# ID: svediakorp-per867
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,563
# sentences: 592
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 26 (236) Fredagen den 24 juni 1892.
Prenumerationspris pr är: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
!
I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
&lt; 6 Idun ensam &gt; Byn »: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (.Aftonbladets n y a h u s.)
50 P r e n u m e r.
s k e r i landsorten a post- anstalt, i Stockholm hos r e d a k t i o n.
Bedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Emilie fåjet är icke alltid de stämmor, hvilka haf- va sig upp med stort buller, som nå vidast.
Hvad ryktet gällt trum- petar ut i dag, är må- hända glömdt i morgon.
Under tiden har kanske i en stilla vrå ett hjärta diktat den konstlösa dikt, som gömmer mer än stun- dens lif inom sig, därför att det skulle beskäras den att gå ut och glädja de många.
Från en sådan vrå i skuggan har den kvinna talat, hvilkeiis bild Idun i dag gifver sina läsarin- nor vid en tidpunkt, då hon fyller sitt åttionde år.
Säkerligen känna de flesta af våra romanlä- sande kretsar till signa- turen Elis Emil, men få känna personen, som göm- mes där bakom.
Mån- gen har trott, att under detta författarmärke dolde sig en man, ty den kraft och klara åskådning, som städse utmärkte allt bvad som flöt ur Elis Emils penna, tydde snarare pä en manlig än en kvinn- lig uppfattning.
Men den som närmare tänkt öfver och skärskådat dessa ar- beten, har snart funnit, att den fina poetiska smak, de alltid andades, den mjuka, behagliga ton, de ägde, blott kunde kom- Boktr.-Aktieb 5:te årg.
Utglfningstid: hvarje helgfri Gernandts fredag Lösnumreerspris 15 öre (vid k o m p l e t t e r i n g a r).
Aiiuousjpris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o.
» L e d i g a platser- 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t tiotal stafv U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d Hacksell.
ma från en kvinna — en fint bildad och fint kän- nande kvinna.
Elis Emil eller Emilie Hacksell föddes i Helgarö församling af Strängnäs stift, där hennes fader var präst, den 22 juni 1812.
Hennes barndom och ungdom förflöto un- der betryck af sjukdom och fattigdom i hemmet.
Själf blef hon som helt späd genom en tjänares vårdslöshet skadad i ett ben, hvaraf hon ända till sitt trettonde år hade nä- stan ständiga plågor.
Det fattiga hemmet kunde ej erbjuda den vård, som behöfdes, och Emilie Hackäell blef därigenom ofärdig för hela sitt lif.
Efter föräldrarnes död flyttade hon till Stock- holm och försörjde sig där med linnesömnad, en förvärfskälla som på den tiden nästan var ett mar- tyrskap.
Också kom mången dag, som hon i sin torftiga vindskupa fick frysa och svälta, ty den lilla inkomsten ville ej räcka till.
Vid denna period af sitt lif dröjer Elis Emil ofta med ve- modigt minne.
» Jagfann därunder, » säger hon, » att kvinnor ofta äro hårdast mot hvarandra. » Då hon hade fullbordat någon söm- nad åt en man, hade han
202 I D U N Hjärtats lif är p o e s i; Denna ungdomseld, s o m lågar, Denna längtan, själen plågar, Är blott anad harmoni.
nästan alltid ett vänligt ord att bifoga vid be- talningen, såsom: » det måtte vara ett mycket tråkigt, högst litet lönande arbete att sy linne- söm », — eller dylikt.
Men damerna, ofta de förmögnare, hade endast till hands: » det fal- ler sig allt för dyrt; detta få vi billigare sydt hos den och den, » o. s. v. Iduns tänkande läsarinnor skola säkerligen med mig hoppas, att dessa tider äro förbi, och att den rörelse, som nu går genom våra led, först och främst må föra till medkänsla för de arbetande och lidande systrarna.
Emellertid uppnådde Emilie Hacksell en sådan skicklighet i linnesömnad att, då en af henne handsydd skjorta sändes till en pariser- exposition, hon erhöll pris för densamma.
Under detta ensamma lif, fullt af arbete och försakelser af alla slag, väcktes det begär till författarskap, som i en aldrig slumrande fantasi funnit sin näring och i någon mån förljufvat hennes hårda ungdom.
På lediga stunder skref hon nästan alltid och utgaf på slutet af trettiotalet ett häfte Poetiska försök af Emma H.
Längre fram utkommo efter hvar- andra: » Till nya världen », » Stjärnornas barn », » Sjökaptenens hustru », m. fl.
Nu fann Emilie Hacksell, att hon lättare med pennan än med nålen kunde förtjäna sitt uppehälle, och hennes fantasi och stora arbets- förmåga framkastade oafbrutet nya planer och arbeten.
Nu skrefvos en tid poemer och no- veller för kalendrar och tidskrifter, hvarpå un- der de därpå kommande tjugu åren följde ro- manerna » Gertrud », » Husmamsellen på Helge- stad », » En kyrkogårdens hemlighet », » Brud- kammaren », » Korset vid Värnaskogen », » Gun- nils dröm », » Hyacinthe », » Tvänne hustrur men ingen kärlek », » De hemlighetsfulla resande », » Neckens brud », » Spegelrummet på Virsta- borg », » En marknadsafton » samt den sista på hösten 1890: » Öfverstinnans sömndryck ».
Men där fanns aldrig någon beskyddare till hands, ingen som kunde draga fram hennes talang.
Ensam och ofärdig, kännande föga sina litterära samtida och i stort behof af me- del, gick hon med sina arbeten till tidningen Fäderneslandets redaktör, som mottog dem alla och införde dem som följetong i sin tidning.
Ty som hon själf säger: » solskenet lockar all- tid, då de mörka skuggorna däremot stöta till- baka. » Och det var ju naturligt, att man inte ville eller kunde erkänna, att den fattiga linne- sömmerskan ägde någon särdeles förmåga.
Sedan några år tillbaka är Elis Emil bosatt i Strängnäs, där jag helt nyligen haft nöjet att göra hennes bekantskap.
Den gamla, hårdt pröfvade är nästan alltid bunden vid sina rum.
» Jag bor i min gungstol, » brukar hon säga, och se ' n hon med en inbjudande gest visat den besökande plats i sin soffa, talar hon gärna om både gamla och nya tider.
Intres- serad af dagens alla frågor, yttrar hon sig i religion, i politik och sociala spörsmål med en nästan modern åskådning.
I litteraturen håller hon dock, som de flesta af den genera- tion, hon tillhör, strängt på idealet.
Då jag kom att nämna några namn af den framskjutna naturalismen, blixtrade den gamla damens ögon af harm.
» Min kära vän, » sade hon, » vi skola ej tala därom. » Och sedan tillade hon med sitt blida, älskliga leende: » Eller kanske Kan du b ä r a t a n k e n s k v a l, V a k a r du o c h m a n l i g t strider, Kanske molnet skall omsider V i k a från ditt ideal.
jT, jS.
" JVelhaven.
det är så, att jag inte förstår det där moderna skrifsättet. » I onsdags tyllde, som sagdt, den gamla skriftställarinnan sitt åttionde år.
Den flitiga hand, hvars nål tagit lika många styngn som penna steg, börjar känna ålderns trötthet efter ett långt arbetslif.
Dock händer ännu någon gång, att hon lämnar ett litet bidrag till plats- tidningen.
Elis Emil har många vänner i svenska hem, och till Emilie Hacksell komma helt visst där- för många vänliga tankar att i dessa dagar vandra med varm hälsning och önskan till en fridfull afton, en jätteserie af lyckönsknings- telegram på dessa underliga vägar, som ej be- höfva trådar af metall och elektriska batterier för att förena hjärtan från östan och vestan, norr och söder med hennes lilla vrå i den täcka mälarstaden.
Hertha.
U t f r s o m m a t t n a f f e f a m n i n g sommarnatten in jag går blanb granars öunfla gömma.
Där sfogen ptfer&gt; syns ännu en sällsam öager strömma.
Klart sfimranöe t silfr-erglans öär borta ängen fyr-ilar, fyit mellan täta grenar blott en öämpaö ljusning silar.
3 mina fotspår öå od} öå en fPist, som brädes, rasslar, od} ofoanför t träöets topp en cafen fågel prasslar.
J a g stannar, lyssnanöc: jag fan mitt eget bjärta fyöra, odj tusen Ijuö från sfilöa fyåll nå pårlanöe mitt öra.
£ångt in en taltrast stämmer opp sin örill meo toner flara, od} frntterröster som i för uppå fyans solo sväva.
(En ängsfnarr utur trägen fyals sitt straffa locfljuö trringar; från byn, öär öansen fjrurflar än, ett fröjörop stunöom flingar.
Ur granars b / ägn jag iräöer ut: carm luften mot mig anöas, od} ängens blomsterångor Ijuft i fyennes fläftar blan&amp;as.
P å renen rrib öet trollsfa sfen en lysmasfs facHa öetar, ett syrsepar sitt instrument i fyögljuöö täflan spelar.
Där genom sfog od} fält jag går i sommarnatten ljusa, öet är som fyöroe runöt omfring jag frisfa frafter brusa, som l} öröe jag naturen all meö rastlös ift&gt;er sträfca od} uppå Itfnets rifa r&gt;äf meö enigt jubel r&gt;äfr&gt;a.
V i k t e n a f Af en g o d an.
Maina.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns senaste pristäfling.
* | y | l l början är svår, säger ordspråket, och ö ä!
» detta besannas vid mångfaldiga tillfällen i lifvet, ända från den stund vi ängslades för en lämplig inledning till vårt första bref.
Men all början är äfven viktig såsom varande fortsättningens grundval.
Det stoltaste palats löper fara att sammanstörta, om ej grundlägg- ningen är omsorgsfullt utförd.
Mången lof- vande telning, som med lämplig jordmån och god vård kunnat växa upp till ett skuggrikt träd, förkrymptes af brist på näring och skötsel.
