därvidlag — och särskildt har hon briljanta språkkunska- per, hvad franskan och engelskan beträffar — utmärkta öfversättningar, af henne verk- ställda från dessa båda tungomål, bevisa det.
Den andra gensagan gäller hennes påstå- ende, att hon för » redan fyra år sedan dog som författarinna ».
Men vi ha ju under just dessa år sett då och då i Dagens Nyheter Sigrid Elmblads lifliga och fina teckningar från konstnärsförhållandeua och folklifvet i den gamla märkvärdiga hufvudstaden i det gamla märkvärdiga czech-landet, där hon sedan sitt giftermål haft sitt hem.
Och att Toivo lefver, bevisas af det nya alster af hennes vackra poetiska talang, hvarmed hon i detta nummer gläder Iduns läsekrets.
För öfrigt har jag inte mer att tillägga, än att Toivo sedan 1888 är gift med den världs- bekante, framstående sångaren Johannes Elm- blad, svensk till börden, men länge anställd vid nationaloperan i Prag, samt att hennes två små flickor skildras som hennes allra vackraste poem.
Birger Schöldstrbm.
Man tvang nervöst med oerhördt besvär till älskvärd min en gäspning här och där.
Värdinnans blick flög ut ifrån alkoven kring rummet snabbt, likt lysten falk på rof, en kyrkstöt lik, som går omkring med håfven, den mötte allt uti en vaksam lof, tills hennes ögon strålade som solar emot en kåpa skymd af sidenkjolar.
Men det var ej vid kåpan blott de dröjde, de mötte snart en blick med örneglans, där stolt och blekt sig bland peruker höjde ett hufvud, prydt af blott tonsurens krans: » Åh, se en munk! » Värdinnan road log.
Och med ett skralt hon lätt till orda tog: » Hvad, herr abbé, om här ni hålla ville en liten gudstjänst i vårt vittra lag.
Det sägs ju, man kan vara stark som snille och ändå i moralen ganska svag.
Där poesien likt champagne fått flöda, där tål man också litet andlig föda.- » » Superbt!
Charmant! » Man gaf sitt bifall nådigt, det var ju till ett fyndigt skämt appell.
En andaktslek!
Man visste snabbt och rådigt att gifva rummet air utaf kapell.
På bord, med kläde prydt likt altarrund, högtidligt vaxljus brunno nästa stund.
Den unge munken stod där lyst och stilla.
Hans läppar kröktes, och hans öga brann.
Än aktade han icke ord att spilla, men att hans sinne leken lyst i bann, det syntes på hans min, det stränga draget, och plötsligt trädde djärft han in i laget.
Ett ögonblick han dröjde som försjunken i tankar eller bön, med hjässan böjd; man mönstrade med löjen spefullt munken, som råkat in i denna värld af fröjd, där man var precieux och precieuse, men sist och minst af allting religiös.
Då ljöd en klang; man såg förvånad upp: en sådan kraft i denna ynglingsstämma!
Man lyssnade, och ifrån grupp till grupp man rådligt fann sarkasmerna att hämma.
Man lyssnade i stum förundran fången och glömde klandret bort för första gången.
jfyjfan hade samlats i den blå salongen, en utvald, trygg och världsvan » snillekrets » från denna tid, hvars glans är helt förgången, hvars dårskap re ' n af Moliére betetts, och som stod till uti sitt flor att se förnämsl och främst i Hotel Rambouillet.
Men munkens ord som svärdshugg uti striden ibland den glada skaran föllo ned.
Det fanns ej någon dårskap uti tiden, som ej han tog i sin predilian med.
Hvart litet fel, som gällt för älskvärdt blott, kom plötsligt oförskönadt på schavott.
Man skämtat, lett, man diskuterat, ordat och höjden nått utaf belefvadt glam.
En uddighet tog lif, där en man jordat, och luften var som mängd af epigram.
På heta kinder sminket högre glödde, och kvickhetspärlor slösande man strödde.
Då munken slutat, var det lyst i kretsen, det var som om man tappat all kritik.
Det fanns ej en, som kunde bjuda spetsen åt denne yngling med en kvick replik.
Väl önskade man steken satt på spettet, men medlet därtill svek, det fina vettet.
Men liksom obehag är till förälning en gifven följd, så trädde äfven här en domning snart i spår af öfverrelning, och ystert mod föll plötsligt tungt i sär.
Statsmannen med den smidigt krökta läppen sin orden tafatt tummade och teg.
Poeten lyddes ängsligt efter knäppen; all snillrikhet var som en ojäst deg.
Likt barnet första gång vid a, b, c man hjälplöst letade en ljus idé.
Man velat skämt, det hade allvar blifvit, man velat le, och nu man blifvit rörd.
Recept på löjen gäckande man skrifvit, och tårar blef receptets innebörd.
Man sitt förstånd på lustigt gille bjudit, och känslans strängar oförmodadt ljudit.
Det hade kommit tyngd uti den stämning, som annars allt för lätt i regeln var.
» Hvem är han? » hviskades med skygg bekläm- ning.
.
» Det vet jag knappast, » var värdinnans svar; » en yngling endast, en obskur abbé, en liten man, som heter — Bossuet. » * Sigrid Elmblad.
(Toivo.)
% Vårt modersmål.
|LI en klaraste och dyrbaraste juvel, som JEJ.
slutligen likt ett fast lås sammanhåller alla de band, hvilka fästa oss vid den jord, på hvilken vi vaknat till lif, är vårt språk — vårt modersmål.
Knappast hafva våra ögon öppnats för ljuset, förrän i vårt öra dallra modersmålets första toner, och dessa ännu oförstådda ljud innebära allt det ljufvaste, det oförän- derligaste som finnes i lifvet — moderskär- leken.
Det är från moderns läppar barnet skall lära att älska sina fäders språk och att ömt vårda det, så att det bibehåller sin fägring.
Dock är det en beklaglig sanning, att allt för liten vikt lägges vid modersmålets talan- de och läsande, och följderna af denna lik- nöjdhet märker man snart under samtalen, såväl inom familjekretsarna som i sällskaps- lifvet.
Språket har från barndomen saknat ans, och därför sluddrar den ene, en an- nan talar inom munnen, under det en tredje och fjärde förvränga själfva orden eller sluka konsonanterna.
Och på samma gång man vanvördar vårt eget språk, klutar man på det en lånad grannlåt af främmande ord, hvilka, då de slutligen komma i det egentli- ga folkets mun, endast blifva bedröfligt löje- väckande.
En förståndig moder bör med den största uppmärksamhet följa barnets framsteg i talets konst.
Det skall lära förstå, att då man ta- lar med öppen mun, klinga vokalerna rent och fulltonigt, och att orden blifva ofullstän- diga och obegripliga, om en enda konsonant faller bort.
Till sist bör barnet äfven lära sig, att ingen mening får springa öfver läp- parne, förrän den är fullt färdigbildad i tan- ken.
Det är just under den period i barnets lif, då det håller på » att lära sig tala rent », som den största vaksamhet är af nöden, för att fel må undvikas, hvilka sedan kunna hänga med hela lifvet igenom eller åtminsto- ne kosta mycken möda att bortarbeta, såsom läspning, stamning och ett ofta våldsamt stac- cato vid ordens framsägande.
Ett verkligt oting, som innästlat sig vid de små barnens behandling, är att sköterskor och äldre anförvanter jollra bort språket med de små, i det de ställa sig i språkkunskap * Bossuet, Jacques Bénigne, ställare och andlig vältalare ryktbar fransk under L u d v i g X I V: s skrift- lid.
på barnets egen ståndpunkt.
Man kan ofta i barnkammaren få höra den tokigaste meso- potamiska i stället för rent klingande sven- ska, och det är endast helt naturligt, att ge- nom en dylik metod barnets utveckling.i ett rent talande af modersmålet fördröjes.
Har barnet under de första åren i hem- met fått lära sig att tala väl rent, så bör sedan skolan öfvervaka deee vidare utveck- ling i skönläsning och vältalande.
Det är sant, att våra högre läroverk och äfven folk- skolorna ägna någon tid åt deklamation af våra skalders verk, innanläsning och äfven under- stundom åt sagoberättande, men all rättfär- dighet tycks vara uppfylld, då lärjungen hjälpligt och utan att stappla med hastigoch ofta entonig stämma hasplar ur sig sin läxa.
Det är dock nu, som språket skall få sin rätta tukt.
Det är nu felen skola bortar- betas, vokalerna komma till sin rätt, konso- nanterna afrundas, om så behöfves, rytmen rättas, den rätta andhämtningen inhämtas och, slutligen, lif och anda inläggas i föredraget.
Det är nu lärjungen skall lära sig älska och akta sitt modersmål, och han gör det bäst genom att småningom förstå dess skönhet.
Med en god grund lagd i hemmet och i skolan och med ständig uppmärksamhet på sig själfva skola sedan den unge mannen och den unga kvinnan lätt kunna vakta sig för att åter neddraga talets vackra konst.
Ett vackert, rent språk är en spegel af både hufvudets och hjärtats bildning.
