# ID: svediakorp-per869
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,193
# sentences: 648
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm Qcrnandts Fredagen den 8 juli 1892.
N:r 28 (238) Byrå: Prenumerationspris pr är: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• B Idun e n s a m — — i 4 Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r e u u m e r.
sker i landsortin k post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Jane let finns bilder och minnen, öfver hvil- ka hvilar en så egendom- lig skärhet, att man nä- stan känner fruktan att profanera, då man griper efter dem med oheliga händer för att gifva åt dem ordets åskådlighet oeh form.
En sådan bild, ett sådant minne är det af Mabel Macfie.
Hon var ett » solskens- barn ».
Jag hörde en gång för länge sedan, medan ännu sagornas poesi lefde varm i lif- vet, en vacker saga om ett sådant solskensbarn, som kom med vårens första stråle in i hemmet, och hvilkets hela lif se- dan blef som en stråle af vårljus för alla omkring det.
Mabel Macfie kom mig att åter minnas den.
T y där hon växte upp i kretsen af föräldrar och syskon, var hon den, som alltid spred glädje och ljus.
Hon hade denna förunderligt omedelbara kraft, som ibland kom- mer utvalda naturer till del, att böja till sig allas hjärtan, som kom- ma nära.
Hennes vä- sen var redan vid tidi- ga barnaår utmärkt af en glädtigbet och frisk- het, men på samma gång en vek innerlighet, öm- het och anspråkslöshet, Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 - 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Mabel 5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Boktr.-A.ktleb.
fredas Losnummerspris 15 öre (vid k o m p l e t t e r i n g a r) Aisuonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r - 25 ö r e för h v a r j e p ä b ö r j a d t tiotal stafv Utländska annons.
70 öre pr noup.-rad Macfie, som vuniio äfven de sträf- vaste och otillgängligaste sinnen.
Icke endast människor, utan äfven djuren hade liksom en förnimmelse af denna rena kraft.
I till och med ganska vida kretsar väckte det upp- märksamhet, hvilken säll- synt förmåga den lilla Mabel ägde att tämja och leda djur.
I det landtliga föräldrahemmet vid västkusten omgaf hon sig alltid med de egendomligaste favoriter bland husdjuren, som sällade sig till henne och följde henne som af den naturligaste orsak i världen, utan att man kunde märka, att hon nedlade någon så synner- lig möda eller konst här- vid.
Hon talade till dem, och de förstodo henne; och många små lustiga drag berättas från dessa barndomsdagar, då hen- nes bästa och käraste lekkamrater voro den ena gången den fulaste gamla kossan i hela ladugården, den andra — le ej, kära läsarinna!
— en veritabel gås, som till sist i hennes händer blef ett riktigt under af lydnad, till — gifvenhet och edukation.
För allt hvad sorg eller smärta hette, visade hon ett nästan lidelse-
218 IDUN im D E T GIFS EJ STILLESTÅND I ANDENS VÄRLD: GÅR DU EJ FRAMÅT, SKRIDER DU TILLBAKA.
P.
) V. J3ÖTTIGER.
fullt deltagande.
Hellre skulle hon ha låtit hugga af sig ett finger än vållat Guds min- sta skapade kryp något ondt, och hon kunde gripas af en rent af konvulsivisk smärta vid underrättelsen om, att ett djur skulle slaktas.
Så gingo åren, och hon växte upp.
Hon hade en liflig och fantasirik intelligens och ett osläckligt verksamhetsbegär.
Hennes största önskan var den att komma i en ställning, där hon kunde få göra de lidande och olyck- liga godt, och redan i unga jungfruår började hon söka efter ett verksamhetsfält.
Men då den sjuttonåriga flickan en dag för föräldrarne tillkännagaf sitt beslut att bli sjuksköterska, fruktade man, att detta kall skulle bli hennes veka sinne öfvermäktigt.
Dock det var icke den vekheten, som var hennes, och hon gaf icke efter.
Mabel Macfie fick nu anställning som elev vid Uddevalla lasarett.
För den, som ej tänkt sig in i saken, kan det vara svårt nog att fatta, hvilka ofantliga kraf en sjuksköterskas uppgift ställer på en så ung, så lefnadsfrisk och så blid natur.
Tålamod, försakelse, en aldrig tröttnande uthållighet äro blott en sida af saken.
Den brinnande kärleken är den andra.
Och den hade hon om någon!
Så blef det » solskensbarnet » gifvet att bli en glädjestråle i lidandets hem.
Se här ett par enkla hvardagstaflor från hennes tid på Uddevallalasarettet.
Hundra liknande skulle kunna upprullas från bittida och sent, från dagar och långa vaknätter i outtröttlig kärlekskraft.
Vi följa henne in i operationssalen.
Oför- färadt, utan en skälfning stöder hon mot sitt bröst en gammal gubbes hufvud, hvilket hen- nes späda små händer hårdt omfatta.
Det är ett förfärligt stinkande, kräftsår, som denna ^ång kräfver knif och eld.
Läkaren fläker upp hela kinden, så att käkbenet med de an- frätta, grinande tänderna blottas.
Det af kräftan döda ögat rullar ut ur sin håla, mejseln tränger gnisslande genom benet, och blod och var stänka öfver den unga sjuk- sköterskans bleka ansikte.
Men hon får icke darra, och hon darrar ej.
Därpå måste såren brännas; det fräsande instrumentet går sin väg så nära hennes kind och hals, att de rodna och svida af hettan.
.
.
Till sist är dock allt öfver, och vänlig och kvittrande glad ägnar hon sina omsorger åt den sjuttioårige patienten, hvilken hon om- sveper med en sådan fläkt af kärlek och glädje, att han nästan glömmer sin smärta, där han, kväfd af rörelse, trycker hennes hand.
Och en annan liten bild: En man från en af öarna i Bohusläns skärgård har fått kallbrand i en fot.
Domen är, att lemmen måste bort!
Åter hennes späda händer att stödja, medan huggjärn och såg med skärande ljud arbeta genom muskler och ben.
När det är fullbordadt, är hennes plats vid hans sida.
Hon viker ej därifrån, hon tröstar och uppmuntrar, talar om hans kära anförvanter på skärgårdsön, om hans snara tillfrisknande, läser och förströr med hugsvalelse hans tryckta sinne.
Han blir frisk och återvänder — ehuru en krympling — till de sina.
Men han är ett minne rikare, ett skönt, kärleksrikt minne.
Och ofta sätter han sig ned och plitar ihop långa, rörande ömma och tacksamma bref till den lilla sjuksköterskan på lasarettet, som komma henne att le genom klara tårar.
.
.
* * * Men Mabel var här blott elev, och hon sökte med ifver ett tillfälle att komma ut för att vinna vidare erfarenhet och utbildning.
Stor var emellertid läkarnes och kamraternas, stor de sjukes sorg, när hon efter ett år läm- nade dem och med ett lysande betyg på fic- kan tillträdde en liknande anställning vid Restads sjukhem, där ett nytt fält öppnades för henne och hon fick göra bekantskap med hjärnans sjukdomar.
Men här, som öfverallt hvar hon kom, gladde hon och tog hon allas hjärtan.
Hon lossade dock ej för sina nya plikter på de gamla banden, och med en uthållighet, som väckte allas beundran, kunde hon efter en arbetsfylld dag vaka nätter igenom och då begagna de tysta långa timmarne, medan de sjuke slumrade under hennes vård, att i det svaga skenet från nattlampan författa af lifs- mod fyllda bref att glädja sina närmaste kära och sina många vänner.
I synnerhet älskade hon då att förtroligt umgås med fadern, för hvilken hon hyste en gränslös ömhet.
Det fanns icke en sekund af sitt innersta lif, som hon ej lade fram för honom.
Ett litet okonstladt prof på äfven hennes poetiska gåfva lämna följande små verser, som hon tillskref sin fader, kapten Andrew Macfie, från Restad närmast förlidne sommar: O!
fader till dig jag skrifver, Nattlampan flämtar matt, Så långsamt hvar timme skrider För ditt barn som har » vakan » i natt.
Nu jämmer och kvidan ha tystnat, Den sjuka sin sömndryck har fått, Till andningen jämt jag lyssnat, An sofver majorskan så godt.
Ack, kunde du se här vid lågan, Jag sitter så ensam och nöjd, Du kanske gjorde den frågan: Hvad vållar mitt barn dess fröjd?
Då skulle jag låta dig veta: Alltsedan mitt valspråk blef Att bedja och arbeta, All ängslan ifrån mig dref.
* Hösten 1891 bereddes henne tillfälle att flytta upp till Stockholm för att vid Röda korsets skola fä den afslutande utbildningen i sitt fack.
På tre månader genomgick hon här de kurser, som annars pläga kräfva år, och hennes brinnande nit, kärleksfulla och friska väsen samt flit och rika begåfning väckte rundt om beundran och varma sym- patier.
Bland de hundratal af sjuke på Serafimer- lasarettet, där hon tjänstgjorde, fick hon ym- niga tillfällen att lindra lidanden och hug- svala hjärtan.
Hon lekte och sjöng de sorgs- naste glada; det var som en trollkraft öfver hela hennes personlighet, som smittade, som omsvepte med något berusande friskt och ömt, likt doften från en b l o m m a.
.
.
Men där till och med hennes sprudlande kärleksglädje måste dämpas, där grät hon med de, spm gräto.
T y ingen må tro, att hon icke kände djupt.
Se här, hur hennes bref till hemmet vittna från denna tid.
» Det var, » skrifver hon i ett bref, » förfärligt att åse denne store starke pojke brottas med döden i det längsta.
