# ID: svediakorp-per866
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,749
# sentences: 557
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 25 (235) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam - _ &gt; i: — - (Aftonbladets nya hus.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Thorborg n liten bäck föddes på de solbelysta fjällvidderna.
I muntert språng kastade den sig från klipphäll till klipphäll; den ville ut och se sig om i världen, den stora, härliga värl- den, som låg där nedan- för och lockade, hemlig- hetsfullt dold under ett skimrande blått töcken — hvad kunde väl göm- ma sig där bakom?
Och den hoppade fram, sorlande, sjungande, glitt- rande i vårsolens sken, i oemotståndligt ungdoms- öfverdåd ryckande stran- dens blommor med sig, hvar den kom åt, en fröjd att höra och se för den, som kom i dess väg.
Den växte, blef större, lugnare, djupare, och sken också solen icke alltid så klart som förr, var vägen dock ännu så obeskrifligt härlig, utsikten så vid- sträckt.
» H varthän bär min färd? » Bäcken började drömma om målet — den hade i sin yrande ung- domslust icke haft tid därmed förut.
Men så sänkte sig vä- gen med ens så förfärande djupt.
Det blef trångt, mörkt och kallt.
Skyhöga klippor reste sig på strän- derna och förtogo hvarje solstråle, som ville hitta Utgifningstid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris 1 5 öre (vid Boktr.-Aktieb.
5:te årg.
Fredagen den 17 juni 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Gtrnandts kompletteringar).
Annoiispris: 35 Öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 2 5 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d Rappe.
vägen dit ned.
Knappt en liten flik af himlen syntes — nu försvann äfven den.
Böljorna ville stelna — så fasansfullt kallt, mörkt och ensamt var där!
» Lifvet är slut för mig, här fryser jag till döds!
Hit var det alltså min väg skulle bära! » Och minnet af solljusa dagar, som varit, blott pinade och brände och kom mörkret och ensam- heten att kännas ännu förfärligare.
Strid mot frosten, som vill fånga böljan och lägga den känslolös och kall under sitt istäcke!
Käm- pa mot mörkret och låt det dock genomskimras af strålen från detta lyck- liga » förr » — din väg är icke slut än.
En gång skall den dock nå fram till det solbeglänsta haf- vet och du lägga dina böljor till ro i dess famn, men utan strid vinnes detta icke!
Och bäcken kämpade en förtviflad kamp och växte därunder och för- des framåt — ännu i mörker, ännu i ensam- het, men frosten hade icke längre herraväldet.
Allt kraftigare och lif- aktigare slogo dess böl- jor mot stränderna, och se, dessa började sänka
O, lefvande förstånd af tingen, O, snillets, känslans hemlighet, Hvem fattade dig, s k ö n h e t?
— Ingen Förutan den, som älska vet- jl.
sig!
Himlen skymtade fram, icke i solljus, utan regntung och grå, men det blef dock dager, och fram mellan mörka, klippiga strän- der bröt sig bäcken, nu stor och djup — väst till en flod — fram genom en trakt, hvars like den ännu icke skådat Stränderna ajönko alltjämt, och tungt och vemodigt bredde sig ett förtvinande, blomlöst ljungtäcke öfver en milsvid hed.
Här och där försökte en buske eller en stackars liten blomma, någon gäng till och med ett förkrympt träd att kämpa sig fram till lif, men det blef blott skuggan däraf — jorden var så torr och hård.
Med ens bröto minnena fram hos den forna bäcken, icke pinande nu, utan lifgifvande, ljus- bringande.
» Ägde jag icke en gång den gåfvan att sprida lif och glädje omkring mig?
Jag vill se, om icke denna stackars förtorkade jord kan blomstra upp, om icke de arma, för- tvinande frön, som gömmas i dess sköte, kunna bringas att spira upp till lif! » Dess böljor häfde sig, och den fylldes af en djup, allvarlig glädje, en sådan glädjejSom den aldrig ens i sin största lycka smakat.
Och den sökte sig varligt och kärleksfullt vägen fram öfver heden, lossande förkrympta rötter ur torkans järnhårda grepp, vattnande frön, som legat bundna i djupet, och ett sakta spi- rande lif började följa i dess spår.
Buskar och träd sköto små fina, ljusgröna skott, blekgröna ljungblommor tittade här och hvar upp ur tufvorna, och då solstrålarne lekte öfver heden, skiftade den i färger, den ännu aldrig ägt — visserligen dämpade och vemodiga, men det var dock lif och färg.
Den stackars hedeD, den gaf så mycket den kunde, och all en rikare naturs fägring ägde dock icke för floden den skönhet, som dessa torftiga små blommor och bleka blad hade.
Arbetet var tungt ibland, och allvarsamma hin- der funnos ofta att öfvervinna, men för hvarje sådant, som ställde sig i deras väg, bröto sig vågorna kraftigare, och det pärlstänk, som stri- den framkallade, föll med särskild välsignelse öfver de fattiga stränderna.
Men floden blir trött en gång, ljufligt trött som man blir det efter ett godt arbete.
Väl blifva skuggorna längre mot aftonen, men ju mer det skymmer, desto klarare skimrar vid synranden en blånande strimma i kvällsolens glans — hafvet, målet.
Du rika flod!
Är du icke tacksam för allt hvad lifvet gaf dig?
Tacksam för solljus och lifaglädje, för mörkret som öppnade ditt hjärta, för den försmak af evighetsglädjen, som ligger i att offra sig för andra?
* * * Den 4 oktober 1832 föddes på egendomen Mariclund i Nettraby socken af Blekinge län Bagnhild Thorborg Rappe, dotter af kammar- herren Fredrik Vilhelm Bappe och hans maka Amalia Charlotta Danielsson.
Solljus och sorg- fri förflöt hennes barndoms- och första ungdoms- tid i det rika, lyckliga hemmet, som hon vid tjuguett års ålder utbytte mot det egna, då hon gifte sig med sin kusin, friherre Carl August Bappe.
Det, trots sorger och ekono- miska motgångar, ovanligt lyckliga äktenskapet bröts, då baron Bappe plötsligt, om också icke oväntadt, afled 1877, lämnande sin maka i dju- paste sorg, en sorg som dock hos en så kraf- tig natur som Thorborg Bappes snart förena- des med den innerligaste längtan efter verk- samhet, efter något att lefva för, att söka fylla tomheten i sitt lif med.
Det var då hon ge- nom en god vän hörde talas om den lilla skolan i Stockholm, dit några varmhjärtade människovänner samlat ett antal af dessa stac- kars andliga krymplingar, hvilka ända till det sista årtiondet af detta århundrade fått lefva sitt arma, sollösa lif, utan att man kommit på tanken, att något kunde göras för att sprida en stråle af ljus och glädje i deras mörker.
Hon hörde, hur styrelsen för skolan sökte en föreståndarinna, som icke endast ville se till, att de lekamligen njöto omvårdnad och skydd, utan som hade vilja och förmåga att andligen ge dem den vård, som skulle kunna locka till lif hvad som af förstånd och anlag kanske endast låge slumrande eller bundet i månget sinne.
Hon skulle själf ha intelligens och in- tresse nog att taga initiativet till nya utvägar och bearbeta den förtorkade jorden och locka fram en spirande brodd därur; hon skulle ha kärlek och mod nog att icke förtröttas, om än arbetet ofta kunde te sig rent af hopplöst.
Samma vän, som delgaf henne detta, och som kände henne väl och visste, att hennes uttalade brinnande längtan att få en verksamhet, som på något sätt gagnade hennes lidande likar, icke blott var utbrottet af en tillfällig exalterad sinnesstämning, utan en allvarligt menad, från hjärtats djup gående önskan, och som också visste, att hos Thorborg Bappe fnnnos betin- gelserna för fyllandet af den ingalunda lätta uppgiften, uppmanade henne att söka platsen och föreslog henne samtidigt för en af styrel- semedlemmarna, och resultatet blef, att hon, om också med bäfvan, dock tacksamt följde den fingervisning, som gafs henne, och efter inläm- nad och beviljad ansökan den 1 augusti 1878 tillträdde platsen som föreståndarinna för Skolan för sinnesslöa barn i Stockholm.
Hvad hon där utträttat är » så litet », säger hon själf — så förvånande mycket, säger den, som följt skolan de 12 åren under hennes led- ning, och som vet, hvad arbetet bland de sin- nesslöa innebär.
Se denna arma varelse framför dig med sitt själlösa ansikte, slö och likgiltig för allt om- kring sig, utom möjligen den matportion, som sättes framför honom, och hvilkeu slukas med djurisk glupskhef; eller så orolig, så oförmögen att hålla sina sprittande lemmar och irrande tankar — eller rättare förnimmelser • — • i styr, att det synes omöjligt att få, om blott ett ögon- blicks rådrum till ett försök att lugna denna ner- vösa oro.
Hvar finna den punkt där man skulle kunna nå den arma, bundna själen?
Och gif sedan akt på denna intressanta, flinka lilla väf- verska i sin väfstol, arbetande efter ett mönster, tillräckligt svårt att vålla en normalmänniska hufvudbry — eller se på henne där vid sin knyppeldyna med de vackra, flere tum breda spetsarna; måhända kan ingen af dem göra något annat, de kunna aldrig lära sig att sätta ens två bokstäfver tillsamman, men an- laget för att lära sig begagna skyttel och knyp- pelpinne är hos dem detta något, som vanligt- vis hos hvarje idiot lämnats oberördt af den allmänna förstörelsen.
Se det glada frimodiga, ft.
J ^ELLGREN.
rent af intelligenta uttrycket hos gossen, som sköter verktygen för träsnideriet med riktig konstfärdighet, men som icke ens kan tala rent och kunnat bibringas endast en mycket ringa grad af intellektuel uppfostran — och du skall förstå, hvilken varm människokärlek, hvilken skarpblick, hvilken energi och hvilket oerhördt tålamod som fordras för detta arbete!
Det är också dessa egenskaper hos Thorborg Bappe som kommit hennes verksamhet att bära så rika frukter.
Med arbetet grundadt på den ofvannämnda iakttagelsen, att hos hvarje idiot vanligtvis nå- got frö finnes kvar, som bär lif i sig till ut- veckling, har hon företrädesvis användt slöjd och handarbete som väckande och uppfostrande medel och med en framgång, som ofta haft rent af underbara resultat både hvad ankommer det utvecklande inflytandet på det sinnesslöa barnet och de arbeten, som utförts och ännu utföras.
Den mest välsignelsebringande frukten af hennes verksamhet bland de sinnesslöa är kan- ske dock realiserandet af en tanke, som redan förut väckts hos en af idiotvårdens varmaste vänner, och som snart blef en hjärtesak äfven för Thorborg Bappe, nämligen bildandet af arbetshem för de ur skolan utgående eleverna, dessa stackars barn, hvilka utan skydd och hem eller med dåliga sådana annars skulle komma att kastas tillbaka i det elände, hvarur de fram- dragits, blott för att nu, efter bekantskapen med kärlek och omvårdnad, dubbelt lifligt känna det förfärliga i sin lott.
Tvänne arbetshem hafva sålunda under ti- dens lopp kommit till stånd, ett för gossar på Rickomberga invid Upsala och ett för flic- kor här i Stockholm; det förra en liten landt- gård, där gossarne deltaga i jordbruket, träd- gårdsskötseln och hvad öfrigt som kan före- komma, det senare ett litet envåningshus med planterad gård, Norrtullsgatan 14,för närvarande gifvande skydd åt sju flickor.
