# ID: svediakorp-per871
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,597
# sentences: 564
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockkol-m.
Gernandts N:r 3 (213) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
&gt; ti: 50 Idun ensam » 4: — Fredagen den 15 januari 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (.Aftonbladets n y a h u s.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t, i Stocklwlm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör oeh utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Hulda et är just i dessa dagar 25 år, se- dan den kvinna, hvilkens nu all- bekanta namn skrifvits här ofvan, först bands som lärarinna vid vår lands folkskolor.
Få anade då, hvad den unga tjuguåriga opröf- vade landsortslärarinnan inom en föga aflägsen framtid skulle blifva för vårt folkskoleväsen, och huru hon särskildt, ge- nom sin vakna intelli- gens och ovanliga energi, skulle binda sitt namn vid en reform, öfver hvil- ken vi nu med rätta känna oss stolta — vi mena den kvinliga slöjd- undervisningen vid Stock- holms folkskolor.
Det europeiska land, där kvinnoslöjden för något öfver ett årtionde sedan stod högst, var Tyskland, där den s. k. Sehallenfeltska metoden med genomgripande verk- ningar då införts vid skolorna.
Denna metods grundsats, scm skilde den från den af gammalt brukliga handarbetsun- dervisningen, gick ut på att alla barnen i hvarje klass samtidigt undervi- sades i samma arbete.
Fröken Hulda Lundin, hvilken genom sin fram- stående duglighet gjort 5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerspris I S öre.
(vid Boktr.-Aktieb.
kompletteringar).
Aiinonspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » L e d i g a platser- 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
Utländska a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Lundin.
sig bemärkt inom sin kår, var den, som främst ansågs kompetent, när stiftelsen » Lars Hiertas minne » år 1881 anslog medel till en studieresa, för att lämplig person på ort oeh ställe måtte taga så grundlig känne- dom som möjligt om den Sehallenfeltska metoden.
Det förtroende, som be- visades henne, kom vis- serligen ej heller på skam.
Den nya metoden pröf- vades efter hennes åter- komst först i tvänne af hufvudstadens folkskolor, samtidigt med att kur- ser för utbildande af lä- rarinnor under hennes ledning anordnades.
Och de första resultatens lyck- liga utgång manade allt- jämt framåt.
Den för vår folksko- leutveekling så nitiske folkskoleinspektören C.
J. Meijerberg vanns snart med sin blick för det verkligt praktiska för den unga idéen, och i samråd med öfverstyrel- sen för Stockholms stads folkskolor gaf han år 1884 Hulda Lundin i uppdrag att i utlandet taga kännedom om en ny metod för undervis- ning i mått-tagning och mönstertillklippning.
I Karlsruhe inhämtade hon denna kännedom, livil-
Inga ärestoder Kvinnans dygder vinna: Men där böner brinna Mellan tårefloder, Heter hjälten kvinna, Heter segrarn moder.
J8.
J£.
ken sedermera ytterligare genom praxis ut- vecklats.
Den ovanliga förmåga, fröken Lundin vid fullgörandet af dessa sina uppdrag lagt i dagen, gjorde henne ock själfskrifven, när den 9 januari 1885 behofvet ansågs kräfva ut- nämnandet af en särskild slöjdinspektris för hufvudstadens folkskolor.
Det ypperliga undervisningssystem, som se- dan under årens gång alltjämt utvecklats och småningom nått den höjd, att det långt utom Sveriges gränser väckt uppmärksamhet och er- kännande, tillämpas nu under namnet » Folk- skolans » vid alla stockholmsskolorna.
Det är på intet vis någon slafvisk efterbildning af de tyska förebilderna, utan på dessas basis en själfständig produkt af vidgade vyer och vunnen erfarenhet.
V i kunna ej bättre ge Iduns läsarinnor ett begrepp om densammas innebörd än ge- nom att bedja dem vara oss följaktiga på en liten visit under pågående lektion i en af Stockholms folkskolor.
V i komma in i en handarbetsklass.
Det är tydligen skolans yngsta disciplar.
V i råd- fråga kursindelningen.
Riktigt!
Det är för- sta kursen.
Sjuåringarne med sina små, knub- biga, otympliga barnafingrar inöfva under sin första termin uppläggning och rätstickning.
Huru snart tillägna sig icke dessa små fing- rar de rätta greppen, så att de föra sina stickor helt oklanderligt.
Barnen äro öfver sig förtjusta att kunna åstadkomma något så nyttigt som strumpeband.
Visserligen blif- va ej alla dessa några mästerstycken, men sättet för arbetet är hufvudsak, produkten ännu så länge bisak.
V i passera klass efter klass.
Öfverallt råder flit.
Gossar och flickor synas vara ungefär lika duktiga.
Man har tillfälle att göra samma iakttagelser med afseende på gossarne som Mark Twain, att de helst vilja hålla nålen i vänstra, tråden i högra handen, vid den viktiga iträdningsproeessen.
Och hade de ej sina garnnystan så ordentligt i hvar sin påse, att ett sådant missöde som att tappa nystanet knappast kan komma i fråga, skulle man troligen få se samma egen- domliga, mot flickornas konträra knärörelser för att fånga det i flykten.
Vi komma in i en klass, där några arbe- ten på hamptyg pågå.
V i taga dem i när- mare betraktande.
Det är små ljusstaks- mattor.
På dessa bibringas barnen sin första idé om stoppning.
V i få höra, att man på denna kurs gjort en liten afvikelse från den strängt progressiva grundsatsen af hänsyn till gossarne, som efter tredje klass öfvergå till träslöjden.
Dessförinnan vill man emel- lertid gärna bibringa dem ett litet begrepp om stoppning, oeh så har stoppen i sin enk- laste form upptagits på ett jämförelsevis ti- digt stadium.
Måhända kommer flertalet af gossarne aldrig att draga så stor fördel af sina lärospån i den kvinnliga slöjden; de ha dock förskaffat sig en viss händighet och bö- ra kunna reda sig själfva med både ett och annat.
Låtom oss i alla händelser hoppas, att de fått aktning för och idé om vikten af det kvinnliga arbetet.
Komma vi så in i en klass, där sömnad eller ömtåliga arbeten försiggå, tilltalas ögat helt angenämt af att se alla flickorna ikläd- da skära, välsittande sitsförkläden.
Materia- let till dessa skänkes, och barnen sy dem, innan de få öfvergå till linnesömnad.
D e få dock endast begagna dem i skolan un- der handarbetstimmarne för att skydda öm- tåligare arbeten från att nedsolkas.
I en klass har man tillklippning.
Genom teckningar och förklaringar åskådlig- och tyd- liggör lärarinnan arbetet för eleverna.
Där- efter går det löst med saxen för alla dessa tolf- å trettonåringar.
Man blir helt häpen, öfver att dessa gröna ungdomar lössläppas på ett så ansvarsfullt arbete.
D e gå emel- lertid på helt raskt och obesväradt, och efter en stund uppvisas inemot trettio oklanderligt tillklippta linnen.
Därefter tillklippes en ny uppsättning, och man upplyser oss om, att barnen icke allenast klippa till för egen räk- ning, utan äfven för yngre kamrater, som än- nu ej anses mogna för ett så pass maktpå- liggande värf.
I öfversta klassen håller man på med en lektion i klädsömnad.
Beklagligtvis hafva leden glesnat i de öfre klasserna, emedan mången måst afbryta sitt skolarbete för att redan gifva sig ut på egen hand i lifvet.
En första pröfning af klädningslifvet pågår.
Flicka efter flicka profvar sitt lif.
Måtten visa sig så säkra, att knappast en ändring behöfver göras.
Således lära de icke endast att sy en klädning, utan, hvad viktigare är, tillklippa och profva densamma.
D e få lära sig att konstruera upp lifmönster efter olika mått, dels i naturlig, dels i förminskad skala, och måste ovilkorligen vinna färdighet däri till följd af den myckna öfningen.
Arbeten i mängd förevisas.
Hela högar af välstoppade strumpor — från de enklaste rutstoppar till de finaste maskstoppar — yt- terst välgjorda linneknappar, märkdukar, prof på lappning, så väl gjorda, att man knappt kan upptäcka lappen.
V i d granskningen af arbeten, t. ex. monogramdukarne, på hvilka några enklare slag af brodyr inläras, måste man förvånas icke allenast öfver, huru väl arbetet är utfördt, utan äfven öfver den » schwung » det utvisar.
Huru drifvet och utan » pet » är det icke!
Det rent af syns, att det är raskt utfördt.
Huru märkvärdigt fraicha äro ej deras hvita arbeten i allmän- het!
Man kan knappast se, att de äro vid- rörda.
Att förvärfva ett så lätt handlag är oskattbart.
Hvad som under dessa vandringar i Stock- holms folkskolor särskildt förvånar en, på samma gång det gör ett angenämt intryck, är det förunderliga lif och intresse, barnen visa, och den utmärkta disciplin, som öfver- allt tycks råda.
Det är ej något slags dres- syr, som kunnat åstadkomma detta.
Det gör intryck af att vara glada, frimodiga och öpp- na barn, för hvilka det faller sig helt natur- ligt att skicka sig väl.
När man på detta sätt med egna ögon får bevittna de goda resultaten af metoden, kan man ju med allt fog sätta den högt.
Lägger man så härtill, att den utvecklats på jämförelsevis kort tid — ett tiotal år —, tvingas man att gifva sitt erkännande åt den energi, kraft och genialitet, som satt i gång, planlagt och leder det hela, men äfven den y \ 5ALMSTRÖM.
sega kraft oeh uthållighet, som säkerligen fordrats af de lärarinnor, som arbetat under ett system, stadt i så rask utveckling.
Där metoden endast blifvit känd till nam- net, har den ofta ganska många fördomar mot sig.