O, hur jag bad Gud, att han skulle få lefva till klockan slog 1, då stora porten öppna- des och besökande, bland dem gossens föräldrar, finge komma; jag satt där och höll honom kvar i sängen, närmare och närmare kl. 1, men äfven när- mare döden, och — 5 minuter före kl. 1 fick han ro. » » Vårt arbete går så lätt, » skrifver hon i ett an- nat bref till sina anhöriga, » men en sådan dödsbädd och många, många, många trycka ned oss alldeles invid grafvens dörr, dit vi följa med. » Och i ännu ett: ».
.
.
H v i l k e n strålande vintersol!
Snön ligger där så bländande hvit.
Sabbatsberg reser sig så maje- stätiskt och lugnt, men inom dessa murar.
.
.
ack, hvilka strider, hvilka kval, hvilka dödsbäddar! » » Blek ligger han, där hon, på knä vid hans säng.
Jag lägger en ny isblåsa på hans hufvud, då hör jag honom med en blick på henne säga: » Om hon ej vore mig så kär, skulle det ej vara så svårt att dö. » Ännu en stund, och kampen skall vara slut.
Hans stelnade tunga säger så tydligt till henne, som han ej längre kan se: » V i.
.
.
mötas.
.
.
igen.
.
.
hos Gud. » » Och vintersolen faller in i en sned strimma, liksom ville den komma med frid och hugsvalelse.
Men kan icke äfven en sjuksköterskas hjärta brista, då hon följer med — om än aldrig så många gånger — till grafvens port? » Under hennes tjänstgöringstid låg i en af de allmänna salarne en yngling, som gjort både läkare och sköterskor mycket bekym- mer genom sitt hårda, obändiga sinne.
Hån och vredgade ord lågo beständigt på hans läppar.
Som ett sista försök öfverantvarda- des han åt den unga nykomna flickan.
Och det förunderliga skedde, att hon med sin kär- lek och mildhet inom få dagar fick en sådan makt öfver honom, som ingen hittills förmått styra, att han blef mild och from som ett lam.
Med en rörande kärlek hängde han sig sedan fast vid Mabel, och det hände ofta, när han trodde henne inslumrad under natt- vakterna, att han ljudlöst smög ur sin bädd, lindade en bindel om sitt träben för att ej göra buller och betjänade någon sjuk, som kvidde eller begärde vatten, allt under det han hviskade: » Tyst.
.
.
v ä c k e j fröken.
.
.
tyst, tyst.
.
.
» Så blef i slutet af förra året Mabel Mac- fie antagen till ordinarie sjuksköterska, och medan hennes hjärta svällde af en säll tack- samhet, fästes på Röda korsets syster den sinnebildande broschen med ordens tecken.
Det var en stolt, en härlig dag!
Hon var nu en tjuguårig kvinna, och åt kär- lekens tjänst hade hon vigt sitt lif.
En af Kristianias mest framstående kirur- ger, doktor Jervell, erbjöd henne genast an- ställning vid sin privata klinik.
Och hon lämnade den svenska hufvudstaden för den norska.
Inom några få veckor var hon lika ömt afhållen af sina nya vänner — doktorn, föreståndarinnan, alla patienterna — som af de gamla, en glädje, en tröst for alla, som träffades af en blick ur hennes klara ögon.
Rastlöst arbetade hon, utan att kunna förmås till någon hvila.
medlemmar.
Dessa äro nämligen privata säll- Det hade alltid legat en doft af romantik skap och kunna således icke lagligen tvingas i Mabel Macfies känslolif.
Om det var den- ändra sina statuter.
Till de s. k.
» Inns of na — eller kanske var det en hemlighetsfull EN revy.
Chancery » ha de dock tillträde, och många divination, en uppenbarelse från aningarnas kvinnor ha upprättat sakförarbyråar i de en- värld — nog af, hon hade ofta uttryckt en önskan af få dö ung, ett egendomligt stri- ||||Iå vårt land nyligen erhållit sin första gelska städerna.
dande drag mot hennes verksamma lifs- ^s£é kvinnliga jurist, i och med att fröken Elsa För några år sedan gjordes i Ryssland för- glädje.
Eschelsson aflagt juris kandidatexamen och sök att öppna den juridiska banan för kvin- Så blef det nu åter vår i norska som i sedermera, som vi förut omtalat, redan tjänst- norna.
Efter en reform i rättskipningen bil- svenska bygder.
Med glädje se vi alla upp- gjort som tingsnotarie, tro vi, att några upp- dades ett ryskt advokatstånd, och på många ståndelsens årstid emot, men med en alldeles lysningar om, hur det i andra land ställt sig kontor anställdes kvinnor.
Professorer inbjö- synnerlig ifver hade den efterlängtats i det för kvinnliga jurister, böra kunna påräkna dos att hålla föreläsningar vid juridiska kur- ser för kvinnor, och flere ryskor studerade Macfieska hemmet i Uddevalla, emedan för- intresse.
äldrar och syskon då ändtligen på en kort I Amerikas Förenta stater fingo tidigast rättsvetenskap vid utländska universitet.
Men liten hvilotid skulle få hem sin Mabel, som kvinnor rättighet såväl att aflägga juridiska så grep regeringen in och förbjöd advokaterna till sist, på doktor Jervells och öfrigas en- examina som ock att föra mål; men icke alla anställa kvinnor på sina byråar, och reformen kväfdes i lindan.
Sällskapet för rättsveten- trägna maningar, beslutit unna dem och sig staterna voro från början lika liberala.
denna glädje.
Den första kvinnliga sakförare i Amerika skap i Petersburg har bland sina medlemmar Men i ett annat råd var annorlunda be- var Margaret Brent från Maryland.
Genom en kvinna, fröken Evrinova.
som tagit sin stämdt.
En fruktansvärd, oförutsedd sjukdom en lagbestämmelse af den 3 januari 1848 fick doktorsgrad i Paris.
H o n får dock ej föra drabbade henne midt i arbetets ifver, en blind- hon tillåtelse att uppträda inför rätta som mål inför rätta.
tarmsinflammation, som efter nio dygns li- lord Baltimores ombud.
Historien berättar, I Tyskland har ingen kvinna rätt att bli danden ändade hennes unga lif.
Det räknade att hon utmärkte sig genom sin energi och sakförare, ej heller i Österrike- Ungam.
I då 21 år, 2 månader och 20 dagar.
Döds- duglighet, men hon hade icke genomgått de all- Schweiz har en dam, fru E. Kempin — vi dagen var den 24 maj i år.
männa juridiska studierna.
Den första veten- ha förut talat om henne i Idun — studerat Och dock, hvad gjorde icke människokonst skapligt bildade kvinnliga sakförare var Ara- jus vid universitetet i Zurich och aflagt sin och ömhet allt att här kämpa med döden!
bella A.
Mansfield i Iowa.
H o n fick tillträde examen med stor utmärkelse.
Dock nekades hon tillträde till domstolsskranket i denna Läkaren och föreståndarinnan veko ej från till domstolsskranket i juni 1869. den så ömt älskade patientens sida, förrän Washingtonuniversitetet i S:t Louis var det kanton.
Hon har nu upprättat en juridisk hennes ögon för alltid upphört att möta de- första, som gaf kvinnor rätt till juridiska stu- konsultationsbyrå i Zurich.
ras, strålande ännu af tacksamhetens tårar, dier.
I december 1868 begynnte Phoebe W.
I Italien öppnades 1876 alla universitet för när icke längre hennes läppar kunde forma Couzins sina studier där.
På några få undan- kvinnor och således äfven de juridiska stu- förnimbara ord.
tag när ha nu alla amerikanska juridiska dierna.
Signora Lydia Poet har fulländat Och när den svenska modern kom för att högskolor öppnat sina dörrar för kvinnor.
sina studier i Bologna och äfven praktiskt hämta sitt barn — då var hon död.
Det Enligt dessas vittnesbörd ha ock de kvinn- utbildat sig, hon blef invald som medlem af var icke den resan man hade tänkt sig!
Som liga studerande lika stor förmåga som de advokatföreningen i Turin.
Men lagen till- en prinsessa hade man bäddat henne, i den manliga att tillägna sig juridiska kunskaper låter henne ej att föra sak.
H o n har själf tagit iill orda för sina sträfvanden i ett yp- dyrbaraste kista, i en tropisk blomsterprakt.
och uppfatta rättsliga principer.^ Den norske läkaren bekostade allt.
» Låt År 1874 fick Iowa en andra kvinnlig ad- perligt arbete » Kvinnors rätt till juridisk prak- mig göra detta för barnet, den Guds ängeln, » vokat, mrs Foster.
Hon studerade tillsam- tik », och hennes uppfattning stödes af de mest bad han, och gråten stockade hans röst, den mans med sin man och hade sitt kontor i framstående jurister, så att man hyser hopp, starke, härdade mannens.
samma hus som han.
D e gingo sedan i kom- att hon framdeles vinner sitt mål.
Gripande var den lilla systerns affård från pani, Foster &amp; Foster, och ha ofta tillsam- I Belgien hade Marie Popeliu afslutat sina Kristiania.
I en tät krets trängdes klinikens mans vunnit mål inför rätta.
Allt som alls juridiska studier vid universitetet i Bryssel och läkare och hela personal omkring den slutna skola i de Förenta staterna finnas 21 sak- erhållit diplom samt inställde sig i december kistan, och prästen tackade i sitt tal, som förarfirmor, där man och hustru äro kom- 1889 inför appellrätten för att aflägga den afbröts af snyftningar, föräldrarne, tackade panjoner.
föreskrifna sakförareeden.
Generalprokuratorn Sverige, som skäukt sin dotter att sprida så Staten Illinois står jämte Iowa främst i van Schoor började med att komplimentera mycken glädje den korta tid, det förunnats ledet.
