# ID: svediakorp-per868
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,662
# sentences: 595
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Rtofikholtft Gernandts Röktr,-Aktleb.
N:r 27 (237) Fredagen den 1 juli 1892.
Prenumerationspris pr är: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher fer Idun m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun e n s a m.
.
8 — &gt; ti: 50 » i: — Byrai: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (.Aftonbladets u y a h u s.
j P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- » .Tistall, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas k b y r å n kl. 12-1.
Allra.
Telef.
61 47.
5:te årg.
Utgifnlngstid: hvarje helgfri fredag lösnummerspris 15 öre (vid kompletteringar) AmioxiM] » riM: 36 Öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » FJaissökande&gt; o. » bedisra platser » 25 ö r e för h v a r j e p å h ö r j a u i tiotal stafv Utländska a n n o n s.
70 ö r e p r n o u p.
- r a d Storhertiginnan Louise af Baden.
lipfter en långvarig vi- " j atelse i främmande land, där hon under mil- dare luftstreck sökt och, som vi hoppas, äfven funnit en varaktig för- bättring för sin vacklan- de hälsa, beträder kron- prinsessan Victoria i dessa dagar åter hemlandets jord.
Intet var gärna naturligare, än att hon begagnade tillfället att på sin hemfärd göra ett be- sök i det gamla föräldra- hemmet i Carlsruhe för att främst glädja faders- och modersögonen med de synbara resultaten af den långväga rekreations- resan och för några korta stunder drömma sig till- baka till minnesrika barn- domsdagar.
Då bilden af den fur- stinna, hvilken som vår kronprinsessas moder står vårt konungahus och vårt lacd nära, ej förr varit införlifvad med Iduns porträttgalleri, begagna vi med glädje anledningen af det nämnda besöket, hvilket tidningarna nyss omtalat.
En hjärtlig väl- komsthälsning till kron- prinsessan Victoria, en hälsning som säkerligen biträdes af alla svenska kvinnor, må ock ligga däri.
Som väl är kändt, är storhertiginnan Louise Marie Elisabeth dotter af kejsar Wilhelm I af Tyskland och således den nuvarande kejsarens fa- ster.
Hon föddes i Ber- lin den 3 december 18S8.
Det rykte, som sedan samlat sig kring hennes faders namn, var i prin- sessan Louises ungdoms- dagar ännu ej förvärfvadt, och den moder, som va- kade öfver hennes barn- domsår, var ej ännu den af ett mäktigt och enigt folk dyrkade kejsarinnan Augusta.
Men plikttro- het och stränghet mot sig själfva, gudsfruktan, kär- lekskraft och from offer- villighet länkade redan då föräldrarne3 lefnads- väg och verkade på dot- terns hjärta och sinne.
En mönstergill uppfost- ran erhöll hon, och hen- nes själ odlades till mot- taglighet för hvad som är godt och skönt.
Dä hon vid ännu ej fyllda aderton år räckte sin hand åt storhertig Fre- drik af Baden, var hon värdigt förberedd till lef- nadskallets allvar.
Ja, allvar — ty stor- hertiginnan Louises lif har icke varit främman- de för politikens skakande stormar, för hjärtats tysta, men djupa smärta.
Här kunna vi ej ingå på att teckna de allmänt kända
iÖUN 210 Jag nöjd vill vara, hur det går!
Om nej på nej min önskan får, Hvad hjälper mig att gråta?
historiska dragen af de slitningar och strider, ui hvilka det moderna Tyskland rest sig upp, men att storhertiginnan Louise stått dem allt för nära för att ej ha kylts af deras skugga, är enhvar klart.
Och för henne, som van- drat från en älskad sons dödsbädd direkt till sin faders sista stunder, medan redan en ve- modigt bitter död hotade den ende broderns lif, äro de innerliga sorgerna ej opröfvade.
Men visserligen har hennes lif ock haft rika ämnen till glädje.
I ett lyckligt äkten- skap har hon vid sin makes sida tum för tum kämpat sig till sitt folks tillgifvenhet och kärlek.
Och det är hennes stora seger, att den sannerligen icke gafs henne utan strid, ty deu preussiska prinsessan var icke angenäm för badensarne i de stridiga dagar, hon först trädde in i sitt nya hemland.
Deras gunst sökte hon heller aldrig, men deras hjärtan till- tvang hon sig till sist genom sitt blida, för all nöd ömmande väsen, sitt dådkraftiga del- tagande i alla de verk, som gingo barmhärtig- hetens och den enande kärlekens vägar.
Bland några af de solljusaste stunderna i sitt lif räknar storhertiginnan Louise de min- nesrika dagar i slutet af september 1881, då en dubbelfest af lik betydelse firades i det hög- tidssmyekade Carlsruhe — hennes oeh hennes makes silfverbröllop och den enda dotterns för- mälning med kronprins Gustaf af Sverige och Norge.
Den hjärtliga värme, med hvilken då hennes badensare deltogo i sin furstefamiljs glädje, var för henne det käraste och stoltaste vittnesbördet, att alla politiska antipatier, allt stort hat, allt smått groll var glömdt och för alltid borta för den hängifvenhet, som hon vunnit med kärlekens sega, outtröttliga kraft.
Helt visst kunde hon ock intet bättre tillönska sin dotter, som nu, liksom fordom hon, skulle gå bort från föräldrahemmet att söka ett nytt hem i ett främmande land, än att det äfveo en gång måtte beskäras henne att mottaga ett helt folks kärleksgåfvor, hvilka icke gifvas för makts skull och för fursteglans, utan för hjär- tats medkänsla oeh sanna kvinnlighet.
— crsggD — Vikten af en god början.
Af Maina.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns pristäfling.
senaste (Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
1 j är af de små flickorna blifvit små frök- \ J I nar om 12 till 13 år och ogräset blif- (Vl vit alltför frodigt, föräldramyndigheten alltför maktlös, anlitas slutligen helpensionen • — ett hemmets fattigdombevis.
Detta nöd- fallshem skall nu på ett par år godtgöra föräldrahemmets alla försummelser, hvilket ju är en orimlig begäran.
Visserligen kan skol- hemmets tukt och omvårdnad på kort tid nog verka åtskilligt till förbättring, men det kan vanligen endast blifva ett afhuggande af ogrä- sets toppar.
Rötterna uppfylla jorden och visa tyvärr mycket ofta sin fulla lifskraft, så snart plantan återkommit till hemmets mark.
Det krokigt var, kan nog hållas rakt nder trycket af det nya hemmets vakt och Utsår jag storm med häftigt sinn ', Min bittra lön blir hvirfvelvind, En lön mig ej kan båta.
P. jS.
J30YE.
lagar, men, en gång lyckligt undan denna press, återtager i allmänhet det unga trädet sin förra form.
Intet kan till fullo ersätta den tidiga uppfostran, och det är dessutom helt visst Guds mening — så är åtminstone min tro — att hvarje hem, där en moder finnes, skall taga vård om sitt och sina och låta nöd fallshemmen varatill för de moderlösa.
Men om hemmet någonsin skall blifva i stånd att fylla sin bestämmelse, måste kvin- nans uppfostran vändas in på en helt annan väg än den hittills följda.
Det fanns en tid, som våra åldringar — i många fall med skäl — kalla den gamla goda tiden, då kvinnans uppfostran var så uteslutande afsedd för verksamhet i hemmet, att det aldrig ens blef tal om bokliga kun- skaper för henne.
Detta var j u att smida anden i bojor, och nog böra vi kvinnor vara tacksamma, att dessa åsikter slutligen fingo vika för en rättvisare uppfattning, och att nya verksamhetfält i följd häraf öppnades för oss.
Emellertid synes mig, att man i denna fråga har efterhand öfvergått till en annan ytterlighet, och kvinnan tyckes nu uppfostras för allt annat, blott ej för hemmet.
För hvarje annat kall anses förheredelse af nö- den; till husmoderns mångsidiga och makt- påliggande värf träder däremot den unga kvin- nan ofta fullständigt oförberedd.
Boken har under barndomstiden blifvit så godt som en- våldshärskare och håller flickhjärnan i trägen verksamhet.
Följden häraf blir i allmänhet den, att då skolflickan, vanligen blek och öfveransträngd, hinner de 15, 16 åren, är hon icke allenast fullkomligt främmande för allt, hvad huslighet heter, utan blickar där- jämte ofta med en viss ringaktning ned på de enkla sysslorna inom hemmet och anser det vida under sin värdighet att därmed be- fatta sig.
Lyckligtvis börjar man mer och mer inse, att det ej gärna kan längre få fortgå på detta sätt.
Hemmet måste återbörda sin an- del i kvinnans intresse och krafter, och vi kunna ej nog glädjas öfver hvarje steg, som tages mot det målet.
Äfven här gäller det en god början, och denna kan göras långt förr, än man i all- mänhet tror.
Redan tidigt är nämligen den lilla flickan i stånd att utföra små värf in- om hemmet, där det finnes godt om just så- dana små bestyr, som lämpa sig för hennes krafter.
Redan tidigt kan den lilla handen vänjas att göra nytta, att ställa till rätta, i första rummet hvad hon själf bringat i oord- ning.
Du bör tidigt vänja dina barn, att de ej äro till blott för att betjänas, utan äfven för att i sin förmåga betjäna, aldrig tillåta dem att af maklighet skjuta ifrån sig på an- dra, hvad de kunna göra själfva.
På detta sätt rycker du allt som oftast på egoismens rötter och hindrar dem att tränga ned i bjärteåkern.
Dessa skenbart obetydliga oeh därför ofta opåaktade omständigheter bidraga långt kraftigare, än man måhända föreställer sig, att dana karaktären.
Äfven sedan skolan lagt beslag på dagens flesta stunder, kan tid räddas undan för en och annan liten praktisk öfning, blott man en gång fått öppet öga för vikten häraf.
Och så finnas j u de långa ferierna, då dessa öf- ningar kunna blifva fullständigare.
D u bör låta din flicka under dessa frihetstider få del- taga i alla möjliga husliga sysslor.
Till oeh med skurviskan bör ej blifva henne främman- de, om också bekantskapen göres endast på lek.
En dag kan j u komma, då hon nöd- gas lägga hand äfven vid detta slag af ar- bete, och då är godt att haffa början gjord.