Det är till detta lilla hem, såsom dess föreståndarinna, friherrinnan Bappe sedan förra året dragit sig tillbaka efter att i 12 år hafva arbetat i själfva skolans tjänst, ett värf som nu hvilar i andra kärleksfulla händer.
» Jag trifs icke utan mina idioter, » sade hon, då man förvånade sig öfver, att hon icke hellre valde lugnet af fullkomligt privatlif, och den som vet, hvilken glädje trots allt tungt arbete och alla svårigheter ligger i denna verksamhet, den förstår henne, förstår, att det tacksamhe- tens och tillgifvenhetens solsken, som strålar ur dessa förr så slöa och medvetslösa blickar, kastar ett ljus öfver lifvet, som värmer och manar till fortsatt arbete, så länge krafterna vara.
Bik var Thorborg Bappe, då hon lefde sitt lyckliga sorgfria barndoms- och ungdomslif — rik då hon vid en älskad makes sida väl ofta fick kämpa sig fram genom svårigheter och be- kymmer, men hade i utbyte allt det ljufvaste och bästa jorden kan skänka en kvinna — kanske har hennes lif dock varit rikast, sedan hon fick offra det i tjänsten för dessa armaste bland människors barn!
£ K.
Moderssorg.
S A B B A T S H V I L A.
AF A V E.
Q) n moder jag såg i smärta sänkt, i sorg, som kommit sä o förtänkt.
Jag glömmer ej blicken, hur skum den Dar, när hon på min fråga gaf gråtfullt svar.
Den blicken han var dock så glad en gång som ungmöns jodlande sommarsång.
Hur kom då din sorg, o moder, säg, hur kom du på sådan en tårarnes väg?
— — Jag hade en son — han var mig så kår!
Nu borta, borta den sonen är!
Till skam och nesa han förts — o Gud, hur kunde han glömma så dina bud?
I fångelset sonar nu gärningen sin, ack, sonen, kåraste sonen min !.
.
.
Jag vet det, jag vet, hur han glömde Gud: jag vet, hur han glömde heliga bud.
Jag vet, hur han glömde sin moders bön, jag vet, hur han kärlek gaf sorg till lön.
Han började dränka i giftig flod, sin vilja, sin tro, sin själ så, god.
Så domnade samvetet, kraften bröts, så ljusaste framtid i mörker slöts.
Och nu är han borta, sonen min — i fängelset sonar han gärningen sin ...
* * * O, moders sorg, tion är tung och svår, och bitter är gäckad kärleks tår.
Ack, gå ej den vägen, som mynnar ut i sorg för din mor, för dig själf till slut!
Ack, glöm.
ej manande modersbön, gif offrande kår lek ej sorg till lön!
Erik M Ä N i Modin KVARTALSDRENUMERANTBR påminnas att nu ofördröjligen förnya prenumerationen, på det ait intet afbrott i tidningens ordentliga expedi- tion må behöfva äga rum.
Sent ankommande prenu- meranter löpa risk att gå miste om ett eller annat af de första numren i det nya kvartalet, alldenstund upp- lagans storlek bestämmes efter antalet abonnenter, som teoknat sig vid utgången af näst föregående kvartal.
J^fc-ur vanligt är det ej nu for tiden att 4 I höra öfveransträngning angifvas som or- QJr sak till nervositet, sinnessjukdomar och mångfaldiga kroppsliga lidanden!
Och lika vanligt är det att erfara, hurusom en stor del af dessa af öfveransträngning lidande människor rent af förbise det faktum, att de genom öfverträdelse af ett af mänsklighetens grundlagsbud själfva ådragit sig det onda, hvaraf de lida.
Sex dagar skall du arbeta, på den sjunde skall du hvila!
Det är icke till den del af Iduns läsare, som uppfattat den djupaste betydelsen af en tidsindelning, hvilken ej, såsom förhållandet är med månader och år, härleder sig från naturen, som dessa rader skrifvas, ty för denna läskrest är den sjunde dagen helig och en välsignelserik gåfva, utan skall här blott ta- las från allmän mänsklig synpunkt om ett af de bästa medlen för att undgå öfveran- strängning.
Du skall hvila på söndagen!
Helt visst måste det från början ha varit en eller flere lättjefulla dagdrifvare af båda könen, som bland kristna folk fallit på det orådet att bryta mot ett lagbud, som så tyd- ligt innebär den högsta vishet och den öm- maste omvårdnad om mänskligheten som just det budet om en regelbundet återkommande hvilodag, ty det är ett kännetecknande drag för alla lättingar, att de blott i otid fattas af en hastigt uppblossande arbetsifver.
» Arbetsamhet är en stor dygd, » sa ' den lata gumman, tog fram spinnrocken julafton för att spinna garn till att laga strumpor med under helgen. » Detta är folkhumorns kortfattade beskrifning på detta slags män- niskor.
De giriga ha troligeD varit de, som där- näst trampat skaparens lagbud och kärleks- gåfva under fötterna.
D e ha adderat ihop söndagarne, räknat ut på öret, hur mycket de förlorade på hvilodagen; hur mycket guld de kunde vinna, om söndagen förvandlades till en arbetsdag, och så — » Jag tackar Gud, att jag icke är en syn- dare, en girig! » tänkte den nöjeslystna kvin- nan samt den unge rumlaren, och de gjorde hvilodagen till en ansträngande förlustelsedag, och i deras spår kom spekulationen i alla gestalter, tills vi nu kunna anse söndagen för den tyngsta arbetsdag för tusentals män- niskor, för en ödeläggeisens dag för ännu större skaror samt för den bullersammaste för alla stadsbor.
För den, som blifvit van att hålla sjunde dagen som hvilodag, kännes det hela veckan som en afmattning i kropps- och själskraf- ter, när denna dags ro, frid och hvila blif- vit oss beröfvade, vore det ock endast genom något s. k. oskyldigt » tidsfördrif ».
T y den, som förstår uppskatta den välsignelse — om också blott i lekamligt afseende — som denna hvila innebär, den önskar snarare förlänga än fördrifva hvilodagen.
Och hur måtte det icke kännas ohyggligt för de otaligt många, som börja en mer eller mindre kropps- och själsansträngande arbets- vecka efter en söndag, tillbringad på kalas eller under många timmars dans af det mo- derna slag, som för åskådarens fantasi fram- trollar bilden af en trupp elefanter, jagande i vild skräck genom snåren i en urskog.
Eller hur månde värdshuskunden, den fi- nare som simplare, känna det på måndags- morgonen?
Ordet » frimåndag » ger oss en inblick i frågan, och lifvet lär oss, att många andra » geseller » än de, som tillhöra verkstäderna, hålla frimåndag, om det än sker inom fyra väggar.
En så allmän och inrotad osed som den att missbruka hvilodagen afskaffas ej genom borgerliga lagstadganden och, jag vågar tro det, icke någonstädes genom att maskera för- ströelse- och nöjeslusten genom kaffe- och te- fester med prädikobihang; ty äfven sådana sammankomster blifva, när de upptaga mest hela dagen och ett stycke af natten, förslö- ande för både kropp och själ.
Där hvarest sabbatens djupaste, kraftigaste betydelse för människolifvet är okänd, där måste tanken först riktas på det naturliga botemedel mot följderna af öfveransträngning, som vi äga i hvilodagen.
Det är icke nog med, att vår lagstiftning nu dragit omsorg, för att vissa klasser af tjänstemän och be- tjäning få söndagsfrihet, här måste göras ännu mera än så; här måste man hos alla klasser, alla stånd, hos den kristne som hos våra hedningar, hos den för all religion likgiltige som hos den stränge ensidige ifraren söka väcka ett lefvande begrepp om nödvändighe- ten af lugn, ro och hvila på söndagarne.
I alla djuptgående rörelser är det hemmet, som ger första stöten, och denna kan någon gång förefalla så skenbart obetydlig, att den så att säga tyckes blott vara gifven med ett lillfinger.
Vill man nu på ett i djupaste mening förnuftigt sätt råda bot på den tilltagande nervositeten, lifsledan, de otaliga krämporna, hvilka äro följder af en öfveransträngning, som drifves till sin spets just på söndagen, så måste reformen börja i hemmen.
Men denna början bör, för att hafva framgång, ingalunda blifva ett tvärt afbrott af alla nedärfda och ingrodda husliga vanor, utan den måste förekomma som ett nästan omärk- ligt utbyte af de falska söndagsnöjena och njutningarna mot den äkta sabbatsglädjen.
För det första måste både husfadern och husmodern — främst dock den senare — • un- der lördagen ordna det så med göromålen, att hela hushållet kan på söndagsmorgonen vakna med det ljufliga medvetande, att de är en hvilans och stillhetens dag, som nu hållit sitt intåg.
Det allra mesta af städningen är undangjordt på lördagseftermiddagen eller kvällen, frukosten i det närmaste ordnad och färdig att sätta på bordet, äfven middagsma- ten bör vara ordnad så, att det kräfver föga tid och arbete för att anrätta den.
Härige- nom inträder ett visst högtidligt lugn i hu- set; tjänare och matmor kunna ägna en stor del af förmiddagen antingen till att taga del i den offentliga gudstjänsten eller åt någon sund och god läsning.
Det naturliga välbefinnande, som en dylik förmiddagsstillhet medför åt hela hushållet, riktar snart uppmärksamheten på det orim- liga bruket att just på hvilodagen hafva ett ännu värre matstök, bråk och tillställningar med många rätter än under de sex arbets- dagarne, och man uppbjuder under veckans lopp sin uppfinningsförmåga för att så små- ningom kunna förenkla söndagens matsedel, utan att därför göra sabbaten till en otreflig; fastedag med frestelser för hushållets manliga medlemmar att äta utomhus.
Barnen vänjas vid att, åtminstone under förmiddagen, sysselsätta sig med stillsamma
196 I D U lekar, vare sig inne eller ute.
Härmed vin- nes icke blott den fördelen för dem själfva, att de göra den viktiga upptäckt, hurusom man kan hafva innerligt roligt, utan att väs- nas, utan de uppfostras därmed tillika till att hysa vördnad för sabbatshvilan, så att man ju kan våga hysa hoppet, att de själfva en gång skola komma att verka för, att arbets- trötta människors söndagsfrid icke i så hög grad som nu blir störd af förvildade barns larm, skrän och ohöfviskheter.
Börjar söndagen i hemmet med sabbats- stillhet, så skall säkert ingen ordentlig med- lem i arbetsamma familjer känna något syn- nerligt behof efter förlustelser af det vanliga slaget.
Det blir då hvarken till utvärdshu- sens bullrande lif eller till varietéteatrarne, som hågen står, och väl knappast till de of- fentliga promenadplatserna, ty ju mera män- niskan rättar sig efter den högsta vishetens anordningar, dess mera känner hon sig dragen till naturen, och dess klarare blir blicken och öppnare sinnet för skapelsens under, så att nya, friska glädjekällor alltjämt bli tillgäng- liga för henne.
När en familj lärt känna välsignelsen af söndagens fridfulla ro, förefaller blotta tan- ken på att ställa till bjudning på hvilodagen rent af barbarisk.
Detta jäktande, detta stök, detta underförstådda ackorderande med tjänarne om en ersättning för deras söndags- frihet, denna spänning i allas sinnen och så slutligen tröttheten, reaktionen, obehaget af » gilleoset », då gästerna lämnat huset; störd nattsömn — och så åter en arbetsvecka!