En bland de på visst sätt natur- ligaste invändningarna är, att gångna gene- rationer arbetat lika bra som de af vår tids ungdomar, som kommit i åtnjutande af denna metodiska undervisning.
Kanske — men åtminstone ej hvad dem, som åtnjutit folk- skolans undervisning, vidkommer.
Dessutom — hvilken oändlig förbrukning af tid och tålamod har ej varit nödvändig för att bi- bringa dem deras mekaniska färdighet!
Om vi då endast betrakta metoden från den rent praktiska, tidsbesparande sidan, är dess när- maste resultat, att i klasser på inemot 40 barn kunna alla samtidigt draga fördel af undervisningen.
Mången tror, att ett ytterligt pedanteri ut- märker metoden.
Noggrannhet och precision fordras, men pedanteriet beifras däremot mera än vid den gammaldags handarbetsundervis- ningen.
Tänker man så på systemets stora upp- fostrande betydelse, äro fördelarne legio.
Bar- net vänjes vid ordning, precision, sparsamhet och beräkning.
Det tvingas till själfständighet och eftertanke; det vet, hvarför det gör så och så, icke allenast att det skall göra så och så.
De lyckosamma resultat, till hvilka man genom den nya metoden kommit i Stock- holms folkskolor, föranledde naturligen efter- hand densammas införande äfven på andra håll i vårt land.
Från de kurser, som un- der Hulda Lundins ledning allt sedan år 1885 anordnats för utbildande af slöjdlära- rinnor, har en stab af energiska och dugliga lärjungar utgått att i allt vidare kretsar i sin ordning främja saken.
Vårt gamla systerland på andra sidan Bottniska hafvet har ock väckts att tillgodogöra sig de vackra resultaten, och år 1884 hörsammade Hulda Lundin en kallelse att i Å b o anordna en liknande kurs.
Men ännu längre har ryktet om handar- betssakens lysande framsteg i vårt hemland trängt sig.
Utländske fackmän resa fjärran vägar för att på ort och ställe studera dem, och i den utländska pressen och fackliteratu- ren återfinnas ofta erkännande ord om det svenska systemet.
Utom de förut omnämnda resorna har frö- ken Lundin, dels på egen, dels på statens bekostnad, företagit mångfaldiga andra stu- dieresor, till Tyskland, England, Skotland, Belgien, Schweiz, Frankrike — alltjämt rik- tande sina grundliga insikter med fruktbrin- gande idéer, som rikt kommit hennes foster- ländska verksamhet till godo.
I dessa dagar — då hon med stolt till- fredsställelse öfver en dugande gärning kan fira sitt tjugufemårsjubileum med folksko- lan — är hon ännu vid sin bästa ål- ders fulla krafter.
Detta ger godt hopp om en framtida verksamhet, hvilken så mycket mindre kan stå den gångna efter, som hen- nes nit aldrig vetat af återvändo eller hen- nes energi af hinder.
Svenska kvinnor lyck- önska henne till långa, framgångsrika år!
Stockholmska vinterbilder.
Waldteufels så med Af A n n a K n u t s o n.
toner trolskt golf och i ljuda dansgemak af klara gnistrande kristaller stjärnetak.
I. pJn januaristråle • på hon, faller » Strömmens- » lekande protest fria med mot bölja, där iskristaller, alla fjättrar Hår stärkas för Och bär.
där muntert jliteii sorl har Och vilsen hon styckar hon stranden sin upplagsplats.
drifvas tunga under glad pälsar måsens vingar frisk och gungar trotsig båt på fiskarns en gåfva, sänkta håf hon så stänker skänker och brinnande finnes ett färdens detta våt.
Det såväl strömmar igenom båt.
hon sprattlande Ty stålsko lifvets kring seglats.
På I hälsar, är ju Och hon, som dagens i kvällens för kraftigt lugn lyktesken Och och aningar Af oförgänglig en glimt att ty fint hon fägring skimrar blåa din ro.
bild må i min föresatsen så man endast stärka själ, du i. frihet liksom timrar strålebro.
i djupets O, vintervåg, den blifver Karlavagn.
en verka, verkar väl.
II.
Den vackra inunder Det sorglös, Så reds Här leker här så om efter man — på kvällarne bestrålar ungdom, ikring.
man man ring.
och bort är del har skridskobana man knyter kanhända Och en hastigt jagar frestar flock.
i cirklad flaggor ilar krypa och yrande där som Här så halt granar Kiosker, måst silfverlock.
ligger en med viken ett minuten, pris.
vackra kedjor, tvänne ej alltid elektriskt skarpt det nöjets vis.
solsken, ljus, och brus.
strid.
skimmer som allt, en fjättrad det halkande och under där slumra hälsa gestalt.
bölja, silfverlock, lekande yta krafterna dock.
GgggD — gifver gagn, en spegel uti månljus för bistånd tusenfalda id.
härdar det likväl nöjets — åt senor dagars dans på för Med unga kommande magiskt Vrede.
ar ni någonsin tänkt, ärligt ocb samvets- grant, på hvad ni erfarit, då ni skilts från någon i vrede?
Känt hvad det vill säga att skiljas utan ett försonande ord, det ha vi nog alla; men tänkt öfver saken, riktigt ran- sakat våra egna känslor oeh vårt tillstånd vid ett sådant tillfälle kanske ej!
Det är dock en god sak att så göra för att, ha det fullt klart för sig, om man än en gång skulle glömma, att » ett mjukt svar stillar vreden ».
Onda ord ha gifvits å bägge sidor.
Hela striden gällde kanske en obetyd- lighet, men ett häftigt ord har fått ett häf- tigt svar, man lågar upp, orden blifva allt skarpare, rösterna kanske allt mera högljudda, vredens föga klädsamma rodnad stiger uppåt kinderna, den obetydliga anledningen är glömd, sårande beskyllningar framkastas och besva- ras.
Snart säger man saker, som man för några minuter sedan skulle blygts att tänka, men hvilka under vredens inflytande synas fullt berättigade, och till sist skiljes man, utan att inse, hur djupt man sårat och sårats.
Så kan det gå till.
Anledningen till vre- den kan j u vara så olika.
Kanske gäller striden ock ibland meningar, åsikter, dyrbara för hvar sin part, måhända var det en annars välbehöflig rättelse, som, framsagd i vredesmod, upptogs på samma sätt.
Likaså växlar sättet, hvarpå tvisten föres, i det oändliga efter hvars och ens temperament, uppfostran, ställning i lifvet o. s. v. Men när den är slut, utan att någondera » tagit tillbaka », när man skilts åt, låt vara till en flyktig skilsmässa blott, eller måhända till en, som innefattar dagar och veckor, ja, månader och år, kanske för alltid — hur känns det då?
Ingenting ser nu så gladt och trefligt ut som förut, ingen sysselsättning faller i smaken, intet arbete går så bra som annars, små för- tretligheter synas stora, stora bekymmer, mot hvilka man nyss bemannat sig med mod, tyc- kas nu outhärdliga.
Vädret, som föreföll så vackert och lockande till promenad, har för- lorat sitt behag.
Allt är grått och tungt.
De där orden, som fälldes, upprepas oupp- hörligt i minnet.
Intet af hvad man blef till- vitad har man gjort, sagt eller tänkt, men den där dofva aggande känslan, man har, fanns ej förut, utan är på ett eller annat sätt ett resultat af » samtalet », som man artigt nog för sig själf benämner, hvad som borde betecknas helt annorlunda.
Så tänker man litet — inte alls så mycket som på hvad han eller hon sagt — på sina egna ord och finner dem kanhända både sanna och träffande.
Dagen kommer och går med sina bestyr.
Väl är, om innan solen gått ned öfver vår vrede, allt är godt igen, men om så ej är, så vaknar man om morgonen med en otreflig känsla af, att allt ej är, som det skulle vara.
Infinner sig då en liten tvekan, huruvida man ej själf handlat lika illa som den andre, är detta föregångaren till det svåra ordet förlåt; försoningen kommer snart, och borta är med ens tyngden.
Var det då så svårt, det lilla ordet?
Ja, ty värr för de flesta mycket svårt.
Men när det är sagdt, icke ett framtvingadt, utan ett frivilligt, uppriktigt » förlåt », känner man sig gladare, nöjdare än förut.
Ju svårare det var att komma fram därmed, j u mera till freds är man.
Mången gång sägs det svåra ordet icke alls eller låter vänta på sig mycket länge.
Man försvarar sig med, att man ej » börjat », man har varit lugn och undfallande i det längsta, och det dröjde, innan man blef ond öfver de orättvisa beskyllningarna, de hårda omdömen man blef utsatt för.
Hur skulle man då kunna taga första steget till försoning?
Jo, man kan det, och man bör det.
Det är ingen skam att vara den första att räcka handen till godtgörelse, äfven om man varit den förfördelade i striden.
Och det är en falsk känsla, som hviskar, att motparten skall tro sig » ha rätt », om den förorättade skyndar att söka återknyta det kanske förut goda för- hållandet.
Tvärt om skall han lättare inse, hur förhastade hans ord varit.
Måhända er- känner han det öppet.
Kanhända lyckas han ej öfvervinna sig nog för att så göra, utan behåller medvetandet om sitt större fel för sig själf.
Men om ej ens så är fallet, ja, då återstår för honom ett svårt arbete, mycken själfkännedom att förvärfva.
Hvarken ned- satt eller förödmjukad behöfver därför den förlåtande parten känna sig.
Ej heller gör han det.
Skuggan har vikit från hans väg, och har försoningsförsöket misslyckats, återstår blott smärta däröfver, utan bitterhet eller samvetsagg.
D u har försonat ditt vredesut- brott och känner dig nöjd.
Dröj därför aldrig under något vilkor att afbedja, hvad du gjort i vrede, ty kom ihåg, att anledningen må nu varit aldrig den, föro- lämpningen hur svår att bära som helst, du har vredgats, och du måste söka försoning, genast, utan dröjsmål.
