# ID: svediakorp-per874
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,795
# sentences: 621
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 5 augusti 1892.
N:r 32 (242) Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr är: Idun m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher ki I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• Idun e n s a m — _ &gt; 8 6 50 * (Aftonbladets nya hus.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten i. post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Kedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Oamiila * fj] |e flesta bland Iduns läsarinnor ha väl åt- i minstone hört talas om den stora litterära striden i Norge på trettio- talet, den Wergeland- Welhavenska striden.
Vis- serligen rörde den sig vä- sentligast inom litteratu- rens råmärken, men så- väl i sina syften som i sina konsekvenser pekade densamma dock vida ut öfver det litterära lifvet och de litterära intresse- na.
Det gällde frågan om norska folkets utveck- lingsvägar, och de som känna norrmännens liflig- het och häftighet i allt hvad som rör det natio- nella, skola lätt inse, att den nämnda striden kom att uppröra hela nationen.
Sedan den politiska skilsmessan från Dan- mark var det både na- turligt och nödvändigt, att utvecklingen i Norge slog in på andra vägar än den danska.
Frågan var endast, om man så att säga skulle rothugga det gamla trädet eller om man skulle låta det nya växa så småningom fram ur det gamla genom ymp- ningar på den gamla stam- men.
Den förra åsikten representerades af Werge- land, den senare afWel- haven, och striden erhöll sin hela bittra karaktär Soktr.-Akticb.
5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Oernandts fredag Lösnummsrspris 1 5 öra (vid kompletteringar).
Aanonsjiris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
Kor &gt;Platssökande&gt; o. » L e d i g a platser- 25 ö r e för h v a r j e p a b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d Collet.
genom denna » nationella » fråga.
Camilla Collet är en syster till Henrik Werge- land, men hennes skap- lyune är ett helt annat än hans var, och hon kände sig i alla afseen- den dragen åt det Wel- havenska hållet.
Werge * lands snille var rikt, sväl- lande, stormande, men oregelbundet och ofta ganska formlöst.
Systerns är fint, spirituelt och formsökande.
Redan un- der sin vistelse i fäderne- hemmet, Eidsvolds präst- gård, var hon på det klara med sina åsikter, och dessa stärktes och formades ytterligare se- dan hon tjuguåtta är gam- mal gifte sig med pro- fessor P.
J. Collet, en bland Welhavens anhän- gare, och hon nu i Kri- stiania kom i direkt be- röring med den Welha- venska kretsen.
Hon föddes den 23 ja- nuari 1813, och det var således är 1831 hon blef bofast i hufvudstaden.
Denna ägde ej som nu sina 150,000 innevånare och en börjande storstads- prägel jämte ett ganska rikt utveckladt konstnär- ligt lif; man hade att göra med en småstad pä 25 — 30,000 innevånare.
Alla kände alla, oeh då
IDUN 250 Den rätta glädjen känner själf sitt mått, Då yrseln går till tomhet eller leda; Hon är ett barn, men ett som tukt har fått, Hon är ej yra endast, hon är reda.
p. man som Collet utmärkte sig genom en fram- stående begåfning blef man naturligtvis före- mål för ej endast särskild uppmärksamhet utan äfven för kritik, men denna alstrade återigen hos henne en motkritik med vida större syn- vidd och vida djupare syfte.
Det hon som kvinna inom detta samhälle kände, det blef till en kritik af kvinnans ställning i samhället.
Äfven andra omständigheter ha kanhända bi- dragit därtill, att hon på detta område började » sätta problemer under debatt » redan långt innan en dansk kritiker, som ej kände den norska litteraturen, begagnade detta slagord såsom en förebråelse mot nordens litteratur i allmänhet.
Man märkte nog ett och annat däraf redan i hennes första skisser, men sedan hon år 1851 blifvit änka, utgaf hon år 1855 en roman » Amtmandens dötre », däri hon med en oför- skräckthet, som väckte samtidens häpnad, drog i härnad mot konvenans-äktenskapen.
Det är ej här stället att skildra det uppseende och den lifliga diskussion, som denne den norska litteraturens första » samhällsroman » väckte; vare det nog att säga, att den samma lämnat djupa spår efter sig; dess inflytande spårar man till och med i ett i öfrigt så själfstän- digt arbete som Ibsens » Kärlekens komedi », och Jonas Lie har i » Familjen på Gilje » be- gagnat fru Colletts idé kanske väl osjälfstän- digt, och väl äfven på ett i jämförelse med originalet underlägset sätt.
Man måste betrakta » Amtmandens dötre » såsom fru Colletts förnämsta arbete och det kan, på sitt område, jämföras med det bästa i hvilken litteratur som hälst.
Det är det störst anlagda och det mäktigaste; men det skönaste är dock utan all tvifvel hennes » I de länge nätter ».
Hon skulle gärna kunnat på denna bok sätta såsom motto Goethes ord: karnas, ej idéernas originalitet genom ett affek- teradt och skrufvadt språk.
En snillrik för- fattare har emellertid en gång sagt, att den bästa stil är den, som läsaren alls icke kom- mer att tänka på, emedan den endast varit en trikå om sköna, välbildade och originella tankar, hvilka såsom sådana upptagit läsarens hela uppmärksamhet och fängslat hans intresse.
Han har ej snafvat öfver en knagglig form, ej di- straherats af påhängda språkblommor.
Fru Colletts stil är just sådan.
Hon har visser- ej försmått att tillägna sig hvad man kallar språkkonst, men hon begagnar densamma städse endast såsom ett medel att framställa sin tanke klar, formskön och lefvande, med andra ord — i trikå.
Om man någon gång finner ett bizarreri hos henne, då är det ett tankens och icke ett språkets.
Hennes begåfning är orgi- nell, hennes stil är formfulländad.
Anledningen till denna alltför knapphändiga skiss af fru Colletts författarepersonlighet är den, att man i Norge hos Alb.
Cammermeyr börjat utgifva hennes samlade arbeten, och som därigenom tillfälle erbjudits äfven åt svenska läsarinnor att stifta bekantskap med Norges förnämsta kvinnliga författare, ha vi trott det vara af intresse att såsom inledning till bekant- skapen beledsaga författarinnans porträtt med några ord.
Winterhjelm.
E j m ä t t e t fullt.
miq icke sol som bländar.
Som min kind i purpur målar 3cke sol, hvars heta strålar Hur jag sträfvat, hur jag trefvat, hur jag bäfvat, hur jag lefvat, här i blommor lindadt står; ty hon skildrar just hur den unga kvinnans hjärta bäfvat, hur hon skönast lefvat och bit- trast sträfvat, allt under det hon med blicken fästad på barndomshemmet lindrar poesiens blommor om hvarje minne från familj och hem.
Det är helt enkelt en förtjusande bok, ej minst genom den hjärtats darrning, som spåras i dess grundton.
I hennes öfriga arbeten återfinna vi den stri- dande kvinnan, stundom rättvist gisslande sam- hällsfördoiuar, stundom orättvist begagnande godtyckligt valda färger.
Men då man i » Fra de stummes Lejr », i » Sidett blade », i » Mod strömmen » med nöje läser än en filippika, som väcker motsägelser, än ett tillspetsadt kåseri, som man kanhända något motsträfvigt dock slutligen gillar i hufvudsak, än en längre ut- redning af en eller annan kvinnofråga, eller hvad det nu må vara, så är det emedan för- fattarinnan är en stilist som få.
Bland hennes läsare har det funnits många bittra motståndare till hennes åsikter, men det har knappast funnits någon som ej fängslats genom hennes klara, lätta och spirituella framställningssätt.
Under de senare årtiondena har man så småningom börjat bli utledsen vid » stil », emedan en mängd nordiska författare trott sig kunna ersätta tan- tfalla ned med middagsglöd.
fMen i mörka vinterdagar " Låt ibland en stråle glida, Skimrande och varm, att sprida ftiopp i tvifvel, lif i död l Häck mig bägaren ej bräddad!
3eke längtar jag att känna %anken svindla, pulsen bränna gyckelspel af fantasin.
CMen om jag vid vägen dignar, Tjrött af färden, trött af striden, Qif, förr än min kraft är liden, ^Blott en droppe ädelt vin!
Qif mig ej den stormigt rika 3 ' ullheten utaf ett hjärta, 3111 dess makt af fröjd och smärta S^ör blott oro till mitt sinn.
yt.
fr. jSXRANDBERG.
fMen om ensamheten tynger, ' Låt mig se en vän sig närma, Låt mig i dess blick mig värma, %&gt;å den trofast möter min.
L.
Aga.
|et gifves väl knappast någon fråga inom det sociala området, där så mångfaldiga och vidt skilda meningar göra sig gällande som i uppfostringsfrågan, i synnerhet hvad beträffar rätta sättet att bestraffa det felande barnet.
Den yttersta venstern säger: Stryk får på inga vilkor ingå i barnets uppfostran, oafsedt hvad fel det än må hafva begått och af hvad naturel det än må vara.
Den yt- tersta högern håller å sin sida lika strängt på, att ett barn, utan hänsyn till dess indi- vidualitet, icke kan uppfostras utan kropps- lig aga.
Båda dessa meningar äro lika oriktiga, därför, att vid ingendera tages hänsyn till det individuella, och detta synes mig utgöra en af de största bristerna i så väl vår egen som gångna tiders uppfostran.
Å r det möjligt att utan aga uppfostra barnet till en god, sann och stark människa, så får den icke häller förekomma.
Men må- ste den på vissa naturer användas, får det endast ske i sista instansen, med yttersta varsamhet, när hvarje förmaning eller mildare bestraffning visat sig fruktlös, och då endast för ett fullt bevisadt fel.
Men hvilka naturer är det då, som tåla vid kroppsligt straff, och för hvilka fel bör detsamma användas?
Ja, på dessa frågor är det endast erfaren- heten, som grundad på kärleken och visheten, kan gifva svaret eller rättare svaren, ty de äro många oeh skiftande som nyanserna i den mänskliga naturen.
Min erfarenhet är, att aga kan med minsta fara användas för barn af ett muntert, spelande lynne, liknande in- sjöns yta, som krusar sig för den minsta fläkt, men så fort vindpusten dragit förbi åter är lika speglande klar — ett barn, som ler och gråter i samma andetag och som för- gäter sin sorg, så snart svedan efter slagen upphört.
