# ID: svediakorp-per873
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,390
# sentences: 580
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 31 (241) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g oeh kolorerade planscher kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam » 4: — Fredagen den 29 juli 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
P r e n n m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stookholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas &amp; b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Lotten f sjutton år har fru Dorsch varit en af stockholmsscenens ej blott mest framskjutna utan ock mest intresse- väckande artister.
Först nu i år har stugan blifvit henne för trång, och hon har följt ryktbara stor- heters exempel och be- gifvit sig ut på rundresa med en trupp, som, en- ligt hvad notiser i tid- ningarna i våras medde- lade, ämnade uppföra endast sådana stycken, där hon innehade glans- roller.
Idun passar på till- fället att bringa den fram- stående konstnärinnans, bild på samma gång som hon själf gör en turné genom Sverige.
Lotten Dorsch föddes i Stockholm 1849, kom vid sjutton års ålder in i kungliga teaterns elev- skola, blef där förklarad oduglig och fick respass, men tog sig den friheten ändå bli scenisk artist och till och med en fram- stående sådan.
I detta afseende har mer än en af elevskolans afskedade giort som hon.
I fyra års tid var hon sedan anställd vid kring- resande trupper — jag Boktr.-Aktleb.
5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Gtniandls fredag lösnummerspris 1 5 öre (vid kompletteringar).
Annonspris: 36 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
För - P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser- 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Dorsch.
är ej säker på saken, men jag tror mig ha sett hen- ne uppträda som en strå- lande vacker fé i » Bock- foten » på Manegeteatern i slutet af 1860-talet.
Så fick hon anställning vid Svenska teatern i Hel- singfors, fick där en bättre scenisk skolbildning än hon kunnat förvärfva sig under kringflackandet med Thespiskärran, fick goda roller och blef an- sedd som en mycket lof- vande talang.
H o n in- gick under denna tid äk- tenskap med teaterns då- varande regissör, hr A.
Bosin.
I oktober 1875 debu- terade fru Dorsch-Bosin i Stockholm på Nya tea- tern, där gamle Stjern- ström härskade sedan i januari samma år.
Hen- nes debutroll, Louise i Schillers » Kabal och kär- lek » — som i förbi- gående sagdt gafs för- träffligt med Stjernström som en oförgätlig Miller och Fredrik Deland som en dråplig hofmarshalk von K a l b — var noga taget ej synnerligen lämp- lig att låta den unga de- butantens individualitet få sig uttryck.
Debuten kunde ej hel- ler inordnas bland de afgjordt lysande.
Den blef betecknad såsom
242 1892 Döden är ingenting annat än lifvets mäktigaste handling, ty den föder ett högre lif.
f.
YERGINAUD.
» öfver hufvud taget g o d ».
» Det ärliga, till största delen af framgång krönta sträfvandet att gifva en i all sin enkelhet ädel bild af en bland det moderna sorgspelets vackraste skapelser förtjänar ett obetingadt erkännande », skref Aftonbladets kritiker om den unga, i Stockholm dittills helt och hållet okända skåde- spelerskan.
Hon väckte emellertid intresse allt från sina första steg på den Sijernströmska scenen.
Och det dröjde ej länge, förrän hon — jämte Olga Björkegren, Valfrid Torslow och något senare Louise Fahlman — nämndes som de främsta ibland de unga löftesrika förmågor, som fingo sin utbildning vid nya teatern.
Den roll, som där framför alla andra stad- gade hennes rykte, var Hjördis i » Kämparne på Helgoland ».
Efter Stjernströms död lämnade hon denna scen, debuterade på Dramatiska teatern i två roller, båda två lika litet lämpliga för hennes artistiska temperament som hennes första de- butroll i Stockholm varit: som prinsessan Agnes i » Dagvård Frey » och som den stolta unga fröken Marguerite i » En fattig ung mans äfventyr ».
Publiken var temligen kallsinnig — man hade i allt för godt minne Gurli Åbergs och fru Hwassers helgjutna presta- tioner i samma roller.
Och så återvände fru Dorsch-Bosin till Nya teatern och blef i ett par spelar dess primadonna, till dess hon 1 8 8 1 blef erbjuden den anställning vid Dramatiska teatern, hon förgäfves eftersträfvat.
Efter att i flere år ha varit en bland de mest använda af denna scens förmågor återvände hon 1 8 8 9 för ett år till Nya teatern och har nu se- nast under spelåret 1 8 9 1 — 9 2 tillhört K.
operans dramatiska sällskap.
ginnan i Paillerons » Sällskap där man har tråkigt ».
Hon har fört den moderna kvin- nans talan i fru Lefflers » Sanna kvinnor », i fru Agrells » Räddad » och » Dömd », och hon har i Strindbergs » Fordringsägare » gifvit en i allo öfverlägsen bild af kvinnlig vam- pyr utan hjärta och utan samvete — en upp gift, som hon löste på ett så rent af ena- stående genialiskt sätt, att det må beklagas, att hon ej fått tillfälle att gifva lif äfven åt den kvinnliga demonen i samme författares » Fadern ».
Den egenskap, som dominerar i hennes konstnärslynne, är intelligensen.
Hennes scen- vana, hennes förstånd oeh viljekraft ha låtit henne lyckas i roller af sinsemellan mycket olikartadt slag.
Hon har spelat naiva unga flickor — det var ej mer än ett par år sedan hon i » Jane Eyre » förekom i skolflickans korta klädning — och sköna guldlockiga riddardöttrar, som svärma vid lutan och höf- viskt skämta med unga ridderliga kavaljerer.
Hon har uppträdt som bondflicka, som socie- tetsflicka, som halfgammal mamma och som hvithårig mormor.
Men aldrig har hon så varit inne i sin uppgift, som då hon fått framställa sega, viljekraftiga, rufvande karaktärer.
Hjördis var hennes lärospån på detta om- råde, och Hjördis, iförd världsdamens mon- daina elegans, förfinad och utstuderad, barn af det nittonde århundradets civilisation på ondt och godt, har lefvat upp i flere af hen- nes mest fullödiga skapelser på den moderna salongskomediens område.
Hon har med en intensiv energi framställt lidelsen: damer, som förstå att hämnas en försmådd eller förrådd kärlek, att trampa i spillror sina rivalers lycka, sak samma om de på samma gång trampa sitt eget hjärta blodigt — kvinnor, rufvande öfver en lifsuppgift, som gäller deras Frans Hedberg påpekar i sitt bekanta ar- vara eller icke vara, kvinnor, behärskade af bete » Svenska skådespelare », att det område, en passion, starkare än deras egen vilja, star- där fru Dorsch-Bosin är allra bäst på sin kare än deras klokhut, deras medvetande om plats, är som framställarinna af koketta, in- rätt och orätt.
triganta damer af värld, och han uppställer Eller också har hon framställt kölden: egois- i sammanhang med detta sitt yttrande den tiska damer af societeten, med ett anslående frågan, om denna genre bör anses lägre än yttre, ett korrekt uppträdande och korrekta de själsstora, ädla kvinnorollernas område, tänkesätt, damer, som utan att bryta mot det om det är en » förolämpling att säga en skåde- passandes lagar och den goda tonens fordringar, spelerska, att det är för den, som hennes förstå att härska, att göra sin vilja gällande, konstnärliga begåfning bäst och lämpligast att med godt samvete kufva den, de vilja se passar sig ».
Det är nu knappast lönt att för sina fötter.
offra ett ord på denna fråga — det tyckes För uppgifter af dylikt slag — uppgifter, mig helt och hållet själfklart, att en skåde- ofta nog af stort psykologiskt intresse — läm- spelare med hufvud och skarp blick och pade sig förträffligt hennes smidiga figur, hen- fantasi ofta nog har orsak att intressera sig nes kalla skönhet, hennes korrekta, förbindliga mera för bofrollen än för hjälterollen, för de- konversationston och den skarpa hånfulla moner mera än för änglar.
Och hvad fru klangen i hennes röst i de ögonblick, då världs- Dorsch vidkommer, så har hon på sin spel- damen kastar eller tappar societetsmasken, de lista så många ädla karaktärer, att dessa böra hejdlöst vilda utbrotten af djurisk skadeglädje, kunna uppväga de mer eller mindre afsky- isande hån eller skärande hopplös förtviflan värda damer, hon gifvit realistiskt lif på sce- — nittonde seklets Hjördis i elegant prome- nen.
Hennes område har sträckt sig från naddräkt eller i balkostym, la bete humaine Margareta (i Goethes » Faust ») och Ismene (i i siden och juveler.
Sophokles ' » Antigone ») till » Lady Tartuffe » Men då vi minnas fru Dorsch i dylika och markisinnan i Sardous » Fernande », från roller, få vi ej glömma henne, sådan hon vi- lady Macbet till den beskedliga, inskränkta sat sig på ett hellt annat område — dels fru Riis i Björnsons » Nya systemet », den spi- som den åldriga damen, som förstått att öfver- rituella och skämtsamma Anne Charlotte lefva stormarne och berga samvetsfrid och Schröderheim i Frans Hedbergs » Glanskis » godt lynne och goda tankar om lifvets och och den gladlynta, sjuttioåriga gamla herti- människornas värde — hertiginnan i «Sällskap där man har tråkigt », farmodern i Frans Hedbergs » Hårdt mot hårdt » — dels i det klassiska skådespelets stora uppgifter.
I de sistnämnda har hon förstått — hvad få af våra skådespelerskor lägga vikt på — att redan genom sitt yttre gifva en historisk bild af personen.
Hennes Ismene var en grekisk staty, som fått lif, utan att likväl förlora bildens strängt plastiska skönhet, hennes Portia i » Köpmannen från Venedig » var ett renäs- sansporträtt, som stigit ut ur ramen.
I dylika roller har hon äfven gifvit vackra prof på sin förmåga af ett vårdadt, lugnt framsägande af versen.
Intelligensen, energien utgör som sagdt det dominerande i hennes konst.