Må ynglingen betänka, att han en dag i framtiden kan stå i riksförsamlingens talare- stol eller måhända som församlingsherde på predikstolen.
Må han då hålla fullt och fast i sin hand det klingande och öfvertygande svärd, som kallas vårt modersmål.
Och hvad som gäller den unge mannen, gäller äfven i icke mindre mån den unga kvinnan, om hon än icke behöfver beträda talarstolen.
Det är kvinnan, som ger ton åt så väl hemmet som sällskapslifvet, och talets fina skick bör vara hemmastadt på bägge ställena.
En skald säger: » Det är musik att höra kvinnan tala. » Ja, det är sant — när hon talar väl.
Den unga kvinnan i de burgna hemmen anser sig sällan hafva afslutat sina studier med skolan.
Det är så mycket hon anser fordra en fulländning.
Hon vill bli mästarinna på sitt piano, hon fortfar med sina franska talöfningar, hon vill utbilda sin röst, hon vill måla i olja eller vattenfärg, men månne hon icke äfven borde ägna nå- gon tid åt vården af sitt eget språk, vinna herravälde äfven öfver detta instrument.
Den unga kvinnan sätter en ära uti att behaga genom oskuld och kvinnlighet, genom behag och talanger.
Skulle hon ej bland dessa vilja räkna den att tala och läsa sitt moders- mål fulländadt och dagligen offra litet om- sorg och möda härför?
Vårt modersmål är ett heligt arf, som vi må se till att kunna lämna våra barn som en omsorgsfullt vårdad familjeklenod utan fläck och vank.
Adolf Hel länder.
6 ^3 En vacker kvinnas älskvärdhet kostar henne litet och inbringar mycket; en ful kvinnas älskvärdhet kostar henne mycket och inbrin- gar intet.
Otto Neumann-Hofer.
Att skiljas f an hade tagit sin lilla dotter upp i knäet, smekte hennes ljusa silkeshår och förelade henne valet: » Hör, min lilla älskling: pappa skall snart resa långt bort.
Mamma stannar här.
Hos hvem vill nu Lillan vara, hos pappa eller hos mamma? » Lillan besinnade sig icke länge.
Svaret låg redan på förhand färdigt på hennes lilla tung- spets: » Hos båda. » » Det går inte för sig, mitt barn, då mamma blir här och pappa reser bort.
Men om du reser med mig, så skall jag köpa dig den där stora dockprinsessan, som du var så betagen i häromdagen hos leksakshandlaren.
Den får du ta med dig på resan.
Par du inte med pappa, mitt lilla hjärta? » » Jag far med pappa, » förklarade Lillan, » och dockan skall heta Elsa; jag tycker om Elsa, och jag har ännu inte någon Elsa. » Hon tog sin lilla dotter upp i famnen, fat- tade i hennes kind med två finger, så att blå- klintsögonen måste se in i hennes, och före- lade henne valet: » Pappa reser nu bort, min älskling, och mamma blir kvar här.
Hos hvilken vill du då vara? » Lillan behöfde ej heller nu länge tänka sig för: » Hos båda, » sade hon hastigt.
» Det går inte, mitt barn, » förklarade mamma allvarligt.
» Pappa reser bort, och jag stannar här.
Vill du vara hos mig?
Jag skall köpa min lilla flicka en spetsklädning med rosen- röda band.
Tänk, hur fin hon då skall bli! » Och lillan beslöt sig: » Jag stannar bos dig, men helt och hållet af spetsar blir den väl, eller hur? » Så var det då bestämdt.
Lillan skulle bli hos mamma.
Så kom dagen, då pappa skulle resa, och då önskade han taga afsked af sin dotter.
Men Lillan ville inte höra talas om något afsked.
Hon omfamnade krampaktigt sin pappa och höll honom fast under snyft- ningar, så att han icke kunde göra sig lös från henne.
Mamma stod bedröfvad bredvid.
» Efter du då inte vill stanna hos mig, Lil- lan, som jag ser, » sade hon till sist, » såskall jag hämta din kappa och hatt, så får du resa med pappa. » » Åck ja, resa med, » bad Lillan, och med af ångest bäfvande hjärta hjälpte den unga modern att göra sitt barn resfärdigt.
» Men du vill väl ändå först ta afsked af mamma, » sade hon förebrående.
» Gif mamma en kyss, ty du får inte se henne på länge. » Men därom ville åter Lillan inte höra talas.
Hon lindade sin späda arm om mammas hals, lutade sitt hufvud mot hennes skuldra och stod ej att få bort från denna ljufva plats.
» Så s t a n D a hos mamma, » sade då i sin tur pappa med en underlig heshet i sin stämma och gjorde min af att gå.
Men alldeles som om barnet hade anat, hvad dock denna skils- mässa betydde, vände det sig om med ett skri, och utan att med den ena armen släppa mam- mas hals, grep det om pappas hand och höll den fast som en skeppsbruten.
Och så blef det.
Hon ville inte fara ifrån mamma, men hon ville inte heller tillåta pappa att gå sin väg.
Hon höll dessa båda, som trodde det omöjligt att längre härda ut med hvarandra, tillsamman inom fånget af sina små armar, utan att de vågade se hvarandra i ögonen.
Ingendera kunde slita sig lös, ingendera kunde gifva efter, och dock blygdes de, ack, huru de blygdes!
» Hvarför far inte mamma med? » frågade
Lillan till sist, helt öfVerraskad, att denna lösning ännu inte fallit någondera in.
» Det går inte för sig, Lillan, » inföll mamma strängt.
» Och jag kommer för sent till tåget! » » Ack ja, kom för sent till det otäcka, gamla tåget!
Hvarför stannar du inte här? » » Det går inte för sig, » sade han kort.
Lillan såg från den ena till den andra.
Göra hvad de göra ville, hon släppte ingen af dem lös, hon höll dem fast med en instinkt, som var mer än vishet.
Och som de nu betrak- tade det egensinniga barnet, som ej kunde be- gripa, att pappa och mamma ville skiljas, då grepos de båda af ett oerhördt medlidande med den stackars lilla, som de ärnade tillfoga en sorg, hvilken hon ännu inte ens kunde fatta, och mot hvilken de ock själfva af hela sin själ reste sig.
Och hvarför ville de göra det?
I detta ögonblick visste de det ingendera.
Mannen fann hvarken mod att gå eller att bli kvar och såg, hälft retad, hälft rörd, på Lillan.
» För barnets skull, » sade den unga kvin- nan, hviskande, med sänkta ögon, » skulle du för barnets skull kunna ha tålamod med min ' olidlighet '? » » Och skulle du för barnets skull kanna lära att fördraga min ' outhärdliga häftighet '? » » Jag vill det, » snyftade hon sakta.
Då kastade han af sig sin rock, slängde sin hatt åt sidan och drog Lillan till sitt bröst.
De visste nu, att de icke kunde skiljas.
I detta medvetande och i känslan af samhörig- het mildrade hon märkbart sin » olidlighet », och äfven hans » outhärdliga häftighet » läm- nade plats för en manlig själt behärskning.
De lekte nu ej längre med det farliga ordet » skils- mässa », hvilket så länge slungats som en boll emellan dem, att det från ett blott tomt ord till sist varit nära vid att bli verklighet.
Och om de någon gång fruktade ett återfall i sin gamla stämning, så var en blick på Lillan nog att föra dem till besinning.
Hon var och blef den fredsängel, som för alltid höll oenig- heten borta.
A. Noel.
F r å n k v i n n a n s arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
X.
Kvinnan i skilda yrken.
T e k n i s k u n d e r v i s n i n g åt k v i n n o r.
^tfs^vinnan har så småningom eröfrat sig en ^jr &amp; plats på nästan alla mannens arbets- områden, ej endast inom de intellek- tuela arbetsområdena, utan äfven i handtver- ket och yrkena ända ner till det tyngsta kroppsarbetet.
Utan att här i ringaste mån inlåta mig på frågan om det inflytande detta i stort sedt kan ha på arbetspriserna, på mannens ställning och på den naturliga samfundsut- vecklingen i sin helhet, skall jag nöja mig att helt enkelt konstatera detta som ett en- kelt faktum och framhålla några utaf de yr- ken, där kvinnan har tillkämpat sig plats, och där hon kan framgångsrikt täfla med mannen.
Ett bland dessa är typografens.
Ännu för ett tiotal af år sedan skulle man fått leta efter kvinnliga typografer.
Några sådana funnos säkerligen, men de voro ytterst få.
Tryckeriägarne engagerade ej gärna kvinnor, då de icke tilltrodde dem den ackuratess, den snabba uppfattning, den uthållighet, som for- dras för sättårens yrke.
Men i konkurrensen fingo kvinnorna här som öfverallt en mäktig bundsförvant.
K o n - kurrensen i boktryckeriyrket nedsatte arbets- gifvarens inkomster, han mfiste således för- minska sina utgifter.
Och kvinnorna arbe- tade billigare tm männen.
