# ID: svediakorp-per870
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,072
# sentences: 633
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm Fredagen den 15 juli 1892.
N:r 29 (239) Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Tdun e n s a m - ~ &gt; 4: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Bertha t m ii å gon bör vara en kvinnornas rörelse, är det helt visst fredsrörelsen.
Att den i bästa mening kristliga och humana idé, som ligger under denna sträf- van, engång må förverk- ligas, måste vara ett lifs- intresse för alla hustrur och mödrar, ja, för alla landets döttrar, som älska sina medmänniskor och sin fosterbygd.
Det är också en kvin- na, som verksammare än kanske någon annan i våra dagar verkat för fredsidéns utbredning i de vidaste kretsar — den österrikiska förfat- tarinnan Bertha von Sutt- ner, hvilkens världsbe- ryktade roman » Ned med vapnen » äfyen här hem- ma i Sverige vunnit en vidsträckt läsekrets.
Den Svenska freds- och skiljedomsföreningen har ock på sitt i dagarna af hållna årsmöte beslutit afsända en tacksägelse- adress till den frejdade skriftställarinnan.
Den- na skrifvelse, som i slutet af förra veckan afgick, har följande lydelse: Till fru baronessan Bertha v. Suttner!
Wien, Österrike.
Svenska freds- och skilje- domsföreningens styrelse har härmed den äran att i vår förenings namn hembära eder TTäSäs å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
von Boktr.-Aktteb 5:te årcj.
Utgifningstid: hvarje helgfri Oernandts fredag Lösnummerspria 1 5 öre (vid kompletteringar) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande&gt; o. » L e d i g a p l a t s e r.
2 5 ö r e för h v a r j e p ä b ö r j a d t tiotal stafv U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d Suttner.
värt varmaste tack för edert outtröttliga arbete för utro- tande af det råa, mänsklig- heten förnedrande massmor- det, kriget.
Länge nog hafva hyllnin- gar ägnats åt krigets hjältar; vi hylla eder såsom fredens budbärarinna.
Måtte ni länge och lyck- ligt lefva, och må himlens välsignelse kröna edert ädla sträfvande med den bastå framgång!
Detta är den svenska fredsförenin gens upp- riktiga önskan.
Svenska freds- och skilje- domsföreningens centralsty- relse.
I detta sammanhang vill Idun bringa sina lä- sarinnor bilden af en kvinna, som genom sina sträfvanden helt säkert redan bland dem för- värfvat många vänner och sannerligen förtjänar att vinna ännu fler.
Bertha von Suttner föddes den 9 juni 1 8 4 3.
Hon är dotter till öster- rikiske fältmarskalken grefve Kinsky och för- mälde sig 1 8 7 6 med ba- ron A.
G. von Suttner, hvilken likaledes är skrift- ställare, och som i syn- nerhet gjort sig känd genom sina skildringar och romaner från Kau- kasusbergen.
Efter att hafva vistats många år i Kaukasien
Ett g o d t s a m v e t e är bättre ä n t v å vittnen.
när du törstar, ett stöd, när du v a c k l a r.
D e t s k i n g r a r dina b e k y m m e r o c h är en källa, T. lefva de nu i Österrike i visserligen barn- löst — men mycket lyckligt äktenskap.
Baronessan von Suttner började år 1 8 8 2 sin författareverksamhet, då hennes första ar- bete » En själs inventarium » utkom och såväl till form som till innehåll vann mycket bi- fall.
På detta följde många andra.
Man kan säga, att tre hufvudmotiv legat till grund för hennes arbeten.
I de tidigare har hon i synnerhet lagt sig vinn om att gifva fina psykologiska skildringar.
Och häruti är hon sannerligen mästare.
Hon framställer karaktärerna just.
sådana de i verkligheten äro.
Utan att ett enda ögonblick låta sig förvirras låter hon endast sanningen tala.
— H o n har förkastat den ofta tröttande mo- nologen; i dess ställe har hon antagit det mera sällan begagnade sättet att i brefform låta de handlande personerna uttala sina — • oftast just hennes egna — åsikter.
Sättet är bekvämt, och målet vinnes.
Stort utrymme är lämnadt åt reflektionen.
Påtagligen är hon en mycket skarpsynt kvinna, som städse syssel- satt sig med de allvarligaste frågor.
Det hela gifver dock för ingen del intryck af ett trött- samt moraliserande — tvärtom, språket är lätt och smekande; hon inflätar en mängd pikanta tilldragelser uti dessa sina första ar- beten, och dock är allt sammanhållet af ett starkt band: enhet i stämningen och i grundidén.
Den andra grundtanken är hennes fasta tro, att kvinnan i intellektuellt hänseende är berättigad att stå vid mannens sida.
Mot dem, som förneka detta, kämpar hon med olika vapen.
Ibland lekande satiriskt — t. ex. uti » Daniela Dormes », där hjältinnan, ehuru praktiserande medicine doktor, likväl är lycklig maka och mor.
Ibland skarpt och allvarligt — såsom uti » Skriftställarinnan ».
Sin tredje grundidé, den som från början gjort sig gällande i alla hennes arbeten, ger hon slutligen uttryck i lefnadsteckningen » Ned med vapnen ».
— Denna bok har väckt ofantligt uppseende.
Detta utrop » ned med vapnen! » — raka motsatsen till forntidens härskri — riktades till en början mot duellen.
Drastiskt skildrar hon de ofta nog obetydliga orsaier, som för- anleda en sådan — och i likaså lifliga färger de fruktansvärda följderna af detta afskyvärda mod att med ett större brott utplåna ett mindre.
Men snart nog menade hon något mera: längtan efter evig fred ger sig luft både med kraft och hänförelse.
Så kallade » fredsvänner » hafva existerat sedan många år.
I New-york utkom broschy- ren: » Solemn review of the custom of war » af d:r Nohah Worcester och gaf anledning till bildande af fredsföreningar.
För omkring ett år sedan grundade Bertha von Suttner i Österrike en kretsförening af den internatio- nella fredsligan, och hon hade den glädjen att se hela den intelligenta världen i Wien sluta sig till detta förbund.
På fredskongres- sen i Kom representerade hon det österrikiska fredsförbundet och höll i sådant syfte ett tal å Capitolium.
Hon är den första kvinna, som offentligen uppträdt på detta ställe.
Hela hennes själ synes genomträngd af denna fredsidé.
Den gaf sig slutligen luft uti » Ned med vapnen », som äfven, som sagdt, finnes öfversatt till svenska.
Boken kan kallas en elegi öfver kriget.
Författarinnan rycker oss oemotståndligt med sig ut bland krigets fasor.
V i lära känna det som ett förfärligt gissel, dubbelt hemskare och grymmare än alla andra, emedan det tager dem alla i släptåg, och emedan sjukdom, förödelse och hungersnöd öfverallt följa det tätt i spåren!
Kan man hoppas, att Bertha von Suttner en dag skall se sin fredsidé förverkligad?
— Kan hon på allvar hoppas, att mänskligheten skall inse sin fåkunnighet, att folken skola uppnå förnuftets ålder, och att det skändliga kriget en dag skall upphöra att söla denna planet, bättre upplyst om de sanna villkoren för sin lycka?
— Nittionio människor af hundra skola ännu under långa tider röna den oundvikliga nödvändigheten af att hugga knifven i sin nästa; och den hundrade, som anser dem för vansinniga, skall betraktas som utopist.
— Professor Michelsen yttrar: » att fordra evig fred, att fordra, att alla folk skola vara eniga i vilja, är att fordra, att alla män- niskor skola hafva ett och samma ansikte. » Ännu en egendomlighet utmärker Bertha von Suttner som skriftställarinna.
Hon skrif- ver ej för att underhålla, hon ställer sitt kall vida högre.
Hon vill ej heller blifva be- dömd och kritiserad som vanlig romanförfatta- rinna, därför har hon kallat blott ett af sina arbeten » roman ».
Den betydelsefullaste af dem » Ned med vapnen » benämner hon en lefnadsteckning.
H o n är idealist i ordets bästa bemärkelse.
Hon tror själf fullt och fast på det hon sä- ger, hon är öfvertygad om, att hennes arbete skall bidraga till afhjälpandet af de missbruk, som hon afskyr.
Hennes skrifter äro genom- trängda af innerlig hängifvenhet och stadig förtröstan på människornas mottaglighet för sanningen.
Och därför är hon värd beundran!
Under den senast gångna vintern har ba- ronessan von Suttner i Berlin hållit en serie fredsföredrag, som mottagits med en- tusiastiskt gillande af en synnerligen talrik publik.
Den stora militärstatens hufvudstads- kretsar ha täflat att nedlägga sin hyllning för den kvinnliga fredsapostelns fötter.
Ifrån samma stad har hon nu ock begynnt utgif- vandet af en tidskrift till fredssakens befräm- jande, hvilken bär samma namn som den rykt- bara boken — » Ned med vapnen! » För närvarande njuter hon en välbehöflig sommarhvila på sitt slott Harmannsdorf i Nedre Österrike.
* * * Just som detta nummer lägges i press, meddelas till Idun, att från baronessan von Suttner nyss ingått en tacksägelseskrifvelse med anledning af Svenska fredsföreningens ofvaunämnda adress.
Densamma lyder i öfversättning från originalet: Högtärade styrelse!
Jag uttalar mitt djupt kända tack för den ärofulla utmärkelse, som genom eder skri / velse kommit mig till del.
Den glädje, den beredt mig, skall tjäna mig som sporre att allt framgent i mån af mina svaga kraf- ter verka för vår gemensamma vackra sak.
Med kollegial tillgifvenhet Eder tacksamma Bertha Harmannsdorf-Bggenburg v. den 9 juli.
Suttner.