Å r 1869 ansökte mrs Myra Bradwell henne för de lyckligt tilländabragta studierna dem att äga henne.
om rätt att föra mål inför rätta, och statens och gick så öfver till att underrätta henne Liket fördes därefter ombord å » Albert högsta domstol afgjorde ansökan till hennes om, att — all hennes möda icke dess mindre Ehrensvärd », som fraktade detsamma till Lyse- förmån.
Hon hade då förut i 14 år idkat var spilld.
» I vårt stånds namn », slutade kil, hvarest det af ångaren » Alfhem » häm- juridiska studier.
Å r 1874 följde flere stater hr van Schoor, » hemställa vi till rätten, att tades och infördes till Uddevalla.
Befälhaf- det goda exemplet, men i andra vunno kvin- den ej må tillåta fröken Popelin att aflägga varen å » Alfhem » var den lilla systerns fa- norna seger först efter oerhörda ansträngningar.
eden. » Rätten tog en veckas betänketid, och utslaget blef till de kvinnliga intressenas der, kapten Andrew Macfie.
År 1878 biföll kongressen ett förslag, att Begrafningen i Uddevalla blef en högtid- kvinnor, som i tre år varit sakförare vid de nackdel.
lighet, i hvilken bokstafligen hela staden del- enskilda staternas rätter, skulle ha bemyndi- I Frankrike har ännu ej någon kvinna tog med sorg och rörelse.
Det svarta djup, gande att föra mål inför de Förenta stater- gjort framställning om att aflägga sakforared, som för trånga människoblickar för alltid nas högsta domstol (The united states ' su- men länge torde det ej dröja, förrän så sker.
famnade hvad som fanns åter af Mabel Mac- preme court).
Det populära namnet för den- De franska tidningarna betecknade allmännt fie, fylldes öfver brädden med majblommor, na berömda sak var » Lockwood-saken », så utgången af den nyssnämndaPopelinsaken som och ögon, som ingen för sett tåras, stänkte kallad efter den talangfulla dam, som förde en skandal.
En ung mademoisell Chauvin, sin dagg däröfver.
.
.
den fram.
Mrs Lockwood var advokat vid som drifver juridiska studier vid pariseruni- staten Columbias högsta domstol och önskade versitet, har tagit andra priset för en af hand- * * föra mål för en af sina klienter vid de För- ling i civilrätt.
Och en dag presenterar hon När sedan i det smärtfyllda föräldrahuset, enta staternas öfverrätt.
Då detta nekades, sig nog inför de franska domstolarne.
Åran af Europas första kvinnliga sakfö- där vårens återseende fått en så vemodig vädjade hon till kongressen, hvilken, som Sarmisa D.
Bil- innebörd, den dödas saker packades upp, nämndt, biföll hennes ansökan.
Året därefter rare tillkommer Rumänien.
cesco inskrefs vid sjutton års ålder vid uni- fann man mångenstädes i hennes böcker, på sanktionerades förslaget af senaten.
Nu är sällsynt att kvinnliga jurister i Ame- versitetet, i Bukarest.
1884 kom hon till Pa- hennes fotografier med mera, hur hon med egen hand hade skrifvit, ej långt före sin rika möta några vanskligheter på grund af ris, där hon efter grundliga juridiska studier sitt kön, och omkring 100 praktisera för när- den 12 juni 1890 tog doktorsgraden.
I sitt död, följande lilla vers: varande som sakförare.
hemland har hon sedan genomgått de prak- » O, låt mig lefva en liten tid, med hjärta rent och med ande blid, I England ha kvinnorna länge drifvit juri- tiska prof, som medföra rätt att föra process, och låt mig andas den korta vår, diska studier.
I det egentliga advokatståndet och i slutet af förra året inskrefs hon i ad- och dö — förr ' n våren förgår.
.
.
» äro de dock icke upptagna, då de fyra en- vokatståndet i Bukarest, utan att några in- gelska » Inns of Court », där advokaterna få vändingar gjordes.
Johan Nord / ing.
sin utbildning, nekat att upptaga dem som Och för att sist tala om de land, som Kvinnliga jurister.
ligga vårt eget närmast, erinra vi, att i Dan- mark för ej länge sedan fröken Berg, en dotter till den aflidne, bekante folketings- mannen, nekades att uppträda som sakförare inför rätta.
Norge fick sin första kvinnliga juris kandidat, fröken Katrina Dahl, vid pass ett år före vårt eget land.
Hon har dock redan kommit till nedslående resultat angå- ende utsikterna för en kvinnlig jurist där i landet såväl i departementen som på privata advokatkontor, efter hvad vi sett henne per- sonligen framlägga i den norska pressen.
Men striden är icke därför uppgifven.
Och Sverige?
Ännu veta vi ej, hur sa- kerna kunna komma att utveckla sig för vår första kvinnliga jurist, fröken Eschelson.
En dag skrider hon väl till det afgörande ste- get.
Godt vore då, om ett frisinnadt tillmö- tesgående kunde ställa vårt land i det främre ledet bland dem, som visat sig rätt förstå tidsandans kraf på detta område.
&amp; S e n l S k i s s för a A n n a y f e k a.
I d u n ' ' K n u t s o n.
é|j^; e sutto vid aftonbrasan, de unga två.
Nej, inte unga; hon var långt öfver tret- tio år och han långt ötver fyratio.
De lyck- liga två, säga vi i stället.
Men märkvär- digt ung såg hon ändock ut, där hon satt i soffhörnet.
Till en del var det nog eldske- nets förtjänst; kinden fick något af dess var- ma glöd, håret något af dess gyllne glans, ögonen något af dess spelande lif.
Men egentligen var det nog den förskönande re- flexen från själens lågor, ty då hon lutade sig ned och smekte det stora, lurfviga huf- vud, som lagt sig så tryggt i hennes sköt, kom där ett leende på hennes läppar, ett le- ende, som spred skimmer öfver hvarje drag.
» A c k, Bertil, » sade hon sakta, » hvad jag är lycklig! » Och hon lät de smala, hvita fingrarna tofva sig in i hans mörka, gråstrimmiga hår och sedan långsamt, smekande glida öfver hans panna.
» D u sofver väl inte, Bertil? » » Sofver, » sade lurfhufvudet med tjock, be- slöjad röst, » visst inte.
Jag bara njuter.
Därborta på skrifbordet ligger en hög tema- böcker, och half sju ha vi kollegium.
Men denna skymningsstund är din och min.
Prata, lilla toka, kvittra, lilla fågel! » » Jag är ingen toka, jag är ingen fågel, » sade hon skälmaktigt, » jag är en stadgad, förståndig människa, som i åratal suttit i en bank och räknat räntor — kvittra, hvad me- nar du med det?
Hur skall det låta? » » Hur det skall låta? » upprepade han med samma djupa röst, däri en underton af öm- het skalf bakom hvarje ord, » precis som det lät nyss: ' jag är så lycklig, så lycklig! '
Kvittra om, hur glad du blef, då du märkte, att jag bevärdigade dig med min ynnest, hur du felräknade och felräknade i banken den dagen, du fick mitt friarebref, hur du gömde den där buketten, du fick på Luciadagen, pressade myrtenkvistarne och.
.
.
Ja, ja, kvittra om allt det där gamla vanliga! » » Så att du somnar därvid; nej, tack! » Men han aktade ej på svar, utan fortsatte: » Kvittra om, hur det känns, då du dröm- mer, att du sitter på banken med alla siff- rorna i hufvudet och den där långa räkeln till arbetskamrat^ bredvid dig, som gnolar » Lindemann » och tvinnar sina mustacher, medan han tydligen tänker: Om jag åtmin- stone hade en ung flicka vid min sida! » » Asch, Bertil, bli inte ironisk! » Men han fortsatte, oberörd af alla afbrott: » När du så drömmer, händer det, att du vaknar fram emot morgonkvisten och tittar dig omkring.
D u känner inte igen dig, du ser inte räkeln, hör inte » Lindemann », har inte en enda siffra i hufvudet, men midt emot dig står en stor, lurfvig karl och säger: » Adjö med dig, nu går jag! » Och så kysser han dig, så att du blir ännu mer vaken och mär- ker, att du rakt inte är på banken! » Hon gaf lurf hufvudet en liten knuff.
» Och när jag gått, tackar du Gud, att du blifvit gift med en så treflig karl, tackar du Gud, att din lycka inte är en dröm, utan rama, sunda verkligheten, och tänker för dig själf, såsom du sagt väl tusen gånger: ' Jag begriper inte, hur han kunde bli kär i mig, jag som hvarken är ung eller vacker '. » » Och så tänker jag desslikes på, hur du vanligtvis svarar, då jag är dum nog att un- dra så där, » inföll hon litet förtrytsamt.
» Nå, hur svarar jag? » » Du svarar: ' V i ska ' inte resonnera om kärleken, ty den väljer aldrig. '
Uppriktigt sagdt, det där svaret har smått förargat mig det är alldeles som ville du ursäkta dig. » Han teg en lång stund, men när han åter hof upp sin röst, var det ej på skämt.
Han reste sitt stora lurfhufvud, skakade manen ur pannan och vred sig, så att han kunde taga sin lilla hustru riktigt i betraktande, där hon satt, belyst af eldskenet.
» Ah, hvad du är märkvärdigt lik henne! » » Lik henne? » Det gick som ett kallt sting genom hennes bröst; men han återtog lugnt sin bekväma ställning och upprepade: &gt; Ja, det är märkvärdigt, jag kan inte be- gripa, att två människor kunna vara så lika! » Hon satt tyst, men en lång, tung suck störde plötsligt hans betraktelser; det lät min- sann ej som fågelkvitter, det.
» Hvarför suckar du, Lucia? » » Jag kunde tro det, » sade hon med något bittert i tonen.