Med okänsliga, dolska och trotsiga naturer får man vara ytterst försiktig, fastän det skenbart kan tyckas, som om de företrädesvis behöfde agas.
T y det händer, att de gömma på en djupare känslighet än man anar, och många, allt för många föräldrar af » den gamla stammen » hafva genom en öfverdrifven stränghet just mot sådana barn förhärdat de- ras sinnen, missbildat deras karaktärer och tillfogat dem sår för lifvet.
I förbigående ville jag varna för ett slags bestraffning, som är mycket i bruk, synner- ligast bland mödrar, hvilka af en eller annan orsak draga sig för handgriplig tuktan.
Näm- ligen att stänga in barnet å en mörk plats, såsom en garderob eller dylikt.
Mot själfva
1892 instängningen har jag intet att invända na- turligtvis förutsatt att den är rättvis, men så mycket mera mot mörkret.
Barnanaturen har en ytterlig fasa och skräck för mörkret och man har exempel på de sorgligaste följ- der af dylika bestraffningar — ett förstördt nervsystem, fallandesjuka och svagsinthet.
Ja, det har till och med händt, att när dör- ren omsider öppnats för det fångna barnet, har ett slaganfall ändat dess lif.
Själfklart tyckes vara, att man icke får aga ett barn för ett utbrott af häftighet eller dåligt lynne, ett visst förstörelsebegär, en ner- smutsad eller sönderrifven klädning, vägran att förtära vissa maträtter o. s. v. Likväl göra föräldrar sig skyldiga till dylikt oför- stånd oftare än man tror.
Såsom ock att göra barnet till offer för sitt eget dåliga lynne, begagnande sig af den minsta anledning för att i barnet söka en afledare för sitt miss- humör.
Föräldrar böra dessutom besinna, att ett barns s. k. kink eller retlighet oftast har sin orsak i något sjukdomsförhållande, som det icke förstår att på annat sätt gifva tillkänna.
Ovilja för somlig mat har för det mesta äf- ven sin grund däri.
När barnet icke vill förtära något, som det mår illa af, är det ju blott det sjukliga tillståndet hos matsmält- ningsorganen, som på detta sätt framträder.
Härvid har man blott att söka bot för det onda, låta barnet uppväxa under de bästa möjliga hygieniska förhållanden och fördubbla sin kärlek och sitt tålamod under dess svag- hetstillstånd.
Olydnad, osanning, vilda vredesutbrott och uppenbart trots äro ju mycket svåra fel, hvarför de ock af strykteoriens bekännare anses ovilkorligen böra med kroppslig aga bestraffas.
Men äfven härvid måste man noga betänka sig och söka tränga till grun- den, innan man skrider till handling.
En orättvis bestraffning är för den mänskliga na- turen höjden af all grymhet, och detta för barnanaturen i allra högsta potens.
Men — huru ofta blir icke en bestraffning orättvis.
Olydnad är mången gång intet annat än glömska.
Äfven osanning kan däraf härleda sig eller ock af räddsla för stryk.
Barnet har t. ex. slagit sönder något och fått stryk därför.
En tid därefter är det lika illa ute igen.
Det fruktar nu, att röna samma be- handling som förra gången och söker genom en osanning befria sig därifrån.
Hvem är egentligen upphofvet till denna lögn, hvem bär ansvaret därför?
Föräldrarne, hvilka med besinningslös hård- het såsom ett brott bestraffat det, hvilket en- dast var en barnslig förseelse, ett slarf, hvar- till deras tjänarinna kanske långt oftare gör sig skyldig, utan att de äga rättighet eller ens vilja att därför handgripligen tukta henne.
Och likväl — af hvem har man rättighet att fordra mäst: af ett barn eller af en full- växt människa?
Föräldrar, straffen aldrig på en misstanke, den må nu synas aldrig så välgrundad, och söken aldrig genom stryk framtvinga en be- kännelse!
Det händer eljes, att ni gören eder skyldiga till en förbrytelse, tusen gånger större än den ni misstänker hos barnet — en orättvis bestraffning.
Det är endast när olydnaden gällande sam- ma förbud gång på gång upprepas, det är endast, när man äger otvetydiga bevis för osanningen och inga sådana skäl, som de of- van nämda förekomma, som kroppslig be- straffning för en del naturer kan användas, likväl, som redan nämts, sedan allt annat (DUN visat sig fruktlöst.
Och äfven då måste det ske med måtta och sans, i strängaste själf- behärskning.
Men det gifves barn, som icke kunna ut- härda stryk.
Veka, blödiga, med djupa, starka känslor.
Ytterst mottagliga för in- tryck, men på samma gång sena att förgäta, slår det goda så lätt rot hos dem.
Dröm- mande och inåtvända, men därjämte lifliga och eldiga öfverlämna sig dessa komplicerade naturer med lätthet åt den största förtviflan.
Ett hårdt ord, en ovänlig blick kan komma dem än att smälta i tårar, än att resa sig till motstånd, och efterlämna varaktiga spår af tungsinthet och sorg.
Denna ytterliga känslighet är ofta förenad med kroppslig svaghet, kanske just härledande sig däraf.
Sådana barn hafva naturligtvis fel som andra barn och förgå sig som- de, kanske så mycket oftare och mer i ögonen fallande, som dessa ömtåliga, drömmande naturer så lätt torna emot de hvardagliga förhållandena och ha svårt att låta stöpa sig i den vanliga formen.
Mer än andra fordra de därför en ständigt vakande och ledande kärlek, men en kärlek, som förstår att på samma gång rycka upp dem, ingifva dem mod och till- försikt, göra dem lyckliga och komma den bundna lifsglädjen inom dem att spränga sina fjättrar och ge sig luft i sund, yrande barna- fröjd.
Men huru ofta låter man icke i stället ett sådant barn försjunka i sig själft eller plågar det med kält och gnat, ja, till och med hand- gripligen tuktar det, utan att barnet kanske ens förstår, hvarmed det för brutit sig.
V e de föräldrar, som så handla!
Sanner- ligen de veta icke hvad de göra!
I barnets kroppsliga aftynande, den till sjuklighet steg- rade känsligheten, i ögats skrämda uttryck och det skygga, kufvade, som hvilar öfver hela dess väsen, kunna de dock se följderna af sitt gränslösa lättsinne, för att icke säga grymhet.
* * * Jag vet väl, att i vårt moderna samhälle befinna sig de föräldrar, som häfda sträng- hetens princip i minoriteten.
Men då slapp- het vid uppfostran i alla tider klandrats och äfven den dag som är får sitt rättmätiga ogillande af dem, som skrifva i denna viktiga fråga, då däremot så sällan ett rop höjs mot en öfverdrifven och fullt ut lika skadlig stränghet, så har jag icke dragit i betänkan- de, att med denna lilla uppsats rikta ett varningens ord just till denna minoritet, den må nu vara än så fåtalig.
Fader eller moder, du, som brukar kropps- ligen bestraffa ditt barn, lägg handen på ditt hjärta, innan du lyfter den för att slå till, och fråga dig inför Gud, hvad det är du af- ser med den tillämnade bestraffningen!
A r det din egen sårade värdighet och kränkta myndighet, åt hvilken du på detta sätt vill gifva upprättelse eller är ditt enda mål barnets förbättring och lycka?
Steffen.
Man och kvinna äro alldeles lika inför Gud, lika kallade att vara hans tjänare och lika vä- sen dtliga för hans tjänst, hvar och en med sin egen natur och sin gåfva.
Fr. Bremer.
251 Onsdagssoiréen.
En Marstrandsskiss af Mari Mi / li.
jet var en onsdagskväll i Nordens Ma- deira eller för att tala litet mindre poetiskt, i Marstrand.
Klockan var omkring nio.
I societetssalongen strålade Edisons båg- lampor på Sveriges fashionablaste badgäster.
Däruppe på läktaren till vänster spelade mu- siktextetten: » Les soirées de Pest », denna förtjusande polka, som jag hvarken hört spe- las eller ens omtalas på någon annan fläck af jorden än i Marstrands societetssalong.
Baron von Humboldt, den store vetenskaps- mannen, försäkrar, att det lönar mödan att resa till Brasilien endast för att äta några frukter af Chilimoyaträdet; jag Mari Mihi, försäkrar, att det lönar sig att fara till Mar- strand endast och allenast för att höra of- vannämde » soirées » under en stilla flirtation med en engelsktalande svensk göteborgska i lawn-tennisdräkt.
Men nog härom!
I dörröppningen till » Blåa salongen » stod vår hjälte — ett myc- ket olämpligt uttryck, ty han var ej alls nå- gon hjälte, mais que voules vous, mesdames — stod vår hjälte, säger jag, och torkade sin pincenes med en elegant battisnäsduk med monogram på.
Krona hade han ingen, ty han hette bara Alfred Carlgren och i hela hans släkt hade aldrig smugit sig in någon patricisk - schiöld eller - stierna.
För Öfrigt var han » e.
o. i kongl.
Svea Hofrätt », betrak- tades allmänt af sina släktingar såsom en framtidsman, hade liberala åsikter, utom på embetsrummet, ty där höll han sig alltid strängt till de konservative och ägde ett hjärta » af guld ».
Men ack, det guldet väger ej tungt i vårt materialistiska tidehvarf!
I medvetande af de många, och de få +, som förekommo i hans ekonomi, reste Alfred Carlgren en vacker dag till Marstrand.
Om det var för att fiska guld eller torsk, öfver- lämnar jag åt hvars och ens pröfning.
Tack vare en välvillig löjtnant blef vår hjälte en dag i Paradiset presenterad för vår hjältinna.
» Notarien Carlgren — fröken von Reuter af Reutersholm. » Det klack till i juristhjärtat.
En arftagerska, åh katten!
Och vår e. o. gjorde en siratlig bugning och fann sig na- turligtvis » charmerad att göra fröken von Reuters af Reutersholm bekantskap ».
När sedan den unga damen räckte fram sina smala, hvita, aristokratiska fingrar till en duktig » handshake », upplystes hans drag af det älskvärdaste småleende, som någonsin förklarat anletet på den oblidkeliga fru Ju- stitias slätkammade herr son.
Ty han tyckte sig i delta ögonblick gripa om alla åtkomst- handlingarna till Reutersholm.
Ebba von Reuter såg äfven å sin sida mycket vänlig och tillgänglig ut.
Och hvar- före skulle hon ej göra det?
