# ID: svediakorp-per865
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,799
# sentences: 608
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm Cernandls Boktr.-Aktleb Fredagen den 10 juni 1892.
N:r 24 (234) Prenumerationspris p r Idun med Modetidning oeb kolorerade planscher Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
Idun ensam - — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftoubladets nya hus.)
kr 8: — &gt; 6: 50 Prenumer.
sker i landsorten ä post- • i: — anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör oeh utgifvare: är: FRITHIOF Amy [Föreståndarinnan för ||t&gt; Tysta skolan, fröken HELLBERG.
Träffas ä. byrån kl. 1 2 - 1.
A l l m.
Telef.
61 4 7.
Utglfningstid: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris 15 öre (vid kompletteringar) 5:te årg.
Auiions pr is: 35 öre pr nonpareillerad.
För » 1 ' latssökande » o. » Lediga platser- 25 öre för hvarje påbörjadl tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Segerstedt gelungen kvarhållas overk- sam i boet, en dag skall A m y Segerstedt, föd- han pröfva des den 12 november 1835 och när han i Åmål, där fadern, pro- sin egen kraft, skall han vincialläkaren svinga F i.
Seger- stedt, och modern, Lindstedt, hade dessa född ett gästvänliga af hem, sig sina vingar, då känner upp mot höj- den, där luften är renare och synkretsen vidgas allt mer och mer, till dess hvarom man numera knap- man slutligen för det stora past kan göra sig en fö- allmänna förlorat ur sikte reställning, det alla ett hem, där besökande voro blott välkomna utan kära hem, där ej gäster, vänner, ett ingenting sak- nades, allra minst glädje och förnöjsamhet.
egna jaget med dess små intressen.
Sedan ålder skapsmått, som vis på redan stod På grund af de pä den hon då vid tidig inhämtat det kun- kvinnan hon lyckligt- den tiden till lärt sig buds, konsten tiden allmänt rådande åsik- att läsa och skrifva, bör- terna, jade hon sitt dubbla kall att kvinnan vore ett slags lyxartikel, afsedd som att en dag pryda en mans då hem, uppfostrades en yngre bror hans skol- enlighet härmed hon i till att en dag blifva en god hus- moder, en angenäm säll- skapsmänniska, och hen- nes håg för allvarliga stu- dier, hennes törst efter lärarinna hon lexor, och genom började elev, att lära inhämta den skolbildning, som blif- vit henne förnekad.
såsom kvinna Dessutom läste hon ifrigt alla böcker hon kom öfver, och allt som sökte man stilla oftast pröfvade hon i smyg med den trösterika försäk- sina krafter på allvarliga ran, verk, men likt den i bur vetande att om hon varit karl, skulle hon fått lära instängda både sina fåfänga latin och botanik, fågeln, som i frihetsförsök men nu var hon ju blott sårar sig mot burens gal- kvinna ler, och sig med de ningar, borde nöja sysselsättnin- som » anstodo » Dock blott blott för en tid böcker, rika hvilka bibliotek för att rätt förstådda for- drade större förkunskaper, hämmas, än dem den unga flickan en tid kan få- kunnat själf förvärfva sig.
naturen för så träffade hon ofta faderns blifva kvinnan.
kan i
Det är ej n o g att äga tankens snille, T y hjärtat — äfven det sitt snille har.
C.
Sak samma — allt lästes, och hvad som icke då genast blef fraktbärande, kom i god jord, om det ock måste ligga och gro länge, innan det slutligen kunde bära frukt.
Vid aderton års ålder hade hon vunnit så stor skicklighet i kvinnliga idrotter, såsom bak, slakt, brygd m. m., att man utan fara för hennes husliga dygder ansåg sig kunna ri- skera att låta henne förkofra sig i franskan, hvilket språk jämte pianospelning ansågs höra till den bildade kvinnans tillåtna öfverflöds- artiklar, och så bekostade man henne för hela tjugufem kronor franska lektioner, hvarefter hon själf började gifva undervisning i detta ämne.
Samtidigt började hon studera engel- ska och tyska, men dessa fria språkstudier tillfredsställde henne ej, hågen för lärarinne- kallet hade blifvit väckt hos henne, hon ville och måste utbilda sig i och för detta sitt mål, och när då efter faderns död familjen flyttade till Upsala, tvekade hon ej att vid tjugusex års ålder sätta sig på skolbänken och i den s. k. klosterskolan i Upsala komplettera sin elementarbildning.
Efter ett års träget arbete måste hon af t rist på medel afbryta sina studier, och hösten 1862 erhöll hon anställning som lärarinna i en fa- milj i Gestrikland, där hon i tolf års tid fort- satte sitt dubbla kall af lärarinna och elev, ty under hela denna tid förgick knappast en dag eller natt, utan att hon fortsatte sina själf- studier.
Det gällde ju att följa med tiden, och hvad beträffar kvinnans uppfostran hade tiden börjat gå framåt med jättesteg.
År 1874 lämnade hon detta hem, där hen- nes verksamhet nu afslutats, och antog anställ- ning som lärarinna vid elementarskolan i Gefle.
Och så blef det hennes lott, hvars första upp- fostran så försummats, att i sin ordning upp- fostra fina värlsdamer, bildade kvinnor, sådana som i hennes ungdom blott hon vågat tänka sig.
Hennes kall var funnet, hennes mål vun- net.
Dock nej!
Ju högre fågeln flyger, desto högre längtar han.
Den mognade kvinnan bör- jade finna sitt lif tomt och gagnlöst, började söka efter ett kall, som stod öfver det att uppfostra bildade världsdamer, ett ädlare mål att lefva för än för rikemans barn, och så öppnades hennes blick för folket, för arbeta- rens barn.
Nu blef hennes beslut snart fattadt; vid fyrtiofyra års ålder tvekade hon ej att ånyo sätta sig ned på skolbänken, denna gången i folkskollärarinneseminarium.
År 1880 utgick hon därifrån som utexaminerad folkskolelära- rinna efter att under ett års tid hafva pluggat sä mycket katekes, biblisk historia och kri- stendom, att man skulle kunnat blifva hedning för mindre.
Också var hon nu fullständigt botad för sitt svärmeri för folkskolan.
Hon återvände till elementarskolan och började verka som föreståndarinna i Åmål.
Men om än folkskolan, sådan hon funnit den, ej tillfredsställde hennes längtan att på ett rätt sätt bereda folkets barn lycka, så fanns det andra olyckliga, hvilkas lif hon möj- ligen kunde förljufva.
År 1882 sökte och er- höll hon den plats hon ännu innehar såsom föreståndarinna vid Tysta skolan i Stockholm.
Nu började för henne ett nytt studium, ty för att rätt sköta sitt nya kall måste hon ju sätta sig in i döfstumundervisningen, och hon nöjde fi.
N Y B L O M.
sig icke med att studera denna endast i Sve- rige, hon reste äfven till Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike och Italien för att där besöka såväl tal- som teckenskolor.
Med al- drig tröttnande intresse ägnar hon sig åt sina stackars vanlottade elevers uppfostran och ut- bildning för det praktiska lifvet.
De finna i henne ej blott en nitisk lärarinna, en allvarlig ledarinna, utan ock en öm mor, som är färdig till hvarje uppoffring, när det gäller att bereda och betrygga sina barns framtid.
Så, utom de plikter, som åligga henne inom skolan, är hon färdig att lära engelska åt en eller annan sko- lans elev, hvars föräldrar eller närmaste an- förvandter äro engelsmän, hon lär franska åt en, hvars artistiska anlag tyda på, att hon en dag för sin utbildning skall behöfva detta språk.
När eleverna lämna skolan, gör hon allt för att skaffa dem, som det behöfva, lämp- lig anställning och passande sysselsättning, ja, hon tvekar icke ens att utverka sig tillåtelse att själf inom skolan som tjänarinna anställa en af de forna s. k. döfstumma eleverna, och hon har den glädjen att se detta vågade före- tag krönas med framgång.
Hon klagar ej längre, att hennes lif är tomt och gagnlöst, men finns det väl också ett ädlare mål att verka för än att åt arma döfstumma åter- skänka talets gåfva?
Ett dylikt lefnadsmål skulle tillfredsställa äfven de mest fordrande, men icke henne.
Ännu återstod det henne långa fristunder, hvilka genom sena kvällstunder och tidiga morgontimmar kunde ytterligare förökas, och nu gällde det att på ett lämpligt sätt använda äfven dessa.
En sorglig händelse bidrog att afgöra, huru detta tomrum i hennes lif skulle fyllas.
En af skolans döfstumma elever drab- bades af en ögonsjukdom, som enligt läkarens utsago måste sluta med synens förlust.
Nu gällde det att bereda den arma döfstumma tillfälle att, äfven sedan det blifvit ständig natt för henne, kunna meddela sig med andra, och det enda sättet, hvarpå detta kunde ske, var genom att lära henne de blindas skrift- språk.
Så lärde sig föreståndarinnan för Ty- sta skolan blindskrift, så lärde hon också känna huru få böcker, som på svenska stå de arma blinda till buds, oeh därför beslöt hon att an- vända sina fristunder till bildande af ett blind- bibliotek.
Helt nyligen har på hennes föranstaltande bildats en förening för blindskrift; redan äro hundratals tryckapparater spridda i slott och koja, den ena färdigtryckta boken inkommer efter den andra; grunden till blindbiblioteket är lagd, och snart skall delta resa sig som en minnesvård öfver den uppoffrande kvinna, hvars högsta mål i lifvet varit att skänka ta- lets gåfva åt de stumma, att bereda en veder- kvickande läsning åt de blinda.
Och åt sig själf?
Ja, under jakten efter ett värdigt lefnadsmål har hon förlorat ur sikte det egna jaget med dess små intressen.
Inez Wigert.
(Ib.)
Icke våra önskningars uppfyllelse, utan den kraft, hvarmed vi försaka dem, är den enda sanna lyckan.
Den bildade kvinnans aflöning.
För Idun af I. D — f.
tt kvinnan, särskildt den bildade, till följd af sina små lefnadsomkostnader blott be- höfver en ringa inkomst för att kunna försörja sig, har så länge varit ett antagande, att det slutligen öfvergått till ett påstående, hvarmed man söker förklara det berättigade i det många gånger hänsynslösa sätt, hvarpå hennes aflö- ning nedpressas.
Äfven om en kvinna utför alldeles samma arbete som en man, erhåller hon likväl icke samma lön därför, utan måste nöja sig med hälften däraf, oftast ännu min- dre, detta grundadt pä den förutsättning, att denna fördelning är den rättvisaste, eftersom hennes lefnadsomkostnader äro så obetydliga och långt understiga mannens.
Såsom de viktigaste grunderna till denna förutsättning hör man oftast anföras, att man- nen har en familj att draga försorg om, då kvinnan däremot blott har sig själf att för- sörja, att hon dessutom kan göra besparingar genom att på sina fristunder utföra vissa ar- beten för egen del, hvilka mannen måste be- tala för, och slutligen att hon för sitt uppe- hälle i det hela taget har långt mindre kost- nad än han.
Häremot finnes dock mycket att invända.
Hur mången man förblir icke ogift, utan att någon därför kommer på den tanken att min- ska hans lön, och hur ofta har icke kvinnan anhöriga att hjälpa, utan att detta föranleder någon höjning af hennes aflöning?