Ä r du en kristen, så vet du, att du måste vara din trätobroder benägen till vänskap, medan du är på vägen, och hvem eller hurudan du är, anser du nog vreden till intet nyttig.
Sade icke redan Geijer: » Vrede vare fjärran, ty med den kan ingenting vara välbetänkt. » Och till sist, säger icke ditt eget hjärta, ditt.
samvete detsamma?
Isa.
Sen till, att Idun med finnes hos alla edra bekanta!
Modetidning
I sockenbud.
Af Ellen Bergström.
I ^ r o s t e n var icke spelare, men hade i unga In?
år sysslat med matematik och behöll fe ' från den tiden ett visst intresse för whistens små förvecklingar.
Den gamla kort- leken, husets enda, kom likväl icke fram oftare, än när socknens två kaptener, båda ungdomsvänner till prosten, gästade hos ho- nom.
Man spelade icke högt, ty gubbarne fasade en gång, då » differensen » befanns ut- göra tretton » styfver », som man då räknade, ty det, vi nu tala om, passerade just icke i går, utan var ett af fasters äldre minnen.
Ute var oväder, det hade tagit till och arbetade sig nu till snöstorm.
Det drog till och med genom prosthusets gamla väggar, och den omtänksamma prostinnan hade gått ned i källaren efter litet » starkt », som hon tyckte just kunde behöfvas i ett väder af detta slag.
Och in kom hon nu med en bu- telj på en bricka oeh två glas.
» Kusin Erik brukar icke hafva något mot ett glas godt vin, » sade hon hjärtligt.
Och hvilken butelj sedan!
Den var sned och vanskaplig och af mörkgrönt glas, och halmstrån och damhärfvor hade liksom vuxit fast vid den.
Emellertid var det verklig, ohycklad ålderdom, sådan, som man söker imitera, för att gifva kredit åt innehållet.
Men hade den gamla buteljen hälft skäl att skämmas inför en modern medbroder med flerfärgad och förgylld etikett, skulle den se- nare ohjälpligt kommit på skam, om båda samtidigt blifvit öppnade.
Den sneda gröna buteljen innehöll gamma äkta vara, som för- modligen legat till sig under de många år hon slumrat i prostens källare.
En doft af fin essence spred sig i rummet, då den upp- slogs, och medförde som en hälsning från Madeiras solbelysta sluttningar, hvilka aldrig kylts af någon snö.
En ny brasa ökade de gamla herrarnes trefnad, som genom kontrasten till den ry- tande stormen där utanför kändes än mera Mig.
Då knackade det hårdt på dörren.
» Stig in, » ropade herrarne.
Några stampningar hördes ute i förstu ' n, dörren öppnades, och in trädde en gumma i stöflar och karlrock med piska i handen.
» Hvad vill mor Jansson så här sent? » frå- gade prosten, under det den tilltalade på van- ligt bondmanér spejande såg sig omkring i rummet.
» Jo, det är på det viset, » svarade gum- man, » att gamla Erik Lars ' gumma ligger oeh själas.
Jag var till gumman i förmid- dags, och då sade hon, att hon gärna ville skrifta sig och få nattvarden, förrän hon ginge hädan.
Jag kunde icke laga mig af förrän aftonvardsdags, oeh nu är jag här och frågar, om prosten vill fara till gumman. » » Kära bror, » sade den ene af kaptener- na, » icke kan du resa i sådant väder.
Be- sinna, du har dina sjuttiofem på nacken! » » Icke lär vår Herre göra något åt gum- man, » sade den andre, » för du inte far ut i så ' nt vargaväder.
Stanna du hemma, så få vi en » robbert » till, och prostinnan bad oss redan vid kaffet ligga kvar hos er. » Ett mörkt uttryck af ogillande for öfver prostens ansikte, och båda kaptenerna tego.
» Prosten gör efter sitt samvete, » sade bu- det vid dörren.
» Erik Lars ' gumma hade väl förtjänt att få sin sista önskan uppfylld, för hon var alltid en Guds människa och har gjort väl åt många. » Prosten gick i dörren och ropade: » Mina, säg till Jakob, att han sätter för!
Han kan gärna taga båda två de bruna, för vi få kanske kafva oss genom snödrifvor i kväll. » De två gästerna sutto handfallna vid bor- det; den ene ville åter tala något om det svåra vädret, men teg genast för en ny mörk blick från prosten.
Han hade erinrat sig den gamla, till hvil- ken han nu äruade sig för att göra henne till viljes i en önskan, som för prästen blef ett oafvisligt pliktbud.
Han erinrade sig henne i fjärde bänken på fruntimmerssidan i kyrkan, där hon hade sin gifna plats, från hvilken hon uppmärksamt blickade upp till honom, när han talade, och huru mången gång hennes gillande ansiktsuttryck gifvit ho- nom styrka och tillförsikt, så att han en gång sagt sig själf, att hon hjälpte honom att pre- dika.
Han mindes ock, att hon i kraftigare år tagit till sig föräldralösa barn och för dem varit en blid moder, hvilken gjort dem till dugliga människor.
Flere af hennes skydds- lingar voro gifta i bygden, ett par tjänade.
Hon hade tidigt blifvit änka oeh ägde ett litet hälft hemman.
Äfven gamle Jakob tycktes vilja göra in- vändningar mot resan, såsom förenad med åt- skillig risk, men han kände sin husbonde för väl för att våga lägga sig i, hvad som hörde till hans kall.
Och så bar det i väg på öfversnöade vägar, genom drifvor och hinder.
Stundom visste man icke rätt, hvar man var, åtminstone icke hvart den fläck hörde, på hvilken man befann sig på vägen.
Man fick öfverlämna kosan åt hästarnes bättre instinkt, och efter flere motigheter, men utan olycka såg man framför sig en liten stuga, ur hvilken blänkte ett inbjudande ljus.
Hä- starne fick Jakob leda in att sämjas med hemmanets två kor; han lade försiktigt täc- kena öfver dem och hjälpte prosten alt slå snön af hans vargskinnspäls, som gifvit sock- nens landthandlare ämne till kvickheten, att prosten var ett får i ulfvakläder.
Därpå in- stego båda i stugan, där Jakob stannade; prosten gick in i kammaren, där den döende låg.
Det såg torftigt ut i den stilla kammaren, där allt af ålder och rök hade en viss brun färg.
Bohaget var det i bondstugorna van- liga: en kort liggsoffa, några omålade trästo- lar och en stor byrå med de kungligas por- trätt ofvanför.
Här och där sutto » taflor » ur den heliga historien, och ett och annat bibelspråk talade om ägarinnans sinnesrikt- ning.
Den gamla låg där, tärd och blek, men nästan vacker i sitt snöhvita hår.
Prosten och hon hälsade hjärtligt på hvarandra, och som han fann, att ingen tid var att förlora, började han genast sin heliga förrättning.
Gumman reste sig till hälften i sängen och åhörde andäktigt skriftermålet.
Prosten kom sig icke för, han visste ej hvarför, att fråga henne, om hon hade något på samvetet.
Det var ett uttryck af frid, som motsatte sig den fråga af detta slag, han hade på läpparne; att han icke skulle öfverraskas af någon af dessa hemska bekän- nelser, som prästen understundom får höra i » sockenbud », och som kunna förstämma ho- nom i veckor, därpå var han säker.
Han kände den gamlas rena vandel.
I dess ställe frågade han, om hon haft nå- gon sorg, som tryckt henne, och fick därpå till svar ett tydligt ja.
» Vill I säga, hvilken den sorgen varit? » frågade prosten.
» Ja », svarade den gamla, hvilkens krafter synbarligen nu voro alldeles medtagna.
Hon hämtade sig likväl och svarade: » Vår Herres pinohistoria — låg — jämt — för — mig, » och därmed sjönk hon tillbaka i bädden.
Hen- nes ansikte hade nu antagit ett förklaradt ut- tryck.
Med tårade ögon betraktade prosten henne och stod en stund lutad öfver henne som öfver en förklarad syn.
Det var, som lyfte sig taket öfver honom, och den torftiga kammaren förvandlade sig till ett tempel.
Un- derbara orgeltoner böljade under dess hvalf; allt det, som kvalt den gamle herden på hans bekymmerrika post i församlingen, fläktade bort som en lätt dimma, och alla de motsägelser, han rönt, den bitterhet, han erfarit, den smä- delse, han fått uppbära, smälte hop till ett enda långt välljud.
- » Gäck in i din Herres glädje! » hviskade han åt den gamla.
Plötsligen vände han sig ut åt stugan och ropade: » Jakob, spring efter hennes piga! » Tjänstflickan kom in; de ödesdigra rosslin- garna hade börjat.
Prosten stod kvar, och flickan snyftade stilla.
Äfven Jakob hade trädt fram till bädden.
Allt var snart slut.
Prosten satte sig ned en stund med hopknäppta händer, stod så upp, och Jakob gick ut och satte för.
Huru prosten och Jakob kommo hem, kunde aldrig någon af dem berätta.
Jakob påstod, att det varit som i sagan, där snön på skogsandens befallning delade sig, och utan minsta hinder kommo de fram.
Hästarne trafvade modigt och gladt, och när Jakob såg åt prosten, hade dennes ansikte i stjärnljuset liksom ett skimmer öfver sig.
Båda tego.
De voro snart vid prostgårdens trappa, och Jakob lämnade sin husbonde, ännu mera fylld af vördnad för honom, hans nit och hans heliga mod.
Våra f ö r f a t t a r i n n o r inför Svenska akademien.
En liten r e v y för af H. Idun H.
III.
land medel, som Svenska akademien har i sin hand till vittra författares uppmuntran, bör slutligen också nämnas det s. k. literära an- slaget.