Och på så sätt fingo kvinnliga sättare snart insteg på talrika tryckerier, dock ännu ej på hufvudstadens största tryckerietablissement.
kvinnor, oftast starka, unga flickor från lands- bygden, ha en inkomst af mellan 22 och 18 öre i timmen eller mellan 2: 50 å 2 kr.
pr dag.
Men arbetstiden räcker blott från vår till vinter.
Största delen af den fattigaste klassens un- ga kvinnor blifva tjänarinnor i hemmen • — men om denna kategori af arbeterskor har säkerligen mina läsarinnor för stor erfarenhet, för att jag här behöfVer vidröra densamma.
Sanningen torde ock vara, att de kvinnliga sättarne sällan hinna upp till sina manliga kamraters snabbhet och skicklighet i arbetet.
De användas också merendels i s, k.
» slät- sättning », tidniugssättning o. d.; för » tabell- sättning » och svårare typografiska arbeten har hon sällan nödig skicklighet.
Sannolikt kan kvinnan här som i de flesta fall utveckla sig allt mer och mer.
De kvinnliga typograferna kunna göra sig rätt goda inkomster, beroende på skicklighet och flit, då arbetet i de allra flesta fall betalas pr styck eller efter » beräkning », som det kallas.
En god kvinnlig typograf kan drif- va upp sin inkomst till 12 å 18 kronor i veckan, med en medelinkomst under största delen af året af 15 kronor i veckan.
Ett annat område, där kvinnorna i större mängd användas, är bokbinderiet.
Detta ar- bete ägnar sig ock i högre grad för henne, då det fordras en lätt och kvick hand, » hän- dighet » och smak.
En bokbinderiarbeterska kan förtjäna sina 10 å 14 kronor i veckan.
Medelförtjänsten beräknas till 12 kronor i veckan.
Ett yrke, som mera närmar sig konstnä- rens arbete än handtverkarens — och på dess högsta stadium är konst — är porslins- måleriet.
Vid våra stora porslinsfabriker användas i allmänhet unga flickor till detta arbete, som fordrar stor vana och en snabb och lätt hand.
De enklaste formerna af porslinsmåleri: att anbringa de kulörta ränderna kring tallrikar, tefat, koppar o. d. sker på det sätt, att det kärl, som skall målas, ett tefat t. ex., stäl- les på en liten ställning, som genom en tramp- apparat är försatt i en ytterst hastig rote- rande rörelse.
Penseln med färgen föres i en lätt beröring med det ställe å fatet, hvarifrån randen skall dragas, och på mindre än en hundradels sekund är randen anbringad.
Men det fordras stor vana och färdighet, dels att snabbt sätta fatet på den roterande ställningen, att anbringa penseln just så, att randen blir lagom bred och jämn och att ränderna — då de äro flere — komma på riktigt afstånd från hvarandra, äfvensom att blixtsnabbt utbyta det målade fatet mot ett annat.
Blommor och ornament på finare porslin målas för hand antingen efter scha- blon eller fritt.
Porslinsmålerskorna kunna drifva upp sina inkomster ganska högt, från 4 0 — 5 0 kronor ända till 1 0 0 — 1 2 5 kronor i månaden, be- roende på konstfärdighet och flit.
Bland öfriga yrken kvinnorna kunna ägna sig åt, märkas snörmakeri, xylografi, guld- och silfverpolering, skonåtling m. fl.
I de tyngre kroppsarbetande yrkena an- vänder man af helt naturliga skäl sällan kvinnor.
Det är endast byggnadsfacket, som härvid är ett undantantag, då kvinnor, åtminstone här i h ifvudstaden, i stor utsträckning an- vändas som murerihandilangerskor.
Dessa De kvinnor, som vilja ägna sig åt de in- dustriela yrkena hafva i hufvudstaden rikliga och goda tillfällen att förskaffa sig nödiga förkunskaper och teknisk underbyggnad.
Utom privata läroanstalter i detta syfte äga vi den af staten understödda Tekniska skolan (Mäster-Samuelsgatan 44), som har en särskild afdelning for kvinnliga lärjungar.
Läroåret i Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar börjar den 1 oktober och slutar den 30 april.
Inskrifning börjar den 15 september och fortgår för dem, som hindrats att före läro- årets början anmäla sig, intill slutet af mars månad.
Inträdesfordringar äro: vitsord om god frejd och att hafva fyllt 14 år.
För åtnjutande af undervisning i aritmetik, uppsatsskrifning eller välskrifning och textning, eller i andra på dem grundade läroämnen, skall lärjunge genom intyg och eventuela prof visa sig äga nödiga förkunskaper: god öfning i behand- lingen af de fyra räknesätten i hela tal; för- måga att någorlunda felfritt skrifva svenska språket; en redig handstil.
Vid denna skola lämnas undervisning i föl- jande ämnen: Geometrisk konstruktionsritning jämte li- nial- och fackritning samt de första grunder- na af beskrifvande geometri; perspektivlära; frihandsteckning; målning; modellering; arit- metik; geometri; naturlära; allmän varukän- nedom; uppsatsskrifning; bokföring; välskrif- ning och textning.
Detta är ju en hel mängd nyttiga saker.
Under vissa villkor få denna afdelnings lärjungar, äfven deltaga uti undervisningen uti skärning i trä samt uti gravering och cice- lering inom högre konstindustriela skolan.
Undervisningstiderna i alla dessa olika fack äro bestämda efter särskild plan, och alla un- derrättelser meddelas af skolans föreståndare muntligt eller skriftligt.
Afgifterna äro ytterst låga eller för lär- junge, som redan inträdt i tekniskt yrke, för läroår 4 kr., för annan lärjunge 12 kr.
Af- gifterna erläggas förskottsvis.
Lärjunge, som önskar afgångsbetyg, måste fullständigt ha ge- nomgått någon af de särskilda kurserna.
* * * * * * Utom denna så att säga förberedande tek- niska skola upptager läroverket en högre konstindustriel skola för män och kvinnor.
I en särskild afdelning af denna skola meddelas undervisning åt personer, som vilja utbilda sig till lärare eller lärarinnor i teck- ning.
Skolan har dessutom fyra fackafdel- ningar: för mönsterritning, för dekorationsmål- ning, för modellering samt för skärning i trä, cicelering och gravering.
Läroåret börjar 1 sept.
och slutar 31 maj, inskrifning börjar 25 aug.
och fortgår till månadens slut.
Inträdesfordringarna äro för afdelningen för teckningslärare: god frejd, hafva fyllt 18 år
samt äga ett kunskapsmått motsvarande femte klassens, äfvensom skicklighet i teckning.
För de öfriga fackafdelningarna: att hafva god frejd, ha fyllt 15 år samt rimliga skol- kunskaper.
Årliga afgiften varierar för de olika fac- ken mellan 16 kronor och 8 kronor samt är i afdelningen för teckningslärare 20 kr.
Extra läroämnen äro konstsömnad, stil-lära och omameniik samt fotografi.
* * * Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar räknade under läroåret 1 8 8 9 — 9 0 icke min- dre än 264 lärjungar, af hvilka 32 redan in- trädt i tekniskt yrke.
A f dessa 32 voro 7 lärarinnor i teckning och slöjd, 6 skulptörer, 5 gravörer, och 14 tillhörde andra yrken.
Från Stockholm voro 128 lärjungar och från landsorten 125.
Resten voro utländin- gar från Finland, Danmark, Ryssland, Bel- gien, Italien, ja till och ned från Amerika.
Den högre konstindustriela skolan hade un- der samma tid 64 kvinnliga lärjungar.
Sko- lan i sin helhet — i alla dess olika afdel- ningar — räknade 309 kvinnliga elever.
De kvinnor, som vilja ägna sig åt yrkena, ha sålunda ett utmärkt tillfälle att grundligt och så godt som gratis tillägna sig nödig underbyggnad — något som också behöfves, om de vilja framgångsrikt täfla med männen.
I medgång och i motgång.
sKRjjedgångens dygd är återhållsamhet; mot- gångens dygd är tålamod.
— Medgån- gen saknar icke bekymmer och obehag; och motgången saknar ej tröst och för- hoppningar.
V i finna i handarbeten och broderi, att man har mera nöje af ett lifligt mönster på en mörk och allvarsam botten, än af ett melankoliskt och mörkt mönster på en ljus botten; döm därför hjärtats nöje efter ögats nöje.
Dygden är verkligen lik dyrbara vällukter, hvilka dofta starkast då de brän- nas eller krossas; ty medgångeu förråder bäst felen, men motgången uppenbarar bäst för- tjänsterna, B a c o u Genom förnöjsamhetens glasögon.
» Jag har ett förnöjsamt sinn, Det är rikedomen min, Det är mera än silfver och guld. » Det vill något till för att, då man brutit benet, tacka Gud, att det ej var båda benen och armarne med, och dock fordras därtill en- dast, att man från ungdomen fått de riktiga glasögonen på sig.
De äro allt en stor skatt, dessa präktiga glasögon, som visa alla lifvets förhållanden från deras ljusaste sida, och inga föräldrar borde försumma att tillförsäkra sina barn denna klenod.
