# ID: svediakorp-per879
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,257
# sentences: 617
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 36 (246) Prenumerationspris pr Fredagen den 2 september 1892.
B y r a: Klara v. Kyrkogata (Aftonbladets nya år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6 Idun ensam — • i 50 Kedaktör och 7, 2 tr, hus.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s redaktiori.
FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Löanummerspris I S öre (vid kompletteringar) A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Hilda Petersson, född Gemandts fioktr.-Aktfeb.
5:te årg.
A n n o n s p r i s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r.
P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r.
25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
böös.
Sveriges första glasetserska.
len gamla vackra konstindustriella branehen glasets- ning — länge i vårt land åsidosatt och nästan förgäten — har under det senaste årtiondet å- teruppväckts och bragts till utveckling af en svensk kvinna, hvars bild i dag fått plats i de svenska kvinnornas och de svenska hemmens or- gan, detta ej blott för den åldriga konstnärin- nans egen skull, utan äfven emedan den konst- art, hon så framgångs- rikt och med erkännan- de från både fädernes- landet och utlandet od- lat och odlar, så väl lämpar sig för en ange- näm och tacksam syssel- sättning i h e m m e n.
Dels är därvid — erinrar konstnärinnan själf i en liten broschyr hon utgif- vit — tillfälle för en skicklig tecknare att ut- veckla sin förmåga, dels äro dylika arbeten icke, som så många andra ny- heter i arbetsväg, under- kastade modet för dagen, ty slipadt och etsadt glas har sedan gammalt vär- derats högt och kan al- drig blifva gammalmo- digt, emedan glasvaror ju alltid måste använ- das och de konstnärligt prydda ovilkorligen vär- deras högre än de släta och enkla.
En vacker pokal eller vas.
.
.
till exempel.
.
.
väl utförd med initialer, vapen, emblem eller in- skriptioner, påminnande om något högtidligt till- fälle, bör, särdeles om ritningen och etsningen äro utförda af någon kär hand, alltid utgöra ett dyrbart minne, och äfven utan egentligt konstvärde utförda arbeten kunna ju hafva sitt fulla be- rättigande.
I Lund föddes d.
27 februari 1824 i handlan- den Johan Peter Böös ' äktenskap med Wilhelmi- na Ulrika Lovisa Beck- ström dottern Hilda liar- tina Laurentzia *.
Vid 18 års ålder blef Hilda Böös gift med landtbru- karen Johannes Peters- son, ägare af Gladsax ' gård vid Cimbrishamn, och såväl här som sedan familjen 1856 flyttat till Lonhult i Östra Göinge * En syster är den nu 70:åriga i Malmö bosatta fröken Gustafva Eleonora Böös, i Skåne mycket be- kant för sina fina handarbe- ten äfvensom för sina täck- stickningar å siden, dem hon i mängd arbetat till de skånska adelsfamiljerna, oeh för hvilka arbeten hon tagit pris vid åtskilliga utställ- ningar i Kristianstad och Malmö.
H v a r t rätt familjelif är s o m m u s i k; Ifrån den känsla makarne förenar Den s t r ö m m a r ut o c h allting k l a n g f ö r l ä n a r Och gifver lifvet t a k t o c h mål o c h s k i c k; härad, ägnade hon sig i många år uteslutan- de åt makans, moderns och förestånderskans för en, omsorg och vaksamhet kräfvande, landthushållnings plikter.
D e ovanliga konst- närsanlagen, hvilka blott hunnit, under den första ungdomen, till en obetydlig väckelse genom några få ritlektioner, slumrade.
Då hennes make 1878 dog, befanns boets finansiella tillstånd alldeles undergräfdt, och änkan, redan då hunnen ett godt stycke öf- ver det gränsskäl, där ålderdomen börjar, måste se sig om efter nya existensmedel.
Hon kom då att tänka på de anlag hon hade för såväl ritning som komponering af konstföremål, och af en ren tillfällighet fästes hennes uppmärksamhet på, att dessa anlag, vidare utvecklade och utbildade, kunde till- godogöras på ett både för henne själf och hennes konstintresserade svenska samtid nytt fält: glasetsningen.
I b a r n o c h t j ä n a r e d e s s flod s i g g r e n a r B l o t t att sig samla nästa ö g o n b l i c k, O c h af de enta toner upp sig svingar Den melodi, s o m hemmet genomklingar.
fR. j^ALUDAN- ^lULLER, digt, att frun arrangerar en utställning af sina arbeten. » Ja, en sådan utställning kom ock till verk- lighet.
Lokalen var ett litet mörkt rum vid en af de obetydligare gatorna i Klara-trak- ten, och den som inom tidningspressen skref den första skildringen däraf, var ännu obe- tydligare.
.
.
det var, i förbigående sagdt, nedskrifvaren af dessa enkla rader.
.
., men som denna skildring inflöt i N.
Dagl.
Alle- handa, kom den lilla konstexpositionen att kanske observeras just af de samhällslager, där konstintresse oeh medel till uppmuntran förefunnos.
Fru Petersson fick snart åtskil- liga beställningar, bl.
a. af kommendörkapten Palander å glaspokaler med inetsade figurer och porträtt * från Vega-färden • — ej ens den världsberyktade skeppskatten och dito hunden saknades å dessa konstverk.
Prinsessan Eu- genie lät göra flere skänker till sina närma- ste: en dryckeskanna med glas åt kungen, Med friskt mod och lifligt intresse grep juvelskrin åt drottningen, hertiginnan af Da- hon nu först till crayon ' en, och sedan hon larne och kronprinsessan af Danmark, kan- med dess tillhjälp fått form åt både sina.
nor med glas åt prinsarne Carl och Eugen.
egna fantasier och de mönster, hon å äldre Prinsessan Ebba Bernadotte beställde härom konstverk fann lämpliga att återgifvas, till året ett hälft dussin frukostglas för att för- kalkerpapper, asfaltfernissa, vax, fluss-spat, ära sin höga svärmor.
saltsyra, fluorammonium, fluorkalcium och Då Christina Nilsson senast var i Stock- hvad allt de nu heta, utensilierna till hennes konst.
Hennes första försök i glasetsning holm, beställde hon en hel montering af bords- vunno bifall, oeh de inköptes af ett par äldre glaskärl: ej mindre än 54 konstetsade kan- kvinnliga medlemmar af den skånska hög- nor, pokaler samt större och mindre dricks- adeln, ungdomsvänner till den åldrande men glas m. m.
V i d arvodets öfversändande, se- på samma gång » unga » artisten.
Hennes dan denna storartade beställning utförts och arbeten började blifva kända i hemlandska- denlamma lyckligen hamnat i den världsfrej- pet, och snart fick hon vid en industriexpo- dade sångerskans hotel i London, medföljde sition i Kristianstad 2:dra priset för » före- ock ett större fotografiporträtt med tillskrift samt ett tack för » det charmanta arbetet ».
mål af förr icke utställd konstindustrialt ».
Äfven för framstående personer i norra Tysk- Men i och för utveckling af sin konst, land har fru Petersson utfört beställningar af äfvensom för att göra sig mera känd samt inetsade vapen m. m. bereda större marknad åt sina arbeten, fann Vid två tillfällen har hon fått — på lof- Hilda Petersson det nödvändigt att flytta till ordande vitsord af professorerna frih.
v. R o - Stockholm.
sen ocb Scholander, slottsintendenten Jacobs- Med ett urval af sina vackraste arbeten, son och kapten Alf.
Björkman — mindre omsorgsfullt nedpackade, med ett rekommen- statsanslag för studier samt har från flere dationsbref från den varmhjärtade domprosten offentliga utställningar — • i Malmö, Kri- Olbers i Lund på fickan samt med på stianstad, Borås och Kongsbacka — för öret hela femtio kronor — lånade femtio utställda glasetsningar erhållit belöningar — i portmonnän kom hon 1888 till hufvud- i form af diplomer samt brons- och silfver- staden.
medaljer.
Den till hvilken hon först vände sig, ut- För Stockholms Handtverksförenings indu- bjudande sina arbeten, var konung Oscar, och strilotteri har hon utfört flere arbeten åren hans majestät köpte ock en glaspokal.
Det 1 8 9 0 — 9 1.
kungliga handsölet — hvilket haft lycka och Från trycket har hon utgifvit » Handled- konstnärlig framgång i följe — men ännu mer ning i etsningskonst » med talrika mönster de uppmuntrande ord, hvarmed köpet följdes, (Sthlm 1882) samt l:sta häftet af » Mönster- gåfvo nybörjarinnan mod att uppsöka flere af bok för etsning på glas » (Sthlm 1886).
Hon våra främsta konstnärer och konstdomare, har f. n. under förberedelse tre följande häf- bland dem professorerna grefve von Rosen ten af detta arbete med rön och försök sam- och Scholander.
D e sågo hennes arbeten, lade under de senare åren.
lofordade och uppmuntrade.
Särskildt fann Vidare har den åldriga konstnärinnan för sig Scholander intresserad.
» Har frun hit- närvarande hågen och tankarne riktade åt tat på de där ornamanten själf? » — » Ja. » den stundande världsutställningen i Chicago.
— » Godt, frun har fått litet af det där, som Må hon, hoppas vi, ock komma att där få kallas fantasi, ser jag.
Nu ska ' vi jämföra utställdt något föremål från den vackra in- med utländska mästerverk! » — Oeh med dustriella konst, hvarinom hon är mästarin- sin gamla lindansarefärdighet hoppade den na, t. ex. något erinrande om den af skal- lille gubben upp på en stol och tog ned från den besjungna ett högt skåp diverse glaspokaler och dryc- kespokaler med inetsningar.
» Se här, sådana * Dylika Vega-pokaler innehafvas af kronprinsen, här arbeten ska ' frun söka göra efter; det frih.
Nordensköld, kommendörkapten Palander, hr år nog, ty frun kan.
