# ID: svediakorp-per872
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,906
# sentences: 709
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 30 (240) Fredagen den 22 juli 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
' • I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» 6 Idun ensam &gt; 4 (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r c u u m e r.
s k e r i landsorten å post- anstalt, i Stock / wlm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 - 1.
Allm.
Telef.
61 47. helgfri Bohtr.-Åktieb.
5:te årg.
Utgifningstid: hvarje Qernandts fredag Lösnummerspris I 5 öre (vid k o m p l e t t e r i n g a r).
Annonspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser- 25 ö r o för h v a r j e p a b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Augusta B j ö r k e n s t a m, född von Schwerin.
tid kan med skäl " A / s kallas ett specia- V i V lismens tidehvarf.
Eminenta insikter och djupaste okunnighet, ly- sande egenskaper och i ögonen fallande brister finna vi oftast parade hos samma individer och icke minst bland de storheter, som inom samhällena göra sig mest bemärkta.
Det är, som skulle kraf- ten icke räcka till för att fylla en hel plats, synvidden vara för in- skränkt för att gifva uppfattning åt mer än en sida af lifvets kraf och tankarne för stora för att lämna plats åt de små.
Huru önskvärd en dy- lik specialuppfostran än i många fall kan vara, torde det väl knappast kunna förnekas, att den ofta, i synnerhet inom den kvinnliga världen, skapar förhållanden, hvil- ka blifva till föga gagn såväl för samhället som familjen.
När det därför någon gång händer, att en per- sonlighet framträder, som genom ett helt lifs verk- samhet offentligen ned- lägger en protest mot denna ensidighet och ge- nom resultatet af sitt arbete visar, att energi, omtanke och trägen flit äfven på hvardagslifvets område kunna skapa verk, i värde motsva- rande dem, som mera bemärkta verksamhetsfält förete, då anse vi det som en kär plikt att för Iduns läsarinnor teckna dennas bild.
Grefvinnan Hedvig Augusta Amalia Björ- kenslam föddes den 3 dec.
1 8 2 9 i Stockholm och var således vid sin död, den 1 0 juli, icke fullt 6 3 år gammal.
Dotter till framlidne öf- versten vid Svea lifgarde, adjutanten hos konung Oskar I, grefve Philip von Schwerin och hans maka Charlotte född Lil- jencrantz, åtnjöt hon un- der barndomen en synner- ligen vårdad uppfostran, som icke endast gick ut på danandet af sällskap- liga talanger, utan äfven, och detta i vida högre grad, på bildandet af de egenskaper, som inom det husliga lifvet utgöra en kvinnas största pryd- nad.
Hon visste ock att i föräldrahemmet draga den största fördel af den moderliga ledningen, föga anande, att denna upp- fostran, däri noggrannhet och punktlighet spelade en framstående roll, en gång skulle blifva den
BEDÖM EN MÄNNISKAS KRAFT EFTER DE LIDELSER HON KUFVAR, EJ EFTER DEM, AF HVILKA HON BEHÄRSKAS.
F, JIOBERTSON.
£ * * * * * * * * * * * * * * * * ® * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * V * * * * * * ^ grundsten, hvarpå hela hennes framtid skulle U B A S PP YGG - Å r 1 8 5 7 gift med f. d. ryttmästaren vid Lifregementets dragonkår Fredrik August Björkenstam fick hon nu på egen hand öfver- taga ledningen af en större landthushåll- ning och nedlade härvid all den energi, hvaraf hon var i besittning.
Att öfverlåta åt lejda händer de plikter, som hvilade på en husmoder, var för henne en obekant sak.
» Själf gjordt är bäst gjordt, » var då liksom senare hennes valspråk.
Främst i spetsen, då det gällde arbetet, fordrade hon mera af sig själf än af andra.
Ingen enskildhet i den stora hushållningen undgick hennes uppmärk- samhet.
Vare sig det gällde skafferiet, mjölk- kammaren, vedleveransen eller dylikt, var hon ständigt på sin plats.
Det var dock först 1 8 7 2, sedan hon den 17 maj blifvit änka, som hennes verksamhet trädde fram för offentlighetens ögon.
Hennes make hade genom affärsförluster förlorat hela sin förmögenhet och några år före sin död måst lämna sitt landtbruk och flytta till Up- sala.
V i d hans frånfälle var därför änkan hänvisad till den obetydliga pensionen, långt ifrån tillräcklig för hennes och sonens uppe- hälle, hvilken senares uppfostran hon betrak- tade som en af sina käraste uppgifter.
Men grefvinnan Björkenstam stod icke råd- lös.
Utan att hon någonsin, så vidt vi veta, hade besökt främmande länder och personligen inhämtat kännedora om där rådande seder och bruk, upptäckte hennes klara blick snabbt de brister, som vidlådde många af våra förhål- landen här hemma, och hon riktade i synner- het sin uppmärksamhet på allt sådant, som i hemmet kunde underlätta arbetet och inbe- spara tid.
Att adressaterna således själfva behöfde afhämta de försändelser, hvilka an- lände med järnvägen som ilgods, föreföll henne med rätta som en oegentlighet.
Hon ingaf därför en ansökan till järnvägsstyrelsen att mot en bestämd, mycket lågt tilltagen taxa få till adressaterna hemforsla till Stockholm ankommande ilgods, och denna begäran be- viljades år 1 8 7 5.
Men huru fullgöra denna sin skyldighet?
Detta var en fråga, som i brist på rörelse- kapital icke var bland de lättaste.
Men äf- ven denna fann sin lösning.
Biand svårig- heterna var ordnandet af den nödiga arbets- hjälpen icke den minsta, då omfånget af il- godsutforslingen vid skilda tider var högst olika och tillräckligt manskap ständigt måste finnas till hands, då så behöfdes.
Med ve- derbörligt tillstånd från öfverståthållareämbe- tet grundades då år 1 8 7 7 » Stockholms E x - pressbyrå » med hufvudsakligt syfte att göra de krafter inkomstbringande, hvilka måste hållas i reserv för ilgodsbefordringen.
Express- byråns förnämsta uppgift blef till en början endast smärre budskickningar och andra mindre förtroendeuppdrag, men så småningom utsträck- tes verksamheten äfven till godstransporter och flyttningar.
Det var dock ingen lätt sak att på ett till - fyllestgöraude sätt tillfredsställa allmänhetens och järnvägens fordringar.
Ingen materiel fanns och inga pengar att anskaffa sådan för.
De ringa inkomster, som ilgodset då lämnade, räckte knappt till för de löpande utgifterna; något kapital kunde således icke hopsamlas.
Värst var det under jularna, då både släd- och hjulmateriel måste finnas i beredskap, allt efter väderlekens växlingar.
Men landt- hushållningens erfarenheter komrao till nytta.
P å Expressbyrån timrades och snickrades af vana slöjdkarlar under grefvinnans egen led- ning, och med små medel fylldes ändock till sist behofven.
Om någon under dagarne före julen tidigt på morgonen tillfälligtvis haft sina vägar förbi Centralstationen, skulle han där blifvit vittne till en verksamhet, en yrande brådska, som säkerligen skulle hafva väckt både hans för- våning och beundran.
Och midt ibland denna skara af arbetare, hästar och kärror skulle han hafva sett en högrest kvinna, som med den yttersta liflighet öfvervakade det hela.
Det var chefen för Expressbyrån, som enligt sitt valspråk » själf gjordt är bäst gjordt » på- skyndade och ledde utforslingen af de på så många håll efterlängtade julklapparne.
För hvarje år gjordes nya förbättringar, och äfven smärre hopsparingar kunde göras, detta senare dock endast med de största inskränk- ningar för ägarens personliga del.
Med dessa medel i förening med en sparsamt använd kredit kunde affären så småningom väsent- ligen utvidgas, ty för en personlighet som grefvinnan Björkenstam var det otänkbart att stå stilla på samma ställe och nöja sig med redan vunna resultat.
Hennes tankar riktade sig nu på att lämpligt ordna införseln af landtmannaprodukter till hufvudstaden, ett företag som, ehuru det icke blef Expressbyrån gifvet att till sin påtäukta utsträckning reali- sera det, dock blef upphofvet till flerfaldiga affärer med enahanda uppgift.
Bland de olika grenarne af denna verksam- het förtjänar mjölkförsäljningen ett särskildt omnämnande.
Denna hade förut inom Stock- holm tillgått på så sätt, att mejerierna insände sin mjölk med de olika samfärdsmedel, som stodo dem till buds, och tillhandahöllo all- mänheten varan på gator och torg.
Att ett dylikt försäljningssätt menligt inverkade på mjölkens beskaffenhet låg i öppen dag, fast ingen kommit att fästa uppmärksamheten där- vid.
Kontrakt uppgjordes nu i stället med mejerier i närheten af Stockholm att dagligen leverera sin mjölk till Expressbyrån, som se- dan åtog sig att utforsla den till konsumen- ternas hem.
En särskild afdelning inrättades för denna brauch.
Mjölk skummades, smör kärnades, särskilda vagnarmed iskylningsappa- rater anordnades, och länge dröjde det ej, förr- än allmänbeten i stor utsträckning begagnade sig af de sålunda erbjudna fördelarna.
Stun- dom räckte dock icke den inkomna mjölken till för att fullgöra åtagna leveranser, och biträdena måste då utskickas på landet och där för tillfället uppköpa all den mjölk, som de kunde komma öfver, ofta i småposter och till fabelaktiga priser.
Ett gjordt aftal finge icke brytas, äfven om det skulle vara före- nadt med dryga förluster.
På så sätt fort- sattes en följd af år, men flere konkurrenter uppstodo, och Expressbyrån utvecklade sig på audra områden, så att krafterna hade svårt att räcka till för allt och denna afdelning till sist nedlades.
Att här följa gången af Expressbyråns ut- veckling till nuvarande tid skulle blifva för vidlyftigt, må det därför endast vara sagdt, att med samma kraft som affären börjades, fortsattes den intill innehafvarinnans död.
Un- der de senare åren har dess verksamhet äfven sträckts utom Stockholms område, så att den- samma omfattat långväga flyttningar, möbel- transporter och emballeringar i landsorten.