Att hon kan inbespara något genom att göra åtskilliga arbeten åt sig själf, kan visserligen ej förne- kas, men väl den anmärkningen däremot gö- ras, att hon efter en dagslång, ofta mycket ansträngande sysselsättning lika väl som man- nen behöfver sin hvilotid oafkortad, så framt den skall kunna uppfylla sitt ändamål, nämli- gen att ersätta den under dagen förbrukade kraften.
Att långt in på natten efter slutadt dagsarbete sysselsätta sig med söm och dylikt måste inverka skadligt på hennes hälsa, och de » besparingar », som därigenom kunna göras, torde blifva allt för dyrt betalda.
Att hennes uppehälle är så mycket billigare än mannens får väl skrifvas på nödvändighetens konto.
Hon måste lefva njuggt och sparsamt, icke där- för att hon ej behöfver något bättre, utan helt enkelt därför att hon tvingas därtill just af sin för knappt tillmätta inkomst.
Den lön, som för närvarande här i Sverige kommer den arbetande, bildade kvinnan till del, torde kunna bestämmas från » fritt vivre », det minsta möjliga för att hålla kroppen vid lif, upp till kanske ett par tusen kronor, detta senare dock jämförelsevis ytterst sällan.
Denna inkomst är i de flesta fall allt för obetydlig för att kunna bereda henne en dräglig och någorlunda bekymmerfri existens och tillåter henne sällan att göra några besparingar för framtiden, och följden är, att hon, då hennes hälsa och kraft äro förbi, står där hjälplös och blottställd för nöd utan annan utväg än att söka bistånd antingen hos släktingar eller hos den allmänna barmhärtigheten — i sanning ett hårdt slut på ett verksamt och nyttigt lif.
Det är dock tydligt, att kvinnans föregifna H. Hmick.
små lefnadsomkostnader ensamma icke kunna vara tillräckligt skäl för att nedpressa hennes aflöning, som nu sker, utan få de väl snarare anses såsom en slags förevändning och den egentliga orsaken sökas i en del andra för- hållanden, förnämligast då det öfverflöd på platssökande, bildade kvinnor, som för närva- rande finnes, och hvilket är sä stort, att de för att erhålla anställning se sig tvungna att nöja sig med hur liten aflöning än arbets- gifvarne vilja lämna dem.
Någon bättring i den nuvarande dåliga ställ- ningen kan tyvärr icke skönjas, utan kan den uppmärksamme iakttagaren tvärtom finna, att en försämring så småningom inträder, beroende af flere orsaker, särskildt den att öfverflödet på kvinnlig arbetskraft för hvarje år blir allt större, hvilket följdenligt måste förorsaka en fortgående sänkning af de redan allt för knappa lönerna.
Forna tiders enkla lefnadssätt, som tillät fadern att göra besparingar, hvilka vid hans död tillföllo hans barn och skyddade dem, sär- skildt döttrarna, för de mest trängande behof- ven, försvinner allt mera, och i stället gör sig gällande en öfverhandtagande lust att » lefva med », hvilken ofta slukar hela hans inkomst, äfven om denna mången gång är så stor, att den med en förståndig hushållning borde läm- nat ett betydligt öfverskott.
Vid hans från- fälle finnes intet öfver åt hans barn, hvilka alltså genom eget arbete måste bereda sig sin utkomst, och ju högre och dyrbarare lefnads- sättet blir, desto flere kvinnor skola af denna orsak vara nödsakade att själfva förvärfva sig sitt uppehälle.
Härtill kommer också, ati många flickor från fattigare hem efter genom- gången folkskolekurs icke längre nöja sig med att blifva vanliga tjänarinnor, utan önska komma ett steg högre och täfla med den bil- dade kvinnan om att erhålla samma slags an- ställning som hon.
Ju mera folkskolan går framåt, desto större skall också deras antal blifva.
Slutligen vilja vi äfven nämna alla de oberoende kvinnor, som af en eller annan or- sak önska sig en sysselsättning, antingen hos andra eller i sina egna hem.
Den skada, som de flesta af dem göra genom att nöja sig med en oproportionerligt liten ersättning för sitt arbete, har blifvit påpekad otaliga gånger, utan att likväl någon verkan däraf kunnat märkas.
I sin hjärtlöshet tänka de icke, eller rättare vilja de icke tänka på, hur orätt och lågt de handla, då de rycka brödstycket undan en fattig genom att erbjuda sig utföra samma arbete som hon mot ingen eller ock en så obetydlig lön, att all täflan omöjliggöres.
Och alla dessa kvinnor trängas om hvar- andra på de jämförelsevis få arbetsfält, som för närvarande äro öppnade för deml Vi hafva en utomordentlig benägenhet att blott vilja gå i redan trampade spår och göra, hvad andra gjort förut, och bysa en utpräglad motvilja för att söka nya förvärfskällor, dels af misstroende till den egna förmågan och kraften, dels af fruktan för den kritik, som allt nytt framkallar, hvilket bar till följd, att vi hällre nöja oss med det gamla, fastän vi inse, att det är otillräckligt, än vi våga för- söket att börja på med något nytt.
Härtill bidrager väsendtligt, att de flesta unga flickor icke utbilda sig för något speeielt, utan i stället erhålla en god allmän-bildning, hvilken dock endast gör dem passande för några få sysselsättningar, exempelvis som guvernanter, sällskapsdamer, butikbiträden o. d., men är det tydligt, att sådana platser omöjligen kunna svara mot den stora efterfrågan, och de kvin- nor, som lyckas erhålla dem, hafva vanligen varit tvungna att så underbjuda hvarandra, att det icke finnes någon möjlighet för dem att få en rimlig ersättning för sitt arbete.
Hvad som ännu mera bidrager till att för- sämra tillståndet är, att, relativt taget, endast ett fåtal af dessa kvinnor lyckas uppnå en oberoende ställning och få något eget, utan de flesta stanna för alltid i subalterngraderna och antingen stänga vägen för de efterkommande eller trängas åt sidan af dessa — båda fallen lika otillfredsställande.
Den obetydliga inkomst, som de hafva, tillåter ju dem i vanliga fall icke att göra några besparingar, hvarmed de efter en tid kunde börja en egen verksamhet, och att upplåna ett rörelsekapital är för en kvinna förenadt med de största svårigheter.
Att den bildade kvinnan är dåligt afiönad, är en allmän klagan, men det är intet tvifvel underkastadt, att det kan blifva ännu sämre, om intet i tid göres för att undanrödja orsa- kerna därtill.
Nya arbetsfält måste öppnas, ty på dem som finnas har redan en betänklig stockning inträdt, som hämmar all utveckling till ett bättre.
Må blott några energiska kvinnor taga initiativet och bryta nya banor, hvilka det dock ännu finnes godt om, så skola snart an- dra följa efter, .och arbetskraften, som nu är samlad på några få punkter, blifver jämnare fördelad.
All osund konkurrens må bränn- märkas som sådan och så vidt möjligt är för- hindras, särskildt de oberoende kvinnornas bruk att nöja sig med en så låg betalning för sitt arbete, att all täflan från de fattigares sida är omöjlig.
Husmödrar och andra kunna äfven lämna sin hjälp härtill genom att hällre gifva en ledig plats åt den verkligt behöfvande än åt den förmögna, som alls intet förlorar på att vänta.
Allt detta måste ovillkorligen hafva till följd, att de nu nedtryckta lönerna springa upp till en rimlig höjd, så att de kunna uppfylla de rättmätiga kraf på lifvet, som hvarje arbetande människa har att ställa.
Blifva lönerna högre, så skola också kvin- norna vara i stånd att göra besparingar, hvilka dels skydda dem mot en ålderdom i nöd och bekymmer, dels kunna användas som ett be- gynnelsekapital för en egen verksamhet, och i stället för att som nu stå i vägen för efter- kommande, skola de tvärtom kunna gifva dem arbete.
Detta är en sak, som rör icke blott de plats- sökande, utan är af ett allmänt-mänskligt in- tresse, och tillkommer det särskildt kvinnorna att göra hvad de kunna, för att en förbätt- ring må inträda.
Ingen, i hur stort välstånd hon än befinner sig, kan veta, hur framtiden kommer att gestalta sig, och om icke hennes barn en gång skola vara tvungna att genom eget arbete förvärfva sig sitt lifsuppehälle, och hvad som na göres, länder äfven kommande generationer till godo.
Må alla kvinnor, som hafva en öppen blick för tidens kraf, hvar i sin stad göra hvad på dem ankommer, så skall den tid icke vara långt aflägsen, då äfven den bildade kvinnans arbete skall blifva uppskattadt och betaldt till sitt fulla värde.
Från lidandets oeh barmhärtighetens värld.
Några Stoekholmsbilder af Cecilia Bdåth-Holmberg.
1.
_ " D R O T T N I N G E N S S K Y D D S H E M.
(Forts.) i-fjjl et synes således, att tjufnadsbegäret och den därmed så nära förbundna lögnaktig- i heten i hög grad nedbryta och förlama människosjälens mntståndskraft.
» Nå, » frågade jag vidare, » sedan de lämnat detta hem? » » Ja — vi skaffa dem platser » » Få någon af dessa kvinnor då värkligen goda platser, som fortfarande kunna hos dem väcka lust till hederlig vandel? » » Ja, många — men endast om de kunna förete goda betyg från hemmet.
Regeln hos oss är, att en frigifven kvinna först intages » på prof » under en tid af fyra veckor.
Efter denna tids förlopp står det henne fritt att lämna hemmet eller kvarstanna.
Stannar hon, får hon ej lämna det utan tillstånd, och hen- nes vistelse här beräknas till ett år.
Det har likväl händt, att en och annan fått stanna längre.
Under denna tid meddelas henne, som sagdt, undervisning i en mängd grenar af husligt arbete, hvarjämte man på allt möjligt sätt söker uppväcka det goda, som kan fin- nas inom henne, söker stärka hennes vilja, väcka arbetslusten och hos manien en behöflig tro på lifvet och framtiden. » Äfven väckelsen i rent religiöst hänseende sökte bibringas de frigifna kvinnorna, dels ge- nom dagliga andaktsstunder morgon och afton, ledda af husmodern, dels genom den präst, som hemmets styrelse antagit till medhjälpare i detta stycke.
Samtalet afbröts af en kvinna, som inkom och anmälde, att tiden var inne för en af do sjuka att få hafresoppa — det var den bleka, tärda kvinnan vid täckbågen.
» Den där är en af de bästa vi ha, » sade husmodern, sedan den ifrågavarande åter stilla aflägsnat sig; » hon har varit straffad för barna- mord; hon har i hemlighet nedgräft sitt ny- födda barn i en skog; läkarne konstaterade visserligen sedan, att det varit dödfödt — men för var uppsåtet detsamma; i fängelset blef hon dock som en annan människa, hon fick lugn och frid; hon skall nu snart lämna hemmet för att gå i tjänst.
— Mer än hun- dra kvinnor hafva härifrån erhållit platser i enskilda hem såsom köksor, städerskor m. m. Men, » fortfor min meddelarinna, » det är ej genom arbetets inverkan vi försöka för- bättra dem!