Men det är nödvän- Frans Beijer m. fl.
den Af en På en Se, bak som » bländande pokalen, värmaren vid isig pol. purpur gjuts ett sken kring salen, strimma af burgundisk sol.
bägarn Carols namn och strider konstnär etsat i kristall.
hur hvar bild får färg omsider: tomma harnesk drufvan sprider hjälteblod sitt ädla s v a l l.
.
.
» Birger Schöldström.
£ftonmoIiiet y ~ tt aftonmoln så fint och skärt vD bland vesterns guldstoft sam — allt hvad jag kallar minnas värdt drog i dess skimmer fram.
Let molnet där vår kärlek var: när först den tände sig, så brann den stilla, brann den klar och lyste dig och mig.
Förklarad hela världen låg i fager ungdomsglans, i mina drömmar dig jag såg med krona och med krans.
Men molnet skiftade i rödt, i purpur snart det brann, den skära färgen hade dödt, liksom vår oskuld svann.
Passionens eld med stormens fart i våra själar tog, och snart vi kände — allt för snart, hur all vår lycka dog.
3e ' n molnet sjönk i vester ned — hvart flydde det, ja, hvart?
Men desto längre bort det gled, ju mera blef det svart.
Omsider bröt då natten in, dock långe stod jag kvar och kände mig för alltid din, fast molnet borta var.
Daniel Fallström.
I DUN 1892 " Rå med dig! "
» j J å med dig, barn! », brukade min far ^ÖV % &gt; då jag i min barndom och qJ] ungdom i något anfall af uppbrus- ning eller förtviflan störtade in till honom för att utgjuta harmen öfver någon oförrätt, som tycktes mig omöjlig att smälta, eller nå- gon barnslig sorg eller grämelse.
Det var stränga ord han mötte mig med, tyckte jag då, och jag hade hellre velat höra några del- tagande.
Men liksom så mycket, hvilket un- der barndomen inpräntats hos oss, har en all- deles särskild förmåga att sitta i, hafva dessa ord sedan under lifvet ständigt genljudit i mina öron.
Nu vet jag, att hans ord voro visa och förestafvade af faderlig kärlek.
Själfbehärskning!
Själfva detta ord tyder på en tvåfald i vår natur.
Här är fråga om en, som skall härska, och en, som bör behär- skas.
» Jag känner en lag i mina lemmar, som strider mot den lag, som är i min håg, » säger Paulus.
Det är vår bättre del, som skall råda öfver vår sämre, vårt förnuft öf- ver djuret inom oss.
Utan själtbehärskning danas aldrig någon verklig karaktär, blifver ingen etisk fullkom- ning tänkbar, ingen skicklighet för ett kall möjlig.
Man har j u många exempel på rikt begåfvade naturer, hvilkas lif blifvit förfeladt genom brist på denna stärkande andliga gym- nastik i barndom och ungdom, under det att andra, på hvilka naturen slösat mindre af sina gåfvor, blifvit skickliga att uträtta stor- verk, därför att de tidigt och flitigt blifvit doppade i själfförsakelsernas och viljeansträng- ningarnas stålsättande bad.
Det gäller kanske att öfvervinna ett häf- tigt lynne.
En häftig människa känner så våldsamt, och det kostar henne icke ringa ansträngning att bekämpa ett utbrott, då hon förorättas.
Hon öfverilar sig lätt, far ut i häftiga ord och blifver så ansedd för elak, och det vanliga förloppet är, att skulden väl- tes öfver på henne från den förorättande par- ten.
Hon drager det kortaste strået och må- ste till sist erkänna, att hon felat, och afbedja sin öfverilning.
Men den, som måste bedja om förlåtelse, är icke skicklig att styra och leda.
H o n förlorar följaktligen det.inflytande hon väl kunde behöfva på en måhända fram- skjuten plats.
s a Förmår hon däremot bemästra sitt vredes- utbrott, har hon lärt att uppträda sansadt, så släpper hon icke sitt öfvertag, där hon har rätt, och projektilerna återstudsa mot den, som utslungat dem.
Hennes vederdeloman måste, om han är ärlig, ödmjuka sig inför henne, och hon står med segern.
Mången sätter sin lit till, att tiden i detta afseende skall kurera honom, och upprepar för sig den raske Mathias ord i Elgskyttarne: » Ty livart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet, liksomj spindeln spinner den kufvande tråden om flugan, » men därutinnan kan han bedraga sig.
Det är icke så ovanligt att se gamla pesoner brusa upp och förgå sig lika mycket som unga.
Men felet blifver hos dem mindre ur- säktligt och stöter än mera.
Icke minst beaktansvärd framstår den si- dan af själf behärskningen, som rör vårt sätt att vara och skicka oss bland människor.
Att bevaka sitt tal, sitt minspel, sina känslor bör hvar och en låta sig angeläget vara, där- för att motsatsen kan gifva anledning till mångfaldiga missförstånd.
Vår sorg kan före- falla kalla naturer öfverdrifven, ja, kanske hycklad, vår skrattlust kan föranleda de miss- tänksamma till slutsatser i deras väg, och att vårt tal missförstås, har hvar och en många prof på ur sin egen erfarenhet.
«Talet är till för att dölja tankarne », för att citera Talleyrand.
Detta är visst icke vackert sagdt, men å andra sidan är det alls icke rådligt att likna en uppslagen bok, då man icke är bland pröfvade vänner; och huru många missämjor och ledsamheter uppstå ej t. ex. genom den odrägliga vanan att prata » bred- vid munnen »?
Nej, orden skola vägas på guldvikt, och framförallt har man att iakt- taga stor försiktighet i fråga om att föra vi- dare uppsnappade hörsagor om medmänniskor och motstå frestelsen, om den infinner sig, att yppa en anförtrodd hemlighet.
Röj icke genom ditt ansiktsuttryck ett obehag, du er- far, dölj dina tårar, betvinga din skrattlust, när du är ute i världen, och du skall ri- skera mindre!
Utbrott af förtviflan vid en öppen graf, fnissande och hviskande i ett sällskap och annat dylikt verka icke heller behagligt på utanför stående.
Lugn måste här utmärka hela vårt väsende.
Då först får det prägeln af harmonisk skönhet.
Hvad är det i den antika plastiken, så väl som i all äkta konst, som fängslar oss, om icke just denna svala måtta, denna karaktär af något dämpadt och återhållet?
Du känner ett starkt begär att njuta.
Njuta af lifvet under antingen den ena eller andra formen.
Men j u mera du tömmer njut- ningens bägare, ju törstigare skall du blifva, till dess slutligen ditt begär blifver osläckligt och förvandlar dig till en ofri varelse.
» En slaf är den, som usla lustar jaga, Fast kedjan aldrig slamrat kring hans fot. » För hvar gång däremot, du öfvervinner en uppstickande lust, tager du ett steg mot din egen frigörelse.
Och för hvar nästa gång blifver segern lättare.
Jag känner en ung kvinna, hvilken tyckte mycket om att om förmiddagarne, enligt frun- timmers sed, gå in på något konditori och äta bakelse.
H o n behöfde till något ända- mål en summa penningar, dem hon icke ville bedja sina föräldrar om.
» Försaka bakelserna! », tänkte hon.
I början föreföll det henne både svårt och tråkigt; rätt snart gick hon likväl förbi nämnda ställen utan åtrå, och till sist fann hon underligt, att hon förut kännt drag- ning dit in.
Sedan hennes mål var vunnet, berättade hon själf, kunde hon både hafva och undvara denna njutning.
Det är att märka, att i striden mot våra begärelser kom- mer vanan oss till hjälp på halfva vägen.
En passionerad rökare märkte, då han var uppe vid tio cigarrer om dagen, att både hans hälsa och kassa ledo däraf.
Med beundrans- värd viljekraft upphörde han på en gång all- deles att röka.
Nåon längre tid därefter såg jag honom en dag med cigarren i munnen.
» Huru har det nu gått med din föresats? » vågade jag fråga.
» N u gör jag, som jag be- hagar, » svarade han, » jag kan röka, och jag kan låta bli; och mer än en cigarr om dagen tillåter jag mig aldrig. » Att vara måttlig och återhållsam, då man i sin natur, som en och annan, ej känner fre- stelse till omåttlighet, är godt och väl, men alls icke ärofullt.
Att däremot som Augu- stinus hafva att kämpa med sitt afrikanska blod, men tygla sig såsom han och framstå genom alla tider som en sedligt hög personlig- het, se där en hjältebedrift, som måste väcka beundran.
283 Hvar och en har fel och svagheter, öfver hvilka han måste göra sig till herre.
Men han måste känna rebellerna för att kunna underkufva dem.
Själf behärskning betingar själfkännedom.
Atavismen, eller på ren sven- ska påb ?-åt, har gjort mycket buller af sig i vår tid, och man har gått ut för att bevisa, att människan är slaf under ärftligheten.
De anlagen böra emellertid blott betraktas såsom ett material, hvilket jag fått att bearbeta.
Mig tillkommer det att undersöka, hurudant detta material är beskaffadt, och sedan är det min fria rätt att däraf göra, hvad jag finner bäst.
Ibland är materialet lösare och lättare att arbeta; ibland är det hårdare och fordrar större ansträngning, men så blifver alstret ock dess ädlare.
A l l a veta, att Sok- rates ansåg sig vara född till bof, och veta, att han blef hedendomens kanske upphöjdaste gestalt.
Att vid mogen ålder med framgång börja tillvälla sig detta herravälde öfver sina kän- slor, sina lidelser, sina fel blifver emellertid vanskligt.
Början måste ske redan i vaggan.
Må vi därför tidigt räcka hjälpsamma händer åt de små!
Och på hvad sätt?
Jo, när det lilla barnet skriker i häftighet, hvilket verk- ligen händer, bör det få aga, så det känner och minnes den.
Nästa gång skall det taga sig i akt.
När tioåringen knyter näfven och stampar i golfvet, bör han få se sitt beteende i det rätta ljuset, så att hans afsky väckes för det fula, ja, löjliga däri.
Om ett utbrott af häftigt lynne visserligen icke kommer i jämnbredd med en lögn eller stöld, är det likväl icke något vackert fel, som barn nästan äro benägna att anse det för.