Den är » mera än silfver och guld », säger folkvisan, och det är för visso sannt.
Silfver och guld kunna förtäras och förskingras, men med dessa glasögon gifva föräldrarne åt barnet en sådan fond af lycka med på vägen, att den näppeligen helt kan decimeras af lifvets stormar.
Att utan vidare gå till optikern och för en rund summa skaffa sig de oförlikneliga glas- ögonen går visserligen ej för sig, och utan att själf äga ett par sådana, har man svårt att förse barnen; men med litet själföfvervinnelse, god vilja och uppmärksamhet på sig själf kan man nog inom en jämförelsevis kort tid komma sig till dem, och denna ansträngning bör ej vara för stor vare sig för far eller mor, då det gäller en sådan familjeklenod.
Då liten tös kommer hem från skolan och med smått afund i rösten talar om kamratens vackra fina klädning, säger den mor, som ser genom försakelsens och tålamodets dystra glas- ögon: » Vi hafva ej råd till sådana dyrbara saker; da måste vänja dig att vara nöjd med mindre, » under det att den mamma, som genom de ljusa glasögonen tittar på sin lilla flicka, säger: » Men tänk sådan präktig, varm kläd- ning du själf har; hvad tror du stackars tra- siga Torp-Greta skulle säga, om hon finge en så här god klädning? » Om soppan är för mycket salt, är det inga- lunda rådligt, att husmodern lämnar detta obe- aktadt gent emot köksan; men saken behöfver därför ej vid bordtt behandlas som en familje- olycka.
- Då ovädret förhindrar en utfärd, är det litet ledsamt, men tur ändå, att man ej redan hun- nit ut och blifvit obehagligt öfverraskad.
Går ett hopp, hvaråt man länge gladt sig, ej i fullbordan; nå, så har man ändock haft nöje, så länge man hoppats 1 Då lille pysen skadat sig, behöfver det ej genast heta: » Min stackars, stackars gosse!
Aj, aj, ett så styggt sår! » Hurtigare tager man saken sålunda: » Åh, en duktig pojke skriker inte för småsaker; en sådan tur, att såret ej är större.&gt; Det är godt och nyttigt, att barnen tidigt vänjas vid små försakelser och uppoffringar; men de behöfva ej därför göras till martyrer, utan lära sig att äfven då söka upp den lju- saste sidan af saken.
Världen är ingalunda en sådan jämmerdal, som pessimisterna vilja göra den till; det gäller blott att öppna burnets blick för det sköna och goda i d e D.
Den ödmjuka resignationen, det tåliga korsdragandet äro vackra dygder; men ädlare, bättre är det väl att midt under försakelsen inse,, huru mycket man, trots allt, har att vara glad och tacksam åt.
» Hvad rätt har du att fordra mera af lyc- kan än din nästa, » är en af socialismens tros- artiklar, och den vore nog värd att taga vara på, om blott det lilla » du » utbyttes mot » jag » och hvar och en sedan i lifvets skiften till- lämpade den på sig själf.
Det är märkvär- digt, huru trösterik den tanken är, att man ändå har litet mera än andra.
Och den trö- sten kunna de flesta oförnöjda mycket väl skaffa sig, ty det är ej bland de mest van- lottade man finner de minst förnöjda.
Konsten är blott att skaffa sig lämpliga glasögon, som ej vända blicken uppåt, ty då bländas man af lyxen och glansen, så att ens egen omgifning ter sig full af svarta fläckar; men har man fått på sig ett par glasögon, som rikta blicken nedåt, där ser man, huru mycket mörkare och dystrare det ännu kunde vara, och då finner man sig själf stående midt in i lyckans solljus.
H y a c i n t e r för vinterträdgården.
Kedan ännu sommarens sista stunder med V fulla händer skänka oss af sin blomsler- * prakt, må vi icke glömma att i rätt tid äf- ven för de kulna vinterdagarne bereda litet som- marglädje i våra hem.
Bland de skiftande väx- terna i vår fönsterträdgård finnas väl knappast några, som angenämare minna oss om sommaren än de tacksamma hyacinterna med sina klara fär- ger och sin sköna doft.
Vi vilja därför här ägna några ord åt denna del af blomsterkulturen i våra boningsrum, synnerligast som hyacintlökarne just vid denna tid bäst böra köpas från fröhandlaren, som nu nyss intagit dem från Holland.
Märkvär- digt nog har ingen, mig veterligen, här i Sverige kommit sig för med att föröka hyacinter, hvilket dock ej borde vara värre för våra trädgårdsmä- stare än för holländarne.
Som sagdt, man skaffar sig stora och friska lö- kar af de färger man vill hafva; lägger så i botten af den circa 15 cm vida krukan först naturligen en krukskärfva öfver hålet och därpå ännu några krukskärfvor eller, nästan ännu bättre, i bitar sönderslagna träkol.
En blandning af god löfjord, hästgödsel och fin sjösand fylles uti.
krukan, sä att blott 3 cm återstår till kanten.
Öfver jorden lägges därpå ett lager af enbart fin sand, och of- vanpå detta sättes löken samt nedtryckes så, att densammas » hals », d. v. s. det ställe därifrån bladen skola framkomma, blir i jämnhöjd med sandlagret.
Sedan löken sålunda är planterad, nedgräfves krukan å något ställe i trädgården circa 18 cm djupt, och öfver stället lägges löf, halm eller dy- likt för att hindra kölden att bilda » käle » i jorden ofvanpå krukan.
En pinne nedsättes också, på det man må kunna taga rätt på platsen, äfven om snö skulle komma.
Det går ock an — enkannerligen för stadsbor — att hafva hyacinterna i en källare under denna s. k.
» rotningstid », men de måste då noga tillses, att de ej mögla eller alldeles rultna.
Hvarför så mången gång hyacinterna misslyc- kas, som man säger, är just af den omständighe- ten, att de börja drifvas, innan de fått tid att rota sig, och då är j u helt naturligt, att blomnin- gen går o m intet.
Äfven lökar, som ett år förut blommat och få kvarstå i krukorna, måste plan- teras " så tidigt på hösten, att de hinna ånyo rot- sig, ty de gamla rötterna vissna bort, o c h nya måste utväxa, o m växten skall kunna blomma.
I början eller medlet af december intagas samt- lige hyacinlkrukorna från trädgården — o m man haft dem där — och ställas i källaren; de tidi- gaste sorterna kunna då börja drifvas i ett rum med 9 ä 10° C, hvilken värmegrad snart nog kan ökas ända därhän, att krukorna ställas i nisch å kakelugnen eller annat varmt ställe, till dess blom- morna slå ut, då man kan sätta dem hvar som helst i rummet.
Vattningen börjas naturligtvis i och med drif- ningen och i förhållande till densamma, så att krukorna aldrig få vara torra.
Då lökarne ut- blommat, afskäras bladen eller få vissna af sig själfva; dock måste man, om man vill drifva samma lök nästa år, blott så småningom upphöra med vattningen, i annat fall torkar löken för hastigt tillsammans och blir oduglig.
I allmänhet kan man drifva hyacintlökar 2 år å rad; sedan löna de sig knappast.
Dock kan man, genom att plan tera dem på kalljord i trädgården 1 ä 2 år sedan åter inplantera dem i krukor, o c h blifva, de då åter ganska vackra och frodiga.
De plante as då ute på en liten grupp med skyddadt Jäge och djup och fet j o r d; lökarne sättas 12 ä 15 cm djupt med ett lager stallgödsel under.
Måste vintertiden täckas med löf eller halm.
r Samma förfaringssätt som med hyacinterna iakttages äfven med andra lökväxter t. ex. crocus, facetter, liljor m. fl.
Liljorna kunna dock ej drif- vas så tidigt som crocus och hyacinter.
Med iakttagande af ofvan anförda förfaringssätt, skall man lätt kunna skaffa sig många och vackra blom- mor af lökväxterna under vintern.
Blomstervän.
M.
N.
En kvinna, som sysslar med politik, gör samma intryck som en dam, hvilken lägger sig till med mustascher.
Otto Neumann-Hofer.
Om en ful kvinna har begåfning, tröstar hon sig därför ej öfver sin brist på skönhet; men hon hamnar sig på alla, som icke dela denna brist.
Hälften af nöjet vid hvarje bikt består däri att förråda sina hemligheter.
T i l l botten?
S k i s s f ö r I d u n af Fron-Frou.
.
.
.
Hu så kallt!
Gång efter annan lade han ned pennan och begynnte gnida sina blå- röda händer eller andas på dem.
Sedan må- ste hans stela fingrar ånyo gripa om det gamla träskaftet, och så hördes åter pennans ras- pande på det grofva hanvppappersarket, där man kunde få läsa den spänuande historien om, bur grefvinnan Jareskin bortröfvades ur sin egen slottspark.
Ja, det var en präktig historia, som skulle bereda prenumeranterna på » Frihetsvännen » mycket nöje, allra helst som de fingo den gra- tis.