Äfven ingick grefvinnan Björkenstam förbin- delser med de förnämsta utländska transportaffä- rer för befordrandet af möbler till och från ut- landet.
Expressbyråns vidsträckta verksamhet fortsattes efter moderus död under sonens — löjtnant F. Björkenstams — • ledning.
* För att rätt uppfatta och bedöma en ka- raktär som grefvinnan Björkenstaras, behöfves en mer än vanlig kännedom om hela utveck- lingen af hennes personlighet.
Få människor ha därför blifvit så olika bedömda som hon; ofta nog blef hon hårdast dömd af sin när- maste och dagliga omgifning, hvilken mätte henne efter vanlig måttstock och lätt kom att främst framhålla hennes brister och fel.
Att sådana funnits, skulle vara orätt att förneka, men dessa voro skapade af de förhållanden, under hvilka hon lefvat.
A f naturen liflig och energisk, hänvisades hon tidigt åt egna krafter.
Det gällde för henne att bryta sig en väg framåt, och hon valde den mest oba- nade.
Bemött af sina ståndsfränder med hån och beklaganden, af sina medarbetare med en viss öfverlägsenhet — ty hon var ju en svag kvinna — omgifven af personer, som mera arbetade för egna intressen än för hen- nes, och hvilka spanade efter första läg- liga tillfälle att för sin egen vinnings skull omintetgöra hennes sträfvanden,kom hon såsmå- ingom att behärskas af ett visst misstroende och ett starkt vidhållande vid egna åsikter, som ofta nog gjorde, att hon mot sin vilja stötte människor ifrån sig och skapade sig ovänner.
Inom sin affär fordrade hon en obetingad lydnad, allt skulle gå på klocksla- get, ingen man finge gå sysslolös.
Oordning och liknöjdhet hatade hon.
Som i en landt- hushållning, skulle allt arbete på förhand be- räknas, hvarje sak, äfven den enklaste, finnas på sin plats, och intet damkorn finge störa den behagliga anblicken, då man inträdde i byråns lokaler.
Att detta ordningssinne var obekvämt för många och hennes anspråk på arbetarne ofta felaktigt bedömdes som små- sinne, är j u icke oförklarligt, men utan denna stränga ordning skulle Expressbyrån aldrig hafva nått den utveckling den nu äger.
Grefvinnan Björkenstam har nu emellertid för alltid slutat sin verksamhet.
Må bristerna därför vara glömda och minnet af hvad hon med en för en kvinna sällsynt energi uträttat framträda så mycket klarare, för svenska kvinnor ett manande exempel till efterföljd.
Arbetet, hur anspråkslöst det än kan före- falla, är en ära, och större är den, vid hvars grift man kan säga, att hon hela sitt lif är- ligt och redbart sträfvat, än den som med ärfda rikedomar föga uträttat.
Ge / o.
Min hembygds mö.
s §Mu är min som med skuldran Jag mot häggens och ifrån den första lett i vårens hasselns sett gräset i skred, för lieslagen skårar ned.
Ditt linne hvitt i solen brunt var armens blonda den gyllne inunder den långa solens Min med till Jag med nåt, sista hembygds dig utöfver din dig armen väg ungmö, vän och fager, rikedom, min längtan i veka stödd tog, dog.
.
.
och ångares stå du förbrunnen, mot i svalkad luft jasmindoft och susar sakta blick.
öfverspunnen rodnad i kvälln ser blåa din Jlätors skog dansen gick, glöd, matta blonda dig, när till gångstig, spindelns i västerns gull.
ögonfransen skogens med sitt lekfull log så varm, Längs när du hull, stänkte allt minns i söndagskväll blänkte, nakna håret dagern hälst jag stam.
julidagen men och öfver mängde furas lutad föll räta trängde sig kådig, när böjde fram doft ängen i jämna, dröjde ned, ur barken fina dig, dig hången droppar från du öfver Men klang.
mossan saf klara doft där pingel öfver markens Jag sprang helgdagsfred där björkens med i blomma af stilla i hvita, stark.
dagar, beteshagar skällans skog, där tunga och armen knopp smidigt unga, mark Det var, som kring en doft från du och blonda, gröna Du kom.
mö, i skog bred dig när och där rika flätor, och sig längtans vandrar gårdens drager blom.
— drömmar trädgårdsgrind, strömmar, lind.
Emil Kléen, D e hemlösa.
Ett o r d till s v e n s k a mödrar.
Rtt fält, där kvinnorna kunna och borde göra något, och som ligger öppet för en hvar, som fått syn på sakens vikt och verk- ligen vill offra något för det allmänna bästa, är denna skara af unga män, såsom extra ordinarier, kontorister, studerande, handelsbok- hållare och så vidare, som gå hemlösa i våra städer, vid våra järnvägar, bruk e t c, och som äro hänvisade, ja, som drifvas att söka sin umgängelse och sin förlustelse pä kaféer, i cigarrbutiker och källare och hvad de nu allt heta dessa ställen, som göras så förföriska som möjligt för att dess säkrare draga offren till sig.
Man hör så ofta hårdt och kallt dömas: » De och de unge männen sitta till sent på nätterna och dricka och — — hvad de för öfrigt kunna taga sig till! » Det kan ej skada, att du söker taga reda därpå, men icke för att döma dem, men för att en gång klart inse, att här finnes ett gräns- löst ondt, som kräfver hjälp, och att ingen har rätt att draga sig undan helt egoistiskt inom sitt lilla skal, därför att det en gång i tiden proklamerats: » Kvinnan skall icke be- kymra sig om annat än sitt hem, man och barn! » Jag har hört en ung man vid järnvägen klaga: » Det är omöjligt att behålla sig ren och oförderfvad vid järnvägen. » Och likadant är det öfver allt, där en mängd unga karlar äro tillsamman utan familjelif och utan tillfällen till några bättre och förädlande tidsfördrif.
Ty glöm icke, att den unga människan ej en- dast kan nöja sig med att arbeta, hon har behof af att vara glad, att lätta på vingarna och röra sig i frihet och ungdomsglädje.
Men har hon nu icke tilllfälle till sådan af oskyldigt och verkligt vederkvickande slag, nåväl, då mättar hon sig af det som finnes, och hvem kan förebrå henne därför!
Åtmin- stone icke de, som ej räckt ut ett finger för att hjälpa henne i striden!
Ty säg själf, hvad tror du, att man skulle göra, om man liksom mången ung man hade ett litet ensamt och kulet ungkarlsrum, utan vana vid något slags handarbete, som kan skingra en ensam stund, utan någon slags trefnad, som kan fästa vid hemmet, utan vana ens vid hemlif.
Ty i de flesta fall blefvo dessa unga män som gossar skickade ur hem- met i skolan vid så tidiga år, att de ännu ej hade lärt sig behaget af ett sådant.
Hvad skola de göra?
Man får ej begära för myc- ket, ej att skörda, där man icke sått!
Skulle ej bär nu vara ett fält för kvinnan?
Skulle ej du, moder, som kanske har egna söner att släppa ut i den snärjande världen, vilja tänka på att göra något för andras sö- ner?
Det komme på ett eller annat sätt dina egna tillgodo, ty det är ett löfte, som säger: » Hvad I hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafven I ock gjort mig! » Den, som gjort detta löfte, honorerar alltid sina skalder.
Hvad skulle då kvinnan kunna göra vid detta?
Jo, öppa sitt hjärta och sitt hem för dessa hemlösa, som i brist på bättre söka sina nöjen utom hus.
Och äfven om de genom vana helst trifvas utomhus, sök att locka dem till ditt hem genom att göra det så behagligt, fritt och otvunget som möjligt!
» Det blir för dyrt, » klagar mången, som tror sig hafva vilja.
Men hvad är det som hin- drar att hafva det så enkelt som möjligt?
Icke ligga lyckan och trefnaden uti att hafva allting så elegant.
Om man intresserar sig för högre saker än bobag, mat och kläder, kan man trifvas i de enklaste förhållanden, det är blott i brist på högre intressen man med hela sin varelse vänder sig efter sådana yttre saker.
Tror du icke, att dina egna barn skulle vinna därpå, att de finge uppväxa i en- kelhet?
Ingen vet, hur deras lif kommer att gestalta sig, och om de komma i tillfälle att genom eget arbete i framtiden förskaffa sig den komfort, de vant sig vid i föräldrahem- met.
Skola de kanske annars en gång till- gripa medel att tillfredsställa öfverförfinade vanor, som de just lärt sig början till i för- äldrahemmet, medel, för hvilka hvarje fader och moder bäfva och hvarpå man sett många, ack, hur många sorgliga exempel!
Om hvar och en sökte draga de unga män- nen inom sin krets till sitt hem, ordnade vissa enkla hvardagsaftnar med litet god läs- ning, musik, sång, lekar, dans efter tycke, smak och tillfälle och med enkel, billig trak- tering, utan pretention, och dessa aftnar ginge i tur inom familjerna, icke skulle väl detta bli så dyrbart?
Det blefve litet besvärligt, men för den goda sakens skull.
.
.
Och de unga flickorna, som nu kanske drömma bort sin tid vid romanerna eller ägna sina flesta tankar åt att skaffa sig eleganta, klädsamma toaletter, de finge bestämdt ett vär- digare mål för sin sträfvan, om de visades på sin plikt att, äfven de, bidraga att med ett vänligt, gladt tillmötesgående söka förmå de försagda, blyga och vid hemlif ovana till del- tagande och ej såsom nu så ofta helt förnämt och stelt gå förbi dem, som ej genom utse- ende, sätt eller dylika yttre företräden » slå an » på dem.
Omvexlande med dessa » familjeaftnar » kunde ju äfven ordnas några enklare tillställningar på lämplig offentlig lokal, där personer ur skilda kotterier kunde sammanträffa, och där de finge komma underfund med, att vi dock äro män- niskor litet hvar, äfven om vi af omständig- heter, hvaröfver vi ej själfva rådt, blifvit ställda på skilda platser i samhället.