Hon är föga omedelbar, och aldrig har hon litat på in- spirationen — det är tvärtom på noggranna studier, på omsorgsfull beräkning hon byggt sina skapelser.
Hon har allt sedan hon lämnade Drama- tiska teatern fått flere roller, som mindre lämpade sig för hennes konstnärliga tempera- ment, än roller, där hon kännt sig fullt hem- ma i kläderna.
Och hennes konstnärsskap har på de sista åren tagit allt skarpare for- mer.
En viss — och alls ej obetydlig — förkonstling, ett i ögonen fallande maner har snart sagdt alltid utmärkt henne, äfven i flere af hennes mera framstående roller.
Den har nu på sista tiden hindrat hennes Hjördis, som hon utförde ett par gånger i vintras på Kuugliga operan, från att blifva en mönster- prestation, så ovanligt stilfull och framstående hennes tolkning af Vikungasagans hjältinna än är.
Och den var kanske väl mycket fram- trädande i hennes » Hedda Gabler », som lik- väl är den bästa Hedda Gabler, vi hittills sett i Stockholm.
Med sina i ögonen fallande svagheter är fru Dorsch i alla händelser ej blott en bety- dande kraft, utan också en personlighet för sig bland våra dramatiska förmågor, en konst- närinna, hvars uppfattning och återgifvande af en roll, som kan fresta en intelligent skåde- spelerska, alltid erbjuder något, ofta nog mycket både originelt och individuelt.
Och vi ha intet öfverflöd på individualitet hos våra sceniska förmågor, vare sig bland herrar eller damer.
Det är att hoppas, att då hon nu som sin egen direktris själf får välja sina roller, hen- nes konstnärskap skall ytterligare utveckla sig i intensivt personlig tolkning af karaktä- rer och stämningar, af mänsklig glädje och sorg.
Georg Nordensvan.
Svartsjuka är att plåga sig själf af fruktan för att blifva plågad af en annan.
» Hur kommer det sig, » säger Rochefoucauld, » att svartsjukan, som föd- des med kärleken, icke alltid dör med den? » Han skulle funnit ett svar på sin fråga, om han besinnat, att egenkärleken aldrig dör.
Svartsjukan är en bland de största olyckor som finnas, men en som framkallar minst med- lidande.
Vid skärgårdstjärnen.
p tjärn sitt dh \ undt där öga bland utanför som högskog vattnet och ljung täcke och skvattram säfvcn denna fylla.
näckblad fräken bland fBland här därute porsen kan jag och, famnad all ibland af för gömd lifvets det lutad få jag hör här i lön tallar, hafvcts don, svallar.
på ostörd af nejdens oro och rör änder.
når som en susning vildt ring, stränder; skogens mossiga knappt fast snatter plats, en alltomkring luften därinom ett dämpadt fjll drager förgylla, sig resa vid tjärnens från tallar.
svallar.
rikt af på ån dunlielgrön, gungfly krydd-doft inne buskiga hafvet hjortron med upp midt om står HNlärmst Vr slår mossan ned, drömma trollska fred, glömma.
Bernhard Risberg.
Barnträdgårdar.
» Sannerligen säger jag eder, hvad I hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig. » fången bildad, obemedlad kvinna bar för- sökt skaffa sig lönande sysselsättning, och det har ofta lyckats, dä hon litat på egen arbetskraft.
Allvar och ihärdighet hafva varit de hörnstenar, på hvilka hon byggt en sorgfri framtid, sorgfri — dock sällan glädjerik.
I så många fall utgöra kärlek och kraft polerna i det yrke kvinnan väljer, och gäller det att uppehålla lifvet med en sysselsättning, som fordrar dessa vilkor, då händer det stun- dom, att kraften tager herraväldet öfver kär- leken.
Då är det som arbetet blir en börda, fåfäng och fruktlös all möda, ty det som inne- bär den rikaste välsignelse, som gör » hvitt det svartaste bröd », det har under bekymmer och ekonomiskt betryck trängts undan i djupaste hjärtevrån.
Ett af den svenska kvinnan föga odladt ar- betsfält, som i främsta rummet betingar kärlek, kärlek till de små, vilja vi här söka vinna rätt många hjärtan för.
Det är barnträdgår- den, tyskarnes » Kindergarten ».
Plantorna här äro små lefvande varelser med ett böjligt sinne, som behöfva vård och ans, soliga miner och varma ord.
Dessa lekskolor eller barnträdgårdar äro afsedda för barn, som ännu icke hunnit den egentliga skolåldern, mellan 3 och 6 år.
Det är den tyske pedagogen Friedrich Frö- bel, som vi hafva att tacka för deras upp- komst.
Född den 21 april 1782 i Schwarz- burg-Rudolstadt, blef han tidigt pedagog.
Efter mycket motstånd från olika håll grundlade den nitiske barnavännen år 1837 den första » Kin- dergarten », och då Fröbel den 21 juli 1852 slutade sin bana, hade den likgiltighet hans sträfvan i början rönt förvandlats till varma- ste intresse från allmänhetens sida.
I lekskolan få de små på ett naturenligt, lekande sätt utveckla sina förmögenheter och sålunda förberedas till den egentliga skolunder- visningen.
Det vackra och sinnrika tyska namn denna småskola bär härleder sig, frånsedt den bild- liga bemärkelsen, dels därifrån, att en träd- gård alltid bör finnas, då leken i det fria är hufvuduppgiften i den lilla pedagogiska anstal- ten, dels ifrån de små gossarnes arbete med gräfning och plantering, som höra till dagens sysslor.
Ofta infinna sig de små där redan vid nio- tiden på morgonen för att åter lämna träd- gården efter tre timmars tid.
Andra dela tiden i två timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen.
Meat bruklig är dock tiden klockan 10 — 1.
Afgiften för dagen är van- ligtvis öre för hvarje barn.
Det har aldrig varit Fröbels tanke, att barn- trädgården skulle vara en blifvande institution, utan skulle han endast hjälpa och stödja upp- fostran i hemmet, icke göra det öfverflödigt eller förringa dess betydelse för barnen.
Mo- derskärleken förmår ej ensam och af egen kraft lösa uppfostringsproblemet — det fordras till- lika ett klart begrepp om barnets rätta be- handling.
Därför fordrar ock Fröbel, att upp- fostran skall hvila på grundlig kännedom om barnnaturen, vunnen genom erfarenhet, genom ständigt fortsatt iakttagelse af barnen, hvar- vid man kommer på det klara med hvad som för dem är egendomligt och naturligt.
10 — 20 I synnerhet i städer, där föräldrarne ofta ej kunna öfvervaka barnens utveckling och dessa mången gång äro utan uppsikt eller vård, hafva barnträdgårdarue vunnit sin största fram- gång.
Där och hvar äro de också förbundna med » barnkrubbor » och sålunda till stor väl- signelse för den af sällskapslifvet upptagna modern, som ej hinner tillräckligt sysselsätta sig med barnen, för den sträfsamma makan, för mången vid sjukbädden fäDgslad mor eller för den fattiga arbeterskan, hvilkens förvärfs- förmåga ökas genom att kunna lämna den späda till krubban.
Rikta vi blicken mot de många och stora industriella verken inom vårt land och där be- söka arbetarnes bostäder, så finna vi som of- tast fem, sex eller ännu flere barn öfver allt i stugorna.
Här springa små barfotingar kring en vattenpöl, rota och plaska däri med käp- par samt öfversudda hvarandra med smuts under ystra glädjetjut; där försiggår en annan lek, hvari de tunna, slitna plaggen ej stå emot, utan trasigt och skrikande lämnar småfolket platsen för att mot kvällen visa sig för en trött och nedstämd mor — ingen har hatt tid eller lust att något befatta sig med och för- ädla deras lek.
Någon trefnad kan väl knappast komma i fråga för far, som nu kommer hem för att hvila ut sig efter dagens möda.
Efter många bannor hafva ungarne nyss krupit i sängen, där de knuffas om platsen, och hustrun är just ej vid gladaste lynne af det mindre be- hagliga kvällsarbete, som förestår i form af en hög med trasiga kläder.
Funnes däremot en barnträdgård, inrättad af arbetsgifvaren, så vore barnen där sysselsatta flere timmar om dagen.
Ordning och goda seder blefvo då en vana, hvilken de togo med sig till hemmet.
Hustrun finge ägna tid åt hemmets trefnad, hvilket återigen hade till följd, att mannen kunde trifvas hos de sina.
Missnöje och fattigdom skulle lättare vika från hans tröskel.
Var dagen tung under arbete i anletets svett, så har han dock ett städadt och fint litet hem, där han vet, att gumman väntar med kvällsmaten, och att rena, glada små an- sikten trycka sig mot rutan för att se efter, när det blir tid öppna grinden » åt far ».
Och det allt kan en lekskola åstadkomma, frågar min ärade läsarinna?
Vi svara ett frimodigt ja, ty vi veta, att under dålig eller bristande uppfostran gror brädden till månget fel — mången synd.
Öfverallt i större och mindre tyska städer finnas » Kindergarten ».
I Berlin, Gotha, Ham- burg m. fl.
hafva de sista årtiondena upprät- tats seminarier, där unga flickor utbildas till » Kindereärtnerinnen » (lärarinnor).
Som ledare af en barnträdgård och lärare vid ett » Kindergärtnerinnen-seminar » i Weimar har Friedrich Seidel kämpat med stor fram- gåDg för Fröbels idéer.
Isynnerhet har Seidel fästat mycken upp- märksamhet vid barnens sånger och rörliga lekar, sådana ordnade lekar i hvilka barnen hafva hvar sin uppgift, och som kräfva och utveckla en liflig och rask rörlighet.
Han har samlat och komponerat en mängd leksån- ger för de små i ett arbete med titelen: » Die Bewegungspiele und Lieder des Fröbelschen Kindergartens. » Där finns en mångfald af texter och melodier, hvilka senare äro begrän- sade med hänsyn till höga och djupa toner för att kunna lämpa ' s för den späda barnrösten.
De små sångerna äro fördelade i tolf olika afdelningar.