V. J-flPPEL.
i), bered din ni cd er aldrig smärta t filka fel du tanklöst kan begå, hur med handling eller ord ett hjärta du i öfverilning såra må, o hered din moder aldrig smärta!
fliuru sårhart hvarje sinne är, intet är så känsligt dock som hennes.
' Väl letänk!
Som knifstpgn henne skär hvad, mot andra riktadt, knappt ens kännes.
Jfennes tankar ej med löje hor, hennes frågor vresigt ej hesvara!
fj ' rån din famn, från hvad din välgång rör låt ej henne utesluten vara!
Svika hennes skumma ögon, när hon dig tjänar, rvnfia ej din panna; darrar matta handen, när hon här ömt åt dig din dryck, dock aldrig hanna!
fMå ej hon, som har dig kärleksfull under dödens kval till lifvets öden, bringas för din kärlekslöshets skull att i kvalfull sorg sig önska döden!
Jngcn klagan väl från hennes mun skall dig hinna: hort hon går och gråter; men hon hloder djupt i hjärtats grund.
' Ve, om henne du förblöda låter!
3^Lär för alltid denna mun är stum, vinns dess tillgift ej med tårefloder.
.
.
Skuldtyngd irrar du i öde rum.
.
.
Uppväck aldrig smärta lios din moder!
Bernhard Risberg.
Man talar om snillets eld.
Men, utan att en enda gnista från hennes anspråkslösa skor- sten skvallrat därom för världen, har mången kviuna, som dör obesjungen och glömd, ut- gifvit mer af den verkliga värme, som up- pehåller lifvet i menniskosjälen, än som skulle komma ett dussin teorier att röka eller hundra skaldestycken att koka i lika många hjärnor hos män med snille.
Randoiphe.
Genom " bakporten ".
vem känner och fruktar icke de där » bakportarne », genom hvilka allehanda förbjudna ting söka smyga sig till inträde?
Där nalkas genom kökstrappan kolportören med sin röfvarroman, hvilkens innehåll lätt verkar fördärfligt för vårt tjänstfolk och till intet bidrager mindre än till dess sedliga lyft- ning.
Genom bakporten slösa våra tjänst- flickor bort tiden med onyttigt skvaller, för- tala herrskapet och smussla de öfverblifna matresterna till sina gunstlingar.
På bak- porten klappar gårdfarikrämaren med sina falskt glittrande » äkta » smycken, som de fåfänga flickorna ej kunna motstå, då de så bekvämt komma i deras väg; här bjuder linnejuden ut sina » hellinneduktyger » till » fa- brikspris ».
Och alla dessa tvifvelaktiga figu- rer nalkas våra bakportar, då de äro säkra att mottagas af tjänstfolket och ej af herr- skapet, i synnerhet vid tiden för aflöningen.
På bakporten knacka tiggaren och landstry- karen, ben- och lumpsamlarn, korteligen många som blott speja efter » tillfället ».
V i borde mycket uppmärksammare lyssna till dessa lätta knackningar på bakporten än på stora dörrklockans förnäma pinglande.
Men det ges ett annat, icke mindre far- ligt slag af » bakportar », och för dessa vill jag varna alla mödrar, som äro allt för svaga för sina barn.
Det finns dörrar, som ofta öppna sig så tyst och förstulet, att vi själfva knappt märka, hur våra barn smyga sig ige- nom dem för att nå sitt mål, d. v. s. på denna väg komma åt den förbjudna frukten.
Och hvar finnas dessa bakportar?
O, i alla möjliga vinklar och kanter!
Oanadt, oförmärkt springa de plötsligt upp.
A n skall vår käre pys, hvilken trots all sin näpenhet är en slug liten gynnare och väl förstår att begagna sin fintlighet sig till bästa, undergå ett ådömdt straff för upprepad egen- sinnighet och olydnad: han skall exempelvis på lofstunden icke få leka, utan ordentligt öfva alfabetet på sin griffeltafla.
Stönande sitter han framför sitt arbete.
D å ringer det.
Det kommer besök.
Skönt, nu erbjuder sig en välkommen anledning att byta bort griffeln mot de efterlängtade leksakerna.
Lille Karl hälsar mycket artigt sitt » goddag » till gästerna och hviskar hastigt mamma i örat: «Får jag nu leka med de andra? » Mamma nickar ja- kande, utan att först taga reda på, om » straff- arbetet » är ordentligt utfördt.
» Inte kan jag låta min söte pys, som så intar allas hjär- tan, synas oartig för gästerna och sätta på sig sin grinmin, om jag nu nekar, » tänker hon.
Och lille Kurt springer förnöjd ut — » genom bakporten » och undgår för godt köp det förtjänta straffet.
En annan gång skall Lilly leka snällt med lille bror, medan mamma hvilar sig en stund.
Men lekarne locka till fönstret — och rätt som det är skaffar sig den pliktförgätna lilla damen tillstånd att gå ut af pappa, som inte vet om moderns tillsägelse, och får så ett sken af rätt för sitt nöje.
Eller ock tillhåller man barnen att på det bestämda klockslaget komma hem från lek- platsen.
Emellertid glömmer man en dag i brådskan att, då barnen gå ut, som vanligt lägga dem tiden för hemkomsten på hjärtat.
Bevars, barnen veta detta mycket väl, men skylla ändå sin försenade återkomst på den orsaken, att mor j u i dag inte sagt något därom.
Och hur många bakportar ges det ej och finner ej barnet ut för att undgå bekännel- sen om någon obehaglighet i skolan!
Äfven smeksamheten, det bevekande bedjandet äro bakportar, genom hvilka barnen ofta nå sitt önskningsmål.
En kärleksfull mor har svårt att stå emot dessa försök, som göras i en så täck form under smek och kyssar.
Ja, otaliga äro dessa bakportar, som det uppfinningsrika barnasinnet med klok blick letar upp för att på om- och smygvägar nå förbjudna mål.
Äfven vid den omsorgsful- laste uppfostran, där kärlek parar sig med nödig stränghet, begagnas de helt oförhap- pandes.
Detta första, farliga steg från den raka vägen kan lätt föra till de sorgligaste följder, laster och lögn.
Den som har sitt barn kärt och är medveten om uppfostrans djupa innebörd, må se till att genom klok vaksamhet och strängaste konsekvens, fram- förallt vid fullföljandet af engång ålagda be- straffningar, skjuta en säker rigel för alla dessa bakportar, så farliga och förföriska för våra kära unga.
Fru Hildegard.
På femtiotalet.
n stor del af Iduns läsarinnor nj uter an- tagligen nu som bäst sitt ljufva dolce- far-niente ute på sina täcka sommarvillor eller har afrest till hafskusterna för att där tillgodogöra sig de friska vindarnes och de salta böljornas smek.
Sommaren står i sin fagraste skrud och alla, som så kunna, skynda att lämna städernas kvalm för att i solljus och skogsdoft hämta ny näring åt kropp och sinnen.
Vår tid är så rik på resurser, att hvad som för några tiotal år tillbaka ansågs nästan omöjligt, nu medför föga svårigheter — såvida börsen ej är alldeles tom.
K o m - munikationerna hafva naturligtvis gjort sitt till.
De lätta, gråblå ångbåtarna glida nu in i de mest undangömda vikar, och hvart efter en liten fager, skuggig vrå upptäcktes, fick den lilla fiskarstugan maka åt sig för att gifva plats åt en täck villa med veranda, omgifven af syren och jasmin.
På ett par timmar är man därute, där yra böljor hoppa mot stranden; färden går som en lek.
T a n - ken eder, ärade läsarinnor, den tid, när man för att komma ut till ett sommarnöje, då vanligen en rödmålad eller grå, smått moss- lupen stuga, måste begagna sig af en heder- lig rospiggskuta och ibland, med dålig vind, tillbringa ett dygn på vägen.
Men sanner- ligen, det var ej så allmänt för en fyrtio år sedan att bo på sommarnöje som nu.
Man skulle visserligen kunna våga påstå, att män- niskorna då likväl voro friskare än nu, och att bestämdt ungdomen hade mindre preten- tioner.
Men, lika godt, nog är det en väl- signelse, att litet hvar, både gammal och ung, under några veckor kan få njuta af den glädje sommaren skänker i skog och på våg.
Det är blott andra tider, andra seder.
Ni, mina unga, älskvärda damer, som nu måhända hvila i den sakta gungande hängmattan under en skuggig gran och bläddra i den nyss an- lända Idun, vilja ni höra, huru burgna stock- holmsfamiljer roade sig sommartid i medlet af femtiotalet.
Man hade helt enkelt icke tid att bo på landet, veckans sex dagar voro ägnade åt arbetet, men på söndagen ville man riktigt slå sig lös, som man säger, och där- för längtade både gammal och ung efter den välsignade hvilodagen.
Men sannerligen, icke blef det någon hvilodag i vanlig bemärkelse, ty programet gällde alltid én utfärd i det gröna för hela familjen med barn och tjänst- folk, ja, ib ' and slogo sig flere bekanta fa- miljer tillsammans i ett lag.
Husmodern hade ofta ett styft arbete under ett par dagar med uppköp och storkok, ty det var minsann inte småsaker, som fordrades för en sådan ut- färd för hela dagen.
En nästan stående rätt vid en dylik utfärd var den stora gödkalf- steken med färsk potatis, hvilken senare ko- kades på platsen.
Husfadern sörjde för vin och ölkorgar, och framför allt bestyrde han om att förhyra en af dessa stora roddbåtar, som före ångsluparnes tid besörjde trafiken mellan staden och Djurgården och voro be- varade med dessa duktiga madamer, hvilkas språk ibland kunde jaga den grofvaste karl på flykten, men hvilkas armar också kunde hålla ut i rodden.