Vi söka äfven genom andra medel att vinna dem, först och främst genom att i ingifva dem känslan af att vara i ett hem; julafton t. e x.
firas med gran och julgåfvor; hvar oeh en får då någon liten skänk, en bom- ullsklädning, en ylleväst, någon liten brosch o. s. v. Allt detta gör, att de flesta, äfven sedan de kommit ut och erhållit en eller an- nan hederlig anställning, betrakta skyddshemmet såsom hem, att de till dettas husmor anförtro sina bekymmer, be o m råd och hjälp äfven i mycket svåra pröfnin- gar.
Detta har sannolikt frälsat mången stac- kars kvinna från återfall i brott. » henne endast allt De läsarinnor, fortfarande som ändra vistelseort för sommaren, och hvilkas prenu- sitt meration å Idun ej utsträcker sig längre än till den 1 juli, torde göra bäst i att före af resan förnya prenu- merationen för att vara säkra om att få den löpande årgången fullständig.
De såge helst i » det hulda väsen » En liten tam oeh beskedlig gås.
Men gåsen vaknar och börjar kackla, L o f!
Och lagar, skrankor och hinder öSSffJKet var vackla morgonen efter den stora befrielse- Mwf) ned.
dagen, morgonen efter examen.
Elsa sof.
Och brytas sakta och varligt ^s Hufvudet hade hon borrat in i kuddarne, Och männen ängsligt två &lt;H| sina händer så att den öfversta mjuka dunkudden vek ihop Och släppa fram oss ett steg i Jag frågade till slut, om ej någon enda öfver sänder, det o c h endast lät några obstinata, Tills vi stå midt uti deras sig led.
mjuka små hårslingor sticka fram, guldröda då manlig medhjälpare funnes i närheten, i fall solstrålarna lyste på dem.
För öfrigt syntes utaf Oeh säge därom, hvad hälst man vill, något skulle hända, som påkallade hjälp af en hennes person blott den lilla näsan, genom Ett faktum är dock, I vise, hela store, sådan.
hvilken hon drog långa, bestämda andedrag.
Att om på jorden ej kvinnan vore, » Jo, » svarade föreståndarinnan, » här nere i Surr-urr-urr-sarrrr.
.
.
Väckarnret på nattd Så funnes männen — rakt bordet inte till.
bottenvåningen bor en vaktmästare, men vi be- hof upp sin skrofliga röst.
Det blef lif det röda täcket.
Ett par långa ben stucko höfva honom nästan aldrig.
Och när någon — Ja — delta var nu blott under företalet sängen o c h efter benen en gänglig flickkropp frågar mig, » tillade hon gladt småleende, » hur Till mitt förslag om en ny ur i reform.
ett spetsprydt linne.
allt kan gå så stilla och lugnt till här, tänker Jag tycker inte, det är så galet » Dativen själfständig, utom då ackusativen är jag alltid på dufvornas svar till tuppen, då Och bör ej väcka så farlig ven le, storm.
la, tes; är ackusativen le, la, tes, så går dati- ackusativen utom lid o c h leur, s o m denne frågade dem, hur man lefde hos dem, Att männen trampa alltjämt i före hälen går ... » efter som de aldrig slogos sins emellan: hos Ej kvinnan passar, vi nog förstå, Det kom en glimt af medvetande i de yrvakna oss lefver man i kärlek. » Men några — » nådiga vedermälen » grå ögonen.
Ett minne for som en blixt genom Mitt eget intryck af detta » drottniugens hjärnan, som om- Den staclcar ' n borde väl kunna få.
mekaniskt surrat upp de Elsa evigt tyckte tragglade franska gramatikreglerna.
skyddshem » stadfäste sanningen af dessa o r d.
— Föi- alla möjliga små förtjänster sig se ett stort rum med fördragna gula gardiner, Men sedan då de lämnat hemmet, skola fort- En vacker stjärna hängs på till vänster bakom hvilka dansa stora, feta flugor,- längst farande verkligt goda hem vilja mottaga kvin- På männens » manliga », fria bröst, framme i katedern ett hvithårigt gubbhufvud o c h omkring dingla, detta en krets allvarliga pedagog-ansikten nor med brott och straffängelse bakom sig, Och granna ordnar på kedjor med trötta, uttråkade miner: några långa rader äfven om de få anbefallning från skyddshem- Och gyllne nycklar på ryggen pingla medj flickor i betygsfeber o c h styfva söndagkläd- met?
Säkert är, att upprättelse och fortfarande Till deras ständiga fröjd ock ningar.
tröst; Och den sträfva gubbrösten säger o c h inre själfbestånd för fallna af hvad slag som Men vi, som knoga och laga talar: maten hälst endast kunna gifvas af de goda hemmens Och träla så i vårt anlets svett.
.
.
» Och härmed anse vi denna lästermin af- slutad staten, ... » goda människor.
— Och fostra dugande män för Ah, h o n hade j u lof, loj '!
Hvad har man oss till belöning gett?
* * Öfver det urvuxna nattlinnet drogs åter det Jo, • — kan man blott med varma talanger pråla * täcket.
Vid hutvudgärden sträcktes ut ett Och drilla grannt uppå höga par smala ciss armar med tillhörande händer o c h vid andra måla, ändan af sängen ett par dito ben med föt- » Hemmet för frigifna kvinnor » stiftades 1860 Och dramer spela och taflor ter.
Ifrån den yttersta fingerspetsen till den yt- på initiativ af dåvarande hertiginnan af Öster- Då lian man kanske få Lilteris.
tersta tån — en enda lång, lättjefull sträckning!
götland, vår nuvarande drottning, som därige- Men mindre gynnade af Fortuna, Och de röda läpparna skildes till en gäspning, som nom gaf uppslaget till den verksamhet för un- lät alla kall, de hvita tänderna lysa fram.
Ögonblicket Som nitiskt skött något viktigt var det lilla hufvudet med sitt burriga hår derstödjande af frigifna fångar, hvilken seder- Få vara glada i alla fall, därpå försvunnet under täcket.
mera spridt sig öfver landet och som nu upp- Om Idun ristar en liten runa.
Det blef alldeles tyst en lång stund i rummet.
bäres al 24 särskilda föreningar.
Och därför — vore det så Men förmätet, så började det åter lefva, o c h efter några Det antal skyddslingar, som under de gångna kastningar, vridningar och vändningar.under hvilka Ifall vi sände till majestätet sängen ljudeligt knarrade o c h suckade, stacks ett 30 åren funnit en fristad i hemmet, är 3 2 4; En liten älskvärd deputation, hufvud upp med de mest klarvakna, tjuf- af dessa hafva 95 återfallit i brott, men icke Som sä helt blygsamt, hur litet fasligt gärna pojksaktiga ögon i världen.
mindre än 212 återgifvits samhället såsom nyt- Vi slmlle önska att få en stjärna, Elsa tyckte, att det var i vådligt urfånigt », att hon tiga medlemmar och oförvitliga människor; af I stället lofva vi då att värna inte kunde sofva nu, då hon fick.
Hon försökte alla möjliga dessa senare hafva 196 erhållit anställning som Oeh stöda duktigt lians dyra tron.
medel, men förgäfves.
Hon räknade till hundra minst tre gånger.
Omöjligt!
Så hade tjänarinnor i enskilda hus.
Oeh om sitt bifall han ville hon skänka, läst, att o m man tänkte på något riktigt led- Den nuvarande föreståndarinnan är enkefru Hvad orden skidle oss passa samt bäst?
o c h tråkigt, skulle man få sömn.
Nåväl, Augusta Vedin.
hon tänkte tänka, riktigt stadigt o c h länge på tant Ullas Månn ' vi på Svärdsorden borde tebjudningar, men utan framgång.
Då fick hon väl Hemmets ekonomi tyckes vara särdeles god, Då vi Karlsborg nu hä snart befäst?
ändå försöka något, s o m annars brukade vara ett att döma åtminstone af dess räkenskaper för Därnäst för Vasen jag ville osvikligt rösta, Ett långt, svårt procentpro- år 1890, då behållningen vid årets slut uppgick Ty högre våga vi icke gå, blem med sömnmedel.
både diskont o c h rabatt, tog icke det skruf, trösta, så var det ohjälpligt.
Men nej, ej ens detta till öfver 7,000 kr., och då tillgångarna efter Och få vi bara med den oss tycktes i dag vilja verka.
afdrag af skulder visa en summa af 91,000 kr.
Vi kunna nöja oss bra ändå.
Elsa förstod sig icke på sig själf, h o n som annars Det understöd och det bidrag, som skydds- Den största stjärnan på » storkalasen » om morgnarna brukade ha s o m bly i ögonlocken.
hemmet således bäst behöfver af allmänheten, Till siden, blommor och bjäfs släp, Men och hvad skulle hon nu taga sig till, då hon torde, synes det mig, hälst gifvas i form af en icke kunde sofva?
Hon tog sig för att i sin korta Den allra näpnaste lilla Vasen spatsera genom salen o c h in i stora utsträckt hand och ett vänligt hem åt de kvin- Den tä vi bara på kafferep.
nattdräkt rum.
Där inne var det en het, kvaf luft.
nor, som uppfostrade härstädes utgå med god Hvad det skall taga sig ut systers med tiden!
Stora syster låg o c h sof i sin hvita bädd.
Elsa vilja att för sig i lifvet finna en hederlig, ar- — Jag ser i andanom denna — öfver henne.
Sådana små lustiga böjde syn sig ned betande kvinnas plats.
— drog!
Då stjärnor lysa bland flor andedrag och hon siden &gt;Poh, poh, » lät det mellan de svällande röda Och brytas skönt emot rosenhyn.
läpparna.
Tänk, när min gubbe så grof i basen Hvad Elsa afundade henne hennes goda sömn.
Ur skafferiet mig ropar fram Del riktigt kliade i de odygdiga fingrarne att få Och säger: » Mutter, du har Vasen, » rycka fått bara ett helt litet, varligt tag i tidningspapil- jotterna, s o m skuggade stora systers panna.
Till Oeh ler och visar ett telegram; blef frestelsen henne öfvermäktig.
Hon sträckte Dock — kanske jag,som bar slut fram förslaget, fram banden o c h fattade ett frestande hörn mellan Med skäl kan vänta att nu tummen i draget En ny reform.
o c h pekfingret.
Till evig heder för hela stän Systern rusade upp o c h .stirrade yrvaken om- kring kraschan.
sig.
I ett huj var Elsa försvunnen.
Inne n de sorgliga, bittra dagar, Bli kommendörska med stor i sitt rum sjönk h o n med en suck ned på stolen Då Eva drefs utur paradis, Fru Snorre.
och drog eftertänksamt på en af de långa, svarta Att det är männen, som stifta lagar, strumporna.
Hon såg på klockan: den visade 5 Vi få nog märka på alla vis; minuter öfver 7.
Då flyger en idé genom hennes hufvud.
Hos För oss så innerligt väl de ställa, Elsa slå vanligtvis idéerna ned som bomber, o c h Vi ä ' så » söta », vi ä ' så » snälla », hon brukar ock sätta dem i verket med nästan De sjunga ständigt vårt lof Se oeh pris, samma fortfärdighet.
Med en strumpa dinglande n till, a t t Idun med Modetidning Oeh så de äro, I alla veten, i handen o c h en pådragen tassade hon till fön- finnes hot alla edra bekanta!
stret.
Rullgardinen drogs upp.
Klar, blå himmel; Så fasligt måna om » kvinnligheten » ett öfvermodigt gladt solsken slog henne i Och vilja värna om den förstås, ögonen.