Där finnas sånger, som afsjungas då bollen spelar i luften, då lille byggmästaren radar upp sina hus, skepp, portar 03h borgar, friska sånger för den lille gymnasten och van- dringsmannen samt för dem, som i brokig krets springa och dansa af hjärtans lust.
I barnträdgården är den rörliga leken huf- vudsak.
A f Fröbel, som trängt djupt in i barn- naturen och aflyssnat hennes hemligheter, an- sågs barnens lek som ett af de viktigaste upp- fostringsmedel.
Den drift, som karaktäriserar människan och betingar hennes utveckling, är ju verksamhetsdriften, och denna visar sig hos barnet, när det börjar leka, taga efter eller härma.
Vi finna, att barnet alltid genom le- ken återgifver de intryck det fått ifrån den lilla värld, i hvilken det lefver.
Leken är en naturnödvändighet och ett naturligt uttryck för barnets verksamhetsdrift.
I barnträdgården fordras af leken följande: l:o) han får ej vara grof eller tafatt (» Plump- sack går ikring »); 2:o) ej vara pant- eller vinningslek (kort eller tärning); 3:o) ej väcka fruktan eller vidskepelse (» Där går en bi-ba-buse kring vårt hem »): 4:o) ej innehålla tågot oförståeligt (» Ene, bene, dene, datt » —); 5:o) ej framställa last eller förbrytelse (att leka drucken gubbe); 6:o) ej vara oren i något afseende.
En » Kindergärtnerin », hvilkens uppmärksam- het är fästad vid hvarje småsak inom hennes lilla värld, känner väl de kraf, som ställas på henne under leken.
Just då gör hon sina iakttagelser och studier af de olika karaktä-
rerna oeh.
försöker sedan att sysselsätta de olika lynnena med det som båtar hvar och en bäst.
Här ett tålamodsarbete, där ett arbete för finger- färdigheten.
För den ene ett prof på ordnings- sinne, för den andre ett försök i smak och skönhetssinne.
Ty lekskolan är » ej blot til Lyst ».
Sedan de små hafva sjungit och lekt, syssel- sättas de vanligen en half timme åt gången med den rikhaltiga arbetsmateriel, som numera står lärarinnan till buds.
För de äldre barnen hålles åskådningsunder- visning efter olika tabeller.
De skrifva tal och bokstäfver, läsa abod och räkna till och med litet.
Gossarne gräfva och plantera i trädgärden samt modellera i lera alla möjliga djur eller kärl m. m.
De yngre bygga åtskilliga föremål af bygg- lådans stenar och träbitar.
Små brokiga fält läggas samman i stjärnor och fyrkanter.
Runda trästickor i vexlande färger byggas upp till torn eller dylikt samt förses här och där med ärter, som de små fingrarne behändigt draga på stickorna efter taflor, som barnet har att rätta sig efter.
Dock spelar fantasin en stor roll vid dessa arbeten, barnets inre lif är ju — väsendtligen • — • ett fantasilif, som gör sig gällande.
Också finnas mångfaldiga ritningar, hvarefter små bokmärken, korgar m. m. flätas samman af färgade pappersremsor.
Vidare har man hvit och brokig kartong med påritade mönster, som besys med garn.
Små praktiska, ja snart sagdt oumbärliga ting af kanevaskar- tong sys med silke och bli julklappar åt mamma och pappa, åt mor- och farföräldrar.
Ja, till och med alla syskonen och trotjänarinnan kunna vänta sig en liten gåfva, om de ock vanligtvis länge veta i all hemlighet, » hvad de få ».
Huru ofta har jag ej varit vittne till den stolta glädje, hvarmed ett litet flätadt pappers- blad, hemburet med största försiktighet, läm- nats till mamma, alltid med en viss själfkänsla och belåten försäkran: » Jag har själf flätat det åt lilla mamma, oeh nu måste mamma gömma det mycket väl ».
Det är just dessa yttre medel, dessa små älskliga arbeten barnen förfärdigat och ej så mycket Fröbel-litteraturen, som vunnit allmän- hetens hjärta för systemet.
Barnens glädje vid gåfvan, vid leken och vid sysselsättningen i anstalten hafva förklarat Fröbels idéer för föräldrarne.
För vidare främjande af dessa sträfvanden är julmarknaden ett ej mindre vik- tigt och verksamt medel.
Hela den fröbelska lekmaterielen finnes där i små trefliga kartonger, köpes beredvilligt, och på så sätt upplåta för- äldrarne sitt hem för den högsinnade pedago- gens idé.
All glädje och sorg, som träffar de små, vet » tant » i barnträdgården att dela med dem.
Dockornas väl och ve ligger henne ömt om hjärtat.
Hunden, katten, hönsen och grisen därhemma känner hon till och är lika ledsen som barnet, när ett af de nyttiga och snälla djuren skall offras för kokerskans skull eller för ålderdom.
Det är ju gifvet, att hon får veta, när mamma fått en ny kappa eller pappa en käpp; hon vet att sätta värde på ett så- dant förtroende och låtsar om ingenting.
Ja, hennes lif blir gladt och hennes sorger blifva mindre bland de sorglösa.
Herrens väl- signelse hvilar öfver hennes arbete.
Då vi en gång frågade en » Kindergärtnerin », hvarför hon valt detta yrke, svarade hon: » Jag hade ej råd att vara sysslolös, och min mor, som var enka, ville jag ej lämna ensam.
Nu hjälper hon mig med de minsta, och vår eko- nomi förbättras allt mer och mer.
Jag har alltid tyckt om barn, och det solsken de sprida öfver vårt stilla lif kan jag ej skildra med ord. » Och du platssökande unga flicka, som mot » fritt vivre » eller ringa lön bjuder ut dig åt alla håll, dig ville vi tillropa: » Gäck och gör sammaledes 1 » Den som ej har tillfälle att studera ämnet i utlandet, kan säkert genom att noga studera skrifter angående » Fröbels Kindergaten » oeh med någon praktisk erfarenhet på detta område samt med ett varmt hjärta för de små blifva en duglig » Kindergärtnerin ».
Och hvilken hälsosam syssla mot att sitta som kassörska, telefonfröken eller dylikt mellan fyra väggar.
En leende liten mun, ett strålande barnaöga, ett klingande, menlöst skratt eller en liten hand, som vill gömma sig i din, ett par små armar, som slå sig om din hals, ord som: » Jag hålla — af — tant, tant hälla af lilla Ellen också, » med detta och dylikt skola de små snart belöna dig.
Äfven utom Tyskland hafva dessa anstalter omfattats med stigande intresse.
I Köpenhamn grundades 1872 den första » börnehave » af teol. kand. Juel Hansen.
Sedan dess hafva otaliga dylika sett dagens ljus, men beklagar kand. Hansen, att många af de damer, som stå i spetsen för dessa » börnehaver », sakna pedago- gisk insikt om saken eller uppfattning af sin verksamhet.
J. Hansen slutar ett föredrag med följande ord: » Huru Fröbels ideér utföras, beior naturligtvis på den enskildes hela per- sonlighet.
De kunna utföras till välsignelse för de små, och de kunna, som allt annat i världen, utföras illa; men vid bedömandet af Fröbels system måste man fasthålla därvid, att det icke beror på när, utan på huru man börjar barnets uppfostran. » I England hafva Fröbels idéer genom före- ningen » Fröbel society for the promotion of the Kindergarten-system » vunnit stor och gag- nande framgång.
På andra sidan oceanen, i Nord-Amerika, hafva de äfven upptagits.
I » kvinnornas ut- ställningspalats » på Chicagoutställningen nästa år har miss Sofia Haydens arkitektoniska penna förmått bereda plats för » a Kindergarten ».
Där kommer säkert mången kvinna att stanna för att klargöra för sig, hvad en » Kindergarten » är.
Fröken Eva Rodhe, Göteborg, samt fröken von Reis, Upsala, nämnas som svenska » Kinder- gärtnerinen ».
Måtte den ädla tanken öfverallt i vårt land snart mer och mer beaktas och bringa välsignelse i rätt många hem I Cristel.
Helgelse.
Wjäderlätt dalade snön därutanför.
J [Icke i yra hvirflar, dansande och svär- Qj ^ mande som uppsluppen ungdom, då den strömmar ut ur skolan, nej, så mildt, smek- samt, som millioner moderskyssar, som sänka sig ned helt lätt öfver slumrande barnaläppar.
Liknelsen är min kära, blonda lilla hustrus.
Ja, sådana liknelser hon finner på, mitt herrskap • — dem må ni söka hos samtliga äldre och yngre diktare: något dylikt finner ni aldrig, nej aldrig, om ni så ock bläddrade genom hela världsliteraturen (från hvilket jag afråder).
Och alltid ha de något med barn att göra — märkvärdigt nog.
Allså: fjäderlätt dalade snön.
» Nej, hvad den käre Guden är god! » — Hm?
» Ja, DI män ha inte ett spår af sådant. » — A f den käre Guden?
» Ja, öfverhufvud af kärleksfullhet och allt, som är riktigt godt. » — Så!!
Nå, det må jag.
.
.
Men då ser hon på mig med sina stora blå ögon, ända ned till hjärtegrunden, så att det blir mig helt varmt och som om ljumma vindar drogo fram, vaggande blomsterklasar.
» Ser, du, snöflingorna förefalla mig som.
.
.
» — Stopp!
Vänta!
Fram med notisboken.
Penna — en penna!
En liknelse!
» Du gycklare.
A c k, tig.
.
.
» — Nå, hur förefalla alltså snöflingorna ers lilla nåd?
Och hon: helt allvarsamt —: » Jo, som idel små, mjuka barntröjor för de små vårblommorna. » — Nej, du stora värld!
Moderskyssar och barntröjor.
Kanske till sist riktiga lindor för sipporna och gullvifvorna!
Lilly, min lilla toka till hnstru, du yrar!
» Ja, ni, ni ha ingen aning, ni trähjärtan.
.
.
A c k, du, nej, hur trött jag nu alltid är.
.
.