Äfven människobarnet är ett slags telning, hvars utveckling i otrolig grad är beroende af den tidiga omvårdnaden.
Mångens hela lif blef förfeladt just därför, att det från början försummades och missrik- tades.
Från vår första stund behöfva vi i sanning att stödjas och omhuldas och detta med så mycket större nödvändighet, som det gäller en fostran både för tid och evighet.
Det gäller icke blott lekamligt, utan äfven ett andligt lif, och båda behöfva ans och näring för att ej förfaras.
Också borde barnens värld, så långt möj- ligt är, vara fridlyst mark.
V i äldre borde göra, hvad på oss ankommer, för att därifrån utestänga, allt, som kunde besudla barnahjär- tat, grumla barnasinnet.
Barnaåldern är mot- taglig för intryck, barnaörat och barnaögat uppfatta snabbt.
Må vi besinna detta och vara på vår vakt.
Vår frälsare uttalade j u ett ve öfver dem, som förarga en af dessa små, och vi borde väl då i barnens närhet känna 03S stå på heligt rum, så att säga draga våra skor af fötterna.
D e skulle då, dessa små, skonas för mycket, som de nu, ofta till obotlig skada, få höra och se.
Huru ofta få de ej från de äldres läppar t. ex. höra skämt, som icke höfves.
Ja, hvem förmår väl uppräkna allt, hvad små barnaöron få höra under samkvämen, så inom som utom föräldrahemmet.
Ett mycket vanligt för att ej säga ett stående skämtämne inom många kretsar är äktenskapet eller rättare dess föregångerska trolofningen.
Det är alltid svårt att höra det heliga neddragas till ett föremål för skämt och löje; det blir rent af upprörande, när barn finnas med i kretsen.
Ja, det går icke
sällan ända därhän, att de små själfva göras till föremål för det tanklösa skämtet och få heta » fästman och fästmö ».
Man känner sig manad att tillropa dessa besinningslösa pladd- rare ett: respekt för barnaåldern!
Kunna väl de barn, som uppväxa under sådana förhållanden, få vördnad för något, som behandlas på detta vanvördiga sätt?
Kan man ej snarare frukta, att giftet skall så småningom tränga från örat till hjärtat, och att de således skola för hela lifvet taga denna fråga lätt, taga henne som en leksak blott.
Och om de en dag själfva komma att stå inför vakt af make eller maka, kan man ju med skäl befara, att de äfven taga det steget lätt och skämtsamt, som dock är ett af de betydelsefullaste i lifvet.
Så ingås många äktenskap, minst sagdt, obetänksamt och blifva oftast också därefter.
Och kan man egentligen vänta någon verklig lycka i en förening af en så ytlig art, af ett förbund, som kanske knutits utan en enda bönesuck till Gud om hjälp och ledning vid det viktiga valet?
Och dock behöfde väl detta företag, om något, att blifva ämne för bön.
Men ej blott barnaörat, äfven barnaögat behöfver skyddas mot orena intryck.
Finge barnets blickar t. ex. från början mötas af flärdlös enkelhet, är jag öfvertygad, att vår värld skulle få ett betydligt mindre antal fiärdfulla människor, än nu blir fallet.
Detta ligger dock ej inom möjlighetens gränser i en tid, då flärdlös enkelhet hör till de sällsynta undantagen och barnet vid så godt som hvarje steg mötes af lyx och öfverdåd i alla skep- nader.
Ä r o de små ej själfva mycket ofta utstyrda som modédockor, en vemodig syn för hvarje kännande och reflekterande män- niska?
Behöfver då verkligen barnet all denna grannlåt för att blifva en älsklig företeelse?
Ä r ej dess oskuld en fullgod prydnad, som gör hvarje annan öfverflödig?
Dessutom dröjer det ej länge, innan bjäfset blir till skada.
Snart nog börjar lillan finna behag i sina spetsar, band och puffar, och så börjar fåfängans säde att skjuta ned sina första rottrådar i det stackars lilla barnahjärtat.
Hon börjar jämföra sin fina dräkt med små jämnårigas tarfiigare utstyrsel, och så är egen- kärleken väckt; hon känner sig angenämt be- rörd af sina leksystrars beundran, och så är vägen banad för smickrets försåt.
Snart, kanske långt innan barnaålderns gräns är hunnen, har måhända af det oskuldsfulla, omedvetna barnet blifvit en behagsjuk ung dam, som på ytlighet och flärd öder sina bästa krafter och så förkväfver gåfvor, hvilka, rätt utvecklade, kunnat blifva till rik välsig- nelse.
En flärdfull och ytlig kvinna är oftast en mycket själfvisk varelse med hjärtat så uppfylldt af det egna jaget, att föga rum finnes för någon eller något utom henne.
Huru trång blir ej en sådan kvinnas syn- krets, huru svårt för henne att höja sig öfver dessa ömkliga småting, dessa toalettintressen, som med tusen trådar fjättra hennes ande vid stoftet.
Om en moder besinnade allt detta, skulle hon väl ej hafva hjärta att, så att säga, lägga snaran för sitt barns fot, föra giftbägarn till dess läppar.
Nej, har modern — ty det är ju egentligen hon, som gifver hemmet dess prägel — • rätt blick för sina barns väl, be- mödar hon sig tvärtom att låta enkelhet, som trifves väl tillsammans med god smak, blifva förhärskande inom hemmet i ett och allt, så- ledes äfven i hennes och barnens klädedräkt.
Hon skall därigenom gifva sina barn ett värn emot många frestelser, för hvilka de eljes lätt kunde blifva offer.
Visserligen lyckas icke modern alltid i sina sträfvanden att rena de ungas smak, men nog öfvar hemmets ex- empel i allmänhet ett bestämmande inflytande på barnen och kan således blifva dem en skyddande motvikt mot skadliga inflytanden utifrån.
Men äro då våra hem alltid lämpliga plant- skolor för det uppväxande släktet?
Ä r den andliga lifsluften inom dem i allmänhet så beskaffad, att evighetsbrodden i barnahjärtat däraf starkes och befordras, eller är hon ofta måhända snarare ägnad att förkväfva den- samma?
Taga våra mödrar i allmänhet sitt dyra, jag skulle vilja säga heliga kall med det allvar, som frågans omåttliga vikt kräf- ver?
Tyvärr behöfver man ej blicka vida om- kring för att inse, det mycket i dessa stycken återstår att önska.
Långt ifrån alla hem äro, hvad de borde och kunde vara.
Allt för många mödrar öfverlämna åt tjänarinnan den omedelbara vården om de späda små och nöja sig med en blott inspekterande ställning in- om barnkammaren, såvida nämligen de ej af- skudda sig äfven denna plikt såsom allt för besvärlig.
Detta öfverlämnande är tyvärr nu- mera så vanligt, att det nästan betraktas som ett hälft underverk, om en mor ur de bildade klasserna med egen hand t. ex. ombesörjer sitt lilla barns morgon- och aftontoalett.
Jag sade: » nöjer sig » med en blott inspekterande ställning, ty den moder gör stora förluster, som på detta sätt afstår rättigheter, hvilka borde vara oförytterliga.
Ä r det ej naturligt, att ditt barns första kärlek kommer att tillhöra sköterskan, så vida denna nämligen ej gör sig alldeles ovär- dig densamma?
På henne falla blickarne ur små nyvaknade barnaögon, mot henne sträc- kas små knubbiga barnaarmar.
Det blir hon, som får värmas af det oskuldsfulla leendet, de kärleksfulla smekningarne; med ett ord, det blir hon, som kommer att intaga första platsen i barnets hjärta, du den andra, om ens denna beskäres dig.
Ä r ej redan detta stora förluster?
Men ej nog härmed.
Man kan med skäl frukta, att förhållandet mellan dig och ditt barn aldrig kan blifva det rätta, innerliga och förtroliga, om det ej får, jag skulle vilja säga växa in.
Man kan befara, att det för hela lifvet kommer att blifva något af främling- skap eder emellan.
Den mest lidande parten af eder två blir dock ditt barn, som aldrig får den verkliga kärleken till sin moder och sålunda gör en oersättlig förlust.
Den rätta såningstiden försummades, då kärlekens säde kunnat i barnets hjärta slå djupa rötter, mäk- tiga att värma och värna hela lifvet igenom.
Enligt den naturlag, som Gud nedlagt i våra hjärtan, kan nog äfven i ett senare lifsskede ett slags kärlek till modern uppstå hos bar- net, men då vida underlägsen den förra, så till art som bärkraft.
Må du, moder, då i tid besinna allt, hvad du sätter på spel genom att svika den post, som Gud alldeles särskildt anförtrott åt dig och ingen annan.
D u skall då ej kunna vika därifrån oaktadt alla de mödor och för- sakelser, som där möta dig, och lönen skall ej låta vänta på sig.
Snart skall du få erfara, huru ljuft det är att lefva för och med ditt barn, att steg för steg följa dess utveckling samt huru helgande och stärkande tillika.
D u skall få känna, huru allt det renste och bästa inom dig väck- tes till lif under den stilla samvaron med ditt lilla oskyldiga barn.
D u skall mer och mer inse, hvilken hög uppgift det är att fostra små, som höra himmelriket till, och ingen- städes finna dig lyckligare än inom det egna hemmet.
Om detta förhållande en dag blir mera allmänt inom våra familjekretsar, skola vi ej så ofta, som nu är fallet, få se den ve- modiga synen af barnaskaror, hvilka afton efter afton lämnas åt sig själfva och åt tjä- narne, medan far och mor njuta sin frihet utomhus.
Sådana små tyckas mig likna vilsna lam utan herde, och hela hemmet gör ett intryck af ödslighet.
Barn, som på detta sätt i regel beröfvas välsignelsen af ett stilla familjelif, få ofta något själfrådigt och godtyckligt, nå- got sträft och pockande öfver sig.