Och mellan raderna godt I läsen, » Åh, så stiligt. » Fönstret på vid gafvel!
Den Vissa nästan litet » klosteraktiga » bestäm- melser måste af naturliga skäl tillämpas; så finge t. ex. ingen af kvinnorna emottaga besök utan husmoderns tillstånd, och dessa besök fiogo endsst vara af föräldrar, syskon samt kvinnliga släktingar och vänner.
friska morgonvinden kysser bort det sista spåret af sömnlust.
— Elsa står färdigklädd vid dörren, som leder till tamburen.
Här gäller att vara försiktig.
Den här dörren är lika knarrig som själfve farbror Knut, och sängkammaren ligger alldeles invid.
Mamma sofver j u sa lätt o c h vaknar vid minsta knäpp- ning.
Och o m nu mamma skulle vakna och få del af hennes morgonpromenad, då vore allt det äfventyrliga, det romantiska borta.
Hon lägger handen på låset.
En vridning, och dörren stär på glänt.
Springan är ännu för liten för att Elsa skall kunna rymmas.
Hon gör den försiktigt en smula större.
Aj, nu knarrade det till!
Hon lyssnar, o m någon skulle röra sig i sängkammaren.
Nej, allt är lika tyst som förut.
Knarr, knarr — och springan blir så stor, alt El- sas smärta gestalt kan kila sig ut.
Elsa rycker till sig ett par handskar från ved- låren o c h kallar på Toivo, som har sin sofplats bredvid kolboxen.
De båda goda kamraterna springa gatan framåt; först vid Nybrohamnen saktar Elsa farten.
En blick på handskarna öfvertygar henne om, att de äro de sämsta, de där som hon hade i skolan i regn och slask förra hösten.
I alla fingerändarna titta små nyfikna, ljusröda tingestar ut, och inuti handen är den högra alldeles sprucken; utanpå ser den dock någorlunda skaplig ut, o c h om hon hål- ler handen sluten, så märks det nog icke så myc- ket.
Föröfrigt är j u ingen människa ute så här tidigt!
Så märkvärdigt tyst o c h ödsligt det är i Karl XlIFs torg.
Där går den så ofta trampade vägen till skolan; hur skönt att nu i stället få vika af åt vänster!
Vid hamnen utanför Nationalmuseum är det redan lif o c h rörelse.
Sjungande skurar en matrospojke däcket pä en af Vaxholmsbåtarne.
Hans bara fötter lysa hvita i solskenet.
Den små- nätta uppasserskan med sin krusade lugg och täcka uppnäsa kilar smidigt upp på däck med sin kaffebricka.
Den lockande doften sticker Elsa i näsan.
På fördäck ligger köksan på knä och fjäl- lar fisk, så att fjällen stänka omkring henne, glän- sande som pärlor.
Skeppsholmen vinkar i sin gröna sommartoalett.
Elsa ger sig till att springa öfver bron.
Det är väl, att ingen ser henne, tänker hon.
Men det är dock en syn, denna smärta, elastiska flickgestalt, åtföljd af hunden, som med gladt skall betygar sin tillfredsställelse med morgonpromenaden.
Den lätta halmhatten har åkt ned i nacken, under den yfviga, mjuka luggen blickar ett par oförskräckta, grå ögon, och den friska morgonvinden har målat en varm körsbärsfärg på kinden, som bleknat öf- ver de länga lexorna.
Uppe på Kastellholmsberget sjunker hon ändt- ligen ned bredvid Toivo, som med hängande tunga hviftar svalka med svansen.
O, hvad här är vackert!
Elsa hade väl hundra gånger sett denna utsikt, men i dag tycktes den henne alldeles ny.
Hon väljer sig en bra plats på ber- get, intagande en mer bekväm än graciös ställning med knäna nästan under hakan.
Hatten har hon lagt bredvid sig.
Toivo, som i jämförelse med det kalla, hårda berget finner denna lockande med sitt mjuka tyll och sina vajande blommor, annek- terar den till sofkudde och sträcker nu ut sin svarta, glänsande kropp bland idel rosenknoppar.
Elsa märker det icke: drömmande stirra de grå ögonen ut öfver sjön.
Behändigt ila de små gröna ångbåtarna fram och lämna efter sig krusiga vågor, som komma segelsluparna att rycka i sina förtöjningar, så att de hvita seglen buga mot vattenytan.
Hvad vatt- net glittrar i solskenet!
Det gjorde riktigt ondt i ögonen.
Elsa fällde ned ögonlocken, men än- dock tyckte hon sig se ett solljust vatten, som lockade blått, så blått.
Hvad det nu vore skönt att få taga sig ett b a d!
Den som ändå vore på landet!
Hon tyckte sig se det lilla ljusmålade badhuset, täckt inbäddadt i den mörkgröna syrenhäcken.
Hur många gån- ger hade hon ej, då hon stått där nere och hängt öfver räcket, kännt den döfvande doften af de vi- oletta syrenklasarna, så yppigt tunga, att de nä- stan böjde de veka kvistarna ned till vattenytan, som glittrade i solskenet!
Om man nu vore på landet, så skulle just vid den här tiden ett inbjudande frukostbord stå du- kadt på verandan.
Hon tyckte sig se den stora, solbelysta verandan med de hvita, rödkantade gardinerna, som fläktade af och an och slogo taktfasta slag mot stolparna.
Mamma i ljus sommardräkt har just hällt det bruna kaffet i de genomskinliga, små kinesiska kopparna och håller nu på att med sin servet jaga bort de näsvisa flugorna, som surrande, ijstora svärmar, flyga upp från sockerskålen och brödkorgen.
Store bror, studenten, talar ifrigt med pappa om en fisketur, k n a p p t n å g o n k v i n n a m e d minsta begåfning allt under det han breder tumstjockt med smör på eller vilja, s o m i c k e tämligen tidigt skaffar brödskifvan.
Pappa själf, med den bredskyggiga sig en b e s t ä m d sysselsättning, ett arbete s o m panamahatten på hufvudet, sitter där så varm u p p t a g e r största d e l e n a f hennes tid, o c h s o m och nästan lika röd som den hummer, han be- arbetar; han byter oupphörligen plats för att därför, en g å n g f ö r alla, s k a l l g ö r a henne undgå solen, som envist liksom på gyckel åter f u l l k o m l i g t olik den g a m l a typen a f en äldre, uppsöker honom.
ogift f r ö k e n, hvars h u f u d s a k l i g a k ä n n e t e c k e n Ack ja, den som ändå vore där — — Men tänk — hon hade ju nästan glömt det — j u s t är att i c k e ha n å g o n b e s t ä m d lifsgärning.
har hon inga lexor, inga torra, tråkiga O m det o c k s å aldrig s k a l l inträffa, att a l l a lexor, inga hopplösa tal, som hon aldrig i evig- k v i n n o r bli gifta, oeh det därför fortfarande het kan få rätt.
Hon är fri, fri!
T y nu är s k a l l k o m m a att finnas en m ä n g d g a m l a frök- det » lof ».
nar, så s k o l a dessa k v i n n o r m e r o c h m e r Hvad skall hon då göra i kväll?
Tänk, om de alla skulle gå på Tivoli och se lejonet rida till k o m m a att utfylla en b e s t ä m d plats i det häst eller på den nya cirkus.
Och hon, Elsa, arbetande s a m h ä l l e t o c h endast h a f ö g a lik- skall följa med.
Ja, nu var det då inte värdt het m e d alla f ö r g å n g n a tiders fröknar, s o m att stora syster kom fram med sitt eviga-.
» Ja, blott sutto h e m m a o c h v ä n t a d e p å att bli Elsa har sina lexor, » alldeles som o m inte Elsa också vore ung o c h ville roa sig!
Nu hade hon gifta.
lof.
Och trotsande det bistra matrosansiktet uppe M e n ä n n u finnas b l a n d oss åtskilliga af vid Kastellet, skrek hon ut det, så att det skållade i berget: » Lof — lof », och ekot svarade långt, dessa ogifta äldre d a m e r, som i c k e h a blifvit utdraget: — » l o f.
.
» u p p f o s t r a d e att lära sig n å g o t bestämdt, som i c k e äro specialister i n å g o t f a c k, i c k e k u n n a öfvertaga n å g o t bestämdt aflönadt arbete, utan h v i l k a, o m d e i c k e l ä n g r e h a n å g o t h e m, själfva måste s ö k a sin v e r k - samhet o c h sitt u p p e h ä l l e, så g o d t d e k u n n a, o c h det är o m detta slag a f k v i n n o r j a g gär- n a vill tala litet.
i kväll Elsa Lindberg.
" Gamla fröknar ".
Reflektioner af Helena Nyblom.
let finns en afdelning a f mänskligheten, s o m ofta har blifvit betraktad p å ett alldeles e g e n d o m l i g t sätt, m e d en b l a n d n i n g a f m e d l i d a n d e, löje o c h motvilja, — o c h det är g a m l a fröknar.
D e t har blifvit en stående t y p i såväl ro- m a n e r som k o m e d i e r framställningen a f en g a m m a l ogift tant, s o m m e d sitt skvaller, sin småaktighet o e h afundsjuka g ö r sig k o m i s k och skadlig.
M a n har en g å n g för a l l a dragit sina k o n - klusioner o c h k o m m i t till det resultatet, att de g a m l a ogifta d a m e r n a s e n s a m m a ställning måste u t v e c k l a vissa, m i n d r e b e h a g l i g a egen- skaper hos d e m.
E n k v i n n a s största längtan o c h ö n s k a n är kärleken, tänker m a n.
U p p n å r hon i c k e att f ö r v e r k l i g a detta mål i lifvet, blir hon i c k e hustru o c h m o r, så går h o n i en ständig läng- tan därefter o c h försöker ännu p å g a m l a da- gar att g e n o m koketteri g ö r a sig b e h a g l i g, — andra m e n a g ö r a sig k o m i s k — f ö r att m ö j - ligen eröfra n å g o n o b e v a k a d m a n s bjärta.
U n d e r tiden, m e d a n hon d o c k a l d r i g upp- ger det s v a g a h o p p e t att möjligen en g å n g bli gift, u p p m u n t r a r h o n sig m e d att n o g a iakttaga o c h innerligt afundas sina l y c k l i g a r e k v i n n l i g a b e k a n t a o c h f ö r s ö k a att så m y c k e t s o m m ö j l i g t b l a n d a sig i deras angelägenhe- ter.
H u r ofta har m a n i c k e sett en sådan g a m - m a l fröken skildrad, som g e n o m sitt ä n d a till karrikatyr gränsande koketteri anstränger sig att få en m a n; eller en afundsjuk, bitter g a m - m a l u n g m ö, s o m g e n o m förtal o c h intriger försöker förstöra d e ungas husliga l y c k a; eller en g a m m a], pratsjuk m a m s e l l, s o m tillbringar sin tid att m e d sin m o p s p å armen p r o m e - nera från det ena h e m m e t till det andra för att höra o o h öfverföra s k v a l l e r.
A l l a dessa t y p e r a f en g a m m a l fröken ha blifvit så antagna, så k o n v e n t i o n e l l a, att m a n i c k e v i d a r e b r y r sig o m att undersöka, h u r u v i d a d e egentligen ä r o så särdeles ö v e r - ensstämmande m e d sanningen.