Medgifves dock, att det finns en sedlig indignation, hvilken är berättigad hos barnet så väl som hos den vuxne.
— Några nyttiga andliga gymnastik- öfningar, så till sågandes, äro att låta barnet någon gång sluta midt uppe i ett nöje, låta någon favoriträtt gå förbi, gifva bort nå- gon leksak, tiga, när det får en tillrättavis- ning, tåla, om något vedervärdigt möter, öf- vervinna mötande svårigheter i en lexa eller på annat håll samt bevara ett förtroende.
Vidare har man att lära det gifva akt på sig själft, så att det vet mot utbrotten af hvilka fel det har att stå på sin vakt, hjälpa det till rätta och äfven uppmuntra dess bemö- danden och små segrar.
Och när det slutligen går ut i lifvet och på egen hand måste reda sig i kinkiga lägen och med icke alltid så kärleksfullt öfverse- ende människor, då är det godt, om något sådant ord som: » Rå med dig, barn! » af fa- der eller moder blifvit skickadt med på vägen, ty » likt den skrift, som med sympatetiskt bläck du har tecknat, hvilar i papperet gömd, tills den blir hållen för eld: så hvad ditt barn du tidigt har lärt, det göms i dess hjärta, tills det för pröfningens eld hålles; då träder det fram. » Ellen Bergström.
Det säkraste resultat, som de filantroper upp- nå, hvilka drömma om att lyckliggöra mänsk- ligheten, är att göra sina fruar mycket olyck- liga.
Otto Neumann-Hofer.
E n hemlighet.
En skildring ur För Idun lifvet.
af S — g.
© vanligt lugnt bredde sig i dag vesterhaf- vet kring den Marstrandska klippön — hafvet, detta ofattligt stora, som aldrig hvilar.
I dag tycktes dock titanen hämta sig och pusta ut.
Den väldige, som med sitt blotta rytande förmår skrämma människobarn till vanvett, hade förändrat sin tordönsstämma till en ljuf, smekande hviskning.
Har ni hört hafvet sjunga?
Månget sjukt sinne har så tjusats af den dårande sången, att det ej kunnat besegra frestelsen att kasta sig i dess svala, vidöppna famn.
De mysti- ska djupen, där hafsguden bor i korallgemak bland däjeliga nymfer med kransar af sjögräs i sitt slingrande hår — hvem ville ej gärna en gång tränga dit ned att lyssna på närmare håll till de förföriska tonerna?
De täljde i dag helt sakta en lång saga om godt och ondt, som den omätlige verkat: hur han med hvar- andra sammanbinder aflägsna världsdelar, bär ståtliga skepp på sin starka rygg och tryggt gömmer, djupast i sitt sköte, språkröret — människoundret.
De berättade äfven, hur han föder millioner människor och milliarder djur — hur många sargade hjärtan i hans famn sökt och funnit evig ro.
Men där voro äfven molltoner i sången, toner om smygande försåt och blodiga dåd.
Om hur den fruktansvärde i sitt raseri slagit i spillror de stoltaste fartyg oeh bräckt pansar, hårdare än järn — djärfva, obändiga människoviljor; stulit egendom, kros- sat lifsglädje.
.
.
Alla förstå ej sången, som bäres kring af vågorna.
Sjömannen, bafvets son, förstår den.
För honom är hafvet allt.
Det förtrollar honom, detta nyckfulla element, så skönt i sin skenbara hvila; skönare ännu i sin majestäti- ska vrede.
Det lär honom känna hans egen ringhet — det lär honom fatta lifvet och Gud.
Ej vet jag, om dessa voro de betraktelser, som för stunden sysselsatte det illustra säll- skapet i en liten flottilj, hvilken nyss lagt ut från Marstrandsön och styrde kurs bortåt skä- ren.
De glada skrattsalfvorna, som af vinden spredos vidt omkring, kommo mig att tvifla därpå.
Det var ett sorglöst sällskap, som njöt af solens praktfulla strålspel mot den mörk- gröna hafsytan, njöt af det sakta vågskvalpet, luftens renhet och det nöje, umgärjget beredde.
Redan för flere dagar sedan hade officerarne på fästningen inbjudit den fashionabla bad- societetens damer till en liten lustfärd.
Oeh aldrig kunde man ha valt en vackrare dag.
Fästningens kommendant, den humane och che- valereske gamle militären, anförde själf det lilla » sjötåget » ocb hade för denna enda gång låtit beveka sig att permittera nästan hela officerskåren, i strid mot det stränga regle- mentet.
Att en så oerhörd eftergift skulle bi- draga till en munter sinnesstämning i laget, där knappast en enda god kamrat saknades, är naturligt.
Och damerna klappade i sina händer af förtjusning.
Färden artade sig att bli mer än angenäm!
Ändtligen angjordes land eller rättare skär, och landstigningen företogs.
Så alldeles utan äfventyr aflopp den väl ej, om till sådana får hänföras en eller annan något för varm hand- tryckning, åtföljd af en eldig blick och besva- rad af en förrädisk rodnad på finhylta kinder.
Medförda förfriskningar intogos, fiskredska- pen ordnades — • dock fruktar jag, ej med det allvar, en dylik förrättning kräfver — och sällskapet spred sig i små kotterier längs strän- derna.
Kommendantens son, en vacker adertonårig officersaspirant med käcka, hurtiga drag och djupa ögon, tycktes ej se mer än en af de många damerna.
Föremålet för hans uppmärk- samhet var en flicka om femton vårar, täck och behaglig.
Med den nonchalance, som är kännetecknande blott för den utstuderade koket - ten och — det oskuldsfulla barnet, upptog hon hans » galanteri » och föreföll honom så mycket mera förtjusande just i sin naiva omedvetenhet.
Hans prat roade henne; hon trifdes godt i hans sällskap.
Och ej må det förvåna någon, att de bägge barnen, de yngsta i hela samlin- gen, så småningom skilde sig från det öfriga sällskapet och ett, tu, tre, de visste knappt huru, befunno sig vid holmens motsatta sida.
Här, utmed stranden af det trånga sund, som kallas » Halsen », roade de sig med att fånga krabbor och snäckor, hvilka funnos där i rikare mängd än annorstädes, enligt hvad den unga damen med viktig min försäkrade.
Och hennes kavaljer, som njöt af att få ha henne så där för sig själf, aktade sig att mot- säga henne.
Ett par timmar eller mer hade förflutit, hvarunder vår hjälte bestämdt ägnat flere för- tjusta blickar åt sin lilla söta, pladdrande väninna än åt krabborna; och redan började den lilla älfvan fundera på, om det kunde vara riktigt comme il faut att längre hålla sig skild från de andra, då med ens en eka, raskt fram- drifven af tvänne roddare, blef synlig vid myn- ningen af passet.
Ett ögonblick ryckte båtens passagerare till vid åsynen af de bägge unga och syntes tvek- samma, huruvida de skulle vända om eller fortsätta.
Ynglingen fixerade dem skarpt och var därefter med ett språng på benen.
Hans bruna kinder färgades i hast röda af förtry- telse, när han utropade: » Lifstidsfångar som rymma .... ' » Redan hade ett nytt språng praktiserat ho- nom ett duktigt stycke väg i riktning åt säll- skapet vid holmens andra sida, då en liten mjuk hand med oväntad kraft grep honom i rocken och en ängslig, flämtande röst hviskade: » Hvad tänker ni göra? » » Naturligtvis ropa min far! » » Ack, nej!
Gör inte det, hör ni, jag ber er.
.
. » » Hvad tänker ni på?
Lifstidsfångar.
.
.
» » Låt de olyckliga fara!
För barmhärtighets s k u l l.
.
.
för min skull! » Var det kvinnan, som hos barnet i detta ögonblick instinktlikt vaknade till medvetande af sin makt?
Nu först gaf han sig tid att se på henne.
En tår hängde i de långa ögon- håren — en tår, född af den ädlaste bland känslor.
Hon hade ju läst i deras ögon en stum, förtviflad bön om hjälp.
.
.
Kvinnor och barn äro lika i mycket.
De dagtiDga ej med samvetet, där kärlek och med- lidande föra ordet.
» För er skull då!
— Min stackars far !.
.
» » Tack! » Och så en handtryckning af små späda fingrar.
* * * Pang "!
dånade det en halftimme senare från fästningens kanongluggar.
Om ljungelden sla- git ned bland lustfararne, skulle den knappt kunnat åstadkomma en mera fullständig förvir- ring än de fyra skotten, den välkända signalen att fångar rymt.
En hvar visste ju, att fäst- ningen denna eftermiddag blifvit lämnad utan fullt reglementsenlig bevakning, och att ansva- ret för det, som skett, tungt skulle drabba chefen.
Likblek stirrade denne ett ögonblick på de röda eldtungor, som skottgluggarne ut- spydde, men sprang därpå upp.
» Raskt — - mine herrar — i båtarne!
Hem., för brinnande lifvet! » — Vänd till sällskapet fortfor han: » Om förlåtelse, mina damer 1 Men min ära står på spel.
Ett par af herrarne stanna för att eskortera eder till ön. » * * * Att söka skildra den måleriska tafla, Mar- strands omgifvande vatten företer nästan ome- delbart efter den betydelsefulla kanonaden, med hundratals hvita segel, som begifva sig af i alla möjliga riktningar, åtager jag mig ej.
Af de bägge rymlingarne kunde, så vidt jag erinrar mig, åtminstone den ene aldrig upp- spåras — ett förhållande, så mycket egendom- ligare, som det på långliga tider lär varit ena- stående.
Dock blef kommendantens ära räddad, enär vederbörande vid anställd undersökning togo rättvis hänsyn till den gamle omtyckte herrns duglighet och förtjänster i öfrigt.
Men aldrig vågade heller våra unga medbrottslingar, på hvilka fångarnes gripande kunnat bero, yppa sin hemlighet, utan bevarade den troget.
Hvem som då berättat mig den lilla episo- den?
Jag har den af vågorna.
De sjöngo den för mig en afton.
.