» Och hon ler så underligt vemodigt och lu- tar sitt vackra runda hufvud tillbaka med vidöppna ögon, och jag blickar in i dem och ser och ser, och det är mig, som om jag sjönke i ett blått djup, fylldt af varm vår- lycka.
Ja sannerligen, så djupt, så djupt I en ' ljuf, vek sällhet.
Hvilka ljusa ängar finnas där ej och med hvilka vackra blommor.
Och beständigt två och två, blommorna, och en len vind böjer dem mot hvarandra till kyss.
Och det är ett tydligt förnimbart, oupp hörligt alstrande under ett stort mörkrödt hjärta, som är solen.
Ligga verkligen inte vid de stora blom- mornas fötter späda knoppar i små snöflings- bäddar och sända sin första doft upp till för- äldrarnes kyssar?
Som ett sökande barn, som icke vet hvad dess lilla hjärta vill, sväfvar jag omkring i denna grynede lycka.
Jag måste sjunga, så lycklig är jag.
Men här är så tyst, endast ett doft klappande som om alla människohjärtan klappade till- sammans.
Och jag kommer till en källa, som ligger kransad af röd vallmo och öfver hvilken en svag vind andas, så att små mjuka vågor krusa sig.
Som ett barns andedrag äro dessa krusiga vågor.
Då griper mig en känsla af djup lycka, och mina ögon genomtränga detta lättrörda flöde, som vore mina blickar bönhörda böner, och se: där ligger på mjuk, ljusgrön mossa ett rosigt barn och sofver.
Och jag kysser det vaket, och oe: dess ögon äro mina ögon.
Ur det flammande solhjärtat en dallrande stråle af glödande lycka.
— Lilly!
Lilly!
Och hon lutar sin mun till mitt öra.
— O, du älskade, du älskade!
Och vi kyssas så ljuft som aldrig till- förene, och det är nya, heliga kyssar, som om två stora barnaögon sågo därpå.
0.
J. Bierbaum.
Barnasömn.
SjÉjftt vara tidigt i säng och tidigt uppe håller fp! » doktorn från huset.
» Morgonstund har guld $§JBH i mun » — » o m man får ligga i sängen », kunde man fortsätta ordspråket, en fortsättning som mycket väl kan försvaras.
Ofta fordrar man af barn, hvad som endast kan fordras af fullvuxna.
Den, som är tvungen att någon längre tid undvara sömnen antingen helt o c h hållet eller delvis, t. ex. under resor, vid sjukbäddar o. s. v., måste äfven ha erfarit, hur försvagande förlusten af sömn in- verkar på kroppen.
Naturen kräfver ut sin rätt.
Man tanke blott på barnen.
Alla föräldrar veta, huru gärna barnen sofva.
D e veta äfven, huru ondt det gör dem, då de måste väcka dem för att de skola komma i tid i skolan.
I anstalter, där många barn äro samlade, t. ex. på barnhus, läg- ges stor vikt vid ett tidigt uppstigande.
Man vill därigenom härda barnen.
Genom att tvinga dem att stiga tidigt upp skola människans egenvilja och onda natur kufvas.
Om detta mål uppnås, är mycket ovisst, men att barnens hälsa i många fall lider däraf, är däremot visst.
Särskildt skad- ligt är barnens tidiga uppstigande o m vintern, då de måste uppehålla sig i kanske oeldade eller ej ännu fullkomligt uppvärmda rum; därvid före- komma många förkylningar.
Den andliga utbildningen ställer stora fordrin- gar på barnen i synnerhet i de högre skolorna, och en fara hotar därigenom den kroppsliga ut- vecklingen, hvarför det kroppsliga arbetet är nöd- vändigt som motvikt.
Detta söker man äfven ombesörja genom ordnade kroppsöfningar och slöjd.
Men ännu viktigare än dessa anordningar är anslaget af tillräcklig so / tid.
Få barnen ej sofva tillräckligt, inställa sig omisskänneliga tec- ken till svaghet, slapphet, olust och mattighet.
Från dessa tecken till uppkomsten af svårare sjuk- domar är blott ett enda steg.
Blodbrist, bleksot, skrofler, nervositet och en mängd andra sjukdo- mar hos barnen ha sällan sitt ursprung i en enda orsak, utan i en följd af skadliga inflytanden.
Bland dessa är otillräcklig sömn ett af de mest fördärfliga.
Ett barn borde därför aldrig störas i sin sömn.
L. S — m.
M o t aftonen.
flfe^egnet hade upphört, oeh solen kastade sina sneda strålar ner från den klar- nande kvällshimlen, där de lätta ljusgrå sky- arna drefvo fram som jättestora rökmoln, stötte ihop och sletos isär, än bildande en stor, öppen fläck och än åter dragande sin slöja för solen, så att det nere på gräset och gån- garna var ett ständigt skiftande spel af skug- gor och dagrar.
Ä n glänste regndropparna som gnistrande juveler på de ljusgröna, fina grässtråna, som klippmaskinen än ej stubbat, än var det som om en svart hand skymt för so- len och allt såg kallt och vått ut.
Lindar- nes späda, krusiga blad spredo en mild ånga i den ljumma, friska luften, och lökarne oeh hyacinterna kring blomsterkungens staty och på gräsmattornas rabatter doftade så starkt, att en svag parfym steg ända in i våningarne vid Sturegatan.
Der nere var det tyst och stilla.
En gam- mal gumma med uppdragen klädning gick med försiktiga steg, som knappast hördes mot den fina sanden på gångbanan närmast Humle- gården, och nere vid Humlegårdsgatan svängde spårvagnen just om hörnet, men annars var det tyst, så tyst.
Det var som om hela staden varit utdöd i den blida kvällen.
Tystnaden och tomheten hade dock ingenting ödsligt i sig, den hade nästan samma heldagsfrid som man annars endast finner på landet, men som man dock också ibland kan känna inne i Stockholm en vacker sommardag, då alla, som eljes äro kvar i staden, för några tim- mar flytt ut till landet eller åtminstone till Djurgården och torg och gator ligga hvita och tysta i det klara solljuset, tills kvällen kommer och de åter fyllas af myllrande ska- ror på väg hem med ängsblommor i knapp- hålet och grönt, yfviga jasminkvastar, fint darrgräs och smidiga, långa vassknippor i händerna, sufletten nerdragen öfver lillens vagn och matsäckskorgarna lika tomma och lätta, som de på morgonen varit pösande och tunga.
Den vemodsblida stämningen hade också gripit de båda unga, som med armarna om hvarandras lif stodo i det öppna fönstret en trappa upp i ett af de modernaste husen vid Sturegatan.
Så hade de en lång stund stått alldeles stilla, utan att tala eller röra sig, och endast njutit af kvällens svalka, blommornas doft och den vackra, ljusa taflan framför dem, då solen sjönk efter att ha ka- stat ett sista strålande knippe in mellan trä- den rakt öfver flickans burriga, ljusa hår.
En svag vind satte grenarne i en sakta dall- ring, och en kylig fläkt talade om, att natten nalkades och dagen var förbi.
De hade, innan tystnaden grep äf ven dem, talat så gladt om lifvets lycka, som vårljus och blid log emot dem, att de ännu voro helt varma; hennes kinder glödde som den mogna persikans fjuniga skinn, och hans mörka ögon glänste som stora stjärnor.
D e voro ännu så varma, att kvällens kyliga ande- dräkt, utan att kännas, fläktade dem förbi, och när tystnadens förtrollning var häfd, stodo de ändå kvar framme vid det öppna fönstret och fortsatte med hviskande röst och smekande tonfall sitt afbrutna samtal.
Men i den essformiga soffan inne i salon- gen satt ett annat par — och de kände snart kylan, ' som därutifrån spridt sig i rummet.
Den gamla damen drog huttrande den mjnka schalen kring sina axlar, gäspade sakta bakom sin hvita, ringprydda hand, så att inte lilla fästmön skulle se det och tycka, att hon var en oartig svärmor, och så ropade hon fram till de unga: » Nej, nu få ni allt stänga fönstret, mitt unga herrskap; kvällskylan kommer, och den är farlig för oss gamla, om också ni inte känna den. » » J a », sade hennes man från det andra soff- hörnet, där han satt nedkrupen med Fliegende Blätter i knäet, » jag undrar, om vi inte till och med skulle lägga in en brasa i kakel- ugnen.
Kvällsluften är inte att leka med på sommaren, och jag känner mig riktigt fru- sen.
Det är då också, en idé », mumlade han, » att stå i öppna fönstret i timtal och titta ut i Humlegården, liksom de inte sett den förut eller den skulle springa sin väg, och de aldrig finge se den mer.
Vet du, Emma, vi få bestämdt ha litet eld.
Jag känner på mig, att jag har en snufva i faggorna.
Aldrig stodo vi och svärmade så där, när vi voro unga, eller tror du, vi gjorde det?
Håhå jaja!
Man glömmer så lätt sådant där, när man blir gammal, förstås.
— Nå, men kommer då inte brasaD, så att man kan få kylan ur kroppen på sig.
.
.
» Jaeobine Ring.
Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Från lidandets oeh barmhärtighetens värld.
Några Stoekholmsbilder af Cecilia Bååth-Holmberg.
3.
Härberget för tjänarinnor.
(Forts.) en i det hem, till hvilket Iduns läsare nu med mig styra kosan, har klockan i Klara kyrka ej ringt in någon skräck.
Före- ståndarinnans, fröken Louise Svenssons, lilla prydliga rum vetter just ut ät den gröna kyrko- gården.
» Jag bor så vackert här, » yttrar hon själf gladt, i det hon blickar förbi den hop- pande och kvittrande kanariefågeln i buren i fönsterkarmen och ut på den gröna gräspla- nen, mellan hvars träd hon ser en skymt af den vackra kyrkans röda mur; barnens sto- jande röster ljuda från lekplatsen in i hennes rum.
Iklädd sin husmoderliga dräkt med det stora, rena bomullsförklädet emottager hon den besökande rättframt och hjärtligt.