Arftagerskan till Reutersholm var 26 år, d. v. s. hon när- made sig med stora steg den fatala tidpunkt, då man nolens volens måste » vika om hör- net » — oförstådd.
När därtill kommer, att Reutersholm af hennes hänsofne herr fader intecknats till skorstenen och att hon förgäf- ves tillbragt fyra andra terminer i Marstrand, ja, då kan då åtminstone ej jag inse, hvarför ej stolts Ebba skulle se ung Alfred gun- stigt an.
En stund därefter uppenbarade sig äfven Ebbas mamma i lilas och volanger.
Hen- nes nåd Jacqueline von Reuter, född Ridder-
bjelm, som var ett mycket förståndigt frun- timmer, hade efter majorens död retirerat till Reutersholm, ett litet bländhvitt eden bland Sörmlands dalar.
Där lefde hon » ett stilla landtlif » elfva månader af året för att den tolfte i Marstrand kunna uppträda med all den maguificence, som ju rätteligen tillkom den, som förenat de von Reuterska och Rid- derhjelmska vapensköldarna.
» Västkustluften är så nyttig för min lilla E b b a », försäkrade hennes nåd med en blick af modersstolthet på sin blomstrande dotter.
Inom kort blef Alfred Carlgren mycket in- tim med de båda damerna.
Var det fråga om att leta efter majorskans glasögon eller läsa högt för unga fröken ur » Mm onde, ei mon cure », vips var Garlgren där med sina vida byxor, sin höga krage och det älskvärda småleende, som aldrig lämnat honom ett ögon- blick alltsedan den minnesvärda stund, då han först träffade henne.
V i d alla tillfällen: på kafferep, segelturer, konserter eller väl- görenhetsbasarer visade sig vår.
hjälte stän- digt såsom en fulländad kavaljer, d. v. s. han bjöd jämt.
.
.
.
Man började naturligtvis snart lägga märke till detta och förse saken med nödiga kom- mentarier.
V i d smörgåsbordet i Alphyddan, i brädspelsrummen och på lawn-tennisplanerna i fästningsgrafven hviskade man redan om Ebba von Reuters stundande förlofning.
Och vännen Alfred gick just en dag vid hamnen i friarefunderingar med fröken Ebba och hennes nåd och lät sina tankar sväfva in ' s blaue hinein, då hans hjärtas ljufva här- skarinna plötsligen utbrast: » Nej se, mamma!
Där ligger ju Ellida! » Majorskan tog upp sin dubbellorgnett och plirade på den stora eleganta lustkuttern, som samma dags morgon inlupit i Marstrands hamn.
» Ja verkligen!
Nu ser jag El.
.
.
1.
.
I i.
.
da, Ellida, j a.
Skulle det vara möjligt, att den käre Axel är med? » » Ja, Gu ' ä ' de ' sau », hördes en fryntlig stämma bakom dem och där stod ju » den käre Axel » lifslefvande i form af en välmå- ende, genomhederlig skåning, som kysste fru von Reuter på hand och kallade unga frö- ken » kusin Ebba ».
.
.
.
Alfred Carlgren kom i detsamma ihåg, alt han hade några angelägna bref att skrifva, hvarföre han skyndsamt rekommenderade sig.
» Hvem varrr det därrr », skorrade grefve Falken beväpnande sitt vänstra öga med en monokel, stor som ett tunnband.
» Varr det någon bekant till mig ?&gt; » Nej för all del, söta A x e l », skyndade sig hennes nåd att svara.
» Det var bara en herr Carlgren, som låtit presentera sig för oss ».
» Jaså, en hr Carlgren », upprepade fidei- kommissarien till Ebbarp.
Därpå tittade han sottissimo voce med en sidoblick på Ebba: » Kors, jag som trodde, att det var en rival.
.
.
» D å vår notarie dagen därefter mötte Reu- ters i S:t Eriks park, voro de konvojerade af grefve Falken i lawn-tennisdräkt.
De helsade mycket afmätt och kusin Axel bar Ebbas rackert.
Dåliga tecken!
Ung Alfred suckade, gick upp på A l p - hyddan och bad herr Zetterlund om en fru- kostrisp.
Därpå styrde han kosan hem med den skäligen svaga förhoppningen, att allt skulle bli bra igen på onsdagssoiréen.
T y föregående lördagsbal hade hon ju loft ho- nom första polkan till onsdagen.
Första pol- kan, andra valsen och kotiljongen dansar man ju alltid med en viss person, comme vous le saves, mesdames.
Ändtligen kom då onsdagssoiréen, den så ifrigt efterlängtade.
xVndtligen brusade to- nerna till » Les soiréesi genom den vapen- prydda salongen.
V å r hjälte drack ett glas vatten och antog en affekteradt vårdslös min, i det han mumlade något om » nu eller al- drig » samt att » lyckan står dem djärfvom bi ».
Nästa ögonblick befann han sig i Blå sa- longen.
I midtsoffan satt Ebba med sin oundviklige herr kusin.
» Fröken lofvade mig andra polkan.
Man har just nu spelat upp.
.
» » Har jag lofvat er någon dans?
Nej, min bäste herr Carlström.
Jag är uppbjuden af min fästman, grefve Falken.
Som ni vet har vår förlofning eklaterats i dag. » » Fästman!
.
.
.
» Alfred vände sig om, något mindre elegant än vanligt och gick ut i stora salen, något mindre stadigt än vanligt.
Där slog han sig ned på en af väggbänkarne och började torka sin pince-nes med den där battisnäsduken, som saknade krona.
A c k, hvad världen syntes honom mörk, då han skådade den genom de immiga glasen i sin pince-nes.
Ebba von Reuters fordne kavaljer började känna sig mycket olycklig.
Nu framstod det klart för honom, huru hela hans tillvaro endast varit en lång, lång suck, ända till dess han träf- fat henne.
Då hade solen under några ögon- blick belyst hans lefnadsstig, men ack, en- dast för att strax därefter åter gå i m o l n.
.
.
» Ack, hvad notarien ser ledsen ut: alldeles som bror Gustaf när han dansar med för trånga skor.
Men det är damernas vals, så- ledes — får jag lof? » Min olycklige hjälte kastade en blick på den lilla pigga stockolmskan, en sådan där blick, som tragedien ger komedien.
De voro nyligen presenterade för hvarandra, men redan på den tiden, då Alfred prome- nerade på Sturegatan i gymnasistmössa, hade » Flava », som han kallade henne på grund af hennes guldgula hår, gjort ett viss intryck på hans klassiska själ.
En gång hade han äfven hjälpt upp henne, då hon åkt omkull på Nybroviken, och den blick Alfred då fick hade tröstat honom under många mödosamma timmar däruppe i skolrummet på Engelbrekts- gatan.
.
.
I samma ögonblick, som Alfred Carlgren skulle dansa ut, fick han se Ebba von Reu- ter, hvilken huldt leende åhörde grefve Fal- kens högljudda hviskningar om Ebbarp, full- blodshästar och huslig lycka.
Gud vet hur det kom sig, men i detta ögonblick tyckte vår vän Alfred, att den där välborna fröken von Reuter var tämligen tarf- lig, som lät sig kurtiseras af den hederlige, men triviale skåningen endast därför att han hade pänningar.
— Människohjärta!
Och han tryckte armen fastare om » Fla- vas » lif och valsade bort med henne så ele- gant, så säkert, som endast vi stockholmare kunna göra det.
Lycklige Alfred!
Huru kan man lära känna sig själf?
Aldrig genom betraktelse, men väl genom handling.
Försök att göra din plikt, och du skall snart lära känna hvad du duger till.
J. W. v. Goethe.
Uppfostra vi våra barn till själfständighet?
jCj enna fråga torde mången bekymrad fader eller moder göra sig, i en tid, då det synes omöjligt att utan själfständighet kunna gå sin väg fram, då så många olika röster locka och draga hit och dit, så många nya förledande frestelser uppstå beständigt.
» Denna världens lusta » antager nu så många former, det finnes nu så många afvägar från den rätta vägen, att alla föräldrar som med sann ömhet äro fästa vid sina barn måste med bekymmer fråga sig själfva: huru skola våra ynglingar och flickor kunna sin väg ostrafrliga gå?
Det gifves blott en räddning: själfständig- het.
En sådan själfständighet, som gifver kraft att handla rätt, huru än människors dom månde utfalla.
En sådan själfständig- het, som ger oss kraft att besegra våra egna begärelser, som stärker oss, när vi äro svaga, och gör oss lydiga mot den högre vilja vi en gång erkändt rätten att förskrifva oss la- gar, men också endast mot den.
Men huru skola vi uppfostra våra barn till denna själfständighet?
Och ligger det icke en motsägelse i detta att vara på en gång själfständig och lydig?
V i skola besvara den sista frågan först och vi besvara den kort och godt med nej.
T y ingen, som ej förstår att underordna sig en viss sakernas ordning, en viss styrelse af det hela, kan någonsin komma till att styra sig själf.
Den, som icke för sina handlingar ut3ett sig ett rättesnöre, blir j u oundvikligen en lekboll för sina egna hugskott, sina nyc- ker, sina passioner — blir en tjänare åt dem, som skulle tjäna honom.
Den, som icke före- satt sig ett mål och ej utstakat någon väg, icke tillförsett sig någon ledning, han måste ju gå vilse.
Nej, den rätta själfständigheten är att utse sig ett mål, uppsöka den väg, som heder och samvete utvisa, och sedan icke vika därifrån.
Men ett sådant rättesnöre kan ej finnas — ja, heder och samvete kunna ej ens fin- nas till utan erkännandet af en högre lag än den, vi själfva skrifva oss.
Ty hvad är samvetet annat än ett anklagande medvetan- de om att vi brutit mot en högre rätt?
Hvad är heder och redbarhet, om tj ett medvetande af lydnad mot denna samma rätt och lag?
Behofvet af en sådan lag, af något, som står öfver de mänskliga ofullkomligheterna har från världens begynnelse varit erkändt.
Den gamla invändningen att det som är rätt hos det ena folket, i den ena tiden, blir orätt i den andra, att det som är rätt hos judarne, blir synd hos muhamedanerna, att det, som är synd hos de kristne, blir rätt bos hednin- gar — denna invändning håller ej streck.
Den bevisar blott att det ena folket står det absolut rätta närmare eller fjärmare, än det andra.