För öfrigt är golfskurning ingalunda ett så afskräekande företag, som de oinvigde inbilla sig.
Det är tvärtom ett reelt styrkearbete, hvarom man som barn mycket gärna vill vara med, och därtill en förträfflig gymnastik för den unga kroppen.
Kunna skurlektio- nerna därjämte göra klart för din flicka, att intet hederligt arbete förnedrar, huru ringa det än må vara, så hafva väl sällan några stunder blifvit bättre använda.
Det ligger i kvinnans och således äfven i flickans natur ett behof att hafva något att omhulda.
Aldrig glömmer jag min förtjus- ning, när min mor en sommar anförtrodde mig en hel kull ankungar att vårda.
Hvarje dag städade oeh sandade jag golfvet i deras lilla gemak, redde sedan af gräs och mossa en mjuk bädd samt ordnade supéen.
När aftonen kom och jag hade min kull lyckligt under tak, var det min fröjd att genom eu springa på dörren betrakta mina skyddslin- gar, där de hopkrupna hvilade i sin grön- skande vrå, ech helt moderliga känslor fyllde mitt 12-åriga hjärta.
Gif alltså din dotter någon bestämd upp- gift att fylla, och du skall därigenom lära henne än bättre förstå arbetets glädje.
Aldrig skall hon t. ex. finna sitt lilla rum så in- bjudande, som då hon med egen hand städat och ordnat detsamma, aldrig några grönsaker så smakliga, som dem hon själf uppdragit och vårdat.
Genom detta rörliga och verk- samma lif under skolans mellantider, växer flickan upp till en frisk, handlingskraftig ung kvinna, fri från alla dessa förslappande gril- ler och drömmerier, som under ungdomsåren pläga följa sysslolösheten i spåren.
Skall detta lyckliga resultat uppnås, måste emeller- tid äfven skolan göra, hvad på henne an- kommer, och så begränsa sina fordringar, att ej terminen tager de krafter, ferietiden gaf.
Hem och skola böra äfven på detta område sträfva gemensamt.
Först när de göra detta, kan man för vårt uppväxande släkte få hop- pas en fullt normal utveckling.
Om så den unga kvinnan en dag skall träda in i eget bo, kommer hon, tack vare sin förståndiga uppfostran, ej att höra till dem, som lämna vården om hus och hem åt legda händer, ej häller till dem, som anse sig behöfva en hel armé af tjänare, så ordi- narie som extra.
Genom att själf påtaga sig en icke ringa del af bestyren inom hemmet kan hon tvärtom ansenligt inskränka det sed- vanliga tjänareantalet, till fromma för husets ekonomi.
Hon bar i sitt föräldrahem fått lära sig, att sparsamheten måste vara genom- gående vid allt, om man med begränsade till- gångar skall få debet och kredit att gå ihop, och än mer, om man vid årets slut skall få ett litet öfverskott för framtiden.
Hon vet äfven, att husmodern kan kraftigt medverka härtill, och detta icke minst genom de mån-
gahanda småting, hon har att förvalta.
Dessa kunna nämligen i en sparsam hand blifva lika många kanaler att föra välmågan in i huset, om än endast steg för steg.
Men äf- ven de små rännilarne bidraga ju, hvar i sin mån, att öka flodens vatten, och äfven det största ämbar kan droppvis fyllas.
Alla kvinnor äro dock ej ämnade till hus- mödrar, torde någon invända.
V ä l sannt, men också om kvinnan ej får ett eget bo att vårda, kan hon ju blifva satt att verka in- om andras.
Dessutom skall insikten i dessa rent praktiska göromål alltid blifva henne till gagn, hvilket än hennes lefnads kall må blifva, och godt är för öfrigt att vara rustad för alla möjligheter.
En rätt husmor förstår äfven att från bör- jan rätt behandla sina tjänare och skaffar sig således af dem tillbörlig aktning och lyd- nad, utan att behöfva för detta ändamål vädja till sin mans ingripande.
Härigenom bidra- ger hon ej ringa till husfrid och trefnad.
För öfrigt är det ju fullt i sin ordning, att hon sköter sitt område och ej förstör sin makes hvilostunder medels järemiader öfver tjänarne.
En kunnig husmor förstår, hvad hon bör fordra och icke fordra af sin tjänarinna, och kan därför rättvist fördela arbets- såväl som hvilotiderna.
A f egen erfarenhet vet hon, att dessa senare väl behöfvas, om den arbetande skall med glädje kunna sköta sitt kall.
Li- kaledes vet hon, att de husmödrar taga stor- ligen fel, hvilka ständigt peka på bristerna vid arbetet och däremot tiga, när de med skäl kunnat gifva ett uppmuntrande ord, äg- nadt att väcka ambition och villighet.
Detta förfaringssätt brukar endast alstra liknöjdhet och bitterhet hos föremålet därför och ofta reta till gensvarighet.
Följden blir vanligeö, att hemmet utsattes för ett ständigt omby- tande af tjänare, en formlig folkvandring, och detta ofta till ömsesidig skada.
Sannt är, att nya kvastar sopa bäst, men sannt är äfven, att ingen mossa växer på den sten, som ständigt rubbas.
Man kan nämligen ej af tjänarinnan vänta stort intresse för ett hem, som endast blir henne ett slags anhaltstation.
Fördragsamhet behöfva vi alla, således äfven tjänarne.
Dess- utom kan en god och förståndig husmor ofta fostra dessa till den plikttrohet och duglig- het, de vid ankomsten saknade.
Under denna fostringstid uppstår mången gång mellan mat- mor och tjänarinna en tillgifvenhet, som un- derlättar uppgifterna för båda parter.
Men lika visst som det är matmoderns plikt att öfva fördragsamhet och ej utan vi- dare afskeda, lika visst är, att många tjä- nare finnas, som trotsa äfven de bästa bemö- danden, det mest uthålliga tålamod från sin matmors sida.
En god och trogen tjänare är för ett hem en stor skatt, det är emeller- tid det vissaste af allt.
En mycket stor vikt ligger därpå, att den första bosättningen sker efter en förståndig och enkel plan, så att ej det unga hemmet från början kommer att bära på en tryckan- de skuldbörda.
Härutinnan fela i allmänhet våra dagars » nybyggare » blott alltför myc- ket.
Det nya hemmet skall blifva tidsenligt och vid tillträdet därjämte vara komplett ända till de minsta detaljer.
Jag vet dock ett ungt par, som redde sitt bo efter en helt annan metod.
De hade att välja mellan skuldsättning och årslång vän- tan och — valde ingendera.
I stället be- slöto de att till en början endast skaffa sig det allra nödvändigaste bohaget och det öf- riga efter hand i mån af tillgångarna.
De gjorde så och äro nu sedan 10 månader ett lyckligt äkta par, som håller på att så små- ningom komplettera sitt enkla, men trefiiga hem.
D e hafva inrättat sitt lefnadssätt så, att kassan hvarje månad får ett litet öfver- skott, hvilket användes att fylla någon af boets luckor.
På detta sätt växer hemmet fram under deras egna händer och blir dem därför dubbelt så kärt.
Hvarje föremål där- inom förvärfvas j u genom gemensam sträfvan och försakelse, men skaffar också vårt unga par en extra festdag i månaden.
Jag finner metoden förträfflig och undrar just, om ej åtskilliga människopar skulle vara hågade att följa exemplet.
D e skulle säkert icke ångra det beslutet.
Helt visst skulle äfven de inom kort finna, att den sanna lyckan långt hellre vill spegla sig i förnöjsamma människoögon än i dyrbara try- måer, samt att hon mycket väl reder sig utan plyschbeklädda divaner, ja, till och med utan matsalens ekmöbel, huru oumbärlig denna än tycks vara nu för tiden.
Förståndiga nybyg- gare bannlysa med ens från sitt hem alla festmiddagar och dito supéer, hvilka ofta på några få timmar tillintetgöra resultatet af långa månaders sträfvanden, och där man i allmänhet har så innerligt tråkigt, att både värdfolk och gäster draga en suck af lätt- nad, när af skedsstunden slår.
Nej, så illa vilja de alls icke ställa sig.
De veta, att äfven här gäller det att börja vis- ligen, ty en gång inne i sällskapslifvets hvir- vel, har man ej lätt att komma därifrån.
Några få verkliga vänner, med hvilka de kunna umgås förtroligt och enkelt såsom en vederkvickelse efter arbetet, se där allt, hvad de önska af sällskapslifvet!
Må då den dag ej vara fjärran, när sven- ska män och kvinnor lära sig konsten att begränsa lefnadsbehofven, lära sig konsten att lefva efter, ej öfver, sina tillgångar.
Myc- ken synd och sorg skola då undvikas, myc- ken lifskraft bevaras.
Men först och sist, må kvinnan blifva in- om hemmet, hvad hon kan och bör blifva, och aldrig finna denna verkningskrets för ringa och obetydlig.
När hon där stilla och obemärkt utför sin lifsgärning, när hon där fostrar söner och döttrar till gudsfruktan och kristliga dygder, verkar hon ju för det stora hela, för fosterlandet, som är sammanfatt- ningen af alla hemmen.
svarade han.
Då han fick den, upplyste en glädjestråle hans tärda drag, och han utbrast: » Faust, Faust, huru härligt! » » Hvad är det, » frågade hans värdinna, men hon påminde sig genast, att blott en sak i tidnin- gen ägde intresse för honom — aftonens före- ställning på operan.
» Faust, säger ni, » fortsatte hon.
» Är det ej en af de bästa operorna, eller hur? » » En af de bästa?
Den bästa, utan jäm- förelse den bästa.
Äh, jag skall aldrig få höra den mera — aldrig. » » Säg ej sä, min gosse, säg ej så.
Vi skola hoppas det bästa. » » Hoppas!
För mig finns intet hopp, moder.
Aldrig mera får jag höra denna härliga musik. » Efter en stund hviskade han: » Ge mig penna, bläck oeh papper; men fort, fort. » » Penna och bläck? » » Ja, fort. » » Hvad skall ni skrifva o m?
» &gt;Om min älsklingsopera — Faust. » » Till hvem, min gosse? » » Till Margaretha! » * * * Det var en glänsande teaterafton.