» Hvad kunde du tro? » » Att det bara var reflex, » svarade hon och lät handen långsamt, trött fara öfver hans hår; » det är inte egentligen mig du älskar, det är minnet af en annan. » » Och nu är du svartsjuk, lilla toka, svart- sjuk, så att du snart gråter. » » Ja, det är inte långt b o r t a.
.
.
» » De kvinnorna!
Skulle inte en karl varit kär, förr ' n han blef gammal och grå.
A c k, har du inte själf flammat femtioelfva gånger, innan du blef fast for mig. » » Det vet du, att jag inte har; jag hör inte till den sorten.
När jag var ung, hade jag stora fordringar; oeh efter som min far an- sågs rik, saknades inte friare.
Men jag kunde inte ta midt i högen bara för att få en man.
Den rätte kom inte förr ' n långt omsider, kom inte, förr ' n det var för sent. » » För sent; hvad menar du? » frågade han.
» Jo, han kom inte, förr ' n han var gammal och grå, och så fick jag reflexen af den där första ungdomsflamman, som han ägnade henne, henne som jag är lycklig nog att påminna honom om. » Hon talade i en mild, dämpad ton; hon böjde sig ned och lade sina mjuka läppar på hans panna, men hennes stolta, fina natur, som gett allt oeh därför fordrade mycket, skälfde under en bitter känsla, som hon ej kunde dölja.
Men den syntes ingalunda före- falla honom misshaglig, ty han reste sig från sin nonchalanta ställning, satte sig bredvid henne i soffhörnet och försäkrade, mellan kyssar, att hans kärlek inte var någon reflex, utan den varmaste, sannaste känsla, som någonsin fyllt hans bröst.
» Ja,jag kan gärna tillägga — den enda, » sade han, » ty den där första var egent- ligen en dröm, en fantasi.
Lucia — du vet inte riktigt, hvad som bor inom mig.
Far min var artist, och bror min har ju på gamla dar gett ut ett dikthäfte; ja, ja, det var där- efter förstås!
Det ligger i blodet, vi äro ro- mantiskt anlagda.
Min trånad framstod ej i taflor, ej heller utgöt den sig i vers; nej, den målade och målade på en enda bild, djupt nere i hjärtegrunden, och en envis idé präntade under bilden: hon eller ingen!
Ja, tro mig eller ej, men den där ideala bilden, hälft drömd, hälft skådad, har mången gång trädt mellan mig och ödet.
Den har gycklat bort ett rikt parti för mig, ty den ställde sig midt på kassakistan och frågade: » Ä r Fortuna lik mig min herre, är Fortuna lik mig?
! » Den har hejdat mig midt i fres- telsens stund, sett på mig med stora, allvar- liga ögon och varnat: » Låt ingen fläck vidlåda den skära bilden, ty då känner du kanske inte igen henne, när I träffas engång.
Akta mig, idealist, akta mig! » Han lade armarna bakom hufvudet, stadigt, tungt, liksom ville han fasthålla en sväfvande tankesvärm.
Hon betraktade honom med stora, lysande ögon; det var, som såg hon en ny sida af hans natur rulla upp, rik på skiftande bilder och med svårtydd text.
» Jag förstår dig endast till hälften, » smög öfver hennes läppar, » men ack, om du ville tala om allt, allt. » » Allt, allt, » sade han med ett kort skratt; » för den, som endast ser efter det yttre, efter de bjärta konturerna, och inte fattar själslif- vets fina mystik, skulle det vara idel blå dunster och dårskaper.
Med ett ord — ingen- ting.
Att bikta sig för en sådan en, skulle heller aldrig falla mig in.
Men eftersom ditt väsen tycks mig danadt af samma stoff som mitt, så kan jag j u gärna babbla. » » Ja, jag skall nog förstå dig, » sade hon, småleende åt hans pojkaktiga lust att blanda in det själfsvåldigaste hvardagsspråk midt i sina poetiska utgjutelser; » babbla nu bara! » » Det är grufligt längese ' n, » började han, » mer än tjugo år se ' n, tror jag.
Det var året, när fransk-tyska kriget stod, 1870.
Jag var tjugusju år då, docent i historia, het entusiast och medlem af en nybildad skarp- skytteförening, där jag höll flammande tal och sjöng marseljäsen.
Ja, hade inte mor min varit och ett hälft dussin tanter därtill, så hade jag kanske gått ut som frivillig och stupat som hjälte vid Sedan i stället för att nu sitta bär som » trähök » i Klara. » » Gud ske lof, att de rådde på dig — mamma och tanterna, » inflikade hon.
Och han fortfor lifligt: » Ja, det var en bra mycket trefligare tid än den här.
Landet sargades inte invärtes såsom nu, Björnson hade ej begynnt grubbla vare sig på politiken eller handskmoralen; han skref bara idyller.
Man lefde, led och hoppades med » la France », och hördes där än litet gurgel om den » rene norske Flag », fick det gå in genom det ena örat och ut genom det andra.
Dessutom, Norge — — » » Ack, Bertil, » af bröt hon, » kom nu inte in på politiken; du skulle j u tala om henne. »
» Tålamod, det var bara en liten afstickare.
Nå — j a g var tjugusju år, således ingen ofjädrad dufunge, utan en stor, lurfvig karl, då som nu.
Tillika med min docentur — lönlös titel, som du vet — hade jag plats vid en skola, och eftersom j a g ej var värre skråpuk än mången annan, håfvade man efter mig, fint, försiktigt, allvarligt, såsom det anstår flickor med uppfostran.
Men jag hade, liksom du, stora fordringar och kunde inte ta midt i högen bara för att få mig ett vif.
Jag var ju, som sagdt, romantiker; jag ville älskas, ja, om så ske kunde, tillbedjas, men inte af hvem som helst, inte hur som helst.
Fick jag ej den ädlaste bägarn, tör- stade jag; och sluttanken på alla mina erotiska drömmar var: » Ja, jag skall minsann välja På y ayu olommar det på kyrkogårdar i yppig, färgvarm rikedom, ock öfver gamla marmorvårdar syrener luta snöhvit blom.
^Då är det ljuft i skuggan drömma vid någon bortglömd hvilostad, där kors och inskriftsord sig gömma inunder mur gr önsr ankans blad.
.
.
Ja, sådan var jag till själ och sinne, då händelsen inträffade, den där händelsen, som inte egentligen är någon riktig händelse, utan bara skymten af mitt öde.
Det var just på en skarpskyttebal, som jag trodde mig skymta.
.
.
Oh, hvad j a g minns det väl; jag hade haft ett förargligt missöde, hade vrickat foten några veckor förut, och fastän jag lyckligtvis kunde gå, utan att linka, var jag omöjlig för dans.
Och af den orsaken kom jag att stå väl mycket för mig själf och titta på vimlet.
Och midt i vimlet af luftiga dräkter, krusiga hufvud och nakna skuldror såg jag blott en enda.
Hon var bestämdt ingen skönhet, men förtjusande, frisk.
Har du sett halfslutna nyponrosor, glindrande i dagg och sol.
Hon var lik en sådan med sina röda kinder och röda läppar, sitt långa blondlockiga hår, kran- sadt af små knoppar.
Och så hade hon lätta, hvita pärlor, som gungade på hals och armar, när hon dansade. » sitta med sin bok i handen på åldrig träbänk, inskriftsrik, och löga dagsverkströtte anden i Shelleys vingade lyrik.
zÅtt Syrenens blomsterklasar dofta och hägna korsens mörka trä.
ftiär, här på kullarnc ha ofta de gamla släktena böjt knä.
» Ah, att du såg så noga efter allt, » afbröt hon skrattande; » karlar äro verkligen lika småaktiga som vi.
Vet du, j a g har haft ett sådant där halsband af stora, hvita pärlor. » » Ja, jag minns henne precis sådan som hon dansade där, » sade han.
» En kvinnas dräkt är som bladen i en ros: de omgifva henne med något skärt, individuellt.
Män ser alltid något af själen uppenbara sig i det yttre — - reflex, såsom du nyss behagade yttra dig.
Denna flicka var säkerligen poetiskt, hängifvet anlagd; j a g såg det ej blott i hen- nes drömmande blick, så lik din, ej blott i hennes blyga leende och mjuka rörelser, äfven de så lika dina, jag såg det i hennes dräkt, så olik de andras.
Först och främst de där enkla, svagt rosafärgade knopparne, de hvita pärlorna, som säkerligen inte voro hvarken kostbara eller modernn.
Och så klädningen af något skirt, böljande tyg, gräddfärgadt i botten och med stora, blekröda buketter.
Ingen var så klädd på hela balen som hon.
Jag hörde en fru bakom mig säga till sin granne: » Den där flickan är inte väl klädd; på en landtlig fest ute i det gröna skulle det passat, men på en sådan här bal sticker det nästan af för bjärt. » Men jag tyckte, att hon var som en bild af den blomstrande ungdomen i sin rosiga dräkt. » (Forts.) kyrkogården.
till, att Idun med finnes hos alla edra bekanta!
Mo&lt;Utl&lt;lnina Det första man har att göra, när man be- slutit sig för att bli amatörfotograf, är natur- ligtvis att skaffa sig en kamera.
Detta är emellertid ingen lätt sak numera, då det snart sagdt finns oräkneliga slag af kameror ute i handeln.
Hvarje år uppfinner man nämligen åtskilliga nya apparater, och att då, alldeles oerfaren, välja med urskiljning bland de mån- ga olika modellerna, erbjuder nog ej sä få svårigheter.
Å andra sidan är det emellertid ock så lyckligt ställdt, att apparaterna ofta blott skilja sig i mindre viktiga afseenden och i öfrigt äro lika och i allmänhet jämngoda.
Jag ser dem än i svart och slöja, de döda kvinnorna, som gått att andaktstyst vid grafvar dröja, som nyss sin fina rundning fått.