Ä r det att undra på, att så många, många, rika och fattiga, » sällskapsmänniskor » och arbetande män och kvinnor, duka under för ansträngningar, då de aldrig unna kropp och själ den föreskrifna söndagshvilan?
Man arbetar ifrigt, ja feberaktigt på, att, livarhelst man det kan, inskränka den dag- liga arbetstiden till åtta timmar, och detta sträfvande må ju gälla för hvad det kan, fast det kunde bli bråkigt nog för just själfva de demonstrerande, i fall likställighet skulle införas i detta fall.
Men märkligt är, att in- gen tyckes tänka på, att det är en långt större ansträngning att deltaga i vissa slags nöjen än att under lika lång tid utföra nå- got arbete, och att det kan taga hårdt på krafterna för dem, som ha mycken ledig tid att » slå ihjäl ».
I hvarje fall bör en så kort arbetsdag få öfverloppstimmar nog för det slags nöjen, som nu äro de mest vanliga, och skall här nu demonstreras, så borde det vara till vin- dande af en mera ostörd sabbatshvila.
Men bättre än demonstrationer är det goda föredömet i hemmen, ty det goda, nyttiga och iöraaftiga är, Gud vare lof, lika smittosamt som det onda, det dåraktiga och skadliga, fastän det förra, liksom solljuset, går fram i tysthet, då däremot det senare bryter fram med buller och dån.
Det är en känd sak — som bekräftas hvarje vecka i Iduns spalter — att kvinnorna feafva en stor benägenhet för att meddela hvarandra sina rön och erfarenheter, och vill nu bara en familj bland en hittills söndags- ödande krets försöka det yppersta medlet mot öfveransträngningens många och svåra följder, så skall helt säkert söndagshvilan, den ljuf- lliga, stilla högtidsstämningen blifva erkänd som en rent af underbar kur.
N " Utan hjärta ".
En miniatyrbild af HLGN.
7.|i8^) å den jämnslipade kala klippan, hvars fot oupphörligt öfverspolades af de i länga rader anstormande vågorna, en yttersta utpost mot den milsvida, solglittrande fjärden, som » gick hvit » för den hårda sydostbrisen, stod i en remna några alnar öfver vattnet en liten tall.
Det var en sådan där stackars förkrympt, dvärgartad martall, som riktigt kan väcka öm- kan.
Hon sträckte sina förtorkade, knotiga och vridna grenar, liksom en förtvinad skepps- bruten sträcker sina armar mot den räddande stranden, upp mot de ofvanför klippans krön tronande högstammiga och frodiga släktingarne, i hvilkas mörkgröna kronor trasten slog sina djupa toner.
Hon hade ljus i öfverflöd, ja, allt för mycket, men de få smulor jord, som fun- nos i renman, voro allt för mager kost, och de trefvarerötter hon skickat ut efter bättre näring hade blott funnit kala, härda graniten och vredo sig torra och urblekta som maskar.
Och dåligt fotfäste hade hon också; när höst- stormarne och yrvädren skakade och sleto i hennes torftiga lilla krona, det enda hon hade grönt, då gällde det att haka sig fast med för- tviflans kraft i den trånga remnan, som hade så litet att bjuda, men likväl var allt för den stac- kars tallen.
Hur kom hon dit, hvad skulle hon här att göra, där undergång, i alla händelser en bitter kamp för tillvaron väntade henne!
Fråga människorna därom, de människor, som vuxit upp på fattigdomens hårda, kala klippa, och som lika förtvifladt som den förkrympta tallen strida för sin existens!
Fråga dem: hvad haden I här att göra?
Är det icke ödet, slumpen eller hvad vi skola kalla detta obe- vekliga, som ofta kastar det starka härdiga lifsfröt på kala klippan och lika ofta låter det sjuka och maskstungna makligt gräfva ned sig i den feta, svarta myllan, — som ger den ene allt, den andre intet?
Var Stina Glad medveten härom, så sade hon det åtminstone inte.
Hon klagade aldrig.
Men hennes yttre, hennes väderbitna, af sor- gens fåror plöjda ansikte, hennes under tungt arbete krökta rygg, hennes trötta resignerade blick påminde om den stackars martallens stumma förtviflan.
Glad hette hon.
Det namnet hade hon ärft efter sin far, soldaten, — det enda han efter- lämnat.
Och detta namn var ju egentligen en grym ironi öfver hennes öde, hennes buttra, inbundna sätt.
Men det reflekterade hon icke öfver och ingen annan heller för resten.
Ända från barndomen hade tillvaron för henne varit en tyst, men därför icke mindre bitter strid.
En glädjeblixt hade dock upplyst hennes lif, flyktigt, snabbt försvinnande som en vinter- dags korta sol och efterlämnande dess mer tomhet och mörker.
Hon hade älskat.
Han var en dräng, en munter, men lättsinnig ture, som endast gycklade med hennes känsla, men hon afgudade honom med hela styrkan af en sent vaknad lidelse och hängaf sig åt honom med ett barns oerfarenhet.
Sagan lyktade så, att han en vacker dag drog öfver till Amerika, utan ens ett afskedsord till henne, som nu stod ensam, dubbelt ensam med sin sorg, sin fattig- dom och sin skam.
Ty det var på det sättet lille Erik kom till världen.
Och nu gällde det att taga i dubbla tag.
I dag låg Stina på golfvet i patron Berg- kvists våning och skurade.
Julhögtiden stun- dade, patron väntade gäster, huset vändes upp och ned, det fejades och putsades i hvarje vrå.
Där ute låg en egendomligt tung halfdager öfver den snötäckta nejden.
Allt var så märk- värdigt högtidstyst, endast då och då hördes borta från vägen en selklockas melankoliska pinglande eller skränet af några kråkor, som höllo samkväm på iskanten vid den hälft till- frusna ån, som slingrade sig förbi på andra sidan trädgården.
Patron Bergkvist kom med brådskande steg in i handkammaren, där fru Bergkvist stod och räknade genom sitt duktyg.
Han var upprörd och glömde till och med att taga af sig mössan.
Frun stannade midt i räkningen och såg oroligt på honom.
» Har det händt något? » » Är det inte det jag alltid har sagt, » ut- brast patronen, utan att låtsa om frågan, » att de välsignade ungarne till slut skulle komma i olycka.
.
.
» » För Guds skull.
.
!
» Frun vardt helt blek och grep honom i armen.
» Nej, nei, lugna dig!
Det är gudskelof ingen af våra.
Det är Stinas Erik, som gått ner sig. » Frun drog ett lättande andetag.
Men så blef hon plötsligt allvarsam.
» Du menar väl inte, att han ä r.
.
.
?
» » Död, j o!
Det dröjde en stund innan olyc- kan varsnades och folk kom till.
Och inte hjälpte det, hur mycket man rullade och gned honom.
Jag kommer just från rättarens, där de burit in honom. » » Stackars barn! » » Det värsta blir nu att underrätta modern.
Hon vet ingenting. » » Ack, ja det är sannt!
Hur skall den stac- kars människan ta det? » Patron Bergkvist skrufvade sig oroligt och tog i med en viss hetta: » Folk kunde se efter sina ungar en smula, så hände inte så ' nt här.
Du får emellertid säga henne det så skonsamt som möjligt. » » Skall jag?
Nej, Olof, dst har jag inte styrka till. » » Prat!
Någon måste göra det.
Och du är närmast till det.
Ni kvinnor äro mera fin- känsliga.
Jag skulle gå allt för burdus på saken. » Fru Bergkvist tvekade ett ögonblick.
» Nå ja, » sade hon, » det blir väl bäst så. » Hon gick.
Patron Bergkvist satte sig på bordet och väntade, synbarligen rof för en när- vös spänning.
Efter en stund återkom fru Bergkvist.
Det syntes, att hon gråtit.
» Nå? » frågade patronen.
» Sannerligen jag förstår den människan.
Hon tog det så märkvärdigt lugnt, bleknade litet förstås, men hon skrek inte, hon fällde inte en tår.
Jag skulle ha svimmat i hennes ställe. » » Hon har inte dina nerver, » anmärkte pa- tron Bergkvist litet maliciöst.
» Jag kunde inte låta bli att gråta.
Men hon — nej, inte så mycket som en snyftning.
Och så när jag sa ', att hon kunde sluta arbetet, svarade hon: Tack, goda frun, men jag har bara en liten bit kvar, och hvad som händt har händt.
Så sa ' hon och fortsatte skurningen.
Är det inte obegripligt? » » Så ' nt där folk är då utan hjärta, » utbrast herr Bergkvist med en viss skärpa i tonen.
» De ta sig inte af någonting.
Visst var un TH. L U N D ~ * K a p p a f f ä r
(gen ett påhäng för henne, och ful var han som en bortbyting, men en mor är väl ändå en mor.
— Nåja, på det hela taget är jag glad öfver, att hon inte ställde till något väsen.
Det är alltid litet obehagligt. » Ett par timmar senare, då det redan börjat skymma, satt Stina Glad på enspännaresläden bredvid Per Kusk.
Patron hade gifvit henne en tiokrona till begrafningen, och frun hade skickat ner en stor korg julmat.
Stina hade tackat, men kallt som alltid.
Hon hade icke ens låtit märka någon rörelse, när hon fick se den döde sonen inne hos rättarens.
» Som jag säger, så ' nt där folk är utan hjärta! » hade patron upprepat till sin fru, där han stod i fönstret och såg efter släden.
Och frun hade nickat bekräftande.
Per Kusk satt och valkade sin tuggbuss oroligt från ena sidan till den andra.
Han an- såg, att han borde säga några tröstens ord, men visste inte riktigt, hur han skulle börja.
Då och då sneglade han tillbaka i släden; där låg den lille döde insvept i en sjal.
» Det blir en ledsam jul för dig, Stina, » yttrade han omsider.
» Men det står ju i skrif- ten: Herren gaf och Herren tog! » Per Kusk suckade.
Men Stina satt orörlig och tyst.
Per sneglade på henne för att ut- röna, hvad verkan hans filosofiska tröstegrunder gjort på henne.
» Jag förstår nog, att det skall kännas tungt, » fortsatte han efter en stund.
» Men du får inte ta det så djupt — och sanningen att säga var allt pojken en svår börda för dig.
Det är besvärligt att föda upp ungar, när en är fattig. » » Bry du dig inte om mig, utan sköt dig själf, » svarade Stina vresigt.
Per Kusk brum- made något i skägget, men yttrade ingenting vidare, utan satte hästen i raskare fart.
Han stannade utanför en nästan fallfärdig koja, där Stina bebodde ett litet krypin.
Sedan han satt af korgen — Stina lyfte själf ned sonens lik — tog han ett kort adjö och smällde på hästen.
Vid vägkröken såg han sig om och mumlade i förtretad ton: » Hon har då inte hjärta för två styfver, det är visst och sannt. » Men inne i det låga rummet, som svagt be- lystes af en liten osande lampa, låg lille Erik på den tarfliga, lappade, men snygga bäd- den.
Och en kvinna med fårade drag knäböjde bredvid denna, öfverhöljde det lilla fula, bleka och magra ansiktet med kyssar och smekningar och grät bittert, hejdlöst som endast en moder kan gråta vid sitt enda barns dödsbädd, som en människa gråter, hvilken förlorat allt, allt i världen.