En lång rad af vagnar förde gräddan af societeten till dess mest omtyckta tidsfördrif.
De kungliga väntades, och bland åskådarne syntes många valkända ansikten från kostens oeh litteratu- rens värld.
Salongen var fylld till sista plats af högtidsstämda åhörare, som ifrigt väntade på första takten till uvertyren.
Denna afton fanns en särskild dragnings- kraft.
Den uppburna primadonnan fröken Anna Ling skulle för första gången åter uppträda efter sin tvååriga frånvaro från hemlandet.
Hennes vagn rullar just upp till teatern.
Vid ingången till klädlogen lämnas henne en bundt bref och telegram, som hon kastade ifrån sig på ett bord, som redan var öfversålladt med de utvaldaste blommor.
Då den firade sångerskan kommit i god tid, läste hon strax flere af brefven.
Nästan alla voro från goda vänner, som sände henne sina lyckönskningar.
Hon kände sig glad åt deras in- nehåll.
Hennes vänner voro henne tillgifna, och deras välönskningar lugnade och ingåfvo henne mod att öfvervinna den oro, hon alltid erfor, då hon skulle uppträda.
Ett bref likväl lockade fram tårar i hennes ögon.
Det var af följande innehåll: Högtärade fröken Anna Ling. "
D e t re ' n ä r sent ".
VpjVlbert låg Falk var döende.
När han nu \ ifT där ensam, utan några vänner — med qJY undantag af värdinnan, som visat honom en moders ömhet — kommo minnen från lyck- ligare och gladare tider i hans tankar.
Han hade varit operasångare, en anspråkslös med- lem af kören.
Han hade dåraktigt hoppats att en dag blifva något stort, men hans äre- giriga drömmar hunno aldrig förverkligas.
Dö- den låter ej muta sig.
Det var den sista dagens morgon.
Han hade haft en sömnlös natt.
Plötsligt vände han sig till sin uppmärksamma värdinna, hvil- ken han alltid kallade » moder ».
» Hvad är det för dag, moder? » » Onsdag, min gosse; men hvarför frågar ni det? » » Låt mig se ett ögonblick i tidningen, » Jag var en gång leorist vid teatern och har ofta sjungit i samma opera som ni.
Men ack, jag skatt aldrig mera få göra det.
Jag är döende.
Skall ni förlåta mig, om jag begär en ynnest, en stor ynnest af er.
Det är, att jag far höra er ljufva röst ännu en gång, innan jag dör.
Jag vet, att det är mer än förmätet af mig, att begära detta, men skulle ni vilja slösa bort en kort stund af er dyrbara tid föl att förljufva de sista ögonblicken för en döende, skall hans sista suck välsigna er.
Jag förblifver med vördnad er ödmjuke tjänare Albert Falk.
Med tårskymda ögon kunde hon blott hviska: » Huru sorgligt, stackars, stackars gosse.
I stället för att göra henne mera orolig än förut, tycktes brefvet med all sin sorg ge henne nytt lif.
Hon var en ädel, deltagande kvinna med ett hjärta, ömt och känsligt som ett barns.
Ja, hon skulle komma, så snart ridån fallit efter operans slut, och — ja, hvarför icke?
— komma som » Margaretha ».
» Marianne, » sade hon till kammarjungfrun och gömde Albert Falks bref vid sitt bröst
• » var i orduirig att följa mig genast, då ridån faller; jag hinner ej kläda om mig.
Jag skall sammanträffa med någon. » » Men grefvinnan von P. tar emot i afton, och fröken har lofvat komma. » » Ah, det är sannt, det bade jag glömt; isnen efteråt, jag kan ej fara dit förrän senare, kanske ej alls — men det gör detsamma, » fortsatte hon, då hon säg kammarjungfrun ämna ?göra invändningar, » det är detsamma — jag har sedan tid nog för grefvinnans räkning. » Strax därefter stod hon på scenen, där ett det hjärtligaste mottagande kom henne till del.
Hon sjöng utmärkt som vanligt, och publiken var hänryckt.
Hon måste oupphörligt besvara inropningarna, hvilka, i stället för att göra henne glad, gjorde henne orolig.
Hon fruk- tade, att ej operan skulle sluta i tid, att hon skulle komma för sent.
Hennes sinne var appfylldt af det barinhertighetsverk, hon skulle atöfva.
Hon kunde ej förjaga bilden af den döende mannen, som låg där med krafter som svunne, droppe för droppe, och hon visste, att af alla dem, som åhörde henne, ingen skulle uppehållit henne, om han vetat, hvad som rörde sig i hennes tankar.
girighet till hvarje ton, och låg med slutna ögon, med ett uttryck af oblandad lycka i sina bleka, tärda drag.
Då och då, när ett bekant ställe nådde hans öra, sjöng han sakta med, och ehuru hans röst var försvagad, bibehöll den mycket af sin forna friskhet.
Hastigt blef det en paus; Falk öppnade sina ögon och sade: » Huru himmelskt!
Jag drömde, att jag hörde englarues sång.
Hur vänligt, hur ädelt af er!
Vill ni sjunga mera — men en duett? » » Ja, o ja, flere om ni önskar! » » Nej, en — • endast en I » » Hvilken då, » frågade hon.
» Tardi-si-fa » - duetteu.
Jag vill sjunga med, om jag får, Margaretha? » I nattens stillhet ljödo de första tonerna af den berömda duetten: Det var nära midnatt, när ridån ändtligen för sista gången föll.
Hon skyndade genast ut, åtföljd af kammarjungfrun, gaf sig knappast tid att taga med ett par af de blombuketter, som slö-ats öfver henne.
Men han fick böta för sin ansträngning.
Då han slutat: * *, 1; » Moder, moder, lyssna.
Det stannade en vagn vid porten.
Jag är säker på, att det är någon, som söker mig.
Jag vet, jag gis- sar, jag är viss om, att jag har rätt.
Skynda dig, moder, det är » Margaretha »!
Det var Albert Falk, som talade.
Hans spända öra hade hört bullret af vagnshjul, och hans hjärta sade honom, att hans bön skulle ibli uppfylld.
Han var upprörd och öfverlyck- 3ig af glädje.
A f ansträngningen att tala fick nan ett anfall af hosta, som i hög grad ut- mattade honom.
Då öppnades dörren, och » Margaretha » stod i rummet.
Hon var insvept i en lång kappa, som hon höll tätt tillsammans, då hon när- made sig sängen.
Kammarjungfrun hade på hennes befallning stannat kvar i vagnen.
» Min stackars gosse, » sade hon vänligt och lade ömt sin hand pä den sjukes panna, » jag liar kommit, som ni önskade.
Jag har kom- mit för att sjunga för er. » » Ack, fröken, hur vänligt, hur ömt af er.
Hur skall jag kunna tacka er?
Moder, » fort- .satte han och vände sig till sin vårdarinna, » jag sade dig, att » Margaretha » skulle komma.
— Gud välsigne henne. » » Tycker ni om blommor?
Se här.
Jag är.
sä glad däråt, » fortsatte hon, då han svarade mera med blickar än med ord, » tag dem, de kunna sättas i vatten, sedan jag lämnat er. » » Jag skall aldrig skiljas från dem, aldrig, » svarade ifrigt den lycklige och tryckte dem till sina läppar, » då jag dör, skola de följa mig. » » Nu får ni ej tala så, » sade fröken Ling vänligt, » jag vill ej höra sådant.
Säg mig, hvad skall jag sjunga? » » Åh, fröken, jag vill ej föreskrifva något, hvad som helst. » Den stora primadonnan satte sig på en låg stol vid sidan af den enkla sjukbädden och sjöng sång efter säng på ett sä fulländadt sätt, som om hennes åhörare varit Europas alla krönta hufvuden i stället för en döende man och en uppskakad gammal kvinna.
Han lyssnade med » Det re ' n är sent!
Farväl. » Den.
sjuke stämde in.
Hänryckningen satte lif och artistisk eld i hans sång, och han sjöng med förvånande kraft och behag: » O dröj, jag dig besvär, o dröj. » » Låt själ i själ sig tränga, ännu en salig stund — » sjönk han utmattad tillbaka på kudden med kallsvett på sin panna.
» Margaretha » fortsatte: » O dröj kvar, lysta kväll. » Hastigt varsehlef hon förändringen i hans ansikte, och hon tystnade vid ett ångestrop från vårdarinnan, hvilken förskräckt hviskade: » Se fröken, han är död. » Det var sannt.
Han hade lämnat denna sorgens värld.
De ljufva tonerna hade följt hans ande hem.
Sångerskan böjde sig under tårar öfver den döde, kysste hans panna, lade blommorna på hans bröst oeh hviskade: » Stackars, stackars gosse, hvile han i frid. » Grefvinnan von P:s mottagning var miss- lyckad, ty den saknade närvaron af den firade sångerskan, hvilken tillbragte en sömnlös natt, medan en sång beständigt ljöd i hennes öron: » Det re ' n är sent; Farväl! » Från l i d a n d e t s oeh b a r m h ä r t i g h e t e n s v ä r l d.
N å g r a S t o c k h o l m s b i l d e r af Cecilia Bdåth-Holmberg.
2.
Frälsningsarméns räddningshem.
SjpMljer man den långa, dystra Luntmakare- gatan till dess slutpunkt, där den ska- res af Surbrunnsgatan, har man till höger ett långt, högt plank, från hvilket tid, väder och vind borttagit hvarje spår af färg; alldeles in- vid detsamma ligger en likaledes grå envå- ningsbyggnad af trä, så oansenlig, att man &lt;iå *) lätt nog kan förbise densamma.
Den bär numret 66 oeh är Frälsningsarméns räddnings- hem för fallna kvinnor.
Man drager i en klocksträng vid den stängda porten i planket utåt gatan, en liten lucka öppnas, ett ljuslagdt, ungt flickansikte tittar u t — d e t tillhör » kapten » X.
vid » armén » — och man insläppes i en ganska rymlig, fritt belägen gård med höga träd och flere små- byggnader.
Härifrån ser det hela långt vänli- gare ut än från gatan, det gör till och med ett ganska inbjudande intryck, man tycker sig nästan hafva kommit ut på landet, och de röda, enkla bomullsgardinerna för fönstren i den lilla verandan eller svalen framför hufvud- byggnaden gifva ett skimmer af färg och värme åt densamma.