Och därvidlag tillkommer det dem, som bättre förstå, och som äro mest bildade till hjärta och sinne, att taga första steget.
Hur går det nu i dess ställe gemenligen till?
Jo, familjerna sluta sig svartsjukt inom sig själfva; ämbetsmännen göra en eller ett par stora bjudningar för sina underordnade tjänstemän, vid hvilka det blott lägges an pä mat och dryck, och så hafva de gjort nog, tycka de.
Personer, som behöfva biträden inom sina affärer, betala för dem på källare för att slippa besväret och » obehaget &gt; att hafva dem inom sina hem och göra sig ej ens mödan att en eller annan gång bjuda dem inom familjen.
Och ändå äro alla af deras egen samhällsklass oeh dessutom medmänni- skor, som ha rättighet till sina likars delta- gande och handräckning, där så behöfs!
Ty glöm icke, att människosläktet är ett organiskt helt.
Vi äro lemmar i en kropp, och där någon lem lider eller ej tillgodoses, där lida de andra direkt eller indirekt med.
Detta är en sanning lika väl som att hvar oeh en står för sig i fråga om sitt ansvar och sina plikter mot sina medmänniskor.
En moder.
Hvem liknar han?
Af Julius Weil.
» Kära lilla mamma!
Hvad skall du egentligen tro om mig?
Ännu kan jag inte sända dig någon fotografi af vår lille pys!
Jag är otröstlig, men det är inte mitt fel, lilla mamma — det är omöjligt att få honom att sitta stilla.
I gär voro vi, pappa, mamma och barnjungfrun, för tredje gången hos fotografen.
En half timme pinade sig den arme mannen, eggad af våra böner, löften och hotelser, för att få honom att vara stilla ett ögonblick — förgäfves.
Till sist stängde den förnärmade konstnären igen sin kamera och drog sig under allehanda utgjutelser tillbaka
236 in i sin mörka kammare.
En så omöjlig pojke hade han aldrig förr haft göra med I Skam- flata lämnade vi ateliern, ty det är ju på för- äldrarne, som skulden faller — och vår » omöj- lige » herr son sprang triumferande ut och hade så när ramlat utför en trappa på sexton steg.
Naturligtvis gjorde hans pappa mig efteråt häf- tiga förebråelser.
Jag skulle bevars väl bära skulden för hela skandalen — liksom om inte pojken vore honom upp i dagen.
Da kan inte göra dig något begrepp därom kära mamma!
Det är nästan komiskt, hur en man i sina bästa år och ett barn på knappa tre kunna likna hvarandra såpa pricken.
Precis så måste Rudolfs pappa ha sett ut, då haa själf spatserade omkring i världen i kolt och knäbyxor!
Själf påstår han visserligen, att han skall ha varit så fasligt städad, när han var liten, men jag har all anledning att anta, att det hänger annorlunda ihop!
Från hvem skulle pojken ha ärft alla dessa tjufpojk- streck om inte frän fadern?
Du skulle bara se, lilla mamma, när han spatserar omkring i rummen med fars hatt pä hufvudet och fars långa promenadkäpp släpande efter sig!
Precis samma gungning på knäna, n ä s a D i vädret och — tänk dig, precis som pappa med venstra handen bak på ryggen — det är för komiskt.
Och hans karatär, hans ansikte, ögonen, allt är ackurat som hos fadern.
Får han bara hållas, så ä r han visserligen rar, och man kan få honom till hvad som helst (alldeles som en viss annan!).
Men sker inte så, då darrar allt för hans vrede (återigen som för en viss annan!).
Resultatet är, att jag har två tyranner i stället för en.
Nu vet du, kära mamma, hur ditt barbarn Rudolf ser ut.
Tills vidare får du lof att nöja dig med denna bild, tills vi en gång lyckas att fästa hans drag på fotografens plåt.
Så mycket är säkert: det är en söt, rar, präktig liten odåga — liksom hans äldre afbild, som just står bakom mig och skyndar på, hvarför jag måste sluta med tusen hälsningar till dig och pappa.
Er trofasta dotter Vivi.
Förtal, kära mamma, idel förtal!
För att han är en odåga, skall han strax likna mig!
Tro mig, men förråd mig inte, kära mamma — han har rakt ingenting, som påminner om hans pappa, han har allting efter sin förtjusan- de mamma.
Vill du beundra Vivis förtrollan- de, med tusen strålar spelande ögon för andra gången, så se på ditt barnbarn Rudolf.
Vill du veta, hur hans hår ser ut, så tänk på Vivi; hans mun, näsa (tänk om den liknade min!
), anletsdrag, kort sagdt allt, som gör, att en människa är vacker, har han ärft efter en viss dam — naturligtvis här omdanadfc till det man- liga, kraftiga, energiska.
.
.
Om hans karaktär vill jag alls inte yttra mig.
Du känner din dotter Vivi allt för väl, för att du inte skulle veta, hvad du kan vänta af din dotterson.
Hans hjärta är hans mors hjärta, liksom hans ansikte bär hennes drag.
Och det är väl, att så är!
Det skulle vara illa, om alla pojkar liknade sina fäder.
Vivi kallar honom en tyrann — hvarför inte lika gärna en österländsk despot?
När man till den grad skämmer bort ett barn, som din dotter Vivi har skämt bort min son, så skulle bemälde unge herre vara ett under- barn, om han inte blefve litet yr och besvär- lig.
Att han protesterar mot att bli fotografe- rad, finner jag alldeles i sin ordning.
Han anar, att porträttet endast skulle kunna ge en bristfällig, yttre bild af hans personlighet.
Och du, kära mamma, kan inte sakna en sådan, IDUN när iag nu skildrat vår pys, som han går och står.
Med hjärtliga hälsningar till pappa din tillgifne son Rudolf.
» Kära Vivi!
Käre Rudolf!
Barn, hvad ha ni nu stökat till!
Mamma är alldeles utom sig!
Hon vet nu rakt inte, hvad hon skall tro om sin käre dotterson Rudolf: om det är en blond engel eller ett litet svart troll.
Edra motsägande beskrif- ningar ha gjort henne alldeles vimmelkantig.
Den bild vi ha kunnat få ut ur edra skild- ringar ter sig ungefär så: Rudolf är en spädbyggd pojke med kraftiga lemmar.
Hans spinkiga lekamen har fylliga former, och hans mörka, gnistrande ögon stråla af en mild blå glans.
Pä ett kantigt hufvud, som har ett blidt, kvinnligt utseende, men dock af fast karatär tack vare en lång liten upp- näsa, borstar sig ett kort mörkt hår, medan blonda lockar falla ned öfver hans klara panna.
Hans mun är så liten, att man kan täcka öfver den ined ett knappnålshufvud, och dock kan en vagn köra in och vända — hästar och kusk inbegripna!
Rudolf är medgörlig, men nyckfull och envis och alltid vid godt humör.
Han lyder snällt, och när man säger något åt honom, gör han alltid tvärtom.
Oaktadt han är så ung, är han kritiskt anlagd, men af eftertanke, har han ej ett spår.
Nog af, han liknar på pricken sin far, men är för öfrigt modern upp i dagen.
Om ni kände en mormors känslor, kunde ni förstå, att det inte kan vara henne likgiltigt, att hennes barnbarn utmålas som ett vidunder- ligt dubbelväsen.
Er mor har derför fattat det beslutet att själf ta gossen i betraktande med sina mormoderliga ögon och själf i sista instans afgöra saken.
Förbered er nu på att ta emot henne med aftontåget i morgon.
I förväg sänder jag min kyss till min Proteus- dotterson Rudolf II.
Farfar.
» Min käre Anton!
Blott en kort rad, att jag lyckligt och väl är anländ Det är en präktig pojke, men båda två ha orätt.
Inte ett spår likhet med fadern och ännu mindre med modern.
Det är dig han liknar upp i dagen, kära gubbe!
Farfar från topp till tå!
Nu inse vi det alla.
Mera i morgon!
Din Louise.
P.
S.
Se till, att Emma hushållar ordent- ligt; hon är gärna litet slösaktig af sig, när jag inte är öfver henne.
* _ * Telegram; Hvem liknar han nu?
Måste själf Kommer iafton.
öfvertygas.
Farfar.
Hvarje kvinna är i långt högre grad än mannen i besittning af äktenskapets kardinal- dygd, nämligen offervillighet, men det är henne omöjligt att ensam uppoffra något.
Äktenskapet är icke en monolog, utan en dialog.
O. Fcuillet.
" Du får lof att hushålla ".
f et låter nu så oskyldigt och så förstån- digt och präktigt detta: » D u får lof att hushålla ».
Det är ju endast en vänlig förmaning, en kanske ytterst nödvändig förmaning, ty veckopenningarne äro ju redan slut, och det är blott fredag i dag!
Ja, det är s-annt, det är ju blott fredag i dag, men hvad skall hon göra, den stackars lilla frun!
Mjölkräkningen betalade hon i måndags, gossarnes nyss halfsulade kängor i tisdags; så kom det oväntadt främmande i onsdags, och hade ej den välsignade torsdagen med de oundvikliga pannkakorna och ärterna varit, så hade hennes kassa redan på fredags- morgonen varit tom.
Men nu, på eftermid- dagen, då det skulle köpas skrifbok åt den ene, glosbok åt den andre, griffeltafla åt den tredje, hvilket allt andra morgonen skulle till skolan medföras, nu hade hon ej ett öre.
Det var ingen pardon — hon måste gå in och be- gära penningar, innan mannen gick ut.
Hon sköt upp det så länge som möjligt.
Redan hade barnen ett par gånger bedt om sina tjugufem- och tioöringar, och nu kunde de ej vänta längre.
Hon stod med handen på dörrlåset och besinnade sig.
A c k ja, han sade ju icke så mycket — blott ett litet vre- sigt: » Ä r det nu slut på dina pengar igen? » och så tog han motvilligt upp portemonnän och frågade med minen af en martyr: » Hur mycket skall du hafva? » Och när hon då nämnde en summa, som kanske med en tredje- del understeg den, hon först ämnat begära, fann han den dock alltid för stor, och så kom det där afskyvärda: » D u får hushålla, du får lof att hushålla. » Som om hon inte hushållade!