Ty hos alla, hos judar, kristna, tur- kar och hedningar, se vi dock alltid denna lag framträda, denna högre lag, som står öf- ver människornas vilja och gifver dem sam- vetet Det är samma lag, ehuru olika, mer och mindre ofullkomligt uppfattad och känd.
Men öfver allt framträder den, öfver allt er- kännes den, såväl dess tillvaro, som behofvet däraf.
Det saknas visserligen icke exempel på att människor, ja, hela folk, förkastat denna lag oeh beslutit att antaga den falska själfstän- dighet, som icke vill erkänna någon högre
1892 I DUN 253 vilja än sin egen vacklande, ostadiga, orena vilja.
Men jag frågar om någon har panna att stiga fram och säga, att någon sådan människa skapat lyckan för sig eller andra, och att det finnes något folk, som icke gått under, när det förlorat tron på och uppsagt lydnaden för denna högre lag?
leksrik fader, hvars lag är fullkomlighet och som själf är fullkomlighet.
Och i jämförelse med det stora och härliga i att behaga Gud och hafva Gud till sin vän, bli människors domar och meningar af intet värde, eller i alla fall, af ringare värde, och hos det bar- net får människofruktan intet insteg.
Huru skola vi då bibringa våra barn den- na sanna, stärkande själfständighet?
Det första är att lära dem lyda.
Det är ett gammalt ordspråk, att den, som ej lärt sig lyda, kan aldrig befalla.
Men lika sannt är, att den, som ej lärt lyda andra, kan al- drig befalla sig själf.
Och att hafva välde öfver sig själf, att äga själfbehärskning, det är första vilkoret för själfständighet.
Sedan — det vill säga samtidigt, men i andra rummet • — får barnet lära sig att sköta sig själf.
Detta måste begripligtvis ske helt småningom, med förstånd och försiktighet, men det måste ske.
Ingen behöfver vara rädd att låta ett barn handtera sax och knif o. s. v. men man måste lära barnet att handskas praktiskt och försiktigt därmed.
Ej häller behöfver någon frukta, alt hos barnet upp- amma själfständighet; man skall blott tillse, att den blir af rätta slaget.
Det nästa är att vara oberoende af andras bjälp, att kunna hjälpa sig själf, ej behöfva uppassning, kunna tänka för sig själf, handla på egen hand.
Men därtill kommer ej den, hvilken som barn blifvit uppassad och fjäsad och ej ens lärt sig knyta sitt skoband eller borsta sin rock.
Har han därtill lärt sig kommendera tjänstfolket och i ovänlig, härsklysten ton ut- dela sina befallningar, då har han väl utsikt att blifva en brutal, egenkär och själfsvåldig person, men föga hopp kan han eller någon annan göra sig om, att han skall blifva en själfständig och karaktärsfast människa.
De flesta torde tycka att det betyder så litet, detta att barnen passas upp, att man ständigt tänker för dem och med största om- sorg undviker att försätta dem i något läge, där ens den minsta svårighet skulle föranleda dem besväret att på egen hand försöka reda sig därur.
Medgifves, att det ser så ut.
När de en gång bli tvungna därtill, menar man, så måste de väl däran, och bli de ej nödsakade att af- säga sig sitt själfsvåld och sina bekväma va- nor — ja, så mycket bättre.
Verkligen, så mycket bättre?
Det torde dock ej vara så alldeles säkert.
Det är näm- ligen så, att det helt enkelt icke är fråga om barnens vanor, om deras bekvämlighet och behof, utan om deras karakter, om utveck- lingen af deras karakter.
Vanorna kunna j u för en tid bortläggas, när nöden så fordrar, men den stämpel, de satt på karakteren, är icke så lätt utplånad.
Och finnes hos bar- net något frö till egenrådighet, härsklystnad och andra lika angenäma egenskaper, nog ut- vecklas de på bästa sätt genom denna äDgs- liga omsorg om att den lilla herrn eller den lilla fröken icke skall göra sig besvär med det allra minsta ting, utan blott behöfva be- falla, kanske icke endast tjänare, utan äfven sina egna föräldrar, för att genast få sin min- sta önskan uppfylld.
Och låt vara att nöden också en gång tvingar dem till förändring, så är nöden en så hård läromästare, att det nästan är en grymhet, att åt honom öfverlämna den under- visning, som kärleksfulla föräldrar vida lät- tare kunde bibringa.
Jag säger kärleksfulla och lägger vikt på det ordet, ty icke kallar jag dem kärleksfulla, som tro sig bevisa bar- nen kärlek genom att göra dem karakterslösa, osjälfständiga, själfsvåldiga, oskickliga till att kämpa lifvets strid — något som dock all- tid förr eller senare måste blifva hvarje män- niskas öde.
Den, som vill uppfostra sina barn till själf- ständighet, söker först och främst ingifva dem begrepp om och vördnad för en högre lag, för något som står öfver dem och alla män- niskor, en högre saDning, rättvisa och godhet, med ett ord en Gud, en allsmäktig och kär- Mathilda Att bena Lang / et.
fisk.
önar det sig verkligen att spilla trycksvärta på en sådan bagatell, mena väl alla unga damer o c h säkert äfven det lilla antal ung herrar, s o m i någon gift väns hem kan stjäla sig till en titt i Iduns spalter; men mammorna skola nog medgifva, att benandet af småttingarnes fisk spelar en ej så liten rol i sommarhushållningen i skären.
Först o c h främst har man oro för, att något ben möjligenej observerats, och sedan tager det ej så litet tid från mammas middagttimme, om hon skall bena åt två, tre småttingar.
Att anförtro benandet åt barnjungfrun är alltid en vansklig sak.
Vanligen sker benandet sålunda att fisken sönderskrapas i oändligt små bitar, hvilka med ytterlig noggrannhet genomses, o c h det hela ter sig efter benandet s o m ordentlig hönsmat.
Utan vidlyftiga studier i zoologi o c h fiskens ana- tomi kan man med något aktgifvande på fiskens benbyggnad betydligt underlätta det besvärliga be- nandet.
Abborren åsamkar vanligen det största besväret, isynnerhet o m den ej är mycket stor.
Sedan man befriat fisken på hvardera sidan från skinnet — hvil- ket är försiktigast, då knappast en af hundra kök- sor fjällar den tillräckligt omsorgsfullt — klyfver man den längs ryggbenet i tvänne hälfter och bort- tager benet o c h alla fenorna.
Invid hvarje fena sitter en tät rad ben, de s. k. strålbärarena, hvilka lätt i en sammanhängande rad aflägsnas.
De stora benen vid bukstycket frånskiljas äfven alla på en gång i hvardera halfvan genom att med knifven lösa dem från öfre (rygg-) sidan nedåt.
Nu finnes i hvardera halfvan af fisken endast en rad ben, emellan rygg o c h magköttet, d. v. s. i den skåra, där rygg- och magköttet af sig själf skilja sig.
Dessa ben sträcka sig ej längre än lika långt som buken — stjärten är fullkomligt benfri — men de äro ganska mycket inbäddade i köttet, så att man snabbast aflägsnar dem, o m man med en skarp knif skär bort en par millimeter kött såväl från rygg- som från buksidan, emedan benen följa än med den ena, än med den andra sidan.
Abborren är nu fullkomligt benfri o c h hvarje halfva i tre rediga stycken: bukstycket, ryggstycket och stjär- ten.
Sålunda benad fisk, lagd på hvarje tallrik, då fisksoppa serveras, förhöjer mycket soppans värde.
Gösen har inga andra ben än de vid fenorna, ryggbenet o c h de stora benen vid buken o c h är därför den allra bästa fisk för barnen.
Lax o c h ål hafva också endast stora ben.
Hos strömming o c h sill följa vanligen alla ben med, då man tager bort ryggbenet.
Gädda, braxen, sik o c h id hafva så mycket ben ini själfva köttet, att det alltid blir försiktigast att tillförsäkra småttingarne bukstyckena, där al- drig annat än de stora sidobenen finnes.
Af.
N.
0&gt; •T * Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Glöm ej blomstermissionen!
Af E. R — y.
ri I vad vill det säga?
Hvilken mission skötes l | med blommor ?. » frågar kanske en och an- nan läsarinna.
Att de älskliga små blom- stren hafva haft, hafva o c h skola hafva mera än ett ord att säga oss människor, det veta väl de flesta — men det är om ett regelbundet arbete vi nu vilja tala o c h berätta dess historia från början.
I Londons norra stadsdel finnes det ena Stock- holm bredvid det andra, så oändliga äro sträc- korna då man färdas där, o c h hundratusental be- höfva hjälp, undervisning, tillsyn af lyckligare lot- tade.
Många äro de sällskap, föreningar o c h kyrkosamfund, s o m arbeta där, men ett af de märkvärdigaste är » Mildmay Missionen », börjad af en framstående prästman, mr William Pennefather, och efter hans död, fortsatt af hans änka, en storslagen, ovanlig kvinna.
Hon har vid sin sida utmärkta medhjälpare o c h en hel skara diakonis- sor, elever o c h fria medhjälparinnor, hvilka till- bringa dagen i de försummade stadsdelarna o c h om aftnarna återvända till sina hem i West End.
Därifrån strömma pänningar.
till de många olika barmhärtighetsverken, däribland till Bethnal Greens sjukhus för fattiga kvinnor.
Detta hus innesluter utom sjuksalarna, äfven rum för möten o c h skol- lokaler för barn.
I det största rummet voro öfver 200 kvinnor samlade till ett s. k. Madensmöte, en vacker vår- afton i mars 1875.
Diakonissan, en ung flicka från den härliga ö n Wight, erhöll ett bref hem- ifrån, just då hon hade alla sina » gummor » om- kring sig.
I brefvet låg en liten bukett, bestå- ende af en snödroppe, två gullvifvor (primroses) och tre luktvioler (sweet violets).
Det var ännu blott början af våren och dessa små vårbud hade vuxit ute; de spridde en ljuf doft till närmaste grannar o c h de bådo » få lukta på dem i kuvertet ».
Endast den, som lefvat i Londons-öknen, d. v. s. de delar däraf, där inga vackra anläggningar finnas, samt sett människor i tusendetal lefva och dö där utan att hafva varit utom dess närmaste kvarter, släpande nästan dag och natt för att hålla hungern från dörren, kan fatta, hvilken tjusning de späda blommorna skänkte de fattiga kvinnorna.
Sedan kuvertet med de nämda blommorna gjort sin rund kring bordet, skänktes två af de sex blommorna, till de tre äldsta kvinnorna, hvaraf den ena fanns d ö d i sin bädd följande morgon, med blommorna i handen.