Också äro de ju vana vid själfstyrelse.
Tjänstperso- nalen skulle visserligen utgöra ett slags vi- karierande öfverhet, men inför denna känner sig småherrskapet såsom » öfverklass ».
Och kan man väl begära mycket af dylika små vildplantor?
I sanning, nej.
Här bör mycket litet fordras, men mycket tillgifvas.
Ansvaret hvilar på väktarne, som så brist- fälligt sköta sin post.
Frågas nu, om de små äro rätt tillfreds med denna sin själf- ständighet, måste svaret än en gång blifva ett nej.
De äro ingalunda lyckliga barn.
De känna, att något väsendtligt fattas, men förstå ej, att barnet måste lefva under föräl- drarnes hägn, värmas af deras kärlek för att vara lyckligt.
De veta ej af erfarenhet, att den barnafröjd fördubblas, som delas af far och mor, förstå ej heller, att deras frihet måste slutas inom föräldramyndighetens skran- kor för att rätt kunna njutas.
I stället drif- vas de hit och dit af de egna hugskottens kastvindar likt unga träd, som förlorat sina stöd.
En liten gosse prisade en gång sin kamrat lycklig, som alltid funne sin mor hemma, när han återkomme från skolan.
» När jag kommer hem till frukosten, » klagade den lille, » är mamma oftast ute och promenerar eller gör visiter.
Ibland säga jungfrurna, att det blott var ett ögonblick, sedan hon gick, och då må du tro jag rusar utför trapporna för att se, om jag ej möjligen vid gathörnet kan få en skymt af henne, men jag kommer nästan alltid för sent. » Det gjorde mig af hjärtat ondt om den lille, och jag tänkte i mitt sinne: nog kunde din mamma förlägga sina promenader till någon annan tid än just till ditt frukostlof.
Då föräldrar på detta sätt ägna största delen af sin tid och sitt intresse åt sällskaps- lifvet med dess många fordringar, blir det dem ju fullkomligt omöjligt att lära känna sina barns karaktärer, lynnen, anlag m. m.
Ej heller kunna de ju hjälpa dem att strida emot fel och svagheter, om hvilkas tillvaro de (föräldrarne) äro i det närmaste okunniga.
Många tankar tänkas, många känslor erfaras, om hvilka far och mor aldrig få en aning, främmande som de äro för sitt barns inre värld.
(Slut i nästa n:r) Äktenskapskärleken är själarnes förruälning, andarnes förbindelse och sträfvande efter hjär- tats förening, som öfvergår i sinnenas förening och slutas därmed.
E. Svedenborg,
I " damernas paradis ".
Paristeekningar&gt; f ö r I d u n af Alvar Arfwidsson.
III.
§ ag kände en gång en ung dam, en pa- risiska, som var var den arbetsammaste människa i världen, en riktig liten myra, och som kunde neka sig de allra enklaste och oskyldigaste nöjen blott för att afsluta ett arbete, som dock inte alls skulle var färdigt på någon bestämd tid.
Men vid en viss timme på dagen aflägs- nade hon sig punktligt och var borta en viss tid, lika punktligt.
Hvart tog hon vägen?
Jag blef nyfiken och beslöt utforska det.
Jag följde henne en dag obemärkt och såg henne försvinna i » A u Bon Marché ».
Hon tillstod sedan rodnande, att hon an- vände en half timme hvarje dag till att pro- menera i » A u Bon Marché ».
Det är, såsom jag redan sagt, parisiskans El Dorado, hvilken samhällsklass hon än må tillhöra.
All klasskillnad upphör inom dessa murar, som jag skulle vilja kalla den förverkligade demokratiens triumf.
Blusmannen vandrar där vid sidan af kyrassierofficeren, och medan markisinnan vid rue du Bac stiger ur sin vapensirade kupé, går den fattiga sömmer- skan förbi henne in under portalen.
I Paris vill hvarenda människa vara väl- klädd.
Ett ord i förbigående: märk dock, att pa- risaren aldrig är hvad svensken kallar » snobb », lika litet som den äkta parisiskan någon- sin är anspråksfullt, excentriskt, utmanande klädd.
» Ja, ni är vacker, mycket vacker, allt för vacker, det syns, att ni är klädd! » sade en spirituel dam till en uppvaktande herre, en af dem, som kallas » gommeux », emedan de tyckas ha gomme (gummi) i håret.
Och samma bitande anmärkning skulle ofta kunna göras om unga damer.
Parisiskan, t. o. m. i ny kostym, vill aldrig synas vara » klädd », hon är det, utan att det faller i ögonen.
» Man bör aldrig ha en kostym, som är för väl gjord », uttrycker en engelsman saken paradoxalt.
Fraiche och modern vill hon vara till sin klädsel, hon är det, och hon bringar ofta denna åstundan ej ringa offer.
» Moi qui n ' ai pas diné pour aeheter des gants.h (Jag, som inte ätit middag för att kunna köpa mig handskar) heter det i en af Ponsards pjäser, och uttrycket är karaktäristiskt.
Hvem vet, kanske ligger här hemligheten till den kolossala omsättningen i de stora nouveautés-magasinen!
Man föredrar att ofta köpa billiga, om ock mindre solida varor, för att genom detta ombyte ständigt hålla sin gaderob fraiche.
Iakttag t. ex. linneoccasionen i » A u Bon Marché », då hela Paris med omgifning ström- mar hit.
Parisiskan nedlägger en alldeles särskild omsorg på linnekläderna, ett förhål- lande, som sammanhänger med hennes mön- stergilla renlighet i allmänhet.
Hon skulle betrakta det som den största olycka i värl- den, om en väninna eller hennes baderska skulle öfverraska henne i ett lintyg eller en underkjol, som skulle förråda, att de varit i bruk mer än på sin höjd några dagar.
Jag kan i sammanhang härmed ej neka mig nö- jet anföra, hvad en pensionatsfru en gång i förtroende hviskade mig i örat, medan hon var sysselsatt att räkna den tvätt, som skulle afsändas: » Monsieur, mina domestiker skicka ej af så smutsigt linne i tvätten som damerna f r å n.
.
.
» — ja, här sade hon namnet på en nation, som jag på grund af förlåtliga sym- patier ej vill utpeka.
Och, när allting kommer omkring, nedläg- ges större omsorg på hvad som icke synes än på hvad som synes.
En dam, som till sitt yttre går, låt vara soigneradt, men ytterst enkelt klädd, bär ofta ett linne, som både är broderadt och försedt med de dyrbaraste spetsar.
Ja, jag tror inte alls, att m:lle D.
vid gymnase teatern — en af Paris ' allra vackraste, talangfullaste och rikaste artister — hör till undantagen, hon som, under en till det yttre vanligen » skandalöst » enkel kostym, i korsetten bär solitärer såsom knappar.
.
.
.
Men er förebrående blick, min dam, erinrar mig om, att jag förirrar mig in på områden, som det måhända borde vara mig förmenadt att beträda.
Min afsikt var blott att söka ge er en lös- ning till problemet, huru fransyskan, hvars ekonomiska natur ni helt visst ofta hört ro- sas på andra områden, lägger i dagen en sådan lust för omsättning i sin garderob och sina linnekartonger allt från den stund hon beträdt den heliga grunden af ett nouveautés- magasin.
* * * Och så fortsätta vi vandringen.
Lämna vi åsido stallbyggnader, fabriker o. d., som ju ej kan intressera er i någon högre grad, gå vi ett par trappor upp och komma till kontorssalarne, profsalarne, köket, matsalarne och bostäderna.
I prof salen äro 120 å 150 unga kvinnor dagen i ända sysselsatta med de profver (échantillons), som i ofantliga kvantiteter skic- kas världen rundt.
Maskiner klippa tygpac- karne i små remsor, som efterhand sorteras enligt färger, mönster och priser, uppfästas, etiketteras och utsändas, allt för att visa den omtanka, som huset Boucicaut gömmer äfven för de olyckliga, som vandra i mörkret, d. v. s. utom Paris ' stadsvallar.
* * * Så följa vi de indiskreta matångor, som banat sig väg ut i korridoren, och komma till köket, som är beläget högst uppe i palatset.
Ett kök i » A u Bon Marché », frågar ni.
Ja visst, skulle inte en familj ha ett kök?
Ty en familj är » A u Bon Marché » i det hela taget.
Litet större än de flesta, det med- ges, ty den har omkring 4,000 medlemmar (däribland en och annan svensk).
Men en familj är det, eller också en stat, om ni så vill, men mycket patriarkaliskt styrd.
» Pappa » och » mamma » äro väl borta, men det har kommit många snälla onklar i deras ställe, ty efter makarne Boucicatus död skötes affären af ett konsortium, bestående af de äld- sta employérna.
En stor del af biträdena har tantiéme af årsvinsten, och som hvar och en af de öfriga kan sägas » bära sin marskalksstaf i renseln », d. v. s. genom nit och skicklighet kan svinga sig upp till samma position, hvilar det öfver det hela en omsorg i arbetet och en solidaritet kamraterna emellan, som annorstädes torde höra till sällsyntheterna.
Hvad särskildt de unga flickorna bland den kvinnliga kontorist- och arbetarstaben be- träffar, ha de sin bostad i etablissementet, där de dessutom ha en med elegans inredd salong till sitt förfogande i och för de små fester, de tid efter annan gifva.
Personalen i sin helhet intar sina måltider i särskilda salar på etablissementets bekostnad.
Som middagen ej ännu är färdig, ha vi tid att kasta en blick in i köket.
» A u Bon Marchés » kök kan väl utan öf- verdrift få namn af världens största.
Allting är här gigantiskt.
Några siffror skola ge er en föreställning därom.