Lifvets bittra kamp hade gjort henne hård emot andra deltagande och kommit henne att sluta sina känslor inom sig.
Men här såg henne ingen — • här kunde hon gråta och vrida sina händer i förtvinad sorg.
Och det var därför världen sade, att hon var » utan hjärta ».
Ingenting kan liknas vid kvinnans uthållig- het, ömhet, hängifvenhet.
Man glömmes af sina bröder och vänner, misskännes af sina kamrater, men aldrig af sin moder, sin syster, sin dotter, sin älskade.
F. A. de Ghateaubriand.
&gt;rottninggfatan S V E N S K A D U 197 N FOLKSKOLANS APPROXIMATIV BERÄKNING VISAR, ATT AF NÄRA EN l MIL- LION BARN ENDAST 6 8, 6 2 8 ERHÖLLO SKOLUNDERVISNING.
HALFSEKELS- GENOM 1 8 4 2 ÅRS FOLKSKOLESTADGA INFÖRDES NU OBLI- GATORISK SKOLGÅNG, HVARJÄMTE STADGADES, ATT HVARJE FÖRSAMLING MÅSTE HAFVA MINST EN FOLKSKOLA, LÄRARNES AFLÖNING BESTÄMDES OCH REGLERADES, EN.
MIMIMIKURS FÖR UNDERVISNINGEN STADGADES O. S. V. ÄNNU GÄLLDE DOCK BESTÄMMELSEN, ATT OMKOSTNADERNA FÖR UNDERVISNINGEN SKULLE BESTRIDAS AF FÖRSAMLINGEN.
ÄNDRING HÄRUTIN- NAN SKEDDE FÖRST PÅ 1870-TALET.
I SAMBAND MED 1 8 4 2 ÅRS REFORM FÖRESKREFS INRÄTTANDE AF FOLKSKOLLÄ- RARESEMINARIER.
TVÅ SÅDANA HADE DOCK REDAN FÖRUT INRÄTTATS: DET ENA EN NORMALSKOLA I STOCKHOLM 1 8 3 0 AF SÄLLSKAPET FÖR VEXELUNDERVISNINGEN, DET ANDRA AF LUNDS DOMKAPITEL I LUND 3 8 3 8.
I SAMMANHANG MED REFORMEN UPPRÄTTADE STATEN FOLKSKOLLÄRARESEMI- NARIER I STOCKHOLM, SKARA, STRENGNÄS, KALMAR M.
fl.
STÄDER.
JUBILEUM firas lördagen den 1 8 juni öfver hela vårt land.
Och den dagen är värd att högtidlig- hållas!
Den är ägnad minnet af en af de största segrar vi vunnit öfver oss själfva och på egen mark, den förvarar hågkomsten af den 1 8 juni 1 8 4 2, den viktiga dag, då verklig folkbildning infördes i Sverige, då de sporadiska och illa organiserade försöken till folkundervisning systematiserades och fördes tillsammans till en kraftig och ordnad insti- tution, hvilken än i dag lefver, större och kraftigare än någonsin, aktad och erkänd af alla, lofvande en ännu starkare utveckling i framtiden.
V i kunna fira denna dag med glädje och stolthet vid tanken på, hvad denna institution under det gångna halfseklet uträt- tat, och vi skänka den så mycket hellre vår beundran, som vi väl veta, hvilka oerhörda svårigheter den i sitt arbete haft att bekäm- pa, och hvilka lysande resultat den det oak- tadt lyckats uppnå.
Dess förtjänst är det, att vi nu kunna med framgång träda fram, då Europas folk täfla i fråga om den bild- ningsgrad, som utmärker nationen såsom sådan.
DET VAR BESTÄMDT, ATT DEN NYA STADGAN SKULLE VARA PRAKTISKT GENOMFÖRD TILL 1 8 4 8.
SÅ FORT GICK DET DOCK EJ.
DEN OBLIGATORISKA SKOLGÅNGEN GJORDE SVÅRIGHETER, OCH LÄRAREKRAFTER FUNNOS EJ STRAX ATT TILL- GÅ.
MEN SÅ SMÅNINGOM KOM FOLKSKOLEUTVECKLINGEN SIG I GÅNG, JÄMNT OCH SÄKERT.
1 SYNNERHET UNDER 1860-TALET SYNES DENNA UTVECKLING SKJUTIT GOD FART.
AR 1 8 6 8 — DEN NYA STADGAN HADE DÅ VERKAT I J SEKEL — HADE ANTALET BARN VUXIT TILL 5 2 0, 5 4 6, UN- DERVISADE I FOLKSKOLORNA AF 3, 3 5 4 LÄRARE OCH 4 0 8 LÄ- RARINNOR, HVARTILL KOMMA FÖR SMÅSKORNA 1, 7 0 7 LÄRA- RINNOR OCH 1, 6 7 6 LÄRARE.
FOLKSKOLANS UTVECKLING VAR DÄRMED INGALUNDA AFSTANNAD.
ÄR 1 8 8 4 • — LÄNGRE STRÄCKER SIG EJ DEN OFFICIELLA STATISTIKEN — FUNNOS I LAN- DET NÄRA 1 0, 0 0 0 SKOLOR MED 4, 9 0 4 LÄRARE, 6, 5 0 5 LÄ- RARINNOR OCH 6 6 6, 9 4 1 BARN.
DEN 1 8 JUNI 1 8 4 2 ÄR SVENSKA FOLKSKOLANS REFOR- MATIONSDAG, MEN DET ÄR EJ DESS FÖDELSEDAG.
FÖR ATT FINNA DEN, MÅSTE MAN GÅ LÄNGRE — UNGEFÄR 3 0 0 ÅR — TILLBAKA I TIDEN, TILL SLUTET AF 1 5 0 0 TALET.
DÄR FINNA VI DE FÖRSTA FOLKSKOLORNA, DE S.
K. BARNSKOLOR- NA.
NÅGON BESTÄMD TIDPUNKT FÖR DESSA SKOLORS UPP- RÄTTANDE KAN EJ UPPGIFVAS; SÅSOM VÅR ÄLDSTA FOLK- SKOLA ANSES DEN SKOLA, SOM ÄR BELÄGEN VID STORA TUNA KYRKA I DALARNE, HVILKEN SKALL HAFVA FUNNITS TILL SÅ TIDIGT SOM 1 5 5 9.
DESSA BARNSKOLOR VORO MYCKET FÅTALIGA, OCH DEN UNDERVISNING, SOM DÄR MEDDELADES, ANTAGLIGEN GAN- SKA PRIMITIV.
UNDER 1 6 0 0 TALET VIDTOGOS, MEST PÅ PRÄSTMÖTEN, ANORDNINGAR FÖR ATT HJÄLPA UPP FOLKUN- DERVISNINGEN, OCH KLOCKARNE TILLHÖLLOS ATT BITRÄDA VID DENSAMMA.
FÖRST 1 0 8 2 TYCKES SVENSKA FOLKET HAFVA UPPTAGIT DENNA VIKTIGA FRÅGA; ALLMOGEN BE- GÄRDE DÅ, ATT K.
M:T VILLE INRÄTTA BARNSKOLOR OCH GIF- VA DESS » PRSEEEPTORER » NÅGOT UNDERHÅLL.
E N VIKTIG ÅTGÄRD, KANSKE EN FÖLJD AF DENNA ANHÅLLAN, VAR STAD- GANDET I 1 6 8 6 ÅRS KYRKOLAG ATT UNGDOMEN BORDE LÄRA SIG LÄSA OCH FÖRSTÅ SIN KRISTENDOM, ETT MÅL SOM YT- TERLIGARE BEFORDRADES GENOM ORDNANDE AF KONFIRMA- TIONSUNDERVISNINGEN OCH HUSFÖRHÖREN.
LIKSOM 1600-TALET SÅLUNDA ÄGNATS ÅT ATT FRAMHÅLLA NÖDVÄNDIGHETEN AF ATT BIBRINGA UNGDOMEN BOKLIGA FÄRDIGHETER, ANVÄNDES 1700-TALET HUFVUDSAKLIGEN TILL ATT SÖKA ANSKAFFA LÄRARE.
MEN DET GICK LÅNGSAMT; TILLSÄT- TANDE AF LÄRARE BERODDE PÅ FÖRSAMLINGARNA OCH SKEDDE SÅLUNDA TEMLIGEN GODTYCKLIGT.
D E FÖRMANINGAR OCH ÖNSKNINGAR, SOM REGERINGEN I DETTA FALL UTTALADE, SY- NAS EJ HAFVA HAFT SYNNERLIG VERKAN.
MED AFLÖNIN- GARNA.
VAR DET NATURLIGTVIS UNDER SÅDANA FÖRHÅLLANDEN DÅLIGT, OCH I ALLMÄNHET SYNES INTRESSET FÖR FOLKSKOLE- SAKEN EJ HOS KOMMUNERNA HAFVA VARIT SYNNERLIGT STARKT.
FLERTALAT FOLKSKOLOR FRÅN DENNA TID HAR OCKSÅ UPPRÄTTATS AF ENSKILDA PERSONER.
MED 1800-TALETS INGÅNG BÖRJADE FÖR DEN SVENSKA FOLKSKOLAN EN BÄTTRE TID.
FLERE SÄLLSKAP, DÄRIBLAND TVÅ » SÄLLSKAP FÖR VEXELUNDERVISNINGENS BEFRÄMJANDE » ARBETADE IFRIGT OCH MED GODT RESULTAT PÅ ATT HÖJA FOLKSKOLAN.
MEN DET VAR ETT SVÅRT ARBETE FÖR EN- SKILDA FÖRENINGAR, OCH DET GODA, SOM DE I ENSTAKA FALL KUNDE UTRÄTTA, VAR EJ TILLRÄCKLIGT FÖR ATT GIFVA NÅGON ALLMÄN LYFTNING ÅT HELA LANDETS FOLKSKOLEVÄ- SEN.
SÅDANA GENOMGRIPANDE ÅTGÄRDER MÅSTE KOMMA FRÅN STATSMAKTERNA.
OCH DE UTEBLEFVO EJ HÄLLER.
RIKS- DAGEN SKREF 1 8 3 5 TILL K.
M:T OCH BEGÄRDE ATT FÅ UN- VISNINGSVÄSENDET ORDNADT, K.
M:T ANAT EN PROPOSITION I FRÅGAN, HVILKEN BEHANDLADES VID RIKSDAGEN 1 8 4 0 — 4 1, OCH HVARS RESULTAT BLEF 1 8 4 2 ÅRS FOLKSKOLESTADGA.
Det är med glädje och stolthet vi kunna se tillbaka på denna utveckling, och säkert skall, då dagen i hela vårt land firas, man ej heller glömma den klass, de män och kvinnor, hvilkas plikttrogna och ansträngande arbete årtionden igenom bidragit till detta lysande resultat.
I detta arbete har den svenska kvinnan en ingalunda obetydlig an- del, och om än hennes direkta verksamhet i folkskolans tjänst först senare tog sin början, har den i stället gått så mycket hastigare framåt.
Det var ju för öfrigt naturligt nog, att makan och modren skulle i första hand känna sig berörd af och intresserad för en utveckling, som så småningom flyttade en del af omsorgen för barnens intellektuella utbild- ning från hemmet till skolan.
Från början torde nog denna utbildning betraktats såsom en hemmets rättighet och plikt.