J^Cu själfva.
här de stilla drömma inunder kors oeh vårdars rad, och deras glömda dopnamn gömma blott någon gammal stamboks blad.
Dessutom finnes ochså i handeln en annan kamera, t&gt;the Ladie ' si&gt;, som kanske i äDnu högre grad är att rekommendera för damer, framför allt i följd af sin ringa vikt.
Priset på denna apparat är 75 kr.
J \ €en ännu är som.
lågt glansen i kullars blomstcrkalkar kvar af tår, som föll - på sorgekransen i våra farföräldrars dar.
Emil Kléen.
Damer som amatörfotografer.
För Idun af S.
L.
har förundrat mig mycket, att, ej en enda rad om amatörfotografi — efter hvad jag sett — förekommit i » damernas egen tidning &gt; under alla de år den funnits till.
Och dock torde väl knappt något lämpa sig jan, så öfvervinnes sådant ganska snart, och resultaten bli — om man går tillväga ordent- ligt och med metod — öfverraskande snart goda.
Många af Iduns läsarinnor ha nog dragit sig En annan invändning, som man också får höra af damer, när man vill värfva proselyter i » ljusets tjänst », är, att det är så förfärligt » slaskigt » etc. att hålla på med saken.
Där- med är emellertid ej heller så farligt, ty bär man sig lugnt och sansadt åt, är arbetet ej så farligt slaskigt.
För resten uppväges obe- haget många gånger om af de intressanta mo- ment, som det förberedande arbetet erbjuder.
Priset på goda kameror är naturligtvis myc- ket växlande.
För en amatör, som anser sig ha råd att offra så mycket som 50 kronor eller mera för en god kamera — pängarne äro för öfrigt ej bortkastade!
— äro Lancasters in?
stantografer otvifvelaktigt de allra bästa och mest värda rekommendation.
De äro försedda med skarpa linser oeh utmärka sig genom ge- diget arbete och synnerligen prydligt yttre, hvarjämte de äro ganska portativa.
så bra för damer att syssla med.
Arbetet är ej vidare ansträngande eller svårt, och före- kommer en och annan motighet till en bör- Sen att de trott, att det är mycket dyrt att hålla på med fotografering.
Detta skäl kan numera svårligen accepteras, ty tack vare alla de se- naste årens uppfinningar på fotografiens om- råde och den däraf följande konkurrensen mellan de olika fotografihandelsfirmorna, ha prisen sänkts högst betydligt, och nu är det ej längre så afskräckande kostsamt att lägga sig till med en kamera och idka den trefiiga sporten att rita af vänner och bekanta och för öfrigt allt möjligt.
för att bli amatörfotografer af det skäl, För öfrigt finnas många olika slags kameror till varierande pris under 50 kr.
Många af dessa äro af verkligt god beskaffenhet och lämna riktigt vackra bilder, hvarjämte de äro synnerligen lämpliga till handkameror, d. v. s. apparater, en gång för alla inställda för ett visst afstånd.
Man slipper då hålla på med det besvärliga inställandet, hvilket är af stor vikt t. ex. på resor eller annorledes, då man vill hastigt och lustigt ta en vy eller grupp.
Å andra sidan äro naturligtvis inställbara ka- meror i allmänhet bättre att använda, ty med dem kan man fortografera på snart sagdt hvil- ket afstånd som helst från ett föremål.
V i d handkamerorna är man härvid begränsad till ett visst afstånd, om man vill, att bilderna skola bli skarpa.
För fotografering fordras nu emellertid ej blott en kamera, utan ock ett mörkrum.
Detta vållar nog ock ibland svårighet att erhålla, men man kan inskränka sig tämligen mycket i sina anspråk på komfort och bekvämlighet i mörka rummet.
Kan man få t. ex. en garderob el- ler en skrubb att disponera något så när helt och hållet, behöfver man ingenting mera — jo, man behöfver ett kolossalt » mörker », d. v. s. man får vara mycket noga med, att ej det ringaste ljus tränger in på något ställe.
Man klistrar mörka remsor öfver sprickor och dy- likt i väggen, bekläder större ytor med papp och bemödar sig för öfrigt att på bästa sätt
utestänga hvarje den minsta ljusstråle.
Först när detta är gjordt, kan det lyckas att erhålla en acceptabel fotografi; förut är det absolut omöjligt.
För att upplysa denna nattsvarta vistelseort använder man en röd lampa, hvaraf finnas många sorter hos hvarje handlande med foto- grafiartiklar.
Rödt ljus måste man nämligen använda, ty rödt är den enda färg, som ej in verkar på de ljuskänsliga plåtarne.
Denna mörka kammare användes nu, dels när man sätter in plätarne i sina kasetter, dels vid den efterföljande behandlingen af de tagna plåtarne.
I detta sammanhang kanske ock bör näm- nas, att det måhända är lämpligt att i denna mera sparsamt upplysta lokal använda ett större, särskildt härför förfärdigadt förkläde och för öfrigt ej precis, när man arbetar i mörkrummet, vara iklädd någon finare dräkt.
Det kan nämligen hända — synnerligast i bör- jan, innan tillräcklig vana förvärfvats — att man ej häller allt på sin rätta plats, utan bredvid flaskor och skålar, och sedan råkar tangera de öfversvämmade orterna med en eller annan liten förtjusande armbåge, hvarifrån den ofrivilliga syndaflodens verkningar lätteligen sprida sig till öfriga delar af kroppen eller, rättare sagdt, klädningen.
När man nu skall fotografera, sätter man i mörkrummet i en eller flere plåtar i sina ka- setter och riktar kameran mot det föremål, som man vill afibtografera.
Att observera är härvid, att man ej får uppställa apparaten så, att solen lyser rakt in i objektivet (lin- sen).
Då blir nämligen resultatet ej precis vackert.
När inriktningen skett, följer exponeringen, d. v. s. plåtens utsättande för de genom lin- sen samlade solstrålarnes inverkan.
Såsom allmän regel med afseende pä expositionstidens längd gäller, att man bör använda så kort ex- positionstid som möjligt.
Man får nämligen ej, såsom många, tro, att ju längre tid man låter objektivet vara öppet, desto bättre blir plåten.
Ute i det fria är, om terrängen är mera fri och öppen, vanligen en sekund till- räcklig; ofta kan man använda kortare tid.
Inne i rum och ute under skuggiga träd får man anslå längre expositionstid.
Efter plåtens tagande följa i ordningen den- sammas framkallande och fixering, två proce- durer, som emellertid här ej kunna upptas till behandling, utan hänvisas till de utförliga och i allmänhet tillförlitliga handböcker, som finnas för amatörer att tillgå, specielt till den af re- daktörer för Fot.
Tidskrift hr A.
Roosval verk- ställda öfversättningen af Pizzighelli ' s hand- bok.
I - förbigående kan anmärkas, att man nume- ra vid framkallandet kan slippa bli brunfär- gad om fingrarne, ty man kan nu välja mel- lan flere olika slag af framkallningslösningar, så att man ej för att få vackra plåtar behöf- ver vara hänvisad till den otrefliga pyrogallus- syran, alla snygge dödliges förskräckelse, då den lifligen delar med sig af sin färg åt allt, som den kommer i beröring med.
Efter framkallande, fixering och därmed sam- manhängande sköljningar kommer torkningen af plåten.
När plåten (eller negativet) är full- komligt torr, kan man begagna den till kopie- ring.
Denna procedur går så till, att man lägger plåten i en s. k. kopierram mot ett Ijuskäns- ligt papper.
När kopieringen är fullbordad, följa toning och fixering af papperskopian (den positiva bilden).
Ljuskänsligt papper fin- nes af många olika slag, och bruksanvisning j medföljer vanligen papperet.
För amatörer torde vara lämpligast att begagna s. k. Aristo- papper, som är mycket bekvämt att handtera, och vid hvilket man kan sammanslå tonings- och fixerlösningen till en.
Efter toningen och fixeringen följer skölj- ning i vatten.
Därefter klistrar man upp ko- pian eller låter den torka sådan den är.
Sådant är i största korthet tillvägagåendet vid fotografering.
Mången tycker kanske af denna beskrifning, att det månde vara tämli- gen inveckladt och tråkigt att vara fotograf.
Så är emellertid ej förhållandet.
Har man blott kommit förbi de värsta stötestenarne, blir man mer och mer intresserad för saken; man ser, att resultaten bli bättre och bättre, och länge dröjer det kanske ej, förrän det går därhän, att man anser, att de stunder man tillbringar i sitt laboratorium äro de trefligaste på hela dagen.
Så har det gått med mig, och så antar jag, att det går med det stora flertalet af dem, som med den allra minsta gnista af artistisk och estetisk begåfning slå sig på att fotografera.
Saken är ju för öfrigt helt naturlig.
Blan kan med relativt ringa hjälpmedel enkelt och snabbt afbilda sina när- maste, vänner och bekanta, familjescener, vyer och allt möjligt.
Retuchering kommer högst sällan i fråga; behöfves den — t. ex. om felaktigheter förekomma i plåten — är nog bäst att lämna bort plåten till en yrkesfoto- graf, ty retuchering är en mycket delikat sak.
För öfrigt är för amatören att märka, att vill han så billigt som möjligt drifva sin » rö- relse », bör han endast i nödfall köpa färdiga lösningar.
Bereder han dem själf, hvilket ej alls är svårt, blir det nämligen mycket billigare, än om han köper dem färdiga hes hrr foto- grafihandlande.
* * * Ja, nu vill jag ej längre uppta tidningens antagligen förut strängt anlitade utrymme.
Min afsikt har blott varit att fästa uppmärksam- heten hos Iduns många läsarinnor vid ett täm- ligen nytt arbetsfält, amatörfotografens.