Så kom ändtligen den efterlängtade mor- gonen; man granskade himlen, och var det mulet, så sökte man upptäcka åtminstone så stor fläck, att — » det kunde räcka till ett par sjömansbyxor ».
D å fanns det godt hopp om vackert väder.
Ungdomen, i nystrukna bolstervarskläder och nettelduksklädningar, jublade och tog hurtiga tag i korgar och kopparflaskor.
Man var ej rädd om besväret den tiden.
Far själf, som för dagen aflagt alla stränga miner, tog hand om vinkorgeu, småttingarne buro käppar och ringar, och mam- ma själf, hvem vet, måhända redan trött af alla förarbeten, men lycklig åt de andras glädje, såg noga efter, att hemmet var väl stängdt.
Så bar det af med den muntra skaran.
Gamle Karo skumpade med, viftande på svansen.
Madamerna vid båten hade redan anlagt söndagsstämning och mildt sinne, gjorde hon- nör med årorna och hjälpte till med embar- keringen.
Snart var man ute på vågen, och fastän färden ej gick så fort den tiden, var det lika roligt ändå.
Kanske gällde färden någon vacker plats på Lidingön eller motsatta södra landet.
Huru som helst, man lade i land, tvistade en smula om lämpligaste fru- kostplats, packade upp korgarne, hängde pa- raplyer och schalar i träden, och alla slogo sig ned i gröngräset.
Hur skönt var det ej, hur fritt och naturfriskt allt!
Och hvad fru- kosten smakade!
Far, blid och leende, gno- lade: » Hvila vid denna källa, Vår lilla frukost vi framställa.
.
. » och fanns det inte pimpinella och bäckasin, så fanns det så mycket annat godt och framför allt — aptit.
Där borta höjde sig Katrina kyrktorn högt öfver staden, som låg inbäddad i solrök.
Man längtade ej dit, det var långt till kvällen.
Ungdomarne lekte i backarna, medan de äldre sträckte sig i gräset och gamla mormor kanske satte sig afsides från stojet och tog fram psalmboken, — ty det var ju söndag — och hon tillhörde en ännu äldre generation ..
Efter middagen de gemen- samma nöjena: man sprang sig varm i sista paret ut, man kastade ring och gjorde pant- lekar.
Fanns det sångare i sällskapet, kunde det hända, att emot aftonen klingade en at Nordbloms vackra kvartetter eller också en glad » Glunt », och därmed fortsattes, tills solen sjönk och tiden var inne för återfärden.
Hvad man var trött, men hvad man hade haft ro- ligt — i all enkelhet.
Och visst är mången, som nu, kanske med litet silfver i håren, ilar förbi de gröna strän- derna, buren af våra snabba ångslupar ut till
moderna landställen, hvilken minnes glada stunder från sin ungdoms vår.
Hvem vet — kanske han med innerlig kärlek riktar blicken mot en plats, där han en gång, ombadad af lif- vets sommarljus och med armen lindad om en ungmös midja, ristade in sitt och hennes namn i björkens stam.
Hvem vet — kanske det är just hon, som väntar honom därute på bryggan, också hon något grånad, men med friska blomster omkring sig.
.
.
Men sannt är, att dessa hederliga, anspråks- lösa, kanske besvärliga sommarutfärder allt- mer försvinna, åtminstone bland ståndpersons- klassen.
Det är icke comme-il-faut längre.
Ungdomen har växt ifrån att » kasta ring » och leka » sista paret ut »; gamle Nordblom är glömd, och hushållningssällskapet har för- klarat, att det är skadligt att skära sönder uäfvern på björkarne.
Poesin är slut.
Unga läsarinnor, rynken ej på edra fina näsor och hvisken ej det där försmädliga or- det » gammalmodigt ».
Frågen edra mödrar, eller ännu bättre edra far- eller mormödrar, om de ej ännu gömma bland sina glada minnen dessa enkla nöjen, som i vår tid före- falla så tarfiiga.
A c k, det finns så mycket » gammalmodigt » att taga vara på och så mycket » modernt », som vi gärna kunde strö för vindarne.
Adolf Hellander.
Vår presentbudget.
Af Marie Landnian.
fOitt » det är saligare att gifva än att taga, » känner säkert hvarje människa, hvars sinne ej är alldeles förvändt.
Men ofta kan äfven emottagandet ha sitt behag, och från denna dubbla erfarenhet har bruket af gåfvor uppstått.
Gåfvorna spela en rätt stor rol i umgängeslifvet, och det visar sig därvid, att detta bruk i praktiska lifvet ofta har sin skuggsida — åtminstone för dem, som endast äga inskränkta medel till sitt för- fogande.
tlSå » det Antalet af dem, åt hvilka man anser sig böra ge, visar benägenhet att ständigt växa, och liksom alla återkommande utgifter lät- tare förstoras än minskas, stiger äfven gåf- vornas värde lätt år för år.
Men om icke inkomsterna stiga i samma proportion, måste det komma därhän att äfven för en person, som ger gärna och med glädje, detta växande kraf på kassan måste bli en börda, som gör, att man önskar, att den vackra seden aldrig funnes till.
För sådana fall är det bäst att göra klart för sig, huru och hvarför man skänker, och om ej gåfvan den eller den helt och hållet kunde utelämnas.
Låt oss då en gång närmare skärskåda, hvarför vi gifva våra gåfvor.
Orsakerna äro många.
Först, såsom vi redan sett, den egna personliga glädjen öfver att få gifva, men sedan också behofvet att visa andra sin väl- vilja, att bereda dem glädje och gifva dem ett minne, som håller oss i vänlig hågkomst.
Att äfven detta sistnämnda, i viss mån ego- istiska motiv ofta är bestämmande, få vi ej allt för skarpt klandra.
» Genom gåfvor och gengåfvor varar vänskapen längst », är ett gammalt ordspråk, som ej torde bestridas.
Månget vänskapsband, som knyter oss vid kära, kanske långt frånvarande vänner, vid- makthålles genom den årliga födelsedags- eller julgåfvan och skulle kanske utan denna län- gesedan ha lossats.
Månget barnahjärta vin- nes genom gåfvor och knytes till oss för hela lifvet med kärlek och tacksamhet.
Hos de små finnes något af den naiva naturmänni- skans realism, och en lyckönskan utan åtföl- jande gåfvor är för barnen någonting väsen- löst, en tant, som ingenting ger, någonting obegripligt, en lefvande motsägelse.
De stå alla mer eller mindre på samma ståndpunkt som den lilla flickan, som glädjestrålande kom inspringande till sin mamma med hän- derna fulla och utropade: » Se bara mamma, hvad tant gifvit mig: två äpplen och en tårta — så mycket tycker hon om mig! » Och det skulle väl vara sorgligt, om vi blott af sparsamhetshänsyn skulle helt och hållet afstå från den glädje, vi bereda både oss själfva och andra genom att gifva.
Men det gäller naturligtvis att noga se till, att antalet af dem, åt hvilka vi år efter år gifva presenter, icke växer på ett oförnuftigt sätt, och att äfven värdet af presenterna icke öf- verstiger ett visst, en gång för alla bestämdt mått.
Korteligen — man måste uppgöra en presentbudget och hålla fast vid denna.
Vissa småaktiga och falska synpunkter måste här- vid undvikas.
V i böra t. ex. aldrig gifva af fåfänga, blott för att lysa med vår smak och väcka uppseende.
Vidare är det orik- tigt att ängsligt afväga värdet af en mottagen gåfva för att antingen gengälda den genom en gåfva af samma värde eller • — för att ej stå efter — genom en ännu större.
Man bör ej betrakta vänskapsgåfvor såsom skulder, hvilka måste honoreras.
Om en mellan släktingar eller goda vänner utbytt gåfva trycker emottagaren, om han har den känslan, att han måste » honorera » den, är den antingen icke gifven i rätt sinne eller också icke i rätt sinne mottagen.
Vid en vänskapsgåfva är penningevärdet en bisak, och vi böra framförallt däri se gifvarens vän- liga afsikt att göra oss en glädje.
Äfven gifvandet bör i första rummet bestämmas af denna hänsyn och i andra rummet af våra egna förhållanden.
Får man t. ex. af en väninna med större tillgångar mottaga en fö- delsedagsgåfva för 1 5 kr., vore det ju dår- aktigt att vilja gengälda denna med en gåfva för ungefär samma belopp, utan bör man vara nöjd, om man genom en mindre gåfva i sin tur kan bereda sin väninna en glädje.
Ligger det något motbjudande däri gentemot vissa personer, bör man af dessa ej mottaga några gåfvor.
Det är ej gåfvornas penningevärde, utan mycket annat, som visar gifvarens vänlighet — framför allt takt och eftertanke i valet, hänsyn till emottagarens behof, smak och sinnesriktning.
Ingenting är väl mera ret- samt än en gåfva, som är oanvändbar, eme- dan den är vald utan kärlek och eftertanke.
I sådana fall kan till och med en dyrbar gåfva vara en ovänlighet, under det en obe- tydlighet, som vi kanske länge önskat oss, gör oss en stor glädje.
Med rätta säger en författare: » Inläggen behag i edra gåfvor », men han förmanar äfven vidare: » Visen behag i emottagandet och sättet att tacka ».
Blott då detta iakttages, bereder en gåfva både gifvaren och emottagaren lika stor glädje.
I valet.
ur svårt är det icke att väga skälen för och emot, när det gäller att välja i just det, som rör oss närmast!
Hvad fördel å ena sidan, hvad skada å andra, det kan räknas ut när det gäller ett köp, men icke när det gäller vår djupaste lycka.
Det är vår samlade natur, som måste tala då och komma till klarhet med sig själf, förstå hvad som är dess allra innersta hehof, hvilket lefver kvar alltjämt, medan de många tyc- kena växla; och så välja efler det.