V å r tids k v i n n o r h a a l l a k o m m i t in i en alldeles n y tideräkning, o c h snart finns det F ö r det första skulle j a g vilja stanna ö g o n b l i c k v i d ordet g a m m a l.
ett N ä r blir m a n g a m m a l?
D e t är nästan l i k a svårt att svara p å den frågan s o m att svara p å, h v a d en u n g flicka en g å n g m e d oro frågade m i g: » N ä r blir man e g e n t l i g e n bildad? » B å d e åldern o c h b i l d n i n g e n k o m m a l i k a o m ä r k l i g t s o m a l l a stora inflytanden, o c h m a n k a n b e s t ä m d t a l d r i g s ä g a: » S å, n u är det färdigt. » SydländiDgarne t y c k a i allmänhet, att d e n o r d i s k a k v i n n o r n a förbli u n g a till sitt utse- e n d e m y c k e t längre än deras e g n a k v i n n o r, o c h d o c k talar m a n hos oss m y c k e t m e r a o m åldern o c h fäster l å n g t större v i k t d ä r v i d, än m a n g ö r i d e s y d l i g a r e länderna.
J a g talar nu i c k e o m, huru fransmännen t. e x.
anse det rent a f oartigt att fästa sig v i d en d a m s ålder, — m e n o c k s å i en djupare uppfattning har åldern för de r o m a n s k a fol- ken en m y c k e t m i n d r e tyrannisk betydelsa än hos oss.
N ä r en ogift d a m hos oss närmar sig tre- tio år, räknas hon j u redan till d e » ä l d r e f l i c k o r n a », o c h när en d a m, — hon m å v a r a ogift eller gift, — har passerat fyrtiotalet, anses hon hos oss b ö r a inse, att hon är ett g a m m a l t spektakel, s o m b l o t t har sin plats s o m åskådare v i d v ä g g e n.
I södern ser m a n saken m e r a m ä n s k l i g t.
M a n betraktar i c k e de år, d å en d a m tar sig bra ut i dansen, s o m de e n d a år, då h o n k a n vara tilltalande.
D e t a f g ö r a n d e är där, o m en k v i n n a besitter intelligens, ä l s k v ä r d h e t, k a n samtala p å ett intressant sätt, k o r t sagdt, har e.a l e f v a n d e o c h u n g d o m l i g ande.
Om h o n är tjugu eller trettio — eller fyrtio år är m i n d r e viktigt.
M e n hos oss är, s o m sagdt, en flicka redan » p å öfverblifna k a r t a n », som det så s m a k f u l l t heter, när h o n är trettio år, o c h från den tiden börja hennes v ä l v i l l i g a m e d m ä n n i s k o r antaga, att hennes h u f v u d b e k y m m e r måste vara att skaffa sig en m a n.
— S å har d e t åtminstone varit f ö r helt k o r t tid sedan.
Om en det f ö r att plan för äldre ogift d a m k l ä r sig bra, är v ä c k a u p p s e e n d e; har h o n n å g o n att skaffa sig en i n k o m s t, är h o n b e r ä k n a n d e o c h själfvisk.
J a g vet i n g a m ä n - niskor, m a n g e n o m g å e n d e g ö r större orätt, än just äldre ogifta fröknar.
UTAN TVIFVEL FINNS DET MISSLYCKADE EXEMPLAR DENNA DEN STÖRSTA FRESTELSE AF ALLA, ATT bär, ej mindre än blommor äro det, fast man BLOTT KUNNA KÄNNA F Ö R SINA NÄRMASTE, ÄR kanske EN ej så mycket lägger märke till det — OCKSÅ BLAND DEM, — HVAR finns ICKE DET, — UT- att man snart äter upp dem.
SJÄLFVISKA, SMÅAKTIGA PERSONLIGHETER (KANSKE OGIFT KVINNA, SOM INGEN FAMILJ HAR, ICKE därför SAT D T E FÖR.
finns D ET ICKE HUSMÖDRAR, SOM BESITTA DESSA Och ännu en gång: huru stor är ej deras VANLIGASTE AF ALLA EGENSKAPER?).
UTAN TVIFVEL ÄR HON EN MÄNNISKA MED HJÄRTA OCH välsmaklighet, och huru väl kunna de ej inlåta FÖR- FINNS DET MÅNGA GAMLA FRÖKNAR, SOM F Ö ST H i täflan med söderns frukter, fast vi icke S T R Å ND, OC K AN HON ICKE UTFYLLA SITT LIF MED sig ATT FRÄMST TÄNKA PÅ MÖJLIGHETEN FÖR SIN EGEN ENDAST SYSSELSÄTTA SIG MED SIG SJÄLF, OEH DÅ nog uppmärksamma deras värde, därför att vi EXISTENS.
NÄR INGEN ANNAN TÄNKER PÅ DEM, ON INTET BESTÄMDT HEM HAR ATT ÄLSKA, äro vana H ÄLSKA R vid dem, under det däremot sydfruk- ÄR EN SÅDAN EGOISM TÄMLIGEN NATURLIG.
DET HON HELA MÄNSKLIGHETEN, — OCH DET Ä terna R EN STOR icke tillhöra vårt hvardagslag, utan bju- FINNS GAMLA FRÖKNAR, SOM MED SMÄRTSAM Ä I N G.
- das oss som enkomma läckerheter!
Det är, UPP L G FT TAN TÄNKA PÅ EN LYCKA, SOM DE KANSKE FÖ R - SERLIGEN ÄGER HON ICKE, HVAD DE FLESTA med tjänliga förbytningar, samma historia, som V IS LORAT, ELLER EN LYCKA, SOM TYCKS DEM VARA KVI D N E N N OR MEST LÄNGTA EFTER: KÄRLEKEN, — berättas MEN om den gamle Matts Mattson Kjöping.
HÖGSTA, OCH HVILKA SÅ KANSKE MED EN SOR G H O, N ÄGER NÅGOT, SOM KANSKE Ä R LIKA BR Denne A: FRI- berömde resande skall hafva åtnjutit SOM GRÄNSAR TILL BITTERHET, SE, HUR LIFVET F Ö R ETEN.
äran af audiens hos själfve shahen af Persien, H DEM ÄR OCH SKALL FÖRBLI ETT ENSAMT, GLÄDJEL Ö ST H O N ÄR SJÄLF DEN, SOM KAN BESTÄMMA som ÖFVER i egen hög person täcktes förevisa sin LIF.
DET ÄR SÅ LÄTT ATT DÖMA ÖFVER DEM, SIN PERSON OCH SIN TID.
trädgård.
Shahen hade visat allt, men ännu SOM INTET HA, NÄR MAN SJÄLF HAR FULLT UP P A.
N SKALL SVARA MIG, ATT LÅNGT IFRÅN A återstod M LLA den största rariteten, och omsider blef den långväga främlingen förd till en särskild G DET FINNS SÄKERT DESSA TYPER AF KOKETTA, AMLA FRÖKNAR ÄRO VIDARE LYCKLIGA.
DE FLESTA — en.
Den af oss så litet aktade Ä HA PRATSJUKA, INTRIGANTA GAMLA FRÖKNAR, SOM FÖ R O - BEROENDE AF NÅGON SLÄKTING, SOM DE omhägnad enen var här för sin sällsynthets skull en för- ATT TACKA SITT UPPEHÄLLE FÖR, OCH DE FLESTA FATTARNE SÅ GÄRNA VILJA HA TAG PÅ, MEN DE KUNNA ALLDELES ICKE BESTÄMMA SJÄLFVA VARE näm SIG gäst, och en i Sverige växande ananas ÄRO UNDANTAG, ICKE REGELN.
kunde icke blifva mera hedrad.
Så kommer Ö F VER NÄR JAG TÄNKER PÅ ALLA DE STORA SKAR O R AF SIN PERSON ELLER SIN TID.
MÄNNISKOR, SOM JAG I MITT LIF HAR KÄNNT, S J Å A, UTAN TVIFVEL FINNS DET MÅNGA OGIFTA vanan DA- oss att tänka lågt om vårt eget, och hvad särskildt träden angår, har en svensk HA UTAN JÄMFÖRELSE DE PERSONLIGHETER, HVILK A MER, SOM BEFIUNA SIG I EN SÅDAN MER ELLER ÄGT DE ÄDLASTE OEH BÄSTA EGENSKAPERNA, JU M ST INDRE BEROENDE STÄLLNING, HVILKAS HEM ÄR lärd, orientalisten Berggren, likväl anmärkt, att söderns VARIT GAMLA FRÖKNAR.
HOS EN BROR ELLER SYSTER, OCH SOM SKULLE STÅ palmer oeh pinier SDart icke mera fängsla nordbon än våra egna granar oeh tal- H J Ä L P L Ö S A, O M D E L Ä M N A D E S I N A N V I S A D E P L A T S, HOS INGA ANDRA MÄNNISKOR, MÄN ELLER KVIN- ja, N BAN D, till oeh med efter hand blifva nästan NOR, HAR JAG MÖTT EN SÅDAN OSJÄLFVISKHET ME O CH INGEN AF DEM BINDES DOCK AF DET lar, tröttsamma att se.
SO M ÖR ÖDMJUKHET, EN SÅDAN LUST OCH IFVER ATT T JÄ NA ÄKTENSKAPET PÅLÄGGER, ETT BAND, SOM F M A skulle då icke våra bär kunna inlåta SIN NÄSTA, ETT SÅ DJUPT DELTAGANDE I ANDRA S ÅNGA HUSTRUR ÄR EN HÅRDARE BOJA ATT BÄR Men SORG OCH GLÄDJE.
HOS INGA ANDRA HAR JAG ÄN NÅGON FÅNGES.
OM EN OGIFT, ÄLDRE DAM sig i täflan med den mångbesjungna drufvan, K ÄNNER SIG VERKLIGT OLYCKLIG, DÄR HON ÄR, och SÅ det just i hennes viktigaste egenskap, den SETT EN SÅDAN FÖRMÅGA ATT TYST OCH FATTAD T AR gifva HON vin?
Hafva verkligen alla fördelarne KUNNA BÄRA STORA PRÖFNINGAR, ATT MED GL kan ÄDJE HON RESA SIG UPP OCH GÅ, OCH ÄLSK att FRIHET, SKALL HON ALLTID FINNA EN PLATS fallit FÖR på vindrufvans lott, så att våra bär blif- OCH TACKSAMHET MOTTAGA DET MINSTA GODA S, IN EN V ERKSAMHET PÅ E T T ANNAT STÄLLE.
SÅDAN INSTINKT ATT KOMMA TILL HJÄLP, JUST SIA NÄ R vit utan något att sätta mot dem?
Vetenska- DET BEHÖFDES, EN SÅDAN TAKT ATT FÖRSVINNA, FÖR RESTEN KAN MAN OCKSÅ INDELA DE pen OGIFTA svarar, att de innehålla äpplesyra, då druf- NÄR DERAS HJÄLP VAR ANVÄND OCH INGEN LÄ N G R N E ORNA I TVÅ AFDELNINGAR: DE, SOM UTGÖ van K V IN RA har vinsyra; men att den förra icke med- FRÅGADE EFTER DEM.
EN DEL AF DEN FAMILJ, DÄR MAN BEHÖFVER för DEM, fara som vinsyran, eller att menligt den H DE, SOM ÄRO ABSOLUT ENSAMMA.