Den minsta kitteln rymmer 100, den stör- sta 500 liter; på 50 stekpannor tillagas sam- tidigt 5,000 kotletter; står ordet omelette på matsedeln, sönderkrossas 7,800 ägg; kaf- femaskinen producerar dagligen 1,000 liter kaffe, o. s. v. o. s. v. Men hur många kockar tror ni också äro sysselsatta här?
60 stycken jämte ett hun- dratal assistenter.
För en fransk middagsarrangör är ingen- ting omöjligt.
Några tusental gäster mer eller mindre betyda för honom föga, det bevisades senast vid världsutställningen 1889, då man i Industripalatset serverade festmiddag för de franske borgmästarne — sannerligen tror jag inte de voro sina tiotusen!
.
.
.
Det har ringt, dinertimman är inne.
I » A u Bon Marché » ha damerna och her- rarne hvar sin matsal; båda äro enkla, men stora, luftiga och ytterst propra.
Medan det är tämligen tyst i herrrarnes sal • — de läsa i allmänhet sin aftontidning — går det desto muntrare till bland da- merna.
Dessa äro glada, ja bullrande, kunde man säga, och de låta synbarligen maten sig väl smaka.
D e små butikfröknarna i Paris äro gourmander, det är en känd sak.
Och matsedeln kan ju heller inte kallas dålig.
Eller hvad säges om följande — den vanliga middagsmenun —: soppa, kötträtt, legymer, sallad och dessert jämte en butelj vin?
Ge- nom en liten agitation ha de på senaste tiden vunnit ett länge omhuldadt önskningsmål: lyckligare än sina manliga kolleger ha de fått ofvanämnda » husmanskost » (enligt franska förhållanden är det husmanskost) tillökad med en entremets sucré, d. v. s. en tårta eller någonting dylikt.
Om samtalet stundom tar en mer än vanligt forcerad fart, är j u mindre att undra öfver, då hvar och en af de små fröknarna har rättighet att — på etablisse- mentets bekostnad — till middagen inbjuda någon medlem af sin familj eller till och med en väninna.
Tänker man så på de sjuk- och begrafnings- kassor, för hvilka personalen har att tacka makarne Boucicauts storartade donationer, på den kostnadsfria undervisning, som meddelas i vokal- och instrumentalmusik, i fäktning och engelska, på de gemensamma underhåll- ningar, hvarmed kvällarne tillbringas, o. s. v., leder det hela tanken till ej blott en arbets- chef, som i handling visat sig uppskatta sat- sen richesse oblige, utan äfven till en snäll och rar gammal pappa, som omhuldat och för framtiden sörjt för sina barn och till gen- gäld äfven blifvit afhållen och ihågkommen som få.
* * Men å propos mat, få vi ej glömma den lilla festmiddag, vi i morgon skola inta på Maison Dorée.
Vill ni äfven ha m:lle X.
dit, så bör ni genast skrifva.
Kom så gå vi ned i skrif- och lässalongen, en med konstverk och draperier luxuöst in- redd sal, där livréklädda huissierer tassa öf- ver mattorna så ljudlöst som kammartjänarne i ett kungligt kabinett.
Vill ni dessutom läsa, så finner ni där snart sagdt alla värl- dens tidningar och uppslagsböcker.
Ni är trött, och vi gå sedan öfver till för- friskningslokalen, där limonader, vin och tår- tor serveras er alldeles gratis, utan att ni köpt för så mycket som en sou en gång, och där ni t. o. m.
— ja, hvad blir ni här ej allt!
• — kan bli vägd.
Och för att ännu mer lägga glödande kol på ert hufvud trycker man vid utgången både Paris kartor, alma- nacker och Gud vet hvad i edra händer.
— — Men vi ha redan dröjt för länge, det börjar skymma därute.
* * Och så äro vi ute igen i Parisgatans buller.
Rue du Bac, den gata, till hvars rännste- nar m:me de Staél bekände sig längta t. o. m. vid stranden af Genéversjön.
Jag tror, att er hotellportier hade rätt, min dam, då han på tal om de främsta se- värdheterna i 1892 års Paris med ett dis- kret råd visade er till Eiffeltornet och » A u Bon Marché », — » det af damernas paradis, där ormen hviskar mest frestande », såsom den spirituelle mannen tillät sig upplysa.
Och dock har ni ännu ej kommit upp i Tour Eiffel och kommer kanske aldrig dit!
Men rännstenarne vid rue du Bac, m:me de Staéls rännstenar.
.
.
ah !.
.
.
Midsommarbild från vestkusten.
Af Elin Ameen.
et är en mera anspråkslös badort, innerst i en flik af hafvet.
Hus o c h villor ligga täckt in- bäddade mellan rika löfträd och starkt dof- tande granar.
Icke ett blad rör sig, icke den minsta fläkt far med oro öfver vattnets spegel- blanka yta.
Solen närmar sig alltmera klipporna i vester, o c h snart skall den med utseendet af ett purpurrödt klot försvinna där bakom.
Badorten har nyligen fått sin » societetslokal », som denna afton, midsommarafton, skall invigas med dans.
Med stort besvär har en landtspel- man anskaffats, hvilken från ett hörn af salen på en jämmerlig fiol » gnider » fram den ena polkan efter d e n.
andra, under det att han som ackom- pagnemang hårdt stampar takten med ena foten.
Badortens få ungherrar anstränga sig af alla kraf- ter för att räcka till som dansörer åt det öfver- vägande antalet unga damer.
Små flickor i lätta, ljusa sommardräkter svänga hurtigt om med hvar- andra, medan en hel rad pojkar i knäbyxor och sjömansjackor skockat sig tillsammans i en vrå, där de göra kvicka och elaka anmärkningar öfver flickorna, medan de dock äro för blyga att våga sig fram att dansa med dem.
Dörrarne till den rymliga verandan stå öppna, och därute ha kotterier slagit sig ner, hvilka före- draga fria luften framför danssalens kvalm.
Mel- lan trädstammarne på planen utanför skymtar man vattnet, belyst af solens sista, dröjande strå- lar, samt längre bort klippornas dunkla skuggor i fantastiska konturer.
Från en båt ute på sjön hörs en gäll, klar flickröst, som sjunger en kla- gande folkvisa o m älskog och sviket hopp.
Från en annan båt spelar en gosse på dragharm o ifika en vals med en oändlig mängd af drillar o c h fantasi-löpningar.
Öfverallt glam, skratt, sång, ungdom o c h glädje samt jublande fröjd öfver midsommarn i norden, så efterlängtad, så för- gänglig, så tjusande i sin fägring.
Ett stycke upp åt landet, på sidan o m lands- vägen, ligger den ett par hundra år gamla kyr- kan, liten och med förvittrade murar, små fön- ster, tegeltak och utan torn.
Från en närbelägen höjd ringes till gudstjänst från en tunnt ljudande klocka, uppsatt i en rödmålad trästapel.
Kyrkogården är en kyrkogård i miniatyr, men grafvarne äro väl vårdade, och lummiga syrener, jasminer och hägg utsända en nästan bedöfvande doft.
Här firar man också midsommarafton enligt skärgårdsbons sed.
En hel del folk håller på med att pynta och feja sina dödas grafvar.
Tysta och högtidliga röra de sig, endast kastande ett och annat ord till hvarandra, i det karlarne räcka kvinnorna en hjälpsam hand, där det behöfves.
En liten fågel drillar sin aftonsång från syren- busken, en annan svarar honom från skogen längre bort.
Fiol-tonerna från societetssalongen höras svagt o c h dämpadt genom den klara luf- ten, som ville de locka dem på kyrkogården från deras allvarliga arbete ut till lifvet och nöjena.
Men skärgårdsbon är en tung och trögtänkt na- tur.
Hans fantasi drar h o n o m ej med sig, dans- musikens toner hör han ej ens, där han plante- rar penscer och förgåt-mig-ej på grafven.
En ung flicka, puckelryggig, utmärglad och blek, har nyss slutat arbetet med sin nyuppkastade graf och ligger nu stilla på knä där bredvid, för- sjunken i bön eller vemodiga tankar.
Utan tvif- vel har hon aldrig dansat, o c h hennes torftiga dräkt ger tillkänna det största armod, liksom hennes ansikte o c h gestalt bära prägel af djupt lidande.
Har hon någonsin längtat efter att vara en liten elfva i luftig dräkt, som de, hvilka svänga om där nere i ' danssalen, har hon förtärts af trånad efter lifvets njutningar, efter kärlek och lycka — eller har hon burit sin tunga lott med lugn resignation?
— Hvem känner detta, hvem kan tälja den andras lefnadssaga, där vi okända mötas ett ögonblick, känna ett oförklarligt in- tresse, ett starkt medlidande, men sedan aldrig ses igen!
Solen har gått ner, skuggorna falla lätta, ge- nomskinliga i midsommaraftonen, som ej vet af något mörker.
Jasminerna dofta allt starkare, baggen fäller sina blommor som ett täcke af lätt snö, fågelsången har tystnat, hängbjörkarne böja sina slokande grenar allt tätare tillsamman, lik- som gåfve de vika för slummern.
Folket aflägs- nar sig från kyrkogården, medtagande sina spa- dar, räfsor och korgar med hopsamladt ogräs, maskrosor och nässlor.
Allt blir tyst o c h stilla — grafvarnes ljudlösa, hemlighetsfullt tilldragande tystnad, Endast myggen kretsar ännu i luften i outtröttlig dans.
Sången på sjön har upphört, och dragharmo- nikan hörs från landet på andra sidan.
I socie- tetssalongen har nöjet också slutat, men par och grupper vandra ännu kring i dämpadt samspråk.
Varnande röster från mödrar ropa emellanåt från byggningarne de unga, att det är tid att de kom- ma in och lägga sig.
Men ingen lystrar därpå — det är j u bara midsommar en gång om året, och ingenstädes en sådan midsommarnatt som i nor- den och vid vestkusten!
" Gamla fröknar ".
Reflektioner Helena Nyblom.