Ett verksamt lif rör sig inom dess grå väggar; man hör ända ut på gården ljudet af surrande stick- och symaskiner, och genom de låga fönstren ser man en skymt af en hel mängd öfver sitt arbete nedlutade kvinnor.
Man emottages af en annan » kapten », rädd- ningshemmets föreståndarinna, en vacker,ganska ung flicka, hvars utseende särskildt tilltalar på grund af de gråblå ögonens allvarliga, tro- hjärtade uttryck.
Man stiger in i hennes en- skilda lilla rum, en liten, liten fristad, några alnar i kvadrat, men fin och nätt, prydd med taflor — till största delen af religiös natur — och småsaker, med skrifbord, bokhylla och hvilstol.
Hon redogör nu för hemmets plan och arbete, och under det hon talar, förändras ej det milda, djupa intrycket i ögonen, som frimodigt blicka emot en; ibland tåras de dock lätt, då talet faller på de kvinnors öde, som dväljas inom denna lilla oansenliga byggnad.
Frälsningsarmén bildar som bekant icke nå- got särskildt från statskyrkan utträdt samfund; hela dess praktiska arbete — som i bokstaflig mening utmärker sig för stor praktiskhet — • är grundadt på religiösa principer; man må hafva än så olika uppfattning af dessa såväl som af de former, i hvilka de kläda sig, visst är, att man vid iiärmare bekantskap med fräls- ningsarmens räddningsarbete — - särskildt i hvad som aDgår våra fallna medsystrar — nästan tvingas att förbise dessa formler eller rättare att ej betrakta dem såsom hufvudsaken, att ej känna sig bortstött af ett eller annat, som före- faller skrikigt och skärande; man måste tvärt- om skänka sitt erkännande och sin sympati åt det reela arbete, som här utföres i det go- das tjänst.
En af » arméns » principer angående dess räddingsverksamhet lyder så: att hålla en prä- dikan för eller räcka en traktat åt en drunk- nande tjänar till ingenting.
Drag först upp honom ur vattnet.
Sedan kan man prädika evangelium för honom.
Detta är praktiskt och klokt och fullkom- ligt naturenligt, och det är detta som gör ar- betet inom räddningshemmet sådant, att man äfven från endast rent mänsklig synpunkt till- talas däraf och skänker det sin aktning.
En hvar vet, att för en fallen kvinna knap- past gifves ett återvändande till ett hederligt och aktadt lif; öfver henne, denna stackars » glädjeflicka », hvars lif är så blottade på hvarje skymt af verklig glädje, är domen strängare än öfver andra brottslingar, och försöker hon att åter bli hederlig, möter henne nästan oöfver- vinneliga svårigheter.
Hvart skall hon vända sig?
Och hvar finner hon någon, som vill an- taga sig henne eller gifva henne en syssel- sättning, med hvilken hon ärbart kan för- sörja sig?
Svårigheten ökas därigenom, att de prosti- tuerade kvinnorna under sitt äfventyiliga lif
1S92 vänja sig vid ett själfsvåld och en lättja, som nästan göra dem odugliga till ett nyttigt, ord- nadt arbete.
» Magdalenahemmens » svära upp- gift är just att af dessa förslappade varelser åter göra plikttrogna och sedliga människor.
Och det sätt, hvarpå arbetet ledes äfven i detta Magdalenahem, tyckes föra till ganska godt resultat, isynnerhet då man tager i be- traktande just de stora svårigheterna samt det ekonomiska tryck, under hvilket det säges lida.
Räkenskaperna för år 1891 visa, att inkomster och utgifter, 16,754 kronor, gå alldeles jämnt ihop; » hemmet » är då bfräknadt för 35 per- soner, och torde medlen således ej förslå, i fall detta antal ökas, något som alltså utöfvar ett hämmande inflytande på den goda saken.
— De kvinnor, som intagas, komma dels och ofta nog af sig själfva direkt från gatan, dels från prostitutionsbyrån på anvisning af myndig- heterna, dels ock från korrektionsanstalten och på inrådan af dennas direktör, hvilken äfven tillåter frälsningsarméens kvinnliga soldater att i fängelset besöka de kvinnor, som gifva hopp om att kunna återvinnas för ett hederligt lif.
Dessutom komma åtskilliga från de ruskiga nästen, i hvilka de uppsökas af de » soldater », som hafva sig detta värf älagdt.
Bland dessa kvinnor hafva funnits sådana, som ett tiotal af år lefvat ett lif af synd och skam, och som under åratal sällan varit nyktra, samt kvinnor, som upprepade gånger varit straffade för lös- drifveri — ej lätta att vänja vid ett hems dagliga, jämna sysslor eller ett ordnadt, plikt- troget arbete.
Att detta lyckats i så många fall, som verkligen skett, länder frälsnings- arméen till sann heder.
Från oktober 1890, då rädddningshemmet stiftades, och till april 1891 hade 69 kvinnor varit intagna i detsamma; af dessa hade 27 åter lämnat det för att försörja sig med själf- ständigt hederligt arbete, medan 31 kvarstan- nade tills vidare; från den 1 april 1891 till den 1 april innevarande år hafva 80 förut prostituerade kvinnor funnit sin tillflykt här, nästan alla komna omedelbart från fängelset; af dessa hafva 24 dels erhållit platser, dels återvändt till föräldrar och nära släktingar; 30 hafva återgått till sitt gamla lif, och 26 äro, då detta skrifves, ännu kvar i den lilla grå byggnad, där de funnit skydd.
— Dessa siffror visa, att ungefär hälften af de intagna kvin- norna åter blifvit hederliga; ett vackert resul- tat när man besinnar, att det är de djupast sjunkna, hvilka detta » hem » förnämligast söker samla inom sina väggar.
Den första uppgiften är att, som sagdt, söka vänja dessa från last och förnedring komna kvinnor vid arbete och ordning, än mer att lära dem, okunniga som de vanligen äro, nå- got slags arbete samt att ingifva dem håg och lust för detta.
Under ledning af en förestån- darinna — f. n. är denna den unga kvinnan med den rena blicken, som lämnar den besö- kande hvarjehanda upplysningar — försiggår arbetet i fem olika afdelningar; stickfabriken, där kvinnorna — » flickorna », som den blå- ögda » kaptenen » säger — lära sig att sticka, att sköta maskinerna, pressa, maska m. m.
Det arbete, som förfärdigas, består hufvudsak- ligast af » arméens » röda tröjor, hvilka i tu- sental sändas ut till de olika » lägren ».
— Vidare bokbinderiet, där de lära sig falsa, häfta, skära m. m.; » syateliern », där undervisning lämnas i sömnad; hushållet, där alla inomhus förefallande göromål förekomma, och tvättinrätt- ningen, där 10 — 12 kvinnor arbeta under tvänne » soldaters » uppsikt.
Främmande arbete af olika slag emottages, och inkomsten af detta tillfaller räddningshemmet; under år 1891 upp- f D U 213 N gick inkomsten för detta arbete till 1,844 kronor.
Såsom en uppmuntran få de kvinnor, som visa flit och intresse, också en liten penning för egen räkning; det högsta som gifves är 2: 10 i veckan.
Under vistandet i » hemmet » äro de natur- ligtvis underkastade vissa bestämda ordnings- regler och få ej lämna detsamma utan under uppsikt.
De, som för det trånga utrymmets skull måste » utackorderas », följas hvarje afton och hämtas hvarje morgon af » soldater », men tillbringa för öfrigt hela dagen inom hemmet.
De äro ej tvungna att stanna här någon viss tid, utan sändas bort, när » officerarne » hafva förtroende för dem och lämpliga platser kun- nat anskaffas, hvilket är räddningshemmets all- ra svåraste uppgift.
De flesta familjer betän- ka sig nämligen mer än en gång, innan de öppna sina dörrar för en kvinna, hvars närvaro i familjekretsen i mer än ett hänseende kan medföra fara; också är det oftast familjer — heder åt dem!
— som på ett eller annat sätt slutit sig till arméen, hvilka emottaga och hjälpa dessa olyckliga.
(forts.) " Gör 1 ej sä ondt! '
» 0yr ej så ondt! » så bad hans blick så klar, Fast omedveten han om saken var, Den lille, då han upp mot henne såg, Som fjättrat har hans faders stolla håg.
» Gör ej så ondt! » » Gör ej så ondt! » Den rena blicken slog Den kvinna, som från gossens moder tog Den kärlek, henne maken skyldig var.
I barnets öga läst den andra har: • » Gör ej så ondt! » Ja, ja, utan att vara någon alldeles förstockad materialist kan man väl medge, att det ligger en god portion lefnadsvisdom i Glimtens ord: O, sen till blott, att I hafven Litet på er, mycket i er!
Och finns det någon årstid, som företrädesvis ägnar sig för tillämpningen af denna gyllene regel, så må det väl vara sommaren.
Skulle icke desto- mindre någon hålla före, att hvad sommaren kan bringa på bordet och i skaffe- riet spelar en underordnad rol för vårt välbefinnande, så vill jag endast fråga: har någon af er, mina damer, någonsin sett en människa 6e betryckt och olycklig ut framför ett fat rykande sparris eller en rågad tall- rik med väl mogna skogssmultron?
Jag har aldrig sett det.
Jag vågar därför tro, att vi kunna vara öfverens om, att sommaren är en årstid fullkomligt hors de concours, n. b. när sommaren verkligen är, som den skall vara.
T y jag vill visst icke alldeles obetingadt bryta min lans för sommarens företräde; jag vill göra det med ett förbehåll, som jag tror icke heller skall vålla någon större meningsskiljaktighet mellan Iduns ärade läsarinnor och deras ödmjuke tjänare.
Min oförgripliga mening är nämligen den, att skall det vara sommar, så skall det vara sommar med be- sked och inte en sådan där grön vinter, som vi nu varit lyekliggjorda med ett par tre veckor.
Ty hvad är det för mening med att bo på som- marnöje, om man dagen i ända skall gå och önska sig en duktig vinterbrasa i kakelugnen?
Hvad skall man med sitt nymålade och tina badhus till, när vattnet är så kallt, att man får snufva bara af att se på det?