JA, MED ETT ORD, JAG HAR ALDRIG MÖTT OC SÅ inverka på njurarna, hvilket, som bekant, åt- (Forts.) goda MÄNNISKOR SOM BLAND GAMLA FRÖKNAR.
minstone unga drufvin göra.
Att de svenska VISSERLIGEN ÄR KÄRLEKEN EN MAKT, SOM KAN bären i allmänhet innehålla mindre garfämne, ÅSTADKOMMA STORA OFFER.
EN UNG FLICKA ELLER bör ock skrifvas på deras förtjänstlista, och EN HUSTRU SKALL VÄL FÖR DET MESTA MED LÄTT- hvad det felet angår, att de innehålla mindre HET KUNNA UPPOFFRA SIG FÖR DEN MAN HON ÄL- socker, kan det lätt hjälpas genom att man SKAR.
HVAD ÄR EGENTLIGEN NATURLIGARE?
IN- tillsätter sådant.
Lägges därtill den förtjänsten Våra svenska bär.
GENTING ÄR MERA INSPIRERANDE ÄN KÄRLEKEN.
hos de svenska bären, att de — äro svenska, MYCKET SVÅRARE ÄR DET ATT UPPOFFRA SIG, &lt;S !jKmultron, utan hallon, blåbär, björnbär, hjortron, d. v. s. icke behöfva köpas af utländingarne, ATT ÄLSKA NÅGON MED EN HÄNFÖRANDE KÄRL Jiäfe » EK.
lingon och hvad alla härligheter af detta importeras, förtullas NI.
m. för att, skadade af OCH KÄRLEKEN MELLAN MAN OCH KVINNA ÖFV ER- heta, som sommaren låter neddroppa i lång transport, komma oss till hända, börja de, slag GÅR SÅ LÄTT I ÄKTENSKAPET TILL DEN MINDRE - den BE svenska skogen, hvilka kräsligheter äro de så vidt vi förstå, att här hos oss blifva tem- UNDRANSVÄRDA FORM AF KÄRLEK, SOM FRANSM ÄN- vare sig man » au naturel » får dem till ligen jämnspelta med drufvan.
Hvad angår icke, NEN KALLA: » 1 É ' GOISME h DEUX ».
lifs eller i de anrättade former — som sylter, importen af drufvor, eller rättare drufvin, till I BARNLÖSA ÄKTENSKAP ÄR DETTA OFTAST TI geléer LL- m. m.
— hvilka köksvetenskapen vet vårt land, har den i sanning icke varit obetyd- FÄLLET, DÄR DE ÄKTA MAKARNE GÅ UPP I ATT åstadkomma.
Ej blott för deras välsmak älska lig, då den i medeltal gått till 2V2 millioner KURTISERA OCH SKÄMMA BORT HVARANDRA OCH vi IN- dem; de äro förenade med våra minnen liter om året, och 1891, till följd af spekula- TAGA EN SJÄLFVISK, NÄSTAN FIENDTLIG STÄLLNING från den tid, då det var så » rysligt roligt » tioner på tullförhöjning, gick till 6V2 millioner MOT MÄNSKLIGHETEN UTOMKRING DEM.
och så litet tröttsamt att » plocka bär », dä ett liter.
riktigt I EN FAMILJ MED BARA BLI ÅTER SÅ OFTA HUS- » smultronställe » var en stor upptäckt och Man kan säga: vi hafva ju länge nog ägt MODERNS OMSORG OCH INTRESSE SÅ UTESLUTANDE man icke generade sig för att intill kvällen gå svenska vinsorter, men utom det att de i all- om VÄNDA PÅ HENNES EGNA BARN, HENNES EGEN blå MA N mun, näsa oeh bänder till följd af sin mänhet saknat hvad man menar med bouquet, omåttlighet i fråga om blåbär.
Men ej blott hafva de omedelbart efterlämnat en mindre OCH HENNES EGET HUSHÅLL, ATT HON ICKE HA R barndomsminnena förläna bären stämning behaglig eftersmak och » dagen efter » gjort sig MINSTA TID ÖFRIG TILL ANDRA — ICKE ENS att I SIN A och poesi, de äga dem dessa minnen förutan: påminda med något, som på konstspråket kal- TANKAR.
en JAG HAR IBLAND H Ö R T EN KÄRLEKSFULL MO R, tallrik smultron — och ett stycke högsommar las kopparslagare.
Dessa vinsorter hafva icke flyttar iu i stadsbons kammare, där en grå varit vin.
De haf ?a hufvudsakligen varit en SOM AFGUDADE SINA EGNA BARN, TALA OM A N- DRAS PÅ ETT HÅRDT OEH FRÅNSTÖTANDE SÄTT husvägg ELLER är hvad som skall fägna hans blick i blandning af saft, sprit, vatten och socker, men stället ALLDELES LIKGILTIGT HÖRA PÅ DE SJUKDOMAR O CH för grönskande marker och blånande den viktiga process, som gör vinet till vin, vatten; en tallrik hallon — och hans tankar flyt- eller gäsningen, har icke varit med.
(jäsnings- FÖRSKRÄCKELSER, SOM HEMSÖKT ANDRA FAMILJER, tas till buskmarkerna, där hallonsnåren nästan processen har fått försiggå först inom deras MEDAN DEN MINSTA LILLA FÖRKYLNING I HENNES EGEN ÄLSKADE FAMILJ ÄR EN OLYCKSHÄNDELSE stänga AF hans väg.
Med åkerbären, » till smak organism, som förtärt dem, och följden har och lukt de behagligaste af europeiska vild- varit de nämnda eller till och med magkatarr.
STOR BETYDELSE.
bär », som den gamle Hoffberg säger i Vetenskapen, som i våra dagar slår under sig EGOISMEN BESTÅR ICKE BLOTT I ATT ÄLSKA växande SIG sin föras vi till Norrland och de långa, det ena verksamhetsområdet efter det andra, SJÄLF, MEN I ATT UTESLUTANDE ÄLSKA OCH IN TRE Flora, S- drömmande sommarnätterna; bjortronen framkalla har omsider låtit turen komma till våra bär.
SERA SIG FÖR DE FÅ ELLER FLERE INDIVIDER, AF för HVILKA ENS EGEN LYCKA BEROR.
JAG T R O R EG ENT vår - inre syn vidsträckta mossar, där må- Uppgiften är nu att behandla dem som druf- hända LIGEN, ATT DENNA EGOISM ÄR MYCKET ALLMÄNN ARE björnen nyss sökt sin delice, och när vor och låta deras saft gäsa, vidare att an- liogonen ÄN DEN, SOM ENDAST HAR SIG SJÄLF TILL FÖREMÅL.
anlända till våra kök, hafva de med vända de stora uppfinningarna pasteurisering hälsningar från skogen, där björkarna redan samt elektrisering — - till vinnande af hastigare I LÄNGDEN ÄR DET ICKE NÅGOT NÖJSAMT ATT sig EN - DAST SYSSELSÄTTA SIG MED SIN SGEN PERSON.
börja gulna.
Ja, de äro stämningsfulla, dessa lagring — äfvensom att genom renodling ut-
finna de enkom passande slagen gäst.
För fosterlandsvännen öppna sig härmed glada utsik- ter åt flere håll, och icke den minst glada är den, att bären kanske en gång komma att slå ur brädet den drufva, som återfinnes på potatis- landen.
Öm också det släkte, som en gång vant sig vid bränvinets starka retning, icke skall nöjas med bärvinens mildare vederkvic- kelse, skola mindre förvanda efterkommande kunna göra det.
Utan alla njutningsmedel kunna, som erkändt är, människorna icke lefva.
Utlandet har bättre än vi förstått, hvad våra bär duga till.
Vid järnvägarna har man om höstarna haft tillfälle att se kolossala lårar med bär från våra skogsbygder; bären hafva varit stadda på utrikes resor för att återvända som vin och låta betala sig mer eller mindre dyrt.
Hos oss gjorde firman A.
J. Setterborg &amp; C:o i Göteborg början med det antydda nya sättet att tillverka bärviD, och i Stockholm har eu tek- niker, hr A.
B. Lundberg, efter flerårig sys- selsättning med saken lyckats uppnå ett vac- kert resultat.
Ett aktiebolag har bildat sig för att i större skala tillgodogöra sig hans er- farenhet och insikter; men vi skrifva icke här någon reklam, och saken talar nog för sig själf.
En välönskan till den fosterländska saken vilja vi likväl ej undertrycka.
En kvinnlig öfverstelöjtnant.
ständigt I förra drogo vec- kan afled i Budapesth fru Marie Hoché, född Lep- stuk, 62 år gammal.
1848 var den då 18-åriga Marie Lepstiik i Wien medlem af tyska legionen, men for därpå till siu hembygd, där hon under nam- net Karl lät enrollera sig i revolutionsarmén bland de s. k. Tyrolerjägarne.
På slagfältet befordrad till löjtnant och förlänad med tapperhetsmedaljen, trans- porterades hon, på grund af ett sår i foten, till hu- sarerna, bland hvilka hon — äfven nu på slagfältet — avancerade till öfverstelöjtnant.
Kort därefter blef hennes kön upptäckt och hon gifte sig med en major.
Fältpresten vigde det krigiska paret.
Efter sin makes död gifte hon om sig med öfverstelöjtnant Hoché.
H o n lefde under de senaste åren i mycket knappa omständigheter, och först ett upprop af Jokai lämnade henne understöd.
Teater och musik.
K. operan.
1 torsdags uppfördes » Lohengrin », hvilken favoritopera icke på några år gifvits härstä- des.
Titelpartiet sjöngs af hr Odmann, Elsas af frö- ken Moritz, Telramunds af hr Lundqvist, Ortruds af fröken Alfcati.
» Lohengrin » uppfördes här första gången den 22 januari 1874.
Inalles återstå nu endast 4 föreställningar under detta spelar å k. operan, vid hvilka, utom » Lohen- grin », endast » Figaros bröllop » kommer att uppfö- ras.
Sista operaföreställningen under innevarande säsong gifves nämligen om måndag.
Ui » n o t i s b o k e n.
Kvinnlig rättsnotarie.
Sveriges första kvinn- liga jurist, fil.
och jur. kand. Elsa Eschelsson, hvil- kens nyligen aflagda examen vi förr omtalat, tjänst- gör som notarie vid pågående ordinarie ting med Asunda härad.
Idealerna.
Berättelse af C.
O.
Gumoelius.
Vår landsmaninna, med hedersomnämnande vid Iduns målarinnan fröken Belönad v. Sehulzenheim, har erhållit mention honorable på sa- stora pristäfling.
longen i Paris.
(Forts.) # f errarnes uttryck, att de ej stördes af musiken, Skalden C. F. Dahlgrens dotter, fröken var mera artigt än sannt, ty så snart den bör- Gabriella Cecilia Dahlgren, afled pingstdags f. m. härstädes efter en långvarig sjukdom i en ålder af 58 år.
jade, afstannade samtalet af sig själft, och de sutto lyssnande till de vackra tonerna.
» Att fröken Elsa spelade, hade jag ej reda på, » sade Oskar under ett uppehåll.