Denna åsikt kvarlefde länge nog, och ännu vid 1823 års riksdag, då skolfrågan allvarsamt var på tal, fick den ett uttryck i biskop af Vingårds ord: » Enligt naturens ordning tillkommer den första barnundervisningen föräldrarne.
Denna sköna rättighet lär ock den fromma modern utan nödtvång icke föryttra. » I den mycket omtalade s. k. Rudenschöldska metoden före- kommer också ett slags föreningslänk mellan skolan och hemmet i den s. k. hemskolan.
Under denna tid visade sig kvinnornas in- tresse för folkskolan, då de ej fingo direkt deltaga i verksamheten i skolan, genom an- slag och donationer till förutvarande eller nya skolor.
Sådana af kvinnor upprättade eller understödda skolor finnas i mängd såsom Gjörloffska skolan i Landskrona, Estuna soc- kenskola, Allerums (högre) folkskola, Philip- sénska skolan i Stockholm och många andra.
Denna medelbara verksamhet öfvergick snart till en mera omedelbar och direkt ingri- pande, då de första folkskollärarinnorna trädde i tjänst.
Tidpunkten när detta skedde kan DET VAR OCKSÅ HÖG TID ATT REFORMEN GENOMFÖRDES.
ej säkert uppgifvas.
I ett äldre arbete på- AR 1 8 3 9 FUNNOS I 2 3 0 8 FÖRSAMLINGAR ENDAST 9 8 6 FASTA SKOLOR OCH I 1 2 1 1 — MER ÄN HALFVA ANTALET stås, att redan 1844 10 lärarinnor skulle — FÖRSAMLINGAR SAKNADES BÅDE FASTA OCH AMBULATO- verkat i folkbildningens tjänst.
Dessa hafva RISKA SKOLOR.
FÖR ATT UNDERVISA DE FASTA SKOLORNAS i så fall antagligen varit småskollärarinnor; 4 3, 2 7 7 BARN FUNNOS 1, 0 3 0 LÄRARE, AF HVILKA FLERTALET ÅTNJÖT SÅSOM ERSÄTTNING FÖR SITT BESVÄR — 5 0 RDR småskolan, hvilken nära hemmet skulle sörja BANKO PR ÅR.
LÖNERNA UTGINGO PÅ HVARJEHANDA SÄTT; för den första undervisningen, blef nämligen FLERTALET UTBETALADES AF KOMMUNERNA ELLER GENOM AF- det första fältet för kvinnans verksamhet på GIFTER AF FOLKSKOLEBARNEN, ENDAST 9 8 SKOLOR KUNDE detta område.
VID DENNA TID FRÖJDA SIG ÅT BIDRAG AF STATEN.
MED BARNENS SKOLGÅNG VAR DET HÖGST USELT BESTÄLLDT.
E N Men officielt gjorde kvinnan sitt inträde i &gt;FF =3 " j- B I L L I G A S T E, S T Ö R S T A M E N U R V A L B E S T Ä M D A - HC^ P R I S E R.
i DUN 198 folkskolans tjänst först på 1850-talet.
Detta skedde genom två kungliga förordningar af den 29 september 1853 och den 21 oktober 1859.
I dessa förordningar förklarades, att i folkskolorna jämväl må antagas lärarinnor, hvilkas skicklighet blifvit af något seminarium pröfvad och godkänd.
Detta stadgande är af särskild vikt och intresse; genom detsam- ma erkändes officielt för första gången kvin- nans rätt att söka anställning i statens eller kommunens tjänst.
De praktiska följderna af detta påbud blef- vo dock ej genast synliga.
Det saknades nämligen seminarier för utbildande af lära- rinnor.
Denna brist blef dock snart af hjälpt.
År 1860 förvandlades seminarierna i Skara, Strengnäs (sedermera indraget) och Kalmar till folkskollärarinnesemioarier och 1861 in- rättades folkskollärarinneseminariet i Stock- holm, som redan första året räknade 56 ele- ver.
Sedermera har antalet inom folk- och småskolan verkande kvinnor varit i oupphör- lig stegring.
1868 räknade dessa skolor 2115 lärarinnor och år 1884 ej mindre äu 6505, oberäknadt dem som undervisade i öfnings- ämnen och handslöjd.
Det är sålunda ur mer än en synpunkt en för den svenska kvinnan glädjande och viktig minnesfest, som nu skall firas.
Säkert är också, att hon gärna skall deltaga däruti och gifva den den karaktäristiska prägel, som den bättre än på något annat sätt kan få, därigenom att hemmets och barnuppfostrin- gens representant, kvinnan, deltager i den- samma.
Detta är det vackraste vittnesbördet om folkskolans verksamhet, den skönaste blomman i den minneskrans, som svenska folket i dessa dagar med tacksamhet räcker svenska folkskolan.
H, V. iduns skollofskoloni.
I den tidiga sommarmorgonen i går torsdag samlades vid Blasieholuiskajen en ungdomlig skara, åtföljd af afskedstagande föräldrar, syskon och vänner.
När ångaren Östhammar på slaget 6 lade ut från land, slöt sig truppen af ett 20- tal bleka småttingar samman på dess öfverdäck, näsdukar viftade en sista hälsning, och barna- ögon lyste af glad förväntan mot de fria, an- genäma sommardagar, som nu förestodo.
Man tyckte sig nästan se, hur redan den första friska fläkten utifrån saltsjöfjärden dref upp färgen en nyans på alla dessa kinder, som blekts öf- ver skolans lexa den långa vintern, ja, helt visst ännu mer i de fattiga hemmen vid trånga gränder, dit sällan en solstråle hittade.
Det var - » Iduns skollofskoloni » som anträdde sin sommarutflyttning.
V i skulle ha önskat, att I alla, varmhjärtade läsarinnor, som med Eder skärf bidragit till det vackra målet att bereda en stärkande lacdtvistelse för några veckor åt dessa barn, kunnat närvara för att själfva ur deras strålande ansikten, ur mödrar- nas på stranden af glädje tårade ögon hämta den bästa tacken.
Genom den sällsynt sköua Väddökanal styr- des nu färden till Boda gård i Edebo socken, samma ställe som de föregående åren begag- nats för kolonien, och hvilket visat sig hvad läge, frisk hafsluft, utrymme och öfriga be- kvämligheter beträffar ypperligt motsvara alla anspråk.
Skollärarinnan fru Fredrique Falk är äfven i år koloniens föreståndarinna, en garanti för den ömmaste och erfarnaste ledning.
Som hen- nes niedhjälparicnor medfölja en hennes dotter och en tjänsteflicka.
Kolonien består, som nämndt, af 20 barn, af hvilka 9 flickor och 11 gossar, utvalda från de flesta af hufvud- stadeus församlingar.
Man har vid valet till- sett, att de mest behöfvande och på samma gång förtjänte kommit i åtanke, och med tvänne ömmande undantag därvid oek utsett barn, hvilka ej under föregående somrar åtnjutit nå- gon sådan landtvistelse.
Den framstående barnläkaren d:r Carl Flens- burg inmönstrade äfven i år före afresan den lilla skaran, och kommer han att följa de sa- nitära resultaten af sommarvistelsen för att sedermera kunna framlägga dem för Iduns lä- sarinnor.
Insamlingen till » Iduns skollofskoloni », som ännu ej i år lämnat lika vackert resultat som de föregående, fortgår allt fortfarande, och mottagas de minsta bidrag med varm tacksam- het.
Det är nu de stora utgifterna taga sin början, vid hvilka naturligtvis de största kost- naderna betingas af en sund, kraftig och rik- lig kost, åt hvilken alltid vid Iduns skollofs- koloni ägnats den utmärktaste omsorg, då på intet vis de välgörande verkningarna af landtluft och bad bättre kunna understödjas hos dessa svaga barn från knappa hem.
Vi fortsätta här redovisningen för hitintills influtna medel: Transport från föregående redovisning:, 590: 80, nyinflutna medel: Fyra lyckliga syskon, Östersund, 2: —; Olga och Gustaf, Sollefteå, 2: —; Små na- turälskare 2: —; Sofia Enström 2: —; 08-årig fö- delsedag 10: —; Bertil, Gunnar och Elsa 3: —; från Ställdalen 2: —; ur lille Georgs sparbössa 1: 5 0; Mia F., S. Wram, 1: —; Sigrid C l: —; lilla Do- ris 1: —; H.
H.
S. 2: 5 0; Nils och Barbro 1: —; lilla Sonja, Hafverö, 5: —; från Iduns prenumeran- ter i Burträsk 13: 4 0; Hjälpsam i Arboga 1: 5 0; Brita F. i L — g 1: —; E — a C — e, Sölvesborg 2: —; Anonyma 0: 2 5; Moli 5: —; M.
L.
5: —; Rudolfs och Georgs sparbössor 0: 60; Liten Astrid 2: —; Eia 1: — -; H — 1.
2; —; från Moster och lilla Lisa, Wexlö, 5: —; A n.
Z.
1: —; E. Hagberg 1: —; Mattis och Toril, Sorunda, 3: —; E.
H.
2: —; Li- ten Ragnhild 2: —; från prenumeranter i Kungs- backa 5: —; Klubben 4: — •; Svea 1: —; Maria S. 5: —; Fyra lyckliga syskon på landet 2: —; Asker- sundsbor 10: 5 0; Eilen K. och Ine H.
,.
Malmö, 6: —; J.
V.
5: —; Summa: 708: 05.
" Gamla fröknar ".
Reflektioner af Helena Nyblom.
(Forts.) hur många familjer finns det icke en så- dan äldre moster eller faster, som är sina syskons högra hand, den som alltid är redo att hjälpa, som det alltid skall skickas bud efter, — i synnerhet när det är något galet på färde, — som alltid är att lita på, som har pröfvat litet af hvarje här i lifvet och kan användas till allting.
Ä r det brådt med sömnad till barnen, ha de små någon farlig sjukdom, är det mamma själf, som måste ligga till sängs, skall det flyttas, packas eller bytas tjänstefolk, — all- tid är det denna moster eller faster, som skall komma och vara till stöd och hjälp.
Månne sådana familjer tänka på, huru de skulle be- finna sig utan denna kvinna, som alltid endast ger — kärlek, arbete, tid och krafter, och som först försvinner, då allt är lyckligt och väl igen och familjens sedvanliga med- lemmar kunna vara lyckliga utan henne.
Jag har ofta observerat, hur en sådan kvinna förstår alla de mest olika ting och med stilla böjlighet och snabbhet kan öfvergå från det ena till det andra.
Gäller det att vaka långa nätter vid ett barns sjuksäng, då är hon den, som man bäst kan lita på.
En ung mor är ofta öfveransträngd af att få och sköta sina barn.
Moster är starkare, kan lättare vaka och har varit med så många gånger, när det var fara på färde, att hon är duktigare än någon sjuksköterska.
Och när hon har gifvit all sin omsorg och all sin kärlek till ett af de andras barn, måste hon dock till sist nöja sig med att bli satt i andra rummet, ty i de ömmaste ögon- blicken ropar icke barnet: » moster », utan » mamma »!
Gäller det att hålla sömnen borta från de nödvändiga och svåra lexorna, är en sådan moster en märkvärdigt tålig förare, antingen det är genom en svår räkneuppgift, genom de franska verben eller genom det röda hafvet med Israels barn.
Har någon hufvudvärk, kan moster massera bort den, skall det vara kalas för dockorna, kan ingen arrangera det så bra som hon, ha barnen en hemlig längtan, en brinnande ön- skan, som de gärna vilja ha realiserad, är moster » den teologiska vägen », på hvilken de säkrast nå sitt mål.