Isyn- nerhet är sommartiden med sina ljusa dagar lämplig för saken.
Då erbjuda sig ock vackra motiv öfverallt, och då kan det vara trefligt att på längre eller kortare vandringar i B k o g och mark, på resor på ångbåt och järnväg medföra en så minnesgod kamrat som en kamera.
Från lidandets oeh b a r m h ä r t i g h e t e n s v ä r l d.
N å g r a S t o e k h o l m s b i l d e r af Cecilia Bådth-Holmberg.
2.
Frälsningsarméns räddningshem.
(Forts.) I mån af hemmets utveckling hoppas man kunna i arbete i egna sociala fabriker behålla dem, för hvilka deras opålitlighet eller förflut- na stänga hvarje annan utväg.
Tiden för vistandet vid hemmet växlar van- ligen mellan två månader och ett år.
Ingen kvarhålles mot sin vilja, men den som en gång aflägsnat sig utan tillstånd, blir ej gärna åter emottagen.
Flere svaga och sjuka kvinnor haf- va fått kvarstanna i arbete för hemmets räk- ning.
Ingen tung stämning råder i denna krets; det ingår, som bekant, i frälsningsarméens pro- gram att söka vinna » själar åt Gud » vid klang af flöjter och cymbaler eller med andra ord genom ett slags » glad » kristendom, med » ha- lelujafrukostar » och » hosiannamiddagar », med ropande och bullersamt uppträdande, det vi så väl känna från gator och gränder eller från landsbygden, där man stundom får se hela » ar- mékårer » framtåga med » flygande fanor och klingande spel ».
Men denna unga kvinna, som är » kapten » vid räddningshemmet, kommer en att förgäta dessa upptåg; hennes stillsamma väsen och trohjärtade tal — hvilket i början lockar ett löje på ens läppar, späckadt som det är med allehanda underliga fraser och uttryckssätt — låter en känna, att hennes uppgift i hvarje fall är mera inåtvänd, är att verka mera så att säga i det tysta och dock med en prägel af hoppfull förtröstan.
Ty det är ej med tal om dom och fördömelse man här söker skrämma en kanske redan af ångest och förtviflan gri- pen kvinna till att upphöra med sitt van- ärande lif; man söker i stället ingifva hopp om tillgift och tro på, att det kan gå att vän- da åter.
En kvinna är dock sällan så djupt fallen, att hon ej själf känner sin skam; de flesta, som intagas å räddningshemmet, äro van- ligen också tungsinta och sorgbundna — » det är därför mycket viktigt, att vårt hem är ge- nomträngdt af en glad och frisk gudsfruktan », yttrade också min kapten.
Ja väl, men — — den » glada » sång med trallar och drillar till Guds ära och Kristi lof, som i det samma ljuder från arbetsrummet näst intill, och som allt em eliaråt af bry tes af ett högt skratt eller af profana utrop om garn och tröjor — den tillhör dessa » arméens » re- ligiösa former, som väl torde tåla vid en re- formation.
Det är dock möjligt, att denna lägre form af religiositet, som stöter den granntyckte och icke minst i estetiskt hänseende är vidrig, är behöflig för dessa föga utvecklade varelser, som här utgöra föremål för arméens barmhärtighets- sträfvan; säkert är, att mången af dem, som ej skulle hafva gagn af ett besök i ett pietis- tiskt bönehus med mera suckan i stämningen, af frälsningsarméens bullersamma bönemöten känner sig helt upplifvad.
Innan man lämnar räddningshemmet vid Luntmakaregatan, bör man bese dess arbetsrum och lokaler.
I ett större rum, ganska gladt och med bi- belspråk i arméens » glada » anda på väggarna, håller en hel del kvinnor på med att sticka, nysta garn m. m., hela högar af stickad röd tröjväf ligga på golfvet; arbetet går med en viss fart, och de flesta se belåtna ut; alla äro de helt unga eller medelålders kvinnor, somli- ga med snälla ansikten, andra med grofva drag, ingen enda sådan, att man kunde tro hennes skönhet hafva frestat henne till fall.
För dem alla var fallet hufvudsakligast och från början endast en bekväm utväg att få bröd, en matfråga.
Egendomligt intryck gör det att bland dessa kvinnor se två små tre, fyra års barn springa omkring och leka — två små klarögda rödkindade bytingar, som fräls- ningsarméen ryckt undan något ställe, hvilket med mera rätt bör kallas håla än hem, och som, medan de ännu äro så små, vårdas här.
Deras tarfliga skatter, en sönderbruten trä- häst och mera dylikt, skuflades ej omildt un-
IDUN dan, oaktadt de lågo i vägen för de arbetan- de, och månget sorgset ansikte log vid bar- nens joller, mången af last sölad hand for smekande öfver deras ljusa hufvuden; det syn- tes, att dessa barn öfvade sin omedvetna mis- sionsgärning: syndens kvinnor vållade de små intet ondt, men dessas oskuld och deras till- litsfullt utsträckta armar väckte till lif goda kvinnliga känslor.
Ett annat rum utgör » syateliern »; det ståt- liga Damnet motsvaras ej af verkligheten: i ett litet trångt rum håller en afdelning på att sy linnesöm — den gamla kvinnan vid fön- stret med det fårade ansiktet är en delirant; hon ser stygg och skygg ut.
Bokbinderiet däremot är stängdt, enär f. n. ingen afsättniog finnes för dess verksamhet.
Tvärs öfver gården ligger en liten byggnad, som inrymmer kök och matsal; det är ett slags » ryggåsstuga » med långa bord och bänkar, där de gemensamma måltiderna intagas.
A f de 35 kvinnor — den yngsta 14, den äldsta 4 0 — 5 0 år gammal — som f. n. finnas eller kunna rymmas i räddningshemmet, bo el- ler ligga ej mer än nio på själfva platsen.
» Utrymmet är så litet » — sannt nog; man nä- stan häpnar öfver, att den lilla byggnaden dock kan inrymma så mycket.
Sjutton af kvinnor- na bo i närheten i en därtill hyrd våning vid Surbrunnsgatan.
En » kapten » n:r 2 — ägare af det ljusa ansiktet i portluckan — följer en dit och förevisar bostaden, en ganska stor och rymlig våning i mera modern stil, stängd om dagarna och endast afsedd att tjäna till uppe- håll under natten.
I köket stod emellertid en kvinna, syssel- satt med att » prässa » röda tröjor, en äldre kvinna med ett högst frånstötande yttre, grå- gul i ansiktet, lömsk i blicken, gråsprängd i håret.
Denna kvinna hade varit på tukthus flere gånger om, och, sade den ljusa » kapte- nen », helt visst hamnar hon där åter, när hon kommer pä egen hand.
Ur våningen kunde hon emellertid ej komma, enär denna var läst.
Hon bar ett tatueradt märke, några inbrän- da ord, på handleden: » det där är minne af någon » vän », upplyste den ljusa sedan, » så- dana ha de, alla våra flickor, på axlar, armar bröst — — » Om ej hon och hennes kamrat, kaptenen n:r 1, kände sig oroliga eller ängsliga att stän- digt vistas bland dessa kvinnor, och om de — så unga — kunde uppehålla respekten?
» Ja, hur svåra klagomålen än äro från fän- gelset, så visa de aldrig oss någon ohöflighet — de veta, att vi älska dem, och det är sä- kert, jag älskar mitt arbete, ja, jag älskar det så högt, så högt så — — — » En ström af ord flödade, liknande en många gåDger repeterad utanläxa, medan det ljusa an- siktet förblir alldeles uttryckslöst och en fres- telse att le åter bemäktigar sig den lyssnande.
Denna frestelse försvinner dock åter inför detta långt mera sägande faktum, att dessa båda » frälsningskaptener » i själfva verket af fri vilja åtagit sig en mycket både stor, god och svår, i sann mening kristlig lifsgärning, på hvilken högst få kvinnor skulle vilja pröf- va sina krafter, och med hvilken ännu färre skulle kunna gå i land, äfven om de vore i besittning af en större intellektuel uppfostran och finare vanor, än hvad som kommit på de flesta kvinnliga frälsningsofiicerarnes lott.
•• — BIDRAG I ALLA ÄMNEN MOTTAGAS MED TACKSAMHET.
Lyckan.
Att söka lyckan en larmande hop Drog vägen fram med buller och rop.
Beslöjad och stum en kvinna kom.
De störta framåt och se sig ej om.
Hon ler och undan slöjan drar.
De äro förbi.
Det Lyckan var.
U r notisboken.
Åttio år fyllde den 30 juni enkefru Sophie Berg, född Unonius.
Dagen firades på hennes vid Saltsjön vackert belägna landtställe Nedre Manilla å Djurgården af en stor krets af släkt o c h vänner, hvilkas känslor af tillgifvenhet o c h vördnad tol- kades i hjärtliga ordalag af f. d. tullförvaltaren Unonius, den bekante författaren till » Minnen från en 17-årig vistelse i Amerika », själf nu snart 82- årig.
Fru Berg är i besittning af oförminskade själsförmögenheter o c h äger en för sina år god hälsa samt ovanlig liflighet.
Hedrad landsmaninna.
Fröken Hildegard Werner — sedan en längre tid bosatt i England — har invalts till » Associate of the Royal Char- tered Institute of journalists in England ».
Fröken Werner är den första kvinna i hela norra Eng- land, s o m vunnit denna hedersbetygelse för litte- rära bidrag till engelska o c h utländska tidningar.
En kvinnlig italiensk läkare, fröken Pallie de Beassecchi från Milano, vistas sedan någon tid i hufvudstaden för att dels studera den svenska sjukgymnastiken, hvilken hon tänker lära under ledning af prof. Kjellgren på Sanna vid Jönköping, och dels taga kännedom o m vårt lands sjukhus, synnerligast barmhertighetsasylen och stiftelserna.