Sedan dess har Mildmay Missionens arbeterskor fortsatt regelbunden blomsterutdelning bland sina skyddslingar.
En viss dag samlas några » systrar », att med hjälp af tillfälliga besökande binda små buketter o c h vid hvarje fästa ett vackert tänke- språk, helst textat af vänliga händer o c h p r y d t med ritade eller målade bilder för hand.
Åtmin- stone gjordes det så i början, men alltefter det efterfrågningarna o c h bönerna o m blomster- missionsbesök ökades, blef det omöjligt att för hand pryda alla korten.
Från hela landet kommo de dock i massor.
Klena, blyga eller till annat arbete olämpliga personer, både barn, fruntimmer och män roa sig i hemmen att texta o c h måla sådana kort.
Deras uppfinningsförmåga o c h skön- hetssinne ökades allt jämt och då några kort snart vunno mera efterfrågan än andra, trycktes de o c h så småningom uppstod denna kolossala förbrukning af kort med alla dess variationer, i alla länder o c h alla språk t. o. m. de mest af- lägsna öar i oceanen.
o Försedda med dessa buketter gå nu * blomster- systrarna * till de mest otillgängliga hem.
Di- striktbesökande få ofta stanna utanför ett uselt hem o c h öfverhopas med skymford, men få äro de, hvilka vägra emottaga en bukett med dess vidhängande vackra kort.
Hvarje vecka återkom- ma de besökande o c h småningom vinnes ett in- flytande o c h befästes en vänskap, som aldrig på annat sätt skulle knutits.
En gång skall det dock blifva uppenbart, huru många genom detta svaga medel blifvit införda på den rätta vägen.
I de låga källarrummen, i den nakna vindskam- maren, till sjukhus och fängelser, till de förnämas praktfulla boningar, i arbets- o c h fattighus, verk- städer o c h fabriker, vandra nu hvarje vecka öf- ver hela Stor-Britannien en väldig skara kvinnor med sina fyllda blomkorgar.
Såsom allt i Eng- land utföres enkelt o c h praktiskt, där de ej äro bundna af gamla, häfdvunna lagar, bud o c h sed- vänjor, har denna mission organiserats på ett
förträffligt sätt.
Hufvuddepofer bestämmas, och un- der centralerna lyda mindre stationer och sam- verka regelbundet.
Till centralerna sändas blom- mor från alla delar af landet och äfven frukter och bär för de sjuka, i fattiga hem, j a från sö- derns länder t. o. m. komma dagligen stora, en- kom därtill afsedda korgar, märkta med » Bfo / ii- stermissioneni, hvilka försedda med ett kontroll- märke från centralen, fraktfritt återsändas.
Tryckta cirkulär utdelas om rätta sättet att förfara med blommorna och genom annonser begäres flere korgar till en station, färre till en annan m. m.
På många slott, mången prestgård odlas hela fält ined » missionsblommor », ja de mindre förmögna hafva kanske blott en rabatt, men då samlas blommorna från flera håll o c h bortsändas af där- till utvalda personer, som åtagit sig fylla behof- vet från landsbygden till någon viss station.
Mången fattig kvinna eller svagt barn gifver sin skärf till blomstermissionen, genom att plocka vilda blommor, dessa äro icke de minst välkomna; isynnerhet hvit- och blåsippor, gullvifvor, blåklint och blåklockor, kunna räkna på stor efterfrågan.
Ja, kärleken är uppfinningsrik och skogsbär, tor- kad frukt, torkade blommor med stark lukt in- lagda i små påsar, snäckor, prässad hafstång o c h mossor, granna stenar etc. spridas kring landet, genom denna tysta men så välgörande verksamhet.
I Jönköping börjades samma slags arbete redan 1875 från Wilhelmsro och utan tvifvel har väl- signelse däraf redan uppstått, åtminstone vågar man säga, att större glädje har knappt något för- orsakat.
I Stockholm och Göteborg bedrifves äf- ven » Blomstermission », men icke råder samma organisering och samverkan från landsorten hos oss, som i England.
Mycket större nytta skulle åstadkommas om bidragen blefvo flera och regel- bundna.
Från era egendom t. ex. kan det ju ej blifva så stor omväxling, och de tryckta korten blifva enformiga tycka de sjuka, men vi framhålla i syn- nerhet de lyckligare lottades tillfällen att på många, eljest obeaktade sätt gagna och glädja.
Tänk på de massor af blommor, som öfverallt falla af utan att någon ser dem, där herrskapet vistas vid brunnar och bad o c h ingen utväg till försäljning finnes.
Skulle ej genom Iduns läsekrets en ord- nad blomstermission kunna bildas, om några läsa- rinnor bäraf ifrån städerna anmälde sig att nå- gon viss dag i veckan emottaga landtliga sänd- ningar.
Försök bara och framgången skall upp- muntra till större ansträngningar, men om ock ingen framgång i vanlig mening skulle blifva lö- nen, så lönar själfva arbetet i detta fall, ty smak, glädtighet o c h godt lynne ökas ovillkorligen hos dem, hvilka syssla med dessa sköna skapelser- om hvilka det sagts: » Icke Salomo i all sin här lighet, var så klädd som en af dem ».
den obetänksamheten att svara på en sådan annons i en af hufvudstadstidningarne, såsom hon själf menade, endast på skämt.
Annonsen måtte emellertid ha varit mer än vanligt för- såtligt skrifven, o c h åtminstone var den bref- växling, som i följd häraf uppstod, af sådan art, ty den unga flickan slutade med att på fullt allvar intressera sig för den man, i hvars skrifvelser hon tyckte sig läsa uppriktighet o c h en varmare känsla.
H o n fick mottaga ett por- trätt, som hettes föreställa h o n o m o c h hvaraf hon kände sig ännu mera tilltalad, samt hade slutligen den gränslösa oförsiktigheten att skicka sitt eget.
Det porträtt, som hon fick, befanns sedan i värkligheten föreställa den engelska statsmannen lord R a n d o l p h Churchill.
Hennes eget cirkulerade en afton i en ungkarlskrets i Stockholm, tillsammans m e d hela historien, be- rättad såsom ett lyckadt spektakel af upphofs- mannen.
I denna krets råkade att befinna sig den unga flickans egen halfbror.
Huru han tog i tu med saken o c h g a f den gemene » skäm- taren » en välförtjänt tuktan, hör ej hit att be- rätta, men lyckligtvis stannade skandalen vid detta, ehuru den unga flickans rykte härigenom nödvändigtvis blef blottställdt.
— Den andra händelsen går längre tillbaka i tiden.
Den ledde värkligen till ett giftermål, ett tvångs- giftermål, o c h offret för den skändliga anlägg- ningen, dotter till en förmögen godsegare i mellersta Sverige, begråter nu dagligen de sor- ger, hvilka genom en ovärdig man förbittrat och ruinerat både hennes oeh hennes närmaste anhörigas hela existens.
I själfva idén att genom sådana medel som giftermålsannonser mångla bort sin person lig- ger j u något förhatligt, o c h hvilken välsignelse kan väl ett äktenskap medföra, som inledes utan annan kännedom om hvarandra än en löslig bekantskap,vid hvilken det ligger nära t i l l h a n d s att supponnera begge kontrahenterna lika färdiga att narra sig till en m a k e?
D e t vore sanner- ligen våra tidningar värdigast att stänga sina spalter för dylika i sin grund omoraliska o c h till sina följder oftast beklagliga lockelser.
Eva.
% Om s. k. giftermålsannonser.
F r å n Neapel.
ifr ill Iduns ärade redaktion vänder sig en S&amp;&gt; s v e m k kvinna för att få framstäld en hög- tidlig — jag tager ej tillbaka ordet!
— en högtidlig protest m o t det, all kvinnlighet och all sann känsla sårande, ofog hvilket allt mera synes taga öfverhand med de så kallade giftermålsannonserna.
J a g är väl böjd att tro aldra största antalet af dessa vara skrifna på gyckel, o c h detta är också opassande och ovär- digt, men måhända torde det ändock lättare kunna ursäktas än när de införas på allvar.
I förra fallet vittnar det väl om ett långt drif- vet lättsione att skämta med en så allvarlig och betydelsefull sak som äktenskapet är, men skämtet kan i. sig själf bero mera på tanklös- het än annat, o c h råheten framträder först då, när det fortsattes genom korrespondens, möten o. s. v.
F ö r sedligt tänkande människor före- faller det viserligen orimligt, att dessa annonser kunna någonsin locka till allvarligt svar, men att icke desto mindre så kan vara förhållandet, därpå har den som skrifver detta tillfälligtvis fått kännedom i två fall, det ena af m y c k e t obehaglig art för den, som det gällde, det an- dra med ännu sorgligare påföljd.
Som fiske är ett af neapolitanarens hufvudnä- ringsmedel, blefvo ganska snart fiskarena i den lilla byn välmående o c h spelade hvad det led en framstående roll.
En gång t. o. m. gåfvo de Nea- pel en härskare, Masaniello.
Mången ruskig, snu- skig fiskargubbe i Santa Lucia har så småningom samlat sig en skatt af silfver- och guldmynt, som han vanligtvis har förvarad i en gammal strumpa.
Men icke blott fisket skaffar inkomster åt Lucia- folket.
En annan god förvärfskälla äro rodd o c h segling.
De ro från och till land passagerarne på ångbåtarne, hvilka de genom ett slags associations- terrorism (camorra) hindra från att lägga till vid hamnkajerna.
För rodd och segling till de kring- liggande förtjusande öarne få de äfven god betal- ning.
Luciakvarlerets lilla kyrka är vigd åt skydds- helgonet, den fromma Lucia.
Legenden förtäljer, att en eldig fiskaryngling flammade för henne, men hon kunde icke bli hans maka.
D å han lofpri- sade hennes sköna ögon, tog hon ut dem o c h räckte dem åt honom på ett silfverfat.
Sedan dess är hon fiskarenas och de blindas skyddspatronessa.
Ögonen finnas afbildade på kyrkodörrarne, och i första sidokapellet till höger ses St. Lucias bild målad i olja.
E n ung väluppfostrad flicka a f g o d familj från en af Stockholms grannstäder hade haft Luciaborna älska festliga upptåg o c h lysande processioner.
Till dessa höra i främsta rummet bröllop och begrafningar.