Att den däremot ej tillskyndade öfver- sättaren några synnerliga fördelar, därom vitt- nade hans fläckiga, trasiga rock, hans grå- bleka, orakade ansikte och hela det lilla rum- met, hvars möbler utgjordes af en ouppbäd- dad säng, en tarflig, brunmålad koffert, en kommod och en liten dyster kamin, bredvid hvilken en kolhög låg uppstaplad.
Ute i något af stadens kyrktorn slog kloc- kan nio, och några minuter senare reste sig den unge mannen — som för resten blifvit ordentligen döpt till Edvard — slog igen den tjocka bokluntan, hvarur han öfversatt, och tog några steg utåt den skumma kammaren.
Han var alldeles stel af köld, och kallare blef det i hvar minut.
Här var tydligen ej värdt att spara; bättre att frysa ihjäl i öfver- morgon än i dag!
Han gick fram till ka- minen, föll på knä och tände några stickor, därpå sköt han in dem och ett par vedträn i det svarta gapet, som i ett nu blef ett en- da leende och på sitt sprittrande muntra språk tycktes säga: kostar jag, så smakar jag.
Ja, nog smakade det!
Det värmde både kropp och själ, det där tumlande, röda ske- net, och han skulle velat njuta af det länge.
Men det gick ej an: han vände sig mot kol- högen, tog händerna fulla af de sotiga kolen och kastade in dem i lågorna.
Nu skulle där bli arbete och allvar af, men det hade han nog af själf, och därför stängde han luc- kan.
Sakta och småleende gick han sedan bort till kofferten, slog upp locket och drog för- siktigt fram ett mörkt, glänsande föremål — sin hjärtevän.
Nej, det menade han inte!
Därpå sköt han fram stolen till kaminen och satte sig, allt med hjärtevännen i handen.
Kolen hade nu börjat glödgas, och ofvanom dem dansade små lätta lågor; det var muntert att se på, och han började känna sig lätt till sinnes, där han satt framåtlutad mot elden och liksom på lek drog och vred i korken.
.
.
Så, nu gick den ur.
Han förde buteljen upp mot ansiktet, men drack icke: han blott inandades dess doft, länge och med slutna ögon.
Det var också en underbar doft: den lade sig smekande och lindrande öfver hans sjuka, trötta hjärna, trängde in i hjärtat och påskyn- dade dess slag; han blott sörjde öfver, att han ej kunde andas nog djupt för att fånga det hemlighetsfulla, doftande väsendet helt och hållet för att i all evighet bära det inom sig.
.
.
Det är alkoholanden.
.
.
tänkte han med ett leende för sig själf och bad tyst: — Kom, kom lilla ande och stanna för alltid inom mig, jag älskar dig, älskar dig mer- än allt annat.
.
.
» Hvad tänker jag? » undrade han sedan förskräckt; » blir jag tokig? » Och han reste sig från sin nedlutande ställning och förde buteljen till munnen: man måste jaga bort sådana farliga tankar.
En, nej ett par duktiga klunkar och så korken i för att ej dragas upp mera den kväl- len.
Nu, medan det var fart och eld i blodet, skulle han passa på och tänka öfver sin ro- man; en originalroman, som ej skulle komma in i Folkvännen och betalas med femtio öre spalten, utan i en stor, daglig tidning och skaffa honom både ära och guld.
Men hvar hade han dem nu, alla karak- tärerna och konflikterna?
Hur han än knep ihop ögonen och spanade och letade, fann han intet.
.
.
Den lilla anden hade spelat honom ett fult spratt och fyllt hela hjärnan liksom med ett töcken.
Nå ja, icke ens af en ande kan man begära, att den skall ge, utan att taga något i ersättning; nu hade han tagit alla hans idéer, men gifvit.
.
.
aah!
Och hela hans uppmärksamket riktades på den behag- liga smaken i gommen och på hur förnim- melsen däraf gradvis försvagades, tills den slutligen knappt var mer än ett minne — men ett minne, som han ej hann njuta af, emedan på dess grund längtan växte upp, stor och stark och förkväfvande allt annat.
Ett par minuter varade striden; sedan gick det, som det ofta plägar gå: viljan blef öfver- löpare.
Han tog åter buteljen, som han ställt bred- vid sig, drog ur korken och drack.
Det var härliga sekunder, men så också ej mycket kvar; och det som blef, var ingenting att spara på, hvarför han drack ur det också.
Därpå reste han sig och gick med ojämna steg öfver det gungande golfvet, ställde bu- teljen på bordet och kastade sig ned på sän- gen.
* Han hade legat en stund, och en tung dvala började falla öfver honom, då han plötsligt hörde steg.
Men hvar?
Han kunde ej reda upp det för sig.
I rummet?
Ute på gården?
I trappan?
.
.
.
Ja, i trappan var det.
.
.
Nu i förstugan.
— Han reste på sig litet, men föll tillbaka: någonting tungt, oemotståndligt tryckte honom ned igen och fyllde honom med en känsla af kväfvande ångest.
Så knackade det på dörren, och innan han själf visste af det, satt han upprätt i sängen med vidöppna ögon.
— • Mötet!
.
.
.
Han hade glömt det!
Ä n en gång knackade det.
— Stig in — ropade han då ändtligen med skroflig darrande stämma.
Ja visst, så var det.
Där stod hon nu på tröskeln, fattig flicka, rödfrusen och ynk- lig att se på i sin urväxta kappa och sin barnötta skinnmössa.
Hon tycktes ha kommit tvekande och ängs- lig, men då hon såg honom sitta där med blossande kinder och matta, töckniga ögon, försvann villrådigheten.
» Men Edvard, är du sjuk? » utbrast hon och sprang fram mot sängen.
En sådan börda hon tog ifrån honom!
D e spända musklerna slaknade, och han sjönk tungt ned på bädden.
Sjuk, ja!
» Jaa, » mumlade han sakta och vände sig mot väggen.
Hon fick inte känna hans ande- dräkt.
— Om hon nu bara ville låta honom vara i fred!
Men hon föll på knä bredvid sängen, fat- tade hans heta hand och tryckte den mot sitt hjärta och sina läppar, medan hon sakta kal- lade honom vid de ömmaste namn: reaktionen efter all den bitterhet hon kännt, då hon för- gäfves spanat efter honom på den utsatta mötesplatsen.
Sedan ville hon veta, hvad det var med honom, om hon skulle hämta doktor.
Han hörde allt detta som något långt af- lägset, oafbrutet ljud, hvars innebörd han ej förstod.
Men så fattade han ändå till sist, att han måste säga något för att bringa det till tystnad, och utan att riktigt öppna läp- parne, sluddrade han fram: » Hufvudvärk.
.
.
sofva.
.
.
» Då blef det ändtligen tyst.
Inom några ögonblick somnade han.
Äfven hon slöt ögonen och lutade sitt hufvud mot hans arm.
Hvad här var tryggt och skönt!
Här hörde hon endast sin väns lugna och djupa andetag och kolens lätta knastrande i kaminen.
Där ute var det bitande kallt, och där hade hon också endast mött kalla, likgiltiga ögon, då hon beklämd och bäfvande sett upp mot de förbigåendes ansikten, hvarje gång i det svaga hoppet, att det skulle vara hans.
Men gladare bilder kunde hon lyckligtvis locka fram; hon begynnte tänka på deras första sammanträffande, deras möten, deras söndags- utfärder, deras blifvande hem, alltsammans saker, som hon tänkte på och genomgick i minnet väl hundra gånger om dagen, utan att någonsin tröttna.
Hon vaknade ur sina drömmar genom att han häftigt for med handen öfver ögonen, och hon kom att tänka på, att han kanske skulle sofva bättre, ifall lampan släcktes.
Hon reste sig och gick fram till bordet.
Se, där lågo hans öfversättningar, hans skrif- saker.
.
.
Hon såg på dem med ett litet vän- ligt leende.
Hon höll af dem också.
Så kom hugget med hvinande fart och så skarpt, att hon nästan höll på att digna ned.
» Kanske var det ett misstag, » tänkte hon sedan, och tungt stödd mot bordet, lutade hon sitt hvita ansikte öfver buteljen.
Sekunden därefter rullade den klingande utefter golfvet.
Det hade varit en ögonblic- kets impuls, hon hade ej kunnat hålla till- baka handen, och nu följde hon de dansande gröna skärfvorna med en stel, hård blick.
Jaså, han var drucken, hade tömt den, medan hon, frysande och halfgråtande, vandrat gatan upp och ned.
Hon satte sig hastigt vid bordet, grep pen- nan, ref loss ett blad, och med sammanpres- sade läppar och lysande ögon började hon skrifva.
Först gick det med ilande fart, men så småningom saktade sig pennans rörelse.
Hon började ofrivilligt lyssna till hans lugna, djupa andetag, såg papperen betäckta med h a n 3 kära, fula stil.
.
.
nej, hon kunde ej skiljas från honom, och kärleken, som förskräckt dolt sig i någon af hjärtats alla hemliga vrår, vågade sig åter fram och intog sin gamla plats.