Här behöfva vi visserligen icke som Osvald i » Gengangere » ropa: iGif mig solen », ty solen ha vi, men vi må väl med skäl kunna ropa till solen: sGif oss värme, » ty det är värmen vi sakna.
Öfver midsommar var jag ute hos en bekant fa- milj, som flyttat ut till sommarnöjet, och där kom jag öfver följande kväde, som att döma af handstilen härrörde från husets äldsta dotter, och som jag med hos tidningsfolk vanlig indiskretion i största hast tog en afskrift af.
Lifligt delande hennes missnöje och sorg kan jag nu ej underlåta att meddela hennes verser åt Iduns läsarinnor, ehuru jag nogsamt vet, att jag därigenom gör mig skyldig till en ny och ännu större ogrannlagenhet.
De lydde så: Till Gör ej så ondt!
Hon vet ej alls, hvarför En sällsam känsla sig i hjärtat rör.
Ack!
barnets blick med all sin rena glans, Den var ej, men den liknade ju hans: Gör ej så ondt!
Att oss så där handtera Ar det fason?
V i bo ju ändå uti Temp ' rerad zon!
Kan det din mening vara, Att ned vi måste fara Till glödande Sahara För att af värme få oss En full ranson?
m Hvem vet om han ej, i en bättre stund, Föraktar henne och sig själf i grund!
Med blicken sänkt hon står som slagen än, Men blida barnaögat ber igen: » Gör ej så ondt! » Anna Den kyss du Flora skänker Å r kall som is.
Säg hvarför, himladrottning?
Ä r det kapris?
Min nya sommarklädning, När skall den få användning, Om du ej snart gör ändring Och strålar varm och huldrik På gammalt vis?
A.
Grön vinter.
J ^an må hur ifrigt som helst prisa vinterns skön- il, het och stämma upp poetiska lofsånger öfver stjärnbeströdd himlapell, gnistrande snötäcke, bjällerklang och allt möjligt annat, som skänker den strängare årstiden sitt stora behag, men jag håller i alla fall på, att sommaren är den enda årstid, under hvilken man helt och fullt kan njuta af sin tillvaro.
Då har man blommor med färg och doft i oändlig, het, mjuka gräsmattor att rulla sig på, ljumma vågor att plaska sig i, bofinkar och trastar — • bevars, vill man göra sig mödan att resa till Oland eller Ron- neby, så har man näktergalar till och med.
Det är en riktig upps-jö på njutningar och härligheter, som sommaren bjuder oss på, härligheter för ögon, öron och alla sinnen.
Smaksinnet icke minst: sparris och färska potäter, kronärtskockor, smultron och filbunkar — ah!
solen.
Hvar gör du af din värme, Du blanka sol?
Skall den i år bli inställd Liksom i fjol?
Godt är visst att du lyser, Men här går jag och fryser, Jag snufva bar och nyser: Det hjälper ej att klä sig I yllekjol.
Jag hoppas, att denna lilla invokation, särskildt med den i sista strofen anbragta motiveringen, skall göra hvad den kaD, ty jag vet, att solen tittar in i tusentals hem, där Idun ligger uppslagen på bordet.
Kanske har hon också lagt bort sitt kyliga sätt, innan dessa rader hinna in i bladet.
Så mycket bättre då.
SccBVola.
Sen t i l l, a t t Idun finnes hos alla med edra bekanta!
Modetidning
" Gamla fröknar ".
Reflektioner af Helena Nyblom.
(Forts, o.
slut.)
ning, att icke männen bli förälskade i henne.
— Kanske bli de det för resten också!
Hon har lefvat hela sitt lif för att vara dotter och den sista delen af sitt lif för att vara syster till en ensam, ogift bror.
Jag har kännt få människor, som till den grad som hon ge intryck af att endast vara själ.
Hennes intelligens och hennes hjärta stå i ett så sällsynt harmoniskt förhållande till hvar- andra, och hennes poetiska uppfattning af naturen och människorna saknar endast dea sista lilla oförklarliga uttrycksförmågan, som gör en tyst diktare till en producerande dik- tare.
For resten tycker jag, för min del, mera om, att människor äro poesi, än att de skrifva poesi, — men därom kunna j u me- ningarna vara delade.
j] J etta var i leken, men jag tycker, att tant Sanne många gånger i lifvet kunde ha sagt: c?
» Se alla på mig, gör liksom jag! » — men det sade hon aldrig, och det var kanske just däri hennes makt och tjusning lågo.
Hon be- varade in till det sista en jungfrulig anspråks- löshet och ett gladt, frimodigt sinne, som förstod att njuta hvarje solstråle lif vet gaf.
Allting hade så mycket innehåll för henne, Hennes far var en framstående vetenskaps- och därför föreföll hon också andra så inne- man, och hon delade alla hans intressen oeh hållsrik.
tankar med hela sin själ, liksom hon samti- D å jag hade lämnat Danmark, öfvergick digt var sin mors högra hand i hushållet.
Det var en talrik familj, och hennes lif för- min vänskap för henne till min bror.
Han var aderton och hon var åttio år, då flöt nästan uteslutande i kretsen af denna fa- de följdes åt ut för att se på illuminering milj.
Efter hand smälte den ihop och splitt- och fyrverkeri för prinsessan af Wales, som rades så, som allt, hvilket börjar som ett var på besök hemma, och jag är säker på, samladt helt, till sist splittras i lifvet, och hon att de två unga människorna roade sig lika sitter nu som en svag, gammal fröken och sköter hushållet för en svag, gammal bror.
mycket båda två.
Eu människa, som har lefvat så helt, är Men hvilken flod af djuptänkta tankar och icke rädd för att dö, och hon dog också stilla.
varma, mänskliga känslor strömmar en ej Hennes familj berättade mig, att då hon till mötes, när man ibland har den lyckan kände, att hon skulle dö, hade hon ännu att träffa henne!
Hon har haft en underbar kvar sitt humoristiska sinnelag.
Då hon ta- förmåga att uppfatta oeh bevara det väsendt- lade om, hvilka psalmer som skulle sjungas liga vid allting och låta det obetydliga och vid hennes graf, sade hon på sitt skälmaktiga småaktiga falla.
" sätt: » Ni behöfva inte sjunga den vanliga Hon är hvarken sekterist eller inskränkt i begrafningspsalmen: Din sorg och klagan någon som helst riktning, men ser på lifvet stilla. » Hon menade, — så där i all mun- och människorna så mildt och så vist som terhet, — att man icke behöfde frukta, att en, hvilken från ett högt berg ser ut öfver man skulle sörja så förskräckligt öfver en jorden och därifrån bedömer allt på ett gammal ensam frökens död.
större och sannare sätt, än de kunna göra, Det är visserligen sannt, att hennes bort- som krypa omkring nere i trängseln.
Då jag var liten och hon en medelålders gång icke krossade något hjärta, men hur många af dem, som dö, äro oumbärliga?
dam, besökte hon min mor en gång i veckan.
Och jag tror, att det är ett tecken på, att Den dag hon kom, var alltid en festdag, oeh man har haft stor betydelse för sina med- ännu kan jag känna det intryck af en sär- människor, när till och med en af dem, som skild, poetisk luft, som följde med hennes blott för länge sedan har sett och kännt en, dag.
minnes en med en tacksamhet och värme, som om det blott vore några få dagar sedan man träffade hvarandra.
Hon är för mig ett af de måuga exemplen Ett alldes .särskildt ämbete för ogifta kvin- på, att en människa mera verkar genom hvad nor är det att vara skollärarinnor.
hon är, än genom hvad hon gör.
Det finns Också denna typ af en gammal ogift skol- många, som uträtta så mycket, som för hvar lärarinna har så många gånger blifvit gjord dag skulle kunna upprätta en lång lista på till föremål för hån och karrikatyr, att man alla de förståndiga, nyttiga och välgörande nästan ansett detta slag af människor för lik- saker, de ha varit med på.
Det är som oftast tydigt med pedanteri, ilska och småaktighet.
till största glädje för dem själfva.
Att lefva Min erfarenhet har lärt mig alldeles motsatsen.
ett nyttigt och gagneligt lif är en stor lycka.
Det är ofta kvinnor med ett moderligt Men det är alldeles icke sagdt, att dessa bjärta, som ägna sig åt att uppfostra andras brådskande och verksamma människor med barn, och jag har både från mig själf och deras person göra sina medmänniskor godt, andra vältaliga exempel på, huru inflytandet oeh när man besökes af sina minnen, är det och minnet af en sådan lärarinna kunna vara alltid dessa intryck af personligheter, som in- af den största betydelse för de ungas lif.
verkat välgörande på en, som man med största Det fordras utan tvifvel en alldeles sär- tacksamhet dröjer vid.
skild talang att vara en bra lärarinna.
Det Tyvärr törs man ju icke ingå allt för myc- är icke nog med begåfning och lärdom, icke ket på skildringen af privata personer.
Jag nog med förmågan att undervisa fängs- säger » tyvärr », ty jag skulle bli mycket väl- lande.
Framför allt hör därtill den förmågan talig och dock endast tala rena sanningen, att kunna sätta sig in i de ungas känslor om jag hade lof att beskrifva en och annan och tankegång, att kunna uppfatta deras olika gammal frökens person och lif, — helt annor- naturer, att kunna hjälpa dem till att klar- lunda betydliga och poetiska personer, än man göra sina otydliga och omogna begrepp, att kan finna i uppdiktade historier.
möta dem med förtroende och kärlek, utan Jag känner till exempel en kvinna, — ja, att därför ursäkta eller försvara deras fel.
jag lofvar att aldrig nämna henne, — som Jag har lofvat att icke nämna namn, men nu är sjuttio år, och som har en så intagande jag känner åtminstone en svensk lärarinna, själsskönhet, att det ännu utgör min förvå- som äger den genialiska förmågan att kunna undervisa och uppfostra sina skolbarn, utan att undertrycka deras andliga personlighet.
Därtill fordras en stor kärlek till männi- skorna och en stor respekt för friheten, — icke blott för eus egen, utan också andras.
En mor, som själf har barn, tror jag har svårt att uppfostra andras.