De sistnämnda ske med B r e f till af Aurore von Idun Qvanten.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
ofantlig ståt.
Äfven den fattigaste fiskargubbe, som under hela sin lifstid icke bestått sig annan lyx än makaroni och fårinälfvor, föres till grafven med den mest imponerande högtidlighet, ty han var under sin lifstid medlem af en confrater nita, ett brödrasamfund, till hvilket han betalade en årlig, ringa tribut.
När han är död, ombesörjer föreningen hans begrafning, och nu firas han med besked.
Likrummet klädes med svart sammet, o c h kistan ställes på en katafalk, omgifven af brin- nande ljus.
Änkan, om han efterlämnar en sådan, ställer sig med utslaget hår i det öppna fönstret och håller därifrån med flödande tunga ett tal till mannens ära, prisande hans dygder och förtjän- ster.
Döttrarna, om sådana finnas, understödja modren, de också med vildt utslaget hår, talande åtbörder och konvulsiviska snyftningar.
Så kom- ma föreningsmedlemmarne i fotsida kåpor o c h hufvor, som alldeles dölja anletsdragen, med hål för ögonen.
De bortföra den döde i en silfverbe- slagen likvagn, dragen af plymagerade, sammets- klädda hästar, hvilkas hufvuden hafva liksom brö- dernas hufvor med hål för ögonen.
Är det riktigt högtidligt, sluta sig till tåget kapucinermunkar och tigga.
När kistan aflämnats på kyrkogården, ta- ger ståten lika plötsligt slut som den började.
Bröllop firas icke mindre högtidligt.
Efter att de unga kontrahenternas mödrar uppgjort partiet och öfverenskommit om villkoren, ombesörja^ de också ordnandet af bröllopshögtidligheterna.
Åtta dagar före vigseln föras i stor, festlig procession alla bröllopspresenterna till brudgummens hem.
I spetsen för tåget gå äldre och yngre kvinnor, som bära allehanda klädesplagg.
Därefter följer brud- gummens broder eller närmaste vän, medförande brudgummens presenter, vanligen bestående af hals- och armband, örhängen och brosch.
Så komma matronor, hvilka bära ett af bruden stic- kadt grannt täcke.
Efter dem går bruden själf.
Tåget afslutas af de båda mödrarna, uppvaktade af en mängd kvinnliga släktingar, smyckade med antika nipper.
Under vägen tillropas från alla håll lyckönskningar, ofta blandade med en skarp kritik, men man är vid ypperligt lynne och tager saken humoristiskt.
Vid framkomsten ser man brudens fader stå utanför dörren för att emottaga tågets medlemmar, hvilka stiga in, så långt utrym- met tillåter.
Därinne bjudes på likör o c h cigarrer.
Bruden själf får icke gå in, utan stannar utanför på gatan, pratande och skrattande.
I dörren stan- nar fadren, hostar, snyter sig väldeligen och håller tal, tager fram ur plånboken en hundralire-sedel och tillkännagifver, att en sådan får bruden och lika mycket hans öfriga döttrar.
Talet slutas med allmänt hurra för brudgummen.
På bröllopsdagen går tåget till kyrkan och därifrån till brudgum- mens hem eller, om utrymmet är smått o c h gä- sternas antal stort, till ett hotell i närheten.
En festmåltid afätes.
Bruden sitter mellan sin mor och brudgummen och emottager på nytt gåfvor.
Det sj unges, dansas, stojas o c h hurras, och fest- ligheten afslutas med skott och fyrverkeri, något som oundvikligen tillhör en italiensk fest.
Musik får ej heller felas; den bestås vanligen af brudens fader.
Instrumenten äro trumma, puka, valdthorn och piccola.
Luciafolkets mest originella fest firas i vattnet, sista söndagen i augusti månad.
Brokigt klädda kvinnor samla sig på balkonger för att åse festen.
Brokigt klädda fiskare tåga i procession ned mot stranden.
Guirlander af lager och myrten mellan brokiga fanor på höga stänger pryda gatorna.
Trummor, trumpeter och pipor ljuda.
Midt i tåget ses en färgskimrande fjäderbuske.
Musiken är vild, bullrande, beledsagad af skrik frånsett hun- dratal barfota fiskarpojkar från 6 till 14 år.
Dessa öppna tåget, iklädda simkläder, för öfrigt brun- stekta, med glänsande svart hår och tindrande ögon.
Där tåget skrider långsamt fram, hälsas det med infernaliska hyllningstjut.
Främst ses Neptun eller någon annan hafsgud, prydd med hafstång, sjöblomster och brokiga pappersremsor.
Honom följa fantastiskt utstyrda gestalter i narr- kåpor o c h pappersgrannlåt.
De ha som hufvud- bonad små skepp.
Så följa två och två fiskare, dykare, ostron- och snäckhandlare, alla med röda skärp.
Tåget stannar nere vid hamnen.
Föraren stiger upp på ett bord, bredvid hvilket står ett fyldt vattenkar och en sprutkanna.
I handen hål- ler han en löfsirad spira.
Då Neptun närmar sig, antändes kring h o n o m fyrverkeri.
Pappersrem- sorna fatta eld.
Då spolas vatten på honom, o c h han dansar midt i lågor och vattenstrålar.
Folket jublar.
Detta är eldprofvet.
Nu kommer vatten- profvet.
Sammissatori (dykare) i brokiga simklä- der, ett hundratal män o c h pojkar, samlas och hoppa vid signalen af en trumpetstöt samtidigt i sjön, där de dyka än ned än upp.
Slutligen för- siggår en kappsimning.
Pojkarne klänga upp på
I DUN de äldres ryggar, hvarifrån de kastas långt ut i sjön.
Golfens yta korsas af båtar, som upptaga de täflande.
Allt detta sker till madonnans ära.
1 allmänhet föres ett muntert lif i fiskarkvarte- ret.
Där kan man få se en verklig tarantella, där sjunges Lueiavisan con amore.
I Piedigrotto, nära Posilipo, äger årligen rum en täflingsfest för improvisatörer.
Den bästa sången prisbelönas och blir sedan, under årets lopp, den populära.
För många år sedan blef där sången Santa Lucia prisbelönt och har sedan dess för- blifvit en neapolitansk nationalsång.
Men impro- visatörens namn har sjunkit i glömskans flod.
En amerikansk dam berättade mig, att då hon för ett par år sedan ankom på ångbåt till Neapel, medföljde på fördäck ett hundratal emigranter, hvilka från Amerika återvände till hemmet.
När man fick Neapel i sikte, samlade sig alla italie- narne i fartygets för och med af glädje strålande anleten uppstämde de Luciasången: » O dolce Na- poli, O sol beato! » De öfriga passagerarne rördes till tårar.
Från lidandets oeh barmhärtighetens värld.
Några Stoekholmsbilder af Cecilia Bååth-Holmberg.
4.
N a t t a s y l e n för kvinnor.
| [| | l e t finnes i Stockholm ännu en välgören- hetsanstalt, som pä sätt och vis är knu- ten till fröken Nordwalls namn, om denna än ej kan kallas dess egentliga stiftarinna: natta- sylen för kvinnor.
Denna asyl, den enda i sitt slag i Stock- holm och — hvad jag vet — äfven i Sverige, har tillkommit genom initiativ af en icke svensk man, f. d. pastorn vid reformerta kyrkan i Stockholm, monsieur Henri Bach, sedan 1885 kyrkoherde vid » Eglise luthérienne » i Lyon.
Hans namn är välkändt för många hufvudstads- bor; men det torde dock vara på sin plats att här med några ord omnämna den mans per- sonlighet, som särskildt genom nattasylen läm- nat ett så vackert, af många olyckliga svenska kvinnor välsignadt minne efter sig i det land, hvilket under fyra år var hans hemland.
cilP?
Född i Elsass 1845, lämnade han 1871 sin då af tyskarna eröfrade fädernebygd och kom som femtonårig yngling till Paris.
Under denna stads belägring tjänstgjorde han som frivillig vid den protestantiska ambulansen och utmärkte sig både genom sin begåfning och genom den outtröttliga vård, han ägnade de sårade.
Efter krigets slut återtog han sina afbrutna studier, förvärfvade doktorsgraden och inträdde vid den protestantiska teologiska fakulteten i Paris, dock utan att förminska sitt människovänliga arbete för den franska hufvudstadens talrika fattiga.
Efter afslutade studier begaf han sig i ok- tober 1881 till Stockholm; han hade nämligen blifvid kallad till pastor för den därstädes va- rande reformerta kyrkan.
Hans vinnande per- sonlighet och ädla karaktär förvärfvade honom snart stor sympati, och hans evangeliska, enkla, varma till hjärtat gående predikningar fyllde snart den lilla i all sin osmyckade enkelhet dock vänliga kyrkan vid Humlegårdsgatan med en uppmärksam och talrik åhörareskara.
Stor var också sorgen, då han efter fyra år åter- kallades till sitt fädernesland.
Det är ett erkändt faktum — ett ganska märkligt sådant — att den reformerta kyrkan alltid visat sig af mera praktisk natur än den lutherska samt haft sin styrka i välgörande företag och inrättningar.
Detta har visat sig äfven i Sverige på så sätt, att flera af den franska församlingens prester i Stockholm hafva, ehuru främlingar och endast mera tillfälligt bosatta här gått i spetsen för praktiska barm- härtigketsvärk.
Så t. ex. grundade, om jag ej misstager mig, pastor Röhrich » missionen bland lapparna » och pastor Testuz federationen; pastor Bach har hos oss förvärkligat idéen om en uattasyl för stackars fattiga husvilla kvinnor af alla åldrar.
Helt säkert hade han redan under sitt vis- tande i Paris lärt känna dessa inrättningar; den första nattasylen inrättades nämligen där 1878 och efter mönster af de londonska » hou- seless poor wards ».
Snart uppstodo flera så- dana både för män och kvinnor.
Under de två första åren lämnades i dessa nattlogis åt öfver 200,000 människor.
Sedan hafva » muni- cipalasyler » blifvit uppförda i alla de fattiga kvarteren, där hvar och en som ser natten komma utan att ha tak öfver hufvudet, kan anmäla sig och gratis fä en säng och ett mål mat samt, om han eller hon är därtill värdig och behöfvande, får komma igen tre aftnar å rad.
Dessa franska asyler hafva, som sagdt, tjänat pastor Bach till törebild, och tanken att stifta en sådaD för kvinnor fick han af följande till- dragelse.