Fröken Beassecchi har förut studerat vid univer- siteten i Paris o c h Dresden, på hvilken senare plats h o n erhållit doktorsgraden.
Hon har, trots sin ungdom, äfven hunnit med att i sitt hemland hålla föreläsnirgar om utvecklingen af den moderna gymnastiken.
Svenska a / liden i utlandet.
Näst förlidne torsdag afled i Köpenhamn öfverhofmarskalken Carl Ludv.
Lovenskiolds efterlämnade maka, Au- gusta Lovenskiold, född Lagerheim, i en ålder af 64 år.
Friherrinnan Lovenskiold var svenska till börden; dotter till excellensen frih.
Elias Lager- heim, föddes hon 1828 och bars till dopet af konung Carl XIV Johan samt blef gift med baron Lovenskiold 1852.
Damer på kapprodd.
Äfven våra damer börja nu ägna sig åt den friska sporten på sjön.
Lilla Valdemarsklubben är namnet på ett kapp- roddssällskap af damgiggar, som en afton i förra veckan företog sin första kapprodd för året, om- fattande två afdelningar: en för treårade jullar och en för fyraårade giggar.
I första afdelningen inkom » Zenia » s o m första båt på en tid af 14 min.
42 sek. och erhöll första priset.
I andra täflingen, där sju båtlag deltogo, inkom först » Ceefai » på 14 min.
4 sek. och erhöll klubbens bronsmedalj; närmast inkom » Julie », rodd af fyra unga flickor (af hvilka den äldsta var 16 - 1 7 år).
Banan var tagen mellan Augustendal och Svin- dalsviken fram till Grönudden, en våglängd af 1,2 eng. mil.
Såsom kavaljerer medföljde några båt- lag idrottsmän.
* Folkskollärarinnorna skola träffas.
Ett allmänt svenskt folkskollärarinnemöte är nämligen ämnadt att hållas i Jönköping den 6 eller 11 inst.
aug.
På mötet komma att behandlas dels skol- frågor, sådana som om slöjd, kokskolor, samun- dervisning, dels angelägenheter s o m hufvudsakli- gen röra kårens medlemmar.
Författarinna och café-sångerska.
An- nie Vivanti är en ung italiensk författarinna af den » veristiska » (realistiska) riktningen.
Hon är sicilianska, fostrad af den- lavaheta jorden vid Etnas fot, rikt född, bildad — och fantastiskt an- lagd.
En vacker dag var hon försvunnen från föräldrahemmet.
Ett år gick, och på Sicilien hör- des ingenting af den förrymda, tills man en dag läste i tidningarna, att ett café-chantant i Milano hade presenterat sin publik en ny sångerska vid namn Annie Vivanti.
Länge förde hon tribunsångerskans lif.
På fri- timmarne skref hon noveller o c h poesi.
Till ett band af hennes dikter skref Carducci ett företal, och så var hennes literära lycka gjord.
Milanos förläggare slogos o m hennes arbeten, Annie Vi- vanti blef rik på sin penna.
På sina olika studier af lifvet har hon byggt sin stora roman — den, som heter &gt; Marion, artista di café-concertoti, och s o m delvis är skildringen af hennes eget korta, men skiftesrika lif.
Ungefär samtidigt med utgifvandet af nämnda bok förlofvade hon sig med en äldre, berömd ve- tenskapsman.
Denna förbindelse blef " emellertid snart bruten, o c h nu skall den unga sicilianskan fira sitt bröllop med en engelsk lord.
* Atta kvinnliga naturforskare deltaga i det i dagarne pågående skandinaviska naturforskare- mötet i Köbenhavn.
Af dessa äro 2 svenskor, 4 norskor o c h 2 danskor.
.
* I Serbien finnas numera kvinnliga tulltjänste- män på österrikisk-ungerska gränsen.
Valeria.
NOVELL af I.
S.
T U R G E N J E F F.
För Idun öfversatt från ryskan.
(Forts.) IV.
Valeria insomnade ej på länge.
Hennes blod flöt i ådrorna tungt o c h trögt, o c h i hufvudet kände hon en lätt susning — en följd af det egendom- liga vinet, trodde hon, eller måhända förorsakadt af Muzios fantastiska berättelser o c h violinspel.
Först mot morgonen inslumrade hon och hade en märkvärdig dröm.
.
.
Hon tyckte sig inträda i en rymlig kammare med lågt, hvälfdt tak — ett sådant rum h a d e h o n adrig i hela sitt lif skådat.
Väggarne voro i sin helhet öfverdragna med blåa porslinsplattor, prydda med fina teckningar i guld.
Taket var af marmor samt uppbars af smäckra, skulpterade pelare af alabaster.
Såväl själfva taket som pelarne syn- tes henne vara hälft genomskinliga: en matt ro- senfärg inträngde från alla håll i rummet och gaf alla föremål en mystiskt entonig belysning.
En smal matta med mjuka kuddar låg midt på det spegelblanka golfvet, o c h nästan omärkbart röko i hörnen höga rökelsekar, föreställande fantastiska vidunder.
Alla fönster saknades.
Dörren, som doldes af ett sammetsförhänge, befann sig i en fördjupning i väggen.
Plötsligt ser hon förhänget sakta röra sig, det föres åt sidan, o c h iri trädde Muzio.
Han hälsar, öppnar sina armar, småler.
Hans starka armar fatta o m hennes kropp.
Hans heta läppar bränna henne, hon sviktar och faller, på kuddarne.
.
.
Först efter en ohygglig kamp vak- nade Valeria.
Hon var nästan stel af fasa.
Anuu utan att fatta, hvar hon var eller hvad som händt henne, reste hon sig från sin bädd och såg sig omkring.
En darrning genomflög hela hennes kropp.
Fabio låg vid hennes sida.
Han sof, men hans ansikte som belystes af fullmånens klara sken, var blekt som döden.
Valeria väckte mannen, s o m så snart han öpp- nat ögonen utbrast: » Hvad har händt dig? » » Jag har s e t t.
.
.
jag har haft en ohygglig dröm, » hviskade hon, ännu alltjämt darrande.
Men i samma ögonblick hördes några kraftiga toner, o c h båda igenkände den melodi, som Muzio
I DUN 224 spelal för dem, och hvilken han kallat den till- fredsställda, triumferande kärlekens hymn.
Fabio såg frågande på Valeria.
Hon betäckte ögonen, vände sig bort, och båda lyssnade med återhållen andedräkt, till dess musiken tystnat.
När den sista tonen dött bort, gick månen bakom ett moln, och i rummet blef det plötsligt mörkt.
Båda makarne lade sig åter att sofva, utan att någon af dem märkte, när den andre insom- nade.
V. Morgonen därpå kom Muzio till frukosten.
Han syntes vara vid ypperligt lynne och hälsade gladt Valeria.
Hon besvarade hälsningen förvirradt.
En enda snabb blick på honom.
.
.
o c h hon ryste för detta själfbelätna, strålande ansikte, för dessa genom- trängande och forskande ögon.
Muzio började ånyo att berätta, men Fabio häj- dade h o n o m genast.
&gt;; Du tyckes ej kunna sofva i din nya bostad?
Min hustru o c h jag hörde dig i natt spela samma hymn som i går. » » Oh, hörde ni? » svarade Muzio.
» Jo, jag spe- lade verkligen hymnen, men jag sof dessförinnan och hade till och med en underbar dröm. » Valeria blef uppmärksam.
» Hurudan var din dröm? » frågade Fabio.
» Jag tyckte, » svarade Muzio, i det han oafvändt betraktade Valeria, satt jag befann mig i en rym- lig kammare med hvälfdt tak o c h dekorerad i österländsk stil.
Skulpterade kolonner uppburo taket, väggarne voro täckta med kakel och fastän där funnos hvarken / fönster eller ljus, syntes hela rummet fylldt af ett rosafärgadt skimmer, såsom vore alltsammans byggdt af någon slags genomskin- lig sten.
I hörnet röko kinesiska rökelsekar, på golfvet lågo kuddar af guld- och silfverstickadt si- dentyg, och under dem var en smal matta.
Jag kom in genom en af ett förhänge dold dörr, och rakt emot mig ur en annan dörr närmade sig en kvinna, som jag fordom högt älskat.
Och äfven nu syntes hon mig så skön, att jag helt och hål- let upptändes af min gamla kärlek. » Muzio tystnade betydelsefullt.
Valeria satt orör- lig.
Hon blef endast allt mera blek, och hennes andhämtning blef allt djupare.
» Då, » fortsatte Muzio, » vaknade jag och spelade denna melodi. » » Men hvem var denna kvinna, » inföll Fabio.
» Hvem hon var?
En indisk hustru.
Jag mötte henne en gång i staden Delhi, men hon är ej mer bland de lefvande.
Hon dog. » » Men mannen då, » frågade Fabio, knappt själf vetande, hvarför han gjorde denna fråga.
» Äfven mannen är död, har man sagt mig.
Jag förlorade snart hvarje spår af dem. » » Egendomligt, » anmärkte Fabio, » äfven min hustru har i natt haft en märkvärdig dröm » — Mu- zio betraktade allt jämnt Valeria — » men den har hon ej berättat för mig, » tillade Fabio.
Men då reste sig Valeria o c h gick ut ur rum- met.
Strax efter frukosten aflägsnade sig äfven Mu- zio under förklaring, att viktiga affärsangelägen- heter kallade honom in till Ferrara, och att han ej skulle återkomma före aftonen.
VI.
Några veckor innan Muzio återkommit från Österlandet, hade Fabio börjat ett porträtt af sin hustru, afbildande henne som den heliga Cecilia.
Han hade i hög grad fullkomnat sig i sin konst.