.
Det var i tidiga år, hjälten i min lilla hi- storia offrade det, han betraktade som sin plikt, för att uppfylla en flickas bön.
Men det är med glädje jag är i tillfälle meddela Iduns lä- sarinnor, som helt visst ej döma honom, att han aldrig som man låtit hjärtats röst tysta pliktens — • om ej möjligen i ett fall likt det beskrifna, där allmän människokärlek varit ena insatses.
Böljorna ha berättat mig äfven det; ty de känna honom väl.
Kvinnornas världsutställning.
B r e f k o r t från vår Chicagokorrespondent.
id ett besök för några dagar sedan på Dam- komitéens hufvudkontor för » the Worlds Fair » drogs min uppmärksamhet till en mängd där utställda arbeten i träskulptur.
Jag påminde mig nu, att sistlidne vår inbjudning utgått från presidenten för damkomitéen till kvinnor inom hvarje stat af Unionen att med en s. k.
» panel » i träskulptur bidraga till dekoreringen af det inre af » Kvinnornas utställningspalats ».
Att denna inbjud- ning antagits med verklig entusiasm, bevisades af dessa redan inkomna vackra bidrag.
Nästan hvarje stat var här representerad, det nordliga Alaska som det sydliga Florida, guldets förlofvade land Kali- fornien som det stolta Maine.
Med verklig förvåning betraktade jag dessa konst- verk i trä, ty jag ägde ingen aning om, att träskulp- turen hunnit en sådan grad af utveckling bland Ame- rikas kvinnor.
Hvarje stats » panel » är så att säga en liten geografisk eller naturvetenskaplig studie i trä af hembygden.
Alaskas panel till exempel är skulpterad i cypress, på hvilkens hvita, nästan sidenglänsande träyta tvänne ormbunksblad äro mästerligt utförda i sina allra finaste detaljer, vittnande på samma gång om konst- närinnans öfverlägsna skicklighet som om hemlan- dets flora; dessa vackra växter frodas nämligen i mångfald och rikedom i L nionens allra nordvesligaste del.
Alabamas panel, från konstnärlig synpunkt den bäst utförda, prydes af Magnoliablomman i hela dess sydlänska skönhet och yppighet samt leder betraktarens fantasi med sig till söderns tjusande fägring.^ Michigan, granens hemvist, förvånar oss med sin egyptiska Lotusblomma på panelen, men vid när- mare eftersinnande påminna vi oss, att, egendomligt nog, denna tropikernas älskling växer vild i Mon- roe County i nämnda nordliga stat, den enda plats man hittills vet om i hela Förenta staterna.
T
IDUN 1892 Arkansas panel är utförd i ek, af en helt ung, döfstum flicka.
Detta kommer åskådaren att inse lämpligheten af införande af träskulptur såsom läro- ämne i skolorna för de döfstumma.
Dock, det skulle blifva alltför långt alt beskrifva de många staternas bidrag.
Jag har endast nämnt ofvaustående för att visa, att träskulpturen äfven hos oss redan hunnit mycket långt, ja måhända längre än man föreställer sig på andra sidan haf- vet.
Emellertid synes » Kvinnoutställningen » i Chicago omfattas med det lifligaste intresse t. o. m från jordens mest aflägsna länder.
Genom Miss Frances Dryden, förestånderska för lutherska missionen i Gunton, Indien, pågå underhandligar för utställning af handarbeten tillverkade af indiska kvinnor inom hennes distrikt.
Dessa arbeten lära vara mycket dyrbara och ovanliga, utförda som de äro i silke, guld och silfver.
Italiens vänsälla drottning har gifvit sitt bifall till utställning af den samling dyrbara spetsar, som under namn af » kronspetsarne » äro hennes egen- dom.
Grefvinna Brezza har från Venedig hos här- varande damkomité anhållit om en förmånlig plats för denna värderika samling, bland hvilken lära finnas spetsar, som räkna sina anor ända från Egyp- tens pharaoner.
Detta blir första gången, som denna intressanta spetssamling exponerats utom Italiens gränser.
Afven Capstadens kvinnor ämna deltaga i » Kvinnornas utställning » i Chicago.
Damkomitén i New-York har anhållit om rum för anordnandet af ett bibliotek bestående uteslutade af alster från statens egna kvinnliga litterära förmå- gor.
Önskligt vore, att de svenska kvinnorna i detta afseende följde New-Yorks föredö.me.
Slutligen ett par ord om den härstädes så mycket omtalade » Montanaspiken », hvilken också säker- ligen i sitt slag är ganska märkvärdig.
Då det blef bekant, att mrs Potter Palmer med egen hand skall slå in den sista spiken i Kvinnor- nas utställningspalats såsom tecken af dess slutliga fulländning, beslöto Montanas kvinnor att låta för- färdiga densamma af sin stats rika skatter, guld, silfver, koppar och ädelstenar.
Guldet, som användts till denna spik, är det re- naste, som någonsin blifvit funnet i Montana, silfret är hämtadt från statens rikaste silfvergufva, och kop- paren kommer från en grufva, hvilken redan lämnat nog af denna metall för att däraf göra ett bälte rundt omkring jorden.
Spiken åtföljes af Montanas vapen i miniatyr, fästadt vid densamma genom en hylsa, från hvilken den lätt kan utdragas.
Vapnets sköld föreställer ett bergigt landskap med en brusande bergsflod, belyst af den nedgående solen.
Bergen äro arbetade af ett slags rödaktigt guld, floden af samma metall, men af mycket ljusare färg samt markerad med fina silfverstrimmor.
Sköl- den omgifves af en krans af grönaktigt guld, hvil- ken sammanhålles af en Montanasaphir af utom- ordentlig skönhet.
Vidare uppbäres skölden af tvän- ne figurer, också af guld, den ena föreställande en farmare med sin räfsa, den andra en grufarbetare med sin slägga.
Det hela, utfördt med konstnärlig smak i de olikartade färgade guldsorterna, är ett verkligt litet konstverk.
Såväl spiken som vapnet, hvilket sednare är äm- nadt att begagnas som brosch, äro en gåfva från Mon- tana till Mrs Potter Palmer, såsom ett minne af » the Worlds Fair » i Chicago 1893.
Signe Ankarfelt.
Gömda skatter- och försvunna.
i.
|) et är nu redan sedan många år tillbaka som ett mystiskt skattgräfveri pågått i en liten stad vid namn Triel, belägen ungefär 3 Vä svenska mil i nordvest från Paris invid Seinestranden och den stora kröken, som floden gör på andra sidan S:t Germain-skogen.
I denna lilla stad, där några rika parisare nu hafva sina sommarvillor, fanns fordom ett furst- ligt slott, tillhörigt prinsarne af Conti, men hvilket förstördes under revolutionen.
Detta slott hade på sin tid, d. v. s. omkring två- hundra är före vår egen, den från sitt rike fördrifne konung Jakob I I Stuart fått sig för några år anvisadt till residens af Ludvig X I V, innan han fick flytta in i St. Germain, hvar- 285 Iduns skollofskoloni.
S o m m a r e n 1892. edan Iduns skollofskoloni den 16 augu- sti återvändt från sin sommarvistelse vid Boda, har den framstående barnläkaren d:r Carl Flensburg aflämnat följande rapport, som talar bättre än några som helst långa skildringar.
som sett det med egna ögon, vet alltför väl, hvilket välgörande inflytande vistelsen på lan- det under härliga sommardagar utöfvar på vårt uppväxande släkte.
Gäller detta om de lyckligt lottades barn, i hur mycket högre grad måste det då kunna tillämpas på stac- kars fattiga barn, hvilka, vana vid armod och nöd, så ofta få sakna så mycket af detta lifvets goda.
Liksom förra året har j a g äfven denna sommar varit i tillfälle att undersöka ett tjugutal barn tillhörande Iduns skollofskoloni såväl omedelbart före afresan som vid hem- komsten från sommarkampanjen.
A t t yttra något om det gagnande och för kropp och själ uppfriskande i en dylik sommarvistelse, torde ingalunda vara af nöden; hvar och en, D e torra siffrorna i nedanstående tabell föra ett vältaligt språk; de visa, hvad kolo- niens beskyddarinnor uträttat med sina gåf- vor.
Måtten I ej förtröttas i eder goda gär- ning, utan städse hafva i minne de fattigas barn, och glömmen ej att ännu en gång be- reda dem lyckliga och hälsobringande som- mardagar!
20 Vikt i barn, 9 Längd i cm.
flickor oeh.
Bröstbr.
i cm.
11 gossar.
Ökning Hälsotillstånd Namn 0 4 •V &lt; vid afresan vid hemkomsten B.S Westerström, Vega ... Johansson, Louisa W Lindgren, Maria V Lindegren, Emma U Jansson, Inez Andersson, Evelina ... Stamm, Anna Bingqvist, Elin Hellberg, Malvina ... Lindgren, Karl Krus, Lage Svensson, Birger Engqvist, Axel Ljungqvist, Anton.__ Jansson, Sixten Lindegren, Karl, Fr Danielsson, Oskar ... Karlsson, Axel Jonsson, Viktor Jonsson, Sven 29 32 31,3 32,5 32,3 37,2 26,7 28,2 26,5 29,5 22,7 23 22 25 34 30 27,2 30 30,4 32,i 29,4 33 25,5 20,8 28,3 23,2 21,s 20,8 22,2 130 139 132 128 130 120 114 147 127 133 139 133 127 131 134 137 129 132 117 131 123 118 118 121 119 131 133,5 129 131 121 116 153 128 137,5 63 63 62 60 57 57 54 63 55 05 63 64 62 60 59 56 65 58 64 62 62 64 67 02 64 54 65 57 55 56 56 57 68 58 58 57 3 1,2 4,9 30,2 25,5 24,2 23,5 29 123,5 119 119 124 Betydligt förbättr, Mager och blek Hjärtfel Svagt bröst Bleksiktig Betydligt förbättr Förbättrad Frisk Betydligt förbättr Frisk Frisk, men blek Puckelryggig Ser bet.
friskare ut 1,5 3 0,3 3 28,7 23 Blek Frisk Nervös enl. Blek och mager Betydligt förbättr.