Ett upp- riktigt visadt intresse för hennes härberge gör henne vänligt meddelsam, och under det hon talar, lär man ganska väl känna henne och det sätt, hvarpå hon fattat sin uppgift.
Härbergets rum äro fyra: först arbetsrum- met med sitt stora bord midt på golfvet, sina omaka stolar, sitt gamla piano m. m., allt tarfligt, nött och hopplockadt — gåfvor från personer, som intresserat sig för härbergets idé — men det oaktadt stämpladt af en viss trefnad.
I detta rum samlas härbergets till- fälliga eller varaktiga innevånare hvarje mor- gon och afton till gemensam hön.
Två rum äro sofrum; här stå tretton sängar snyggt bäd- dade med rena lakan och röda täcken; man förvånas öfver den snygghet, som råder, och får till upplysning, att de kvinnor, som vid sin ankomst äro osnygga, sändas till någon badinrättning, innan de få lägga sig i härber- gets bädd.
Ofta nog erhålla de rent linne och äfven andra klädespersedlar, hvarför före- ståndarinnan otvifvelaktigt för härbergets räk- ning gärna emottager understöd äfven i form af aflagda kläder.
MåDga af de kvinnor, som komma till här- berget, sändas genast bort till någon tvättin- rättning att själfva tvätta sina plagg.
I föreståndarinnans lilla, mycket lilla, mot- tagningsrum satt jag länge och samtalade med henne.
Bäst det var öppnades dörren, och en flicka med rödburrigt hår och spelande ögon, men för öfrigt med ett ganska snällt ansikte stack in hufvudet: » Jag skall tala om för fröken, att jag nu fått plats och skall genast tillträda den. » Fröken Svensson sade henne ett par vänliga och allvarliga ord, gaf henne ytterli- gare några praktiska råd, och flickan neg, tac- kade och aflägsnade sig med hastiga steg.
» Ja, den där har sin historia, » yttrade frö- ken Svensson; — h o n var född i Köbenhavn, där modern varit vid någon » varieté » och fa- dern var typograf.
Den förra hade begifvit sig till Stockholm, där dottern uppväxt som gat-tös.
Som vuxen hade också hon försökt » komma in vid teatern », som hon kallade va- rietén, men utan att lyckas, hvarefter hon fått tjänst hos en akuschörska.
Bortkörd härifrän
kom hon en dag till härberget; på tillfrågan svarade hon ärligt, att hon b l i v i t afskedad, emedan hon hade ohyra, som hon fått just i sin tjänst, enär hon till bädd fått sig anvisad husetä orena linnehög.
Hon sändes i bad, fick rent linne — hon ägde två i sitt lilla bylte, båda i fasansfullt skick — hennes klä- der blefvo upphettade i ugn och rengjorda; nu hade hon fått plats som » disktös », och iet tar till denna anställning, hon hastat med aå lätta steg.
StackaTS askunge — stackars gatans barn, många medsystrar har hon, ännu sämre lottade!
, / Deita är ej det värsta slaget af olyckliga, » sade fröken Svensson, » ty hon kan emottagas, när hon väl en gång undergått en nödvändig och grundlig rengöring.
Jag skall berätta ett annat exempel. » Och hon berättade.
En afton helt nyligen hade en flicka in- kommit, litet skygg och försagd, och bedt om nattkvarter.
En enda blick på henne, där hon stod med lugg och i pärlor, men trasig och smut- sig, var för föreståndarinnans vana öga nog, för att denna skulle veta, hvad hon gick för, och att hon tillhörde de kvinnor, som icke emottagas inom själfva hemmet.
Hon togs nu i enrum; på uppmaningen att ärligt och öppet omtala sitt föregående l i f svarade hon med undanflykter; till slut ut- brast hon: » Ser jag då så faslig ut — • ser jag verkligen ut som en prostituerad? » D å svaret blef jakande, började hon bittert gråta och berättade därefter, att hon, då hon var helt ung, fått tjänst på en restauration; där hade hon af sin husbonde — källarmästaren — blifvit förförd, och på senare tiden hade hon » för att lifuära sig » tagit emot andra män; hon hade visserligen blifvit » varnad » af polisen, men tillhörde ännu ej den skara, som på detta ohyggliga sätt förvärfvat sig » laglig » rätt att utöfva sitt nesliga yrke.
Endast tan- ken härpå väckte hennes fasa, och förestån- darinnans ord, att hon liknade en sådan kvinna, att hon var stämplad så att säga med van- ärans märke, uppväckte hos henne den säkert länge slumrande känslan af skam och blygsel.
Hon sade sin högsta önskan vara att åter bli hederlig och lefva en ärbar kvinnas lif, men hon visste ej, huru detta skulle tillgå, ty till arbete var hon nästan oförmögen, och till sina fönldrar — handtverksfolk i en närliggande stad — vågade hon ej återvända: hon skäm- des att visa sig för dem och för sina bekanta i hemmet.
Ej häller kunde hon lofva, att hon skulle » stå emot » om den » förste », f. d. husbonden, ånyo uppsökte henne, såsom han gjort flere gånger förut — dock ondast för att alltid ånyo lämna henne kvar i allt dju- pare last och elände.
Fröken Svensson skaffade nu den stac- kars gråtande kvinnan plats öfver natten på säkert ställe utom härberget; hennes skräck att bli tagen af polisen var så stor, att hon utan motsägelse lät sitt yttre undergå en full- komlig förvandling; luggen kammades bort, och pärlorna sprättades af, bad och tvättning gjorde resten.
Nästa kväll följdes hon af härbergets föreståndarinna till tåget, som skulle föra henne till hemmet, och till hvilket denna köpt biljett åt henne; hon hade själf bedt att få resa på aftonen; hon » blygdes » att komma hem på ljusa dagen.
Först när kupédörren var stängd och den sista skymten af den skamfulla och ångrande stackars varelsen för- svunnit, återvände fröken Svensson till de an- dra skyddslingar, som väntade henne i här- berget vid Klara östra kyrkogata.
Nämnas bör, att föräldrarne i förväg blifvit underrättade om dotterns ankomst, och dess- utom att ett par andra i flickans fädernestad bosatta personer, intresserade för federationens sak, voro uppmanade att se upp med henne vid hennes framkomst till hemorten.
Detta » tjänstflickornas hem » tillhör de ting i Stockholm, som förtjäna att kännas vidt öfver landet.
Den varma sympati och hög- aktning, man ovillkorligen fattar för det arbete, som där uträttas, skola helt visst äfven komma att uppenbara sig i form af ett frivilligt un- derstöd, som är af behofvet päkalladt.
sin tjugutreåriga son genom att uppfostra h o n o m till reaktionär.
Här bygges mycket, och neapolitanarne äro flinka murare.
Den stadsdel, där vi bodde, Rione Prin- cipe A / nadeo, bestod ännu för sex ä sju år sedan för det mesta af stora trädgårdsland.
Nu ser man där präktiga boningshus och de prydligaste villor på ömse sidor om nyutstakade gator, bland andra ett vackert hus, där svensk-norske konsuln resi- derar, via Amadeo n:r 15.
Nära därintill reser sig en i grandios, ehuru något tung stil uppförd boning, villa Lina, Crispis, f. d. statministerns hem, åt hvilket han gifvit namn efter sin fru n:r 3.
S o m bekant är han lagligen skild från sin första hustru och « 1 ' amiable från n:r 2.
Alla tre signororna lefva o c h vistas i Italien.
I jämförelse med Neapel finner man lätteligen R o m vara en tämligen folktom stad.
Ett sådant folkhvimmel, en sådan trängsel af gående och åk- don s o m å Chiajan och via Toledo, numera via Roma, ser man ingenstädes, om ej i City i Lon- don.
I julveckan, då hela lager af porslin, glas och allehanda andra artiklar utbredas till salu å gatan, tätt intill den smala trottoaren, måste man beundra såväl fotgängarnes s o m de körandes för- B r e f till I d u n måga att undvika missöden.
Bland annat sågos julgranar — i krukor.
af Aurore von Q vanten.
En dag beslöto vi o s s för att besöka det forna klostret San Martino, vid sidan af Castel St. Elmo.
talienaren tillägger sina förnämsta städer vissa (hissång- karaktäristiska egenskapsord.
Så, t. ex., sä- Vi begåfvo oss till närmaste funicolaro bana), som uppför en brant stigning löper genom ger han stolt: Roma aeterna, Genua la su- i berg utsprängda hvalf, rätt uppgående till Vo- perba, Milano la grande, Mantua la forte, Venezia la bella, Firenze la gioia, och, med ett leende, Na- mero, en liten bihangsstad, vacker, treflig och re- guljärt byggd.
Först föreföll mig färden vådlig, poli gentile!
men vagnen gick så jämt o c h järnkedjorna, s o m Och tjusande är i sanning denna stad, denna höllo den, sågo så bastanta o c h säkra ut, att min Golfens grandiosa krona med sina vasaller af små- fruktan snart lade sig.
Lyckligt uppkomna till städer längs stränderna, glänsande som en rad Vomeros torg, gingo vi därifrån uppför en mängd skiftande pärlor.
I staden höja sig husen terass- breda trappor — i Neapel kommer man ingen väg formigt från stranden upp mot St. Elmos och Ca- utan de oundgängliga trapporna — till en väg, podimontes höjder o c h stigningen är så brant, att som leder fram till klostret, numera anordnadt till man ofta ser närmaste gata under sina fötter.
ett nationalmuseum.
Men där möttes vi af det Terasserna erbjuda öfverallt den mest storartade, ödesdigra ordet: Chiusa (stängdt).
Af detta ord härliga utsigt öfver staden o c h Golfen.
Och hvil- öfverraskas man ofta i Neapel, då man vill be- ken grönska mellan mängden af palatslika villor!
söka de offentliga samlingarna.
Vanligen är or- Orange o c h lemonträd, palmer, pinier, cypresser, saken för stängningen en fest, s o m firas till ära kaktus o c h det eleganta pepparträdet med sin fina, för något helgon eller någon särskild madonna.
uppfriskande doft.