Alltsedan 1864 har nämligen akade- mien att årligen afgifva förslag till fördel- ningen af ett statsanslag å 6,000 kronor, af- sedt att af kongl.
maj:t disponeras » vare sig till tillfälliga honorarier åt vittra författare af utmärkt förtjänst och som af dylikt understöd kunna vara i behof, eller ock samt företrä- desvis till understöd åt yngre obemedlade per- soner, som visat mera framstående anlag för literär verksamhet ».
A f detta anslag har på akademiens hemställan kongl.
maj:t två gån- ger lämnat understöd åt författarinnor, hvar- dera gången med 500 kronor, nämligen dels 1888 åt fru Victoria Benedictsson, född Bru- zelius (signatur: » Ernst Ahlgren ») och dels 1891 åt fru Josephine Wettergrund, född Kjellberg (signatur: » Lea »).
Den förras för- tidiga och sorgliga bortgång, som bröt en ovanligt lofvande författarebana redan året ef- ter det akademiens utmärkelse hunnit henne, minnas alltför väl alla vännerna af » Fru Mari-
arine. » Äfven där satte akademien, men nu utan att ana det, » en ros vid grafvens rand ».
Fru Wettergrund, allas vår Lea, af hvars täcka och glada penna vi senast denna jul sett några nya prof, vore värd sitt eget kapitel; men det är ju redan af annan haDd skrifvet i Idun.
* * * » Nlå, är detta allt? » utropar nu kanske en läsarinna.
» Skulle akademien ha förbigått det största kvinnliga snille, som lefvat i vårt land efter 1786, hon, hvars dikter vi ännu i dag läsa med samma förtjusning, som våra mor- mödrar läste dem för hundra år sedan — vår odödliga Anna Maria Lenngren? » Nej, visserligen icke.
Men som hon ej fal- ler under någon af de angifna kategorierna — pristagerskornas eller de utom täflingen pris- belöntas — så hafva vi ej ännu fått tillfälle omtala henne.
Ty det är alldeles särskilda hedersbetygelser, akademien ägnat henne — hedersbetygelser, som icke sammanfalla med dem, någon annan författarinna åtnjutit från samma håll.
Att vår snillrikaste skaldinna också var vår blygsammaste, känna vi af literaturhistorien.
Bland de täflande i akademien syntes hon ej; sina bästa dikter, dessa mästerstycken af be- stående värde, har hon skrifvit anonymt i den af hennes man redigerade tidningen » Stock- holmsposten », och till att samla och utgifva dessa dikter kunde hon aldrig förmås.
Först efter hennes död utkommo de under den an- språkslösa titeln » skaldeförsök ».
Akademien hade nog under flere år sökt ett lämpligt sätt att hedra denna ovanliga kvinna, hvars skygg- het för offentligheten emellertid försvårade hvarje sådant steg från akademiens sida, då omsider 1797 man genom en öfverrumpling be- redde sig tillfälle att visa henne en utmärkelse, enastående i sitt slag.
På högtidsdagen nämnda år i närvaro af konungen och drottningen samt en talrik och lysande åhörareskara, bland hvilken äfven fru Lenngren befann sig, riktade till henne en af akademiens ledamöter grefve Gyllenborg en hyllning, som började med orden: » Fåfängt trädens skugga väljes Af en blygsam näktergal, Stämman känns, ehvar hon dväljes, A f de ljufsta toners val. » Den öfverraskade skaldinnan besvarade några veckor senare akademiens artighet med den fina och kvicka dikten » Dröm », som af Leo- pold upplästes i akademien den 11 januari 1798, och som återfinnes i fru Lenngrens tryckta diktsamling.
Då 1799 en pension å 150 rdr specie blifvit af konungen ställd till akademiens disposition för att förlänas nå- gon författare utom akademien, skyndade man att tillägga fru Lenngren densamma.
År 1801 öfverlämnade akademien till henne sina handlingar, nya upplagan, och hon betrak- tades, för att begagna Franzéns ord, såsom » akademiens osynliga ledamot. » Är 1803 lät akademien två af sina ledamöter vid ett för ändamålet aflagdt besök hos fru Lenngren un- derrätta henne om » det nöje, hvarmed aka- demien skulle se i allmänhetens händer en samling stycken, som med bifall mottagits och som röjde snille, talang och en lycklig smak. » Hennes svar blef artigt undvikande och aka- demiens framställda önskan utan påföljd.
Då fru Lenngren 1817 afled, kondolerade akade- mien genom två af sina ledamöter och utta- lade då till hennes efterlämnade make » sitt hopp, att den aflidnas förträffliga skaldestycken måtte samlas och utgifvas » — något som äf- ven omsider skedde 1819.
Redan året efter fru Lenngrens död präglade akademien öfver henne sin skådepenning — en ära, som akademien ej visat någon annan kvinna — och Franzén skref den dithörande minnesteckningen, 1853 reste aka- demien en minnesvärd på hennes graf å Klara kyrkogård i Stockholm, och slutligen ägnade Bottiger hennes minne den sköna sång, som på akademiens högtidsdag 1859 upplästes.
R ä t t e l s e.
I afdelning I I af denna uppsats har strax i början ett tryckfel insmugit sig; där står nämligen att Svenska akademien sedan sin stiftelse utdelat 19 mindre pris, hvilket härmed rättas till den verkliga summan, som är 192.
Ett möte.
Utkast af Cecilia f Bååth-Holmberg.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
^, a g kände er genast, då ni mötte mig där- nere » Unter den Linden », sade han, » men ni såg mig ej; jag stannade bredvid er framför blomsterfönstret, men ni blickade så främ- mande på mig — jag ville bli säker på min sak, och så följde jag efter er hela vägen hit — portiern sade mig namnet — det är ett annat nu, » och han fäste blicken på de båda släta ringarne på min hand, » men jag kände det dock, jag har mor och syster hemma i Sverige, och genom dem får jag ständigt un- derrättelse om er alla — jag var för öfrigt viss om, att jag ej misstagit mig, jag kunde ej göra det », tillade han lägre och med rörd röst, » och tack för det ni velat vänta på mig här! » Jag berättade leende den förnimmelse jag haft af att vara följd af någon eller något välbekant och dock främmande, och huru öf- verraskad jag blifvit af hans kort: » ty hur skulle jag väl kunnat tänka — kunnat igen- känna — — » Jag afbröt mig hälft tvekande, medan min blick öfverfor den eleganta, manliga gestalten framför mig, hvilken så tydligt bar prägeln af världsvana och en mycket god samhälls- ställning.
» — — den forne trädgårdsdrängen och seminaristen, » ifyllde han med ett glädtigt skratt och en skälmaktig min, som äfven kom mig att le.
All förlägenhet var nu med ens liksom bortblåst.
Då han satte sig midt emot mig i en länstol, måste jag beundra hans lediga, fina sätt, så fritt från allt tillkonstladt, och fritt och gladt flöt samtalet om gammalt och nytt.
Min historia från den dag, jag förlorat ho- nom ur sikte, var snart berättad, och hans egen — — — » Jag kunde ej bli skollärare, » berättade han, » hvarje själfständig känsla förkväfdes i semi- nariet, jag höll på att bli en narr, ett dum- hufvud, en trång själ — jag ville bli fri igen, och så gjorde jag mig fri.
Men upp ville jag, till drängstugan ville jag ej återgå, arbeta ville jag, det var inte det jag var rädd för.
Så gick jag i Danmark igenom ett bokhålleriinstitut — det kunde ju alltid bli godt för något — och på mitt examens- betyg därifrån fick jag plats hos en landt- handlande hemma i Sverige; där stod jag i bod och vägde upp sill och salt, ja — det syns inte nu, » sade han skrattande och lyfte upp den fina handen, på hvilken jag ofrivilligt fäst min blick, » men då sågo de ut som saltadt kött » — han gnuggade händerna — » jag frös och svalt, och så köpte jag mig böcker och läste om nätterna, mest tyska., ty något språk måste jag lära mig, — det kunde jag begripa, och upp ville jag — » Han reste sig från stolen, strök med han- den öfver pannan och såg tankfullt framför sig.
Jag lade märke till, att det svarta, ännu krusiga håret, som lockade sig kring den breda pannan, vid tinningarne var starkt grånadt.
» — — Det var en tung tid, » fortsatte han, » men jag arbetade, och så fick jag af en händelse bättre anställning: det sporrade, och inom ett par år hade jag kommit än längre fram.
Jag kände på mig, att jag dugde till något mera än endast uträtta så att säga drängsysslor också inom mitt nya yrke, jag kände mig ha kraft att leda, att styra, att vara hufvud och tanke — och så » Han satte sig åter ned midt emot mig; öf- ver hans ansikte, som vid ögonen och pannan fått lätta rynkor, låg ett uttryck af stark energi, men det veka draget var borta; det var en arbetets man, jag hade framför mig, en man med vilja och med kraft att genom- drifva denna.
» min principal hade af något skäl uppmärksammat mig — han var chef för en af provinsens största spannmålsaffärer med fi- lialer i utlandet.
En dag fick jag order att om fjorton dagar begifva mig till London — en stor affärsuppgörelse anförtroddes mig.
Här var framtiden — • hvad jag arbetat för och väntat på, det hade kommit, och jag — jag kunde ej ett ord engelska.
» Skulle jag nu åter förlora allt?
Det var mitt lif, min framtid, som stod på spel.
Om jag lyckades eller ej, ja, i alla händelser var mitt öde nu afgjordt; men jag ville lyckas.
I fjorton dagar läste jag endast engelska, en vän och kamrat skötte min plats utan min principals vetskap, en annan gaf mig hjälp vid språkets uttalande, jag lärde mig en hel hop affärsfraser — och jag for; — en hel förmögenhet, mitt eget och andras väl eller ve låg i min hand, och jag var ung och oer- faren och hade endast mig själf att taga råd af — — — » Han tystnade åter en stund, böjde sig fram i stolen, hvilade armarne emot knäna och tryckte fingerspetsarna mot hvarandra.