Sår på högra ögat Frisk Så snart räkenskaperna hunnit fullständigt afslutas, skall redovisning för inkomster och utgifter i Idun meddelas.
est han dog.
I trots af de stränga lagar, som engelska parlamentet och den nye konungen, Wilhelm af Oranien, utfärdat mot all förbin- delse med den afsatta dynastien, ägde dock en mycket liflig sådan förbindelse rum mellan honom och hans många, trofasta och ganska mäktiga anhängare, till hvilka hörde en icke ringa del af Englands och Skottlands rikaste aristokrati.
En tradition vet berätta om omät- liga skatter, afsedda för ett restaurationsfälttåg mot den protestantiska monarkien, hvilka skulle ha blifvit afsända från England och nedgräfda i Triel, men ingen visste på hvad plats.
Då inträffade, och det är nu så länge se- dan som på 1840-talet, att en engelsk dam, men som bar det franska namnet Deville, in- köpte ett tomt-område omfattande flere tomter vid Seine-kajen och den därintill stötande rue de Paris.
Denna madame Deville lär ha varit en afkomling på sidolinien af Stuartarne; hon lefde på mycket stor fot i Paris och umgicks där med hela den förnäma engelska societeten.
Hon uppbar en högst betydlig pension, som utbe- talades till henne af engelska ambassaden, och af somliga ansågs hon ännu mycket närmare befryndad med engelska konungahuset än genom stuartarne; hon troddes nämligen vara en half- syster till drottning Victoria.
— Nu skulle det ha händt, att lord Palmerston i något af stads- arkiven i London hade upptäckt tvänne doku- menter, hvilkas skrift likväl hade varit så ur- blekt, att garna das.
den och de därå befintliga tecknin- endast med största svårighet kunde ty- Emellertid skulle lord Palmerston hafva utgrundat, att dessa dokumenter innehöllo an- visning jämte Stuartarnes medföljande planritning öfver gömda skatt i Triel, oeh det var på hans föranledande som madame Deville in- köpt de nyssnämnda tomterna.
Säkert är, att hon omedelbart efter att hafva förvärfvat denna egendom började att där låta verkställa omfat- tande gräfningar.
Till dessa använde hon icke vanliga arbetare från trakten, utan ett helt lag särskildt från Bretagne etterskrifne.
Bretag- narne anses för ett pålitligt folk, men dessas största förtjänst var att de, hvilka endast ta- lade och förstodo sitt eget språk (som bekant en sen kvarlefva af Kelternas, hvilket i en afläg- forntid var det allmänna i Gallien), icke kunde meddela sig med Triels invånare.
Me-
I DU N 286 dan själfva gräfningarna pågingo, lämnade ma- dame Deville aldrig platsen.
Ensam eller stan- dom i sällskap med en prest stod hon bredvid arbetarne och öfvervakade hvarje spadtag samt uppmuntrade dem till ifver och flit.
Dessa arbeten hade pågått både länge och väl, alltid med ledning (eller missledning) af den otydliga planritningen och svårlästa beskrif- uingen, då omsider madame Devilles ihärdig- het ledde till något resultat.
I ett källarehvalf påträffade man ett kvinnolik, nästan fullständigt bevaradt, samt i närheten däraf ett halsband af ädla stenar, som värderades till 80,000 francs och kunde bevisas hafva tillhört Jakob II:s privata egendom, samt ytterligare en summa af 70,000 francs i gamla eDgelska guldmynt.
Man trodde sig kunna spåra den dödas iden- titet: hon skulle i lifstiden ha varit hofdam hos den landsflyktiga konungafamiljen och blif- vit bragt om lifvet med anledning af indis- kretioner rörande skatten, och hon skulle ha blifvit begrafd i ett slags förrum till de hem- liga hvalfven.
Härmed må vara huru som helst, så är dock visst, att denna första upptäckt ej ledde till några vidare spår, ty ända till sin död, hvilken inträffade blott för några få är sedan, gräfde och gräfde madame Deville för- gäfves.
Men hennes tro rubbades aldrig, om icke en enda gång.
Hon hade nämligen vid något tillfälle nödsakats lämna arbetarne utan uppsikt, och när hon återkom till sin vanliga post, voro de försvunna.
De hade helt plöts- ligt gått sin väg midt på dagen, och ingen af dem återkom för att uttaga sin innestående af- löning.
I samma jordskifte, där de varit sy- seisatta att gräfva, hittades sedan några engel- ska guldmynt.
Hade nu arbetarne påträffat och bortfört skatterna eller åtminstone en del däraf?
I alla händelser hörde man sedan al- drig talas om några funna rikedomar.
Efter madame Devilles död hafva gräfnings- arbetena fortsatts af två personer, en hr de la Bastie och en engelsk dam, miss Blackwell, men dessa arbeta icke för gemensam räkning, utan hvar för sig, ty den sistnämnda lärer ha lyckats att på något mer eller mindre ärligt sätt förskaffa sig planritningen och beskrifningen.
Hr de la Bastie har nyligen funnit en statyett af den heliga jungfrun af rent guld, och detta har na- turligtvis ännu mera sporrat honom.
Hela Triel håller emellertid på att bli i ordets egent- liga mening undergräfdt, men om skatten nå- gonsin skall hittas, det får framtiden utvisa.
II.
Vi ha kommit att tänka på denna förlorade konungaskatt, dels därför att de franska tid- ningarna mycket sysselsatt sig med historien under senaste tiden, och dels emedan en lik- nande tradition en tid förefunnits om en an- nan dyrbar kungaskatt, hvilken skulle hamnat i Sverige.
Hundra år efter den egelska revolutionen, hvilken fördref Stuartarne, utbröt den franska, som fördref Bourbonerna, och just i denna månad för ett sekel sedan var det som Ludvig XVI och hans drottning, deras bägge barn samt prinsessan Elisabeth fördes såsom fångar till Tempel-tornet efter att förut hafva passerat dystra dagar såsom till hälften fångar i sitt eget kungliga palats.
Marie Antoinette ägde, utom dispositionsrätten till krondiamanterna, en enskild samling af smycken och juveler, hvilken på sin tid uppskattades såsom den dyr- baraste i världen, möjligen med ett enda un- dantag, kejsarinnan Catarina II:s af Byssland.
Vid den förstörelse och plundring, som Tuile- rierna undergingo den 10 augusti 1792, efter- 1892 söktes drottningens juveler fåfängt, och vid upprättandet af den inventarieförteckning, som gjordes kort efter denna dag, funnos endast några få och föga värdefulla smycken.
Resten hade blifvit satt i säkra händer.
Men i hvems?
Det har man aldrig fått veta.
Och icke heller hafva dessa smycken, hvilka voro väl bekanta och beskrifna samt sålunda med lätthet skulle ha igenkänts, någonsin sedan åter blifvit syn- liga.
I Frankrike har ofta den gissningen framställts, att den man, åt hvilken den olyckliga drott- ningen anförtrodde sitt juvelskrin, var ingen annan än hennes ridderlige och svärmiske sven- ske tillbedjare, grefve Axel von Fersen.
Det är bekant, att Fersen till följd af sin delaktig- het i konungafamiljens misslyckade flykt, som upptäcktes och hejdades i Varennes, förvisades från Frankrike, men det är ej mindre bekant, att han sedan i hemlighet och under olika för- klädnader uppehöll sig i Marie Antoinettes närhet ända till det sista.
Åt en säkrare hand än hans kunde hon aldrig öfverlämna ett för- troende, och det kan därför vara ganska san- nolikt, att Fersen fick hand om juvelskrinet och lyckades föra dess innehåll till det obe- märkta Sverige.
Om så förhöll sig och hvar- est han i sådant fall gömde drottningens smyc- ken, den hemligheten tog han med sig i den blodiga graf, som öppnades genom hans mord den 20 juli 1810.
Uppmärksamheten har, som sagdt, emeller- tid då och då fästats vid eventualiteten af en sådan dyrbar deposition, och det är icke utan, att också vissa efterforskningar af skatten gjorts vid åtskilliga tillfällen såväl å de Fersenska egendomarne på landet som i palatset å Blasie- holmen i Stockholm.
Samtliga dessa egendo- mar hafva nu öfvergått i andra händer, och ett rykte, som dock sedan icke erhållit någon synlig bekräftelse, visste till och med för en del år sedan att utpeka, hvem som skulle ha blifvit den lycklige hittaren.
Renholm.
Några ord om oljemålning.
Jor Idun af S.
L.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
vad beträffar själfva tillvägagåendet vid mål- ningen, så vill jag ej gärna åtaga mig att söka lära någon människa måla i olja genom att skriftligen gifva några råd.
Målning öfver hufvud taget är ej något, som man kan lära genom att läsa mer eller mindre upp- byggliga saker därom.
Den läres endast genom praktisk verksamhet.
Ett och annat torde emellertid vara på sin plats att här omnämna för nybörjaren.
Hufvudprincipen vid målning är i allmänhet den, att man börjar med de relativt mörkaste partierna och sedan efter hand öfvergår till de ljusare.
Ett motsatt förfarande kan dock äfven användas ibland, i synnerhet när man målar moln, framför allt moln med ljusa kanter.
Då börjar man nämligen med de ljusaste färgerna och låter sedan de mörkare så små- ningom öfvergå i dessa.
Någon synnerligt fullständig teckning, innan man börjar med färgläggningen, tarfvas ej.
Man ritar med kol upp de hufvudsakligaste konturerna och målar i dem med någon slags neutral färg, så att man sedan har något att gå efter.
Vid målning af landskap börjar man med himlen och söker att få den färdig, innan man börjar med skogs- eller andra partier, som skjuta upp något högre i himlen.
Fristående partier, som verka mera silhuettaktigt mot luften, t. ex. enstaka träd, bergs- toppar och dylikt, bör man helst vänta med att måla, tills luften är fullkomligt torr eller åtminstone halitorr.