Den berömde Luini, e !ev af Leonardo da Vinci, besökte honom i Ferrara, och i det han halp ho- nom med sina råd, delgaf han honom äfven sin store mästares anvisningar.
Porträttet var nästan helt o c h hållet färdigt; blott ännu några pensel- drag behöfdes för att afsluta ansiktet, och Fabio skulle i sanning kunna vara stolt öfver sitt verk.
Efter att hafva affärdat Muzio till Ferrara, be- gaf han sig till sin atelier, hvarest Valeria van- ligtvis väntade honom.
Men han fann henne icke där.
Han ropade på henne, men fick intet svar.
Det kom en plötslig oro öfver honom, och han började söka henne.
I huset fanns hon icke.
Han sprang ut i trädgården, och där, i en af de mest aflägsna alléerna, fann han Valeria.
Med hufvudet sänkt mot bröstet, med händerna kors- lagda öfver sina knän, satt hon på en bänk, och bakom henne, aftecknande sig mot cypressernas djupa grönska, förde en satyr af marmor med ett gement uttryck af skadeglädje i sitt ansikte flöj- ten mot sina tillspetsade läppar.
Valeria blef märkbart glad vid åsynen af sin make, och på hans bekymrade frågor svarade hon, att hon tillfälligtvis led af hufvudvärk, dock ej värre än att hon kunde sitta som modell.
Fabio förde henne med till ateliern, satte sig ned och fattade sina penslar, men till hans stora bedröfvelse var det honom omöjligt att afsluta ansiktet så, som han önskat.
Ej därför att hon var något blek och syntes trött — nej.
Men det kyska, sublima uttryck, som ständigt så hänfört honom, och som gifvit h o n o m idén att framställa Valeria som den heliga Cecilia, det kunde han ej i dag återfinna.
Slutligen kastade han förargad bort penslarne, sägande sin hustru, att han ej var i stämning, och att äfven hon synbarligen ej mådde rätt väl o c h behöfde hvila, hvarpå han flyttade bort staffliet och vände porträttet mot väggen.
Äfven Valeria förekom det, som om hon behöfde hvila, o c h upprepande sin klagan öfver hufvud- värk, begaf hon sig till sofrummet.
Fabio kvarblef i ateliern.
Han kände inom sig en besynnerlig, för honom själf oförklarlig oro.
Tan- ken på Muzios vistelse under hans tak tryckte och plågade honom, o c h dock hade han j u själf bju- dit honom till sig s o m gäst.
Ej så, att han kände sig svartsjuk — huru kunde man vara svartsjuk på Valeria!
— men i Muzio hade han ej återfun- nit vännen frän forna dagar.
Allt detta främmande, dunkla, nya, som Muzio fört med sig från dessa tflägsna länder, och som syntes hafva trängt ho- nom genom märg o c h ben, och alla dessa säll- samma föremål, sånger, magiska drycker, denne stumme malaj, själfva denna skarpa doft, som spred sig från Muzios kläder, hår, andedräkt, allt detta ingaf Fabio en känsla, liknande misstro, j a till och med fruktan.
Och hvarifrån kom då denne malaj, som, i det han passade upp vid bordet, med en sådan pinsam uppmärksamhet betraktade honom, Fabio?
— I sanning skulle man ej ibland kunna tro, att han förstod italienska.
Muzio be- rättade om honom, att han, med förlusten af tal- förmågan, bringat ett stort offer, och att han såsom belöning därför undfått öfvernaturlig kraft.
Hvil- ken kraft?
Och huru hade han kunnat ernå denna kraft genom offret af sin tunga?
Allt detta var ju mystiskt, j a ofattbart!
Fabio gick in i sofrummet till sin hustru.
Hon låg på sängen, påklädd, men hon sof icke.
1 det hon förnam hans steg, darrade h o n; men genast därefter gladde hon sig, alldeles som förut i träd- gården.
Fabio satte sig vid sängen, fattade Vale- rias hand samt frågade henne efter en stunds tystnad: » Hurudan var då denna underbara dröm, som i natt så förskräckte dig?
Liknade den Muzios dröm, som han för oss berättat? » Valeria rodnade och svarade virrigt: » O n e j!
nej!
jag s å g.
.
.
jag såg ett vidunder, som ville sönderslita mig. » » Vidunder?
I skepnad af en människa? » frå- gade Fabio.
» N e j!
Ett vilddjur, ett vilddjur! » Valeria vände sig bort och dolde i kuddarne sitt flammande anlete.
Fabio fasthöll ännu en stund sin hustrus hand, förde den sedan sakta till sina läppar och aflägsnade sig.
Med tungt hjärta framlefde de båda makarne denna dag.
Det föreföll dem, s o m o m något mörkt hängde öfver deras hufvuden, men hvad detta var, det kunde de ej klargöra för sig.
De kände behof af att vara tillsammans, alldeles såsom om en gemensam fara hotade dem, men att tala till hvarandra var dem omöjligt.
Fabio försökte att måla, att läsa Ariosto, hvars skaldeverk just då gjorde sin rund i Italien; men vid allt kände han leda.
Sent på dagen vid själfva aftonmåltiden åter- kom Muzio.
_ im af fasa i det dödsstela anletet nalkades sömngån- gerskan, Valeria, sängen och famlande med de fram- sträckta händerna, lade hon sig snabbt och tyst.
Fabio gjorde henne en fråga, men hon svarade ej; man kunde ej misstaga sig: hon sof.
Han vidrörde henne lätt; han kände regndroppar på hennes dräkt, i hennes hår samt under hennes nakna fötter sand.
Fabio sprang ut i trädgården genom den half- öppna dörren.
Månen begöt alla föremål med sitt skarpa, klara sken.
Fabio såg sig omkring och varseblef snart i sanden spåren af tvänne perso- ner, af hvilka den ena tydligen gått barfota.
Dessa spår förde honom till en jasminberså, som låg något afsides, ungefär midt emellan paviljongen och boningshuset.
Han stannade ett ögonblick obe- slutsam, då han plötsligt åter urskilde tonerna af den melodi, som han hört förra natten.
Fabio genomilades af en rysning, störtar därpå in i paviljongen, Muzio står midt i rummet och spelar violin.
Fabio rusar emot honom.
» Du har varit i trädgården, du har gått ut, din dräkt är våt af regnet! » » Hvem har gått ut?
Icke j a g!
Du misstar dig, » framstöter Muzio, alldeles bragt ur fattnin- gen af Fabios våldsamma och oväntade inträde.
Fabio griper honom i armen.
» Och hvarför spelar du åter denna melodi?
Månne du åter har drömt? » Muzio ser på Fabio med samma låtsade förvå- ning och tiger.
» Svara mig! » » Månen står som den rundaste sköld, (loden skimrar som ormen fram; vännen har vaknat; ovännen sofver; höken i dufvan hugger, hjälp! » frammumlar Muzio liksom för sig själf.
Fabio vek några steg tillbaka, stirrade förundrad på Muzio, stod några " ögonblick obesluten och återvände till villan till sin sängkammare.
Valeria sof tungt med hufvudet böjdt mot skuldran o c h armarne maktlöst hängande.
Han väckte henne icke.
Hon vaknade själf, o c h så snart hon varseblef honom, kastade hon sig till hans bröst med en krampaktig omfamning; hon skälfde i hela kroppen.
» Hvad är det, min älskling, hvad har händt dig? » frågade Fabio, bemödande sig att lugna henne.
Men hon låg fortfarande tillintetgjord i hans armar.
» O, hvilka förfärliga drömmar jag har, » hvi- skade hon, döljande ansiktet mot hans bröst.
Fabio gjorde ännu ett försök att utforska henne, men förgäfves.
Hon for blott rysande tillsammans.
Genom rummets fönster föll gryningens första skimmer, då hon ändtligen insomnade i sin makes armar.
(Forts.) Våra tjänstebetyg.
Tiden för den utlysta täflingen i denna fråga utgick med juni månad, och hade härförinnan 38 täflande skrifter ingått.
Det utsatta priset 50 kronor kommer att utdelas, så snart de ingångna förslagen och uppsatserna hunnit bedömas af de erfarna husmö- drar, hvilka redan begynnt granskningen.
VII.
Han syntes lugn och belåten, men undvek att tala om sig själf; frågade däremot så mycket mer Fabio om forna, gemensamma vänner, om det tyska fälttåget, om kejsar Karl; han talade om sin önskan att resa till R o m för att se den nye påfven.
Därpå bjöd han åter Valeria på det Schi- raskiska vinet.
På hennes afböjande svar mum- lade han för sig själf: » Sådant behöfs nu heller icke mer. » Fabio och Valeria återvände till sofrummet, o c h den förre insomnade snart.
När han en timme senare vaknade, fann han, att Valeria var borta.
Han sprang upp, o c h i samma ögonblick såg han sin hustru, klädd i nattdräkt, inträda från träd- gården.
Månen sken klart, ehuru kort förut ett lätt regn fallit.
Med slutna ögon och ett uttryck Sparsamma husmödrar!
Innehållsförteckning.
Jane Mabel Macfie; af Johan Nordling.
(M e d porträtt.)
— K v i n n l i g a jurister; en revy.
— Sen l y c k a; skiss för Idun af Anna Knutson.
— På k y r k o g å r d e n; poem af Emil Elém.
— Damer som amatörfotografer; för Idun af S.
L.
— Från li- dandets och barmhärtighetens värld; några Stockholmsbilder af Cecilia Bådth-Holmberg.
2: Frälsningsarmens räddningshem.
— L y c k a n.
— U r notisboken.
— » Valeria »; novell af S. Tvr- genjeff.
F ö r Idun öfversatt från ryskan.
— V å r a tjänstebetyg.
Rekvirera Bjurholms porter, S t t Ä Ä a? "