» — — — men jag lyckades, » sade han, lyfte upp hufvudet och såg på mig, » jag lyc- kades då — och jag har lyckats sedan — min principal gjorde mig till chef för sina utländska transaktioner; jag har varit bosatt i Ryssland, jag har varit detsamma i London — i Hamburg — i Paris; nu är jag här, min egen herre, och lyckan följer mig ännu — ja, min bästa lycka har jag ju därhemma — ni måste komma med till mitt hem — till min hustru — hon känner er så väl, lik- som hon känner allt det gamla — — » Hans röst darrade litet, och det veka dra- get kring mun och ögon kom åter fram.
» — — K o m; i mitt hus är ni den käraste gästen, neka mig ej glädjen att hälsa er väl- kommen där, låt mig visa er mina barn, ni skall få se, att jag ej glömt den gamla leken, att jag ännu af en annan liten flicka blir be- segrad i striden mot » Gustaf Adolf » » Jag lofvade komma, och när han reste sig för att gå, kände vi båda, att den tid, som låg mellan detta ögonblick och det, då vi sist krattade löf sida vid sida, ej gjort oss främmande för hvarandra.
På eftermiddagen tog jag en droska och for till hans hem vid en af stadens finaste gator och i andra våningen af ett elegant hus.
Då jag kom in i tamburen, ryckte han upp dörren till en stor salong och ropade till sin hustru därinne: » Aline, Aline, här är — — — » Och han nämnde mitt flicknamn, sådant det uttalades i barndomshemmet på den skån- ska slätten.
Till ett verkligt hem hade jag nu kommit, och jag hälsades här som en länge väntad gäst, en hedersgäst, hvars plats ej blott för tillfället var främst vid bordet, utan som, det kände jag, äfven länge varit mig förbehållen i hans och genom honom i hans hustrus hjärta, en obestridd plats såsom en vän från fordom, alltid ihågkommen med trofast till- gifvenhet.
» Lyckan följer mig, » hade han sagt.
Den hade följt honom äfven utom affärerna.
Det var en rik mans hem och en bildad mans hem, hvari jag nu stod, ett hem, för hvilket konst och smak ej voro främmande, ' hvilket en fin kvinnas hand hade ordnat.
Ä n mer, ett hem med vackraste ömhet och för- troende, där minnet af det flydda ej var en skam, utan en skatt, som omhuldades med kärlek.
På det eleganta salongsbordet låg ett stort album; han visade mig det; främsta sidan fylldes af en rad fotografier, hvilka skulle kommit mig att skratta, om jag ej med ens känt hjärtat värmas af ökad aktning för man- nen framför mig, så trofast och hederlig, så god och genomfin.
Det var en rad porträtt af tarfligaste beskaffenhet, grofva, hälft ur- blekta; en gammal mörklagd gumma i bond- dräkt, ett par yngre bondgummor — hans mor och systrar — stela och raka och i tvungen ställning, och så jag själf och mina bröder som små och allt annat än fagra » Mor har hälsat på mig här, » berättade han, » hon har varit hos mig både i Libau och i London; jag skulle ej känna mer än half lycka, om hon ej sett, hur godt jag har det, — men bo hos mig för alltid, det vill hon inte; hon vill dö därhemma i byn, säger hon — jag har köpt ett litet hus åt henne där — — » Han började promenera af och an i den stora salongen: s&gt; — — minns ni — minns ni — minns ni — — » Och hans ungdomstids alla minnen, hvilka i så mycket äfven voro mina egna, från by och hage, från äng och park, mötte mig nu åter från hans läppar, såsom de nyss lefvat upp för mig själf under min väntan på hans ankomst borta i hotellrummet; allt det trofasta i hans natur bröt fram; trofast var han, framför allt mot det bästa inom sig själf: den sannt helgjutna personlighet, som ur den gångna tidens slit och drängar- bete tagit vara på allt det goda och glada och fört detta med sig in i världsmannens nuvarande lif.
Stoj och buller från närgränsande rum af- bröto hans minnen; hack i häl efter hans hust- ru, hvars klarblå ögon gladt logo emot ho- nom, följde den lilla barnskaran, tre käcka, mörkögda små, alla med flöjter och säckpipor, blåsande och spelande.
V i sågo ett ögonblick på hvarandra, han och jag, så brusto vi båda i skratt.
Han sprang fram, tog en pipa från ett af barnen och började blåsa: Min fader var en millionär, min moder född grefvinna — — Jag tog upp den lilla flickan i mitt knä; hon hade sin faders mörka ögon och sin mo- ders dunkelbruua hår; hon bar mitt eget namn och svarade mig frimodigt på mitt och sin fars eget svenska mål.
Han stod en stund hälft allvarsam och såg på oss; vi sprutto till vid ett ackord från pianot.
Det var hans hustru, som med en menande nick åt mig började spela en välkänd melodi.
» Ja visst »; ropade han gladt, » så skall det låta! » Och hans ansikte strålade både af rörelse och af glädje, då de båda mörkhåriga små gossarne med klara, ehuru, späda röster sjöngo: Gå ej till stranden, Ring, med din maka, Helst sedan stjärnorna sprida sitt sken — — hans egen gamla visa från gossåren, hvilken han så ofta sjungit för mig under trädgårds- arbetet.
Jag satt i soffan med den lilla flickan, min egen namne, i mitt knä; dagern i rum- met dämpades af yfviga bladväxter och tunga färgrika draperier — framför mig låg upp- slaget albumet, hvarifrån de gamla skånska porträtten blickade emot mig, minnen från ett förflutet, så olikt det nuvarande som träd- gårdsgossen var olik den fine mannen därborta, och dock nära förbundet med allt detta vackra och varma, som jag såg och kände omkring mig.
Det var detta, under alla lifvets skif- ten bevarade kärnsunda, naturfriska, som, all- tid gömdt såsom drifkraften i hans väsen, lyft honom från drängstugan till salongen.
Han hade i sanning » kommit upp » och det i bästa mening.
— Så återfann jag lekkamraten, hvilken så länge stått utom min tankevärld; och då jag senare på aftonen åkte hem till min bostad genom världsstadens kvalmiga gator, tyckte jag mig känna en fläkt från barndomshemmets östersjöluft.
— — — * * * En episod under en resa, ett tillfälligt möte med en vän från fordom, en ringa till- dragelse utan dramatisk spänning eller udd, men likväl en ljusglimt af det bästa, lifvet kan bjuda.
.
.
" Sotarn kommer! "
» f&amp;ret är långt, » säger ett gammalt ordstäf — och kU * under detta » långa » år uppträda många olika gäster i hemmet: somliga hälsa vi med den stör- sta glädje, andra taga vi egentligen emot med in- nerlig ovilja o c h obehag, gäster, hvilka vi helst för alltid skulle vilja behålla i huset, och sådana, hvilkas affärd är oss en hemlig tillfredsställelse.
Ofta äro också meningen o c h domen öfver gä- sterna mycket olika hos familjens skilda medlem- mar eller förändras vid tätare besök, men en gäst stiger tid emellan in öfver hvarje tröskel, hvilken öfverallt hatas och fruktas, o c h den vi med sann- skyldig glädje åter se på ryggen, emedan han städse vänder upp och ned på hela vårt husliga lif.
Och dock kunna vi på intet villkor umbära honom; och skulle han utebli, gåfve vi oss ej ro, förrän vi sändt bud efter honom.
Vi syfta på sotaren, denne faslige, svarte man, som icke blott är de enfaldiga småttingarnes buse, utan lika myc- ket den förståndiga husmoderns.
Vid blotta ordet: » Sotarn kommer » väckas inom oss allehanda obehagliga minnen.
Vi se i anda- n o m en förfärlig oreda i köket, i förstugan o c h i matsalen, som o m alla ordningsregler för dagen vore aflysta.
Vi vädra redan på förhand den ge- nomträngande egendomliga lukten o c h tycka oss här o c h hvar upptäcka svarta » tummar » på våra manschetter, händer o c h näsor — och allt ha vi sotarn att tacka för!
Ja, till och med herrn i hu- set delar vår antipati mot denne fruktade gäst, ty han vet af erfarenhet, att på hans visitdag blir middagsmaten mycket enkel o c b desslikes försenad, att hans lilla fru efter middagen ej har tid att skänka h o n o m någon språkstund eller öfver hufvud alls inlåta sig med hans angelägenheter och önsknin- gar, att han med ett ord ej längre är hufvudpersoneni huset som rätt och tillbörligt, utan får vika för — sotarn!
Och det är dock något för starkt, men står ej till att ändra!
Men låtom oss nu på allvar resonnera o m sa- ken — svart på hvitt!
Är det verkligen så nöd- vändigt, att sotarns besök blir ett obehag för hela huset?
Oundgängligt är j u hans arbete, afvara h o n o m kunna vi ej, och när efteråt elden åter muntert flammar och finner sin rätta väg genom fejade rör och spjäll, så tänka vi tacksamt: skönt i alla fall att ha det gjordt!
Hvarför då taga sa- ken så viktigt?
Något som måste ske, det bör man med friskt m o d genast gå till mötes och tänka som s å: nå, en gång är ingen gång.
I dag en smula extra stök o c h besvär och i kväll det angenäma medvetandet, att det åter är lyckligt öfver.
Allt arbete går bättre, o m man villigt går till det och oförfäradt griper det an.
Vår förtänksamhet bör dessutom förmå oss att vederbörligen rusta oss till sotarns visit.
Köket bör på förhand helt och hållet utrymmas, bäst i korgar, s o m man stäl- ler undan någonstädes, dit den svarte gästen icke kommer.
Om möjligt sörja vi äfven på förhand för varmt vatten, som vi väl öfvertäckt sätta un- dan för att efteråt genast ha till hands.
Rundt om spisen strö vi golfvet tjockt med sågspån.