De flesta handlingar äro måhända intet val i egentlig mening; det är endast en godtycklighet, en tillfällighet, som gör, att vågen slår åt ena el- ler andra hållet.
Och i så mycket af det vi göra betyder det j u också föga, om det ena sker eller det andra.
Det är endast hos en och annan, hvars personlighet är riktigt hel o c h färdig och stämd på sitt sätt en gång för alla, som äfven de obe- tydliga handlingarne, de i och för sig alldeles lik- giltiga, icke göras af godtycke, utan där något af personligbeten, något af förnuftig grund städse faller med i vågskålen.
Och i de handlingar, som för oss betyda mer än bröd och alla skatter, där själfva vår person är med som insatsen i spelet?
Hvad jag vet är det, att det kan vara bland det smärtsammaste och mest orofulla, som lifvet bjuder oss, att åse och afvakta dessa val, att se en person tveksamt famla sig fram i mörker och liksom i blindo taga sin lott ur lifvets hand; och ingenting gladare att se än det, då valet blir det rätta och instinkten gjort sin tjänst.
Vår klara tanke och reflektion — hvad den dock gör många misstag, synder.
Den vet icke, när den skall hvila, .vet icke att tiga, när den intet mer har att säga.
Den är som de lärdes slammer och dispyter o c h ideliga resonnemang, som vända sakerna ut och in, tills vi icke längre veta reda i dem; som fortsätter med de ord den fått tag i, långt efter det den ärliga, besinnande eftertanken blifvit öfverröstad i sorlet och sitter tyst för sig, kanske rådlös och sökande, kanske med det räd- dande ordet färdigt på läppen, endast han får tyst igen o c h man lyssnar på honom o c h vill för- stå hans mening och söker tyda hans ofullkomliga språk.
Du skall icke låta din tanke utan andhåll köra sig trött och skrika sig hes med dessa många skäl och grunder.
Du blir endast till sist dess mera vilse.
Och huru vilse äro icke de fleste just i den stund de göra sitt val, det val, där deras innersta lycka står på spel?
Men valet skall g ö - ras; o c h det göres.
De som se det o c h förstå det, bäfva till och vända sin blick bort, de fasa för det missljud, som skär igenom oss, då något går i kras inne i en själ.
Det är ett tärningskast det hänger på.
Och någon gång är äfven slumpen skonsam.
* * * Du må bjuda din tanke att hvila.
Det är dig icke beskärdt att hvar stund se klart i ditt dunk- laste.
Du kan det någon gång, o c h du må bida rätta stunden.
Du får låta det gå dagar och mer, och du ser intet, och du måste gifva dig ro.
Men när stunden kommer och ditt innersta öppnar sig för dig, då skall du lyssna med allt i din själ till hvad ditt inre talar och gömma på orden.
Kanske är det endast en kort sekund, och du fick icke höra meningen till slut; du måste gifva dig till tåls, du måste åter bida rätta-stunden- Och en dag kommer den åter, och åter en annan gång, och allt hvad du har lägger du samman.
Det är ett litet intryck du känner då o c h då, i de stun- der när du ser klarast.
Dessa intryck skall du rätta dig efter, och om dem skall du vara aktsam.
Ty de äro det ömtåligaste af allt.
Dessa själens anslag äro så svaga, så fina och hardt när omärk- liga.
De försvinna lätt i tankesorlet.
Det är inför dem din tanke måste akta sig ' för att göra något ondt.
Du kan förstöra dem, när du reflekterar på dem, när du vill taga dem fram ideligen o c h tumma på dem.
Du måste hålla din tanke i tukt, att han icke pladdrar taktlöst hvarje stund öfver det intimaste i ditt lif.
Förstår du mig?
Hvad jag ville säga är endast detta, att i de dagar, då hjärtat icke ser vägen, är det icke så mycket tanken, som skall anlitas, beräkningen; det är mer karaktären.
Det gäller icke att tänka, det gäller att lefva, att hålla hela sin person i skick, sina krafter spända, sina bästa egenskaper vid makt, att lefva så allvarligt o c h fullt och ärligt som vi möjligen kunna.
Det gäl- ler att vaka.
I de stunder, då de stora felstegen kunna tagas, är det ödesdigert att sjunka samman en sekund.
Själen måste hållas spänd oaflåtligt, vara redo hvarje ögonblick.
Allt beror i sådana tider på alt hålla sitt rätta jag, sin bästa natur uppe.
Ty det är den, som skall välja.
Du skall hålla den vid lif, och, tro mig — din natur leder dig rätt!
H-s L vara clairvoyant, blef så där underkunnig! » » Åh, jag såg, hur han slök henne med ögonen, och hur han jämt envisades med att vilja tala om något, som hon ej ville höra.
H a — en gång föll där en knopp ur kran- sen, när hon skakade på hufvudet.
Han tog upp den och fäste den helt sentimentalt i knapphålet.
Men hon låtsade ej se det, hon ville tydligen inte uppmuntra.
Och jag un- drar sannerligen ej därpå.
Den karlen såg ut.
som hade han varit gjord af deg, grå- hvit, svällande och dödbakad.
Och så var han sprättig tillika.
Han är filosof, tråkig, tråkig, har skrifvit en lång, onjutbar afhandling om Schopenhauer; jag kände till gossen och log för mig själf: » Det gör du rätt i min skärblommiga flicka, rasande rätt i. » Nå, under kottiljongen — jag var efter dem med mina argusögon öfverallt — dan- sade hon med honom; men jag märkte, hur Skiss för Idun utledsen hon var.
Hennes stora, tankfulla af ögon, så rena i uttrycket, sade honom tyd- ligt: » Jag har ingenting att ge, » hennes Anna Knutson.
tvära, kalla rörelse med den lilla handen (Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
sade precis detsamma, men han ville ingen- » $MÅet du, Bertil, » utbrast hon, » jag har ting se.
Så blef hon ond, uttråkad; hvem haft en klädning, som var någonting i kan undra därpå?
Hvem vet inte, att dufvan den där vägen, ljus, ljusgul i botten med stora, har näbb och rosen tagg?
Jag undrar icke rosenröda buketter.
Jag hade den bestämdt på henne ett dugg; det gick inte att affårda också på en skarpskyttebal, så märkvärdigt.
.
.
honom på finare sätt.
Man gick omkring med Vidare, Bertil, vidare; hur var det, när ni en dyna, fullsatt med dekorationer, och hvar och en valde sin grannlåt.
Min flicka valde en träffades? » » V i träffades inte.
Jag högg tag i en korg, och den fäste hon ögonblickligen på kamrat och frågade, hvad hon hette.
Petter- sin kavaljers bröst.
Hon sade något, och han svarade något.
Sen var allt sagdt dem son, sade han. » » Precis som jag, » skrattade hon till; » det emellan.
Jag vet ej, om det hörde till turen, men strax därpå byttes hon bort på allvar; börjar se misstänkt ut! » hon fick en ny kavaljer, de konverserade lif- » Ja, hon hade verkligen det banala nam- net, » fortsatte han, skenbart likgiltig för ligt, hon skrattade till och med, men jag såg hennes inkast, » hon var någonstans från lan- på blicken i hennes ögon, att hela hennes » Ack, om det vore väl slut det, upplyste man vidare, och släkt med längtan var: på alltihop! » professor Z.
Jag ville bli presenterad, men kom aldrig fram; hon hade jämt så många Den där blicken — det var som sökte den omkring sig och bland dem en, som jag sär- något i det böljande människohafvet eller skildt iakttog.
Det är förunderligt hvad så- kanske långt, långt därbortom.
.
.
Det har dana där små detaljer kunna smyga in i stundom förefallit mig, som om denna blick minnet och hänga envist kvar.
Allt som medvetet sökte mig, sökte mig då och sökte rörde sig omkring henne den där kvällen mig sedan, alltjämt, öfverallt.
.
.
ser jag ännu i denna stund lika klart för I vårt realistiska tidehvarf skrattar mau mig, som jag ser mönstret i mattan däri Alla åt äppleteorien, åt själarnes harmoni; men jag färgerna träda fram så djupa och sammets- tror, att en manlig och kvinnlig ande äro mjuka, de mörkvioletta auriklarne, de pur- skapade för att sammansmälta, blifva ett, purröda rosorna, de mossgröna bladen och så såsom Gud och poeterna säga.
den bernstensgula slingan, som vrider knutar Den som ej tror på själens odödlighet, utan och öglor öfver allt, på samma gång bindande upphöjer materien till allt, måste ju le åt och prydande.
I kallen det visst ä la greque, sådant där eller också ömka, ömka.
.
.
såsom I kallen den där nya håruppsättningen. » Men den, som har öron till att höra, mär- » D u vet då allt skräp; jag begriper inte, ker nog, att löjet ofta låter som tandagniss- att du kan fästa dig så vid småsaker.
Men lan och den ömkansfulle ofta suckar af af- bry dig nu inte om mattan, utan kom till und.
Jag påminner mig ett gammalt tale- saken. » sätt, som jag snokat upp långt ute på bond- Han skrattade.
» Hvarför får jag inte hålla landet: » Hin gråter, han med, ibland; men mig på m a t t a n.
.
.
Jo, ser du, lika tydligt det är aldrig öfver lifvets stora elände, utan som jag ser mönstret där och begriper, hvad bara öfver lifvets lilla hugnad. » Ja, den som det skall betyda, lika tydligt begrep jag allt, fann på det där, var lika god psykolog han som rörde sig omkring min skärblommiga som någon annan.
Har du läst Heine, Lu- flicka.
Jag såg, att den där långe docenten, cia?
» som hon jämt dansade med, var förälskad, » Visst har jag läst Heine, men kom nu jag såg, att han friade och fick korgen.
.
.
» inte in på det kapitlet!