Icke underligt att turistström- Dylika fester tillkännagifvas aldrig af myndighe- men drager till Neapel, att hotellen oftast äro öf- terna, utan är man alltid oviss, o m man slipper verfulla, trots de höga prisen, och att främlingen, in, trots annonserna o m att museer m. m.
äro som äger rikedomens lycka, slår sig ned där, kö- öppna den o c h den tiden.
per sig en villa vid stranden eller i någon af de förtrollande omgifningarna.
På återvägen hem togo vi plats på en annan Medaljen har dock äfven här sin frånsida.
Be- funicolare, s o m förde oss utför en annan bergväg ner till via Chiaja.
Under vägen hörde vi en ung, folkningen lämnar åtskilligt öfrigt att önska.
Bour- svartlockig o c h svartögd gosse med härlig stämma boner o c h spanska inkräktare hafva under sekler sjunga neapolitanska sånger, musikaliskt accom- misshandlat o c h fördärfvat folket.
Det fordras pagnerande s&gt;g på guitarr.
Ett par soldi till lön, allt en längre lid än ett trettiotal af år, för att och den lilles ansikte ljusnade s o m ett solsken.
det bedröfligt okunniga folket skall kunna ryckas Bredvid mig satt en väldig matrona, rikt utstyrd, upp o c h vakna till sundt lif.
Neapolitanaren är hvilken måite ha funnit gossens sång syndig, eller gladlynt och vänlig, elt sorglöst naturbarn, men var hon rädd för färden, ty hennes läppar gingo hufvuddragen i hans karaktär äro snikenhet o c h oafbrutet till ett pater noster, o c h därefter fram- opålitlighet.
Man kunde säga o m neapolitanaren tog hon en bönbok.
När vi kommit ner i staden hvad Hawthorne säger o m romarinnorna: » De ljuga beständigt, och o m de någon gång tala san- passerade vi ett litet torg, där människor samlat sig framför en svart madonnabild o c h musik to- ning, förbryllas deras hjärna, så att de komma af nade, icke just vacker, till madonnans ära.
Det sig midt i meningen. » Renlighet o c h ärlighet i handel höra icke heller till neapolitanarens starka var herdar från Abruzzerna, som här bestodo mu- siken.
De komma årligen att tillbringa julveckan sidor.
Och ändå — trots det att han bedrager och i Neapel, att sjunga julsånger o c h förtjäna en slant.
förtretar främlingen — måste man finna honom De gå i o c h ur hus, liksom fordom våra stjärn- älskvärd.
Själf ler han så godt och anser sig ha gossar o c h återvända först på nyåret till sina utfört en berömlig gärning, om han riktigt lyckats lura o c h preja en furestiere (främling.)
Man kan hem i bergstrakten, stundom medförande en kassa på hundra lire, för dessa fattiga bergsbor nästan gärna säga åt en neapolitanare: » Du är en tjuf, en förmögenhet.
De se pittoreska ut i sina san- en lögnare! » Han endast småskrattar.
Men säger daler o c h i kors lindade remmar kring benen, man, att han är un stupido, un ignoranie, blossar korta jackor o c h toppiga hattar, men säckpipan vreden upp i hans ansikte, och må man då taga är ej angenäm att höra, ej heller deras sång.
Of- sig tillvara för hans dolk.
Det är för honom en tast åtföljas fader o c h son.
.Den gamle sköter ambitionssak att icke anses dum.
säckpipan, gossen sjunger.
I fiske o c h trädgårdsodling är han mästare.
Det Naturligtvis försummar ingen främling att be- var eget att se, huru i Neapel under januari må- söka det gamla Luciakvarteret.
För omkring fem nad anlades och såddes trädgårdssängar, och huru, sekel sedan var Santa Lucia, Neapels ryktbara redan efter några solskensdagar, brodden stack fiskarhamn, endast en liten fiskarby, som låg utom upp; icke heller dröjde det länge, innan man fick stridens område, vid foten af den från det höga skörda.
Grönsaker på kall jord frodas hela året St. Elmo utskjutande smala åsen Piz-zofalcone om, o c h de ädlare växterna, fruktträd o c h blom- (falknäbben), hvilken delar våra dagars folkhvim- buskar, täfla med sallat o c h spenat uti att vara lande Neapel i tvänne hälfter.
Å s e n stupar brant produktiva.
ned vid hafvet, men dyker några stenkast från Man kan icke påslå att vår tids neapolitanare stranden upp som ett gråsvart vidunder, på hvars är en lätting.
Lazaronerna äro nästan försvunna.
rygg de normandiska eröfrarne byggt ett fäste, som Naturligtvis finnas i Neapel, liksom öfverallt an- efter sin ovala form fått namnet Castello deWUovo norstädes, lättingar, men de bilda icke längre ar- (äggkastellet).
En smal bro leder dit ut, men vak- méer.
Med den politiska pånyttfödelsen har fol- ter, posterade vid järnporten, förhindra en att ket blifvit arbetsamt.
Det är blott en del af de gå dit.
förnäma familjerna, som sakna bourbonerna o c h (Forts. o. slut i nästa n:r.)
påfveväldet, s o m lägger händerna i kors o c h ut- armas.
En nobili i Neapel höll envist på, att den dag nog skall randas, då Frans II blir återkallad.
Hofman hos denne monark, hade han åt honom offrat sin förmögenhet och äfven stängt banan för Från- Neapel.
o
Iduns panoptikon.
j^jjet är ju särdeles fägrjesamt att se de euro- C i f peiska turisterna — de amerikanska millio- närerna icke förglömmandes — styra kosan till vårt land, ty det är med detta på samma sätt som belgaren och luxemburgaren bruka säga om de franska duellanterna, hvilka komma för att spetsa hvarandra på deras mark: » Det stadnar alltid något pengar kvar i landet! » Huruvida de amerikanska millio- närerna uppfyllt sin skyldighet (eller hvad somliga kanske betraktade som en skyldig- het) att slå sig ihop om att lämna en million eller så efter sig i Sverige, det vet jag ej, men är föga böjd att tro det.
Hvad jag däremot både tror och vet, det är att vi här i detta konungarike äro en smula barnsligt naiva både i ett som annat och därigenom icke sällan göra oss smått löjliga för främ- mande.
Den där folkskolläraren nere i Små- land, som kommenderade barnen till stationen för att sjunga folksången för » millionärerna », skulle jag inte ha något emot att veta få en skrapa, och om det hade kommit ett försvar- ligt störtregn och afkylt nyfikenheten hos de täta lederna vid Stockholms centralbangård, så hade det kanske heller inte varit så illa.
* * * Bland andra resande, som hedrat Stock- holm med ett besök nu under sommaren, är en fransk dam, femme de lettres och direk- tris för en på sätt och vis parisisk Idun, den redan gamla oeh mycket ansedda le Consiel- ler des Dames et des Demoiselles, madame Apparuti — äfven hon ganska gammal och ganska ansedd.
Hon tog in på Grand Hotel, och hennes första fråga var efter en af våra unga skalder, af hvarspoamer några stycken, öfversatta af ingen mindre än franska akade- miens (som jag tror) äldste ledamot Xavier Marmier, varit införda i hennes tidning.
Hr Z.
— eller hvarför skulle vi ej skrifva ut namnet!
— hr Daniel Fallström fanns i Stock- holm, kände sig med rätta smickrad både å egna och svenska litteraturens vägnar, in- ställde sig och blef madame Apparutis cice- ron i Stockholm, hvarefter hon afreste till Ryssland, dit hon var kallad af själfvaste kejsarinnan.
Så långt var allting godt och väl.
Men hvad få vi väl sedan läsa i tidningarna?
Vår litterära dam hade ett geni, som räckte till äfven för annat än att vara rådgif- vare åt les Dames et les Demoiselles.
Hon ville äfven förse dem med alla de vackra saker, som hon beskref i sin tidning, och eta- blerade för den skull vid sidan af sin lite- rära verkstad en dito för toilettartiklar af alla * slag.
Äfven i detta är ju ingenting ondt, måhända icke heller så fasligt mycket däruti att hon skröt med att ega kunder, som hon i verkligheten icke hade, • — ty det är många som göra det.
Men när hon tog sig före att låta förfärdiga falska bref med be- ställningar från ryska hofvet och den högsta aristokratien samt på grund af dessa lurade till sig den anspråkslösa summan af 5 millio- ner fraDcs af godtrogna förlagsmän och slut- ligen rymde, då visar detta en uppfattning af rätts- och pliktförhållandena, som icke ens kan undskyllas genom det värde hon visat sig sätta på svensk poesi.
* Madame Apparutis affär har gjort upp- seende i Paris, vida mer än hennes litterära dam-tidning förut någonsin hade gjort, men dock icke så mycket som en annan fruntim- mersaffär, hvars hjältinna (om man får be- gagna detta namn, när det egentligen gäller en penningesak) ökat charmen af sitt poetiska svärmeri genom att strängt bevara sitt incog- nito.
Förhållandet är detta: Det finnes, såsom herrskapet säkert känner, i Paris en skådespelare vid Théatre Francais vid namn Mounet-Sully.
Han är tragedien, har stora talande ögon och bär långt lockigt hår, äger er en stämma hvars fylliga välklang oeh djupa vibrationer sätta alla fruntimmers- hjärtan i rörelse, och han skulle med ett ord sagdt prydas af alla de högsta fullkomlighe- ter, som en aktör kan besitta, om han icke började få en måhända liten smula rundad växt under bröstet.
Men ömma hjärtan för- bise denna ofullkomlighet, och det är ett så- dant ömt bjärta som nyligen dikterat ett bref till Théatre Francais ' direktör hr Claré.ie, hvilket kommit mycket buller åstad.
Det in- nehåller nämligen erbjudande om en mycket stor donation till denna konstanstalt med vill- kor att i densamma, under peristylen, uppstäl- les en staty af hr Mounet-Sully vid sidan af dem, som redan befinna sig der, Talma, m:lle Rachel och m:lle Mars.