(Forts.) ?f Jet förefaller mig ganska ädelmodigt, att så ' • ' T sällan de fattiga och felande, som besökas af sina bättre lottade medmänniskor, göra dem den frågan: » Hur är ditt eget lif?
— Du, so ja predi- kar förnöjsamhet och försakelse, — hur har du det själf? » Det måtte vara en stor hjälp för dem, som besöka de fattiga och förkastade, att kunna säga, som många ogifta kvinnor kunde ha rätt till: » Jo, jag lefver ett ensamt, försa- kande, ärbart lif, och det plus, som jag har fått af pengar och hälsa, vill jag helst dela med er andra. » Jag menar icke därmed, att någon skulle ha rätt att på ett fariseiskt sätt berömma sig själf; j u bättre en människa är, dess mer skall hon själf erkänna, att hon gör allt i svaghet som en fattig, syndig människa.
Men det ligger en stor kraft i hvad de yttre förhållandena vittna om.
Den som själf är lycklig i kärlek med man och barn, har icke riktig rätt att säga till en annan, som icke äger något af detta: » Du skall vara nöjd. » Den som själf har ett rikt och lyckligt hem, förstår alldeles icke, till hvilken grad den fattiga måste försaka, och det har alltid för mig varit något stötande i, när gifta präster eller gifta kvinnor förmana och bestraffa bri- sten på ärbarhet hos mäuniskor, som kanske yttre omständigheter hindrat i att kunna in- gå äktenskap.
Det personliga vittnesbördet är vid sådana tillfällen af oersättligt värde, och därför tror jag, att den, som själf är den mest försakande, också bäst i allt kan ha rätt att förmana andra.
Det måtte ligga en stor lycka i det att kunna gå ut ur sin dörr om morgonen och lyssna i luften: » Hvem kallar?
Hvem behöfver mig?
Hvem kan jag i dag hjälpa eller glädja? » Och så att veta, att om det också på intet annat område finnes en plats för ens arbete, finns det alltid på detta ett sådant öfverflöd af behof och en sådan brist på arbete, att hvart man än vänder sig, är det fullt upp att göra.
Lyckligtvis ser man icke alla de barmher- tighetsgärningar, som blifvit utförda af okända, ensamma kvinnor.
Men att deras antal upp- går till legio, därpå tviflar ingen, som har någon människokännedom.
* * * En egenskap, som också följer med de flesta goda ogifta kvinnor, är den att kunna göra ett ensamt hem, — som ofta blott består af ett enda rum, — hemtrefligt, inbjudande och behagligt.
När jag tänker på alla de olika hem, där jag varit, mer eller mindre välordnade, rika, oroliga, är det med en känsla af hvila jag minnes ett och annat stilla rum hos en en- sam, ogift kvinna, där man i lugn har kun- nat tänka, tala och drömma, där inga hus- hållsbestyr ha afbrutit tystnaden, ingen oro af larmande barn eller inrusande tjänstflickor eller en herre i huset, som visade dåligt hu- mör, ha stört känslan af, att man en gång, för omvexlings skull, befann sig på ett ställe, där man i lugn och stillhet kunde följa en tankegång eller ett samtal flere timmar i sträck.
Det är icke min mening att härmed vilja nedsätta de rika hemmen, — jag menar dem som äro rika på barn och familjelycka.
Men ju flere medlemmar det finns i en familj, dess mindre tid och plats finns det egentligen för en person, som icke tillhör familjen, och ofta kan det vara en stor hjälp oeh välsignelse att afbryta sitt eget husliga arbetslif för att hvila sin ande hos en vän.
Att denna hvila finns bäst i ett tyst rum hos en ensam människa, vet jag af erfarenhet.
Anda sedan jag var barn, har jag haft den lyckan att känna ogifta, äldre kvinnor, som ha ingifvit mig den största beundran oeh kärlek, — kvinnor från den tiden, då gamla ogifta damer icke utöfvade så mycket infly- tande på andra genom hvad de gjorde, som genom hvad de voro.
Bland dessa påminner jag mig en gammal tant, som var medlem af en mycket talrik familj.
Då jag var en liten flicka, bodde hon ensam i ett rum, som utgjorde hela hennes hem.
Hennes ekonomiska omständigheter voro
206 i hög grad anspråkslösa, men hon tillhörde en mycket bildad och ansedd släkt, och hon var själf en intelligent och fin gammal dam.
Hon var redan af en ganska hög ålder, då jag var en halfvuxen flicka, men hvad som i synnerhet utmärkte henne var en lifsglädje, en kraft och ungdomlig värme i känslan, som gjorde henne till de ungas vän.
Hon var alltid besökt och älskad af barn och unga människor, som hos henne just funno den entusiasm, det mod och den munterhet, som så många andra äldre och förståndiga människor annars allt för gärna vilja lägga band på.
Hon hade ett rynkadt gammalt ansikte med en bestämd, krokig näsa, ett par älskvärda, skälmaktiga ögon och det mest intagande ut- tryck kring munnen.
Jag frågade en gång min mor, om icke denna gamla tant hade varit mycket vacker som ung, men fick det öfverraskande svaret: » Nej, inte alls.
Hon är mycket vackrare nu. » När jag tänker på detta, erinrar jag mig Holger Drachmanns ord, då han säger: » Lifvet förskönar allt. » Det kan låta som en paradox, när man vet, att lifvet ändå till sist får bukt med allt, men säkert är, att allt andligt lif förskönar, och när alla erfarenheter, minnen, sorger och fröjder ha blifvit rikt genomlefda, får ett gammalt ansikte ett innehåll, som ett ungt ansikte sällan har.
Hvarje människa har j u sin egen under- bara, innehållsrika historia, och redan då jag var helt ung, hade jag känslan af en lång, för- tegad historia, när jag såg mig omkring i tant Sannes tysta frökenrum.
Där hängde taflor med gammalmodiga underliga kostymer af personer, som hon hade hållit af, små barnporträtt af dem, som jag nu kände som gamla herrar och damer.
Där stodo egendomliga gamla möbler, hvilka sågo ut, som om också de upplefvat och genom- gått något märkvärdigt, och i ett hörn stod tant Sannes stora harpa.
Hon spelade icke på den mer, men den hade ännu alla sina strängar i behåll.
Den stod där som ett stumt, poetiskt andeväsen, hvars klang var död, men som ännu var ett minne om hvad som hade brusat genom ett människolif.
Men denna harpa var också det enda, som stämde en till något slags drömmeri i tant Sannes rum.
Hon själf var den mest när- varande, lifliga, humoristiska af alla, som samlades omkring henne.
Med en förmåga, som är mycket sällsynt hos gamla människor, förstod hon att sätta sig in i ungdomens tankar och önskningar.
H o n docerade al- drig, förmanade aldrig, och därför älskade vi henne, som man älskar en klokare, bättre kamrat.
Att hon var några år äldre än jag själf, tänkte jag sällan på, — så där en fem- tio år eller något mer.
Det är icke al- manackan, som afgör de mänskliga sympa- tierna, utan helt andra, viktiga ting.
Hon älskade musik passioneradt, och de gånger jag besökte henne, både i hennes eget hem och sedan, då hon flyttade till sin fa- milj, skulle jag alltid spela för henne.
En uppmärksammare åhörare kunde man icke ha.
Hon satt andlös och följde hvarje ton, och sedan hade hon alltid ett vänligt och upp- muntrande ord till en.
I stället för att, som så många gamla, störa de ungas munterhet, var tant Sanne den, som först riktigt satte lekarne i gång.
Hvar jul, — tredjedagen, — var det stor fest i hennes familj, där gamla och unga, stora och små barn skulle vara med.
I DUN 1892 Då spelades där alltid först komedi, någon scen af Holberg eller något annat muntert stycke, och hela salen framför den improvi- serade scenen var full af folk.
Barnen sutto på golfvet, de gamla och damerna på stolar, herrarne stodo.
Efter komedien lektes alla slags jullekar, och då var tant Sanne riktigt i sitt esse.
Hon utgjorde centrum i glädjen, ty ingen kunde som hon vara uppfinningsrik och få munterheten i gång.
Jag ser henne ännu i hennes fina svarta klädning med en stor hvit mössa på hufvudet stå midt i en ring af jublande barn och ungdom och med sina improviserade, teatraliska gester få alla att göra detsamma som hon själf.
Visan, som man sjöng, lät så: » Se alla på mig, gör liksom jag, — som så! » Och alla små barn, unga herrar och äldre fruar gjorde ställningen efter den, som stod i midten.
(Forts.) detta är nu för tokigt, äfven om det är t. ex. en ung man, som på detta sätt vill visa sin ödmjukhet mot eu äldre; det strider bland annat mot tidens jämnlikhetssträfvanden och kan passa i Tyskland, där i de små residens- städerna trogna undersåtar måste gå med hat- ten i hand, när de passera öfver den furst- liga borggården, — men icke hos oss.
A l l - deles urkomiskt blifver detta ceremoniösa häls- ningssätt mellan unga personer inbördes, hvilka två minuter senare efter drucken bror- skål slå hvarandra på axeln och kalla hvar- andra för » trefliga lergök » eller » glada l a x ».
Nu är det meningen, att man hädanefter skulle få hälsa på mänskligt sätt.
.
.
Men så kommer invändningar, att damerna, som äro vana vid de där nyssnämnda stalldrängs- folorna i hälsningsväg och lärt sig förblanda dem med ridderligt galanteri, skola tycka illa vara.
Och därför har man bedt mig att på detta sätt preparera saken.
Hvilket skett.
M Iduns panoptikon.
HjUndertecknad är icke djupt bevandrad i sta- % tistiken och kan därför icke säga, huru många tusen föreningar för olika ändamål, som finnas i Stockholm, men nu lär det bli en till.
Det har åtminstone talats ganska mycket därom — det är dock ej den nya fastighetsbanken det gäller — och jag för min del egnar idéen mina varmaste sympa- tier.