Hur gick det sen? » » Docenten, » afbröt hon häftigt; » hvad » Hur det gick!
A h, jag fick aldrig mera hette han? » tillfälle att iakttaga henne, men jag forskade ' » Lindensköld, » svarade han lugnt.
likvisst, frågade härs och tvärs liksom i för- » Åh, åh! » Hon satte händerna för ögo- bigående, likgiltigt, efter hvem den där täcka nen och flyttade sig djupt in i soffhörnet.
ungen var, som Lindensköld slog för.
Och » Hvad var det, » frågade han med en ton, jag fick inte veta mera, än hvad jag redan som lät förundrad.
visste: hon hette Petterson.
Och allt hvad » Ingenting, ingeting » sade hon sakta, » jag jag fick se vidare af henne var en flyktig bara råkade sticka mig på en knappnål.
skymt i ett kupéfönster, då hon reste mot Berätta vidare; förklara, hur du, utan att söder och jag åt norr! » Sen £ i S l &amp; 5 lycka.
» Det var till Ystad, » sade hon sakta.
Men han fortsatte, utan att vilja höra: » Och nu var romanen slut, men jag glömde aldrig min skärblommiga flicka; och hade du, lilla sifferkvinna, ej liknat henne så märkvär- digt, hade jag väl aldrig kommit i fällan.
Ja, du är litet mörkare förstås, ser ju inte ut som en snärta heller och har kanske al- drig haft hennes rosenhy.
Egentligen är det nog något rent själiskt I han gemensamt; det där idealiska behaget, som jag trodde mig skymta på afstånd i ungdomens dag, har jag funnit på närmare håll, nu när jag glider mot femtiotalet.
Men att ha en sann vän för hela lifvet blir man aldrig för gammal till.
Och en hustru, som ej älskar en för ens egen skull, utan blott därför att man kan ge henne försörjningshjälp, vill ingen hederlig karl ha, han må nu vara grå eller grön.
Om du hade håfvat efter mig bara för att slippa draga dig fram på ärligt sätt — san- nerligen, jag hade aldrig friat, hur kär jag än var! » » Nej, det tror jag nog, » sade hon stolt; » det var du mycket för god till! » » Nej, jag märkte tydligt, att du älskade mig, » fortsatte han ömt, » och jag märkte äfven tydligt, att ej ett hälft dussin utbrunna flammor svedt hjärtegrunden.
Nej, idealet hade räddat dig liksom mig.
Ingendera af oss hade plottrat bort vårt skäraste känslolif i fladdrande kurtis hit och dit.
Därför hade vi också något att verkligt gifva hvarandra, en sann, sund känsla, som kan värma upp vårt lif in i ålderdomen och räcka in i dö- den.
Ä r du nöjd nu, lilla toka, är du nöjd nu? » Hon snyftade.
.
.
» Hvad gråter du för; har jag sagt något galet igen?
Kärleken väljer inte, beräknar inte; det äro vi ju ense om.
Kärleken tror sig skymta idealet, och så öfverser han — inte sannt? » » Jo, jo, du har så rätt • — jag är bara så glad, så glad och tacksam; du skall få veta det sedan.
Men nu får du väl gå till kolle- giet, klockan är snart half sju. » » Ja visst, jag måste hasta.
Se där ligger en liten svart brand; vi ha inte tänkt på att sköta brasan.
Farväl, min älskling; så våt du är på kinderna!
Hvarför i all värden lipar du?
Farväl min skärblommiga flicka! » » Gör inte narr af mig!
Det är länge, länge sen förbi. » Så stod hon en lång stund och stirrade i glöden med leende läppar och tårarne rullande som pärlor ned för kinderna.
» Hvad skall han säga, » mumlade hon, » hvad skall han säga? » Men så blef hon glad och ifrig, tände en liten lampa, sprang in i sängkammaren, öpp- nade garderoben och släpade halfvägs ut en koffert, däri hon dök ned och fiskade upp bylten af gamla lappar och spetar, sådana där kvarlefvar, som kvinnorna stundom taga vara på utan annat skäl än: » det är riktigt en synd att kasta bort det! » Och hon fann, hvad hon sökte - — en skrynklig våd af en gammal balklädning, en skärblommig, luftig väfnad, litet gulnad, men ännu med tydliga spår af, hur vacker den engång varit.
» Än, hvad han ska bli öfverraskad, » tänkte hon och sköt tillbaka kofferten.
» Sätt strykjärnet på spiseln, » sade hon till jungfrun; » jag skall släta ut n å g o t.
.
.
» Hvad de små händerna fingo brådt med sax och tråd; hon klippte och fållade, spets- kantade och silkesbroderade med röda, gula
och blå punkter, det gick som en dans, som en tomtelek.
Och under hela arbetet tänkte hon på flydda tider, på den där balaftonen för längesen, då hon gett bort en korg, som både mamma och pappa cch flere till helst sett förvandlad i en slät ring.
Men så underligt, — hon hade kännt det just då; så underligt, precis som hade ett par flammande allvarsfulla ögon följt henne öfverallt, precis som hade någon — hon visste ej hvem — bäfvande tänkt: » Hon måtte väl veta, hvad hon gör; hon måtte väl ej sälja sitt ädlare jag för en grynvälling! » Och den där kän- slan bade följt henne genom lifvet, och mån- gen gång, när hon satt lutad öfver siffrorna, trött och ensam i själen, sade hon till sig själf: » Jag har arbete och samvetsfrid, och det får vara nog.
Jag vet, att Guds öga följer mig med välbehag, ty jag har varit sann och icke dragit det ädlaste i dyn. » Guds öga.
.
!
A h, det var j u bara hans!
Tians — hon smålog, ett lyckligt, ljust leende, ty hon tänkte, att i den sanna kärlekens blick måste ju finnas något gudomligt, en återglans af det oändliga.
Reflex, reflex.
.
.
Och hur hon tänkte och tänkte, blef det slutligen klart för henne, att han visste det — hon och den skärblommiga flickan voro ett.
» A c k, han ville bara passa på rätta tillfället för att angenämt kunna öfverraska mig; han har vetat det hela tiden.
Vars- nade jag ej den där pojkaktiga glimten i ögon- vrån; hörde jag ej den där tonen ibland?
En sådan skälm!
Fråga mig, hvad jag grät för!
En sådan skälm! » Hon skrattade högt för sig själf.
Nu var arbetet färdigt, strykjärnet slätade ut alla gamla skrynklor, de röda buketterna trädde fram så luftigt vackra.
» Ja, han tycker inte om antimakasser, kallar dem för grannlåtssnaror, som man bara hänger upp sig i, då man vill njuta ro på ett hörn, men den här skall bli ett undantag — det vill jag då lofva! » Hon gick in i hvardagsrummet — de hade ingen salong — tände taklampan och alla de åtta ljusen däromkring, bredde ut den skär- blommiga grannlåtssnaran öfver soffryggen — de hade inga emmastolar — och tänkte med ungdomlig ifver: Hvad det skall bli roligt, när han kommer hem och får se det!
Och hennes själ fylldes af jubel, jubel öfver att veta sig ha varit så efterlängtad, öfver att veta sig vara så älskad.
Men ljus och skugga följa trofast hvaran- dra, det är ej långt från leendet till sucken, och jublet byttes snabbt till ett vemodigt hvarför — - hvarför funno vi ej hvarandra förr?
Vid denna frågan kände hon en trånande lust att blicka uppåt i rymder utan gräns, och följande sin ingifvelse, gick hon bort till fönstret och sökte skymta vinterhimlen, där de otaliga stjärnorna brunno i spelande glans.
Och hon betänkte, att den makt, som styr världarne, hade äfven styrt hennes öden, och hon sänkte sitt hufvud och hviskade sakta: » Nu förstår jag, hvarför lyckan kom så sent.
Måhända hade vi glömt Gud för hvar- andra? » Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Kvinnornas världsutställning.
Brefkort från vår Chicago korrespondent.
J ^ r s Potter Palmer, president, för » kvin- fjl nornas utställning », är nu återkommen till Amerika efter några månaders vistelse i Europa i och för anskaffandet af en eller flere kvinnliga dekorationsmålare, kompetenta att öfvertaga ledningen af den inre dekoreringen af » kvinnornas utställnings- palats. » Efter en hel del svårigheter har det lyckats mrs Palmer att finna tvänne utmärkta artister inom denna, af kvinnor så föga id- kade branch af målarekonsten, nämligen miss Cassatt och mrs Mac Monies.
Båda äro in- födda amerikanskor.
Den förstnämnda, miss Cassatt, elev af Degas, lär vara ansedd, i synnerhet i Paris, där hon förlidet år vann ett pris » au Salon », som en af våra förnäm- sta kvinnliga målare.
Miss Cassatt är en mycket rik arftagerska och idkar målarekon- sten endast för sitt nöjes skull.
Mrs Mac Monies är hustru till den ame- rikanske skulptören Fredrick Mac Monies, hvilken för närvarande i Paris är sysselsatt med modellering af den jättestora fontän, som kommer att pryda utställningsplatsen.
Det förnämsta af dessa båda kvinnliga ar- tisters arbete i utställningspalatset kommer att bestå af tvänne väggmålningar, bestämda att pryda » the Gallery of Honor ».
Motiven för dessa målningar äro ännu ej kända.
Mrs Potter Palmer har lyckats att under denna sin resa i Europa intressera flere af dess krönta hufvud för den sak hon så ifrigt arbetar för; bland dessa finna vi Belgiens drottning, som lofvat sitt särskilda beskydd och bistånd åt de belgiska kvinnornas ut- ställningskomité.
I Chicagoutställningens fi- lantropiska afdelning kommer troligen England att intaga första platsen.