I annat fall flyta nämligen färgerna mer eller mindre i hvarandra, och verkan af det målade blir ej den åsyftade.
För öfrigt målar man vått i vått, den ena färgen i den andra, då blandningarna göra sig bra, och öfvergångarna mellan färgerna bli harmoniska, om nyanserna äro de rätta för resten.
För att binda färgerna i någon mån, så att det blir fastare och trefligare att måla, kan man till oljan sätta litet torkmedel, s. k. siccativ eller xerotine, då dels detta resultat vinnes, dels färgerna torka fortare, hvilket ibland är en fördel.
Afven vid oljemålning kan man betjäna sig af s. k. lasering, d. v. s. ett lätt öfverfarande öfver ett (torrt eller halftorrt) ställe med en tunn genomskinlig färg.
Effekten blir på detta sätt förträfflig.
De undre par- tierna lysa igenom och bilda med den laserade fär- gen ett helt, som ej kan framställas på annat sätt.
Lasering är synnerligen användbar, när man skall måla dimma, rök, lätta moln och dylikt.
Att nämna något mera beträffande själfva meto- den vid oljemålning tjänar till ingenting.
Några vissa generella regler kunna nämligen ej gifvas, utan det beror af anlagen, hur pass långt man med visst maner kommer som amatör eller som dilettant — längre kan ju en vanlig dödlig ej hoppas hinna, om man ej råkat få den gudaborna gnistan och på allvar tänker kämpa sig fram med penseln.
För unga damer, som äga anlag för teckning och målning, är ju en dylik sysselsättning också pas- sande och vederkvickande.
Sinnet blir friskare, när man med öppen blick för allt det härliga, som visar sig i naturen, slår sig ned med sitt målarskrin och söker afbilda vackra platser och stämningsfulla vyer.
Man får då — om man ej totalt saknar resonnans för intrycken i sitt eget inre och fattar det sköna omkring sig — alltid liksom något af friskt lif med sig, när man går hem med sin studie under armen.
Studien ger alltid — om än kanske mera omärkligt till en början; dock, E o m byggdes ej på en dag!
— en reflekterad bild af stundens stämning.
Man kan många gånger njuta mycket af att se på ett det mest ofullkomliga utkast; man repeterar nämligen med ens allt hvad man såg och kan minsann ej vara försynen nog tacksam, o m man fått den gåf- van att kunna » kopiera efter naturen » ett landskap så pass, att man vid första påseendet kan märka, att det är afsedt att föreställa ett landskap.
Af goda taflor kan man för öfrigt lära mycket.
Går man på Nationalmuseum eller någon annan taf- velsamling och betraktar de där upphängda konst- verken med intresserade blickar, kan man inhämta stora lärdomar, om man äger sinne därför.
På sam- ma sätt kan man ock till en början med fördel ko- piera en eller annan god tafla, så att man erhåller vana vid färgbehandlingen och får ett visst maner, hvilket ju sedan kan smälta tillsammans med det mera individuella hos artisten i fråga.
Nu har jag delvis råkat utom ämnet, då det sag- da ju är att tillämpa på all målning.
Som det emellertid har om möjligt ännu större tillämplighet vid oljemålning, sä må det stå där det står.
När man lyckats få en studie eller tafla så pass färdig och bra, att man anser den kunna uthärda en ej alltför svår kritik, kan man, för att få fär- gerna litet friskare och klarare, fernissa den.
Dylik fernissa finnes att köpa färdig och påstrykes mycket tunnt.
Den torkar ganska fort.
Som bekant tar sig en tafla bättre ut, om man sätter den i ram.
Trefliga, stilfulla och billiga ra- mar kan man själf förfärdiga utan större svårighet.
Man tar t. ex. en vanlig, ohyflad bräda, skär af den, så att man får passande längder, och hopfogar hör- nen vinkelrätt och stadigt.
Kamens bredd kan na- turligtvis vexla, men man bör ej göra för smala ra- mar.
Sedan öfvermålar man denna grofva ram med lämplig färg.
I stället för att måla den, kan man beströ den med guldsand, rifven kork eller dylikt och går då tillväga så, att man först bestryker ra- men med lim och låter det torka och därpå med kokt linolja, hvari man så jämnt som möjligt strör guldsanden.
* * Ja, nu anser nog flertalet af Iduns ärade läsarin- nor, att jag Kan ha talat nog i detta ämne, och så kan ju tyckas, då jag redan lyckats fullskrifva ett par spalter.
Det är emellertid ej så lätt att skiljas från kära vänner, och detta får jag anföra som min ursäkt.
Förhållandet är nämligen det, att det verk- ligen är ovanligt intressant och trefligt att tillbringa sina lediga stunder framför staffliet med oljestudien på.
Har man blifvit litet mera förfaren i oljemål- ning, och resultaten bli passabla, fortfar man nog helst med detta slags målning, och akvarellådan — om man förut roat sig med akvarellmålning — får ligga och hvila sig och torka, så att färgerna efter en tid mera likna förstenade fikon eller dylikt än » moist colours ».
IDUN 1892 Sena middagsmål.
|en som tillbragt någon längre tid utom- •&gt; lands, skall- gärna gifva mig rätt, när j a g påstår, att dagens indelning här hemma i Sverige ej är synnerligen praktisk, och ej utan skäl förebrår man oss svenskar, att vi spilla den bästa arbetstiden på ätandet och matsmältningen.
Hos oss härskar allmännt den seden — med undantag för de högre kretsarne i Stockholm och några större stä- der måhända — att förlägga hufvudmåltiden till midten af dagen.
Men kan man gärna tänka sig något oförnuftigare?
Det kommer ju icke endast an på hvad man äter, utan äfven huru, och liksom lugn öfverhufvud är en medborgares första plikt, så är det isynnerhet just vid ätandet.
Men hvarifrån skall lugnet komma, när fa- miljemedlemmarne under den korta middags- fristen, enkannerligen i staden, komma rusande från alla väderstreck för att så fort som möj- ligt kasta i sig den heta maten och så åter skyndsammast vända tillbaka till sina syss- lor?
Familjefadern dröjer förklarligt nog under måltiden ännu med sina tankar vid det afbrutna arbetet och, i stället för att gladt, uppfriskande samspråk borde krydda maten, härskar allmän tystnad, som blott sällan afbrytes af ett ord i förbigående.
Bar- nen komma trötta ur skolan; oftast sakna de, till följd af de andliga ansträngningarna, or- dentlig aptit; de ville helst begagna den korta middagsrasten till att rasa om i det fria och måste bara i all hast fylla den motspänstiga magen.
Efter måltiden kommer med » mat- smältningsfebern » den oundvikliga känslan af andlig tröghet, hvilkens berättigande det gamla ordstäfvet: » en full mage studerar ogärna » obestridt erkänner.
Men om någon ens aldrig så kort hvila kan ej bli tal: bar- nen kallas af skolan eller lexorna, ehuru de den första timmen hvarken uppmärksamt kunna hålla tankarne tillsamman eller få unna sina öfveransträngda kroppar någon ve- derkvickelse.
För husfadern går det föga bättre: äfven honom kallar plikten till hans embets- eller yrkesgöromål, hvilka han när- mast efter måltiden endast motsträfvigt och på sin hälsas bekostnad besörjer.
Ger han däremot efter för kroppens berättigade kraf på hvila, så försummar han den bästa ar- betstiden.
Huru helt annorlunda, om hufvudmåltiden bildade afslutningen på dagens arbete!
Bort- faller middagsrasten, så kan man från mor- gonen arbete ostördt hela dagen till ungefär 5 eller 6 på aftonen, vid hvilken tid det hufvudsakliga arbetet bör kunna vara af- slutadt — med undantag möjligen för dem, som tjänstgöra i öppna handelsbutiker — och alla familjemedlemmarne i det angenäma med- vetandet af fyllda plikter kunna samlas kring middagsbordet för att i behaglig ro njuta den för kroppen nödvändiga näringen.
Hur går det till exempel till i Frankrike, England, Amerika och på flere andra håll?
Utan tvifvel uträttas mera på denna kortare arbetstid än under den långt uttänjda, eme- dan man på den förra kan arbeta mera in- tensivt.
En alldeles särskild välgärning blefve en dylik dagsindelning för skolbarnen, då genom en så vidt möjligt och skäligt för- längd förmiddagsundervisning eftermiddags- läsningen alldeles borde bortgå.
Så fort de komma hem från skolan, kunde de 287 förtära en lätt, närande mellanmåltid, rent ut på stående fot, utan att vänta på den gemensamma middagstimmen.
På så vis kunde de under ett par timmar af dagen få ägna sig åt den så nödvändiga vederkvickel- sen med lekar i det fria och ändock ha tid och krafter öfver till lexorna, för så vidt dessa ej öfverskrede måttans gräns.
Efter hufvudmålet borde endast undantagsvis och i hvarje fall blott sådant arbete tillåtas, som ej allt för starkt frestade på själen.
Men skulle äfven husmödrarna vinna härpå?
Kanske skola de finna det obehagligt att först vid en så sen timma se sig befriade från sina husfruplikter, utan att betänka, hur de under de nu rådande förhållandena måste jäkta sig hela förmiddagen för att i rätt tid få mål- tiden på bordet, och hur ofta ändock de om- sorgsfullaste bemödanden komma på skam, genom att de väntade möjligen hindras passa på den rätta tiden.
Med det andra systemet skulle däremot äfven för husmödrarna några stunder kunna bli disponibla för personliga uträttningar och promenad i Guds fria na- tur.
Särskildt om hösten, vintern och våren: — alltså under största delen af året • — äro timmarne midt på dagen de, som bäst ägna sig för friluftsmotion; men nu upptagas dessa uteslutande genom husliga sysslor.
Många skola kanske svara mig, att de först kunna göra toalett, när hushållsbestyren äro klara.
Mina damer: ifören er redan till frukosten eder promenaddräkt; när I så vänden åter till hushållsgöromålen, är densamma lätt skyddad med en prydlig hushållsdräkt!