Den som har uppgifvit att sysselsätta sig med sin egen person, får en alldeles uuderbar förmåga att gissa sig till och understödja an- dras planer och önskningar.
Jag har kännt sådana ogifta tanter, icke en, utan en hel mängd, af hvilken hvar och en i sin familjekrets var den räddande hjälpen, som gick från det ena rummet till det andra för att taga det svåraste på sig själf och rödja besvärligheterna ur vägen för dem, som voro lyckliga.
F å människor ha förefallit mig så nära besläktade med englarne genom sin gränslösa förmåga till uppoffring, sin obe- skrifliga ödmjukhet och själfförglömmelse.
Så finns det andra ogifta kvinnor, som icke ha en så stor krets att verka för, men som ha fått till uppgift att uteslutande lefva för en gammal far, en ensam gammal bror, en äldre släktinge, som de icke kunna öfverge.
En sådan kvinna har det kanske ännu svårare än hon, som går från hem till hem för att hjälpa, och som dock ofta måste kän- na, hur välkommen hon är.
Det är otroligt, hvad en ensam gammal herre kan fordra af den kvinna, som uppoffrar sig för honom!
Visserligen kunna de äkta männen vara fordrande, men jag tror icke, att de i despotisk egenkärlek kunna gå upp emot en gammal sjuklig bror eller far, en fordrande och nykfull gammal farbror.
Det vare långt ifrån mig att säga, att alla förhållanden mellan ogifta flickor och deras föräldrar eller syskon äro sådana.
Man har j u sett, hur en bror eller syster ha kun- nat lefva till sin sena ålderdom i det lyckli- gaste samlif, eller hur en gammal dotter har kunnat sörja öfver sin fars död, då han var en ålderstigen man, med en smärta, som vi- sade, att med honom det bästa och enda hon ägde var beröfvadt henne.
Goda och lyckliga förhållanden finnas j u i alla sammanställningar af det mänskliga lifvet, men jag vill hufvudsakligen fästa mig vid de vanskliga uppgifter en ogift kvinna har att lösa, I våra länder väljer en hustru som oftast
IDUN sin man själf, och är hon icke nöjd med sitt öde, får hon skylla sig själf.
Men man väl- jer icke sina föräldrar, sina syskon eller sin öfriga familj själf, och ingen har rätt att för evigt binda tillsammans två människor, som icke äro bundna genom äktenskapet.
Eu ogift kvinna, som plågas af en egois- tisk far eller bror eller äldre släktinge, som hon är beroende af, kan söka sin befrielse.
Men hur ofta finner man icke, att hon icke gör det?
Hur ofta ser man icke en sådan uppoffrande dotter eller syster stanna på sin plats intill det sista och sysselsätta sig med ett otillfredsställande arbete — eller intet ar- bete alls.
Det finns gamla människor, som vilja, att man i det oändliga skall spela kort med dem eller sitta och småprata om ingen- ting; — och detta innehållslösa lif stå många gamla flickor ut med, utan att beklaga sig, utan att bli retliga, ja, ofta utan att bli små- aktiga.
De kunna i sådana förhållanden visa den stora styrkan hos en mänsklig själ, som lif- när sig af en andlig föda, som är deras hem- liga skatt, och hvilken håller dem friska, goda, ja, glada midt i den mest triviala, enformiga och dödande omgifning.
Ä r däremot den person, af hvilken en ogift kvinna är beroende, en intelligent och verk- sam människa, hur ofta har man då icke sett, hur en dotter eller syster kan vara en be- gåfvad fars eller brors högra hand, både som praktisk hjälp och som andlig kritik.
Mån- gen vetenskapsman har en sådan kvinnas hjälp att tacka för framgången i sitt arbete; hon har varit den, som lättat den tråkigaste delen af arbetet för honom genom att uppsöka och afskrifva material, hon har hjälpt hans minne, undanskaffat alla störande inflytanden och i tider af tvifvel och oro varit den sporrande tro och den uthålliga vilja, som ha stärkt mannens arbetskraft.
Att sådana ensamma kvinnor, — kvinnor utan ett eget hem, — både känna sig nyt- tiga och lyckliga, — därpå finnas allt för många bevis, för att man skulle kunna tvifla. '
Men nu kommer den sista kategorien af ogifta kvinnor, — de som äro absolut en- samma, och som i denna isolerade ställning ha en mindre eller större förmögenhet, som gör det obehöfligt för dem att frivilligt ställa sig i beroende af andra.
Det är dessa kvinnor, som, beröfvade alla närmare kärleksband, taga det till sin uppgift att älska mänskligheten.
Deras tid tillhör dem, deras dag tillhör dem, och hvem kan göra sig blind och döf för det faktum, att för en hvar, som vill tjäna sin nästa, finns det med hvarje morgon, som uppgår, oändliga tillfällen därtill.
Där finns ju hela den skara af ensamma sjuka, ensamma gamla och ensamma barn, som mest af allt behöfva sympati, behöfva känna, att det finns någon, som vill dem väl, någon, som kommer till dem och icke glöm- mer dem.
Huru en ensam människa, som har sin hälsa, ett, ögonblick kan beklaga sig öfver att hon ingentiDg har att göra, tyckes ofattligt.
Det arbete, som föreligger, är helt enkelt omöjligt att hinna, och det fordras härskaror af arbetare för att lyfta en ringa del däraf.
Visserligen har samhället gjort mycket och gör mera för hvar dag; hospitaler, sjukhus, fattigskolor, omsorg för de fattiga i hemmet äro hjälpmedel, som beständigt utgrena sig längre och längre.
Men det ligger något i det rent personliga intresset, det direkta deltagandet mellan män- niska och människa, som också har sin bety- 399 DELSE, KANSKE DEN ALLRA STÖRSTA, OCH HVARS VÄL- GÖRANDE NÅGRA INVERKAN KNAPPT KAN ERSÄTTAS AF OFFENTLIGA INSTITUTIONER, OCH DETTA VÄRF, DETTA ATT BRINGA HJÄLP ATT LEFVA ELLER HJÄLP ATT LIDA FÖR SINA MEDMÄNNISKOR, ÄR ETT VÄRF, HVAR- TILL DEN, SOM ÄR FRI OCH ENSAM, KAN ÄGNA SIG BÄTTRE ÄN NÅGON ANNAN.
JAG ANSER, ATT DE NÄRMASTE PLIKTERNA BÖRA VARA DE VIKTIGASTE FÖR ENHVAR.
EN FÖR ATT GÅ PÅ MÖTEN OCH FILANTROPISKA KOMITÉER, SKULLE ENDAST DÅLIGT TJÄNA DET GODAS SAK.
LYCKLIGTVIS KUNNA ALLA, GIFTA OCH OGIFTA, MÄN ATT OCH KVINNOR, ALLTID FÅ MÅNGA ANLEDNINGAR GE NÅGOT AF SIN TID OCH SINA LIDANDE FÖR MEDMÄNNISKOR, KRAFTER TILL MEN DET KAN DE FLESTA BLI EN HUFVUDUPPGIFT, DE författarinnor.
VID EN AF * HUSTRU OCH MOR, SOM SK ILLE LÄMNA SINA EGNA BARN FÖR ATT SKÖTA ANDRAS, FÖRSUMMA SITT HUS Prisbelönta FREDRIKA BREMER-FÖRBUNDET ANORDNAD PRISTÄFLAN FÖR BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER HAR FÖRFATTARINNAN AF TÄFLINGSSKRIFTEN » SIGTRYGG TORBRANDSSON » TILLDE- LATS FÖRSTA PRISET, 3 0 0 KR., SAMT FÖRFATTAREN AF » FRÅN NORDISK ROT » DET ANDRA PRISET, 1 0 0 KR.
VID ÖPPNANDET AF NAMNSEDLARNE BEFANNS DEN FÖRRA SKRIF- TEN VARA FÖRFATTAD AF DEN ÄFVEN FÖR IDUNS LÄSARINNOR BEKANTA SKRIFTSTÄLLARINNAN FRU MATILDA LÖNNBERG F. STÅLHAMMAR, OCH DEN SENARE AF FRU MARIA ANHOLM, F. ÖBERG.
Sitt silfverbröllop FIRADE FÖRLIDEN LÖRDAG I BERGEN DEN RYKTBARE NORSKE KOMPOSITÖREN Edvard Grieg OCH HANS MAKA Nina Grieg.
SILFVERBRUD- PARET HYLLADES MED SERENADER, BLOMMOR, ADRESSER, TELEGRAM OCH GÅFVOR I RIK MÄNGD, HELA STADEN FLAGGADE, OCH SKAROR AF MÄNNISKOR STRÖMMADE LÅNG- VÄGA TILL FÖR ATT PERSONLIGEN BRINGA SIN HYLLNING.
ICKE SÅ SNART HA VALT ETT VISST CENTRUM ATT VERKA FÖR.
MEN REDAN LIF DESSA FRIA OCH ENSAMMA KVINNOR, SOM GENOM SITT EGET GLÄDJELÖSA, FÖRSAKANDE ÄRO ETT EXEMPEL FÖR ANDRA ENSAMMA OCH SÖRJANDE, SOM PÅ GRUND AF SIN EGEN RENA OCH FLÄCKFRIA VANDEL HA rätt TILL ATT UPPMUNTRA ANDRA ÄRBARHET OCH RENHET, — HUR KUNNA ICKE ALLA DESSA MER ÄN NÅGON HUSMODER, SOM FRÅN SIN EGEN LYCKA TALAR TILL DE FATTIGA, MERA ÄN NÅGON GIFT PRÄST, SOM SITTER MED ETT GODT ÄM- BETE OCH UPPMANAR TILL KYSKHET OCH FÖRSAKELSE, MER ÄN ALLA VÄLBERGADE, VÄLBESKYDDADE MÄN- NISKOR INVERKA PÅ, HJÄLPA OCH STÄRKA SINA LIDANDE, SYNDIGA OCH OLYCKLIGA MEDMÄNNISKOR!
Teater och.
musik.
K.
Operan.
JA, NU KAN VÅR TEATERSÄSONG PÅ ALL- VAR BETRAKTAS SOM AFSLUTAD, SEDAN ÄFVEN OPERAN FÖR SOMMAREN STÄNGT SINA DÖRRAR.
MEN DÄR FÖR- INNAN BEREDDE DEN I TERMINENS ELFTE TIMME SIN PUBLIK EN ÖFVERRASKNING, OM OCK EJ AF DET ODELADT ANGENÄMA SLAGET — EN REPRIS AF WAGNERS » LOHEN- GRIN », DEN FÖRSTA WAGNERFÖRESTÄLLNINGEN PÅ ETT LÅNGT SPELAR!
DEN PÅ BIFALL FRIKOSTIGA ÅHÖRARSKARA, SOM PÅ PREMIÉREAFTONEN TILL SISTA PLATS FYLLDE DEN RYM- MANDE SALONGEN, LADE TYDLIGT I DAGEN, ATT DEN i sak VAR MER ÄN TILLFREDS MED WAGNERREPRISEN.
SYND ATT DENSAMMA till form SKULLE ERBJUDA SÅ MÅNGA ANMÄRKNINGAR!