Initiativet har utgått från några herrar, men dessa äro de första att inse omöjligheten att genomföra föreningens syfte utan fruntim- mernas medverkan eller åtminstone gillande.
Det gäller en reform i hälsningssättet.
Inte den gamla idén med ett hatt-icke-af- tagningssällskap eller s. k. militära hälsnings- sättet.
Det är för revolutionärt, oaktadt vi sett borgmästare och råd ställa sig i spetsen därför i en af våra landsortsstäder, och det går inte.
En gammal regel bjuder också: måtta i allt.
Och det är just detta man vill söka åvägabringa.
Det hos oss öfliga hälsningssättet har det lilla felet att göra oss en smula löjliga för andra folk, som j u just nu på vårtiden komma hit turistvis — en smula löjliga säger jag, både damer och herrar.
Damernas automa- tiska marionettartade ryck eller knyck på nacken, förenad, såsom den alltid blir, med drag af främmande stelhet, för ett ögonblick kastadt öfver äfven det lifligaste och vänli- gaste ansikte, är ursprungligen ett engelskt mode, men alldeles öfverdrifvet hos oss och för längesedan bortlagdt i sitt hemland.
Vilja damerna nu nödvändigt behålla det, å la bonne heure, det vare deras ensak.
.
.
Jag kan det blott beklaga, men hjälpa står ej i min makt!
Också är det ej om dem, som det är fråga, utan om herrarne och deras hälsningssätt, hvilket åter kommit ifrån Tyskland oeh, i lik- het med alla tyska moder utan undantag, är förskräckligt.
Det där sättet att ceremoniöst, långsamt och värdigt, lyfta hatten från sitt hufvud, med djupkänd högtidlighet sänka den mot knäet, gifva åt sitt af naturen fryntliga ansikte ett uttryck af nästan underdånig vördnad för att därigenom antyda, huru in- nerligt man i hela sin varelse är genomträngd af denna känsla, samt omsider låta hufvud- bonaden, såsom buren af en högre makt, åter sakta sväfva mot höjden, innan den sättes ned å sin gamla plats på hufvudknoppen, — Vi ha kunnat i flere andre fall emancipera oss ifrån tyskt pedanteri och engelskt pryderi — kanske i vissa fall en smula för mycket, efter gammaldags åskådningssätt, men öfver- hufvud taget i god riktning, därom är intet tvifvel.
Förändrade uppfostringsmetoder ha medfört, att mycket, som förr ej » gick an », nu för tiden går an mycket bra, utan att någon människa däraf tager anstöt eller nå- gon skada sker.
Ett litet betecknande bevis på denna erfarenhet lämnar förhållandet med den franske målaren Rochegrosses stora tafla » Babylons undergång », hvilken härom året förevisades i hr Blanchs konstsalong och beun- drades af hela Stockholm.
Samma tafla befinner sig nu i Miiuchen vid den stora konstutställ- ningen därstädes, och har gifvit anledning till en petition med massor af underskrifter, begärande dess borttagande, enär alla dessa hustrur och slafvinnor, som måste deltaga och offrades vid Sardauapals sista orgie, icke äro tillräck- ligt klädda.
— Uppfattningen af det konst- berättigade och konstsköna har ej trängt djupt ner i Baiern, trots gamle kung Ludvigs » pi- nakotbek » och » glyptothek ».
— Gå dit för resten, skall ni få se huru antikerna äro till- styrda!
För några dagar sedan lästes bland döds- annonserna, att grefvinnan W.
A.
, född B., aflidit vid ganska hög ålder.
Om den hä- dangångna personligen känner jag ingenting vidare, än att hennes upphöjelse genom gif- termålet betraktades af mannens släkt så- som en faslig mesallians, hvilket det dock just icke var i så oerhörd grad, ty mannen, som visserligen beklädt höga hof- och mili- tärcharger, hade för sina skulder måst helt enkelt rymma landet oeh var vid giftermålets ingående en gammal temligen afsigkommen krutgubbe.
I alla fall blef den nya gref- vinnan, som förut varit hans hushållerska, mäkta förnäm, hon också, så snart hon fått sin titel, och betraktade i sin ordning sina bägge styfsöners borgerliga giftermål såsom en icke mindre » horrör ».
Bägge gifte sig nämligen med svenska skådespelerskor, af hvilka den ena — jag förmodar det åtmin- stone — blef ganska lycklig, den andra där- emot så mycket olyckligare.
Hennes öden blefvo också mycket vexlande, ifrån den stund då hon, såsom anställd vid Stjernströms säll-
skap under dennes sista gästbesök i Finland, fastade sig vid den unge grefve Wilhelm A.
— Denne beskrifves från sin första ungdom som ett formligt ideal af manlig skönhet och han var därtill långt ifrån dum, tvärtom rättspirituel, men absolut omöjlig att bringa till att lära något.
D å familjen, som efter faderns extra- vaganser befann sig i mycket anspråkslösa villkor, icke såg någon dager att skjuta fram honom, äfven med allsmäktiga protektioner, vare sig på den civila eller militära embets- mannabanan, och rakt inte visste, hvad den skulle göra med honom, så skickades han till sjös på ett kopverdifartyg.
Han kom till Brasilien och fick gula febern, men gick ige- nom, led sedan skeppsbrott vid Newfoundland, där han under två dygns tid fick med halfva kroppen ligga i iskallt vatten, men gick ige- nom äfven den persen med lifvet.
Dock blef han för all sin tid förstörd af reumatism i ena benet, så att han haltade, hvarjämte huf- vudet oeh halfva ansiktet voro snedvridna.
Hans sjömanslif hade äfven åstadkommit en annan förändring hos honom: han var blifven rå, simpel och supig.
A f den gamle Wilhelm A.
återstod ingenting mer än de granna, mörka ögonen, som ej kunde förstöras — och gref vetiteln.
Om det nu var i de förra eller den senare, som den lilla vackra och älskvärda flickan förälskade sig, kan man ej så noga veta, men att det skedde i en olycklig stund, det är säkert.
Själfve gamle grefven, som kände sin son, varnade henne för » den största mes- allians, som hon någonsin kunde begå », — men ingenting hjälpte.
Emellertid skulle någonting göras för det äkta paret, och ge- nom användande af den där allsmäktiga pro- tektionen, som man hade till sitt förfogande, lagades det så, att den äkte mannen (såsom gammal sjöman!)
nämndes till officer i den ryska arméen, utan allt slags examen eller dylika formaliteter, och skickades till flottans station vid Kaspiska hafvet.
Men äfven detta var för nära den civiliserade världen, och han passade ej, utan transporterades till stationen vid Baikal-sjön.
Här gick befordringen raskt, oeh inom några få år kunde han få amirals afsked och återkomma till hemorten med en beskedlig pension.
Han kände dock på sig, att han snart skulle dö, och det gjorde han mycket riktigt redan inom några veckor.
Hustrun hade följt med honom hela tiden, olycklig naturligtvis, och fick efter hans död halfva pensionen, men det var en knapp till- gång.
För att den skulle räcka till flyttade hon till en bondby några mil in i landet.
En kväll hörde bondfolket, af hvilket hon hyrde, ett rysligt skrik från grefvinnans rum.
Man skyndade in och fann henne liggande på golfvet med ett brinnande lakan öfver sig.
Hon hade dragit omkull lampan oeh dog af brännskadorna under de ohyggligaste plågor.
Se där en tragedi ur lifvet, som jag re- kommenderar åt den flitige teaterforskaren Birger Schöldström för nästa samling af hans » Förbiskymtande skuggor ».
Kanske det gick den stackars lilla mamsell Arvidsson så illa, emedan hon ej hade nog » hög och konstnärlig anda » för att stadna kvar vid sitt ursprunglig kall.
Hade hon det gjort, skulle hon sä- kerligen haft det trefligare såsom prinsessa i scenens komedier, än hon fick det såsom grefvinna i det verkliga lifvets tragedi.
Renholm.
U r notisboken.
Ett nytt, storartadt bryggeri har i dessa dagar börjat sin verksamhet i hufvudstaden under firma Aktiebolaget Stora bryggeriet.
Det väldiga eta- blissementet är förlagdt til) Hornsberg vid Ulfsunda- sjön, och redan på långt håtl spegla sig dess tinnar i fjärden, när man från sjösidan nalkas detsamma.
För att i korthet gifva ett begrepp om den stora stil, i hvilken det hela är anlagdt, nämna vi att tomtarealen belöper sig till ej mindre än 442,000 kvadratfot, och att byggnadskomplexens fasad åt sjö- sidan är 420 fot lång; den har två flyglar, den ena 205 fot, innefattande i 6 våningar två mälterier jämte tre kornbottnar, lofl, torkvind 6 a m t kölnan; den andra 175 fot lång, med lager- och jäskällare, rum för sterilisering, jästrenodling och laboratorium m. m. Midtpartiet i 5 våningar utgöres af genera- torsrum, maskinrum, två brygghus, skjöljrum för tomflaskor, logement för bryggeripersonalen, silos, maltbottnar m. m.
De mest fulländade och nya anordningar i maskin- väg och öfrig inredning, som den moderna bryggeri- tekniken har att bjuda, ha här tillämpats.
Särskildt vilja vi nämna steriliseringsapparaten, hvilken är den tionde i ordningen som finnes inom hittills uppförda bryggerier och har till uppgift att filtrera den färdig- kokade vörten från alla grumliga delar oeh att från den samma afstänga vanlig atmosferisk luft, så att vörten i fullkomligt rent tillstånd kan öfvergå till jäsningen, samt apparaterna för renodling af jäst, hvilka hittills endast finnas inom ett bryggeri i Sve- rie, i Göteborg, och genom hvilka möjliggöres fram- ställande af ren öljäst med utestängande af all » smitta ».
Hvad beträffar bryggeriets produktionsförmåga, är denna större än hos något annat bryggeri i vårt land.