Man skall säkert endast undantagsvis finna en kvinna, som är god och ädel nog till att icke vara partisk för sina egna barn, om hon uppfostrade eller undervisade dem tillsammans med andras.
En ogift kvinna däremot står på en mera neutral mark, och fastän hon naturligtvis också kan vara underkastad personliga sym- patier, som väl öfver allt äro kännetecken på ett mänskligt hjärta, utgår hon dock från en bredare grundval än den kvinna, som hufvud- sakligen känner barn genom sina egna barn.
Jag har sett, huru en sådan lärarinna kan göra skolan till ett annat hem, ett hem, som kompletterar föräldrahemmet, och till en sådan lärarinna gå barnen sannerligen icke med fruktan och motvilja, utan med längtan och glädje, som man går till en beskyddande vän, som har hjälp och tröst för allting och fullt upp af den andliga föda, efter hvilken bar- nen i uppväxtåldern äro så hungriga.
Hvilken lycka det måtte ligga i att äga så många unga hjärtans förtroende och kärlek, och hvilken rik och välsignelsebringande gär- ning det måtte vara för den, som själf intet hem och inga barn har, att kunna ge så många rika och andliga gåfvor till andras barn!
Det inflytande och den välsignelse, som en klok oeh kärleksfull lärarinna utöfvar på både den enskilda och hela samhället, äro större än någon tacksamhet kan gengälda.
Det är ett af de största och mest gränslösa iflytanden, som öfver hufvud taget existera.
Jag skulle önska, att man en gång för alla ville lägga bort det uttryck, jag har satt som öfverskrift öfver mina reflektioner: » Gamla fröknar ».
Det har, liksom alla sådana tota- litetsbemärkelser, blifvit ett uttryck för ett be- grepp, som är mycket elastiskt, men som man gärna vill uppfatta på ett visst, gifvet sätt.
Det finns bland » gamla fröknar », liksom bland alla andra, goda oeh onda människor, små och stora naturer, begåfvade och obegåfvade personer.
Men säkert är, att det hvarken är en olycka eller, hvad det nästan i tysthet blifvit ansedt för, en skam, att lefva som en ogift kvinna och som en sådan göra sitt arbete i mänsklig heten.
Naturligtvis känner också jag koketta, löj- liga, sysslolösa och pratsjuka ogifta fröknar, — icke blott gamla, utan också unga.
Men samma upphöjda egenskaper har jag funnit tämligen jämnt fördelade i samhället både mellan kvinnor och män, ogifta och gifta.
Däremot kan jag alldeles säkert säga, att jag hos inga har funnit den höjd af person- lig utveckling, själfförsakelse, människokärlek och humanitet, hos inga en sådan förmåga att kunna ge, utan att begära något tillbaka, hos inga en sådan hjärterenhet, en sådan mild kraft, kort sagdt, en så outtömlig godhet som hos de ogifta kvinnor, hvilka, utan personlig lycka, lefva för andras.
Jag vill tillägga ett ord, — kanske allra mest hos de ogifta kvinnor, som dessutom äro fattiga.
Husmoderlig almanack.
Juli.
Allt hvad naturen i rikligt mått erbjuder under sommarmånaderna tager husmodern tillvara för att kunna under vintern bringa litet omväxling i den eljes på grönsaker njugga årstiden.
Efter råd o c h lägenhet samt familjens smak syltas, saf- tas, inkokas på konservburkar eller torkas både bär och grönsaker.
— Att alla buteljer och sylt- burkar långt förut böra vara rengjorda, förstås af sig själft; ty många saker stå sig ej, o m icke för- varingskärlet varit fullkomligt torrt Korkar (om gamla, ej skadade, begagnas, äfven dessa förut iordningsställda) böra i o c h för korkningen ej koka, blott blötas i varmt vatten, tills de bli mjuka, ty genom kokningen upplöses den i korkarna befint- liga garfsyran, o c h saften kan därigenom antaga en bäsk smak.
— På landet beredes ost särskildt i denna månad.
— Af hönskycklingar till afvel väljas sådana med hvita fjädrar framför dem med svarta, emedan de förra sägas bli bättre värp- hönor.
Trådgården hålles alltjämt ren från ogräs.
Jordgubbs-retvov aflägsnas emellanåt, så att hela kraften må bibehållas i moderplantan; om låöga refvor utläggas i solen för att vissna, kunna de användas som bast.
Själfva plockningen af jord- gubbarne sker tidigt på morgonen, hvilket äfven gäller om de flesta bär och grönsaker, i synnerhet om hallon och ärter.
Ärtplockningen kräfver sär- skild uppmärksamhet; båda händerna måste sam- tidigt begagnas: med den vänstra håller man i rankan, medan den högra försiktigt afnyper ärt- skidan, som lägges i ett s. k. plockarförkläde, som man tagit på sig.
Ofta ser man ärter bort- ryckas ovarsamt med ena handen och läggas i en korg, som man bär i den andra; men då kan man också vara säker o m, att det snart blir slut med hela skörden.
— Vill man ha ärtor och bönor att blomma på nytt o c h gifva en sen skörd, så bör man plocka bort alla frukter.
Bondbönor hemsökas ofta af.små svarta kryp, hvilka förstöra plantan; men dessa utveckla sig först på yttersta spetsen, och toppar man plan- torna, så snart motten visa sig (hvilket ej sker, förrän bönorna stå i full blommning), så sprida de sig ej.
De öfversta blommorna sätta för resten aldrig frukt, o c h tappningen är således endast till fördel för de öfriga.
— Den som odlar pepparrot, bortrensar nu alla birötter, hvarefter hufvudro- ten åter betäckes med jord.
Detsamma sker med selleriknölarna, hvilkas växt man kan beforda ge- nom gödning med utspädd kaffesump.
— Gurkor, hvilka man bestämmer till fröodling, läggas på glasskifvor; man brukar välja den närmast huf- vudrankan befintliga gurkan och aldrig mer än ett exemplar af hvarje planta.
De plockas ej, förrän de blifvit mörkgula, och få eftermogna i solen, tills de kännas mjuka.
Det urtagna fröhuset utställes till jäsning, hvarefter kärnorna läggas en stund i vatten o c h sedan torkas väl.
— Kål, potatis m. m. kupas efter behof; kålmask bortplockas, morötter, rödbetor o. d. gallras.
— Hufoudsallad skördar man vanligen på så sätt, att man skär utaf huf- vudet och låter roten stå kvar i jorden.
Detta är dock ett fel; ty kring sallads (och kålplantors) rötter samlar sig oftast hvit ohyra, hvilken, o m ro- ten kvarblifver i jorden, förökas och sprides i för- skräcklig mängd.
I och med detsamma som de uppryckta rötterna vissna, förtorka insekterna.
talad, för att andra mödrar må kunna lära något däraf.
Det var strax före sistlidne jul.
Modern hade sändt sin flicka på apoteket efter för 10 öre mandeldroppar, och under tiden ordnade hon de öfriga saker, som behöfdes för julbrö- det.
Mjöl, russin, socker o. s. v. var iord- ninglagdt i det stora fatet, och så kom flickan med mandeldropparne.
Nu befanns, att korken i den lilla flaskan var så djupt nedtryckt, att man ej kunde få tag i den, och modern ban- nade strängt den lilla, för att hon hade tryckt ned den så mycket.
BJen barnet påstod ifrigt, att hon ej hade rört vid korken.
» Det var herrn på apoteket, som gjorde det. » Som nu modern stod med flaskan öfver fa- tet och borrade med saxudden för att få ut korken, sprang flaskan sönder i små bitar, och det kunde inte bli tal om att plocka glas- skärfvorna ur mjölet.
I förbittringen glömde modern sig själf och gaf barnet en hård risbastu, för att » hon hade tryckt ned korken så djupt ».
Tiden gick, och modern tänkte icke mer på den obetydliga historien.
Men nyligen blef den lilla flickan sjuk och låg bara några da- gar, så måste hon dö.
Modern satt trofast vid sjukbädden och hade i dagar och nätter ingen hvila.
Fram mot morgonsidan, såsom läkaren hade förutsagt, märkte hon, att de sista ögonblic- ken närmade sig.
— Då lade den lilla flic- kan armen om moderns hals och hviskade: » Mor, det var inte jag, som tryckte ned korken så hårdt i flaskan.
.
.
» 41!
flesta föräldrar skulle få ett sorgligt re- gister att gå igenom, om det hade upp- gi tecknats hvar gång de, antingen med ord eller hand, straffat sina barn oförtjänt.
I de flesta fall glömmer far eller mor snart så- dana » småsaker » som den att barnet fick straff eller bannor, och ofta ger man sig icke tid att på förhand undersöka saken, utan lå- ter sitt dåliga lynne råda.
^-r- Ml Att emellertid icke alltid barnet har så lätt för att glömma dert sortens » småsaker », må följande tjäna som exempel på.
Den moder, det gäller, önskar få den lilla tilldragelsen om- Ett tandläkarpar.
Nyligen har förlofning ingåtts mellan två tandläkare härstädes, fröken Alma Björklund, Sveriges andra kvinnliga tandlä- kare, och hr Bror G:son Hård af Segerstad.
De båda förlofvade yrkeskamraterna ha redan öppnat tandläkarepraktik i huset nr 19 Drottninggatan, där de ha sina särskilda mottagningsrum på hvar sin sida om det gemensamma väntrummet.
Fröken Björklund behandlar de kvinnliga patienter, som föredraga en tandläkare af deras eget kön, samt barn, och hr Hård ägnar sig åt de manliga.
Detta förhållande, att en man o c h en kvinna slå sig tillsammans för gemensamt utöfvande af läkaryrke, torde i vårt land hittills vara alldeles ensamstående.
* » Symaskinens dotter ».
Bland notabla re- sande i hufvudstaden märkes en dotter af syma- skinens uppfinnare, Singer, s o m några dagar gä- stat Stockholm och härifrån afreser titl Trollhät- tan sarnt Norge.
Franskt arbete om den heliga Brigitta.
Nyligen har i Paris utkommit ett större arbete med titel: Sainte Brigitte de Suéde: sa vie, ses rélévations et son oeuvre, par la comtesse de Flavigny.
8°- VII + 626 sidor.