FÖR DEN FRAMSTÅENDE ORKESTERLEDAREN HR Hallen MÅSTE DET HA VARIT EN LÅNGT IFRÅN ANGENÄM UPP- GIFT ATT ANFÖRA EN FÖRESTÄLLNING, SÅ LÖSLIGT FÖRBEREDD TILL DEN DRAMATISKA OCH VOKALA SIDAN, OCH HVAD DEN ORKESTRALA ANGÅR ÄFVENLEDES FÖRSVÅRAD GENOM U F n o t i s b o k e n.
ALLT FÖR BRÅDSKANDE FRAMFÖRANDE OCH DEN UNDER Tillbaka till Uemlandet.
KRONPRINSESSAN DE PÅGÅENDE REGEMENTSMÖTENA RÅDANDE BRISTEN PÅ BLÅSARE.
DOCK LYCKADES HAN FÖR SIN ANPART PÅ VICTORIA ÅTERKOMMER, EFTER HVAD NU ÄR BESTÄMDT, MÅNDAGEN DEN 2 7 D:S TILL STOCKHOLM FRÅN SIN UT- ETT EFTER FÖRHÅLLANDENA HÖGST LOFVÄRDT SÄTT KLARERA SVÅRIGHETERNA.
RIKES VISTELSE.
HENNES HÄLSOTILLSTÅND ÄR, ENLIGT IN- GÅNGNA UNDERRÄTTELSER, SYNNERLIGEN TILLFREDSSTÄL- FRÖKEN Moritz KAN EJ KLANDRAS, FÖR ATT HON IN- LANDE.
GALUNDA FÖRSLÅR FÖR ELSAS FORDRANDE PARTI; HON GJORDE TYDLIGEN VACKRA BEMÖDANDEN, SOM SÄRSKILDT * 1 det mellan folklig a utbytet PÅ IDÉERNAS HVAD DET DRAMATISKA ANGÅR EJ ALLDELES SAKNADE FRAM- GÅNG.
HR Ödmann ÄR J U MINST AF ALLT WAGNER- OMRÅDE INTAGER ÄFVEN VÄRT FOSTERLAND EU HEDRAD SÅNGARE, OCH HANS LOHENGRIN MINNER ALLT FÖR MYC- PLATS, OCH SÄRSKILDT GLÄDJA VI OSS ÅT ATT FINNA, HUR KET OM ROMEO.
SJÄLFVE HR Lundqoist VAR TYDLIGEN kvinnor ALLT MERA TJÄNA SOM BÄRARINNOR VID DENNA FÖGA ENTUSIASMERAD AF DEN TUNGA UPPGIFTEN ATT I VACKRA ANDLIGA SAMFÄRDSEL.
NÅGRA NAMN FÖR SOMMARVÄRMEN GÖRA ETT |TIMMARS LÅNGT WAGNER- DAGEN: PARTI I EN SVAG ENSEMBLE, OCH HRR Nygren OCH EN KLOSTERFÖRESTÅNDERSKA (CHANOINESSE) MARIE Gra / ström NÅDDE EJ PÅ LÅNGA VÄGAR FRAM.
DE STRYK FRÅN LIFLAND BESÖKER FÖR NÄRVARANDE HUFVUDSTADEN OCH DESS BANNHERTIGHETSASYLER FÖR VI FÅ HOPPAS, ATT SOMMARHVILAN OCH DÄREFTER ATT STUDERA DE LEDANDE PRINCIPERNA VID DESAMMA.
NÅGRA ALLVARLIGA REPETITIONER TILL HÖSTEN SKOLA FÖRMÅ HON ÄMNAR FÖRE SIN HEMRESA ÄFVEN BESÖKA GÖTE- LYFTA DEN KONSTNÄRLIGA NIVÅN FÖR VÅR OPERAS NUVA- BORG I SAMMA SYFTE.
RANDE » LOHENGRIN », DÅ DET ÄR TYDLIGT, ATT DEN BÖR KUNNA BLIFVA — LIKSOM DEN bör VARA DET — ETT FOLKHÖGSKOLAN Å HVILAN GÄSTAS FÖR NÄRVARANDE GODT REPERTOARSTYCKE.
AF EN ENGELSK DAM, MISS ELISABETH HEALEY, LÄRA- RINNA VID THE CLAPHAM HIGH SCHOOL I LONDON.
FRU Dina Edling TOG I SÖNDAGS AFTON SOM MIG- MISS HEALEY ÄR SLADD PÅ EN STUDIIRESA I SVERIGE NON AFSKED AF HUFVUDSTADSPUBLIKEN, HOS HVILKEN FÖR ATT SKAFFA SIG KÄNNEDOM OM UNDERVISNINGSME- HON ÄNDA TILL DET SISTA FÖRSTÅTT ATT BIBEHÅLLA DE TODEN VID FOLKHÖGSKOLORNA.
STORA SYMPATIER, SOM HENNES GEDIGNA KONSTNÄRSKAP BERÄTTIGADT FÖRSKAFFAT HENNE.
DEN UNGEFÄR TILL HÄLFTEN TILL SPANIEN ÅTERRESER I DAGARNE EN UNG SPAN- FYLLDA SALONGEN HYLLADE DEN AFSKEDSTAGANDE FAVO- JORSKA, FRÖKEN DE SANZ, SOM VID PROFESSOR UNMANS RITEN MED BLOMMOR, STARKA APPLÅDER OCH MÅNGA KÄNDA INSTITUT FÖR SJUKGYMNASTIK OCH MASSAGE INROPNINGAR.
HÄRSTÄDES UTBILDAT SIG FÖR ATT SEDERMERA VERKA I SITT FÄDERNESLAND.
ÄFVEN TILL AMERIKA OCH AUSTRA- LIEN SKALL ETT PAR AF LÄSÅRETS ELEVER MED DET SNARASTE BEGIFVA SIG FÖR ATT VERKA FÖR DEN SVENSKA SJUKGYMNASTIKENS UTBREDNING DÄRSTÄDES, OCH FRÖKEN EVA RUBIN, ÄFVEN INSTITUTETS ELEV, HAR NYLIGEN FÖR SAMMA ÄNDAMÅL BOSATT SIG I LUBECK.
(FORTS.); Frän kvinnornas nykterhetsstrid.
SVEN- SKA KVINNORS NYKTERHETSFÖRENING, SOM FÖR EN DEL ÅR SEDAN BILDADES AF FRÖKEN NANNY HELGARZON M.
fl., UPPLÖSTES DEN 8 D:S, ENÄR INTRESSET BLIFVIT SPLITT- RADT, I SYNNERHET DÄRIGENOM ATT DE FLESTA MEDLEM- MARNE TILLHÖRA ANDRA NYKTERHETSFÖRENINGAR.
EN KO- MITÉ TILLSATTES DOCK, SOM ÖFVERTOG DEN GAMLA FÖR- ENINGENS MEDLEMSKORT, STADGAR OCH LILLA KASSA SAMT FICK I UPPDRAG ATT TILL HÖSTEN SÖKA BILDA EN NY KVINNLIG NYKTERHETSFÖRENING I FÖRBINDELSE SÅ VÄL MED SVERIGES BLÅBANDSFÖRENING SOM MED VÄRLDENS Idealerna.
BERÄTTELSE af C. O. GUMCELIUS.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(FORTS. O.
SLUT.)
KVINNORS NYKTERHETSFÖRENING.
Vår kända * skriftställarinna DI CAJANELLO, FÖDD LEFFLER, NEDKOM NEAPEL MED EN SON.
HERTIGINNAN DEN 6 D:S I » JA, KOMMER DU FÖR DIG SJÄLF IGEN OCH FÅR TAGA DIN STOLTHET OCH FINKÄNSLIGHET TILL RÅDS, SÅ BLIR DET INGENTING MED ALLTSAMMANS.
OCH DET ÄR RÄTT ÅT DIG, » FRÄSTE HAN, DÅ DE SKILDES VID TRAPPAN.
AXEL HADE EJ SÅ ORÄTT I SIN FÖRMODAN, TY NÄR
Oskar åter befann sig allena, framstodo de gamla betänkligheterna i all sin styrka, och vännens väl- menta prat återfördes till dess, enligt hans åsikt, rätta dimensioner.
Det var j u ej annat än ett uttryck af dennes välvilja och vänskap.
Han granskade ånyo, för väl hundrade gången, Elsas uppträdande.
Ja, hon hade alltid visat sig vänlig och deltagande mot honom, men sådan var hon mot alla.
H o n hade gråtit, då hon såg h o n o m ligga där, sjuk och hjälplös, men det skulle hen- nes ömma hjärta nog kommit henne att göra, hvem det än gällt.
Huru han än i minnet genom- gick allt, fann han likväl ingenting, som utvisade en varmare känsla för honom.
Nu rann honom dessutom i sinnet Axels uttryck om doktorn, och han mindes huru gladt och vänligt hon alltid be- mötte denne, och att vid hans besök hennes skratt ofta klingade lika muntert s o m de andras.
Hvad åter brukspatronen beträffade, så, o m det fanns något hos denne, s o m ej tilltalade jägmästaren, var det just hans lilla skrytsamhet öfver sin egen- dom och sin position i allmänhet.
Nej, han skulle ej utsätta sig för förödmjukelsen af ett afslag.
Han skulle ej löna den gästfrihet han åtnjutit genom att störa friden i detta hem, ty att Axel skulle taga hans parti, var naturligt, och med kännedom o m dennes häftighet, var det lätt att förutse uppträden och stormar.
Om några minu- ter skulle han resa, och sedan hade han i sina försummade arbeten tillräckligt skäl att draga sig tillbaka.
I denna lugnt resignerade sinnesstäm ning åtlydde han middagsklockans ljud.
Vid bordet undvek han att möta Axels blick.
Det var dock tvänn.e tillfällen då han måste vända sig till hvar och en särskildt, då brukspatronen drack hans välgångsskål, och då han själf fram- bar sitt lack.
Axel hade då sett honom djupt in i ögonen och nickat så menande, att Oskar nästan kännde en sorts samvetskval öfver sitt nyss fat- tade beslut.
Men det fick ej hjälpa.
Långt hellre själfmant afsäga sig hvarje utsikt till lycka än att, för den ytterst tvifvelaktiga möjligheten af framgång, utsätta sig för misstanken att vara en simpel lycksökare.
Härvid antogo hans drag åter sitt på sista tiden vanliga dystra uttryck, och Axel, som iakttog h o n o m med spänd uppmärksamhet, började åter misströsta.
gården.
Då han kommit så långt, att han trodde sig obemärkt, spred sig ett listigt leende öfver hans drag, och han mumlade tyst: » Nog har jag g j o r t, hvad jag kunnat.
Går det inte nu, så går det aldrig! » Emellertid befunno sig de båda, hvilka så oför- modadt blifvit lämnade på tu man hand, i ej ringa förlägenhet.
Detta var i synnerhet fallet med jäg- mästaren, hvilken snodde sina mustacher o c h få- fängt sökte efter något att säga.
Slutligen bröt Elsa tystnaden.
» Hvad menade Axel med sitt uttryck nyss? » frå- gade hon oskyldigt.
» Har det varit tal o m, att jägmästaren skulle stanna kvar på orten? » » Nej, visst inte, » genmälde denne hastigt.
» Axel bara pratar tok. » » Jag vet inte, hvad jag skall tro, » återtog flic- kan.
» Han såg helt upprörd ut, och säkert kunde han icke skämta o m en sak, som så djupt intres- serar h o n o m.
.
.
och oss alla, » tillfogade hon, i det hon uppslog ögonen, hvilka skimrade af en förrädisk glans.