Den ryktbara för- fattarinnan, baronessan Burdette-Coutts är vald till president för » the english philantropic section » och omfattar sitt nya kall med all den energi, förmåga och entusiasm, som ut- märker allt, hvad denna snillrika kvinna fö- retager sig.
Ett, i mitt tycke, särdeles intressant bi- drag kommer att lämnas till utställningen af den indiska kvinnliga missionen.
Det består i ett slags af träd konstnärligt väfda spetsar.
Det lär finnas blott ett litet fåtal af squaws, som ännu i våra dagar förstå sig på denna vackra konst, en konst hvilken inom några år skall fullkomligt dö ut, emedan de unga indianflickorna envist vägra att vilja inhämta kunskap därom.
Några utomordentliga prof af denna konst, tillhörande ett folk, hvilkets öde det synes vara att själf t utplånas från jorden, lär hafva blifvit funna i form af al- tardukar och dylikt.
Hvad jag har haft tillfälle att själf se af dessa indianska spetsar och tror mig kunna bedöma, likna de mest våra vackra och konst- närligt utförda svenska hålsömnader.
Önskligt vore också, att svenska kvinnor bland annat ej glömma att visa denna sin konstskicklig- het på Chicago-utställningen.
Såsom ett litet exempel på, hvilken likstäl- lighet negrerna, åtminstone i de norra staterna, åtnjuta, samt de kolossala framsteg de gjort inom bildningens område, vill jag nämna, att negrinnan miss Inmoge Howard blifvit invald i Newyorks fruntimmerskomité .. Miss Howard är lärarinna i statens publika skolor, ett kall, hvilket åtnjuter mycken aktning samttarfvar särdeles gedigna och omfattande kunskaper.
Ett aktiebolag på flere hundra tusen dol- lars är bildadt i och för byggandet och öpp- nandet af ett hotell för kvinnor ensamt.
Detta hotell står under världsutställningens kvinno- komités auspicier.
Hotellet är ämnadtattkunna rymma 3 0 0 0 gäster på en gång.
Ändamålet är att bereda ensamma och mindre bemedlade kvinnor en angenäm, säker och billig bostad under deras besök vid utställningen.
Hyra per vecka för rum samt erhållande af tvänne måltider dagligen får ej öfverstiga 4 dollars, hvilket äfven under vanliga förhållanden är ovanligt billigt här på platsen.
Naturligtvis kommer detta hotell hvad in- redning beträffar i jämförelse med andra så- dana, som nu uppföras och inredas med den utsöktaste lyx och elegans, att blifva litet tarfligare måhända, men allt blir anordnadt med den prydlighet i förening med bekväm- lighet, som utmärker allt hvad amerikanaren företager sig.
Detta hotell blir af obe- räknelig nytta för alla de kvinnor, som ämna sig hit, samt det bästa medlet för befrämjan- de af möjligheten för ensamma och obemed- lade kvinnor att kunna besöka och draga nytta af utställningen i Chicago.
Signe Ankarfelt.
Iduns panoptikon.
V i lära få motse inom någon tid vår äro- rika — det går väl ej an att taga till min- dre!
— forna landsmaninna fru grefvinnan de Miranda eller, såsom hon väl dock förblif- ver, ej blott för oss svenskar, utan för hela världen — Christina Nilsson på ett besök i hen- nes fädernesland.
Så berättar åtminstone en af våra provinstidningar, i enlighet med sin » specielle pariserkorrespondents » utsago.
— Nu är det väl sannt, att det icke alltid är kungsord hvad korrespondenter berätta, äfven om de äro speciella och skrifva från själfvaste Paris, men vi kunna j u alltid få tro så länge, att hans utsago, som återigen skall grunda sig på Christina Nilssons egen, verkligen kommer att bekräftas.
» N å än se ' n? » torde kanske någon säga.
— » Ä n s e ' n.
.
.
?
» Det måtte väl vara nog, det, • för att skingra alla de moln, som den evinnerliga norska frågan och det icke mindre, tyckes det, evinnerliga vintervädret ända in i sommarmånaderna upp- jagat på fosterländska pannor.
— Christina Nilsson har, såsom det nu för tiden så vac- kert heter, ingått i folkmedvetandet såsom » den enkla bondflickan », och det torde finnas både i Småland och andra landsändar tusen- den, som föreställa sig henne svänga sig bland grefvinnor och markisinnor i vadmalskjol och rödt pannband kring det ljusa håret uti pariser- salongerna.
Eller om icke detta, åtminstone att hon i sinne, själ och hjärta förblifvit under all sin glans och härlighet det okonstlade naturbarnet.
Sådan är legenden, hvilken ännu i lefvande lifvet bildat sig om henne; men lik de flesta legender, har den platt intet gemensamt med verkligheten, såsom de nog- samt känna, hvilka veta, att grefvinnan de Miranda just är en af denna fin-de-siéele-kul- turens praktblommor — som — ja, som icke egentligen ha någonting alls gemensamt med naturen.
Det enda jag har mot Christina Nilsson, som jag för resten icke har den äran att känna personligen, det är att hennes lysande exempel förvridit hufvudet på allt för många
små svenska sångfåglar och ingifvit dem in- billningen, att de voro näktergalar allihop.
Hvilket sedan ej befunnits vara fallet och ledt till ledsamma missräkningar.
* * * Har någon af Iduns många läsarinnor under en vistelse i Frankrike tillbragt någon tid i Fécamp och därunder möjligen bott i den lilla inackorderingspension, som hölls af monsieur och madame Marécat?
Det kan nog hända, ty stället var kändt, rekommen- deradt och rekommendabelt, utsikten var vac- ker, rummen småtrefliga och bordet så pass godt och tillräckligt, som man billigtvis kan begära för 5 francs om dagen i ett för allt under dessa dyra tider.
Madame Marécat var för resten en snäll och vänlig inackor- deringsmamma och pappa Marécat, som varit professeur i sina dagar (hvilket ej är alldeles detsamma som professor i Sverige, utan den allmänna titeln för hvarje slags lärare), till- handagick gärna med språklektioner.
— Ä r det någon, som kände dem, såsom jag säkert tror att det är, så har jag en ledsam under- rättelse att gifva.
Affären har gått så bra, att det för ett par år sedan beslöts att utvidga den.
D e byggde ett nytt hus.
Men i fall det möj- ligen fanns någon vänlig tomte, som drog lycka till det gamla huset, så måtte han icke ha trifts i det nya, ty med ens var allt för- ändradt.
Inackorderingarne kommo icke, men i stället räkningarne från murare, snickare, målare och tapetserare, man fann sig ha gjort en svår misskalkyl och kommit i en mängd opåräknade svårigheter, ur hvilka man ej kunde reda sig.
Och nu hade det skett ut- mätning å huset, möblerna och alltsammans, och de skulle nödgas gå ifrån allt hvad de ägde, ty auktionen var utlyst.
— En morgon helt nyligen började grannarne undra på, att huset hölls stängdt sedan två dagar, och de underrättade poliskommissarien därom.
Denne infann sig och lät öppna dörren.
I salen på nedre botten låg gubben Marécat utsträckt på golfvet i en stor blodpöl, med en revolver i handen och en kula i hjärtat.
I rummet bredvid fanns madame Marécat, också död, utsträckt på sängen, klädd i sin brudklädning och med sin mans och sin sons porträtt på bröstet.
På bordet bredvid sängen låg ett bref, skrifvet af henne till mannen, uti hvil- ket hon tog sitt afsked från lifvet och sina begge kära.
Hon förklarade, att hon icke kunde uthärda deras ekonomiska ruin, bad dem förlåta den sorg hon gjorde dem genom att lämna dem allena och uttryckte till sist med en liten rest af kvinnligt koketteri sin önskan att begrafvas i brudklädningen ...
Hon hade hängt sig.
Mannen hade kommit hem och mötts af denna hemska anblick samt läst brefvet.
Han hade följt hennes sista önskan, med egen hand klädt om henne och lagt de bägge por- trätten på den dödas bröst.
Därefter stängde han dörrarne och sköt sig själf.
* * * En kärlek, som slutar på detta tragiska sätt och slutar lifvet med detsamma, är rö- rande och vacker.
Mindre vackert har ett annat kärleksförhållande, detta hörande till de högre sfererna, slutat, hvilket på sin tid lät mycket tala om sig, och som nu ånyo gifvit anledning till en uppmärksamhet, ännu mindre angenäm än den föregående.
Den romaneska drottning Elisabeth af Ru- mänien behärskades helt och hållet af sin hoffröken Helena Vacarescu, spordes det för- lidet år genom den europeiska hofskvaller- krönikan, och i sin entusiasm för denna ädla varelse, som ej vidare var alldeles i sin första ungdom, hade drottningen till och med arran- gerat ett blifvande giftermål mellan henne och den kort förut (1 8 8 8) till tronföljare kallade, då 23-årige, prins Ferdinand, kung Carols brorson.
Den unge fästmannen, hvil- ken beskrifves såsom en prins af det menlösa slaget, tackade och tog emot, kysste sin tant på hand och sin fästmö på mun, skref ömma kärleksbref till svar å dem han själf erhöll och uppförde sig med ett ord i allo såsom en välbelefvad och förälskad trolofvad ägnar och anstår.
Men det rumäniska folket, dess representanter och regeringskonselj — om konungen själf talades icke — tycktes emel- lertid vara mindre mottagliga för det ideala svärmeri, som uppfyllde drottning Carmen Sylvas poetiska ande, och det uppstod i hela landet ett riktigt skri emot det bera- made partiet, hvilket också måste brytas.
Om någondera af de bägge kontrahenterna häraf ådrog sig en hjärtesorg, vet man icke, men väl att drottningen gjorde det.
Och att fröken Vacarescu, som till på köpet aflägs- nades från drottningens närhet, djupt särades i sin fåfänga, om ej i sitt hjärta, kan man också förstå.