Under normala förhållanden kommer tillverkningen att uppgå till 50- å.
60,000 hektoliter pr år, men kan, om så anses behöfligt, uppdrifvas till det dubbla.
Bolagets verkställande direktör är hr E. Carlsten, med hrr C. W. Schumacher och M. Lindholm som meddirektörer.
En synnerligen skicklig brygg- mästare har engagerats i hr Rudolf Pabzt från Sacbsen.
Våra läsarinnor återfinna i annonsafdelningen det nya etablissementets tillkännagifvande om de olika ölsorter, det närmast kommer att föra i marknaden.
V i ha själfva varit i tillfälle afprofva desamma och kunna varmt rekommendera dem för förstklassiga egenskaper.
som öfverträfiade allt hvad societeten hittills kunnat prestera i den vägen.
* Författarinnan till » Onkel Torns stuga », mrs Harriet Beecher-Stowe, fyllde den 14 dennes 80 år.
Den vördnadsvärda gamla, till hvilken hela värl - dens fattiga och betryckta en gång blickade upp som till ett skyddshelgon, lefver nämligen ännu, ehuru förgäten af sin samtid, i Amerika.
Hennes epokgörande roman » Uncle Toms cabin », som haft en så fabelaktig framgång — endast i Eng- land således mer än 300,000 exemplar på ett enda år — kan nästa sommar fira sitt 4Ö-årsjubileum.
I 1890 års årgång innehöll Idun, som helt visst våra äldre vänner erinra sig, den ryktbara kvinnans porträtt och lefnadsskildring.
* 1 Kansas utgifvas nu tjugutvå tidningar, som redigeras af kvinnor.
Det är att märka, att Kansas har gifvit samma politiska rättigheter åt kvinnorna, som åt männen; de äro fullkomligt likställda med männen både hvad rösträtt och valbarhet till ämbe- ten angår.
I Sverige ha vi allt ännu ett godt stycke dithän!
I solsken.
UTKAST AF JANE GERNANDT.
IflMlet var ett strålande hergningsväder.
Höskrindan stod tom framför ingången till ladan, o c h Karl Hjort, s o m arbetat sig röd och varm uppe på höloftet, satte foten på vagns- hjulet o c h hoppade öfver skranket o c h sträckte handen mot sin kusin, s o m stod o c h hängde vid ladudörren: » Kan du inte komma med, Rigmor? » Hon skakade på hufvudet o c h ref upp marken med sin s k o: » Nej, kör du, Karl. » Han svängde piskan öfver oxarne med en liten hvissling.
» Hör du, » flickan följde skrindan genom den soliga björkallén, s o m förde upp m o t villan, » tro * nu inte, att jag är allt för tokig. » Han vände litet, å hufvudet och höjde piskskaf- En vacker minnesvård har den nyligen af- tet mot fönstret, so:n blänkte fram mellan villa- gafvelns kaprifolieslingor: » Skall du verkligen lidna grefvinnan Matilda von Sehweriu å Husby rest vänta på h o n o m däruppe? » sig, i det hon till ett barnhem i Söderköping donerat Hon svarade icke genast, men böjde sig ned o c h den ansenliga summan af omkring 150,000 kr.
tog en handfull grus, s o m h o n kastade mot ru- tan: » Ja, » sade hon, » jag skall vänta, men jag tycker han kunde vara färdig nu. » » Rigmor, kom hit skall du få s e.
.
.
Nej, hit Skandinaviskt blod har den nuvarande ameri- upp.i skrindan ..
Nå? » kanske åkerbruksministerns hustru, mrs Mary Edith » Ah, det är s k a m l i g t.
,.
Där sitter han o c h lä- Eusk, i sina ådror.
Hennes mor härstammar från ser i stället för att komma ned! » Hon böjde sig Norge och är kusin till den norske skalden Björn- fram öfver vagnsskranket: » Georg — Ge-org! » stjerne Björnson.
ropade hon.
Gafvelfönstret öppnades af en herre i fez, s o m skuggade de smala ögonspringorna med handen: Vår firade landsmaninna Sigrid Amold- » G o d morgon, fröken Rigmor — godmorgon herr son-Fischhof befinner sig sedan några dagar på baron Alfred de Kothschilds slott Halton Tring, nära Lon- Hjort. » » God morgon, herr kandidat.
Har kandidaten don, för att hvila ut efter vinterns strapatser och lust att åka med till ängen? » Det var Karl Hjort, sångartriumfer.
Slottets omgifningar äro förtjusande, som talade; flickan stod tyst med hakan mot brö- och omkring 30 inbjudna gäster roa sig där dagarne stet o c h båda händerna kring vagnsskranket.
i ände.
Baron Rothschild har förut under säsongen » Jo tack, jag kommer. » Och gafvelfönstret föll gifvit två briljanta soaréer för » la créme de la so- igen.
ciété de Londres », vid hvilka vår landsmaninna väckt Hjort vände sig till sin k u s i n: » Hvarför kallade allmän beundran för sin konstnärliga sång.
Till minne däraf har hon af baron de K. erhållit ett dyr- han dig fröken?
.
.
.
Sådant snobberi!
Han kan väl bart armband, besatt med diamanter och äkta pärlor.
veta, j a g förstår, att det är afgjordt er emellan. » » Hör du, Karl, tycker du verkligen, att det ser så ut? » » Hör du, Rigmor, hvarför skulle han annars ha Vid Styret.
En kvinna såsom styrman, den kommit hit? » första väl i sitt slag i Finland, fungerar på den landt- » Därför att han blef bjuden. » hushållaren O. Schildt i Sysmä tillhöriga årjgbåten » Och hvarför skulle han annars ha blifvit » Matilda ».
Båten trafikerar Päijänne.
bjuden? » » Därför att du inte kan begära, att en så bort- * skämd ung dam som jag skall vara nöjd med ditt sällskap sommar ut o c h sommar in. » Från den stora världsscenen.
En komedi af hertiginnan d ' Uzfes — hvilkens porträtt Idun för » Nej, i synnerhet inte se ' n du börjat svärma ett par nummer sedan meddelade — uppfördes i för filosofie kandidater o c h Weltschmerz.
.
.
A h, förra veckan i Paris på en soaré hos m:me Hochon.
Rigmor, hvad du var odräglig.
.
.
Ja, det är litet Den hette » Uncas » och spelades af artister från bättre nu, fast han är kommen. » Comédie Francaise och andra Paristeatrar med Rei- » Tyst!
Kan du inte vara tyst, K a r l.
.
.
Kandi- chemberg i spetsen.
M-.me Hochon, en af salongsdrott- dat, kandidat inte duger det att föra sina stads- ningarna i dagens Paris, hade, sedan privatkomedien vanor med sig på l a n d e t.
.
.
Hur kunde ni sitta blifvit på modet mer än någonsin, inrättat en teater, därinne och läsa i stället för alt gå u t?
»
Kandidaten kom långsamt fram till skrindan.
Han hade en bredskyggig stråhatt i stället för den röda fezen, men skuggade ändå ögonen med den magra handen, som hade något nästan kvinnligt i form och färg: » Var inte för sträng, fröken Rig- mor.
Jag sof inte godt i natt; det är sä vanligt, att jag sofver dåligt efter resor, och jag skulle j u försöka taga skadan igen på morgonen, därför satt jag och läste.
Ni vet, man är vanligtvis egenkär nog att tycka, att man somnar fortare vid andras tankar än vid sina egna. » Han talade i en ton af trött ironi, som lät full- komligt naturlig, men som verkade tryckande på de båda andra.
Karl Hjort fick ett drag af föraktfull förvåning, och Rigmor såg misslynt ut.
» Kan man bli så förbi efter en liten resa på sex timmar? ».
.
.
» I en kvaf järnvägskupé, som skakar så, att man knappt kan fatta, att man håller ihop, när man kommer fram.
.
.
Jo, fröken Rigmor, det kan man, och om man sedan underkastar sig att åka i skrinda, så försäkrar jag er, att det är heroism.
Ha vi långt till ängen, herr Hjort? » » Tre och en half timmes väg, herr kandidat, » var det torra svaret, och fröken Rigmor brast i skratt: » Stackars kandidat Kruuse, hur skall ni hålla ut? » » Jag håller inte ut, fröken — jag d ö r.
.
.
Af värme om inte annat.
Ett sådant solsken. » » Ja, är det inte härligt? » » Härligt! » Han skakade på hufvudet och tor- kade sig i pannan med sin näsduk.
» Om man åtminstone fick det siladt genom löfhvalf ».
.
.
» Eller genom ett fönster? » » Ja, eller genom ett fönster.
Detta är outhärd- ligt. » » Men det är vårt sätt att hålla sommar. » » Chacun son goiit.- » » Ah — Karl brukar säga, att han helst ville vara zulukaffer och springa omkring i en urskog, och det kan jag så väl förstå.
Jag tycker inte heller om civilisationen om sommaren. » » Nej, det märks. » » Hur så? » Kandidatens matta ögon släpade sig från flickans stora landthatt till kanten af hennes bomullskjol: » Fröken har glömt att vara kokett, » sade han och vände sig till hennes kusin: » Herr Hjort — om jag fick besvära er om så pass mycket civilisation, att ni vore så artig och stannade, skulle jag vara er högst förbunden.
Detta är verkligen för myc- ket för mig ».
.
.
Skrindan hoppade öfver ett par stenar, och han grep med komisk bestörtning i spjälorna.
Den unge landtbrukaren vred på hufvudet: » Herr kandidat, » sade han, » vi ä ' framme. » Den andre gjorde en djup bugning: » Jag måtte ha varit i mycket angenämt sällskap, eftersom fre och en half timme kunnat gå så fort. » Karl Hjort hjälpte Rigmor att stiga ur. » Nu får jag väl ingen hjälp af dig mer, tänker jag. » » Nej, nu skall kandidaten och jag vara lata, » sade hon och hoppade upp i en höstack med en nick åt sin kusin, s o m körde tvärs öfver ängen, och så knäppte hon händerna kring sitt knä och började se på kandidaten med ett ljust glitter inne i blicken: » God dag, Georg, » hviskade hon plöts- ligt med sitt hufvud bredvid hans.