* Carmen Sylva (drottning Elisabeth af Rumä- nien), s o m för närvarande vistas i Neuwied hos sin moder, drottning Sofias syster, har nyligen fullbordat libretton till en opera, hvartill drottning Victorias af England andre son, hertigen af Edin- burgh, är sysselsatt med att komponera musiken.
Den nya operan antages först komma att uppfö- ras i Coburg.
U p notisbolken.
De svenska kvinnorna på Chi- cag outställning en.
För att under som- marmånaderna besöka olika delar af landet i ändamål att utse för utställning i » W o - mans building » lämpliga föremål af särslcildt framstående arbeten, såväl af kvinnlig slöjd som med ' egendomlig nationel prägel, har damkomitén antagit frök * en Carin Västberg, hvilken för detta ändamål af k. svenska ut- ställningskomitén erhållit fribiljett på statens järnvägar samt ett resebidrag af 300 kr.
Kronprinsen har till komiténs förfogande ställt en till byrå särdeles lämplig lokal i arfprin- sens palats vid Gustaf Adolfs torg, i hvilken centralkomitén i höst kommer att återupp- taga det för närvarande hvilande arbetet.
Stenia.
" Mor, det var inte jag.
Konungafamiljens yngsta-, prins Berna- dottes nyfödda lilla dotter, är nu döpt i Karlskrona af fängelsepredikanten J.
E. Östergen o c h erhöll i dopet namnen Ebba Sofia.
Faddrar v o r o: kon- ungen o c h drottningen, kronprinsessan af Dan- mark och prins Carl,, öfverstinnan Munck samt löjtnant B. Munck o c h hans fru, hvilka sistnämnda voro närvarande.
Prins Bernadotte bar själf den nyfödda under akten.
Till C.
J. Svenséns minne.
S o m Iduns lä- sarinnor förut känna, hade ett antal vänner till den år 1 8 8 3 aflidne folkrepresentanten G.
J. Sven- sén satt i gång en insamling för resandet af en minnesvård på hans graf vid Tveta kyrka i grann, skåpet af Enån.
Rätt betydande bidrag inflöto, icke allenast från gamle vänner i hemorten, där många allmänt gagneliga inrättningar kommit till stånd genom den bortgångnes verksamhet, utan äfven från ett antal damer i hufvudstaden, hvilka bevarat i tacksamt minne hvad han såsom riks- dagsman uträttat för höjande af den svenska kvin- nans sociala ställning.
Den för dessa medel åstad- komna vården aftäckes i närvaro af ett flertal bland dem, hvilka bidragit till densamma, å Tveta kyr- kogård i lördags den 2 5 d-s.
Minnesvården består af en vid pass tre meter hög sten af svart granit, å hvars polerade fram- sida är inristad följande inskription: Riksdagsmannen C.
.T.
SVENSÉN 26 * 18 / io23 f ?3 18 / 983 Vänner reste vården.
V a 1 e r i a.
N o v e l l af I.
S.
För T u r g e n j e f f.
Idun öfversatt från ryskan.
Se här, hvad jag en gång läste i en gammal italiensk handskrift: I.
I midten af 16-de seklet lefde i Ferrara, som då blomstrade-under de hertigars spira, hvilka gjorde sig ett historiskt namn såsom gynnare och be- skyddare af konst och poesi, två unga män vid namn Fabio och Muzio.
Jämnåriga och nära an- förvandter, voro de nästan oskiljaktiga; den var- maste vänskap förenade dem allt sedan deras ti- digaste år, och likhet i samhällsställning befästade denna vänskap.
Båda voro ättlingar af gamla fa- miljer; båda voro rika, oberoende och ogifta; båda öfverensstämde i smak och böjelser.
Muzio sysselsatte sig med musik, Fabio med målning!
Hela Ferrara var stolt öfver dem såsom hofvets, sällskapslifvets o c h stadens förnämsta prydnader.
Endast till det yttre voro de olika, ehuru båda täflade med hvarandra i ungdomlig kraft o c h man- lig skönket.
Fabio var af resligare växt, hade en något blek ansiktsfärg, blondt hår och blåa ögon; Muzio däremot hade mörklagdt ansikte, svart hår, och i hans dunkelbruna ögon fanns ej den strå- lande glans, pä hans läppar ej det vinnande le- ende som hos Fabio.
Hans tjocka ögonbryn hängde ned öfver de smala ögonlocken; hos Fabio tecknade sig på den rena, släta pannan de guld- färgade ögonbrynen i en liten fin båge.
Muzio var i samtal mindre liflig, men med allt detta behagade de båda vännerna i lika hög grad da- merna genom ridderlig artighet och fin belefvenhet.
Samtidigt med dem bodde i Ferrara en ung dam vid namn Valeria.
Hon ansågs som en bland stadens största skönheter, men hon visade sig sällan o c h lämnade endast sitt hem för att gå i kyrkan eller, vid någon större högtidlighet, på promenaden.
Hon b o d d e.
tillsammans med sin mor, en adlig, men icke rik enka, som ej ägde
(DUN 216 några andra barn.
Hvar och en, som endast sett Valeria, ingaf hon en känsla, ej blott af beundran, utan äfven af djup aktning; så imponerande och dock blygsamt var hennes uppträdande, och så föga syntes hon själf känna makten af sina behag.
Somliga funno henne visserligen vara något blek; blicken ur hennes ögon, hvilka nästan alltid höl- los sänkta, uttryckte en viss skygghet, ja, till och med fruktan.
Hennes läppar krusades blott sällan af ett lätt leende, och hennes röst kunde knappt någon säga sig hafva hört.
Men ryktet påstod, att den var förtjusande, och att Valeria, efter att hafva inneslutit sig i sin kammare, älskade att tidigt om morgnarne, då hela staden ännu låg i djup sömn, sjunga gamla sånger, ackompagnerande sig på sin luta.
Oaktadt sin blekhet, blomstrade Va- leria af hälsa, och äldre människor till och med måste vid hennes åsyn inom sig säga: » O, huru lycklig skall väl ej den yngling blifva, för hvilken en gång skall öppna sig denna härliga blomma, som ännu äger knoppningens hela jungfruliga friskhet. » II.
Fabio och Muzio sågo Valeria för första gången på en praktfull folkfest, anordnad på befallning af Ferraras hertig, Erkolo (en son till den rykt- bara Lucrezia Borgia), till ära för några ädlingar, som från Paris blifvit inbjudna af hertigens gemål, dotter till den franske konung Ludvig den XII.
Valeria salt vid sin moders sida i midten af tri- bunen, som på stora torget i Ferrara var upprest för stadens förnämsta damer.
Båda, såväl Fabio som Muzio, blefvo samma dag förälskade i Valeria, och då de aldrig dolde något för hvarandra, så erfor snart hvar och en af dem, hvad som försig- gått i vännens hjärta.
Då öfverenskomma de sinsemellan, att båda skulle söka närma sig Valeria, och att o m hon hedrade någon af dem med sin hand, den andre skulle utan knot underkasta sig hennes beslut.
Några veckor senare lyckades det dem, tack vare deras goda rykte, att vinna tillträde till en- kans svårtillgängliga hem.
Hon inbjöd dem att besöka sig, och nu kunde de båda vännerna nä- stan hvarje dag få träffa Valeria och samtala med henne.
Och allt starkare och starkare glödde kär- leken i de båda ynglingarnes hjärtan.
Valeria vi- sade dock ingeu af dem företrädet, ehuruväl deras sällskap syntes behaga henne.
Med Muzio samtalade hon om musik, men oftast underhöll hon sig med Fabio.
Inför denne kände hon sig mindre skygg.
Slutligen beslöto de båda männen att söka få sitt öde afgjordt samt sände Valeria ett bref, hvari de bådo henne förklara sig, hvilken af dem hon ämnade räcka sin hand.
Valeria visade detta bref för modern under försäkran, att h o n gärna ville förblifva ogift.
Men o m hennes mor önskade, att hon skulle gifta sig, så skulle valet af make bero på moderns afgö- rande.
Den vördnadsvärda enkan grät några tårar vid tanken på, att hon skulle skiljas från sitt äl- skade barn.
Dock till att afvisa en friare fanns ej någon rimlig orsak, o c h hon skattade båda vän- nerna fullt värdiga hennes dotters hand.
Men s o m hon i hemlighet föredrog Fabio och trodde, att Valeria delade hennes tycke, bestämde hon sig för denne.
Dagen därpå blef Fabio underrättad om sin lycka, och för Muzio återstod intet annat än att hålla sitt löfte och underkasta sig.
Och han höll äfven sitt ord; men att vara vittne till sin väns, sin medtäflares lycka — det för- mådde han ej.
Oförtöfvadt sålde han största de- len af sin egendom, och efter att hafva hopsam- lat några tusen dukater begaf han sig på en lång resa i Österlandet.
Vid afskedet med Fabio lof- vade han denne, att han ej skulle återkomma till Ferrara, förrän han säkert kände, att den sista gnistan af hans passion hade slocknat.
Tungt kändes det Fabio att så skiljas vid sin barndoms- o c h ung- domsvän, men den ljufva väntan på en stundande sällhet utplånade snart alla andra känslor, och han hängaf sig nu helt åt sin segerkrönta kärlek.
Kort därefter gifte han sig med Valeria, och först då erfor han hela värdet af den skatt, han vunnit.
Han ägde en förtjusande villa, omgifven af en skuggrik trädgård och belägen ej långt från Ferrara.
Dit flyttade han med Valeria och hennes-mor, och här ingick nu för dem en tid af ogrumlad lycka.
Äktenskapet visade först Valerias alla fullkomlig- heter i deras rätta ljus, och Fabio å sin sida ut- vecklade sig snart till en ryktbar målare — han var ej längre en skicklig dilettant; han hade vun- nit mästerskapet.
Valerias mor gladde sig och välsignade Gud, när hon såg det unga parets lycka.
Fyra år svunno hastigt hän som en Jjuf dröm.
Blott ett fattades de unga makarne; endast detta förorsakade dem sorg: att de ej fingo några barn.
Hoppet därom förlorade de likväl ej.
Mot slutet af fjärde året tillstötte en stor och verklig sorg: Valerias moder dog efter endast några dagars sjukdom.
Valeria grät bittra tårar, och först tiden förmådde lindra smärtan af denna förlust.