* » Det är också först på senare tider, hon visat på sitt vis var Eksjö äldsta någon in- verklig lust därför, » sade brukspatronen.
vånp.rinna, den för sina vackra väfnader och handar- » Förr spelade hon som en vanlig pensionsflicka, beten bekanta enkan Christina Nordström, hvilken i men nu har hon tagit sig betydligt och sjunger dessa dagar skattat åt förgängelsen i en ålder af nå- också ganska snällt » got öfver 93 år.
Gumman, som arbetade ända in i Liksom till bekräftelse uppstämdes i detta ögon- det sista, utbjöd eller skänkte ofta alstren af sina blick en duett.
Det var en barcarolle de sjöngo, flitiga händer åt medlemmar af svenska och danska och mjuka o c h smekande klingade tonerna ut i konungahusen, och hon kunde berömma sig af att den stilla kvällen.
ha fått emottaga mycket smickrande svarsskrifvelser » Nå, min herr kännare, hvad säger du o m mina från gåfvoemottagarne.
Bland dessa bref, som hon flickor? » frågade brukspatronen belåten.
gärna visade, förekommer sålunda ett af prinsessan Men Oskar erlade icke den af en oskyldig fa- Eugenies egen hand.
dersfåfänga äskade tributen.
Han yttrade i stäl- * let med sakta röst: » Hur härligt här ä r.
.
.
och hur vänliga ni äro mot mig, s o m för ett par må- I fredags åtta dagar nader sedan var fullkomligt okänd.
Huru skall erhöll konung Oscar, ett besök i sin bostad å Grand jag någonsin kunna visa min tacksamhet för all Hotel i Biarritz af drottning Natalia af Serbien.
denna godhet. » Den af sjukdomen veke mannens Konungen öfverlämnade därvid till drottningen en ögon fylldes med tårar.
präktig blombukett samt intog därefter lunch med A x e l skyndade fram och klappade honom vän- drottningen i en af hotellets salonger.
Efter lunchens ligt på axeln, medan brukspatronen med fryntlig slut gjorde de en utfärd i vagn.
ton svarade: du bara frisk och stark igen, som » Blif för närva- min gosse, så belönar du oss mer än nog.
Men rande gästar Berlin, aflade i torsdags i förra veckan där hafva vi matklockan.
Förlåt att vi lämna dig.
ett besök hos drottning Sofia i Honnef.
Vill du att vi skola föra dig in i ditt rum? » Oskar tackade och låg snart åter utsträckt på sin soffa.
Axel lofvade att framföra hans häls- den furstliga sångarinnati,har ning till den öfriga familjen samt skicka in be- skrifvit ett nytt band dikter, » Sånger vid hafvet ».
tjänten för att hjälpa till med afklädningen.
Och så sof Oskar Bäck för första gången under Finns- boda tak.
Frågan Tillfrisknandet gick nu ganska raskt, o c h det om att införa allmän tjänstplikt för kvinnan i krigs- dröjde ej länge, förrän jägmästaren kunde röra tid lär nu vara föremål för öfverläggning i ryska sig tämligen obehindradt med tillhjälp endast af regeringen.
Det har föreslagits att i alla kvinnliga sin käpp.
Man hade så småningom vant sig be- läroanstalter upprätta elementarkurser i behandling af trakta h o n o m som en medlem af familjen och ej sårade.
Redan nu meddelas i de kvinnliga gymna- göra större affär af h o n o m än af Axel.
Då där- sierna undervisning i anatomi.
för denne ofta var ute på resor med brukspatronen eller sysselsatt vid bruket samt frun och Anna En ryktbarhet Furstinnor på visit.
— Drottningen af Nederländerna, » Carmen Sylva », Kvinnans värnplikt i Kyssland.
sig undan till sina rum, var det hufvudsakligen Siri och Elsa, som höllo invaliden sällskap.
Noga taget, var det nästan uteslutande den senare, som var sjukvakt, ty Siri var nu s o m alltid Iiflig och rörlig.
Än satt hon ett ögonblick på verandan, än kom hon med förklädet fullt af blommor, som ordnades i vaser o c h blomställnin- gar, än musicerade, än målade hon, ty penseln hade nu åter funnit nåd.
Elsa åter satt, då hon ej var upptagen af hus- hållsbestyr, stilla med sitt arbete, och hennes lugna, systerliga omsorger om den sjuke hade en särdeles angenäm inverkan.
Han hade aldrig haft någon syster, och det var första gången han er- for behaget af umgänget med en kvinnlig vän.
Utan att egentligen tänka därpå, berättade han för den lyssnande flickan o m sitt arbetsamma lif och den tomhet, som bristen på alla närmare an- förvanter medfört.
Han hade j u varit lyckligare än många af hans kamrater såtillvida, att hans lilla ärfda förmögenhet skyddat honom för pän- ningebekymmer, äfvensom däri, att hans glada väsen skaffat honom trefliga umgängesvänner, hvilka delade hans smak för musik och dylikt, men han hade dock alltid kännt sig ensam, och stundom hade han med oro tänkt på, hur det skulle blifva, om han sjuknade, hemlös som han var.
Och hur skulle det nu hafva varit, om ej försynen låtit honom lära känna Axel o c h färvärfva dennes vän- skap.
Ja, ehuru han nu borde hunnit vänja sig vid sin angenäma belägenhet, föreföll det h o n o m stundom, då han vaknade o m morgonen, som om han fortsatte att drömma, så otrolig var denna stor välvilja, som rent af slösades på en främ- ling.
Visst längtade han att åter komma i verk- samhet, men pä samma gång kände han allt för väl, att då han lämnade Finnsboda, låg hans fram- tid flack och enformig framför honom.
Så där talade han ofta, då de sutto där ensamma, han rökande och hon arbetande, samt då o c h då uppmuntrande honom med en deltagande blick, några vänliga ord.
Så kom Siri, full af friskhet och lif, den allvarliga stämningen flög bort och aflöstes af skratt och skämt.
Men allt som Oskars förbättring fortgick, började han fattas af en viss rastlöshet o c h oro.
Under förevändning att han behöfde motion, bad han Axel att få följa med, då denne åkte ut än hit än dit för att se till den vidlyftiga egendomen.
Dess- emellan gjorde han allt längre och längre prome- nader på egen hand och tycktes nästan undvika att komma i beröring med familjens medlemmar.
Slutligen förkunnade han, att han var frisk igen och ämnade återtaga sin tjänstgöring, hälst som vikarien med stor ifver efterlängtades på annat håll.
Fåfänga voro Axels invändningar, till och med doktorns veto lämnades obeaktadt.
» Jag måste väl själf känna, att jag är frisk och kry igen, » sade Oskar en smula snäsigt.
Den till afresan utsatta dagen var inne.
Efter några dagars regn hade det nu klarnat upp, och solen strålade i all sin glans, då Oskar på för- middagen gaf sig af på en promenad till det stora vattenfallet vid bruket.
Han hade ej förr gjort en så lång fotvandring och ville nu se, hur det skulle bekomma honom.
Vägen dit gick bra, o c h han ströfvade länge omkring, njutande af den storslagna naturen.
På återvägen började han dock känna någon ömhet i foten, hvarför han, då han inkom- mit i parken, lade sig ned i gräset för att hvila ut.
Han hade ej legat lång stund, förrän raska steg hördes på vägen, och strax därefter stod Axel framför honom.
» Är du tokig? » utropade den nykomna.
» Ligga i det våta gräset.
Vill du taga lifvet af dig med ens? » » Ah, det är icke så farligt, » genmälde den andre småleende.
» Sådant är jag van vid.
Jag kände mig bara litet trött efter att hafva varit uppe i bergen vid vattenfallet. » » Ja, naturligtvis blir du trött, » utbrast Axel häftigt.
» Det är j u det vi alla säga, att du ej är fullt återstäld ännu.
Hör du, gamle vattuman, » tillade han och kastade sig, glömsk af sin egen farhåga, ned vid vännens sida.
» Hvad är det egentligen med dig?
Tycker du, att det är ledsamt här ute hos oss?
Eller har kanske någon sårat dig?
Jag vet ju, hur ömtålig du är. » Oskar fattade hans hand och tryckte den hårdt.
» Tala inte så, » sade han, och rösten lät något be- slöjad.
» Af alla minnen i mitt lif, o m j a g också blefve hundrade år, kommer alltid vistelsen här att framstå som det skönaste. » » Men hvarför, » sade Axel, som smittades af vännens synbara rörelse, » hvarför då lämna oss så här?
För tjänstens skull behöfver du det ej, och att du icke är fullt återställd, det ser du j u nu själf. » Oskar var tyst.
IDUN 192 » Var fullt uppriktig mot mig, » bad A x e l.
» Jag ser tydligt, att det är något särskildt, som vållar. » » Jag försäkrar, » sade den andre litet otåligt, » att det endast är min lust alt komma i verksamhet igen, s o m tvingar mig att öfvergifva ert angenäma hem. » » Säg inte mig det, » envisades Axel.
» Det är bestämdt något, som.
.
.
» han afbröt hastigt och betraktade vännen med en underlig, hälft lustig, hälft deltagande blick.
» Hör du, » fortfor han efter någon lystnad, » jag kommer nu att blifva förfär- ligt ogranlaga, så där rysligt, otänkbart, men det gör j u ingenting oss emellan.
Det är väl inte nå- got om.
.
.
o m det der idealet, du vet? » Oskar hade förvånad höjt sitt bleka, nu slät- rakade ansikte.
Vid de sista orden steg en mörk rodnad upp på kinderna, han rynkade ögonbrynen och gjorde en rörelse att resa sig upp.
» Nicht so hitzig, » sade Axel en smula häpen öfver effekten af sina ord.
» Vi hafva j u förr skämlat öfver saken, o c h inte kunde jag nu ana, att det blifvit allvar af. » » Du glömmar dig, Axel, » genmälde Oskar lugnt och steg upp samt gick ned på vägen.
» Man får ej drifva ett skämt för långt. » Axel såg förbluffad efter honom med ögonbrynen uppdragna i pannan och hufvudet på sned.
» Hm », framstötte han därefter och var med ett par språng vid den andres sida.
» Se så, käre vän, » bad han, i det han fattade dennes arm.
» Var nu inte ond på mig.
Jag är ju bara en pojke i allt, som rörer la belle passion och förstår mig inte p å finesserna därvidlag.
Tro mig blott, att jag inte ville få:a dig.
Men eftersom jag nu har bitit hufvudet af skammen, så tar jag mig en bit till och säger, att jag ej trodde, du brydde dig det minsta o m henne.
Ni tala j u knappt med hvarandra, och för resten har jag nästan tyckt mig märka, att hon och Ström komma hvarandra allt närmare, i trots af soeur Anne ' s förtviflade försök att kvarhålla sin eröfring, ha, ha, ha, » och han skrattade nu åter helt mun- tert, ehuru han på samma gång från sidan riktade en blick på vännens ansikte.
Denne tvärstannade o c h vände sig mot honom.
» Om hvem talar d u?
» frågade han häftigt.
» Om Siri, förstås, » ljöd svaret.
» Det var j u hon, som var ditt ideal. » » Ja, javisst, » mumlade Oskar med en lättnadens suck och fortsatte promenaden, i det han med eftertryck tillade: » Men vare härmed hur s o m hälst, borde du kunna fatta, att jag aldrig skulle miss- brukat er vänlighet genom att söka innästla mig i er familj.
Med Ström är det en annan sak.