Sot o c h aska, som oundvikligt då och då dras ut på golfvet, blanda sig då med sågspånen och låta lättare bortsopa sig med denna, utan att golfvet alltför mycket smutsas.
Sotet, s o m skrapas ned, tillvarataga vi och kunna använda det i trädgår- den s o m ypperligt gödningsämne.
För en del växter är det dock väl skarpt o c h i det hela bäst, o m man i en större trädgårdskanna rör ut det med kallt vatten och så brukar det vått.
Till att rengöra köket tar man före allt annat varmt vatten med något soda eller såpa, skurar först spisen och gör så genast upp eld för att värma nytt vatten, af hvilket man en sådan dag behöf- ver stora kvantiteter, o m rengöringen skall bli grundlig.
De moderna köken äro för det mesta målade med oljefärg.
Tak och väggar tvättas nu snyggt af; man tillsätter bäst till det varma vattnet några skedar salmiaksprit i stället för att taga såpa.
Ställen i taket, som äro allt för sotiga, gnider man först in med något olja, då de lättare låta ren- göra sig.
Härefter komma lårar, hyllor, dörrar och poster, ställ för kokkärl o c h naturligtvis bord och stolar; till det omålade träet nyttjar man sand och såpa, och till alltsammans spar man sig in- gen möda, begagnar lämpliga redskap, borstar o c h trasor, o c h gnider eftertryckligt.
Under dagens lopp får man naturligtvis besörja de löpande syss- lorna däremellan och därvid ej låta kokningen behandlas alltför bisakligt för att ej bringa herrn i huset i misshumör.
Man kan ju alltid ordna matsedeln så, att kokandet tar så liten tid som möjligt i anspråk o c h dock blir tillfredsställande, man kan dagen förut ha gjort undan t. ex. soppan, hämtat hött från slaktarn o.
s. v. Ännu felas dock mycket i en grundlig rengö- ring af köket.
Messings-, bleck- o c h koppargerå- det skall putsas och skuras, så att det glänsande kommer upp på sina platser, Spiselhällen får en ordentlig borstning, så att den blir spegelblänk, fönstren böra lysa genomskinligt klara, och allra sist bestås en radikal skurning åt köksgolfvet, hvilket man på morgonen blott provisoriskt tvät- tat af, för att ej all soten må gnidas in o c h den sista skurningen bli allt för mödosam.
Men när du så har alltsammans fint och fär- digt, rent, klart o c h glänsande, då stannar du i köksdörren o c h betraktar med förnöjelse dagens verk och kommer i tysthet öfverens med dig själf, att hela saken egentligen ej var så mycket att tala o m eller ta så högtidligt från början.
Nu är j u dock allt lyckligt öfver!
Oeh när sotarn härnäst gör sin visit, tager du mot h o n o m med godt hu- mör o c h villigt sinn och gör ej så stor affär däraf, att man o c h barn och tjänstehjon pliktskyldigast måste instämma, o c h att dagen hälsas s o m en sannskyldig olycksdag!
M.
H.
O, att tänka sig, att vi använda vår känne- dom om hvarandra till att söka rätt på de öm- tåligaste ställena, där de onda orden kunna träffa!
Och det kalla vi kärlek.
A. Kielland.
I barnens krets.
Broder Jakob.
_ J e n tid är nu inne, då vårt vinterförråd Klå af inhemska frukter är reduceradt till en obetydlighet, och då vi därför gärna hålla oss till söderns skatter i denna väg.
I synnerhet är det apelsinen, som nu har sin mest strykande afgång.
Familjefadern hemkommer på eftermiddagen med ett litet paket af oregelbunden form och omringas genast vid sitt inträde af en liflig barnskara, hvilken med synnerligt intresse be- traktar fadrens lilla knöliga börda.
» H v a d har du där, pappa? » » Jag vet, jag vet! » » A c k, mamma, nu har pappa köpt apel- siner! » Så ljuder det i kör från friska barnaläp- par, och de glädjestrålande små ansiktena väcka hos de närvarande äldre en om möj- ligt större fröjd, än den förestående delningen väcker hos d e unga.
Små tjänstaktiga händer framtrolla i en hast på bordet bricka, fruktfat, tallrikar, knifvar och socker, hvarpå storebror, en ung- dom med hela tio år på nacken, med en ål- drig tjänares värdighet kringbjuder de läckra frukterna.
» Skall icke tant Augusta äta sin apelsin? » frågar om en stund en späd röst.
A l l a se på tanten, som låtit sin tallrik stå orörd och fortfar med sitt broderi.
» Jo, mitt barn, men j a g vill först sy detta blad färdigt; och så tänkte jag att få pre- sentera för er bror Jakob, då I fån tid där- till. » » Bror J a k o b?
» » Inte har tant någon bror, som heter så? » fråga de minsta barnen.
» Tant bara skäm- tar och tänker säkert på något roligt åt oss, det ser jag på henne, » säger den tolfåriga Gerda lugnande.
Snart lägger tant Augusta sitt arbete, och barnen se väntansfullt på, medan hon medels några snitt med knifven i skalet gör ett par djupa, runda hål, en lodrät, nedåt bredare skåra och därunder en längre något böjd dito, hvarefter den röda frukten framställer ett lycksaligt le- ende ansikte.
Det nu färdiga hufvudet läg- ges på en servet och båda på ett tomt vin- glas.
» Här sen I bror Jakob, » säger tanten, och Jakob böjer gravitetiskt sitt hufvud till häls- ning.
Genom att draga och vrida på serve- ten, förmår hon Jakob att än höja blicken mot taket, än blygsamt se ned mot golfvet, allt under det hon gör honom frågor om hans vistelse i Spanien och resan därifrån.
Det hela är så otroligt komiskt, att äfven föräl- drarne måste instämma i barnskarans muntra skratt.
men har ingen.
Tant Augusta tar en snibb af serveten och torkar bort några tårar, som på grund af hennes tryckning på hans hufvud rulla utför hans kinder.
Barnen jubla.
D å han blifvit herre öfver sina känslor, sjunger han visan till slut.
Han synes litet medtagen och anförtror tant Augu- sta, att han ej mår riktigt väl: han hai en efterdyning af den besvärliga sjösjukan.
Han börjar » ropa på Ulrik ».
Tant Augusta ber om ursäkt för honom, och då han ingen re- ling har att luta sig öfver, får glaset mot- taga den saft, som genom en kraftig tryck- ning af tantens finger framväller ur hans ännu leende mun.
Och härmed är historien om broder Jakob slut, men barnens skratt ljuder länge än, och den femårige Emil, som vägrade att dricka apelsinsaften ur glaset, förklarande, att det var » allt för oaptitligt », kan ännu långt ef- teråt på ett mästerligt sätt efterhärma broder Jakobs hufvudställningar och ögonkast.
M. Smånotiser för kvinnovärlden.
Fru Emelie Flygare-Carlén, vår åldriga och värderade författarinna, har sedan jul dagligen varit sängliggande.
Det är dock först sedan några dagar tillbaka hennes tillstånd varit af natur att ingifva allvarsamma farhågor.
I lördags var hon hela dagen medvetslös och kunde, sedan hon vak- nat till sans, icke känna igen sina närmaste be- kanta.
Hon måste s o m ett barn vändas i sängen och kan ej intaga föda annat än i flytande form, äfven denna i ringa kvantitet.
Ofta angripes hon af hosta, o c h i följd af de i hög grad nedsatta krafterna är hennes tillstånd betänkligt.
Ett ädelt minne efterlemnar fru Justina Mar- gareta Altin, framlidne skeppsklareraren L.
M. Altins enka, hvilken den 6 dennes afled i Sunds- vall i en ålder af 55 år.
Redan i lifstiden känd för sin storartade välgörenhet, hade hon nu i sitt testamente förutom frikostiga gåfvor till anhöriga donerat: till upprättandet af ett barnsjukhus i Sundsvall 20000 kr., till pensioner ä 200 kr.
åt ålderstigna tjänarinnor i Sundsvall 100000., kr till aflöning åt två sjuksköterskor för fattiga i Sunds- vall 25000 kr., till aflöning åt en stadsmissionär i Sundsvall 8 000 kr.
samt till vård af sinnessvag kvinnlig stadsbo 5 0 0 0 kr.
Återstoden har anslagits till inrättande af en uppfostringsanstalt för vanvårdade barn i Sunds- vall.
rights of vomen » (Häfdandet af kvinnans rättig- heter), en bok s o m bildar en af utgångspunkterna för den moderna kvinnorörelsen.
Mary Wollstonecroft visar sig här stå långt framför sin tid.
Starkt gripen af revolutionens läror o m frihet, jämnlikhet och broderskap fordrar hon i kraftiga ord tillämpandet af dessa läror äf- ven för kvinnan.
Och det finnes väl knappast en reform, hvilken sedermera genomdrifvits eller på allvar påyrkats till kvinnans frigörelse, som ej finnes framställd redan i » A vindication of the rights of w o m a n ».
Nya Språkkursen öppnar sin vårtermin i dag fredag den 15, då den första kursen för terminen tager sin början.
Under loppet af följande veckor öppnas successivt terminens öfriga kurser i de 9 olika språkliga ämnen, som f. n. stå på kursens program.
Anmälningstiderna äro som förut kl. 10 — 11 f. m. och - 4 — 5 e. m. Lektionstiderna äro företrädesvis förlagda till eftermiddagarne.
S o m nyhet för denna termin torde framhållas att för- middagskurser anordnas för Iduns prenumeranter till reducerad afgift.
Som lärare fungera äfven innevarande termin jämte föreståndarne — jur. kand. Pontus Dahlan- der (engelska) och doktor J. Bergman (tyska och la- tin) — pastor R. Ostermann och fil.
lic. Joseph Falk (franska), fröken Caroline Dietriehson (italienska) samt docenten vid Upsala universitet d:r K. Ljung- stedt (jämförande språkforskning).