Det berättas att teaterns styrande komilé med hr Clarétie i spetsen råkat i valet och kvalet på det obeha^ligate sätt genom detta anbud.
Ä ena sidan skulle donationen (och jag upprepar, att den lär vara högst betyd- lig) vara mycket angenäm att mottaga, men å den andra måste det för hr Mounet-Sullys kamrater bli mer än retfullt att få se denne ännu i lefvande lifvet » statyerad », där de dagligen och stundeligen måste passera förbi honom.
Han borde väl åtminstone kunna vänta med odödligheten, till dess att han vore död, tycka de med rätta.
Huru saken skall afgöras, har jag mig ej bekant, ty ännu har intet svar ingått från komitén.
Men orsaken hvarför jag fästat uppmärksamheten vid denna sak är, att det synes mig ligga däruti elt frö till redande af vår egen kungliga teaters mycket intrasslade och ledsamma affärer.
Hvad en enda fransk dam kan bestå i peuningväg det måtte väl kunna åstadkommas genom summan af samt- liga hr Ödmanns beundrarinnor.
.
.
Se så, ett raskt initiativ och ett dito i portmonnäen, och millionen bör snart kunna ligga färdig!
Bild- huggaren får 2 5, 0 0 0; de öfriga 9 7 5, 0 0 0 gå till teaterpersonalens löner, och jag svär på, att ingen enda af kamraterna skall kasta någon afundens skugga öfver » den störste sångarns bild som norden bär » — det stod ju något sådant på en af kransarna i höstas.
Han skulle till och med säkert få trona ensam, om så skulle vara, under peristylen eller uppe på taket eller hvar som helst.
* * * Apropos ensam.
.
.
Emiren af Bokhara, härskaren öfver det vidsträckta transkaspiska området, som Ryss- land vill ha under sitt protektorat till att börja med, fick nyligen den idén att vid sitt hof föranstalta en välgörenhetsbazar efter mön- stret af dem, som brukas i Europa, och som särskildt denna vinter mycket förekommit i S:t Petersburg till förmån för hungersnödens offer.
Det var emellertid en liten svårighet, som uppställde sig mot planen, — en enda som tycktes oöfvervinnelig: huru skulle man kunna förena haremdamernas oundgängliga närvaro såsom försäljerskor med de religiösa förskrif- terna, som absolut förbjuda, att de få visa sig för främmande blickar?
— Emiren fun- derade och funderade och fann slutligen på råd.
I en af de ofantligt stora salarne i sitt palats lät han anordna ett lika stort antal försäljningsstånd, som han hade damer i sitt harem betraktade såsom värdiga att uppträda vid detta tillfälle.
Det blef 2 5 0.
Butikerna dekorerades och försågos med blommor, dra- perier, mattor och dyrbara väfnader, smycken och andra dyrbarheter o. s. v., o. s. v. — med ett ord allt som kunde åstadkommas i riket af hvad som brukar finnas vid liknande till- fällen.
När allt och alla voro i ordning, kom emiren, mol ensam.
Och mol ensam vand- rade han där omkring i tre dagars tid, gjorde sina inköp och underhöll sig med försäljer- skorna.
.
.
Trots bristen på konkurrens lärer försälj- ningssumman, som expedierades till S:t Pe- tersburg, icke ha varit liten.
Renholm.
— crSggD — U r notisboken.
Remarkabel /, besök.
Mrs Ernily Crawford, den berömda korrespondenten i Paris för Daily News m. fl.
engelska tidningar, är för närvarande jämte en dotter på besök i Stockholm.
Mrs Crawford kommer från Norge, der hon besökt Trondbjem och Nordkap.
I n:r 37 af Idun för 1890 meddelade vi den rykt- bara kvinnans porträtt jämte lefnadsleckning, hvar- för hon helt visst för våra läsarinnor bör kunna räkna sig som en gammal bekant.
* JJjärtesorg.
En korrespondent meddelar från Florens den upprörande underrättelsen, att den fram- stående sångaren Osvaldo Bottero, som vid sina gästspel i Stockholm omfattats med så varma sym- patier, begått själfmord å sitt rum i hotell II Eebec- chino i Florens.
Anledningen till själfmordet s-äges vara sorg öfver förlusten af hustrun, den vana sven- ska sångerskan Georgina Sommelius, som — enligt hvad våra läsarinnor känna — efter långvarigt bröst- lidande gick bort i våras.
Dödens skörd.
Den 15 d:s afled i Folkestone i England fru Louise Hay Norderling, född Drum- mond Hay.
Hon var född 1813 och dotter af en- gelske ministern i Marocko Edward Auriol Drum- mond Hay, hvilken tillhörde den förnämliga släkten Drummond Hay, som 9S0 adlades af konung Ken- neth I I I af Skottland.
Hon blef 1838 gift med ryttmästaren vid Lifregementets dragonkår G. Ch.
A.
Norderling, efter hvilken hon var enka sedan 1847, Den aflidna sörjes af sonen, ryttmästaren vid Kronprinsens husarregemente Höland Mont d ' Or Norderling, och en dotter.
* Damernas velocipedsporl.
En kvinnlig velocipedist från Stockholm, fröken Annie Maggie Ohlson, anlände i tisdags förra veckan till Tierp kl. 7 på aftonen.
K l.
9 på morgonen hade hon afiest från Stockholm.
På onsdagen fortsattes färden öfver Gefle till Hamrånge gästgifvargård, då 13 mil fär- dats, deraf 8 mil på en för velocipedryttare nästan ofarbar nygrusad väg.
Vid 1-tiden i torsdags mid- dag framkom den raska unga damen till Söderhamn, slutpunkten för färden norrut.
Fröken Ohlson, som blott sedan två månader tillbaka idkat velociped- sport, ämnar deltaga i distansridten mellan TJpsala och Gefle den 31 d:s.
* Svenska död i kolera.
Från Baku, där ko- leran under senaste veckorna skördat sina offer, in- går underrättelsen att fru Ebba Cedergren, dotter till bokföraren vid Motala verkstad Carl Kock samt gift med ingeniören Cedergren, aflidit i kolera.
Nästan samtidigt afled de båda makarnes enda barn, en dotter, på 1 år och 4 månaders ålder.
Modern var vid sin död 26 år gammal.
*
I John Lennings välkända väfskola i Norrköping kommer ny knrs i kvinnlig hemväfning att börja den 15 september, hvarpå vi fästa våra ärade läsarinnors uppmärksamhet.
Annons med när- mare upplysningar återfinnes i dagens n:r.
Ett nyöppnadt lånbibliotek, som vi sär- skildt anse oss kunna rekommendera, är det i huset n:r 28 &amp; 30 Linnégatan belägna.
Se annonsen härom!
Kolanöten är sannolikt för de flesta af Iduns läsarinnor någonting alldeles nytt och obekant.
Då man emellertid börjat tillgodogöra sig denna frukts många förträffliga egenskaper äfven vid tillverknin- gen af svenska fabrikat, vilja vi här meddela några korta upplysningar.
Kolanötens hemland är Vestafrika.
Hon har re- dan i århundraden inom denna världsdel varit en eftersökt handelsvara på grund af sin läckra arom och sitt stora näringsvärde, men först i senare tid bar hon uppmärksammats i Europa.
Kolanöten inne- håller mera coffein — det ämne som ger kaffet dess egendomliga arom och smak — än det yppersta Java- eller Mockakaffe, men är dessutom i hög grad närande och har äfven med framgång användts för medicinska ändamål.
Den firma, som först i vårt land tillgodogjort sig Kolanöten, är Hultmans chokladfabrik, Malmö, till hvars annons i Idun vi hänvisa.
Familjen på Ännedal.
NOVELL af ÄMYJ PALM.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling.
^ e j, snälla mamsell Sofi, det är verkligen alldeles omöjligt för mig att ha så kort klädning!
Ett kvarter längre får ni då minst göra den!
Hur i all världen kan ni tänka er en hederlig gammal pensionsförestånder- ska i en kjortel, som står en half aln från golfvet!
Jo, det var just vackert, och tänk bara, hvilken respekt eleverna då skulle få för henne! » Det var Annie d ' Orseau, som höll detta lilla tal för den välvilliga, skinntorra sömmerskan — ortens enda sömmerska, hvilken nu var sysselsatt med att ef- ter bästa förmåga af fru d ' Orseaus gamla skif- tande sidenklädning fabricera en passande dräkt åt Annie, som, tillika med familjens öfriga med- lemmar, skulle deltaga i det sällskapsspektakel, hvilket socknens kvinnoförening anordnade.
» En half aln från golfvet, så fröken Annie öf- verdrifver!
Det fattas bara ett kvarter! » tillade hon ursäktande, satte sig ner på huk o c h drog af alla krafter i kjortelkanten för att få klädningen längre.
Annie brast ut i skratt dels öfver hennes ener- giska knyckar och försök att få tyget att töja sig, dels öfver det genombedröfvade uttrycket i hennes ovanligt lilla, långhalsade, slätkammade hufvud, som i den stora frymån, framför hvilken de be- funno sig, stack fram bakom Annies vida, pösande kjortel som ett katthufvud ur ett hölass.
» Nåja, det kan j u hända, att jag skarfvar litet, och det får nog lilla Sofi också göra, om vi skola kunna prestera en respektabel skolfru.
För all del, mamsell Sofi lilla, se nu ej så hjärtängslig ut, en gammal kjol är inte värd så många rynkor i en hygglig liten människas ansikte, » o c h hon klappade vänligt den lilla torra sömmerskan på axeln och beledsagade sitt leende med en uppmun- trande nick.
Sedan den unga damen krupit ur den vidlyftiga, ballonglika kjolen, slog mamsell Sofi sig ned vid fönstret för att göra den i ordning.
Annie själf tog itu med en gammal hatt sedan mormors tid, som ansågs tillräckligt antik för att göra sig bra på skolfruns åldriga hjässa.