Hon sköt ifrån sig papperet och lade ned pennan: hon såg ju ej skrifva för tårarne.
A c k, hvad detta var bittert och tungt!
Det värsta af allt, allt, som kunnat träffa dem!
Hvad skulle det blifva af dem?
— Och hon lutade snyftande sitt hufvud mot armen.
— Men hon kunde ej öfverge honom.
Öfverallt där olycka finns, där måste det också finnas kärlek.
Hon skulle alltid vara hos honom, älska honom och skydda honom.
Ja, skydda och bevara honom för det onda!
Hon sprang fram till sängen och föll på knä, lutade sig öfver honom och slog sina armar om honom.
Ja, hon skulle skydda och be- vara honom från den onde frestaren.
Hvad
296 " i DUN kanske ingenting annat i världen kunde, det skulle hennes kärlek förmå.
Och för dessa tankar vek ångesten så små- ningom undan, och till slut somnade hon, snyftande ännu i sömnen och med lidandets första, skugglika insegel på sitt ansikte, men med hopp och förtröstan resande sig, starka och mäktiga, i bakgrunden.
Och sedan?
» Ej Gingo de till botten?
måttet fullt. » yffcnder ofvanstående rubrik hade i n:r 3 2 af Idun för i år influtit ett poem, under- tecknadt M. L„ som sändts oss till införande såsom original.
Först för sent upptäckte vi, att vi denna gång varit utsatta för ett af dessa oförsynta litterära underslef, för hvilka knappast någon tidning med största vaksam- het kan freda sig, ehuru dess bättre detta fall i Iduns annaler hittilldags är enastående.
Det af M.
L.
— vi behöfva naturligtvis ej påpeka, hurusom detta märke ej har det min- sta samband med vår värderade medarbeta- rinna fru Mathilda Langlets initialer — un- dertecknade poemet befanns vara rätteligen författadt af Toivo (Sigrid Elmblad) och in- fördt i hennes diktsamling » Vind för våg ».
Den sistnämnda skattade författarinnan vistas för närvarande på ett besök i sitt fä- dernesland.
Ofta har till Idun ingått begä- ran, att engång få Toivos bild införlifvad med den svenska kvinnotidningens galleri af förtjänta landsmaninnor, ty vida omkring i svenska hem har hennes diktkonst förvärfvat henne vänner.
Det är därför med glädje Re- daktionen i detta nummer ser sig i tillfälle villfara sin länge närda önskan bärutinnan, på samma gång vi bringa våra läsarinnor den vackra dikt af Toivos penna, som hon haft vänligheten sända oss för detta n:r.
U p n o t i s b o k e n.
Kvinnliga folkhögskolor.
V i d det i dagar- ne i Upsala afhållna folkhögskolelärarmötet före- kom bland andra öfverläggningsämnen frågan: Hvil- ka äro orsakerna till att så få kvinnliga folkhög- skolor finnas förenade med det manliga, och borde icke detta missförhållande med det snaraste afhjäl- pas?
Samtliga talare voro öfverens om, att de kvinn- liga folkhögskolorna äro minst lika nödvändiga och och nyttiga som de manliga.
D e hinder af ekono- misk eller annan art, som pläga förebäras, finnas bara i inbillningen.
Tvärt om minskar den kvinn- liga sommarskolan ofta den manligas ekonomiska svårigheter.
Bristande intresse och förmåga af ini- tiativ bära hufvudskulden.
» Våga, vinner », sade fru Cecilia Bååth-Holmberg och hänvisade till, huru hon och hennes man, utan att fråga en enda män- niska o m ekonomiskt understöd, för 12 år sedan öppnade en kvinnlig sommarkurs i Tärna.
N u har den rikligt understöd.
Kvinnan gör mycket bättre propaganda för folk- högskolesaken än mannen, och vill man fostra en stark fosterländsk anda hos vårt folk, äro de kvinn- liga folkhögskolorna det bästa verktyget.
* Fru Agda Montelius har af Föreningen-för välgörenhetens ordnande i Stockholm blifvit utsedd till föreståndarinna för föreningens centralbyrå, sedan den nuvarande föreståndaren, hr A.
Lindblom, för- klarat sig önska afgå.
Kvinnlig organist.
Kyrkorådet i Falkenberg har till vikarierande organist antagit fröken Hilde- gard Hellman.
* Familjen på Annedal.
Konstnärlig uppmuntran.
Fröken Ag- nes Kjellberg, den unga, talangfulla bildhuggarinnan, väl bekant för Iduns läsarinnor, är af akademien för de fria konsterna enhälligt uppsatt på förslag till erhållandet af ett af de lediga resestipendierna å 3,000 kr.
om året i tre år.
En kvinnlig lärd.
Mrs Zelia Nuttail, den af oss förut omtalade amerikanskan, som en längre tid gästat Stockholm för att öfvervaka utförandet å Ge- neralstabens litografiska anstalt af en del mexikan- ska diagram, afsedda för Columbusutställningen i Madrid, har nu afrest till Leipzig.
Mrs Nuttall lär vara en bland de få lärda, som kunna tyda gamla mexikanska handskrifter.
* Våra damers klädningsfjädrar represen- tera en ganska betydande handels- och industriarti- kel, som länge tagits från utlandet, Frankrike och Tyskland, och ännu nog i stor skala gör det.
Man kunde dock tycka, att järnets och stålets land icke behöfde rikta utländingen för ett sådant behof.
V i äga nu dock en inhemsk liffjäderfabrik, den första i sitt slag, vid Sandvikens välkända järnverk, där en ypperlig svensk fjäder tillverkas, som i smidighet och styrka öfverträffar den ofta underhaltiga utländ- ska varan, som än är för spröd, än mjuk som band- järn.
Den formen af protektionism kunna vi där- för af godt samvete förorda åt hvarje svensk kviu- na, att hon ser till att skaffa sig inhemska fjädrar i sina klädningar.
Fabrikationen vid Sandviken har pågått sedan 1888, och att den redan vunnit rätt- vist förtroende bevisas bäst däraf, att den från 6,000 gross fjädrar, som det första året tillverkades, redan i fjol stigit till öfver 20,000 gross.
Litteratur.
Ord o c h f r a s e r f ö r r e s a n d e till I t a l i e n; af E. Melén.
Denna kortfattade och, som oss synes, verkligen praktiskt uppställda handledning i det vackra italien- ska språket, bör kunna blifva af stor nytta för dem, som ämna göra en tur till det klassiska landet, en studieresa, en rekreationsresa, en liten weddingtripp kanhända — hvad veta v i!
Den svenska förf.
har för sitt verk haft en infödd medarbetare, språklära- ren G. Sacchi i B o m, en omständighet som ytter- ligare garanterar den lilla handbokens användbarhet och tillförlitlighet.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Ändtligen synes den svåra krisen vid k. operan hafva fått sin lösning och detta på ett sätt, som väl bör vara ägnadt att tillfredsställa alla parter.
Chefskapet har, åtminstone tills vi- dare, öfvertagits af kammarherre Axel Buren, en inom Stockholms musikvärld välkänd och, efter hvad vi förnummit, synnerligen human personlighet.
För sitt öfvertagande af chefskapet lär hr B. emellertid bland annat ha gjort till villkor, att direktör Nord- quist ställer sin rika erfarenhet till hans disposition, något som hr N.
också beredvilligt lofvat.
En kompromiss har på detta sätt åstadkommils emellan operans personal och den afgående direktören, hvilken — säga hvad man vill och förebrå honom hvad man vill — väl dock ej kan frånkännas att hafva inlagt många förtjänster om den på sista tiden nära fallfärdiga operainstitutionen.
Och vi kunna ej annat än hoppas, att samarbetet alla parter emellan un- der det kommande spelåret, som ånyo tager sin början i nästa vecka skall lända såväl konsten som operainstitutionen i dess helhet till största gagn.
Vi hafva förut meddelat ett rykte, att vår för- nämsta operasångerska, fru Ostberg, skulle afgå för att anträda en Amerikaturné.
Dess bättre äro vi nu i tillfälle kunna meddela, att den nye opera- chefen lyckats engagera den celebra artisten för en serie gästuppträdanden under innevarande spelter- min.
Likaså har fru Edling lofvat sin medverkan som gäst.
Början göres med » Figaros bröllop. » N o v e l l af Ämg Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling.
(Forts.) f nne i salen voro ljusen tända, och sedan Hen- riette slagit an en vals, var hela kotteriet på benen.
» Och hör du, unga Dora, vill du skänka mig en vals? » sjöng Emil på den vackra folkvisans me- lodi o c h bortförde ännu gnolande den lilla muntra Dora.
Luftdraget, som uppstod genom de virflande parens rörelser, satte ljuslågorna i fladdring o c h kom stearinen att pryda golfvet med en o c h an- nan kraschan, hal och lömsk för dem, som dan- sade däröfver.
Gösta Drake, s o m i sirliga vänd- ningar o c h svängningar förde den lilla Gina Blixt, slapp med nätt nöd undan fördärfvet.