V i finna alltså, att samtliga parter skulle vinna på en annan dagsindelning, hvilken dock hittills, som nämndt, blott torde vara in- förd i några enstaka familjer i en eller annan af våra större städer.
Vanan är visserligen en allsmäktig makt, men » droppen urbålkar klip- pan », och om endast de af Iduns läsarinnor, som i sitt lefnadssätt äro mindre beroende, engång ville göra början, skulle de nog snart finna efterföljare.
H. Stolze.
— Jordgubbssängar täckas icke ännu med granris, ty om detta sker, innan plantan vissnat litet, skulle den ruttna.
V i d potatisskörden låter man genast sortera potatisen i 3 olika storlekar, (rivarvid dess- utom de ovanligt stora och de allra minsta läggas särskildt).
Det nyare sättet att förvara potäterna i frostfri källare mellan torfströ bibehåller dem friska och goda och rekommenderas åt alla husmödrar.
Stenia.
U P notisboken.
Kvinnorna först.
Det första utställningsföremålet i den svenska Chicagoutställningen har nu mottagits af Chicago-komitén; det består i några kvinnliga slöjd- alster, insända till bedömande af den spec. jury, som tillsatts för att granska dylika.
Juryns medlemmar äro rektor Adler samt fröknarna Branting, Giöbel och Västberg.
Arbeten mottagas intill den 15 sept.
* Frikostig gifvarinna.
Till följd af testamen- tarisk disposition af framlidna enkefru Adelaide Bet- tig har Sjukhemmet i Gefle från sterbbusdelägarne fått mottaga femtiotusen kronor.
* I den höga åldern af fyllda 82 år afled för- tiden fredag i Lund fru Ulrika Loven, född Lilje- walch.
H o n blef 1829 i äktenskap förenad med se- dermera prof. N.
H.
Loven, hvilket äktenskap ge- nom mannens död upplöstes 1878.
I detta äkten- skap föddes 16 barn, af hvilka sju söner och en dotter öfverlefva den åldriga modern.
Den vörd- nadsvärda gamla, som under de senaste åren emel- lanåt plågats af ett kroniskt ondt, fick ända till det yttersta, ehuru ansatt af plågor, bevara sin andliga vigör.
* En kinesisk banbryterska.
Från Shanghai i Kina skrifves, att grefvinnan Li, vieekonungen Li- Hung-Changs gemål, aflidit i sitt palats i Tientsin.
Hon var en af Kinas mest framstående damer, och har i hög grad befordrat alla medicinska reformer inom landet.
H o n hade byggt och underhöll på egen bekostnad i Tientsin ett stort sjukhus för ut- ländingar.
Hennes inflytande i statsärenden var stort icke blott hos hennes gemål, utan äfven hos den kejserliga familjen.
Enkekejsarinnan, som själf hör till de i politiskt hänseende mest upplysta per- sonligheter i Kina, hedrade henne med sitt stora förtroende.
* Husmoderlig almanack.
September.
Denna öfvergångsmånad från sommar till höst medför sina egna göromål.
D e husmödrar, hvilka hela sommaren vistats på landställe eller vid badort, återvända nu hem oeh finna rikligt med arbete vid återinrättandet af bostaden, såsom den skall se ut under den stundande vintersäsongen; och äfven den, som varit hemma i lugnet, har full sysselsätt- ning med de bekanta höstgöromålen eller i och för en förestående flyttning till 1 oktober.
Dessutom är september en viktig månad för källare och skaf- feri, hvilka efter vederbörlig vädring och städning skola upptaga hela vinterförrådet af grönsaker, po- tatis och frukt, vare sig såsom skörd ur egen träd- gård eller genom klokt beräknadt uppköp.
— Om smörbyttan ej fyllts under juni, lämpar sig ännu septembersmör bra till förvaring, likaså september- ägg.
— Syltningen inskränker sig nu till päron, plommon, äpplen (fruktmos), gurkor, pippling och lingon; konserverna bestå hufvudsakligast af blom- kål, skärbönor, tomater, rödbetor m. m.; torkning af äpplen och päron företages, där sådant lönar sig.
Ägare af bikupor tillvarataga honung.
Allt eftersom väderleken tillåter, skördar man i i trädgården återstående lök, blomkål, bönor och rotfrukter — kålen dock icke ännu — • och höst- gräfver de friblifna trädgårdslanden.
Bärbuskar gran- skas och nya planteras; sparrissängar behandlas enl. allmän regel; persiljekaggen för vinterbehofvet gö- res, i ordning; frö insamlas.
Äppelplockningen öf- vervakas noga och verkställes helst med » äppelploc- karen ».
Appelförrådet förvaras omsorgsfullt i lämp- liga källare eller rum och granskas alltsom oftast.
Kvinnliga poliskonstaplar har man börjat skaffa sig i Amerika.
Fru Arnes, som nyligen blif- vit anställd som poliskonstapel i Mihvaukee, är en högväxt, smärt kvinna med energiskt uttryck.
Det väckte mycket uppseende, då hon nyligen följde en förbrytare till järnvägsstationen.
H o n bar en revol- ver i fickan liksom sina manliga kolleger och ser ut att kunna använda deu, om det så blir nödvändigt.
Litteratur.
Hermes och Diotima.
Skådespel i fem akter af Lotten von Krcemer.
Så vidt vi veta, är detta första gången fröken von Krsemer framträdt inför publiken med något större, sammanhängande arbete.
Att hon härvid valt skå- despelets form, är måhända icke obetingadt lyckligt.
Hermes och Diotima är en idédram.
Detta är dess förtjänst, men på samma gång dess fel.
T y då personerna hufvudsakligen göras till exponenter för mer eller mindre abstrakta idéer, händer det lätt, att de själfva få öfver sig något af denna abstrakt- het, förlora sitt fotfäste i det lefvande lifvet och blifva blotta typer, i stället för karaktärer.
Så är också i viss mån förhållandet i fröken von Krtemers skådespel.
En annan anmärkning, som med fog skulle kun- na framställas däremot, är den, att dialogen emel- lanåt förefaller betydligt uppskrufvad och stundom till och med faller in i det onaturliga.
Detta är i all synnerhet när det gäller att återgifva känslo- stämningar af mera djupartad innebörd.
Jämför t. ex. Ellens och Vrangels dialog i sista akten.
Men trots dessa ofvan antydda brister är fröken von Krtemers skådespel väl värdt att taga del af.
Dess idésfär är ren och ädel, kompositionen gjuter sig i allmänhet rätt väl kring den fortlöpande hand- lingen, och replikbehandlingen är i det stora hela ledig, stundom till och med af verklig poetisk fägring.
I Stockholm.
Också en resebcskrifning; af Lovisa Petterkvist.
(Hugo Gebers förlag).
Inom helt kort tid har en andra upplaga af denna » svenska fru Buchholz » — som förl.
ej utan skäl benämner den gemytliga författarinnan • — nödvändiggjorts af en lifiig efterfrågan, hvilken ej kan synas annat än lätt förklarlig för en hvar, som tar del af det originella, friska och underhållande arbetet.
» Tant Lovas » dråpliga skildringar af Stockholmslifvet, sedt genom landsortsbrillor, det är sannt, men ock genom me- diet af ett rent och barnafromt hjärta, gömma vid sidan af mycken omedveten humor äfven så mycken träffsäkerhet och sanning, att de läsas ej blott med nöje, utan med verklig tillfredsställelse.
V i re- kommendera arbetet åt alla våra läsarinnor som en mindre vanligt uppfriskande lektyr.
Särskildt torde det ypperligt lämpa sig till att läsas högt i familjekretsen.
Teater och.
musik.
K. operan.
Den brydsamma ställningen vid landets förnämsta scen tillspetsas allt mer.
I Posttidningen för i måndags låta operans samtliga artister med- dela följande dem emellan ingångna förbindelse.
Vi undertecknade förbinda oss härmed på heder och tro, att icke under tiden från närvarande stund intill den 1 juli 1896, i fall hr Conrad Nordqvist i någon egenskap är anstäld vid Operan härstädes, där taga engagement vare sig för längre eller kor- tare tid; och förklara vi tillika, hvar och en, oss pliktige att för öfverträdelse af denna förbindelse utgifva ett vite af Tvåtusen kronor, som tillfalla de öfriga till lika fördelning; och medgifva vi, att vitet får af vår aflöning vid Operan uttagas.
Namnunderskrifter.
Liknande förbindelser hafva ingåtts af operans öfriga artistpersonal, med den skilnad att vitet där- vid satts till 500 kr.
Enligt hvad senast uppgifves lär nu ock direktör Nordqvist vara besluten att träda tillbaka, och när veckans nummer kommer våra lä- sarinnor tillhanda, är antagligen redan hans afskeds- ansökan till finansdepartementet inlämnad.
till hundra för att bli lugn, Henriette tog in nerv- droppar o c h Gina Blixt, Margareta och Aurore E. rabblade sina roller ända in i sista minuten.
» Jag öfverlefver det aldrig, » suckade lilla Gina.
» Henriette, om jag svimnar, så se efter, att jag faller vackert, » h viskade Annie.
» Henriette, gif mig en sked droppar, » bad Mar- gareta.
» Henriette, hvar är min fadermördare? » ropade Torsten.
» Herre Gud, Henriette, ha räfsvansarne blifvit glömda hemma? » frågade Emil.
Henriette!
Henriette!
ropades öfverallt.
Det var tur för Henriette, att hon hade så mycket att göra, hon fick därigenom knappast tid att tänka på sin rädsla.
Skolhussalen var öfverfylld af väntansfull publik.
Henriette och Gina hade redan utfört orkester- numret.
Det sorlade i » salongen ».
Publiken var i spän- ning.
Skulle då ridån ej gå upp!
Andtligen ljöd signalen.
Långsamt och mot- villigt rörde sig den hvita ridån, det såg ett tag ut, som om den ämnat trilskas, men så ändrade den sig o c h löpte lätt.
» Hemkomsten » stod först på programmet.