Sin gamla hatt hade hon rustat upp, sin klädning hade hon vändt.
När hennes kusin kom till sta- den och bjöd henne på teatern, sade hon nej — hon hade ingen toalett.
Och barnens klä- der — huru sträfvade hon ej, för att de skulle se ordentliga och snygga ut!
Och huru hon räknade och beräknade, så gick det ändå till pengar: det gamla, som gjordes om, slets ut så fort, och det nya blef så dyrt.
Ibland blef hon ond och sade för sig själf: Han skulle blott hafva mina bekymmer, alla mina utgifter!
Och hvad det skulle vara för en fröjd att då få säga till honom: D u får lof att hushålla!
Men så ångrade hon sig.
Han var ju en sådan förträfflig man, han offrade ingenting på nöjen, ingenting för sig själf, och hon äl- skade honom så högt — hade hon rättighet att harmas på honom?
A c k nej, det hade hon visst icke!
Hon var icke värd en sådan man.
Ack, om hon blott kunde hushålla, om hon blott visste, huru hon skulle bära sig åt!
Hon försökte köpa billigare matvaror, men det var så mycket, som han » inte åt », och särskilda anrättningar för hans räkning för- drog han ej.
Det hörde till hans egenheter.
Och när han hörde skiluaden i priset på det goda smöret och det dåliga, på det bästa köt- tet och det sämre, fann han den så obetydlig, att det bestämdt icke var någon besparing, som kunde inverka på det hela.
Olyckligtvis räknade han icke ihop de få ören, som på alla håll ökade utgifterna.
Och det hade väl gått an, om ej fru A.
och fru B. och C. ständigt talat om, huru liten deras hushållskassa för veckan var, och huru väl den räckte till.
Och dessa fruar, som hushållade så utmärkt, hade alltid prydliga toaletter, läste, musice-
rade, roade sig, voro glada och underhållande — hur var det möjligt?
Hon kunde ej begripa det, och det var ej heller så underligt, ty de flinka fruarna de att glöm- berätta eller togo för afgjordt, att det öfverallt var så, att man » hade bok » ej blott Några timmar på Skansen.
Småprat till Idun af TANT ULRIKA.
i kryddboden, utan ock hos slaktaren, bagaren, på apoteket, hos modehandlaren, och att alla » böcker » herrn och och räkningar alltid lämnades icke till frun i huset.
till Det var detta, som gjorde » skilna ' n så stor », utom det att ett par barn.
mer eller mindre också gör, att utgifterna Men, hon äro olika.
som sagdt, detta visste hon ej, och satte sig och grubblade därpå, så att hon glömde skulle sitt ärende och den tunga gång hon gå.
Ack, vid alltsammans!
det visste hon var så trött, så trött Det hon, att var deras nog hennes fel, hushåll, som han ofta sade, var så mycket dyrare än andras, men hvad skulle hon göra?
Det bästa vore, om hon finge dö och gå bort, och så kunde han få en annan, som bättre förstod att — • som han ej behöfde påminna Och hushålla därom!
vid de tankarne droppade stora tårar ned mellan fingrarne på den lilla hand, hvar- med hon stödde sin värkande Men därinne på andra panna.
sidan om dörren satt mannen, fördjupad i sitt arbete, såg ibland på sin sina cigarr och grubblade, han också, på problemer, men de voro af helt annat slag än de, som irriterade hans stackars lilla hustru.
Han arbetade träget, det är sannt, han var en allvarlig man, utan håg för nöjen, och de han sträfvade små Det redligen för de sina, men bekymren, dem visste han ej om.
var hon, som fick bära dem, och till lön fick hon — förmaningen: » D u får lof att hushålla. » * Denna få flyktiga teckning har nog icke så motsvarigheter i verkligheten.
Mången man, som varmt älskar sin hustru, förstår ej, tror ej, att som han räknar för en obetydlighet, men som han gör henne ondt skär henne i hjärtat.
» Hon med dylikt, skulle icke taga å j a g i början af denna månad befann mig i Stockholm på mitt vanliga sommarbesök hos släktingarna — jag bor eljes i en liten stad i Vestergylln — föreslog mig en vacker eftermid- dag min snälla svägerska, som alltid sörjer för, att jag får se något nytt, då jag kommer till huf- vudstaden, att vi skulle » fara ut till Skansen ».
» Skansen? » sade jag eftersinnande, sjasa, den där utställningen af svenska bondstugor, som j a g läst om i tidningarna.
Ja, det vore roligt.
Men hvar ligger den egentligen? » Och svägerskan svarade med en annan fråga: » Vet du, hvar Hasselbacken ligger? » » Ja, naturlicb, » ljöd det ur djupet af mitt hjärta.
» Nåväl, strax bakom Hasselbacken ligger Skan- sen.
Det är Stockholms allra nyaste sevärdhet, ännu ej årsgammal och så färsk, att den ej ens hunnit in i Bädecker. » Och så gingo vi.
På vägen fick j a g en liten lektion om Nordiska museet i allmänhet o c h Skan- sen isynnerhet, om hur doktor Artur Hazelius för 20 år sedan i Stockholm grundade en skandina- visk-etnografisk samling, som från en ganska blyg- sam början vuxit ut till våra dagars Nordiska museum, s o m omfattar, utom de två paviljongerna vid Drottninggatan med sina kända allmogegrup- per i fönstren, 6 stora våningar i 3 olika hus samt dessutom den täcka lägenheten Framnäs nere vid Djurgårdsbrunnsvikens strand.
Nu har Nordiska museet till sina öfriga landvinningar äfven lagt Skansen, det på skogshöjden ofvanför Framnäs belägna natursköna området.
Här har doktor Haze- lius, som alltjämt är den nitiske ledaren af före- taget, gifvit oss en riktigt lefvande bild af svenska bondehem från olika delar af vårt långsträckta land.
» Men allt det där får du själf snart s e », slöt min svägerska.
I detsamma svängde spårvagnen öfver Djurgårds- bron, uDär, » sade svägerskan o c h pekade med parasollen åt höger, » ligger Lejonslätten.
Den har kung Oskar för omkring 10 år sedan skänkt Nor- diska museet till byggnadstomt.
Om ytterligare 10 år skall du där få se ett palats, som skall blifva ett värdigt hem för alla de dyrbara minnen af nordens kultur, som vår flitige doktor samman- bragt under årtionden.
Det skall blifva en pryd- nad för vår Djurgård, för vår hufvudstad, för vårt land och på samma gång ett vackert minnesmärke af hvad en svensk mans fosterländska sinne för- mår åstadkomma.
Det är om detta nya museum Wirsén skrifvit: det så illa, hon skulle icke vara så ömtålig. » Nej, det för, att at skulle hon icke, men hon rår ej hon är det, och om han skulle plågas alla de små bekymmer, hon måste bära, alla de olika anspråk, som ställas på hennes tålamod, så skulle ' det icke dröja länge, innan han vore lika ömtålig som hon.
Men den nu hafva stackars mans dörr.
allt för länge lämnat frun i tårar utanför sin Låtom oss hoppas, att hon denna gång träffar att vi lilla » tyrannen » vid älskvärdt lynne, han drager henne ned på sitt knä, kysser ' En gång, en gång det hus skall färdigt stå, Där hvarje hemlandsbild sitt rum skall få '. » Hon hade blifvit riktigt varm, min lilla sväger- ska.
» Det märks, » sade jag småleende, » att dok- tor Hazelius har stor makt att väcka intresse för sin sak, ej minst hos fruntimren. » » Ah, kära Ulrika, j a g har alltid svärmat för allt svenskt, o c h därför har j a g också blifvit Nordiska museets v ä n; ty jag tror, att denna anläggning gör sitt till för att bevara kärleken till det gamla o c h fäderneärfda o c h på sådant sätt underhålla foster- landskärleken o c h frihetskänslan hos vårt folk — och det kan behöfvas i vår tid. » » Ja, du har nog rätt. » henne ömt och säger, att hon är en liten rar och söt kvinna, honom skulle nerna » göra utan ega så hvilken lifvet ej för något värde ibland.
Och — så » tyran- blir allt godt igen, och när hon nu begär pengar och får dem, ligger det en - viss öm klang i tonen, hvarmed » Men han du naturligtvis får framsäger lof att det gamla vanliga: hushålla. » Det fick ej fattas, men nu gör det henne ingenting, ty hennes hjärta är ännu varmt af de ömma ord hon förut fått höra.
Mathilda Den sysslolösa människan Langlet.
liknar ett stilla- stående vatten; hon förskämmes.
N. V. de Lätena.
" Emellertid hade spårvagnen stannat, vi stego ur o c h gingo den korta vägen uppför skogsbacken bakom Hasselbacken.
Nu stodo vi framför en stilig portal, äfver hvilken stod med stora o r d: Skansen.
Vi trädde in.
Så landtligt o c h hemtrefligt!
Träd- gårdssängar lågo omkring en röd byggning med hvita fönsterinfattningar.
Utanför den stod en kulla — j a g har alltid tyckt o m dalfolk — och upp- tog inträdesafgiften, 50 öre person.
Vid väggen stod kopplad en präktig newfoundlands-hund.
» Thor! » ropade min svägerska, och hunden k o m fram, så långt hans kedja räckte.
» Han är Skansens port- vakt o c h nattvakt, » sade hon, och vi klappade det vackra djuret.
» Vill du nu gå in i portstugan, så finns där en hel lappländsk utställning.
Eljes kan du studera Lappland i det fria här litet längre fram. » Jag föredrog det senare, o c h vi promenerade vägen.uppåt, o c h så stodo vi vid en vägskillnad.
Framför oss lågo vidsträckta gräsmattor, med ra- batter o c h sandgångar här och där, några dammar i midlen, skuggade af (räd, i fonden stod barrsko gen, o c h i skogsbrynet såg man de karaktäristiska bondstugorna.
Det var en vacker och leende tafla af vårt svenska land.
» Nå, hvart vill du nu gå? » sade svägerskan.
» Vägen rätt fram bär till Blekinge, den till vänster- bär till Lappland.