I början af februari 1884 kastade sig en ung kvinna i Norrström, men i samma ögon- blick hon höll på att sjunka räddades hon af några fiskare och fördes sedan just till fröken Nordvallj som upptog henne i sitt härbärge.
Den stackars kvinnan hade, fattig, öfvergifven och hemlös som hon var, i förtviflan beslutat att förkorta sitt lif.
Fröken Nordvall önskade varmt att kunna göra något äfven för de olyckliga kvinnor, som hon ej kunde emottaga i härbärget, men hennes ekonomiska vilkor tilläto ej detta; hela hennes grundkapital till härbärget hade ju varit 300 kr.!
En medlem af reformerta kyrkan hade emel- lertid intresserat pastor Bach för dessa kvin- nors öde, hvilka i Stockholm ofta sakna tak öfver hufvudet och ej äga medel att förtjäna pengar till kostnaden för ett nattlogis.
Pastor Bach fördes tillsammans med fröken Nordvall, och då den förre åtog sig att åvägabringa de nödiga medlen, beslöto de båda att grunda en nattasyl.
Pastor Bach räknade bland sina åhörare ej få af den » högsta soeieteten », han förstod att intressera dessa för sitt syfte; han sparade sig bvarken tid eller möda, och hans varma nit och lifliga framställning förmådde öppna börs och plånbok.
Han erhöll ej endast en summa af 2,500 kr.
till bestridande af de första utgifterna vid asylens bildande, utan också för- säkran om årliga bidrag till asylens underhåll.
Ea början var således gjord om ock i mycket ringa skala, och innan februari månads slut var asylen öppnad.
Då pastor Bach 1885 återvände till Frankrike öfverlämnade han ledningen af asylen åt en styrelse af sex personer.
Asylens nuvarande ledare och egentlige styresman är kaptenen vid Ufregementets dragonkår, J. Lagercrantz, hvil- ken själf deltager i asylens värksamhet genom att öfvervaka vissa delar af densamma samt genom att inlägga sin personlighet i att med öfvertygelsens ord oeh framför allt med klok handling söka lindra nöd, mätta de hungriga, skaffa de husvilla tak och skydd samt hos dem åter väcka en smula hopp om och tro på det 255 goda i lifvet o c h på Guds kärlek o c h barm- härtighet.
— H a n är ett lefvande vittnesbörd o m sanningen af den gamle, kärnsunde Luthers o r d: » g o d a, fromma gärningar göra aldrig en god, from m a n; men en god from man gör goda gärningar, ti (Forts.) Husmoderlig almanack.
Augusti.
Denna manad är den viktigaste för » syltning » och » inläggning » af naturens olika alster.
I synnerhet i år har husmodern ej kunnat undangöra mycket un- der juli månad, emedan solvärme för bärs och träd- gårdsalsters mognad saknats.
Just den 1 augusti blifver äfven kräftfångst tillåten ocb således möjlig- het att inlägga och förvara kräftstjärtar för vintern.
Vid uppköp af kräftor bör man försöka att få så många honor som möjligt, hvilka s e D a r e lätt igen- kännas af den bredare stjärtbildningeu, samt däri- genom att abdominalfötterna (det par stjärtfötter som sitta närmast framkroppen) äro outbildade.
Afven bör man gifva noga akt på att inga döda kräftor erhållas: sådana lukta illa efter kokningen och visa sig då hafva raka, ej krökta stjärtar, äro skadliga för hälsan och kunna skämma hela förrådet.
Vik- tigt är därför ock, att raan så skyndsamt som möj- ligt tager ihop med inläggningen och förberedelserna därtill.
Hälst sköljas kräftorna emellan två såll; en- dast om de äro betäckti med gyttja o. d. måste borsten tagas till hjälp.
Under tiden bringas vattnet i brygghuspannan i kokning, hvarefter kräftorna iläggas • — dock blott så många på en gång, att de väl rymmas under vattenytan.
Tillräckligt med salt, dill och kummin (det senare i en liten påse) till- sättes.
På det att vattnet ej må upphöra att koka och därigenom vålla kräftorna en långsam och grym död, bör man hålla i beredskap flere glödande järn, hvilka doppas i kitteln strax efter kräftornas flagg- ning.
En vackrare röd färg åstadkommes tillika genom detta förfaringssätt, Efter ungefär en kvarts timme upptagas kräftorna; dock böra de hälst kall- na i spadet och därefter läggas i såll för vattnets afrinnande.
Till rensningen begagnas små kräft- knifvar.
Bärvin- och likörberedning i hemmet rekommende- ras åt alla husmödrar *.
Fruktvin lär befrias från syra genom att lägga i detsamma en ren påse, innehållande en god del rödlöksfrön.
Man fortfar därmed tills dess medlet gjort åsyftad verkan.
— V i göra ofta den erfarenheten, att de på våra konservburkar klist- rade ettiketterna, som utvisa burkarnas innehåll, snart lossna.
Ett bra bindeämne för papper på zink är löksaft.
Den lilla zinkytan, som behöfs för lap- pen, bestrykes först med sodalut och sedan med lök- saft, h varpå etiketten påstrykes, och skall då visa sig sitta säkert fast.
— Om vanliga gummerade rem- sor fuktas med ättika i stället för vatten blifva de mera hållbara.
Vill man skrifva med bläck på själfva burken måste man förut gnida den med krita.
Saft- buteljer kunna i stället för med påklistradt p3pper mera praktiskt förses med en pappremsa, bunden vid halsen, Mögelbildning pä etiketter i fuktiga källare förekom- mes, om man kokar det därtill bestämda klistret med boraxlösning i stället för med vatten.
— Flugor af- hållas från möbler och oljemålningar, om man tvät- tar dessa flere gånger med lökvatten (vatten, hvari råa lökar ett par dagar legat).
Svampinsamling (kan- tareller, fjällskifiingar m.
m.)
pågår.
Nypon samlas till torkning.
I trädgården bortplockas kålmask, i synnerhet bort- tvättar man dess ägg.
— • Fruktträd kunna nu oku- leras samt gödslas.
Fröinsamlingen börjar och allt frö förvaras på torra ställen med noga uppgift om dess ålder.
Lökstänglar knäckas eller nedtrampas på marken; kålplantor m. m. kapas på nytt.
I slu- tet af månaden klippas trädgårdshäckar.
Skulle po- tatissjuka visa sig genom svarta fläckar på bladen, bör blasten genast afskäras.
Vill man roa sig med inskriptioner eller mono- gram på äpplen och päron, så klipper man ut de förra af fint papper och klistrar dem på den på trä- det sittande halfmogna frukten, man väljer sådan, som man vet få vacker röd färg.
Det skyddade stället förblifver då ljust.
Stenia.
* Jfr Hjälpredan 1892, sid, 106.
1891, sid. 123, 127, 136 och
r DUN 256 Ur notisboken.
Den första damvelocipedf ' öreningen i Sve- rige konstituerades i lördags afton å Grindstugan under namnet Dambicycle-klubben (D.
B.
K.)
i Upsala.
Att intresset för velocipedåkningen är stort bevisas bäst däraf att 16 damer genast ingingo i klubben.
Styrelsen består af ordförande fröken Augusta Wik- ström, vice ordförande fru Anna Janzon, sekreterare fröken Malla Budbeck, skattmästare fröken Hedvig Gyllenhaal, öfningsledare fröken Gertrud Ekengren.
Klubbens öfningar pågå dagligen kl. ' js7 —! / a9 f. m.
Nytt barnhem.
Hemmet för sådana sjuka barn inom Maria församling, som ej kunna få till- räcklig omvårdnad i sina egna hem, har som bekant hittills varit inrymdt i en förhyrd lokal i huset n:r 132 vid Hornsgatan, där man till och med saknat sådana bekvämligheter som vattenledning.
Tack vare den d o D a t i o n enkefru Lindberg inom Öster- malms församling i lifstiden gjorde till hemmet, är det nu emellertid i stånd att bygga sig ett eget hus, till hvilket efter uppgjorda ritningar grundläggnings- arbetena blifvit påbörjade.
Det nya hemmet, som skall bli färdigt till hösten, blir beläget på den öppna, hittills obebyggda platsen midt emot det nuvarande och kommer att omgifvas med en liten trädgård, på det där måtte bli så landtiigt som möjligt och man m å slippa att företaga besvärliga landsflyttningar med de sjuka barnen, såsom man hittills fått göra.
Föres ' åndarinnan blir den s a m m a som nu, en f. d. folkskolelärarinna, som helt och hållet offrat sig för den goda saken.
Inom de andra hufvudstadsförsamlingarna torde äfven inom den närmaste framtiden dylika sjukhem komma att upprättas.
Sarah Sernhardt kommer till Stockholm i höst, enligt hvad det meddelas till utländska tid- ningar.
Om en månad börjar den bekanta stora konst- närinnan en ny turné, som omfattar Schweiz, Hol- land och Belgien, Danmark, Sverge och Norge, Kyss- land, Österrike och Italien.
* Fredskonferensen i Bern.
För någon tid sedan meddelades, att den internationella fredskon- gressen (bestående af fredsvänner i allmänhet) skall sammanträda i augusti i Bern.
Några dagar där- efter sammanträder äfven den interparlamentariska fredskonferensen, bestående endast af riksdagsmän.
Denna fredskonferens sammanträder den 29 augusti och fortfar i 3 dagar.
Därvid förekommer till be- handling: Meddelanden och förslag angående en internatio- nell skiljedomstol.
Fredens garanterande genom förening af Europas stater.
Organisation af en beständig centralbyrå och af ett generalsekretariat.
Motioner böra vara inlämnade senast den 20 au- gusti.
De, som ämna deltaga i konferensen, böra så skyndsamt som möjligt uppgifva sina namn och adresser, antingen direkt till konferensens president, d:r Gobat, Bern, Schweiz, eller till sekreteraren för den svenska parlamentariska fredskommitén, d:r E.
J. Ekman, Stockholm.
F a m i l j e n på Ännedal.
Novell af Amy Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling.
(Forts.) Unga frun var så gemen och gudsinnerligt rar — hon höll sig aldrig för hög till att tala med dem och hälsa vänligt, hon höll till och med en stackars fattigstugumma för folk — Gud signe henne.
» God kväll, mor Kerstin, hur är det med gik- ten?
Stackare, är den lika svår, då skall jag skicka upp litet linement.