Men ännu ett år förgick, och lifvet framflöt åter i sin forna bädd.
Och se, en vacker sommarafton återkom helt ovän- tadt Muzio.
III.
Under alla fem år, som förflutit sedan hans al- resa, hade ingen hört någonting om honom.
Alla rykten rörande Muzio hade dött bort; det var som om han hade alldeles försvunnit från jordens yta.
När Fabio mötte sin vän på en af Ferraras gator, hade han så när skrikit lill af öfverraskning och glädje o c h förde honom genast till sitt hem.
I den till villan hörande trädgården fanns en afsi- des liggande och beboelig paviljong, i hvilken Fa- bio inbjöd sin vän att bosätta sig.
Muzio mottog tacksamt hans anbud och flyttade redan samma dag öfver dit tillsammans med sin betjänt, en malaj, stum, men icke döf, och att döma af lif- fullheten i hans blick, utrustad med mindre van- liga förståndsgåfvor.
Tungan på den arme man- nen var bortskuren.
Muzio förde med sig ett tio- tal koffertar, innehållande en mängd af de mest olikartade dyrbarheter, samlade af honom själf under ständiga och vidsträckta resor.
Valeria gladde sig åt Muzios återkomst, och han å sin sida hälsade på henne gladt och vänskaps- fullt, men lugnt; och efter allt att se hade han trofast hållit det ord, han gifvit Fabio.
Under dagens lopp medhann Muzio att ordna allt åt sig i paviljongen.
Med malajens hjälp pac- kade han upp en mängd dyrbara och sällsynta saker: mattor, sidentyger, dräkter af sammet och guldbrokad, vapen, dryckeskärl, pokaler och fat, prydda med emalj, guld- och silfvesaker, smyckade med pärlor och turkoser, skrin och kistor med rika inläggningar af bernsten och elfenben, slipade kristallflaskor, välluktande kryddor, rökelsekar, skinn af vilddjur, fjädrar af de sällsyntaste fåglar samt en mängd andra föremål, hvilkås blotta an- vändande syntes hemlighetsfullt och obegripligt.
Bland alla dessa skatter fanns äfven ett pärl- band af sällsynt skönhet, hvilket Muzio erhållit af själfve shahen af Persien för någon stor och hemlig tjänst.
Han utbad sig af Valeria att med egen hand få fästa detta pärlband omkring hennes hals.
Det kändes henne ovanligt tungt och varmt, och det liksom häftade sig fast vid huden.
På aftonen, då de slagit sig ned på terassen i skuggan af oleander och lagrar, började Muzio berätta o m sina resor.
Han talade om af honom skådade, fjärran aflägsna trakter, o m skyhöga berg, om flo- der, s o m mera liknade haf.
Han beskref kolos- sala tempel och palatser, tusenåriga träd samt i alla regnbågens färger skimrande fåglar och blom- mor.
Han berättade om de städer och folk, han besökt, och hvilkas blotta namn klingade sällsamt och sagolikt.
Hela Östern var för Muzio bekant.
Han hade genomrest Persien, Arabien — det land, där hästarne äro skönare och ädlare än alla an- dra lefvande varelser.
Han hade trängt djupt in i Indien och till o c h med uppnått gränserna af Kina och Tibet, hvarest den lefvande guden själf, under namn af Dalai-Lama o c h i skepnad af en stum människa med smala, sneda ögon, bosatt sig på jorden.
I sanning underbara voro dessa berättelser, och liksom tjusade åhörde h o n o m Fa- bio o c h Valeria.
Egendomligt nog hade Muzios drag föga för- ändrats.
Hans af naturen mörklagda ansikte hade visserligen af en varmare sols strålar ytterligare förmörkats, och hans ögon hade fått en djupare glans.
Men detta var också allt.
Däremot hade uttrycket i hans ansikte blifvit ett annat.
De ener- giska stränga anletsdragen lifvades ej ens då, när han erinrade sig öfverståndna faror om natten i skogar, som genljödo af tigrarnes tjut, eller o m dagen på ödsliga vägar, där fanatiska, grymma hedningar lurade på främlingen, utsedd som offer åt någon oblidkelig gudom.
Äfven Muzios röst hade fått en djupare klang; händernas, j a hela kroppens rörelser hade förlorat den förra otvun- genhet, som är sä egendomlig för den italienska folkstammen.
Med tillhjälp af sin malajske tjänare, som snabbi och automatiskt fullgjorde alla hans befallningar, visade Muzio sitt värdfolk några konststycken, hvilka han lärt af de indiske braminerna.
Så till exempel syntes han, efter att under några ögonblick hafva dolt sig bakom ett förhäuge, plötsligt sittande i luften med uppdragna knän, lätt stödjande sig med fingerspetsarne på en lod- rät ställd bambukäpp; ett konslstycke.
som ej litet förvånade Fabio och till och med förskräckte Valeria.
» Han har j u blifvit en trollkarl, » tänkte hon.
När han därefter tog sig för att, hvisslande Sparsamma husmödrar!
1802 på en liten flöjt, ur en täckt korg utlocka tama ormar, hvilka öfver det brokiga täcket stucko fram sina mörka, platta hufvuden, skrek Valeria af fasa och bad Muzio att, för alla helgons skull, så fort som möjligt befria henne från åsynen af dessa afskyvärda reptilier.
Efter aftonmåltiden bjöd Muzio sina vänner på Schiraskiskt vin ur en rund flaska med smal hals.
Det var ett starkt doftande vin, trögflytande, guldskimrande och skiftande i grönt.
Det gnistrade mystiskt detta vin, då det göts i de små glasen af slipad jaspis.
I smaken erinrade det ej o m de europeiska vinerna.
Det var mycket sött och starkt kryddadt.
Drucket långsamt och njulet i ringa mängd uppväckte det i alla lemmar en angenäm känsla af matthet.
Muzio förmådde såväl Fabio som Valeria att tömma en liten bägare däraf samt drack dem själf till.
Lutande sig fram öfver Valerias glas, hviskade han något, i det han gjorde med fingrarne mystiska rörelser.
Valeria märkte detta; men då Muzios alla maner o c h uppträdande förefallit henne egen- domliga och ovanliga, tänkte hon endast: » Måhända har han i Indien ingått i någon religiös kult, eller efterhärmar han mekaniskt indiska sedvänjor. » Efter en stunds tystnad frågade hon Muzio, om han under sina resor fortfarande sysselsatte sig med musik.
Muzio svarade ej, men befallde malajen hämta hans indiska fiol.
Denna liknade de vanliga, men hade endast tre strängar och var delvis öfverdra- gen med ett blåaktigt ormskinn.
Den fina stråken hade en halfrund form, och i dess ända gnistrade en tillspetsad diamant.
Muzio spelade i början några vemodsfulla folk- visor, egendomliga, j a till och med vilda för ita- lienska öron.
Ljudet från metallsträngarne var klagande och svagt.
Men när Muzio spelade den sista- hymnen, blef ljudet plötsligt starkare, och strängarne vibrerade klangfullt och kraftigt.
En passionerad melodi flöt fram under den bredt förda stråken, skönt böjande sig liksom den orm, hvars skinn smög sig utefter instrumentets öfre del; och en sådan eld, en så jublande fröjd brusade fram ur denna melodi, att såväl Fabio som Valeria djupt grepos däraf och tårarne stodo dem i ögonen.
Muzio, med hufvudet böjdt och fast tryckt mot in- strumentet, med bleka kinder och ögonbrynen hop- dragna, föreföll dem ännu mera allvarsam och energisk, och diamanten i stråkens spets sköt gnistor, liksom o m äfven den blifvit genomglödgad af elden i denna underbara musik.
När Muzio slutat — han stod fortfarande med instrumentet vid skuldran och stödd mot bordet med den hand, hvari han höll stråken — skrek Fabio till: » Hvad var detta?
Hvad har du spelat för o s s?
» Valeria yttrade ej ett ord, men, syntes det, hela hennes varelse upprepade mannens fråga.
Muzio lade violinen på bordet, o c h lätt ska- kande sina lockar sade han med ett fint småle- ende: » Det här?
Denna melodi har jag hört en gång på Ceylon.
Invånarne därstädes benämna densamma: » Den lyckliga, triumferande kärlekens hymn. » » Spela den än en gång, » hviskade Fabio.
» Nej, » svarade Muzio, » nu kan jag det icke.
Och dessutom är det sent.
Signora Valeria be- höfver hvila, och äfven för mig är det tid.
.
.
j a g är trött. » Under hela dagen hade Muzio iakttagit emot Valeria den vördnadsfulla förtrolighet, s o m till- kommer en gammal vän, men vid afskedet tryckte han med passionerad kraft hennes hand, och ehuru hon hade sina ögon sänkta, kände hon dock, huru hans glödande blick jagade en flammande rodnad öfver hennes kinder.
Ej ett ord yttrade hon till Muzio; hon ryckte blott lös sin hand.
Men då han gått, stirrade hon efter honom, där han försvunnit i dörren.
Hon kom ihåg, huru hon i forna dagar nästan fruktat honom, och nu — nu kände hon knappt mer sig själf.
Muzio hade begifvit sig till sin paviljong, och de båda makarne gingo till hvila.
(Forts.) i 46.
Innehållsförteckning.
Storhertiginnan Louise af Baden.
(Med porträtt.)
— Vik- ten af en god början; af Maina.
Bel.
med hedersomnärnn vid Iduns senaste prist.
(Slut från föreg.
n:r.)
— » Det ie ' n är sent ».
— FrSn lidandets och barmhärtigbetens värld; några Stockholmsbilder af Cecilia Bååth-Holmberg.
2: Frälsningsar- méns räddningshem.
— » Gör ej sä ondt? » Poem af Anna A.
— Grön vinter; af Screvola.
— » Garnla fröknar »; reflektioner af Helena Nyblom.
(Forts. o.
klut.)
— Husmoderlig almanack; af Stenia.
— » Mor, det var inte jag.
.
. » — Ur notisboken.
— » Valeiia »; novell af S. Turgenjeff.
För Idun Öfversatt fråa iyskan.
REKVIRERA BJURHOLMS PORTER, c d Sen b etydi1 t ö G bniiga ?e