Han nickade, där han satt lutad mot stacken med handen under kinden och ögonen slutna, som om han s o f.
.
.
Ett stort bi surrade omkring ho- nom, alldeles in under hattbrättet, men han brydde sig icke om att jaga bort det.
De tego båda ett par minuter, men i ett nu gled flickan ned från sin plats, så alt höet yrde omkring henne: » Ah Georg, har du ingenting att säga mig — inte ett enda o r d?
» » Låt mig slippa tala — det är en sådan hvila. » Hon trallade på någon melodi o c h började samla några blåklintsblommor, som hängde vid stacken t » Vet du, hvad de lukta, G e o r g?
» » Ingenting. » » Jo, sommar.
De ha precis samma doft som luften från juni till september.
Kan du inte k ä n n a?
.
.
.
Det är nyslaget hö och varm jord och solsken och — » » Söta Rigmor, det sticks. » » Nu är du tråkig, » sade hon och slog honom öfver kinden med blommorna.
» Är jag det?
Skall jag då nödvändigt skrufva upp mig till konversation, när jag inte orkar.
Jag trodde ändå, att vi två kommit sä långt, att vi skulle kunna tiga en stund tillsammans. » » Äh prat, hvad skulle det tjäna till? » » Tjäna till, » han sträckte på sig, » kära Rigmor, nu är du dum » » Ja, jag är dum, men tänk bara, om jag stode ut med att vara spiriluel, jag också, så kunde vi ju ta lifvet af hvarandra med esprit.
Dumheten är det allmänmänskliga, och jag vet inte, hvarför du skall vara så där exceptionelt kvick nu, när du hvarken har frack eller balleda.
Om du bara kunde säga något riktigt stockdumt, är jag säker på, ätt det skulle krya upp dig.
Hvad det skulle klä dig att vara så där naturlig och glad som Karl! » » Som Karl?
Vraiment. » Han drog upp ögon- brynen.
» Ni ä ' visst mycket tillsammans, unge herr Karl o c h du? » » Ja, hvarenda dag.
Antingen är han hos oss eller jag hos dem, och du kan tro jag har haft godt af hans sällskap. » » Såå? » » Ja, jag var odräglig, när vi flyttade ut, så ona- turligt dumt blaserad och så vanvettigt stormför- älskad i en viss lång, blond filosofie kandidat, som tog sig präktigt ut på piedestal. » Hon log och sprang baklänges nedåt ängen med små korta, dansande steg, men när han icke gjorde min af att följa efter henne, rusade hon fram och ska- kade honom i armen.
» Åh nej, var nu riktig du — du — du, » bad hon skrattande.
Han hade tagit af hatten o c h stod där och strök sig öfver pannan.
» Skratta inte, » sade han hårdt.
» Hvafalls? » » Du måtte väl kunna se, att jag har ondt i hufvudet. » Hon svarade icke, men vände sig ifrån honom och sneddade öfver ängen.
» Rigmor!
Hvad år det för barnsligheter?
Är du nu o n d?
» » Ond — nej, men jag tycker du kunde vara litet älskvärdare, när det är så längesedan vi träffades. » » Jag vet inte, om älskvärdhet nå ' nsin varit min specialitet. » » Ja, inte jag heller, » sade hon och dök ned i fickan efter en äppelkart, som hon började bita i, så att det knastrade i tänderna.
» Nej, låt bli.
Det skär i mig uh då Jag undrar inte på, att Byron aldrig kunde förlåta kvinnorna, att de äta. » » Jag bryr mig inte om Byron. » » Men du kunde väl åtminstene bry dig en liten smula om mig. » Han tog henne temligen omildt om handleden, och deras blickar skuro hvarandra i hvassa strålar.
» Inte om du är en sådan estetisk stackare, att du inte tål höra eller se mig äta, » sade hon och bet gång på gång i sitt äpple.
» Vildkatt! » Han hade slungat henne ifrån sig, så att hon föll mot en stack, och sprang fram för alt hjälpa upp henne, men hon låg kvar o c h skrat- tade honom in i ansiktet.
» Ah — hå, hå — hvem kunde tro, att en spleensjuk filosofie kandidat kunde vara så stark.
.
.
Tack, lack, » hon tog hans hand med eu ironisk bugning, » jag vet inte, hvil- ket som klär dig häst, du oförliknelige Georg — att vara brutal eller chevaleresk. » Han var blek af en nervös otålighet, som han icke kunde behärska.
» Se så, » sade han, » stig nu upp. » » Med nöje.
Jag trodde annars du tyckte om att se kvinnor vid dina fötter, Byronepigon.
Och det kan nog hända, att jag drömt mig på knä för dig många gånger.
.
.
Det är det egna med dig, att du kommer en att drömma i en balsal o c h vid eldljus, men så här i s o l s k e n.
.
.
nej! » » Jaså, här är hennes nåd färdig med sina dröm m a r?
» log han öfverlägset.
» Ja. » Hon hade satt sig på marken o c h be- traktade länge o c h allvarsamt med hakan stödd mot händerna detta svagt ironiska, fina, nervösa leende, som icke längre ägde någon makt öfver henne, ty det var s o m om hansj magra, bleka an- sikte med dess knippen af knappt märkbara ryn- kor förlorat allt sitt gamla, mystiskt lockande lif.
» Jag tycker inte om människor, s o m inte tåla att ses i solsken, » sade hon oöfverlagdt.
» Comment?
» Hon rodnade och teg.
Han hade lagt sig midt mot henne med arm- bågarna i en höbundt.
» Du är kritisk i dag? » frågade han matt med en lång blick ur sina blåa ögon.
Och då hon icke svarade, fortfor han sakta, som om han talat för sig själf: » Jag vet, hur en sådan sinnesstämning kan komma öfver en och göra hela lifvet sjukt för ens blick. » » Nej, Georg, kom bara inte med det där nu igen, det har plågat mig länge nog. » » Hvilket? » frågade han lugnt.
» Din lifsleda, som tog sig så bra ut efter femte valsen, när du fick stå och vara vältalig vid ett glas vin, o c h som slog mig som någonting stort och intressant, därför att jag inte visste, att det enda intressanta, som finns, är lifsglädjen. » § d p a r § a m m a h u s m ö r a r!
Han lät hufvudet sjunka ned i höet, o c h klap- pade händerna.
» Bravo, bravo, herr Hjort! » » Nej, du tar fel, det är inte Karl, som kommit mig att tänka så — det är — jag vet inte, men du passar inte härute, du passar inte till hvad jag nu känner. » » Jag är alltså en öfvervunnen ståndpunkt, är det det du menar? » » Ja. » » Tack. » Han reste sig till hälften, och det gick en ryckning öfver hans ansikte.
» Det vill säga, att mohren kan gå? » » Georg, om jag sårat dig, har jag gjort det mot min vilja. » » Naturligtvis, och vi ska skiljas som vänner, var det inte det du ville säga mig? » Han tog hennes händer och drog henne sakta emot sig med en ömt vemodig blick.
Hon hade sänkt sina ögon, bäfvande i sin innersta själ under tjuskraf- ten i hans väsen och buren in emot h o n o m på en svag, magnetisk ström, då sommarstillheten ut- öfver ängen på en gång bröts af sorl och glada röster och hon.slet sina händer ur hans.
Det var skördfolket, som drog förbi med fyllda vagnar.
Varm och strålande satt Hjort högst uppe på ett hölass och nickade till de två ute på ängen.
» Nu är det snart slut med er lättja, för nästa gång vi komma, ta vi höet o c h er med. » Kandidaten hade blifvit mörk i ögonen, medan han lät sin blick hvila på Rigmor, som stod och såg efter sin kusin.
» Nyss var jag visst mer än lofligt naiv, men förlåt mig, » han bugade sig med kall artighet — » le röi est mort, vioe le roi! » Hon såg på honom med en fast, klar blick.
» Slå mig gärna, käre herre, men låt mig skratta!
Att man kan ropa ' iefve konungen ', det tror jag inte, men jag vet, att konungen är död. » Och hon sprang efter skrindan.
» Karf, Karl, får jag följa med! » Två starka armar drogo henne upp i höet, som doftade i sommarmorgonens solsken.
Halfårsprenumeranter och kvartalsprenumeranter å Hl ocli Mes Moje- och MönsterilHi uppmanas att merationen, tid måste löpa af ofördröjligen förnya enär upplagans bestämmas risken att kvartalets bli första och utan på följande i god senkommande ett eller annat nummer.
Prenumerationspriset kändt prenu- storlek ställer sig som vis: För Idun ensam: hälft år kvartal kr.
2: — 20 » För Idun med Modetidning: Utan kotor, hälft år kvartal kr.
3: 25 » 1; 85 I h å l l e s Med kolor.
planscher: d.
u s t ä n g d n s planscher: hälft år kr.
4: — kvartal » 2: 25 b y l ö r d a g e n r d. å 2 5 j u n i.
Innehållsförteckning.
Emilie Hacksell; af Herta.
(M e d portratt.)
— M i d s o m m a r - natts stämning; poem af Bernhard Risberg.
— Vikten af en god början; af Maina.
Bel.
med nedersomnänin.
vid Iduns senaste prist.
— I » damernas paradis »; par i ser teckningar för Idun af Alvar Arfwidsson.
I I I.
— Midsommarbild från vestkusten; af Elin Ameen.
— » G a m l a fröknar »; refiektioner af Helena Ny- blom.
(Forts.) — Iduns panoptikon; af Menholm.
— U r notis- boken.
— I solsken; utkast af Jane Qemandt.
Rekvirera Bjurholms porter, S t Ä X? "