Och där borta till höger ligger Helsingland, ty där sätter man just nu upp en stuga från Bollnäs. » » Låt oss börja norr ifrån!
Jag ser redan de pittoreska lappkåtorna därborta. » Och så gingo vi åt vänster.
Ja, här hafva vi den första kåtan, o c h framför den sitter minsann en lifslefvande lapp.
Han heter Nejrla och är från Frostvikens socken i Jämtland, upplyser han.
Och så tillägger han genast: » Vill ni köpa renhorn af mig eller renhudar? » Han för oss fram till sin lilla primitiva expositionslokal och vill nödvändigt inleda några affärer med oss.
Men det går ej, utan vi inskränka oss till att klappa den gula lapp- hunden, som ligger utanför kåtan, en riktigt vac- ker hund, s o m heter Hally.
Och så skulle vi också titta in i den andra kåtan.
Jag stack in hufvudet, men tvärstannade.
Där satt en liten smutsig lapp på marken med kaffe- koppen i hand.
Min svägerska skrattade: » Genera dig ej för lappgubben, kära Ulrika!
Det är bara en sådan där » uppstoppad människa », som jag en gång hörde en liten flicka här förklara för sin yngre bror. » Ja, minsann, det var blott en af de där allmogefigurerna från paviljongerna i staden, men i kåtans skymning var verkligen likheten illusorisk.
Nu gingo vi till renarne.
De lågo i en inhägnad strax bredvid, ganska rymlig och med ett sten- kummel särskildt anordnadt för att bereda dem det högt värderade nöjet att klättra.
De voro små och seniga liksom lapparne o c h ej just vackra, hälst nu i hårfällningen.
Familjen hade nyligen blifvit förökad med en liten renkalf, som såg söt ut.
Från Lappland komma vi, utan att alls behöfva taga några Lunkenlus-steg, på en minut direkte till — Blekinge, d. v. s. det fattiga Blekinge.
Det rika väntar oss längre bort, representeradt af den ståtliga ryggåsstugan.
Men nu stå vi vid den s. k. stenstugan, en liten, hälft i jorden inbyggd koja med väggar af grofva kullerstenar och ett litet, litet fönster, som sitter i det låga torftaket.
O, hvad här ser fattigt o c h dystert ut!
Men stugan får en gladare färg, då vi träda in o c h möta det vänliga o c h soliga anletet af en ung kulla, s o m reser sig upp från trästoln vid spiseln o c h hälsar på o s s.
Vi se oss omkring.
På bordet ligger en bok uppslagen.
» Sitter kullan o c h läser här i skymningen? » frågade jag.
» Hvad är det för lek- tyr kullan har? » Hon räcker oss boken.
Det är en abc-bok på engelska.
» Jaså, kullan läser en- gelska. » » Ja, jag tänker allt, att j a g skall lära mig, » svarar hon gladt.
Och så berättar hon, att hon fått boken skickad från sin bror, som är in- geniör i Amerika, att hon sedan i vintras går på en kurs i engelska, och att hon redan Tärt sig förstå och tala litet, så att hon snart tror sig kunna spraka med resande engelsman o c h amerikanare, när de komma till Skansen.
Det är doktorn, som kostar på henne den där undervisningen.
» Ja, lycka till då, kära Kerstin, » säger min svägerska, som kän- ner alla kullorna på Skansen, » men res bara ej till Amerika, då du lärt dig språket, ty det är nog inte doktorns mening! » Och så nicka vi åt vår lilla glada kulla: » Adjö, adjö. » Och hon nickar tillbaka: » Adjöss, adjöss. » Nu kommo vi till kolarkojorna, en från Små- land, en från Bergslagen.
Det är sådana där pro- visoriska tillflyktsorter, som innehålla blott en eld- stad o c h en granrisbäddd för kolaren, då han dag och natt måste ligga och vakta milan » långt, långt bort i skogen. » Och svägerskan gnolade på Gei- jers bekanta visa.
I Morastugan, där vi nu trädde in, var mycket lifligt.
Här stodo fina Stockholmsdamer o c h her- rar skockade kring kullan o c h utfrågade henne om allt möjligt.
D e fina damerna finna det mesta så fasligt eländigt och fult och groft och beklaga » det fattiga folket. » Sådant tycka ej våra kullor om.
Där framme vid det lilla fönstret med sina små, små rutor står ett bord med hvarjehanda tillbehör till de kända moraklockorna.
Det är fars urmakar- verkstad.
» Hur kan ni vid den här klena dagern göra kloekor? » säger en dam i jämrande ton.
» Ni förstör j u alldeles edra ögon. » » Åh, kära bjärtan- des », svarar kullan litet ifrigt, » det är j u inte så- dana där små ena » — ocb hon pekar på det lilla gulduret, som hänger vid damens sida — » utan sådana här. » Hon visade på den stora dalkarls- klockan, som stod vid väggen i sitt manshöga fodral.
Min svägerska o c h jag tittade på hvarandra o c h logo.
» Nej, nu gå vi till Blekingsstugan, » sade hon högt.
» M e n se på majstången, den observerade jag ej, då vi gingo in, » ropade jag.
» Nå, bar du sett getterna då? » Ja, där bakom Morastugan stodo minsann två getter tjudrade.
De representera Da- larnes husdjur.
» Och titta nu ett tag på slipstu- gan från Orsa, där de tillverka sina kända slip- stenar!
Och bär står ett par af de där uppstoppade människorna igen, en dalkarl med en väggklocka och en kulla med hårarbeten. » Och vi kilade från det ena till det andra och skrattade och skämtade som ett par lössläppta pensionsflickor.
Men plötsligt blef svägerskan allvarsam: » Kära du, klockan är j u redan 8.
Nu måste vi gå för att hinna hem till tedags.
Min man väntar oss.
' » Och vi skyndade mot utgången.
» Hvad tiden har gått fort här, » sade jag och kastade en afskedsblick omkring mig.
Där borta på sitt stenkummel stodo ett par af renarne, och deras greniga horn afteck- nade sig mot den rodnande aftonhimlen.
Skan- sens klockor — en skänk från Ulriksdals slotts- kapell — ringde just nu så vackert.
På trappan till det röd-hvita porthuset stod Kerstin, vår lilla engelska, och nickade ännu en gång: » Adjöss, adjöss. » » Hit få vi lof att gå en gång till, medan jag är kvar, » sade jag till svägerskan.
» Med nöje, kära Ulrika, och då skall du få se, hvad vi nu ej hunno med, blekingsstugan och belvedéren. » = Fru Emmas nyckelknippa.
Skiss för Idun af John Öländer.
var är nyckelknippau Lina?
Hvar är nyckelknippan? » Lina stod i dörren och stirrade med sina stora, ljusblacka ögon inåt salongen.
» Kära frun, jag har inte tagit någon nyc- kelknippa.
» » Tagit, tagit!
Du har städat i rummen, medan jag varit ute, och du måste ovillkorli- gen ha sett till den.
Jag lade den här på kaminfriseu, och nu finns den inte.
Jag har sökt igenom hvarenda vrå i hela huset — finns inte. » » Men jag kan försäkra, » dristade sig Lina att invända, » att när jag städade i morse, såg jag inte till någon nyckelknippa. » » Såå, du kanhända vill påstå, att den sjun- kit genom golfvet eller flugit ut genom fön- stret, eller att jag rent af gått och tappat den?
Hur som helst — nu så stå vi där vac- kert!
Klockan är half tre.
Om en halftimrne är kamren hemma.
Trefligt!
Ingen duk att lägga på bordet, inga knifvar och gafflar, intet brännvin, inga glas!
.
.
.
Hvad skall man ta ' sig till?
Råd mig då och stå inte där och se dum ut. » Lina såg verkligen dum ut, där hon stod midt på golfvet med armarna hängande ut- efter sidan och vidöppna ögon.
» Du vet, » fortfor fru Emma, i det hon oroligt gick fram och tillbaka på golfvet, » att kamrern afskyr slarf, och hvad skall han då säga, om det ej finns en duk på bordet? » » Man kunde försöka bryta upp linneskåpet med en spik eller något dylikt, » föreslog Lina glädjestrålande, som om hon fått en plötslig ingifvelse.
» D u är tokig!
Fördärfva nya skåpet, det voro just att ställa till det riktigt trefligt.
Nej, vi måste skrapa ihop hvad vi ha.
D u får leta ut bland tvättkläderna den hyggli- gaste duken och skura upp köksknifvarna.
Men raska på, vi ha blott en kvart på oss. » Det var ej utan, att fru Emma kände sig ganska ängslig till mods.
Hennes man var ett mönster af äkta män, som till det minsta uppfyllde hvarje hennes önskan.
De hade varit gifta i tre månader, och på denna tid hade ej ett moln uppstigit på den äktenskapliga himlen.
Idel solskens- dagar utan den ringaste lilla regnby.
Men i dag drogo molnen sig tillsammans, det märkte hon tydligt.
Han var en ord- ningsmänniska i minsta detalj och kunde ej fördraga slarf, i all synnerhet inom sitt eget hus.
Och hon hade j u på det hela taget ej så mycket att sköta.
Hon hade, när de gifte sig, föreslagit, att de blott skulle ha en tjäna- rinna, men han ville ha två, för att hans hustru ej skulle » öfveranstränga sig », som han skämtsamt sade.
Och nu stod hon där utan duk på bordet, utan knifvar och gafflar!
Hvad skall hon göra?
Hur skall hon förklara saken?
Skulle hon rent ut säga, att nyckelknippan förkom- mit, eller att låsen voro i olag?
Men herre gud — alla lås kunde väl inte vara i olag på en gång heller.
Det var i alla fall bäst att hålla sig till sanningen.
Nyckelknippan var förkommen, antagligen när Lina städat i salongen, det skulle hon särskildt betona.
De minuter, som ännu återstodo, innan kloc- kan slog tre, använde hon att krypande på knä leta under soffor och stolar.
Det kunde ju hända, att lyckan gynnade henne i sista ögonblicket.
Men nej — den var och förblef borta.
Så ringde det häftigt på dörren.