Tack för att hon öpp- nade grinden åt oss.
Nej, kära mor Kerstin, stå inte och nig så oupphörligt, tänk på sina gamla Sparsamma ben, jag vet nog ändå, hur väl hon vill mig, » o c h så med en vacker nick och vanligen en slant i gummans hand for hon sin väg.
» Hjärtandes, skulle jag inte niga för henne, så förtjänte jag inte te lefva, » och mor Kerstin såg den framätilande vagnen genom en dimma, som den nötta bruna tröjärmen torkade bort.
Och hvarje jul o c h midsommar var det fest i socknens fattigstuga däruppe på branten.
Då kom från Annedal en sändning hembakade julbullar, kringlor, några korfvar och det bästa af allt, kaffe och socker till hvar och en af fattighjonen.
Hen- riette själf, ibland också Torslen, kuskade dit i slädan på julaftonens förmiddag, det gjorde en så godt att se, hur de gamla gladdes som barn.
Hur de längtade efter den välkända klangen af Annedalsslädans bjällror dessa välsignade jul- morgnar.
» Om Jan-Ersmor sedan går in i köket till Karin, så får hon en liten kaffetår, » sade Henriette, då gumman efter en knixande nigning stannat nedan- för trappan och framfört sitt ärende samt lämnat det arbete, hon haft i beställning.
» Tackar, snälla frun, alltid ska en då få trak- tering, » utbrast hon mysande.
» Jag har me mej en liten smula smultron, som jag plockte i morse åt lilla fröken Inga, om ho vill hålla te godo, en ger så godt en har, frun, » och hon löste fram ur den hvita handduken en bräddfull tallrik sköna, saftiga bär.
» Ah, tack, Jan-Ers mor.
Inga ligger och sofver nu en stund, hon var inte riktigt kry i natt.
Hvad hon skall bli glad, sådana sköna, doftande bär.
Nå, hur är det nu med Jan Ersson och minsta gossen?
» Tackar som frågar, kära frun, pojken ä ' bättre, å ' frun ska ha tack för meklamentena jag feck i går åt Jan-Ersson. » » Jag kunde tro att de skulle hjälpa. » » Ja då.
Hva ' va ' dä d o m hette, frun? » » Det var bara engelskt salt, kära Jan-Ers mor. » » Ja, nu ä ' gubbben kry och kurant, men dä va rakt olöckligt, så svårt dä va för ' n te å få ' t i sej.
Han sa flere gånger att han inte vålla sej te å tugga ' t te slut, dä va så okrisllitt torrt sa ' n.
Inte ä gubben så snutfager annars, men när han tugga på ingelsalten, va han gröm s o m e ' varg te å se på.
Han höll på e ' go ' halftimme inna han feck ' et i sej. » Det hördes ett tilltagande fnissande från veran- dans innersta hörn och Jöns ' och Ottos röda gri- nande ansikten döko upp för Jan-Ers mors ögon, från den stunden såg hon litet misstroget på dem, hon tyckte ej om att bli utskrattad, för det hon gett gubben in af meklamentena, hon fått af frun.
Henriette drog på munnen.
» Stackars gubbe, » sade hon deltagande, «Jan- Ers mor skulle naturligtvis ha blött upp saltet i vatten. » » Hå kors, » utbrast Jan-Ers mor, d ' ä visste jag inte.
Nå, d a som d ' ä ä \ » tröstade hon sig, gjorde åter en knix o c h klef med stoap.
steg bort till köket.
» Att du kan ge dig till att stå och prata så där länge med sådant obildadt folk, Henriette, » yttrade en ungdomlig röst med högdragen klang bakom henne.
» Ack Margareta, hur kan du säga så, » klagade den lilla frun och såg bedjande på den högväxta, mörka skönheten, liksom önskade hon, att svä- gerskan skulle taga sina ord tillbaka, men Mar- garetas mörkgråa öga blickade likgiltigt och oin- tresseradt omkring sig utan att fästa uppmärk- samhet vid tonfallet i hennes röst.
» Margareta vill förstås, att bondgummorna ska kunna franska, engelska, tyska o c h botanik, spela guitarr och prata salongsskräp, dansa lancier och måla pastell, » afbröt Otto.
» Du är för mycket demokrat, min vän, » ljöd åter den unga flickans kalla röst, — Ottos infall gick henne spårlöst förbi — den hvita, fina handen drog varsamt den frasande ljusgrå sidenklädningen åt sidan, liksom vore hon rädd, att något stoft- korn från Jan Ers-mors skor, af en händelse kun- nat följa med vinden dit upp på verandan och fastna vid hennes dräkt.
» Ladugårdspigor och bondgummor i spetsar krås, halsband, hattar o c h sammetsrober, med mandoliner o c h guitarrer beskedligt vid sidan af mjölkbyttor och skurämbar, vore nog kanske litet idylliskt och romantiskt, mycket idylliskt, men som jag tror föga praktiskt och naturenligt — jag måste erkänna, att jag skulle bli bra perplex, om jag en dag fann köksan därnere studerande Göthe eller Shakespeare på orginalspråket, » hördes åter Ottos röst, denna gång en nyans högre.
» Folket måste hållas på afstånd. » fortsatte Margareta lugnt, och de halfslutna ögonen blickade genom de långa ögonfransarne ut öfver rosor, sol husmödrar!
och sommarfägring utan den minsta rörelse, » ge- nom ditt vänligt undfallande sätt sänker du dig till deras nivå, en vacker dag skall du öfverraskas af, att de behandla dig som jämlike. » » Det skall aldrig falla någon af dem in att förgå sig mot mig, » svarade Henriette, » hvarför skall jag ej erkänna människovärdet, därför, att det döljer sig under en mindre polerad yta, jag kom- mer aldrig att tänka annorlunda, o c h jag vet, att man mången gång oftare finner varmt bjärta under lappad tröja än under sidendräkt, » sade hon litet häftigt under det kindens färg steg.
» Nej, » fortfor hon, » vi skola ej tala om detta, du får inte bli ond på mig för min lilla häftighet, » hon log ve- modigt, » vi skola nog aldrig lyckas öfvertyga hvarandra, » » Qui vivra verra, kvinnans makt är stor, » in- terfolierade Otto.
Emil hade vid Margarethas uppträdande dragit de långa rutiga benen åt sig och antagit en mera gentlemannalik ställning.
Annie påstod, att han, så mycket hans sommarlätja det tillät, slog för Margareta, och åtminstone utöfvade hon ett visst välgörande inflytande på hans yttre människa, han var aldrig så angenäm, som då hon var när- varande.
» Jag tänkt.
* föreslå, att vi skulle gå upp och se, hur långt Torsten hunnit, » sade han och reste sig.
» Ja, » utropade Henriette o c h kastade den blåa fracken ifrån sig på soffan, » kom så gå vi.
Jag är så nyfiken att se, hur det skrider framåt med magister Bläckstadius ' o c h Hemkomstens dekora- tioner, » och hon ilade smågnolande uppför den branta trappan, som förde till vinden, där Torsten slagit upp sin atelier.
Torstens o c h Henriettes kärlekshistoria gick långt tillbaka i tiden, fastän de själfva voro unga.
Hen- riette mindes ej den dag, då hon ej känt Torsten, och Annie påstod, att då Henriette föddes, måtte gudarne ha uppenbarat för den sexårige Torsten, att hon i en framtid skulle bli hans brud, o c h från den stunden hade tillgifvenhet och vänskap spirat upp i dessa små hjärtan, fortlefvat, tillväxt, och med åren öfvergått till en innerlig kärlek.
Familjen Skog och familjen d ' Orseau hade bott i husen bredvid hvarandra, långt upp på söder, d ' Orseau hade en vidsträckt trädgård med frukt- träd, blomsterrabatter, krusbärsbuskar, bersåer och präktiga gömställen, där barnen rasade, solade sig, växte upp och nötte skodon.
Departementschefen Skog, som ända till mani älskade blommor, hade inredt sin till ett riktigt litet paradis af idel mönsterrosor, liljor och säll- synta växter, där tillbragte han all den tid han var fri från sin tjänstebefattning, o c h insöp i fulla drag o c h njöt af denna blomsterdoftmättade at- mosfer, som tung och berusande slog emot en då man trädde ditin.
Barnen fingo ej här springa fritt omkring, de dyrbara växterna kunde skadas och förtrampas af de ystra, oroliga barnafötterna, som under le- kens yra så lätt ilade fram just den väg, som det faderliga förbudet gjort fridlyst.
Om fru Skog lefvat, hade b o n nog åt de små inredt ett hörn af lustgården till lekplats, men hon hade dött kort efter Margaretas födelse, och den äldre tant, som efter hennes frånfälle förestod hemmet, var en sträng, karg natur, som aldrig drömde om annat för barnen, än att hålla dem till ordning, renlighet och arbete.
Själf hade departementschefen glömt sin barn- domstid.
Han hade ej tid att tänka på att bar nens små hjärtan slogo af lust att få tumla om därinne på de präktiga, gröna mattorna, att öfva sig i hopp öfver blomsterprunkande rabatter o c h stärka sina muskler med klättrande i de väl- skötta träden, att bryta en ros för att låta den vissna i ett knapphål eller vid ett skärp, att plocka en lilja för att narra en kamrat att lukta på den, och då den lilla näsan begärligt sänktes i dess kalk, ruska till och låta ståndarnes frömjöl måla den nyfikna lilla näsan mörkröd.
(Forts.) Innehåll sforteekning.
Camilla Collet; af Wintcrhjclm.
(Med porträtt.)
— E j måt- tet fullt; poem af M.
L.
— A g a; af Steffen.
— Onsdagssoi- r é e n; af Mari Mihi.
— Uppfostra vi våra barn till själfstän- dighet?
af Mathilda Langlet.
— A t t bena fisk; af M.
N.
— G l ö m ej blomstermissionen: af E. R — y.
— Om s. k. gifter- målsannonser; af Eva.
— Från N e a p e l; bref till Idun af Aurore v. Qvanten.
— Från lidandets och barmhärtighetens värld; några stockhoimsbilder af Cecilia Båålh-Holmbcrg.
4: Nattasylen för kvinnor.
— Husmoderlig almanack; af Stenia.
— U r notisboken — Familjen på A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad med hedersomn.
vid Iduns sista pristäfling.
Rekvirera Bjurholms porter, SeÄtylugt G bii5Sa ?fe