Som bevis på det förtroende, denna läroanstalt redan vunnit bland allmänheten, må nämnas, att under de tre gångna terminerna af dess tillvaro omkr. 670 äldre o c h yngre elever (däraf flere från landsorten) begagnat sig af dess undervisning.
T e a t e r o c h m u s i k.
Kungl.
operans repertoar har naturligtvis också på sista tiden rönt inflytande af influensan.
Flere med- lemmar såväl bland solisterna som bland kör- och kapellstaten hafva varit och äro sjuka.
Sålunda måste den till i tisdags annonserade föreställningen af » Romeo och Julia » till f Jljd af flere sjukdomsfall inställas.
Under inöfning är Mozarts » Figaros bröllop » med hr Brag i titelrollen.
Öfriga partier i operan ut- föras af fru Ostberg (grefvinnan), fru Edling (Su- sanna), fröken Karlsohn (Cherubin), fru W.
Strand- berg (Marcellina), hr Johanson (grefven), hr Ström- berg (Bartholo), hr Rundberg (Bazil) och hr Graf- ström (Antonio).
Operan » Gioconda », som var ämnad att gifvas i början af januari, torde nu, sedan repetitionerna åter börjats, varda färdig till uppförande i slutet af må- naden.
- Den dramatiska afdelningen förbereder för när- varande » Egmont ».
Vasateatern uppförde i tisdags för första gången Offenbachs gamla bekanta opera-buffa » Frihetsbrö- derna ».
Premieren hade lockat en fulltalig publik, som med det lifligaste bifall hälsade de välkända melodierna.
D e uppträdande gjorde ock sitt allra bästa.
Hr Varberg briljerade i sin gamla glansroll söm röfvarkaptenen Montedafiore, och hr Strömberg var mycket rolig som den gamle stelbente röfvaren Pietro.
Bland de kvinnliga sujetterna togs priset af fröknarna Ekström och Grönberg som resp. Fra- goletto och Fiorella; fröken Johnson var äfven bra på sin plats som den unge hertigen af Mantua.
För öfrigt blef det vokala i allmänhet betydligt bättre tillgodosedt å den kvinnliga än å den manliga sidan.
Operabuffan gick i sin helhet bra och synes hafva alla förutsättningar i behåll att nu som fordom locka många fulla hus.
Ett vackert arbetslif.
En i hufvudstaden, synnerligen å Söder, mycket bekant kvinna, äga- ren o c h innehafvaren af firman C. Kihlbergs lån- bibliotek o c h bokhandel, mamsell Johanna Fred- rika Söderberg ingick i lördags i sitt 79:de år.
I närmare ett hälft sekel har den högt aktade gamla efter sin företrädares, mamsell Kiblbergs, d ö d och några år dessförinnan utan biträde skött denna icke obetydliga affär.
Än i dag bibehåller h o n sin goda syn, sitt aldrig svikande minne, sin för- vånande arbetskraft o c h sina många vänner, till- D å tant Augusta utfrågat honom, berättar hörande alla samhällsklasser.
Med den svenska hon, hvad hon upplefvat under, hans borta- vänligheten förenar hon ock något af den finska varo, och han är artig nog att ej afbryta I envisheten o c h uthålligheten, och dessa i samband torde ha bibehållit henne vid den förträffliga hälsa henne, men genom att nicka eller ruska på och de så godt s o m obrutna krafter, af hvilka den hufvudet visar han sitt deltagande.
Till sist vördade åldringen ännu är i besittning.
ber tant Augusta honom sjunga en visa.
Han synes vara litet ovillig därtill, men går slut- K o n s t.
ligen in därpå och uppstämmer: Sjukdomsfall.
Fru Hedda Wennerberg, född grefvinna Cronstedt.
f. d. ecklesiastikministern » Bort i fjärran land i söder, Wennerbergs maka, insjuknade i slutet af förra Konstnärernas byggnadslotteri.
Bristen på en fullt lämp- där orangedrufvan glöder » etc. veckan.
Tillståndet, som redan i lördags var högst lig utställnings- och samlingslokal för våra konstnärer Han synes själf blifva rörd och vid orden betänkligt, förvärrades ytterligare under denna har alltid gjort sig synnerligen kännbar här i hufvudsta- » men på dig jag tänker ofta » sänker han vecka, i det håll åt hjärtat flere gånger besvärat den.
För att om möjligt afhjälpa denna brist hafva konst- sentimentalt hufvudet på sned.
Plötsligt tyst- patienten.
Krafterna äro till ytterlighet nedsatta.
närerna nu fått tillstånd att anordna ett större konst- lotteri, till hvilket de själfva skänkt en hel mängd nar han.
Tant Augusta frågar, hvad han vill, konstverk, många af stort och framstående värde.
men han svarar ej.
Slutligen hviskar han henne Dessa konstverk finnas för närvarande utställda i Ett hundraårsminne för kvinnorörel- i örat — han generar sig för de kringstående sen.
I år för jämnt 100 år sedan utkom Mary Konstföreningens gamla lokal vid västra Trädgårds- att säga det högt — att han behöfver en näsduk, Wollstonecrofts berömda bok » A vindication of the gatan (ofvanpå Blanch ' s kafé).
Bland de utställda
lotterivinsterna märkas som sagdt en hel del förträff- liga saker.
Bland annat torde böra framhållas dels taflor, dels teckningar af Arsenius, Richard Bergh, Gustaf Cederström, O. Hermelin, Holst, Hägg, E. Josephson, Elisabeth Keyser, Carl Larsson, Bruno Liljefors, Karl Nordström, Georg Pauli m. fl.
samt skulpturarbeten bl.
a. af Chr.
Eriksson, Hasselberg och Alfred Nyström.
Detta är utan tvifvel det stör- sta konstlotteri, som hittills anordnats härstädes.
Försäljningen af lotter har redan tagit sin början och visar god åtgång.
Utställningen är väl förtjänt af ett besök.
V i hänvisa för öfrigt till annonsen nat ställe i detta nummer.
härom å an- Den rätta.
Berättelse från landsbygden a f Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) » » SS a c S k ^ mycket! » Nils satte sig o c h såg ännu S^ng bort mot den gamla, och i skenet från ' spiselbrasan varseblef han då i det skrynkliga ansiktet ett drag af sorgbunden skygg- het.
Det såg ut, där hon salt hopkrupen långt in i hörnet, som o m hon varit rädd att sitta i vä- gen.
Detta kunde väl icke vara » farmor » eller » mor- mor » i huset.
Nils tänkte på sin egen gamla far- mor där hemma, med hvilken lugn och stilla vär- dighet hon alltid intog hedersplatsen i hemmet, och huru alla ärade och vördade henne såsom det bästa huset ägde.
Denna gamla var väl något fattighjon eller dylikt.
» Ta ' hit ett par vedträn, mormor, » bad eller rättare befallde i detsamma flickan med bård, ovän- lig röst, och då gumman, lydig s o m ett barn, ge- nast efterkom tillsägelsen, erhöll hon hvarken ett tack eller en vänlig blick därför.
Nils fäste sina ögon ogillande på flickan.
Men därvid kunde han icke undgå att märka, huru be- hagligt den välbildade gestalten rörde sig i eld- skenet, huru präktigt de tjocka, ljusa hårflätorna ringlade sig kring det stolt höjda hufvudet, huru ett par små vågiga slingor lekte på den breda, hvita pannan, o c h huru mjukt de blekröda läpparne slöto sig tillsammans.
— Han härmades nästan på sig själf, som skulle se allt detta så väl.
Men han såg också, att öfver hela denna vackra kvinnoskepnad hvilade något så stelt, otillgängligt och kallt, att det nästan kom honom att frysa.
Häradsdomaren, en lång, mager man med hårda drag och små skarpa ögon, kom nu ut; äfven han besvarade den nye drängens hälsning med blott en nick och ett likgiltigt: » välkommen till går ' s ».
Därpå tillsade han Nils att följa med till dräng- kammaren, där hans kista skulle insättas.
Som de voro i dörren, yttrade han kort och be- fallande: » Gör i ordning aftonvard åt Nils å skjutskarlen, Ingeborg I » » Jag håller på, » svarade hon och lade i detsamma i en stekpanna några fläskskifvor, hvilkas aptit- liga doft sedan kändes ända ut på gården.
Då Nils efter en stund tillika med skjutskarlen blef tillsagd att gå in o c h äta, var det redan mörkt ute, men därinne vid spiseln flammade en liflig eld, s o m tillika med en lampa upplyste det stora rummet, hvars väggar voro fullsatta med hyllor, från hvilka alla slags koppar-, bleck- och messingsskålar blänkte.
En lockande aftonvard, bestående af smör, bröd, fläsk och potatis samt en rykande kalfost, varjiramdukad på bordet.
Icke heller nu syntes några andra kvinnliga va- relser till än den gamla i vrån samt Ingeborg, som just ur ett hörnskåp framtog en brännvinsflaska samt glas, hvilka h o n äfven framsatte.
» Sitt ner o c h ät! » var den inbjudning, h o n därpå bestod.
Och s o m de båda männen rest långt o c h voro frusna och hungriga, läto de ej bjuda sig två gånger, utan satte sig genast vid bordet o c h grepo verket an med en aptit, som väl äfven till en god del fick tillskrifvas den unga husmoderns förmåga att göra anrättningen smaklig.
Husbonden k o m därpå själf in med sin pipa i munnen och uppmanade dem att » lägga för » sig » å tugga » samt att taga en » snaps », något s o m Nils för sin del frånsade sig.
Häradsdomaren skrattade till litet vid denna försäkran och tyckte, att det var nog bra att .ha fått en dräng, s o m inte söp, bara det ville hålla i sig.
e l 1 F ö r l o f Q l n g s Men Nils gaf knappt akt vare sig på svaret eller skrattet, ty någon hördes i detsamma i dörren, och hans spanande öga flög genast dit.