Medels karkas, rosetter, blommor, plymer o c h åtskilliga knuffar och knyckar här och hvar för att förbättra fasonen lyckades bon ändtligen frambringa något mirakulöst i hufvudbonadsväg, ett » riktigt mäster- ligt vidunder », som Otto Skog, bror till värden i huset, hälft förvånad, hälft retfullt yttrade, då Sparsamma Annie i all sin slåss visade sig på verandan.
Hennes syster, fru Henriette Skog, som redan hade sin toalett i ordning och nu med ifver sydde en mängd blanka knappar i sin mans blåa frack, hvilken på den stora dagen skulle göra sitt till för att förvandla honom till en rik, pösande, dumdryg bondson, släppte i häpenheten ett hälft dussin knappar att i ideliga kretsgångar rulla kring på verandans gulmålade golf o c h brast därefter ut i ett skratt så hjärtligt o c h innerligt, att tårarne runno utför hennes kinder.
» Men kära Annie, du tänker väl inte visa dig sä där?
Du kommer värl- den att skratta sig fördärfvad!
Du ser j u ut som.
.
.
som.
.
.
som.
.
.
» unga frun famlade på den blåa frackens blanka knappar liksom föf att där finna en ljus idé till en liknelse.
» Som en apunge i krinolin och chignon, » före slog Otto o c h mottog lugn Annies mördande blickar.
» Usling! » sade hon patetiskt och gick h o n o m inpå lifvet.
» Talar man så till en kvinna, till en ung vacker kvinna! » hon slog ut ena armen med en åtbörd, » värd minst tio öre, » taxerade hennes bror Emil, vanligen kallad Jöns.
» Det säger jag dig, ovärdige, krinolinen och chignonen kan jag möj- ligen smälta, men apan smälter jag ej I Du skall få igen den vid ett tillfälle.
För närvarande för- klarar jag, i vittnens närvaro, krig oss emellan. » » Anbudet mottages med tacksamhet, » förklarade Otto, » en liten batalj så här i sommarhettan lif- var upp humöret o c h sätter ens tröga blod i omlopp. » Jöns började afvärjande vifta med sin stora hand.
» Hvad dig beträffar, Otto, kan det nog vara önskligt, » sade han och sträckte lat ut sina långa ben, &gt;men Gud bevare oss för att få Annies tem- peratur ökad.
Själfva kvicksilfret inom hennes korpus öfvergår ändå till gasform o c h drifver henne framåt i vildt sken mot galenskapernas o c h upp- tågens omätliga afgrund. » » Nej, hör på Jöns, » föll hon honom i talet, » hvad månde blifva af detta barnet, som ansträn- ger sig till sådan grad med att hålla qvasikemi- ska föredrag, sin kända lätja och de 30° Celsius i skuggan oberäknade.
Henriette, tillåter du, att jag ringer och ber stam-Gustaf spänna för trillan och hämta doktorn, ty något måste göras för vår stackars öfveransträngda bror, » hon fattade hans hand för att kontrollera pulsens slag.
Henriette hade mycket roligt.
Det behöfdes för öfrigt inte mycket för att väcka den lefnadsglada, godhjärtade lilla blondinens munterhet.
Hon var ung, älskad och lycklig, hela lifvet låg framför henne i solig strålglans, var det då underligt, att hon log och skämtade, att hon fröjdades åt den sköna dag, s o m var, och drömde om den lika sköna, som skulle komma.
Annies vänligt framsträckta hand blef tillbaka- knuff ad.
» At fanders med Annies påhitt, » ropade Jöns, dragande på munnen mot sin vilja.
» Nej, till doktorn, » rättade hon mycket mildt, kisade skälmskt med ögonen, nickade o c h för- svann.
Hela huset var för tillfället som ett förrådsrum för teatereffekter.
Utskrifna roller lågo här och där på borden.
Ridån, sydd af glatt, hvit kallikå, lät sin gyllne lyra stråla och sina gröna lagerkvistar prunka i solskenet, där den låg utbredd öfver soffan o c h stolarne i stora salongen för att riktigt torka; en yfvig räfsvans, som hörde till en af herrdräkterna i » Hemkomsten », prydde divansbordets ena hörn, en svart sammetskorsett och ett hvitt bluslif till- hörande Annies flickdräkt i samma pjes, lågo i broderlig vänskap bredvid Ottos lurfviga, svarta mustacher.
De stora lindarne på Annedals gård började röra på sig, en efterlängtad vindfläkt satte bladen i svängning och gungade fram och åter de doftande blomklasarne, kring hvilka hundratals bin surrande kretsade.
Flaggan, som hängt död och slak i sol- gasset, fladdrade upp och bredde lekande sin blå- gula duk i svajande veck mot himlens soliga kupa; snörena långsefter den höga, hvita flaggstången ryckte och smällde mot träet.
» Så skönt det svalkar », utbrast Henriette, sträckte armarne öfver hufvudet och vände sig mot vinden.
» Ja, gudskelof, jag trodde, man skulle stekas lefvande, » sade Emil och följde med sömniga blic- kar de blåa rökringlarne från cigaretten, » men det återstår oss ännu.
Om det inte vore så för- b a s k a d t.
.
. » » Jöns, du glömmer dig, » varnade Henrielte, » Om det inte vore så förskräckligt långt ner till sjön, så ginge det väl an, men det är ett helt dagsverke att komma dit och dän i den här het- tan, » pustade han.
husmödrar!
r Otto satt försjunken i sin roll och hvarken hörde eller såg.
» Vet du, Jöns, » sade Henriette efter en stund, » du borde gå upp och hjälpa Torsten med deko- rationerna istället för alt sitta här och dåsa. » » Nej, tack lilla syster, din herr man vill inte ha mig till hjälp.
Hur tycker du för öfrigt det skulle se ut, jag, Emil d ' Orseau, som dekorations- målare.
Jag som aldrig i mitt lif hållit en pen- sel, som inte kan skilja mellan blått, grönt o c h rödt och hvad de nu för resten heta dessa färger, som användas till människor och hus.
Du har visst glömt, att jag i skolan fick sämsta betyget i teckning? » » Nej, bevars, du, det minns jag nog, det var visst du, som aldrig kunde lära dig skilja på en punkt och en linie? » » Henriette, » sade han förebrående, » har du hjärta att så håna mina bristfälliga konstnärstalanger? » » Det har jag visst det, » gaf hon till svar, » då du inte vill göra någon nytta som vi andra.
Gå nu snällt, Jöns, och hjälp Torsten, tänk så myc- ket han har att uträtta, landtbruket och skörden och så allt detta med teatern.
Gå o c h hjälp honom. » » Har jag ej sagt dig, Henriette, att han inte vill ha min hjälp.
Du skulle bara sett, hvilka ögon han gaf mig, då jag tjänstvilligt närmade mig de- korationen.
Nej, jag törs inte dit upp igen — ensam. » » Kruka, » sade Annie, som gick förbi veranda- dörrarne.
Emil gjorde en rörelse som för att sätta efter henne, men ångrade sig och kom ihåg, att han ej orkade.
» Det skulle roa mig att veta, bur du lade dina ord, då du erbjöd din hjälp? » » Jag minns inte rikligt, Henriette lilla, men om du önskar, skall jag förse mig med papper och penna härnäst och anteckna. » » Du sade väl så här: Nej, hur kan du göra det där, Torsten?
Jag önskar jag hade din för- måga.
Jag tror, att du fått rätt färg på träden.
Blått och violett, är det inte så?
Formen är ännu värre att behandla än färgen, men som jag inte kan fördraga, att du ensam skall stå här och ar- beta, vill jag göra mitt bästa för att hjälpa dig.
Det skall j u målas ett träd där?
Det tar jag itu med.
Och så doppade du nog en pensel i röd- färg och rusade fram mot den olyckliga kulissen, viss om att bli hejdad, som du naturliglvis också blef. » Jöns teg och log.
» Hör du, hvad är det för en, som styr kurs rakt hit? » frågade han undvikande o c h såg utåt gården.
Henriette vände sig om.
» Det är Jan Ers mor i Lugnet. » » Ger du audiens h ä r?
» » Hvarför inte.
.
.
God middag, Jan-Ers mor! » hälsade hon med detta tillmötesgående och denna vänlighet, som komma från hjärtat, o c h som låta de underlydande känna, att herrskapet deltager i deras sorger o c h olyckor, och att, om det f i n n e s någon möjlighet, de blifva hjälpta till rätta.
Torsten och Henriette voro afhållna af sitt folk.
Henriette förstod bättre än någon annan att tala till dem.
Hon gladdes med de glada och sörjde med de sorgsne.
Ingen gick obulpen från Anne- dal, alltid fanns där något för den behöfvande.
Råd och vänlighet kosta så föga, sådant fanns där godt om, familjens aflagda kläder gömdes o c h kommo alltid väl till pass, o c h en tallrik varm soppa o c h litet bröd och sill gjorde så litet till i ett stort hushåll.
Och då Henriette steg öfver tröskeln i armodets och sjukdomens hem, klarnade anletena, och gamla såväl som unga läppar logo.
Och mången gång, då hennes vagn rullade vä- gen fram bortåt fattigstugan till, stapplade stela gamla ben utför branten ner till grinden för att djupt nigande hälsa den afhållna unga frun.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Lotten D o r s c h; af Georg Nordens van.
(Med porträtt.)
— V i d skärgårdstjärnen; poem af Bernhard Risberg.
— B a r n - trädgårdar; af Crislel.
— H e l g e l s e; af O. J. Éierbaum.
— B a r n a s ö m n; af L.
8 - m.
— M o t aftonen; af Jacobine Ring.
— Från lidandets och barmhärtighetens värld; några stock- holmsbilder af Cecilia Bdåth-Holmberg.
3: Härberget för tjä- narinnor.
— Från N e a p e l; bref till Idun af Aurore v. Qvan- ten.
— Iduns panoptikon; af Renholm.
— U r notisboken.
— Familjen på A n n e d a l; novell af Amy Palm.
Belönad m e d hedersomn.
vid Iduns sista pristäfling.
Rekvirera Bjurholms porter, S ?n bttydu t bimSa ?e 0 G g