Pjäsen gick bra, man hade redan spelat en god stund, när Otto, förste älskaren, kände en kall kåre löpa utefter ryggraden, då han märkte, att hans svarta, eleganta mustacher midt under brin- nande kärleksförklaringen började vackla — han blef osäker o c h rabblade på, men läpparnes hastiga rörelser bragte mustacherna ännu mera på fallre- pet.
Med en drunknandes krampaktiga rörelse grep han Annies hand och förde den mot sina läppar för att trycka fast mustacherna, obekymrad o m, att handkyssningen där var malplacerad — det började rycka i den stackars Annies mungipor, men situationen fordrade allvar, i stum rörelse lade den olyckliga flickan handen öfver ögonen ett ögonblick för att synas rörd: då hon åter vågade se upp, fann hon Ottos mustacher med högra spetsen pekande uppåt örat, den venstra nedåt hakan; ännu en omotiverad handkyssning med motsatt verkan — nu var det den högra som pekade nedåt.
Kväfda skratt och fnissningar förspordes från salongen.
Men då Otto beslut- samt och lugnt lossade den vackra läpprydnaden och stoppade den i västfickan, ville jublet aldrig upphöra.
Torsten, som var gammal och van på tiljan, slapp ifrån missöden, spelade bra och var en illu- sorisk dum bonde.
Visserligen hände det, att han i ifvern utropade: » Jag skall ge er för att grumla i fiskigt vatten, » K.
Dramatiska teatern gaf i går skådespelet » Ära », men det var också det enda.
hvari Almas roll då för första gången utfördes af fröken Henriette satt inne på scenen, väntande på Gö Seelig, i dag och i morgon gifves fem-akts lustspelet stas knackning på dörren.
Den kom.
» Krig i fred&gt; och om söndag åter » Ära ».
» Hvem där? » » Jag. » » Stig in! » Han skulle så göra, men dörren ville inte; kan- ske Torsten visste, hvarför dörren inte ville.
» Nå, hvarför kommer du då inte? » skrek Hen- riette hjärtängslig, något måste hon j u säga.
&gt;Den förb.
.
.
dörren har gått i baklås, jag går köksvägen, » fnittrade Gösta Drakes nasalröst, och som ingen köksdörr fanns, klef han ogeneradt in genom sidkulissen.
Novell Nog gick » Magister Bläckstadius » glänsande, men inte lär författaren ha kännt igen magisterns roll, af om han haft det nöjet att öfvervara representa- tionen.
Åmg Palm.
Gösta var i det uppsluppnaste lynne och im- proviserade på det mest ohejdade sätt, Annie- Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista skolfrun rycktes med af hans munterhet och späc- pristäfling.
kade sin text med en massa infall.
(Forts.) Emil var ovanligt lyckad och Maurice i krino- har vidare en gång, som ni kanske läst i lin och blårutig nettelduksklädning en ståtlig skol- V botaniken, på historiskt ställe, som jag flicka.
inle minns, utan svärdslag besegrat, jag det Inga, som nu vid tre års ålder debuterade, sade var ryssarne eller också var det några andra så klart och tydligt hennes späda röst det tilllät Det var nämligen någon general eller kapten, eller sitt: » Uljica Elenoja, » då magistern frågade, hvilken hvad han nu var, som jag ej minns, hvad han kung det var, som stupade i slaget vid Liitzen.
hette, som kommenderade sina svenska gossar att Magistern öfverflödade af snusdosor, glasögons- bara gapskratta fienden midt i ansiktet, och rys- fodral och storrosiga snusnäsdukar.
sarne, eller hvilka de nu voro, blefvo så f ö r b.
.
.
Annie såg med häpnad, att han hade fickor öf- rysligt cirkumflexa, som gumman sa ', så de vände verallt, och att han ur dem framplockat minst ryggen till och gnodde puts weg, hvilket är det ett hälft dussin snusdosor, den ena kolossalare samma som ajö eller borta.
Om bara människorna än den andra och af de mest bizarra former, vi- visste, hur nyttigt det är att skratta, så skrattade dare åtta stycken näsdukar o c h fem glasögonsfo- de ihjäl sig, » slöt han sitt af grimaser och gester dral med innehåll; allt detta afprofvades o c h be- späckade tal.
gagnades med tillbörliga anmärkningar o c h gri- maser.
» Om herr magistern inte lär sig sin roll, skall jag ge h o n o m en läxa, som han inte glömmer, » En gång var magistern nog olycklig att falla i lofvade Annie.
häftig nysning, han beklagade sig öfver den » fadala sduard », som kom så oförhappandes, och sökte ef- Sujetterna hade rampfeber, isynnerhet de kvinn- ter en näsduk, fann en och grep den med ifver, Annie gick fram.
och tillbaka och räknade Familjen p å Annedal.
Ckratt liga.
något tror men sorgligt nog lyckades han just få fatt i en » sommarsval » en, som han sade, d. v. s. en, s o m bestod af hål.
Till slut trasslade Gösta in sig — han kom ej ihåg ett ord af den hastigt genomögnade rollen — men det generade honom ej, han klef fram till sufflören, böjde sig ned och frågade med en min, omöjlig att beskrifva: » Hur var det det var? » Emellertid hade det hela varit mycket lyckadt, man hade haft roligt, ofantligt roligt både utom och inom scenen, o c h resultatet blef en god be- hållning för föreningen, de fattigas hjälp.
På aftonen församlades de uppträdande och några af grannarne på Annedal, som låg närmast skolhuset.
Man hade så mycket att prata om, så många små anmärkningar att göra och förtroenden att utbyta.
Gina Blixt var riktigt i extas öfver allas deras framgång o c h funderade på att ge sig in vid teatern.
» Söta Henriette, snälla Henriette, bästa Henri- ette, så bra det o c h det gick, » hette det oupp- hörligt.
Otto beskref för åtminstone tionde gången sina känslor, då mustacherna höllo på att öfvergifva honom.
Henriette var glad öfver, att Torsten ej vänd t bakfram på några ord, som kunnat låta värre, och Emil påstod, att han hela tiden varit säker på, att fonddörren skulle vara omöjlig.
» Men jag räddade situationen, » utbrast Gösta triumferande.
Axel Blixt, Ginas bror, som af naturen begåfvats med en ovanlig svårighet att finna ord och uttryck, — stackars gosse, han pauserade ungefär en half minut, ibland längre, mellan hvarje ord och sam- manband dem i stället med ett surrande ä-ljud — kom fram till Henriette och ville betyga henne sin beundran och förtjusning öfver dagens succés.
Henriette, som höll mycket af hela Blixtska fa- miljen, vände sig leende mot honom, beredd att efter bästa förmåga hjälpa h o n o m på trafven.
» Hm.
.
.
ä ä ä ä.
.
.
» började han o c h fäste sina godhjärtade, grågröna ögon på henne, under det hans rödletta anlete sken af förnöjelse, » jag.
.
.
ä-ä-ä ä-ä.
.
.
tyckte.
.
.
ä-ä-ä.
.
.
tyckte.
.
. » » Axel tyckte det var roligt? » föreslog Henriette nickande.
Han strålade upp ännu mera, då han fann sig förstådd så lätt.
Det var roligt att tala med Hen- riette, hon var alltid så vänlig och glad.
Han nickade jakande, att hon just uttryckt hans mening, o c h så nickade hon igen till svar.
Det blef ett högst lifligt samtal af få ord och många nickar.
«Lefve den gula nektarn, » ropade Emil, då punschbrickan kom.
Torsten o c h Dora Tydén, en gammal barndoms- vän till honom o c h Henriette, som kommit ut till Annedal på några dagar, skämtade gladt tillsam- mans för att upplifva gamla minnen.
Torstens största nöje var att skrämma Dora, han behöfde bara säga: » Nu skräms jag, Dora, » och schasa till litet med foten, så var hon redan ett par al- nar från golfvet.
Han hade rest sig upp för att slå i punschen, under det han fortfarande pratade med Dora.
Apotekarens fru, som påstods föra spiran i hem- met, ansåg, att Torsten slog i för mycket i det glas, som stod närmast hennes man, hon flyttade undan det och räckte fram ett annat.
» Nå, det var snällt, att fru Helge gör oss säll- skap, » utbrast Torsten, som väl förstod hennes manöver.
Hon gaf honom en sötsur blick.
Då glaset var halffyldt, lade hon hejdande sin hand på hans.
» Tack, » sade hon och räckte sin man glaset, » det är nog åt Helge. » Emil o c h Otto fingo ofantligt brådt att hämta sina cigarrfodral inifrån salen, ehuru fodralen då som annars hvilade i deras respektive fickor, och Gösta Drake sade » hm » o c h drog upp två af » magisterns » storrosiga näsdukar.
(Forts.) Innehållsförteekning.
H i l d a Petterson, född B ö ö s; Sveriges törsta glasetserska.
A f Birger Schöldslröm.
(Med porträtt.)
— Aftonmolnet; p o e m af Daniel Fallström.
— &gt; R ä m e d d i g!
« A f Ellen Bergstrmn.
— E n h e m l i g h e t; en s k i l d r i n g u r l i f v e t, f ö r I d u n a f S — g.
— K v i n - n o r n a s v ä r l d s u t s t ä l l n i n g; b r e f k o r t till I d u n frän Signe Ankar- felt.
— I d u n s s k o l l o f s k o l o n i s o m m a r e n 1 8 9 2; a f d: r Carl Flens- burg.
— G ö m d a s k a t t e r — o c h f ö r s v u n n a; a f Rcnholm.
— Några o r d o m o l j e m å l n i n g; f ö r I d u n a f S.
L.
(S l u t fr. f ö r e g.
n: r) — S e n a m i d d a g s m å l; a f H. Stottze.
— H u s m o d e r l i g a l m a n a c k; a f Stenia.
September.
— Ur notisboken.
— Litteratur.
— Teater o c h m u s i k.
— F a m i l j e n p å A n n e d a l; n o v e l l a f Amy Palm.
Be- l ö n a d m e d h e d e r s o m n.
v i d l d u n s s e n a s t e pristäfl.
(F o r t s.)