Nu, nu kom hon, den » snällaste » och den » vack- raste »!
Hon gick fram till midten af golfvet, där eld- skenet fullt belyste en liten, just ej så smärt fi- gur med ett rundadt, rödblommigt och gladt an- sikte, infattadt i en stor, svart stickad ylleduk.
En dunkel fråga uppstod inom Nils — skulle hon vara den vackraste?
— Men ögonblicket därpå tyckte han det nästan.
Ett sakta, men vänligt » god afton » från den unga flickan till de främmande männen kom ho- nom nämligen att hastigt resa sig och med en höflig bugning o c h en hjärtligt glad och tacksam blick besvara den första vänliga bälsning, han fått, sedan han kom i huset.
» Det är vår nye dräng. » Med dessa ord före- ställdes han för husets andra dotter af häradsdo- maren, som väl icke tyckte det var nödvändigt att säga honom, hvem hon var eller hette.
Men han visste j u förut, att hon hette Sofi, och att hon var den flicka, s o m skulle passa så bra åt honom.
Det unga hjärtat slog häftigt, men han kastade åter en skygg, fast spanande blick mot flickan, som nu satt sig ner tyst och stilla.
Det tycktes för öfrigt, som o m ingen af famil- jemedlemmarna hade mycket att säga vare sig åt hvarandra eller åt de främmande.
Det var en tung ledsam stämning öfver hela huset, tyckte Nils.
Sedan skjutsbonden rest, uppehöll den unge mannen sig den öfriga delen af kvällen i dräng- kammaren, som var belägen i statfolkets stuga nere på gården, och återsåg ej husets folk förrän följande- morgon, då han tillika med den andre drängen, Per, kom in för att äta frukost.
Vid inträdet hälsade han de innevarande med ett höfligt » god morgon », men erhöll ingen häls- ning tillbaka från någon annan än mormor, som framhviskade ett fromt; » Gu ' signe ».
Husbonden satt blott och stirrade på den stekta sillen, Sofi växlade ett skalkaktigt ögonkast först med Lina, pigan, och sedan med P e r; och Ingeborg stod vid spisen sysselsatt att plocka upp potatis på ett fat, utan att fästa den ringaste uppmärk- samhet vare sig vid hans inträde eller hans häls- ning.
— Jaså — tänkte Nils — det måtte ej höra till seden här i huset att vara höflig.
Men jag skal dock visa dem, att jag ej i det fallet ämnar ta ' seden, dit jag kommit.
Alla utom Ingeborg och mormor satte sig vid bordet.
Den förra bar fram maten stilla och ljud- löst såväl åt dem vid bordet som åt den gamla vid spisen utan ett ord o c h med en kall ovänlig min.
Nils riktigt satt och undrade i sitt sinne, huru en ung flicka kunde se så ovänlig och stursk ut.
Hon hade just räckt mormor en tallrik med het mjölkvälling, som denna tagit mot, men när hon skulle placera den i sitt knä, kom hon därvid att spilla ut en del både på sig själf och på golfvet — hvarvid Ingeborg med snäsig röst utbrast: » Så ni sitter å bär er åt! » Det riktigt kostade på Nils att tiga.
Och på samma gång han förargade sig öfver flickan, gjorde det h o n o m så innerligt ondt o m den gamla, då han såg.
med hvilka skygga, bönfallande blickar hon tycktes vilja be den ovänliga dotterdottern om ursäkt.
Men det var dock ej nu dessa blickar den unga flickan mötte, utan det var drängens allvarliga, ogillande ögonkast, som hon uppfångade, och hvari hon tydligen läste hans tankar.
Därvid flög vis- serligen en mörk rodnad öfver hennes kinder, men en stolt föraktfull blick fjungade honom på samma gång till mötes ur de klara, blå ögonen, o c h ett spotskt drag krökte de mjuka läpparne.
Då de slutat äta, gick hvar o c h en omedelbart till sitt arbete.
Nils var den ende, som iakttog den fromma plägseden att tacka Gud för mat, hvarpå han med en lätt bugning först för husbonden och sedan för Ingeborg högt och tydligt uttalade sitt: » Tack så mycket för mat! » Icke heller denna gång erhöll han något svar.
Häradsdomaren nickade blott kort och afspisande.
Ingeborg vände h o n o m helt o c h hållet ryggen.
» Hör du, min gosse, här i huset är det inte värdt att kasta bort några hälsningar å tack, inte, en får ändå aldrig igen dom. » Det var Per, som med en gäckande röst gaf Nils detta råd, så fort de kommo utom dörren.
» I förstone jag kom hit, gjorde jag som du, gu ' bevars ', men j a g tröttna på ' t snart.
En hund ska gå u hälsa å tacka å buga, utan att få höra så mycke ' som » smack » tebaks. » Han tröttnade dock icke, utan var sin föresats trogen att vara höflig och » iakttaga folkvett », o m också ingen låtsade märka det.
Det var blott en gång, då husfadern ej var inne, som Sofi vänligt och gladt besvarade hans häls- ning, men däröfver tycktes hon blifva så förlägen och finna det så löjligt, att hon, rodnande och fnittrande, ännu längre drog fram sin stora ylle- duk öfver de glödande kinderna.
Det tacksamma intrycket af hennes lilla vänlig- het förjagades nästan af denna hennes rörelse.
Och hvarför skulle hon ock jämnt och ständigt gå inne med denna lunsiga hufvudbonad?
— Han kom omedvetet att se på Ingeborgs högburna, obe- täckta hufvud med dess ljusa yppiga flätor.
Det som vid nästan hvarje måltid plågade Nils, var att se, hur svårt gamla mormor hade att reda sig med den heta, fulla vällingstallri- ken, s o m alltid så likgiltigt räcktes henne, o c h huru osäkert den stod på hennes skälfvande knän, medan hon sörplade i sig dess inne- håll.
Och pinsammast var det att se, huru hon många gånger därunder äfven skulle försöka akta sig, så att hon ej satt i vägen för Ingeborg, som sysslade vid spisen.
Om nu denna, kall och hårdhjärtad som hon var, ej såg eller brydde sig o m detta, kunde då icke hon, Sofi, s o m j u skulle vara så god och snäll, en enda gång göra ett försök att hjälpa sin stackars gamla mormor eller visa henne någon liten vänlighet?
Han blickade tankfull och forskande på det unga anletet.
J a, hon såg snäll ut.
Det var nog blott af ungdomlig tanklöshet och därför att aldrig någon fäst hennes uppmärksamhet vid gummans be- lägenhet, som hon förbisåg det.
— Borde han inte göra det.
Han satt just, funderande på bästa sättet att göra detta, då ett buller från spisen kom h o n o m och äfven de öfriga att se ' dit.
Af någon anledning hade mormor tänkt resa sig med tillhjälp af den käpp, som alltid stod bred- vid henne, då denna slant utefter golfvet, hvarvid gumman föll tillbaka på sin pall så häftigt, att den med den gamla vickade omkull på veden bakom.
Icke förr fingo de båda flickorna vid bordet syn härpå, förrän de utbrusto i ett högt fnissande.
Kastande en vredgad blick på dem, sprang Nils upp och fram till spisen.
Dessförinnan hade dock Ingeborg böjt sig ned, och under det hon varligt hjälpte upp den gamla, frågade hon i sin vanliga tvära t o n: » Hur sitter ni å drumlar d å?
» Och därmed hjälpte hon henne åter till rätta igen på den hårda, rankiga pallen.
» Gjorde mormor illa sig? » frågade Nils vänligt och deltagande, i det han ställde käppen åter på dess plats.
» Åh nej! » svarade gumman, men den svaga, darrande rösten gaf till känna, huru rädd och upp- skakad hon var.
» Finns det då ingen mjukare och bekvämare stol för mormor att sitta på än denna hårda pall? » frågade han och mötte oförskräckt Ingeborgs stolta blick, s o m tydligt sade honom, att därmed hade han ingenting att göra.
Något annat svar erhöll han icke.
En flammande sky for öfver den unge mannens panna, men han fortfor med samma fasta blick och röst: » Nu tänker inte Ingeborg därpå, men om hon själf vore gammal och värkbruten, skulle hon nog känna det tröttsamt och pinande att da- gen i ända sitta på en hård, smal träpall utan ett stöd för den värkande ryggen o c h det trötta hufvudet. » Ingeborg mötte hans ögon med harm o c h trots i sina, under det en hög rodnad lägrade sig på hen- nes ansikte.
Hon teg en stund, så drog b o n ett djupt andetag och sade med låg, vredgad röst och darrande läppar: (Forts.) s Innehåll sförteekn ing.
H u l d a Lundin.
(Med porträtt.)
— Stockholmska vinter- bilder; af Anna Knutson.
— V r e d e; af Isa.
— I sockenbud: af Ellen Bergström.
— Våra författarinnor inför Svenska aka- demien; en liten revy för Idun af E.
H.
I I I.
— E t t m ö t e; utkast af Cecilia Bååth-IIolmberg.
(Forts. o.
slut.)
— Sotarn k o m m e r; af M.
H.
— 1 barnens k r e t s: Broder J a k o b; af M.
— Sinånotiser frän kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— K o n s t.
— Den rätta; berättelse frän landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Foits.)
Nils svarade ingenting, han smålog blott.
- o o l b.
x r i &amp; s o X r i i O - ^ j a i * ständigt lager hos J u v e l e r a r H A L L B E R G S t o c k h o l m.
Order fran landsorten expedieras omgående.
1 sVta r&gt; A p _ 1 s a m m a l t guld, silfver och j u v e l e r u p p k ö p a s kon- t t eller tagas i u t b y t e m o t m o d e r n a arbeten.
O m g a m l a saker insändas från landsorten, sändes l i k v i d p r o m g å e n d e.
* ^ * Ä t ± * i a e * A » M O U i U) a a n Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm,