Med Gina i sina armar gjorde han, tack vare den försåtliga stearinen, piruetter så halsbrytande, att de skulle kommit en lindansare att blekna, delvis härmade han pojkar, som åka kana, delvis den stackars olycklige, som för första gången i sitt lif s o m fullvuxen frestar jämnviktens lagar och med stålsko på fot o c h okunnighetens mod i sin barm rusar åstad ensam på isbunden s j ö.
Den stackars Gina sväfvade en lång stund i luften, hon nådde ej golfvet, hur mycket hon än sträckte på sin kropp, men en sekund därefter nådde hon golfvet så mycket mer.
» Det slaget kunde ha blifvit min bane, » utbrast Gösta, då han kraflade sig upp o c h förde näsdu- ken till hufvudet.
» Väl att det ej blef värre kalabalik, » fortfor han och betraktade den lilla blodfläck, han lyckats, uppsamla på näsduken; han hade slagit hufvudet mot kakelugnskanten.
» Hvad katten ska man med kakelugnar midt i sommaren, » for han ut mot Torsten, som skyn- dat till.
Henriette hade snurrat o m på pianostolen o c h såg hjärtängslig ut.
s o m h o n alltid gjorde, då nå- got var å färde.
Nu tryckte h o n Gina i sina ar- mar s o m för att skydda henne mot den redan öfvsrståndna faran.
» Den där tingesten, » fortfor Gösta o c h pekade på kakelugnen, » står där o c h ser stram ut; han tyckte nog, att j a g behöfde litet till i hufvudet, och gaf mig därför en smäll i planeten, så att jag såg både solar, månar o c h stjärnor.
Aha, » sade han, då han fick syn på stearinfläcken, » aha, det var du din pladaska, s o m gillrade för mina hederliga fötter.
Vet du, du upplysnin- gens lidehvarf, hvilken stor man du bringat på fall? » o c h han slog sig för bröstet för att betyga sin indentitet med den store mannen, vände sig så till Henriette o c h b a d; » Snälla Henriette, några takter till, det var en rysligt treflig vals, en gudomlig vals, o c h lilla Gina dansar s o m en engel. » Fönsterna stodo öppna, o c h den milda aflonluf- ten smög in med en doft af rosor, lindblommor och reseda.
Då dansmusiken tystnade för en stund, hördes därutifrån ängsknarrens och syrsor- nas idisslande läte, bildande en egendomlig kon- trast till det glada sorlet o c h skrattet därinne, där blodet brann i unga pulsar o c h hjärtat slog i takt till dansens rytmiska vågor, där stundens yra o c h ungdomsstämningens berusning ryckte dessa ögonblickets barn med sig i skalkaktig, okonst- lad fröjd.
Därborta i vrån hade Otto med sin stol stängt in Annie o c h höll för henne de mest poetiska för- klaringar, det var nämligen vapenhvila sluten för dagen.
Han var ännu inne i sin roll o c h tycktes finna stort nöje uti att för ombytes skull strö smickrets blomster i ymnighet för hennes fötter.
» Nej, vet du Otto, » sade Annie skrattande, sedan hon en stund i stum förvåning lyssnat till hans ord, » du är alldeles för mycket spelevinker för att slå dig på att tala i högre stil, det passar dig inte alls, det kunde möjligen gå för sig, då musta- scherna vacklade på din öfverläpp, men inte så här inomhus. » » Men j a g försäkrar dig Annie, att j a g blott tol- kar min själs innersta känslor.
Tror du man ostraffadt kan vara i din förtjusande närhet, utan
att till slut, likt flugan, bränna vingarne mot Inga lekte tyst och snäll, småpratade med sin vid flaggsnöret och hissade upp det långsamt o c h ljuset. » docka bakom glasdörren, där hon byggt henne retfullt midt för Annies näsa.
ett rum.
» Bah, » svarade hon, » hur kan du prata sådant » Jag skänker dig brefvet, kära du, — gamla nonsens!
» Förtjusande närhet, » ett sådant ultra Otto läste högt, och Emil vegeterade och förin- Lotta skall nog inte tycka illa vara därför, att du fadt uttryck.
Bättre kunde du ha hittat på.
Och tade cigarrer.
får det.
När började din sista fantasi, förkärleken så det o m flugan och ljuset, det är j u gammalt för gamla kokerskors bref? » frågade hon hånande.
» Det är ändå en fördel med tobaksrökarne, » sade som gatan, någon innovatör är du då inte.
Du Det är roligt att se, att du ändå har ett känsligt Annie under en paus i läsningen och tittade snedt stackars fluga, som brännt vingarne, då har du ju hjärta, Otto; vill du, skall jag öka din brefsamling på, hur Jöns bolmade.
förlorat utsikt till högre lyftning, dina vingar, detta med några exemplar från Bengta, Greta och Mari?
» Hvilken då? » frågade Henrietle.
skimrande syskonpar, som bar dig genom rymden, Det gör jag jag så gärna, det är så ovanligt och » Jo, o m de af ödet skulle uppkastas på någon då du ville svärma från — jag är ledsen att jag ö bland kanibaler, behöfde de ej frukta för sitt sällsynt, att en pojke minnes och sätter värde på ej kan säga — från blomma till blomma, det skulle sina gamla sköterskor och vänner ur lägre kvinno- lif, nikotinlukten skulle rädda dem, de måtte vara låta mycket bättre, men flugorna äro gudnås inte klassen, det riktigt gläder mig, att du är ett un- rysligt bäska i köttet. » för så idealistiska ting som blommor, alltså, låt dantag, » hon böjde sig skrattande öfver räcket » H m, » sade Otto, » det tror jag inte betyder nå- oss säga, svärma efter behag, Arma fluga, som och njöt af, hur hans » näsa växte ».
got — kanibalerna skulle nog jubla öfver det, reducerats till ett ömkligt kryp. » som är sä inrökt som Jöns; de äro finsmakare, » Att Lotta har så snygg herrstil, » sade han.
» Annie, du är bra hård och kall. » var säker på det.
Jag för min del är förtjust i » Det har hon visst inte, hon har bara kråk- rökt skinka med förlorade ägg, det äro nog kani- fötter, o c h därför ber hon någon, t ex. pappa, » Inkonsekvens, min vän, nyss var j a g ljuset balerna också. » som .., » skrifva utanskriften. » » Annie, jag förtjänar ett bättre bemötande af Margareta tog boken ifrån honom.
» Jag tror inte, att farbror skrifvit utanskriften, » dig, så du hör a t t.
.
. » » Jag skall läsa, du tycks vara trött, » sade hon.
invände Otto.
» Du må väl aldrig på allvar inbilla dig, att du » Där kommer Torsten! » ropade Henriette plöts- » Tvifla gärna på mitt ord, det höjer blott ditt är kär i mig? » hon spärrade upp ögonen med så ligt och viftade med Ingas strumpa.
värde i mina ögon, » svarade hon ovanligt mildt komisk fasa, att Torsten, som just gick förbi, frå- » Hallåh, Torsten, » skrek Emil och fladdrade och fäste hela sin uppmärksamhet på skogen i gade, om hon såg något spöke.
långsamt med sin stora hand, » du må tro, att fjärran.
» Ja, » sade hon, » nära på.
Nej Otto, » fortfor Henriette bjuder på elfvakaffe i den här värmen! » » Se så, Ottto, bråka inte längre, ulan kom upp hon vänd till honom, gör mig den tjänsten att » Hvad för något? » frågade Henriette, som ej och drick ur ditt kaffe, » uppmanade Henriette, och låta bli sådana dumheter, detta är något som jag haft en tanke ditåt.
han lydde utan invändning, men lyckades ej att minst ämnar sysselsätta mig med. » Hon steg upp återfå sin förra plats bredvid Annie, den hade » Elfvakaffe, » upprepade Emil med mera eftertryck.
och gick ut på balkongen.
hon tagit i besittning för egen räkning.
» Jo, det var skönt, » svarade Torsten, » litet godt » Din köld blott ökar.
.
.
» kaffe svalkar, då det är varmt — och ett glas » Annie, får jag bedja dig vara god och maka » Ah, var tyst, » utbrast hon förargad, då han friskt vatten skall också smaka bra. » åt dig litet, » bad han.
följde efter henne.
» Du är odräglig.
Om du sä- » Din spjufver! » Henriette nöp Emil lätt i kinden, Men Annie hörde ej.
ger ett ord till, så.
.
. » då hon gick för att ordna om kaffet.
» Se här, Otto, » sade Emil tjänstvilligt och sköt » Så? » frågade han ifrigt.
» Det är bara för Torstens skull, kom i håg det, » fram en stol bredvid sin plats på andra sidan » Så, » sade hon, som ännu ej hunnit utfundera sade hon.
bordet.
något lämligt, » så reser jag härifrån. » » Jag visste nog jag, hur saken skulle handhaf- Nu var det Otto, som ej hörde.
» Inte värre, då följer jag med. » vas, » försäkrade Emil nöjd.
» Här, Otto, » bjöd Emil lika vänligt.