Hon märkte genast, att han var vid dåligt humör.
Han räckte henne endast handen, annars brukade han alltid kyssa henne.
Hanr mumlade någonting om » mycket att göra », » slarfviga människor på kontoret » och dylikt.
Slarfviga människor!
Det gick en rysning öfver henne.
Hvad skulle hon nu säga, när han fick se middagsbordet.
Hon stirrade en- vist ut genom fönstret, alldeles som om hon väntade få se nyckelknippan komma nedsväf- vande från höjden.
» Nu ska det smaka att få en liten sup.
Men hvar har du brännvinet?
Du har visst glömt brännvinet? » » Har jag glömt.
.
.
åh bevars, har jag.
.
.
» » Och brödet på en tallrik, » fortfor han, i det han noggrannt beskådade det trasiga ben- skaftet på smörknifven.
» Men, min kära Emma, nog kunde du väl bestå oss med en litet hyggligare duk än den här.
Den lämnar verkligen åtskilligt öfrigt att önska.
Men hvarför svarar du inte.
Ä r det någonting som har händt? » » Ja, Adolf, det är någonting förskräckligt, som har händt; jag vet inte, hur det har gått till, men i alla fall har det händt. » » Men hvad är det då?
Säg ut åtminstone! » » Jag har.
.
.
jag har.
.
.
, » stammade fru Emma.
» Jag har förlagt nyckelknippan.
Ja, det vill säga, inte jag, utan Lina, när hon städade i morse.
Alldeles säkert är det Lina. » » Förlagt nyckelknippan, » småskrattade han ironiskt, » det var konstigt!
Den skall väl i alla fall finnas, den har väl inte fördunstat heller.
Låt oss söka, den måste ju finnas. » » Jag har letat som efter en knappnål, men förgäfves; den är och förblir borta, » sade hon med jämmerlig ton.
Det dåliga humör han fört med sig från kontoret förbättrades just inte genom denna tilldragelse.
Hans ansikte mulnade allt mer och mer, och han promenerade irriteradt fram och tillbaka med händerna på ryggen och sraåhvisslade.
» Ja, då är det naturligtvis ingen annan råd, än att jag får gå ut och äta, ty vet du det här middagsbordet ser föga aptitligt ut.
Du får förlåta mig, min kära Emma, men med ett dylikt slarf kan jag ej förlika mig.
Jag vill ha ordning i mitt hus, och jag tror i allmänhet inte, att jag har för stora pre- tentioner på dig.
Att du håller reda på din nyckelknippa, det kan jag då verkligen fordra, utan att behöfva anses för kinkig. » Hon teg och stirrade ut genom fönstret.
Hon hade ju heller ingenting att säga — han hade fullkomligt rätt.
» Du får — som sagdt — ursäkta, men jag går ut och äter i dag, » vidtog han.
» Kan- hända du får reda på nyckelknippan tills i morgon middag. » » Förlåt mig, käre Adolf, » sade hon med tårar i ögonen, i det hon försökte hindra honom att gå, » stanna nu hemma; det skall aldrig hända vidare, hör du, aldrig.- » » Förlåter dig, gör jag gärna, men hemma stannar jag inte.
Jag är för öfrigt vid dåligt humör och behöfver luft. » Och därmed kastade han öfverrocken öfver axlarna och gick mot dörren.
Plötsligt stan- nade han.
Det var något, som skramlade till i ytterrocksfickan.
Hvad kunde väl det vara?
Han kände mekaniskt efter i sin ven- stra byxficka.
Där lågo j u som vanligt hans nycklar.
Men hvad hade han då i ytterrocks- fickan!
Han trädde försiktigt ned handen och fick tag i en nyckelknippa — han drog upp den, alldeles riktigt — Emmas nyckelknippa!
Han kände, hur blodet steg honom åt hufvudet.
Så såg han på henne och hon på honom, och så brusto de bägge två i skratt.
» Hade du lagt dina nycklar på kaminfr ... » » På kaminfrisen, ja, » sade hon och skrat- tade, så att tårarna kommo henne i ögonen.
» D å är det jag som i distraktion.
.
.
kors det brukar väl aldrig hända mig.
Och jag som så förebrådde dig.
Du förlåter väl mig, Emma lilla? » - » Förlåter dig gör jag gärna, » härmade hon honom, » om.
.
.
om.
.
du stannar hemma och äter middag.
.
.
ulan supen och med köksknifvarne, » hviskade hon honom i örat.
Och han stannade hemma.
Från lidandets och barmhärtighetens värld.
Några Stoekholmsbilder af Cecilia Bdåth-Holmberg.
3.
Härberget för tjänarinnor.
fp§l| två » hem », jag förut i största korthet e skildrat, äro båda inrättade för kvinnor, som redan i ett eller annat hänseende kommit djupare in i brott och laster.
De äro mera läddningshem än skyddshem.
Härberget för » husvilla » tjänarinnor — » Tjänstflickornas hem » afser däremot att skydda ännu hederliga kvinnor, yngre och äldre, från att gå vind för våg.
Att » pigorna äro så dåliga » hör man, som en hvar vet, från nästan hvarje husmors läp- par, och äfven om detta vore sannt utan re- servation och utan att tjänstflickornas klagan öfver sina husmödrar å andra sidan toges i
betraktande, är det dock ej till husmödrarnas fördel, att det verkligen kan talas om » hus- villa » tjänarinnor.
Ty visserligen komma de flesta af dessa af egen drift från landsbygden för att i Stockholm få det bättre, » bli finare » o. s. v., men äfven bland hutvudstadens egen tjänande klass händer det oftare än man tror, att tjänstflickan vid flyttningstiden går från sin gamla plats, utan att hafva någon tillflyktsort eller något ställe, där hon kan finna skydd under natten.
Jag menar, att detta för hus- mödrarnas » klass » är en stor skam; barmhär- tighet plägar visas äfven den vildt främmande stackaren, som står ensam och hjälplös; och det är en samvetsplikt för hvarje kvinna, så lyckligt lottad, att hon äger hem och andra kvinnor i sin tjänst, att aldrig låta någon af dessa lämna sitt hus — det må för öfrigt hafva varit en » god » eller » dålig » tjänarinna — utan att vara viss om, att hon ej i brist af hem eller annan plats hamnar i elände.
En husmor borde väl alltid göra sig underrät- tad om sin tjänarinnas planer lör närmaste framtid och, där så nödigt är, hänvisa just till » tjänstflickornas hem ».
Först då kan med rätta ansvaret läggas uteslutande på tjänstflie- kan.
En kvinna, som för ett par år sedan stått skildrad i Idun, fröken Nordvall, såg och kände, att något fattades i den vård, en tjä- narinna borde åtnjuta, och hennes hjärta öm- made för den fara och frestelse, som mötte de platssökande, husvilla kvinnorna, vare sig dessa redan förut haft anställning i hufvudstaden eller voro nyanlända, mera oerfarna främlingar från landet.
Hennes lifsarbete blef stiftandet af detta » härberge », hvars verksamhet nu varat i öfver tio år, och som under denna tid hun- nit uträtta mycket godt, tillvunnit sig stor aktning och äfven allt mer och mer utvidgats, ehuru arbetet ännu fortgår under i ekonomiskt hänseende anspråkslösa förhållanden.
Den summa, med hvilken fröken Nordvall hade att börja, var endast 300 kr., men dessa hafva fört välsignelse med sig, och härberget har, som sagdt, utvidgats både till utrymme och verksamhet.
Att det dock fortfarande är i behof af understöd oeh hjälp, visar bl.
a. dess inkomst- och utgiftsstat; ty när den förra ut- gör 2,888 kronor, uppgår den senare till 3,624, hvilket dock måste anses ringa, då man besin- nar de dryga utgifterna, 1,500 kr.
till hyra, 194 till vebrand o. s. v. I denna summa ingår äfven kostnaden för morgonkaffe, frukost, mid- dag, kväll, sjukvård, tvätt, lyse m. m. åt här- bergets » kunder », de husvilla kvinnorna, samt vidare hjälp åt dem af dessa, som äro fullkom- ligt fattiga eller sjuka.
Förståndarinnan för härborget arbetar sålunda så godt som utan ersättning för egen räkning, drifven endast af den kärlekens anda, som besjälat hennes före- träderska, härbergets stiftarinna.
Förunderligt är, att så få personer ihåg- komma denna anstalt med » frivilliga gåfvor »; en blick i räkenskaperna t. ex. för år 1890 visar, att, utom en större gåfva 500 kr.
och bidrag, tecknade på » lektor P. Waldenströms lista », årets frivilliga, af flere personer skänkta gärd endast uppgår till 18 kr.
samt inkomsten af » årsbidrag » till 25 kronor 1 — Och dock gifves det tusentals människor i Stockholm, som utan kännbar uppoffring kunde med ett litet bidrag understödja detta » här- berge », hvilket söker godtgöra åtskilligt, som kanske någon af dem själfva varit med om att framkalla, dä hon låtit en eller annan tjäna- rinna lämna sitt hus, utan att hafva tagit notis om dennas vidare öde.
Om härbergets verksamhet kan det föl- jande gifva en, ehuru svag, föreställning, ty — • jag upprepar det — hvarken siffror eller ord förmå återgifva den anda och ton, som öfva ett starkt inflytande på dessa oftast öfvergifna, ensamstående kvinnor.
A f det föregående framgår, att det är endast eller hufvudsakligast tjänarinnor, som emotta- gas i härberget.
Detta är öppet under hela året, men det är särskildt under höstflyttnin- garna mycket starkt anlitadt: i den lilla lokalen har under denna tid ända till 4 0 — 5 0 kvinnor på en gång funnit natthärberge.
Under år 1890 — uppgifter för år 1891 har jag ej lyckats erhälla — hade 506 tjänstflickor vistats i här- berget under tillsammans 2,689 dagar.
De erhålla här nattlogis med kaffe på morgonen för 35 öre; de som under någon tid stanna kvar, innan de lyckats skaffa sig någon plats eller anställning, erhålla äfven middag och kväll i härberget; föreståndarinnan sysselsätter dem dessutom med arbete; samlade i det största rummet omkring ett stort fyrkantigt bord sy och arbeta de åt sig själfva, laga sina kläder o. s. v. allt under föreståndarinnans handled- ning.