Nu var det slut med Oskars själfbehärskning.
Han böjde sig ned mot den i sin omedvetna r ö - relse dubbelt intagande flickan och sade med något sväfvande röst: » Ni har rätt, fröken Elsa, det har verkligan va- rit ett sådant förslag å bane.
Men det var van- sinnigt och kunde endast hafva upprunnit ur en väns varma hjärta.
Föreställ er en ung man utan någon af de fördelar, man skattar högt i världen.
Då för ödet h o n o m tillsammans med en familj, tillhörande en annan och högre sfer än hans.
I denna familj linnes en dotter, hvilken genom sin skönhet, sitt milda, behagliga väsen gör ett djupt, ett outplånligt intryck på hans hjärta.
Han fin- ner, att hela hans framtida lycka beror på ägandet af hennes hand.
Ni bör dock förstå den ringe mannens tvekan, innan han, därtill drifven af sin kärlek och kanske äfven påverkad af vännens och broderns uppmuntran, slutligen en dag vågar fatta denna hand och säga: Elsa, låt mig behålla den! » Därvid fattade han den på soffkarmen liggande handen och tryckte den hårdt mellan sina.
Han hade talat med tillkämpadt lugn, och lugnt, nästan kallt lät Elsas svar: » Jag fattar mycket väl er tvekan, och godt hade varit, om ni ej låtit öfvertala er att tillfoga mig denna förödmjukelse. » Oskar hade blifvit alldeles blek.
» Förödmjukelse? » upprepade han.
» Men ni har måhända skäl att anse det så, ehuru jag ej vän- tade ett så hårdt ord ur er mun.
Ja, ni har rätt: lika leka bäst med lika.
Försök att förlåta min djärfhet, och glöm den stackars dåren, s o m omed- vetet gaf bort sitt hjärta, utan att betänka att få ett till återskänk. » Högrest och manlig stod han framför henne.
Men med lika mycken stolthet höjde flickan sitt vackra hufvud.
» Icke så, » sade hon.
» Detta ert ädelmod går för långt, och fastän både min kvinnliga blygsam- het och kanske äfven mitt högmod komma att lida däraf, vill jag ej dölja, att jag både känner till o c h till dess fulla höjd uppskattar er upp- offring. » » Uppoffring, » stammade Oskar, alldeles för- stenad.
» Ja, det är j u rätta ordet.
Då ni nu vet detta, hoppas jag ni förskonar mig från allt vidare ord- ande härom. » » Nej, fröken Elsa, » ropade han utom sig.
» Ni måste förklara denna gåta för mig. » » Nå, eftersom ingen förödmjukelse skall blifva mig besparad, » svarade Elsa, och hufvudet höjde sig ännu mera, ehuru ögonen glänste af återhållna tårar, » så hör då.
Jag vet fullkomligt väl, att endast medlidande dikterat ert frieri.
Mkj svaghet att svimma, då ni begrafdes i ruinen, har j u ut- gjort allmänna samtalsämnet sedan dess, och mitt oförstånd att det oaktadt åtaga mig en sorts vård om er kunde j u blott tjäna att än ytterligare framhålla min dåraktiga böjelse.
Anna har redan för flere dagar sedan gjort mig uppmärksam härpå.
Förut handlade jag blott af obetänksamhet, sedan ville jag ingenting ändra, under den korta tid ni var kvar.
Och tillåt nu, att jag tager afsked af er.
Vid edra vidare besök skall jag om möjligt undvika ett såväl för er som för mig plågsamt sammanträffande. » » Ännu ger jag likväl icke allt hopp förloradt, » tänkte han för sig själf.
» Det vore väl katten, o m jag ej skulle finna något medel att få det klart mellan de där dumma människorna. » Efter kaffet gick jägmästaren in till sig för att packa sin kappsäck.
De öfriga skingrades som vanligt, och Elsa ämnade just aflägsna sig, då Axel i klagande ton sade: » Går du också din väg?
Lämna mig inte ensam, kära Elsa, ty då dör j a g af ledsnad. » » Det var förskräckligt, » svarade systern småle- leende.
«För att rädda ditt lif, får jag då väl hålla dig sällskap en stund, » hvarefter hon åter- tog sitt arbete.
Något samtal ville dock ej komma i gång, utan sutto de båda syskonen tysta, upptagna af sina tankar.
Plötsligt utbrast A x e l: » Nej, vet du Elsa, så gärna hade jag kunnat vara ensam.
Det var förskräckligt, hvad du är tråkig! » » Tror du kanske, att du är roligare själf? » gen- mälde flickan med ett försök att skämta.
» Som man ropar i skogen, får man svar. » » Jag undrar just. » sade brodern i förtretad ton, » huru länge Oskar tänker hålla på att packa.
Han tar väl med sig allt löst, som finns därinne.
Oskar! » utropade han högt.
» Har du slutat snart?
Jag leds ihjäl här i ensamheten. » » Jag kommer nu, » ljöd det därinifrån, och strax därefter trädde jägmästaren ut på verandan.
Han studsade, då han såg, att Axel ej var ensam, s o m han låtit påskina, men gick sedan lugnt fram och tog plats på en stol vid sidan af den soffa, där syskonen sutto, » Ja, här sitta vi nu för sista gången tillsamman, » sade Axel sakta.
» Ah, » yttrade Oskar muntert, &gt;jag hoppas få komma igen då och då. » » Men det blir ej detsamma, » invände den andre.
» Då kommer du som en främling på besök, då du nu däremot varit som en af oss.- Och så om en tid lämnar du trakten, och hvem vet, o m vi nå- gonsin få se dig mer. » Elsa böjde hufvudet djupare öfver sitt arbete.
Jägmästaren g n o l a d e: » Sörj ej den gryende dagen Hon ville stiga upp för att aflägsna sig, men förut. » Oskar, som med stigande häpnad lyssnat till hen- » Och att tänka sig, » fortsatte Axel häftigt, utan nes tal, kastade sig åter ned på stolen, fattade att låtse höra honom, » att det blott är af ren hals- hennes hand och förde den till sina läppar, i det starrighet han på detta sättet lämnar oss, då vi han hviskade: » Men du älskar mig d å?
» annars kunnat få vara här tillsammans i hela » Visste du ej det? » frågade hon naivt.
vårt lif. » Liksom öfverväldigad af rörelse, reste » Hur skulle j a g kunna ana det? » ljöd hans gen- han sig hastigt och gick med stora steg ut i träd- fråga.
- » Men du, » stammade hon med flämtande bröst, » du älskar mig då verkligen? » » Mer än mitt lif, » svarade han sakta, och då Axel efter en stund k o m försiktigt smygande för att se, hur det gestaltadei sig, sutto de bredvid hvarandra i soffan, hans arm slingrad om hennes lif, hennes hufvud lutadt mot hans axel.
» Hurra! » utropade Axel med trumpetröst.
» Nej, ni kan lugnt sitta kvar, » fortfor han, då de andra förlägna drogo sig från hvarandra, » jag har för min del aldrig sett en mera tilltalande tafla. » I detsamma fick han syn på brukspatronen, s o m passerade yttre förstugan, och började åter h o j t a: » Pappa, kom hit, så skall pappa få se något, » Brukspatronen kom, och o m han än icke enligt Axels profetia hoppade jämnfota, var likväl den välsignelse, han gaf de unga, tillräckligt varm för att för alltid ur Oskars själ bannlysa hvarje tanke på, att han » trängt sig in » i familjen.
Då den första sinnesrörelsen lagt sig, sade Axel afgörande: » Nu stannar du naturligtvis kvar här, och vagnen får hämta de andra Vattumannen hit ut i stället.
De hafva rättighet att våra med, då de nyförlofvades skål drickes. » » Men • mamma,.
.
» hviskade nu Elsa.
» K o m mina barn, så skola vi gå till henne, » sade fadern.
» Men ej ett ord till systrarna, ropade Axel ef- ter de bortgående.
» Det skall bli lustigt att få se deras fysionomier. » På kvällen ankommo de väntade och visades mot vanan upp i den stora salongen.
Där funno de fru brukspatronessanj med yt- terligare ett tillskott i sin hjälplösa resignation ligga i en hvilsto), uppvaktad af Elsa.
Herrarne gingo samspråkande fram och åter öfver golfvet.
Siri satt vid flygeln, o c h Anna stod vid ett fön- ster.
De båda sistnämnda sågo något förvånade ut öfver ändringen i resan o c h den ovanliga kal- lelsen att infinna sig i detta rum, s o m brukade användas vid högtidliga tillfällen.
Så snart hälsningarne voro öfverstökade, öpp- nade Axel en dörr och vinkade utåt.
Strax därpå inbar betjänten en bricka med champagneglas o c h en butelj.
Han kringbjöd glasen, Axel tog hand om buteljen, och medan skumpärlorna gnistrade i aftonsolen, föreslog brukspatronen i korta, men hjärtliga och om djup rörelse vittnande ord de unga nyförlofvades skål.
Och nu var det, som Axel sade, » lustigt att se fysionomierna. » Brukspatronessan klingade, gaf de unga tu en luftig omfamning samt sjönk se- dan utmattad ned i sin stol, döljande ansiktet i den parfymerade näsduken.
Anna gjorde en bug- ning och återvände till sin plats med ett förakt- ligt leende på läpparne.
Detta frös dock bort, då h o n kom att varseblifva den förstulna blick, som växlades mellan notarien och Siri.
Den förre höjde nämligen med menande allvar sitt glas, o c h flickan slog ned ögonen och rodnade djupt.
Därpå såg hon åter upp o c h tömde glaset med en half nick, hvarefter notarien äfven drack ur till sista droppen och sedan skyndade fram för att hämta hennes tomma glas.
I detsamma märkte den äldre systern, att Axel med gäckande uppsyn be- traktade än henne, än de båda.
Hon satte hastigt ifrån sig sitt glas och lämnade rummet utan att säga ett ord.
Den ende, s o m kunde väcka deltagande, var den stackars doktorn, s o m såg helt olycklig ut.
Då likväl Axel påfyllde hans glas o c h helt tyst bad att få dricka med den ende, s o m förblifvit sitt ideal trogen, log han åter gladt.
och sade: » Ja, käre vän, det var en illusion s o m ramlat.
Jag får väl säga s o m Ström på den där minnesrika afskedsfesten: » det är väl, att det finns goda hus- hållerskor att få, ty nu kommer j a g nog att dö som en gammal ungkarl. » » Så du pratar, » inföll Axel.
» Du skall med säkerhet under ditt lif påträffa en annan kvinna, som kommer dig att med undran tänka på den tid, då du trodde dig hafva funnit ditt ideal här på Finnsboda. » INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Thorborg R a p p e; af E.
K.
(M e d porträtt.)
— M o d e r s s o r g af Erik Modin.
— Sabbatshvila; af Ave.
— » Utan " hjärta.
; e miniatyrbild af Hlgn.
— Svenska folkskolans halfsekelsjubj.
l e u m; af H. V. — Iduns skollofskoloni.
— » G a m l a fröknar » j reflektioner af Helena Nyblom.
(Forts.) — TJr notisboken.
— Teater och musik.
— Idealerna; berättelse af C. O. Guma- lius.
B e l.
med hedersomnämn.
vid Iduns stora prist.
(Forts, och slut.)
S p a r s a m m a h u s m ö d r a r!
Rekvirera Bjurholms porter,; n 0 D min B ETYDILG ?BUHGARE.