» Ah, » suckade hon, » hvilken njutning det måtte » Skynda dig tillbaka, Margareta skall j u läsa » Tack, » svarade han slutligen och gaf Emil en vara för en man som du att plåga en kvinna högt för oss! » ropade Otto efter henne.
blick, som just ej uttryckte tacksamhet.
med sin obehagliga närvaro.
Se så, helt o m, » Ja, ja, jag kommer strax, » svarade hon och » Dora, » sade Torsten o c h böjde sig litet fram marsch, gå nu in och dansa, jag vill vara i fred. » försvann, sedan hon som hastigast smekt Torsten — hon satt på verandasoffan och han på andra och Inga.
Otto suckade och gick.
sidan bordet — » Dora, det sitter en spindel öfver ditt hufvud. » Axel Blixt förde fru Helga stadigt öfver tiljorna, » Det är en förskräcklig hetta i dag, » sade Tor- och Gösta gick och önskade förgäfves, att en ste- sten och strök med näsduken öfver pannan, sedan Med ett vildt skrik rusade Dora upp på soffan, arinfläck skulle lägga försåt för dem.
han tagit plats bredvid Margareta.
stirrade efter spindeln o c h var redo att hoppa Henriette dansade med Torsten, Gina spelade öfver balustraden ner i marken, alldeles förglöm- » Tala om något, som jag ej vet, » pustade Emil Kalkonvalsen, och Otto flög som ett yrväder med mande, att de voro en trappa upp.
Fanns det och sände ett nytt rökmoln mot höjden, » man Dora från hörn till hörn.
något i världen, som kunde skrämma Dora från förintas af dessa solens lillgifvenhetsbevis. » vettet, så var det spindlar.
Margareta samtalade lugnt med den unge för- Torsten såg hastigt på honom.
valtaren Robert von Hertz, Emil stod en bit ifrån » Då skulle du komma med mig ut på egorna, » Henriette fattade tag i hennes arm o c h höll och förargade sig öfver den värma, han tyckte svarade han.
henne tillbaka, men Dora såg j u så lustig ut, att hon lade i sin ton och sina blickar.
hon kände sig maktlös af skratt.
» Gud bevare mig, » suckade Emil och slöt till- Under dukningen i salen slog man sig ner på intetgjord ögonen.
Torsten blef nästan rädd, då han märkte hen- verandan och berättade spökhistorier.
Dora hutt- nes fasa, han reste sig hastigt o c h fattade den Margaretas läppar krusades föraktligt.
rade i en vrå och Gina makade sig närmare v o n lilla oskyldiga stackarn, som spunnit sig ned öf- » Vekling, » sade hon balfhögt.
Hertz.
Gösta hade nyss slutat en hårresande ver hennes hufvud.
Dora satte händerna för Emil rätade upp sig, slängde cigaretten ner på spökhistoria, då han reste sig upp och började ögonen, då hon såg, bur Torsten lät den springa gården och påstod, att han ej hade något emot några besvärjande gester.
öfver sin hand, att följa Torsten ut på egorna — en annan dag.
» Hvad är det? » frågade Annie.
Skrammel af koppar hördes i trappan, och strax » Du borde ha blifvit akrobat, Dora, » skrattade c Tyst, » hviskade Gina darrande.
därefter nalkades jungfru Lisett med en kolossal Otto, som genom hennes förskräckta utrop o c h bricka.
miner åter blifvit bragt i godt lynne, » du hoppar » Mäktige ande, träd fram, » dundrade Gösta med en röst, som o m den kommit från antipodernas Då kaffet stod på bordet o c h Henriette började ju som en riktig guttaperkadocka; hvad kvinnans mod ändå är för en skröplig sak, » fortfor han källarvåning, och så stirrade han med armarne servera ur den blankskurade pannan, makade man med en halfblick på Annie, som ännu ej tycktes utsträckta mot trädgården.
sig hemtrefligt tillsammans och gjorde heder åt märka hans närvaro.
de bullar, gamla Karin så » underskönt förstod att Gina gaf upp el t rop, Dora reste sig andlös.
forrna » för att begagna Ottos ord.
Därnere i trädgårdens dunkel reste sig en snö- » Kvinnans mod kommer just i de ögonblick, hvit jätteskepnad och skred emot d e m.
då det behöfves, mannens, nej inte mannens, men » Ah! » ropade en glad röst, och unga Dora skym- många så kallade männer förlora sitt mod eller Gösta blef troligtvis själf mest häpen, han stir- tade flämtande förbi glasdörren och ut på bal- öfvermod i farans stund, » utbrast Annie vist och rade som en fåne på det spöke, han frambesvurit, kongen, » tyckte j a g inte.
att ordet kaffe ringde vände sig mot Dora, ty hennes värdighet tillät och kom sig ej för att yttra ett ord.
för mina öron!
Jag tordes ej skrifva mitt bref henne ej att tilltala Otto.
färdigt, utan stack ut näsan och kände oset och I en hast blef spöket några alnar kortare, sprang fick så brådt, att jag riktigt tappat a n d a n!
» upp på trappan, grep Dora o c h flydde.
Otto antog en munter min, och Emil besvärades Besynnerligt nog tycktes Doras rädsla försvun- » Då var det väl den, som j a g snafvade på i af en lätt hosta.
nen, hon bara skrattade, slog spöket, där hufvu- trappan, » sade Torsten och fick en stor grop i » Se här, Dora, en liten påtår skall bestämdt det antogs sitta, och ropade: » Galna Torsten! » högra kinden, » jag tyckte just det var något mjukt. » sätta ditt rubbade nervsystem i jämnvikt, » sade Torsten hade smugit in under spökhistoriernas » Märkvärdigt hvad Dora kan prata mycket, fast- Torsten välvilligt o c h räckte fram kaffepannan.
glansperiod, krupit ut genom sängkammarfönstret än hon mislat andan, » invände Otto och placerade » Ja, kaffetåren den bästa ä r.
.
.
» sjöng Otto, medtagande lakan och eldgaffel och kom alldeles sig bredvid Annie.
» drick du Dora, drick af » utlandets spirituella lagom för alt agera spöke.
fluidum »; det skall lära dig att vid nästa spindels » Flugor äro oerhördt närgångna och envisa i Då vagnarna sedan körde fram till Annedals älskvärda annalkande flyga ännu ett par tum den här hettan, » förklarade hon med en menande trappa och kuskarne klatschande uppmanade hä- högre i luften.
Man blir så energisk af kaffe.
Låtom blick och drog sig undan, » de sätta sig till och starne till hemfärd, låg månljuset som en lysande oss hoppas, Dora lilla, att inga flere spindlar med på näsan på folk. » slöja öfver nejden.
Det sam öfver trädtopparne, komma i din väg, » smålog han.
» Somliga veta inte, hvar de ha näsan, » invän- det svepte öfver gräsmattorna, glänste på flagg- de Otto.
» Hoppoms, » inföll Emil förtröstansfullt.
stången, kröp behändigt in mellan buskar och » Somliga ha den öfvecallt i det, som tillhör (Forts.) snår, och Annedals hvitrappade manshyggnad reste andra, » svarade hon och försökte rycka till sig allvarligt sin fasad liksom öfvergjuten af ett fos ett bref, som Otto slulit ur hennes ficka.
» Alt forskimmer.
tänka sig dylikt!
Ficktjufvar i ens egen släkt! » sa- » Se, » sade Torsten skämtande och slog ut med de bon vred.
Innehållsförteckning.
handen, » se, hur månen skiner på skuggan af de » Ahå, A n n i e!
åhå!
står det så lill, » sade han Sigrid Elmblad (Toivo); af Birger Schöldström.
(Med por- trogna lindarne. » förargad och triumferande på samma gång.
» Jo, trätt.)
— E u predikan; poem af Sigrid Elmblad (Toivo).
— jag tror man blir rosenröd! » Vårt m o d e r s m å l; af Adolf Betländer.
— A t t skiljas.
.
.
; af A.
* iVoé7.
— Från kvinnans arbetsfält; studier från Stockholms » Man kan rodna för mindre än din oförsynthet.
horisont af G. Gullberg.
X: Kvinnan i skilda yrken; teknisk Annedals innevånare sutto på balkongen.
Man Gif mig brefvet genast, hör du genast! » undervisning åt kvinnor.
— Genom förnöjsamhetens glasögon; hade flyttat en trappa upp, där svalkade bättre.
» Kommer aldrig i fråga, sköna Annie!
1 krig af M.
N.
— Hyacinter för vinterträdgården; af Blomstervän.
— Till botten; skiss tor Idun af Frou-Frou.
— » Ej måttet Flickorna sydde, och Henriette, som nyss kom- är allt tillåtet, » o c h Otto for med sitt byte utför fullt *.
— U r notisboken.
— Litteratur.
— Teater och musik.
mit från mjölkkammaren, stickade pä en strumpa trapporna, hissade ner flaggan, gjorde ett litet hål — Familjen på A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad m e d åt Inga.
i brefkuvertet o c h band det sedan omsorgsfullt hedersomn.
vid Iduns senaste pristäfl.
(Forts.)