Dennas uppgift är också att vara dem behjälp- lig vid anskaffandet af platser.
En stor mängd husmödrar vänder sig också till henne för att få tjänarinnor.
Det är för henne naturligtvis ej lätt att härvidlag gifva räd, då hon ofta endast helt kort varit i beröring med den tjänstesökande; men hon har till grundsats att aldrig dölja något, vare sig godt eller ondt, som hon vet om någon af dessa, oeh hennes uppöfvade, skarpa blick behöfver ej länge följa någon härbergets gä^t, förrän hon ser, hvad denna i det närmaste går för.
Detta i före- ning med hennes ärlighet i uttalandet af sin mening har ingifvit husmödrarna ett stort och berättigadt förtroende till denna » tjänstflicks- byrå » af allra bästa slag.
Under är 1890 erhöllo 218 kvinnor anställ- ning genom hennes försorg; åtskilliga återvände till sina hem, och endast helt få — 21 — af- lägsnade sig, » utan att vidare låta höra af sig. » Dessa kvinnors ålder växlar mellan 2 0 — 5 0 år.
Men utom dem, som få bo och vistas i här- berget, finner också mången olycklig kvinna från gatan hjälp och en vänlig handräckning där, erhåller respenningar till sitt hem, får hjälp till ett ärligt arbete o. s. v. En oefter- giflig regel är, att ingen prostituerad kvinna får emottagas i själfva hemmet; en enda sådan vore naturligtvis alldeles tillräcklig för att göra stor skada både med hänsyn till härbergets rykte och de samtidigt med henne i härberget varande unga kvinnornas sedliga uppfattning och vandel.
Härbergets anda kräfver ordning, stillhet och ett hyfsadt uppförande, och föreståndarinnan äger förmå.a att göra sig gällande nästan endast med en blick ur sina klara, något genomträn- gande ögon.
Hela hennes väsen är för öfrigt hjärtligt och vinnande, men ytterst bestämdt.
oeh hennes sträfvan är, att härberget ej endast skall bli en räddoingsort i nöden, en tillfällig skyddsplats, utan ett ställe, dit tjänarinnan, äfven sedan hon erhållit anställning, gärna går för att » hälsa på », som vore det hennes rät- tighet att där alltjämt äga en tillflykt, viss som hon kan vara att där också alltid finna ett hjärta för sina bekymmer och en god, rätt- rådig handledning, när så behöfves.
Förestånda- rinnan säger också själf, att så länge en af härbergets f. d. skyddslingar » har behof af att ' titta hem ' ibland, så länge man har anledning att tro, att hon åtminstone bjuder till att sköta sin plats; uteblir hon däremot, har hon van- ligen råkat i dåligt sällskap. » Härbergets första lokal var ett par små rum vid Grefgatan.
Den nuvarande är belägen vid Klara östra kyrkogata 7, denna trakt af Stock- holm som blifvit sä bekantgjord först genom Blanches romaner och sedau genom vissa Strind- bergs skildringar, klaratrakten med dess gam- maldags prägel, dess lummiga kyrkogård och dess utanför Klara skola ständigt lekande barn- flock.
(Forts.) Up notisboken.
Grefvinnan Björken stams jordfästning ägde i söndags e. m. rum i stora grafkapellet å Nya kyrkogården härstädes och förrättades af pastor Wad- ström.
Sedan själasörjaren hållit en längre kristlig betraktelse, öfvergicfc han till en skildring af den aflidnas lifsgärning.
Den med praktfulla kransar från Expressbyråns tjänare m. fl.
alldeles höljda kistan fördes därefter till grafven, där närvarande sångare uppstämde » Stilla skuggor », hvarmed jordfästningen afslutades.
* Raska flickor.
En tur till fots genom Skåne på två dagar har fullbordats af fröknarua Hilda Eriksson och Hanna Nyström från Malmö.
De bröto upp från Malmö på måndags morgon kl. 4, lågo i Hörby öfver natten samt anlände till Ahus på tisdagseftermiddagen.
De hurtiga fotgängerskorna buro själfva effekter om flere kilograms vikt.
Ett furstligt praktverk har nyligen utkom- mit i Tyskland och väckt stor uppmärksamhet.
Det är prinsessan Ludvig Ferdinand af Baiern, Marie de la Paz, infantinna af Spanien, som är utgifvar- inna af arbetet, hvilket säljes till förmån för något välgörande ändamål.
Ej mindre än 31 furstliga personer äro medarbetare och däribland kejserliga och kungliga psrsoner, ja, till och med påfven, som inleJt verket med en dikt, lofsjungande — fotogia- fien.
Konung Oscar af Soerige-Norge bidrager med en del aforismer om filosofi och tro.
* Shahens af persien mor har i dagarne i hög ålder aflidit i Teheran af influensa.
* Nli gäller det.
Den unga fransyska juris dok- torn fröken Chauvin vill nu skaffa sig praktik.
Hon ämnar nämligen uppträda i ett tryckfrihetsmål, som i denna vecka förekommer inom de parisiska dom- stolarne, i det hon vill försvara den anklagade.
Det är emellertid ännu oafgjordt, huruvida detta kommer att tillåtas henne.
Den bekanta kvinnliga presidentkandi- daten i Förenta staterna fru Victoria Woodhull Martin har begynnt utgifvandet af en tidskrift, The Humanitarian, hvars afsikt är att diskutera alla de frågor, som angå mänsklighetens välbefinnande.
En hjältinna.
En fru Gawantka i Sehlesien, som förlidet år med fara för sitt eget lif räddade en ung flicka, hvilken fallit i vattnet och höll på att drunkna, fick nyligen räddningsmedalj.
Det märkliga är, att fru Gawantka är 68 år gammal, svag och ej simkunnig.
Det goda och det sanna.
Det finnes kärlek till det goda för det godas skull oeh kärlek till sanningen för sanningens skull.
J ag har kännt många, isynnerhet kvin- nor, som älskat det goda för det godas skull, men verkligen m y c k e t få, och knappt någon kvinna, som älskat sanningen för sanningens egen skull.
D o c k utan den senare kan den förra blifva, som det tusen gånger händt, en källa till förföljelse af sanningen — förevändning o c h motiv till inkvisitorisk grymhet eller fana- tism.
A t t klart inse, att kärleken till det goda och det sanna är en oeh samma sak, kunna blott de, som älska båda uppriktigt o c h utan några biafsikter.
S.
T. Goleridge.
IDUN 240 Valeria.
Novell af I.
S.
Turgenjeff.
För Idun öfversatt från ryskan.
(Forts. o.
slut.)
XI.
Fabio ville afvakta Valerias uppvaknande och först därefter gå till Ferrara.
Plötsligt hörde han någon lätt knacka på dör- ren.
Fabio öppnade och såg framför sig sin gamle trotjänare Antonio.
» Signor, » började gubben, » malajen har under- rättat oss, att signor Muzio är sjuk och önskar flytta in till staden med alla sina saker; förden- skull ber han er att lämna honom hjälp till in- packningen samt dessutom vid middagstiden ett erforderligt antal drag- och ridhästar jämte eskort.
Ger Ni ert samtycke?
» Hur har malajen kunnat meddela dig detta? » frågade Fabio.
» Karlen är ju stum. » » Se här, signor, det papper, på hvilket han skref alltsammans på vårt språk och utan ett enda fel. » » Och Muzio, säger du, är sjuk? » » Ja, mycket sjuk.
Ingen får se honom. » » Hvarför hafven I ej sändt efter läkare? » » Det tillät ej malajen. » » Och detta här påstår du, att han skrifvit? » » Ja, signor, det har han. » Fabio teg.
» Nåväl, gif honom, hvad han begär, » framstötte han slutligen.
Antonio försvann.
Fabio stod o c h såg efter sin tjänare, förvånad öfver hvad han hört.
- Huru förstå detta: Muzio lefver?
Och han visste verkligen icke, om han skulle glädja sig el- ler sörja öfver denna gåtfulla nyhet.
» Muzio s j u k?
.
.
För några timmar sedan såg jag j u ho- n o m död! » Fabio återvände till Valeria.
Hon hade vaknat och reste upp hufvudet.
De båda makarne utbytte en lång, betydelsefull blick.
» Är han borta? » framstötte hon plötsligt.
Fa- bio kunde ej tillbakahålla en rysning.
» Säg, svara mig!
Kanske har du.
.
.
?
Har han rest? » fortsatte hon.
Fabio blef lugnare.
» Nej, icke ännu; men i dag skall han bort. » » Och jag behöfver aldrig se honom mer? » » Nej aldrig. » » Och dessa ohyggliga drömmar skola aldrig återkomma? » » Nej l » Valeria drog en suck af outsäglig glädje.
Ett lycksaligt leende syntes åter på hennes läppar.
Hon sträckte ut armarne mot mannen.
» Och vi skola aldrig mera nämna hans namn, aldrig, hör d u!
.
.
.
Min älskling!
Jag skall ej sätta min fot utom detta rum, förrän han är borta.
.
.
Men sänd nu hit min kammarjungfru.
Dock, vänta ett ögonblick.
Tag först detta! » Hon visade på ett smycke, som låg på ett litet bord, pärlbandet, som hon fått af Muzio.
» Kasta detta genast i vår djupaste brunn!
.
.
.
Omfamna mig, jag är din Valeria.
.
.
Men kom ej åter hit, förrän han är härifrån. » Fabio tog smycket, pärlornas glans syntes ho- nom hafva blifvit matta.
Han verkställde sin hustrus befallning.
Därefter smög han sig ut i trädgården, på afstånd betrak- tande paviljongen, i hvars närhet man redan bör- jat pålastningen af Muzios saker.
Koffertar ut- buros, packningen fördelades på hästarne, men malajen syntes ännu ej till.
En obetvinglig känsla dref Fabio att ännu en gång se, hvad som försiggick i paviljongen.