Han blir i dagarne vice häradshöfding och har troligen en lysande framlid framför sig, under det jag.
.
.
» » Det vet jag visst, » afbröt Axel häftigt.
» Jag önskade blott det vore så väl, att j a g finge dig till svåger.
En stor glädje vore det för mig.
Och så bra det passade sedan.
Då toge du o m hand de där vanvårdade eller alldeles för väl vårdade skogarne och finge på det sättet tillräckligt alt göra i all din dar.
Hör du, » tillfogade han, ko- miskt bedjande, » du skulle väl inte vilja vara så god och efterträda Ström hos Anna?
Hon tar dig nog, o m inte för annat så i förargelsen. » Oskar hs de fattats af en synbar o r o.
Han gick med ojämna steg och hämtade djupt efter andan.
Nu sade han med ett tvunget skratt: » Nej, fröken Anna är allt för upphöjd, för att en sådan hvar- dagsmänniska s o m j a g skulle våga höja mina blickar till henne. » » Då, » sade Axel med en djup suck, » måste j a g väl taga farväl af min sköna plan, ty Elsa är då återigen alltför obetydlig för dig, och för öfrigt fruktar jag, att vännen Fors vid minsta misstanke åt det hållet skulle lägga en dosis blåsyra i ditt nästa medikament. » » Tycker hon o m h o n o m?
» frågade Oskar så häftigt, att Axel var nära att hoppa till.
» Hur skall jag kunna veta det? » genmälde han med ett förundradt ögonkast.
» Men att han är betagen, det tar jag för gifvet.
Hon är j u en lef- vande afbild af hans ideal, o c h han tycks vara den enda, s o m blifvit det trogen.
Dessutom lofvar hon att bli just en sådan där trind o c h treflig doktorinna, s o m den hvars skål vi drucko utan tankar på annat än mat o c h dylikt. » Oskar såg på den talande med en lång blick.
» Det där menar du inte, » sade han lugnt.
» K o m så sätta vi oss där på bänken.
Jag har beslutat att anförtro dig ett för mig ytterst viktigt förhål- lande.
.
.
men kom ihåg, att det är som en vän till en vän, en man till en annan man, j a g talar, och skämta ej däröfver.
Det skulle djupt såra mig. » » Talar du ur den tonen, » svarade den andre, » så kan du vara öfvertygad o m, att jag skall vara lyst s o m egyplens präster, det vill säga, » ändrade S p a r s a m m a han sig hastigt, » jag skall åhöra dig med slörsta intresse. » » För några timmar sedan, » började Oskar, i de- han med käppen ritade allehanda figurer i san- den, » var jag långt ifrån att ens berätta, hvad som nu liksom tränger sig öfver mina läppar.
Det är den vänskap, s o m lyser fram midt igenom allt ditt skämt, hvilken ger mig m o d att framkomma med min bekännelse, s o m annars skulle blifvit en hemlighet för alla.
Men j a g vill börja med bör- jan, det vill säga, med min ankomst hit.
Redan vid mitt första besök blef jag bländad af fröken Siris skönhet.
Hennes musik, hennes målning, hennes glada väsende, allt var j u hvad jag tänkt mig s o m idealet af en kvinna, o c h j u längre jag var tillsammans med henne, desto mer fruktade jag att slutligen blifva allvarsamt förälskad. » » Fruktade? » inföll Axel frågande.
» Hade det varit så farligt? » » Ja, du hörde nyss mina tankar om en jämförel- sevis fattig och obetydlig man, hvilken söker att tränga sig in i en rik o c h högt ställd familj.
Seså, afbryt mig icke mera.
Jag vet j u ändå, hvad din vänlighet skulle komma dig att säga.
Jag käm- pade således emot min böjelse o c h hade därvid en god hjälp i den välvilliga likgiltighet, hvarmed fröken Siri bemötte mig.
Hon såg i mig en hjälp- lig duettsångare, en intresserad amatör när det rörde målning och därmed allt. » » Den hönan! » mumlade A x e l förtrytsamt.
» Ah, det är väl hvad man minst af allt kan kalla henne, » sade Oskar med ett ofrivilligt små- leende.
» Så kom jag hit för att tillfriskna, » fort- satte han, redan åter allvarlig och, som det tyck- tes, med allt större svårighet.
» Min första känsla var då en löjlig missräkning, ja, förargelse öfver det ringa intresse fröken Siri visade mig.
Jag e r f o r | d o c k ett visst lugn som efter en öfverslån- den fara och kunde utan smärta se det närmande, som ägde rum mellan henne och Ström.
Men faran hotade från ett annat håll och var så myc- ket större, s o m jag ej anade den.
Fröken Elsas godhet, hennes vänliga deltagande för främlingen, hennes mildhet, hennes förstånd.
.
.
För att göra en lång historia kort, fann j a g en dag, att jag var ohjälpligt förälskad. » Han log ett sorgset löje.
Axel hade med stigande häpnad åhört h o n o m.
«Är du kär i den flickungen? » utbrast han slut- ligen.
» Fröken Elsa är en kvinna, i hvars händer hvil- ken man som hälst lugnt kan lämna vården o m sin lefnads lycka, » svarade Oskar sakta.
» Nå, så gör det då, för all del, » utropade den ifrågasatte svågern lifligt.
» Flickan vore väl ga- len, om hon ej toge dig med uppräckta händer.
Har du frågat henne? » tillade han betänksamt.
» Axel! » » Jaså, ursäkta! » Jag glömde din ofantliga he- derskänsla.
Men tänk, o m du nu för den där grannlåtens skull går o c h suddar bort din och hennes lycka, för att nu inte tala o m min egen. » » Du lofvade j u att vara allvarsam, Axel, » sade vännen förebrående.
» Ja, jag är också så allvarsam, så det kan du aldrig tro.
Fråga henne du bara, o c h du skall få se, att hon niger o c h tackar. » » Och dina föräldrar också, förmodar jag. » » Mamma skola vi ej tala o m.
Hon bryr sig aldrig o m annat än.
.
.
hm.
.
.
o c h hvad gubben far beträffar, skall du få se, att han kommer att hoppa jämnfota af förtjusning.
Jag fruktar, alt han tycker mer o m dig än o m mig till och med. » Oskar tryckte hårdt den framsträckta handen, men satt tyst.
Slutligen sade han sakta: » Skulle det vara möjligt, att en sådan lycka kunde k o m m a mig till d e l?
Att få tillbringa hela mitt lif vid hennes sida o c h midt ibland er, ni kära vänner. » » Ja visst katten är det möjligt och säkert också, » utropade A x e l otåligt.
Sedan satt han en stund som på nålar.
» Kom bara med, och gör slag i saken.
Och så tar du afsked ur statens tjänst, och gubben Sörman får pension, och så gifta ni er, och så skola vi aldrig skiljas mer! » Han ru- sade upp o c h skulle draga jägmästaren med sig i sporrsträck, o m ej denne hindrat h o n o m.
» Hvad ämnar du företaga? » frågade Oskar, stre- tande emot.
» Jag skall inte företaga mig någonting, utan fortfarande vara mycket stilla och förståndig.
Men du skall genast tala med Elsa, o c h vid middagen eklatera vi er förlofning.
Blir det inte bra? » Det var med slörsta möda Oskar kunde lugna h o n o m och aflvinga h o n o m ett trumpet löfte att ej blanda sig i saken.
(Forte.
o. slut i nästa n:r.)
husmödrar!
Glömmen ej " Iduns skollofskoloni "!
De minsta samhet.
draga bidrag mottagas med tack- I n g e n, s o m n å g o t k a n offra, s k a l l sig undan Sommaren därför, är ärade — det är v å r t vissa h o p p.
nu öfver läsarinnor, oss.
lusänden oförtöfvadt b i d r a g till Redaktionen af Idun, i postsparmärken postanvisning frimärken).
angifvas, eller Vid försändelsen edra Stockholm, (ej bör tydligt att d e n s a m m a ä r a f s e d d f ö r » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Stockholm i juni 1892.
Hedaktionen.
Redovisning för influtna medel till Iduns skollofskoloni.
Transport från föregående redovisning: 403: 90; nyinflutna medel: Genom K. R — g, 7: —; Anonym, 6: —: Magna Sunnerdahl, 15: —; Caroline Wed- berg, Ystad, 5: —; Edvardine, Uddevalla, 2: —; » Carin », 3: —; Lilla Axel och August, 3: —; S.
A., 1: —; Från Hilleshög, 1: 6 0; Kirre, 2: —; L.
R, Sunne, 2: —: Hanna R., 5: —; Torsten och Aina, Luleå, 2: —: Sigrid och Lasse, 2: —; Lilla Fridda, 0: 1 0; Från Spanien 5: —; Från Karls- krona, 0: 6 0; C. W., Tockarp, 3: —; Liten Thore, 0: 5 0; Från Axel och Curt, 10: —; W.
H., Mör- sil, 10: —; Nickan, 2: —; E.
D.
1: —; J.
D.
1: —; » Ur lilla Börjes sparbössa », 1: —; Äldsta syster, I: —; 10 små moderlösa, 10: —; O. S. och J., 2: —; Helge och Greta, Hudiksvall, 2: —; Bertha S — e, 1: 5 0; Lova S., Delsbo, 5: —: Axel och Joel, Ljungaborg, 1: —; Axel och Otto, 2: —; Små skolbarn i Oija, 1: 60; Jaques och Stellan, 2: —; Elin, Göteborg, 2: —; N.
W.
, Vexiö, 4: —; Ur Lillys och Siris sparbössor, 2: —; Anonym, 2: —; Edla och Albin 20: —; A.
B., Sundsvall, 10: —; Lille Gösta, Strengnäs, 2: —; S.
L.
M., 20: —; Anonym, 2: —; Ingrid, Märta och Gösta, 3: —; Jentis 1: —.
Summa: 590: 80.
» Våra studentskor ».
I den förteckning öfver samtliga vid universitet inskrifna studentskor, som i n:r 18 af Idun medde- lades, har genom tryckfel det sista namnet orätt återgifvits.
I stället för Äbäck skall där stå Äm- bäck, och skall ur samma förteckning utgå Augusta Andersson, som, enligt hvad upplyst blifvit, är iden- tisk med nämnda fröken Ärnbäck.
m Iduns Hellbergs byrå och expedition förlagsexpedition samt marmånaderna öppna alla helgfria dast m — 3 kl. 10 f. f e. Frithiof hållas under dagar som- en- m.
Innehållsförteckning.
A m y Segerstedt; af Inez Wigcrt (Ib.).
(Med porträtt.)
— Den bildade kvinnans aflöniug; för I d u n af I. D — f.
— Från lidandets och barmhärtighetens v ä r l d; några Stockholmsbilder af Cecilia Bååth-Eobnberg.
I: DrottniDgens skyddshem.
— E n n y r e f o r m; af Fru Snorre.
— L o f; skiss af Elsa Lind- berg.
— » Gamla fröknar »; reflektioner af Helena JSyblom.
— Våra svenska bär.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Idealerna; berättelse af C. O. Gumalius.
Bel.
med nedersom- nämn.
v i d Iduns stora piist.
(Forts.) — Redovisning för i n - flutna medel till Iduns skollofakoloni.
— » Våra studentskori.
é4é * Rekvirera Bjurholms porter, fullgod m e d Göteborgs, men betydligt billigare.