När nu prins Ferdinand reste på giljarefärd till England och trolof- vades (de männen, de männen!)
med det här- tigliga paret af Edinburgs dotter, drottning Victorias sondotter, då har vår rumäniska fröken och hela hennes släkt svurit att häm- nas.
Sådant är ju i och för sig icke vackert, men som det, gudnås, alltför sällan händer, a t t; man ser det vackra budet » glömma och förlåta » följas af världens barn, så skulle man möjligen kunnat öfverse med det agg, som vederbörande kände, därest detsamma icke hade tagit sig ett så öfverhöfvan simpelt uttryck.
Fröken Helena och hennes ärade familj ha nämligen tagit sig före att skicka till den blifvande bruden och hennes föräl- drar en gång i veckan ett af de bref, som den unge prinsen under den gamla förlofnin- gen hade skickat till sin första trolofvade!!
Historien har väckt skandal, såsom man väl kan förstå.
Den skulle så ha gjort i den enklaste borgerliga krets, hvad skulle den då ej göra här!
Den har till och med fått en politisk karaktär och föranledt en di- plomatisk notväxling — således ännu mera skrifverier.
Men allt skrifveri är fördömligt (tidnings- äfven!
), och den gamle inkvisitions- domaren i Frankrike, som » icke begärde mer än tre skrifna rader af hvilken anklagad som hälst för att låta hänga honom », hade nog ej orätt.
Tanken på hvad som möjligen komma kan, fästefolk eller andra förälskade, som lä- sen detta, och akten eder för att skrifva bref!
De kunna komma rasande surt efter, så söta de äro.
Och hvad säger ej Tegnér — rik- tigt nog om något helt annat: skriveriet Skrif aldrig svenska, Hammarspik, och annat språk ej häller!
Renholm.
Stockholms Tivoli.
u i resetiden, då bland våra talrika läsare från alla skilda kanter af Sverige helt visst många aflägga sin lilla årsvisit i hufvud- staden, vilja vi ej försumma att påpeka ett af dess förnämsta förlustelseetablissement, som år från år under en energisk och förtänksam styrelse allt mer ryckt sig upp till den rang, det nu inne- har.
Stockholms Tivoli är redan genom sitt säll- synt sköna läge och förtjusande Djurgårdsnatur en af hufvudstadens förnämsta sevärdheter, och konsten har här räckt naturen handen och lyckligt utvecklat de befintliga resurserna.
Betydliga sum- mor äro nedlagda på terrasserings- och byggnads- arbeten, o c h ifrån den öfversta platån i det s. k.
Öfre Tivoli erbjudes ett panorama öfver hufvud- staden, som torde öfverträffa den beryktade Mo- sebackeutsikten och sent glömmas af den, som en gång skådat det.
I de vackra parkanläggningarna bjudas dessutom på allahanda angenäma förströelser.
En samling af hufvudsakligen inhemska djur bildar redan en ganska- fullständig svensk ' zoologisk trädgård, i dammarne simma groteska pelikaner, kinesiska ankor o c h svanor, o c h i det vackra, nybyggda aphuset roa beboarne dagen i ända med sina puts- lustiga upptåg.
Billig o c h god table d ' höteresta- urant i ekarnas skugga, flere schweizerianläggnin- gar med hänförande läge, musik och — för älskare af den genren — verkligen goda varitéföreställ- ningar i den ståtliga nybyggda Kristallsalongen, den luftigaste sommarteater, som gärna kan upp- sökas.
Den nitiska direktionen förtjänar obetingadt erkännande för sina omsorger att äfven åt denna del af de mångahanda Tivoliförlustelserna bereda en god ton, som aldrig öfverskrides, så att äfven de bästa familjer med damer och barn flitigt kunna del- taga i det harmlösa nöje, som Tivolivarietéen bju- der.
Och visst är, att ingen resande familj, som vill njuta af ett stycke godt, oförfalskadt stockholmskt folklif i den härligaste natur och efter ett omväx- lande och underhållande program, bör försumma ett besök i Stockholms Tivoli.
t U r notisboken.
Drottningen fyllde den 9 dennes 56 år.
Hen- nes hälsotillstånd är för närvarande tillfreds- ställande, trots de ganska oroliga och bekym- mersamma dagar, hon nu tillbringar vid sin makes sida i Norge.
Förliden tisdag stod hon två timmar å rad å slottsbalkongen i Kristiania, under det att det stora folktåget passerade förbi.
Drottningen kände ej ett grand trötthet.
» Hän- förelsen håller mig uppe i dag », yttrade hon upp- repade gånger till sin omgifning.
* Mamma åter ha nu de små prinsarne fått efter en så lång skilsmessa.
Kronprinsessan åter- vände nämligen förliden fredag från Kristiania till Sverige o c h ställde sin resa direkt till Tullgarn.
För första gången blir — meddelas till Idun — en kvinna biträdande läkare vid svensk bad ort, då medicine kandidaten Hedda Andersson på professor H.
W e n d z anhållan af medicinalstyrel- sen bemyndigats att under sommaren vid Ronneby tjänstgöra i nämnda egenskap.
Fröken A. är dotterdotter till den bekanta » Lundakvinnan », hvilkens porträtt var infördt i Idun, då hon i fjol afled.
* En märklig kvinna afled natten till i sön- dags på sitt sommarnöje utanför hufvudstaden, nämligen grundläggarinnan och ägarinnan af Stock- holms expressbyrå, grefvinnan Augusta Björken- stam, född Schwerin.
Vi skola i nästa nummer meddela porträtt o c h biografi af den hädangångna.
Smärtsamma slag.
Madame de Castellanos, den forne spanske ministerns i Stockholm så po- pulära fru, har nyligen haft den sorgen att inom fyra dagar förlora sina föräldrar.
Madame de Mendeville, hennes moder, dog i Paris; mr de Mendeville mottog den smärtsamma underrättelsen i Montevideo och, efter hvad det synes, träffades däraf så hårdt, att äfven han snart afled.
Bidrag i a !la ämnen mot agas med tacksamhet.
Från vår kvinnliga artistvärld.
Friher- rinnan Adelaide Leuhusen, som i vinter varit bo- satt i Paris, där hon utvecklat en omfattande verksamhet som porträttmålarinna, har i dagarne anländt till hufvudstaden.
Vår talangfulla tons ältar inna, fröken He- léne Munktell, har äfven återkommit till Stock- holm efter att ha tillbragt större delen af säsongen i Paris.
Musiken till fröken Munktells täcka opera- comique » I Firenze » kommer under loppet af detta år att utgifvas med musik o c h fransk text å Chon- deus förlag i Paris.
Fröken Munktell eger för- hoppning att få sitt stycke offentligt uppfördt i världsstaden vid Seinen.
Den sista af sin ätt.
En af Malmö äldsta invånare, fröken Agneta Trendelenburg, har i da- garne aflidit efter en längre tids aftynande.
Hon skulle i nästa månad ha uppnått den höga åldern af 90 år.
Hon var den sista med namnet Tren- delenburg i Sverige, oaktadt denna släkt en tid här hade många representanter.
Den inkom till Sverige i förra århundradet från Tyskland, däv den är mycket utbredd.
Den aflidnas farfar kalla- des då till kyrkoherde i dåvarande tyska försam- lingen i Malmö.
Hans son, professorn vid den i Malmö förlagda barnmorskekliniken, hade med sin maka, född Hegardt, llere barn, af hvilka nu det sista skattat åt förgängelsen.
Damer jurister.
Den i vår uppsats » Kvinn- liga jurister » i förra numret omtalade fröken Je- anne Ghauvin bar nu den 6 d:s i Paris promove- rats till juris doktor.
Den afhandling hon offent- ligen försvarade för förvärfvandet af doktorsgraden var » En historisk studie öfver de yrken, s o m stå öppna för en kvinna ».
Furstinnan Metternich tänker utgifva sina memoarer, som antagas skola komma att lämna ytterst intressanta bidrag till andra kejsardömets historia.
V a 1 e r i a.
Novell af I.
S. Turgenjeff.
För Idun öfversatt från ryskan.
(Forts.) VIII.
Dagen därpå var Muzio borta tidigt på morgo- nen.
Valeria förklarade för sin man, att hon ön- skade besöka ett närbeläget kloster för alt få träffa sin biktfader, en gammal vördnadsvärd munk, för hvilken hon hyste obegränsadt förtroende.
På Fabios frågor sade hon sig vilja genom bikten lätta sin själ, som led af de sista dagarnes pin- samma intryck.
Valerias härjade anletsdrag o c h matta stämma förmådde Fabio att bifalla hennes begäran.
Den vördade pater Lorenzo kunde må- nande gifva henne ett godt råd eller skingra hen- nes oro.
Under skydd af fyra följeslagare begaf sig Va- leria till klostret.
Fabio stannade hemma, och ända till hustruns återkomst ströfvade han omkring i trädgården, förgäfves grubblande öfver att förstå hvad det var som ängslade och plågade Valeria.
Själf kände han vrede och fasa; han pinades af obestämda misstankar.
Mer än en gång närmade han sig paviljongen; men Muzio var icke åter- kommen, och malajen såg på Fabio som på en afgudabild, med slafviskt nedböjdt hufvud, men, åtminstone föreföll det Fabio så, med ett illa doldt småleende på.sitt bronsfärgade ansikte.
Emellertid omtalade Valeria under bikten allt för sin själasörjare, mera med fasa än med blyg- sel.
Biktfadern åhörde henne uppmärksamt.
Han meddelade henne förlåtelse för hennes ofrivilliga synd samt gaf henne sin välsignelse.