Han ihågkom, att på dess baksida fanns en löndörr, hvarigenom man kunde direkt inträda i det rum, där Muzio legat på morgonen.
Han smög sig fram till denna dörr, fann henne olåst, förde det tunga draperiet åt sidan och kastade en blick in i rummet.
XII.
Muzio låg nu ej längre på mattan.
Klädd i en dyrbar dräkt, satt han i en länstol, men liknade fortfarande en död liksom vid Fabios första be- Sparsamma sök.
Det medvetslösa hufvudet var stödt mot stolens ryggstöd, och de i hvilställning på knäna placerade, utsträckta händerna aftecknade med sin gula färg skarpt sina konturer.
Bröstet rörde sig icke.
Omkring länstolen på golfvet, som man beströdt med torra örter, stodo några flata bägare, innehållande en mörk vätska, som spridde en stark, nästan kväfvande doft af mysk.
Rundt om hvar o c h en af dessa bägare ringlade sig en liten kopparfärgad orm, som då och då gnistrade med sina guldfärgade ö g o n; och midt för Muzio, på ungefär två stegs afstånd från denne, stod mala- jens långa figur, klädd i en brokig mantel, om- gjordad med en tigersvans samt med en hög hatt i form af en behornad tiara på hufvudet.
Liknade Muzio en död, så var däremot malajen idel lif och rörelse.
Än bugade han sig vördnads- fullt, i det han frammumlade böner, än åter ut- sträckte han kroppen i hela dess längd, höjande sig på tåspetsarne; än bredde han ut armarne, än rörde han dem energiskt i riktning mot Muzio o c h tycktes hota eller befalla, rynkande ögonbrynen och stampande i golfvet.
Alla dessa rörelser ko- stade honom synbarligen stor möda, ja, tycktes till och med förorsaka honom smärta.
Han an- dades tungt, och svetten strömmade utför hans ansikte.
Plötsligen blef han liksom vanmäktig och, efter ett djupt andetag och med pannan i djupa veck, drog han långsamt till sig sina krampaktigt slutna händer — alldeles som om han i dem hållit ett par starka tyglar — och till Fabios obeskrif- liga fasa lyfte sig Muzios hufvud långsamt från ryggstödet i riktning mot malajen.
Men när denne åter utsträckte händerna, föll Muzios hufvud tungt tillbaka.
Malajen upprepade sina rörelser, det ly- diga hufvudet likaså.
Den mörka vätskan i bä- garne började sjuda.
Själfva bägarne började vibrera, gifvande från sig ett svagt ljud, under det att de kopparfärgade ormarne vågformigt slingrade sig.
Nu tog malajen ett steg framåt.
Hans ögonbryn voro högt uppdragna och hans ögon onaturligt uppspärrade.
Han satte ock på samma sätt som förut Muzios hufvud i en gungande rörelse.
Och se, likets ögonlock började darra samt därefter tveksamt och sakta öppna sig.
Under dem syntes de blyfärgade pupillerna.
En blixt af stolt triumf och ondskefull glädje upplyste malajens anlete.
Han öppnade vidt läp- parne, och djupt ur sin strupe frambragte han ett långt tjut.
Muzios läppar öppnade sig äfvenledes, och en svag suck darrade på dem såsom ett svar på detta onaturliga ljud.
Men nu uthärdade Fabio icke längre; det före- föll honom, som om han varit vittne till en scen i helvetet!
Äfven han uppgaf elt skri och störtade ut under korstecken och ifriga böner — utan att se sig om.
XIII.
Tre timmar senare kom trotjänaren Antonio till honom med underrättelse, att allt nu var i ord- ning, sakerna packade och signor Muzio färdig till uppbrott.
Utan att svara sin tjänare, gick Fabio ut på te- rassen, hvarifrån paviljongen var synlig.
Pack- hästarne passerade förbi h o n o m.
Vid själfva pa- viljongstrappan stod en präktig, korpsvart hingst, med sadel, så bred, att den syntes afsedd för två ryttare.
Där s t o d o ' o c k betjänterna med blottade hufvuden samt den beväpnade eskorten.
Pavil- jongens dörr öppnades, och ut trädde Muzio, stödd mot malajen samt nu klädd i sin vanliga dräkt.
Hans ansikte var likblekt och händerna hängde ned som på en död, men han gick, han rörde fötterna, o c h väl uppe på hästen, höll han sig rak och famlade efter lyglarne.
Malajen satte hans fötter i stigbyglarne, hoppade upp bakom honom i sadeln och gaf tecken till aftåg.
Hästarne kommo i långsam skridt, och när de passerade förbi huset, föreföll det Fabio, som om han i Muzios mörka ansikte sett två ljusa ringar.
Var det måhända Muzios ögon, som denne nu för sista gången rik- tade mot sin v ä n?
Endast malajen hälsade honom med sitt vanliga hånleende.
Hade månne Valeria sett detfa?
Jalusierna i hennes fönster voro fördragna, men kanske stod hon dold bakom d e m!
XVI.
Vid middagen kom hon ned i matsalen och var mycket tyst och sluten; äfven klagade hon ännu öfver trötthet.
Men borta voro redan all hennes oro o c h den forna, beständiga ängslan och hem.
liga fasan.
husmödrar!
Några dagar efter Muzios afresa började Fabio åter arbeta på Valerias porträtt.
När han ånyo såg henne sitta där framför sig, igenfann han i hennes drag just det uttryck af renhet, som till- förene så hade hänfört honom, och nu löpte pen- seln åter på duken, lätt och säkert.
Makarne hade börjat sitt forna lif.
Muzio var för dem, som om han aldrig funnits till.
Och så- väl Fabio som-Valeria höllo lika samvetsgrannt sitt löfte att aldrig med elt ord erinra om honom, ej ens att söka utforska, hvad som slutligen blif- vit hans öde.
Delta blef ock för alla en hemlig- het.
Muzio försvann bokstafligen från jorden.
Fabio fick emellertid en gång en känsla, som om han var skyldig att berätta Valeria, hvad som händt under den ödesdigra natten, men hon lik- som snade hans afsikt.
Hon återhöll andedräkten, hennes ögon slöto sig, hon syntes böja sig undan såsom för ett slag.
Fabio förstod henne och sko- nade henne.
En härlig höstdag afslutade Fabio sin bild af den heliga Cecilia.
Valeria satt vid orgeln, och hennes fingrar stiöfvade långsamt öfver tangen- terna.
Plötsligt och tvärt emot hennes vilja klin- gade under hennes händer den kärlekens jublande hymn, hvilken Muzio en gång spelat, och i samma ögonblick, för första gången efter sitt giftermål, kände hon darrningen af ett vaknande lif under sitt hjärta.
Valeria ryste, orgeln tystnade.
Hon sporde sig: » Hvad betyder detta?
Skulle det vara.
.
.
? » Med dessa ord slutade handskriften.
Slutredovisning för influtna me- del till Iduns skollofskoloni.
Transport från föregående redovisning 708: 05.
Nyinflutna medel: Välment 1: 20; Bbon H o i och lilla David, 2: —; T.
R.
A., 2: —; Från Jarnbo- åsare, 1: 70; E.
Ga (?
), 5: —; X.
, Sköfde, 2: —; Hugo och Erik, Luleå, 2: —; Anonym, 1: —; Maria Landgren, Sundsvall, 3: —; A.
L. Hjorted, 3: —; Emil, Fanny och Martha, 3: —; Tvänne landstö- ser, 5: —; Från 3 småttingar, 3: —; Hilda A.
, 10: —; A.
B., 2: —; Klöfverbiadet på Elfsborg, 3: —; Från Lillens sparbössa 2: —; Prenumeran- ter i Luleå, 17: —; Hilda, Skåne, 2: —; Några skolflickor i Luleå, 12: —; E.
A — n, Sand, Lanna- skerla, 1: —; Ad., 1: —; H.
M., Borås, 1: —; Berta K.
2: —; E. och I.
B., Halmstad, 2: - -; Ur lilla Elsas sparbössa, 4: —; T.
J. och S. B — n, Boden, 1: 6 0; Anna, Lisa och Nea, 3: —; Massel, —: 1 0; 4 lyckliga barnbarn på landet,- 2: —; » — ia », Skåne, 5: —; Lyckliga ungdomar från landet, 5: 5 0; S.
S., —: 40; Lilly och Signe, 1: —; Från Th. G. Ce- derberg och andra barnavänner i Östersund genom L.
R.
17: 8 0; E. och A.
, Målerås, 3: —; Dick och Matti, 1: —; Lilly D., Sundsvall, 5: —; Clary D., Sundsvall, 5: —; Elin L., 5: —; » A v e k », 5: —; Prenumeranter i F — n, 5: —; Från ett lyckligt hem, 2: 5 0; L. F., Hammarby, 20: —; M.
A.
, Hammarby, 5: —; Tyra, Dagmar och Ragnar, 1: 5 0; Einars sparbössa, Trollhättan, 4: 6 0; IT.
H.
S., fel- redovisning, —: 5 0; Gerda, Smedjebacken, 2: —; Prenumerant i Luleå 5: —; Rest från föregående års insamling 278: 5 4; Summa 1,185: 99.
Innehållsförteckning.
Augusta Björkenstam, född von Schwerin; af Geb.
(M e d porlrätt.)
— Min hembygds m ö; poem af Emil KUen.
— D e hemlösa; ett ord till svenska m ö d r a r; af En moder, — H v e m liknar h a n?
A f Julius Weil.
— » D u får lof att hushålla »; af Mathilda Langlel.
— Några timmar på S k a n s e n; småprat till Idun af Tant Ulrika.
— F r u E m m a s nyckelknippa; skiss lör Idun af John Öländer.
— Från lidandets och barmhärtighetens värld; några stockholmsbilder af Cecilia Bååth-Ilolmbcrg.
3: Härberget för tjänarinnor.
— U r notisboken.
— » Valeria »; novell af S, Turgenjeff.
För Idun öfversatt från ryskan.
(Forts. o.
slut.)
— Slutredovisning för medel, insaml.
till Iduns skollofskoloni.
Rekvirera Bjurholms porter, S e Ä t y d u g f o n S S a?