Men inom sig tänkte han: trolldom, djäfvulskonster — delta måste utransakas — och tillsammans med Valeria begaf han sig till villan under fö / evändning af, att han ytterligare ville lugna henne.
Sparsamma Vid åsynen af munken blef Fabio orolig.
Men den mångförfarne gubben hade redan gjort upp en plan, efter hvilken han skulle handla.
Sedan han ändtligen blifvit ensam med Fabio, rådde han denne — utan att förråda något af biktens hemlighet — att så fort som möjligt af- lägsna ur huset den inbjudne gästen, hvilken med sina berättelser, sånger samt hela sitt uppträdande gjort ett så starkt intryck på Valerias fantasi.
Dessutom hade Muzio aldrig varit särdeles stark i sin kristliga tro, och efter att hafva tillbragt så lång tid i trakter, dit aldrig trängt en stråle af kristendomens ljus, kunde han mycket väl vara besmittad af falska läror, ja, kanske till och med vara invigd i svartkonstens alla hemligheter.
De- ras forna vänskap hade visserligen ock sina kraf, men härvidlag fordrade dock klokheten, att Muzio aflägsnades.
Fabio delade fullt denna åsikt.
Valeria till och med lyste af fröjd, då hennes man meddelade henne munkens råd, och följd af de båda makar- nes tacksamhet, af deras välsignelser, samt försedd med rika gåfvor till klostret o c h de faltiga, åter- vände pater Lorenzo hem.
Fabio hade för afsikt att omedelbart efter afton- måltiden förklara sig för Muzio, men den säll- samme gästen var ännu sent på aftonen ej åter- kommen.
Då beslöt Fabio att uppskjuta samtalet med Muzio till följande dag, och de båda makarne gingo till hvila.
IX.
Valeria insomnade snart; me:; Fabio kunde icke sofva.
Under nattens tystnad ställde sig allt lif- ligare för honom, hvad han sett och kännt, och med ännu större envishet förelade han sig de frågor, på hvilka han förut ej kunnat finna svar.
Skulle Muzio verkligen ha blifvit en svartkonstnär, och skulle han hafva kunnat förhäxa Valeria?
Hon var sjuk, detta var obestridligt, men hvad kunde det vara för en sjukdom?
Han lutade sitt hufvud mot handen; han återhöll sin heta ande- dräkt, o c h han hängaf sig helt åt sina dystra tankar.
På den molnfria himmelen hade månen stigit upp.
Genom de halföppna fönstren började till- sammans med månstrålarne en ljuf doft inströmma i rummet.
Den kom i riktning från paviljongen, eller var kanske alltsammens en lek af grubbla- rens fantasi.
Därpå hördes en ihållande, passio- nerad hviskning, o c h i samma ögonblick märkte han, att Valeria började sakta röra sig i sin bädd.
Han for tillsammans, ty hvad ser han!
Valeria reser sig upp, flyttar långsamt ur sän- gen först den ena foten, så den andra, och, lik en sömngångerska, med stirrande, liflösa ögon och framsträckta armar riktar hon sina steg mot dörren till trädgården!
Blixtsnabbt störtar Fabio ut genom sängkam- marens andra dörr, springer omkring husels hörn och stänger utifrån dörren till trädgården.
Knappt var detta gjordt, förrän han kännde, att någon för- sökte öppna dörren inifrån, tryckande på den- samma allt starkare och starkare, men därpå aflägsnade sig med osäkra steg.
Mig lyster se, om Muzio återkommit från sta- den, for det som en blixt genom Fabios hjärna, och han ilade till paviljongen.
Hvad ser h a n?
I det klara månskenet kommer Muzio honom till mötes, äfven han lik en sömngångare med framsträckta händer och liflös blick.
Fabio sprin- ger fram till honom, men Muzio går, utan att märka Fabio, lugnt vidare, steg för sleg, och hans orörliga ansikte har samma leende som malajens.
Fabio vill ropa honom vid namn, men i samma ögonblick hör han ett buller.
Bakom honom, i huset, höres ett fönster öppnas — han ser sig om — Och verkligen.
Sofrummets fönster står öppet, och i detta fönster slår Valeria.
Hennes händer liksom söka Mnzios.
H o n sträcker sig fram mot honom.
.
.
Vid denna syn kom Fabio i ett obetvingligt ra- seri.
» Djäfvulske trollkarl! » ljöt han, med ena handen grep han Muzio i strupen, med den an- dra ryckte han dolken ur hans gördel och rände den ända till fästet in i bans sida.
Muzio uppgaf ett genomträngande skri, tryckte handen mot såret och stapplade tillbaka till pa- viljongen.
Men i samma ögonblick han erhöll dolkstöten af Fabio, hördes äfven från Valeria ett ängeslfullt rop, o c h liksom träffad af blixten stör- tade hon till marken.
Fabio ilade henne till hjälp, tog henne i sina armar och bar henne in i sofrummet.
Länge låg hon orörlig, känslolös för alla hans husmödrar!
ömma ord och smekningar.
Slutligen öppnade hon ögonen, uppgaf en djup suck af lättnad, lik en människa, s o m genom ett under blifvit räddad från en oundviklig död.
När hon igenkände Fa- bio, slingrade hon armarne om hans hals o c h tryckte sig till hans bröst.
» Du, du, är det då du?
Är jag verkligen hos dig? » Så småningom lossnade hennes armar, hufvudet föll tillbaka, och hon hviskade med ett lycksaligt leende: » Välsignad vare Gud, jag är räddad.
Men huru trött jag är. » Därefter föll hon i en djup, vederkvickande sömn.
X. Fabio sjönk ned vid hennes bädd, och med ögo- nen fästa på hennes bleka och aftärda, men redan lugna ansikte började han tänka öfver hvad som händt och öfver det, som nu kunde vänta honom.
Hvad var att göra?
O m Muzio var död — o c h med minne af, huru djupt dolken inträngt, kunde han väl ej tvifla därpå.
Om han dödat Muzio, så vore detta en gärning omöjlig att fördölja.
Den skulle oundvikligt komma till hertigens, till rätt- visans kännedom.
Men huru gifva någon rimlig förklaring öfver denna hemska och mystiska sak?
Han, Fabio, hade hemma i sitt eget hus mördat sin anförvandt, sin äldste och bäste v ä n!
Men hvarför?
Af hvilken anledning?
Om åter Muzio ej var död!
Fabio uthärdade ej längre denna ovisshet, och sedan han öfvertygat sig o m, att Valeria sof, reste han sig varsamt, gick ut ur rummet och begaf sig till paviljongen.
Från denna förmärktes intet ovanligt; endast ur ett af fönstren syntes skenet af ett ljus.
Med klappande hjärta öppnade han den yttre dörren (på denna syntes märken efter blodiga fingrar, och på marken voro några mörka blodfläckar), passerade genom det yttre mörka rummet och stannade på tröskeln, stel af skräck.
Midt i rummet, på en persisk matta och med dyrbara kuddar under hufvudet samt betäckt af en röd sjal med svarta, inväfda figurer, låg Muzio, stel och orörlig, med utsträckta lemmar.
Hans ansikte, gult som vax och med tillslutna ögon, var vändt uppåt.
Han andades ej, han liknade en död.
Vid hans fötter sågs i knäböjande ställning malajen, äfven han draperad i en röd sjal.
Han höll i handen en kvist af nå- gon obekant växt, liknande en ormbunke, och med kroppen något framåtböjd betraktade han sin herres ansikte.
En mindre fackla, fastsatt i golf- vet o c h spridande ett grönaktigt sken, utgjorde rummets hela belysning.
Lågan hvarken rykte eller flämtade.
Malajen gjorde vid Fabios inträde icke en rörelse o c h betraktade honom endast ett ögonblick.
Därpå fixerade han åter skarpt Muzios liflösa ansikte.
Gång efter annan höjde o c h sänkte han grenen i luften, och hans stumma läppar öpp- nade o c h slöto sig långsamt, åter och åter, liksom uttalande ljudlösa ord.
Mellan malajen och Mu- zio låg på golfvet dolken, med hvilken Fabio ge- nomborrat sin vän.
Malajen vidrörde med grenen dess blodiga klinga.
En minut förgick; kanske ännu en.
Fabio närmade sig malajen, och lutande sig ned mot honom, hviskade han halfhögt: » Är han d ö d?
» Malajen böjde på hufvudet, befriade sin högra hand från själen och pekad.T med en befallande åtbörd mot dörren.
Fabio ville upprepa sin fråga, men en förnyad gest af den befallande handen — o c h Fabio af- lägsnade sig, sorgsen, undrande och skuldmed- veten.
Han fann Valeria alltjämt sofvande, men med ett ännu mera synbart uttryck af lugn i sitt an- sikte.
Han gick ej till sängs, utan satte sig vid fön- stret, och lutande hufvudet i handen, föll han ånyo i djupa tankar.
Den gryende dagen fann honom i samma ställ- ning.
Valeria hade ännu icke vaknat.
iKonc.
o. slut i nästa n-.r.)
Innehållsförteckning.
Bertha von Suttner.
(Med porträtt.)
— O, bered din moder aldrig smärta.
Poem af Bernhard Risberg.
— Genom » bak- porten »; af Fru Hildegard.
— Pä femtiotalet; af Adolf Hel- lander.
— V ä r presentbudget; af Marie Landman.
— I valet; af H — s L.
— Sen lycka; skiss lör Idun af Anna Knutson.
(S ut från föreg.
n r.)
— Kvinnornas världsutställning; bref- kort från Signe Ankarfelt.
— Iduns panoptikon; af Renholm.
— Stockholms Tivoli.
— Ur notisboken.
— » Valeria »; novell af S. Turgenjeff.
För Idun öfversatt från ryskan.
Rekvirera Bjurholms porter, ^ 0 d b e t y d u g t G b i m S a?
e
